Kungl. Maj.ts proposition nr 69.
1
Nr 69.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av» andra stycket lagen den 11 april 1924
(nr 68) angående upphävande av danska och norska
skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i
Sverige; given Stockholms slott den 14 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om upphävande av andra stycket lagen den
11 april 1924 (nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Förslag
till
Lag
om upphävande av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68)
angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige.
Härigenom förordnas, att andra stycket lagen den 11 april 1924 angående
upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige skall upphöra att gälla med utgången av juni månad
1947.
Biliiing till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 69.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 09.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.
Jämlikt artikel IX i den mellan Sverige, Danmark och Norge gällande myntkonventionen
(SFS 1873: 36 och 1876: 10) skola enligt konventionen präglade
mynt, såväl huvudmynt som skiljemynt, med vissa inskränkningar
vara lagligt betalningsmedel efter det värde, varå de lyda, i alla tre rikena,
utan hänsyn till i vilket rike de äro präglade, så snart de blott ej blivit vanställda
eller på olagligt sätt skadade. I anslutning till dessa bestämmelser ha
de tre rikena åtagit sig viss ömsesidig inväxlingsskyldighet.
Sedan efter det första världskrigets utbrott skiljaktigheter efter hand inträtt
i värdet på svensk, dansk och norsk krona till den svenska kronans
fördel, uppstod en omfattande smuggling av danska och norska skiljemynt
till Sverige. För att stävja denna trafik överenskommo de tre ländernas regeringar
den 22 mars 1924 om en tilläggsartikel till myntkonventionen, enligt
vilken skiljemynt som präglats enligt konventionen i ett av rikena skulle
efter viss angiven tid upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra
rikena.
I anslutning till 1924 års tilläggsartikel utfärdades lagen den 11 april 1924
(nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige. I denna lag stadgas (i första stycket),
att danska och norska skiljemynt, präglade enligt konventionsbestämmelserna,
skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i Sverige, och att förty
här i riket icke någon skall vara pliktig att mottaga sådana mynt i betalning.
Vidare föreskrives i andra stycket samma lag, att mynt, varom nu sagts,
skola tillsvidare, vid anfordran, inlösas av riksbanken efter deras lydelse
med svenskt skiljemynt eller riksbankens sedlar och att dylik inlösen sker
vid varje riksbankens kontor. Denna lag trädde i kraft den 6 oktober 1924.
I en den 16 januari 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse ha
fullmäktige i riksbanken hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att andra stycket i 1924 års lag skulle upphöra att gälla. Såsom motivering
Kungl. Mcij.ts proposition nr 69.
3
härför ha fullmäktige anfört, att Norges bank — under hänvisning till skiljemyntssituationen
i Norge samt den kursförlust Norge gjorde, då Norges bank
i sin tur övcrtoge de av riksbanken inlösta norska konventionsmynten —
efter anmodan från norska finans- och tulldepartementet hos Sveriges riksbank
hemställt, att riksbanken måtte föreslå upphävande av riksbankens
förpliktelse att inlösa dylika mynt. Fullmäktige ha vidare anfört, att för
Danmarks vidkommande ifrågavarande spörsmål icke syntes vara av samma
betydelse. Danmarks nationalbank hade emellertid förklarat sig icke ha
någon erinran mot att inlösningsskvldigheten upphävdes. Fullmäktige funne
det för sin del motiverat, att den berörda skyldigheten för riksbanken att
inlösa konventionsmynt bringades att upphöra och att andra stycket i 1924
års lag sålunda upphävdes. Med hänsyn till den förlust, som vid ett omedelbart
upphörande av inlösningsskyldigheten kunde uppstå för svenska innehavare
av dylika konventionsmynt, borde sådana innehavare beredas lämplig
tidsfrist för inväxling av mynten. Då särskilt vid gränstrakterna till Norge
norska mynt förekomme i icke obetydlig omfattning, syntes ikraftträdandet
av en lagändring av angiven innebörd åtminstone i de län, som gränsade
till Norge, böra föregås av lämpliga publiceringsåtgärder.
Fullmäktige ha vidare anfört, att därest inlösningsskyldigheten upphävdes
borde såsom en följd därav jämväl kungörelsen den 11 april 1924 (nr 71)
angående förbud tillsvidare mot införsel till riket av vissa danska och norska
skiljemynt upphävas. Beträffande införsel till riket av konventionsmynt
komme därefter att gälla samma regler, som enligt valutaförordningen generellt
gällde beträffande införsel till riket av betalningsmedel. Fullmäktige
hemställde sålunda, att jämväl nyssnämnda kungörelse den It april 1924
måtte upphävas.
Mynt- och justering sverket har i infordrat utlåtande den 23 januari 1947
tillstyrkt bankofullmäktiges framställning.
På sätt fullmäktige i riksbanken förordat torde skyldigheten för riksban- Departements■
ken att inlösa enligt konventionsbestämmelserna präglade danska och norska chetenskiljemynt
efter deras lydelse med svenskt skiljemynt eller riksbankens sedlar
böra upphävas. Författningstekniskt bör ändringen genomföras på så
sätt, att andra stycket i lagen den 11 april 1924, nr 68, förklaras skola upphöra
att gälla.
Då svenska innehavare av danska eller norska konventionsmynt böra erhålla
skäligt rådrum för inväxling av sådana mynt mot svensk valuta, torde
den nu ifrågasatta författningsändringen lämpligen icke böra träda i kraft
förrän den 1 juli 1947. Ikraftträdandet bör föregås av vissa publiceringsåtgärder
från riksbankens sida särskilt vad angår de till Norge gränsande
länen.
Därest riksdagen bifaller ifrågavarande förslag, torde jämväl kungörelsen
den It april 1924 (nr 71) angående förbud tillsvidare mot införsel till riket
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 69.
av vissa danska och norska skiljemynt böra upphävas. Jag torde få anmäla
denna fråga efter det riksdagen fattat ståndpunkt till förstnämnda förslag.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag om upphävande av andra stycket lagen den 11 april 192A
nr 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige.
Föredraganden hemställer härefter, att nämnda lagförslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rolf Arfwedson.
477293. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.