Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av medicinalstyrelsen; given Stockholms
slott den 7 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 februari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wioporss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen
samt statsrådet Sträng anför statsrådet Mossberg.

I årets statsverksproj>osition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under
femte huvudtiteln, punkterna 109—111, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag
beräkna

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67. 8191 46

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

till Medicinalstyrelsen: Avlöningar ................................. kronor 1 300 000

» » : Omkostnader ........................... » 170 000

» » : Beredskapsorganisation ............ » 80 000

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

Genom beslut den 30 januari 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
socialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda
departement biträda med utredning rörande organisationen av den centrala
förvaltningen för det civila medicinal- och veterinärväsendet. Med stöd av
detta bemyndigande tillkallades följande personer såsom sakkunniga, nämligen
f. d. landshövdingen K. E. Tiselius, tillika ordförande, lasarettsläkaren,
medicine doktorn E. B. E. Bager, Stocksund, länsveterinären A. W. Borg,
Malmö, ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast, Nässjö, dåvarande
revisionssekreteraren numera häradshövdingen O. G. G. Hesselgren,
Stocksund, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare E. H.
Lindberg, Umeå, samt professorn T. L. Thunberg, Lund. Sedan riksdagsmannen
Lindberg utnämnts till landshövding i Västerbottens län, blev han
på egen begäran den 25 februari 1943 entledigad från ifrågavarande sakkunniguppdrag,
och utsågs till sakkunnig i hans ställe sjukhusdirektören H. Höglund,
Göteborg, som dock på grund av sjukdom varit förhindrad att deltaga
i överläggningarna under utredningsarbetets slutförande. De sakkunniga antogo
benämningen medicinalstyrelseutredningen.

Med skrivelse den 5 februari 1946 har medicinalstyrelseutredningen överlämnat
betänkande i ämnet (SOU 1946: 20).

över betänkandet ha utlåtanden avgivits av följande myndigheter, nämligen
medicinalstyrelsen efter hörande av bl. a. civilförvaltningens personalförbund,
statskontoret, allmänna lönenämnden, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
justitiekanslern, universitetskanslern efter hörande av de medicinska
fakulteterna i Lund och Uppsala samt karolinska institutets lärarkollegium,
styrelsen för veterinärhögskolan efter hörande av skolans lärarkollegium, statens
veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, lantbruksakademien,
lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, samtliga
länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare och
länsveterinär, respektive förste stadsläkare och förste stadsveterinär. Vidare
ha åtskilliga sammanslutningar yttrat sig, nämligen svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,
svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska lasarettsläkarföreningen,
svenska sanatorieläkarföreningen, svenska psykiatriska
föreningen, Sveriges yngre läkares förening, svenska veterinärläkareföreningen,
svenska distriktsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen för kött- och
mjölkhygien, svenska veterinärföreningen för husdjurshygien, Sveriges yngre

3

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

veterinärers förening, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott, Sveriges tandläkarförbund,
apotekarsocietetens direktion samt Sveriges apotekareförbund och
Sveriges farmacevtförbund, svensk sjuksköterskeförening samt statens sjukhuspersonals
förbund. Tilläggas må, att statskontoret, allmänna lönenämnden,
riksräkenskapsverket och statens organisationsnämnd efter remiss även yttrat
sig över medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet. Härjämte har civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund inkommit med en skrift, berörande vissa
delar av betänkandet.

Översikt av den centrala organisationens nuvarande

utformning.

Medicinalstyrelsen. Högsta tillsynen över det civila medicinal- och veterinärväsendet
tillkommer medicinalstyrelsen. Styrelsen består för närvarande
av en generaldirektör såsom chef samt sju permanenta byråer och
lika många relativt självständiga byråavdelningar jämte vissa kompletterande
anordningar och organ.

Byråernas och byråavdelningarnas karaktär belyses av följande sammanställning.

Benämning

Chefspersonal

Utbildning

Löneställning

Hedicinalbyrån ..............

medicinalråd

läkare

A 30

Hälsovårdsbyrån..............

)>

»

»

Lasarettsbyrån................

,,

)>

»

Tandvårdsavdelningen......

byrådirektör

tandläkare

A 28

Sinnessjukvårdsbyrån ........

medicinalråd

läkare

A 30

Rättspsykiatriska avdelningen

»

»

Eo 30

Apoteksbyrån ................

byråchef

apotekare

A 30

Specialitetsavdelningen......

byråassistent

»

Eo 24

Veterinärbyrån ..............

medicinalråd

veterinär

A 30

Köttkontrollavdelningen ....

statsinspektör

»

A 29

Tuberkulosavdelningen......

byrådirektör

))

A 28

Kastsjukeavdelningen ......

konsulent

»

Eo 24

Kameralbyrån................

Avdelningen för sinnessjuk-husens ekonomiska förvalt-

byråchef

jurist

A 30

nmg ....................

byrådirektör

kameralist

A 28

Beträffande byråernas närmare organisation hänvisas till betänkandet
s. 22—25. Här må endast nämnas, att totala antalet befattningshavare å
medicinalstyrelsens stat, som helt eller delvis sysselsattes med ärenden av
fredsbetonad karaktär, den 1 juli 1945 uppgick till omkring 125, varav 25
stadigvarande voro föredragande.

Såsom komplement till byråorganisationerna finnas

dels två särskilda inspektörer, nämligen överinspektören för sinnessjuk -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

vården samt inspektören för sinnesslövården jämte den psykiska barna- och
ungdomsvården, den förre placerad i lönegrad C 6 och den senare avlönad
mot arvode till belopp, motsvarande 29 löneklassen;

dels två nämnder för handläggning av rättsmedicinska och rättspsykiatriska
ärenden;

dels och tre organ med enbart rådgivande funktion, nämligen vetenskapliga
rådet, specialitetsnämnden och apotekarbefordringsnämnden.

För att biträda med erforderliga undersökningar m. m. finnas vidare tre
under medicinalstyrelsen lydande laboratorier, benämnda statens bakteriologiska,
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier. För dessa laboratorier
lämnas en särskild redogörelse i betänkandet (s. 275 o. f.).

Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. År 1939 tillskapades en särskild
organisation för handläggning av vissa med landets försvarsberedskap
sammanhängande frågor av sjukvårdsorganisatorisk art. Denna organisation,
för vilken kostnaden bestrides från särskilt anslag, är sammansatt på följande
sätt.

En avdelning, den s. k. beredskapsavdelningen, ingår såsom extra byrå
inom styrelsen med en särskilt utsedd sakkunnig såsom chef. Å denna byrå
ha främst handlagts ärenden rörande planläggning och upprättande av beredskapssjukhus,
såvitt angår erforderliga lokalers anskaffande och inredning,
ävensom ärenden rörande den personella sjukvårdsberedskapen. För sistnämnda
ärenden har styrelsen dels en representant jämte två medicinskt
utbildade biträden i arméns sjukvårdsinspektion, där för ändamålet erforderligt
register över befintliga läkare föres, dels ock ett antal befattningshavare
för förande av beredskapsregister inom styrelsen över sjuksköterskor,
sjukgymnaster, barnmorskor och sjukvårdsbiträden samt tandläkare, tandsköterskor
och tandtekniker ävensom farmacevtiskt utbildad personal. I
övrigt ha å denna avdelning tjänstgjort biträdande läkare samt viss annan
extra personal för handläggning av ärenden rörande omhändertagande och
sanitär behandling av flyktingar m. m.

Såsom ett andra led i beredskapsorganisationen fungerar medicinalstyrelsens
materielnämnd, som har att biträda medicinalstyrelsen med utredningar
rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt med
handläggning av därmed sammanhängande frågor rörande import, fabrikation,
förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med
avgivande av yttranden över exportlicenser rörande nämnda slag av varor.
Nämnden består av sju ledamöter samt har till sitt förfogande ett kansli
under ledning av en kanslichef.

Såsom ett tredje led i beredskapsorganisationen ingår en förstärkning av
vissa byråer inom styrelsen. Sålunda har kameralbyrån förstärkts med en
biträdande kamrerare, två juridiska biträden och fyra skrivbiträden, vilka till
väsentlig del sysselsatts med granskning av räkningar å staten för kostnader
i samband med beredskapssjukhusens iordningställande samt för vård av
militära patienter å civila sjukhus. Vidare ha med anlitande av bered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 5

skapsmedel anställts en tandläkarassistent å tandvårdsavdelningen och två
apotekarassistenter å apoteksbyrån.

Slutligen finnas två av chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga
för rådgivning rörande planläggning, inrättande och drift av beredskapssjukhus.

Ifrågavarande beredskapsorganisation, som tidigare varit relativt omfattande,
har under det sistförflutna kalenderåret avsevärt begränsats. För
ändamålet har å riksstaten för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag
av 110 000 kronor.

Andra statliga centralorgan inom medicinal- och veterinärväsendet. För

att fullständiga bilden av den centrala organisationen för det civila medicinal-
och veterinärväsendet torde böra erinras om att vissa delar av den
allmänna sjukvården mer eller mindre självständigt handhaves av statliga
organ vid sidan om medicinalstyrelsen. Sålunda bedriver pensionsstyrelsen
enligt grunder, som fastställts av Kungl. Maj:t i brev den 31 december 1920,
viss sjukvårdande verksamhet, avseende att i pensionsförsäkringens intresse
förebygga eller häva invaliditet. De s. k. universitetssjukhusen, av vilka karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet helt samt allmänna barnbördshuset
och akademiska sjukhuset i Uppsala till huvudsaklig del kunna betraktas som
statliga, intaga jämväl en särställning på kroppssjukvårdens område, främst
därigenom att de förvaltas av direktioner, som direkt eller i vissa fall genom
vederbörande universitetsmyndighet sortera under Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.
Medicinalstyrelsens befogenheter äro ock mera begränsäde
beträffande dessa sjukhus än beträffande övriga.

Vidare må beaktas den verksamhet, som bedrives av centrala sjukvårdsberedningen.
Detta organ, som under medicinalstyrelsens överinseende
administreras av en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd styrelse, har till uppgift
att på anmodan av medicinalstyrelsen eller sjukhusägare medverka vid
granskning av förslag rörande planläggning och utrustning av sjukhus och
därmed jämförliga inrättningar ävensom vid planläggning av den slutna vården
inom landets sjukvårdsområden. Beredningen skall jämväl verka för
standardisering av inventarier och materiel på sjukvårdens område samt för
rationalisering av driften av det allmännas sjukvårdsinrättningar.

Slutligen finnas två fristående anstalter med huvudsaklig uppgift att utföra
praktiskt vetenskapliga undersökningar och forskning på medicinal- och
veterinärväsendets område, nämligen statens institut för folkhälsan och statens
veterinärmedicinska anstalt. Folkhälsoinstitutet, vars verksamhetsfält
omfattar såväl allmän hygien och yrkeshygien som födoämneshygien, fungerar
jämväl som karolinska institutets hygieniska institution och har tillika att
bedriva viss upplysnings- och undervisningsverksamhet inom området för sin
verksamhet. Veterinärmedicinska anstalten har att bedriva undersökningsoch
forskningsverksamhet inom veterinärmedicinens och födoämneshygienens
områden. Vardera av institutionerna står under ledning av en styrelse, som
sorterar direkt under Kungl. Maj:t, folkhälsoinstitutet under socialdepartementet
och veterinärmedicinska anstalten under jordbruksdepartementet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbörda.

Till belysning av medicinalstyrelsens arbetsbörda och dennas fördelning
å olika byråer lämnas i det föreliggande betänkandet (Bil. A och B) dels en
tabell över antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden åren 1934—
1944, dels ock en tabell över antalet från medicinalstyrelsen utgående
originalexpeditioner åren 1940 och 1944. Den förra bygger på den officiella
statistiken, medan den senare grundar sig på en genomgång av medicinalstyrelsens
konceptband, varvid koncept, som endast avsett infordrande av remissyttranden,
icke medräknats.

I medicinalstyrelsens yttrande över betänkandet lämnas dels vissa kompletterande
upplysningar rörande utredningens nyssnämnda tabeller dels
ock motsvarande uppgifter för år 1945.

Av ifrågavarande uppgifter framgår, att antalet inkommande ärenden under
den senaste 10-årsperioden (1936—45) i avrundade tal ökat från 32 000 till
50 000. Härvid ha icke medräknats till styrelsen inkommande räkningar och
statsbidragsrekvisitioner, som under samma tid stigit från omkring 18 000
till omkring 50 000. Hänsyn har ej heller tagits till tuberkulinrekvisitioner för
nötkreaturstuberkulosens bekämpande eller till anmälningar, årsberättelser och
rapporter av olika slag, som årligen i avsevärd och ständigt växande omfattning
insändas till medicinalstyrelsen för granskning. Dessa diarieföras numera
i allmänhet endast i de fall, då de föranleda beslut eller skriftväxling
från medicinalstyrelsens sida. För att giva en föreställning om medicinalstyrelsens
arbetsbörda i detta hänseende kan nämnas, att enligt av styrelsens
veterinärbyrå lämnade uppgifter under år 1945 å byrån förhandsprövats i
det närmaste 30 000 tuberkulinrekvisitioner och att i samband med granskning
av cirka 200 000 inkomna tuberkulinrapporter och andra anmälningar
avsänts inemot 20 000 handbrev från byrån. Även på andra byråer, särskilt
sinnessjukvårdsbyråns rättspsykiatriska avdelning, föranleder rapportgranskningen
ofta skriftväxling, låt vara i betydligt mindre utsträckning.

De egentliga ärendenas fördelning, innebörd och svårighetsgrad belyses
i sin mån av efterföljande sammanställning rörande antalet från medicinalstyrelsen
utgående originalexpeditioner åren 1940, 1944 och 1945, vari
bland annat skilts mellan ärenden, som handlagts av generaldirektören (Gärenden),
rättsmedicinska respektive rättspsykiatriska nämnden (nämndärenden)
samt vederbörande byråchef eller specialföredragande (B-ärenden).
Ärenden, som föranletts av de med världskriget sammanhängande förhållandena
(s. k. beredskapsärenden), ha också redovisats för sig.

Sammanställningen utvisar bland annat en markerad stegring av antalet
expeditioner under åren 1944 och 1945 i förhållande till år 1940, vilket år
kännetecknas av en viss stagnation i det ordinarie arbetet på grund av världskrigets
utbrott. Uppmärksammas bör, att i siffrorna för de två senaste
åren ingår ett icke ringa antal s. k. beredskapsärenden, vilket efter hand kan
väntas i stort sett bortfalla. Anmärkas må vidare, att en relativt stor del av

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

7

Antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1!)40,1044 och 1945.

Byrå eller avdelning

1940

1944

1945

B-

ärenden

G-

ärenden

Summa

B- ! G-

ärendenjärenden

Summa

B-

ärenden

G-

ärenden

Summa

Medicinalbyrån .............

2210

667

2 877

3 793

1 363

5 156

3 411

1352

4 763

därav: rättsmedicinska ärenden

125! 1142

267

141

■182

323

107

>194

301

beredskapsärenden2 . .

—

—

—

90

131

221 48

103

151

Hälsovårdsbyrån ..........

879

552

1 4S1

1 536

924

2 460 1 133

861

1 994

därav: beredskapsärenden ....

11

23

34

29

181

210

123

115

238

Lasarettsbyrån ..............

2 462

267

2 729

3 814

403

4 217

3 640

560

4 200

därav: beredskapsärenden ....

10

2

12

14

28

42

4

1

5

Tandvårdsavdelningen ........

338

1 192

1 530

1021

1046

2 067

1060

1 422

2 482

därav: beredskapsärenden ....

8

925

933

316

702

1 018

221

745

966

Sinnessjukvårdsbyrån.........

1609

708

2 317

1884

684

2 568

1882

712

2 594

Rättspsykiatriska avdelningen . .

608

857

1 465

1379

2 649

4 028

1391

3 680

5 071

därav: nämndärenden ......

846

846

—

2 628

2 628

—

3 643

3 643

Voterinärbyrån ..............

7 332

857

8 189

6 536

279

6 815

8 822

455

9 277

därav: allmänna avdelningen

statsinspektörens avdel-

2 431

371

2 802

2 643

174

2 817

3 322

291

3 613

ning..............

1625

no

1 735

1 216

44

1 260

1 184

27

1 211

tuberkulosavdelningen

3 274

162

3 436

2 067

35

2 102

2 315

64

2 379

kastsjukeavdelningen . .

—

214

214

610

26

636

1 997

43

2 040

Apoteksbyrån..........; ....

5 532

608

6 140

4118

727

4 845

6 932

795

7 727

därav: specialitetsärenden....

2 933

324

3 257

1 032

258

1 290

967

224

1 191

beredskapsärenden 2 . .

—

—

—

612

42

654

3199

23

3 3 222

Kameralbyrån ..............

1430

1537

2 967

1954

1921

3 875

2 880

2 498

5 378

därav: beredskapsärenden 2 . .

—

—

—

558

180

738

1 218

230

1 448

Bercdskapsbyråu ............

375

427

802

830

339

1 169

1725

393

2 118

Summa expeditioner

22 775

7 672

30 447

26 865

10335

37 200

32 876

12 728

45 604

1 Avse nämndärenden. — 2 Ej särskilt redovisade för är 1940. ■— 3 Därav 3 201 ärenden angående
penicillin.

Allmän anm. I tabellens siffror ingå icke s. k. handbrev, vilka uppskattas till 20 000—30 000 per år.

ökningen faller på den rättspsykiatriska avdelningen, vilket främst sammanhänger
med stegringen av steriliserings- och abortärendena.

Med avseende å de anförda sifferuppgifterna betonar medicinalstyrelseutredningen
för sin del, att dessa uppenbarligen endast giva en ofullständig
bild av medicinalstyrelsens arbetsbörda. De synas utredningen dock klart
ådagalägga, att styrelsens arbetsbörda är av betydande omfattning och kräver
en avsevärd organisationsapparat. Försvarsberedskapens upphörande synes
utredningen icke komma att medföra någon större förändring härutinnan.
Visserligen kan antalet beredskapsärenden väntas nedgå till ett minimum, men
samtidigt räknar utredningen med att utbyggnaden av hälso- och sjukvården,
som under de senaste fem åren mer eller mindre hämmats av brist på arbetskraft
och materiel, skall, sedan normala förhållanden åter inträtt, upptagas i
minst samma omfattning som tidigare samt kräva alltmera stegrad uppmärksamhet
och medverkan från medicinalstyrelsens sida.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsen understryker i sitt yttrande vad utredningen sålunda
anfört. Till komplettering av sifferuppgifterna anser sig styrelsen vidare
böra betona, att i ett stort antal statliga och kommunala organs verksamhet
ingå moment, som tangera eller gripa in i styrelsens arbete, vilket i sin tur
medför, att styrelsen anlitas för samråd — mestadels under hand —- i större
utsträckning än flertalet andra centrala ämbetsverk. Till utveckling härav
yttrar styrelsen.

Statskontoret och riksräkenskapsverket samt allmänna lönenämnden och
kammarrätten pläga exempelvis skaffa sig underhandsinformationer från
medicinalstyrelsen i ärenden, som avse tillämpningen av femte kapitlet i
civila avlöningsreglementet och motsvarande föreskrifter i övriga statliga avlöningsreglementen,
i ärenden, som angå sjuk- eller förtidspensionering, samt
i ärenden angående avlöning och annan ersättning till medicinalpersonal.
Praktiskt taget alla statliga verk och myndigheter hänvända sig till styrelsen
med förfrågningar rörande verksläkarinstitutionen. Med generaltullstyrelsen
uppehåller medicinalstyrelsen en nära kontakt i ärenden rörande exempelvis
införsel och transitering av läkemedel, in- och utförsel av djur etc. De militära
myndigheternas problem rörande sjuk- och veterinärvård underställas i
avsevärd utsträckning medicinalstyrelsen för preliminära uttalanden om
ifrågasatta åtgärders lämplighet. Vidare inkomma från kommunala instanser,
i första hand från huvudmännen för hälso- och sjukvård men även från primärkommunernas
skol- och fattigvårdsstyrelser, ett stort antal brev till skilda
befattningshavare personligen, i vilka man önskar ett råd eller ett uttalande
av medicinalstyrelsen. Slutligen står styrelsen självfallet under hand i nära
förbindelse med de statliga myndigheter, vilka ansvara för viss del av hälsooch
sjukvården, exempelvis socialstyrelsen beträffande barnavård och ungdomsvård
samt alkoholistvård, pensionsstyrelsen då det gäller sjukkasseärenden
och invalidvård, riksförsäkringsanstalten angående olycksfallsförsäkring,
arbetarskydd och yrkeshygien samt skolöverstyrelsen beträffande skolhälsovård.

Vidare framhåller styrelsen, att en representant för medicinalstyrelsen ofta
kallas till ledamot av eller rådgivare hos korporation, som önskar få del av
medicinalstyrelsens synpunkter. Enligt en av styrelsen gjord sammanställning
utgör antalet uppdrag, vilka enligt gällande föreskrifter eller förordnande
av Kungl. Maj:t eller vederbörande institution innehaves av medicinalstyrelsens
chef, ledamöter eller föredragande, till drygt 70. En del av uppdragen
äro av den art, att de regelmässigt påläggas statstjänstemän i framskjuten
ställning. Några av dem innehavas hos sammanslutningar, vilka icke ha
en officiell prägel. Med hänsyn till angelägenheten av att medicinal
styrelsen hade en kontaktman hos flertalet av ifrågavarande institutioner
utgår styrelsen från att uppdragen i en eller annan form måste bibehållas
även för framtiden. Styrelsen tillägger, att även om nu berörda
samarbete ur styrelsens synpunkt i icke ringa utsträckning vore av stort
värde, då det tillförde styrelsen erfarenheter och planer från områden, som
styrelsen icke som sådan hade direkt kännedom om, så måste likväl beaktas,
att samarbetet vore av tidsödande karaktär.

Styrelsen betonar tillika, att allmänhetens intresse för de ämnen, som utgöra
föremål för styrelsens verksamhet, pålade styrelsen en tidvis tung arbets -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

börda. Även i den mån allmänhetens framställningar vore sakligt omotiverade,
låge ofta bakom desamma en stark känsla — ängslan för anhörigas liv, hälsa
eller frihet, tro på hittills okända botemedel eller kurer, misstro mot viss
anstalt eller befattningshavare — som det icke skulle vara humant att lämna
obeaktad. I dylika fall använde styrelsen antingen personliga samtal, telefonbesked
eller underhandsskrivelser som kommunikationsmedel. Att mäta nu
angivna arbetsuppgifter med exakt mått läte sig självfallet icke göra, men
styrelsen ansåge sig dock kunna antaga, att antalet dylika ärenden uppginge
till omkring 10 000 per år.

Slutligen erinrar styrelsen om att Kungl. Maj:t -—- till följd av de speciella
förhållandena på området — i icke ringa utsträckning anlitat styrelsen
för verkställande av utredningar, som i andra fall regelmässigt anförtroddes
åt särskilda sakkunniga — en omständighet, som givetvis vore ägnad att
tynga arbetet inom styrelsen. Man finge räkna med att så bleve fallet även
i framtiden.

Samtliga nu nämnda omständigheter vore enligt styrelsens mening av natur
att böra beaktas vid utformningen av styrelsens organisation.

Översikt av medicinalstyrelseutrednmgens

förslag.

Med den avsevärda arbetsbörda, som för närvarande åvilar medicinalstyrelsen
och som kan förväntas stiga efter hand som utvecklingen inom medicinal-
och veterinärväsendet fortskrider, har det för utredningen framstått som
angeläget att i första hand undersöka, huruvida och i vad mån en begränsning
av styrelsens verksamhetsområde lämpligen kan genomföras. Det huvudspörsmål,
som härvid mött, har varit frågan om veterinärväsendets administrativa
ställning. Majoriteten av utredningens ledamöter har kommit till det resultatet,
att veterinärväsendets centrala ledning, främst med hänsyn till det nära
sambandet mellan veterinärväsendet och medicinalväsendet, bör bibehållas
inom medicinalstyrelsen men där beredas en så vitt möjligt självständig ställning.
En minoritet inom utredningen har ansett organisatoriska och andra skäl
väga över till förmån för inrättande av en fristående veterinärstyrelse (kap. 5).

Utredningen har vidare bland annat undersökt möjligheterna att genom
decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden till lokala organ nedbringa
styrelsens arbetsbörda. Resultatet av undersökningen, som redovisas i kap. 7,
utvisar, att möjligheterna härutinnan äro tämligen begränsade. Utredningens
förslag utmynnar bland annat i att ärenden rörande tillstånd till utförande
av cyanvätegasbehandling för förgörande av ohyra samt angående kortare
tjänstledigheter m. m. för provinsialläkare skulle anförtros åt förste provinsialläkarna
ävensom att vissa ärenden rörande personalen och den ekonomiska
förvaltningen vid statens sinnessjukhus skulle överlåtas på de lokala
direktionerna.

I enlighet härmed och då den förstärkta försvarsberedskapens upphörande

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ej heller beräknas medföra någon mera väsentlig minskning i styrelsens totala
arbetsbelastning, har utredningen ansett sig böra i stort sett utgå från medicinalstyrelsens
nuvarande arbetsbelastning och räkna med att denna kommer
att öka, allteftersom den allmänna hälso- och sjukvårdens olika grenar utbyggas.
Utredningen har vidare funnit en effektivisering av styrelsens verksamhet
i vissa hänseenden påkallad; särskilt gäller detta inspektions- och konsultationsverksamheten
å hälsovårdens, sinnessjukvårdens samt apoteksväsendets
områden (kap. 8). Härjämte har utredningen ansett särskilda åtgärder
erforderliga för åvägabringande av en mera fullständig och rationellt organiserad
bearbetning av det statistiska materialet på medicinal- och veterinärväsendets
områden (kap. 9).

Från nu angivna allmänna utgångspunkter och med beaktande av givna
direktiv har utredningen framlagt alternativa förslag till omorganisation av
styrelsen, allteftersom veterinärväsendets ledning avsetts kvarbliva inom medicinalstyrelsen
(alternativ I) eller tillkomma ett särskilt ämbetsverk (alternativ
II).

I förhållande till nuvarande organisation innebär alternativ I i huvudsak
följande ändringar.

1. En befattning som överdirektör inrättas med uppgift att vara såväl
administrativ konsult och expeditionschef som generaldirektörens ställföreträdare.

2. Medicinalstyrelsens byråorganisation utökas med fem byråer, nämligen
en rättspsykiatrisk byrå, en tandvårdsbyrå, två veterinära byråer samt
en lag- och utredningsbyrå, av vilka dock de fyra förstnämnda för närvarande
förefinnas såsom byråavdelningar. De veterinära byråerna sammanföras till
en gemensam avdelning under en veterinär di rektor som chef.

3. De ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande
och öppna vård, sammanföras till en socialhygienisk avdelning
inom medicinalbyrån med en byrådirektör som sammanhållande kraft
närmast under byråchefen. Styrelsen kompletteras även med en statistisk
avdelning, avsedd för sammanställning och bearbetning av all medicinaloch
veterinärstatistik. Däremot överföres huvudparten av de ärenden, som
nu handläggas av styrelsens speciali t etsavdelnin g, till statens farmacevtiska
laboratorium, som även övertager de nuvarande apoteksinspektörernas
uppgifter beträffande läkemedelskontrollen.

4. Samtliga medicinska chefstjänster och därmed jämförliga
befattningar överföras till civila avlöningsreglementets löneplan C och
tillsättas med förordnande för sex år i sänder, överinspektören för sinnessjukvården
anförtros vidgade uppgifter med avseende å terapien inom sinnessjukvården
och beredes samtidigt en fastare ställning.

5. Den fasta byråpersonalen förstärkes med bland annat tre administrativa
byrådirektörer, avsedda för medicinalbyrån, sjukhusbyrån samt veterinäravdelningen
ävensom med en byråtandläkare, en byråapotekare och en
förste aktuarie (statistiker). Det totala antalet befattningshavare med stadigvarande
anställning inom styrelsen ökas med ett 20-tal, varav flertalet över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 11

föres från styrelsens nuvarande beredskapsanslag eller andra anslag. Antalet
ordinarie befattningar ökas från 40 till 67.

6. För handläggning av ärenden rörande kastrering, sterilisering och avbrytande
av havandeskap inrättas en särskild nämnd, betecknad socialpsykiatriska
nämnden. Jämväl för disciplinärendenas handläggning tillskapas
en särskild nämnd.

7. Ärenden angående lokal- och materielberedskapen å den civila sjukvårdens
område anförtros åt medicinalstyrelsens beredskapsnämnd.
Frågor angående den personella sjukvårdsberedskapen avses däremot alltjämt
skola handhavas av medicinalstyrelsen i samråd med arméns sjukvårdsinspektion.

8. Ett särskilt organ tillskapas för samråd mellan medicinalstyrelsen samt
landstingen och städerna utanför landsting, benämnd huvudmannarådet.
För samråd på veterinärväsendets område inrättas ett lantbruksråd vid
medicinalstyrelsens sida.

I alternativ II utbrytes veterinäravdelningen och bildar ett eget verk
under särskild styrelse och med en överdirektör som chef. Samtidigt minskas
antalet befattningshavare inom medicinalstyrelsen med ett 30-tal befattningshavare,
varjämte det föreslagna lantbruksrådet utgår.

Avlöningskostnaderna för medicinalstyrelsen beräknas enligt alternativ I
uppgå till i runt tal 1 100 000 kronor, innebärande en ökning i förhållande till
styrelsens nu gällande avlöningsstat med 225 000 kronor. Ett genomförande
av alternativ II skulle enligt utredningens beräkningar betinga en ytterligare
merkostnad av omkring 25 000 kronor. Härtill komma jämlikt båda alternativen
kristillägg och provisoriska tillägg. Å andra sidan beräknas anslaget
till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation kunna minskas med ett belopp
av minst 75 000 kronor genom överförande av viss personal till medicinalstyrelsens
avlöningsstat.

Slutligen framläggas vissa förslag beträffande medicinalstyrelsens laboratorier
och statens institut för folkhälsan, främst i syfte att underlätta en samordning
mellan dessa institutioner i vetenskapligt och ekonomiskt hänseende.
Härvid har någon principiell ändring icke avsetts i fråga om nu berörda institutioners
administrativa ställning.

Föredraganden.

Medicinalstyrelseutredningens förslag har jämlikt direktiven i första hand
tagit sikte på en kvalitativ förstärkning av medicinalstyrelsens organisation
men innebär samtidigt en icke obetydlig utökning av det fasta personalbeståndet
inom styrelsen. Vid remissbehandlingen har enighet rått om att medicinalstyrelsen
kräver en avsevärd utbyggnad för att kunna väl fylla sina
viktiga uppgifter. Frånsett frågan om veterinärväsendets centrala administration,
i vilken principiella meningsmotsättningar framträtt såväl inom utredningen
som i de avgivna yttrandena, ha remissinstanserna ock i stort sett
givit sin anslutning till de förslag rörande medicinalstyrelsens organisation,
som utredningen framlagt.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hävdat den uppfattningen, att
den föreslagna organisationen vore för snävt tillmätt, och framfört krav på
ytterligare personalförstärkningar i betydande omfattning, vilka dock icke
rubba den principiella grundvalen för utredningens förslag utan närmast ha
karaktären av kompletteringar. Styrelsen har vidare starkt understrukit angelägenheten
av att proposition i ämnet snarast möjligt förelädes riksdagen. Å
andra sidan har Sveriges läkarförbund uttalat tvekan om lämpligheten av att
nu genomföra en mera genomgripande omorganisation av medicinalstyrelsen,
varvid förbundet hänvisat till de omfattande socialmedicinska reformprojekt,
som kunde förväntas bli helt eller delvis förverkligade inom den närmaste
framtiden och som kunde antagas medföra en betydande inverkan på arten
och omfattningen av medicinalstyrelsens arbetsuppgifter.

För egen del har jag genom den i ärendet förebragta utredningen och av mig
i övrigt kända förhållanden blivit övertygad om att medicinalstyrelsen är i
behov av en snar omorganisation. Jag avser därför att i det följande till behandling
upptaga föreliggande organisationsförslag i den män de påkalla
riksdagens medverkan, varvid jag med hänsyn till den väsentliga betydelse,
som frågan om veterinärväsendets centrala ledning har för utformandet av
medicinalstyrelsens organisation, börjar med prövning av detta spörsmål. Jag
vill tillika anmäla, att av utredningen framlagda förslag till decentralisering
av vissa ärenden till lokala organ icke synas vara av den omfattning eller
natur, att de nämnvärt påverka organisationsfrågan. Detsamma gäller vissa
av utredningen framförda förslag om överflyttning av beslutanderätten i ärenden
angående tjänstår sberäkning för läkare och apotekare m. fl. från Kungl.
Maj:t till medicinalstyrelsen. Med dessa förslags behandling torde därför utan
olägenhet kunna anstå till en senare tidpunkt.

Övriga frågor rörande medicinalstyrelsens verksamhet, vilka upptagits till
allsidig granskning av utredningen, såsom inspektionsverksamheten och medicinalstatistiken,
komma att i detta sammanhang beröras endast i den mån de
direkt öva inflytande på organisationens utformning. Utredningens förslag
rörande laboratorierna och statens institut för folkhälsan torde lämpligen
böra anmälas i samband med anslagsäskandena för dessa institutioners verksamhet
under nästa budgetår.

Veterinär väsendets centrala ledning.

Frågans tidigare behandling.

Frågan om veterinärväsendets centrala ledning har under de senaste 50
åren i olika sammanhang varit uppe till behandling. En närmare redogörelse
härför lämnas i det föreliggande betänkandet (s. 43—61), till vilket jag torde
få hänvisa. Här må endast i korthet erinras om följande.

I den tidigare diskussionen har övervägts en lösning efter i huvudsak tre
alternativa linjer, innebärande antingen de civila veterinärärendenas förläggning
till lantbruksstyrelsen eller inrättande av ett under jordbruksdepartementet
lydande nytt ämbetsverk för ändamålet eller ock veterinärväsendets
bibehållande under medicinalstyrelsen efter viss komplettering.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Frågan om veterinärväsendets överflyttning till lantbruksstyrelsen var på
förslag av Kungl. Maj:t föremål för prövning redan av 1898 års riksdag, som
emellertid fann det då aktuella spöi‘smålet om inrättande av ett nytt statsdepartement
böra först närmare utredas.

Efter förslag av den s. k. organisationskommittén underställdes nyssnämnda
fråga åter riksdagen i samband med 1911 års statsverksproposition.
Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes av jordbruksutskottet men föll likväl på
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

I samma proposition berördes — i anledning av en vid organisationskommitténs
betänkande fogad reservation -— även frågan om inrättandet av en
särskild styrelse för de veterinära ärendenas handläggning. Föredragande
departementschefen underströk därvid det samband, som veterinärväsendet
ostridigt ägde med såväl lantbruket som medicinalväsendet, samt fann det
ur denna synpunkt mindre lämpligt att anförtro veterinärväsendets ledning
åt ett fristående ämbetsverk, i vilket varken lantbruket eller medicinalväsendet
förutsattes bli på ett stadigvarande sätt representerat. Riksdagen anslöt
sig till denna uppfattning.

Spörsmålet om veterinärväsendets administrativa ställning återupptogs
sedermera av 1926 års besparingssakkunniga, till vilka bland annat överlämnades
två framställningar från svenska veterinärläkareföreningen om inrättande
av en självständig veterinärstyrelse. De sakkunniga ansågo det för
sin del icke kunna förnekas, att véterinärväsendet under de närmast föregående
decennierna undergått en stark utveckling, som vidgat området för
veterinärförvaltningens verksamhet, men funno sig likväl icke övertygade om
att veterinärförvaltningens uppgifter nått sådan omfattning, att de nödvändiggjorde
tillskapandet av ett nytt ämbetsverk för ändamålet. De sakkunniga
förordade i stället veterinärärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen
med hänsyn till dessa ärendens huvudsakligen ekonomiska inriktning.

Besparingssakkunnigas ifrågavarande förslag anmäldes för 1928 års riksdag
i proposition nr 122, varvid föredragande departementschefen intog en avvaktande
hållning. Han yttrade sålunda bland annat.

Med den utveckling och betydelse veterinärväsendet fått saknades måhända
icke visst fog för inrättande av en särskild fackstyrelse. För egen del
hade han — som beträffande förevarande spörsmål samrått med chefen för
jordbruksdepartementet — dock i likhet med besparingssakkunniga icke funnit
sig övertygad om att veterinärförvaltningens uppgifter nått den omfattning,
att de nödvändiggjorde inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Icke
heller syntes erfarenheten av nu gällande ordning, med handläggningen av
huvudparten av nyss nämnda uppgifter inom ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen
med även andra betydande ämnesgrupper inom sitt verksamhetsområde,
betinga omedelbart vidtagande av en dylik åtgärd. Härtill komme, att
inrättandet av ett nytt ämbetsverk med största sannolikhet måste medföra
ökade utgifter för statsverket och följaktligen icke borde utan synnerligen
tvingande skäl ifrågakomma, då inom alla grenar av statsförvaltningen en
stark strävan gjorde sig gällande att söka minska kostnaderna i organisationshänseende.

Av sålunda anförda skäl kunde han icke tillstyrka den av svenska veterinärläkareföreningen
gjorda framställningen om inrättande av en veterinäröverstyrelse.
Med angivna ståndpunkt funne han icke heller skäl att biträda me -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dicinalstyrelsens förslag angående verkställande av en ny utredning rörande
behovet av ett ämbetsverk för ifrågavarande uppgifter. Med avseende å förslaget
om de civila veterinärärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen fann
lian goda skäl kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande hos
medicinalstyrelsen som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen. Ur
besparingssynpunkt vore frågan skäligen betydelselös. Med hänsyn till den
avvisande ställning gent emot en förändring av gällande ordning, som intagits
av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden närmast berördes av
nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur humanmedicinsk synpunkt
vore förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens sida särskilt av
födoämneshygienen, fann han sig emellertid böra tillstyrka, att åtminstone
tills vidare veterinärväsendet kvarstode under medicinalstyrelsens ledning.

Riksdagen lämnade departementschefens uttalande i fråga om veterinärväsendets
centrala ledning utan erinran.

Frågan om de civila veterinärärendenas förläggning upptogs ånyo till behandling
av den s. k. jordbruksutredningen i ett år 1932 avgivet betänkande
med förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen.

Utredningen förklarade sig därvid avvisa tanken på inrättandet av ett
särskilt ämbetsverk för veterinärärenden dels på grund av statsfinansiella
skäl dels ock på grund därav, att utredningen för sin del icke vore övertygad
om att tillkomsten av en självständig veterinärstyrelse skulle i och
för sig vara ägnad att medföra ökad hänsyn till lantmannaintressena, en synpunkt
som utredningen vid sitt bedömande av frågan närmast ansett sig böra
beakta. Ej heller ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen
kunde utredningen förorda, enär en sådan åtgärd knappast skulle
kunna undgå att, till skada för lantbruksstyrelsens egentliga uppgifter, verka
splittrande på styrelsens, framför allt verkschefens, tid och uppmärksamhet.
I stället föreslog utredningen en överföring till medicinalstyrelsen av ärendena
angående nötkreaturstuberkulosens bekämpande, vilka dittills handlagts
inom lantbruksstyrelsen. För att emellertid tillförsäkra de lantbruksekonomiska
intressena tillbörligt inflytande vid handläggningen av de veterinära
ärendena föreslog utredningen, att vid medicinalstyrelsens sida skulle
ställas en särskild representation för jordbruksnäringen med rådgivande befogenhet,
benämnd veterinärfullmäktige.

Vid anmälan av jordbruksutredningens förslag i proposition nr 234 till
1933 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen -— som förklarade
sig sakna anledning att då ånyo påkalla någon överflyttning av veterinärväsendets
centrala ledning — till jordbruksberedningens förslag om överföring
av ärenden angående nötkreaturstuberkulosbekämpande till medicinalstyrelsen.

Med avseende å utredningens förslag om inrättande av en särskild representation
för jordbruksnäringen vid medicinalstyrelsens sida ifrågasatte departementschefen,
huruvida verkligt behov förefunnes av en sådan institution.
Medicinalstyrelsen ägde redan möjlighet att genom tillkallande vid behov
av lantbrukets representant inom styrelsens vetenskapliga råd göra sig
underkunnig om lantmännens synpunkter på de veterinära ärendena. För
övrigt vore det enligt departementschefens mening icke lämpligt att, då stats -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67. 15

makterna så sent som år 1927 vidtagit en direkt begränsning av lekmannainstitutionerna
inom statsförvaltningen, skrida till en åtgärd, som avsåge inrättande
av en ny sådan institution. Departementschefen ansåg sig sålunda
icke kunna förorda utredningens förslag i denna del.

Jordbruksutskottet framhöll för sin del, att större möjligheter för lantmannaintressenas
beaktande enligt utskottets mening erbjöde sig genom att
vid behandling av veterinära frågor av större ekonomisk betydelse anlita —
förutom lantbrukets representant i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd —
den för den särskilda frågans bedömande bästa sakkunskapen på lantbrukets
område. Föreskrift i antytt avseende syntes utskottet böra meddelas i instruktion
för medicinalstyrelsen. I övrigt föranledde departementschefens uttalanden
ingen erinran från riksdagens sida.

Slutligen må erinras om att spörsmålet angående veterinärväsendets ställning
i hela sin vidd aktualiserats genom att riksdagen i skrivelse den 15 april
1939 (nr 5) på grundval av i ämnet väckta motioner hemställt om en förutsättningslös
utredning angående veterinärväsendets ledning och administration.
Riksdagen anförde därvid bland annat.

Såsom i motionerna anförts funnes anledning att nu till närmare omprövning
upptaga frågan om den lämpligaste arbetsformen för veterinärväsendets
ledning icke blott med hänsyn till den mycket betydelsefulla uppgiften att
förebygga mul- och klövsjukans spridning till och utbredning i landet, utan
även på grund av att vissa andra viktiga ärendens beredning efter hand tilllagts
veterinärväsendets ledning, t. ex. ordnandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen
och mot smittsam kastning bland husdjuren.

Om alltså det arbetsfält, som förelåge för det civila veterinärväsendets ledning,
numera i hög grad utvidgats och kommit att ställa avsevärt ökade krav
på denna ledning, måste man dock vid organisationsfrågans bedömande taga
hänsyn till de utgifter, som vore förenade med en utvidgad förvaltningsapparat,
och att en självständig styrelse kunde komma att föranleda vissa
merkostnader i förhållande till nuvarande organisationsform med den civila
véterinära ledningen underordnad medicinalstyrelsen. Å andra sidan finge
icke förbises, att det här vore fråga om bekämpandet av sjukdomar, som för
vårt land medförde avsevärda utgifter, och att en i administrativt hänseende
friare ledning av veterinärväsendet måhända kunde, om den utrustades med
lämpliga arbetskrafter, åstadkomma betydande besparingar för såväl djurägarna
som det allmänna, Om man icke skulle finna en fullt självständig organisationsform
vara den lämpligaste lösningen, kunde man givetvis tänka, sig,
att sådana anordningar vidtoges, att veterinärväsendets ledning gåves en mera
självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom ramen
för ett nuvarande ämbetsverk. Möjligen kunde också kostnaderna för den
administrativa ledningen därigenom i viss mån begränsas. Även andra lösningar
kunde måhända ifrågakomma.

Samtliga de sålunda angivna synpunkterna och vad motionerna i övrigt
innehölle borde enligt riksdagens mening göras till föremål för en ingående
och allsidig prövning.

Ifrågavarande uppdrag har anförtrotts åt medicinalstyrelseutredningen.

Medicinalstyrelseutredningens förslag-.

Frågan om den ur administrativ synpunkt lämpligaste organisationen av
veterinärväsendets centrala ledning hav varit föremål för ingående överlägg -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ningar inom medicinalstyrelseutredningen. Enligt utredningens mening torde
man vara hänvisad till att välja en lösning efter någon av de tre huvudlinjer,
som i den tidigare diskussionen framkommit, d. v. s. antingen en överflyttning
av veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen eller inrättande av
ett särskilt ämbetsverk för ändamålet eller ock veterinärväsendets bibehållande
under medicinalstyrelsen. Anmärkas må dock, att inom utredningen
jämväl framförts tanken att — efter mönster av gällande organisation i Finland
och Danmark — inordna veterinärledningen som en avdelning inom
jordbruksdepartementet. En dylik ordning skulle emellertid innebära ett så
markerat avsteg från en inom vårt lands statsförvaltning hittills tillämpad
princip, att det endast kunde motiveras av tungt vägande skäl. Då sådana enligt
utredningens mening knappast kunde sägas vara för handen, har utredningen
icke närmare ingått på prövning av denna administrationsform.

Utredningen anser sig vidare icke kunna förorda en överflyttning av
veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen. Utredningen yttrar härutinnan
i huvudsak följande.

Till grund för det tidigare framförda förslaget att överflytta de veterinära
ärendena till lantbruksstyrelsen ligger tanken, att genom en dylik organisation
säkerhet skulle vinnas för att lantbrukets intressen alltid bleve vederbörligen
tillgodosedda vid handläggningen av veterinära ärenden. Ett hänsynstagande
till jordbrukets intressen lärer främst vara påkallat vid avgörandet
av sådana veterinära frågor, som ha principiell eller mera avsevärd
ekonomisk räckvidd eller gälla viktigare organisatoriska spörsmål. Hit höra
ärenden avseende bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar samt
rörande indelning av riket i veterinärdistrikt ävensom taxor och besiktningsavgifter.

Medicinalstyrelseutredningen, som för sin del vill tillmäta de lantbruksekonomiska
intressena stor vikt såvitt gäller ifrågavarande ärenden, har icke
kunnat finna att dessa intressen genom nuvarande organisation av veterinärväsendets
centrala ledning blivit åsidosatta vid ärendenas behandling. Några
särskilda garantier häremot föreligga å andra sidan icke, för såvitt icke
det slutliga avgörandet av ett ärende ankommer å Kungl. Maj:t. Genom
lämpliga organisatoriska anordningar torde likväl de lantbruksekonomiska
synpunkterna kunna tillförsäkras vederbörligt beaktande även i andra fall.
Härtill återkommer utredningen i annat sammanhang. Anledning synes sålunda
icke föreligga att för tillgodoseende av de lantbruksekonomiska intressena
överflytta de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen. Från humanoch
veterinärmedicinskt håll har rests bestämt motstånd mot en dylik överflyttning,
främst enär den för veterinärväsendet ansvarige chefen då kunde
förutsättas komma att sakna medicinsk sakkunskap. Det må vidare framhållas,
att en organisationsändring i denna riktning på senare tid även avvisats
av lantbruksstyrelsen själv, vars arbetsbörda därigenom skulle bli alltför
stor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit en överflyttning
av de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen icke böra ifrågakomma.

För att underlätta ett bedömande av de återstående alternativen lät utredningen
preliminärt utarbeta två skilda organisationsförslag, benämnda
alternativ I och II, vilka tillställdes styrelserna för vissa veterinära myndigheter
och auktoritativa sammanslutningar för yttrande under hand.

17

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

Alternativ I, som avsåg att bereda veterinärväsendet en självständigare
ställning inom medicinalstyrelsens ram, byggde i huvudsak på den nuvarande
organisationens grund, kompletterad med vissa för medicinalstyrelsen
i dess helhet gemensamma anordningar. Bland annat förutsattes tillkomma
en administrativ överdirektör, vilken skulle fungera dels som expeditionschef
och administrativ konsult, dels ock som generaldirektörens ställföreträdare,
ävensom en lag- och utredningsbyrå jämte en statistisk avdelning.
Yeterinärväsendet skulle beredas ökad självständighet främst genom att till
förmån för chefen för veterinärbyrån generaldirektörens beslutanderätt i
veterinära ärenden begränsades till förslagsvis följande grupper:

a) ärenden, som vore av beskaffenhet att böra beredas gemensamt med
någon av styrelsens övriga fackbyråer och tillika vore av större vikt;

b) andra gemensamma ärenden, i vilka de i ärendets handläggning deltagande
befattningshavarna stannade vid olika meningar och ärendets avgörande
icke överlåtits på den administrative överdirektören;

c) frågor om tillsättning m. m. av högre befattningshavare å veterinärbyrån; d)

frågor om besvär över styrelsens beslut i veterinära ärenden, vari generaldirektören
deltagit;

e) övriga ärenden av synnerlig vikt eller vilka generaldirektören eljest
funne särskilda skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning.

Enligt alternativ II skulle ledningen av veterinärväsendet handhas av
ett särskilt ämbetsverk, benämnt veterinärstyrelsen och fördelat på fyra
byråer, nämligen en allmän byrå, en hygienisk byrå, en byrå för ärenden
rörande tuberkulos och smittsam kastning samt en administrativ byrå, vilket
i huvudsak innebär ett överflyttande till det nya ämbetsverket av nuvarande
organisation, utbyggd med en administrativ byrå. I spetsen för ämbetsverket
skulle stå en överdirektör med veterinär fackkunskap, som vid sin sida hade
en styrelse, i vilken skulle ingå, jämte överdirektören och cheferna för de
olika byråerna inom verket, en representant för medicinalstyrelsen och en
representant för jordbruksnäringen ävensom föreståndaren för statens veterinärmedicinska
anstalt, vilken anstalt avsåges inordnad under det nya ämbetsverket.
Denna styrelse skulle genom omröstning i plenum avgöra ärenden
av principiell vikt eller eljest av större betydelse ävensom ärenden, som
överdirektören funne skäligt hänskjuta till densamma. Som pleniärenden
skulle företrädesvis handläggas ärenden angående lag eller annan viktigare
författning, anslagsäskanden och övriga frågor av större ekonomisk betydelse
(t. ex. principbeslut om nedslaktning), viktigare tjänstetillsättningar och besvär
över ämbetsverkets beslut. Medicinalstyrelsens och jordbruksnäringens
representanter skulle vid behov äga påkalla gemensam handläggning med
respektive styrelser. Särskilda bestämmelser skulle gälla i ärenden av
brådskande natur. I andra ärenden än pleniärenden skulle överdirektören
äga ensam beslutanderätt, såvitt desamma icke vore av den natur, att de
lämpligen kunde handläggas såsom byråärenden. Slutligen skulle vid veterinärstyrelsens
sida ställas ett vetenskapligt råd.

Bihantj till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 67.

2191 4G 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

I de över dessa preliminära förslag avgivna yttrandena ha betydande
meningsskiljaktigheter i frågan visat sig förekomma även inom veterinärernas
egna led. Såtillvida synes dock enighet ha rått som att, i den mån alternativ
I i princip förordats, veterinärväsendets centrala ledning ansetts böra
organiseras å tre olika fackbyråer i anslutning till vad i alternativ II angivits,
varjämte förutsatts, att generaldirektören endast i undantagsfall skulle
använda sin generella beslutanderätt, såvitt gäller veterinära ärenden. För
det närmare innehållet i yttrandena lämnas en redogörelse i betänkandet
s. 65—75.

Omnämnas bör måhända även, att nio veterinärer, representerande skilda
verksamhetsgrenar inom veterinärväsendet, i anslutning till nyssnämnda
underhandsremiss genom en privat cirkulärskrivelse till samtliga veterinärer
i Sverige den 19 september 1945 —- i vilken utställarna för egen del bestämt
förordat alternativ I med vissa modifikationer —- hemställt om meddelande å
bifogat svarskort angående deras uppfattning om den bästa lösningen av det
civila veterinärväsendets centrala administration. Cirkulärskrivelsen har enligt
uppgift givit till resultat, att av kårens 635 medlemmar ett antal av 450 kårmedlemmar
avgivit svar. Av dessa ha 425 kårmedlemmar uttalat sig för »möjligast
stora självständighet inom medicinalstyrelsens ram (enligt alternativ I)»
och 25 kårmedlemmar ha uttalat sig för »självständig veterinärstyrelse (enligt
alternativ II)».

För egen del har utredningen funnit vägande skäl kunna åberopas till stöd
för båda alternativen. Utredningen berör först de omständigheter, som kunna
anföras till förmån för en lösning i principiell överensstämmelse med
alternativ II, och yttrar därvid bland annat.

Sedan grunden år 1914 lades för medicinalstyrelsens nuvarande organisation
bär en intensiv utveckling ägt rum på såväl medicinalväsendets som
veterinärväsendets område, varigenom alltmera ökade krav kommit att ställas
på den centrala organisationen. Till belysande härav må nämnas, att enligt
den officiella statistiken för år 1940 sammanlagda antalet till medicinalstyrelsen
inkommande ärenden uppgick till cirka 194 000, inberäknat rekvisitioner,
räkningar, anmälningar och rapporter. Enligt statistiken för år
1916 stannade antalet till medicinalstyrelsen inkomna ärenden vid omkring
25 000. Denna stegrade arbetsbörda har medfört, bland annat, att inom
medicinalstyrelsen efter hand tillkommit ett icke ringa antal byråavdelningar
och specialföredragande för handläggning av skilda grupper av ärenden,
varigenom antalet mera permanenta föredragande i medicinalstyrelsen
ökat från 7 till 25. Härjämte må framhållas, att utredningen för tillgodoseende
av redan föreliggande arbetsuppgifter funnit sig böra föreslå inrättandet
av en särskild lag- och utredningsbyrå ävensom av ytterligare ett
antal befattningar som föredragande å andra byråer. Man torde med all
sannolikhet ha att räkna med att utvecklingen på hithörande områden kommer
att fortgå i relativt snabb takt under avsevärd tid framåt och att
även fortsättningsvis växande krav komma att ställas på den centrala
administrationen av medicinal- och veterinärväsendet. Under sådana förhållanden
kan det icke utan fog ifrågasättas, huruvida det i längden blir
möjligt att anförtro ett enda ämbetsverk ledningen därav. Det kan nämligen
befaras, att de skiftande och vidsträckta förvaltningsområden, varom

19

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67.

här är fråga, och den iångt drivna specialiseringen inom dessa efter hand
komma att nödvändiggöra en delegering av generaldirektörens beslutanderätt
å olika byråchefer och specialföredragande i en utsträckning, som kan leda
till att den organisatoriska ramen för en dylik administration spränges. Ur
organisatorisk synpunkt synes därför en begränsning av medicinalstyrelsens
förvaltningsområde framstå såsom i och för sig önskvärd.

Vill man genomföra en dylik begränsning, träder av naturliga skäl frågan
om de veterinära ärendenas skiljande från medicinalstyrelsen och förläggande
till ett särskilt ämbetsverk i förgrunden. Dels bildar nämligen veterinärväsendet
en tämligen väl avskild del av medicinalstyrelsens verksamhetsområde,
dels representerar det med veterinärärendenas handläggning förenade
arbetet en relativt betydande del (omkring 20—25 %) av medicinalstyrelsens
samlade arbetsbörda. Frågan om veterinärväsendets skiljande från
3nedicinalstyrelsen har ock som tidigare nämnts berörts i 1939 års riksdagsskrivelse
i ämnet. Vidare har ett steg i här antydd riktning redan tagits, då
statens veterinärmedicinska anstalt genom beslut av statsmakterna år 1943
utbröts från medicinalstyrelsens överinseende och ställdes under ledning av
en särskild styrelse, lydande omedelbart under jordbruksdepartementet. Denna
åtgärd, som bland annat motiverades med vanskligheten för medicinalstyrelsen
att med sina vidsträckta arbetsuppgifter i fortsättningen jämväl utöva inseendet
över anstalten, synes icke kunna frånkännas betydelse vid bedömande
av föreliggande spörsmål, då sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet
icke torde kunna sägas vara mindre på det vetenskapliga området
än på det rent administrativa.

Onekligen kunna även andra skäl anföras för inrättandet av ett särskilt
ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning. Genom den veterinärmedicinska
vetenskapens landvinningar under de senaste decennierna, som
medfört en växande specialisering, ha sålunda veterinärväsendets uppgifter
i fråga om förebyggande och bekämpande av husdjurssjukdomar samt animal
födoämneshygien fått en allt större omfattning och betydelse. Härav synes
följa, att även hos veterinärväsendets högsta ledning kraven på veterinär fackkunskap
göra sig allt starkare gällande.

Redan tidigare har berörts, att det med hänsyn till veterinärväsendets
stora betydelse för jordbrukets ekonomi får anses önskvärt, att lantbruksintresset
genom särskild företrädare beredes tillfälle att inom den centrala
ledningen öva inflytande vid avgörande av frågor, som äro av principiell
vikt eller eljest av större betydelse. Inrättas ett särskilt ämbetsverk för
veterinäradministrationen i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ IT,
torde detta önskemål lättare kunna tillgodoses än vid ett bibehållande av
veterinärväsendet under medicinalstyrelsens ledning.

Slutligen må här framhållas ytterligare en synpunkt, som vid utredningens
överväganden anförts till förmån för en organisation enligt alternativ
II. Vid sin behandling av frågan om de under medicinalstyrelsen
lydande laboratoriernas samt folkhälsoinstitutets administrativa ställning
har utredningen för de förras vidkommande avvisat tanken på att den administrativa
tillsynen över desamma skulle fråntagas medicinalstyrelsen samt
beträffande folkhälsoinstitutet förordat en organisation, innebärande att
medicinalstyrelsen beredes ökat inflytande inom institutets ledning. Vägledande
har därvid varit angelägenheten av att på medicinalväsendets område
åvägabringa en så intim samverkan som möjligt mellan vederbörande
institutioner och den centrala förvaltningsmyndigheten. Motsvarande synpunkt
äger sin giltighet även på veterinärväsendets område. Därest ett särskilt
ämbetsverk anförtros ledningen av det civila veterinärväsendet, lärer
det icke längre med samma fog som tidigare kunna göras gällande, att

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

vanskligheter skulle möta för det centrala ämbetsverket att handhava tillsynen
över den veterinärmedicinska anstaltens verksamhet. Möjlighet torde
även föreligga att vid inrättande av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära
ärendenas handläggning tillgodose de krav på mera allsidig sakkunskap
och erfarenhet på området, vilka framfördes som skäl för en självständig ställning
för den veterinärmedicinska anstalten. Under sådana förhållanden skulle
behov av en särskild styrelse för anstalten icke föreligga utan skulle densamma
kunna direkt underställas det centrala ämbetsverket.

Sina synpunkter på alternativ I:s företräden utvecklar utredningen
sålunda.

Till förmån för detta alternativ talar främst den nära samhörigheten mellan
läkarnas och veterinärernas verksamhet, särskilt på födoämneshygienens och
livsmedelskontrollens viktiga område men även i fråga om bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar.

Genom sin befattning med den animala livsmedelskontrollen, speciellt
mjölk- och köttkontrollen, bidraga veterinärerna till att förebygga smittspridning
medelst födoämnen. Särskilt är mjölkkontrollen av stor betydelse
för förhindrande av att människor infekteras med exempelvis bovin tuberkulos.
Den animala livsmedelskontrollen handhaves för närvarande av såväl
läkare som veterinärer. Kontrollen av de animala födoämnena utövas
företrädesvis av tjänsteveterinärerna, som därutinnan äga speciell fackkunskap.
Jämväl tjänsteläkarna kontrollera emellertid i viss utsträckning den
animala födoämneshygienen och någon klar gränsdragning förekommer för
närvarande icke i detta hänseende. Såsom utredningen i ett senare avsnitt
av betänkandet (kap. 8) framhåller, har behov av en sådan gränsdragning
på olika håll gjort sig gällande. I samband därmed har utredningen
förordat, att denna fråga upptages till förnyad prövning. En ändamålsenlig
lösning av de olika spörsmål, som sammanhänga med den animala
livsmedelskontrollen, bör kunna lättare främjas under en enhetlig ledning
av medicinal- och veterinärväsendet än om ledningen av dessa verksamhetsområden
delas.

Yad sjukdomsbekämpandet angår så överföras visserligen de flesta och
vanligast förekommande smittsamma sjukdomarna hos människan endast
genom smitta från människa till människa. Åtskilliga infektionssjukdomar
hos djur äro dock smittsamma även för människor, framför allt nötkreaturstuberkulos
och smittsam kastning. Även om det praktiska bekämpandet av
ifrågavarande sjukdomar mestadels är av olika natur, allteftersom det gäller
människor eller djur, så hindras dock genom det veterinära bekämpandet
dessa sjukdomar från att erhålla större utbredning bland människor. Särskilt
bekämpandet av tuberkulosen och den smittsamma kastningen spelar
härvidlag en betydande roll på grund av dessa sjukdomars vanliga förekomst
bland nötkreaturen. Det organiserade bekämpandet av ett flertal sjukdomar
hos djuren kan sålunda anses motiverat även ur humanmedicinska synpunkter.
Tilläggas må, att det samband, som sålunda förefinnes mellan medicinal-
och veterinärväsendet, under de senaste decennierna blivit allt mera
framträdande genom att det allmännas strävanden i ständigt stegrad omfattning
inriktats på att främja den allmänna hälsovården genom förebyggande
åtgärder vid sidan av de rent sjukvårdande.

Gemenskapen mellan medicinal- och veterinärväsendet har tagit sig uttryck
i ett förhållandevis nära samarbete mellan veterinärbyrån och vissa andra
fackbyråer inom medicinalstyrelsen. Detta gäller främst hälsovårdsbyrån, till
vars handläggning ärenden rörande annan livsmedelskontroll än den animala
och bekämpandet av epidemiska sjukdomar hos människor höra. Ett visst

21

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67.

samarbete förekommer även med apoteksbyrån, som handlägger ärenden
rörande läkemedel för både människor och djur samt jämväl har att medverka
vid handläggningen av ärenden rörande missbruk av recepturrätten beträffande
såväl läkare och tandläkare som veterinärer. Med hänsyn till vikten
av nu berörda samarbete måste betänkligheter möta mot varje organisationsform,
som skulle medföra att detsamma försvårades. Låt vara att -—- på sätt
i alternativ II förutsatts — medicinalstyrelsen skulle äga utse en representant
i veterinärstyrelsen, som vid behov skulle kunna påkalla gemensam
handläggning med medicinalstyrelsen, samt att i instruktionen för
veterinärstyrelsen skulle meddelas föreskrift om samråd i löpande ärenden,
så torde detta samarbete enligt sakens natur icke bli av samma omfattning
som under en gemensam administrativ ledning. I detta hänseende må erinras
om att det skulle åligga den administrative överdirektören att tillse,
att samarbete mellan styrelsens olika byråer i erforderlig utsträckning komme
till stånd.

Vid remissvarens utformande har samarbetssynpunkten också tillmätts
utslagsgivande betydelse, i den mån alternativ I tillstyrkts. Anmärkas må
dock, att varken i våra nordiska grannländer eller, såvitt utredningen kunnat
inhämta, i övriga europeiska länder förekommer en samordning mellan medicinal-
och veterinärväsendets ledning av den art, som tillämpas i vårt land.
Härvid bör givetvis icke förbises, att de administrativa grundförutsättningarna
i främmande länder mer eller mindre avvika från dem, som föreligga
i Sverige.

För veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsens ledning
kan vidare anföras, att medicinalstyrelsen vid ett bifall till utredningens förslag
om inrättande av en befattning som administrativ överdirektör samt
en lag- och utredningsbyrå kommer att erhålla väl kvalificerad juridisktadministrativ
sakkunskap till sitt förfogande. Kvalitativt sett torde behovet
av sådan sakkunskap icke vara mindre för veterinärväsendets del än
för medicinalväsendets. Denna synpunkt har såtillvida beaktats i det såsom
alternativ II betecknade organisationsförslaget som däri förutsatts, att veterinärstyrelsen
i viss utsträckning skulle äga anlita den å den planerade lagoch
utredningsbyrån inom medicinalstyrelsen förefintliga juridiska sakkunskapen.
Emellertid kan veterinärväsendet antagas komma att åtnjuta stödet
av denna speciella sakkunskap i större omfattning, om de veterinära ärendena
bibehållas hos medicinalstyrelsen. Den sakkunskap, som representeras
av den föreslagne administrative överdirektören, torde endast i sådant fall
kunna komma veterinärförvaltningen till godo.

Härtill kommer att inrättandet av ett nytt ämbetsverk måste medföra
en utgiftsökning för statsverket. Ur denna synpunkt blir i första hand veterinärförvaltningens
behov av särskild chef samt egen kvalificerad juridisk
och kameral sakkunskap av betydelse. Generellt torde också gälla, att kostnaderna
för en förvaltningsverksamhet bli mindre, om densamma ingår i ett
större ämbetsverks arbetsuppgifter, vilket möjliggör ett effektivare utnyttjande
av tillgänglig arbetskraft.

Beträffande möjligheterna att inom ramen för medicinalstyrelsens organisation
giva veterinärväsendet en mera självständig ställning och samtidigt
avlasta generaldirektörens arbetsbörda anför utredningen bland annat.

Redan vid nuvarande organisation avgöras veterinärärenden i betydande
omfattning (till cirka 90 %) av vederbörande veterinära befattningshavare
inom medicinalstyrelsen. Till den del veterinära ärenden underställts generaldirektörens
prövning har — åtminstone under de senaste tio åren — endast
ett fåtal beslut fattats, som avvikit från den veterinära föredragandens me -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ning, och har det därvid icke i något fall gällt ärenden av större vikt.
Det med alternativ I betecknade förslaget rörande veterinärväsendets ledning
åsyftar en ytterligare delegering av generaldirektörens beslutanderätt
på de veterinära befattningshavarna. Under sådana förhållanden torde
den veterinära sakkunskapens krav på inflytande vid de veterinära ärendenas
avgörande bli tillgodosett, även om en gemensam ledning för medicinal-
och veterinärförvaltningen bibehålies. I princip måste dock generaldirektören
förutsättas alltjämt äga befogenhet att själv taga befattning med
de ärenden han önskar.

Nu angivna ordning för de veterinära ärendenas handläggning bör jämväl
vara ägnad att i viss mån minska generaldirektörens arbetsbörda. I samma
riktning torde inrättandet av en befattning som administrativ överdirektör
komma att verka. Mot det till förmån för en särskild veterinärstyrelse anförda
skälet, att det med hänsyn till utvecklingen å medicinal- och veterinärväsendets
områden ej torde bli möjligt att någon längre tid behålla samtliga
dithörande verksamhetsgrenar under en gemensam ledning, kan därför
invändas, att erfarenhet rörande en organisation av veterinärförvaltningen
enligt alternativ I och ledningens förstärkning med den förenämnde överdirektören
synes böra avvaktas. Det må i detta sammanhang framhållas,
att det övervägande flertalet av veterinärkårens medlemmar numera —- enligt
vad resultatet av den förut omförmälda opinionsundersökningen giver
vid handen — i princip synes föredraga en administrations form enligt sistnämnda
alternativ framför en helt fristående veterinärstyrelse. Styrelserna
för svenska provinsial- och stadsläkarnas föreningar ha för sin del i särskilda
skrivelser till utredningen givit uttryck åt samma uppfattning.

Slutligen framhåller utredningen, att en organiserad form för samverkan
mellan medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen lämpligen skulle kunna
åvägabringas genom att vid medicinalstyrelsens sida ställa en särskild lekmannarepresentation,
förslagsvis benämnd medicinalstyrelsens lantbruksråd
och omfattande tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Detta råd skulle
höras i veterinära frågor av större jordbruksekonomisk räckvidd samt även
äga rätt att själv taga initiativ till överläggningar med medicinalstyrelsen.

Vid en avvägning av de olika skäl, som sålunda enligt utredningens
mening kunna anföras för en organisation av veterinärväsendets centrala
ledning enligt alternativ I och enligt alternativ7 II, har utredningens majoritet
(ledamöterna Bager, Fast, Hesselgren, Höglund och Thunberg) i princip
stannat för en administrationsform enligt det förstnämnda alternativet, innebärande
ett bibehållande av de veterinära ärendena hos medicinalstyrelsen
med ökad självständighet för den veterinära ledningen. Ledamoten Borg har
anslutit sig till det såsom alternativ II betecknade organisationsförslaget, avseende
inrättande av en särskild veterinärstyrelse. Ordföranden Tiselius har
förordat alternativ II såsom mest rationellt i organisatoriskt avseende och
bäst ägnat att främja veterinärväsendets fortsatta, för landets jordbruk betydelsefulla
utveckling. Även alternativ I synes honom dock kunna för närvarande
godtagas.

Med hänsyn till de skiljaktiga meningar, som sålunda förekommit, har
utredningen ansett sig böra närmare utforma de båda preliminära organisationsförslagen.
De slutliga förslagen ansluta sig nära till de preliminära med

23

Kungl. Maj ds proposition nr 67.

den jämkningen, att veterinärväsendets ledning enligt alternativ I organisatoriskt
utbyggts till en särskild avdelning, omfattande tre fackbyråer och ett
gemensamt kansli, varvid chefen för en av byråerna tillika avsetts fungera
som chef för avdelningen i dess helhet under benämningen veterinärdirektör.
Beträffande den mera detaljerade utformningen av veterinärväsendets
centrala organisation torde jag få hänvisa till de instruktionsförslag,
vilka bifogats betänkandet såsom bilaga E och F.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

De avgivna remissvaren giva vid handen, att betydande meningsskiljaktigheter
alltjämt råda beräffande veterinärväsendets centrala administration.

Medicinalstyrelsen förordar — om ock med viss tvekan — en självständig
veterinärstyrelse. Styrelsen yttrar till en början bland annat följande.

Medicinalstyrelsen är för sin del beredd att understryka samtliga de skäl,
som av utredningen anförts till stöd för ett fortsatt bibehållande av veterinärledningen
inom medicinalstyrelsens ram. Det kan enligt styrelsens mening
antagas, att den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas arbete
kommer att framträda allt tydligare i samma mån, som vetenskapen förmår
klarlägga spridningsvägarna för smitta. Medicinalstyrelsen delar likaså utredningens
uppfattning, att den nära frändskapen mellan läkarens och veterinärens
verksamhet framträder särskilt tydligt på födoämneshygienens och
livsmedelskontrollens område. Styrelsen instämmer i kravet på utredning av
frågan om den lokala organisationen av livsmedelskontrollen. Oberoende av
det resultat, vartill en sådan utredning kan komma, blir behovet av en intim
kontakt mellan företrädarna inom administrationen för de olika befattningshavare,
som på fältet handha denna kontroll, större i samma mån. som
kraven på hygien skärpas. Uppenbarligen nås en dylik kontakt lättare inom
ett ämbetsverk än mellan två.

Samarbetssynpunkten talar alltså starkt för ett bibehållande i stort av
nuvarande ordning. För en sådan lösning talar väl i viss män även veterinärkårens
önskan att kvarstanna under medicinalstyrelsens ledning, en önskan,
som delas av medicinalstyrelsen och som icke torde vara obesvarad på läkarhåll
i allmänhet. Slutligen måste det anses riktigt att icke utan tvingande
nödvändighet bryta sönder en ordning, vilken i stort sett visat sig fungera
tillfredsställande.

Trots att sålunda enligt styrelsens uppfattning vägande skäl tala för alternativ
I, d. v. s. ett fortsatt bibehållande av veterinäradministrationen inom
medicinalstyrelsens ram, anser sig styrelsen dock nödsakad att av organisatoriska
hänsyn förorda inrättandet av en särskild veterinärstyrelse. Det bestämmande
motivet för styrelsens ställningstagande har härvid varit omfattningen
av medicinalstyrelsens arbetsbörda, som redan nu karakteriseras som
överväldigande och stadd i snabb tillväxt. Yidare framhålles, att medicinalstyrelsen
vid ett genomförande av alternativ I skulle komma att omfatta sammanlagt
tolv byråer. Medicinalstyrelsen, som anser angeläget att härutöver
inrättas bland annat en byrå för socialhygieniska ärenden, fortsätter härefter.

Såsom medicinalstyrelseutredningen framhållit har styrelsens ökade
arbetsbörda bland annat medfört en oavlåtligt stegrad belastning av chefen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

för styrelsen. Inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning skulle
visserligen medföra större garantier för att samråds- och enhetlighetssynpunkterna
bleve beaktade vid ärendenas handläggning än nuvarande ordning,
men befattningens möjligheter att avlasta generaldirektören torde bli tämligen
små. Det förhåller sig nämligen så, att mängden av arbete redan nu
nödvändiggjort en delegation av generaldirektörens beslutanderätt på byråcheferna
och övriga specialföredragande i sådan omfattning, att praktiskt
taget endast ärenden, vilka under alla förhållanden måste föredragas för
generaldirektören, handläggas av honom. I särskilt hög grad gäller detta,
såsom framgår av betänkandet, veterinärärendena, vilket dock icke innebär,
att generaldirektörens arbete med och ansvar för dessa ärenden i och för
sig är ringa. Ett utsträckt överflyttande av verkschefens beslutanderätt på
annan befattningshavare är alltså i allmänhet icke möjligt utom i avseende
å några av de sakkunniga föreslagna ärendesgrupper, vilkas andel i generaldirektörens
samlade arbetsbörda dock är liten.

Även hänsyn till andra chefstjänstemäns arbetsbörda talar enligt styrelsens
mening för ett genomförande av linjen med en egen veterinärstyrelse.

Såsom styrelsen i det följande kommer att påvisa måste sålunda antagas,
att den föreslagna överdirektörens arbetsbörda kommer att bli så stor, att
icke heller han räcker till för den översyn av veterinära ärenden, vilka de
sakkunniga enligt sitt alternativ I avsett.

Jämväl kameralbyråchefen skulle vid ett genomförande av alternativ I
alltjämt komma att få en oskälig arbetsbörda. Oberoende av om alternativ I
eller alternativ II väljes, kräver därför veterinärorganisationen en egen
administrativ byråchef. Denne skulle ha att besluta om utanordningar, vilka
under år 1945 för veterinärväsendets del uppgått till ett antal av 20 934 och
under budgetåret 1944/45 belöpt sig till drygt fem miljoner kronor. Han
skulle vidare ha att verkställa en översyn och komplettering av de veterinära
författningarna, vilka äro i stort behov därav. Det saknas exempelvis en
behörighetslag för veterinärer, något som är ytterst otillfredsställande, varjämte
en del författningar rörande veterinärväsendet äro avsevärt föråldrade.
Den administrativa byråchefen skulle slutligen omhänderha den delvis mycket
komplicerade och speciella kamerala och lagtekniska rådgivningen åt veterinäravdelningens
olika byråer. Det är knappast rimligt att pålägga dessa uppgifter
medicinalstyrelsens vederbörande byråchefer. Antalet byråer inom
medicinalstyrelsen skulle på detta sätt stiga till fjorton, varigenom styrelsen
skulle bli alltför stor för att kunna arbeta rationellt.

Efter att vidare ha erinrat om att de sakkunniga undersökt möjligheterna
att åstadkomma en avlastning av medicinalstyrelsen genom decentralisering
av vissa ärenden till underordnade organ men funnit dessa möjligheter skäligen
begränsade, omtalar styrelsen, att styrelsen övervägt andra åtgärder i
syfte att minska styrelsens arbetsbörda. Styrelsen hade sålunda bland annat
diskuterat inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för handläggning av ärenden
rörande sinnessjukvård och sinnesslövård. Styrelsen hade vidare övervägt
lämpligheten av en särskild apoteksstyrelse och ett självständigt medicinalkontor,
vilket skulle handha på styrelsen ankommande kamerala göromål.
Med utgångspunkt från att en avlastning vore ofrånkomlig, om man
syftade till den mest ekonomiska organisationsformen, hade styrelsen därefter
företagit en avvägning av olägenheterna med en separation enligt någon
av nyss angivna linjer och den av medicinalstyrelseutredningen såsom alternativ
II betecknade linjen, varvid styrelsen funnit linjen med en egen veterinärstyrelse
vara den minst olämpliga.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

Då styrelsen sålunda stannat för att föreslå en självständig veterinärstyrelse,
betonar styrelsen samtidigt angelägenheten av att samarbetet med
medicinalstyrelsen underlättas genom en lokal samordning av de båda ämbetsverken.
För verk med en arbetsbörda av den tyngd som medicinalstyrelsens
och veterinärstyrelsens vore det nämligen av stor betydelse för samarbetet, att
de lokalt låge varandra nära.

Mot medicinalstyrelsens ställningstagande i denna fråga har skiljaktig
mening anmälts av medicinalråden Edén och Alegren samt tre veterinära
föredragande, vilka i stället tillstyrkt en lösning enligt principen i alternativ

I. Därvid har förutsatts, att veterinärväsendets centrala ledning skulle organiseras
i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen förordat för en
självständig veterinärstyrelse, innebärande bland annat, att den veterinära
ledningen skulle anförtros åt en överdirektör, som vore fristående från byråindelningen.
Denna borde tillika fungera som generaldirektörens ställföreträdare
i rent veterinära ärenden. Yidare föreslås, bland annat, att det föreslagna
lantbruksrådet uteslutes.

Av övriga medicinska remissinstanser har karolinska institutets
lärarkollegium och medicinska fakulteten i Lund anslutit sig till alternativ I.
Lärarkollegiet åberopar därvid särskilt att övervägande flertalet av veterinärkårens
medlemmar i princip vore av samma uppfattning, enligt vad den
företagna opinionsundersökningen utvisade. Kollegiet framhåller också, att
därest veterinärväsendet skulle givas självständig ledning, måste en mera
bestämd gräns dragas mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas funktioner
i fråga om den animala livsmedelskontrollen. Därvid finge man ha för
ögonen, att denna livsmedelskontroll i allt väsentligt vore ett humanhygieniskt
problem och att tjänsteläkarna därför borde i huvudsak utöva denna
kontroll och i vart fall ha ledningen av densamma. Så länge läkare och
veterinärer sorterade under en gemensam styrelse vore en strikt gränsdragning
icke lika nödvändig.

Universitetskanslern och medicinska fakulteten i Uppsala ha icke ingått
på prövning av frågan om veterinärväsendets centrala ledning.

Svenska läkaresällskapet anser båda alternativen godtagbara men vill
erinra om att, därest veterinärväsendet skulle givas en självständig ledning,
måste en större del av den animala livsmedelskontrollen läggas under medicinsk
sakkunskap än som behövde ske, så länge läkare och veterinärer gemensamt
sorterade under medicinalstyrelsen.

Sveriges läkarförbund förordar alternativ I med hänsyn till den nära samhörigheten
mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet. I fråga om den
lokala livsmedelskontrollen påpekar förbundet, att i praktiken en stabil praxis
utbildat sig, som ginge ut på att veterinärerna utövade kontrollen över beredningen
och försäljningen av animala livsmedel samt över livsmedelsindustrien
och större restauranger, medan läkarna handhade övrig livsmedelskon
troll. Mera detaljerade bestämmelser i nu berörda hänseende försvårades
redan av det skälet, att en dubbelinspektion i vissa fall överhuvudtaget icke
kunde undvikas. Sålunda fölle frågor, som gällde personalens arbetsförhål -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ianden inom livsmedelsindustrien enligt lagen om arbetarskydd, utanför
veterinärernas kompetensområde, likaså de sanitära förhållandena inom hotellkomplex,
bortsett från kök och matsalar. Som parallell kunde anföras, att
en formell gränsdragning företagits mellan yrkesinspektionens och hälsovårdsnämndernas
arbetsuppgifter, men att denna i praktiken visat sig föga
användbar. Därest veterinärväsendet skulle givas självständig ledning, måste
nödvändigtvis en större del av den animala livsmedelskontrollen läggas
under medicinsk sakkunskap än som eljest behövde ske.

Flertalet förste provinsialläkare, liksom även styrelsen för Sveriges yngre
läkares förening biträda jämväl alternativ I.

Av de veterinära remissinstanserna har veterinärhögskolans lärarkollegium
(med ordförandens utslagsröst) förordat alternativ II. Till stöd för
sin ståndpunkt yttrar lärarkollegiet bland annat.

Lärarkollegiet kan icke finna, att de sakkunniga genom sitt förslag enligt
alternativ I, såsom avsikten varit, givit veterinärväsendets ledning en mera
självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom medicinalstyrelsen.
Enligt kollegiets mening tillförsäkrar den för medicinalstyrelsen
föreslagna instruktionen icke veterinärdirektören, som skulle ha närmaste
ansvaret för ledningen av veterinärväsendet, någon större handlingsfrihet
än den chefen för veterinärbyrån har enligt medicinalstyrelsens nuvarande
organisation. Förslaget innebär nämligen, att i vissa angivna ärenden
skall generaldirektören fatta beslut. Det är dock generaldirektören obetaget
att som generaldirektörsärenden handlägga vilket ärende han så anser
lämpligt. Fn annan grupp av ärenden betecknas som veterinärdirektörsärenden
och rörande dessa skall veterinärdirektören fatta beslut. Hans beslutanderätt
är endast formell ty samtliga dessa ärenden skola granskas av
överdirektören. Om denne icke godtager veterinärdirektörens åsikt, skall
ärendet hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Från denna reella
granskning äro möjligen ärenden rörande tillsättande av veterinärtjänster
utom styrelsen undantagna.

Beträffande alternativ I vill lärarkollegiet i övrigt anföra, att den föreslagna
organisationen synes medföra, att arbetet inom medicinalstyrelsen
blir så ordnat, att en smidig arbetsanpassning knappast kan antagas komma
till stånd. Detta icke minst med hänsyn till att överdirektören skall granska
alla ärenden, som icke äro vanliga löpande byråärenden. Från denna granskning
föreslås visserligen ärenden av rent medicinsk natur bliva undantagna,
men då sådana ärenden icke sällan kunna ha en även formell sida, torde även
dessa bli föremål för överdirektörens-expeditionschefens granskning. De föreslagna
organisations- och arbetsformerna synas av överdirektören kräva en
övermänsklig arbetsinsats. Härtill kommer, att veterinärdirektören enligt
förslaget även skall vara byråchef, varigenom han blir belastad med så
mycket rutinarbete, att han omöjligen kan få tid att följa utvecklingen på
det veterinära området och överblicka hälsotillståndet bland husdjuren. På
grund av vad sålunda anförts avstyrker lärarkollegiet i princip en organisation
av det civila veterinärväsendets centrala ledning enligt alternativ I.

En organisation av det civila veterinärväsendets administrativa ledning
enligt alternativ II tillförsäkrar den tilltänkta veterinärstyrelsen erforderlig
vetenskaplig och praktisk sakkunskap inom alla de områden, som styrelsens
verksamhet innefattar. Detta möjliggör även ett intimt samarbete med medicinalstyrelsen
beträffande alla de frågor, som beröra födoämneshygienen,
kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomar, som kunna överföras till

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

människor, samt även frågor rörande apoteksväsendet. Även giver den möjlighet
till det samarbete med lantbruksstyrelsen och det svenska lantbrukets
företrädare, som är av behovet påkallat för att de lantbruksekonomiska intressena
skola bliva väl tillgodosedda. Härtill kommer, att den veterinära
överdirektören icke blir belastad med byråärenden utan får möjlighet att
ägna tid och kraft åt de synnerligen viktiga arbetsuppgifterna att följa utvecklingen
på det veterinäradministrativa området här och i utlandet samt
att skaffa sig ingående kännedom om hälsotillståndet bland husdjuren i
skilda delar av landet även vad beträffar andra än smittsamma sjukdomar.
Han kan härigenom få möjlighet att i tid taga initiativ till hygieniska åtgärder,
varigenom stora och onödiga förluster kunna undgås. På grund härav
tillstyrker lärarkollegiet i princip alternativ II.

Därest statsmakterna likväl skulle besluta, att veterinärväsendets ledning
skulle kvarbliva inom medicinalstyrelsen, föreslår kollegiet, att chefen för
veterinäravdelningen blir fristående från byråindelningen och att till följd
därav en särskild byråchefsbefattning inrättas för allmänna veterinärbyrån.
Vidare ifrågasätter kollegiet nödvändigheten av den administrativa överdirektören,
vars granskning av de viktigare ärendena skulle komma att försena
expeditionerna från byråerna.

Skulle åter alternativ II vinna statsmakternas bifall, förordar kollegiet en
jämkning bland annat såtillvida, att statens veterinärmedicinska anstalt bibehålies
under ledning av egen styrelse för att icke i onödan tynga administrationen
för denna anstalt.

Fyra ledamöter av lärarkollegiet ha reserverat sig för veterinärväsendets
kvarblivande under medicinalstyrelsen. De understryka sambandet mellan
medicinal- och veterinärväsendet samt framhålla, att nuvarande ordning ur
veterinär synpunkt fungerat tillfredsställande och att därför anledning icke
funnes till så genomgripande förändring som alternativ II innebär. Gentemot
kollegiets övriga ledamöter anföra de vidare bland annat.

Genom att det med alternativ I betecknade förslaget rörande veterinärväsendets
ledning åsyftar en ytterligare delegering av generaldirektörens
beslutanderätt på de veterinära befattningshavarna, vinnes såväl en avlastning
av generaldirektörens arbetsbörda vad veterinära ärenden beträffar som
en större handlingsfrihet inom veterinärförvaltningen. Denna vinst uppnås
utan samtidig förlust av stödet av den stora erfarenhet och sakkunskap, som
finnes representerad i medicinalstyrelsen beträffande administration och
hälsovård i allmänhet.

Självfallet måste generaldirektören äga principiell befogenhet att taga befattning
med de ärenden han önskar, men något skäl befara, att generaldirektören
skulle komma att i olämpligt stor utsträckning ingripa i d(i rena
veterinära fackärendena, föreligger så mycket mindre som generaldirektörens
arbetsbörda icke torde tillåta honom att ägna intresse åt annat än frågor,
där hans erfarenhet och sakkunskap kunna vara till nytta även för veterinärförvaltningen.

Sedan veterinäravdelningen inom medicinalstyrelsen erhållit den föreslagna
friare ställningen torde, vad beträffar underlättandet av generaldirektörens
arbetsbörda, föga vara att vinna med frånskiljande av veterinärförvaltningen
enligt alternativ II. Med viktigare ärenden, som på grund av sin
natur äro gemensamma för medicinal- och veterinärväsende, lärer nämligen

28

Kungl. May.ts proposition nr 67.

generaldirektören under alla förhållanden på ena eller andra sättet bliva nödsakad
taga befattning.

Beträffande förhållandet till lantbruket yttra reservanterna särskilt följande.

Man kan icke begära, att jordbrukare, lika litet som lekmän i allmänhet,
alltid skola kunna förstå det berättigade och nödvändiga i medicinska ingripanden,
som betyda tillfällig olägenhet och kostnad. Det ligger därför
säkerligen något berättigat i lantbruksstyrelsens i remissutlåtande den 28
december 1927 gjorda uttalande (jfr betänkandet, s. 55), att lantbruksstyrelsen
lika litet som medicinalstyrelsen syntes kunna undgå att vid inträffande
av mul- och klövsjuka eller andra häftiga epizootier bland husdjuren själv
vidtaga eller medverka till avspärrnings- och andra prohibitiva åtgärder av
djupgående ekonomisk betydelse för jordbruket och att därigenom fara förelåge
för att en viss schism skulle kunna uppstå mellan lantbruksstyrelsen
och jordbrukets idkare, varigenom svårigheter skulle uppstå för styrelsen i
dess verksamhet för lantbrukets främjande. Yad som befarats beträffande
lantbruksstyrelsen kan av samma skäi befaras beträffande en självständig
veterinärstyrelse. Skulle veterinärernas ställning gentemot allmänheten
bliva mindre tillfredsställande, skulle detta otvivelaktigt menligt inverka på
deras tjänsteutövning.

Yi kunna lika litet som medicinalstyrelseutredningen finna att de lantbruksekonomiska
intressena genom nuvarande organisation av veterinärväsendets
centrala ledning blivit åsidosatta vid ärendenas behandling. Bland
mycket annat torde det föreslagna lantbruksrådet innebära en tillfyllestgörande
garanti för att icke heller i fortsättningen lantbruksekonomiska intressen
negligeras.

Styrelsen för veterinär högskolan har icke blivit övertygad om att den
civila veterinärförvaltningens arbetsuppgifter nått den omfattning och fått
sådan betydelse för det allmänna, att de nödvändiggöra tillskapandet av ett
nytt centralt ämbetsverk. De fördelar, som upprättandet av en särskild
veterinärstyrelse må komma att medföra, kunna enligt styrelsens mening
icke förväntas uppväga de menliga verkningar, som otvivelaktigt uppstå
genom utbrytning i administrativt hänseende av de veterinärmedicinska
ärendena från övriga medicinalärenden. På dessa grunder finner styrelsen
sig —- i valet mellan de två nu föreliggande alternativen — böra i princip
förorda det av utredningsmajoriteten tillstyrkta alternativet I.

Styrelsen har härtill fogat allenast det uttalandet, att styrelsen, i likhet
med kollegiets samtliga ledamöter, finner den föreslagna organisationen av
veterinäravdelningen icke fullt tillfredsställande och att styrelsen förty biträder
kollegiets hemställan därom, att chefsskapet för veterinäravdelningen
anförtros åt en veterinär överdirektör, som skulle vara generaldirektörens
ställföreträdare i fråga om veterinära ärenden och att en särskild byråchefsbefattning
inrättas för allmänna veterinärbyrån.

Från styrelsens förestående beslut var högskolans rektor skiljaktig och
förordade alternativ II.

Styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt anser starka skäl kunna
anföras såväl för ett bibehållande av veterinärväsendets ledning inom medicinalstyrelsen
som för inrättande av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Styrelsen har dock (med ordförandens utslagsröst) stannat för att förorda
det förra alternativet, varvid förutsatts, att veterinäravdelningen skulle ledas
av en från byråindelningen fristående överdirektör.

Tre ledamöter har reserverat sig till förmån för en fristående veterinärstyrelse
med samtidigt bibehållande av anstaltens självständiga ställning.

Svenska veterinärläkareföreningen har meddelat, att föreningen på ett för
denna frågas behandling utlyst extra möte med 56 röster mot 44 uttalat sig
för en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ I. 20
ledamöter ha till protokollet fogat ett skriftligt yttrande till förmån för alternativ
II, vari anföres bland annat följande.

Yi hysa ej minsta tvivel om, att den självständiga ställning, som veterinäradministrationen
skulle få enligt alternativ II, möjliggör en snabbare, mer
effektiv och smidig handläggning av veterinärärendena. Med en representant
för vardera medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen i veterinärstyrelsen
torde sådana ärenden, vilkas bedömande kräva medverkan av humanmedicinsk
och lantbruksekonomisk sakkunskap, i de flesta fall kunna handläggas
direkt utan den mera tidsödande omgång, som betingas av anordningarna
enligt alternativ I med ett särskilt lantbruksråd och en generaldirektör som
högste chef. Det är en stor fördel, att sakkunniga på de olika områdena redan
från början äro engagerade i ärendenas handläggning och meddelaktiga i besluten.

Härtill kommer, att en veterinär överdirektör i en självständig styrelse
måste känna sitt ansvar och sina förpliktelser starkare, om han själv sitter i
ansvarig ställning och icke behöver känna sig bunden i sitt handlande av en
överordnad verkschef. Därmed kan förväntas större effektivitet och initiativkraft
i arbetet.

I det omfattande komplex av förvaltningsuppgifter, som åvilar medicinalstyrelsen,
utgör veterinäradministrationen en relativt väl avgränsad förvaltningsgren
av betydande storleksordning, och det torde icke vara till fördel
vare sig för medicinal- eller veterinärförvaltningen, att båda skola vara sammankopplade
under en gemensam ledning, när denna uppenbarligen blir belastad
med en sådan mångfald av tyngande arbetsuppgifter, att dessa i längden
omöjligen kunna sammanhållas i en enhetlig administration. Ett avskiljande
av veterinärförvaltningen skulle innebära en välbehövlig avlastning för
medicinalstyrelsen och samtidigt möjliggöra, att de särpräglade veterinärärendena
finge en för dessa avpassad och arbetsduglig organisation.

Yi kunna därför icke ansluta oss till det av majoriteten fattade beslutet
att förorda alternativ I. Detta vårt ställningstagande står även i överensstämmelse
med den ståndpunkt, som svenska veterinärläkareföreningen alltid intagit
vid de tidigare tillfällen, då föreningen behandlat administrationsfrågan.

Föreningen har samtidigt enhälligt påyrkat vissa jämkningar i de olika
alternativen, avseende bland annat inrättande av en särskild veterinär överdirektörsbefattning
vid tillämpning av alternativ I samt bibehållande av
veterinärmedicinska anstaltens självständighet, därest alternativ II skulle
genomföras.

Flertalet länsveterinärer ha anslutit sig till alternativ I med vissa jämkningar,
medan svenska distriktsveterinärföreningen förordat alternativ II.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt Sveriges
yngre veterinärers förening ha i princip uttalat sig för alternativ I.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bland företrädarna för jordbruksnäringen har lantbruksstyrelsen avstyrkt
förslaget om särskild veterinärstyrelse. Styrelsen yttrar härutinnan
bland annat.

En effektiv livsmedelskontroll förutsätter icke endast enhetlig ledning
utan även fortlöpande intimt samarbete mellan på skilda områden speciellt
utbildade tjänstemän, bland andra läkare och veterinärer. Den omständigheten
att sagda tjänstemän i vissa fall erhållit olika utbildning synes icke
utgöra hinder för ett förtroendefullt samarbete dem emellan och kan i varje
fall icke godtagas såsom skäl för ett sönderbrytande av livsmedelskontrollens
nuvarande organisation. Lantbruksstyrelsen vill därför såsom sin mening
bestämt uttala, att den del av veterinärväsendet, som kan hänföras till sagda
verksamhetsområde, under alla förhållanden bör kvarstå under medicinalstyrelsens
ledning.

Detsamma gäller i viss utsträckning även bekämpandet av sådana sjukdomar,
som kunna förekomma hos såväl människor som djur (tuberkulos,
smittsam kastning — undulantfeber m. m.). Otvivelaktigt är emellertid att
därmed sammanhängande åtgärder även beröra lantbruksekonomiska frågor
av stor räckvidd. Det är därför enligt styrelsens mening icke möjligt att i
förevarande fall uppdraga någon bestämd gränslinje mellan humanmedicinska,
veterinärmedicinska och lantbruksekonomiska intressen.

Om lantbruksstyrelsens mening beträffande livsmedelskontrollens organisation
godtages, skulle frågan rörande det civila veterinärväsendets skiljande
från medicinalstyrelsen även komma att beröra frågan om en uppdelning av
veterinärväsendets centrala administration i två skilda grenar, den ena omfattande
den veterinära livsmedelskontrollen och den andra omfattande
veterinärväsendet i egentlig mening.

Med hänsyn till den utveckling och betydelse veterinärväsendet fått saknas
måhända icke visst fog för inrättandet av en särskild veterinärstyrelse. De
skäl, som anförts däremot, äga emellertid enligt lantbruksstyrelsens mening
till väsentlig del alltjämt vitsord. Tilläggas bör, att, vid godtagande av lantbruksstyrelsens
förslag om bibehållande under alla förhållanden av livsmedelskontrollens
nuvarande organisation hos medicinalstyrelsen, ett dylikt
ämbetsverk skulle bliva av så ringa omfattning, att lämpligheten av dess
inrättande icke minst av denna anledning måste starkt ifrågasättas. Med beaktande
härav kan lantbruksstyrelsen icke biträda den mening, som företrädes
av medicinalstyrelseutredningens minoritet angående inrättandet av
en särskild veterinärstyrelse.

Lantbruksstyrelsen ingår härefter på frågan, huruvida veterinärväsendets
ledning bör bibehållas under medicinalstyrelsen eller överflyttas till lantbruksstyrelsen,
och framhåller därvid i huvudsak följande.

Då lantbruksstyrelsen i tidigare utlåtanden hävdat, att veterinärväsendet
måste anses falla inom ramen för ■ de lantbruksekonomiska intressena, har
styrelsen i första hand beaktat de grenar av veterinärväsendet, som beröra
det direkta sjukdomsbekämpandet. Uppenbart är, att de åtgärder, som i samband
därmed vidtagas, icke kunna undgå att utöva ett starkt inflytande på
husdjursskötselns ekonomiska resultat. Det är därför enligt lantbruksstyrelsens
mening av stor vikt, att detta bekämpande planlägges och genomföres
efter sådana riktlinjer, att den beräknade effekten därav kommer att stå i
lämplig relation till den kostnad och de olägenheter av skilda slag, som djurinnehavarna
i samband därmed måste vidkännas.

Otvivelaktigt har sambandet mellan de veterinärmedicinska och de lantbruksekonomiska
spörsmålen under senare år ytterligare accentuerats där -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

igenom, att husdjurens sjukdomar numera i ökad utsträckning bekämpas
genom förebyggande åtgärder, vilka bland annat beröra utfodrings-, avelsocb
byggnadstekniska frågor av stor jordbruksekonomisk räckvidd. Nämnda
samband torde enligt lantbruksstyrelsens mening sannolikt bliva ännu mera
påtagligt efter band som kraven å jordbrukets rationalisering och de animala
produkternas kvalitet stegras. Erfarenheten bar emellertid givit vid handen,
att den nuvarande organisationen av det civila veterinärväsendets centrala
ledning icke lägger binder i vägen för tillgodoseende av ifrågavarande intressen.
Lantbruksstyrelsen har, såsom även närmare framgår av medicinalstyrelseutredningens
betänkande, vid olika tillfällen under de senaste årtiondena
uttalat sig mot veterinärärendenas överflyttande till styrelsen. Då
lantbruksstyrelsen icke finner skäl att nu frångå denna sin ståndpunkt, vill
styrelsen förorda, att de veterinära ärendena alltjämt kvarbliva hos medicinalstyrelsen.

Med hänsyn till den framtida utvecklingen på området synes det dock
angeläget, att de jordbruksekonomiska intressena vinna ökat beaktande vid
de veterinära ärendenas handläggning inom medicinalstyrelsen. Det föreslagna
lantbruksrådet förefaller emellertid icke ägnat att i nämnvärd grad underlätta
det erforderliga samarbetet mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
De erfarenheter, som föreligga på området, synas ej heller tala för att ett
dylikt råd skulle kunna i erforderlig utsträckning tillgodose de intressen, som
rådet skulle företräda. Enligt lantbruksstyrelsens mening skulle de lantbruksekonomiska
intressena bättre tillgodoses, om det samarbete, som medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen redan bedriva på området, ytterligare utvecklades
genom att i ämbetsverkens instruktioner uttryckligen föreskreves
skyldighet för ämbetsverken att vid beredning av dylika ärenden samråda
med varandra.

Lantbruksstyrelsen understryker slutligen behovet av en gränsdragning
mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter å livsmedelskontrollens område.
I detta sammanhang erinras om att även lantbruksstyrelsen tilldelats vissa
uppgifter beträffande livsmedelskontrollen, bland annat i fråga om övervakningen
av efterlevnaden av mejeristadgan samt beträffande kvalitetskontrollen
av smör, ägg och ost. Detta förhållande borde även beaktas vid en sådan
översyn av den lokala livsmedelskontrollens organisation, som medicinalstyrelseutredningen
ifrågasatt.

Lantbruksakademien finner, att båda alternativa förslagen för det centrala
veterinärväsendets ordnande ur olika synpunkter hava såväl fördelar
som nackdelar. Under förutsättning att veterinärväsendets ledning beredes
största möjliga självständighet inom medicinalstyrelsen synes akademien båda
alternativen kunna erbjuda en ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande lösning.
Med hänsyn härtill anser sig akademien icke böra lämna det ena alternativet
företräde framför det andra.

En ledamot av akademien har ansett övervägande skäl tala för att veterinärväsendets
ledning överflyttas till lantbruksstyrelsen, dock ej beträffande livsmedelskontrollen.

Hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott anser, att de lantbruksekonomiska
synpunkterna bäst skulle tillgodoses genom en fristående
veterinärstyrelse i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ IT. Även på
grund av att en lösning i sådan riktning bäst torde främja veterinärväsendets

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

framtida utveckling, finner utskottet nämnda alternativ vara att föredraga ur
jordbrukets synpunkt. Den därmed förenade kostnadsökningen för statsverket
får, enligt förvaltningsutskottets mening, med hänsyn till värdet av
den jordbruksproduktion, som beröres av veterinärväsendet, icke tillmätas
avgörande betydelse. Emellertid förmenar utskottet, att även en lösning enligt
alternativ I kan godtagas, därest veterinärväsendets ledning beredes
största möjliga självständighet inom medicinalstyrelsen.

Två ledamöter ha anmält avvikande mening och förorda i princip alternativ
I.

Förvaltningsutskottet har bifogat yttranden från 18 hushållningssällskap,
av vilka 12 uttala sig till förmån för alternativ I, medan 6 förorda alternativ II.

Sveriges lantbruks förhund och riksförbundet landsbygdens folk tillstyrka
i princip alternativ II.

Av de rent administrativa myndigheterna har statskontoret funnit såväl
praktiska som ekonomiska skäl tala för bibehållande av veterinärväsendets
ledning inom medicinalstyrelsens ram. Gemenskapen mellan medicinal- och
veterinärväsendet skulle därigenom komma till klarare och bättre uttryck än
vid en administrationsform i anslutning till alternativ II. Ett nytt självständigt
ämbetsverk måste också medföra en utgiftsökning för statsverket, något
som såvitt möjligt borde undvikas. De farhågor, som särskilt från medicinalstyrelsens
sida kommit till uttryck, att styrelsen vid en omorganisation efter
den av utredningsmajoriteten tillstyrkta huvudlinjen bleve alltför stor och
otymplig för att möjliggöra ett snabbt och effektivt arbetssätt, förlorade
väsentligt i betydelse, därest man minskade antalet veterinärbyråer till två
och bibehölle tandvårdsavdelningen som en särskild underavdelning av annan
byrå i stället för att ombilda den till en självständig byrå på sätt utredningen
föreslagit. Genom dessa åtgärder skulle antalet byråer kunna begränsas
till tio.

Häremot har föredraganden i ärendet reserverat sig under framhållande,
att ett centralt ämbetsverk av den storleksordning medicinalstyrelsen redan
uppnått och enligt förslaget skulle med än starkare accentuering erhålla icke
kunde arbeta rationellt. Av pluraliteten föreslagen minskning av antalet
byråer kunde i detta hänseende icke medföra någon reell förbättring, då
själva verksamhetsområdet och arbetsuppgifterna förutsatts bliva oförändrade.
Därtill komme, att en självständig veterinärstyrelse borde äga större
förutsättningar att framgångsrikt leda veterinärväsendets utveckling, vilket
syntes väl uppväga den mindre kostnadsökning för statsverket, som en dylik
organisationsform otvivelaktigt skulle föranleda.

Statens organisationsnämnd tillstyrker alternativ I med följande motivering.

Enligt organisationsnämndens mening får betydelsen av den avlastning av
arbete från generaldirektören, som inrättandet av en särskild veterinärstyrelse
komme att innebära, icke överdrivas. Redan för närvarande har beslutanderätten
i stor utsträckning delegerats till chefen för veterinärbyrån eller
denne underlydande tjänstemän. Därest, såsom utredningen föreslagit under
alternativ I, vidsträcktare befogenhet gives veterinäravdelningen, åstadkommes
ytterligare arbetslättnad. Om avdelningen bibehålies hos medicinalsty -

33

Kungl. May.ts proposition nr 67.

relsen, underlättas det samarbete, som under alla förhållanden måste äga rum
mellan veterinär- och medicinalväsendet. Avdelningen behöver vidare icke utrustas
med egna administrativa och kamerala organ, utan kan i dessa avseenden
repliera på inom styrelsens byråer förefintliga. Genom att de kamerala
ärendena läggas under en hand, kan bättre personalekonomi vinnas och för
bokföringsarbeten m. m. maskinella hjälpmedel kanske komma till användning,
som eljest icke skulle löna sig att införa. Organisationsnämnden håller följaktligen
före, att alternativ I bör komma till genomförande med den av reservanterna
inom medicinalstyrelsen förordade ändringen, att veterinäravdelningen
ställes under en överdirektör, som gives möjligast vidsträckta befogenhet.

Allmänna lönenämnden har för sin del givit uttryck åt den uppfattningen,
att det i längden icke torde bli möjligt att inrymma den centrala administrationen
av veterinärväsendet inom medicinalstyrelsen och att därför, då en omorganisation
av styrelsen i dess helhet vore avsedd att nu äga rum, övervägande
skäl talade för att i samband därmed inrätta ett särskilt ämbetsverk för veterinärväsendets
ledning.

Riksräkenskapsverket anser, att särskilt frågans praktiskt-organisatoriska
sida bör tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till den omfattning samhällets
ingripanden på hälsovårdens olika områden väntas taga kunde man nämligen
icke bortse från möjligheten av att de organisatoriska förutsättningarna för
en gemensam ledning av både medicinal- och veterinärväsendet komme att allvarligt
rubbas. Med beaktande av den utförliga motivering medicinalstyrelsen
lämnat för sin ståndpunkt i frågan behövde enligt riksräkenskapsverkets mening
numera knappast någon tvekan råda om att en uppdelning av de medicinala
och veterinära ärendena på tvenne skilda ämbetsverk utgjorde den
mest rationella lösningen av förevarande problem. Kiksräkenskapsverket tillstyrkte
därför inrättandet av en självständig veterinärstyrelse.

Slutligen må framhållas, att av länsstyrelserna 16 i princip förordat alternativ
I, medan 4 förordat alternativ II. Övriga länsstyrelser ha icke uttalat
sig i frågan.

Föredraganden.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har frågan om ändring i veterinärväsendets
administrativa ställning varit föremål för överväganden i olika
sammanhang utan att enighet kunnat uppnås om en definitiv lösning. Vid
frågans behandling ha företrädesvis tre alternativa lösningar diskuterats,
nämligen dels en överflyttning av veterinärväsendets centrala ledning till
lantbruksstyrelsen, dels bibehållande av densamma inom medicinalstyrelsen
men under självständigare former, dels ock inrättande av ett särskilt ämbetsverk
för ändamålet. Av den nu föreliggande utredningen framgår, att
en överflyttning av veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen blivit
inaktuell, främst till följd av den betydande omfattning som styrelsens arbetsbörda
numera erhållit. Vid remissbehandlingen av medicinalstyrelseutredningens
betänkande har också praktiskt taget full samstämmighet framträtt
i detta hänseende. Starka meningsmotsättningar råda däremot alltjämt
rörande vilken av de båda återstående lösningarna, som bör lämnas företräde.

Bihan g till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 67.

9191 40

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

För att underlätta bedömandet av denna fråga har utredningen låtit utarbeta
två alternativa organisationsförslag, varav det ena — alternativ I —
avser att bereda veterinärväsendet större självständighet inom medicinalstyrelsens
ram genom att i vidare omfattning än hittills överlåta generaldirektörens
beslutanderätt i veterinära ärenden på veterinära befattningshavare,
i första hand den föreslagna veterinärdirektören. Det andra förslaget — alternativ
II — innebär tillskapande av ett eget verk för veterinära ärenden under
ledning av en särskild styrelse med en överdirektör såsom ordförande och
verkschef samt med representanter för bland annat medicinalstyrelsen och
jordbruksnäringen. Till förmån för alternativ I har främst framhållits den
nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet i fråga
om livsmedelskontrollen och födoämneshygienen samt bekämpandet av sådana
smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor,
såsom nötkreaturstuberkulosen och smittsam kastning. Till stöd för alternativ
II har särskilt åberopats den kraftiga utvidgning av medicinalstyrelsens
arbetsbörda och verksamhetsfält, som blivit följden av de senaste decenniernas
intensiva utveckling inom såväl medicinal- som veterinärväsendet
och framkallat växande svårigheter vid bemästrandet av styrelsens ledande
och sammanhållande uppgifter. Av utredningens sju ledamöter ha fem uttalat
sig för alternativ I och två, däribland ordföranden, för alternativ II.

Vid ärendets remissbehandling ha meningarna i denna fråga brutit sig
skarpt inom alla berörda läger, ej minst inom veterinärernas egna led. Sålunda
har veterinärhögskolans lärarkollegium med ordförandens utslagsröst
anslutit sig till alternativ II, medan veterinärmedicinska anstaltens styrelse
med ordförandens utslagsröst och veterinärläkareföreningen med 56 röster
röster mot 44 uttalat sig för en organisation i principiell anslutning till alternativ
I. Vidare har distriktsveterinärföreningen enhälligt tillstyrkt alternativ
II, under det att flertalet länsveterinärer, svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien samt Sveriges yngre veterinärers förening i princip
förordat alternativ I. Av de humanmedicinskt betonade remissmyndighetema
har medicinalstyrelsen, med reservation av två medicinalråd och tre
veterinära specialföredragande, uttalat sig för en självständig veterinärstyrelse,
medan Sveriges läkarförbund och vissa därtill anslutna föreningar ansett
alternativ I vara att föredraga. Samtidigt har svenska läkaresällskapet
som sin uppfattning framhållit, att båda alternativen vore godtagbara. Avjordbrukets
representanter ha lantbruksstyrelsen biträtt alternativ I samt
Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk alternativ II,
medan lantbruksakademien och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott
ansett båda alternativen vara acceptabla ur jordbrukets synpunkt. Slutligen
ha av de rent administrativa myndigheterna statskontoret (med reservation
av föredraganden), organisationsnämnden och flertalet länsstyrelser anslutit
sig till alternativ I, under det att lönenämnden och riksräkenskapsverket
uttalat sig för alternativ II. Härtill bör anmärkas att, i den mån alternativ I
förordats, nästan genomgående förutsatts, att veterinärväsendets ledning
inom medicinalstyrelsen skulle anförtros åt en från byråindelning fristående
veterinär i överdirektörs tjänsteställning.

35

Kungl. May.ts proposition nr 67.

Utredningsmännens och remissinstansernas ställningstagande lämnar alltså
icke någon bestämd vägledning för bedömandet av ifrågavarande spörsmål.
Vid prövning av de sakliga argument, som anförts till stöd för de olika
alternativen, har jag funnit naturligt och önskvärt, att den samverkan mellan
läkarna och veterinärerna på fältet, som erfordras för en effektiv livsmedelskontroll
och ett framgångsrikt bekämpande av vissa sjukdomar, i möjligaste
mån har sin motsvarighet i den centrala ledningen av medicinal- och veterinärväsendet.
Det synes mig ock sannolikt, att en sådan samverkan kan
underlättas, om denna ledning såsom hittills bibehålies hos ett och samma
ämbetsverk. Å andra sidan får icke förbises, att tyngdpunkten inom veterinärväsendet
icke ligger på det humanmedicinska planet utan måste anses
vara att genom veterinärmedicinskt betingade åtgärder av olika slag främja
liusdjursaveln och boskapsskötselns ekonomiska avkastning. Detta belyses
för övrigt därav, att den gemensamma sektorn mellan veterinärbyrån och
övriga fackbyråer inom medicinalstyrelsen är av relativt ringa omfattning.
Enligt från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter har sålunda mellan veterinärbyrån,
å ena, samt hälsovårdsbyrån och apoteksbyrån, å andra sidan,
gemensam handläggning under år 1945 ägt rum i sammanlagt 75 ärenden,
varav cirka 30 avsett tillsättande av skilda veterinära befattningar och 25
läkemedelsfrågor av intresse även för veterinär praxis. Endast ett 20-tal av
de gemensamma ärendena ha mera direkt berört livsmedelskontrollen och
sjukdomsbekämpandet. Sammanlagda antalet veterinära ärenden uppgick
detta år till omkring 10 000.

Angelägenheten av en nära samverkan mellan human- och veterinärmedicinens
företrädare kan under sådana förhållanden enligt min uppfattning
icke tillmätas avgörande betydelse, då det gäller att finna en för medicinalväsendets
och veterinärväsendets centrala administration bättre avpassad
organisation än den nuvarande. Härvid måste jämväl andra faktorer tagas
i betraktande, främst de faktiska möjligheterna för en chef att sammanhålla
ledningen av ett sa stort verksamhetsfält, som medicinal- och veterinärväsendet
representerar. Med den omfattning som medicinalstyrelsens arbetsbörda
numera erhållit — omkring 50 000 ärenden per år, frånsett räkningar, rekvisitioner,
rapporter och andra anmälningar — framstå dessa möjligheter för
mig såsom mycket begränsade, även om styrelsens ledning förstärkes med en
eller flera befattningshavare i överdirektörs tjänsteställning. I praktiken
tager — därom synas alla vara ense — medicinalväsendets ledning redan nu
helt sin man i anspråk. Detsamma gäller veterinärväsendet. Ett bibehållande
av veterinärväsendets administration inom medicinalstyrelsen under egen
överdirektör skulle därför väsentligen bli en formell anordning för underlättande
av samarbetet mellan medicinal- och veterinärväsendet. Utåt skulle
medicinalstyrelsens chef komma att stå såsom den i sista hand ansvarige för
veterinärväsendets ledning, ehuru lian blott skulle komma att deltaga i en
ringa bråkdel av förekommande veterinärärenden, vilka till sitt praktiska
syfte i allmänhet äro artskilda från de egentliga medicinalärendena. Detta
anser jag icke utgöra en tillfredsställande ordning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Mera ändamålsenligt synes mig vara, att medicinal- och veterinärväsendets
ledning uppdelas och att garantier i möjligaste mån skapas för att trygga
erforderligt samarbete. Härvid vill jag erinra om att på det praktiskt-vetenskapliga
området, där sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet icke
kan sägas vara mindre av behovet påkallat än på det administrativa, ett
viktigt avsteg från gemenskapen redan tagits, då den veterinärmedicinska
anstalten år 1943 utbröts från medicinalstyrelsens överinseende och ställdes
under ledning av en egen styrelse, lydande direkt under jordbruksdepartementet.
Beaktas må jämväl, att varken i våra nordiska grannländer eller,
såvitt utredningen kunnat inhämta, i övriga europeiska länder förekommer
en organisatorisk samordning mellan medicinal- och veterinärväsendet av
den art, som tillämpas i vårt land. Detta synes mig bestyrka, att sambandet
mellan medicinal- och veterinärväsendet icke är av den tvingande
natur, att en gemensam ledning under alla förhållanden bör bibehållas.
I anslutning härtill vill jag meddela, att jag i enlighet med utredningens
förslag har för avsikt att påkalla särskild undersökning rörande möjligheterna
att vinna en klarare gränsdragning mellan tjänsteläkarnas och
tjänsteveterinärernas uppgifter beträffande den lokala livsmedelskontrollens
handhavande. En sådan undersökning har för övrigt även förordats av
1946 års statsrevisorer. Kan denna fråga erhålla en praktiskt tillfredsställande
lösning, vilket jag har anledning förmoda, blir givetvis behovet av
en gemensam ledning av medicinal- och veterinärväsendet mindre uttalat
än nu. Slutligen bör framhållas, att kostnadsskillnaden mellan de båda alternativen
— av utredningen beräknad till i runt tal 25 000 kronor — icke synes
vara av den storleksordning, att den kan nämnvärt påverka ställningstagandet
till föreliggande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts vill jag i likhet med medicinalstyrelsen,
vars ståndpunkt i detta hänseende icke kan frånkännas särskild betydelse,
förorda, att för veterinärväsendets centrala ledning inrättas ett eget ämbetsverk
i huvudsaklig överensstämmelse med det såsom alternativ II betecknade
förslaget. Frågan om ämbetsverkets närmare organisation torde böra
upptagas på jordbruksdepartementets föredragning. Därvid torde även spörsmålen
om samarbetet med medicinalstyrelsen och om veterinärmedicinska anstaltens
administration böra beaktas.

Medicinalstyrelsens ledning och byråindelning.

Medicinalstyrelseutredningen.

Ledningen av medicinalstyrelsen utövas för närvarande av generaldirektören,
som i princip äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, som icke
äro av beskaffenhet att böra handläggas såsom nämndärenden eller disciplin -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 .

ärenden eller i vilka avgörandet överlåtits å vederbörande byråchef eller
specialföredragande. En av byråcheferna förordnas av Kungl. Maj:t att fungera
som ställföreträdare för generaldirektören, då denne har förhinder att tjänstgöra.
Kungl. Maj:t kan ock förordna annan att tjänstgöra som ställföreträdare.

Enligt medicinalstyrelseutredningens mening påkallar styrelsens kraftigt
ökade arbetsbörda en förstärkning av styrelsens ledning genom inrättande
av en administrativ ö verdirektörsbefattning. Utredningen
anför härutinnan.

Det är uppenbart, att den utveckling, som ägt rum på hälso- och sjuk
vårdens område, i första hand medfört en ständigt stegrad belastning av
chefsposten för medicinalstyrelsen. Någon möjlighet för generaldirektören
att vinna erforderlig lättnad genom att avlasta en betydande del av arbetsbördan
på sin ställföreträdare har icke förelegat, då detta skulle ha lett
till att dennes åligganden som byråchef blivit eftersatta i en omfattning, som
icke kunnat godtagas. I stället har generaldirektören måst i allt större utsträckning
begagna sig av i styrelsens instruktion medgivna möjligheter att
på de olika byråcheferna och specialföredragandena överlåta beslutanderätten
i ärenden, där denna eljest skulle ha tillkommit generaldirektören.
Att härigenom en väsentlig avlastning ägt rum, belyses därav, att antalet avgjorda
byråärenden, i den män dessa kommit till uttryck i särskilda expeditioner,
år 1940 uppgått till omkring 22 800, medan antalet generaldirektörs
ärenden stannat vid i runt tal 6 700, nämndärenden ej medräknade. Motsvarande
antal utgjorde för år 1944 26 800 respektive 7 500. Härtill komma
utanordningsärendena, vilka jämväl handläggas som byråärenden. Möjlig
heterna att på denna väg vinna en ytterligare avlastning för generaldirektören
torde vara tämligen begränsade. Uppenbart är nämligen, att en delegering
av beslutanderätten på ett relativt stort antal föredragande icke kan drivas
för långt utan att översynen över styrelsens verksamhetsfält i dess helhet
försvåras och därmed den enhetliga ledningen av verksamheten äventyras.
Från medicinalstyrelsens sida har med hänsyn härtill framhållits angelägenheten
av att en särskild befattning som ställföreträdare inrättades, förslagsvis
placerad i överdirektörs tjänsteställning. I första hand har härvid avsetts
en medicinskt utbildad ställföreträdare. Emellertid föreligga vissa andra
faktorer, som böra beaktas i detta sammanhang.

Jämsides med nödvändigheten att avlasta generaldirektörens arbetsbörda
har ett allt starkare behov av enhetlig, kvalificerad administrativ rådgi\-ning och granskning inom styrelsen framträtt. Detta behov har hittills i allt
väsentligt måst täckas genom anlitande av kameralbyråchefen i dennes egenskap
av styrelsens ende juridiskt utbildade ledamot. För att bereda honom
erforderlig lättnad i arbetsbördan som byråchef har föredragningen av ären
den rörande den ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus sedan
år 1934 stadigvarande överlåtits på förutvarande kontrollanten för denna förvaltning,
vilken i samband därmed tilldelats byrådirektörs tjänsteställning.
Emellertid har det senaste decenniets snabba utbyggnad av hälso- och sjukvården
ställt allt större krav på medverkan från kameralbyråchefens sida i
form av rådgivning åt fackbyråernas personal och granskning av dessas
expeditioner. Enligt vad utredningen inhämtat tages numera huvudparten av
kameralbyråchefens arbetstid i anspråk för dylik konsultations- och granskningsverksamhet,
oaktat densamma väsentligen begränsas till sådana ärenden
av juridiskt-administrativ eller kameral art, som underställas generaldirek -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tören för avgörande. Med den vidsträckta delegering av beslutanderätten, som
utvecklingen framtvingat, framstår emellertid behovet av enhetlig administrativ
konsultation och granskning icke mindre angeläget i fråga om åtskilliga
byråärenden. Vid bedömandet av nu föreliggande behov kräver vidare den
omständigheten särskilt beaktande, att styrelsens utbyggnad, såvitt angår
mera kvalificerad personal, av naturliga skäl främst kommit att taga sikte på
anställande av befattningshavare med medicinsk eller annan därmed jämförlig
fackutbildning. Av styrelsens 25 mera permanenta föredragande ha
sålunda icke mindre än 19 utbildning som läkare, veterinärer, tandläkare eller
apotekare samt 2 utbildning som sjuksköterskor. I regel ha dessa föredragande
icke före sin anställning hos medicinalstyrelsen haft sysselsättning
av sådan art, att de förvärvat någon mera omfattande administrativ
erfarenhet eller träning. Den förstärkning av den juridiskt-administrativa
personalen å fackbyråerna, som under tiden ägt rum — omfattande en förste
byråsekreterare, en byråsekreterare och ett antal amanuenser — har endast
i begränsad mån kunnat avhjälpa denna brist.

Härjämte må framhållas, att jämväl den rent kamerala arbetsbördan till
följd av utvecklingen undergått en betydande stegring ävensom att arbetet
med personalärendenas beredning och föredragning, vilket likaledes åvilar
kameralbyrån, medfört en icke ringa merbelastning av byråchefen. Enligt
utredningens mening framstår därför en kvalificerad utbyggnad av den juridiskt-administrativa
sakkunskapen inom medicinalstyrelsen såsom ofrånkomlig.
Detta har också med skärpa betonats av medicinalstyrelsen i en till
Kungl. Maj:t den 16 februari 1945 avlåten framställning om anvisande av
ökade medel till styrelsens verksamhet. I avbidan på resultatet av pågående
utredning angående styrelsens organisation begränsade sig dock styrelsen
till att påkalla medel för anställande tills vidare å kameralbyrån av en extra
föredragande med juridisk utbildning mot avlöning i form av arvode, motsvarande
lönegrad Eo 26. Denna framställning blev också av Kungl. Maj:t
och riksdagen beviljad.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner medicinalstyrelseutredningen
vägande skäl tala för att genom inrättande av en särskild, från byråindelningen
fristående befattning tillgodose behovet av kvalificerad administrativ
rådgivning och översyn inom styrelsen. Behovet av en dylik befattningshavare
blir självfallet större efter hand som utvecklingen på hälsooch
sjukvårdens område, vilken åtminstone under det närmaste decenniet
kan väntas fortskrida i oförminskad takt, nödvändiggör anställande av ytterligare
specialföredragande. Innehavaren av ifrågavarande befattning, som till
sin karaktär närmast skulle kunna jämföras med expeditionschef sbefattning
inom statsdepartement, skulle i sista hand svara för att ärendena vore ordentligt
utredda och formellt riktigt behandlade samt från juridiskt-administrativa
synpunkter uttala sin mening i varje ärende, som underställdes generaldirektören
och icke vore av rent fackmässig natur. I betydande omfattning
skulle han även deltaga i och granska s. k. byråärenden, varvid ärende, om
enighet ej uppnåddes mellan honom och vederbörande föredragande, skulle
hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Särskilt skulle det åligga honom
att tillse och verka för att samråd i erforderlig utsträckning ägde rum såväl
mellan olika byråer som med representanter för sjukvårdens lokala huvudmän
och andra mjmdigheter. Tillika skulle denne befattningshavare lämpligen
kunna närmast under generaldirektören tjänstgöra som personalchef i
styrelsen, speciellt vad angår befattningshavare, av vilka icke kräves medicinsk
eller annan därmed jämförlig utbildning.

Genom inrättande av en befattning av denna beskaffenhet skulle möjlighet

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

beredas att förvärva och behålla en för nu berörda ändamål val kvalificerad
jurist. Samtidigt skulle förutsättning skapas att vinna en mera ändamålsenlig
lösning av frågan om ställföreträdarskapet för generaldirektören än hittills
stått till buds. Med den stora omfattning, som medicinalstyrelsens verksamhet
under det senaste årtiondet erhållit, har den nuvarande anordningen med
en av byråcheferna såsom fast ställföreträdare för generaldirektören visat
sig vara till men för byråarbetet redan därigenom, att vederbörande byråchef,
för att kunna väl fylla sin funktion som ställföreträdare, måste ägna en avsevärd
tid åt deltagande i handläggningen av flertalet ärenden av större vikt
eller principiell betydelse, som förekomma i medicinalstyrelsen. Än mindre
har anordningen, som förut nämnts, medgivit någon större avlastning av
generaldirektörens arbetsbörda. Därest en särskild befattningshavare med
expeditionschefsgöromål anställes, synes det därför ligga nära till hands att
låta denne, som i allt fall måste ägna huvudparten av sin tid åt att sätta sig
in i och deltaga i handläggningen av viktigare ärenden, fungera jämväl som
generaldirektörens ställföreträdare. Att denne icke skulle komma att besitta
medicinsk utbildning utgör enligt medicinalstyrelseutredningens mening icke
något hinder härför.

Utredningen anser sig därför böra utgå från att ställföreträdarskapet
normalt anförtros åt »expeditionschefen». Omständigheter kunna emellertid
inträffa, som göra det önskvärt att ställföreträdarskapet anförtros åt
annan ledamot av styrelsen. Kungl. Maj:t bör därför äga möjlighet att, vid
förhinder för generaldirektören att tjänstgöra, förordna annan ledamot än
nyssnämnde befattningshavare att inträda i utövningen av generaldirektörens
åligganden. Därest så ej sker, bör »expeditionschefen» automatiskt
inträda som ställföreträdare. Med hänsyn härtill torde denne lämpligen böra
tilldelas överdirektörs tjänsteställning.

I anslutning härtill erinras om att enligt gällande instruktion medicinsk
utbildning icke kräves för innehav av generaldirektörsbefattningen men att
denna likväl hittills regelmässigt beklätts av medicinskt utbildade fackmän.
Med beaktande härav ävensom av expeditionschefsgöromålens omfattning har
utredningen ansett, att överdirektören i första hand skall inträda som ställföreträdare
under generaldirektörens semester, tjänsteresor och kortare
tjänstledigheter. Erfordras på grund av sjukdom eller andra orsaker
längre tids tjänstledighet för generaldirektören, förutsättes frågan om generaldirektörsbefattningens
uppehållande böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Under tid, då överdirektören fungerar som ställföreträdare, anses med
avgörandet av större eller viktigare fackärende böra anstå, i den mån så kan
ske utan olägenhet. Enahanda skulle gälla beträffande annat ärende, vars
avgörande generaldirektören särskilt förbehållit sig.

Inrättas en kombinerad expeditionschefs- och ställföreträdarbefattning,
räknar utredningen med att ärenden av den art, att de enligt gällande instruktion
skola handläggas av generaldirektören i närvaro av en ledamot, genomgående
skola kunna, handläggas såsom byråärenden i den mån icke särskilda
skäl tala för att visst eller vissa ärenden hänskjutas till generaldirektörens
prövning, en anordning som under senare år temporärt anlitats i allt större
utsträckning. Härutöver avses beslutanderätten i en del ärenden, som nu
handläggas av generaldirektören i närvaro av två ledamöter, kunna delegeras
antingen på överdirektören eller på vederbörande byråchef eller specialföredra -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

gande under medverkan av överdirektören. På överdirektören borde enligt
utredningens uppfattning, efter beslut av generaldirektören i arbetsordningen,
kunna överlåtas att antaga och entlediga befattningshavare i lägre löneställning
än 21 lönegraden inom styrelsen samt att i viss utsträckning besluta
rörande tjänstledighet och vikariatsförordnanden m. m. för övrig personal i
underordnad ställning ävensom i andra ärenden av företrädesvis administrativ
eller ekonomisk natur.

I fråga om byråindelningen må erinras om att, frånsett ledningen
av veterinärväsendet — som enligt vad jag förordat skulle anförtros åt
en särskild styrelse — medicinalstyrelsen för närvarande är organiserad på
sex byråer, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, lasarettsbyrån, sinnessjukvårdsbyrån,
apoteksbyrån och kameralbyrån. Under dessa sortera fyra
praktiskt taget självständiga byråavdelningar, benämnda tandvårdsavdelningen,
rättspsykiatriska avdelningen, specialitetsavdelningen och avdelningen
för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning.

Utredningen upplyser, att å samtliga fackbyråer och dithörande avdelningar
årligen i större eller mindre omfattning förekomma ärenden avseende nya
eller ändrade författningar ävensom utredningar av organisatorisk art. Medicinalstyrelseutredningen
föreslår i första hand, att viktigare eller mera omfattande
ärenden av nu berörda slag sammanföras till en ny byrå, benämnd
lag- och utredningsbyrån. Till stöd härför anför utredningen i huvudsak
följande.

En grupp ärenden, som påkallar särskild uppmärksamhet, utgöres av
frågor rörande nya eller ändrade lagar och viktigare författningar. Hit höra
även mera omfattande utredningar i frågor av övervägande organisatorisk art.
Det med dessa ärenden förenade arbetet har, bland annat på grund av dess
tidskrävande natur, under senare år till väsentlig del måst lösas utom ramen
för byråerna på så sätt, att en av styrelsens äldre sekreterare fortlöpande
beviljats partiell tjänstledighet för ändamålet. Arbetet har självfallet bedrivits
i intimt samarbete med vederbörande fackbyråchef, varjämte såväl
kameralbyråchefen som juristen i vetenskapliga rådet regelmässigt deltagit
i ärendenas slutliga handläggning. Denna anordning, som tillämpats sedan
år 1936, har visat sig vara i princip ändamålsenlig men till omfattningen otillräcklig.
Ett flertal lag- och organisationsfrågor av större omfattning har sålunda
icke kunnat slutföras inom önskvärd tid, medan andra måst helt
skjutas på framtiden. Utredningen vill erinra om att inom medicinalstyrelsens
verksamhet falla åtskilliga lagar och författningar av betydande räckvidd och
genomgripande verkan, såsom sinnessjuklagen och sinnessjukvårdsstadgan,
sjukhuslagen och sjukhusstadgan, epidemilagen, lagen om skyddskoppympning,
lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagarna om sterilisering,
kastrering och avbrytande av havandeskap, hälsovårdsstadgan, lagen
om köttbesiktning och slakthus, epizootilagen, förordningarna om bekämpande
av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur, giftstadgan och apoteksvarustadgan,
behörighetslagen för läkare och motsvarande föreskrifter för
tandläkare, veterinärer, sjukgymnaster och annan medicinalpersonal. Härtill
kommer ett stort antal författningar av instruktions- eller kungörelsenatur.
Den avsevärda omfattning, som det medicinala författningsväsendet
under årens lopp erhållit, och de ofta återkommande ändringar härutinnan,

41

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67.

som föranletts av utvecklingen, ha framkallat ett allt starkare behov av
periodiskt återkommande översyn och sammanställningar av gällande författningar
på området till ledning för statliga tjänstemän. och kommunala
myndigheter ute i landet, ett behov som det icke varit möjligt att tillgodose
inom ramen för styrelsens nuvarande organisation.

Enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning skulle nu berörda behov
av lagteknisk sakkunskap bäst tillgodoses genom utbyggnad av medicinalstyrelsen
med en särskild lagbyrå under ledning av en kvalificerad jurist som
chef. Visserligen torde icke utan fog kunna göras gällande, att behovet av
en sådan byrå kommer att bli mindre genom tillkomsten av en särskild överdirektörsbefattning.
Om denne på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla
sina uppgifter som allmän administrativ rådgivare, personalchef och generaldirektörens
ställföreträdare, kan det emellertid icke förväntas, att hans tid
skall räcka till för att mera ingående bereda och handlägga ärenden av den
krävande natur, varom här är fråga. Motsvarande gäller ärendenas överförande
till kameralbyrån. En sådan åtgärd kan nämligen befaras leda till
avsevärt men för de rent kamerala ärendenas handläggning. Den kamerala
kontrollen har hittills i stor utsträckning måst av kameralbyråchefen överlåtas å
underordnade befattningshavare, som icke ägt däremot svarande tjänsteställning
och ansvar. Med hänsyn till de belopp, vartill styrelsens medelsförvaltning
numera uppgår — styrelsens kapitalkonto har vuxit från omkring
50 miljoner budgetåret 1927/28 till cirka 180 miljoner budgetåret 1943/44 —
samt de icke sällan svårtolkade bestämmelser, som gälla för de olika anslagens
användning, kan detta i längden icke anses försvarligt. Möjligheter ha
hittills ej heller förelegat att i någon nämnvärd omfattning kontrollera och
ingripa reglerande i de underlydande laboratoriernas ekonomiska angelägenheter,
vilket i vissa fall medfört, att styrelsen, utan att dess samtycke därtill
i förväg inhämtats, ställts inför nödvändigheten att hos Kungl. Maj:t begära
godkännande av betydande anslagsöverskridanden. Detta förhållande har
särskilt påtalats av 1940 års statsrevisorer och föranlett skrivelse från riksdagen
till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande laboratoriernas
administration.

Under nu angivna förhållanden och då en handläggning av viktigare författningsärenden
på vederbörande fackbyråer skulle kräva en alltför omfattande
kvalitativ förstärkning av den juridiskt utbildade personalen å dessa
finner sig utredningen böra föreslå, att för handläggning av ärenden rörande
lagar och andra viktiga författningar inrättas en särskild byrå. På denna
byrå skulle tillika ankomma att granska å fackbyråerna handlagda författningsärenden,
därest dessa icke äro av natur att böra granskas av kameralbvrån.
Till belysande av arbetsbördan härutinnan må nämnas, att antalet
från medicinalstyrelsen (utom kameralbyrån) utgående expeditioner i lagoch
författningsärenden år 1940 uppgick till omkring 250 och år 1944 till
drygt 200. Byrån skulle i anslutning härtill tjänstgöra som redaktion för
medicinalstyrelsens författningssamling samt, i den mån utvecklingen eller
förhållandena eljest så påkalla, verkställa översyn och utarbeta sammanställningar
av gällande författningsbestämmelser för skilda områden av
medicinalstyrelsens verksamhetsfält. Chefen för denna byrå, som förutsättes
äga domarkompetens, skulle vidare lämpligen kunna vid förhinder för överdTrektören
deltaga i handläggningen av s. k. disciplinärenden och andra ärenden
av juridiskt-administrativ natur. Därjämte torde åt denna byrå böra anförtros
verkställande av större utredningar av organisatorisk art. Erfarenheten
från de senast förflutna tio åren har givit vid handen, att en på detta sätt
organiserad byrå kommer att, bli strängt sysselsatt.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Vidare har utredningen föreslagit, att sinnessjukvårdsbyråns rättspsykiatriska
avdelning och lasarettsbyråns tandvårdsavdelning utbyggas till självständiga
byråer.

På sinnessjukvårdsbyrån handläggas främst ärenden rörande statens sinnessjukhus,
såvitt angår sjukvården och byggnaderna, medan ärenden angående
sjukhusens ekonomiska förvaltning anförtrotts åt kameralbyråns
särskilda avdelning för sådana ärenden. Å sinnessjukvårdsbyrån handläggas
jämväl vissa ärenden, som sammanhänga med tillsynen av och bidragsgivningen
till den kommunala och enskilda sinnessjuk- och sinnesslövården.

En särskild grupp bilda de rättspsykiatriska ärendena, vilka dels
avse utlåtanden till domstol eller annan myndighet rörande viss persons
sinnesbeskaffenhet, dels ock angå meddelande av tillstånd till abort, sterilisering
eller kastrering (s. k. socialpsykiatriska ärenden). Samtliga dessa ärenden
handläggas å en särskild avdelning med ett e. o. medicinalråd såsom chef
och tva deltidsanställda befattningshavare såsom biträdande föredragande
Beslutanderätten i det stora flertalet hithörande ärenden tillkommer den
rättspsykiatriska nämnden.

Enligt vad utredningen upplyst, har antalet inkommande ärenden å den
rättspsykiatriska avdelningen ökat från omkring 3 200 år 1940 till cirka 5 900
år 1944. Antalet utgående originalexpeditioner (frånsett handbrev) har under
samma tid stigit från 1 500 till 4 000. Å avdelningen granskas tillika ett avsevärt
antal rapporter om vidtagna aborter och steriliseringar (år 1944 cirka
2 600). Ökningen i arbetsbördan hänför sig främst till abort- och steriliseringsärendena,
Däremot har beredskapsläget under den gångna tiden för sinnessjukvårdsbyråns
del icke medfört någon nämnvärd merbelastning.

Utredningen erinrar tillika om den centralisering av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet i brottmål, som vidtagits från och med år 1946, samt
framhåller, att densamma, åtminstone tills vidare, icke avsett att åvägabringa
någon begränsning av den obligatoriska granskning av rättspsykiatriska utlåtanden,
vilken dittills åvilat medicinalstyrelsen. Härefter yttrar utred
ningen bland annat.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till de rättspsykiatriska ärendenas
speciella natur synas vägande skäl tala för att handläggningen av
desamma helt frikopplas från sinnessjukvårdsbyrån och att den nuvarande
avdelningen för ändamålet förändras till självständig byrå. Att arbetsbördans
storlek motiverar till fullo en sådan åtgärd belyses jämväl därav, att
antalet föredragande i rättspsykiatri under år 1945 utökats från två till tre.
Med all sannolikhet har man att vänta en fortsatt stegring av arbetsbördan,
särskilt vad angår abort-, steriliserings- och kastreringsärendena, Ej heller
torde under de närmaste tio åren någon minskning vara att emotse beträffande
den egentliga sinnessjukvårdsbyråns arbetsmängd, främst i betraktande
av den stora platsbrist som alltjämt föreligger inom sinnessjuk- och sinnesslövården
och vars avhjälpande kan förväntas taga avsevärd tid i anspråk. Vid
nu angivna förhållanden anser sig utredningen böra föreslå, att för handläggning
och beredning av de rättspsykiatriska ärendena organiseras en särskild
byrå, benämnd rättspsykiatriska byrån.

Beträffande tandvårdsavdelningen — vars personal jämte byrå -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

direktören består av en arvodesanställd tandläkarassistent, en amanuens och
två skrivbiträden — erinrar utredningen om att medicinalstyrelsen i sina
petita för budgetåret 1944/45 gjort framställning om förändring av denna avdelning
till självständig byrå. Enligt styrelsens mening motiverade såväl antalet
som beskaffenheten av hithörande ärenden en sådan åtgärd. Till förmån
härför framhölls även den omständigheten, att chefen för lasarettsbyrån därigenom
skulle erhålla en välbehövlig lättnad i sin arbetsbörda. I avbidan på
medicinalstyrelseutredningens slutförande begränsade sig dock medicinal
styrelsen till att föreslå, att chefen för byrån tilldelades ställning som extra
ordinarie medicinalråd (Eo 30).

I yttrande den 2 november 1943 över denna framställning fann medicinalstyrelseutredningen
vissa skäl tala för att tandvårdsavdelningen inom en
nära framtid organiserades som en särskild byrå men förklarade sig på dåvarande
stadium av utredningsarbetet icke vara beredd att taga ställning till
denna fråga. Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Vid sitt definitiva ställningstagande till denna fråga yttrar utredningen.

Enligt vad utredningen inhämtat har arbetsbördan å tandvårdsavdelningen
ökat så, att antalet inkommande ärenden för år 1944 vuxit till 1715 samt antalet
originalexpeditioner till 2 067. Härav rörde 384 respektive 1 018 tjänsteplikt
och annan beredskap. Vidare må nämnas, att antalet distriktstandläkare
och distriktstandsköterskor i folktandvården för år 1945 beräknas uppgå till
cirka 400 för vardera gruppen, innebärande mer än en fördubbling i förhållande
till år 1942. Fullt utbyggd avses folktandvården omfatta, förutom
30 centraltandpolikliniker vid lasarett, omkring 1 000 distriktstandläkare och
ungefär lika många distriktstandsköterskor samt 300 å 400 tandtekniker. När
fredsförhållanden inträtt, torde man kunna räkna med en snabbare utbyggnad
av folktandvården än hittills. Jämväl andra former av social tandvård, främst
anstaltstan dvård, torde komma att utbyggas under den närmaste framtiden.
Det må i detta sammanhang erinras om att statsmakterna år 1945 i princip
beslutat vidtaga en väsentlig utvidgning av utbildningsmöjligheterna för blivande
tandläkare. Härjämte pågå efter uppdrag av Kungl. Maj:t vissa mycket
tidskrävande utredningar inom avdelningen i syfte att utröna de åtgärder,
som böra vidtagas bland annat till förebyggande av de vanligast förekommande
tandsjukdomarna. Även om man bortser från de ärenden, som hänföra
sig till rådande beredskapsläge, synes man därför kunna utgå från att
tandvårdsavdelningens arbetsbörda för en avsevärd tid framåt kommer att
bliva av betydande omfattning. Med hänsyn härtill och till ärendenas
speciella natur anser sig utredningen böra förorda, att tandvårdsavdelningen
utan ytterligare uppskov förändras till självständig byrå.

Någon ytterligare uppdelning av lasarettsbyrån finner utredningen icke påkallad
men föreslår, att byrån hädanefter erhåller den mera adekvata benämningen
»sjukhusbyrån».

Utredningen har härjämte övervägt inrättande av en särskild byrå för handläggning
av vissa socialhygieniska ärenden men stannat vid att förorda,
att för ändamålet anordnas en speciell avdelning inom medicinalbyrån.
Utredningen anför i denna del bland annat.

Den centrala handläggningen av ärendena rörande hälsovården och den
öppna sjukvården är för närvarande uppdelad å två byråer, medicin al -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

byrån och hälso vårdsby rån. På den förra byrån handläggas i huvudsak
ärenden rörande läkarkonstens utövning, det civila tjänsteläkarväsendet och
barnmorskeväsendet samt mödra- och barnavården (utom vad angår sjukvårdsanstalter),
vidare ärenden avseende medicinska utlåtanden i trafik-, sjukkasseoch
pensionsförsäkringsfrågor m. m., ärenden angående yrkeshygien samt ärenden
angående rättsmedicinalväsendet och statens rättskemiska laboratorium.-På hälsovårdsbyrån handläggas ärenden angående vatten, avlopp och renhållning,
bostadshygien, näringshygien och livsmedelskontroll, åtgärder för de
epidemiska sjukdomarnas och könssjukdomarnas förebyggande och bekämpande
samt ärenden angående statens bakteriologiska laboratorium.

Såväl hälsovården som den öppna sjukvården äro stadda i rask utveckling,
som ställer allt större krav på uppmärksamhet och medverkan från medicinalstyrelsens
sida. En väsentlig utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen är sålunda
planerad och delvis påbörjad, vilken, även sedan det därmed förenade
engångsarbetet är slutfört, kommer att öka arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen,
särskilt dess medicinalbyrå. Jämsides härmed har man att räkna
med en fortsatt utbyggnad av distriktsvården, den förebyggande mödra- och
barnavården, bostads-, vatten- och livsmedelshygienen samt andra grenar av
hälsovården. Förhållandena på området synas därför aktualisera frågan om en
utökning av byråorganisationen för handläggning av hithörande ärenden.
Önskemål och uppslag i sådan riktning ha också framförts under överläggningar
i ämnet med representanter för medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarkåren.
Därvid har bland annat påpekats, att den centrala förvaltningen av
hälsovården och den öppna sjukvården i Finland så sent som år 1944 uppdelats
på tre avdelningar, nämligen en allmän medicinalavdelning, en hälsovårdsavdelning
och en avdelning för folkhygien, envar med ett medicinalråd
som chef.

Utredningen har i anslutning härtill övervägt, huruvida medicinal- och
hälso vårdsbyråerna borde kompletteras med en tredje byrå. Enligt ett vid
överläggningarna framfört uppslag borde denna byrå lämpligen övertaga
ärenden angående den öppna förlossningsvården samt mödra- och barnavården
från medicinalbyrån ävensom ärenden angående distrikts- och dispensärvården
samt folktandvården från lasarettsbyrån. Byråns arbetsområde skulle
därigenom komma att i huvudsak motsvara det verksamhetsfält, som i landstingsområdena
omhänderhaves av hälsovårdsberedningarna. Senare har framförts
ett annat uppslag, enligt vilket till den tredje byrån skulle förläggas
den centrala ledningen av landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska
verksamhet och öppna vård, utom folktandvården, ävensom flertalet
ärenden rörande det civila tjänsteläkarväsendet, medan handläggningen
av övriga ärenden rörande tjänsteläkarna, bland annat deras tillsättande, frågor
rörande läkare inom den öppna vården i allmänhet, rättsmedicinska frågor,
som ej avse sinnesbeskaffenhet, och andra medicinska utlåtanden till myndigheter
m. fl. skulle bibehållas å medicinalbyrån. Utredningen finner båda
dessa uppslag innebära en fördel såtillvida, som de äro ägnade att befrämja
en mera enhetlig handläggning av ärenden rörande landstingens och ickelandstingsstädernas
socialhygieniska verksamhet. Enligt utredningens mening
innefattar dock intetdera av dessa uppslag en fullt tillfredsställande lösning.
Sålunda kan gentemot det första alternativet erinras, att det måste anses
mindre rationellt att till den nya byrån jämväl förlägga ärenden angående
folktandvården, vilka äro av speciell natur och organisatoriskt hava föga samband
med hälsovårdsorganisationen i övrigt. Den med folktandvårdens ledning
förenade arbetsbördan är dessutom av den omfattning, att den motiverar
inrättandet av en särskild byrå för ändamålet. Ett godtagande av det

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

andra alternativet åter skulle medföra en icke önskvärd splittring av ärendena
rörande det civila tjänsteläkarväsendet. Framhållas må vidare, att medicinalbyråns
befattning med de rättsmedicinska ärendena kan komma att i icke
ringa grad minskas eller underlättas efter hand som den planerade centraliseringen
av de rättsmedicinska undersökningarna genomföres. Härtill kommer,
att utredningen av skäl, som utvecklats i annat sammanhang, funnit angeläget
att för handläggning av lagärenden och större utredningar tillskapas en särskild
byrå, vilket kan beräknas medföra en beaktansvärd lättnad i medicinaloch
hälsovårdsbyråernas arbetsbelastning. I det läge, som sålunda är för
handen, har utredningen kommit till den uppfattningen, att handläggningen
av ärenden rörande hälsovården och den öppna sjukvården, frånsett tandvården,
bör tills vidare begränsas till de nuvarande två byråerna, medicinalbyrån
och hälsovårdsbyrån, samt åtgärder i stället vidtagas för att på annat
sätt åvägabringa nödig lättnad i byråchefernas arbetsbörda.

Arbetet torde böra så fördelas mellan ifrågavarande byråer, att ärenden,
som röra landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet
hänföras till medicinalbyrån, medan ärenden, som närmast beröra hälsovårdsnämndernas
och folkhälsoinstitutets verksamhetsområden, handläggas
å hälsovårdsbyrån. Erforderlig lättnad i medicinalbyråchefens arbetsbörda
synes lämpligen kunna vinnas genom att dels överlåta föredragningen av
rättsmedicinska och vissa närstående ärenden å en deltidsanställd läkare
med specialutbildning på området, dels ock sammanföra alla till byrån
hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande
och öppna vård, till en socialhygienisk avdelning med en byrådirektör
såsom sammanhållande kraft närmast under byråchefen. För hälsovårdsbyråns
del torde en avlastning kunna ske bland annat på det sättet, att
ärenden angående epidemisjukhusens byggnader och drift överflyttas till
lasarettsbyrån. Till förmån för en dylik överflyttning talar jämväl den alltmera
framträdande uppfattningen, att frågor om den slutna epidemivården
icke böra handläggas isolerade för sig utan samordnas med den slutna kroppssjukvården
i övrigt, främst lasarettsvården.

Beträffande ärendenas fördelning mellan byråerna har utredningen — utöver
av vad som framgår av det föregående — föreslagit jämkning såtillvida,
att ärenden rörande laboratoriernas ekonomiska förvaltning samt apoteksväsendets
ekonomiska förhållanden, vilka nu handläggas å vederbörande fackbyråer,
skola överflyttas till kameralbyrån. Detsamma gäller kontrollen av
vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning, en uppgift,
som med hänsyn till de avsevärda statsbidragen till dessa anstalter anses
påkalla ökad uppmärksamhet och insats från medicinalstyrelsens sida. Härjämte
har till kameralbyrån förts alla ärenden av löne- eller pensionsteknisk
natur. Tillika skulle å denna byrå — liksom nu — handläggas bland annat ärenden
angående styrelsens organisation och personal samt angående sinnessjukhusens
ekonomiska förvaltning ävensom samtliga utanordningsärenden.

Utredningens förslag innebär alltså, att medicinalärendenas handläggning
skulle komma att fördelas på nio byråer, därav sju fackbyråer — medici
naibyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, rättspsykiatriska
byrån, tandvårdsbyrån och apoteksbyrån — ävensom en lag- och utredningsbyrå
samt en kameralbyrå. Utredningen har för sin del utgått från att
till chefer för fackbyråerna skola liksom hittills utses personer med speciell

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utbildning och erfarenhet på respektive byråers verksamhetsområde. Ledningen
av lag- och utredningsbyrån skulle anförtros åt en jurist med domarkompetens,
medan chefen för kameralbyrån anses böra äga såväl kameral som
administrativ utbildning och erfarenhet.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

I de avgivna yttrandena har behovet av en förstärkning av medicinalstyrelsens
ledning allmänt vitsordats. Meningarna ha emellertid brutit
sig i fråga om sättet för förstärkningens genomförande.

Medicinalstyrelsen anser behov föreligga av två befattningshavare i
överdirektörs tjänsteställning, varav den ene skulle äga juridiskt-administrativ
och den andre medicinsk utbildning. Till stöd för denna förstärkning hänvisar
styrelsen inledningsvis till statistiken över utgående expeditioner, vilken
utvisar en ökning från 37 200 år 1944 till 45 600 år 1945 eller med drygt 20 %.

Härefter utvecklar medicinalstyrelsen sina synpunkter på överdirektörsfrågan
i huvudsak sålunda.

I spörsmålet om tillsättande av en administrativ överdirektör har utredningen
sammanfört två skilda frågor, nämligen dels om tillgodoseendet av
konsultationsbehovet i juridiskt-administrativt hänseende och behovet av en
samordnande expeditionschef, dels ock om den effektivaste och lämpligaste
anordningen för ställföreträdarskapet.

Delade meningar ha i medicinalstyrelsen icke yppats om nödvändigheten
av förbättrade anordningar för kvalificerad administrativ rådgivning åt fackbyråernas
personal. Styrelsen ansluter sig helt till vad de sakkunniga liärutinnan
anfört. Härutöver vill styrelsen anföra, att de sakkunnigas förslag om
förbättrad ställning för vissa jurister å fackbyråerna icke kan antagas komma
att i nämnvärd mån minska konsultationsbehovet; tvärtom talar styrelsens erfarenhet
för att fackbyrajuristerna känna behovet av samråd med en person
med överblick över styrelsens hela arbetsfält starkare ju större skicklighet
och erfarenhet de själva äga. Någon tvekan förefinnes heller icke om lämpligheten
av att till styrelsen knyta en befattningshavare, som under generaldirektören
kunde överblicka den administrativa sidan av styrelsens arbete och
„ lse,.!ltt1 ur administrativ synpunkt enhetlig handläggning och behövligt samrad
förekomme. För dessa uppgifter behövs utan tvivel en helst inom den
centrala förvaltningen administrativt skolad kraft.

Den juridiskt-administrative överdirektörens skyldighet att stå till förfogande
för konsultation För enligt medicinalstyrelsens uppfattning sättas
såsom hans främsta uppgift. Denna verksamhet är kvantitativt omfattande
och kan antagas komma att ytterligare öka. Härtill kommer, att den är krävande,
emedan de frågor, som anses påkalla samråd, ofta äro svårbedömbara
och mveckiade. På grund härav vill medicinalstyrelsen redan nu ha uttalat
att overdirektoren-expeditionschefen, vilken enligt styrelsens uppfattning bör
utgöra den sammanhållande kraften även för laboratorierna, sannolikt ei
kommer att få mycken tid övrig för sina andra expeditionschefsuppgifter
(granskning av koncept och dylikt) utan att desamma troligen måste fullgoras
stmkprovsvis. Då aven en stickprovsgranskning innebär ett framsteg i
förhalande till nuvarande ordning, anser styrelsen denna omständighet icke
mnebara någon storre olägenhet. Däremot utesluter denna omständighet
möjligheten att gora den juridiskt-administrative överdirektören till ställföreträdare.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Vid sidaii härav måste även andra synpunkter anläggas i fråga om ställföreträdarskapet.
Dessa bli väsentligen gemensamma för generaldirektören och
hans ställföreträdare.

Gemensamt för flertalet av de åtgärder, som tillsammans bilda styrelsens
verksamhet, är att de mer eller mindre direkt måste baseras på medicinen
eller dess systervetenskaper. Medicinalstyrelsen har i främsta rummet att
pröva föreliggande ärenden från medicinsk synpunkt, vari styrelsen inbegriper
synpunkter från odontologiens och farmaciens områden. Frånvaron av
grundläggande medicinska kunskaper kan även hos en framstående administrativ
begåvning framkalla felbedömningar, som kunna komma att stå samhället
mycket dyrt. På grund härav anser medicinalstyrelsen, att det av statsmakterna
år 1928 fattade beslutet om upphävande av föreskriften om läkarlegitimation
såsom kompetensvillkor beträffande chefen för styrelsen icke är
utan vådor. I praktiken har detsamma hittills icke medfört någon olägenhet,
då valet av generaldirektör ändock träffats inom läkarnas krets.

Erkännas skall, att även en synnerligen omfattande läkarkompetens numera
icke kan innebära fullständig facklig sakkunskap inom alla grenar av läkarvetenskapen.
Då både facklig och administrativ sakkunskap obestridligen är
erforderlig för medicinalstyrelsens verksamhet och en fackligt sakkunnig chef
lika litet som en juridiskt-administrativt sakkunnig fullständigt kan behärska
samtliga medicinalstyrelsens verksamhetsgrenar, kunde det synas likgiltigt,
om chefen vore fackligt eller administrativt skolad, då han i bägge fallen blir
hänvisad till att i avsevärd utsträckning bygga sin uppfattning i sakfrågorna
på föredragandenas särskilda sakkunskap. Ett sådant resonemang förbiser
dels att medicinalstyrelsens verksamhet dock är exklusivt medicinskt inriktad
och dels att en läkare har väsentligt större förutsättningar att bilda
sig en personlig uppfattning i medicinska sakfrågor, även om de ligga utanför
hans egentliga fack, än en icke-medicinskt skolad administratör. Slutsatsen
synes medicinalstyrelsen böra bli, att det måste vara i det närmaste
ofrånkomligt att medicinalstyrelsens chef är läkare. Av samma skäl bör
ställföreträdaren vara läkare.

Vid övervägande av samtliga på frågan inverkade omständigheter har medicinalstyrelsen
kommit till den uppfattningen, att man bör inrätta jämväl en
från byråindelningen fristående medicinsk överdirektörsbefattning, vars innehavare
skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare samt åstadkomma
en välbehövlig avlastning icke blott för generaldirektören utan även
för vissa överbelastade byråchefer.

I anslutning härtill framhåller medicinalstyrelsen, att den medicinska överdirektören
lämpligen skulle kunna i viss utsträckning fungera som styrelsens
representant i korporationer och vid kongresser m. m., vari generaldirektören
på grund av sin ställning kallas att deltaga, ävensom i kommittéer och sakkunnigutiedningai,
som tillsättas av Ivungl. Maj:t. Genom sistnämnda anordning
skulle även den fördelen vinnas, att generaldirektören oftare än nu
bleve i tillfälle att deltaga i medicinalstyrelsens utlåtanden över betänkanden
på hälso- och sjukvårdens område. Härjämte skulle den medicinske över
direktören i mån av tid och behov kunna inträda som ordförande eller ledamot
i vissa nämnder, främst rättsmedicinska, rättspsykiatriska och socialpsykiatriska
nämnderna ävensom i sinnessjuknämnden.

Därest en administrativ överdirektörsbefattning inrättas, anser medicinalstyrelsen
förutsättningar uppkomma för att återinföra kravet på läkarlegi

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

timation för styrelsens chef. Medicinalstyrelsen föreslår därför, att föreskrift
härom införes i styrelsens instruktion.

Styrelsen tillstyrker i allt väsentligt de grunder för delegering av vissa
ärenden på den administrative överdirektören och byråcheferna, som utredningen
föreslagit.

Statskontoret finner behovet av en förstärkning av medicinalstyrelsens
ledning tillfyllestgörande klarlagt men vill icke sträcka sig längre än vad utredningen
föreslagit. Ämbetsverket ifrågasätter vidare för sin del, huruvida
icke överdirektörsbefattningen lämpligen borde förenas med chefsskapet för
en kanslibyrå, å vilken skulle handläggas, förutom lag- och utredningsärenden,
även personalärenden.

Den av utredningen föreslagna delegationen av generaldirektörens beslutanderätt
i fråga om anställande och entledigande av personal inom styrelsen
i lägre tjänsteställning än 21 lönegraden finner statskontoret ägnad att
väcka principiella betänkligheter. Dylika ärenden anser statskontoret i
eminent grad höra till en verkschefs uppgifter. För att lätta chefens arbetsbörda
kunde däremot tänkas vara lämpligt att på överdirektören delegera
liknande ärenden avseende de medicinalstyrelsen underställda laboratorierna.

Allmänna lönenämnden hyser ock tvekan rörande lämpligheten av att
inrätta en från byråindelningen fristående administrativ överdirektörstjänst,
bland annat med hänsyn till den förstärkning av den juridiskt-administrativa
sakkunskapen i övrigt som utredningen föreslagit (jfr s. 10). Lönenämnden
finner denna tvekan vinna ökad styrka, därest i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag jämväl en medicinsk överdirektörsbefattning skulle tillskapas.
De administrativa uppgifter, som i sådant fall skulle ankomma på den administrative
överdirektören, borde lämpligen kunna överföras på byråchefen fölen
administrativ byrå.

Statens organisationsnämnd yttrar för sin del bland annat.

Såvitt organisationsnämnden kan finna, är intetdera av de framlagda förslagen
för förstärkning av medicinalstyrelsens ledning ur arbetsorganisatorisk
synpunkt tillfredsställande. Det kan ej vara möjligt för en man, vare
sig generaldirektören eller en överdirektör, att omspänna alla de fackområden
som medicinalstyrelsens verksamhet innefattar. Yerksledningen måste lita till
fackbyråcheferna respektive vederbörande föredragande. Det synes vid sådant
förhållande riktigare och ur arbetssynpunkt ändamålsenligare att begränsa
omfattningen av verkschefens verksamhet genom att, där så utan olägenhet
kan ske, giva vissa i förhållande till styrelsens verksamhet i allmänhet ganska
särställda arbetsområden en mera självständig ställning inom styrelsen. Så
har ock av medicinalstyrelseutredningens majoritet föreslagits i fråga om
veterinärväsendet. Medicinalstyrelsen har även övervägt liknande åtgärder
i fråga om andra verksamhetsgrenar, bland annat för handläggning av ärenden
rörande sinnessjukvård och sinnesslövård.

Enligt nämndens uppfattning torde chefsledningen i vad angår sinnessjukvårdsärenden
kunna ordnas efter motsvarande grunder som av medicinalstyrelseutredningen
föreslagits i fråga om veterinärväsendet. Härigenom skulle
ernås en betydande avlastning av verkschefens åligganden, då handläggningen
av nämnda ärenden såväl till beskaffenhet som volym torde vara en av

49

Kungl. May.ts proposition nr 67.

medicinalstyrelsens mest arbetskrävande uppgifter. Enligt bilaga B i medicinalstyrelseutredningens
betänkande uppgingo år 1944 sinnessjukvårdsbyråns
och rättspsykiatriska avdelningens utgående expeditioner till i det
närmaste samma antal som veterinärbyråns.

Ur anförda synpunkter har organisationsnämnden ansett sig böra föreslå
att — i stället för inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning
eller, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, två överdirektörstjänster — sinnessjukvårdsärendena
sammanföras till en särskild avdelning under en överdirektör,
som gives i möjligaste mån självständig ställning. Befattningen skulle
besättas med en läkare och fackman på området. Under honom skulle arbetet
vara uppdelat på två byråer, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska
byrån. Sinnessjukvården berörande kamerala ärenden skulle såsom för närvarande
handläggas å kameralbyrån. Överdirektören skulle övertaga generaldirektörens
befattning med sinnessjuknämnden samt rättspsykiatriska och
socialpsykiatriska nämnderna. Han bör även kunna beklädas med ställföreträdarskapet
för generaldirektören utom i fråga om veterinära ärenden. Enligt
organisationsnämndens mening skulle en anordning som den nu föreslagna
leda till bättre resultat ur avlastningssynpunkt än de framlagda förslagen.
Något våld på byråorganisationen skulle en sådan åtgärd icke innebära.

Mot förslaget kan invändas, att medicinalstyrelsen vid detsamma icke
skulle erhålla den juridiskt-administrativa förstärkning, som utredningen
genom förslaget om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning
åsyftat. Man får dock i detta avseende beakta, att utredningen föreslagit inrättandet
av en särskild lag- och utredningsbyrå samt förordat en icke
oväsentlig förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen på fackbyråerna,
varför behovet i detta avseende synes bliva tillgodosett.

Riksräkenskapsverket tillstyrker inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning
och yttrar därvid följande.

I syfte att förstärka den juridiska sakkunskapen inom medicinalstyrelsen
har utredningen föreslagit inrättandet av dels en befattning såsom administrativ
överdirektör, dels en särskild lag- och utredningsbyrå. Åtskilliga omständigheter
tala otvivelaktigt till förmån för utredningens förslag härutinnan,
icke minst nödvändigheten av att kameralbyråchefen befrias från de
juridiskt betonade gransknings- och konsultationsuppgifter som för närvarande
taga sådan avsevärd del av hans arbetstid i anspråk. Enligt riksräkenskapsverkets
mening måste det dock anses tveksamt, huruvida överdirektörsbefattningen
bör få den exklusivt juridiska karaktär som utredningen
synes avse. Såsom komplement till den läkarvetenskapliga och därmed
jämförliga expertisen inom medicinalstyrelsens ledning torde nämligen i första
hand erfordras en sådan förstärkning av den ekonomiska sakkunskapen, att
verkschefen i största möjliga utsträckning kan avlastas från bestyret med de
anslagstekniska och allmänt ekonomiska frågorna. Härtill kommer att ämbetsverkets
behov av befattningshavare med speciellt juridiskt inriktade arbetsuppgifter
torde bliva väl tillgodosett genom den av utredningen föreslagna
utökningen av fackbyråernas administrativa personal. Chefen för den nya
lag- och utredningsbyrån bör dessutom kunna anlitas för mera svårbemästrade
administrativa problem, som icke äro av kameral natur. Med hänsyn till nu
anförda omständigheter synes överdirektörsbefattningen icke nödvändigtvis
behöva beklädas av en tingsmeriterad jurist utan alternativt av en i administrativa
värv skolad kraft, som med viss juridisk utbildning förenar en omfattande
erfarenhet rörande allmänt ekonomiska frågor.

Ämbetsverket ansluter sig även till medicinalstyrelsens förslag om in -

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 67.

2191 4G 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

rättande av en medicinsk överdirektörsbefattning. Genom tillkomsten av såväl
en administrativ som en medicinsk överdirektör synes ämbetsverket en
lämplig avvägning mellan facklig och administrativ sakkunskap inom medicinalväsendets
högsta ledning kunna åvägabringas. För undvikande av förväxling
med den administrative överdirektören föreslås dock innehavaren av
den nya befattningen böra benämnas medicinaldirektör.

Ett flertal länsstyrelser understryker behovet av kvalificerad förstärkning
av medicinalstyrelsens administrativa sakkunskap utan att dock närmare
precisera sina synpunkter härutinnan. Detta gäller särskilt länsstyrelserna i
Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro och Gävleborgs län.

Karolinska institutets lärarkollegium ifrågasätter, huruvida en överdirektör
utan medicinsk sakkunskap är i stånd att på ett tillfredsställande sätt
fylla de uppgifter, som ställföreträdarskapet skulle medföra. Om en överdirektörsbefattning
skall inrättas, bör denna enligt kollegiets åsikt besättas
med en medicinskt utbildad fackman. Härefter fortsätter kollegiet.

Emellertid kan behovet av en överdirektör starkt ifrågasättas. Det torde
ur flera synpunkter vara lämpligt att begränsa generaldirektörens verksamhet
till att omfatta handläggning av större ärenden och utredningar och till
representation av verket. En ytterligare avlastning av generaldirektörens
arbetsbörda skulle kunna vinnas genom att inrätta en befattning som generaldirektörsassistent,
vilken senare skulle kunna handlägga de löpande ärenden,
som inkomma från allmänheten, vidare besvara telefonförfrågningar och
dylikt, och i generaldirektörens ställe hålla vissa mottagningar för allmänheten.

Med en sådan ordning skulle en ytterligare decentralisering av flertalet
ärenden till de olika byråerna äga rum. Detta skulle medföra behov av ett
något större antal byråchefer, ett behov som dock vore motiverat även ur
andra synpunkter. Ett medicinalråd skulle då, som nu sker, vara generaldirektörens
ställföreträdare.

Medicinska fakulteten i Lund åter finner inrättandet av en administrativ
överdirektörsbefattning välbetänkt. Enligt fakultetens mening måste det
anses vara av synnerligen stor betydelse, att medicinalstyrelsens chef i möjligaste
mån frigöres från ärenden av rent administrativ art och av smärre
vikt och att han för mera betydande frågor får vid sin sida en juridiskt utbildad
kraft, som dels ägnar sig åt kvalificerad administrativ rådgivning inom
styrelsen, dels svarar för att ärendena äro väl utredda och formellt riktigt
behandlade innan beslut fattas, särskilt i alla ärenden av icke rent fackmässig
natur. I vanliga fall, då icke rent fackliga frågor av större vikt krävde
medicinsk sakkunskap, skulle denna juridiskt utbildade kraft kunna fungera
som generaldirektörens ställföreträdare. Med tillgång till sådan högt kvalificerad
administrativ och juridisk expertis borde i framtiden generaldirektörstjänsten
också lättare kunna besättas med läkare, vilket ur olika synpunkter
finge anses synnerligen önskvärt.

Medicinska fakulteten i Uppsala och universitetskanslern ha ej yttrat sig
i frågan.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Svenska läkaresällskapet finner en förstärkning av den juridiskt-administrativa
sakkunskapen motiverad men betonar samtidigt, att denna förstärkning
icke får undanskjuta behövlig utökning av den medicinska representationen
inom styrelsen. Det vore därför enligt sällskapets mening mera ändamålsenligt,
att generaldirektörens stora arbetsbörda till en del övertoges av en
ställföreträdare med medicinsk utbildning och därutöver avlastades genom
att en större del av ärendena överlätes till byråchefernas avgörande. Lagbyråchefen
borde därvid kunna svara för den formella handledning och rådgivning,
som avsetts böra åvila den administrative överdirektören.

Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkarföreningen och Sveriges
yngre läkares förening anföra liknande synpunkter.

Svenska lasarettslälcarföreningen däremot anser juridisk sakkunskap vara
nödvändig hos innehavaren av överdirektörsbefattningen för att åstadkomma
den kompletterande förstärkning, varav styrelsen är i behov. I anslutning
härtill framhåller föreningen önskvärdheten av att läkarlegitimation återinföres
som kvalifikationsgrund för innehav av generaldirektörsposten.

Svenska landstingsförbundet framhåller för sin del, att medicinalstyrelsen
genom inrättandet av den av utredningen föreslagna överdirektörsbefattningen
skulle tillföras en välbehövlig administrativ förstärkning.

Medicinalstyrelseutredningens förslag angående byråindelningen har
i huvudsak tillstyrkts vid remissbehandlingen. I vissa yttranden har man
dock velat gå längre än utredningen och föreslagit en ökning av byråernas
antal.

Medicinalstyrelsen delar utredningens uppfattning, att styrelsens organisation
alltjämt bör bygga på byråsystemet. De olika specialföredragandenas
inordnande i detta system bör enligt styrelsens mening lösas så, att varje
specialföredragande behandlar samtliga till hans område hörande ärenden men
att föredragning, där ej fråga är om rena rutinärenden, äger rum i närvaro
av den byråchef, till vars befattning det särskilda ärendet hör. Sålunda borde
exempelvis föredraganden av tuberkulosärenden föredraga ärenden rörande
anstalter och anstaltsvård för tuberkulos i närvaro av byråchefen för sjukhusbyrån
men ärenden rörande öppen tuberkulosvård i närvaro av chefen för
den byrå, som skall handlägga de socialhygieniska ärendena.

Styrelsen ansluter sig även till förslaget om inrättande av en lag- och utredningsbyrå
samt om förändring av rättspsykiatriska avdelningen och tandvårdsavdelningen
till självständiga byråer. Härvid föreslås benämningen för
rättspsykiatriska byrån ändrad till byrån för social- och rättspsykiatri. Däremot
anser sig styrelsen icke kunna godtaga utredningens förslag om
medicinalbyråns organisation med en särskild avdelning för socialhygieniska
ärenden utan föreslår, att denna byrå uppdelas i en allmän-medicinsk
och en socialhygienisk byrå. Till stöd härför yttrar styrelsen bland
annat följande.

Medicinalbyråns arbetsuppgifter framgå endast ofullständigt av betänkandet.
Denna byrå har till en början karaktären av styrelsens huvudorgan
för handläggning av de mera allmänmedicinskt betonade frågor, vilka i stor

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utsträckning förekomma i styrelsens verksamhet och icke direkt kunna hänföras
till viss byrå eller avdelning. Alla skäl finnas till antagande, att
styrelsens allmänmedicinska verksamhet — i form av utlåtanden, rådgivning
och samarbete med alla dem, vilka ha med medicinska spörsmål att skaffa
— kommer att tilltaga efter hand som åtgärderna för folkhälsans höjande
utbyggas.

Medicinalbyrån är vidare inom styrelsen chefsmyndighet för tjänsteläkare
och tillsynsmyndighet för andra läkare i öppen vård. Denna uppgift innebär
såtillvida en dubbelställning, att den å ena sidan medför skyldighet att
övervaka standarden på all öppen vård i landet och å den andra föranleder en
mångfald skilda administrativa åtgärder beträffande statligt anställda läkare.
Under den närmaste tioårsperioden torde fullföljandet av den påbörjade utbyggnaden
av provinsialläkarväsendet bli den kvantitativt största uppgiften
på detta verksamhetsfält. Sedan utbyggnaden av provinsialläkarväsendet
ävensom av stads-, köpings- och municipalläkarväsendet efter denna tidrymd
avslutats, kommer antalet sådana läkare sannolikt att ha mer än fördubblats.
Till följd härav måste administrationen av dessa ärenden antagas kräva ett
i hög grad ökat arbete.

Slutligen handläggas å medicinalbyrån ärenden rörande socialhvgienisk
verksamhet, i synnerhet den som bedrives av landsting och icke-landstingsstäder.
De sakkunniga ha med rätta föreslagit en särskild sammanhållande
kraft hos medicinalstyrelsen för handläggning av dessa ärenden. Men det
förefaller styrelsen, som om de vid utformningen av detta värdefulla förslag
icke haft en fullt klar bild av verksamhetens omfattning.

I själva verket förhåller det sig så, att det förebyggande hälsovårdsarbete,
som bedrives av landsting och städer utanför landsting, är en mycket omfattande
och mångsidig verksamhet. När uppgjorda planer kunna i full utsträckning
realiseras och de många vakanta distriktssköterske- och distriktsbarnmorsketjänsterna
bliva besatta, kommer antalet medverkande att uppgå till
flera tusen läkare, sköterskor och barnmorskor. Denna verksamhet måste, om
den skall kunna rätt fylla sin uppgift, drivas i intimt samarbete med andra
socialvårdsgrenar, bland vilka särskilt må nämnas hemvårdarinneverksamheten,
samhällets barnavård samt vård av understödstagare och åldringar. Verksamheten
är relativt ny, och dess snabba utbyggnad kräver att många olika
frågor lösas, så exempelvis anskaffande av lämpliga lokaler för läkarnas mottagningar.
I denna omfattande verksamhet ha landstingen och städerna utanför
landsting behov av ett centralt organ, som kan leda utvecklingen, förmedla
erfarenheter och initiativ samt stå till tjänst vid rådfrågning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle inom medicinalbyrån finnas tre specialföredragande
för den socialhygieniska verksamheten, nämligen en för mödravård,
en för barnavård och en för barnmorskeärenden. Det skulle vidare för
de administrativa frågorna finnas en byrådirektör, vilken skulle dels vid behov
vikariera för byråchefen och dels fullgöra de uppgifter, som för närvarande
ankomma på förste byråsekreteraren. Till följd härav kan med visshet förutses,
att byrådirektören ej skulle få någon tid över för administrativ rådgivning
åt landstingen.

En tillfredsställande lösning står emellertid enligt medicinalstyrelsens uppfattning
att vinna genom att den föreslagna socialhygieniska byrådirektörsavdelningen
omändras till en socialhygienisk byrå.

Medicinalstyrelsen framlägger härefter ett förslag till arbetsfördelning
mellan den nuvarande medicinalbyrån och den socialhygieniska byrån, som i
stort sett innebär, att till den senare byrån skulle föras dels ärenden angående
landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet, dels

53

Kungl. Maj:ls proposition nr 67.

ock ärenden angående rikets indelning i läkardistrikt, ledigheter och förordnanden
å tjänsteläkarbefattningar samt instruktioner för läkare och andra befattningshavare
i den öppna sjukvården. Till medicinalbyrån skulle — frånsett
ärenden angående den yrkeshygieniska verksamheten, som skulle överflyttas
till hälsovårdsbyrån — hänföras samtliga ärenden, som nu handläggas
därstädes, inklusive tillsättande av läkartjänster i den öppna sjukvården ävensom
inspektionsverksamheten beträffande all medicinalpersonal i den öppna
vården. Härvid har styrelsen förutsatt, att ett särskilt nära samarbete skulle
äga rum mellan cheferna för här ifrågavarande båda byråer, av vilka den ena
avses ha medicinsk och den andra juridiskt-administrativ'' utbildning.

Beträffande ärendenas fördelning mellan övriga byråer förordar medicinalstyrelsen
vissa jämkningar i utredningens förslag, bland annat i fråga om
epidemiärenden. Sålunda finner styrelsen visserligen lämpligt, att byggnadsfrågor
rörande centrala epidemisjukhus samt frågor om deras drift, vilka
avse samarbetet med lasarettet i övrigt, handläggas å sjukhusbyrån. Däremot
böra frågor om själva vården å dessa epidemisjukhus, som förutsätta
epidemiologisk sakkunskap hos föredraganden, tillhöra hälsovårdsbyrån. Detsamma
gäller frågor om generalplaner för epidemivården samt om anordnande
och drift av andra epidemianstalter än nyss nämnts.

Yidare anser medicinalstyrelsen, att handläggningen av ärenden rörande
styrelsens personal samt rådgivningen beträffande laboratoriernas administration
och ekonomiska förvaltning bör ankomma på den juridiskt-administrative
överdirektören i stället för kameralbyråchefen. I anslutning härtill
föreslår styrelsen, att endast ärenden av löne- eller pensionsteknisk
natur samt upphandlingsärenden beträffande laboratorierna handläggas på
kameralbyrån. Övriga ärenden med visst ekonomiskt innehåll rörande laboratorierna
liksom rörande apoteken borde såsom hittills handläggas av
vederbörande fackbyrå. Dessa ärenden ägde nämligen sådant samband med
administrationen i övrigt av laboratorierna och apoteken, att de icke lämpligen
kunde utbrytas. Inrättandet av den juridiskt-administrativa överdirektörsbefattningen
utgjorde ett ytterligare skäl för ett bibehållande av dessa ärenden
på fackbyråerna. Kontrollen över vanföreanstalternas och kustsanatoriernas
ekonomiska förhållanden föreslås förlagd till sjukhusbyrån. Slutligen föreslår
styrelsen, att den till kameralbyrån nu förlagda avdelningen för sinnessjukhusens
ekonomiska förvaltning överflyttas till sinnessjukvårdsbyrån. För
en sådan överflyttning talade enligt styrelsens uppfattning dels principiella synpunkter,
dels ock att arbetsmaterialet till avsevärd del vore gemensamt för
den egentliga sinnessjukvårdsbyrån och nu ifrågavarande avdelning.

Statskontoret tillstyrker inrättande av en rättspsykiatrisk byrå men ifrågasätter
behovet av en särskild tandvårdsbyrå, vars arbetsuppgifter i väsentlig
grad bleve beroende av den takt, i vilken folktandvården och annan social
tandvård komme att utbyggas. För närvarande syntes den nuvarande organisationen
kunna bibehållas, ehuru med erforderlig förstärkning av avdelningens
arbetskrafter. Den av medicinalstyrelsen föreslagna socialhygieniska byrån
avstyrkes likaledes av statskontoret.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Allmänna lörcenämnden finner ock tveksamt, huruvida en socialhygienisk
byrå bör komma till stånd, innan närmare erfarenhet vunnits av den organisationsform,
som utredningen föreslagit.

Statens organisationsnämnd anser — i viss överensstämmelse med vad
statskontoret och lönenämnden i annat sammanhang anfört (jfr s. 48) — att
lag- och utredningsbyrån bör ändras till en administrativ byrå, å vilken skulle
handläggas förutom författnings- och utredningsärenden vissa organisationsoch
personalfrågor, som enligt utredningens förslag skulle kvarbliva å kameralbyrån.
Nämnden yttrar härutinnan bland annat.

Medicinalstyrelseutredningen har avsett, att större utredningar av organisatorisk
art skola handläggas å den föreslagna lag- och utredningsbyrån.
Å kameralbyrån skulle handläggas ärenden avseende styrelsens organisation
och personal. Personalärenden skulle föredragas inför den administrative
överdirektören såsom personalchef. Kameralbyråchefen skulle slutligen i samband
med honom ålagd granskning av den ekonomiska förvaltningen vid styrelsen
underlydande laboratorier ha sin uppmärksamhet riktad på behovet av
rationalisering av dessa organisationers rutinmässiga verksamhet.

Medicinalstyrelsen förutsätter i likhet med utredningen, att lag- och utredningsbyrån
skulle verkställa större organisatoriska utredningar och att kameralbyråchefen
skulle handlägga andra ärenden av organisatorisk art inom styrelsen.
Kameralbyråchefen skulle frigöras från föredragningen av personalärenden
och från att utöva kontrollen över laboratoriernas administrativa
och ekonomiska förvaltning, vilken föreslås överflyttad på den administrative
överdirektören.

Det synes organisationsnämnden, som om vare sig utredningens eller
medicinalstyrelsens förslag erbjuder en tillfredsställande lösning av frågan
om organisationsproblemens handläggning. Kameralbyråchefen har såsom
chef för den allmänna civilförvaltningens kanske största kameralbyrå en omfattande
arbetsbörda. Detta har nödvändiggjort, att hans ansvar för de kamerala
uppgifterna, enligt vad styrelsen i sitt yttrande framhållit, i avsevärd utsträckning
måst överflyttas på underordnad personal. Det synes vid sådant
förhållande riktigare att befria honom från sådana organisatoriska arbetsuppgifter,
som nu åvila honom, än att ytterligare tillföra honom dylika uppgifter.

Enligt nämndens mening böra de organisatoriska uppgifterna samt personalfrågorna
koncentreras till lag- och utredningsbyrån, vars benämning då
bör ändras till administrativa byrån.

Riksräkenskapsverket tillstyrker den av utredningen föreslagna byråindelningen.
Ämbetsverket finner även välbetänkt, att frågor rörande laboratoriernas,
vaneföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning
ävensom rörande apotekens ekonomiska förhållanden överflyttas till kameralbyrån.
Med hänsyn till angelägenheten av att kameralbyråchefens stora arbetsbörda
i görligaste mån begränsas anser sig riksräkenskapsverket dock kunna
biträda jämväl medicinalstyrelsens förslag att överflytta kontrollen av laboratoriernas
ekonomiska förvaltning på den administrative överdirektören. Därest
överdirektörens ämbetsåligganden på angivet sätt komme att utsträckas, vore
det emellertid enligt ämbetsverkets mening än angelägnare, att befattningen
icke gåves en ensidigt juridisk karaktär utan att vid dess tillsättande särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 55

vikt lades på att tillföra medicinalstyrelsen erforderlig ekonomisk sakkunskap.

Däremot kan ämbetsverket icke biträda medicinalstyrelsens förslag att
överföra kontrollen av sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning från kameralbyrån
till sinnessjukhusbyrån. Ämbetsverket yttrar härutinnan.

Visserligen behöva vederbörande fackbyråer i viss utsträckning hava tillgång
till det arbetsmaterial, som ligger till grund för den ekonomiska kontrollen,
men denna omständighet kan icke få vara ensamt avgörande för ett
organisatoriskt problem av nu behandlade art. Skulle så vara fallet, bleve
nämligen konsekvensen den att exempelvis medicinalstatistiken måste decentraliseras
på de olika byråerna. Utslagsgivande böra i stället vara arbetsmetoden
och verksamhetens ändamål. Tager man tillbörlig hänsyn härtill, synes
det naturligast, att hithörande frågor handläggas på kameralbyrån. De fördelar
som i olika avseenden kunna ernås genom ett enhetligt upphandlingsförfarande
skulle också gå förlorade, därest medicinalstyrelsens förslag genomfördes.
Då skulle nämligen ifrågavarande ärenden komma att handläggas på
skilda byråer. Även ur revisionsteknisk synpunkt torde det vara lämpligast
att samordna den kontrollverksamhet, om vilken nu är fråga. Det bleve därigenom
möjligt att mera rationellt utnyttja den erforderliga personalen och
att låta den vid granskningen vunna erfarenheten komma till mera allsidigt
gagn. Riksräkenskapsverket anser sig därför böra fasthålla vid den nuvarande
organisationen härutinnan.

Karolinska institutets lärarkollegium anser i första hand en delning av
medicinalbyrån nödvändig. Kollegiet yttrar härutinnan.

Enligt kollegiets åsikt är medicinalbyrån i sin nuvarande utformning alltför
stor. Det torde vara lämpligt att dela denna byrå i tre byråer. Avdelningen
för socialhygien bör i vart fall utformas till en självständig byrå. Den bör
omfatta den förebyggande mödra- och barnavården, distriktsvården och
distriktsbarnmorskevården. Inom en nära framtid torde det bli nödvändigt
med en självständig utbildning av distriktssköterskor. För närvarande utbildas
distriktssköterskorna till sitt självständiga arbete under en särskild
kurs på statens institut för folkhälsan, vilken lägges till den tidigare sköterskeutbildningen.
Distriktssköterskornas utbildning blir på detta vis synnerligen
lång och kommer att omfatta en del för dem mindre nödvändiga kurser.
Ur tidsbegränsningssynpunkt är det därför med tanke på det stora antal
distriktssköterskor, som behövs, nödvändigt att för dessa ordna speciell utbildning.
Denna speciella utbildning, liksom den vidare administrationen av
distriktssköterskorna, bör läggas under den social-hygieniska byrån. Sammanfattningsvis
kan sägas, att den förebyggande vården under senare tid fått
stor omfattning, och detta för folkhälsan ytterligt viktiga arbete kommer med
säkerhet att under de närmaste åren avsevärt öka. Detta motiverar väl, att
inom medicinalstyrelsen en särskild byrå ordnas för dessa ärenden.

Sedan socialhygieniska byrån avskilts bör lämpligen vidare från medicinalbyrån
avskiljas de administrativt-juridiska ärendena. Frågor angående avlöning
åt medicinalpersonal, angående tjänstebostäder åt läkare och barnmorskor
skulle handläggas på denna byrå. Det är dock mindre viktigt, att
denna avdelning utformas som en särskild byrå. Möjligen skulle den kunna
läggas som en avdelning under medicinalbyrån. Vad som efter denna separation
kvarstår bör sortera under den gamla medicinalbyrån.

Med hänsyn till den stora ökningen av antalet ärenden rörande aborter och
steriliseringar anser kollegiet vidare en särskild socialpsykiatrisk byrå av behovet
påkallad.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Svenska läkaresällskapet och svenska läsårettsläkarföreningen anse det jämväl
nödvändigt att ledningen för den socialhygieniska verksamheten avskiljes
från medicinalbyrån och anförtros åt en särskild byrå under en läkare som chef.
Därvid betonas, att med socialhygienens ökande omfattning och betydelse det
kan förväntas bli allt svårare för medicinalbyråchefen att utöva ledningen av
den förebyggande vården i alla dess former.

Liknande synpunkter hävdas av Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre
läkares förening, vilka dessutom ifrågasätta inrättande av en särskild tuberkulosbyrå,
främst med hänsyn till det merarbete, som den förestående allmänna
skärmbildsundersökningen beräknas medföra. I varje fall anses en
personalförstärkning för ändamålet vara erforderlig.

Svenska sanatorieläkarföreningen anser ock sannolikt, att personalbehovet
för tuberkulosärendenas handläggning kommer att öka, trots fortsatt nedgång
i tuberkulosdödligheten, men vill ej direkt påyrka en särskild byrå för ifrågavarande
ärenden. Huvudsaken är enligt föreningen, att såväl den öppna som
slutna tuberkulosvården handhaves inom en och samma byrå och att personalen
räcker till för uppgifterna.

Föreningen finner vidare förslaget om inrättande av en särskild lagbyrå
vara mycket ändamålsenligt. I samband därmed framhåller föreningen, att det
för närvarande vore nästan omöjligt för en tjänsteläkare att få en överblick
av den stora mängd författningar och ändringar däri, som ideligen utgåves.
översyn och sammanställningar behövdes därför; den bästa lösningen vore
att utgiva författningar i ringbok- eller kortsystem.

Sveriges tandläkarförbund har likaledes understrukit behovet av en lagoch
utredningsbyrå. Förbundet hänvisar till att den författning, som reglerar
tandläkarkonstens utövning, daterar sig från år 1861 och numera vore helt
föråldrad. Redan 1921 hade förbundet inlämnat ett förslag till nya bestämmelser
i ämnet, som emellertid, trots omarbetning genom förbundets försorg,
ännu icke lett till något förslag från medicinalstyrelsens sida på grund av
bristande arbetskraft. Förbundet tillstyrker vidare livligt förslaget om inrättande
av en självständig tandvårdsbyrå med hänsyn till tandvårdens stora betydelse
för samhället, dess omfattning och pågående utveckling samt dess
särart i förhållande till medicinen i övrigt.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att genom inrättande
av en särskild lag- och utredningsbyrå borde större stadga och kontinuitet i
det omfattande utredningsarbete, som åvilade medicinalstyrelsen, kunna påräknas.

Slutligen har statens sjukhuspersonals förbund framhållit, att personalfrågornas
behandling och handläggning icke tillräckligt beaktats av utredningen.
Med den omfattning personalen hade inom de under medicinalstyrelsen
sorterande disciplinerna syntes det förbundet vara behövligt med en särskild
personalbyrå för handläggning av personalärenden. Denna byrå skulle
då också ha hand om utredningar av olika slag, vilka nu finge utföras av de
olika byråerna var för sig. Sådana utredningar hade hittills på grund av
bristande tid icke sällan fått stå tillbaka för ärenden av andra slag. Vid denna

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

byrå borde jämväl knytas en fullmäktig, insatt i anställnings- och personalfrågor,
motsvarande de rådgivande organ, som nu stode till medicinalstyrelsens
förfogande på andra områden. Utredningen hade emellertid icke berört
frågan om en sådan byrå och det vore därför svårt att närmare utforma, hur
den lämpligast skulle organiseras. Förbundet hemställde därför, att Kungl.
Maj:t, innan den centrala organisationen av det civila medicinalväsendet slutligen
fastställdes, måtte låta utreda frågan om inrättande jämväl av en särskild
byrå för handläggning av personalfrågor.

Föredraganden.

Genom sitt förslag om inrättande av en administrativ överdi rektorsbefattning
har utredningen i första hand velat tillgodose det alltmera stegrade
behovet av kvalificerad administrativ rådgivning och samordning inom
styrelsen. Jämsides härmed har utredningen funnit lämpligt, att den administrative
överdirektören i normala fall fungerar som generaldirektörens ställföreträdare,
varigenom vidgade möjligheter till avlastning av generaldirektörens
arbetsbörda skulle vinnas utan att enhetligheten vid ärendenas handläggning
äventyras eller byråarbetet eftersättes.

Behovet av en juridiskt utbildad befattningshavare med allmän administrativ
erfarenhet, som kan ägna huvudparten av sin tid åt rådgivning och samordning,
har vitsordats av såväl medicinalstyrelsen som flertalet övriga remissinstanser.
Stor samstämmighet synes ock råda om angelägenheten av att
generaldirektören beredes lättnad i sin arbetsbörda genom en effektivare ställföreträdaranordning
än den nuvarande. Meningarna gå emellertid isär beträffande
lämpligheten av att tillgodose nu berörda ändamål genom en och samma
befattningshavare på sätt medicinalstyrelseutredningen tänkt sig. Medicinalstyrelsen
anser, att de uppgifter som här avses äro så artskilda och omfattande,
att de motivera tillskapande av två överdirektörsbefattningar; den ene av
överdirektörerna borde äga juridiskt-administrativ utbildning, medan den
andre, som skulle fungera såsom ställföreträdare, borde besitta medicinsk sakkunskap.
Riksräkenskapsverket synes i princip dela denna uppfattning. Från
läkarhåll har i allmänhet gjorts gällande, att ställföreträdarens uppgifter vore
av den natur, att de krävde medicinsk utbildning; den administrativa rådgivningen
och samordningen borde kunna anförtros åt chefen för den föreslagna
lag- och utredningsbyrån. Statens organisationsnämnd lutar åt samma
uppfattning och förordar för sin del, att sinnessjukvårdsärendena sammanföras
till en avdelning under en psykiatriskt utbildad läkare, vilken samtidigt
skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare. Å andra sidan hävda
bland andra landstingsförbundet och lasarettsläkarföreningen, att överdirektören
bör äga juridiskt-administrativ utbildning för att önskvärd komplettering
av styrelsens ledning skall komma till stånd. Av samma mening är statskontoret,
ehuru ämbetsverket ifrågasätter, om icke överdirektörsbefattningen
lämpligen borde förenas med chefskapet för en administrativ byrå.

För egen del vill jag kraftigt understryka vikten av att behovet av kvali -

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ficerad administrativ rådgivning och samordning beträffande de olika sidorna
av medicinalstyrelsens verksamhet tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.
Detta kan enligt min mening icke ske med mindre än att en särskild befattningshavare
tillsättes för ändamålet, lämpligen i överdirektörs ställning. Redan
föreliggande erfarenhet visar, att hithörande uppgifter taga huvudparten av
en befattningshavares, nämligen kameralbyråchefens, tid i anspråk. Visserligen
komma vid bifall till förslaget om inrättande av en särskild veterinärstyrelse
de veterinära ärendena att bortfalla från medicinalstyrelsen, men å
andra sidan bör en väsentlig del av byråärendena — vilka nu icke äro underkastade
någon enhetlig granskning — bliva föremål för en sådan. Därtill
kommer, att utvecklingen på medicinalväsendets område kan förväntas tillföra
medicinalstyrelsen en snabbt växande arbetsmängd; till belysning härav
må nämnas, att antalet inkommande ärenden, tillhörande medicinalväsendet,
under det senaste decenniet ökat från i runt tal 24 000 till 40 000, frånsett räkningar,
rapporter och andra anmälningar. Om, såsom i vissa remissyttranden
ifrågasatts, nu berörda konsultations- och samordningsuppgifter förenades
med chefskapet för den i betänkandet föreslagna lag- och utredningsbyrån
eller för en administrativ byrå med än vidare arbetsuppgifter, komme därför
syftet med utredningens förslag i förevarande hänseende att i väsentlig mån
förfelas. De uppgifter som skola åvila den nye befattningshavaren synas mig
dessutom vara av den karaktär, att de motivera en högre tjänsteställning än
den, som tillkommer byråchef i allmänhet; närmast torde de kunna jämställas
med dem, som tillkomma expeditionschef i statsdepartement.

Beträffande ställföreträdarskapet för generaldirektören har, såsom nyss
nämnts, från flera håll förordats att medicinalstyrelsen för detta ändamål skulle
tillföras en särskild befattningshavare med läkarutbildning, av medicinalstyrelsen
betecknad såsom en medicinsk överdirektör. Samtidigt har yrkande framförts
om återinförande av kravet på läkarlegitimation för innehav av generaldirektörsposten.
Båda dessa förslag bottna ytterst i den uppfattningen, att styrelsens
verksamhet är exklusivt medicinskt inriktad och att därför en läkare
bör ha väsentligt större förutsättningar att utöva ledningen av styrelsen än
en icke medicinskt skolad chef. I anledning härav må erinras om att, då denna
fråga år 1928 var föremål för statsmakternas prövning (propositionen nr 122,
riksdagens skrivelse nr 241), från såväl föredragande departementschefens
som riksdagens sida betonades, att tyngdpunkten av styrelsens verksamhet,
frånsett ärenden av rent löpande beskaffenhet, alltmera kommit att innefatta
administrativa spörsmål, för vilkas bedömande icke ovillkorligen krävdes
medicinsk utbildning. Med beaktande härav och då kvalificerad medicinsk
sakkunskap i viss utsträckning ändock förutsattes vara tillgänglig inom medicinalstyrelsen
och dess vetenskapliga råd, ansågs Kungl. Maj:t böra äga
möjlighet att till innehavare av generaldirektörsposten utse den lämpligaste
av de personer, som vid ett givet tillfälle stode till förfogande, vare sig han
innehade läkarlegitimation eller icke. Samma synpunkter anlades på frågan
om kompetensen för generaldirektörens ställföreträdare.

Under den tid, som därefter förflutit, har förskjutningen av tyngdpunkten

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

i styrelsens verksamhet över på det administrativa planet blivit alltmera framträdande.
Detta har också delvis vunnit beaktande genom det av mig biträdda
förslaget om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning. Ett
genomförande av detta förslag kan dock enligt min uppfattning icke, på sätt
medicinalstyrelsen synes förmena, tagas till intäkt för att beskära Kungl.
Maj:ts fria prövningsrätt i fråga om utseende av verkets chef, på vilken fortfarande
i princip skulle ankomma att fatta beslut i alla viktigare administrativa
frågor. Ur de synpunkter medicinalstyrelsen hävdat torde något praktiskt
behov icke heller föreligga att få till stånd en ändring härutinnan. Hittills
har nämligen generaldirektörsbefattningen uteslutande besatts med läkare,
oaktat sådant kompetensvillkor icke gällt under snart två decennier. Jag
anser mig under sådana förhållanden sakna anledning att förorda en återgång
till tidigare gällande kompetensföreskrifter i ämnet.

Med denna ståndpunkt finner jag icke skäl föreligga att nu till diskussion
upptaga frågan om inrättande av en särskild överdirektörsbefattning med
medicinskt utbildad innehavare för fullgörande av funktionen som generaldirektörens
ställföreträdare. I likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser
anser jag det naturligt, att man för denna uppgift i första hand
söker utnyttja den administrative överdirektören, vilken i alla fall avses ägna
en avsevärd del av sin tid åt ärenden, som skola underställas generaldirektörens
prövning. Tvekan synes emellertid kunna råda, i vad mån överdirektörens
avsedda arbetsbörda i övrigt medgiver, att han anlitas som generaldirektörens
ställföreträdare, icke minst då det gäller att bereda generaldirektören
den avlastning i det dagliga arbetet, som påkallas av dennes deltagande
i kommittéutredningar, kongresser och andra sammanträden utom medicinalstyrelsen.
Väsentligt ökade förutsättningar härvidlag torde emellertid kunna
ernås, därest överdirektören erhåller erforderligt biträde beträffande den rådgivning
och granskning, som berör de s. k. byråärendena. Detta torde förslagsvis
kunna ske genom anställande direkt under överdirektören av en e. o.
befattningshavare i byrådirektörs tjänsteställning, vilken då i första hand
skulle taga befattning med ärenden från de fackbyråer, som icke själva förfoga
över en administrativt utbildad tjänsteman i motsvarande ställning. Nu
avsedde byrådirektör torde lämpligen kunna anlitas även för beredning och
föredragning av ärenden rörande styrelsens personal och organisation. Genom
denna anordning skulle, förutom ökade möjligheter att utnyttja den av mig
förordade överdirektören såsom ställföreträdare för generaldirektören, även
andra fördelar vinnas. Dels skulle överdirektören kunna i huvudsak koncentrera
sin uppmärksamhet på ärenden av svårare eller principiell beskaffenhet,
och dels skulle kameralbyråchefen få mera tid att ägna sig åt de rent kamerala
uppgifterna, ett önskemål som framförts i ett flertal remissyttranden. I varje
fall synes det mig lämpligt att anordningen prövas i praktiken, innan frågan
om inrättande av ytterligare en överdirektörsbefattning upptages till slutlig
prövning. Anordningen i fråga är enligt min uppfattning jämväl att föredraga
framför det av statens organisationsnämnd skisserade förslaget om sammanförande
av sinnessjukvårdsärendena till en avdelning, vars chef tillika skulle

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

fungera som generaldirektörens ställföreträdare. Ett genomförande av detta
förslag skulle icke innebära någon mera betydande avlastning för generaldirektören,
emedan det stora flertalet hithörande ärenden redan nu handlägges
som nämnd- eller byråärenden.

Jag förordar alltså — med nyssnämnda komplettering — utredningens förslag
om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning, vars innehavare
skall tjänstgöra dels som konsult och expeditionschef, dels ock i normala
fall som generaldirektörens ställföreträdare. I likhet med utredningen
förutsätter jag, att då längre tids tjänstledighet för generaldirektören erfordras
eller eljest särskilda skäl föreligga, frågan om generaldirektörsbefattningens
uppehållande underställes Kungl. Maj:t, som därvid bör äga möjlighet förordna
annan än överdirektören att bestrida befattningen. I första hand torde
därvid i allmänhet befattningshavare inom medicinalstyrelsen med medicinsk
utbildning ifrågakomma. Motsvarande befogenhet bör tillkomma medicinalstyrelsen
vid semester eller annan ledighet av kortvarigare beskaffenhet för
överdirektören.

I fråga om byråindelningen tillstyrker jag utredningens förslag om
inrättande av en lag- och utredningsbyrå. De skäl, som i vissa yttranden framförts
till förmån för en utbyggnad av denna byrå till en administrativ byrå,
omfattande jämväl personalärenden, torde i huvudsak bortfalla vid bifall till
mitt förslag om centralisering av ärenden rörande styrelsens personal och organisation
till den administrative överdirektören. Inrättande av en självständig
veterinärstyrelse kommer endast att i mindre mån påverka lag- och utredningsbyråns
avsedda arbetsbörda, då jag i likhet med utredningen utgår från att
veterinärstyrelsen skall äga att i viss omfattning, särskilt vad angår det gemensamma
arbetsfältet för läkare och veterinärer, anlita den juridiska sakkunskap,
som finnes tillgänglig å byrån. Jag vill tillägga, att redan nu föreligga åtskilliga
frågor angående revision av sjukhuslagen, epidemilagen, hälsovårdsstadgan
och ordningen för tandläkarkonstens utövande m. m., som komma att taga
byråns arbetskrafter i anspråk för lång tid framåt.

Jag tillstyrker vidare utredningens förslag om utbyggande av de nuvarande
avdelningarna för tandvårdsärenden och för rättspsykiatriska ärenden till självständiga
byråer. Den senare byrån torde i överensstämmelse med medicinalstyrelsens
förslag böra officiellt benämnas byrån för social- och rättspsykiatri.

Det av medicinalstyrelsen och vissa andra remissinstanser framförda kravet
på uppdelning av den nuvarande medicinalbyrån i en allmänmedicinsk och en
socialhygienisk byrå torde icke sakna fog, om hänsyn endast tages till arbetsbördans
omfattning. På sätt av utredningen framgår, föreligger emellertid ett
mycket nära samband mellan de båda ifrågasatta byråernas verksamhetsområde,
vilket också medfört vissa svårigheter att åvägabringa en naturlig uppdelning
av ärendena byråerna emellan, särskilt när det gäller styrelsens befattning
med tjänsteläkarna i deras olika funktioner. Med hänsyn härtill finner
jag i likhet med utredningen bäst att tills vidare undvika en uppdelning av
medicinalbyrån och i stället tillse, att byråchefens arbetsbörda lättas i erfor -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

derlig omfattning. Detta synes lämpligen kunna ske genom att dels bereda
honom ökad kvalificerad hjälp inom byrån och dels befria honom från uppdraget
som ordförande i rättspsykiatriska nämnden, vilket icke har något direkt
samband med byråns verksamhet. Härtill återkommer jag i det följande.

Statens sjukhuspersonals förbund har hemställt om utredning rörande inrättande
av en särskild personalbyrå inom medicinalstyrelsen. Denna framställning,
som främst tager sikte på den vid statens sinnessjukhus och anstalt
för fallandesjuka anställda personalen, lärer huvudsakligen grunda sig på det
förhållandet, att arbetskrafterna inom styrelsen tidigare varit otillräckliga för
att bereda och tillrättalägga vissa frågor rörande denna personals anställningsoch
tjänstgöringsförhållanden m. m. I den mån så fortfarande är fallet, torde
detta till väsentlig del kunna avhjälpas genom en utökning av befattningshavarna
på sinnessjukvårdsbyrån och kameralbyråns avdelning för sinnessjukhusens
ekonomiska förvaltning. Denna fråga behandlar jag i det följande.
I framställningen uttalas även önskemål om anknytande till personalbyrån av
en fullmäktig att stå till förfogade för samråd i ärenden, som angå ifrågavarande
personal. Ehuru personalförbundet genom begagnande av sin förhandlingsrätt
kan påverka avgörandet i mera allmänna anställnings-, arbets- och
avlöningsfrågor, är jag icke främmande för tanken att genom kompletterande
anordningar tillgodose rimliga krav på vidgat medinflytande från personalens
sida i ärenden av särskilt intresse för densamma. Delvis torde detta kunna ske
genom att låta en representant för personalen ingå såsom ledamot i vederbörande
sjukhusdirektioner, en anordning som från och med innevarande
kalenderår försöksvis vidtagits vid vissa sinnessjukhus. I övrigt synes hithörande
spörsmål lämpligen böra beredas genom förhandlingar mellan medicinalstyrelsen
och personalförbundet under beaktande av motsvarande förhållanden
inom andra statliga förvaltningsområden.

\id bifall till vad jag sålunda förordat skulle medicinalstyrelsen komma att
bestå av, förutom en generaldirektör och en överdirektör, nio byråer, nämligen
medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, (kropps-) sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån,
byrån för social- och rättspsykiatri, tandvårdsbyrån, apoteksbyrån,
lag- och utredningsbyrån samt kameralbyrån. I fråga om ärendenas fördelning
mellan dessa byråer och kompetenskraven för byråchefstjänsterna ansluter jag
mig i princip till utredningens förslag. Detta innebär bland annat, att jag i
likhet med riksräkenskapsverket finner mest ändamålsenligt, att medicinalstyrelsen
åvilande kontroll och rådgivning beträffande sjukhusens ekonomiska
förvaltning ävensom vissa ärenden rörande apotekens ekonomiska förhållanden
centraliseras till kameralbyrån. Detsamma gäller tillsynen och rådgivningen
rörande laboratoriernas ekonomiska förvaltning. Till motiven härför återkommer
jag i annat sammanhang. Den närmare fördelningen av ärendena torde
böra ske i samband med fastställande av ny instruktion för medicinalstyrelsen.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Chefspersonalens anställnings- och löneförhållanden.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen erinrar till en början om att samtliga byråchefer inom
medicinalstyrelsen äro fullmaktsinnehavare och åtnjuta lön enligt 30 lönegraden
av civila avlöningsreglementets löneplan A. För dessa befattningshavare
uppgår begynnelselönen till omkring 15 300 kronor och slutlönen till
16 800 kronor, varifrån avgå pensionsavdrag med i runt tal 900 kronor. Härvid
ha icke medräknats de provisoriska lönetillägg, som tillkommit under
år 1946.

Utredningen omnämner vidare, att frågan om byråchefs- och rådstjänsternas
lönegradsplacering inom allmänna civilförvaltningen varit föremål för behandling
av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i ett år 1942 avgivet betänkande
(SOU 1942: 30). Däri hade de sakkunniga, som i princip tagit avstånd
från en differentiering av byråchefstjänsterna, framhållit, att i avseende å
rekryteringen till dessa befattningar kunde särskiljas två huvudgrupper av
tjänster, nämligen å ena sidan sådana, som företrädesvis rekryterades från
den statliga befattningshavarkåren och därvid ofta från respektive verks
egen kår, samt å andra sidan sådana, vilkas innehavare tidigare haft sin
verksamhet förlagd utom den egentliga statstjänsten. I sistnämnda fall vore
tjänstens speciella karaktär sådan, att av dess innehavare måste krävas praktisk
erfarenhet av annat slag än den, som i regel kunde förvärvas i statstjänst,
exempelvis praktisk erfarenhet från vissa näringsområden såsom jordbruk,
sjöfart m. m. De rekryteringssvårigheter, som förelåge beträffande byråchefstjänsterna,
hade i dylika fall gjort sig gällande med särskild styrka. Enligt
de sakkunnigas mening skulle vissa lättnader uppnås, om dessa tjänster
kunde förvandlas till förordnandetjänster, tillsatta på viss tid. Härigenom
skulle åstadkommas ett löneläge, vilket i betraktande jämväl av den pensionsrätt,
som efter viss förordnandetid uppkomme, skulle kunna föranleda
dugande män ur det praktiska livet att övergå i statens tjänst.

Med beaktande av dessa synpunkter har medicinalstyrelseutredningen till
behandling upptagit frågan om rekryteringen till »fackbyråchefstjänsterna»
inom medicinalstyrelsen. Därvid anför utredningen följande allmänna synpunkter,
som närmast taga sikte på byråchefer med medicinsk utbildning.

Det är ett känt förhållande, att stora svårigheter icke sällan mött vid rekryteringen
av de byråchefsbefattningar inom styrelsen, för vilka kräves
human- eller veterinärmedicinsk fackutbildning. Nu berörda svårigheter
torde i ej ringa mån bero på att läkar- och veterinäryrket ofta bereder sina
utövare större personlig tillfredsställelse än förvaltningstjänsten i allmänhet
kan erbjuda. Huvudanledningen till svårigheterna torde emellertid vara
att söka i den omständigheten, att de grupper av läkare och veterinärer, ur
vilka ifrågavarande befattningar lämpligen rekryteras, i regel hava avsevärt
högre inkomster av sin verksamhet än dem, som äro förenade med befattningarna
inom medicinalstyrelsen. För att möjliggöra förvärvandet av kvalificerade
innehavare av hithörande befattningar har därför tillstånd till mot -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tagande av uppdrag vid sidan om tjänsten stundom måst medgivas i en omfattning,
som icke kunnat undgå att verka hinderligt på tjänstens handhavande.

Här berörda förhållande har jämväl uppmärksammats i direktiven, som
framhålla, att spörsmålet bör bedömas i samband med andra föreliggande
organisationsproblem, bland annat frågan om kvalitativ förstärkning av
den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom styrelsen. Medicinalstyrelseutredningen
har på grund härav undersökt möjligheten av att i viss utsträckning
ersätta de medicinskt utbildade byråcheferna med administrativt skolade
krafter och låta den erforderliga medicinska sakkunskapen tillgodoses
genom anlitande av deltidsanställda konsulter. Denna undersökning
har emellertid givit vid handen, att stora vanskligheter skulle möta
att för den medicinska konsultationen erhålla väl kvalificerade krafter, som
tillika ägde nödig erfarenhet rörande hälso- och sjukvårdsförhållandena i
landets olika delar. I den mån sådana krafter finnas i Stockholm eller dess
närhet, äro de i allmänhet så upptagna av inkomstbringande göromål, att
de icke kunna förväntas stå till förfogande i erforderlig omfattning mot den
arvodesersättning, som kunde komma i fråga. Med all sannolikhet skulle en
dylik ordning, om den överhuvud kunde genomföras, leda till en avsevärd
försening av ärendenas handläggning. Utredningen har under sådana förhållanden
icke ansett sig böra föreslå åtgärder av nämnda innebörd i annan
män än som följer av förslaget om inrättande av en särskild byrå för lagärenden
och större utredningar. I övrigt torde man tills vidare vara i huvudsak
hänvisad till att inom ramen för de bestämmelser, som gällande civila avlöningsreglemente
innehåller, söka åvägabringa största möjliga förbättring av
lönevillkoren för förenämnda befattningshavare. Även om ett ur rekryteringssynpunkt
fullt betryggande resultat icke lärer kunna uppnås på denna
väg, torde det dock därigenom bliva möjligt att så begränsa tillstånden till
enskilda uppdrag, att de i intet fall behöva inkräkta på tjänstens behöriga
fullgörande.

En synpunkt, som i detta sammanhang jämväl förtjänar beaktande, är
önskvärdheten att möjliggöra större rörlighet i fråga om innehavare av
flertalet hithörande befattningar. För närvarande gäller för byråchefsbefattningarna
en pensionsålder av 65 år och flertalet innehavare har då tjänstgjort
å sina befattningar i 20—25 år. Med den snabba utveckling, som karakteriserar
medicinal- och veterinärväsendet i våra dagar, har det blivit allt
svårare för fackbyråcheferna att under så lång tid upprätthålla nödig kontakt
med praktik och vetenskap. Behov har därför uppkommit av en anställningsform,
som möjliggör en efter förhållandena på området mera smidigt
avpassad avgång från tjänsten med bibehållande av pensionsförmånen. En
sådan anordning skulle tjäna icke blott statens utan även den enskilde befattningshavarens
legitima intressen.

Ovan anförda synpunkter torde i huvudsak kunna tillgodoses genom att

i anslutning till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas uttalande —
uppföra befattningarna å C-planen i civila avlöningsreglementet och besätta
desamma medelst förordnande för viss tid, förslagsvis sex år åt gången. En
dylik överföring medför nämligen i och för sig såväl löneförbättring med
större eller mindre belopp som möjlighet att erhålla full pension efter 12
tjänstår, låt vara med en mindre reduktion om vederbörande då icke fyllt
55 år samt förordnandet på befattningshavarens egen önskan upphävs eller
icke förnyas vid den bestämda tidens utgång.

Tilläggas bör, att utredningen ansett nu anförda synpunkter vara i större
cllei mindre grad tillämpliga även pa de byråchefstjänster, av vilkas inne
liavare kräves legitimation som tandläkare eller apotekare. Utredningen har

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

därför icke funnit anledning föreligga att i förevarande hänseende göra skillnad
mellan fackbyråchefer av olika slag utan förordar, att samtliga fackbyråchefer
inom medicinalstyrelsen (respektive veterinärstyrelsen) uppföras å
C-planen.

Beträffande lönegradsplaceringen erinrar utredningen om att —- i anslutning
till förenämnda betänkande (SOU 1942: 30) — inom finansdepartementet
upprättats en promemoria, vari såsom huvudregel vid överförande av
en byråchefstjänst från A-plan till C-plan angivits, att högre placering än
lönegrad C 6 icke bör ifrågakomma, såvida icke särskilda skäl därför kunna
anföras. En placering i nämnda lönegrad innebär, att vederbörande befattningshavare
från och med tjänstens tillträdande kommer i åtnjutande
av en bruttolön, som jämte rörligt tillägg och kristillägg men frånsett provisoriskt
lönetillägg för närvarande uppgår till omkring 17 300 kronor. Inom
de närmast liggande sex högre lönegraderna (C 7—12) ökas bruttolönen med
1 000 kronor för varje lönegrad. Härifrån avgå pensionsavdrag med belopp,
stigande från omkring 900 till 1 200 kronor. Pensionsunderlaget utgör i lönegrad
C 6 7 800 kronor och i lönegrad C 12 ungefär 9 800 kronor.

Som ett underlag för bedömande av byråchefernas lönegradsplacering lämnar
utredningen bland annat följande uppgifter rörande medelinkomsten för
de befattningshavargrupper, ur vilka fackbyråchef stjänsterna pläga rekryteras.
1

Medelinkomsten (brutto) av läkarverksamhet, varom här är fråga, varierade
enligt inom medicinalstyrelsen tillgängliga uppgifter för år 1942 mellan
25 000—30 000 kronor för tjänsteläkare i öppen vård (förste provinsialläkare,
provinsialläkare och stadsläkare) samt mellan 30 000—40 000 kronor
för överläkare vid lasarett och sanatorier, medan den för överläkare vid
statliga och kommunala sinnessjukhus stannade vid omkring 21 000 kronor,
förmånen av fri bostad inberäknad. Medelinkomsten för apoteksinnehavare,
som äro skyldiga att erlägga allmän avgift för gemensamma ändamål, utgjorde
enligt från apotekens avgiftsberedning inhämtade uppgifter för samma
år i runt tal 16 200 kronor, sedan den allmänna avgiften frånräknats. Distriktstandläkarnas
medelinkomst uppgick enligt uppgifter, som lämnats av svenska
landstingsförbundet, år 1943 till drygt 14 100 kronor för manliga och 12 100
kronor för kvinnliga befattningshavare; mellan landstingens centrala lönenämnd
och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har dock senare träffats
en överenskommelse, varigenom den årliga medelinkomsten för manliga befattningshavare
beräknas stiga till ungefär 15 500 kronor. För samtliga nu
nämnda befattningsgrupper gäller emellertid, att inkomsterna inom grupperna
variera starkt och att dessa för åtskilliga befattningshavare avsevärt överskrida
de medeltal, som ovan angivits.

Härefter yttrar utredningen.

Uppenbart är, att dessa inkomstsiffror icke utan vidare kunna läggas
till grund för ett bedömande av fackbyråchefernas lönegradsplacering.
Frånsett att tjänstepensionsunderlaget för vissa befattningshavargrupper
inom rekryteringskategorierna avsevärt understiger motsvarande underlag
för befattningshavare i lönegrad C 6, tillkomma åtskilliga faktorer, som för 1

I det följande uteslutas speciella uppgifter och yttranden rörande veterinära förhållanden,
enär dessa lämpligen böra redovisas i samband med frågan om veterinärstyrelsens
organisation.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ringa värdet av en direkt jämförelse. Särskilt beträffande befattningshavare,
som jämte lön åtnjuta inkomst enligt taxa, blir jämförelsen haltande, då
med taxeinkomstens förvärvande icke sällan äro förenade utgifter av växlande
storlek. Uppgifterna torde dock vara av värde såtillvida som de giva
en ungefärlig bild av inkomstläget för ifrågavarande rekryteringskategorier.
Denna synes utvisa bland annat, att en tämligen markerad skillnad föreligger
mellan inkomstlaget för å ena sidan läkarna och å andra sidan övriga
befattningshavargrupper. I betraktande härav och med hänsyn till angelägenheten
av att underlätta rekryteringen speciellt till chefstjänsterna å
läkarbyråerna synes det utredningen erforderligt, att dessa tjänster placeras
något högre än övriga byråchefstjänster. Utredningen föreslår därför, att
cheferna för de fem läkarbyråerna (medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån,
sinnessjukvårdsbyrån samt byrån för social- och rättspsykiatri) placeras
i lönegrad C 7 och att cheferna för övriga fackbyråer (tandvårdsbyrån
och apoteksbyrån) i princip placeras i lönegrad C 6.

Rörande chefen för kameralbyrån anser sig utredningen, i avbidan på
statsmakternas ställningstagande till frågan om byråchefernas lönegradsplacering
i allmänhet, icke böra ifrågasätta annan placering än den hittillsvarande
eller A 30. För lagbyråchefen kunna däremot enligt utredningens
mening olika alternativ tänkas. Utredningen anför härutinnan.

Först gäller det härvid att taga ställning till frågan, huruvida tjänsten i
likhet med motsvarande befattningar inom statsdepartementen bör organiseras
som passagetjänst eller som en befattning med mera stadigvarande innehavare.
Skäl kunna anföras för båda formerna. Beaktas må emellertid, att
lagbyråchefen i medicinalstyrelsen kommer att i avsevärd grad bli hänvisad
till att själv anskaffa och bearbeta primärmaterial, medan lagbyråcheferna
inom departementen som regel ha att med ledning av remissvar överarbeta
redan föreliggande förslag. Erinras må vidare om behovet av översyn och
sammanställningar med jämna mellanrum av gällande författningar inom medicinal-
(och veterinär)väsendet, vilket i mån av tid skulle tillgodoses genom
lagbyråns försorg. Båda dessa omständigheter synas tala för att befattningen
gives en sådan karaktär, att innehavaren hinner förvärva en allsidig och
grundlig kännedom om författningar och organisatoriska förhållanden på hithörande
områden. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att befattningen
uppföres å civila avlöningsreglementets A-plan och placeras i 30 lönegraden.
Utredningen vill erinra om att motsvarande ställning tillkommer chefen för
socialstyrelsens lag- och administrativa byrå.

I anslutning till den ståndpunkt, som utredningen sålunda intagit till frågan
om byråchefernas lönegradsplacering, förordar utredningen, att benämningen
medicinalråd i princip reserveras för läkarbyråcheferna.

I anslutning härtill anmäler utredningen frågan om anställnings- och löneförhållandena
för de båda inspektörerna på sinnessjukvårdens och
sinnesslövårdens område m. m., vilkas tjänsteställning och ansvar anses
vara nära jämförlig med de medicinska byråchefernas.

Befattningen som överinspektör för sinnessjukvården är för närvarande
uppförd å löneplan C, lönegrad 6. Innehavaren förordnas tills vidare och
är alltså icke tillförsäkrad pension å befattningen som sådan. Befattningen
har närmast tillkommit i syfte att skapa en garanti för att personer icke hållas

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67.

2191 46 5

66

Kungl. May.ts proposition nr 67.

intagna å sinnessjukhus utan att behov av vård å sådan anstalt föreligger.
Överinspektören skall jämväl göra sig underrättad om de intagnas behandling
och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt användningen av tvångsmedel
och isolering. Befattningen är alltså avsedd att utgöra ett skydd för patienterna
mot eventuella övergrepp från anstaltsläkarnas eller anstaltspersonalens
sida.

Utredningen framhåller, att överinspektörens betydelse för utskrivningsfrågornas
behandling efter sinnessjuknämndens tillkomst år 1931 i viss mån
trätt i bakgrunden och att hans uppmärksamhet allt mera kommit att inrikta
sig på den terapeutiska sidan av verksamheten vid sinnessjukhusen.
Efter överläggningar med sakkunniga på området har utredningen på skäl,
som i betänkandet närmare utvecklas, bibragts den uppfattningen, att en intensifiering
av terapien inom sinnessjukvården är av behovet påkallad, samt
föreslagit, att åt överinspektören uppdrages att tills vidare närmast under
medicinalstyrelsen utöva tillsyn och rådgivning i detta hänseende. Härvid
utgår utredningen från att överinspektören befrias från honom nu åliggande
skyldighet att som ledamot deltaga i rättspsykiatriska nämndens arbete. Tilllika
förutsätter utredningen, att överinspektören — i motsats till vad för
närvarande är fallet — själv blir föredragande i styrelsen för de ärenden,
som föranledas av hans iakttagelser och verksamhet å sinnessjukhusen.

Beträffande befattningen som inspektör för sinnesslövården (inklusive
epileptikervården) erinrar utredningen bland annat om att denna tidigare under
några år försöksvis varit förenad med sekreterarbefattningen hos sinnessjuknämnden.
Denna förening hade visat sig icke vara hållbar. Såväl storleken
av som oliksidigheten i den samlade arbetsbördan hade lett till att ifrågavarande
befattningar (hösten 1945) skilts åt och var för sig provisoriskt förenats
med andra göromål av mindre omfattning och mera likartad karaktär.
Därvid hade åt sinnesslövårdsinspektören anförtrotts den centrala tillsynen
över och den befattning i övrigt med den statsunderstödda psykiska bamaoch
ungdomsvården, som tillkomme medicinalstyrelsen, varvid ersättningen
bestämts utgå i form av arvode till ett sammanlagt belopp av 14 900 kronor
för år, motsvarande bruttolön enligt 29 löneklassen i löneplan A.

Enligt utredningens mening torde någon minskning i det med sinnesslövårdsinspektionen
förenade arbetet icke kunna förväntas. Tvärtom hade man
såsom en konsekvens av den år 1944 beslutade lagstiftningen om vård och
undervisning av bildbara sinnesslöa att räkna med en betydande utbyggnad
av såväl den statliga som landstingskommunala sinnesslövården, vilket i sin
tur måste komma att innebära en ökad belastning å sinnesslövårdsinspektören.
Samtidigt hade man att emotse en stegrad utveckling av den psykiska
barna- och ungdomsvården, sedan från och med den 1 juli 1945 möjlighet
beretts att erhålla statsbidrag till denna vårdgren. För central tillsyn och
rådgivning m. m. beträffande nu nämnda vårdgrenar, vilka vore med varandra
närbesläktade, erfordrades därför under överskådlig framtid minst en befattningshavare,
som ägnade hela sin tid och arbetskraft åt dithörande uppgifter.

Mot bakgrunden härav finner utredningen starka skäl tala för att åt in -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

spektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården
inrättas en särskild befattning å stat i likhet med vad som tidigare skett beträffande
överinspektören för sinnessjukvården. I samband härmed föreslås
befattningens benämning ändrad till förslagsvis »inspektör för psykisk barnavård
m. m.».

Rörande lönegradsplaceringen och anställningsformen för de båda inspektörerna
yttrar utredningen följande.

Som en konsekvens av utredningens förslag om medicinalrådens löneställning
finner utredningen framgå, att överinspektören för sinnessjukvården bör
uPP^yttas från lönegrad C 6 till lönegrad C 7. Han skulle därigenom jämväl
bli i det närmaste ekonomiskt jämställd med sjukhuscheferna för de
medelstora statliga sinnessjukhusen, vilket torde vara av särskild betydelse
ur rekryteringssynpunkt. Beträffande inspektören för sinnesslövården samt
den psykiska bama- och ungdomsvården är frågan mera komplicerad, enär
dennes arbetsfält och åligganden ännu icke vunnit sin slutliga utformning.
Då den med befattningen förenade nuvarande arbetsbördan till sin art och
omfattning torde få anses mindre krävande och ansvarsfylld än överinspektörens,
finner sig utredningen icke kunna förorda högre löneställning för
ifrågavarande befattningshavare än lönegrad C 6, vilken i jämförelse med nuvarande
löneförmåner i allt fall medför en betydande förbättring.

Ett särskilt spörsmål beträffande nu berörda inspektörer är, huruvida de
böra förordnas tills vidare eller, liksom medicinalråden, förordnas på viss tid
och tillerkännas pensionsrätt å befattningarna. Båda anställningsformerna
torde i förevarande fall vara användbara. Erfarenheten har emellertid utvisat,
att svårigheter mött att å ifrågavarande befattningar under önskvärd
tid behålla väl kvalificerade krafter. Det ligger ock i sakens natur, att befattningarnas
innehavare skänkes ett större mått av oberoende och självständighet
i förhållande till medicinalstyrelsen och sinnessjukhusens överläkare,
om de äro garanterade pensionsrätt å befattningarna — en synpunkt
som i detta sammanhang förtjänar att särskilt understrykas med hänsyn till
inspektörernas åligganden att bevaka de tvångsintagna patienternas intressen
i fråga om behandling och utskrivning.

Ur nu anförda synpunkter torde den senare av förenämnda anställningsformer
vara att föredraga. Genom densamma torde ock behovet av personombyte
å befattningarna med ej alltför långa mellanrum kunna tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt. Utredningen förordar därför i princip, att befattningarna
tillsättas på viss tid. förslagsvis sex år, och förenas med pensionsrätt.
Beträffande överinspektören för sinnessjukvården, vilkens förordnande
för närvarande gäller tills vidare, torde nämnda anställningsform böra
tillämpas utan ytterligare uppskov. Yad åter angår befattningen som inspektör
för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården
kunna vissa skäl anföras för att närmare erfarenhet rörande de med densamma
förenade arbetsuppgifterna avvaktas, innan befattningen förenas med
pensionsrätt. Första förordnandet å denna befattning torde därför böra
allenast gälla tills vidare.

Utredningen berör slutligen spörsmålen om generaldirektörens och
överdirektörens löneställning. Utredningen yttrar i denna del.

Generaldirektören åtnjuter för närvarande avlöning enligt lönegrad C 12
motsvarande en lön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, av omkring
23 300 kronor eller, efter vederbörliga pensionsavdrag, 22 100 kronor. Av
förut anförda inkomstuppgifter för olika läkargrupper framgår, att denna

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

lön understiger medelinkomsten såväl för tjänsteläkarna i öppen vård som,
framför allt, för övriga läkargrupper inom kroppssjukvården. På grund av
sin verkschefsbefattning är generaldirektören jämväl förhindrad att åtaga sig
enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten. Svårigheter ha också yppat sig, då
det gällt att finna en läkare, som varit villig och lämplig att bekläda generaldirektörsposten.
För innehav av denna post kräves visserligen författningsenligt
icke legitimation som läkare, men löneförmånerna böra självfallet vara
så utmätta, att de icke lägga hinder i vägen för att besätta posten med eu
lämplig läkare. Under sådana förhållanden finner utredningen erforderligt,
att generaldirektören beredes en förbättrad löneställning, förslagsvis genom
uppflyttning till lönegrad C 14, innebärande en löneökning med 4 000 kronor.
Utredningen har härvid icke förbisett, att en sådan förhöjning skulle
innebära avsteg från den för verkschefer inom civilförvaltningen i allmänhet
tillämpade löneställningen. Med hänsyn till angelägenheten av att för
denna viktiga post kunna förvärva en högt kvalificerad kraft anser utredningen
dock ett dylikt avsteg fullt motiverat. Utredningen vill tillika erinra
om att avsteg tidigare gjorts i fråga om placeringen av bland annat
chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt flertalet verkschefer inom
kommunikationsverken.

Den administrative överdirektören torde i egenskap av expeditions- och
personalchef böra placeras i lönegrad C 8 eller samma lönegrad som expeditionschef
inom statsdepartement. Enligt utredningens förslag skall överdirektören,
därest icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, tillika fungera
som generaldirektörens ställföreträdare. För det härmed förenade arbetet
och ansvaret synes böra utgå ett särskilt arvode, förslagsvis 2 000 kronor,
överdirektören torde, i likhet med flertalet chefsbefattningar inom medicinalstyrelsen,
lämpligen böra förordnas för en tid av sex år i sänder. Pensionsunderlaget
bör beräknas enligt lönegraden C 8.

Sammanfattningsvis skulle alltså enligt utredningens förslag löneställningen
för chefspersonalen inom medicinalstyrelsen bliva följande:

Generaldirektören ........................ C 14

överdirektören ........................... C 8 ( + arvode)

Medicinalråd .............................. C 7

Övriga fackbyråchefer .................. C 6

Kameralbyråchefen ..................... A 30

Lagbyråchefen ........................... A 30

Härjämte skulle överinspektören för sinnessjukvården vara placerad i lönegrad
C 7 och inspektören för psykisk barnavård m. m. i lönegrad C 6.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

Yad först angår byråchefernas löneställning understryker medicinalstyrelsen
vad utredningen anfört om svårigheterna att rekrytera de
chefsbefattningar inom medicinalstyrelsen, vilkas innehavare skola äga medicinsk
eller därmed jämförlig fackutbildning. Styrelsen delar vidare de sakkunnigas
uppfattning, att huvudanledningen till rekryteringssvårigheterna är
att söka i det förhållandet, att löneförmånerna för dessa befattningar väsentligt
understiga inkomsterna för motsvarande rekryteringskårer. Styrelsen

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förmenar likaledes, att rekryteringen skulle underlättas genom en övergång
till civila avlöningsreglementets löneplan C, samtidigt som de ledande befattningshavarnas
initiativkraft bättre skulle tillvaratagas genom en sådan
åtgärd.

Beträffande utredningens förslag till ifrågavarande befattningshavares
iönegradsplacering framhåller styrelsen, att metoden att redovisa inkomstsiffror
för rekryteringskårerna i princip vore riktig men att de sakkunnigas
val av medelinkomsten närmast skulle motsvara förutsättningen, att medicinalstyrelsen
borde rekryteras med medelmåttor, något som självfallet ej
varit avsett. Ville man se verkligheten i ögonen, komme man ej ifrån, att
det mellan skicklighet och inkomster för hithörande yrkesgrupper i stort sett
rådde en viss relation såtillvida, att många av de driftigaste och skickligaste
hade större inkomster, medan de mindre effektiva och kunniga hade mindre
inkomster. Ätt undantag funnes minskade ej giltigheten av denna regel.

Mot bakgrunden av denna uppfattning lämnar styrelsen bland annat följande
kompletterande inkomstuppgifter, avseende den s. k. övre kvartilen av
läkar- och apotekarkårerna.

Bör inkomsten av läkarverksamhet (brutto) för olika kategorier enligt det
av de sakkunniga nyttjade materialet (självdeklarationer för år 1942) uppgick
den övre kvartilen — vilken betecknar gränsen mellan inkomsterna för
de 25 % läkare, som deklarerat högst inkomst, och de övrigas — till följande
belopp, nämligen förste provinsialläkare och därmed jämställda förste stadsläkare
29 600 kronor, provinsialläkare 28 900 kronor, stads- m. fl. kommunalläkare
34 950 kronor, överläkare vid delat lasarett 44 700 kronor och vid odelat
lasarett 36 800 kronor samt överläkare vid sinnessjukhus 24 050 kronor.
Medeltalen för rörelseavdrag lågo mellan ett lägsta genomsnittsbelopp av
1 000 kronor för överläkare vid sinnessjukhus och ett högsta genomsnittsbelopp
av 7 000 kronor för stads- m. fl. kommunala läkare. Medelinkomsten
av läkarverksamhet (netto) för den fjärdedel av läkarna, som enligt taxeringsbesluten
för år 1942 haft de högsta inkomsterna, uppgick för nedanstående
kategorier till följande belopp, nämligen för förste provinsialläkare och
därmed jämställda förste stadsläkare till 28 400 kronor, för provinsialläkare
till 26 700 kronor, för stads- m. fl. kommunalläkare till 32 200 kronor, för
överläkare vid delat lasarett till 49 600 kronor och vid odelat lasarett till
40 000 kronor samt för överläkare vid sinnessjukhus till 27 000 kronor.

Medelinkomsten för den fjärdedel av apoteksinnehavare, som äro skyldiga
att erlägga allmän avgift för gemensamma ändamål och som haft de högsta
inkomsterna, utgjorde år 1943 24 696 kronor, med en högsta inkomst av
39 503 kronor.

Medicinalstyrelsen har icke haft material tillgängligt för en motsvarande
sammanställning för distriktstandläkarnas del men erinrar om att dessa tandläkare
obestridligen ha en väsentligt lägre behållen medelinkomst än de privatpraktiserande
tandläkarna. Styrelsen tillägger, att det självfallet icke
vore medicinalstyrelsens mening, att de anförda siffrorna direkt borde läggas
till grund för lönegradsplaceringen av styrelsens chefspersonal. Men när
rekryteringssvårigheterna kommit att framträda med sådan styrka som för
styrelsens del, nödgades man, med frångående av eljest använda principer,
följa lagen om tillgång och efterfrågan.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Härefter anför styrelsen bland annat.

Enligt styrelsens uppfattning måste i första hand fasthållas, att löneställningen
skall bestämmas i förhållande till arten och omfattningen av det arbete,
som utföres, och tyngden av det ansvar, som bäres av varje ämbetsman.
Då varken arbetet är mindre kvalificerat eller ansvaret mindre tungt
för de fackbyråchefer, som äro icke-läkare, än för läkarbyråcheferna, anser
styrelsen att samtliga fackbyråchefer böra placeras i samma lönegrad.

I andra hand bör man enligt styrelsens uppfattning beakta alla de faktorer,
vilka inrymmas i begreppet rekryteringspersonalens allmänna inkomststandard.
Om hänsynen härtill och till nyss angivna princip om lika löneställning
ensamt skulle få fälla utslaget, borde byråchefsbefattningarna placeras
i lägst lönegrad C 10, vilken ger nettolönebeloppet 20 300 kronor. Detta
skulle visserligen för ifrågakommande läkares och apotekares del innebära
en icke oväsentlig inkomstminskning men skulle å andra sidan medföra en
inkomstökning för folktandvårdsläkama. Nu berörda förhållande finge tagas
som en konsekvens av principen om en enhetlig löneställning.

En sålunda framräknad löneställning anser styrelsen sig emellertid böra
justera genom kontroller i olika riktningar. Ett visst värde ligger obestridligen
i de sakkunnigas framhållande av att placering på C-löneplanen för ifrågavarande
befattningshavare ofta skulle medföra ett höjt pensionsunderlag. Däremot
föranleder hänsynen till omkostnaderna för befattningshavargrupper
med både lön och prestationsersättning ej sänkning av den »matematiska»
lönegraden, emedan dessa omkostnader ej äro av den storleksordning för
någon läkarkategori, att nettoinkomsten sjunker ned mot beloppet 20 300
kronor.

Styrelsen erinrar ytterligare om att Kungl. Maj:t i propositionerna nr
239 och 286 till 1946 års riksdag framlagt förslag till ändrad lönegradsplacering
för vissa tekniska byråchefer inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt kommunikationsverken, innebärande en placering i lönegraden C 8 och
i några fall C 9.

Vid avvägning av de synpunkter, som sålunda och i övrigt måste tagas
i betraktande vid bestämmandet av löneställningen för medicinalstyrelsens
byråchefer, har styrelsen kommit till den uppfattningen, att rent sakliga hänsyn
pekade mot lönegraden C 9. Sålunda talade för denna lönegrad storleken
av de statsekonomiska intressen, som byråcheferna hade att bevaka, deras
till följd härav i skilda hänseenden mycket krävande arbete och mycket stora
ansvar samt den synnerligen omfattande utbildning, som erfordrades. Å andra
sidan talade hänsynen till lönegradsplaceringen av byråchefer i vissa andra
fall samt kravet på återhållsamhet i lönefrågor för en placering av styrelsens
fackbyråchefer i lönegraden C 8. I valet mellan dessa synpunkter har styrelsen
stannat för att förorda, att fackbyråcheferna placeras i lönegrad C 8.
Denna placering, som innebär en höjning av nettoslutlönen i förhållande till
lönegraden A 30 med i runt tal 2 500 kronor, är enligt styrelsens bestämda
uppfattning den lägsta, som kan ifrågakomma, om man vill uppnå en nämnvärd
förbättring i rekryteringshänseende.

Styrelsen framhåller i fortsättningen, att den osedvanliga omfattningen av
kameralbyråchefens arbetsbörda samt de kvalifikationer, som måste krävas
av lagbyråchefen inom styrelsen, talade för att även dessa båda befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

71

havare borde beredas C-plansanställning. Anställningsformen för dem borde
dock bestämmas i samband med en översyn av löneställningen för byråchefer
i allmänhet. I avbidan härå föreslår styrelsen, att cheferna för kameralbyrån
samt lag- och utredningsbyrån provisoriskt uppflyttas till lönegrad A 32.

Som en konsekvens av styrelsens ståndpunkt i lönefrågan finner styrelsen
önskvärt med en enhetlig benämning för alla fackbyråchefer och föreslår, att
benämningen medicinalråd tilldelas även cheferna för tandvårds- och apoteksbyråerna.

Statskontoret anser tillräckliga skäl icke föreligga att överföra fackbyråchef
stjänsterna till C-planen. Statskontoret yttrar bland annat.

Statskontoret har tidigare i olika sammanhang haft anledning inlägga en
gensaga mot den alltmer utbredda föreställningen, att C-löneplanen är ett instrument,
som med fördel kan begagnas, så snart löneförmånerna enligt Aplanen
icke anses medgiva tillräckligt gynnsamma villkor för att säkerställa
rekryteringen. Det må understrykas, att löneplan C ursprungligen inrättats
endast för ett mycket begränsat antal chefsbefattningar inom centraladministrationen
— lönerna äro fördenskull icke dyrortsdifferentierade — nämligen
i de fall, då det ansetts vara av särskild vikt, att möjlighet till eventuellt
personbyte å befattningen hålles öppen och det därför kunde befinnas motiverat,
att staten ikläder sig de högre kostnader, som avlöning enligt C-planen
med garanterad pensionsrätt redan efter relativt kortvarig anställningstid
medför för statsverket. Särskilt inom områden, där konkurrensen om arbetskraften
är mera framträdande och frestelsen därför måste förutsättas
bliva stor att efter 12 års statstjänst med en rikligt tillmätt pension övergå
till anställning hos enskild företagare eller privat verksamhet, torde stor
försiktighet vara att anbefalla vid inrättandet av förordnandetjänster. Man
lärer heller icke i längden kunna undvika de rekryteringssvårigheter, som
äro en direkt följd av rådande brist på arbetskraft inom snart sagt alla områden,
enbart med en löneökning på ett eller annat 1 000-tal kronor. — Enligt
statskontorets bestämda uppfattning utövar fullmakten och den säkra ställningen
i statstjänst en betydligt större lockelse än en relativt begränsad höjning
av kontantlönen. Statskontoret har därmed icke velat'' säga, att den nuvarande
löneställningen för byråchefer i allmän förvaltningstjänst är lämpligt
avvägd. Tvärtom ger utvecklingen på löneområdet både inom och utom
statens tjänst anledning till övervägande av viss förbättring. Men denna bör
då åvägabringas genom tjänsternas uppflyttning i högre lönegrad på A-planen
utan uppgivande av fullmaktsskyddet och den fasta ställningen i övrigt.
Detta är emellertid en fråga, som bör prövas i annat och större sammanhang
och icke lösas separat för en viss förvaltningsgren.

Att fackbyråcheferna i medicinalstyrelsen skulle ha svårare än motsvarande
befattningshavare på andra håll att under tiden fram till den vanliga
pensionsåldern upprätthålla nödig kontakt med praktik och vetenskap och
därför böra intaga en mera rörlig ställning, tillåter sig statskontoret betvivla.
Det avtagande av initiativkraft och arbetsförmåga, som ligger i åldrandets
natur, lär man vara nödsakad att räkna med även på detta område. Befolkningsutvecklingen
inbjuder nu mindre än någonsin till ökat utbyte av äldre
arbetskraft mot yngre. På sålunda anförda skäl får statskontoret bestämt avstyrka
förslagen om ändrad löneställning för fackbyråcheferna i medicinalstyrelsen.

Statskontoret tillägger, att om det mot förmodan skulle

för läkarkåren lägga bestämda hinder

visa sig, att ini
vägen för eu

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tillfredsställande rekrytering av läkartjänsterna inom medicinalstyrelsen vid
tillämpning av de för statstjänstemän vanliga avlöningsnormerna, syntes en
lösning av organisationsfrågan böra övervägas efter andra linjer än de av
utredningen föreslagna. Ifrågasättas kunde sålunda, om icke den medicinska
och liknande vetenskapliga expertis, varav medicinalstyrelsen i sin verksamhet
vore i behov, skulle kunna företrädas av särskilt tillkallade fackmän, avlönade
efter prestation medelst lämpligt avpassade arvoden och utan ställning
som ordinarie statstjänstemän, alltså ett vetenskapligt råd i ny bemärkelse.
Styrelsen i övrigt skulle bestå av en läkare som chef och byråchefer
med juridiskt administrativ och kameral utbildning.

Allmänna lönenämnden åter tillstyrker för sin del, att fackbyråchef stjänsterna
uppföras i C-planen. Rörande lönegradsplaceringen av byråchefstjänsterna
yttrar lönenämnden.

Till förmån för medicinalstyrelsens förslag om medicinalrådens inplacering
i C B kunna givetvis vägande skäl anföras. Lönenämnden anser sig dock
icke kunna nu gå utöver de sakkunnigas förslag om inplacering i C 7, då en
högre lönegradsplacering enligt nämndens mening måste ses i samband med
frågan om byråchefernas löneställning i allmänhet. Yad medicinalstyrelsen
uttalat rörande inkomstläget för de kårer, varifrån chefstjänsterna å styrelsens
fackbyråer rekryteras, synes motivera, att också cheferna för apoteksbyrån
och tandvårdsbyrån uppföras i C 7. Yad angår de administrativa byråchefernas
lönegradsplacering kan lönenämnden icke finna anledning föreligga,
att för medicinalstyrelsens del för närvarande räkna med annan lönegrad
än den för byråchefer med administrativa arbetsuppgifter i allmänhet nu
gällande 30 lönegraden.

Riksräkenskapsverket anser, att alla fackbyråchefer böra placeras i samma
lönegrad, men betonar samtidigt, att frågan om byråchefernas löneställning
bör lösas i ett vidare sammanhang under beaktande jämväl av de administrativa
byråchefernas berättigade intressen.

Sveriges läkarförbund finner utredningens förslag till lönegradsplacering
av läkarpersonalen inom styrelsen otillfredsställande. Ur synpunkten av förstklassig
rekrytering vore det nödvändigt med väsentliga löneförbättringar, så
att lönerna komme i nivå med dem, som kunde uppnås i andra befattningar
inom facket. Av stor betydelse för en tillfredsställande rekrytering av de
medicinska chefstjänsterna vore vidare frågan, huruvida mindre, enskilda
uppdrag vid sidan av tjänsten kunde få förekomma även i händelse av löneförhöjning.
Medicinalstyrelseutredningen hade i detta hänseende allenast uttalat,
att enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten borde kunna begränsas så,
att de i intet fall behövde inkräkta på tjänstens behöriga fullgörande. Det
syntes förbundet vara av vikt, att statsmakterna bestämt uttalade sig i denna
fråga.

Sveriges yngre läkares förening anser det vara ovisst, huruvida svårigheterna
med rekryteringen vore till så övervägande del av ekonomisk art,
som de sakkunniga förmenat. Den, som utbildat sig till läkare, ville gärna
i någon form och åtminstone i viss begränsad utsträckning ha en själva yrket
mera nära stående verksamhet än den administrativa. Det borde därför övervägas,
om ej de medicinska befattningshavarna i vissa fall borde tillåtas ut -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

öva annan verksamhet. Föreningen framhåller samtidigt med skärpa, att
denna läkarverksamhet icke skulle få ha sådan omfattning, att den inkräktade
på huvuduppgiften såsom ämbetsman inom medicinalstyrelsen. Det vore
enligt föreningens mening en av de viktigaste förutsättningarna för hela frågan
om medicinalstyrelsens organisation att möjliggöra, att de bästa tänkbara
krafter ur läkarkåren kunde bindas till styrelsen.

Svenska psykiatriska föreningen anser nödvändigt, att väsentliga löneförbättringar
vidtagas, men ställer sig betänksam gentemot förslaget att uppföra
byråchefstjänsterna å C-planen, enär det innebure ett avsteg från principen
om ämbetsmännens oavsättlighet. Då denna princip utgjorde en viktig
garanti för ämbetsmännens självständighet gentemot verksledningen och statsmakterna,
funne föreningen det angeläget, att den bibehölles. Behovet av
kontakt med praktik och vetenskap kunde tillgodoses genom införandet av
bestämmelser om rätt till tjänstledighet med bibehållen lön för studieresor,
smärre vetenskapliga undersökningar och eventuellt kortare sjukhusförordnanden.

Sveriges tandläkarförbund framhåller, att distriktstandläkarnas inkomstförhållanden
icke kan läggas till grund för lönesättningen i förevarande fall.
Liksom i betänkandet vid löneplaceringen av läkarbyråcheferna jämförelse
skett med överläkare vid lasarett och sanatorier, borde beträffande lönesättningen
för tandvårdsbyråchefen jämförelse ske med de högre befattningshavarna
inom folktandvården, nämligen centralpoliklinikföreståndarna. År
1945 hade inkomsten för dessa uppgått till omkring 20 000 kronor. De stora
krav i ett flertal hänseenden, som måste ställas på chefen för tandvårdsbyrån,
gjorde, att tjänsten måste erbjuda tillräckliga ekonomiska förmåner i förhållande
till nyssnämnda befattningshavargrupp för att kunna locka de bästa
krafterna. Förbundet anser därför, att tandvårdsbyråns chef bör placeras i
lägst C 7.

Apotekar organisationerna betona, att såväl rekryteringsskäl som önskvärdheten
av att undvika ombyten på chefsbefattningen för apoteksbyrån talade
för att sistnämnda befattning placerades i lönegrad C 7. Ur allmänhetens synpunkt
vore denna post lika viktig som chefsbefattningarna för läkarbyråerna.
Apoteksbyråchefen borde därför ha samma löneställning och tjänstetitel som
läkarbyråcheferna,

Yad härefter angår de båda inspektör sbefattningarna för sinnessjuk-
och sinnesslövården m. m. förordar medicinalstyrelsen, att överinspektören
för sinnessjukvården erhåller samma anställnings- och löneförmåner,
som styrelsen föreslagit för medicinalråd (C 8). Styrelsen utgår därvid
i likhet med utredningen från att överinspektören själv skall bli föredragande
i styrelsen för de ärenden, som föranledas av hans iakttagelser och
verksamhet å sinnessjukhusen. Till frågan om vidgade befogenheter för överinspektör
att lämna råd och anvisningar beträffande terapeutiska verksamheten
inom sinnessjukvården har styrelsen, som i sak icke synes ha något
att erinra mot utredningens rekommendationer i detta hänseende, förklarat

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

sig vilja återkomma i samband med överarbetningen av 10-årsplanen för sinnessjukvårdens
utbyggande.

Styrelsen framhåller vidare, att inspektören för sinnesslövården samt den
psykiska barna- och ungdomsvården principiellt sett icke borde placeras lägre
an överinspektören för sinnessjukvården, emedan arbetsuppgifterna till sin
art icke vore mindre krävande och ansvarsfyllda än dennes. Den omständigheten,
att arbetsuppgifterna för sinnesslövårdsinspektören ännu icke vunnit
sin slutgiltiga utformning, talade enligt medicinalstyrelsens uppfattning
snarare för än emot en sådan placering. Arbetet krävde nämligen särskilt
mycket av initiativ och praktiskt handlag under en uppbyggnadsperiod samt
bleve med hänsyn till frånvaron av stadgad praxis tyngre än i en stabiliserad
verksamhet. På grund härav föreslår medicinalstyrelsen, att även
ifrågavarande inspektör placeras i lönegrad C 8. Psykologiska och andra
skäl talade enligt styrelsens uppfattning vidare för att benämningen å sistnämnda
inspektörsbefattning ändrades till »överinspektör för psykisk barnavård
m. m.».

Svenska psykiatriska föreningen, med vilken Sveriges läkarförbund instämmer,
finner det nödvändigt, att läkare med ingående kännedom om sinnessjukvårdens
organisation, vittomfattande erfarenhet i psykiatri och goda
kunskaper om såväl kommunal som statlig sinnessjukhusdrift erhållas till
ifrågavarande inspektörsbefattningar. Föreningen yttrar vidare bland annat.

Beträffande överinspektören för sinnessjukvården delar föreningen icke
utredningens tro, att bättre anställningsförhållanden jämte en löneökning på
endast 1 000 kronor, varigenom överinspektören skulle erhålla 18 300 kronor
per år, skulle locka en väl kvalificerad kraft. Föreningen anser, att därtill
bör komma en hyresersättning av åtminstone 3 000 kronor per år.

Föreningen delar utredningens åsikt, att tillsyningsmyndigheten bör verka
för en intensifiering av den sjukvårdande verksamheten vid sinnessjukhusen,
särskilt vad beträffar den aktiva terapien. Denna senare uppgift kan måhända
också utövas av överinspektören, varvid man dock måste beakta svårigheten
att finna lämplig befattningshavare, som behärskar båda sidorna av
verksamheten. Föreningen vill dock ifrågasätta, om dessa stora arbetsuppgifter
kunna fyllas av en enda läkare. Lämpligare vore att inrätta en tjänst
såsom konsulent i sinnessjukvårdsfrågor direkt under byråchefen å sinnessjukvårdsbyrån.
Sinnessjukvårdens stora utveckling under senare år torde ha
givit överinspektören en arbetsbörda av sådan storleksordning, att han även
vid bibehållande av nuvarande inspektionsuppgifter bör befrias från deltagande
i rättspsykiatriska nämndens arbete.

Sinnesslövården befinner sig fortfarande i ett icke godtagbart skick, och
en genomgripande omorganisation måste med det snaraste företagas. Denna
viktiga fråga har också upptagits i medicinalstyrelsens s. k. 10-årsplan. De
arbetsuppgifter man kan förvänta komma att åvila inspektören för sinnesslövården
komma att bli särskilt krävande och fordra en väl kvalificerad
läkare. Föreningen delar därför till en del utredningens uppfattning om inspektörens
löneställning men anser, att även här hyresersättning av samma
storlek som ovan angivits bör tillkomma. I detta sammanhang vill föreningen
icke ingå på spörsmålet om lämpligheten att förena tjänsten som inspektör
över sinnesslövården med inspektionen av den psykiska barna- och ungdomsvården
men kan icke underlåta en förmodan, att även detta senare arbete
kommer att bli betydligt krävande med tiden.

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Statskontoret anser, att överinspektören för sinnessjukvålden bör bibehållas
vid sin nuvarande placering (C 6) och att inspektören för sinnesslövården
m. m. bör hänföras till lönegrad C 5.

Allmänna lönenämnden förordar, att överinspektören för sinnessjukvården
beredes samma anställnings- och löneförmåner, som utredningen föreslagit
för medicinalråd (C 7). Beträffande inspektören för sinnesslövården in. in.
kan lönenämnden för sin del icke finna, att vad medicinalstyrelsen anfört
bör föranleda ett frångående av utredningens förslag om placering av tjänsten
i lönegrad C 6.

Beträffande slutligen den löneställning, som bör tillkomma generaldirektören
samt överdirektör inom styrelsen, yttrar medicinalstyrelsen
följande.

Vad generaldirektörens avlöning angår kan medicinalstyrelsen ansluta sig
till de sakkunnigas motivering. Däremot vill styrelsen åberopa just denna
motivering för en placering av honom i lönegraden C 15 eller samma lönegrad,
som tillkommer ordföranden och chefen för statens organisationsnämnd
samt cheferna för generalpoststyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det kan enligt styrelsens mening knappast anses rimligt, att chefen för
medicinalstyrelsen skall uppbära en avlöning, som alltför markant understiger
inkomsterna för flertalet tjänsteläkare och chefer vid landets lasarettsavdelningar.

När det gäller de båda överdirektörerna, synes det medicinalstyrelsen som
om löneställningen för överdirektören vid karolinska sjukhuset kan tjäna till
vägledning. Åtminstone för styrelsen skulle det te sig märkligt, om överdirektörsbefattningarna
i den riksomspännande centraladministrationen skulle
genom lönegradsplaceringen anges såsom mindre viktiga än den administrative
chefsbefattningen för en enda statlig sjukvårdsanstalt, låt vara en av de
största i landet. Att märka är, att de båda överdirektörerna skulle i stor utsträckning
övertaga arbetsuppgifter, som nu åvila generaldirektören. Då
överdirektören vid karolinska sjukhuset hänförts till lönegrad C 10, föreslår
medicinalstyrelsen, att såväl den medicinske som den administrative överdirektören
hos styrelsen placeras lägst i denna lönegrad.

Statskontoret anser däremot tillräckliga skäl icke föreligga för höjning av
generaldirektörens lön utöver den för cheferna för större civila verk — t. ex.
tullverket — sedvanliga lönegraden C 12. Den administrative överdirektör,
som tillika skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare, föreslås
hänförd till lönegrad C 8 utan det av utredningen föreslagna tilläggsarvodet,
enär ställföreträdarskapet skulle ingå i överdirektörens normala tjänsteåligganden.

Allmänna lönenämnden tillstyrker utredningens förslag om uppflyttning av
generaldirektören i lönegrad C 14. Vidare har lönenämnden i och för sig
intet att erinra mot att den administrative överdirektören hänföres till lönegrad
C 8. För ställföreträdarskapet borde enligt nämndens mening icke utgå
fast arvode utan vikariatsersättning för tid, som överdirektören uppehölle
generaldirektörsbefattningen. För den händelse Kungl. Maj:t skulle förordna
annan än överdirektören till ställföreträdare, borde särskilt arvode tillerkännas
denne.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Föredraganden.

Erfarenheten har till fullo bestyrkt, att betydande svårigheter mött vid
rekryteringen av de medicinska byråchefstjänsterna. Det torde ock
få anses klarlagt, att dessa svårigheter till huvudsaklig del bottna i det förhållandet,
att de inkomster, som äro förenade med ifrågavarande byråchefstjänster,
i regel avsevärt understiga dem, som medfölja läkarverksamhet i
statlig eller kommunal tjänst. För att förvärva kvalificerad innehavare av
dessa tjänster ha ej sällan bisysslor måst tolereras i en omfattning, som icke
varit önskvärd. Med den allt snabbare utveckling, som kännetecknar medicinalväsendet
under senare tid, har samtidigt behov uppkommit av en anställningsform,
som möjliggör en mera smidigt avpassad avgång ur tjänsten med
oavkortad pension än gällande ordning för tjänster å A-plan medgiver.

I likhet med utredningen, medicinalstyrelsen och lönenämnden anser jag,
att en överflyttning av de medicinska byråchefstjänsterna på civila avlöningsreglementets
C-plan ur nu anförda synpunkter skulle medföra betydande
fördelar. Det är visserligen sant, att den säkrare ställning, som
en fullmakt innebär, har sitt särskilda värde ur rekryteringssynpunkt.
Men å andra sidan har erfarenheten tydligt visat, att den nuvarande löneställningen
i och för sig icke är tillräckligt lockande för de läkarkategorier,
varom här närmast är fråga, varför en höjning av medicinalrådens löner i allt
fall måste vidtagas, om rekryteringsmöjligheterna skola kunna förbättras. Jag
anser det då vara en beaktansvärd vinst, om man samtidigt kan möjliggöra
en större rörlighet i fråga om befattningarnas återbesättande än vad nu är
fallet. Härvid vill jag, i anledning av vad statskontoret anfört, fästa uppmärksamheten
vid att ett utbyte av medicinskt skolade byråchefer mot juridisktadministrativt
utbildade åtminstone tills vidare icke synes erbjuda en framkomlig
väg ur rekryteringssvårigheterna. Jag förordar därför, att ifrågavarande
befattningar överföras till C-plan. Då enahanda synpunkter i större
eller mindre utsträckning kunna anläggas även beträffande chefstjänsterna
för tandvårds- och apoteksbyråerna, torde dessa tjänster likaledes böra uppföras
å C-plan.

I fråga om lönegradsplaceringen innebär utredningens förslag, att läkarbyråcheferna
skola placeras i lönegrad C 7 och övriga fackbyråchefer i C 6.
Avgörande betydelse har därvid tillmätts inkomstläget för rekryteringsgruppema.
Häremot ha medicinalstyrelsen och lönenämnden m. fl. remissinstanser
hävdat, att en enhetlig lönegradsplacering av samtliga fackbyråchefer
inom medicinalstyrelsen vore mera rättvis med hänsyn till arten och omfattningen
av fackbyråchefernas arbetsbörda och ansvar. Medicinalstyrelsen har
för sin del förordat lönegrad C 8, medan lönenämnden stannat vid att tillstyrka
lönegrad C 7, även om enligt lönenämndens uppfattning vägande skäl
kunna anföras för en högre placering. Själv ansluter jag mig till lönenämndens
ståndpunkt och förordar alltså lönegrad C 7 för samtliga fackbyråchefer.
Till detta mitt ställningstagande har i sin mån medverkat, att medelinkomsten
för centralpoliklinikföreståndarna inom folktandvården samt för apoteksinne -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

havarna under år 1945 enligt lämnade uppgifter stigit till omkring 20 000
kronor, vilket efter den allmänna lönerevisionen ungefär motsvarar inkomsten
i lönegrad C 7. Samtliga fackbyråchefer torde böra benämnas medicinalråd
och förordnas för en tid av sex år i sänder.

Om den av mig förordade lönegradsplaceringen godtages, förutsätter jag
i likhet med utredningen, att en restriktivare prövning av frågor om tillstånd
för fackbyråcheferna att innehava bisysslor kommer att framdeles tillämpas.
Att helt förbjuda innehav av dylika sysslor lärer lika litet som i andra fall
vara möjligt eller ur allmän synpunkt önskvärt.

Beträffande de administrativa byråcheferna är jag icke beredd att förorda
annan placering än 30 lönegraden. Chefen för lag- och utredningsbyrån torde
tills vidare böra anställas å extra ordinarie stat.

Av vad jag i det föregående förordat anser jag böra följa, att överinspektören
för sinnessjukvården i riket uppflyttas från lönegrad C 6 till
C 7 samt att han liksom medicinalråden förordnas för en tid av sex år i
sänder. I likhet med utredningen utgår jag härvid från att han, i mån av
tid, skall ägna ökad uppmärksamhet åt den aktiva terapien inom sinnessjukvården
samt att han skall vara föredragande inom styrelsen i ärenden, som
direkt sammanhänga med hans verksamhet. För att lätta hans nuvarande
arbetsbörda bör han befrias från honom nu författningsenligt åliggande skyldighet
att såsom ledamot deltaga i rättspsykiatriska nämndens sammanträden.
Till frågan om hans ersättare i nämnden återkommer jag i ett följande avsnitt.

Körande inspektören för sinnesslö vår den samt den psykiska
barn a- och ungdomsvården ansluter jag mig till utredningens förslag,
att befattningen uppföres å C-planen med placering i lönegrad C 6 samt att
innehavaren, i avbidan på närmare erfarenhet rörande lämpligheten att förena
nu berörda arbetsuppgifter, förordnas tills vidare. Av enahanda skäl torde
någon förändring av befattningens benämning icke böra nu vidtagas.

Fullgoda motiv synas mig vidare ha förebragts för att bereda generaldirektören
en förbättrad löneställning. Jag anser mig dock icke kunna gå
utöver utredningens, av lönenämnden biträdda förslag att placera verkschefen
i lönegrad C 14, medförande en löneökning av i runt tal 4 000 kronor.

Vad slutligen angår överdirektören kunna skäl anföras såväl för utredningens
förslag om placering i lönegrad C 8 jämte särskilt arvode såsom
ersättning för ställföreträdarskapet som för medicinalstyrelsens förslag att
placera honom i lönegrad C 10. Med hänsyn till önskvärdheten av att åt
Kungl. Maj :t inrymmes frihet i fråga om förordnande av ställföreträdare för
generaldirektören, vill jag för min del förorda, att överdirektörsbefattningen
placeras i lönegrad C 8 och att för ställföreträdarskapet utgår ett särskilt
arvode av 2 000 kronor för år, motsvarande skillnaden mellan lönegraderna
C 8 och C 10. Tilläggas må, att ett arvode av samma storlek för närvarande
utgår till verkschefernas ställföreträdare i telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Behovet av underordnad personal och dennas

löneställning.

A. Läkarbyråerna.

Nuvarande personalbestånd.

Å samtliga nuvarande läkarbyråer (frånsett lasarettsbyråns tandvårdsavdelning)
är anställd biträdande personal med medicinsk utbildning. Flertalet
av de medicinskt utbildade medarbetarna har karaktären av specialföredragande,
d. v. s. de ha jämlikt 18 § instruktionen för medicinalstyrelsen av generaldirektören
förordnats att i byråchefs ställe och, efter omständigheterna,
under dennes inseende handlägga viss eller vissa grupper av ärenden. Sådana
specialföredragande finnas -— frånsett föredragande av mera tillfällig karaktär
— för närvarande till ett antal av 6, nämligen å medicinalbyrån en för mödravårdsärenden
och en för barnavårdsärenden, å hälsovårdsbyrån en för ärenden
rörande könssjukdomarnas bekämpande, å lasarettsbyrån en för tuberkulosärenden
samt å sinnessjukvårdsbyrån två för rättspsykiatriska ärenden. Samtliga
dessa äro anställda mot arvode varierande alltefter arbetstidens längd.
Härutöver finnas 3 s. k. medicinalrådsassistenter, varav en är placerad å
medicinalbyrån och huvudsakligen biträder byråchefen vid beredningen av
rättsmedicinska ärenden, en biträder byråchefen å hälsovårdsbyrån vid beredningen
företrädesvis av ärenden rörande vaccinationsbefrielse, tillstånd
till förgörande av ohyra med vissa gifter samt på byrån ankommande vikariatsförordnanden
och statistiska sammanställningar, medan den tredje, som är
av mera tillfällig karaktär, biträder chefen för sinnessjukvårdsbyrån med
handläggning av framställningar från patienter, placering av straffriförklarade,
förordnanden av läkare m. m. Medicinalrådsassistenterna åtnjuta arvode efter
5 300 kronor för år.

I anslutning härtill må erinras om att å lasarettsbyrån tjänstgöra 2 befattningshavare
med sjuksköterskeutbildning. Den ena är placerad som byråinspektör
i lönegrad A 22 och har att å styrelsens vägnar utöva inspektion
över sjuksköterskeväsendet samt att i övrigt biträda med föredragning och beredning
av ärenden rörande sjuksköterskeväsendet. Den andra, som tillsatts år
1945, fungerar som biträdande byråinspektör och avlönas tills vidare enligt
lönegrad Eo 17.

Å alla läkarbyråer finnes dessutom juridiskt utbildad personal. Den består
bland annat av 3 förste byråsekreterare (A 24), placerade å respektive medicinal-,
lasaretts- och sinnessjukvårdsbyråerna, samt 2 byråsekreterare (A 21).
Härtill komma 1 befattningshavare med arvode motsvarande lönegrad Eo 24,
placerad på hälsovårdsbyrån, samt 7 amanuenser, av vilka två tillkommit under
innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

79

Medicinalstyrelseutredningen.

I fråga om den biträdande personalen med medicinsk utbildning
har utredningens förslag påverkats av att den medicinska sakkunskapen, särskilt
under senare år, successivt tillgodosetts i relativt betydande omfattning
efter hand som utvecklingen på medicinalväsendets område fortskridit. Samtliga
sex specialföredragande ha sålunda tillkommit under åren 1939—1945,
varjämte åt inspektören för sinnesslövården m. m. uppdragits att föredraga
flertalet till dennes område hörande ärenden. Utredningens förslag begränsar
sig därför till smärre jämkningar av organisationen i denna del.

I första hand föreslås, att å medicinalbyråns allmänna avdelning anställes
en särskild föredragande för ärenden av rättsmedicinsk eller därmed närbesläktad
natur. Samtidigt härmed skulle nuvarande befattning som medicinalrådsassistent
å byrån indragas. Motiveringen för denna förändring, som sammanhänger
med frågan om byråindelningen, är främst att lätta arbetsbördan
för medicinalbyråchefen, på vilken föredragningsskyldigheten för dessa ärenden
för närvarande vilar.

I fråga om den socialhygieniska avdelningen har utredningen riktat
uppmärksamheten på att 1941 års befolkningsutredning i ett den 22 november
1945 dagtecknat betänkande om förlossningsvården (SOU 1945: 50)
föreslagit anställande av en arvodesavlönad läkare, som skulle tjänstgöra dels
som överinspektör för förlossningsvården i dess helhet, inklusive den förebyggande
mödravården, dels ock som föredragande i viktigare ärenden inom
detta område. Ifrågavarande anordning hade tänkts som ett provisorium
under den tid, som erfordras för en genomgående översyn av förlossningsvården
i landets olika sjukvårdsområden i syfte att avhjälpa nu föreliggande
brister inom denna vårdgren. Med beaktande härav och för att ej belasta
överinspektören med rutinbetonade ärenden förutsattes nuvarande specialföredraganden
i mödravårdsärenden skola bibehållas med oförändrat arvode.
Härjämte föreslogs, att inom medicinalstyrelsen skulle anställas en heltidstjänstgörande
barnmorska i lönegrad Eo 20 för att biträda dels med övervakningen
av det under beredskapsperioden upplagda barnmorskeregistret,
dels ock med erforderliga detaljutredningar rörande mödra- och förlossningsvårdens
anordnande, barnmorskornas tjänstgöring m. m.

Utredningen begränsar sig för egen del till att konstatera, att befattningen
som överinspektör för förlossningsvården allenast vore avsedd som ett provisorium
för tillgodoseende av vissa uppgifter av övergående natur. Efter
denna övergångstid borde de med förebyggande mödravården och öppna
förlossningsvården sammanhängande ärendena kunna handläggas av en deltidsanställd
specialföredragande med biträde av en barnmorska. Utredningen,
som enligt direktiven i huvudsak hade att inrikta sig på planläggandet av
en organisation för normala förhållanden, ansåge sig på grund härav allenast
böra räkna med sistnämnda två befattningshavare för nu berörda ändamål.
Dessa borde jämte föredraganden i barnavård placeras å byråns socialhygieniska
avdelning. Specialföredragandena borde åtnjuta arvode enligt grunder,

80

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67.

som i det följande angivas, medan barnmorskan tills vidare borde anställas
som extra tjänsteman i 20 lönegraden.

Beträffande hälsovårdsbyrån har utredningen funnit behovet av specialföredragande
vara mera svårbedömt. Utredningen yttrar härutinnan bl. a.

Å ena sidan är att märka, att antalet hälsovårdsärenden av fredsbetonad
karaktär under den senaste 10-årsperioden avsevärt ökat. Det torde ock kunna
förväntas, att frågor rörande bostads- och sanitetsförhållanden, näringshygien
och livsmedelskontroll samt yrkeshygien efter hand komma att i allt högre
grad taga byråchefens tid och uppmärksamhet i anspråk. I dessa ärenden torde
dock den tekniska utredningen böra verkställas genom statens institut för
folkhälsan, som för ändamålet bör förstärkas med en sanitetsingenjör och en
byggnadstekniskt utbildad befattningshavare, till en början lämpligen anställda
på deltid mot arvode, förslagsvis 6 000 kronor per befattningshavare. Å andra
sidan kan en icke ringa lättnad i byråns arbetsbörda beräknas inträda, därest
för handläggning av lagfrågor och större utredningar en särskild byrå med
statistisk avdelning inrättas samt ärenden angående den slutna epidemivården
överflyttas till sjukhusbyrån. En minskning i byråns arbetsmängd bör jämväl
vinnas, om utredningens förslag rörande decentralisering till förste provinsialläkarna
och med dem jämställda stadsläkare av beslutanderätten i vissa
ärenden genomföras. Ytterligare en omständighet torde böra beaktas i
detta sammanhang. Att döma av förhållandena efter förra världskriget torde
en betydande nedgång av könssjukdomarnas frekvens med viss sannolikhet
kunna påräknas inom en relativt nära framtid. En sådan tendens har för
övrigt redan visat sig. Detta torde i sin tur giva anledning till att om något
år taga behovet av den nuvarande specialföredraganden för ärenden rörande
könssjukdomarnas bekämpande under omprövning. Det lärer därvid närmast
bli fråga om en begränsning av vederbörande föredragandes arbetstid, men
det kan också befinnas ändamålsenligt att byråchefen övertager dennes
ärenden och i stället befrias från föredragningen av vissa andra ärenden.
Någon ökning av antalet specialföredragande torde under sådana omständigheter
icke böra nu ifrågakomma. Utredningen räknar för sin del med en deltidsanställd
specialföredragande såsom normalt behov å denna byrå. Ett genomförande
av medicinalstyrelseutredningens samtliga nämnda förslag synes
vidare medföra en möjlighet att indraga nuvarande assistentbefattning å
byrån. Detta gäller särskilt, om, på sätt utredningen i det följande föreslår,
till byråns förfogande ställes en kvalificerad juridisk kraft, på vilken beredningen
av mera administrativt betonade ärenden kan överlåtas i större omfattning
än nu. I avbidan på närmare erfarenhet rörande behovet av medicinskt
utbildad biträdespersonal å denna byrå under de närmaste åren anser
sig utredningen dock icke böra för närvarande förorda indragning av nämnda
befattning.

Yad angår övriga läkarbyråer (sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och
rättspsykiatriska byrån) har utredningen icke funnit någon förändring av den
medicinskt utbildade personalens sammansättning för det dåvarande påkallad.
Utredningen betonar emellertid samtidigt, att behovet av dylik personal varierade
allteftersom utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område fortskrede
samt att detsamma därför icke läte sig bedöma för någon längre tid framåt.
Med den anställningsform, som tillämpades för denna personal — anställning
tills vidare mot arvode — kunde ock en dylik bedömning utan större olägenhet
undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 81

I anslutning härtill berör utredningen frågan om specialföredragandenas
Tjänstgörings- och avlöningsförhållanden, varvid utredningen anför.

De nuvarande arvodena till specialföredragandena utgå i ett fall med 16 500
kronor, avseende heltidstjänstgöring, i tre fall med 7 200 kronor, avseende
en tjänstgöring om 51/2 timmar, varav 3''A timmar å tjänsterummet, i ett fall
med 5 300 kronor för 4 timmars tjänstgöring, varav 2 timmar å tjänsterummet,
samt i återstående fall med 3 60Ö kronor, avseende en tjänstgöring av minst
2 timmar enligt medicinalstyrelsens närmare bestämmande. Det högsta arvodet,
som uppbäres av föredraganden för ärenden rörande könssjukvården och
nära överensstämmer med medicinalråds slutlön, inklusive rörligt tillägg och
kristillägg, torde ha utmätts med tanke på de speciella krav, som förelågo vid
befattningens inrättande (år 1944). De övriga arvodena ha ursprungligen stått
i visst förhållande till medicinalrådens begynnelselöner. Under krisåren ha
de emellertid — såsom utgörande ersättning för bisysslor -— icke undergått
förhöjning i samma mån som sistnämnda löner, inberäknat rörligt tillägg och
kristillägg, varför proportionen mellan arvodesbeloppen och lönerna förskjutits
till arvodestagarnas nackdel. Bifalles medicinalstyrelseutredningens förslag
om överflyttning av medicinalråden å civila avlöningsreglementets löneplan
C, lönegrad 7, blir skillnaden ännu större. En reglering uppåt av arvodesbeloppen
synes därför skälig. 1 samband därmed torde en mindre jämkning
av den för de deltidsanställda arvodestagarna gällande arbetstiden böra vidtagas.
Utredningen föreslår för sin del, att deltidsarvodena fixeras till 8 400,
6 000 och 4 200 kronor, varvid utredningen räknat med en arbetstid av omkring
5, 0V2 och 2V2 timmar dagligen.

För de till sjukhusbyrån knutna befattningarna såsom byråinspektör
och biträdande byråinspektör (för sjuksköterskeviisendet) föreslås
jämväl viss löneförbättring. Till stöd härför yttrar utredningen följande.

Arbetsfördelningen mellan de å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) tjänstgörande
sjuksköterskorna har provisoriskt fastställts i huvudsak så, att byråinspektören
under byråchefen handlägger ärenden rörande sjuksköterskeutbildningen
samt sjuksköterskornas arbetsförhållanden och tjänsteverksamhet
inom distriktsvården, medan den biträdande byråinspektören i motsvarande
omfattning föredrager ärenden rörande sjuksköterskebyråerna och den
kvinnliga sjukvårdspersonalen i den slutna vården samt har överinseendet över
sjuksköterskeregistret ävensom, i mån av tid, biträder byråinspektören med
övriga förekommande göromål. Mot denna uppdelning, som företrädesvis har
sin grund i de nuvarande befattningshavarnas föregående utbildning och
erfarenhet, kan möjligen invändas, att det ur saklig synpunkt hade legat närmare
till hands att låta byråinspektören svara för handläggningen av ärenden
rörande sjuksköterskeutbildningen och sjukvårdspersonalen i den slutna vården
såsom omfattande det mest krävande arbetet och låta den biträdande inspektören
handlägga ärenden rörande bland annat distriktsvården. A andra
sidan har utredningen räknat med att den biträdande inspektören även i fortsättningen
skall handhava övervakningen av sjuksköterskeregistret, en uppgift
som närmast anknyter till den slutna vården. Anledning synes utredningen
därlbr icke föreligga att rubba på den nuvarande ordningen. Arbetsfördelningen
mellan ifrågavarande befattningshavare torde instruktionsmässigt icke böra
på annat sätt fastslås än att den biträdande byråinspektören skall vara skyldig
att i den omfattning, som generaldirektören bestämmer, föredraga ärenden
rörande sjuksköterskeväsendet eller eljest fullgöra på byråinspektören ankommande
åligganden. Utredningen, som utgår från att båda befattningshavarna
mer eller mindre regelbundet komma att fungera som föredragande,

Bibana till riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 67.

2101 40 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

anser det för sin del rimligt, att den biträdande byråinspektören placeras i
något högre lönegrad än den nu provisoriskt fastställda, förslagsvis i lönegrad
Eo 20. Härjämte vill utredningen ifrågasätta, huruvida icke byråinspektöreu
med hänsyn till den betydelse för sjukvården, som befattningen måste tillmätas,
bör placeras i 24 lönegraden i likhet med vad fallet är beträffande
t. ex. vissa byråinspektörsbefattningar i socialstyrelsen.

Beträffande behovet av personal med juridiskt-administrativ
utbildning yttrar utredningen.

Det med utvecklingen och antalet nytillkommande specialföredragande
stegrade behovet av juridiskt-administrativt biträde å läkarbyråerna har
under det senaste decenniet nästan uteslutande tillgodosetts genom anställande
av ett ökat antal amanuenser. Redan tidigare har utredningen
framhållit, att detta tillvägagångssätt enligt vad erfarenheten utvisat icke
varit till fyllest, när det gällt att bedöma förekommande ärenden ur allmänt
administrativa synpunkter eller att taga ställning till mera omfattande eller svårlösta
frågor. Utredningen har också för tillgodoseende av detta behov föreslagit
inrättande av särskilda, för hela styrelsen gemensamma befattningar
(administrativa överdirektören och lagbyråchefen).

Emellertid har å vissa byråer, företrädesvis medicinal- och läsår ettsbyråerna,
ett allt starkare behov av kvalificerad juridiskt-administrativ sakkunskap
gjort sig gällande även vid handläggningen av mera löpande ärenden.
Detta torde till väsentlig del få ses mot bakgrunden av den kraftigt stegrade
statliga bidragsverksamheten på hälso- och sjukvårdens område samt
den därav följande reglerande och kontrollerande verksamheten. Beträffande
nämnda två byråer tillkommer därjämte en särskild omständighet att beakta
i förevarande sammanhang. I annat sammanhang har utredningen starkt understrukit
angelägenheten av att styrelsens inspektions- och konsultationsverksamhet
å hälso- och sjukvårdens område intensifieras. Utredningen har i sådant
syfte räknat med att vardera av cheferna för medicinal- och sjukhusbyråerna
kommer att under olika perioder befinna sig på resor i skilda delar
av landet under sammanlagt 8—12 veckor om året. För att möjliggöra detta
synes det utredningen nödvändigt att å vardera byrån finnes tillgänglig, en
kvalificerad kraft, som är väl insatt i det löpande arbetet och automatiskt
kan övertaga handläggningen, inklusive föredragningen, av rutinärenden under
chefens frånvaro. Med hänsyn till det sålunda anförda vill utredningen föreslå,
att förste byråsekreterartjänsterna å dessa byråer förändras till byrådirektörsbefattningar
i 28 lönegraden. I den omfattning generaldirektören
efter samråd med byråchefen finner lämpligt bör åt innehavarna av dessa befattningar
även mera regelmässigt anförtros föredragningen av viss eller vissa
grupper ärenden. Byrådirektören å medicinalbyrån torde samtidigt böra fungera
som administrativt sammanhållande kraft i fråga om handläggningen av
de till byrån hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas
socialhygieniska verksamhet. Ur denna synpunkt skulle det vara
önskvärt, om för befattningen kunde förvärvas en med nyssnämnda verksamhets
administrativa sidor väl förtrogen tjänsteman. Slutligen vill utredningen
icke underlåta att i detta sammanhang betona, att rekryteringen av juristtjänsterna
i ett verk av medicinalstyrelsens karaktär städse måste vålla särskilda
svårigheter. Inrättandet av två byrådirektörsbefattningar bör emellertid enligtutredningens
mening vara ägnat att i väsentlig grad underlätta en tillfredsställande
rekrytering av juridiskt-administrativa krafter i styrelsen.

Å vardera av nu nämnda byråer, som förutom byråchefen komma att inrymma
3—4 föredragande utan juridiskt-administrativ utbildning, bör tillika
finnas en ordinarie byråsekreterare i lönegrad A 21. I förhållande till nuva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 83

rande organisation innebär detta, att å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) skulle
tillkomma en byråsekreterartjänst. Denna förändring är påkallad icke minst
med hänsyn till det ökade behovet av juridiskt utbildad kraft å byråinspektörens
avdelning, där bland annat frågor om reglering av kommunala sjukskötersketjänster
i löne- och pensionshänseende handläggas. För vardera
byrån kräves härjämte biträde av en å två amanuenser.

Behovet av juridiskt utbildad personal å hälsovårdsbyrån har under
senare år tillgodosetts allenast genom en byråsekreterare (A 21) och en halvtidsamanuens.
Så som utvecklingen på hälsovårdens område hittills gestaltat
sig, har detta visat sig icke vara till fyllest. Medicinalstyrelsen hemställde därför
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 september 1945 om medel för anställande
tills vidare av en jurist med arvode, motsvarande lön i 26 lönegraden,
i stället för den nuvarande halvtidsamanuensen. Ifrågavarande befattningshavare
skulle dels fungera som sekreterare samt fullgöra vissa andra mera
kvalificerade göromål åt det under medicinalstyrelsens överinseende stående
gengasforskningsrådet, dels ock biträda å hälsovårdsbyrån vid handläggningen
av det förhållandevis stora antal ärenden rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan,
byggnadsstadgan och epidemilagen m. m., vari regeringsrätten
infordrar medicinalstyrelsens utlåtande. Den nuvarande byråsekreteraren
skulle i övrigt biträda å byråns kansli. Kungl. Maj:t har genom beslut den
9 november 1945 såtillvida bifallit denna framställning som medicinalstyrelrelsen
bemyndigats att under budgetåret 1945/46 å hälsovårdsbyrån anställa
en sekreterare mot ett arvode av 930 kronor för månad, motsvarande avlöning
i lönegrad Eo 24.

Utredningen finner det för sin del mindre sannolikt, att forskningsverksamheten
rörande förgiftningsfaran i samband med användningen av gengas
(eller annan koloxid) i fortsättningen blir av sådan art och omfattning, att
den kan tillmätas avgörande inflytande på frågan om förstärkning av den
juridiskt-administrativa personalen å hälsovårdsbyrån. I betraktande av
svårighetsgraden och omfattningen av hälsovårdsbyråns arbetsbörda i allmänhet
synes det emellertid utredningen rimligt, att hälsovårdsbyrån tilldelas
det administrativa stöd för handläggning av löpande ärenden, som en
förste byråsekreterarbefattning utgör. Tillräckliga skäl torde dock knappast
föreligga att placera denna i högre löneställning än 24 lönegraden. I den
mån behov av ytterligare juridiskt utbildad arbetskraft förefinnes å byrån,
bör detta kunna tillgodoses genom anlitande av amanuenser; utredningen
räknar tills vidare med en sådan amanuens. Vid bifall till utredningens förslag
bör alltså nuvarande befattning som byråsekreterare överflyttas till
annan byrå, där sådan befattning erfordras.

Å sinnessjuk vårdsby rån och dess rätt spsykiatri ska avdelning
tjänstgöra för närvarande en förste byråsekreterare (A 24) samt en heloch
en halvtidsamanuens. Enligt ett av medicinalstyrelsen år 1945 framlagt
förslag erfordras en betydande utbyggnad av sinnessjuk- och sinnesslövården.
Härjämte har man att räkna med en fortskridande utveckling av den psykiska
bama- och ungdomsvården, till vilken staten från och med innevarande
budgetår lämnar bidrag. Antalet rättspsykiatriska ärenden visar samtidigt en
stadig tendens att stiga. Den omständigheten, att eu särskild organisation
inrättats för verkställande av erforderliga rättspsykiatriska undersökningar,
kan jämväl beräknas medföra ökade krav på juridiskt-administrativ sakkunskap.
Med hänsyn härtill finner utredningen rimligt att den nya byrå, på
vilken handläggningen av de rättspsykiatriska ärendena enligt utredningens
förslag skulle ankomma, förses med en ordinarie befattning som byråsekrcteraro
i lönegraden A 21. Till vardera byråns förfogande torde härjämte böra

84

Kungl. ilaj:ts proposition nr 67.

ställas en amanuens. I den mån överinspektören för sinnessjukvården och
inspektören för sinnesslövården m. m. i egenskap av föredragande äro i
behov av juridiskt-administrativt biträde för upprättande av expeditioner m. m.,
torde detta i första hand böra tillhandahållas av sinnessjukvårdsbyrån.

I huvudsak innebär utredningens förslag alltså, att två förste byråsekreterartjänster
(A 24) utbytas mot två byrådirektörstjänster (A 28), att en
arvodesbefattning som förste byråsekreterare uppföres på ordinarie stat
(i lönegrad A 24) samt att antalet ordinarie byråsekreterarbefattningar (A 21)
ökas från två till tre.

Utredningen erinrar slutligen om att jämlikt medgivande av Kungl. Maj:t
den 17 mars 1944 må hos medicinalstyrelsen (sinnessjukvårdsbyrån) tills
vidare vara anställd en byggnadsinspektör mot ett arvode av 11200
kronor för år. Denne inspektör skall enligt en av Kungl. Maj:t samma dag
fastställd instruktion biträda medicinalstyrelsen och vederbörande sjukhusdirektioner
vid vården av de fastigheter, som stå under medicinalstyrelsens
förvaltning. Han skall därvid hava närmaste överinseendet och tillsynen över
dessa fastigheter samt förbereda frågor, som gälla byggnadernas underhåll.
Byggnadsinspektören åligger bland annat att biträda vederbörande sjukhusdirektioner
vid sådan årlig syn, som avses i 21 § sinnessjukvårdsstadgan,
och upprätta instrument över besiktningen, samt att, när så erfordras, verkställa
av- och tillträdessyner å tjänstebostäder och tillse, att enhetliga regler
till dessas underhåll följas. Innehavare av ifrågavarande befattning förordnas
av Kungl. Maj:t. Arvodet till densamma bestrides för närvarande från medicinalstyrelsens
delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Då denna befattning tillsatts först i april 1945, har någon större erfarenhet
rörande avvägningen av befattningshavarens göromål ännu icke vunnits.
Enligt utredningens mening kunna vissa skäl anföras för att åtminstone i
viss utsträckning å ifrågavarande befattningshavare överlåta föredragningen
av ärenden rörande underhåll och renovering av statens sinnessjukhus ävensom
angående ny-, till- och ombyggnad av ekonomibyggnader. Å andra sidan
vore det icke uteslutet, att en dylik föredragningsskyldighet skulle för byggnadsinspektören
medföra alltför stor bundenhet vid tjänsterummet till men
för hans egentliga uppgift. Närmare erfarenhet rörande dennes nuvarande
arbetsbörda syntes utredningen därför böra avvaktas, innan frågan om utvidgning
av byggnadsinspektörens befogenheter upptoges till omprövning. Utredningen
har under sådana förhållanden icke heller ansett sig böra ifrågasätta
någon ändring av befattningshavarens anställnings- eller löneförhållanden.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

Utredningens förslag angående den medicinskt utbildade personalen
har i allmänhet icke föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från
några håll, särskilt från medicinalstyrelsens sida, har dock framförts önskemål
om jämkningar i vissa hänseenden.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsen föreslår sålunda bland annat, att för föredragning av
rättspsykiatriska ärenden inrättas eu medicinalrådsbefattning i lönegrad
Eo 30. Styrelsen anför till stöd härför i huvudsak följande.

Såsom i betänkandet framhållits visar antalet rätts- och socialpsykiatriska
ärenden en stadig tendens att stiga. Ökningen har från 1944 till 1945 uppgått
till 510 inkommande ärenden. De av 1946 års riksdag beslutade ändringarna
i abortlagen torde komma att ytterligare öka antalet hithörande ärenden. —
Den i betänkandet föreslagna personalorganisationen för ifrågavarande byrå
hade kunnat räcka för den arbetsmängd, som förelåg år 1944, men förslår
icke för den betydligt större börda, som kan väntas år 1946 och senare
år. Medicinalstyrelsen nödgas därför föreslå, att den av de sakkunniga
upptagne biträdande föredraganden med ett arvode av 8 400 kronor utbytes
mot en heltidstjänstgörande befattningshavare.

Denne befattningshavare skulle ha att granska rättspsykiatriska utlåtanden,
avgivna av överläkare i lönegrad A 28 eller A 27, vilka därjämte äro berättigade
till hyresersättning. Då innehavare av befattningen måste äga förutsättningar
att kontrollera nyssnämnda överläkares arbete, torde lägre löneställning
än lönegrad Eo 30 icke böra ifrågakomma. Befattningshavaren torde
böra benämnas extra ordinarie medicinalråd.

Därest en extra ordinarie medicinalrådsbefattning inrättas på sätt styrelsen
nu föreslagit, borde en biträdande föredragande med en daglig tjänstgöringstid
av 2!/ä timmar tills vidare kunna fullgöra de arbetsuppgifter, som icke
medhinnas av de båda heltidsanställda föredragandena. Medicinalstyrelsen
tillstyrker därför de sakkunnigas förslag i denna del. Utvecklingen går emellertid
så fort när det gäller denna byrå, att det mycket snart kan bli nödvändigt
att utöka denne befattningshavares tjänstgöringstid.

Vidare anser styrelsen erforderligt, att å sinnessjukvårdsbyrån inrättas en
befattning som medicinalrådsassistent. Styrelsen yttrar härutinnan.

Arbetsbördan för chefen för sinnessjukvårdsbyrån har visat en oavbruten
ökning i samma mån som sinnessjukvården utbyggts. Belysande för storleken
av denna utbyggnad är i viss mån, att medeltalet vårdade på statens sinnessjukhus,
som år 1935 utgjorde 17 704, år 1944 ökat till 21 384. För att bereda
sinnessjuk vårdsby råchef en lättnad i arbetsbördan har det under senare år
varit nödvändigt för medicinalstyrelsen att bevilja honom upprepade partiella
tjänstledigheter, varjämte Kungl. Maj:t år 1946 medgivit tillfälligt anställande
av en medicinalrådsassistent å byrån. Då denna utväg visat sig
lämplig, finner medicinalstyrelsen det nödvändigt att å byrån definitivt inrättas
en befattning av nu nämnt slag. Denne befattningshavare borde dels
självständigt föredraga vissa ärenden av mindre komplicerad beskaffenhet
och dels biträda byråchefen vid beredningen av större ärenden. Hans dagliga
arbetstid torde till en början kunna bestämmas till 3''/2 timmar, varvid
ersättningen i enlighet med de sakkunnigas principförslag borde bestämmas
till ett arvode av 6 000 kronor för år.

Beträffande den medicinskt utbildade personalen förordar medicinalstyrelsen
i övrigt ingen annan ändring i utredningens förslag än att dels medicinalrådsassistenten
å hälsovårdsbyrån, vars arbete till avsevärd del är av
statistisk natur, överflyttas till den föreslagna statistiska avdelningen, dels
ock all ifrågavarande personal tilldelas en gemensam benämning, förslagsvis
assessor eller medicinalassessor. Till frågan om den av befolkningsutredningcn
föreslagna överinspektören för förlossningsvården har medicinalstyrelsen
förklarat sig vilja senare återkomma.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Allmänna lönenämnden är för sin del icke beredd att tillstyrka högre placering
för en heltidsanställd föredragande i rättspsykiatri, därest en sådan
skulle erfordras, än lönegrad Eo 28. I annat fall skulle å byrån komma att
finnas två tjänster i byråchefsgrad, vilket ur organisatorisk synpunkt icke
vore lämpligt.

Lönenämnden anser sig vidare icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag
till gemensam benämning av styrelsens medicinskt utbildade specialföredragande
och assistenter, enär assessorstiteln eniigt hävdvunnen praxis plägat
förbehållas juridiskt eller administrativt utbildade befattningshavare.

Riksräkenskapsverket har ej framfört annan erinran än att ämbetsverket
finner det vara tveksamt, om benämningen assessor eller medicinalassessor
bör användas för vissa medicinskt utbildade befattningshavare inom medicinalstyrelsen.

Svenska psykiatriska jöreningen anser arvodesanställning lämplig för den
biträdande föredraganden i rättspsykiatri, så länge denna disciplin befunne
sig i ett prövostadium och befattningen kunde innehavas såsom bisyssla. Föreningen
ifrågasätter dock, huruvida läkare med avsedd kompetens alltid vore
tillgänglig på orten. Det föreslagna arvodet synes föreningen otillräckligt
för att intressera lämplig läkare att under längre tid uppehålla befattningen.

Föreningen finner härjämte det föreslagna personalbeståndet på sinnessjukvårdsbyrån
märkligt litet i betraktande av att denna byrå bland annat vore
överstyrelse för den statliga sinnessjukvarden, såvitt rörde vård- och byggnadsfrågor.
I

I fråga om byråinspektörens avdelning av sjukhusbyran finner
medicinalstyrelsen såväl de föreslagna löneställningarna som antalet befattningshavare
otillfredsställande. Styrelsen utvecklar sina synpunkter härutinnan
sålunda.

Byråinspektörens avdelning utgör medicinalstyrelsens organ för handläggning
av alla ärenden, vilka angå sjuksköterskornas utbildning, arbetsförhållanden
och tjänsteverksamhet. Antalet sjuksköterskor i landet uppgår till
omkring 15 000, varav 10 000 i aktivt hälso- och sjukvårdsarbete. Redan
denna siffra torde ge en antydan om att arbetsbördan för ifrågavarande avdelning
är av betydande omfattning. Härtill kommer, att rekryteringen av erforderligt
antal sjuksköterskor för den snabbt växande hälso- och sjukvårdsorganisationen
i landet under de närmaste 10—15 åren torde komma att bli
ett av medicinalstyrelsens allvarligaste och mest svarlösta problem. För att
detsamma skall kunna bemästras torde många omfattande åtgärder erfordras
från styrelsens sidä.

Beträffande löneställningen kan styrelsen med hänsyn till byråinspektörens
omfattande föredragningsskyldighet icke anse riktigt, att hon placeras lägre
än i 26 lönegraden. Styrelsen vill härvid erinra om att 1945 års riksdag på
förslag av Kungl. Maj:t beslutat uppflyttning av byråinspektören för barnavårdsärenden
hos socialstyrelsen till 28 lönegraden. Enligt medicinalstyrelseutredningens
förslag, vilket styrelsen tillstyrker, skulle även biträdande byrainspektören
betros med egen föredragningsskyldighet. Med hänsyn härtill
torde lägre löneställning för denna befattningshavare än i lönegrad Eo 22 icke
böra ifrågakomma. X samband härmed föreslår medicinalstyrelsen, att tjänste -

87

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

benämningarna för ifrågavarande befattningshavare ändras till första byråinspektör
och byråinspektör.

Yad antalet befattningshavare angår får medicinalstyrelsen framhålla, att
den närmaste skötseln av det mycket omfattande sjuksköterskeregistret
vilket såsom de sakkunniga föreslagit torde böra stå under biträdande byråinspektörens
övervakning — kräver flera befattningshavare än det kanslibiträde,
som de sakkunniga tänkt sig. Härför erfordras enligt styrelsens uppfattning
en befattningshavare med sjuksköterskeutbildning, vilken torde böra
ges samma löneställning som hittills tillkomma föreståndaren för detta register,
nämligen i lönegraden Eo 16.

Medicinalstyrelsen får vidare erinra om att till styrelsens beredskapsavdelning
under senare år varit knuten en särskild föredragande för ärenden
rörande sjukgymnaster. Het är icke osannolikt, att denna kår kommer att få
en ökad användning i sjukvårdsarbetet, framför allt när det gäller behandling
av barnförlamningsfall. På grund härav och de gynnsamma erfarenheterna
av att ha en särskild föredragande för ifrågavarande grupp av ärenden
föreslår styrelsen, att ifrågavarande befattningshavare nu överflyttas till
byråinspektörens avdelning. Hon torde tills vidare kunna fullgöra sina uppgifter
med en daglig tjänstgöringstid av en timme, vid vilket förhållande ersättningen
torde kunna utgå i form av ett årsarvode, bestämt av Kungl. Maj :t,
å 1 200 kronor.

Slutligen förordar styrelsen, under hänvisning till barnmorskeärendenas
nära samband med sjuksköterskeärendena, att den av utredningen föreslagna
barnmorskan i lönegrad Ex 20 placeras å byråinspektörens avdelning i stället
för å medicinalbyråns socialhygieniska avdelning.

Allmänna lönenämnden har intet att erinra mot en uppflyttning av byråinspektören
från A 22 till A 24. Däremot kan lönenämnden icke tillstyrka,
att den biträdande byråinspektören, som för närvarande är placerad i Eo 17,
uppföres i högre lönegrad än Eo 18. Därest stadigvarande behov skulle föreligga
av ett sjuksköterskeutbildat biträde för sjuksköterskeregistret, borde
detta enligt nämndens uppfattning placeras i lönegrad Eo 15.

Statskontoret godtager utredningens förslag med den jämkningen, att den
biträdande byråinspektören, i avvaktan på resultatet av utredningen rörande
sjuksköterskornas löneförhållanden, borde bibehållas vid sin nuvarande
placering.

Svensk sjuksköterskeförening påyrkar inrättande av ytterligare en biträdande
byråinspektörsbefattning, som skulle inneha specialkompetens på sinnessjukvårdens
område. Föreningen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Med den knapphet på personal och den svårighet, som föreligger beträffande
rekryteringen bland annat på grund av de låga befolkningssiffrorna i
berörda åldrar, anser föreningen behovet av inspektion vid sjukstugor, lasarett,
sinnessjukhus och andra sjukvårdsanstalter synnerligen framträdande.
För närvarande pågå livliga diskussioner om effektivisering av sjukvårdsarbetet,
varigenom man hoj^pas kunna nedbringa samtliga personalgruppers
arbetstid till en normal sådan (8 timmar) utan att sjukvården härav blir
lidande, vare sig i fråga om den läkarna åvilande behandlingen eller den sjukvårdspersonalen
tillkommande dagliga vården av patienterna. Föreningen anser
det vara av fundamental betydelse, att i denna brytningstid inspektion i
större omfattning än hittills fuligöres av befattningshavare med byråinspektörernas
för sjuksköterskeväsendet kunskaper och erfarenhet. För närvarande

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

sker denna byråinspektörernas inspektion nästan uteslutande å kroppssjukhusen,
sjuksköterskeskolorna och i den öppna sjukvården. Även sinnessjukhusen
äro emellertid i stort behov av kontinuerlig inspektion, bland annat för
ett rationellt fördelande av arbetsuppgifterna.

Utredningen föreslår fasthållandet vid nuvarande organisation — dock
med lönereglering uppåt för byråinspektören samt den biträdande byråinspektören.
Byråinspektören skall även vara föredragande inom avdelningen
för socialhygien. Med utgångspunkt från tidigare förslag, nämligen att förenämnda
barnmorska även skall inneha sjuksköterskekompetens och kunna
vara behjälplig med ärenden även av detta slag, får föreningen föreslå ytterligare
en biträdande byråinspektörsbefattning inom sjukhusbyrån. Denna
byråinspektör skulle inneha specialkompetens inom sinnessjukvården samt
åläggas inspektionen vid sinnessjukhusen beträffande arbetsorganisationen
m. m. å vårdavdelningarna. Vid jämförelse med befattningshavare med likartad
arbetsuppgift i socialstyrelsen bör byråinspektören inom sjukhusbyrån
avlönas enligt A 26 samt biträdande byråinspektörerna (vari inräknas barnmorskan-sjuksköterskan)
enligt Eo 22.

Rörande den juridiskt-administrativa personalen understryker
medicinalstyrelsen utredningens uttalande därom, att förstärkningen av denna
personal under det senaste årtiondet nästan uteslutande skett genom anställande
av amanuenser, vilket nödgat styrelsen att anförtro denna personal uppgifter
av delvis mycket kvalificerad art. En förbättring av löneställningen för
vissa hithörande befattningar vore på grund härav mycket angelägen.

Styrelsen betonar vidare, att arbetsbördan å styrelsens samtliga byråer
numera innehölle så många moment av kvalificerat administrativ art, att det
finge anses uteslutet, att den juridiskt-administrative överdirektören och cheferna
för de båda administrativa byråerna skulle medhinna att ägna alla dylika
ärenden tillräcklig uppmärksamhet. Utredningens förslag om inrättande av
administrativa byrådirektörsbefattningar å vissa byråer hälsades därför av
styrelsen med stor tillfredsställelse. Styrelsen kunde dock icke helt dela de
sakkunnigas uppfattning, att byrådirektörerna regelmässigt skulle uppehålla
fackbyråchefsbefattningarna vid förfall för de ordinarie byråcheferna. Då
det dagliga arbetet innehölle ett stort antal ärenden av exklusivt facklig
natur, borde vid förfall för byråcheferna vikariatsfrågan lösas så, att en uppdelning
skedde av ärendena mellan den främste assessorn å byrån och den
främste administrative befattningshavaren. Nu anförda omständighet minskade
ej behovet eller värdet av den av de sakkunniga föreslagna anordningen.

Styrelsen uttalar därjämte, att ett bifall till styrelsens förslag om inrättande
av en socialhygienisk byrå nödvändiggjorde, att den nuvarande förste byråsekreterartjänsten
i lönegrad A 24 å medicinalbyrån bibehölles. Härutöver
erfordrades, såsom de sakkunniga föreslagit, en amanuens å denna byrå. Då
den för sjukhusbyrån avsedde byråsekreteraren helt erfordrades för byråinspektörens
avdelning, borde en av amanuensbefattningarna å byrån förändras
till en byråsekreterartjänst, som dock till en början kunde placeras i
lönegrad Eo21.

I övrigt har styrelsen godtagit utredningens förslag i förevarande hän -

89

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

seende med betonande av att den stigande arbetsbördan inom styrelsen snart
nog kunde nödvändiggöra ytterligare förstärkningar.

Statskontoret anser sig icke kunna tillstyrka, att förste byråsekreterartjänsterna
å vissa fackbyråer utbytas mot byrådirektörsbefattningar i lönegrad
A 28, vilket förslag främst syntes vara dikterat av en önskan att underlätta
rekryteringen av juristtjänsterna inom styrelsen.

Allmänna lönenämnden finner viss tvekan kunna råda i senast berörda
hänseende men vill dock icke motsätta sig utredningens förslag.

Statens organisationsnämnd finner för sin del icke möjligt att av handlingarna
i ärendet avgöra, huruvida den föreslagna personalbesättningen å
styrelsens olika byråer och avdelningar är lämpligt avvägd med hänsyn till
behovet. Härför krävdes en genomgående organisationsundersökning. Besparingsberedningens
delegation för organisationsundersökningar hade visserligen
år 1942 utfört en viss sådan undersökning inom styrelsen, men denna
undersökning hade i huvudsak endast berört biträdespersonalens arbete,
under det att det mera kvalificerade arbetet lämnats å sido, bland annat på
grund av medicinalstyrelseutredningens då pågående undersökning. Erfarenheterna
från organisationsundersökningarna inom statsförvaltningen hade
visat, att icke oväsentliga besparingar vore möjliga, om en noggrann genomgång
av arbetsorganisationen ägde rum. En sådan undersökning, omfattande
allt inom medicinalstyrelsen förekommande arbete, syntes följaktligen böra
äga rum, innan nya ordinarie tjänster inrättades i den omfattning, som i
ärendet föreslagits.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (OST) anför följande allmänna
synpunkter.

Sedan medicinalstyrelsens nuvarande organisation tillkom år 1915 har utvecklingen
—- såsom fallet varit med de flesta andra centrala ämbetsverk —
medfört betydande förändringar i ämbetsverkets arbetsuppgifter. Dessa förändringar,
som främst bestått i en kraftigt ökad arbetsvolym, ha emellertid
icke föranlett därav påkallade förändringar i ämbetsverkets organisation. En
följd härav har blivit, att personalen blivit hårt pressad. Ur personalsynpunkt
är det därför ett angeläget önskemål, att en omorganisation av ämbetsverket
snarast kommer till stånd.

Förbundet finner medicinalstyrelsens yttrande över betänkandet vara i
stort sett väl ägnat att bereda ämbetsverket möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina arbetsuppgifter. I vissa fall torde dock en utökning
eller uppflyttning i lönegrad av tjänsterna å de olika byråerna bliva
ofrånkomlig.

Yidare finner förbundet, att tillräcklig hänsyn icke tagits till det förhållandet
att ämbetsverkets byråchefer till sitt förfogande måste äga tillgång till juristpersonal
för kvalificerade arbetsuppgifter. Dessa jurister ha i allmänhet föreslagits
placerade i så låga lönegrader, att ämbetsverket riskerar att äventyra
rekryteringen till dessa tjänster.

Den föreslagna benämningen assessor för vissa läkartjänster finner förbundet
vara mindre tilltalande. Denna tjänstebenämning synes böra förbehållas
befattningshavare med juridisk utbildning.

Härutöver betonar förbundet, att ett bibehållande av förste byråsekreterarbefattning
på medicinalbyrån vore nödvändigt för fullgörandet av byråns
arbete, även om en administrativ byrådirektörsbefattning inrättades.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

I fråga om byggnadsinspektörsbef attningen framhåller medicinalstyrelsen,
att hittills vunna erfarenheter redan givit vid handen, att till
denna befattning hörande göromål vore av den omfattning, att de icke kunde
medhinnas av endast en befattningshavare. Det vore därför styrelsens avsikt
att inom en nära framtid hos Kungl. Maj:t hemställa om inrättande av
även en biträdande byggnadsinspektörsbefattning. Denne befattningshavare
komme styrelsen att föreslå till placering i lönegrad Eo 21. De sakkunnigas
förslag beträffande den redan inrättade byggnadsinspektörsbefattningen
borde såtillvida jämkas, att denne befattningshavare bereddes pensionsrätt
genom anställning i extra ordinarie befattning med placering i 26 lönegraden.

Allmänna lönenämnden åter anser skäl för närvarande icke föreligga att
överföra ifrågavarande befattning till extraordinarie stat.

Senare framställning'' av medicinalstyrelsen

och yttranden däröver.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av medicinalstyrelsen i promemoria
den 16 november 1946 gjord framställning om anvisande av medel för
nästa budgetår för bekämpande av råttor.

Styrelsen erinrar om att av 1945 års riksdag (skrivelse nr 486) anvisats
ett anslag av 40 000 kronor till utrotning av råttor, vilket anslag ställts till
styrelsens förfogande för bedrivande av försöksverksamhet på området i enlighet
med ett av statens livsmedelskommission i skrivelse den 16 juni 1944
framlagt förslag. För handhavandet av verksamheten hade hos styrelsen
under tiden den 1 oktober 1945—30 september 1946 varit anställd en särskild
konsulent med ett arvode av 10 000 kronor. Verksamheten hade förlagts
till vissa kommuner i Värmlands län. Såsom resultat av försökskampanjen
hade erhållits en mycket kraftig decimering av råttbeståndet. Medan fastigheterna
i de områden, där utrotningsförsöken utförts, före försökens början
varit besvärade av råttor eller möss i en utsträckning, som inom de olika
kommunerna växlat mellan 51 och 100 %>, hade efter avslutat arbete i de
skilda kommunerna mellan 81 och 98,5 % av fastigheterna varit fria från
råttor. Den propaganda, som bedrivits för råttsäkring av byggnader, för
vilken visst statligt bidrag kunde utlovas, hade däremot praktiskt taget
blivit utan resultat.

Som sammanfattande omdöme beträffande verksamheten uttalar styrelsen,
att en sakkunnigt ledd och konsekvent genomförd utrotningskampanj
mot råttor kunde, därest den omfattade tillräckligt stora områden, väntas
medföra en mycket kraftig decimering av råttbeståndet. I den mån kunskapen
om tillvägagångssättet och möjligheterna för en råttutrotningskampanj ökade
i landet syntes råttutrotningen liksom annat hälsovårdsarbete helt och hållet
böra bli en kommunal angelägenhet. För närvarande saknades dessa förutsättningar
i de flesta kommuner. Det torde därför tills vidare böra ankomma
på staten att bedriva upplysning på detta område. En centralt ledd propaganda
och upplysningsverksamhet syntes vara väl ägnad att undanröja stora
hälsorisker och att rädda högst betydande ekonomiska värden för landet;

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

De goda resultat, som kunnat konstateras vid den företagna försöksverksamheten,
finge till stor del tillskrivas det förhållandet, att den kunnat bedrivas
under ledning av en på området skolad och erfaren person, som helt kunnat
ägna sig åt denna hälsovårdsangelägenhet. Ett fortsatt och utvidgat råttbekämpande
syntes under de närmaste åren icke kunna komma till stånd
eller i varje fall icke ge tillfredsställande resultat med mindre än tillgång
funnes till central expertis. Med hänsyn härtill anser styrelsen nödvändigt,
att för ändamålet hos styrelsen anställes en konsulent med ett arvode av
11 000 kronor för år. För konsulentens resor och för expenser för
verksamheten bör enligt styrelsen beräknas 5 000 respektive 3 000
kronor. Styrelsen har vidare ansett berättigat, att de kommuner, som
under de närmaste åren anordnade effektiva råttutrotningskampanjer,
finge ett statligt bidrag härför samt skisserat vissa riktlinjer härutinnan.
Medelsbehovet för ifrågavarande statsbidrag uppskattar styrelsen
till förslagsvis 10 000 kronor under nästa budgetår. Yidare borde för
upplysningsverksamhet beräknas ett belopp av 10 000 kronor. I enlighet härmed
föreslår styrelsen, att för nästa budgetår till bekämpande av råttor anvisas
ett förslagsanslag av sammanlagt (11 000 + 5 000 + 3 000 + 10 000 +
10 000) 39 000 kronor.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
statens institut för folkhälsan, statens livsmedelskommission samt styrelserna
för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. I yttrandena
har genomgående vitsordats, att behov föreligger av planmässiga och
intensifierade åtgärder för bekämpande av råttor särskilt pa landsbygden.
I yttrandena råder vidare enighet därom, att effektiva och tillräckligt brett
lagda åtgärder på området icke torde kunna ernås utan medverkan från statens
sida. Medicinalstyrelsens förslag om anställande av en särskild konsulent
för central ledning av verksamheten har sålunda genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Däremot har en statsbidragsgivning till kommunerna
enligt de av medicinalstyrelsen föreslagna grunderna avstyrkts av
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Föredraganden.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebär medicinalstyrelseutredningens
förslag allenast smärre jämkningar i den nuvarande organisationen,
såvitt angår den medicinskt utbildade personalen av biträdande
karaktär. Anledningen härtill är, att den medicinska sakkunskapen
under det senaste decenniet tillgodosetts relativt väl genom anställande mot
arvode av s. k. specialföredragande, efter hand som utvecklingen så påkallat.
Utredningen utgår från att denna form av förstärkning skall så långt sig
göra låter anlitas även framdeles, i den mån behov uppkommer av ytterligare
medicinskt utbildad personal. Jag delar i princip utredningens uppfattning
härutinnan men vill samtidigt framhålla, att redan nu föreliggande förhållanden
synas kräva en komplettering av utredningens förslag på några punkter.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslaget att förändra en tjänst som medicinalrådsassistent till en befattning
som specialföredragande i rättsmedicinska och därmed närbesläktade
ärenden finner jag ändamålsenligt med hänsyn till den avlastning av
medicinalbyråckefens arbetsbörda, som därigenom möjliggöres. I likhet med
utredningen utgår jag också från att för handläggning av mödra- och barnavårdsärenden
krävas två specialföredragande, en för vardera gruppen, med
minst 5 timmars tjänstgöring jämte en heltidsanställd barnmorska.

Emellertid vill jag i detta sammanhang anmäla, att medicinalstyrelsen i
sina anslagsäskanden för nästa budgetår återkommit till frågan om anställande
av en överinspektör för förlossningsvården i enlighet med befolkningsutredningens
förslag. Styrelsen har därvid under hänvisning till svårigheterna
att förvärva en för ändamålet lämplig kraft hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndigande att, därest omständigheterna
så skulle påkalla, medgiva överskridande av styrelsens icke-ordinarie post
med erforderligt belopp. Otvivelaktigt är, såsom befolkningsutredningen
framhållit, förlossningsvården i behov av en genomgående översyn. Allmänt
har sålunda vitsordats, att inom såväl den öppna som den slutna
förlossningsvården föreligga brister, som snarast måste avhjälpas. Då
den föreslagna överinspektören skulle biträda huvudmännen med råd
och anvisningar vid planläggnings- och organisationsarbetet härutinnan
finner jag det vara angeläget att medel åtminstone i viss omfattning beräknas
för detta ändamål. Jag förordar, att ett belopp av högst 16 000 kronor, i runt
tal motsvarande beräknad totallön efter den 1 juli 1947 till tjänsteman i nuvarande
29 löneklassen, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för tillgodoseende
på lämpligaste sätt av nu berörda behov jämte tillsynen och ledningen
av den förebyggande mödravården.

Vidare torde jag få anmäla, att medicinalstyrelsen i skrivelse den 6 september
1946 påkallat medel för anställande mot arvode av en pediatriskt skolad
läkare, som i första hand skulle biträda med verkställande av inspektioner
i förebyggande barnavård och i samband därmed lämna personliga råd och
anvisningar till vederbörande funktionärer m. fl. Erfarenheten hade enligt
medicinalstyrelsen visat, att en intensifiering av upplysningsverksamheten i
detta hänseende erfordrades och att den nuvarande barnavårdsföredragandens
arbetstid icke räckte till för detta ändamål. I mån av tid skulle den nye befattningshavaren
även stå till förfogande för rådgivning beträffande vården
av nyfödda barn å smärre förlossningsanstalter, där tillgång till specialist
på orten icke funnes — ett område, som krävde ökad uppmärksamhet från
det allmännas sida. Båda dessa ändamål äro för visso beaktansvärda. Tillräckligt
underlag för ett bedömande av de därmed förenade organisatoriska
konsekvenserna föreligger emellertid icke för närvarande Jag anser mig
därför böra stanna vid att förorda, att ett belopp av högst 16 000 kronor, beräknat
på nyss angivet sätt, ställes till Kungl. Maj ds förfogande för att efter
närmare beprövande användas för tillgodoseende av samtliga de behov,
som i nuvarande läge föreligga beträffande den förebyggande barnavårdens
centrala ledning och tillsyn.

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Yad medicinalstyrelsen anfört rörande ökningen av de rätts- och socialpsykiatriska
ärendena synes mig vidare giva vid handen, att en förstärkning
av arbetskrafterna för beredning och föredragning av dessa ärenden icke
torde kunna undvaras. Utredningen har för detta ändamål, utöver medicinalrådet,
räknat med två arvodesanställda föredragande, varav en med 5 timmars
tjänstgöring och en med 2Va timmars tjänstgöring. I anledning av särskild
framställning från medicinalstyrelsen har Kungl. Maj:t sett sig nödsakad
medgiva, att under tiden 1 januari—30 juni innevarande år må vara anställd
ytterligare en föredragande i rättspsykiatri med minst 2 timmars arbetstid.
Man torde få räkna med att denna förstärkning blir erforderlig även
under nästa budgetår. Beaktas må nämligen, att antalet inkommande ärenden
av ifrågavarande slag under åren 1941—1945 successivt ökat från cirka 3 200
till 6 400 eller med i runt tal 600 om året. Sannolikt kommer stegringen,
som fortsatt även under år 1946 samt främst hänför sig till abort- och steriliseringsärendena,
att pågå ännu någon tid. Med hänsyn härtill anser jag mig
icke kunna underlåta att i anslutning till medicinalstyrelsens förslag påkalla
medel för anställande, efter Kungl. Maj:ts beprövande, av en arbetskraft, som
jämte medicinalrådet helt kan ägna sin tid åt handläggningen av hithörande
ärenden. För ändamålet torde, i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra avses
ett belopp av 16 000 kronor. Vid bifall härtill torde det vara till fyllest
att härutöver räkna med allenast en deltidsanställd föredragande, vars arbetstid
tills vidare torde böra begränsas till 2Va timmar dagligen.

Såsom medicinalstyrelsen erinrat har Kungl. Maj:t under innevarande
budgetår medgivit tillfälligt anställande av en medicinalrådsassistent å sinnessjukvårdsbyrån.
Anledningen härtill har främst varit, att arbetsbalansen
å byrån ökat till följd av vissa större utredningsuppdrag, som under senare
år åvilat byrån i fråga om sinnessjukvårdens utbyggnad. Uppenbart är, att
ett fortsatt utbyggande av sinnessjukvården kommer att medföra en ökad
belastning av byrån. Å andra sidan lärer en decentralisering av vissa sinnessjukvårdsärenden
från medicinalstyrelsen till de lokala sinnessjukhusdirektionerna
kunna ske i huvudsaklig anslutning till de förslag, som framlagts av
medicinalstyrelseutredningen. Möjligt är även, att en ytterligare avlastning
av byråns chef kan ske genom anlitande av förenämnda byggnadsinspektör.
Under sådana förhållanden är jag icke beredd att nu taga ställning till medicinalstyrelsens
yrkande om definitivt anställande av en medicinalrådsassistent
å byrån. Jag begränsar mig till att förorda, att erforderligt belopp
ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att, i den mån behov visar sig
föreligga, disponeras för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår.

Mot de av utredningen framlagda grunderna för specialföredragandenas
ersättning och arbetstid har jag intet att erinra. Arvodesbeloppen torde alltså
böra utgå med 8 400, 6 000 och 4 200 kronor för år allteftersom arbetstiden
omfattar 5, 3''/2 och 2V2 timmar för dag, hemarbete inräknat. För medicinalrådsassistent
torde arvodet böra bestämmas till 6 000 kronor för år, varvid
jag utgår från att föredragningsskyldighet i viss omfattning ålägges denne.

I likhet med lönenämnden m. fl. kan jag icke biträda medicinalstyrelsens

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

förslag till gemensam benämning av specialföredragandena och medicinalrådsassistenterna.
Något direkt behov av en sådan benämning synes mig
icke heller föreligga.

För byråinspektören och biträdande byråinspektören för
sjuksköterskeväsendet, vilka nu åtnjuta avlöning enligt lönegrad A 22 respektive
Eo 17, har utredningen föreslagit uppflyttning till lönegrad A 24 respektive
Eo 20. Medicinalstyrelsen och svensk sjuksköterskeförening ha påyrkat
en höjning av dessa tjänster till lönegrad A 26 respektive Eo 22. Statskontoret
och lönenämnden ha förordat lönegrad A 24 för byråinspektören men
beträffande den biträdande byråinspektören icke velat medgiva högre placering
än 17 respektive 18 lönegraden. För egen del vill jag — under erinran
om den uppflyttning av statsanställd personal med sjuksköterskeutbildning,
som förordats av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition
under rubriken för flera huvudtitlar gemensamma frågor — biträda utredningens
förslag såsom till synes rimligt avvägt.

Vid remissbehandlingen har medicinalstyrelsen jämväl framställt krav på
utökning av den fasta personalen å byråinspektörens avdelning med en sjuksköterskeutbildad
befattningshavare, närmast avsedd såsom biträde vid handläggning
av ärenden i samband med förandet av det s. k. sjuksköterskeregistret,
vilket under krigsåren upplades för beredskapsändamål. Behovet
av denna arbetskraft sammanhänger i huvudsak med frågan, huruvida de
s. k. krigsplaceringarna av sjuksköterskor skola fortsättas. Detta spörsmål har
av medicinalstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning men är ännu icke
avgjort. Vid sådant förhållande och även ur principiell synpunkt synes det
mig lämpligast, att medel för avlöning till denna arbetskraft, liksom för
annan av sjukvårdsberedskapen särskilt påkallad personalförstärkning, i mån
av behov bestrides från ett speciellt anslag på sätt hittills skett. Jag återkommer
härtill senare. Däremot förefalla vissa skäl tala för styrelsens förslag
att från beredskapsstat till styrelsens stat överflytta den arvodesanställda
sjukgymnasten. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Svensk sjuksköterskeförenings förslag om anställande av ytterligare en
biträdande byråinspektör, som i första hand skulle ägna uppmärksamhet åt
arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen, föranleder
intet annat uttalande från min sida än att, i den mån behov av särskild tillsyn
och rådgivning på detta område föreligger vid sidan av de initiativ, som
tagas av personalorganisationerna själva, denna torde tills vidare få utövas
av någon av de nuvarande byråinspektörerna, av vilka den ena trätt i funktion
så sent som år 1945.

I fråga om den j uridiskt-administrativa personalen synes mig utredningens
motivering för inrättande av två byrådirektörstjänster i lönegrad A 28 å
medicinal- och sjukhusbyråema fullt bärande. Vidare vill jag —- under hänvisning
till mitt tidigare uttalande om angelägenheten av att lätta arbetsbördan för
medicinalbyråchefen — förorda medicinalstyrelsens förslag, att nuvarande
förste byråsekreterartjänsten i lönegrad A 24 å medicinalbyrån bibehålies.
Jag tillstyrker likaledes, att den nuvarande arvodesavlönade förste byrå -

95

Kungl. Alay.ts proposition nr 67.

sekreterarbefattningen å hälsovårdsbyrån överföres till ordinarie stat i samma
lönegrad samt att en ny byråsekreterartjänst inrättas. I enlighet härmed
skulle till de fem läkarbyråernas förfogande stå 2 byrådirektörer (A 28), 3
förste byråsekreterare (A 24) samt 3 byråsekreterare (A 21), vilket innebär
en ökning i förhållande till nuvarande organisationen med tre ordinarie
tjänstemän. Härutöver räknar jag tills vidare med ett behov av 7 juridiskt
utbildade amanuenser eller samma antal som för närvarande I anledning av
vad statens organisationsnämnd anfört vill jag tillägga, att denna personaluppsättning
icke torde lägga hinder i vägen för en rationalisering av organisationen,
därest en sådan skulle aktualiseras under de närmaste åren.

Yad härefter angår byggnadsinspektörsbef attningen vill jag erinra
om att Kungl. Maj:t numera på finansdepartemetets föredragning medgivit
anställande av en biträdande byggnadsinspektör inom styrelsen med avlöning
från statens allmänna fastighetsfond. Hå erfarenheten får anses ha
givit vid handen, att i vart fall en av ifrågavarande befattningshavare icke
kan undvaras, förordar jag medicinalstyrelsens förslag, att byggnadsinspektören
överföres till medicinalstyrelsens stat såsom e. o. tjänsteman. Därvid
torde hans avlöning i anslutning till nuvarande arvode böra utgå enligt 24
lönegraden i gällande löneplan Eo.

Yad slutligen beträffar medicinalstyrelsens framställning om medel till
en konsulent m. m. för bekämpande av råttor har jag av vad i
ärendet anförts blivit övertygad om att mera energiska åtgärder äro erforderliga
för bekämpande av råttor och möss. Härför tala såväl angelägenheten
av att, särskilt under nu rådande förhållanden, livsmedelslager och andra
förnödenheter i möjligaste mån skyddas mot skadegörelse som de sanitära
vådor, vilka följa med förekomsten av råttor. Den nu avslutade försöksverksamheten
inom Yärmlands län synes också ha lämnat så värdefulla resultat,
att anledning föreligger att fortsätta på den inslagna vägen. För åstadkommande
av effektiva åtgärder torde emellertid, åtminstone tills vidare, krävas
fortsatt medverkan från statens sida. Jag förordar därför styrelsens förslag
om anställande av en särskild konsulent för ändamålet, vilken i så fall bör
anknytas till hälsovårdsbyrån. På denne befattningshavare bör ankomma att
stimulera vederbörande kommunala myndigheter till vidtagande av effektiva
råttutrotningsåtgärder samt att meddela upplysning om lämpliga metoder härför.
En viktig uppgift för konsulenten bör vidare vara att verka för samordning
av råttbekämpandet inom större sammanhängande eller angränsande områden.
Yad beträffar ersättningen till konsulenten synes denna böra utgå i form av
arvode, vilket lämpligen torde kunna bestämmas till 10 000 kronor. Kostnaderna
för konsulentens resor och erforderliga expenser för verksamheten torde
böra utgå från vederbörande anslagsposter i styrelsens omkostnadsstat.

Däremot är jag icke beredd att på grundval av föreliggande utredning
tillstyrka styrelsens förslag om statsbidrag till kommunerna för råttutrotningsåtgärder.
Det av styrelsen äskade beloppet för upplysningsverksam
het har i huvudsak avsetts för en annonskampanj i råttutrotningsfrågan. Med
anledning härav vill jag erinra om att av ett å tilläggsstat I till riksstaten

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

för löpande budgetår anvisat anslag av 16 000 kronor till utrotning av råttor
(prop. nr 311/1946, bil. 4, punkt 7; riksd. skr. nr 500/1946) ett belopp av 6 500
kronor avsetts för en sådan kampanj. Med beaktande härav och då styrelsens
upplysningsverksamhet framför allt torde böra taga sikte på de kommunala myndigheterna,
synes anledning icke föreligga att nu böra beräkna särskilda medel
för detta ändamål. Uppkommande kostnader för tryckning av erforderliga
broschyrer och dylikt torde böra bestridas från den i styrelsens omkostnadsstat
uppförda anslagsposten till publikationstryck. Skulle sedermera behov
yppas av sådan upplysningsverksamhet, att kostnaderna därför icke böra belasta
nyssnämnda anslagspost, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad att ställa
erforderliga medel till förfogande från förslagsanslaget till vissa kostnader
för allmän hälso- och sjukvård.

B. Tandvårdsbyr&n.

Medicinalstyrelseutredningen.

Å tandvårdsavdelningen tjänstgöra för närvarande, förutom avdelningschefen,
en arvodesavlönad tandläkarassistent samt en juridiskt utbildad
amanuens, båda på heltid. Tandläkarassistentens arvode utgör 10 800 kronor
för år jämte provisoriskt lönetillägg och bestrides från anslaget till medicinalstyrelsens
beredskapsorganisation.

Utredningen erinrar om att tandläkarassistentbefattningen tillkommit år
1943 på grund av dels det då rådande beredskapsläget, dels det ordinarie
arbetets ansvällning, dels ock vissa större utredningsuppdrag, som åvilade
tandvårdsavdelningen. Utredningen framhåller vidare, att försvarsberedskapens
upphörande i och för sig torde medföra en viss lättnad i den centrala
tandvårdsadministrationens arbetsbörda. Å andra sidan finge man under det
närmaste decenniet räkna med en betydligt hastigare utbyggnad än hittills
av såväl folktandvården som andra former av social tandvård, främst anstaltstandvården.
Med hänsyn härtill och i betraktande av de omfattande utredningsuppdrag,
som ovan berörts och delvis ännu ej fullgjorts, syntes biträde
av en tandläkarutbildad befattningshavare fortsättningsvis icke kunna undvaras
å den föreslagna tand vårdsbyrån. Utredningen förordar därför, att
nuvarande assistentbefattning överföres till medicinalstyrelsens stat och
lämpligen ombildas till en befattning som byråtandläkare i lönegrad Eo 26,
motsvarande en begynnelselön, exklusive provisoriskt lönetillägg, av i runt
tal 12 000 kronor. En lägre löneplacering vore enligt utredningens mening
icke tillrådlig, om man under någon längre tid skulle kunna å befattningen
behålla en kraft, som vore kompetent icke blott att fullgöra assistentens nuvarande
uppgifter utan också att fungera som föredragande och ställföreträdande
byråchef under den ordinarie byråchefens frånvaro.

Härjämte föreslås, att den nuvarande amanuensbefattningen förändras till
en ordinarie byråsekreterartjänst i 21 lönegraden.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Yttranden över meclicinalstyrel seutredningens

förslag.

Medicinalstyrelsen yttrar bland annat.

På den förhållandevis nyinrättade tandvårdsavdelningen har arbetsbördan
visat en oavbruten stegring, som får antagas komma att fortgå till dess folktandvården
utbyggts till avsedd storlek. Den statistiska redovisningen i betänkandet
av avdelningens arbetsbörda är ofullständig, emedan årsberättelser
från distriktstandpolikliniker och centraltandpolikliniker — uppgående till
omkring 400 för år — ej diarieföras. De bli föremål för granskning på avdelningen
och läggas, sedan erforderliga kompletteringar verkställts, till grund
för åtskilliga av avdelningens beslut och framställningar. Det anförda gäller
även tandvårdsinspektörernas inspektionsberättelser, vilka år 1945 uppgingo
till ett antal av 485. Ytterligare har avdelningen att verkställa tidskrävande
inspektioner av de lokala anordningarna för folktandvården. Vidare förekomma
på denna avdelning ett flertal ärenden, vilka sammanföras på ettdiarienummer
men likväl förorsaka mycket tidskrävande arbete. Som
exempel må nämnas stipendieansökningar från tandläkarstuderande, vilka i
statistiken ingå som allenast ett nummer för år. Antalet ansökningar uppgår
till omkring 170, och dessa måste underkastas individuell granskning av
betyg, förbindelser m. m. Mer än hälften av ansökningarna visa sig vid
denna granskning kräva komplettering i ett eller flera hänseenden. Slutligen
må nämnas, att den omständigheten, att folktandvården ännu många år framåt
kommer att befinna sig i utbyggnadsstadiet, föranleder ett särskilt stort
antal personliga uppvaktningar samt överläggningar per telefon.

Med hänvisning härtill tillstyrker medicinalstyrelsen de sakkunnigas förslag
till förstärkning av personalen och finner därutöver nödvändigt, att eu
ny amanuensbefattning inrättas.

Statskontoret har intet att erinra mot förslaget att överföra befattningen
som tandläkarassistent å medicinalstyrelsens stat men anser en placering av
befattningen i lönegrad Eo 24 till fyllest.

Sveriges tandläkarförbund åter finner löneställningen för byråtandläkaren
för låg. Förbundet framhåller, att då i folktandvården större inkomster än
15 000 kronor i många fall kunde uppnås av dugande tandläkare, det icke
vore sannolikt, att tillräckligt kvalificerad kraft kunde erhållas för byråtand
läkarbefattningen med den föreslagna lönen av 12 000 kronor. Det borde i
detta sammanhang även beaktas, att praktisk verksamhet inom det självvalda
yrket av de flesta ansåges ge större tillfredsställelse än arbete inom
förvaltningstjänst, även om denna avsåge samma yrkesområde. De av medicinalstyrelseutredningen
påpekade svårigheterna för rekryteringen till chefsposterna
komme därför säkerligen att göra sig gällande även beträffande
rekryteringen till byråtandläkarbefattningen.

Förbundet hemställer därför, att byråtandläkarbefattningen placeras i
lägst A 28 med en begynnelselön av omkring 14 000 kronor (exklusive provisoriskt
lönetillägg).

Föredraganden.

Utredningens förslag till personalorganisation för den nya tandvårdsbyrån
innebär allenast, att personalen å den nuvarande tandvårdsavdelningen be

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67.

3191 411 7

98

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

redes något förbättrade anställnings- och lönevillkor. Yad vid remissbehandlingen
anförts synes mig icke utgöra tillräcklig anledning att frångå utredningens
förslag härutinnan. Jag tillstyrker alltså, att till tandvårdsbyrån
knytas en byråtandläkare i lönegrad Eo 26 samt en byråsekreterare i lönegrad
A 21.

Med hänsyn till det labila läget å folktandvårdens område torde ytterligare
någon tids erfarenhet böra avvaktas, innan den juridiska personalen å
byrån utökas enligt av medicinalstyrelsen framfört önskemål.

C. Apotek sbyrån.

Nuvarande personalbestånd.

Apoteksbyrån kan för närvarande sägas vara uppdelad på två avdelningar.
Å den ena avdelningen, här benämnd den allmänna avdelningen, tjänstgöra
förutom byråchefen, som är legitimerad apotekare, två apoteksutbildade
assistenter, en byråsekreterare i lönegrad A 21 och två juridiskt utbildade
amanuenser. Den andra avdelningen, den s. k. specialitetsavdelningen,
förestås av en extra ordinarie byråassistent i 24 lönegraden, vilken för närvarande
innehar legitimation både som läkare och apotekare. Han biträdes
av en farmacevtiskt utbildad amanuens. Arbetsbördan är så fördelad, att specialitetsavdelningen
handlägger ärenden angående s. k. farmacevtiska specialiteter,
narkotika samt preventivmedel och fosterfördrivande medel enligt därom
utfärdade bestämmelser, medan den allmänna avdelningen handhar övriga
ärenden rörande apoteksväsendet samt läkemedels tillverkning och för
sälj ning.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen erinrar till en början om att utredningen, till följd av särskilt
uppdrag, i skrivelse den 16 februari 1943 framlagt förslag till ändrad organisation
av kontrollen rörande farmacevtiska specialiteter i syfte
att förenkla och rationalisera densamma. Förslaget innebar i huvudsak, att de
göromål beträffande specialitetskontrollen, som åvila medicinalstyrelsens specialitetsavdelning,
skulle överflyttas på statens farmacevtiska laboratorium
samt att föredragningsskyldigheten och i viss omfattning även beslutanderätten i
specialitetsärendena skulle anförtros åt föreståndaren för den biologiska avdelningen,
som alltid skulle vara legitimerad läkare. Vidare skulle för biträde
med specialitetsärendenas beredning inom statens farmacevtiska laboratorium
inrättas bland annat en sekreterarbefattning i lönegraden Eo 21 samt en befattning
såsom vetenskaplig assistent med ett arvode av 5 900 kronor för år.
Vid bifall härtill räknade utredningen med att nuvarande föredraganden för
specialitetsärenden inom styrelsen skulle tagas i anspråk för apoteksbyrån i
övrigt, medan en befattning som apotekarassistent å beredskapsstat samt en
amanuensbefattning skulle kunna indragas.

Utredningen, som erhållit del av inkomna remissyttranden i ärendet, fram -

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

håller, att medicinalstyrelsen bestämt motsatt sig ifrågavarande förslag framför
allt av det skälet, att den nya ordningen icke skulle innebära tillfredsställande
garantier för att de administrativa synpunkterna på specialitetskontrollen
och sambandet med läkemedelsärendena i övrigt bleve vederbörligen beaktade.
Styrelsen hade jämväl betonat, att den stora arbetsbalans, som tidigare
förefunnits i fråga om specialitetsärendena, numera praktiskt taget avarbetats,
varför ärendenas handläggning hädanefter icke komme att taga längre tid i
anspråk än ärendenas natur och den tekniska utredningen påkallade. Styrelsen
hade samtidigt framlagt ett mera begränsat förslag i syfte att förenkla nuvarande
handläggning av specialitetsärendena, vilket förslag dock ej beräknades
kunna nämnvärt påverka personalbehovet.

Statskontoret, kommerskollegium och apotekarsocietetens direktion hade
däremot i princip tillstyrkt förslaget.

Efter att tillika ha erinrat om att förslaget alltjämt vore beroende på Kungl.
Maj:ts prövning, har utredningen anfört, att utredningen med hänsyn till
frågans läge och i betraktande av den återverkan, som samma fråga hade på
apoteksbyråns organisation i övrigt, ansett sig böra taga spörsmålet under
förnyat övervägande. Utredningen hade därvid funnit de av medicinalstyrelsen
anförda synpunkterna i och för sig värda beaktande men likväl icke
vara av den art, att de motiverade ett frångående i princip av utredningens
förut framlagda förslag. I allt väsentligt borde dessa synpunkter kunna tillgodoses
genom att under beredning av förekommande ärenden samråd vid
behov skedde mellan laboratoriet och apoteksbyråchefen samt att den senare
alltid bereddes tillfälle att deltaga vid föredragning av specialitetsärende inför
generaldirektören.

Utredningen har i fortsättningen framlagt vissa närmare grunder för specialitetsärendens
handläggning, vilka återfinnas i betänkandet (s. 225 och 226).
Under hänvisning härtill har utredningen vidhållit sitt förenämnda organisationsförslag.

Beträffande apoteksbyråns allmänna avdelning erinras om den av
riksdagen år 1944 begärda utredningen rörande apoteksväsendet, droghandeln
och läkemedelsindustrien. Då utformningen av apoteksbyråns organisation
kunde komma att i väsentlig grad påverkas av denna utredning, anser medicinalstyrelseutredningen,
att man nu bör begränsa sig till att tillgodose de behov,
som det aktuella läget kräver.

I sådant hänsende upplyser utredningen, att byråns arbetsbörda redan år
1939 ökat i sådan omfattning, att medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1940/41 påkallat förstärkning av byråns arbetskrafter med en
byråapotekare i lönegrad A 26. Departementschefen hade för sin del funnit,
att behovet av ökad arbetskraft å apoteksbyrån, liksom å vissa andra byråer,
till icke ringa del sammanhängde med den forcerade beredskapsverksamhet,
som då påginge inom styrelsen, och därför ansett lämpligast, att medel för
ändamålet tills vidare beräknades under anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation.
I enlighet härmed hade under detta anslag till arvode
åt eu heltidsanställd apotekarassistent å apoteksbyrån avsetts ett belopp av

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

9 600 kronor för år, vilket sedermera höjts till 10 920 kronor. År 1943 hade på
■samma sätt anvisats ett belopp av 5 400 kronor till arvode åt en halvtidsanställd
apotekarassistent, Som motiv för sistnämnda förstärkning hade emellertid
enbart åberopats omständigheter, som ägt samband med då rådande
försörjningssvårigheter på läkemedelsmarknadcn. Härefter yttrar utredningen.

Det torde icke råda någon tvekan om att behov av en apotekarutbildad
assistent kommer att förefinnas även sedan normala förhållanden återinträtt
å läkemedelsområdet. Detta gäller jämväl, om föredragningen av specialitetsärendena
överlåtes å statens farmacevtiska laboratorium på sätt utredningen
förordat. Frånsett att därvid ärenden angående narkotika, preventivmedel
och fosterfördrivande medel komma att återföras till byråns allmänna avdelning,
har nämligen, enligt vad utredningen inhämtat, antalet ärenden av fredsbetonad
karaktär å denna avdelning ökat i ej obetydlig omfattning under
senare år. Detta sammanhänger bland annat med att den år 1943 utfärdade nya
giftstadgan dels direkt tillfört byrån nya uppgifter dels ock indirekt påverkat
arbetsbördan därigenom, att styrelsen såsom sakkunnig myndighet kommit att
i stegrad utsträckning anlitas för utlåtanden och uttalanden till myndigheter,
företag och andra, som i sin verksamhet liaft att tillämpa viss eller vissa av
stadgans föreskrifter. Det må också nämnas, att gällande apoteksvarustadga
är avsevärt föråldrad och att förslag till ny sådan stadga numera utarbetats
inom byrån. En fastställelse av sistnämnda stadga beräknas komma att i
minst samma omfattning som tillämpningen av den nya giftstadgan öka apoteksbyråns
arbetsuppgifter. Vidare må framhållas, att utredningen i annat
sammanhang föreslagit en utvidgning av det farmacevtiska laboratoriets uppgifter
i fråga om inspektionen av apoteksväsendet, vilket i sin tur kan väntas
medföra en ökad belastning av apoteksbyrån. Även på andra områden, t. ex.
beträffande farmakopéarbetet, kan verksamheten beräknas giva apoteksbyrån
en stegrad arbetsbörda. En viss avlastning torde å andra sidan bli följden,
om en särskild lag- och utredningsbyrå inrättas samt ärenden angående apotekens
ekonomiska förhållanden överflyttas till kameralbyrån. Denna avlastning
kan dock icke beräknas bli av den omfattning, att den uppväger arbetsbördans
stegring i övrigt. Utredningen har därför ansett sig böra förorda,
att å medicinalstyrelsens stat uppföres en ordinarie befattning som byråapotekare
i 26 lönegraden i enlighet med vad styrelsen tidigare hemställt.
På innehavaren av denna befattning torde föredragningen av vissa rutin
ärenden kunna överlåtas.

Vid bifall till vad utredningen sålunda och i övrigt förordat beträffande
apoteksbyrån torde befattningen som extra ordinarie byråassistent (Eo 24)
böra indragas. Efter hand som den med pågående internationella hjälpverk
samhet och övriga speciella förhållanden sammanhängande arbetsbalansen
å byrån avarbetas, torde jämväl de å beredskapsstat uppförda assistentbefattningarna
kunna avvecklas. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla,
att internationell samverkan på det farmacevtiska området är ägnad att effektivisera
läkemedelskontrollen och nedbringa administrationskostnaderna för
densamma. Det samarbete, som i sådant hänseende inletts mellan de nordiska
grannländerna, bör därför i möjligaste mån intensifieras och utvidgas till att
omfatta även andra, länder.

Beträffande den juridiskt-administrativa personalen å apoteksbyrån finner
utredningen arbetsbördans storlek motivera, att nuvarande befattning som
ordinarie byråsekreterare (A 21) förändras till en befattning som förste byråsekreterare
i lönegrad A 24. Till byråns förfogande borde därjämte stå minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

101

en amanuens. Huruvida ytterligare amanuenshjälp, i likhet med vad för närvarande
vore fallet, framdeles komme att erfordras å byrån, bleve bland annat
beroende av den avlastning, som överflyttningen av vissa juridiska och ekonomiska
ärenden till andra byråer kunde innebära.

Yttranden över niedicinalstyrelseutredningens

förslag.

Medicinalstyrelsen vidhåller sin tidigare ståndpunkt i fråga om organisationen
av specialitetskontrollen och utvecklar sina synpunkter härutinnan
sålunda.

Principiellt innebär utredningens förslag, att rent administrativa uppgifter
skulle överflyttas på en praktisk-vetenskaplig institution. En sådan överflyttning
är särskilt olämplig, när, såsom i fråga om specialitetskontrollen, aen
administrativa uppgiften är att tillse, att intressen från en stark läkemedelsindustri
icke tillåtas inkräkta på allmänhetens intresse av billiga läkemedel
och det medicinska intresset av fullgoda sådana.

Praktiskt innebär de sakkunnigas förslag, att den bristande administrativa
insikten och erfarenheten hos de båda avdelningsföreståndarna vid laboratorierna
skulle täckas genom apoteksbyråchefens deltagande i ärendenas handläggning
i »tveksamma fall». Då i det närmaste samtliga specialitetsärenden
kunna — i synnerhet av en mindre erfaren kraft — befinnas tveksamma, innebär
de sakkunnigas förslag en ökning av apoteksbyråchefens arbetsbörda av
den storleksordning, att den å priori måste avvisas.

Medicinalstyrelsen får erinra om att av apoteksbyråns läkemedelsärenden
de angående farmacevtiska specialiteter utgöra allenast en särskild grupp, för
vilken speciallagstiftning gäller. Det bör beaktas, att dessa specialiteter på
samma gång äro underkastade samtliga de grundläggande bestämmelser, som
gälla angående läkemedel i allmänhet. De viktigaste av dessa bestämmelser
kunna sägas vara föreskrifterna i apoteksvarustadgan, giftstadgan, alkohollagstiftningen,
narkotikalagstiftningen och apotekens expeditionsförfattningar.
Tungt vägande skäl tala för att specialitetsärendena — i stället för att
såsom enligt de sakunnigas förslag med avseende å den administrativa handläggningen
utbrytas ur sitt naturliga sammanhang med övriga läkemedelsärenden
—- tvärtom böra ytterligare samordnas med övriga läkemedelsärenden.
Parallellt med nödvändigheten av en dylik samordning står nödvändigheten
av att de skiftande läkemedelsärenden, som handläggas inom medicinalstyrelsen,
givas en bredare bas. Exempel på ifrågavarande ärenden äro
frågor rörande läkemedels användning, handeln med läkemedel, utfärdande av
läkemedelshandböcker, tillgodogörande av läkemedelsupptäckter och utmönstring
av värdelösa preparat. Kravet på en särskild läkemedelsavdelning inom
apoteksbyrån får anses utgöra en naturlig följd av den pågående snabba utvecklingen
inom farmakoterapi, farmaci och läkemedelsindustri m. in. Kravet
är även betingat av nödvändigheten att åstadkomma eu avlastning på apoteksbyråchefen
i stället för den ytterligare belastning, som de sakkunnigas förslag
innebär.

Såsom konsekvens av det anförda föreslår medicinalstyrelsen, att till apoteksbyrån
knytes eu läkemedelsavdelning under ledning av en byrådirektör
med speciella kvalifikationer. Tjänstens innehavare borde inneha
legitimation antingen som läkare eller apotekare och därutöver äga god vetenskaplig
utbildning. Av en läkare borde krävas kompletterande kunskaper i

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

kemi och farmakognosi, farmacevtisk teknologi och läkemedelsförfattningar.
Av en apotekare borde krävas kompletterande kunskaper i farmakodynamik.
Beträffande föredragning av läkemedelsavdelningens ärenden borde gälla,
samma regler, som styrelsen förordat beträffande specialföredragande i allmänhet.

Byrådirektören föreslås placerad i lönegraden Bo 28 samt till biträde
erhålla en farmacevtiskt utbildad amanuens och två kvinnliga biträden för
registrerings- och skrivarbete. Härvid förutsättes, att läkemedelsavdelningen
för uppsättning av särskilt svåra expeditioner skulle få anlita den allmänna
avdelningens juridiskt utbildade personal.

Beträffande den allmänna avdelningens organisation yttrar medicinalstyrelsen
i huvudsak följande.

Trots att en av de apoteksutbildade assistenterna på beredskapsstat förordnats
att föredraga och meddela beslut i rutinmässiga ärenden har apoteksbyråchefen
för fullgörande av sina arbetsuppgifter varit nödsakad att i alltför
stor omfattning tillgripa sin fritid. Förutom de ärenden, vilka redovisats i
medicinalstyrelseutredningens betänkande och vilka i och för sig redan siffermässigt
äro mycket betydande, må framhållas, att på denne byråchef ankommer
att stå till förfogande för underhandsöverläggningar med andra ämbetsverk,
institutioner, kommunala myndigheter, organisationer samt enskilda
firmor och personer i en synnerligen betungande utsträckning. Såsom exempel
på denna verksamhet kan nämnas överläggning med generaltullstyrelsen
i ärenden angående tulltaxering av läkemedel, med kontrollstyrelsen beträffande
spritkontrollen vid apotek, läkemedelsindustrier och kemisk-tekniska
företag samt med statens farmacevtiska laboratorium i frågor, fallande inom
hela dess omfattande verksamhetsområde. Bland de organisationer, som i allehanda
spörsmål, framför allt fackspörsmål, begära upplysningar och andra
besked, märkas apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund
samt apotekens tekniska personalförbund. Yissa av apotekarkårens
organ, såsom apotekens kontrollaboratorium, apotekens kompositionslaboratorium,
apotekarkårens ålderstilläggskassa samt apotekarkårens livränte-
och pensionskassa, äro jämväl för sin verksamhet i behov av samråd
med apoteksbyrån. Kommunala myndigheter behöva upplysningar angående
betingelser för inrättande och drift av apotek och läkemedelsförråd samt angående
läkemeaelsdistribution i övrigt. Konsultationsverksamheten gentemot
de enskilda apotekarna är synnerligen omfattande och mångskiftande och
kan gälla tillämpning av utfärdade författningar, utrustning och inrättande
av apotek, ekonomiska frågor i samband därmed m. in. Härtill kommer, att
såväl enskilda personer som firmor uppenbarligen äro i stort behov av auktoritativ
upplysning i olika läkemedelsfrågor.

Även om en läkemedelsavdelning i enlighet med styrelsens förslag
kommer till stånd, kvarstår alltjämt ett mycket stort behov av att avlasta
apoteksbyråchefens arbetsbörda. Det måste härvid beaktas, att den minskning
av apoteksbyråns arbete, som enligt medicinalstyrelseutredningens förmenande
skulle uppkomma genom att vissa författningsärenden föreslås lagda
under den blivande lagbyrån och vissa ekonomiska ärenden under kameralbyrån,
i praktiken icke torde bliva av någon väsentlig betydelse. Författningar
angående apoteksväsendet m. m. komma säkerligen på grund av sin natur att
fortsättningsvis behöva sakligt utarbetas inom fackbyrån. Förhållandet är
enahanda beträffande det kontinuerligt återkommande arbetet med revision
av bilagorna till apoteksvarustadgan och till giftstadgan.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

På grund härav förordar styrelsen — som i anslutning till tidigare gjort
uttalande förutsätter, att ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen, personalen
och avlöningsförhållandena vid statens farmacevtiska laboratorium
överföras till kameralbyrån men att övriga ärenden av kameral natur angående
apoteksväsendet bibehållas på apoteksbyrån — att förste byråsekreteraren
å byrån ålägges att självständigt föredraga vissa grupper av ärenden,
såsom förordnande och entledigande av föreståndare för apotek och läkemedelsförråd,
pensioner och understöd åt apoteksanställda samt meddelande
av legitimation såsom apotekare och farmacie kandidat (år 1945 representerande
sammanlagt drygt 1 100 ärenden). Med anledning härav anses den
föreslagna förste byråsekreterartjänsten böra uppflyttas till lönegrad A 26.

För att biträda apoteksbyråchefen med återstående ärenden erfordras enligt
styrelsen både en byråapotekare i lönegrad A 26 och en byråassistent i
lönegrad Eo 24. Som motiv härför anför styrelsen.

Genom utnyttjande av styrelsens beredskapsanslag finnas för närvarande
inom byrån anställda apotekarassistenter till ett antal motsvarande två heltidstjänster.
Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden, under vilka de
s. k. beredskapsärendena praktiskt taget upphört för byråns allmänna avdelning,
ter det sig som ofrånkomligt, att förutom byråapotekaren ytterligare en
farmacevtiskt utbildad byråassistent alltfort finnes anställd å byrån. Byråapotekaren
skulle närmast syssla med frågor angående antagande av apotekselever,
inrättande och utrustning av apotek, granskning av ritningar över apotekslokaler
samt av protokoll över förrättade apoteksinspektioner och -visitationer.
Yidare skulle han i regel avgöra eller inför generaldirektören föredraga
ärenden rörande inskränkning i apoteks öppethållande, inrättande av läkemedelsförråd,
godkännande av förteckningar över läkemedel, som må tillhandahållas
å sådana förråd, samt godkännande av förteckningar över läkemedel,
som må tillredas å sjukvårdsinrättningar. Samtliga dessa ärenden föranleda
ofta omfattande utredningar och samråd med myndigheter och enskilda.
Byråapotekaren skulle också hava att upprätta regelmässigt förekommande
rapporter och lämna infordrade uppgifter rörande apoteksväsendet samt
övervaka kort- och matrikelföringen inom byrån. Vid tillfälligt förfall för
byråchefen skulle han inträda i dennes ställe.

Byråassistenten skulle företrädesvis anlitas för utredning av större frågor.
Såsom exempel härpå må nämnas de aktuella frågorna om samarbete i första
hand med övriga nordiska länder för vinnande av likformighet i farmakopéer
och övrig officiell läkemedelslitteratur, revision av gift- och apoteksvarustadgornas
bilagor, utfärdande av speciella föreskrifter för apotekens expedition
och övrigt handhavande av läkemedel, utredning av förekommande missbruk
av allmänt tillgängliga läkemedel samt åtgärder däremot, åtgärder för sänkning
av läkemedelsprisen (regleringsfondens användning m. m.), förbättrade pensioner
för apoteksanställda och deras efterlevande, utbyggnad av statens farmacevtiska
laboratorium m. m.

Med hänsyn till utvecklingen på det område, byrån företräder, är det uppenbart,
att efter hand liknande betydelsefulla och omfattande frågor uppkomma,
som kräva verkställande av omfattande utredningar inom byrån. Det får med
stöd av vunnen erfarenhet anses uteslutet, att en med antydda arbetsuppgifter
sysselsatt byråapotekare skulle kunna medhinna att biträda med de utredningar,
som sålunda bliva påkallade.

För uppsättning av expeditioner skulle härutöver erfordras två juridiskt

104 Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

utbildade arbetskrafter, varav eu lämpligen borde placeras som byråsekreterare
i lönegraden Eo 21.

Medicinska fakulteten i Lund hävdar samma uppfattning som medicinalstyrelsen
i fråga om specialitetsärendenas handläggning och föredragning.
Fakulteten betonar, att det farmacevtiska laboratoriets uppgifter borde begränsas
till att vara ett institut för läkemedelsundersökningar i administrationens
tjänst och för forskning. Det borde ej erhålla uppgifter av administrativ
art, varigenom dess hittillsvarande huvuduppgifter väsentligt skulle skjutas
åt sidan.

Fakulteten framhåller vidare att utvecklingen på bland annat toxikologiens,
famiakoterapiens, läkemedelsframställningens och läkemedelshandelns områden
numera nått därhän, att en radikal förändring av den nuvarande apoteksbyrån
vore påkallad. Denna byrå borde ersättas av en läkemedelsbyrå, vars
chef skulle vara läkare med i första rummet farmakologisk specialutbildning.
Byrån borde uppdelas i en farmakologisk och en apoteksavdelning. Den farmakologiska
avdelningen borde handlägga läkemedelsärenden av övervägande
medicinsk natur, varjämte den även borde företräda den hittills orepresenterade
toxikologiska expertisen. Bristen på sådan sakkunskap inom styrelsen
hade understundom varit påfallande. Apoteksavdelningen borde handhava alla
frågor rörande apoteksorganisationen och bestämmelser för apoteken, antingen
nu rådande apoteksorganisation bibehölles eller ett förstatligande av apoteken
komme att. äga rum.

Fakulteten anser tillika, att byrån borde kompletteras med en permanent
läkemedelsnämnd för handläggning av vissa specialfrågor. I denna borde bland
annat den nuvarande specialitetsnämnden ingå som särskilt utskott.

Under hänvisning till det anförda förordar fakulteten, att nu berörda frågor
göras till föremål för ytterligare utredning.

Apotekar organisationerna tillstyrka i princip utredningens förslag om specialitetskontrollens
handhavande. Organisationerna hysa vidare den uppfattningen,
att den befintliga personalen å apoteksbyrån vore för knapp, varför
ärendenas behandling icke kunde ske med önskvärd snabbhet. Detta gällde
särskilt befordringsärenden. Även efter beredskapsärendenas bortfall erfordrades,
utom byråchefen, minst två fackutbildade befattningshavare å byrån. Härvid
ha organisationerna utgått från att samtliga ärenden angående apotekens
ekonomiska förhållanden alltjämt borde handläggas å apoteksbyrån på grund
av deras samband med apoteksväsendet i övrigt.

Statskontoret tillstyrker utredningens förslag om specialitetskontrollens
organisation med vissa jämkningar.

Allmänna lönenämnden slutligen har för sin del ej funnit anledning till
erinran mot en placering av chefen för en eventuell läkemedelsavdelning i
lönegrad Eo 28. Däremot anser lönenämnden ej tillräckliga skäl föreligga för
en högre placering av förste byråsekreteraren å apoteksbyrån än 24 lönegraden.

Föredraganden.

Frågan om specialitetskontrollens organisation har som nämnts
varit föremål för särskild undersökning av medicinalstyrelseutredningen, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

105

därvid kommit till det resultatet, att en förenkling och rationalisering av densamma
skulle kunna åvägabringas, om föredragningen och i viss mån även
beslutanderätten i hithörande ärenden anförtroddes åt statens farmacevtiska
laboratorium. Medicinalstyrelsen har bestämt motsatt sig en sådan åtgärd,
främst av följande skäl. Dels finge det anses principiellt betänkligt att belasta
en praktisk-vetenskaplig institution med administrativa uppgifter, som komrne
att taga en väsentlig del av föreståndarens tid i anspråk, dels skulle de farmacevtiska
specialiteterna, som allenast utgjorde en särskild grupp av läkemedel,
i handläggningsavseende utbrytas ur sitt naturliga samband med övriga läkemedel
och dels påkallade utvecklingen inom toxikologiens, farmakoterapiens,
läkemedelstillverkningens och läkemedelshandelns områden ökade insatser
från den centrala myndighetens sida, vilket under alla förhållanden nödvändiggjorde
en utbyggnad av medicinalstyrelsens apoteksbyrå. Härtill komme, att
utredningens förslag, som förutsatte ett långt gående samråd med apoteksbyråchefen,
i förhållande till nuvarande praxis snarare medförde en ökning än
en avlastning av apoteksbyråchefens redan förut tyngande arbetsbörda. Medicinska
fakulteten i Lund har i huvudsak hävdat enahanda synpunkter, medan
vissa andra remissinstanser i princip anslutit sig till utredningens förslag.

För egen del har jag funnit de av medicinalstyrelsen anförda synpunkterna
så vägande, att jag ställer mig betänksam mot ett genomförande av utredningens
förslag i nu berörda del, oaktat vissa praktiska fördelar därav kunna
påräknas. Vid prövning av denna organisationsfråga torde ävenledes böra beaktas,
att en väsentlig minskning av det med specialitetskontrollen förenade
arbetet torde stå att vinna genom en översyn av specialitetskungörelsen i syfte
att begränsa det nu onödigt stora antalet specialiteter. Detta spörsmål lärer
få anses ingå i det problemkomplex, som den av mig år 1946 tillkallade läkemedelsutredningen
har att överväga. Under sådana förhållanden anser jag
mig icke böra förorda ett genomförande av utredningens förslag till specialitetskontrollens
ordnande utan räknar med att hithörande ärenden i princip
tills vidare, liksom övriga läkemedelsärenden, handläggas å apoteksbyrån.

Å andra sidan synes mig försiktigheten bjuda, att resultatet av läkemedelsutredningens
arbete avvaktas, innan definitiv ställning tages till frågan om
apoteksbyråns organisation. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu tillstyrka
medicinalstyrelsens förslag om inrättande av en byrådirektörsbefattning
i lönegrad Eo 28 för handläggning av läkemedelsärendena inom styrelsen.
För att emellertid bereda medicinalstyrelsen möjlighet att interimistiskt tillgodose
de ökade krav, som utvecklingen på läkemedelsområdet ställer på den
centrala ledningen, vill jag förorda, att medel ställes till disposition för anställande
mot arvode av en specialföredragande i läkemedelsärenden. I betraktande
av de speciella kvalifikationer, som erfordras av denne föredragande,
därest avsedd effekt skall ernås, bör arvodet icke sättas lägre än till 15 000
kronor för år vid heltidstjänstgöring. Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t
att närmare bestämma villkoren för beloppets disposition.

Vad härefter angår apoteksbyrån i övrigt synes mig fullgoda skäl
hava förebragts för utredningens förslag om förändring av en befattning som

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

apotekarassistent å beredskapsstat till en ordinarie befattning som byråapotekare
i lönegrad A 26. Vanskligare är att bedöma, huruvida därutöver ett stadigvarande
behov av en apoteksutbildad byråassistent kommer att förefinnas.
Vissa skäl tala emellertid för att så kan bli fallet. I avbidan på ytterligare
erfarenhet vill jag därför förorda, att den nu befintliga befattningen som byråassistent
i lönegrad Eo 24, som för närvarande är vakant och av utredningen
föreslagits till indragning, tills vidare uppehälles medelst vikarie.

Beträffande den juridiskt-administrativa personalen anser jag i likhet med
lönenämnden tillräckliga skäl knappast föreligga att placera förste byrasekreteraren
å byrån i högre lönegrad än 24, helst som enligt min uppfattning
ärenden angående pensioner och understöd åt apoteksanställda böra överflyttas
till kameralbyrån. De övriga ärenden, som enligt medicinalstyrelsens
förslag skulle föredragas av ifrågavarande befattningshavare, synas icke vara
av den svårighetsgrad, att de motivera en uppflyttning till lönegrad A 26. I
anledning av styrelsens förslag om inrättande av en byråsekreterarbefattning
i lönegraden Eo 21 vill jag — under hänvisning till de allmänna grunder för
befordran av amanuenspersonal, som chefen för finansdepartementet i annat
sammanhang föreslagit — framhålla, att det med hänsyn till byråns arbetsbörda
förefaller rimligt att där placeras en relativt kvalificerad befattningshavare
bland den extra ordinarie juristpersonalen.

Föreliggande förslag i övrigt föranleder icke någon erinran från min sida.
I enlighet härmed räknar jag, liksom för närvarande, med 3 amanuenser å
denna byrå.

E. Lag- och utredningsbyrån.

Medicinalstyrelseutredningen.

För de uppgifter av juridisk och organisatorisk art, som skulle
åvila denna nya byrå, har redogörelse lämnats i det föregående (s. 40—41).
Utredningen har utgått från att byråchefens arbetstid till större delen kommer
att tagas i anspråk för mera omfattande eller svårlösta författnings- och
utredningsfrågor. Då utredningen tillika räknat med att han i viss omfattning
kommer att anlitas som ställföreträdare för överdirektören, anses behov föreligga
av en relativt kvalificerad biträdande jurist å byrån, på vilken beredningen
respektive granskningen av mindre krävande författningsärenden kan
överlåtas. Denne borde därjämte biträda med vissa utredningar samt den
löpande tillsynen över medicinalstyrelsens författningssamling. Utredningen
föreslår, att för nu berörda ändamål inrättas en befattning som förste byråsekreterare,
vilken med hänsyn till göromålens art icke borde placeras lägre
än i lönegrad Eo 26. Samtidigt förutsättes den nuvarande dubbleringen av en
ordinarie förste byråsekreterarbefattning upphöra.

Till ifrågavarande byrå föreslås vidare förlagd en statistisk avdelning,
som skulle svara för hopsamling och bearbetning av allt statistiskt material
på medicinal- och veterinärväsendets områden ävensom planera och i möjli -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67. 107

gaste mån verkställa specialutredningar av statistiskt slag. Efter redogörelse
för medicinal- och veterinärstatistikens nuvarande omfattning anför utredningen
inledningsvis följande.

Hos medicinalstyrelsen finnes för närvarande en befattning som statistiker,
vilken har karaktären av bisyssla med ett årligt arvode av 3 000 kronor. Med
undantag för viss i publikationen »Allmän hälso- och sjukvård» ingående statistik
rörande sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning, vilken bearbetas och
sammanställes å kameralbyråns revisionsavdelning, omhänderhar ifrågavarande
befattningshavare sammanställandet av den fortlöpande statistiken å medicinalväsendets
område samt redigeringen och utgivandet av nämnda publikation,
vilken ej uteslutande är av statistisk natur utan även innehåller medicinalstyrelsens
årsberättelse rörande olika under dess inseende ställda verksamhetsområden.

Vad åter veterinärväsendet angår utföres sammanställningen av det statistiska
materialet och utarbetandet av den i »Det civila veterinärväsendet»
ingående årsberättelsen rörande förhållandena på detta område av veterinärbyrån;
statistikern verkställer endast en allmän översyn av berättelsen.

De tillfälliga statistiska undersökningarna medhinnas blott i ringa utsträckning
av medicinalstyrelsens statistiker. Denne omhänderhar i regel någon av
de mindre av dessa undersökningar, medan de övriga för varje särskilt fall
måste uppdragas åt andra statistiker.

Något biträde står icke till statistikerns förfogande, varför denne själv måste
anskaffa och avlöna för tabellsammanställningar och korrekturläsning m. m.
erforderlig arbetshjälp.

Utredningen erinrar jämväl om att vissa statistiska specialundersökningar
på hälsovårdens område verkställas bland annat inom statens institut för folkhälsan.
Vid institutets tillkomst hade också förutsatts, att statistiska bearbetningar
skulle utföras inom institutet på grundval av därstädes verkställda
undersökningar. Främst med hänsyn därtill hade å institutets personalstat
uppförts en befattning som förste aktuarie i lönegraden A 26, vilken befattning
emellertid hittills stått vakant. På grund härav hade institutet varit hänvisat
till att anlita statistisk expertis utanför institutet för utförande av nyss
berörda specialundersökningar.

Sedan utredningen i fortsättningen redovisat vissa uttalanden rörande rnedicinalstatistiken
av besparingsberedningens statistikkommitté (SOU 1943: 28)
och statens sjukhusutredning (SOU 1944: 47) samt av representanter för medicinalstyrelsen,
har utredningen för egen del yttrat följande i fråga om behovet
av ytterligare bearbetning och komplettering av statistiken på förevarande
område.

Av den lämnade redogörelsen synes framgå, att väsentliga luckor föreligga
i fråga om medicinalstatistikens utformning och bearbetning. Visserligen har
genom sjukhusutredningens försorg en "revision ägt rum av de uppgiftsformulär,
som ligga till grund för den förvaltningsekonomiska statistiken vid
kroppssjukhusen, men på andra områden av medicinalstatistiken kvarstår fortfarande
ett växande behov av översyn av gällande uppgiftsformulär. En betänklig
brist är även, att de inlämnade primäruppgifterna endast göras till föremål
för summariska sammanställningar, som icke åtföljas av några analyser
eller kommentarer. Den redovisade statistiken kan därigenom icke sällan föranleda
till felaktiga slutsatser, särskilt från deras sida som icke äro fullt

108

Kungl. May.ts proposition nr 67.

insatta i primärmaterialets beskaffenhet. Härtill kommer, att de inom medicinalstyrelsen
verkställda sammanställningarna i allmänhet icke hinna publiceras
förrän cirka två år efter redovisningsårets slut, varigenom deras värde
i hög grad förminskas. Det framstår för utredningen såsom föga rationellt att
på detta sätt årligen insamlas en mängd primärmaterial, som genom ofullständig
bearbetning eller för sen publicering icke kommer till avsedd nytta.
Båsom betecknande för situationen må framhållas, att de lokala huvudmännens
behov av snabbt tillgängliga statistiska översikter rörande sjukhusens ekonomiska
förhållanden under en följd av år huvudsakligen måst tillgodoses genom
försorg av en enskild förening.1 Även om detta kunnat genomföras på ett i
och för sig mycket förtjänstfullt sätt, finns självfallet ingeii garanti för att
denna ordning kan påräknas framdeles. Bearbetningen av denna statistik
har — naturligt nog med hänsyn till kostnaderna därför — icke heller kunnat
bli så fullständig som önskvärt varit. Med sjukvårdens avsevärda utveckling
under senaste decenniet och de betydande kostnader, som varit därmed förenade,
har behovet av snabbt tillgänglig driftkostnadsstatistik efter hand vuxit
sig allt starkare, en tendens som i fortsättningen kan väntas bli ytterligare
accentuerad. Åtgärder måste därför vidtagas så att den officiella statistiken
i denna del kan fylla sin funktion, vilket ock starkt betonats av statens sjukhusutredning.

Tiden synes vidare vara inne för en väsentlig utvidgning av medicinafstatistiken,
framför allt på det socialhygieniska området. Den tidpunkt torde
icke heller vara avlägsen, då eu systematisk bearbetning av kroppssjukhusens
uppgifter om frekvensen av olika sjukdomar blir nödvändig för att belysa
utbyggnadsbehovet inom vissa grenar av sjukvården. Det torde likaledes icke
råda något tvivel om att behovet av statistiska specialutredningar på hälsooch
sjukvårdens olika områden, vilket redan nu är trängande och kan väntas
öka med utvecklingen, i längden icke kan på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses
uteslutande genom att tillfälligt anlita statistiker utanför medicinalstyrelsen.
Härjämte må framhållas, att styrelsens möjligheter att verka för hälso- och
sjukvårdens utveckling säkerligen i icke ringa grad är beroende av att dess
ledning har tillfälle att rörande de statistiska förutsättningarna för ifrågasatta
åtgärder rådgöra med en på hithörande områden tränad statistiker.

Beträffande den veterinära statistiken må särskilt erinras om att denna hittills
sammanställts och bearbetats å veterinärbyrån, medan medicinalstyrelsens
statistiker endast underkastat densamma en formell översyn i samband med
statistikens publicering, ett förhållande som icke kan anses vara tillfredsställande
ur statistisk synpunkt. Vidare har enligt vad utredningen under hand
inhämtat på det veterinära området ett allt starkare behov av statistiska specialundersökningar
gjort sig gällande, främst beträffande förekomsten och utbredningen
av vissa djursjukdomar. Dylika specialundersökningar tillmätas
på veterinärt håll stort värde för organiserande av ett effektivt bekämpande
av djursjukdomarna inom landet.

För utredningen har särskilt betonats, att å veterinärmedicinska anstalten
tillgång finnes till ett omfattande undersökningsmaterial, som väl ägnar sig
för statistisk bearbetning och som genom en sådan bearbetning kan tänkas
leda till värdefulla resultat beträffande bekämpandet av vissa djursjukdomar.
Det måste därför anses vara av vikt att jämväl denna anstalt erhåller tillgång
till statistisk sakkunskap.

Rörande organisationen av medicinalstatistiken anför utredningen härefter.

1 Svenska sjukhusförvaltningens tjänstömannaiörbund (tidskriften »Sjukhuset» .

109

Kungl. Maj:ts proposition nr ti?.

Erforderlig förbättring och komplettering av medicinal- och veterinärstatistiken
torde icke kunna vinnas utan en genomgående omläggning av dess
organisatoriska underlag. Vid ett övervägande av de alternativ, som härvid
träda i förgrunden —centralisering till ett större statistiskt organ eller statistikens
bibehållande hos vederbörande ämbetsverk — har medicinalstyrelseutredningen
i likhet med besparingsberedningens statistikkommitté och statens
sjukhusutredning kommit till den uppfattningen, att största garantierna för ett
tillfredsställande resultat torde ernås, därest statistikens omhänderhavande
och bearbetande anförtros åt en inom medicinalstyrelsen inrättad statistisk
avdelning av tillräcklig omfattning. Till denna avdelning bör då koncentreras
all officiell statistik på medicinalväsendets område, alltså även den som tidigare
avsetts skola omhänderhavas av statens institut för folkhälsan. För en
sådan åtgärd talar den nära samhörigheten mellan medicinalstatistikens olika
grenar, samtidigt som avdelningen därigenom skulle kunna givas en för statistiskt
arbete bättre avvägd storlek. Med ett mera begränsat statistiskt underlag
lärer avdelningen icke kunna permanent sysselsätta den kvalificerade personal
eller nyttiggöra den maskinella utrustning, som kräves för att få erforderliga
statistiska undersökningar sakkunnigt och snabbt utförda. Det torde
ur denna synpunkt jämväl vara lämpligt, att bearbetningen av veterinärstatistiken
förlägges till medicinalstyrelsens statistiska avdelning, även om en särskild
veterinärstyrelse inrättas.

Från dessa utgångspunkter har medicinalstyrelsens statistiker beräknat
personalbehovet å avdelningen till minst 3 kvalificerade tjänstemän (aktuarier)
och 8 biträden. Denna beräkning grundar sig emellertid till avsevärd del på
en uppskattning av arbetskraftsåtgången för de nya eller utökade uppgifter,
som avsetts skola tillkomma avdelningen, och är därför osäker. Med hänsyn
härtill anser sig utredningen böra förorda, att statistikpersonalen till en början
begränsas till förslagsvis 2 aktuarier och 3 å 4 biträden. En av aktuarierna
torde böra fungera som chef för avdelningen och placeras i lönegraden A 26
Den härför erforderliga befattningen kan lämpligen erhållas genom att överflytta
den nuvarande obesatta förste aktuariebefattningen vid statens institut
för folkhälsan till medicinalstyrelsen. Den andre aktuariebefattningen torde
böra placeras i lönegrad A 21. Samtidigt torde nuvarande arvode åt medicinalstyrelsens
statistiker böra indragas.

Av biträdena torde en böra placeras som kanslibiträde i lönegrad Eo T, en
som kontorsbiträde i lönegrad Eo 4 samt de övriga till en början såsom extra
befattningshavare. Härjämte bör visst belopp ställas till förfogande för avlöning
åt tillfälliga befattningshavare, som kunna erfordras för utförande av
större specialundersökningar.

Utredningen utgår från att den statistiska avdelningen skall låta sig angeläget
vara att i erforderlig utsträckning samråda med vederbörande myndigheter,
i första hand statens institut för folkhälsan. Vidare torde samråd få
förutsättas äga rum med exempelvis socialstyrelsen rörande statistiken för
bland annat mödra- och barnavården, bostadsbeståndet och folktandvården,
med skolöverstyrelsen rörande skolhälsovården samt med centrala sjukvårdsberedningen
rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjuk
husen. En allmän föreskrift härom bör lämpligen inflyta i instruktionen för
medicinalstyrelsen.

Utredningen tillägger, att den statistiska avdelningen kan tänkas organiserad
antingen som en självständig enhet direkt under generaldirektören eller
30m en del av byrå. Därest eu lag- och utredningsbyrå inrättas, synes utredningen
det statistiska arbetet kunna ingå som ett naturligt led i denna byrås
utredande verksamhet. Utredningen förordar därför, att den statistiska avdelningen
inordnas under nämnda bvrå.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

Utredningens förslag rörande lag- och utredningsbyråns organisation har i
allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid bortses från de tidigare
redovisade yttranden, som ifrågasatt utvidgning av byråns uppgifter till att
även omfatta personalfrågor. Behovet av en statistisk avdelning har understrukits
i åtskilliga yttranden.

Medicinalstyrelsen upplyser, att en överslagsvis verkställd uppskattning
hade utvisat, att den tid som med den föreslagna personalen skulle åtgå för
lämnande av erforderligt biträde vid större utredningsuppdrag, vilka anförtrotts
styrelsen men ännu icke påbörjats, sannolikt komme att röra sig omkring
fem år. Vid denna uppskattning hade bortsetts från det löpande arbete, som
skulle ankomma på byrån. Medicinalstyrelsen hade likväl funnit sig nu böra
godtaga utredningens förslag till organisation av byrån, varvid styrelsen förutsatt
att vunna erfarenheter i sinom tid komme att föranleda till avsevärd
utbyggnad av densamma.

Beträffande den statistiska avdelningen konstaterar styrelsen, att vad utredningen
anfört till stöd för sitt förslag helt sammanfölle med de synpunkter,
som styrelsen sedan länge förfäktat. Styrelsen begränsar sig därför i huvudsak
till att kraftigt understryka, att den föreslagna personaluppsättningen å
avdelningen måste anses som ett minimum i avbidan på att närmare erfarenhet
vinnes. Styrelsen erinrar tillika om sitt i annat sammanhang framförda
förslag om överförande till den statistiska avdelningen av en medicinalrådsassistent
från hälsovårdsbyrån ävensom om angelägenheten av att ett ej obetydligt
belopp beräknas för anställande av tillfällig personal å avdelningen.

Slutligen betonar styrelsen, att kraven på att avdelningen snabbt skall
kunna icke blott framräkna statistiska uppgifter utan även komplettera de
framräknade summorna med relativtal, diagram och andra kommentarer måste
ställas mycket höga, framför allt beträffande rapporterna om epidemiska sjukdomar
inom och utom Sverige, beläggningen på epidemisjukhusen samt de
smittsamma könssjukdomarna. På grund härav förutsätter styrelsen, att avdelningen
förses med fullständig uppsättning av tekniska hjälpmedel. Att
inkomma med förslag härutinnan finge bli en av den statistiska avdelningens
första arbetsuppgifter.

Statistiska centralbyrån har intet i princip att erinra mot utredningens förslag.
Ämbetsverket yttrar bland annat.

Centralbyrån har icke något att invända mot att medicinal- och veterinärstatistiken
bibehålies inom medicinalstyrelsen samt att för dess omhänderhavande
därinom inrättas en särskild statistisk avdelning. Endast därigenom
synes på erforderligt sätt centralisation av det statistiska arbetet inom medicinalstyrelsen
och därtill anslutna institutioner av olika slag kunna åvägabringas
samt möjligheter beredas medicinalstyrelsen att i önskvärd omfattning
utnyttja det statistiska material, som regelbundet insamlas, och utföra för dess
administrativa och vetenskapliga uppgifter behövliga statistiska utredningar.
Med de synnerligen begränsade resurser, som stått medicinalstyrelsen till buds,
ha föreliggande behov i dessa hänseenden hittills icke kunnat tillgodoses på

in

Kungl. Alaj:ts proposition nr 67.

étt tillfredsställande sätt. Tiden måste anses vara inne för en väsentlig utvidgning
av medicinalstatistiken, varvid särskilt synes böra framhållas såsom
ett önskemål, att en fortlöpande statistik till belysning av frekvensen av olika
sjukdomar snarast möjligt kommer till utförande på grundval av det från sjukvårdsanstalter
av olika slag till medicinalstyrelsen inkommande uppgiftsmaterialet.

Statistiska centralbyrån förutsätter, att ett förverkligande av medicinalstyrelseutredningens
förslag icke kommer att i övrigt medföra någon ändring av
den officiella statistikens organisation genom överflyttning till medicinalstyrelsen
av statistikgrenar av med medicinalstatistiken besläktat innehåll (t. ex.
dödsorsaksstatistiken), vilkas utarbetande hittills varit anförtrott åt andra
myndigheter eller institutioner. I dessa delar utgår centralbyrån från att kontakt
mellan vederbörande ämbetsverk upprätthålles.

Allmänna lönenämnden har allenast uttalat tveksamhet rörande behovet av
en medicinalrådsassistent å avdelningen.

Svenska läkaresällskapet finner inrättande av en statistisk avdelning välmotiverat
men ifrågasätter, om det icke ur rekryteringssynpunkt vore nödvändigt
att giva avdelningschefen byråchefs ställning.

Sveriges läkarförbund betonar den statistiska avdelningens värde för att
möjliggöra eu central tillsyn och rådgivning i fråga om den förebyggande
vården. Förbundet yttrar sålunda.

Översynen på detta område bör försiggå i viss ordning och börja med de
län och samhällen, där dödlighetssiffroma enligt senast offentliggjorda statistiska
uppgifter varit högst. Som exempel må nämnas, att under åren 1941
och 1942, från vilka den senaste statistiken föreligger, de allmänna dödstalen
varit särskilt höga i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Skaraborgs och Värmlands
län, medan barnadödligheten varit störst i de nordligaste länen. Orsakerna
till den på vissa håll förefintliga högre dödligheten äro komplicerade
och kunna endast klarläggas genom en omsorgsfull utredning, varvid den
länge efterlängtade och av medicinalstyrelseutredningen föreslagna statistiska
avdelningen inom medicinalstyrelsen kan förväntas göra en betydelsefull insats.
En dylik utredning kan komma att ge till resultat, att undernäring, betydande
abortfrekvens, hög tuberkulos- eller olycksfallsfrekvens, otillfredsställande
sociala anordningar för mödrar med späda barn och dylikt förekomma
i vissa kommuner av länet eller i vissa delar av större stad. Först på
detta sätt och med hjälp av därefter vidtagna praktiska åtgärder inom områden,
där speciella missförhållanden konstaterats föreligga, kunna resultat av större
värde för den allmänna hälsovården ernås.

Svenska sanatorieläkarföreningen påpekar vikten av att den statistiska avdelningen
står i förbindelse med de lokala organen, enär statistiken eljest lätt
bleve självändamål samt otillförlitlig och betungande.

Sveriges yngre läkares förening framhåller betydelsen av prognostiska
undersökningar angående läkarbehovet och tillströmningen till läkarbanan
ävensom angående tillgången på sjukvårdspersonal överhuvudtaget. Föreningen
anser, att det skulle vara av stort värde med hänsyn till de genomgripande
förändringar inom hälso- och sjukvårdens område, vilka inom kort torde komma
att äga rum, att i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen till
skapa ett prognosinstitut av fast karaktär.

Behovet av en statistisk avdelning har härjämte understrukits av, bland

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

andra, svenska läsårettsläkarföreningen och Sveriges tandläkarförbund ävensom
av svenska landstingsförbundet. Sistnämnda förbund har särskilt betonat
vikten av att bearbetningen av det statistiska materialet koncentrerades
på de ur medicinsk och förvaltningssynpunkt betydelsefullaste uppgifterna
samt skedde utan onödig tidsutdräkt.

Föredraganden.

Jag har redan i det föregående givit min anslutning till utredningens förslag
att sammanföra handläggningen av viktigare författningsärenden och
större organisatoriska utredningar till en särskild byrå, vilken jämväl skulle
fungera såsom redaktion för medicinalstyrelsens författningssamling. Någon
meningsskiljaktighet synes icke föreligga om att byråchefen för biträde med
dessa uppgifter behöver en relativt kvalificerad kraft, lämpligen placerad som
förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26. Jag förordar detta förslag.

Full enighet råder ock om utredningens förslag att för medicinal- och
veterinärstatistikens handhavande och bearbetning inrätta en särskild avdelning
inom styrelsen. Av vad utredningen och remissinstanserna anfört i denna
de! står det klart även för mig, att en sådan avdelning snarast bör komma till
stånd. Då jag tillstyrker ifrågavarande förslag, vill jag särskilt understryka
angelägenheten av att förekommande sammanställningar genom erforderliga
kommentarer och analyser samt genom snabb publicering göras lätt tillgängliga
för praktiska syften. På dessa punkter synas bristerna i den nuvarande
statistiken ha varit mest framträdande. Jag utgår vidare från att frågor om utvidgning
av den löpande statistiken göras till föremål för noggrann prövning
med hänsyn till ändamål och omfattning. Detsamma gäller självfallet behovet
av större statistiska specialutredningar.

Från dessa utgångspunkter har jag icke funnit anledning till erinran mot
den personalorganisation, som föreslagits för avdelningen. Jag tillstyrker alltså,
att för avdelningens ledning inrättas en förste aktuariebefattning i lönegrad
A 26, att för biträde med arbetet å avdelningen avses en aktuarie i lönegrad
A 21 samt ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde å extra ordinarie stat.
Jag förordar även medicinalstyrelsens förslag, att den å hälsovårdsbyrån nu
tjänstgörande medicinalrådsassistenten tills vidare överföres till denna avdelning.
En omprövning av denna anordning bör emellertid verkställas, sedan
någon tids erfarenhet vunnits om arbetsbördan å avdelningen. I övrigt bör, i
mån av behov, anställas extra eller tillfälliga befattningshavare. Härtill återkommer
jag i ett senare avsnitt.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör indragning ske av såväl den
vakanta befattningen som förste aktuarie vid statens institut för folkhälsan
som det nuvarande fasta arvodet för statistiskt biträde åt medicinalstyrelsen
å 3 000 kronor.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

F. Kameralbyrån.

Nuvarande personalbestånd.

Kameralbyrån är sedan åtskilliga år uppdelad på två avdelningar, en för
kamerala ärenden i allmänhet, inklusive utanordningsärenden och kassagöromål,
samt en för ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen av statens
sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka.

Frånsett kvinnlig biträdespersonal utgöras de ordinarie befattningshavarna
ä den allmänna avdelningen av en kamrerare i lönegrad A 24, en byråsekreterare
i lönegrad A 21 samt en kassör i lönegrad A 11. Härjämte tjänstgöra å
denna avdelning en extra föredragande med arvode motsvarande lön för förste
byråsekreterare i lönegrad Eo 26, en biträdande kamrerare med ett arvode av
10 250 kronor för år samt fyra juridiskt utbildade amanuenser.

Arbetet är så fördelat mellan nu nämnda befattningshavare, att den extra
föredraganden under byråchefens inseende föredrager vissa större ärenden
samt deltager i den juridiskt-administrativa konsultation och granskning,
som åligger kameralbyrån beträffande ärenden, tillhörande andra byråer,
medan byråsekreteraren och en amanuens biträda kameralbyråchefen med
utredning, föredragning och uppsättning av ärenden av löpande natur.
Den ordinarie kamreraren har att leda och, i mån av tid, deltaga i arbetet
med granskning av inkommande räkningar och rekvisitioner av medel,
kontrasignera styrelsens utanordningar och checker, handhava förvaltningen
av styrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond samt övervaka arbetet
å styrelsens kassakontor. Härjämte har han att verkställa kontrollbokföring
och tillse, att till styrelsens förfogande ställda anslag icke överskridas,
att avfatta styrelsens kassarapporter och svara för styrelsens huvudbokföring
ävensom verkställa av styrelsen anbefallda utredningar av företrädesvis
ekonomisk art. Huvudparten av granskningsarbetet åvilar för närvarande
den biträdande kamreraren, som tillkom i samband med den förstärkta
försvarsberedskapen, samt de tre återstående amanuenserna. Avlöningen
åt den biträdande kamreraren och två amanuenser bestrides från
anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation.

Kassagöromålen samt därtill hörande bok- och matrikelföring ombesörjes
av kassören, som därvid biträdes av ett extra ordinarie kanslibiträde. På
kameralbyrån ankommande löneuträkningar utföras på kassörens ansvar av
ett särskilt biträde med kanslibiträdes lön.

Avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning förestås av en
byrådirektör i lönegrad A 28. Han biträdes närmast av en revisor i lönegrad
A 21 samt en revisionsassistent i lönegrad Eo 18.

Medicinalstyrclseutrcilningen.

Utredningen erinrar till en början om att kameralbyrån enligt utredningens
förslag skulle befrias från den juridiskt-administrativa konsultations- och
granskningsskyldighet beträffande andra byråers ärenden, som för närva Bihang

till riksdagens protokoll 19d7. 1 saml. Nr 67.

2191 4G 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

rande åligger den, ävensom från handläggning av lag- och författningsärenden,
vilka icke äro av rent kameral natur. Detta beräknas medföra en mycket
väsentlig lättnad i byråns nuvarande arbetsbörda. Å andra sidan skulle
kameralbyrån tillföras vissa ärendesgrupper, som nu handläggas på respektive
fackbyråer, nämligen ärenden angående de styrelsen underställda laboratoriernas
samt vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning
ävensom rörande apotekens ekonomiska förhållanden. Vad detta betyder
i merbelastning för byrån finner utredningen vanskligt att på förhand bedöma,
På skäl, som i annat sammanhang närmare utvecklas, har utredningen
emellertid utgått från att en mera kontinuerlig och ingående övervakning och
rådgivning beträffande laboratoriernas ekonomiska förvaltning är påkallad,
icke minst i fråga om upphandlingen av laboratoriemateriel och djur. I en
inom medicinalstyrelsen utarbetad, till utredningen överlämnad promemoria
har vidare framhållits angelägenheten av att ökade organisatoriska möjligheter
skapas för styrelsen att följa och övervaka vanföreanstalternas och kustsanatoriernas
ekonomiska förvaltning samt utöva rådgivning i anslutning
därtill. Det betonas, att statens bidrag till dessa anstalter under årens lopp
ständigt stegrats och för närvarande uppginge till betydande belopp (cirka
8 000 000 kronor) samt att staten tills vidare åtagit sig ansvaret i sista hand
för bestridande av dessa anstalters utgifter. Enligt styrelsens förmenande erfordrades
inom styrelsen en kvalificerad kraft, förslagsvis i byrådirektörs
tjänsteställning, som kunde ägna huvudparten av sin arbetstid åt hithörande
angelägenheter, innefattande bland annat fastställande av inkomst- och utgiftsstater
för anstalternas verksamhet, kontroll av bidragsmedlens användning
samt i samband därmed stående konsultation. Medicinalstyrelseutredningen
är för sin del icke beredd att för ifrågavarande ändamål förorda en
sådan befattning men finner å andra sidan nödvändigt, att här berörda uppgifter
beaktas vid utformningen av kameralbyråns personalorganisation.

Utredningen framhåller vidare, att styrelsens medelsförvaltning underårens
lopp vuxit i omfattning och numera tillhörde de större inom allmänna
civilförvaltningen. Belysande vore, att antalet utanordningar år 1944 uppgick
till omkring 48 500, fördelade på drygt 100 olika anslag, varvid särskilt
borde beaktas, att utbetalning i flertalet fall skedde direkt till den slutliga
betalningsmottagaren efter granskning allenast å kameralbyrån. Genom försvarsberedskapens
upphörande komme visserligen en minskning i styrelsens
utanordnings- och därmed sammanhängande granskningsverksamhet att inträda
(antalet utanordningar för beredskapsändamål utgjorde år 1944 cirka
5 600), men denna minskning beräknas bli till icke ringa del uppvägd av den
ökning, som följer, därest utbetalningen av provinsialläkarstatens avlöningar
och resekostnader centraliseras till medicinalstyrelsen i enlighet med ett av
den s. k. länsstyrelseutredningen år 1936 framlagt, av statsmakterna i princip
godtaget förslag. Den fortsatta utbyggnaden med statsunderstöd av olika och
allt flera vårdgrenar väntas även komma att kräva vidgad medverkan från
kameralbyråns sida. Under sådana förhållanden finner utredningen icke tillrådligt
att vidtaga någon begränsning av den personal, som nu sysselsättes

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

med ifrågavarande del av byråns verksamhet. Den stegrade omfattningen av
styrelsens ordinarie medelsförvaltning synes utredningen däremot påkalla
en omprövning av de anställnings- och lönevillkor, som för närvarande gälla
för hithörande befattningshavare, i syfte att anpassa dessa efter arbetsbördans
och ansvarets tillväxt. Utredningen anför härutinnan.

I första hand torde en uppflyttning av den ordinarie kamrerarbefattningen
från lönegrad A 24 till A 26 böra ifrågakomma. Förslag härom
har tidigare framförts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i deras
betänkande, del I (SOU 1941: 17) på grundval av de allmänna principer
för löneplacering av befattningshavare med kamrerargöromål, som uppdragits
av dessa sakkunniga. Medicinalstyrelseutredningen ansluter sig till
det sålunda framförda förslaget, då utredningen för sin del icke åsyftar
annan ändring beträffande den med befattningen förenade arbetsbördan än
att den faktiska förskjutning mot ökat ansvar, som under senare år uppkommit
genom att kameralbyråchefen på grund av andra göromål icke hunnit
ägna avsedd tid åt kontrollen av utanordningsärenden, återgår. Godtages utredningens
förslag om inrättande av en överdirektörs- och en lagbyråchefsbefattning,
bör en återgång till normal fördelning av ansvaret i nämnda hänseende
mellan byråchefen och kamreraren bli möjlig, även om kameralbyrån
tillföres vissa nya uppgifter i enlighet med vad ovan anförts. Skulle erfarenheten
visa, att så ej blir fallet, synes det med utanordningsverksamheten förenade
ansvaret kräva, att kamrerarbefattningen förändras till en byrådirektörstjänst
i 28 lönegraden.

Vidare anser utredningen arten och omfattningen av hithörande granskningsarbete
motivera, att den biträdande kamreraren beredes fastare anställning
genom överflyttning till ordinarie stat. Han bör därvid placeras i
24 lönegraden, vilken närmast motsvarar den ställning, som tillkommer
honom för närvarande. Jämväl två av de i granskningsarbetet deltagande
amanuenserna torde böra överföras till ordinarie stat. För en sådan åtgärd
talar icke minst den omständigheten, att anlitandet av amanuenser för detta
granskningsarbete visat sig otillfredsställande därigenom, att dessa växlat
alltför ofta för att hinna förvärva erforderlig vana och säkerhet. Att detta
är en betydande olägenhet framgår klart därav, att statens bidrag till praktiskt
taget samtliga ändamål inom medicinal- och veterinärväsendet äro förenade
med olika villkor, som skola beaktas vid utanordningen. För ifrågavarande
befattningshavare synes en placering som revisor i lönegrad A 21
bäst motsvara arbetets art. Härutöver torde liksom nu krävas en amanuens
med uppgift att dels deltaga i granskningen av enklare utanordningsärenden,
dels ock biträda med annat på byrån förekommande arbete.

Med hänsyn till kassarörelsens osedvanliga storlek, omfattande såväl utgifter
som inkomster, och det därmed förenade bokförings- och kontrollarbetet,
ha från och med den 1 september 1945 vissa kassören dittills åvilande
uppgifter delegerats på ett extra ordinarie kanslibiträde i egenskap av biträdande
kassör. Denna har anförtrotts bland annat bokföringen av inkomsterna,
förandet av löne- och pensionsmatriklar samt kontrollen av utgående anvisningar,
medan kassören själv ombesörjer bokföringen av utgifterna och övriga
kassagöromål. Från kameralbyråns sida har hemställts, att den biträdande

kassören måtte placeras som kontorist i lönegrad A 9 samt att kassören _

främst på grund av ansvaret för avlöningslistornas upprättande och uträknande,
avseende omkring 900 befattningshavare — måtte uppflyttas till lönegrad
A14. Vägande skäl synas utredningen föreligga för en sådan uppflyttning.
11

116 Kungl. Maj ds proposition nr 67.

Organiseras bestyren med medelsförvaltningen på sätt sålunda förordats
anser utredningen, att arbetet i övrigt inom kameralbyråns allmänna avdelning
bör kunna ombesörjas av byråchefen med biträde av en byråsekreterare
och en amanuens. Denna personaluppsättning skiljer sig från den nuvarande
främst därigenom, att befattningen som extra föredragande bortfallit; denna
åtgärd bör ses mot bakgrunden av den kvalificerade förstärkning av styrelsens
administrativa personal i övrigt, som utredningen föreslagit. Å andra
sidan finner utredningen den ökade kontrollen beträffande vanföreanstaltemas
och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning motivera, att den nuvarande
befattningen som ordinarie byråsekreterare förändras till en förste
byråsekreterartjänst i lönegrad A 24. Amanuensen avses närmast för biträde
med de på byrån ankommande personalärendena samt för utredning och uppsättning
av expeditioner i enklare ärenden.

I fråga om avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning erinras
om den utbyggnad av den statliga sinnessjuk- och sinnesslövården, som
för närvarande pågår och planeras för de närmaste tio åren. Med hänsyn
bland annat härtill anser utredningen det rimligt, att till byrådirektörens förfogande
ställes en amanuens utöver den nuvarande personalen å avdelningen.
Till en början borde denna amanuens i mån av behov kunna anlitas även för
kameralbyråns allmänna avdelning.

Utredningen betonar, att denna personaluppsättning allenast motsvarar
det behov, som föreligger och kan beräknas föreligga inom den närmaste
framtiden vid en normal ökning av antalet utanordningar. Skulle veterinärväsendets
ledning frigöras från medicinalstyrelsen, anser utredningen, att en
minskning av personalen med en revisor för granskning av till veterinärväsendet
hörande räkningar och rekvisitioner borde vara möjlig. Härjämte
borde med uppflyttningen av kassören och dennes närmaste biträde kunna
anstå.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

Medicinalstyrelsen lämnar till en början vissa kompletterande uppgifter
till belysning av kameralbyråns arbetsbörda. Styrelsen upplyser sålunda, att
enligt styrelsens räkenskaper utgifterna för budgetåret 1944/45 utgjorde drygt
114 000 000 kronor, inkomsterna för samma budgetår drygt 26 000 000 kronor
samt antalet räkningar och rekvisitioner drygt 49 000. Utgiftsverifikationerna
fyllde 199 band med ett folioantal av i runt tal 78 500, oaktat en hård
gallring av verifikationsmaterialet verkställts. Styrelsen yttrar i anslutning
härtill bland annat följande.

Såvitt medicinalstyrelsen kan utläsa ur det av riksräkenskapsverket publicerade
utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret 1944/45 överträffades styrelsens
utgiftssiffror sagda budgetår inom allmänna civilförvaltningen allenast
av statskontoret och pensionsstyrelsen. Att märka är emellertid, att både
statskontoret och pensionsstyrelsen i stor utsträckning fungera såsom förlagsverk
eller att de med andra ord verkställa utbetalningarna till andra redo -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

görare, vilka i sin tur ha att ombesörja utbetalningarna till den slutliga betalningsmottagaren.
Medicinalstyrelsen åter står såsom förlagsverk endast i förhållande
till statens bakteriologiska laboratorium samt statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka, medan den ojämförligt största delen av
styrelsens utbetalningar går direkt till den slutliga betalningsmottagaren,
ofta i de förhållandevis små poster, som förekomma på reseräkningar och
medelsrekvisitioner av liknande typ. Denna omständighet torde förklara, att
antalet verifikationer till médicinalstyrelsens räkenskaper enligt inhämtade
uppgifter är väsentligt större än verifikationsantalet till statskontorets räkenskaper
och mångdubbelt större än antalet verifikationer till pensionsstyrelsens
räkenskaper.

Om hänsyn tages till nu angivna omständigheter torde medicinalstyrelsens
kameralbyrå utan risk för överdrift kunna betecknas såsom den största inom
allmänna civilförvaltningen. Att byråns allmänna avdelning med sina fyra
ordinarie befattningshavare kunnat nödtorftigt hålla samman denna mycket
stora medelsförvaltning tillskriver styrelsen, förutom en rationell organisation
av arbetet, till avsevärd del skickligheten och självuppoffringen hos
byråns befattningshavare i icke-ordinarie anställning. Befogade anmärkningar
för dröjsmål med betalningar ha dock icke kunnat undgås — med i medeltal
nära 190 utanordningar per arbetsdag och flera toppbelastningsperioder under
året har enda möjligheten ofta varit att låta med behandlingen av något tusental
räkningar anstå till en lugnare period. Självfallet bör vid omorganisationen
tillses, att personalen tilltages så, att längre dröjsmål med likvider icke
behöver förekomma. Systemet att låta byråchefens ansvar i avsevärd utsträckning
övergå på kamreraren, kamrerarens ansvar på biträdande kamreraren
och amanuenserna samt sistnämnda befattningshavares ansvar på kvinnliga,
med ett undantag icke-ordinarie tjänstemän innebär också, att man lägger
hela medelsförvaltningen på så lösa boliner, att riskerna bli större än vad
som är förenligt med god statsekonomi.

Medicinalstyrelsen framhåller tillika, att man finge räkna med en fortsatt
stegring av statens utgifter för hälso- och sjukvården, av styrelsen uppskattad
till cirka 10 000 000 per år. Å andra sidan erhölle kameralbyrån en icke
oväsentlig lättnad i arbetsbördan, därest veterinärväsendets ledning frikopplades
från medicinalstyrelsen. Utgifterna för veterinärväsendet begränsade
sig visserligen till omkring 5 000 000 per år men vore fördelade på ett
stort antal småposter. Av hela antalet utanordningar för år 1945, som uppginge
till närmare 57 000, belöpte ej mindre än cirka 21 000 på utgifter för
veterinära ändamål. På grund av dithörande utanordningars natur komme
dock lättnaden i första hand den lägre biträdespersonalen till godo.

Även med beaktande härav och den avlastning av kameralbyråns arbetsbörda,
som utredningens förslag med däri av styrelsen påkallade modifikationer
innebure, anser medicinalstyrelsen det nödvändigt med en väsentlig
förstärkning av kameralbyrån. Styrelsen anför härutinnan bland annat.

Medicinalstyrelsen finner för sin del nödvändigt, att kameralbyrån uppdelas
på två utbetalningskontor, varav det ena skulle stå under ledning av
byråchefen. Det andra utbetalningskontoret borde organiseras så, att i stället
för den föreslagna kamrerartjänsten i lönegrad A 26 inrättades en befattning
såsom byrådirektör i lönegrad A 28.

Denne byrådirektör borde självständigt ansvara för styrelsens huvudbokslut
och därtill knutna åtgärder, såsom upprättandet av kassarapporter m. m -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Han borde vidare vara ansvarig för på kameralbyrån ankommande åtgärder
rörande medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond, vars
utgående balanskonto den 30 juni 1945 slutade på drygt 116 000 000 kronor.
Ytterligare borde byrådirektören fullgöra de kontorschefsförpliktelser, som
ankomma på styrelsen, och fungera som närmaste förman för expeditionsvaktspersonalen.
Härjämte borde andra utbetalningskontoret ansvara för förvaltningen
av medicinalstyrelsens diversefonder, uppgående till drygt 43
miljoner kronor. Frågor rörande placering av dessa fonder borde därvid föredragas
för den juridiskt-administrative överdirektören. Slutligen borde å
detta utbetalningskontor verkställas utbetalningar av en enhetlig grupp anslagsmedel,
förslagsvis av löner och andra ersättningar till provinsialläkare
och vikarier för dem. Summan av dessa utbetalningar kan för närvarande
beräknas uppgå till omkring fem miljoner kronor, men denna siffra torde till
följd av inrättandet av nya provinsialläkardistrikt komma att snabbt växa.

Personalen å detta utbetalningskontor borde i övrigt utgöras av en revisor,
med uppgift att biträda vid arbetet med kassarapporter, bokslut och
förhandsgranskning, jämte ett kanslibiträde, som i första hand skulle verkställa
uträkning av provinsialläkarstatens löner samt upprätta föreskrivna
taxeringsuppgifter rörande dessa befattningshavare. Då det icke är möjligt
för styrelsen att överblicka det merarbete, genomförandet av källbeskattningen
kan få genom den härigenom erforderliga korrespondensen med uppbördsmän
i alla delar av landet, vill styrelsen förbehålla sig rätt att i mån av
vunna erfarenheter påkalla den personalförstärkning, som denna beskattningsform
kan komma att nödvändiggöra.

Först genom nu föreslagna anordning blir det möjligt för kameralbvråchefen
att hinna ägna de utbetalningsärenden, i vilka han skulle ha att fatta
beslut, och vilkas summa torde komma att redan från början ligga över 100
miljoner kronor, erforderlig uppmärksamhet. Till sitt biträde borde byråchefen
för de kamerala uppgifterna ha en kamrer i lönegrad A 24, 2 revisorer

1 lönegrad A 21 samt en amanuens, vilken vid behov borde få rycka in även
på andra utgiftskontoret.

Kassören, som borde föra journaler och böcker för båda utbetalningskontoren
och ombesörja samtliga kassagöromål, borde på av de sakkunniga anförda
skäl — vilkas tyngd icke minskas genom att den normala årliga tiomiljonersökningen
av styrelsens medelsförvaltning under ett år skulle nedgå
genom de veterinära utbetalningarnas överflyttning — placeras i lönegrad
A 14 och till sitt närmaste biträde ha en kontorist i lönegrad Eo 9. För verkställande
av bland annat avlöningsuträkning för personal hos styrelsen samt
de rättskemiska och farmacevtiska laboratorierna erfordras härutöver ett
kanslibiträde.

Vid sidan härav borde finnas ett kansli, bestående bland annat av en förste
byråsekreterare och en amanuens.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle alltså personalbesättningen å
kameralbyråns allmänna avdelning, utöver byråchefen, utgöra 1 byrådirektör
(A 28), 1 kamrer (A 24), 1 förste byråsekreterare (A 24), 3 revisorer (A 21),

2 amanuenser, 1 kassör (A 14) och 1 kontorist (Eo 9) samt två kanslibiträden
för löneuträkningar. Härjämte räknar styrelsen med ett 10-tal biträden
i lägre löneställning för registrering och sifferkontroll.

Beträffande avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning
föreslår styrelsen allenast en jämkning såtillvida, att den föreslagna amanuensbefattningen
utbytes mot en befattning såsom förste assistent i lönegrad
Eo 20. Denne befattningshavare skulle omhändertaga den nya grupp av

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

ärenden, som uppkommit genom försöken med arbetsterapi på sinnessjukhusen.
Han borde vidare handha upphandlingsärenden och vissa andra förvaltningsärenden
samt biträda byrådirektören med utredningar och vid beredningen
av löpande ärenden. I sistnämnda egenskap skulle han även kontrasignera
och ansvara för utgående expeditioner. Förste assistentbefattningen
borde bli en passagetjänst för befattningshavare, vilka stode nära utnämning
till sjukhusintendentsbefattningar vid sinnessjukhusen. Genom inrättandet
av en förste assistentbefattning skulle ock den nuvarande revisionsassistenten
kunna frigöras för de egentliga revisionsuppgifterna, vilka icke medhunnes
av den ordinarie revisorn.

Slutligen må anmälas, att styrelsen ansett en särskild befattning erforderlig
för kontroll av vanföreanstalternas, kustsanatoriernas samt de centrala radiumanstalternas
ekonomiska förvaltning. Styrelsen föreslår, att denna befattning
tills vidare konstrueras som en förste revisorstjänst i lönegraden A 24, varvid
styrelsen utgått från att befattningen borde placeras å sjukhusbyrån, där
övriga ärenden rörande dessa anstalter handläggas.

Riksräkenskapsverket — som i princip delar utredningens uppfattning
rörande de arbetsuppgifter, vilka böra ankomma på kameralbyrån — tillstyrker
utredningens förslag rörande förstärkning av byråns organisation.
Härutöver anför ämbetsverket.

Ämbetsverket vill ifrågasätta, huruvida icke den centralisering av upphandlingsverksamheten,
som förutsättes skola ske för både sinnessjukhusens
och laboratoriernas räkning, kan anses motivera inrättandet av en särskild
befattning såsom inköpsassistent, vilken icke torde böra placeras i lägre lönegrad
än Eo 24. Tillsammans med den av utredningen föreslagne förste byråsekreteraren
jämte erforderlig amanuens- och biträdespersonal bör nyssnämnde
assistent ingå i kameralbyråns sekretariat. I övrigt synes byrån böra
organiseras på ett kamrerarkontor och ett kontrollkontor. Det sistnämnda
avses därvid skola motsvara den nuvarande avdelningen för sinnessjukhusens
ekonomiska förvaltning. Det torde vidare ur flera synpunkter vara lämpligt,
att jämväl kontrollen över vanföreanstalternas och kustsanatoriernas
ekonomiska förvaltning anförtros ifrågavarande kontor. Med hänsyn härtill
synes det tveksamt, huruvida den av utredningen föreslagna personalförstärkningen
är tillräcklig. Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke jämväl
en befattning såsom förste revisor i lönegrad Eo 24 bör inrättas å kontoret.
Överhuvudtaget måste man räkna med möjligheten att medicinalstyrelsens
kamerala organisation kan komma att behöva ytterligare utbyggas,
därest vissa nu aktuella reformplaner på sjuk- och hälsovårdens område
genomföras.

Yad medicinalstyrelsen anfört anser riksräkenskapsverket icke motivera en
uppdelning av kameralbyrån på två utbetalningskontor. Ämbetsverket yttrar
sålunda.

För de kamerala ärendenas enhetliga behandling torde det vara mera
ändamålsenligt, att kamrerarkontoret bibehålies såsom en organisatorisk enhet,
vilket även skulle möjliggöra ett mera effektivt utnyttjande av den underordnade
personalen. Möjligen bör kontoret, för att erhålla en mera adekvat
benämning, i fortsättningen kallas kammarkontoret. Å detsamma böra handläggas
alla frågor rörande förhandsgranskning, utanordning, utbetalning och
bokföring. Med hänsyn till att inom statsförvaltningen i övrigt befattnings -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

havare med motsvarande arbetsuppgifter i allmänhet äro placerade i lönegrad
A 26, bör kontorschefen vara en kamrerare i nyssnämnda lönegrad. Omfattningen
av medicinalstyrelsens medelsförvaltning torde motivera, att han vid
sin sida får en biträdande kamrerare i lönegrad A 24. Vilken uppdelning av
löredragningsskyldigheten mellan dessa båda befattningshavare som må befinnas
mest ändamålsenlig undandrager sig i stort sett riksräkenskapsverkets
bedömande; dock bör i detta sammanhang framhållas att ansvaret för medicinalstyrelsens
bokslut måste åvila kontorschefen.

Statskontoret tillstyrker uppflyttning av den ordinarie kamrerarbefattningen
från A 24 till A 26 samt inrättande av en biträdande kamrerartjänst.
i lönegrad A 24. För kontrollen av vanföreanstalternas och kustsanatoriernas
ekonomiska förvaltning anser ämbetsverket, att en tjänst som revisor i A 21
lämpligen bör komma i fråga, vilket innebär, att den nuvarande byråsekreterartjänsten
i samma lönegrad skulle förändras till en revisorstjänst.

Allmänna lönenämnden hyser för sin del viss tvekan rörande nödvändigheten
av att på en gång genomföra så omfattande tjänsteuppflyttningar å
kameralbyrån, som utredningen föreslagit. Mot den förordade uppflyttningen
av kamrerarbefattningen till A 26 har emellertid lönenämnden icke funnit
något att erinra. Däremot kan lönenämnden icke tillstyrka, att den biträdande
kamreraren erhåller ställning som ordinarie tjänsteman, utan förordar,
att befattningen tills vidare placeras på extra ordinarie stat i lönegrad 22.
Enligt lönenämndens uppfattning torde det vidare vara tillräckligt om en
av amanuensbefattningarna ersattes med en revisorstjänst i 21 lönegraden.
Lönenämnden finner det slutligen tveksamt, om kassörstjänsten bör uppflyttas
i högre lönegrad.

Statens or ganisationsnämnd förordar, att den av medicinalstyrelsen föreslagna
byrådirektören ersättes med en kontorschef i lämplig löneställning,
vilken skulle handha de kontorsorganisatoriska göromålen för såväl styrelsen
som laboratorierna.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund anser, att den av medicinalstyrelsen
föreslagna förste revisorstjänsten för kontroll av vanföreanstalternas
och kustsanatoriernas m. fl. anstalters ekonomiska förvaltning bör förändras
till en förste byråsekreterarbefattning i lönegrad A 26.

Föredraganden.

Till frågan om arbetsuppgifterna för kameralbyrån har jag i det föregående
(s. 61) tagit principiell ställning, därvid jag i allt väsentligt anslutit mig till
utredningens förslag. Jag utgår alltså från att på denna byrå skall, efter
samråd med vederbörande fackbyrå, ankomma handläggningen av ärenden,
som avse styrelsen åliggande ekonomisk förvaltning eller kontroll av sinnessjukvårdsanstalter,
vanföreanstalter, kustsanatorier, centrala radiumanstalter
och laboratorier, vissa ärenden rörande apotekens ekonomiska förhållanden,
anmärknings- och revisionsmål samt frågor av löne- och pensionsteknisk natur.
Härtill kommer den stora gruppen ärenden rörande utanordningar, uppbörd
och redovisning.

121

Kungl. May.ts proposition nr 67.

I förhållande till nuvarande ordning innebär detta en icke obetydlig ökning
av kameralbyråns arbetsuppgifter och ansvar. Å andra sidan måste beaktas,
att den av mig förordade överdirektörs tjänsten samt lag- och utredningsbyrån
kommer att medföra en avsevärd lättnad i framför allt kameralbyråchefens
arbetsbörda. Veterinärväsendets skiljande från medicinalstyrelsen kommer
också att påverka kameralbyråns arbetsbörda i minskande riktning, främst beträffande
utanordningsärendena. Nu berörda förhållanden bjuda givetvis, att
viss försiktighet iakttages vid bedömandet av byråns personalbehov. I väsentliga
delar låter sig emellertid arbetsbördan relativt väl överblicka för den närmaste
tiden.

Detta gäller i första hand styrelsens allmänna medelsförvaltning, vars art
och omfattning närmare belysts av såväl utredningen som medicinalstyrelsen.
Här må endast erinras om att utanordningsverksamheten, som med hänsyn till
den därmed förenade granskningen representerar den drygaste delen av medelsförvaltningen,
efter frånräknande av utgifterna för veterinärväsendet och beredskapsändamål
kan beräknas komma att överstiga 100 miljoner kronor för
år, fördelade på ett 100-tal anslag och 30 000 å 35 000 utanordningar. Det är
visserligen icke osannolikt, att den pågående revisionen av statsbidragsväsendet
å hälso- och sjukvårdens område kommer att medföra en viss förenkling
av arbetet med dithörande utanordningar, men denna lättnad lärer mer än
väl komma att uppvägas av den ökning i utanordningsbördan, som kan förväntas
bli följden av ett genomförande på statens bekostnad av fri sjukhusvård
och delvis fria läkemedel i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande,
av statsmakterna i princip godkända förslag. Sannolikheten talar för
att man i fortsättningen snarare har att emotse en ökning än en minskning
av medicinalstyrelsens medelsförvaltning. Yid sådant förhållande anser jag
mig kunna utan tvekan förorda utredningens, av statskontoret och riksräkenskapsverket
biträdda förslag om uppflyttning av den nuvarande kamrerarbefattningen
från lönegrad A 24 till A 26 samt om överförande av den biträdande
kamrerarbefattningen från beredskapsstat till ordinarie stat med placering i
lönegrad A 24. Jag tillstyrker vidare, att för biträde med granskning av inkommande
räkningar m. m. tills vidare avses två revisorer, varav en i lönegrad
A 21 och en i lönegrad Eo 21, ävensom en amanuens. Jag har då räknat med
att kamreraren tillika skall fungera som kontorschef och närmaste föl-man för
expeditionsvaktspersonalen. Med hänsyn till kassa- och bokföringsgöromålens
stora omfattning synes det mig tillika rimligt att räkna med en kassör i lönegrad
A 14 och en kontorist i lönegrad Eo 9 för dessa arbetsuppgifter. Till
behovet av biträdespersonal för löneuträkningar och siffergranskning återkommer
jag i det följande.

Nu förordade organisation av vad som lämpligen kan kallas kamrerarkontoret
utgår från att byråchefen utövar beslutanderätten i utanordningsärendena
på förslag av endera av kamrerarna. Möjlighet måste därför beredas honom att
i betydande omfattning företaga stickprovsgranskning av det underliggande
materialet; eljest kommer hans kontroll, liksom nu till största delen är fallet,
att bli mera skenbar än verklig. I likhet med utredningen finner jag ock ange -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

läget, att kameralbyråchefen ägnar laboratoriernas administration och ekonomiska
förvaltning en fortlöpande uppmärksamhet och kontroll samt står till
laboratorieföreståndarnas förfogande för samråd i dithörande ärenden. Härutöver
torde tillsynen beträffande vanföreanstalternas och kustsanatoriernas
ekonomiska förvaltning, löne- och pensionsärenden samt remisser och ekonomiska
utredningar komma att kräva en avsevärd tid. Till byråns förfogande
bör därför stå underordnad personal, som kan biträda vid handläggningen av
nu berörda ärenden. För detta ändamål torde böra avses en förste revisor
i lönegrad Eo 24, vilken skulle ersätta den nuvarande byråsekreteraren, ävensom
en juridiskt utbildad amanuens. Den senare torde jämväl få anlitas som
biträde åt överdirektören för uppsättning av expeditioner i personalärenden
m. m.

Yad slutligen angår avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning
finner jag den av medicinalstyrelsen föreslagna jämkningen i utredningens
förslag ändamålsenlig och förordar alltså, att avdelningens personal kompletteras
med en förste assistent i lönegrad Eo 20 i stället för en amanuens.
Denne torde, i mån av behov, kunna anlitas för upphandling även för laboratoriernas
räkning. Med anställande av den av riksräkenskapsverket föreslagna
inköpsassistenten torde då kunna tills vidare anstå.

H. Skriv- och expeditionsvaktspersonal m. m.

Nuvarande personalbestånd.

Den för medicinalärendena avsedda registrerings- och skrivpersonalen
har i betänkandet per den 1 juli 1945 uppgivits till 47 befattningshavare,
beräknat efter heltid. Personalens sammansättning framgår av följande
sammanställning.

A medicinalstyrelsens avlöningsstat Å beredskapsstat

Befattning Ordinarie Eo. Övriga Summa Eo. Övriga Summa

Kansliskrivare...... 1 3 — 4 — — —

Kanslibiträden...... 3 (—2) 4 — 5 — — —

Kontorsbiträden____ 4 (—2) 12 — 14 2 — 2

Skrivbiträden ...... 1 (—1) —_9__9_—_13_13

Summa 9 (—5) 19 9 32 — — 15

Av kansliskrivarna tjänstgör en (den ordinarie) som styrelsens registrator,
en som föreståndare för styrelsens skrivcentral och sinnessjukvårdsbyråns
kontraktskontor, medan de övriga fullgöra vissa kvalificerade uppgifter å
medicinalbyrån och kameralbyrån. Beträffande den övriga personalens fördelning
hänvisas till den i betänkandet (s. 22—24) lämnade översikten. Här må
endast erinras om att av de ordinarie befattningshavarna 2 kanslibiträden,
2 kontorsbiträden samt skrivbiträdet innehava förordnanden å högre extra
ordinarie befattning utan att deras egna tjänster uppehållas av vikarier.
Yidare må anmärkas, att i sammanställningen icke medräknats det extra ordi -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

narie kanslibiträde, som fungerar såsom biträdande kassör, ej heller en ordinarie
kontorsbiträdesbefattning och en extra skrivbiträdesbefattning, vilka
innehavas av telefonister. De med beredskapsmedel avlönade biträdena sysselsattes
tidigare med förande av beredskapsregister för olika slags medicinalpersonal
samt siffergranskning av ersättningsräkningar, avseende vård
av militär personal å civila sjukhus. Ett flertal av ifrågavarande biträden har
emellertid efter hand kommit att helt eller delvis tagas i anspråk även för rent
fredsbetonade ändamål. För närvarande sysselsättas enligt uppgift drygt ett
40-tal befattningshavare för sådana ändamål, medan den egentliga beredskapspersonalen
begränsats till sammanlagt 9 befattningshavare.

Antalet mera stadigvarande expeditionsvakter i styrelsen (utom veterinärbyrån)
uppgives för närvarande till 8 med följande placering:

1 lönegrad A 7 2 lönegrad Eo 5

2 » A 5 3 » Ex 5

Härutöver avlönas en tillfällig expeditionsvakt från beredskapsanslaget.
Till vaktpersonalen torde även böra hänföras förenämnda två telefonister i
lönegrad A 4 respektive Ex 2.

Medicinalstyrelseutredningen.

I fråga om registrerings- och skri vper sonalen yttrar utredningen
till en början.

Utredningen har icke kunnat så i detalj taga del av det löpande arbetet inom
medicinalstyrelsen, att utredningen äger tillräckliga hållpunkter för att tillförlitligt
bedöma behovet av skrivpersonal inom styrelsen. Detta måste för övrigt
komma att växla från tid till annan alltefter som det aktuella läget kräver. Utredningen
vill emellertid erinra om att medicinalstyrelsens kontorsorganisation
på initiativ av besparingsberedningen under år 1942 varit föremål för en
ingående undersökning av särskilda utredningsmän, vilka i betänkande den 8
oktober 1942 funnit en icke oväsentlig begränsning av den dåvarande skrivpersonalen
möjlig under förutsättning att vissa föreslagna rationaliseringsåtgärder
vidtoges. En del av dessa förslag hava, enligt vad styrelsen upplyst,
helt eller delvis redan genomförts, medan prövningen av andra uppskjutits i
avvaktan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete och lösningen
av vissa lokalfrågor. Bland de uppskjutna åtgärderna må särskilt nämnas utvidgning
av skrivcentralen till att omfatta förslagsvis 8 befattningshavare samt
överföring i viss omfattning av specialitetsärendenas handläggning till statens
farmacevtiska laboratorium. Utredningen har tidigare i allt väsentligt anslutit
sig till förslaget om överflyttning av handläggningen av specialitetsärenden
till statens farmacevtiska laboratorium. Beträffande förslaget om utvidgning
av skrivcentralen har utredningen för sin del funnit vägande skäl tala för att
en sådan åtgärd åtminstone i viss omfattning vidtages, främst med hänsyn till
att en relativt betydande reserv måste finnas tillgänglig vid inträffade sjukdomsfall
och oförutsedda ledigheter samt för avverkning av toppunkter eller
andra ojämnheter i expeditionsarbetet. Till skrivcentralen bör enligt utredningens
mening hänföras all sådan skrivpersonal, som icke kan beräknas hava
full sysselsättning å viss byrå eller med speciella uppgifter.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Från dessa utgångspunkter har utredningen, såvitt angår medicinalväsendet,
uppskattat det mera stadigvarande personalbehovet för registrerings- och
skrivgöromål, inberäknat sifferkontroll m. m., under den närmaste tiden till
sammanlagt 40 befattningar, varav 6 förutsatts skola vara placerade på skrivcentralen.
Härvid har utredningen räknat med 4 kansliskrivare, 8 kanslibiträden,
18 kontorsbiträden samt 10 extra eller tillfälliga befattningshavare.

I förhållande till dåvarande personalbestånd å styrelsens avlöningsstat
innebär detta en utökning med 8 befattningshavare. Denna förstärkning motiveras
i huvudsak med överflyttning av registerföringen rörande sjuksköterskor
och viss annan medicinalpersonal från nuvarande beredskapsbyrån till sjukhusbyrån,
tillkomsten av den nya statistiska avdelningen samt ansvällningen
av den ordinarie arbetsbördan å vissa byråer, vilken medfört, att ett flertal med
beredskapsmedel avlönade biträden redan nu helt eller delvis måst anlitas för
rent fredsbetonade uppgifter. Kanslibiträdena ha i första hand avsetts för sådant
registrerings-, statistiskt eller expeditionellt arbete, som kräver ett visst
mått av självständigt omdöme, ävensom för löneuträkningar och annat mera
kvalificerat biträdesarbete. Av de tre nya kanslibiträdena ha i enlighet härmed
en avsetts för det till sjukhusbyrån förlagda sjuksköterskeregistret, en för apoteksbyrån
och en för statistikavdelningen.

Utredningen har vidare funnit den nuvarande relationen mellan ordinarie
och icke-ordinarie befattningshavare inom förevarande personalgrupp vara
mindre tillfredsställande. För närvarande finnas nämligen endast 9 ordinarie
befattningar för ifrågavarande personal. I anslutning till grunder, som vunnit
tillämpning inom andra större ämbetsverk, tillhörande civilförvaltningen, föreslår
utredningen att minst 2 kansliskrivare, 5 kanslibiträden och 11 kontorsbiträden
eller alltså sammanlagt 18 befattningshavare överföras till ordinarie
stat. Därigenom skulle omkring 45 % av samtliga hithörande befattningshavare
kunna erhålla ordinarie anställning. För övriga befattningshavare har utredningen
förslagsvis räknat med 12 extra ordinarie och 10 extra eller arvodesavlönade
befattningar.

Enligt utredningens förslag skulle alltså styrelsens registrerings- och skrivpersonal
få följande sammansättning:

Befattning Ordinarie Eo. Övriga Summa

Kansliskrivare............ 2 2 — 4

Kanslibiträden............ 5 3 — 8

Kontorsbiträden.......... 11 7 — 18

Skrivbiträden ............ — — 10 10

Summa 18 12 10 40

Utredningen tillägger, att den uppskattning av personalbehovet, som sålunda
verkställts, av naturliga skäl närmast hade karaktären av en minimiberäkning
på grundval av då föreliggande förhållanden och att en jämkning av densamma
därför kunde visa sig påkallad för att icke i onödan betunga mera kvalificerade
befattningshavare med göromål, som kunde fullgöras av här avsedd personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

125

Beträffande expeditionsvakts- och telefonpersonalen har utredningen
icke funnit anledning att föreslå någon ändring med avseende å antalet
hithörande befattningshavare. Huruvida behov av den tillfälliga expeditionsvakten
kommer att föreligga efter beredskapsorganisationens avveckling har
utredningen icke ansett sig kunna med säkerhet bedöma i betraktande av att
arbetet med framför allt arkivering av styrelsens handlingar och stencilering
av promemorior, koncept och utgående skrivelser vuxit i avsevärd omfattning.
Utredningen har därför i avbidan på närmare erfarenhet räknat med oförändrat
antal expeditionsvakter, varav en fortfarande skulle vara avlönad från beredskapsanslaget.

Rörande löneställningen för ifrågavarande personal anför utredningen.

Fullgoda skäl synas utredningen föreligga för att två av nuvarande expeditionsvaktsbefattningar
i lönegrad Eo 5 överföras till ordinarie stat. Det
kan enligt utredningens uppfattning även ifrågasättas, huruvida icke en av
de nuvarande ordinarie expeditionsvaktsbefattningarna i nämnda lönegrad
rätteligen bör uppflyttas till 7 lönegraden. Innehavaren av denna befattning
skulle närmast förestå styrelsens blankettförråd, som under årens lopp
vuxit ut till avsevärd omfattning. Blankettförrådet omfattar sålunda två
serier författningssamlingar, en för medicinalväsendet och en för veterinärväsendet,
en serie »meddelanden», vidare av styrelsen utgivna upplysningsskrifter
samt ett mycket stort antal blanketter av skilda slag, avsedda för
olika grenar av hälso- och sjukvårdsarbetet. Antalet dylika blankettslag
uppgår för närvarande till inemot 200 samt antalet blankettrekvisitioner
till 7 å 8 000 per år. Huvudparten (cirka 4/s) av förrådet faller inom medicinalväsendets
område. Ansvaret för distribueringen och vidmakthållandet av
denna del av förrådet har anförtrotts åt en av expeditionsvakterna, som ägnar
en betydande del av arbetstiden åt denna sida av sin verksamhet. I övrigt
biträder ifrågavarande befattningshavare med vanligen förekommande expeditionsvaktsgöromål.

En annan sida av expeditionsvaktsgöromålen, som också kan sägas intaga
en särställning, är arbetet med arkiveringen av styrelsens handlingar. För
närvarande är en av expeditionsvakterna praktiskt taget helt sysselsatt med
dylikt arbete, beroende på viss omläggning av arkivhandlingarnas förvaring
och skötsel. Även efter denna omläggning kan emellertid arbetet i styrelsens
arkiv beräknas kräva en avsevärd del av en befattningshavares arbetstid.
Därest arbetet med blankettförrådets och arkivets skötsel sammanföres hos
en av expeditionsvakterna, torde denne i anslutning till de grunder, som av
1939 års tjänsteförteckningssakkunniga uppdragits för lönegradsplacering av
expeditionsvaktspersonal, böra placeras högre än i 5 lönegraden. Utredningen
förordar för sin del, att befattningshavaren placeras som förrådsförman
i 7 lönegraden.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens
förslag.

Medicinalstyrelsen anser utredningens förslag i fråga om registreringsoch
skrivpersonalen vara tillmätt alltför mycket i underkant och föreslår
en väsentlig förstärkning därav.

I första hand föreslår styrelsen, att för vissa speciella ändamål inrättas tre
amanuensbefattningar för kvinnlig personal, som icke äger akademisk utbild -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ning. Dessa befattningar skulle närmast ersätta de extra ordinarie kansliskrivartjänster,
som nu äro placerade på sinnessjukvårdsbyrån, medicinalbyrån
och kameralbyrån.

Styrelsen erinrar om att den å sinnessjukvårdsbyrån tjänstgörande kansliskrivaren
hittills fungerat som personalchef under kameralbyråchefen för all
kvinnlig biträdespersonal. I anslutning till sin ståndpunkt, att handläggningen
av ärenden rörande styrelsens och laboratoriernas personal bör i möjligaste
mån centraliseras till överdirektören, föreslår styrelsen, att ifrågavarande
kansliskrivartjänst överflyttas till överdirektörens avdelning samt att
hennes uppgifter utvidgas till att omfatta även beredning av ärenden rörande
manlig personal i löneställning under 21 lönegraden. Då en sålunda upplagd
behandling av personalärendena ställde mycket höga krav på personalchefens
biträde, borde befattningen icke placeras lägre än i 14 lönegraden. Ifrågavarande
befattningshavare borde av sina nuvarande arbetsuppgifter härutöver
behålla dels skötseln av styrelsens kontraktskontor, vilket innebure ansvaret
för förvaring av byggnadsritningar och löpande kontrakt, borgensförbindelser
m. m. rörande sinnessjukhusen tillhörig fast egendom, dels ock det närmaste
ansvaret — i fortsättningen under lagbyråchefens ledning — för utgivandet
av medicinalstyrelsens författningssamling. Båda dessa uppdrag vore av den
kvalificerade art, att de väl motiverade en amanuenslönegrad.

Börande behovet av en kvalificerad kvinnlig befattningshavare å medicinalbyrån
yttrar styrelsen i huvudsak följande.

Den å medicinalbyrån tjänstgörande kansliskrivaren förestår den platsförmedling
beträffande läkartjänster, som sedan lång tid tillbaka funnits i styrelsen.
Ursprungligen förestods denna platsförmedling av en amanuens. Såsom
en besparingsåtgärd lades ansvaret för densamma sedermera på ifrågavarande
kansliskrivare. Omfattningen av denna verksamhet är numera betydande.
Sålunda förmedlades under år 1945 slutgiltigt cirka 1 000 vikariat.
Förmedlingsverksamheten avser alla slag av läkartjänster. Handhavandet av
ifrågavarande uppgift förutsätter god kännedom om de läkartjänster, vilka
komma i fråga, samt ett självständigt omdöme rörande tilltänkta vikariers
förutsättningar att gå i land med uppgifterna på olika tjänster. Även om
medicinalstyrelseutredningens förslag om rätt för förste provinsialläkare att i
viss utsträckning förordna vikarier skulle genomföras, torde anspråken på
platsförmedlingsbyrån icke komma att minska, emedan förste provinsialläkarna
få antagas endast i ett begränsat antal fall kunna själva anskaffa
vikarier.

Kansliskrivaren upprättar vidare självständigt meritsammanställningar för
sökande till läkartjänster, vilka tillsättas av eller beträffande vilka förslag
upprättas av medicinalbyrån. Med den snabba utbyggnad av tjänsteläkarväsendet,
som nu pågår, är denna uppgift mycket omfattande. Den kräver
vidare minutiös noggrannhet, emedan uträkningarna av skilda tjänstgöringstider
äro av avgörande betydelse för olika sökandes placering på förslag och
tiden ofta ej medger, att vederbörande^ föredragande detaljerat kontrollerar
uti åkningarnas riktighet. Da vidare Självfallet icke all läkarverksamhet är
lika meriterande för erhållande av viss tjänst, är det nödvändigt, att ifrågavarande
befattningshavare har god förtrogenhet med den medicinska administrationen
samt karaktären av olika läkartjänster.

Ytterligare är kansliskrivaren närmast ansvarig för de matriklar över lan -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dets läkare, som det instruktlonsenligt åligger medicinalstyrelsen att låta föra.
Fram till mitten av 1930-talet åvilade denna uppgift liksom verkställandet av
meritsammanställningar en medicinskt utbildad befattningshavare hos styrelsen
i lönegrad A 24. Matrikelföringen kräver kännedom om, vilka befattningar
som medföra tjänstårsrätt, samt förmåga att självständigt bedöma om
förutsättningarna härför föreligga i varje särskilt fall.

I anslutning till sina nu angivna uppgifter omhändertar kansliskrivaren inkommande
ärenden rörande kompetens för viss befattning (exempelvis stadsläkartjänster
och jämvägsläkartjänster), rörande ledigheter för provinsialläkare
m. m. Hon infordrar i förekommande fall kompletteringar och färdigställer
ärendena samt lämnar dem därefter till det å byrån tjänstgörande kanslibiträdet,
som på egen hand utskriver erforderliga förordnanden och däri inrycker
föreskrifter om avlöning, resekostnadsersättning m. m. Därefter överlämnas
ärendet till byråchefen, som justerar beslutet. Detta arbetssätt, som
framtvingats av nödvändigheten att avlasta byråchefen och förste byråsekreteraren,
har visat sig tidsbesparande, men det kan icke användas, om ej både
kansliskrivaren och kanslibiträdet fullt behärska sina respektive områden.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning råder ej tvivel om att flertalet av
kansliskrivarens arbetsuppgifter äro av den svårighetsgrad, att de normalt
beredas av amanuenspersonal. Styrelsen föreslår därför, att ifrågavarande befattning
omändras till en amanuensbefattning i lönegrad Eo 14.

Styrelsen framhåller fortsättningsvis, att erforderliga meritsammanställningar
beträffande lasarettsbyrån, hälsovårdsbyrån och rättspsykiatriska avdelningen
underställda läkare verkställas av den å kameralbyrån placerade
kansliskrivaren, vilken dessutom ombesörjer sammanställningar för den s. k.
läkarförteckningen, som styrelsen har att årligen utgiva, Styrelsen föreslår
därför, att även denna befattning förändras till en amanuenstjänst i lönegrad
Eo 14.

Yidare påkallar styrelsen inrättande av två nya kansliskrivartjänster, den
ena avsedd såsom handsekreterare åt generaldirektören och den andra för
meritsammanställningar m. in. å apoteksbyrån.

Beträffande generaldirektörens handsekreterare yttrar styrelsen bland annat.

I sina anslagsäskanden förbudgetåret 1946/47 hemställde medicinalstyrelsen
om inrättande av en befattning såsom direktörsassistent åt generaldirektören.
Därest en medicinsk överdirektörsbefattning inrättas på sätt styrelsen föreslagit,
finner styrelsen sig kunna för närvarande avstå från kravet på en direktörsassistent.
En förutsättning härför är dock, att den nuvarande kanslibiträdesbefattningen
som generaldirektörens handsekreterare höjes.

Handsekreteraren måste vara stenograf och behärska världsspråken i skrift
och tal. Hon måste vidare äga en ingående kännedom om medicinalväsendet,
emedan hon har att dels under den tid generaldirektören är upptagen av sammanträden
eller inspektionsresor besvara inkommande telefonförfrågningar
och dels på eget initiativ förarbeta utredningar, som begäras från kanslihuset,
utländska beskickningar och andra. Utredningsuppgifterna äro i stor utsträckning
så kvalificerade, att det var för dem medicinalstyrelsen avsåg den förenämnde
direktörsassistenten. När styrelsen nu avstår från detta krav, är det
nödvändigt att giva handsekreteraren en sådan löneställning, att till innehavare
av befattningen kan erhållas en person med erforderliga kvalifikationer härutinnan.
Styrelsen anser därför, att ifrågavarande kanslibiträdesbefattning bör
uppflyttas till en kansliskrivarbefattning.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

I fråga om behovet av en kansliskrivare åt apoteksbyrån anför styrelsen
bland annat.

Omöjligheten för amanuenserna å apoteksbyrån att medhinna allt på dem
ankommande arbete har nödgat styrelsen att på ett kvinnligt biträde med särskilda
kvalifikationer lägga vissa av de uppgifter, som tidigare omhänderhafts
av amanuenserna. Ifrågavarande biträde utför sålunda den formella granskningen
av till medicinalstyrelsen ingivna ansökningshandlingar till lediga
apoteksprivilegier. Granskningen innebär i huvudsak kontroll å att sökande
enligt utfärdade författningsbestämmelser är behörig att söka och inneha
apoteksprivilegier samt att vid ansökningarna finnas fogade föreskrivna handlingar.
Sedan formalgranskningen avslutats, har ifrågavarande biträde att med
stöd av företedda intyg, i medicinalstyrelsens register över farmacevtisk personal
införda uppgifter samt utfärdade författningsföreskrifter uträkna sökandes
tjänstetid och verkställa därav föranledda rättelser av i tjänstårs-och meritförteckning
upptagen tid för tjänstgöringar och föreståndarskap.

Därefter åligger det ifrågavarande biträde att upprätta vissa bilagor till
medicinalstyrelsens memorial i hithörande ärenden, innefattande bland annat
uppgifter om de sökandes namn, tjänsteställning och datum för eventuellt
privilegiebrev, år och dag för avlagda farmacevtiska examina samt tillgodoräknad
tjänstetid, specificerad i tid för elevtjänstgöring, tjänstgöring såsom
farmacie kandidat och examinerad apotekare samt militärtjänstgöring. Under
år 1945 uppgingo granskade och kontrollräknade ansökningar till apoteksprivilegier
till ett antal av 1 214.

I nära anslutning till nu angivna arbetsuppgifter är det avsett, att ifrågavarande
biträde skall i mån av tid utföra förekommande mera kvalificerat
registreringsarbete, t. ex. att med ledning av från apoteken årligen lämnade
uppgifter angående den farmacevtiska personalen införa anteckningar om fullgjorda
tjänstgöringar, åtnjutna ledigheter in. m. i matrikeln över sådan personal.
Hon har därvid att beakta en mångfald frågor, som uppkomma genom bristande
överensstämmelse mellan olika uppgifter, exempelvis från apotek och militär
myndighet angående samma farmacevt, genom ofullständighet i materialet m. m.

Såsom framgår av det anförda äro arbetsuppgifterna för ifrågavarande befattningshavare
i viss mån likartade med dem, som utföras av den föreslagna
kvinnliga amanuensen å medicinalbyrån. Det vore därför fullt befogat att även
nu ifrågavarande biträde placerades i lönegrad Eo 14. Då emellertid floran av
föreskrifter beträffande apotekspersonal icke företer fullt samma yppighet
som beträffande läkare, inskränker sig styrelsen för närvarande till att föreslå
en placering av befattningshavaren i lönegrad Eo 11.

Härutöver har styrelsen föreslagit inrättande av eu kontoristbefattning å
avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Denna kontorist
skulle dels handha dispositionsbokföringen beträffande till styrelsens förfogande
ställda byggnadsanslag, dels i första hand ansvara för den förvaltningsstatistik,
som det nu ålåge byrådirektörsavdelningen att upprätta och
som icke lämpligen kunde överföras till styrelsens statistiska avdelning. Därjämte
skulle kontoristen i viss mån självständigt deltaga i revisionsarbetet.

Slutligen har styrelsen räknat med ett behov av 16 kanslibiträden och 35
kontorsbiträden. Kanslibiträdena hava huvudsakligen avsetts för registreringsarbete,
statistiska sammanställningar samt löneuträkningar. Styrelsen har
i samband härmed uttalat sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att
vägande skäl föreligga för en viss utvidgning av skrivcentralen. Därest för -

129

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

slaget om inrättandet av en egen veterinärstyrelse genomföres, kan antalet
befattningshavare å skrivcentralen enligt styrelsens mening begränsas till
fyra kontorsbiträden.

En sammanställning av medicinalstyrelsens förslag om registrerings- och
skrivpersonalen, innehållande jämväl en fördelning av personalen på ordinarie
och icke-ordinarie befattningar, ger vid handen följande.

Befattning Ordinarie Eo.

Amanuenser (Eo 14) .................... — 3

Kansliskrivare (därav en registrator) 2 1

Kontorister .............................. — 1

Kanslibiträden............................ 9 7

Kontorsbiträden.......................... 15 19

Summa 26 31

Övriga

1

1

Summa

3

3

1

16

35

58

Styrelsen betonar i anslutning härtill, att ifrågavarande förslag från styrelsens
sida är att betrakta som en minimiuppskattning. Att styrelsens förslag
härutinnan innebure en i vissa avseenden starkare organisation än sakkunnigförslaget
sammanhängde med det självklara förhållandet, att det icke varit
möjligt för de sakkunniga att djupare intränga i styrelsens kontorsorganisation.
Dessutom syntes de sakkunniga ha undervärderat styrelsens arbetsbörda.

Härjämte framhåller styrelsen, att styrelsen i fråga om relationen mellan
extra ordinarie och extra befattningshavare följt en annan princip än de sakkunniga.
Styrelsen håller nämligen före, att samtliga befattningar, beträffande
vilka ett mera varaktigt behov föreligger, böra uppföras på extra ordinarie stat.

Såvitt angår expeditionsvakts- och telefonpersonalen har medicinalstyrelsen
åberopat en av civilförvaltningens personalförbund ingiven
skrivelse, vari anföres bland annat följande.

Yad gäller själva kontorsorganisationen anser förbundet starka skäl tala
för en centraliserad handläggning av upphandlingen inom styrelsen, ävensom
i fråga om beställningar av blanketter och andra trycksaker. De erfarenheter
av en sådan centraliserad handläggning som vunnits vid bland andra riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen, anser förbundet tala för att även vid
ett ämbetsverk av medicinalstyrelsens storleksordning en dylik centralisering
bör komma till stånd. I anslutning till denna sin uppfattning anser förbundet
sig böra föreslå inrättandet av en materielförvaltarbefattning, vilken, i likhet
med vad som är fallet vid pensionsstyrelsen, torde böra placeras i lönegrad
A 10.

Yad härefter angår medicinalstyrelsens arkiv, så har detta en sådan omfattning,
att en särskild befattningshavare anses erforderlig för dess skötsel.
De sakkunniga ha också föreslagit att för ändamålet måtte inrättas en befattning
såsom förrådsman med placering i 7 lönegraden. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, om denna placering kan anses till fyllest. De krav som
måste ställas å befattningshavaren i fråga äro nämligen sådana, att en högre
placering är motiverad. Förbundet får för sin del föreslå inrättandet av en
befattning såsom arkivbiträde, med placering i lönegrad A 10, eller lika med
vad som gäller för ett arkivbiträde i lantmäteristyrelsen.

I övrigt har förbundet för medicinalärendenas del räknat med 1 förste expeditionsvakt
i lönegrad A 7 samt 5 expeditionsvakter, varav tre i lönegrad A 5

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67.

8191 ifi 9

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 67.

och två i lönegrad Eo 5. Extra anställning bör enligt förbundets mening som
regel allenast användas under förekommande provtjänstgöring.

Medicinalstyrelsen har för sin del tillstyrkt förbundets framställning med
tillägg, att arkivbiträdet jämväl borde under bibliotekarien ha närmaste tillsynen
över styrelsens bibliotek. Han borde ock upprätta arkivförteckningar
och närmast ansvara för att behövlig och medgiven gallring verkställdes.

Statskontoret har beträffande den kvinnliga biträdespersonalen icke gjort
annat uttalande än att hithörande lägre befattningar borde fördelas ungefär
lika på lönegraderna Ex 2, Eo 2, Eo 4 och A 4. Rörande övrig biträdespersonal
har statskontoret icke något att erinra mot utredningens förslag. De
längre gående kraven från personalförbundets och medicinalstyrelsens sida
anser sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka.

Allmänna lönenämnden anser sig icke kunna tillstyrka medicinalstyrelsens
förslag om inrättande av amanuensbefattningar i lönegrad Eo 14 för kvinnlig
biträdespersonal. Lönenämnden håller nämligen före, att amanuensbefattningarna
i princip måste anses som passagetjänster, vilket icke skulle bliva
fallet beträffande nu ifrågavarande tjänster. I betraktande av de kvalificerade
arbetsuppgifter, som avsetts för de kvinnliga amanuenserna, borde i stället
enligt lönenämndens mening inrättas kontorsskrivartjänster i 15 lönegraden.

Lönenämnden har vidare uppmärksammat, att styrelsen föreslagit inrättandet
av kontorsbiträdesbefattningar för vanliga utskriftsarbeten. Lönenämnden
framhåller i anledning härav, att jämväl 2 lönegraden bör komma till användning
under vederbörandes första anställningstid.

Medicinalstyrelsens hemställan om inrättande av en befattning som materialförvaltare
i lönegrad A 10 har lönenämnden funnit sig böra godtaga. Däremot
anser nämnden icke tillräckliga skäl föreligga för tillskapande av befattning
som arkivbiträde i A 10.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund förordar en placering av de
kvinnliga amanuensbefattningarna i lönegrad Eo 15 samt anser det vidare
motiverat med inrättande av en registratorstjänst i lönegrad A 11 å kameralbyrån.

Slutligen må erinras om att 1945 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t
anvisat medel för anställande mot arvode av en pressombudsman, vilken
tjänstgör jämväl å statens institut för folkhälsan. Medicinalstyrelseutredningen
har, i avbidan på vidare erfarenhet, ansett anledning icke föreligga
att föreslå ändrad löneställning för denne.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning äro emellertid erfarenheterna av
denna befattningshavares arbete så gynnsamma, att en befattning såsom
pressombudsman bör uppföras å medicinalstyrelsens stat, varvid dock förutsättes,
att pressombudsmannen liksom hittills skall tillhandagå folkhälsoinstitutet
i dess upplysningsverksamhet. Med hänsyn till de krav på initiativförmåga
och rörlighet, som måste uppställas på ifrågavarande befattningshavare,
synes det styrelsen lämpligt att befattningen uppföres å löneplan C.
Med beaktande av den löneställning, som bestämts för pressombudsmannen
hos järnvägsstyrelsen, förordar styrelsen därvid lönegraden C 2.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot förorda, att pressombudsmannen
tills vidare bibehålies i nuvarande anställningsform.

Föredraganden.

Bland styrelsens registrerings- och skri v personal ingå, såsom den
lämnade redogörelsen utvisar, fyra kansliskrivare, varav en är ordinarie och
tjänstgör såsom registrator, medan de övriga, som äro extra ordinarie, anförtrotts
speciella uppgifter av förhållandevis kvalificerad natur. Härutinnan
har utredningen icke föreslagit annan ändring än att en av de extra ordinarie
kansliskrivarna skulle överföras till ordinarie stat. Medicinalstyrelsen åter
har ansett, att de tre extra ordinarie kansliskrivarnas uppgifter vore av så
kvalificerad art, att de motiverade inrättandet av tre amanuensbefattningar i
lönegrad Eo 14. Lönenämnden vill av principiella skäl icke tillstyrka inrättande
av amanuensbefattningar för ifrågavarande personal utan förordar i
stället, att tjänsterna förändras till kontorsskrivarbefattningar i lönegrad 15.

För egen del har jag icke kunnat undgå att av medicinalstyrelsens motivering
få det intrycket, att alltför stort ansvar lagts på eller avsetts för ifrågavarande
befattningshavare. Detta synes mig gälla, även om dessa uppflyttas
till amanuenser eller kontorsskrivare i högre lönegrad. Yikten av att det
faktiska underlaget för befordrings- och andra personalärenden är fullt kor
rekt talar enligt min mening bestämt för att ansvaret för detsamma bibehålies
hos vederbörande föredragande, särskilt som bedömningsfrågor i icke ringa
utsträckning synas vara förenade med hithörande primäruppgifters bearbetning
och sammanställning. I den mån tiden icke medgiver föredraganden att
kontrollera korrektheten av meritsammanställningar m. m., bör sådan kontroll
i män av behov åläggas byråsekreterare eller annan tjänsteman i motsvarande
ställning. Till frågan i vad mån kansliskrivarnas arbete i övrigt är
av den natur, att det motiverar en högre löneställning än den nuvarande,
är jag icke beredd att nu taga ståndpunkt utan torde därmed få anstå, till
dess resultatet föreligger av pågående utredning rörande den högre biträdespersonalens
löneförhållanden.

Yad nu sagts tager närmast sikte på de å medicinal- och kameralbyrån
placerade kansliskrivarna men gäller analogt även den vid sinnessjukvårdsbyrån
tjänstgörande befattningshavaren i samma löneställning.

Bärande skäl synas mig däremot hava anförts till stöd för styrelsens förslag
om inrättande av två nya kansliskri vart jänster, varav den ena skulle
fylla motsvarande uppgifter å apoteksbyrån som nyssnämnda kansliskrivare
å medicinal- och kameralbyråerna, medan den andra skulle fungera som
generaldirektörens handsekreterare. Av samtliga sex kansliskrivare torde tills
vidare högst tre böra inneha ordinarie anställning.

För vissa uppgifter å avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning
har medicinalstyrelsen föreslagit anställande av en kontorist i lönegrad
Eo 9. I avbidan på förenämnda utredning angående den högre biträdespersonalens
löneställning torde för detta ändamål tills vidare böra avses ett
kanslibiträde i'' lönegrad Eo 7.

132 Kungl. May.ts proposition nr 67.

I övrigt har medicinalstyrelsen räknat med ett behov av 16 kanslibiträden
och 35 kontorsbiträden, medan utredningen, som dock betecknat sitt förslag
såsom en minimiberäkning, stannat vid 8 kanslibiträden, 18 kontorsbiträden
och 10 skrivbiträden Därvid har hänsyn tagits bland annat till den nya
statistikavdelningen samt till kameralbyråns behov av biträdeshjälp för löneuträkningar
och sifferkontroll. För närvarande är jag icke beredd att i förevarande
hänseende sträcka mig längre än att för mera kvalificerat arbete förorda
11 kanslibiträden, därav 6 ordinarie, samt 32 befattningshavare i högst
4 lönegraden. För de senare bör enligt den av chefen för finansdepartementet
förordade allmänna befordringsgången för biträdespersonalen avses 15 ordinarie
kontorsbiträdesbefattningar. Sammanlagda antalet befattningshavare
för skriv- och registreringsuppgifter skulle vid bifall härtill uppgå till 50,
varav 24 i ordinarie ställning. I betraktande av att för närvarande äro anställda
44 biträden för nu föreliggande uppgifter av förevarande slag och att
styrelsens verksamhet på hälso- och sjukvårdens område i vissa hänseenden
avses bli utvidgad torde denna personaluppskattning icke kunna anses vara
för hög. Härutöver får man givetvis räkna med att behov av tillfälliga bi
träden och vikarier kommer att uppstå.

Yad härefter angår expeditionsvakts- och telefonpersonalen finner
jag vägande skäl tala för att närmaste tillsynen av medicinalstyrelsens stora
blankettförråd och vad därmed sammanhänger anförtros åt en särskild befattningshavare
i högre löneställning än den, som tillkommer expeditionsvaktspersonal.
Jag tillstyrker därför medicinalstyrelsens av lönenämnden biträdda
förslag att för ändamålet inrätta en befattning som materialförvaltare i lönegrad
A 10. Däremot är jag i likhet med lönenämnden icke beredd att nu
förorda inrättande av en särskild arkivbiträdesbefattning för handhavande av
styrelsens arkiv utan torde denna uppgift, i anslutning till vad utredningen
tänkt sig, böra tills vidare anförtros åt materialförvaltaren med biträde av
en expeditionsvakt i lönegrad A 5. I övrigt torde för de egentliga expeditions
vaktsgöromålen böra avses en befattning i lönegrad A 7, två i lönegrad A 5
samt tre i lönegrad Eo 5. För telefonpassningen bör beräknas en befattning
i lönegrad A 4 samt en extra ordinarie befattning

Yad slutligen angår pressombudsmannen anser jag, att ännu någon
tids erfarenhet bör avvaktas innan ställning tages till frågan om befattningens
överförande till ordinarie stat.

Speciella anordningar för handläggning av vissa

ärenden.

A. Rättspsykiatriska och rättsmedicinska ärenden.

Gällande bestämmelser.

Enligt 25 § medicinalstyrelsens instruktion skola rättsmedicinska frågor,
i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, handläggas, om de avse

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

sinnesbeskaffenhet, av styrelsens rättspsykiatriska nämnd och i annat fall
av styrelsens rättsmedicinska nämnd; och gäller beslut av sådan nämnd såsom
styrelsens beslut.

Såsom ledamöter i dessa nämnder skola tjänstgöra:

i den rättspsykiatriska nämnden

en av generaldirektören utsedd byråchef, som är legitimerad läkare,
extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa
ärenden så förordnar, biträdande föredragande i rättspsykiatriska
ärenden samt

överinspektören för sinnessjukvården i riket eller vid förfall för honom
en psykiater i vetenskapliga rådet;

i den rättsmedicinska nämnden
chefen för medicinalbyrån,

ytterligare en byråchef, som generaldirektören därtill utser bland de
byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, och
en rättsläkare i vetenskapliga rådet.

Generaldirektören må, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda
såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen.

Förhandlingarna ledas av den däri deltagande byråchef, som är äldst i
tjänsten, eller, om generaldirektören deltager i handläggningen, av denne.
Ärende föredrages i den rättspsykiatriska nämnden av det däri deltagande
extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredragande i rättspsykiatriska
ärenden tjänstgör såsom ledamot av nämnden, av denne. I
den rättsmedicinska nämnden åligger föredragningsskyldigheten chefen för
medicinalbyrån eller, därest generaldirektören för visst ärende därom förordnar,
annan ledamot.

Vid ärendes avgörande sker omröstning mellan de i förhandlingarna deltagande;
yppas därvid skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas, i den
rättspsykiatriska nämnden en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd och
i den rättsmedicinska nämnden en rättsläkare i samma råd. Vid därpå följande
omröstning gäller såsom nämndens beslut den mening, varom flertalet
förenar sig. Vid lika röstetal för två olika meningar gäller den mening,
som biträdes av generaldirektören, om han deltager i handläggningen, men
eljest av föredraganden.

Befinnes före avgivandet av rättsmedicinskt utlåtande nödigt att rådgöra
med annan medlem av vetenskapliga rådet än nyss sagts, må sådan medlem
tillkallas. Den, som sålunda tillkallats, äger deltaga i överläggningen men
ej i beslutet. Avviker hans mening från beslutet, äger han dock få densamma
antecknad till protokollet.

Yppas vid granskning av protokoll eller attest angående rättsmedicinsk
förrättning anledning till framställande av anmärkning eller uppstår fråga
om föranstaltande av förnyad undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för
brott tilltalade eller vissa därmed jämställda, skall sådant ärende handläggas
i den ordning som nu nämnts. T samma ordning må, efter generaldirektörens

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

beprövande, kunna handläggas jämväl annat ärende, vari medicinalstyrelsens
utlåtande beträffande persons hälsotillstånd begärts av därtill behörig
myndighet.

Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ärenden
angående kastrering, sterilisering eller avbrytande av havandeskap, dock
skall vid handläggning av sådant ärende städse en rasbiolog i vetenskapliga
rådet samt vid handläggning av ärende angående kastrering därjämte medlemmen
för juridisk teori och praxis städse tillhandagå rättspsykiatriska
nämnden på sätt förut nämnts.

1944 och 1945 års riksdagar.

I proposition (nr 233) till 1944 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till rättsmedicinalväsendets omorganisation, avseende en
koncentration av undersökningsväsendet beträffande obduktioner och andra
mera krävande rättsmedicinska undersökningar, som icke röra sinnesbeskaffenhet.
Därvid godtogos i väsentliga delar vissa av rättsmedicinska nämnden
i ett år 1943 avgivet betänkande (SOU 1943: 20) uppdragna riktlinjer för
en dylik koncentration.

Den obligatoriska granskning av protokoll över verkställda obduktioner
m. m., som dittills ålegat medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd, förutsattes
skola tills vidare bibehållas. Beträffande organisationen av denna
granskning förklarade sig föredragande departementschefen — i avbidan på
resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete — allenast beredd att vidtaga
åtgärder för lättande av den arbetsbörda, som åvilade den som ordinarie
ledamot av nämnden tjänstgörande rättsläkaren i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd. I övrigt skulle fortfarande såsom ledamöter av nämnden
tills vidare ingå chefen för medicinalbyrån, tillika föredragande, och en av
generaldirektören utsedd läkarbyråchef. Riksdagen uttalade häremot ingen
erinran.

I anslutning härtill må nämnas, att antalet rättsläkare i styrelsens vetenskapliga
råd från och med år 1945 utökats till två och att arbetsbördan dem
emellan är ungefär likvärdigt uppdelad. Båda åtnjuta härför ett fast arvode
av 1 800 kronor för år jämte en ersättning av 20 kronor för varje sammanträde.
Nämnden sammanträder i regel en gång per vecka. Från nämnden
expedierades år 1945 omkring 200 utlåtanden, varjämte ett 100-tal protokoll
över rättsmedicinska förrättningar granskades utan erinran av vederbörande
föredragande.

Vid 1945 års riksdag upptogs i proposition (nr 239) till behandling ett
av strafflagberedningen i betänkande år 1942 framlagt förslag angående omorganisation
av rättspsykiatriska undersökningsväsendet i brottmål
(SOU 1942:59). Detta förslag innebar bland annat en koncentration
av de rättspsykiatriska undersökningarna i brottmål till ett fåtal anstalter
med för ändamålet särskilt utbildade läkare. I samband därmed upptog beredningen
till prövning spörsmålet om den centrala granskningen av undersökningsläkarnas
utlåtanden i hithörande ärenden och kom för sin de! till

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

135

den uppfattningen, att det nuvarande underställningsförfarandet borde slopas
och att ej heller någon annan form av obligatorisk granskning av de rättspsykiatriska
utlåtandena borde bibehållas. I tveksamma fall borde domstolen
dock enligt beredningens mening ha möjlighet att inhämta yttrande från myndighet
med högre sakkunskap på området. Beredningen föreslog, att för ändamålet
skulle efter danskt mönster tillskapas ett från medicinalstyrelsen fristående
rättsläkarråd, sammansatt av två rättspsykiatrisk! skolade ledamöter
samt en kliniskt utbildad psykiater.

I propositionen föreslogs en centralisering av ifrågavarande undersökningar
till fjorton anstalter, skilda för häktade och icke häktade. Den centrala
granskningen av undersökningsläkarnas utlåtanden genom medicinalstyrelsens
försorg skulle tills vidare bibehållas men samtidigt förutsattes, att i
administrativ ordning viss ändring skulle vidtagas av den rättspsykiatriska
nämndens sammansättning i syfte att bereda ökat inflytande åt de rättspsykiatriska
synpunkterna. I övrigt skulle frågan om nämndens sammansättning
vila i avbidan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i egenskap av föredragande
i ärendet bland annat följande.

Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av
ett nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans
i fråga om rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av beredningen föreslagna
sammansättningen av rättsläkarrådet ha emellertid vägande erinringar framställts
i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen
av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet, från den
medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd skulle
enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns mellan rättspsykiatrien
och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinalstyrelsen skulle
komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande spörsmål. För
att öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock vara lämpligt
att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst en och helst
två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning av ärenden
som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom styrelsen,
på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen, äger rättspsykiatrisk
erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad om det lämpliga
i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska överinstansen
bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist. Medicinalstyrelsens
utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som de enskilda
undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska sakkunnigutlåtanden.
De synpunkter av allmänpreventiv eller annan art, som
i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten,
bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen kunde det,
.särskilt till underrätternas ledning, vara förenat med fördelar, att en erfaren
jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl lämpligare, att
den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning utan att den
brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning. Jag vill framhålla, att
det synes mig vara ett viktigt önskemål, att domstolarna själva söka tränga
in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda sig en självständig uppfattning
om den riktiga lösningen i de enskilda fallen.

Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava den
centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administra

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tiv ordning sådan ändring vidtagas i fråga om sammansättningen av medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, att de speciellt rättspsykiatriska synpunkterna
vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående antytt.
Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt
vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande organisationen
av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet. I
avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt icke böra
tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som framgår av
det anförda.

Riksdagen godtog i huvudsak föredragande departementschefens ståndpunkt
men uttalade önskemål om förnyad prövning av frågan om inrättande
av ett rättsläkarråd så snart så lämpligen kunde ske.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen upptager till en början frågan om det centrala organet för
granskning av rättspsykiatriska utlåtanden och framhåller därvid, att
ur de synpunkter utredningen hade att beakta, skulle tillskapande av ett fristående
rättsläkarråd innebära en fördel såtillvida, att medicinalstyrelsens
omfattande arbetsbörda därigenom skulle i icke ringa mån lättas. Både
chefen för medicinalbyrån och överinspektören för sinnessjukvården, vilka nu
tjänstgöra såsom ordförande respektive ledamot av rättspsykiatriska nämnden,
skulle då automatiskt befrias från hithörande, relativt betungande arbetsuppgifter,
vilka kunde sägas ligga vid sidan om deras egentliga verksamhetsområde.
Då emellertid vissa möjligheter förelåge att genom jämkningar
inom ramen för nuvarande organisation tillgodose dessa önskemål
och då utredningen i princip delade uppfattningen, att ledningen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet borde bibehållas hos medicinalstyrelsen,
har utredningen för sin del ansett anledning saknas att till förnyat övervägande
upptaga den av riksdagen berörda organisationsfrågan. Därmed
borde anstå till dess erfarenhet vunnits rörande tillämpningen av de nya tillräknelighetsbestämmelser,
som antogos av 1945 års riksdag. Utredningen
utgår alltså från att de rättspsykiatriska ärendena i brottmål liksom hittills
skola handläggas inom medicinalstyrelsen av en särskild nämnd.

Börande organisationen av denna nämnd har utredningen ansett vissa skäl
tala för att låta en erfaren domstolsjurist ingå såsom ledamot av densamma
men med hänsyn till statsmakternas ställningstagande i denna fråga har utredningen
stannat vid att förorda, att spörsmålet upptages till förnyat övervägande
i samband med den omprövning av den rättspsykiatriska överinstansens
organisation, som ifrågasatts av riksdagen. Härefter anför utredningen.

Utgår man från att den rättspsykiatriska nämnden tills vidare allenast
skall vara en medicinsk sakkunniginstans med speciell erfarenhet på det
rättspsykiatriska området torde — i anslutning till vad vid frågans tidigare
behandling anförts — nämndens nuvarande sammansättning i första hand
böra ändras så, att antalet rättspsykiater, som deltager i varje ärende,
ökas till två. Såsom tredje ledamot torde man närmast ha att välja mellan
en läkare med allmän-psykiatrisk eller allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet.
I valet dem emellan anser utredningen för sin del övervägande skäl

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tala för att en läkare med sist angivna kvalifikationer ingår i nämnden.
Denne bör äga större förutsättningar att berika erfarenheten och sakkunskapen
inom nämnden än den förre. Av rättspsykiaterna bör en liksom nu
ha ställning som ordinarie eller deltidsanställd tjänsteman inom medicinalstyrelsen
och fungera som föredragande, medan den andre bör utses
inom ramen för det vetenskapliga rådet. Den tredje ledamoten, som tillika
bör tjänstgöra såsom ordförande, torde med beaktande av angelägenheten
att befria styrelsens byråchefer och därmed jämförliga befattningshavare
från göromål, som icke hava direkt samband med deras egentliga verksamhet,
böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av förslagsvis fyra år åt gången. För
de icke föredragande ledamöterna böra finnas suppleanter.

För bedömandet av de rättspsykiatriska frågorna i brottmål torde en
nämnd med denna sammansättning i regel vara till fyllest. Detsamma gäller
rättspsykiatriska bedömanden i sådana civila mål, som innefatta tes.tamentstvister,
körkorts- och sjukpensionsfrågor och dylikt. Härvid förutsätter utredningen,
att nämnden liksom hittills skall äga vid behov rådgöra med medlem
av det vetenskapliga rådet. Yppas vid ärendes avgörande skiljaktiga meningar,
synes nämnden böra kompletteras enligt samma grunder, som föreskrivas
i gällande instruktion för medicinalstyrelsen.

För handläggning av de s. k. socialpsykiatriska ärendena föreslår
utredningen en särskild nämnd. Utredningen yttrar härutinnan.

Beträffande ärenden, som avse tillstånd till kastrering, sterilisering eller
avbrytande av havandeskap, ligger saken enligt utredningens mening något
annorlunda till. Dessa ärenden skilja sig från de specifikt rättspsykiatriska
dels formellt såtillvida, som medicinalstyrelsen icke är begränsad till att
utöva en rent rådgivande funktion utan har att, i regel som sista instans,
själv avgöra hithörande, ofta komplicerade frågor, dels ock reellt såtillvida,
som icke blott medicinska och eugeniska faktorer utan i åtskilliga fall även
sociala och humanitära synpunkter komma under bedömande. Ärendena ha
med hänsyn härtill under senare år alltmera kommit att betecknas såsom
socialpsykiatriska till skillnad från övriga ärenden av rättspsykiatrisk
natur. Möjligen böra till denna grupp även hänföras ärenden angående tillstånd
att ingå äktenskap, i vilka styrelsen avgiver utlåtande. Den sociala
sidan av den ärendegrupp, varom här är fråga, kommer att ytterligare betonas,
därest i anslutning till ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt
förslag (SOU 1944: 51) medicinalstyrelsen insättes såsom klagoinstans eller
eljest såsom centralt prövande organ beträffande ärenden angående abort
på socialmedicinska indikationer. Befolkningsutredningen har såsom konsekvens
härav föreslagit, att inom medicinalstyrelsen skall finnas en särskild
nämnd för handläggning av dessa ärenden, i vilken även den sociala sakkunskapen
skulle vara företrädd. Denna fråga är för närvarande föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

Yad förut anförts rörande karaktären av de socialpsykiatriska ärendena
synes motivera, att prövningen av desamma anförtros en för ändamålet särskilt
tillsatt nämnd. Den alltmera stegrade frekvensen av dessa ärenden (för
närvarande omkring 3 000 per år) talar ock i samma riktning. Utredningen
förordar för sin del en sådan ordning. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning
torde antalet ledamöter i nämnden böra begränsas till tre, med rätt
dock för nämnden att i erforderlig utsträckning för samråd anlita medlemmar
av styrelsens vetenskapliga råd. Såsom ledamöter torde böra ingå chefen
för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska byrå eller annan läkare å denna
byrå (föredragande) och en kvinna med praktisk erfarenhet inom socialvården.
Såsom tredje ledamot torde närmast böra ifrågakomma en läkare (inom

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

eller utom styrelsen) med omfattande praktisk erfarenhet. Sistnämnda två ledamöter
jämte suppleanter för dem böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av
förslagsvis fyra år åt gången. En av dem torde tillika böra förordnas att
tjänstgöra som ordförande. Härjämte torde, i den mån föreliggande ansökningar
grunda sig på eugeniska indikationer eller eljest skäl därtill föreligga,
i nämndens överläggningar böra deltaga den medlem i styrelsens vetenskapliga
råd, som representerar arvsbiologi och arvshygien. Liksom för närvarande
bör medlemmen i samma råd för juridisk teori och praxis närvara vid
handläggning av ärenden rörande tillstånd till kastrering. Enär en del ärenden
av socialpsykiatrisk natur kräver brådskande handläggning, torde det få
förutsättas, att beslutanderätten inom vissa gränser överlåtes på föredraganden,
efter samråd med ordföranden eller medlem av vetenskapliga rådet.

Enligt utredningens förslag skulle alltså den nuvarande rättspsykiatriska
nämnden komma att ersättas av två nämnder med följande sammansättning.

Rättspsykiatriska nämnden.

1) en läkare med allmän-medicinsk erfarenhet
(ordförande),

2) en rättspsykiater inom styrelsen
(föredragande),

3) en rättspsykiater i vetenskapliga
rådet.

Socialpsykiatriska nämnden.

1) en läkare (ordförande),

2) en psykiater inom styrelsen (föredragande)
,

3) en kvinna med social erfarenhet.

Därjämte skulle i socialpsykiatriska nämnden komma att såsom vetenskapliga
råd med viss regelbundenhet deltaga en rasbiolog och en jurist.

Beträffande den rättsmedicinska nämnden föreslås allenast en
mindre jämkning. Utredningen yttrar bland annat.

Vid bedömandet av frågan om den centrala organisationen för handläggningen
av de rättsmedicinska ärenden, som icke avse sinnesbeskaffenhet,
kunna i stort sett enahanda synpunkter anläggas som i fråga om de rättspsykiatriska
ärendena. Detta gäller såväl behovet av speciell kompetens i
överinstansen som angelägenheten av att i största möjliga utsträckning frigöra
medicinalstyrelsens ordinarie läkarbyråchefer för uppgifter, som mera
direkt taga sikte på hälso- och sjukvårdande åtgärder. Ett tillgodoseende av
dessa synpunkter torde även på detta område kunna ske genom mindre
jämkningar i nuvarande organisation. För en dylik lösning talar härvid särskilt
det nära samarbete, som i åtskilliga fall måste äga rum med statens
rättskemiska laboratorium, ävensom föreliggande beröringspunkter med medicinalbyråns
arbete i övrigt, t. ex. vid bedömande av körkorts- och sjukpensionsfrågor.

Såvitt utredningen kunnat finna, torde en ändring av rättsmedicinska
nämndens sammansättning lämpligen kunna ske efter i stort sett samma
grunder som förordats beträffande den rättspsykiatriska nämnden. I enlighet
härmed torde nämnden böra bestå av två rättsläkare och en läkare
med allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet. Av rättsläkarna bör en
tjänstgöra som föredragande. Då denne jämväl torde kunna biträda med handläggning
av vissa andra ärenden, tillhörande medicinalbyrån, synes som
tredje ledamot och tillika ordförande kunna ingå chefen för medicinalbyrån.
För den rättsläkare, som icke är föredragande, bör liksom för närvarande
finnas en suppleant, som kan tämligen regelbundet alternera med den ordinarie
ledamoten i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 139

Beträffande sättet för besluts fattande böra gälla samma bestämmelser som
för rättspsykiatriska nämnden.

Den rättsmedicinska nämndens sammansättning skulle alltså enligt utredningen
bli följande:

1) chefen för medicinalbyrån (ordförande),

2) en rättsläkare inom styrelsen (föredragande),

3) en rättsläkare inom vetenskapliga rådet.

Börande ersättningen till nämndernas ledamöter yttrar utredningen
i huvudsak följande.

Ledamot, som icke är anställd som tjänsteman i medicinalstyrelsen, torde
för uppdragets fullgörande böra åtnjuta en ersättning, som i betraktande av
arbetsbördans omfattning icke får tilltagas för snäv. Enligt vad utredningen
inhämtat kan man utgå från att de rätts- och socialpsykiatriska nämnderna
måste sammanträda tre å fyra gånger per månad och att handlingarna i målen
måste liksom för närvarande cirkulera bland ledamöterna för genomläsning.
Med hänsyn härtill torde ersättning böra utgå med dels ett fast arvode för
år, dels ock visst belopp för varje sammanträde. Då man vidare torde böra
räkna med att suppleanterna mer eller mindre regelbundet komma att alternera
med de ledamöter, vilka icke fungera såsom ordförande, synes det utredningen
rimligt, att även dessa suppleanter tillerkännas ett fast arvode
jämte dagersättning. Från nu angivna utgångspunkter föreslår utredningen,
att det fasta arvodet fastställes till förslagsvis 3 000 kronor för ordföranden,
2 400 kronor för annan ledamot samt 1 800 kronor för suppleant i nu berörda
två nämnder. Dagersättningen torde för samtliga kunna fastställas till
20 kronor för sammanträde. Tilläggas må, att den psykiater i rättspsykiatriska
nämnden, vilken för närvarande fungerar som suppleant för överinspektören
för sinnessjukvården, åtnjuter — utöver dagersättning med 20 kronor — ett
fast arvode av 1 200 kronor. Denne tjänstgör dock mera sällan än vad utredningen
räknat med som sannolikt för framtiden.

Till rättsläkaren inom vetenskapliga rådet och suppleanten för denne i
rättsmedicinska nämnden torde ersättning böra utgå enligt samma grunder
som för närvarande, d. v. s. med 1 800 kronor vardera för år samt med 20
kronor för varje sammanträde.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens
förslag.

Den föreslagna uppdelningen av rättspsykiatriska nämnden har vid remissbehandlingen
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande
de olika nämndernas sammansättning ha däremot framställts
skilda önskemål.

Medicinalstyrelsen erinrar om sitt förslag att den medicinske överdirektören
i mån av tid borde fungera som ordförande i nämnderna. I övrigt har
utredningens förslag icke föranlett annat uttalande från styrelsens sida än att
det vore överflödigt att föreskriva, att representationen i socialpsykiatriska
nämnden för kvinnliga intressen och för socialvården skulle vara förenade på
samma hand. Då det väl kunde tänkas, att en av de båda obligatoriskt deltagande
läkarna vore kvinna, syntes beträffande den tredje ledamoten alle -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

nast böra föreskrivas, att den skulle vara en person med social erfarenhet. Därjämte
borde föreskrivas, att en av ledamöterna skulle vara kvinna. Medicinalstyrelsen
tillägger, att styrelsen icke anser sig kunna förorda ett under
hand framfört önskemål att i nämnden jämväl obstetrisk-gynekologisk sakkunskap
borde obligatoriskt finnas företrädd.

Socialstyrelsen har beträffande den rättspsykiatriska nämnden anfört, att
styrelsen icke delar utredningens uppfattning, att en läkare med allmänmedicinsk
utbildning och erfarenhet äger större förutsättningar att berika erfarenheten
och sakkunskapen inom nämnden än en läkare med allmänpsykiatrisk
utbildning och erfarenhet. Den rättspsykiatriska nämndens särpräglade
arbetsuppgift synes styrelsen kräva, att den ledamot, som även
blir dess ordförande, har allmän-psykiatriska kvalifikationer. Styrelsen förordar
därför en ändring av medicinalstyrelseutredningens förslag i denna
riktning.

I fråga om den socialpsykiatriska nämnden anser socialstyrelsen det icke
vara önskvärt att uttryckligen föreskriva, att en av nämndens ledamöter bör
vara kvinna. Det vore enligt styrelsens uppfattning utan tvivel mycket ofta
lämpligt, att en kvinna med praktisk erfarenhet inom socialvården bleve ledamot
av en sådan nämnd, men det syntes icke vara erforderligt att giva ettdera
könet företräde framför det andra i vederbörande författning.

Sveriges läkarförbund, hyser starka tvivel om det lämpliga i att sjukpensionsfrågor
skola bedömas av en rättspsykiatrisk nämnd av föreslagen sammansättning.
Den allmänna psykiatrien hade icke beaktats tillräckligt i förslaget
till sammansättning av rättspsykiatriska nämnden. Det vore långt
ifrån säkert, att de i denna ingående rättspsykiatrikerna hade erforderlig utbildning
och aktuell erfarenhet i vanlig sinnessjukvård. Den ene av dessa
borde ersättas med vanlig psykiater med god utbildning i rättspsykiatri. En
annan möjlighet vore att förstärka den föreslagna nämnden med en allmänpsykiater.
I den socialpsykiatriska nämnden borde med hänsyn till dess uppgifter
obstetrisk sakkunskap vara representerad antingen genom att antalet
ledamöter ökades till fyra eller genom att medlemmen för obstetrik i styrelsens
vetenskapliga råd deltoge i överläggningarna.

Svenska psykiatriska föreningen anför enahanda synpunkter beträffande
den rättspsykiatriska nämndens sammansättning som läkarförbundet. I den
socialpsykiatriska nämnden bör enligt föreningens mening ytterligare en
psykiater ingå som ledamot.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att obstetrisk sakkunskap ovillkorligen
bör vara representerad i den socialpsykiatriska nämnden antingen
genom att ordförande utses inom denna ämnesgren eller genom att medlemmen
för obstetrik i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd deltager i överläggningarna.

Svenska läkarsällskapet anser, att en obstetrisk sakkunnig bör ingå som
fjärde ledamot i den socialpsykiatriska nämnden.

Svenska lasarettsläkarföreningen finner önskvärt, att ordföranden besitter
erfarenhet inom obstetriken och gynekologien.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Rörande grunderna för ersättning till nämndernas ledamöter
uttalar medicinalstyrelsen, att de föreslagna ersättningsbeloppen syntes styrelsen
riktigt avvägda. I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen att fasta
arvoden ej borde utgå till ledamöter, vilka vore tjänstemän hos medicinalstyrelsen.
Däremot borde till dessa, liksom i vissa andra nämnder, exempelvis
interneringsnämnden, utgå vanligt dagarvode såsom ersättning för det
övertidsarbete, som deltagandet i nämndens arbete regelmässigt medförde.

I övriga remissyttranden har icke framställts någon erinran mot utredningens
förslag i ersättningsfrågan.

Föredraganden.

I likhet med utredningen och remissinstanserna finner jag välbetänkt att
från rättspsykiatriska nämndens befattning skilja handläggningen av de
ärenden, vilka avse tillstånd till abort, sterilisering och kastrering, de s. k.
socialpsykiatriska ärendena. Hit torde även böra hänföras ärenden
angående tillstånd att ingå äktenskap, vari medicinalstyrelsen har att avgiva
utlåtande. Såväl arten som omfattningen av dessa ärenden tala för att de
anförtros åt en särskild nämnd, vilken lämpligen synes kunna benämnas
socialpsykiatriska nämnden. Jag vill i detta hänseende erinra om att medicinalstyrelsens
befattning med abortärenden väsentligt vidgats genom en år
1946 vidtagen ändring av abortlagen, innebärande bland annat, att avbrytande
av havandeskap på såväl humanitära som socialmedicinska indikationer
må ske även efter direkt prövning av medicinalstyrelsen. Vid behandlingen av
denna lagändring förutsattes också, att frågan om en förstärkning av framför
allt den sociala sakkunskapens inflytande på abortärendenas avgörande skulle
uppmärksammas i samband med medicinalstyrelsens omorganisation.

Enligt medicinalstyrelseutredningens förslag skulle den socialpsykiatriska
nämnden bestå av tre ledamöter, varav en skulle vara läkare med omfattande
praktisk erfarenhet och i regel förutsättes fungera som ordförande, en psykiater
inom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska byrå, tillika föredragande,
samt en kvinna med social erfarenhet. Därjämte skulle i vissa ärenden för
samråd tillkallas olika medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd. Häremot
har, som nämnts, vid remissbehandlingen framförts erinran bland annat i
syfte att obligatoriskt tillförsäkra nämnden obstetrisk sakkunskap; bakom
detta krav ligger farhågan för att nämnden eljest skulle underskatta de menliga
verkningar i fysiskt och psykiskt avseende, som en abort kan föra med
sig. Vid remissbehandlingen har även framställts erinran mot utredningens
förslag, att en kvinna med social erfarenhet städse skall vara ledamot av
ifrågavarande nämnd. Det synes mig lämpligast att överlåta åt Kungl. Maj:t att
vid utseende av ledamöter i nämnden i möjligaste mån beakta de synpunkter,
som sålunda och i övrigt framkommit beträffande nämndens sammansättning.
Jag anser det i vart fall icke tillrådligt att i detta hänseende utfärda
bindande föreskrifter. Någon utökning av antalet ledamöter i nämnden torde
åtminstone tills vidare icke böra vidtagas utan bör i stället, då behov därav
föreligger, medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd tillkallas.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utredningens förslag rörande rättspsykiatriska och rättsmedicinska
nämndernas sammansättning synes mig i princip böra godtagas.
Några bindande föreskrifter rörande kvalifikationerna hos de ledamöter, som
skola utses av Kungl. Maj:t, böra dock icke utfärdas utan bör Kungl. Maj:t,
liksom beträffande den socialpsykiatriska nämnden, äga att med beaktande
av nämndernas speciella arbetsuppgifter och vad vid remissbehandlingen anförts
utse de personer, som i ett givet tillfälle stå till buds och bäst lämpa
sig för ändamålet.

Mot utredningens förslag till ersättningsgrunder för de ledamöter av
nämnderna, som icke äro tjänstemän i medicinalstyrelsen, har jag intet att
erinra. Anledning synes mig icke föreligga att, på sätt medicinalstyrelsen
ifrågasatt, tilldela vederbörande tjänstemän i styrelsen särskild ersättning för
det arbete, som de utföra för nämndens räkning, då nämnderna i princip utgöra
integrerande delar av medicinalstyrelsen.

B. Disciplinärenden.

Gällande bestämmelser och praxis.

Enligt 26 § medicinalstyrelsens instruktion skola i avgörande av ärende
rörande fel eller försummelse i tjänsten, föreläggande av vite eller utdömande
av förelagt vite eller rörande återkallande av behörighet att utöva yrke eller
verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, deltaga, förutom
generaldirektören, chefen för den byrå, till vilken ärendet hör, samt ytterligare
minst en byråchef, varvid skall iakttagas, att chefen för kameralbyrån alltid
skall vara en av de i ärendet deltagande byråcheferna.

Ärendet föredrages av den ledamot, till vars ämbetsbefattning detsamma
hör, samt avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid
såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller
vid lika röstetal för olika meningar den mening, som biträdes av generaldirektören.

I 21 § samma instruktion stadgas vidare, att vid behandling av frågan om
disciplinär åtgärd mot någon medicinalstyrelsens underlydande utom verket
skall, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den ledamot av
vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, kallas att deltaga
i ärendets handläggning. I anslutning till denna bestämmelse må framhållas
att, särskilt i de fall, då det är fråga om bedömning av undersökningseller
behandlingsförfaranden, styrelsen till deltagande i handläggningen jämväl
ej sällan kallar den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder den
medicinska deldisciplin, inom vilken den påtalade undersökningen eller behandlingen
faller.

I ärenden av förevarande slag skola föras protokoll. Antalet dylika protokoll
uppgick för år 1940 till omkring 100 och för år 1944 till omkring 200.
Av dessa belöpte ett mindre antal på veterinärerna, medan de övriga fördelades
på läkare, tandläkare, apotekare och lägre sjukvårdspersonal. Vid

143

Kungl. Maj:ts proposition nr''J67.

sidan härav hava redovisats ett antal icke protokollförda ärenden rörande
ifrågasatta förseelser av nu berörda yrkeskategorier, t. ex. anmälan om förskrivning
av alkohol och narkotika. Dessa ärenden hava, sedan yrkesutövaren
avgivit yttrande, av vederbörande byråchef eller specialföredragande anmälts
för generaldirektören, som därefter fattat beslut. Har yrkesutövarens förklaring
därvid ansetts tillfredsställande, har ärendet avskrivits utan vidare åtgärd.
Har däremot viss åtgärd befunnits påkallad, har ärendet upptagits till
behandling i den ordning, som 26 § instruktionen föreskriver. Samma tillvägagångssätt
har i regel tillämpats, då ärendet varit av tveksam natur.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen har funnit vägande skäl tala för inrättande av en särskild
nämnd för handläggning av dessa s. k. disciplinärenden. Utredningen yttrar
härutinnan.

Ett stort antal disciplinärenden grundar sig, såvitt angår läkare och sjukvårdspersonal,
på anmälan om felaktigheter vid behandling eller vägran att infinna
sig på kallelse och avser alltså förseelser, som kunna ha ödesdiger betydelse
för vederbörande patients hälsotillstånd. Förseelser av tandläkare och apotekspersonal
kunna likaledes understundom medföra allvarliga följder för den
enskilde individens hälsa. Även ekonomiskt sett kunna missgrepp från vederbörande
yrkesutövares sida medföra kännbara efterverkningar för patienten.
Å andra sidan är det uppenbart, att en anmälan och ett därpå följande fällande
beslut från medicinalstyrelsens sida kan få mycket vittgående konsekvenser
för yrkesutövaren själv. Det är därför uppenbarligen av största vikt, att handläggningen
av hithörande ärenden sker under sådana former, att en objektiv
prövning i möjligaste mån garanteras.

En granskning av protokollen över de inom medicinalstyrelsen handlagda
disciplinärendena giver vid handen, att det stora flertalet anmälningar icke
föranlett någon åtgärd. I de fall, där åtgärd ansetts motiverad, har denna som
regel inneburit en »erinran» om vikten av att tillämpa vissa behandlingsmetoder
eller förfaringssätt eller att iakttaga utfärdade föreskrifter. Mera
sällan har anmälan föranlett varning eller åtal vid domstol. Frågor om skadestånd
avgöras, då ej parterna komma överens, av domstol. Uppenbart är
emellertid, att medicinalstyrelsens beslut i regel blir vägledande för domstolens
beslut i dylika fall och att även i övrigt sakägares möjlighet att erhålla
skadestånd på grund av felaktig behandling m. in. oftast blir beroende på den
ståndpunkt, som medicinalstyrelsen intagit i disciplinfrågan.

Stundom har en kritisk inställning mot medicinalstyrelsens beslut i disciplinmål
kommit till uttryck från allmänhetens sida. Erinringar ha även framkommit
från läkarnas sida, främst beträffande praxis för anlitandet av medicinsk
sakkunskap utom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande ärenden.
Huruvida kritiken är sakligt befogad eller ej undandrager sig medicinalstyrelseutredningens
bedömande. Men i betraktande av den allvarliga innebörd,
som avgörandet i hithörande ärenden enligt vad tidigare anförts kan äga
för såväl den enskilde sakägaren som den yrkesutövare, mot vilken anmärkning
gjorts, synes kritiken utgöra anledning för utredningen att upptaga reglerna
för disciplinärendenas handläggning till omprövning.

Vid övervägande av detta spörsmål har utredningen kommit till den uppfattningen,
att betryggande garantier för en objektiv prövning av hithörande
ärenden bäst kunna vinnas, därest handläggningen av desamma anförtros

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

åt en särskild nämnd (disciplinnämnd) med viss bestämd sammansättning.
En sådan nämnd torde lämpligen böra bestå av fem ledamöter, förslagsvis
1) generaldirektören, ordförande, 2) överdirektören, vice ordförande, 3) chefen
för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet bör, föredragande, 4)
den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis,
samt 5) en av Kungl. Maj:t utsedd, utom styrelsen stående person, vilken kan
anses mera direkt företräda allmänhetens synpunkter. Normalt skulle alltså
i nämnden ingå två fackmän med medicinsk eller farmacevtisk utbildning,
två jurister och en »lekman». Med beaktande härav torde vid förhinder för
generaldirektören böra såsom ledamot i nämnden inträda den äldste i tjänst
varande läkarbyråchefen och vid förhinder för överdirektören chefen för lagbyrån.
För lekmannaledamoten, som bör utses för en tid av minst fyra år åt
gången, bör finnas en suppleant.

Nämnden torde, då så erfordras för ärendets utredning, böra äga tillkalla
medlem i styrelsens vetenskapliga råd, representerande det verksamhetsområde,
som närmast är i fråga. Denne skulle liksom nu endast uttala sin på
vetenskapen stödda uppfattning i ärendet och icke deltaga i det slutliga avgörandet.
Vidare bör part beredas tillfälle att yttra sig över den sakkunniges
utlåtande, innan nämnden fattar sitt beslut. En dylik ordning, som i viss omfattning
tillämpas redan nu, bör framdeles bli obligatorisk.

Utredningen tillägger, att i de fall, då disciplinärende berör två eller flera
byråer eller byråavdelningar, bör representanter för dessa beredas tillfälle
att deltaga i ärendets avgörande med rätt att anteckna skiljaktig mening till
protokollet.

För att handläggningen av disciplinärendena icke skall bli mera omständlig
än nödvändigt förordar utredningen vidare, att för beslutmässighet inom
nämnden skall vara till fyllest, att fyra ledamöter äro närvarande, därest alla
fyra äro om beslutet ense. I övriga fall skulle den mening gälla, varom flertalet
förenat sig, och, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som
innebure frikännande eller eljest vore lindrigast.

Till den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten föreslås utgå ersättning med
ett fast arvode av 600 kronor för år jämte ett belopp av 20 kronor för sammanträdesdag.
För suppleanten anses ersättning kunna utgå med 40 kronor
per sammanträdesdag.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens
förslag.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i princip. I en del yttranden ha dock
förordats smärre jämkningar i förslaget eller därtill knutits särskilda reflektioner.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det ej sällan förekommer, att
vederbörande visserligen befinnes ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse,
men att arten eller graden härav eller eljest särskilda omständigheter
likväl komma en varning att framstå såsom en alltför kraftig reaktion. I
dylika ärenden har styrelsen ej sällan funnit det riktiga vara att såsom en
disciplinär åtgärd tilldela vederbörande en erinran. Då det torde vara av

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

vikt, att på ett så ömtåligt område som det disciplinära alla förekommande
åtgärder finnas uttryckligen angivna, föreslår styrelsen, att i instruktionerna
för medicinalstyrelsen inryckes föreskrift om att även erinran må användas
såsom disciplinär åtgärd.

Justitiekansler sämbetet anför bland annat.

Genom att en disciplinnämnd inrättas och erhåller den sammansättning
som i betänkandet föreslagits ha ökade förutsättningar skapats för vinnande
av allmänhetens förtroende, att påtalade fel och försummelser av läkare och
andra, som stå under medicinalstyrelsens tillsyn, bliva objektivt prövade.
Det lärer icke kunna förnekas, att vid avgörandet av hithörande ärenden
understundom framträtt en bristande tillit till besluten, något som är desto
mindre tillfredsställande som dessa ärenden särskilt för den enskilde men
ibland också för det allmänna kunna vara av stor vikt. Därest en utomstående
auktoritativ person kan få tillfälle att göra allmänt medborgerliga och lekmannasynpunkter
gällande vid prövningen av frågan om läkares med fleras
fel och försummelser i tjänsten, minskas helt naturligt faran för en ensidig,
måhända överseende prövning av ärendena. Justitiekanslersämbetet tillstyrker
därför i princip den föreslagna ändringen.

Enligt förslaget skall disciplinnämnden handlägga samtliga ärenden rörande
fel eller försummelse i tjänsten eller i verksamhet, som står under medicinalstyrelsens
inseende, således även sådana tjänstefel, som icke äga samband
med någons vård och behandling. Det är väl allenast sistnämnda tjänstefel,
som den opinion haft i tankarna, vilken krävt att en representant för allmänheten
skulle få medbestämmanderätt i ärendenas avgörande. Men beträffande
de så att säga interna tjänstefelen, särskilt de som inträffa i själva förvaltningsverksamheten
och till äventyrs begås av administrativa tjänstemän, torde
det icke finnas anledning uppställa regler, som avvika från de allmänt förekommande.
Måhända möta svårigheter att på ett tillräckligt tydligt sätt i
författningstext avgränsa sistnämnda tjänstefel från dem, vilkas bedömande
ur den synpunkt vai om här främst är fråga skulle vinna på att hänskjutas
till en disciplinnämnd. Då justitiekanslersämbetet emellertid föreställer
sig, att eventuella sådana svårigheter skola låta sig bemästras, förordar
ämbetet en ändring av nämndens behörighetsområde i enlighet med vad nu
anförts.

Särskilt om en ändring vidtages på sätt sist angivits, synes kunna ifrågasättas,
om generaldirektören skall vara självskriven ordförande i nämnden.
Allmänhetens förtroende för nämnden torde komma att stärkas, därest till
ordförande utsåges den som med hänsyn till nämndens sammansättning vore
därtill bäst skickad. Det synes exempelvis icke uteslutet, att den av Kungl.
Maj:t utsedde ledamoten vore för ordförandeskapet särskilt lämpad och hade
en sådan ställning, att det tedde sig naturligt att han och icke generaldirektören
vore ordförande i nämnden. I instruktionen torde därför böra lämnas
öppet, vem som skall vara ordförande i nämnden, och däri endast angivas,
att Kungl. Maj:t förordnar angående ordförandeskapet.

Vidare har justitiekanslersämbetet betonat nödvändigheten av att tillskapa
klarare regler för avgörande av ärenden, i vilka olika meningar förekomma
inom nämnden. Slutligen har ämbetet som sin uppfattning uttalat, att
medicinalstyrelsen enligt gällande bestämmelser icke ägde rätt att tilldela
erinran såsom disciplinär åtgärd samt att någon ändring härutinnan icke borde
vidtagas på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har ifrågasatt, huruvida icke disciplin Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 67.

2191 4G 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

nämnden främst av psykologiska skäl borde givas en mera fristående ställning
i förhållande till medicinalstyrelsen. Enligt länsstyrelsens mening talade
vissa skäl för att landstingsorganisationen borde vara direkt företrädd i
nämnden.

Socialstyrelsen anser, att medlem i vetenskapliga rådet, som höres i disciplinärenden,
bör inträda som ledamot i vederbörande nämnd vid ärendets
behandling.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det rimligt, att plats i nämnden
beredes för en lekmannaledamot, men kan ej finna, att yrkesutövarens intressen
bliva tillräckligt tillgodosedda genom den föreslagna sammansättningen.
Med visst fog kan det enligt fakultetens mening befaras, att den anmälde
yrkesutövaren ej alltid hos den medlem av styrelsens vetenskapliga
råd, vars utlåtande inhämtats, eller hos de båda medicinska ämbetsmännen
i styrelsen har att påräkna den behövliga förståelsen för de särskilda omständigheter,
under vilka ett fel eller en försummelse tillkommit. Fakulteten
anser därför, att en representant för den personalkategori (läkare-, apotekare-,
sköterskekår o. s. v.), som den anmälde yrkesutövaren tillhör, bör äga säte
i denna nämnd. I fråga om läkare borde en sådan representant lämpligen
utses av Sveriges läkarförbund.

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening hävda liknande
synpunkter. De finna dessutom önskvärt, att nämnden finge en annan benämning,
förslagsvis ansvarighetsnämnden eller förtroendenämnden.

Sveriges tandläkarförbund hemställer, att två representanter för tandläkarkåren
erhålla säte och stämma i nämnden vid behandling av ärende, som
berör tandläkare. Dessa representanter borde gemensamt föreslås av kårens
huvudorganisationer, svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund,
och förordnas av Kungl. Maj:t. Förbundet anser det därjämte i
hög grad önskvärt, att — även om det kunde anses självklart, att så i varje
fall sker — part i författningen uttryckligen tillförsäkras rätt att bliva hörd,
så snart ärende av denna art inkommit till eller upptagits inom styrelsen eller
nämnden, oberoende av om yttrande av medlem av vetenskapliga rådet anses
erforderligt eller icke.

Svensk sjuksköterskeförening anför, att i dessa ärenden läkarens och sjuksköterskans
verksamhetsområden icke sällan gå så i varandra och förutsätta
sådan intim kunskap om detaljerna, att det icke är rimligt, att enbart läkarrepresentanterna
deltaga i det slutliga avgörandet. Föreningen kan ej heller
finna rimlig anledning till att den, som har varit med om sakens handläggning,
icke även med sitt namn skall stå för beslutet. Föreningen föreslår,
att byråinspektören deltager som beslutande ledamot i ärenden, som beröra
sjuksköterskornas verksamhet.

Föredraganden.

Utredningens förslag om inrättande av en särskild nämnd för handläggning
av ärenden rörande fel och försummelser av medicinalstyrelsen underställda
tjänstemän och yrkesutövare synes mig välgrundat i betraktande av

147

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

den betydelse besluten i dessa ärenden ba för såväl allmänbeten som vederbörande
yrkesutövare. Förslaget har vid remissbehandlingen ej heller i princip
mött gensaga från något håll, utan har detsamma allmänt ansetts ägnat
att stärka förtroendet till styrelsens avgörande i hithörande frågor.

I ett yttrande har ifrågasatts att från nämndens befattning undantaga
disciplinärenden av viss art eller rörande vissa tjänstemän. Med hänsyn till
angelägenheten av enhetlig praxis och de underlydandes likställdhet framstår
detta emellertid såsom mindre ändamålsenligt. Jag tillstyrker därför
utredningens förslag, att samtliga disciplinfrågor böra handläggas av nu berörda
nämnd. Någon saklig anledning att ändra den av utredningen föreslagna
benämningen å ifrågavarande organ finner jag vidare icke föreligga; beteckningen
disciplinnämnd förefaller mig i varje fall bättre täcka nämndens arbetsuppgift
än de från läkarhåll föreslagna benämningarna ansvarighetsnämnd
respektive förtroendenämnd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare
reglera nämndens befogenheter.

Beträffande nämndens sammansättning har, såsom närmare framgår av
redogörelsen för remissyttrandena, framkommit önskemål om smärre jämkningar
i syfte att dels förbehålla Kungl. Maj:t frihet beträffande ordförandepostens
besättande och dels tillförsäkra vederbörande personalorganisationer
direkt medinflytande på nämndens beslut. Såvitt jag kan finna, innebär utredningens
förslag rörande nämndens sammansättning samt disciplinärendenas
beredning och avgörande tillräcklig borgen för att samtliga berörda intressen
skola bliva beaktade. Avsikten med förslaget — att i möjligaste mån
trygga objektivitet och kontinuitet vid disciplinärendenas avgörande — torde
i vart fall knappast befrämjas genom att låta särskilda kårrepresentanter
ingå som ledamöter i nämnden. Jag är därför icke beredd att nu förorda
ändring av utredningens förslag i förevarande hänseende. Normalt skulle
alltså nämnden komma att bestå av två fackmän med medicinsk eller därmed
jämförlig utbildning, två jurister och en »lekman», med generaldirektören
såsom ordförande. Erfarenheten torde få avgöra, i vad mån jämkningar i
nämndens sammansättning sedermera böra vidtagas. Den föreslagna bestämmelsen
för avgörande i ärende, där lika röstetal förekommer för olika meningar,
bör i anslutning till justitiekanslersämbetets yttrande göras till föremål
för överarbetning.

Den föreslagna ersättningen till »lekmannaledamoten» föranleder ingen
erinran från min sida

C. Ärenden rörande landstingens och icke-landstingsstädernas

verksamhet.

Medicinalstyrelseutredningen.

I direktiven för utredningen har starkt betonats angelägenheten av att den
centrala förvaltningsmyndigheten och de lokala huvudmännen på hälso -

148 Iiungl. Maj.ts ''proposition nr 67.

och sjukvårdens område stå i sådan förbindelse med varandra, som på ömse
håll kan verka fruktbärande och impulsväckande. Medicinalstyrelseutredningen,
som helt delar den uppfattning, varåt direktiven sålunda givit uttryck,
har övervägt olika anordningar för befrämjande av detta syfte. Utredningen
anför härutinnan.

Såsom en lösning kan enligt utredningens mening möjligen ifrågakomma
att, på sätt i vissa andra fall skett (t. ex. beträffande farmacevtiska specialiteter),
vid medicinalstyrelsens sida inrätta en särskild nämnd med rådgivande
funktion, sammansatt av representanter för de lokala huvudmännen.
En sådan nämnd skulle ha att yttra sig i frågor, som berörde landstingen
eller städerna utanför landsting och av medicinalstyrelsen hänskötes till densamma.
Emellertid torde det kunna befaras, att en dylik form för samverkan
i praktiken komme att bli omständlig och tidsödande utan att en direkt kontakt
uppnåddes mellan medicinalstyrelsens och nämndens ledamöter. Nämndens
yttrande komme kanske ofta att ske i skriftlig form med därav följande
bundenhet för ledamöterna vid ärendets fortsatta handläggning. En
enklare form för samarbete synes därför eftersträvansvärd. Huvudsyftet med
direktivens uttalande i denna del torde vara skapandet av en organisatorisk
anordning för muntliga överläggningar mellan medicinalstyrelsen och representanter
för de lokala huvudmännen i syfte att åvägabringa ett ömsesidigt
utbyte av synpunkter i ett föreliggande ärende eller eljest i frågor av mera
allmän räckvidd. För tillgodoseende av detta syfte torde det vara till fyllest,
att Kungl. Maj:t efter förslag av huvudmännens organisationer utser ett antal
representanter, vilka stå till medicinalstyrelsens förfogande för samråd
i frågor, som beröra de lokala huvudmännen. En sådan form för samråd
har redan tillskapats beträffande ärenden rörande beredskapssjukhusens
jdanläggning, upprättande och drift samt, då den visat sig ändamålsenlig,
vunnit tillämpning även utanför detta område. Det låter givetvis tänka sig,
att medicinalstyrelsen genom en föreskrift ålägges att höra dessa representanter
i vissa angivna slag av ärenden. I praktiken torde man dock kunna
räkna med att medicinalstyrelsen även utan en dylik föreskrift skall låta sig
angeläget vara att utnyttja den sakkunskap och omfattande erfarenhet på
hälso- och sjukvårdens område, som på detta sätt skulle ställas till dess disposition.
Erinras må ock, att som ett viktigt led i den administrative överdirektörens
åligganden skulle ingå att övervaka att samråd i erforderlig utsträckning
kommer till stånd med olika organ inom styrelsens verksamhetsområde.
Det lärer därför få anses tillräckligt, att i medicinalstyrelsens instruktion
införes en föreskrift av innebörd, att till medicinalstyrelsens förfogande
skall för samråd i viktigare ärenden, som beröra landsting eller städer
utanför landsting, stå ett antal representanter för dessa huvudmän. Det
synes utredningen vara lämpligt och i full överensstämmelse med den bakom
ifrågavarande anordning liggande tanken, att huvudmännen själva genom
dessa representanter äga taga initiativ till överläggningar med styrelsen eller
vissa av dess ledamöter i alituella spörsmål av mera allmän eller principiell
räckvidd.

Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att efter vissa grunder bestämma
den närmare sammansättningen av detta organ för samverkan mellan medicinalstyrelsen
och de lokala huvudmännen, vilket förslagsvis skulle kunna
benämnas huvudmannarådet. Kådet synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter
(jämte suppleanter för dem), varav tre utses på förslag av styrelsen
för svenska landstingsförbundet och två på förslag av styrelsen för svenska
stadsförbundet. Ersättning till ledamöterna torde böra utgå av statsmedel,
förslagsvis efter liknande grunder som gälla för specialitetsnämndens leda -

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 67.

möter. Önskar någon av ledamöterna för viss frågas behandling medtaga särskild
expert, torde kostnaderna härför böra bestridas av vederbörande huvudman
eller organisation.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens

förslag.

Utredningens förslag om inrättande av ett organ för samverkan mellan
medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen på hälso- och sjukvårdens område
har hälsats med allmän tillfredsställelse bland berörda remissmyndigheter.
Önskemål om jämkningar i vissa hänseenden ha likväl framkommit.

Medicinalstyrelsen vitsordar, att den form för samråd med landstingen,
som år 1940 tillskapades för handläggning av ärenden rörande den civila sjukvårdsberedskapen,
visat sig vara av stort värde. På grund härav komme medicinalstyrelsen,
såsom de sakkunniga förväntat, att låta sig angeläget vara att
utnyttja sakkunskapen och erfarenheten hos huvudmännens korporationer,
när anledning därtill gåves. Med hänsyn härtill förefölle det styrelsen, som
icke ville motsätta sig förslaget, som om det vore onödigt högtidligt att göra
dessas representanter till ett råd. Styrelsen ifrågasätter, om det icke skulle
förslå med en föreskrift, att Kungl. Maj:t förordnar ifrågavarande representanter,
vilka böra höras vid handläggning av ärenden av större vikt, som beröra
landsting eller stad utanför landsting. Liksom de sakkunniga tillstyrker
medicinalstyrelsen, att dessa representanter erhålla ersättning av statsmedel
för sitt uppdrag.

Svenska landstingsförbundet yttrar.

Det ligger i sakens natur, att ett intimt och förtroendefullt samarbete måste
äga rum mellan medicinalstyrelsen såsom statens uppsiktsmyndighet samt
landsting och städer utanför landsting som huvudmän för stora delar av
hälso- och sjukvården i vårt land. Ett dylikt samarbete har också, särskilt
under senare år, med framgång etablerats. Detta, som beträffande landstingen
ursprungligen kom till stånd med avseende å beredskapssjukhusen,
har sedermera utvidgats till att omfatta större organisationsfrågor på hälsooch
sjukvårdens område i allmänhet. Det är även enligt styrelsens mening
önskvärt, att detta samarbete alltmera utvecklas och får en fastare form. De
sakkunnigas förslag om inrättande av ett huvudmannaråd synes ur denna
synpunkt lämpligt. Ej heller har styrelsen något att erinra mot den föreslagna
sammansättningen av detta råd, liksom ej heller att det icke obligatoriskt
ålägges medicinalstyrelsen att höra detta råd i vissa bestämda frågor.
Man torde nämligen, såsom utredningen framhållit, kunna utgå från att ämbetsverket
finner angeläget att begagna sig av den möjlighet till konsultation
med huvudmännens representanter, som rådet avser att möjliggöra.

Svenska stadsförbundet har åberopat ett av förbundets sjukvårdsdelegation
avgivet yttrande, vari bland annat anföres följande.

Enligt sjukvårdsdelegationens mening är ett samarbete mellan medicinalstyrelsen
å ena sidan samt landstingen och städerna utanför landstingen å
andra sidan både önskvärt och nödvändigt. Särskilt värdefullt torde en intim
personlig kontakt vara. Delegationen vill emellertid framhålla, att redan
för några år sedan ett särskilt kontaktorgan inrättades, nämligen centrala
sjukvårdsberedningen, i vilket sitta representanter för samtliga intres -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

senter i fråga om hälso- och sjukvård. Det må emellertid konstateras, att
detta organ icke utvecklats till vad som varit avsett och att åtminstone sjukvårdsdelegationens
huvudmän haft tämligen ringa nytta av organet.

Den av medicinalstyrelseutredningen föreslagna utvidgningen av medicinalstyrelsens
inspektionsverksamhet till att avse även en rådgivande verksamhet
i intim kontakt med de lokala sjukvårdsorganen är värd allt erkännande
och torde kunna positivt befrämja en rationell utveckling. En sådan
utvidgad verksamhet borde ligga nära till hands i fråga om den centrala sjukvårdsberedningen,
som tillkommit just för detta ändamål. Frågan, huru sjukvårdsberedningen
skulle kunna bliva delaktig av den personliga kontaktens
vinster eller huruvida beredningen ej rent av borde inkopplas i inspektionen,
hade varit värd ett övervägande.

Kvar står emellertid, att betydande behov av samverkan förefinnes. Det
av medicinalstyrelseutredningen föreslagna huvudmannarådet har tilldelats
något diffusa uppgifter. Arbetsuppgifterna äro ej klart preciserade. Trots
detta anser sjukvårdsdelegationen sig kunna tillstyrka förslaget men antager
därvid, att verksamhetens omfattning och inriktning få anses vara av försöksnatur.
Till en mera preciserad utformning torde tillfälle vara att återkomma
efter någon tid, sedan närmare erfarenheter erhållits.

Nämndens sammansättning med tre av landstingsförbundet och två av
stadsförbundet nominerade och av Kungl. Maj:t utnämnda ledamöter jämte
suppleanter har icke givit delegationen anledning till annat uttalande
än att delegationen förutsätter, att lika många suppleanter skola få utses.
Genom att även särskild expertis skulle få medtagas torde huvudmännens
berättigade anspråk på representation få anses tillgodosedda.

Medicinska fakulteten i Lund, som också vitsordar behovet av ökat samarbete
mellan medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen, finner det
vara ett önskemål, att de i varje fråga närmast berörda landstingen respektive
städerna bli representerade. Detta borde uttryckligen stipuleras. Måhända
vore det bäst, om jämte tre fasta ledamöter i denna rådgivande nämnd,
utsedda på föreslaget sätt, för varje särskilt fall utsåges ytterligare två från
den i fallet speciellt intresserade landsdelen. På så sätt bleve såväl samordningen
som lokalintressena vederbörligen representerade.

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening anse det vara befogat
med en liknande form för samverkan mellan medicinalstyrelsen samt
personalorganisationerna på hälso- och sjukvårdens område.

Föredraganden.

Uppenbarligen är det en angelägenhet av vikt att redan på ett förberedande
stadium av ett principiellt eller mera omfattande ärende få till stånd
ett samråd mellan medicinalstyrelsen och representanter för de lokala huvudmännen
på hälso- och sjukvårdens område. Ur saklig synpunkt synes det
mig också vara en fördel, om detta samråd sker under så enkla förhållanden
som möjligt. Utredningens förslag om tillsättande av ett huvudmannaråd vid
medicinalstyrelsens sida, bestående av fem av Kungl. Maj:t på förslag av
huvudmännens organisationer utsedda ledamöter, förefaller att fylla rimliga
anspråk i detta hänseende. Någon större meningsskiljaktighet rörande rådets
sammansättning har ej heller kommit till uttryck vid remissbehandlingen.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Endast från ett håll har ifrågasatts en jämkning i syfte att tillgodose mera
lokalt betonade intressen. Detta torde emellertid lämpligen böra ske genom
anlitande av experter på sätt utredningen förordat. Man synes också vara
ense om att det nya organets befogenhet allenast skall vara av rådgivande
karaktär och att något tvång icke skall föreligga för medicinalstyrelsen att
höra rådet. Å andra sidan förutsattes envar ledamot av rådet själv äga att
taga initiativ till överläggningar i frågor av mera allmän eller principiell betydelse.
Ledamot av rådet bör vidare äga rätt, men ej skyldighet, att anteckna
skiljaktig mening till protokollet i ärende, i vars handläggning han
deltagit.

I likhet med utredningen och remissinstanserna förordar jag till sist, att
ledamot av rådet skall äga åtnjuta ersättning av statsmedel för sitt uppdrag.
Ersättningen synes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå enligt grunderna
i gällande kommittékungörelse.

D. Beredskapsärenden.

För handläggning av ärenden rörande den civila sjukvårdsberedskapen tillskapades,
som nämnts, år 1939 en särskild organisation, kallad medicinalstyrelsens
beredskapsorganisation. En översiktlig redogörelse för denna organisation,
som alltjämt består ehuru med i viss mån förskjutna arbetsuppgifter,
har lämnats tidigare i denna proposition (s. 4). Här må allenast erinras
om att beredskapsorganisationen består av dels en inom medicinalstyrelsen
anordnad särskild avdelning för ärenden, som sammanhänga med
personal- och lokalberedskapen å den civila sjukvårdens område, dels en
under styrelsen sorterande sakkunnig nämnd med uppgift att biträda styrelsen
vid utredning och handläggning av ärenden rörande rikets försörjning
med läkemedel och sjukvårdsmateriel, den s. k. materielnämnden, dels förstärkning
av vissa byråer inom styrelsen, dels ock två sakkunniga för beredskapssjukhusens
planläggning, upprättande och drift. Kostnaden för organisationen
bestrides från ett särskilt förslagsanslag, som för innevarande budgetår
är uppfört med 110 000 kronor.

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 9 oktober 1945 har medicinalstyrelsens materielnämnd framlagt
förslag till civil beredskapsorganisation på sjukvårdens område under
fredstid.

Förslaget utgår från att den nuvarande beredskapen på området skall tills
vidare i stort sett bibehållas vid sin nuvarande omfattning, vad angår såväl
antalet vårdplatser å beredskapssjukhusen (cirka 68 000) som den anskaffade
sjukvårdsmaterielen (avseende omkring 46 000 vårdplatser). För att underlätta
förvaringen och omsättningen av sjukvårdsmaterielen, som nu till större
delen är utplacerad på beredskapssjukhusen, föreslås inrättande av ett antal
centrala förråd i anslutning till statliga eller kommunala sjukhus, belägna på

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

bland annat ur försvarssynpunkt lämpliga platser. Förslaget innebär vidare,
att samtliga uppgifter, som avse upprätthållande av lokal- och materielberedskapen,
skulle anförtros åt en under medicinalstyrelsens överinseende stående,
av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, sammansatt av representanter för medicinalstyrelsen,
svenska landstingsförbundet och andra intressenter samt försedd
med eget kansli. Detta innebär bland annat, att medicinalstyrelsen
skulle befrias från det direkta arbetet med fortlöpande revision av gällande
planer för beredskapssjukhusen samt anskaffande av erforderliga lokaler och
inredning för dessa sjukhus, vilka uppgifter hittills åvilat medicinalstyrelsens
beredskapsavdelning. Nämnden skulle dessutom handlägga ärenden angående
lagerhållning, omsättning och ersättning av för beredskapssjukhusen inköpt
materiel ävensom vissa frågor rörande landets försörjning med läkemedel och
sjukvårdsmateriel, vilka hittills handhafts av medicinalstyrelsens materielnämnd.
Då medicinalstyrelsen emellertid förutsatts alltjämt skola under
Kungl. Maj:t bära högsta ansvaret för den civila sjukvården vid krig eller
krigsfara, har styrelsen tillerkänts direktivrätt gentemot nämnden, varjämte
ärendena i tveksamma fall skola hänskjutas till styrelsens prövning.

Körande den personella beredskapen har materielnämnden begränsat sig
till ett uttalande, att dithörande frågor liksom hittills borde handläggas av
medicinalstyrelsen i samråd med vederbörande militära centralmyndighet.

Medicinalstyrelseutredningen har för sin del framhållit, att frågan om
och i vad mån beredskapen på sjukvårdens område skall bibehållas torde med
någorlunda säkerhet kunna bedömas först mot bakgrunden av förhållandena
i världen efter ett kommande fredsslut. Kent principiellt borde emellertid
omfattningen av beredskapen på detta område anpassas efter den grad av
militär och allmän civilförsvarsberedskap, som vid olika tidpunkter upprätthölles.
Från dessa utgångspunkter synes det utredningen vara riktigt att liksom
materielnämnden utgå från att lokal- och materielberedskapen, som icke
utan stor tidsutdräkt kan nyorganiseras, skall tills vidare i stort sett bibehållas
i nuvarande omfattning. Utredningen ansluter sig jämväl i huvudsak
till materielnämndens förslag beträffande den centrala organisationen av
denna beredskap. Den personella sjukvårdsberedskapen, som låter sig snabbare
upporganiseras, finner utredningen däremot kunna hållas inom en mera
begränsad ram. Utredningen yttrar i denna del.

För upprätthållande av den personella beredskapen anser utredningen, att
nuvarande beredskapsregister över olika slag av tjänstepliktig personal böra
vidmakthållas, i första hand beträffande läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor
och barnmorskor samt tandläkare och apotekare. Det stadigvarande
personalbehovet härför begränsar sig väsentligen till ett fåtal befattningshavare
i biträdesställning. Huruvida och i vad mån härjämte arbetet med
s. k. krigsplacering av medicinalpersonalen bör bedrivas, bör enligt utredningens
mening avgöras mot bakgrunden av den försvarsberedskap, som vid
skilda tidpunkter i övrigt upprätthålles. Med hänsyn härtill och då den för
registrens förande erforderliga biträdespersonalen i viss utsträckning lämpligen
kan anlitas jämväl för annat arbete inom styrelsen, anser utredningen
det vara mest rationellt, att kostnaden för denna personal överföres till medicinalstyrelsens
avlöningsstat, medan kostnaderna för övrig personal, inklu -

153

Kungl. May.ts proposition nr 67.

sive den som vid skilda tidpunkter kan påkallas lör krigsplacering av tjänstepliktig
medicinalpersonal, alltjämt bestrides från ett särskilt anslag av förslagsanslags
natur. Från detta anslag förutsättas även kostnaderna för den
föreslagna nämnden skola utgå.

Vid remissbehandlingen av materielnäinndens förslag har enighet i stort
sett rått i fråga om sjukvårdsberedskapens omfattning samt angående sjukvårdsmaterielens
förvaring och omsättning. Beträffande sjukvårdsberedskapens
centrala organisation ha meningarna varit mera delade. Särskilt på militärt
håll har man sålunda ställt sig betänksam mot den uppdelning av ansvaret
för sjukvårdsberedskapen, som materielnämndens förslag innebär, och förordat,
att handhavandet av ifrågavarande beredskap i dess helhet anförtros
åt medicinalstyrelsen. Flertalet remissinstanser, bland annat medicinalstyrelsen,
centrala sjukvårdsberedningen, civilförsvarsstyrelsen och svenska
landstingsförbundets styrelse, har dock funnit nämndens förslag godtagbart.

I sitt yttrande över medicinalstyrelseutredningens betänkande har statens
organisationsnämnd, som tidigare icke haft tillfälle att uttala sig i frågan, anslutit
sig till uppfattningen, att allt ansvar för den civila sjukvårdsberedskapen
bör åvila medicinalstyrelsen. Organisationsnämnden har vidare betonat angelägenheten
av en klar gränsdragning mellan medicinalstyrelsen och försvarets
sjukvårdsförvaltning på hälso- och sjukvårdens område.

Materielnämndens förslag anmäldes i proposition den 8 mars 1946 (nr 185)
av chefen för socialdepartementet, som därvid anförde bland annat följande.

Materielnämnden har i sitt förslag utgått från att den nuvarande beredskapen
på den civila sjukvårdens område skall tills vidare i stort sett bibehållas
beträffande såväl antalet vårdplatser vid beredskapssjukhusen som den
för dessa vårdplatser anskaffade materielutrustningen. Vid remissbehandlingen
har häremot icke framställts någon erinran. Några remissinstanser ha
till förtydligande av sin ståndpunkt i detta hänseende tillagt, att beredskapen
på sjukvårdens område i princip torde böra anpassas efter den grad av militär
och allmän civilförsvarsberedskap, som vid olika tidpunkter upprätthålles.
För egen del är jag icke beredd att i nuvarande läge taga närmare ställning
till frågan om beredskapens omfattning på förevarande område. Det synes
mig i varje fall förtjäna att ytterligare övervägas, huruvida en beredskap av
den omfattning och natur, som materielnämnden tänkt sig, bör för någon
längre tid vidmakthållas.

I konsekvens härmed anser jag mig icke heller böra ingå på prövning av
föreliggande förslag rörande sjukvårdsberedskapens organisation; detsamma
torde dock kunna tjäna till viss ledning vid beräkning av kostnaderna för
lokal- och materielberedskapens upprätthållande under nästa budgetår. En
ytterligare anledning till uppskov med ställningstagandet till detta förslag
utgör den omständigheten, att frågan om en avveckling av den nuvarande beredskapsorganisationen
i dess helhet sammanhänger med det förslag till omorganisation
av medicinalstyrelsen, som nyligen framlagts av medicinalstyrelseutredningen.
Härjämte bör beaktas, att beredskapsorganisationen för
närvarande till stor del tages i anspråk för beredande av sjukvård åt flyktingar,
som uppehålla sig i Sverige, samt för leverans av sjukvårdsmateriel
och läkemedel till utlandet i anslutning till den verksamhet, som bedrives av
svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. Med afl sannolikhet
torde denna sida av beredskapsorganisationens verksamhet komma att fortsätta
under en avsevärd del av nästa budgetår.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

I enlighet med denna ståndpunkt, som godtogs av riksdagen, upptogs även
för innevarande budgetår ett särskilt anslag till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation,
vilket dock väsentligt begränsades i förhållande till föregående
budgetår.

Sedermera har medicinalstyrelsens materielnämnd i skrivelse den 20
januari 1947 anmält, att vid en del sjukhus uppkommit svårigheter för fortsatt
förvaring av beredskapsmaterielen, samt hemställt om tillstånd att för
tillgodoseende av det mest trängande behovet av nya lagerlokaler få disponera
vissa för ändamålet lämpliga, tidigare för flyktingvård använda baracker,
som stå under arbetsmarknadskommissionens förvaltning. De med barackernas
nedtagning, transport och återuppförande på lämplig plats förenade kostnaderna
föreslås skola bestridas av medel, som ställts till medicinalstyrelsens
förfogande från det å tilläggsstat I och II till riksstaten för budgetåret 1939/40
under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till utrustning m. m.
av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara.

Föredraganden.

Frågan om beredskapens omfattning på den civila sjukvårdens område
kan, såsom ock i flera remissyttranden framhållits, icke avgöras isolerad utan
bör ses mot bakgrunden av det utrikespolitiska läget samt den militära och
civila försvarsberedskapens omfattning. Härjämte måste uppenbarligen hänsyn
tagas till försörjningsmöjligheterna inom och utom landet. Dessa omständigheter
ha ännu icke vunnit sådan stabilitet, att de kunna med önskvärd
klarhet överblickas. Försiktigheten synes mig därför bjuda, att ställningstagandet
till materielnämndens förslag uppskjutes ytterligare något år. I den
mån svårigheter möta att fortsättningsvis förvara beredskapsmaterielen i nu
disponerade lokaler, torde enligt vad materielnämndens senaste framställning
giver vid handen möjligheter föreligga att åtminstone provisoriskt finna en
godtagbar lösning av lokalfrågan. Yid sådant förhållande torde med prövning
av materielnämndens förslag rörande den centrala organisationen för
lokal- och materielberedskapens handhavande ävenledes böra anstå.

Beträffande den personella sjukvårdens omfattning och centrala organisation
kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de av medicinalstyrelseutredningen
uppdragna riktlinjerna, vilka synas mig innebära en rimlig avvägning
mellan behovet av, å ena sidan, en fast grund för beredskapens upprätthållande
och, å andra sidan, en smidig anpassning till situationens krav. Till
personalbehovet för erforderlig registerföring har hänsyn tagits i samband
med behandlingen av frågan om medicinalstyrelsens personalorganisation för
skriv- och expeditionsgöromål. Frågan om medelsbehovet för den personal,
som enbart erfordras för beredskapsändamål, upptager jag till prövning i det
följande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67.

155

Anslagsberäkningar m. m.

A. Medicinalstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag.

Medicinalstyrelsens nuvarande personalförteckning återfinnes i statsliggaren
för innevarande budgetår (s. 261). Av där upptagna 47 befattningar
hänföra sig 34 till medicinalväsendet. Lägges härtill övrig personal, som mera
stadigvarande sysselsättes med medicinalärendenas handläggning, uppgår
totala antalet till omkring 100.

Yid bifall till vad jag i det föregående förordat och under beaktande av
den föreslagna befordringsgången för amanuens- och biträdespersonal skulle å
medicinalstyrelsens personalförteckning enligt nu gällande grunder
komma att upptagas de befattningar, som framgå av följande sammanställning,
varvid inom parentes angives om befattningen är ny såsom ordinarie
eller extra ordinarie.

Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän & ordinarie stat:

1 generaldirektör ..................................................................... C 14

1 överdirektör (+ 1) ............................................................... C 8

7 medicinalråd (+2) ............................................................... C 7

1 överinspektör för sinnessjukvården ....................................... C 7

1 inspektör för sinnesslövården m. m. (+1) .............................. C 6

1 byråchef ........................................................................... A 30

3 byrådirektörer (+ 1) ............................................................ A 28

1 byråapotekare (+ 1) ............................................................ A 26

1 förste aktuarie (+ 1) ............................................................ A 26

1 kamrerare ........................................................................... A 26

4 förste byråsekreterare (+1) ................................................ A 24

1 förste revisor (+ 1) ............................................................ A 24

1 biträdande kamrerare (+1) ................................................ A 24

1 byråinspektör ..................................................................... A 24

4 byråsekreterare .................................................................. A 21

2 revisorer (+1)..................................................................... A 21

1 aktuarie (+ 1)..................................................................... A 21

1 kassör .............................................................................. A14

3 kansliskrivare (+2) ............................................................ All

1 materialförvaltare (+1) ...................................................... A10

1 förste expeditionsvakt ......................................................... A 7

6 kanslibiträden (+3) ............................................................ A 7

3 expeditionsvakter (+1) ...................................................... A 5

15 kontorsbiträden ... I....................................................... A 4

1 telefonist j(+H) j....................................................... A 4

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20:

1 byråchef .............................................................................. Eo 30

1 byrådirektör (+1) ............................................................... Eo 28

1 byråtandläkare (+ 1) ............................................................ Eo 26

1 förste byråsekreterare (+1) ................................................ Eo 26

1 byråassistent ..................................................................... Eo 24

1 byggnadsinspektör (+1) ...................................................... Eo 24

1 revisor (+1) ..................................................................... Eo 21

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Härtill skulle komma 1 biträdande byråinspektör (Bo 20), 1 barnmorska
(Ex 20), 1 förste assistent (Eo 20), 1 revisionsassistent (Eo 18), 12 amanuenser,
3 e. o. kansliskrivare, 1 e. o. kontorist, 6 e. o. kanslibiträden, 3 e. o. expeditionsvakter
och 18 kvinnliga biträden i högst 4 lönegraden ävensom ett antal arvodesavlönade
specialföredragande och assistenter m. fl. Sammanlagda antalet sålunda
mera fast anställda befattningshavare skulle komma att uppgå till omkring
130. I förhållande till motsvarande personalbestånd under nu löpande
budgetår innebär detta en ökning med ett 30-tal befattningshavare, varav
dock över hälften redan äro anställda såsom tillfälliga befattningshavare, i
flertalet fall med avlöning från andra anslag än styrelsens avlöningsanslag.

I den mån befattningshavare med fullmakt icke önskar övergå till ordinarie
tjänst på C-plan, torde Kungl. Maj:t böra erhålla befogenhet att överföra befattningshavaren
i fråga på övergångsstat.

Medicinalstyrelsens avlöningsanslag är för löpande budgetår uppfört
med 875 000 kronor, därav omkring 200 000 kronor belöpa å veterinärväsendets
ledning. Kostnaden för den personal, som sysselsättes med medicinalärendenas
handläggning, kan alltså för närvarande beräknas till i runt tal 675 000
kronor.

Enligt nu gällande grunder och med utgångspunkt från det av mig förordade
personalbeståndet skulle anslagsposterna i medicinalstyrelsens avlöningsstat
för nästa budgetår komma att uppgå till följande belopp:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän ........................... kronor 455 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ....... » 180 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............... » 290 000

4. Rörligt tillägg ......................................................... » 110 000

Summa kronor 1 035 000

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän har beräknats med
ledning av från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter rörande nu utgående
ålderstillägg.

Posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

har beräknats sålunda:

Arvode till generaldirektörens ställföreträdare .................. kronor 2 000

» » föredragande i förebyggande mödravård m. m. ... » 16 000

» » föredragande i förebyggande barnavård m. m. ... » 16 000

» » 1 föredragande i rättspsykiatri ........................ » 16 000

» » 1 föredragande i läkemedelsärenden .................. » 15 000

» » 3 specialföredragande å 8 400 ........................... » 25 200

» » 1 specialföredragande .................................... » 4 200

» » 2 medicinalrådsassistenter å 6 000 ..................... » 12 000

» » 1 konsulent för råttbekämpande ........................ » 10 000

» » 1 arkitekt ...................................................... » 5 000

» » 1 pressombudsman ....................................... » 5 000

» » 1 sjukgymnast ................................................ » 1200

» » 1 bibliotekarie ................................................ » 1800

» » 1 taxationsgranskare ....................................... » 1500

» » 2 medicinaltaxegranskare å 1000 ..................... » 2 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 157

Ersättning till vetenskapliga rådet .................................... kronor 25 000

» » vissa ledamöter i rättspsykiatriska och social psykiatriska

nämnderna samt disciplinnämnden,

förslagsvis ................................................ » 13 000

» » ledamöterna i specialitetsnämnden och apo tekarbefordringsnämnden,

förslagsvis ............ » 4 000

» » huvudmannarådet, förslagsvis ..................... » 2 000

Yikariatsersättningar till arvodestagare vid förordnande å
ordinarie eller extra ordinarie tjänst ävensom ersättning
till vikarier för vissa arvodestagare, förslagsvis ............... » 3 100

Summa kronor 180 000

Utöver vad tidigare anförts må här endast tilläggas, att medicinalstyrelsen
påkallat höjning av ersättningen till bibliotekarien från 1 000 till 1 800 kronor
på grund av biblioteksarbetets tillväxt. Det förutsättes, att en tjänsteman vid
något av de vetenskapliga biblioteken i Stockholm skall anlitas för bestridande
av hithörande göromål, innefattande katalogisering, gallring och förnyelse
av biblioteket. Medicinalstyrelsens nuvarande bibliotek omfattar omkring
400 hyllmeter. Jag biträder styrelsens förslag på denna punkt.

Posten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal har beräknats med
hänsyn till den föreslagna befordringsgången för amanuens- och biträdespersonal.
Under posten har tillika upptagits ett belopp av omkring 35 000 kronor
för vikarier och tillfälliga biträden.

Omräknas avlöningsstaten enligt de av 1946 års riksdag godtagna principerna
för den allmänna löneregleringen erhålles följande avlöningsstat.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ............ kronor 655 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ...................................................... » 180 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............... » 450 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................................... » 65 000

Summa kronor 1 350 000

B. Medicinalstyrelsen: Omkostnader, förslagsanslag.

Genom brev den 14 juni 1946 har Kungl. Maj:t fastställt följande o mkos tnadsstat
för medicinalstyrelsen, att tillämpas under budgetåret 1946/47:

V t gifter.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................................... kronor 5 000

2. Reseersättningar, förslagsvis.......................................... » 45 000

3. Expenser, förslagsvis ................................................... » 115 000

4. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 35 000

Summa kronor 200 000

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer, förslagsvis ..................... kronor 20 000

Nettoutgift kronor 180 000

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Belastningen å anslaget för budgetåret 1945/46 har i avrundade tal utgjort,
för sjukvård m. m. 6 000 kronor, för resor 41 600 kronor och för expenser
157 600 kronor, varav 18 600 kronor för bränsle, lyse och vatten samt 139 000
kronor för övriga expenser. Å posten till publikationstryck har belastningen
utgjort cirka 22 000 kronor, medan inkomsterna av under budgetåret försålda
publikationer uppgått till omkring 12 500 kronor.

I promemoria den 30 augusti 1946 har medicinalstyrelsen framlagt beräkningar
rörande medelsbehovet till styrelsens omkostnader under nästa budgetår,
varvid styrelsen utgått från att en särskild veterinärstyrelse komme att
inrättas. Däri anför styrelsen bland annat.

Till sjukvård m. m. torde med hänsyn till belastningen och den förhållandevis
stora ökning av antalet befattningshavare, berättigade till fri sjukvård,
som föreslagits av medicinalstyrelsen i dess yttrande den 23 maj 1946
över medicinalstyrelseutredningens betänkande, böra avses ett belopp av förslagsvis
5 000 kronor eller samma belopp som för innevarande budgetår.

I medicinalstyrelseutredningens betänkande har räknats med en väsentligt
utökad och intensifierad inspektionsverksamhet. På grund härav och då medicinalstyrelsens
inspektionsverksamhet till följd av brist på arbetskrafter under
senare år måst eftersättas, finner styrelsen sig böra till reseersättningar
påyrka samma belopp som för innevarande budgetår eller 45 000 kronor.

Då det gäller utgifterna för bränsle, lyse och vatten må nämnas, att
veterinärstyrelsen tills vidare torde komma att beredas ämbetslokaler inom
en flygel i gamla tekniska högskolan. Om så sker, torde anledning icke föreligga
att ändra det för medicinalstyrelsens ifrågavarande utgifter nu anvisade
beloppet, 15 000 kronor.

Belastningen å delposten till övriga expenser har, såsom tidigare
nämnts, utgjort i runt tal 140 000 kronor. På grund av den fortgående utbyggnaden
av hälso- och sjukvården torde denna siffra böra betraktas såsom normal.
En avsevärd del av styrelsens expensutgifter hänför sig till andra ändamål
än expenser för eget behov. Pör medicinalstyrelsens del kan årsbehovet
för övriga expenser beräknas till 100 000 kronor.

Beträffande anslagsposten till publikationstryck må erinras, att för
innevarande budgetår ett belopp av 10 000 kronor avsetts för utgivande av
en tredje upplaga av en läkemedelsförteckning, avsedd att möjliggöra förbilligande
av läkemedelsinköp. Under budgetåret 1947/48 torde det förslå,
om till tredje upplagan utgives ett supplement. Då kostnaderna härför kunna
uppskattas till 3 000 kronor, kan förevarande anslagspost sänkas med 7 000
kronor. Då medicinalstyrelsens kostnader för publikationstryck i övrigt
kunna beräknas bli desamma som under budgetåret 1946/47 — höjda tryckningskostnader
få antagas komma att upväga den besparing som görs genom
att det veterinära trycket redovisas särskilt — torde anslagsposten böra uppföras
med 28 000 kronor.

Den låga siffran för inkomster av försålda publikationer för budgetåret
1945/46 är beroende av att 1946 års läkarförteckning icke kunnat erhållas
från tryckeriet i sådan tid, att redovisning för försålda exemplar kunnat
lämnas under budgetåret. På grund härav föreligger enligt medicinalstyrelsens
mening icke tillräckliga skäl att uppföra denna inkomstpost med
lägre belopp än det som fastställts för budgetåret 1946/47. Inkomstposten
torde därför böra uppföras med 20 000 kronor.

I enlighet härmed har medicinalstyrelsen beräknat omkostnadsanslaget för
nästa budgetår till (5 000 + 45 000 + 115 000 + 28 000 — 20 000) 173 000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

159

Föredraganden.

Jag kan i stort sett ansluta mig till medicinalstyrelsens beräkningar.
Posten till publikationstryck synes mig dock böra jämkas nedåt till 25 000
kronor med hänsyn till att det veterinära trycket utgår. Anslaget torde på
grund härav böra beräknas till förslagsvis 170 000 kronor, fördelade sålunda:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................................... kronor 5 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ....................................... » 45 000

3. Expenser, förslagsvis ................................................... » 115 000

4. Publikationstryck, förslagsvis ....................................... » 25 000

Summa kronor 190 000

Särskilda uppbördsmedel.

Inkomst av försålda publikationer, förslagsvis .................. kronor 20 000

Nettoutgift kronor 170 000

C. Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation, förslagsanslag.

Ifrågavarande anslag är för innevarande budgetår beräknat på följande sätt.

Beredskapsavdelningen ................................................... kronor 15 000

Materielnämnden ............................................................ » 45 000

Förstärkning av kameralbyrån .......................................... » 22 700

» » apoteksbyrån och tandvårdsavdelningen ...... » 27120

Sakkunniga för samråd beträffande beredskapssjukhusen ...... » 180

Summa kronor 110 000

I promemoria den 30 augusti 1946 har medicinalstyrelsen hemställt om anvisande
av ett förslagsanslag av 80 000 kronor för beredskapsgöromål. Styrelsen
har till stöd därför anfört i huvudsak följande.

Chefen för socialdepartementet har i proposition nr 185 till 1946 års riksdag
förklarat sig icke vara beredd att i rådande läge taga närmare ställning
till frågan om beredskapens omfattning på den civila sjukvårdens område.
Medicinalstyrelsen utgår därför från att ett definitivt ställningstagande till
denna fråga icke kan ske förrän pågående utredningar om den civila och militära
beredskapen avslutats. För budgetåret 1947/48 torde man alltså böra
räkna med att nuvarande organisation av den centrala ledningen utav sjukvårdsberedskapen
bibehålies som ett provisorium. Erinras bör dock, att medicinalstyrelseutredningen
i sitt betänkande angående den centrala organisationen
av det civila medicinal- och veterinärväsendet föreslagit, att viss personal,
som hittills avlönats från förevarande anslag, skulle överföras till medicinalstyrelsens
avlöningsanslag. Medicinalstyrelsen, som tillstyrkt detta förslag,
finner sig på grund härav endast böra räkna med den personal, som
icke skulle uppgå i styrelsens fasta arbetsstyrka. Sådan personal skulle
finnas dels på styrelsens beredskapsavdelning och dels i dess materielnämnd.

Såsom chef för beredskapsavdelningen torde jämväl under nästa
budgetår böra fungera en deltidsanställd läkare med ett arvode av högst
6 000 kronor för år. Vidare torde det vara ofrånkomligt, att medicinalstyrelsen
fortsättningsvis har en representant hos arméöverläkaren med uppgift att tillvarataga
den civila sjukvårdens intressen vid krig.splacering av läkare och

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

annan medicinalpersonal. Till denne befattningshavare torde liksom hittills
böra utgå ett årsarvode av 9 000 kronor. I nuvarande läge synes anledning
saknas att räkna med ytterligare helårsanställd personal å beredskapsavdel ningen.

,

Däremot ligger det i sakens natur, att för beredskapsavdelnmgen bor beräknas
ett ej alltför knappt tillmätt belopp för avlönande av personal med
tillfälliga arbetsuppgifter. För omarbetande av planerna för beredskapssjukhusen
kan nämligen erfordras både ingenjörsvetenskaplig och juridisk sakkunskap,
för omläggning av krigsplaceringarna sakkunskap från odontologisk
och sjuksköterskehåll etc. Medicinalstyrelsen, som förutsätter att Kungl.
Maj:t skall äga rätt att i händelse av helt oförutsedda arbetsuppgifter för beredskapsavdelningen
medgiva erforderliga överskridanden av anslaget, anser
att man under denna förutsättning bör kunna begränsa medelsanvisningen föi
ifrågavarande ändamål till 20 000 kronor. Till beredskapsavdelnmgen skulle
alltså erfordras ett belopp av (6 000 + 9 000 + 20 000) 35 000 kronor.

Medicinalstyrelsens materielnämnd har i skrivelse den 22 augusti
1946 hemställt om" anvisande av 45 000 kronor till nämndens verksamhet under
budgetåret 1947/48, under förutsättning att en mera permanent organisation
av sjukvårdsberedskapen icke beslutas i samband med prövningen av medicinalstyrelseutredningens
förslag. Medicinalstyrelsen får under hänvisning
till vad ovan anförts tillstyrka denna framställning.

Föredraganden.

XJnder erinran om vad jag i det föregående anfört angående den civila beredskapen
på sjukvårdens område, vilket i princip sammanfaller med utgångspunkterna
för medicinalstyrelsens beräkning av medelsbehovet för beredskapsgöromål
under nästa budgetår, kan jag i allt väsentligt biträda styrelsens
hemställan. Jag förordar alltså, att ett anslag av 80 000 kronor uppföres
för ändamålet. Fn omprövning av arvodesbeloppen till beredskapsavdelningens
chef och styrelsens representant hos arméöverläkaren synes dock
böra ske i den mån arbetsbördan för dem minskar.

Då de på förevarande anslag belöpande utgifterna för administrationen av
flyktingvården och den internationella hjälpverksamheten svårligen låta sig
på förhand uppskatta samt medelsbehovet även för övriga ändamål är i viss
mån osäkert, förutsätter nu angivna beräkning, att ett överskridande av anslaget
må efter prövning av Kungl. Maj:t kunna ske, i den mån förhållandena
så påkalla. Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de
närmare bestämmelser rörande anslagets användning, som kunna erfordras.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda sammanhang anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i medicinalstyrelsens
personalförteckning, som påkallas av vad jag i
det föregående förordat;

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

II. godkänna följande avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48:

Avlöningsatat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................................ kronor 655 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis ......... » 180 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 450 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ......... »_65 000

Summa kronor 1 350 000;

III. under huvudtiteln för inrikesdepartementet för budgetåret
1947/48 anvisa

dels till Medicinalstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 1 350 000,

dels till Medicinalstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 170 000,

dels ock till Medicinalstyrelsen: Beredslcapsorganisation ett
förslagsanslag av ....................................... kronor 80 000.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 67.

219140 11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Inledning........................................................................ 2

Översikt av den centrala organisationens nuvarande utformning.................. 3

Medicinalstyrelsen.......................................................... 3

Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation................................ 4

Andra statliga centralorgan inom medicinal- och veterinärväsendet...... 5

Medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbörda........................................ 6

Översikt av medicinalstyrelseutredningens förslag.................................. 9

Föredraganden.............................................................. 11

Veterinärväsendets centrala ledning .............................................. 12

Frågans tidigare behandling .............................................. 12

Medicinalstyrelseutredningens förslag...................................... 15

Yttranden .................................................................. 23

Föredraganden.............................................................. 33

Medicinalstyrelsens ledning och byråindelning.................................... 36

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 36

Yttranden .................................................................. 46

Föredraganden.............................................................. 57

Chefspersonalens anställnings- och löneförhållanden .............................. 62

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 62

Yttranden .................................................................. 68

Föredraganden.............................................................. 76

Behovet av underordnad personal och dennas löneställning........................ 78

A. Läkarbyråerna.

Nuvarande personalbestånd ................................................ 78

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 79

Yttranden .................................................................. 84

Senare framställning av medicinalstyrelsen och yttranden däröver...... 90

Föredraganden ............................................................ 91

B. Tandvårdsbyrån.

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 96

Yttranden .................................................................. 97

Föredraganden.............................................................. 97

C. Apoteksbyrån.

Nuvarande personalbestånd ................................................ 98

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 98

Yttranden .................................................................. 101

Föredraganden.............................................................. 104

E. Lag- och utredningsbyrån.

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 106

Yttranden .................................................................. 110

Föredraganden ............................................................ 112

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 163

F. Kameralbyrån.

Nuvarande personalbestånd ................................................ 113

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 113

Yttranden .................................................................. 116

Föredraganden.............................................................. 120

G. Skriv- och expeditionsvaktspersonal m. m.

Nuvarande personalbestånd .............................................. 122

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 123

Yttranden .................................................................. 125

Föredraganden ............................................................ 131

Speciella anordningar för handläggning av vissa ärenden........................ 132

A. Rättspsykiatriska och rättsmedicinska ärenden.

Gällande bestämmelser .................................................... 132

1944 och 1945 års riksdagar .............................................. 134

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 136

Yttranden .................................................................. 139

Föredraganden.............................................................. 141

B. Disciplinärenden.

Gällande bestämmelser och praxis ........................................ 142

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 143

Yttranden .................................................................. 144

Föredraganden.............................................................. 146

C. Ärenden rörande landstingens och icke-landstingsstädernas verksamhet.

Medicinalstyrelseutredningen .............................................. 147

Yttranden .................................................................. 149

Föredraganden.............................................................. 150

D. Beredskapsärenden.

Föreliggande förslag m. m................................................... 151

Föredraganden.............................................................. 154

Anslagsberäkningar m. in......................................................... 155

A. Medicinalstyrelsen: Avlöningar............................................ 155

B. Medicinalstyrelsen: Omkostnader.......................................... 157

C. Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation................................ 159

Hemställan...................................................................... 160