Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
1
Nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering; given Stockholms slott den 7 februari
1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1947
1 samt. Nr 50.
I
2
Kungl. Maj:tu proposition nr 5®.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom., 5, 8, 9, 16, 28, 30, 31, 34, 35, 36,
37 och 38 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skola erhålla
ändrad lydelse på sått nedan angives.
(Gällande lydelse:)
4 §•
1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår allmän
ålderspension. Allmän
ålderspension utgör för år räknat för
gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller som
uppbär i 8 § omförmält hustrutillägg,
800 kronor samt för annan pensionsberättigad
1 000 kronor.
(Föreslagen lydelse:)
4 §•
1 mom. Till envar som är berättigad
till ålderspension utgår allmän
ålderspension. Allmän
ålderspension utgör för år räknat för
gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller till
vars hustru i 8 § omförmält hustrutillägg
utgår, 800 kronor samt för annan
pensionsberättigad 1 000 kronor.
5 §•
— Konungen meddelar.
-- 600 kronor i grupp V.
5 §•
Å vissa---—
Bostadstillägg utgår,
Pensionsberättigad anses tillhöra
den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att
för tillhörighet till någon av grupperna
II—V fordras att den pensionsberättigade
även de tre närmast föregående
åren varit mantalsskriven å
ort i den gruppen eller i grupp med
högre nummer, såvida icke på grund
av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag härifrån.
Pensionsberättigad anses tillhöra
den bostadskostnadsgrupp, inom vilken
han är mantalsskriven; dock att
för tillhörighet till någon av grupperna
II—V fordras att den pensionsberättigade
även de tre närmast föregående
åren varit mantalsskriven å
ort i den gruppen eller i grupp med
högre nummer, såvida icke på grund
av omständigheterna prövas skäligt
i särskilt fall medgiva undantag härifrån.
Vistas pensionsberättigad stadigvarande
å ort tillhörande bostadskostnadsgrupp
med lägre nummer än
den, inom vilken han är mantalsskriven,
må förordnas att pensionen skall
beräknas efter bestämmelserna för
den lägre bostadskostnadsgruppen.
Kung!. Maj:ts proposition nr SO.
3
(Gällande lydelse:)
8 §•
Till pensionsberättigad gift man,
oars hustru ej åtnjuter folkpension,
utgår hustrutillägg, därest
hustrun fyllt sextio år och makarna
varit gifta minst fem år. Hustrutilllägget
utgöres av tilläggspension och
bostadstillägg, uppgående till samma
belopp som hustrun skulle hava erhållit
i form av sådana förmåner,
därest hon varit berättigad till invalidpension.
Är mannen berättigad till
ålderspension, utgår hustrutillägg endast
om det överstiger 200 kronor.
När särskilda skäl därtill föranleda
må till pensionsberättigad som åtnjuter
ålderspension utgå hustrutillägg,
oaktat hustrun ej fyllt sextio år.
9 §•
För gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension och
som ej heller uppbär hustrutillägg,
skola tilläggspension och bostadstillägg
höjas, tilläggspensionen med en
tredjedel och bostadstillägget med
hälften. .
16 §.
För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska förhållanden
i övrigt åberopat oriktig
uppgift av beskaffenhet att kunna
påverka rätten till pension, ehuru
skäligen kunnat fordras av honom
att uppgiften varit riktig, skall ansökning
om tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg
avslås och redan beviljad
sådan förmån indragas; dock att,
där ej annat finnes påkallat, viss tid
(Föreslagen lydelse:)
8 §•
Till pensionsberättigads hustru, som
själo ej åtnjuter folkpension, utgår
hustru till ägg, därest hustrun
fyllt sextio år och makarna varit gifta
minst fem år. Hustrutillägget utgöres
av tilläggspension och bostadstillägg,
uppgående till samma belopp som
hustrun skulle hava erhållit i form
av sådana förmåner, därest hon varit
berättigad till invalidpension. Är
mannen berättigad till ålderspension,
utgår hustrutillägg endast om det
överstiger 200 kronor.
När särskilda skäl därtill föranleda
må, om mannen åtnjuter ålderspension,
hustrutillägg utgå, oaktat hustrun
ej fyllt sextio år.
9 §-
För gift pensionsberättigad, vars
make ej åtnjuter folkpension, skola,
om ej heller hustrutillägg utgår, tillläggspension
och bostadstillägg höjas,
tilläggspensionen med en tredjedel
och bostadstillägget med hälften.
16 §.
För pensionsberättigad som beträffande
sin eller sin makes inkomst
eller egendom eller ekonomiska förhållanden
i övrigt åberopat oriktig
uppgift av beskaffenhet att kunna
påverka rätten till pension, ehuru
skäligen kunnat fordras av honom
att uppgiften varit riklig, skall ansökning
om tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg eller särskilt bostadstillägg
avslås och redan beviljad
sådan förmån indragas; dock att,
där ej annat finnes påkallat, viss tid
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
(Gällande lydelse:)
skall bestämmas under vilken rätten
därtill skall vara förverkad. I samband
med sådant beslut äger pensiortsstyrelsen
ock bestämma huruvida
rätten att erhålla förmånen efter
den angivna tidens utgång skall vara
beroende av ny ansökning.
Vad nu är sagt skall, där skäl därtill
prövas föreligga, gälla jämväl för
pensionsberättigad, som utan vederlag
eller mot uppenbarligen otillräckligt
vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet att
avhändelsen avsevärt inverkar vid
beräkning av tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg eller särskilt
bostadstillägg, ehuru han bort förutse
att avhändelsen skulle föranleda
behov av sådan pensionsförmån eller
av högre sådan. I fall som nu sagts
må ock vid fastställandet av den
pensionsberättigades årsinkomst så
anses som om han fortfarande, helt
eller delvis, vore i besittning av inkomst
eller egendom som han avhänt
sig.
Har någon
(Föreslagen lydelse:)
skall bestämmas under vilken rätten
därtill skall vara förverkad. I samband
med sådant beslut skall ock
bestämmas huruvida rätten att erhålla
förmånen efter den angivna tidens
utgång skall vara beroende av
ny ansökning.
Vad nu är sagt skall, där skäl därtill
prövas föreligga, gälla jämväl för
pensionsberättigad, som utan vederlag
eller mot uppenbarligen otillräckligt
vederlag avhänt sig inkomst
eller egendom i sådan myckenhet att
avhändelsen avsevärt inverkar vid
beräkning av tilläggspension, änkepension,
bostadstillägg eller särskilt
bostadstillägg, ehuru han bort förutse
att avhändelsen skulle föranleda
behov av sådan pensionsförmån eller
av högre sådan. I fall som nu sagts
må ock, i stället för eller jämte påföljd,
som i första stycket sågs, vid
fastställandet av den pensionsberättigades
årsinkomst så anses som om
han fortfarande, helt eller delvis,
vore i besittning av inkomst eller
egendom som han avhänt sig.
stycket stadgats.
Har pensionsberättigad under avsevärd
tid inom de två senaste åren
före ansökning om folkpension varit
hemfallen åt alkoholmissbruk, skall,
där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, ansökningen avslås,
sökanden obetaget att efter ny
ansökning få sin rått till pension
ånyo prövad. Förfaller den som fått
folkpension sig tillerkänd till alkoholmissbruk,
må pensionen indragas
och göras beroende av ny ansökning.
Vägrar någon------denna påföljd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
r« b
(Gällande lydelse:)
28 §.
Pensionsnämnd sammanträder å
ställe, som nämnden bestämmer, på
kallelse av ordföranden, så ofta
denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det
nödigt, dock minst en gång i månaden,
om på nämndens prövning beroende
ärende finnes. Sammanträdet
skall av ordföranden, i samråd med
det av pensionsstyrelsen jämlikt 32 §
förordnade ombudet, utsättas till tid,
då, enligt vad antagas kan, ombudet
är oförhindrat att närvara. Tid och
''ställe för sammanträde låte ordföranden
minst en vecka förut kungöra
i kyrka samt tillika på annat lämpligt
sätt bringa till allmänhetens kännedom.
Suppleanten för------
30 §.
Å pensionsnämnds sammanträde
skola till prövning företagas de sedan
nästföregående sammanträde inkomna
ärenden, och skall ärende
genast avgöras, där icke nämnden
för vederbörandes hörande eller eljest
i följd av särskilda omständigheter
finner uppskov oundgängligen
erfordras. Dock skall i sådant fall
ärendet bringas till slut å näst därpå
följande sammanträde.
(Föreslagen lydelse:)
28 §.
Pensionsnämnd sammanträder å
ställe, som nämnden bestämmer, på
kallelse av ordföranden, så ofta
denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det
nödigt, dock att på nämndens prövning
beroende ansökning om pension
eller om ökning av pension skall
handläggas snarast möjligt och senast
inom en månad, såvida icke
pensionsstyrelsen, där särskilda skäl
föranleda därtill, annorlunda förbrdnar.
Sammanträdet skall av ordföranden,
i samråd med det av piensionsstyrelsen
jämlikt 32 § förordnade
ombudet, utsättas till tid, då,
enligt vad antagas kan, ombudet är
oförhindrat alt närvara. Tid och
ställe för sammanträde låte ordföranden
minst en vecka förut kungöra
genom anslag vid nämndens expedition,
om sådan finnes anordnad, och
eljest å lämplig plats inom pensionsdistriktet
samt på det sätt i övrigt,
som må av nämnden bestämmas.
besluten.
30 §.
Ä pensionsnämnds sammanträde
skola till prövning företagas de sedan
nästföregående sammanträde inkomna
ärenden, och skall ärende
genast avgöras, där icke nämnden
för vederbörandes hörande eller eljest
i följd av särskilda omständigheter
finner uppskov oundgängligen
erfordras. Dock skall i sådant fall
ärendet bringas till slut snarast möjligt
och senast inom tre månader frän
det ärendet inkom till ordföranden.
Äro vid---ordföranden biträder.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
(Gällande lydelse:)
31 §•
Pensionsnämnds ordförande--
Sedan protokoll för pensionsnämnds
sammanträde justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen
till vederbörandes kännedom å förut
kungjort ställe anslå en förteckning
över de ansökningar, rörande vilka
beslut fattats, och anses härigenom
meddelande om besluten hava skett
den dag anslag gjordes. Samtidigt
skall ordföranden med allmänna posten
tillställa varje sökande besked
om det beslut, som fattats i anledning
av hans ansökan.
Ordföranden och--- — till ord:
(Föreslagen lydelse^
31 §•
— Konungen meddelas.
Sedan protokoll för pensionsnämnds
sammanträde justerats, åligger
det ordföranden att ofördröjligen
kungöra detta på sått som gäller beträffande
kungörande av pensionsnämndens
sammanträde och anses
härigenom meddelande om besluten
hava skett den dag kungörandet
skedde. Samtidigt skall ordföranden
med allmänna posten tillställa varje
sökande besked om det beslut, som
fattats i anledning av hans ansökan.
34 §.
Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 13 § eller
16 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens
ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med tillhörande
handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss sagts skall
pensionsnämnden besluta i ärendet.
Söker någon allmän ålderspension
jämte bostadstillägg, skall pensionsnämnden
pröva i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade handlingar
samt på grund av denna prövning
och kända förhållanden fastställa
sökandens årsinkomst enligt
1A § och besluta, huruvida sökanden
har rätt till bostadstillägg. Har därvid
uppkommit fråga om undantag
varom i 5 § tredje stycket förmälts
eller om tillämpning av 13 § eller
34 §.
Avser pensionsansökning allenast
allmän ålderspension och föreligga
ej skäl för tillämpning av 13 §, skall
pensionsnämndens ordförande ofördröjligen
insända ansökningen med
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen.
Föreligga skäl som nyss
sagts skall pensionsnämnden besluta
i ärendet.
Söker någon eljest folkpension,
skall pensionsnämnden pröva i ansökningen
lämnade upplysningar och
åberopade handlingar samt på grund
av denna prövning och kända förhållanden
besluta huruvida sökanden
äger rätt till pension ävensom, där
sökanden finnes berättigad därtill,
fastställa pensionens belopp och, då
fråga är om sjukbidrag, den tidpunkt
intill vilken bidraget längst må utgå.
Avslås med stöd av 16 § första, andra
Kungl. Starts proposition nr 50.
T
(Gällande lydelse:)
16 § fjärde stycket, skall nämnden
meddela beslut i frågan. Avslås med
stöd av 16 § första, andra eller tredje
stycket ansökning i vad gäller bostadstillägg,
skall pensionsnämnden,
där den finner den omständighet som
föranlett beslutet icke skola utgöra
hinder mot bifall till ansökning om
bostadstillägg efter viss tids förlopp,
meddela bestämmelse härutinnan.
Söker någon eljest folkpension,
skall pensionsnämnden på samma
sätt pröva ansökningen och besluta,
huruvida sökanden äger rätt till pensionen,
ävensom, där så erfordras,
meddela beslut i de övriga frågor,
som i andra stycket avses.
Avser pensionsansökning
1 fall, som i första stycket andra
punkten samt i andra, tredje och
fjärde styckena sagts, skall pensionsnämndens
ordförande snarast möjligt
efter besvärstidens utgång insända
nämndens beslut jämte handlingarna
i ärendet till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av ansökning
om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av pension.
Minskning eller indragning av pension
av orsak, som angivits i 15 §
1 mom. första stycket och 2 mom.
första och tredje styckena samt 16 §,
beslutas av pensionsnämnden i det
pensionsdistrikt, där pensionstagaren
senast blivit mantalsskriven. Innan
pensionsnämnd fattar beslut i ärende
rörande minskning eller indragning
av pension, skall nämnden, om så
ske kan, lämna pensionstagaren eller,
(Föreslagen lydelse:)
eller tredje stycket ansökning om
sådan förmån som där avses, skall
pensionsnämnden ock bestämma huruvida
rätten att erhålla förmånen
efter den angivna tidens utgång skall
vara beroende av ny ansökning.
1 fall, som i första stycket andra
punkten samt i andra och tredje
styckena sagts, skall pensionsnämndens
ordförande snarast möjligt efter
besvärstidens utgång insända nämndens
beslut jämte handlingarna i
ärendet till pensionsstyrelsen.
Vad angående handläggning av
ansökning om pension ovan stadgats
gäller även angående handläggning
av ansökning om ökning av pension.
Minskning eller indragning av pension
av orsak, som angivits i 5 ^
sista stycket, 15 § 1 mom. första stycket
och 2 mom. första och tredje
styckena samt 16 §, beslutas av pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt,
där pensionstagaren senast blivit
mantalsskriven. Innan pensionsnämnd
fattar beslut i ärende rörande
minskning eller indragning av pension,
skall nämnden, om så ske kan,
----- skall utgå.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
(Gällande lydelse:)
om han är omyndig, hans förmyndare
tillfälle att yttra sig.
(Föreslagen lydelse:)
lämna pensionstagaren eller, om han
är omyndig, hans förmyndare tillfälle
att yttra sig.
35 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut
må av enskild sakägare ävensom avkommun
och av ombud för pensionsstyrelsen
sökas hos styrelsen genom
besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens
ordförande, så att de
äro honom tillhanda sist å fjortonde
dagen efter beslutets meddelande,
den dagen oräknad då sådant skedde.
Ordföranden äge ock att över nämndens
beslut anföra besvär. Över anförda
besvär skall nämnden avgiva
yttrande att åtfölja handlingarna till
pensionsstyrelsen.
36 §.
Finner pensionsstyrelsen---
35 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut
må av enskild sakägare ävensom av
kommun och av ombud för pensionsstyrelsen
sökas hos styrelsen genom
besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens
ordförande, så att de
äro honom tillhanda sist å fjortonde
dagen efter beslutets meddelande,
den dagen oräknad då sådant skedde.
Hava inom tid som nu sagts besvär
inkommit direkt till pensionsstyrelsen,
vare det ej hinder för besvärens
upptagande till prövning. Ordföranden
äge ock att över nämndens beslut
anföra besvär.
Över anförda besvär skall nämnden
avgiva yttrande till pensionsstyrelsen,
dock att, därest skiljaktig mening
ej yppats inom nämnden vid beslutets
fattande, yttrande må avgivas
av ordföranden.
36 §.
pensionens utbetalande.
Finner pensionsstyrelsen eljest i
ärende rörande ansökning om folkpension,
att pensionsnåmndens beslut
är lagligen grundat, skall styrelsen
fastställa beslutet ävensom, där sökanden
befunnits berättigad till annan
pensionsförmån än särskilt bostadstillägg,
bestämma beloppet av
pensionsförmånen samt, där fråga är
om sjukbidrag, den tidpunkt intill
vilken bidraget längst må utgå.
Pensionsnämnds beslut i ärende
rörande ansökning om invalidpension,
sjukbidrag eller blindtillågg
skall, vare sig besvär över beslutet
anförts eller ej, granskas av pensionsstyrelsen.
Finnes beslutet vara
lagligen grundat, skall styrelsen fastställa
detsamma. 1 annat fall skall
styrelsen, där ej på grund av anförda
besvär rättelse kan ske, återförvisa
ärendet till förnyad prövning;
dock att där beslutet finnes
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
9
(Gällande lydelse:)
Om pensionsstyrelsen —
Finner pensionsstyrelsen i ärende
rörande ansökning om folkpension
att pensionsnämnds beslut icke är
lagligen grundat, skall styrelsen, där
ej på grund av anförda besvär rättelse
kan ske, återförvisa ärendet till
förnyad prövning; dock att, där fel
uppenbarligen blivit begånget vid
fastställandet av den bostadskostnadsgrupp
enligt vilken sökandens
pension skall beräknas eller av sökandens
årsinkomst enligt 14 § samt
detta fel uppkommit allenast genom
felräkning, misskrivning eller annan
dylik uppenbar oriktighet, pensionsstyrelsen
må utan återförvisning
verkställa nödig rättelse.
Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder eller civilstånd hans
folkpension beräknas på annat sätt
än före förändringen, må pensionsstyrelsen
även utan ansökning eller
föregående prövning av pensionsnämnd
verkställa erforderlig jämkning
av pensionen.
(Föreslagen lydelse:)
hava blivit felaktigt endast i följd
av felräkning, misskrivning eller annan
dylik uppenbar oriktighet, pensionsstyrelsen
må utan återförvisning
verkställa nödig rättelse. Utan återförvisning
må pensionsstyrelsen jämväl
förordna att i stället för invalidpension
sjukbidrag skall utgå samt
besluta om ändring av den tidpunkt,
intill vilken sådant bidrag längst må
utgå.
Där i annat ärende rörande ansökning
om folkpension än ovan
sagts besvär över pensionsnämnds
beslut ej anförts, skall pensionsstyrelsen
förordna om pensionens utbetalande
i enlighet med pensionsnämndens
beslut; dock att där beslutet
finnes hava blivit felaktigt i
följd av felräkning, misskrivning
eller annan dylik uppenbar oriktighet,
pensionsstyrelsen må verkställa
nödig rättelse. Upptäckes sedermera
att sådan felaktighet som nu sagts
förelupit eller att pensionsnåmndens
beslut eljest icke är lagligen grundat,
må pensionsstyrelsen ock i förra fallet
verkställa erforderlig rättelse och
i senare fallet uppdraga åt pensionsnämnd
att upptaga ärendet till förnyad
prövning.
Skall i anledning av inträffad förändring
med avseende å pensionsberättigads
ålder, civilstånd eller tillhörighet
till bostadskostnadsgrupp
eller som en följd av att hustrutilllägg
beviljas folkpension beräknas
på annat sätt än före förändringen,
må pensionsstyrelsen, där ej annat
följer av 15 § 2 mom. andra stycket,
därom utfärdar.
10
Kungi. Maj.-ts proposition nr 50.
(Gällande lydelse:)
Där pensionsstyrelsen -Vad angående ---
37 §.
över pensionsstyrelsens beslut i
ärende rörande pension må klagan
ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern
eller efter justitiekanslerns
medgivande kommun, pensionsnämnds
ordförande och pensionsstyrelsens
ombud mä söka ändring i
pensionsstyrelsens beslut hos Konungen
genom besvär, vilka vid talans
förlust skola å trettionde dagen
från den dag beslutet gavs vara inkomna
till socialdepartementet.
(Föreslagen lydelse:)
utan ansökning eller föregående
prövning av pensionsnämnd verkställa
erforderlig jämkning av pensionen.
Pensionsstyrelsen må ock,
där med avseende å pensionsberåttigad
eller hans make fall föreligger
som i 11 § eller 18 § 2 mom. sägs,
utan föregående prövning av pensionsnämnd
förordna om tillämpning
av 13 § samt verkställa därav
föranledd jämkning cm pensionen.
37 §.
Över pensionsstyrelsens beslut i
ärende rörande pension må klagan
föras av justitiekanslern eller efter
justitiekanslerns medgivande av kommun,
pensionsnämnds ordförande
och pensionsstyrelsens ombud. Enskild
sakägare må fullfölja talan allenast
såframt pensionsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets behandling
inom styrelsen uttalats avvikande
mening, så ock där styrelsen
finner fråga huruvida sökanden år
arbetsoförmögen eller fråga om beräkning
av sökandens inkomst vara
tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller fråga
är om tillämpning av påföljdsbestämmelse
eller styrelsen eljest finner
särskilda skäl föreligga att bevilja
tillstånd.
Klagan föres hos Konungen genom
besvär, vilka vid talans förlust skola
å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.
---styrelsen bestämmer.
meddelat beslut.
Kungi. Maj .-fa proposition nr 50.
it
(Gällande lydelse:)
38 §.
Folkpension utgår, i den mån ej
annat följer av beslut som meddelats
jämlikt 34 § fjärde stycket, från och
med den månad, varunder rätt till
pension inträtt, vilket, där ej rätten
visas hava tidigare varit för handen,
anses hava skett vid den tid, då pensionen
söktes, till och med den månad,
varunder pensionstagaren avlidit
eller pensionens indragning beslutats
eller den eljest skall upphöra
att utgå. Pension utgår dock ej
för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, under vilken
pensionen söktes, ändå att rätten visas
hava tidigare förvärvats.
Lag samma-------av
Finnes grundad-------
Vid utbetalning — -—----
(Föreslagen lydelse:)
38 §.
Folkpension utgår, i den mån ej
beträffande särskilt bostadstillägg
annat följer av beslut som meddelats
jämlikt 34 § tredje stycket, från och
med den månad, varunder rätt till
pension inträtt, vilket, där ej rätten
visas hava tidigare varit för handen,
anses hava skett vid den tid, då pensionen
söktes, till och med den månad,
varunder pensionstagaren avlidit
eller pensionen eljest skall upphöra
att utgå. Pension utgår dock ej
för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, under vilken
pensionen söktes, ändå att rätten visas
hava tidigare förvärvats.
nsionen.
må föranleda,
i pension.
Folkpension utbetalas månadsvis,
därvid den må anses belöpa på december
månad med högst elva kronor
högre belopp ån på envar m>
årets övriga månader. Utgöres invalidpension
eller sjukbidrag av enbart
grundpension, må pensionen dock utbetalas
kvartalsvis.
På framställning av nykterhetsnämnd
äger pensionsstyrelsen förordna,
att folkpension till den som
är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till
kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan
person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs
uppehälle. Är pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig orsak
ur stånd att själv omhänderhava ho
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr SO
(Gällande lydelse:)
Angående sättet och tiden för utbetalning
av folkpension förordnos
av Konungen.
Har någon som åtnjuter folkpension
ej lyftat visst belopp därav före
utgången av året näst efter det, under
vilket beloppet förfallit till betalning,
skall beloppet vara förverkat.
(Föreslagen lydelse:)
nom tillkommande folkpension, må
pensionsstyrelsen ock förordna, att
folkpensionen skall utbetalas till annan
än den pensionsberåttigade.
Angående sättet och tiden för utbetalning
av folkpension meddelar i
övrigt Konungen närmare bestämmelser.
Har visst såsom folkpension utgående
belopp ej lyfts före utgången
av året näst efter det, under vilket
beloppet förfallit till betalning, skall
beloppet vara förverkat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1948. I fråga om pensionsstyrelsens
befattning med ärende, som
handlagts av pensionsnämnd före
den 1 januari 1948, skola dock bestämmelserna
i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering i dess ursprungliga
lydelse tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
13
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari
m 7.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående vissa ändringar
i nya lagen om folkpensionering m. in. samt anför därvid följande.
Inledning.
Sedan socialvårdskommittén den 29 november 1945 avlämnat betänkande
med förslag till ny lagstiftning om folkpensionering, framlade Kungl. Maj:t
i proposition nr 220 till 1946 års riksdag ett på grundval av kommitténs
betänkande utarbetat förslag till ny lag om folkpensionering jämte förslag
till lag angående införande av nya lagen om folkpensionering samt lag om
frivillig statlig pensionsförsäkring. Förslagen behandlades av första särskilda
utskottet, som i avgivet utlåtande, nr 1, tillstyrkte de i propositionen
framlagda förslagen med vissa ändringar. Utskottets hemställan bifölls av
riksdagen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 29 juni 1946 (SFS nr
431—433).
I socialvårdskommitténs nyssnämnda betänkande framhölls, att det avkommittén
framlagda förslaget i vissa hänseenden vore att betrakta såsom
ett provisorium. Kommittén hade sålunda för avsikt att framlägga särskilt
förslag i fråga om folkpensioneringens administrativa liandhavande, sedan
vissa pågående utredningar om annan ordning för folkpensionernas utbetalande
avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten
av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Vidare hade kommittén
icke behandlat frågan om revision av lagstiftningen om barnbidrag. Förslag
till erforderliga följdförfattningar hade ej heller utarbetats inom kommittén.
I enlighet med vad socialvårdskommittén sålunda anfört framhöll jag
vid anmälan i statsrådet av det inom socialdepartementet utarbetade för
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
slaget till ny lagstiftning om folkpensionering, att detta måste betraktas
sasom provisoriskt i fråga om folkpensioneringens administrativa handhavande.
Betänkande i denna fråga avgavs av socialvårdskommittén i maj
19461 (SOU 1946: 37). Vid detta betänkande fanns fogat ett av särskilda
av kommittén tillkallade sakkunniga2 avgivet utlåtande med utredning och
förslag angående utbetalning av folkpensioner.
Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av pensionsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus,
Örebro och Norrbottens län, styrelserna för svenska stadsförbundet och
svenska landskommunernas förbund samt föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm. Pensionsstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat av styrelsen
inhämtade yttranden från vissa pensionsnämnder och styrelsens ortsombud.
Sedermera har, efter särskild anmodan, pensionsstyrelsen i eu den 3 december
1946 dagtecknad promemoria framlagt vissa synpunkter på frågan
angående en decentraliserad handläggning av prövningen av vissa pensionsärenden.
Med ledning av betänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena
samt pensionsstyrelsens förenämnda promemoria har den nya lagen om
folkpensionering blivit föremål för en överarbetning inom socialdepartementet.
Resultatet därav föreligger i ett förslag till lag om ändring i
nämnda lag och jag anhåller nu att få lämna en redogörelse för det sålunda
föreliggande förslaget. Inledningsvis torde en redogörelse böra läranas
för de förmåner, som kunna utgå enligt den nya lagen om folkpensionering.
Pensionsförmånerna enligt nya lagen om folkpensionering.
Enligt lagen om folkpensionering den 29 juni 1946 (nr 431), vilken lag
träder i kraft den 1 januari 1948, är svensk medborgare, som fyllt 16 år
och som är mantalsskriven i riket, berättigad till folkpension enligt i huvudsak
nedanstående grunder.
1 Vid betänkandets utarbetande ha i kommitténs arbete deltagit dess ordförande, f. d.
landshövdingen Bernh. Eriksson, samt ledamöterna, numera generaldirektören Ernst
Bexelius, lasarettssysslomannen Alarik Hagård, generaldirektören Karl J. Höjer, fru Olivia
Nordgren, ombudsmannen Fritz Persson, lantbrukaren Otto Wallén och fattigvårdsdirektören
Otto Wangson. Såsom sakkunniga ha biträtt byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf
Broberg och t. f. byråchefen i samma styrelse Manne Parenius.
2 De sakkunnigas ordförande har varit byråchefen i pensionsstyrelsen Josef östlind.
Som ledamöter hava deltagit från pensionsstyrelsen t. f. byråchefen Folke Broberg och
förste akluarien Åke Kjellström samt från generalpoststyrelsen postmästaren Emil Ludvig
Haag, förste postkontrollören Axel Eklund, i vars ställe dock sedermera tillkallats postkontrollören
Hjalmar Walentin Owe, postkontrollören Olof Bertil Lindskog och förste
postassistenten Adolf Herbert Lindström.
Kung!. Maj.ts proposition nr 50.
Ib
Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som fyllt
67 år. För tid före fyllda 67 år utgår folkpension i form av invalidpension
till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet
eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som
motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan varit oavbrutet bestående minst ett år och kan
den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid,
skall därunder utgå folkpension i form av sjukbidrag. Änka, som vid mannens
frånfälle fyllt 55 år och som varit gift med honom i minst 5 år, äger,
om hon icke eljest åtnjuter folkpension, rätt till folkpension i form av
änkepension, vilken rätt dock upphör, om hon ingår nytt äktenskap.
Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension
med 800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter
folkpension eller som uppbär s. k. hustrutillägg, samt med 1 000
kronor om året för annan pensionsberättigad. Till envar som är berättigad
till invalidpension eller sjukbidrag utgår dels grundpension med 200 kronor
om året, dels — där ej annat följer av vad nedan sägs — tilläggspension med
600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till
ogift pensionsberättigad. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad
nedan sägs, 600 kronor om året.
Å vissa orter förhöjes de förenämnda förmånerna med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i 5 bostadskostnadsgrupper på sådant sätt
att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader
— däri inberäknade kostnaderna för bränsle — än grupp med lägre nummer.
Bostadstillägg utgår till pensionsberättigad i bostadskostnadsgrupperna
II, III, IV och V med resp. 100, 200, 300 och 400 kronor om året för
gift pensionsberättigad eller änkepensionsberättigad samt med resp. 150,
300, 450 och 600 kronor om året för annan pensionsberättigad. Pensionsberättigad
anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är
mantalsskriven, dock att för tillhörighet till någon av grupperna II—V fordras,
att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit
mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida
icke på grund av omständigheterna prövas skäligt att i särskilt fall
medge undantag härifrån.
Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantalsskriven
inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg, vilket skall anses såsom
folkpension.
Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med fem tiondelar
av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 300
kronor för gift pensionsberättigad och 400 kronor för annan pensionsberättigad.
I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem anses
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår
hustrutillägg, därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst
5 år. I särskilda fall må hustrutillägg utgå, även om hustrun ej fyllt 60 år.
Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till
samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner,
om hon varit berättigad till invalidpension. Är mannen berättigad till ålderspension,
utgår hustrutillägg endast om det överstiger 200 kronor.
För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som ej
heller uppbär hustrutillägg, skall tilläggspension höjas med och bostadstillägg
med j/l>.
Blind pensionsberättigad, som blivit blind före fyllda 60 år, skall utöver
honom eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor
om året, vilket belopp skall medräknas som inkomst vid folkpensionens bestämmande.
Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till närmaste
hela krontal. Änkepension, som efter dylik avrundning understiger
60 kronor, skall ej utgå.
Vid tillämpningen av den nya lagen, som på sätt framgår av det sagda
bygger på familjeprincipen, så att två makar tillsammans erhålla mindre
pension än dubbla beloppet av pensionen till ensamstående, må i särskilda
fall gift pensionsberättigad anses som ogift och ogift pensionsberättigad,
vilken sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, anses såsom gift med denne.
Folkpensionsförmåner kunna i vissa fall med tillämpning av de s. k.
värdighetsbestämmelserna indragas eller nedsättas. Bland annat är detta
fallet, då vederbörande pensionär lämnat felaktiga uppgifter om sina inkomstförhållanden
och på grund därav erhållit för hög pension. Detsamma
gäller om folkpension till den som är hemfallen åt alkoholmissbruk.
För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad
intagen å anstalt, utgår folkpension endast med belopp motsvarande 200
kronor om året. Den intagnes anhöriga kunna dock medgivas rätt att uppbära
pensionen eller del därav. Beträffande pensionär, som är intagen å
fattigvårdsanstalt eller på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter vård
och försörjning å annan anstalt, gäller att fattigvårdssamhället äger uppbära
pensionen och därav gottgöra sig för sina kostnader med den inskränkning
att pensionären skall för sina personliga behov tillhandahållas visst
belopp per månad, tillhopa 200 kronor om året.
Folkpension utgår i regel från och med den månad rätten till pension
inträtt till och med den månad varunder pensionären avlider eller pensionens
indragning beslutats eller pensionen eljest skall upphöra att utgå. I
viss omfattning kan pension vid beviljandet utbetalas retroaktivt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 17
Folkpensioneringens administrativa handhavande.
Gällande bestämmelser.
De bestämmelser, som influtit i 1946 års lag om folkpensionering rörande
folkpensioneringens administrativa handhavande äro i stort sett identiska
med dem som gälla enligt 1935 års lag i ämnet. Pensionsärendena skola
handläggas dels av pensionsstyrelsen och dels av särskilda pensionsnämnder
i orterna. Rörande den lokala organisationen gäller såväl enligt den nu
gällande som enligt den nya lagen i huvudsak följande.
Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som utgör
egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt. Där så prövas lämpligt må kommun
fördelas i två eller flera pensionsdistrikt, likaså må två eller flera kommuner
sammanslås till ett pensionsdistrikt.
För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd bestående av en
ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex. Ordföranden och suppleant
för honom förordnas av länsstyrelsen för fyra år i sänder. Ledamöterna
i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot väljas varje gång
för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. Där två eller flera kommuner
sammanslagits till ett pensionsdistrikt skall minst en ledamot av
pensionsnämnden jämte en suppleant för denne utses av varje kommun.
Länsstyrelsen äger att i övrigt bestämma huru många ledamöter jämte
suppleanter varje kommun har att välja.
Pensionsnämnds arbetsuppgifter äro enligt den nya lagen i huvudsak
desamma som åvila pensionsnämnd enligt 1935 års lag om folkpensionering.
Liksom fallet är enligt sistnämnda lag skall enligt nya lagen ansökning om
den del av ålderspension, som utgår oberoende av den egna inkomstens
storlek (allmän ålderspension), i princip icke prövas av pensionsnämnd
utan av pensionsnämndens ordförande omedelbart insändas direkt till pensionsstyrelsen.
Enligt nya lagen skall emellertid, i motsats till vad nu är
fallet, ansökan om icke inkomstprövad folkpension (allmän ålderspension)
i vissa fall prövas av pensionsnämnden. Så skall ske då fråga uppkommit,
huruvida sökanden i folkpensionshänseende skall anses såsom gift eller
icke eller huruvida pension bör förvägras på grund av alkoholmissbruk.
Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnd pröva i ansökningen
lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna
prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst och besluta,
huruvida sökanden har rätt till pensionen eller till inkomstprövat tilllägg
till densamma. I samband härmed skall pensionsnämnden meddela
beslut i fråga om undantag från bestämmelsen att pensionssökande skall
ha tillhört någon av bostadskostnadsgrupperna II—V i tre år innan hans
pension må utgå enligt de för sådan ortsgrupp gällande reglerna. Vidare
skall pensionsnämnd besluta angående tillämpningen av de s. k. värdig
Bihang
till riksdagens protokoll 7.947. 7 sand. Nr 50. ''2
18
Kungi. Mcij:ts proposition nr 50.
hetsbestämmelserna samt av regeln att i vissa fall gift pensionsberättigad
må anses som ogift och tvärtom. I kommun, som beslutat införa särskilt
bostadstillägg kommer pensionsnämnd enligt nya lagen att få sig pålagd eu
helt ny arbetsuppgift. Pensionsnämnden skall nämligen i enlighet med de
grunder, som kommunen bestämt, besluta huruvida och med vilket belopp
samt för vilken tid sådant tillägg skall utgå.
Pensionsnämnd liar vidare att behandla ansökningar om ökning av pension
samt besluta om minskning eller indragning av pension i vissa fall
ävensom att i allmänhet övervaka folkpensioneringslagens efterlevnad inom
pensionsdistriktet samt ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i nämnda
lag och de föreskrifter, som av Konungen meddelas angående pensionsnämnd.
För pensionsnämnderna har den 13 mars 1937 (nr fi9) utfärdats
särskild instruktion.
Enligt lagen om barnbidrag har pensionsnämnd att pröva ärenden om
barnbidrag på i tillämpliga delar samma sätt som gäller pensionsärenden.
För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstvrelsen förordnat
ombud (ortsombud). Samma person kan förordnas till ombud för flera
pensionsdistrikt. Ombudet har till huvudsaklig uppgift att övervaka och
verka för en likformig lagtillämpning vid behandling av ärenden inom de
till ombudets område hörande pensionsnämnderna samt i denna sin verksamhet
iakttaga det allmännas rätt. Finner ombudet pensionsnämnds beslut
icke lagligen grundat eller eljest stridande mot av pensionsstyrelsen
lämnade anvisningar, skall ombudet anföra besvär över beslutet. Ombud
äger närvara vid pensionsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten. I övrigt gäller för ombudens verksamhet eu
av pensionsstyrelsen den 30 mars 1938 utfärdad instruktion.
Pensionsnämndernas beslut äro enligt såväl gamla som nya lagen om
folkpensionering icke slutgiltiga utan skola städse prövas av pensionsstyrelsen.
För detta ändamål skall nämndens beslut jämte handlingarna i
ärendet efter besvärstidens utgång översändas till styrelsen. Finner denna
nämndens beslut vara lagligen grundat, skall styrelsen fastställa beslutet
och bestämma beloppet av inkomstprövad pensionsförmån (utom såvitt angår
särskilt bostadstillägg). Styrelsen äger såsom villkor för rätt till pension
föreskriva, att sökanden underkastar sig undersökning å sjukvårdsanstalt
eller av läkare som styrelsen bestämmer. Då ansökan om allmän
ålderspension direkt insänts till styrelsen, skall styrelsen, om den finner
sökanden berättigad därtill, besluta om pensionens utbetalande.
Finner pensionsstyrelsen pensionsnämnds beslut icke vara lagligen grundat,
skall styrelsen — om rättelse ej kan ske i anledning av anförda besvär
—- återförvisa ärendet till nämnden för förnyad prövning. I vissa fall av
uppenbara felaktigheter kan styrelsen dock utan återförvisning verkställa
nödig rättelse. Då folkpensions belopp skall ändras i anledning av förändring
med avseende å pensionstagares ålder eller civilstånd, må pensions
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.
19
styrelsen utan ansökning eller föregående prövning av pensionsnämnd verkställa
erforderlig jämkning av pensionen. Finner pensionsstyrelsen skäl
därtill föreligga, äger styrelsen besluta, att intill dess styrelsen slutligen
avgjort på dess prövning beroende eller till pensionsnämnd återförvisat
ärende, pension skall utgå enligt av styrelsen fastställda grunder och på
de villkor i övrigt som styrelsen bestämmer.
Socialvårdskommittén.
I sitt betänkande rörande folkpensioneringens administrativa handhavande
m. m. har socialvårdskommittén icke föreslagit någon mera väsentlig
förändring i sättet för pensionsärendenas handläggning. Kommittén har
förklarat, att inom kommittén diskuterats ett förslag innebärande att, för
erhållande av önskvärd samordning mellan de olika sociälförsäkringsgrenarna,
inom varje kommun skulle finnas en socialförsäkringsnämnd. Denna
nämnd skulle vara styrelse för den inom kommunen verksamma sjukkassan
och handhava bestyren med arbetslöshetsförsäkringen samt vara pensionsnämnd.
En sådan anordning kunde dock icke genomföras utan att
småkommunsproblemet löstes. Med hänsyn därtill att kommunindelningsreformen
icke torde komma att vara genomförd förrän tidigast år 1950,
har kommittén icke funnit lämpligt att nu framlägga förslag om ett gemensamt
lokalt socialförsäkringsorgan. Kommittén liar sålunda ansett sig böra
utgå från att pensionsnämnder av nuvarande beskaffenhet tills vidare skola
finnas.
Rörande handläggningen av pensionsärendena har socialvårdskommittén
anfört, att denna, såväl lokalt som centralt, i huvudsak avsåge dels,
beträffande sökande som ej fyllt 67 år, att pröva om invaliditet i lagstiftningens
mening förelåge — invaliditetsprövning — och dels, beträffande
alla som sökte pensionsförmån, vars storlek berodde av den egna inkomsten,
att fastställa denna inkomst — inkomstprövning. Både invaliditetsprövning
och inkomstprövning bleve nödvändiga jämväl sedan den nya lagstiftningen
trätt i kraft, om också inkomstprövning beträffande dem som fyllt 67 år i
regel icke erfordrades i den lägsta bostadskostnadsgruppen.
Enligt social vårdskommitténs mening bör invaliditetsprövningen
även i fortsättningen verkställas såväl lokalt som centralt. Pensionsslyrelsens
nuvarande granskningsrätt borde alltså bestå. Härutinnan har
kommittén hänvisat till vad kommittén i detta avseende uttalat i sitt betänkande
angående lag om folkpensionering. Däri anförde kommittén i
huvudsak, att man vid en decentraliserad prövning av invaliditetsfrågan
icke kunde undvika eu ganska stor ojämnhet, varjämte det vore ogörligt
att till lokala organ knyta den erforderliga medicinska expertisen. Det vore
också lättare för ett centralt ämbetsverk att motstå påtryckningar från de
pensionssökandes sida, något som vore av särskild vikt då förmånerna vore
stora och sålunda mycket begärliga. Vid eu centraliserad invaliditetspröv
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
ning förelåge även större möjligheter att anordna invaliditetsförebyggande
sjukvård samt yrkesutbildning. För rätt till invalidpension eller sjukbidrag
förutsatte kommittén sålunda liksom enligt gällande lagstiftning eu central
prövning av invaliditetsfrågan.
Rörande invaliditetsprövningens nuvarande anordning bär socialvårdskommittén
anfört följande.
Då någon nu söker folkpension för tid före fyllda G7 år, bär han att i
regel vid sin pensionsansökning foga ett å särskilt formulär upprättat läkarintyg.
Pensionsnämnden beslutar med stöd av läkarintyget, uppgifterna i
ansökningshandlingen och för nämnden eljest kända förhållanden, huruvida
pensionsrätt föreligger eller ej. Att samband råder mellan nämndens
ståndpunktstagande till invaliditetsfrågan och dess beräkning av sökandens
arbetsinkomst torde vara uppenbart. Någon skarp gräns mellan invaliditetsprövningen
och inkomstprövningen finnes med andra ord icke. Granskningen
inom pensionsstyrelsen av nämndsbeslutet verkställes i flertalet fall
av en enda tjänsteman (ledamot). I regel men icke alltid remitteras ärendet
för yttrande till en av styrelsens biträdande läkare, överensstämmer
den av läkaren uttalade meningen ej med tjänstemannens egen eller föreligger
eljest tveksamhet hos honom kan han underställa ärendet jämväl
överläkaren för erhållande av dennes yttrande. I avgörandet av vissa ärenden
skall byrådirektör eller byråchef deltaga. Är ärende särskilt tveksamt
eller av principiell natur underställes det generaldirektören. Har besvär
anförts eller finnes ärende böra återförvisas till pensionsnämnden skall det
alltid handläggas av två ledamöter av styrelsen.
Pensionsstyrelsens tjänstemän och läkare ha i regel att bygga sitt bedömande
av invaliditetsfrågan å det till pensionsnämnden ingivna läkarintyget,
ansökningshandlingen och pensionsnämndens yttrande. Emellertid har
pensionsstyrelsen möjlighet att föreskriva alt pensionssökandes hälsotillstånd
undersökes å sjukvårdsanstalt. Denna möjlighet har begagnats i
ganska betydande omfattning särskilt de senaste åren, år 1945 i 1 557 fall.
I dylika fall bestridas kostnaderna för undersökningen av statsmedel.
I vissa fall uppkommer vid prövningen av pensionsansökningen frågan
om icke sökanden kan genom lämplig vård förbättras så att invaliditet ej
uppkommer eller invaliditetens inträdande kan uppskjutas. I dylika fall
måste tillses att sökanden erhåller lämplig sjukvård. Kostnaderna å hemortssjukhus
för sådan vård bestridas i regel av sökanden själv eller av kommunen.
I vissa fall, där behov föreligger av specialvård, bekostas vården delvis
av pensionsstyrelsen från det till styrelsens förfogande stående anslaget till
den invaliditetsförebyggande verksamheten. Först sedan vårdresultatet föreligger
träffas slutligt avgörande i invaliditetsfrågan. Vid prövningen kan även
uppkomma fråga att genom yrkesutbildning eller omskolning bereda den
sökande möjlighet till självförsörjning. Bidrag till kostnaderna för yrkesutbildningen
eller omskolningen kan utgå från nyssnämnda anslag.
Under åberopande av en redogörelse för invaliditetsprövningen i Danmark
— för vars innehåll torde få hänvisas till betänkandet —• har kommittén
framhållit, att denna prövning där handlades med ojämförligt större
omsorg än hos oss. Med hänsyn till invaliditetsförklaringens stora betydelse
för såväl den person det gällde som för det allmänna har kommittén
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
21
funnit det oundgängligen nödvändigt att invaliditetsprövningen i vårt land
ägnades större uppmärksamhet. En slapp invaliditetsbedömning medförde
eu betydande ökning av utgifterna för folkpensioneringen samtidigt som
arbetsmarknaden undandroges välbehövlig arbetskraft. De föreslagna sjukbidragen
torde i viss mån underlätta invaliditetsbedömningen därigenom
alt i de fall invaliditetens varaktighet vore osäker .sjukbidrag kunde beviljas
intill dess detta spörsmål säkrare kunde avgöras. Emellertid komme sjukbidragens
rätta användning att ställa ökade krav framför allt å den medicinska
expertisen inom styrelsen. Sjukbidragen komme också att öka antalet
ärenden, i vilka invaliditetsbedömning förekomme samt nödvändiggöra
ett intimt samarbete med sjukförsäkringen. Yrkesutbildnings- och
omskolningsverksamheten samt den sjukvårdande verksamheten bleve av
ökad betydelse genom pensionsbeloppens ökning och införandet av sjukbidragen.
Denna invaliditetsförebyggande verksamhet borde i möjlig mån
sättas in redan innan den tidpunkt uppnåtts, då en invaliditetsbedömning
bleve aktuell i samband med ansökning om folkpension. Genomförandet
av en allmän sjukförsäkring öppnade stora möjligheter i detta avseende
samtidigt som verksamheten bleve av stor betydelse jämväl för sjukförsäkringen
själv. Denna verksamhet borde sålunda vara lagd så att den ej blott
tjänade folkpensioneringen utan även sjukförsäkringen.
På grundval av det anförda har kommittén föreslagit vissa förändringar
med avseende å handläggningen av ärenden angående invaliditet. Dessa
förslag kommer jag att anmäla i annat sammanhang.
Rörande invaliditetsprövningen och den invaliditetsförebyggande verksamheten
får jag i övrigt i likhet med kommittén hänvisa till dess betänkande
angående lag om folkpensionering (SOU 1946:46, sid. 104—108
och 187—193).
Beträffande inkomstprövningen har socialvårdskommittén upplyst,
att denna för närvarande tillgår så, att vederbörande pensionsnämnd
å formuläret till nämndsutlåtande specificerar sökandens olika beräknade
inkomster och utgifter samt med stöd härav beslutar det belopp, vartill
sökandens årsinkomst skall uppskattas. Denna inkomstberäkning granskas
i detalj inom pensionsstyrelsen. Föranleder granskningen icke till erinran,
fastställes beslutet; i annat fall återförvisas ärendet till nämnden för
rättelses vidtagande såframt ej styrelsen själv äger vidtaga erforderlig ändring.
Inom pensionsstyrelsen handläggas pensionsärenden, i vilka fråga
endast är att bedöma årsinkomstens storlek, på samma sätt som ärenden,
i vilka invaliditetsbedömning erfordras, därvid dock givetvis hörande av
läkare icke ifrågakommer. Detta innebär att det stora flertalet pensionsärenden
handläggas och avgöras av eu enda tjänsteman (ledamot).
Kommittén har vidare anfört, att det enligt kommitténs mening icke vore
nödvändigt att dessa ärenden handlades på lika kvalificerat sätt som de
2 2
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
ärenden i vilka invaliditetsbedömning förekomme. Rörande ärendenas
prövning inom styrelsen har kommittén härefter gjort vissa uttalanden,
vilka jag i detta sammanhang icke torde behöva återgiva.
1 socialvårdskommitténs betänkande ha till diskussion upptagits vissa
uppslag till en decentralisering av inkomstprövningen. Kommittén bär sålunda
övervägt, huruvida det icke skulle vara lämpligt att ersätta de nuvarande
ortsombuden med tjänstemän, vilka kunde å nämndssammanträde
eller inom kort tid därefter träffa det avgörande i inkomstfrågan, som nu
ankommer på pensionsstyrelsen. I dylikt fall skulle pensionsstyrelsens befattning
med inkomstprövningen inskränkas till att avse ärenden, i vilka
besvär anförts eller vilka av särskild anledning eljest underställts styrelsens
prövning. Eu sådan decentralisering borde möjliggöra ett snabbare avgörande
av ärendena, varjämte den beslutande tjänstemannen komme i intim
kontakt med ortsförhållandena och hade möjlighet att bilda sig ett
självständigt omdöme om vederbörande sökandes förhållanden.
Kommittén har emellertid avstått från att föreslå en sådan ordning för
inkomstprövningen. Såsom skäl härför har kommittén anfört, att innan en
ny kommunindelning genomförts antalet pensionsnämnder vore så stort,
att det skulle erfordras ett betydande antal tjänstemän för att övervara alla
pensionsnämndssammanträden, särskilt om dessa sammanträden, såsom
vore önskvärt, hölles oftare än nu. Antalet inkomstprövade ärenden i de
lägre bostadskostnadsgrupperna bleve vidare avsevärt mindre och behovet
av decentralisering därigenom icke lika starkt. Slutligen skulle det medföra
vissa tekniska svårigheter att bereda vederbörande tjänsteman kännedom
om de sökandes tidigare pensionsansökningar och eventuella tidigare beslut
rörande vederbörandes pensionsrätt.
Kommittén har vidare anfört följande.
En annan utväg att ordna inkomstprövningen är att låta vederbörande
kommun träffa slutligt avgörande i frågan såsom sker i Danmark. Att märka
är likväl att där verkställes utbetalningen av pensionen av kommunerna, som
sedermera rekvirera statsbidrag, och de under föregående år utbetalade pensionerna
äro föremål för en statlig revision. En sådan eftergranskning av
statlig myndighet måste för kommunerna medföra osäkerhet vid bestämmandet
av pensionsbeloppen och innebära ett betydande arbete för den granskande
myndigheten. Att utan någon statlig central kontroll överlämna till
kommunala organ att handhava inkomstprövningen kan icke vara tillrådligt.
Det synes rimligt att utgivandet av förmåner, som i huvudsak eller i varje
fall till betydande del finansieras av statsmedel, underkastas en kontinuerlig
statlig tillsyn, i vilket fall man mer eller mindre kommer över antingen till
det nuvarande systemet eller till det nyss skisserade. Denna fråga är av betydelse
icke endast ur statsfinansiell synpunkt utan även ur pensionärernas
synpunkt. Om kommunerna skulle utan central tillsyn omhänderliava inkomstprövningen
kan befaras att lagtillämpningen skulle bli mycket ojämn
och influeras av kommunernas olika ekonomiska ställning och den subjektiva
uppfattningen inom det kommunala organ, som har att handlägga
ärendet.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
23
Vad invaliderna beträffar har kommittén anfört att uppskattningen av
arbetsinkomsten vore ett så betydelsefullt moment vid invaliditetsprövningen
att inkomstprövning måste ske i samband med pensionsstyrelsens
behandling av invaliditetsfrågan. Det vore vidare enligt kommitténs uppfattning
icke möjligt att låta endast pensionsnämnderna pröva rätten till
änkepension. I fråga om denna nya hjälpform torde det nämligen vara
särskilt betydelsefullt alt eu riktig och enhetlig praxis utbildades och vidmakthölles.
I fråga om inkomstprövningen beträffande rätten till bostadstillägg har
kommittén anfört, att med den betydande kostnadsandel, som skall utgivas
av kommunerna till bostadstilläggen, det kunde tänkas att undantaga de
bostadstillägg, som tillkomma åldringar (utan rätt till hustrutillägg), från
central prövning. Man finge likväl icke förbise att med det varierande
skatteunderlaget inom kommunerna och den olika uppfattning, som kunde
komma alt göra sig gällande beträffande beräkning av de sökandes inkomster,
lagtillämpningen även beträffande bostadstilläggen skulle kunna
bli mycket ojämn. Även om bostadstilläggen i vissa fall vore relativt små,
medförde dock deras sammanlagda summa en betydande kostnad för staten,
som väl motiverade en granskning inom pensionsstyrelsen av pensionsnämndernas
beslut. Om den definitiva prövningen av åldringarnas bostadstillägg
skulle ligga hos pensionsnämnderna, förelåge vidare risk att vid
denna prövning komme att tillämpas andra principer än vid inkomstprövningen
för invalider, något som icke vore lämpligt. Det funnes även anledning
antaga, att om inkomstberäkningen icke bleve föremål för central
prövning antalet besvär över pensionsnämndernas beslut skulle komma att
avsevärt öka. Någon förlängning av väntetiden för erhållande av allmän
ålderspension behövde icke uppkomma genom att beslut om bostadstillägg
granskades inom pensionsstyrelsen, eftersom den allmänna ålderspensionen
kunde utbetalas omedelbart och bostadstillägget vid en senare tidpunkt.
Rörande den nya folkpensioneringslagens inverkan på det lokala handhavandet
av folkpensionsärendena har socialvårdskommittén anfört följande.
Det föreliggande förslaget till folkpensioneringslag innebär höjning av pensionsbeloppen
men också att dessa i betydande omfattning komma att utgå
oberoende av den egna inkomstens storlek. Den förra omständigheten leder
till ökning av kravet på noggrannhet vid pensionsärendenas handläggning.
Den senare medför att antalet ärenden, som tarva handläggning av pensionsnämnd,
reduceras inom ett stort antal pensionsdistrikl.
1 de orter, som bli hänförda till bostadskostnadsgrupp I, komma pensionsnämnderna
att i huvudsak få handlägga ärenden angående invalidpension,
sjukbidrag och änkepension samt ärenden angående hustrutillägg jämväl
beträffande ålderspensionärerna. Man torde kunna räkna med att antalet
ärenden, som i dylika orter tarva handläggning av pensionsnämnd, blir omkring
hälften av nuvarande antalet. I gengäld tarva ärendena i vissa fall
grundligare behandling. Invaliditelsbedömningen kommer alt intaga en mera
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
central plats än nu i nämndsarbetet. Då inkomstbedömning i denna bostadskostnadsgrupp
erfordras, kommer den ofta att bli av större ekonomisk betydelse
än vad nu är fallet.
A övriga orter tillkommer prövningen av ansökningar om bostadstillägg å
ålderspensionerna. Tages därjämte hänsyn till de nya pensionsförmånerna
och till den ökning av antalet jämkningar, som kan förväntas, torde man
kunna utgå ifrån att å dessa orter antalet pensionsansökningar, som skola
prövas av pensionsnämnderna, i regel torde bli större än nu. Om kvaliteten
av prövningen gäller i stort sett detsamma som inom ortsgrupp I, om
också inkomstprövningen, då fråga är om allenast bostadstillägg, å vissa orter
icke kommer att gälla särskilt stora pensionsbelopp.
Införes särskilt bostadstillägg i kommun, komma kraven å pensionsnämnden
eller -nämnderna i kommunen att sliga bögst avsevärt. I själva verket
överflyttas i viss mån å pensionsnämnden tillgodoseendet av hjälpbehov,
som förut ankommit på fattigvården. Pensionsnämndens beslut i fråga om
det särskilda bostadstillägget blir vidare av mera slutgiltig natur än i fråga
om annan folkpension i det att pensionsstyrelsens granskning beträffande
sådant bostadstillägg allenast blir av formell art.
Pensionsnämndernas avgöranden av ärendena, särskilt då fråga är om invalidpension
och sjukbidrag, bli framdeles i regel av större betydelse för vederbörande
kommuns ekonomi än tidigare. Redan detta torde mana nämnderna
att iakttaga varsamhet vid invaliditetsbedömningen och noggrannhet vid årsinkomstens
fastställande. Det måste emellertid göras klart för nämnderna att
med den storlek de föreslagna pensionerna få, varje anledning saknas atl
beräkna pensionstagarnas inkomster lägre än till de belopp vartill de rimligen
böra upptagas. I detta avseende kommer säkerligen att erfordras en intensiv
upplysningsverksamhet från pensionsstyrelsens sida. Sker icke detta torde
risken vara överhängande att de uppgjorda kostnadskalkylerna ej hålla
streck.
I detta sammanhang torde böra erinras om det samarbete socialvårdskommittén
förutsatt skola komma till stånd mellan pensionsnämnder och taxeringsnämnder.
Det förutsättes, att sådana åtgärder vidtagas att pensionsnämnd
alltid får uppgift om de fall, då pensionstagare taxeras för större inkomst
än den som ligger till grund för beräkningen av lians pension.
Å pensionsstyrelsens ortsombud torde böra ställas större fordringar än hittills
med hänsyn såväl till den nya lagstiftningens mera invecklade beskaffenhet
som till den större ekonomiska betydelse för det allmänna som folkpensioneringen
erhåller. Socialvårdskommittén förutsätter därför att de nuvarande
ombudens kompetens snarast möjligt omprövas och att mindre lämpliga
ersättas med andra. Man torde även kunna utgå ifrån att en höjning av
ombudsarvodena är behövlig om kompetenta personer skola kunna erhållas
för ombudsuppdragen.
Enligt kommitténs mening är del av vikt att ombuden övervara alla pensionsnämndssammanträden
och sålunda även de, då endast ett eller annat
ärende skall handläggas. I stora pensionsdistrikt, där pensionsnämnden kan
antagas hava god rutin, är det dock mindre betydelsefullt att ombudet är
närvarande om endast något enstaka ärende skall handläggas än vad fallel
är i små distrikt.
Socialvårdskommittén har med åberopande av de synpunkter, för vilka
nu redogjorts, funnit motiverat att den nuvarande ordningen för inkomstprövningen
i princip bibehålies.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
25
Inom kommittén har emellertid på denna punkt avvika n d c m e n i n g
uttalats av två av kommitténs ledamöter. Generaldirektören Bexelius, i vars
yttrande lasarettssysslomannen Hagård instämt, har anfört, att man borde
utgå från att ärenden av sådan art som inkomstprövning hörde avgöras
lokalt. Den slutliga prövningen borde centraliseras till en statlig myndighet
endast om det vore uppenbart, att en decentraliserad ordning skulle medföra
stora olägenheter. I yttrandet har härutinnan anförts följande.
I motsats till kommitténs majoritet kan jag icke finna, alt någon större
risk för missbruk skulle föreligga, om man läte pensionsnämndernas beslut
angående inkomstprövning gälla utan omprövning av pensionsstyrelsen annat
än om besvär anförts. Pensionsstyrelsen har dock ett ortsombud närvarande
vid nämndens sammanträden, och dessa ombud kunna efter en höjning
av arvodena göras mera effektiva i fortsättningen. Tillräcklig enhetlighet
i praxis kan vinnas genom vägledande instruktioner av pensionsstyrelsen
och genom den intensifierade inspektionsverksamhet, som kommittén
i annat sammanhang föreslår. I övrigt är det min tro, att man kan förlita
sig på kommunernas goda vilja att åstadkomma ett riktigt resultat.
Jag vill särskilt understryka, att en pensionsnämnd genom ett beslut om
fastställande av pensionssökandes inkomst icke direkt inverkar på fråga om
överflyttande av en utgift från kommunen till staten. Detta sker däremot
genom ett beslut om invalidförklaring. Sådana ärenden böra därför även
enligt mitt förmenande avgöras centralt. Man kan då invända, att inkomstprövningen
och invalidprövningen hänga så nära ihop, att det slutliga beslutet
i dessa frågor bör fattas på samma gång. Om eu sådan invändning godtages,
vore det lätt att föreskriva, att inkomstprövningen skall underställas pensionsstyrelsen
i de fall, då det är fråga om en ansökan om invalidpension. Man
skulle ändock vinna, att inkomstprövningen decentraliseras i alla ärenden
om bostadstillägg och änkepension.
Jag vill även påpeka, att antalet fal! av inkomstprövning i de små pensionsdistrikten
på landet bli så förhållandevis få, alt ortsombuden böra kunna
få tid att omsorgsfullt granska pensionsnämndens samtliga beslut. I de större
pensionsdislrikten bör man kunna förutsätta sådan sakkunskap hos pcnsionsnämnderna,
att dessa med förtroende kunna anförtros avgörandet av inkomstprövningen.
Jag föreslår sålunda, att pensionsnämnderna skola bemyndigas alt fatta
slutliga beslut i ärenden angående inkomstprövning. Pensionsstyrelsens ortsombud
liksom pensionssökanden själv skall äga anföra besvär hos pensionsstyrelsen
över nämndens beslut. Jag kan icke finna, att det skulle vara nödvändigt
att för en decentralisering av dessa frågor på sätt kommittén anfört
ersätta ortsombuden med särskilda tjänstemän, som skulle trätta de avgöranden
i inkomstfrågan, som nu ankommer på pensionsstyrelsen. Det kan
icke vara eu nödvändig följd av eu decentralisering, att man på sätt som sker
i Danmark låter kommunen verkställa utbetalningen av pensionsbeloppen
och sedermera rekvirera statsbidrag. Den av kommittén förordade centrala
anordningen för utbetalning av pensionerna synes erbjuda stora lördelar.
Man bör därför helt enkelt låta pensionsnämnderna till pensionsstyrelsen
anmäla av dem fattade beslut om fastställande av pensionssökandes inkomst.
Reservanterna ha slutligen framhållit, att då mer än halva antalet ansökningar,
som inom pensionsstyrelsen skulle underkastas granskning, kunde
26
Knngl. Maj:ts proposition nr 50.
antagas bestä av ansökningar om inkomstprövad ålderspension och änkepension,
pensionsstyrelsens tänkta organisation kunde nedskäras betydligt
vid en decentralisering av ärendena angående inkomstprövning.
Yttrandena.
Socialvärdskommitténs uppfattning, att slutligt s t å n d punktstagande
till frågan om den lokala organisationen
lör prövning av folkpensionsärenden bör anstå tills kommunindelnings -reformen genomförts bär i allmänhet ej föranlett någon erinran i de avgivna
yttrandena. Styrelsen för svenska stadsförbundet har emellertid, under åberopande
av det önskvärda i att snarast möjligt organisatoriskt samordna
handhavandet av kommunernas socialvårdande uppgifter, förklarat att man
redan nu borde förbereda denna frågas lösning, så att den kunde omedelbart
genomföras när revisionen av kommunindelningen förverkligats. Styrelsen
ville ifrågasätta, om man icke genom en skyndsam behandling avorganisationsfrågan
skulle kunna möjliggöra för kommuner, som hade erforderlig
storlek, att redan dessförinnan få den sedan länge behövliga samordningen
på socialvårdens område genomförd. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund har förklarat, att även om tiden ännu icke vore mogen
för inrättande av siirskilda socialförsäkringsnämnder, frågan om socialförsäkringens
lokala organisation vore av så utomordentlig vikt, att en fortsatt
skyndsam utredning på detta område vore väl motiverad. Om den
obligatoriska sjukförsäkringen genomfördes från och med år 1950 samtidigt
med den nya kommunindelningen, uppstode ett tillfälle som icke borde försittas
att få till stånd en förnuftig samordning mellan folkpensioneringen
och sjukförsäkringen. Den nu föreslagna lokala organisationen borde därför
endast utgöra ett provisorium för åren 1948—49. Några pensionsombud
och pensionsnämnder ha däremot uttryckt tvivel om lämpligheten att framdeles
anförtro folkpensionsärendena åt en socialförsäkringsnämnd.
Frågan om en decentralisering av inkomstprövningen
har tilldragit sig stort intresse. Den särskilda mening, som inom socialvårdskommittén
uttalats av herrar Bexelius och Hagård, har därvid rönt
inånga instämmanden. Sålunda har socialstyrelsen förklarat sig dela reservanternas
uppfattning under framhållande av att någon större risk för bristande
enhetlighet i ärendenas behandling icke behövde föreligga. En intensifierad
inspektionsverksamhet och ett ändamålsenligt inrättat besvärsinstitut
borde bland annat utgöra ett korrektiv häremot. Styrelsen har i detta sammanhang
anfört, att den decentraliserade prövningsrätt, som tillämpades
inom mödrahjälpsverksamheten, icke medfört någon ojämnhet av den betydelse
att en centralisering ifrågasatts. En intensiv instruktionsverksamhet,
vars effekt ställdes i relation till de stora understödssummor, det inom folkpensioneringen
gällde, borde vidare underlätta en decentralisering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
27
Överståthullarämbetet har funnit, att inkomstprövningen sakligt sett skulle
vinna på en decentralisering, därvid ämbetet dock ville göra den reservationen,
att ämbetet icke ansåge sig kunna bedöma om mellan inkomstprövningen
och invaliditetsprövningen rådde sådant samband, att en uppdelning
av dessa båda slag av prövningar på olika organ borde undvikas. Till stöd
för sin uppfattning har ämbetet anfört följande.
Såsom kommittén framhållit har ett lokalt organ, som fattar beslut i
frågan, intim kontakt med ortsförhållandena och kan därjämte bilda sig ett
självständigt omdöme om vederbörande sökandes förhållanden. Dessa med
en decentralisering följande fördelar äro enligt ämbetets mening tungt vågande.
Den större rutin och erfarenhet i fråga om handhavandet av inkomstprövningen,
som kan vinnas av pensionsstyrelsens egna tjänstemän,
torde icke kunna uppväga det handikap för den centrala prövningen, som
föranledes av att dolda brister och ofullständigheter i det skriftliga materialet
icke komma i dagen på grund av vederbörande tjänstemans obekantskap
med de lokala och personliga förhållandena. Förmåga att på ett belysande
sätt i skrift klargöra förhållanden, som icke direkt låta sig inpassa i ett
schema, tillhör knappast de starka sidorna hos förtroendemännen ute i bygderna.
Däremot är det att underskatta deras verksamhet att förutsätta att
åt dem icke skulle kunna anförtros att meddela beslut i sådana frågor rörande
ekonomiska förmåner till kommunmedlemmarna, som för det allmännas
del icke innebära att utgifter överflyttas från kommunerna till staten,
lin statlig kontroll liärå bör visserligen finnas, men denna synes icke nödvändigtvis
behöva i första hand förläggas centralt. Eu del av de besparingar
i fråga om den centrala myndighetens organisation, som skulle vinnas genom
en dylik decentralisering, skulle med fördel kunna användas till en
förstärkning av ortsombudsinstitutionen. Härigenom och genom vägledande
instruktioner från pensionsstyrelsens sida torde besvärsrätten för ortsombuden
kunna utvecklas till ett tillfyllestgörande kontrollmedel i statens hand
över pensionsnämnderna. Överståthållarämbetet iöreställer sig, att ett realiserande
av tanken på inrättande av socialförsäkringsnämnder skulle komma
att påverka ortsombudsinstitutionen i en för det bär behandlade spörsmålet
gynnsam riktning. Ett ståndpunklstagande i enlighet med kommittémajoritetens
förslag skulle emellertid på grund av den storleksordning, som i så
fall måste .givas åt pensionsstvrelsen, försvåra möjligheterna till en framtida
decentralisering.
Gentemot farhågorna för en ojämn lagtillämpning har övcrståthållarämbetet
påpekat, att detta argument alltid stodc till buds mot ett utspridande
på lokala organ av beslutanderätten i statliga angelägenheter. Önskad enhetlighet
skulle kunna åvägabringas genom upplysningsverksamhet från pens
i onss t y r el s en s sid a.
Länsstyrelsen i Malmöhus lun har anfört, att med den erfarenhet och ansvarskänsla
kommunala nämnder i allmänhet besuttc någon större risk för
missbruk icke torde föreligga om inkomstprövningen decentraliserades. Åtminstone
då det gällde ansökningar om bostadstillägg borde ansökningarna
icke behandlas av central myndighet i andra fall än då besvär anfördes.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län har givit uttryck åt samma uppfäll
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ning, liksom länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhållit alt pensionsstyrelsen
genom sina ortsombud hade möjlighet att utöva viss tillsyn. I samband
därmed har länsstyrelsen uttalat sig för en höjning av arvodena åt ortsombuden
och ifrågasatt heltidsanställning för ombuden i de nordligaste
länen.
Jämväl styrelserna för svenska stadsförbundet och för svenska landskommunernas
förbund ha förordat en decentralisering av inkomstprövningen i
enlighet med vad reservanterna inom socialvårdskommittén uttalat. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har därvid tillagt, att folkpensionsreformens
innebörd beträffande bostadstilläggen och deras finansiering syntes utgöra
ett särskilt skäl att helt anförtro den därmed förbundna inkomstprövningen
åt de lokala organen.
Slutligen har ordföranden i föreningen pensionsnämndsordförande i Stockholm
Al Vänner i ett från majoriteten inom föreningens styrelse avvikande
yttrande ansett inkomstprövningen kunna decentraliseras, därvid han framhållit
att pensionsstyrelsen under alla omständigheter måste i mycket hög
grad lita på nämndernas och ombudens bedömning i dessa fall.
Kommittémajoritetens ståndpunkt i fråga om inkomstprövningen har däremot
lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län
samt av föreningen pensionsnämndsordförande i Stockholm. Samma ståndpunkt
har intagits av pensionsstyrelsen samt det stora flertalet av de pensionsombud
och pensionsnämnder som till styrelsen avgivit yttrande i ärendet.
Pensionsstyrelsen har till en början anfört, att i ärenden, däri jämväl invaliditetsprövning
förekomme, sambandet mellan inkomstprövningen och
invaliditetsprövningen vore så starkt, att det slutliga beslutet i dessa frågor
borde fattas på samma gång. I ärenden med enbart inkomstprövning skulle
givetvis handläggningen i styrelsen förkortas något, om pensionsnämnds beslut
skulle gälla utan omprövning. Tidsvinsten torde dock normalt bli ganska
obetydlig, då ju utbetalningen av pensionsbeloppen i allt fall skulle ske genom
pensionsstyrelsen. Systemet skulle emellertid medföra åtskilliga olägenheter,
bland annat skulle möjligheterna att bedriva eu effektiv efterkontroll
minska. Vidare skulle antalet ärenden, som besvärsvägen fördes under pensionsstyrelsens
prövning, bli avsevärt större. Om härtill lades, att en kraftig
utökning av den eljest erforderliga inspektionsverksamheten bleve ofrånkomlig,
skulle genom decentraliseringen någon nämnvärd personalbesparing
knappast kunna ske. Enligt styrelsens mening stode sålunda i stort sett intet
att vinna genom den av reservanterna föreslagna decentraliseringen. Styrelsen
erinrade vidare, att möjligheterna att begränsa väntetiden för de pensionssökande
bleve större enligt den nya lagen än för närvarande. Om allmän
ålderspension söktes separat, räknade styrelsen med att denna i regel
skulle kunna utbetalas redan samma månad som 67-årsåldern uppnåddes.
Enligt den nya lagen hade styrelsen vidare möjlighet att i avvaktan på det
slutliga avgörandet av ett pensionsärende provisoriskt bevilja pension med
skäligt belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
29
Flertalet pensionsombud och pensionsnämnder, som yttrat sig till pensionsstyrelsen,
ha, såsom nämnt, samma uppfattning som styrelsen. Några
ombud och nämnder ha dock varit av annan mening, därvid bland annat
anförts, att en decentralisering ur statsfinansiell synpunkt ej kunde anses
mera äventyrlig än det nuvarande taxeringsförfarandet, vid vilket det slutliga
avgörandet i regel träffades av den lokala taxeringsnämnden.
Socialvårdskommitténs uttalanden rörande önskvärdheten av ett samarbete
mellan pensionsnämnder och taxeringsnämnder
ha understrukits av pensionsstyrelsen, som förklarat sig ämna framlägga
förslag till erforderliga föreskrifter i ämnet. Därjämte hade styrelsen
under övervägande att från sökande av inkomstprövad folkpension införskaffa
medgivande för pensionsmyndigheterna att taga del av hans självdeklaration.
Åtskilliga av pensionsstyrelsen hörda pensionsombud och pensionsnämnder
ha, med tillstyrkande av vad socialvårdskommittén anfört,
framlagt förslag till ordnande av samarbetet med taxeringsmyndigheterna.
I övrigt har detta spörsmål i yttrandena berörts endast av länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus län, av vilka den förra framhållit, att då taxeringsnämnderna
fungera endast under en del av året, samarbete i första
hand bör etableras med vederbörande lokala skattemyndighet, medan sistnämnda
länsstyrelse funnit att det ifrågasatta samarbetet knappast vore genomförbart
med nuvarande taxeringsorganisation, då ytterligare belastning
av taxeringsnämnderna icke syntes möjlig, om ett någorlunda gott taxeringsresultat
skulle kunna åstadkommas.
Pensionsstyrelsens promemoria.
1 den inledningsvis omnämnda, av pensionsstyrelsen upprättade promemorian
angående en decentraliserad handläggning av vissa pensionsärenden
har styrelsen behandlat frågan om eu decentralisering av prövningen av bostads-
och hustrutillägg till ålderspensioner samt av änkepensioner. Promemorian
berör däremot icke frågan om en decentraliserad handläggning av
ärenden angående invalidpension eller ärenden angående blindtillägg, vilka
sistnämnda ärenden enligt styrelsens mening erbjöde så stora likheter med
ärenden angående invalidpension, att de borde underställas pensionsstyrelsens
prövning även om vederbörande fyllt 67 år. Styrelsen har förklarat,
att vad i promemorian anfördes icke innefattade något ställningstagande till
frågan, huruvida en decentralisering av angiven art över huvud borde
komma till stånd, och ej heller till de ekonomiska konsekvenser för statsverket
en sådan kunde föranleda. Vissa erinringar i fråga om möjligheten att
redan nu genomföra en dylik decentralisering med gott resultat ha dock anförts
i promemorian.
Pensionsstyrelsen har sålunda anmärkt, att den betydande mängd av ansökningar
om inkomstprövade pensionsförmåner, som kunde förväntas då
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
den nya folkpensioneringslagen träder i tillämpning, konnne att medföra en
kraftig ökning av pensionsnämndernas arbetsbörda i samtliga bostadskostnadsgrupper,
den lägsta ej undantagen, enär hustruiillägg och änkepension
till mycket stor del tillkomme personer i lägsta bostadskostnadsgruppen.
Härtill komme, att vid nämnda tidpunkt varken pensionsnämnderna eller
pensionsstyrelsens ortsombud kunde förväntas ha nämnvärd praktisk erfarenhet
av den i många avseenden komplicerade nya lagstiftningen. Eu
samtidigt genomförd decentralisering av ärendenas handläggning komme att
i hög grad förstärka den dragning åt en summarisk handläggning av ärendena,
vartill redan nyssnämnda situation i och för sig inbjöde. Risk förelåge
därför för att det allmänna komme att under åtskilliga år framåt få vidkännas
särskilt höga kostnader för pensionsförmåner, som beviljats vid årsskiftet
1947/48 och den närmaste tiden därefter. De föreslagna låga kommunandelarna
innebure icke några garantier för att den lokala prövningen
bleve särskilt omsorgsfull. Framhållas kunde också, att sedan den beslutade
kommunindelningsreformen genomförts och verkat några år möjligheterna
att förstärka den lokala organisationen bleve större.
Pensionsstyrelsen har i promemorian utgått från, att även vid eu sådan
decentralisering, som avsåges i promemorian, uträkningen och u tbe
t alningen av folkpensionerna skulle ankomma på styrelsen
och att styrelsen jämväl skulle ha att taga ställning till förekommande utbetalningsspörsmål.
Styrelsen har anmärkt, bland annat, alt enligt den antagna
nya lagen om folkpensionering styrelsen torde ha befogenhet att utan
medverkan av pensionsnämnd fatta vissa beslut i samband med pensionernas
uträkning, såsom exempelvis att vägra eu sökande änkepension av den
anledningen att förmånen vid uträkningen visade sig icke uppgå till 60
kronor. Vidare har styrelsen erinrat, att styrelsen utan föregående prövning
av pensionsnämnd ägde meddela beslut om ändring eller upphörande av
pensionsförmån i sådana fall, då pensionsberättigad mantalsskreves å ort i
lägre bostadskostnadsgrupp eller mantalsskrivningsorten överfördes till
annan bostadskostnadsgrupp samt då pensionens belopp skulle ändras i anledning
av inträffad förändring med avseende å den pensionsberättigades
ålder eller civilstånd.
Rörande kompetensfördelningen i övrigt mellan pensionsstyrelsen och
pensionsnämnderna har pensionsstyrelsen genomgått de olika slag av skälighetsavgöranden,
som ankomma på en pensionsnämnd och i sammanhang
därmed gjort vissa uttalanden rörande frågan om en decentralisering. Rörande
inkomstberäkningen har styrelsen därvid anfört följande.
Det viktigaste fallet av skälighetsprövning är beräkningen av vederbörandes
årsinkomst eller, såsom definitionen i 14 § lyder, den inkomst, för år
räknad, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. I lagrummet lämnas för särskilda fall direktiv för inkomstuppskattningen,
varjämte förutsättes att ytterligare uppskattningsregler fast
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
.it
ställas av Konungen vad beträffar naturaförmåner. I det stora hela är emellertid
inkomstuppskattningen eu ren skälighetsprövning, och ehuru pensionsnämnderna
vid dess utövning merendels ådagalägga en tydlig strävan
att anlägga sociala rättvisesynpunkter, har styrelsen ibland förmärkt både
väl sträng återhållsamhet och alltför långt gående mildhet gentemot de pensionssökande.
Att en ganska stor handlingsfrihet måste tillkomma pensionsnämnderna
vid uppskattningen av årsinkomst ligger i sakens natur. Å andra
sidan rubbar decentraliseringen icke det faktum, att pensionsnämnderna
handhava en övervägande statlig uppgift. Alltför stora olikheter i praxis
böra därför icke få förekomma. Att förhindra att så sker vid genomförd
decentralisering blir för pensionsslyrelsens ortsombud en åtskilligt viktigare
och mera ansvarsfull uppgift än vad som är fallet när alla nämndsbeslut
obligatoriskt underställas styrelsen.
En betydande nackdel som vidlåder ett borttagande av central kontroll
över pensionsnämndernas inkomstberäkningar är att både pensionsnämnderna
och styrelsens ombud ej sällan sakna kännedom om utgående livräntor,
pensioner och andra dylika inkomster eller om tillägg av olika slag
å sådana inkomster. Pensionsstyrelsen har däremot ofta möjlighet att genom
relativt enkel utredning, ibland genom telefonsamtal inom Stockholm, erhålla
önskade uppgifter. I vissa fall har styrelsen dessutom — på grund av
sedan länge förekommande samarbete med bland annat riksförsäkringsanstalten
— redan när ansökningarna om folkpension inkomma tillgång till
uppgifter om sökandena tillerkända livräntor och pensioner. Dylika uppgifter
förvaras av styrelsen på sådant sätt, att uppgifterna för en viss livränte-
eller pensionstagare alltid sammanföras med en inkommande ansökan
om folkpension för denne.
Det förekommer i stor utsträckning att styrelsen med begagnande av dylika
möjligheter till kontroll ändrar pensionsnämndernas beslut i vad avser
inkomstberäkningen. Om den obligatoriska granskningen av nämndsbesluten
försvinner, måste givetvis möjligheten att vidtaga sådana rättelser av
felaktigheter i inkomstberäkningarna i princip uppgivas. I nyss angivna
fall, då styrelsen enbart med ledning av bos styrelsen förvarade uppgifter
och alltså utan att någon utredning behöver företagas upptäcker uppenbara
fel i inkomstens beräkning, synes emellertid föga rationellt att styrelsen
icke skulle äga befogenhet att hindra verkställighet och vidtaga åtgärder
för ändring av det redan fattade nämndsbeslutet.
I detta sammanhang må även nämnas, att styrelsen understundom med
positivt resultat tar initiativ till att folkpensionssökande må tillerkännas
honom eller henne tillkommande livränta eller pension av annat slag än
folkpension. 1 de flesta av dessa fall förhåller det sig så, att styrelsen vid
genomgång av handlingarna eller vid utredning funnit sannolikt att den
sökande drabbats av skada på grund av olycksfall i arbete eller av yrkessjukdom
under sådana omständigheter att ersättning skall utgå eidigt lagstiftningen
om ersättning för sådan skada eller sjukdom. Styrelsen brukar
då överlämna handlingarna i ärendet till riksförsäkringsanstalten eller vederbörande
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag för ersättningsfrågans prövning.
lätt sådant förfarande omöjliggöres givetvis, om pensionsnämndernas
inkomstuppskattning ej blir föremål för granskning av pensionsstyrelsen.
Förutom om inkomstberäkningen bar styrelsen såsom nämnt uttalat sig
jämväl om övriga fa Ii av skälighetsprövning, som ankomma
32
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
på pensionsnämnd. Därvid har styrelsen erinrat, att enligt 5 § tredje stycket
jämfört med 34 § andra stycket i nya lagen om folkpensionering pensionsnämnd
må på grund av föreliggande omständigheter i särskilt fall medgiva
undantag från regeln, att pensionsberättigad för att anses tillhöra
någon av bostadskostnadsgrupperna II—V skall ej blott det aktuella året
vara mantalsskriven inom ifrågavarande grupp utan även de tre närmaste
föregående åren ha varit mantalsskriven i grupp med samma eller högre
nummer. Ehuru enligt pensionsstyrelsens erfarenhet pensionsnämnderna
just vid tillämpningen av motsvarande stadgande i nu gällande lag särskilt
ofta kommit till diametralt motsatta resultat, ansåge styrelsen, eftersom det
bär endast rörde sig om rätt till bostadstillägg under begränsad tid, avgörande
skäl ej föreligga att bibehålla obligatorisk underställning av pensionsnämndernas
beslut rörande denna fråga, om decentralisering av inkomstprövningen
genomföres.
Enahanda åsikt har pensionsstyrelsen uttalat beträffande ett i socialvårdskommitténs
nu förevarande betänkande framlagt förslag — vartill jag återkommer
— att, då pensionsberättigad stadigvarande vistas å ort tillhörande
lägre bostadskos tnadsgrupp än den till vilken hans mantalsskrivningsort
hör, pensionen skall kunna beräknas efter bestämmelserna för den lägre
bostadskostnadsgruppen.
Beträffande hustrutillägg har styrelsen anmärkt, att jämlikt 8 § andra
stycket sådant tillägg, när särskilda skäl därtill föranleda, må utgå oaktat
hustrun ej fyllt 60 år. Ehuru en alltför vidsträckt tillämpning skulle äventyra
syftet med detta stadgande och med hänsyn härtill och till önskvärdheten
av en enhetlig tillämpning ombudens besvärsrätt kanske behövde
tagas i anspråk i nära nog samtliga de fall, då hustrutillägg beviljats med
stöd av detsamma, borde enligt styrelsens mening, om decentralisering i
övrigt komme till stånd, undantag ej göras för beslut av detta slag.
Styrelsen har vidare tillstyrkt, att pensionsnämnderna, om inkomstprövningen
decentraliserades, anförtroddes prövningen av bestämmelserna i 13 §
att, där särskilda skäl föreligga, vid tillämpning av lagen gift pensionsberättigad
finge anses såsom ogift och ogift pensionsberättigad i vissa fall som
gift. Även om bestämmelsen komme att medföra stora svårigheter — och
därmed även stora ojämnheter -— vid tillämpningen avsåge prövningen dock
förhållanden, vilka lokala organ i många fall borde ha särskilda möjligheter
att bedöma.
Däremot har styrelsen ansett, att pensionsnämnds beslut om tillämpning
av de s. k. värdighetsbestämmelserna i 16 § alltid borde underställas styrelsens
prövning. Styrelsen har härom anfört följande.
De befogenheter som i 16 § läggas i pensionsnämndemas händer äro för
de pensionsberättigade ofta av djupt ingripande betydelse, särskilt i de högre
bostadskostnadsgrupperna och när hustrutillägg utgår samt när det gäller
åtgärd i anledning av alkoholmissbruk. Bedömandet huruvida stadgade
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
33
förutsättningar för avslag eller indragning jämlikt denna paragraf föreligga
i de särskilda fallen är jämväl av mycket ömtålig natur. Vad nu sagts gäller
även frågan huruvida vid inkomst- eller egendomsavhändelse beräkning
av viss inkomst, som genom avhändelsen upphört, skall ifrågakomma i stället
för avslag eller indragning eller sedan fastställd förverkandetid utgått.
Då det ej kan förutsättas att de pensionsberättigade alltid när pensionsnämnden
utmätt för sträng påföljd komma sig för att anföra besvär över pensionsnämndens
beslut, synes det redan av denna anledning kunna ifrågasättas
om det är tillrådligt att helt decentralisera avgörandena enligt denna
paragraf. Härtill kommer att beslut om påföljdstid, vilka efter pensionssökandens
flyttning från en kommun till en annan äro obekanta för såväl
den nya pensionsnämnden som för styrelsens ombud, lätt kunna åsidosättas
genom bifallsbeslut av den nya nämnden. För pensionsstyrelsen vore det
närmast en lättnad att slippa prövningen av ifrågavarande ofta mycket besvärliga
ärenden, men styrelsen ifrågasätter huruvida icke vad ovan anförts
utgör vägande skäl för att pensionsnämndernas beslut om påföljd enligt 16 §
obligatoriskt skola underställas pensionsstyrelsen även om skälighetsavgöranden
i övrigt decentraliseras. Däremot torde det böra ankomma på styrelsens
ortsombud att genom besvär bringa under styrelsens prövning fall
då pensionsnämnd underlåtit att tillämpa 16 §, ehuru sådan tillämpning
skäligen bort ske.
Jämväl frågan om indragning av pension för den som förlorat sitt svenska
medborgarskap eller upphört att vara mantalsskriven i riket har pensionsstyrelsen
ansett alltid böra underställas styrelsens prövning, bland annat därför
att den för detta fall stadgade skälighetsprövningen ur principiell synpunkt
hade stor betydelse.
Pensionsstyrelsen har vidare framhållit, att en decentralisering komme
att medföra att b e s v ä r s r ä 11 e n ökade i betydelse och att ett större antal
besvärsärenden kunde förväntas. I samband härmed har styrelsen uttalat
följande.
Det förekommer att eu besvärsberättigad utan att framföra visst yrkande
och utan att kunna bilda sig en bestämd uppfattning i ärendet framfört
tvivel på ett nämndsbesluts riktighet. Enligt styrelsens erfarenhet är det ej
heller ovanligt att de beslutande nämndsledamöterna själva äro tveksamma
om ett besluts riktighet utan att dock kunna angiva något acceptabelt alternativ.
Ibland kommer detta fram i ett vid nämndens beslut fogat särskilt
yttrande, vilket pensionsstyrelsen vid sin granskning av ärendet har att beakta.
Genom att på detta sätt giva uttryck åt sin tveksamhet torde pensionsnämnderna
ofta anse sig ha »fredat sitt samvete» eller med andra ord ha
på pensionsstyrelsen övervältrat ansvaret för beslutet. Ett sådant resonemang
motsvarar ju icke verkligheten enligt nu gällande lag, eftersom styrelsen
är skyldig att granska och taga ansvaret för varje pensionsärende.
Mycket talar dock för att vid decentralisering en dylik möjlighet att, oberoende
av huruvida besviir anföras, få tveksamma ärenden upptagna till
prövning av pensionsstyrelsen skulle motsvara ett verkligt behov. Styrelsen
anser sålunda all, om den obligatoriska underställningen borttages, pensionsnämndema
i stället böra erhålla möjlighet atl i tveksamma fall underställa
sina beslut pensionsstyrelsens prövning.
liihang till riksdagens protokoll Wi 7. I samt. A''r 50.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition iu 50.
Ytterligare har styrelsen anfört, att det ankomme på styrelsen alt kontrollera
vissa uppgifter om faktiska omständigheter av betydelse för rätten
till pension eller dennas belopp. Enligt nya lagen hade styrelsen att
utan föregående prövning av pensionsnämnd avgöra ansökningar om enbart
ålderspension. Styrelsen hade därvid att granska och i den mån så erfordrades
kontrollera sådana i ansökningen eller denna bifogade handlingar
förekommande uppgifter, som anginge medborgarskap, ålder, mantalsskrivning
i riket och civilstånd samt, om sökanden vore gift, huruvida maken
åtnjöte folkpension. Då det låge i sakens natur att dubbla pensionsförmåner
ej finge utgå till samma person, måste styrelsen givetvis också i sitt centrala
register över pensionstagare undersöka, huruvida sökanden själv redan åtnjöte
folkpension. Styrelsen utginge från att ett liknande förfarande borde
tillämpas i fråga om inkomstprövade förmåner, vilkas handläggning decentraliserades.
En sådan granskning före pensionens utbetalning medförde
stora fördelar och vore lätt att genomföra. I fråga om ansökningar om
hustrutillägg och änkepension borde granskningen från styrelsens sida även
omfatta kontroll av att äktenskapet bestått minst fem år samt, när fråga
vore om änkepension, att änkan vid mannens frånfälle fyllt 55 år.
För uträkningen av pensionens och kommunbidragets storlek borde styrelsen
vidare tillse, att i handlingarna funnes för detta ändamål nödvändiga,
förut ej omnämnda faktiska uppgifter ävensom, i den mån så kunde ske,
kontrollera dessa uppgifter med anlitande av material inom styrelsen. Styrelsen
måste sålunda uppmärksamma uppgifter om mantalsskrivningsorten
för det år, under vilket ansökningen inkommit till pensionsnämndens ordförande,
samt i bostadskostnadsgrupperna II—V även för de tre närmast
föregående åren.
Styrelsen har vidare anfört att man måste utgå ifrån att pensionsnämnderna
dels beginge räknefel och dels förbisåge föreskrivna grunder för inkomstberäkningen
och på grund härav ibland beviljade pension efter uppenbart
oriktigt beräknade årsinkomster utan att detta observerades av styrelsens
ortsombud. Styrelsen hade med anledning härav övervägt, huruvida i
händelse av decentralisering en särskild revisionsavdelning borde inrättas
för efterhandsgranskning i dessa avseenden av ärenden som icke underställts
styrelsens prövning. En sådan revisionsavdelning skulle ha till uppgift att
granska varje nämndsbeslut med hänsyn till räknefel och dylikt samt att
av den för beslutet ansvarige återkräva på grund av sådana felaktigheter för
mycket utbetalade belopp. Då det emellertid i olika hänseenden måste anses
vara av största vikt att begångna felaktigheter i största möjliga utsträckning
rättades redan före pensionsutbetalningen, syntes en sådan siffergranskning
böra ske jämsides med den granskning av faktiska uppgifter varom varit tal
i det föregående. Eftersom utbetalning av pension ej vore avsedd att ske
mer än en gång i månaden, skulle den första utbetalningen i de flesta fall
icke fördröjas av en sådan ytterligare granskning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
35
Pensionsstyrelsen har jämväl berört frågan om den inverkan en decentralisering
skulle få på styrelsens efterkontroll. Om denna verksamhet
har styrelsen i promemorian anfört följande.
Såsom tidigare berörts erhåller pensionsstyrelsen från vissa myndigheter
m. m. fortlöpande uppgifter om beviljade livräntor, pensioner och understöd.
Dessa uppgifter förvaras på ett sådant sätt att de kunna framtagas så
snart en ansökning om folkpension inkommer för ifrågavarande person. Utgår
redan pension då uppgiften inkommer, framtages pensionsansökningen
ur arkivet och jämföres med den inkomna uppgiften, varefter, om så erfordras,
styrelsen anmodar vederbörande pensionsnämnd att till prövning
upptaga frågan om pensionstagarens rätt till fortsatt folkpension.
Annan efterkontroll som pensionsstyrelsen utövar är granskning av pensionstagarnas
ekonomiska lörhallanden vid dödsfall. Ofta, när en betydande
inkomst atnjutes av en av två makar, måste för den efterlevande upprättas
en ny inkomstberäkning att läggas till grund för nytt beslut om pensionsrälten.
Detta kan också bli nödvändigt om makarna eller en av dem innehaft
en betydande förmögenhet, vars avkastning för den efterlevande enligt
lagen skall beräknas på annat sätt än till halva det tidigare för makarna
tillsammans beräknade beloppet. Också i sådana fall anmodar styrelsen,
när fråga är om minskning eller indragning av pensionsförmån, vederbörande
pensionsnämnd att till prövning upptaga frågan om pensionstagarens
rätt till fortsatt folkpension. Särskilt efterkontroll i anledning av dödsfall
medför dessutom ofta anledning för styrelsen att av pensionstagares dödsbo
återkräva på grund av oriktiga uppgifter för mycket utbetalad folkpension.
Även vid pensionstagares flyttning från en ort till en annan utför styrelsen
regelmässigt viss efterkontroll, som i fråga om åldringar dock vanligen inskränker
sig till undersökning huruvida pensionstagaren blir mantalsskriven
å ort tillhörande lägre ortsgrupp än den, efter vilken pensionen utgår. Om
så blir fallet, skall inkomstprövad förmån nedsättas eller bortfalla, varom
pensionsstyrelsen beslutar utan föregående nämndsbeslut.
I övrigt är det beträffande åldringar i regel pensionsnämnderna som efter
pensionsstyrelsens direktiv och under styrelsens tillsyn handhava kontrollen
över att ändrade ekonomiska förhållanden medföra därav betingade ändringar
i folkpensionens belopp. Ofta äro pensionsnämnderna, särskilt i små
kommuner, där alla känna varandra, mycket obenägna att öppet taga initiativ
till indragning eller minskning av utgående folkpension eller ens till utredningar
som äro nödvändiga för att det skall kunna bedömas huruvida
sådan åtgärd är befogad. Även när initiativet i realiteten kc,..<mer från pensionsnämnd
tillgår därför samarbetet mellan styrelsen och nämnderna vanligen
så, att nämnden till styrelsen insänder uppgift om vad som förekommit
med uttrycklig eller underförstådd begäran att styrelsen skall taga det
synliga initiativet i ärendet, därest åtgärd anses påkallad. Om styrelsen —
eventuellt efter utredning — anser erforderligt att pensionsrätten omprövas,
anmodar styrelsen därefter pensionsnämnden att upptaga nämnda fråga till
behandling.
Styrelsen har vidare framhållit, att styrelsens möjligheter alt snabbt vidtaga
erforderliga efterkontrollåtgärder vid förändringar i fråga om medborgarskap,
civilstånd och mantalsskrivning koinme att avsevärt förbättras
genom ett samarbete med folkbokföringens länsbyråer, varom förslag före
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
låge. Även om denna förbättrade efterkontroll bibehölles bleve det emellertid
vid en decentralisering i den omfattning som ifrågasatts nödvändigt med
föreskrifter hur efterkontrollen inom kommunerna skulle vara anordnad.
Efterkontrollen vore särskilt intensifierad i fråga om invalider och måste i
detta avseende bestå även om handläggningen av ärenden rörande folkpension
för andra kategorier decentraliserades. Att slopa styrelsens efterkontrollverksamhet
i fråga om åldringar tedde sig under sådana omständigheter
mindre lämpligt, och direkt skadligt för folkpensioneringslagens efterlevnad
vore det utan tvivel att helt på nämnderna överlåta efterkontroll av
änkor i arbetsför ålder, vilka erhölle änkepension.
I anslutning till dessa uttalanden om efterkontrollverksamheten har pensionsstyrelsen
upptagit frågan om befogenhet för styrelsen att
själv vidtaga ändringar i redan utgående pensioner samt påfordra
omprövning av pensionsrätt. Härvid har styrelsen till en
början erinrat om att styrelsen ofta hade större möjligheter än pensionsnämnderna
att snabbt och säkert erhålla kännedom om förändringar i
pensionstagarnas förhållanden av natur att inverka på pensionstagares fortsatta
rätt till folkpension. Styrelsen har vidare anmärkt att, såsom i det
föregående angivits, styrelsen enligt nya folkpensioneringslagen i vissa fall
ägde utan föregående prövning av pensionsnämnd verkställa erforderlig
jämkning av pensionen. Dessa frågor sammanhängde mer eller mindre intimt
med pensionernas utbetalning och det vore viktigt att erforderliga ändringar
i pensionsbeloppet kunde vidtagas snabbt. Att vid en decentraliserad
handläggning av änkepensioner och inkomstprövade tillägg till ålderspensioner
avhända styrelsen den uteslutande beslutanderätten i dessa avseenden
skulle medföra en försämring i handläggningen och borde därför icke ifrågakomma.
Pensionsstyrelsen har vidare, under erinran om sina uttalanden angående
önskvärdheten av en granskningsrätt för styrelsen i fråga om faktiska uppgifter
av betydelse för rätten till pension eller pensionens belopp, anfört att
i den mån granskningsskyldighet sålunda komme att kvarstå för styrelsen
ändringar ej borde vidtagas i styrelsens rätt att i dessa fall återförvisa ärendena
för förnyad prövning och att vid felräkning, misskrivning eller dylikt
verkställa rättelse utan återförvisning. Ett fall, som måste bli ganska vanligt
vid en decentraliserad prövning av ålderspensioner, vore att av två
pensionsberättigade makar den ene vore över och den andre under 67 år
och att pensionsstyrelsen beträffande den yngre av makarna funne sig icke
kunna godtaga pensionsnämndens inkomstberäkning eller annan skälighetsbedömning
av natur att ej skola granskas av styrelsen i fråga om den av
makarna som fyllt 67 år. I dylika fall borde styrelsen för undvikande av
mot varandra stridande avgöranden kunna återförvisa ärendet till ny prövning
eller, om pension redan utginge, påfordra omprövning av pensions
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
37
rätten. Det motsvarande gällde för det fall att styrelsen vid handläggning
av ärende rörande barnbidrag för barn, adoptivbarn eller styvbarn till pensionstagare,
som fyllt 67 år, funne sig icke kunna godtaga den enligt tidigare
beslut gällande inkomstberäkningen för pensionstagaren.
Om pensionsstyrelsen i nu angivna fall även vid en decentralisering tilllades
rätt att påfordra omprövning av pensionsrätt, saknades enligt styrelsens
mening anledning att icke tillerkänna styrelsen generell sådan rätt att
användas i fall då styrelsen vid efterkontroll eller på annat sätt erhållit
kännedom om omständigheter, vilka såvitt kunde bedömas borde medföra
minskning eller indragning av pensionsförmån eller ändring i ett ännu ej
verkställt nämndsbeslut. Befogenheten för pensionsstyrelsen att provisoriskt
förordna om minskning eller indragning av pension, då skäl för sådan åtgärd
förelåge, borde under sådana förhållanden bibehållas oförändrad. Det
bleve då obehövligt att anförtro pensionsnämnderna eller deras ordförande
sådan befogenhet. Att generellt tillägga ordförandena befogenhet att provisoriskt
förordna om minskning eller indragning syntes dessutom mindre
lämpligt.
Pensionsstyrelsen har slutligen förklarat, att om decentraliserad handläggning
av änkepensioner och inkomstprövade tillägg till ålderspensioner genomfördes,
den nya handläggningen i princip syntes böra tillämpas å ansökningar
som inkommit till pensionsnämndens ordförande efter bestämmelsernas
ikraftträdande och den äldre å övriga ansökningar. Infördes decentralisering
redan i samband med den nya folkpensioneringslagens ikraftträdande,
torde emellertid det nya förfarandet böra göras tillämpligt å alla
ansökningar om folkpension, som ej avsåge tid före den 1 januari 1948, även
om sådana ansökningar inkommit till ordföranden före nämnda dag. Huru
övergångsbestämmelserna i detalj skulle utformas har styrelsen icke ansett
sig böra ingå på.
I promemorian ha jämväl de spörsmål som angå personalbehovet vid en
eventuell decentralisering blivit föremål för övervägande. I detta hänseende
har styrelsen kommit till det resultat att någon nämnvärd personalbesparing
knappast kunde ske genom en decentralisering på det sätt att pensionsnämnds
inkomstbeslut i ärenden med enbart inkomstprövning skulle gälla
utan omprövning; besparingen skulle inskränka sig till två tjänstemän i
högre lönegrad. Därest, såsom styrelsen ifrågasatte, särskilda inspektörsbefattningar
med vissa bestämda lokalområden finge inrättas, skulle i stället
en ökning av personalen bliva erforderlig.
Styrelsen har vidare framhållit, att en decentralisering skärpte kraven på
ordförandena i pensionsnämnderna och ortsombuden. Rörande ombuden har
styrelsen särskilt påpekat, att deras närvaro vid sammanträdena vid en decentralisering
bleve så betydelsefull, att alla tänkbara åtgärder borde vidtagas
för att göra det möjligt för dem att närvara. Styrelsen har vidare
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
framhållit, att det torde bliva synnerligen svårt för styrelsen icke blott att
förvärva utan även att hinna instruera de nya ombud, som i samband med
den nya lagens ikraftträdande bleve erforderliga, även om decentralisering
icke skedde. Skulle decentraliseringen få till följd att ett ännu större antal
ombud måste nyanställas och instrueras, hyste styrelsen allvarliga farhågor
för att detta bleve en för styrelsen ogenomförbar uppgift. Den ökning av
ombudens befattning med varje särskilt ärende, som bleve nödvändig om
styrelsens obligatoriska eftergranskning av nämndsbesluten borttoges, måste
vidare i görligaste mån begränsas, bland annat med hänsyn därtill att ombudsuppdragen
alltjämt torde få vara bisysslor, samtidigt som ombudsområdena
ej finge vara för små om ombuden skulle förvärva nödig rutin och
erfarenhet. Ombuden borde därför icke betungas med sådan kontroll och
tillsyn som lika bra eller bättre kunde utföras av pensionsstyrelsen utan
att handläggningen därigenom fördröjdes.
Departementschefen.
Vid framläggandet för 1946 års riksdag av förslaget till ny lag om folkpensionering
fraiphölls, att de i förslaget upptagna föreskrifterna angående
folkpensioneringens administrativa handhavande vore att anse såsom provisoriska
i avbidan på den ytterligare utredning härutinnan socialvårdskommittén
ställt i utsikt. Denna utredning föreligger nu. I fråga om sättet
för pensionsärendenas behandling har socialvårdskommittcn icke föreslagit
några väsentliga ändringar i vad för närvarande gäller. Kommittén har, i
avbidan på kommunindelningsreformens genomförande, ansett sig icke nu
böra framlägga förslag om något gemensamt lokalt socialförsäkringsorgan,
utan utgått från att pensionsnämnder av nuvarande beskaffenhet tills vidare
skola handhava den lokala handläggningen av pensionsärendena. Till denna
kommitténs ståndpunkt kan jag ansluta mig. Intill dess närmare klarhet
vunnits huru de olika socialförsäkringsgrenarna ävensom den allmänna
supplerande socialhjälpen skola uppbyggas och samordnas synes frågan om
inrättandet av en gemensam socialförsäkringsnämnd böra anstå. Styrelsen
för svenska stadsförbundet har ifrågasatt, att i sådana kommuner, där förutsättningar
funnes, redan nu borde vidtagas åtgärder för en samordning av
de lokala organen på socialvårdens område. Jag är icke beredd att i detta
hänseende framlägga något förslag, vilket måhända skulle försvåra en kommande
översyn på området. Något hinder föreligger självfallet icke för att
av saken intresserade kommuner överväga i vad mån organisatoriska förändringar
med avseende å olika nämnders och styrelsers arbete eller andra
åtgärder inom gällande författningars ram kunna främja ett samarbete mellan
de olika organen. Genom sådana åtgärder torde värdefulla erfarenheter
för en kommande reform på området kunna vinnas.
Rörande pensionsnämndernas befattning med pensionsärendena gäller såväl
för närvarande som enligt nya folkpensioneringslagen i dess antagna
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
39
lydelse, att varje beslut av pensionsnämnd skall granskas av pensionsstyrelsen,
som har det slutliga avgörandet i sin hand. Detta gäller såväl rent
faktiska förutsättningar för rätten till pension som mera skälighetsbetonade
avgöranden. I sistnämnda hänseende avser prövningen framför allt två
spörsmål, nämligen dels huruvida vederbörande är invalid i folkpensioneringslagens
mening och därmed berättigad till invalidpension (eller sjukbidrag)
och dels frågan om storleken av den pensionsberättigades inkomst.
Vad angår invaliditetsprövningen har socialvårdskommittén funnit klart, att
denna även i fortsättningen borde verkställas såväl lokalt som centralt. I
fråga om inkomstprövningen har kommittén övervägt huruvida en decentralisering
av prövningsförfarandet kunde ske. På anförda skäl har emellertid
kommittén stannat för att föreslå att även på detta område den nuvarande
ordningen i huvudsak bibehålies. Två ledamöter av kommittén ha dock på
denna punkt varit av annan mening och förordat en decentralisering av inkomstprövningen.
De skäl socialvårdskommittén anfört för att invaliditetsprövningen även
i fortsättningen bör handläggas såväl lokalt som centralt synas mig bärande.
Jag vill särskilt framhålla vad kommittén anfört därom, att man icke kan
till lokala organ knyta den medicinska expertis, som är erforderlig för en
följdriktig och tillfredsställande prövning av invaliditetsavgörandena, ävensom
att vid en centraliserad invaliditetsprövning föreligga större möjligheter
att anordna invaliditetsförebyggande åtgärder och sörja för erforderlig sjukvård.
Med invaliditetsprövning torde, på sätt pensionsstyrelsen i sin särskilda
promemoria anfört, i här förevarande avseende böra jämställas prövningen
av rätt till blindtillägg till den som ej åtnjuter invalidpension.
Därest i enlighet med det anförda pensionsnämnds beslut angående förefintligheten
av invaliditet i folkpensioneringslagens mening alltjämt skall
underställas pensionsstyrelsens prövning, torde detsamma böra gälla om inkomstprövningen
i ärenden angående invalidpension. Förutsättningarna för
att någon skall betraktas som invalid i folkpensioneringslagens mening äro
att vederbörande på grund av sjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat
lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans
krafter och färdigheter. Såsom socialvårdskommittén framhållit och pensionsstyrelsen
i sitt yttrande understrukit är med hänsyn härtill uppskattningen
av arbetsinkomstens storlek ett betydelsefullt moment även i själva
invaliditetsprövningen. Del rent medicinska bedömandet kompletteras sålunda
med eu uppskattning av den pensionssökandes faktiska försörjningsläge.
Då den medicinska invaliditetsprövningen, enligt vad jag tidigare anfört,
bör ske såväl lokalt som centralt, synes detsamma böra gälla om inkomstprövningen
i invaliditetsärenden. I denna del finner jag mig sålunda
böra godtaga socialvårdskommitténs förslag.
Vad åter angår inkomstprövningen i övrigt — i fråga om bostads- och
hustrutillägg till ålderspensioner samt änkepensioner — hyser jag för min
40
Kirurgi. Maj:ts proposition nr 50.
del i likhet med minoriteten inom kommittén och ett flertal remissinstanser
starka sympatier för en decentraliserad inkomstprövning. Den lokala ortsoch
personkännedomen beredes härigenom det inflytande, som enligt min
uppfattning bör tillkomma den. Att folkpensioneringen till väsentlig del är
en statlig angelägenhet torde icke göra det nödvändigt att den centrala tillsyn
av folkpensioneringens handhavande, som är önskvärd, erhåller den formen
att varje av kommunal myndighet fattat beslut skall i detalj prövas av ett
centralt ämbetsverk. Socialvårdskommitténs betänkande andas en stark
misstro mot de lokala organens villighet och förmåga att på ett riktigt sätt
handha tillämpningen av folkpensioneringslagen. Jag kan icke dela denna
inställning. Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län anfört torde, med den erfarenhet
och ansvarskänsla kommunala nämnder i allmänhet besitta, någon
större risk för missbruk icke föreligga om inkomstprövningen decentraliseras.
Det är att märka, att resultatet av inkomstprövningen icke kan medföra
att på staten övervältras kostnader, som eljest skolat bäras av kommunen.
De nya folkpensionernas belopp ha nämligen avvägts så att något behov av
fattigvård vid sidan av desamma normalt icke skall föreligga, i allt fall icke
om vederbörande pensionär har egna inkomster vid sidan av pensionen. Att
märka är vidare att frikostighet från de kommunala organens sida vid pensionsärendenas
handläggning medför att vederbörande kommuns utgifter i
form av bidrag till den inkomstprövade förmånen stegras. Då ett av huvudskälen
för att låta kommunerna bidraga till kostnadenia för folkpensioneringen
varit att skapa garantier för en omsorgsfull prövning av inkomstberäkningen,
synes konsekvensen kräva att de kommunala organen också få
taga ansvaret för de beslut som fattas i dylikt hänseende.
Socialvårdskommittén har såsom skäl mot en decentralisering av inkomstprövningen
anfört, att vid en decentraliserad prövning lagtillämpningen
kunde befaras bli mycket ojämn och komma att influeras av kommunernas
olika ekonomiska ställning och den subjektiva uppfattningen inom det kommunala
organ som hade att handlägga ärendet. Dessa farhågor kunna måhända
icke helt avvisas. Såsom minoriteten inom kommittén och vissa
remissinstanser påpekat torde dock denna olägenhet kunna motverkas genom
en intensifierad inspektions- och upplysningsverksamhet från pensionsstyrelsens
sida. Vad särskilt angår det inflytande på prövningen, som kommunernas
bidragsskyldighet till inkomstprövade pensionsförmåner kan tänkas
medföra, vill jag erinra, att riksdagen vid antagandet av den nya folkpensioneringslagen
hemställde om utredning angående denna bidragsskyldighet
i syfte att utjämna den olika belastningen å kommunernas ekonomi. Genomföres
en dylik utjämning — utredning därom har numera verkställts och
jag torde få senare anmäla denna fråga — torde därigenom det anförda
skälet mot en decentralisering avsevärt minska i betydelse. Därjämte är att
märka, att pensionsstyrelsen genom sina ortsombud kan öva inflytande på
pensionsärendenas handläggning. Att förlägga beslutanderätten till ortsom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
41
buden — en utväg som diskuterats av socialvårdskommittén — är emellertid
enligt min uppfattning icke lämpligt. Härigenom skulle pensionsnämnderna
i realiteten komma att intaga samma ställning som för närvarande
och någon verklig decentralisering komme sålunda ej till stånd.
Pensionsstyrelsen har förklarat, att även om en decentraliserad handläggning
av inkomstprövningen kunde tänkas medföra någon tidsvinst, denna
dock normalt komme att bliva obetydlig. I den särskilda promemoria styrelsen
avgivit har vidare anförts, att under den första tiden av den nya lagstiftningens
tillämpning en decentralisering kunde väntas komma att bidraga
till en summarisk handläggning av ärendena. Styrelsen har vidare — från
sina utgångspunkter — funnit någon personalbesparing av betydelse inom
styrelsen icke kunna ske, bland annat därför att antalet besvär i pensionsärenden
komme att ökas vid en decentralisering och denna nödvändiggjorde
en kraftigt vidgad inspektionsverksamhet från styrelsens sida. Farhågor ha
vidare av styrelsen uttalats för att en sådan förstärkning av ortsombudsinstitutionen,
som nödvändiggjordes av decentraliseringen, skulle möta stora
svårigheter att genomföra.
De invändningar mot en decentralisering av inkomstprövningen, som sålunda
gjorts, synas mig icke kunna tillmätas sådan vikt, att de böra lägga
hinder i vägen för en dylik åtgärd. Jag är väl medveten om att den ökade
inspektions- och upplysningsverksamhet, som vid en decentralisering är
önskvärd, i viss mån uppväger den besparing i pensionsstyrelsens organisation,
som granskningsarbetets bortfallande medför. Fördelarna av en decentraliserad
inkomstprövning i form av ett ökat inflytande för den lokala
orts- och personkännedomen, en stegrad ansvarskänsla hos pensionsnämnderna
och ett snabbare avgörande av ärendena synas emellertid väga så
tungt, att jag förordar en sådan decentralisering.
1 sin förut omnämnda promemoria har pensionsstyrelsen anfört, att även
om inkomstprövningen decentraliseras på sätt som nämnts eu ganska omfattande
kontrollverksamhet borde utövas från styrelsens sida innan utbetalning
av pensionen skedde. Styrelsen borde sålunda ha rätt — och skyldighet
— att granska och vid behov kontrollera sådana i pensionsärendet
lämnade faktiska uppgifter om medborgarskap, ålder, civilstånd och mantalsskrivningsort
med mera, vilka hade betydelse för pensionsrätten eller
pensionens belopp, ävensom kontrollera huruvida den pensionssökande eller
hans make redan åtnjöte folkpension. Vidare har styrelsen förutsatt, att
inom styrelsen skulle före pensions utbetalande verkställas siffergranskning
av beslutet. För möjliggörande av rättelser av felaktigheter, som vid granskningen
befunnits föreligga, borde styrelsen äga återförvisa ärende för förnyad
prövning ävensom, i samma omfattning som för närvarande, ulan återförvisning
vidtaga rättelser i anledning av felräkning, misskrivning eller
annan dylik uppenbar oriktighet. Befogenhet för pensionsstyrelsen att påfordra
omprövning av viss pensionstagares rätt till pension borde jämväl
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
finnas för att förtäna styrelsens efterkontrollerande verksamhet nödig
effektivitet.
I anledning av vad pensionsstyrelsen sålunda anfört vill jag framhålla,
att det torde kunna läggas i pensionsnämndernas hand att avgöra sådana
faktiska förutsättningar för rätten till pension som den sökandes medborgarskap,
ålder och civilstånd utan att beslutet skall för sin giltighet förutsätta
att pensionsstyrelsen granskat och godkänt detsamma. Jag kan icke
heller finna erforderligt, att sådana för pensionens beräkning erforderliga
uPPgifter, som angå den sökandes tillhörighet till viss bostadskostnadsgrupp
eller, vid hustrutillägg och änkepension, av tiden för äktenskapets bestånd
regelmässigt skola kontrolleras av pensionsstyrelsen, innan utbetalning av
pensionen sker. Detsamma gäller om pensionsnämnds iakttagande av föreskrivna
normer för inkomstberäkningen. Den i nu angivna hänseenden erforderliga
kontrollen över att pensionsnämnderna följa lagens föreskrifter
synes kunna uppnås dels genom ortsombudens verksamhet och dels genom
stickprovsundersökningar inom styrelsen. Jag anser sålunda att pensionsnämndernas
beslut i nu angivna frågor böra, i den mån besvär ej anföras,
utan granskning läggas till grund för pensionens utbetalande. Detsamma
bör gälla om alla avgöranden, som innefatta ett skälighetsbedömande, såsom
exempelvis fråga huruvida avsteg skall göras från reglerna om tillhörigheten
till bostadskostnadsgrupp, huruvida hustrutillägg skall utgå för hustru
som ej fyllt (50 år eller huruvida, gift pensionsberättigad i särskilt fall skall
i pensionshänseende anses såsom ogift eller ogift pensionsberättigad såsom
gift.
Däremot synes det mig lämpligt att pensionsnämndernas beslut siffergranskas
inom pensionsstyrelsen innan utbetalning av pensionen sker. En
dylik granskning är särskilt påkallad, därest, såsom jag för min del vill förorda,
pensionsnämnds beslut jämväl skall innefatta en uträkning av pensionens
belopp. För underlättande av nämndernas och ortsombudens arbete i
denna del synas tabeller över folkpensionsförmånernas storlek i olika inkomstlägen
böra tillhandahallas dem. Även om så sker, måste man dock
räkna med att pensionsnämnderna i en del fall begå misstag vid fastställande
av pensionens belopp. Styrelsen bör fördenskull äga möjlighet att,
om pensionsnämnds beslut blivit felaktigt i följd av felräkning, misskrivning
eller annan dylik uppenbar oriktighet, verkställa nödig rättelse. Någon återförvisning
av ärendet synes därvid ej erforderlig, men styrelsen synes böra
lämna såväl nämnden som sökanden meddelande om sitt beslut i ärendet.
I anslutning till den nu omnämnda siffergranskningen bör pensionsstyrelsen
verkställa kontroll huruvida den pensionssökande eller hans make
redan åtnjuter folkpension. Skulle så befinnas vara fallet, äger styrelsen
givetvis även utan uttryckligt stadgande befogenhet att undanröja nämndens
beslut eller vidtaga nödig rättelse. Också i detta fall bör pensionsnämnden
och sökanden underrättas om ändringen och anledningen därtill.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
43
Även om pensionsstyrelsens granskning inskränkes på sätt i det föregående
anförts kan det tydligen inträffa, att inom styrelsen — i anledning av
stickprovsundersökning eller eljest — upptäckes att av pensionsnämnd meddelat
beslut icke står i överensstämmelse med folkpensioneringslagens föreskrifter.
Pensionsstyrelsen har förutsatt, att styrelsen för sådant fall skulle
ha samma befogenhet som för närvarande att återförvisa ärendet eller ändra
pensionsnämndens beslut. Med styrelsens ställning av tillsynsmyndighet bör
en sådan rätt tillkomma styrelsen. Det kan anmärkas, att med avseende å
ärenden angående olycksfallsförsäkring försäkringsrådet äger en dylik befogenhet
samt att enligt den nya lagen om allmän sjukförsäkring tillsynsmyndigheten
äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga ärende
vari allmän sjukkassa meddelat beslut enligt nämnda lag. En motsvarande
rätt för pensionsstyrelsen i ärenden angående folkpensionering bör dock icke
få avse av pensionsnämnd meddelade skälighetsavgöranden utan endast sådana
frågor av faktisk natur, som enligt lagen äro en förutsättning för rätten
till pension eller böra beaktas vid fastställande av pensionens belopp.
Med hänsyn härtill synes någon återförvisning ej vara erforderlig i sådana
fall då pensionsstyrelsen ägt i samband med granskning av beslutet själv
vidtaga erforderlig rättelse. I andra fall synes däremot styrelsen böra uppdraga
åt pensionsnämnd att upptaga ärendet till förnyad prövning.
Vad i det föregående anförts har närmast avsett handläggningen av nya
ansökningar om folkpension, men äger motsvarande tillämpning i fråga om
ansökningar om höjning av pension. Den ifrågasatta decentraliseringen berör
emellertid även frågor om andra ändringar i redan utgående pensioner.
I den mån dylika ändringar endast innebära ett omräkningsförfarande, såsom
då pensionsbeloppet skall ändras i anledning av förändring med avseende
å den pensionsberättigades ålder, civilstånd eller tillhörighet till bostadskostnadsgrupp
eller som en följd av att hustrutillägg beviljas eller pensionen
skall till beloppet nedsättas i anledning därav att den pensionsberättigade
häktats eller intagits i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller annan
anstalt, synas praktiska skäl tala för att bibehålla pensionsstyrelsens omedelbara
beslutanderätt. Ur administrativ synpunkt talar härför att det torde
vara lättare för pensionsstyrelsen än för nämnderna att erhålla kännedom
om dylika omständigheter. Beträffande å anstalt intagna föreskrives i 17 §
sista stycket nya folkpensioneringslagen att pensionsstyrelsen må medgiva
nära anhörig som för sitt uppehälle är beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt alt uppbära denna eller del därav. Även denna prövning
torde lämpligen alltjämt böra ankomma på pensionsstyrelsen liksom del
torde få ankomma på styrelsen alt i särskilt fall medgiva pensionsberättigad
att trots flyttning till ort i lägre bostadskostnadsgrupp få åtnjuta bostadstilllägg
enligt bestämmelserna för den bostadskostnadsgrupp, varilran flyttningen
iigl ruin.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
I fall, då ändring av pensionsbelopp eljest skall ske, åligger det pensionsnämnden
i det pensionsdistrikt där den pensionsberättigade senast blivit
mantalsskriven, att besluta om ändring av pensionens belopp. Indragning
av pension på grund av värdighetsbestämmelserna beslutas likaledes av
sagda pensionsnämnd. Om handläggningen av sådana ärenden som nu sagts
bör gälla detsamma som om prövningen av ansökningar om pension. Någon
annan granskning från pensionsstyrelsens sida än siffergranskning skall sålunda,
därest besvär ej anföras, icke förekomma i ärenden av förevarande
slag, som angå ålders- eller änkepension. Pensionsstyrelsen har ifrågasatt
att vid indragning eller minskning av pension på grund av de s. k. värdighetsbestämmelserna
beslutet alltid skulle underställas styrelsen med hänsyn
till beslutets stora betydelse för den pensionsberättigade. Ehuru jag finner
styrelsens i detta sammanhang anförda synpunkter värda beaktande, synes
det mig mest följdriktigt att decentralisera prövningen jämväl av dessa ärenden.
Den pensionsberättigade kan alltid besvärsvägen draga frågan under
pensionsstyrelsens prövning, därest han är missnöjd med beslutet.
I enlighet med det anförda skulle pensionsstyrelsens befattning med pensionsnämndernas
beslut i ärenden angående ålders- och änkepension — inberäknat
utgående hustrutillägg eller bostadstillägg — därest besvär ej anförts,
i huvudsak inskränkas till en kontroll av pensionsbeloppets beräkning,
medan däremot i ärenden angående invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg
styrelsen skulle vara skyldig att granska nämndsbesluten i samma
omfattning som hittills. För pensionsstyrelsens del innebär detta en betydande
omläggning, medan däremot pensionsnämndernas arbete icke nämnvärt
påverkas av decentraliseringen. En ny uppgift för nämnderna tillkommer
dock i och med uträknandet av pensionerna. Detta synes böra ske icke
endast i sådana ärenden, vilkas handläggning decentraliseras, utan i alla
pensionsärenden, som handläggas av nämnden, och sålunda jämväl i ärenden
angående invalidpension, sjukbidrag och blindtillägg. För de pensionssökande
torde det nämligen vara av intresse att snarast möjligt få besked
om pensionens storlek, och den omständigheten att beloppet till äventyrs kan
komma att ändras av pensionsstyrelsen synes ej i detta sammanhang böra
tillmätas större vikt.
Enligt min uppfattning bör styrelsens nuvarande eflerkontrollverksamhet
oavsett den av mig förordade decentraliseringen kunna fortgå efter i huvudsak
oförändrade former. Frågan i vad mån särskilda åtgärder kunna finnas
erforderliga för den lokala efterkontrollverksamheten torde få upptagas till
bedömande i samband med utarbetandet av ny instruktion för pensionsnämnderna.
1 samband med efterkontrollen äger givetvis pensionsstyrelsen
liksom hittills befogenhet att anmoda pensionsnämnd att ompröva viss pensionstagares
rätt till pension. För närvarande har pensionsstyrelsen rätt att,
då grundad anledning finnes till antagande att folkpension bör indragas eller
minskas, provisoriskt förordna att pensionen tills vidare icke skall utbetalas
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
eller att den skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må
föranleda. Sådan befogenhet synes alltjämt böra tillkomma styrelsen, även
om prövningen av vissa ärenden decentraliseras på sätt av mig ifrågasatts.
Det kan nämligen icke anses rimligt, att pensionstagaren skall få uppbära
den högre pensionen ända tills ärendet i vederbörlig ordning avgjorts.
I det föregående har icke berörts frågan om handläggningen av ansökningar,
som avse enbart allmän ålderspension. Sadana ansökningar skola i
regel av pensionsnämndens ordförande omedelbart översändas till pensionsstyrelsen.
Med hänsyn till önskvärdheten av snabbhet i handläggningen
synes någon ändring på denna punkt icke påkallad.
Besvärsrätten.
Gällande bestämmelser.
Enligt såväl 1935 års lag om folkpensionering som nya folkpensioneringslagen
(35 §) gäller, att ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare
ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos
styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande,
så att de äro honom tillhanda sist a fjortonde dagen efter beslutets
meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden äger ock
anföra besvär över nämndens beslut, över anförda besvär skall nämnden
avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen. över pensionsstyrelsens
beslut i ärende rörande pension må enligt gällande bestämmelser
klagan ej föras av enskild sakägare. Justitiekanslern eller efter dennes
medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens
ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom
besvär, vilka vid talans förlust skola vara inkomna till socialdepartementet
å trettionde dagen från den dag beslutet gavs.
Enligt lagen om regeringsrätten skola mål angående folkpensionering, invalidunderstöd
och barnbidrag tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande.
I detta sammanhang torde böra erinras att jämväl mål om beslut av tillsynsmyndighet
över registrerade understödsföreningar och om beslut av tillsynsmyndigheten
över stiftelse, varom stadgas i lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser, tillhöra regeringsrättens upptagande och
avgörande, varför besvär över beslut som sammanhänga med pensionsstyrelsens
verksamhet regelmässigt skola i sista instans avgöras av regeringsrätten.
Soclalvårdskommittén.
Enligt socialvårdskommitténs mening föreligger icke något behov att i
princip ändra nuvarande bestämmelser om klagan över pensionsnämnds beslut;
i ett par detaljer borde reglerna dock kunna förbättras. Sålunda syntes
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
böra stadgas att den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt
till pensionsstyrelsen i stället för till pensionsnämndens ordförande, ej må
utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit
till pensionsstyrelsen före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall borde pensionsstyrelsen ha att omedelbart överlämna besvären till vederbörande
pensionsnämndsordförande för vederbörlig behandling. Har
pensionsnämnd särskild expedition, syntes besvären böra anses såsom inkomna
till pensionsnämndens ordförande den dag de inkommit till expeditionen.
Vad sålunda föreslagits torde redan nu tillämpas i praxis.
Kommittén har vidare anfört, att det i de flesta fall borde vara tillfyllest
att pensionsnämndens ordförande yttrade sig över inkomna besvär, såvida
det icke vore han själv som besvärat sig. Den nuvarande bestämmelsen
kunde, om den tillämpades strängt, leda till en betydande försening av ärendes
slutliga avgörande. Enligt vad kommittén anför, torde det vara vanligt
att pensionsnämnd bemyndigar sin ordförande att avgiva yttrande över inkomna
besvär.
Kommittén har vidare anfört att det i viss utsträckning förekomme att
ombud utan motivering anförde besvär över pensionsnämndens beslut. Enligt
kommitténs mening borde emellertid ombud alltid angiva skälen för
besvären.
Vad härefter angår frågan om klagan över pensionsstyrelsens beslut må
här erinras, att kommittén i sitt förslag till lag angående allmän sjukförsäkring
ansett att klagan ej skulle få föras mot pensionsstyrelsens beslut i fråga
som sammanhängde med den allmänna sjukförsäkringen, men att i den nya
lagen om allmän sjukförsäkring influtit bestämmelser om att i vissa fall
sådan klagan skall kunna föras, därvid prövningen sker av Kungl. Maj:t i
statsrådet. För klagorätt förutsättes att tillsynsmyndigheten, d. v. s. pensionsstyrelsen,
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där
någon av dem som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av
ärendet uttalat avvikande mening ävensom där tillsynsmyndigheten finner
utgången av ärendet vara av synnerlig betydelse för part.
I fråga om behovet av bestämmelser om besvär över pensionsstyrelsens
beslut i folkpensionsfrågor har soeialvårdskommittén anfört, att detta behov
uppenbarligen vore beroende såväl av den betydelse sådan frågas avgörande
kunde ha för sökanden eller det allmänna som av sättet för frågornas handläggning
inom pensionsstyrelsen. Ökningen av pensionsförmånernas storlek
skärpte kravet på tillförlitlighet vid pensionsärendenas avgörande, vilket förhallande
talade för att pensionsstyrelsens beslut borde kunna överklagas i
viss utsträckning, förhållande! medförde emellertid också behov av en omsorgsfullare
handläggning av dessa ärenden inom pensionsstyrelsen och i den
man detta behov tillgodosages, minskades behovet av besvärsmöjligheter.
Kommittén har vidare anfört följande.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.
47
Det torde under alla förhållanden vara nödvändigt att besvärsrätten i folkpensionsärendena
begränsas, enär eljest kan befaras att en mycket stor del
av de ärenden, i vilka ansökan om pension eller ansökan om högre pension
avslås av pensionsstyrelsen, komma att dragas inför den högsta instansen.
Antalet avslagna sådana ansökningar utgjorde åren 1942—1945 respektive
8 694, 8 044, 6 899 och 6 704. Inkomstprövningens partiella bortfallande
kan antagas verka sänkande å antalet avslagna ansökningar. I höjande
riktning verka höjningen av pensionsförmånerna, familjepensioneringens
konstruktion och änkepensionerna. Det är därför icke uteslutet att, om besvärsrätten
icke på lämpligt sätt beskäres, antalet pensionsärenden som
skulle dragas under den högsta instansen kunde komma att stiga till omkring
5 000 om året.
Det bereder emellertid stora svårigheter att avgränsa vissa fall, i vilka
besvärsrätt skall föreligga, enär i så gott som alla fall beviljandet av folkpension
är en fråga av synnerlig vikt för den sökande samt det ofta är svårt
att anlägga principiella synpunkter på ett ärende, vars avgörande är beroende
av bedömningen av invaliditetsgraden eller sökandens framtida arbetsinkomst.
De förhållanden som påverka en sådan bedömning äro av mycket
varierande natur. En möjlighet vore att pensionsstyrelsen, sammansatt på
särskilt sätt, finge avgöra om dess beslut i pensionsärende finge överklagas.
Överklagande skulle i så fall medgivas dels då invaliditetsfråga kan anses
tveksam och dels då beräkning av inkomst eller tillämpning av påföljdsbestämmelse
är tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
för den pensionsberättigade. Beslut bör dock alltid få överklagas, då någon
av dem, som pröva rätten att överklaga, finner skäl härför föreligga.
Rörande frågan om besvärsinstansen har kommittén anfört, att en besvärsordning
motsvarande den, som föreslagits beträffande sjukförsäkringen, icke
torde vara att tillråda inom folkpensioneringen. Folkpensionsärenden vore
enligt kommitténs mening av sådan natur att de icke lämpade sig för avgörande
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Därest klagorätt över pensionsstyrelsens
beslut i pensionsärenden skulle föreligga, syntes överinstansen böra eitgöras
av en myndighet, som hade alt mera regelbundet handlägga frågor
rörande bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbets- och andra
inkomster, och denna myndighet borde även hava tillgång till erforderlig
medicinsk expertis. Ur dessa synpunkter syntes icke heller regeringsrätten
lämpligen böra vara den högsta instansen. Kommittén ville även framhålla,
att det skulle vara av stor betydelse för samordningen av de olika socialförsäkringsgrenarna
om den högsta instansen vore gemensam för samtliga.
Med hänsyn till det sagda har kommittén föreslagit, att frågan om inrättande
av eu socialförsäkringsöverdomstol upptages till utredning och att i
avbidan på denna frågas lösning nuvarande bestämmelser om besvär över
pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden bibehållas.
Yttrandena.
Socialvårdskommitténs uttalanden angående besvärsrätten över pensionsnämnds
beslut har i yttrandena berörts endast av pensionsstyrelsen, som
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
— i anslutning till vad socialvårdskommittén anfört -— föreslagit, att föreskrift
meddelas om att pensionsnämnd eller av nämnden utsedd ledamot
skall yttra sig i anledning av besvär över nämndens beslut, som anförts av
ordföranden, under det att denne skall yttra sig i anledning av övriga över
nämndens beslut anförda besvär. Pensionsstyrelsen borde dock äga rätt att,
då yttrande ej avgivits av nämnden, inhämta jämväl dennas yttrande. Möjligen
borde därvid yttrande över besvären insändas till pensionsstyrelsen
inom viss tid.
Socialvårdskommitténs förslag om utredning angående inrättande av en
socialförsäkringsöverdomstol har tillstyrkts av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och försäkring srådet samt av några av pensionsstyrelsens
ortsombud. Föreningen pensionsnämndsordförande i Stockholm
har förklarat, att möjlighet borde skapas för den enskilde sakägaren
att få pensionsstyrelsens beslut i vissa frågor prövade av högre instans och
att utredning på denna punkt vore erforderlig. Riksförsäkringsanstalten och
försäkring srådet ha ansett det böra övervägas om icke socialförsäkringsöverdomstolen
borde tillskapas genom ombildning av försäkringsrådet, som
redan nu på grund av sin ställning såsom överdomstol inom den sociala
olycksfallsförsäkringen hade att fatta avgöranden bland annat i frågor rörande
bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbetsförtjänster. Försäkringsrådet
har i denna del hänvisat till det yttrande rådet avgivit över
förslaget till lag om allmän sjukförsäkring, däri påpekats önskvärdheten av
att rådet bleve högsta instans såväl i sjukkassemål som i folkpensionsärenden.
Tanken på tillskapandet av en socialförsäkringsöverdomstol avvisas av
pensionsstyrelsen, som anfört, att enligt vad styrelsen kunnat finna hittills
icke förelegat något behov av utvidgning utav rätten till besvär i folkpensionsärenden
och att det icke vore troligt, att någon större ändring i detta
förhållande kunde förväntas i anledning av den nya lagstiftningen. Jämväl
flertalet hörda pensionsombud och pensionsnämnder ha funnit behov saknas
av ändrade hesvärsregler.
Departementschefen.
I det föregående har jag förordat, att pensionsnämndernas beslut i viss
omfattning skola bli gällande utan den granskning från pensionsstyrelsens
sida som för närvarande äger rum. Det är givet, att härigenom rätten att
anföra besvär över pensionsnämnds beslut kommer att öka i betydelse och
att antalet besvärsmål i pensionsstyrelsen kommer att bli högre än vad eljest
skulle blivit fallet. Särskilt under de första åren efter den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande torde man få räkna med att besvärsförfarandet
blir flitigt anlitat. Någon anledning att i princip ändra de nuvarande reglerna
om rätten att anföra besvär över pensionsnämnds beslut torde emel
-
Kiingl. Maj:ts proposition nr 50.
49
lertid icke föreligga. Med anledning av vad socialvårdskommittén anfört
därom att det i viss utsträckning förekommer att styrelsens ortsombud utan
motivering anföra besvär över pensionsnämnds beslut vill jag instämma i
kommitténs uttalande, att skälen för besvären böra angivas.
Socialvårdskommittén har i sitt betänkande föreslagit vissa detaljändringar
i gällande regler om förfarandet i besvärsmål. Jag har intet att erinra mot
kommitténs förslag, att den omständigheten att besvären ingivits direkt till
pensionsstyrelsen icke skall utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning,
därest besvären inkommit till styrelsen före besvärstidens utgång. En
bestämmelse av motsvarande innehåll har upptagits i den nya lagen om
allmän sjukförsäkring (101 §). I enlighet med vad kommittén uttalat torde
i fall som här avses pensionsstyrelsen böra överlämna handlingarna till
vederbörande pensionsnämndsordförande för yttrandes avgivande. Att besvär
som ingivits till för pensionsnämnd särskilt anordnad expedition därigenom
skola anses ha kommit nämndens ordförande till handa finner jag
självfallet. Föreskrift härom torde ej behöva intagas i lagtexten.
Socialvårdskommittén har vidare anfört, att det i de flesta fall borde vara
tillfyllest att pensionsnämndens ordförande ensam avgåve yttrande över besvär,
som ej anförts av honom själv. Pensionsstyrelsen har i anslutning till
detta uttalande föreslagit införande av föreskrift att över besvär, som anförts
av ordföranden, yttrande skulle avgivas av nämnden eller någon av
nämnden utsedd ledamot medan i övriga fall ordföranden skulle yttra sig.
Styrelsen borde dock alltid äga rätt att inhämta jämväl nämndens yttrande.
Vad sålunda föreslagits har motiverats med den tidsvinst som skulle uppkomma
därigenom att yttrande över besvären kunde avgivas utan att
nämndssammanträde behövde avvaktas. Kommittén har tillika anmärkt, att
det för närvarande torde vara vanligt, att pensionsnämnd bemyndigar ordföranden
att avgiva yttrande över inkomna besvär. Då det är angeläget att
pensionsärendenas handläggning icke fördröjes, synes mig denna fråga vara
värd beaktande. Någon ändring av gällande regler torde dock icke böra ske
för sådana fall, då vid beslutets fattande inom nämnden yppats olika meningar.
Jag föreslår fördenskull en sådan utformning av regeln, att yttrande
över anförda besvär skall avgivas av nämnden, dock att, därest skiljaktig
mening ej yppats inom nämnden vid beslutets fattande, yttrande må avgivas
av ordföranden.
över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende kan för närvarande klagan
ej föras av enskild part. Socialvårdskommittén har funnit någon ändring
liärutinnan icke böra ske, men förordat, att frågan om inrättande av
en socialförsäkringsöverdomstol, som skulle vara högsta instans jämväl i
fråga om andra socialförsäkringsformer, bleve föremål för utredning. En
dylik utredning har förordats av åtskilliga av remissinstanserna. Pensionsstyrclsen
har dock för sin del funnit något behov av utvidgning av rätten
Jill besvär i folkpensionsärenden icke föreligga. Själv delar jag uppfatt
Bihang
till riksdagens protokoll 1047. 1 snrnl. Nr 50. 4
50
Kungl. Maj:ls proposition nr 50.
ningen att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans bör bli föremål för övervägande. Tidpunkten härför
synes mig dock ännu icke inne i betraktande därav att reformarbetet på
socialförsäkringens område alltjämt pågår. Den ifrågasatta utredningen synes
fördenskull böra tills vidare anstå.
I den nya lagen om allmän sjukförsäkring har införts möjlighet att hos
Kungl. Maj:t överklaga tillsynsmyndighetens — pensionsstyrelsens — beslut
i ärenden som angå lagens tillämpning, ehuru endast i viss begränsad omfattning.
Såsom skäl för införandet av denna besvärsrätt har jag anfört
bland annat, att rätten till sjukhjälp ofta torde vara av stor ekonomisk betydelse
för den enskilde samt att tillvaron av en överinstans torde medföra
större garantier att spörsmål av mera principiell art ägnades en noggrann
prövning. Såsom ett skäl att förlägga prövningen av besvärsärendena till
Kungl. Maj:t i statsrådet har jag anfört att det särskilt under de första åren
efter den nya lagens ikraftträdande kunde vara av vikt att chefen för socialdepartementet
bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Vad sålunda
anförts synes mig i allt väsentligt äga motsvarande tillämpning i ärenden
angående folkpension. Jag finner det därför påkallat, att jämväl i dylika
ärenden möjlighet för den enskilde att anföra besvär över pensionsstyrelsens
beslut införes. Rätten därtill måste dock med hänsyn till ärendenas antal
på något sätt begränsas. Såsom socialvårdskonnnittén påpekat är i så gott
som alla fall beviljandet av folkpension eu fråga av synnerlig vikt för den
sökande, varför de i sjukförsäkringslagen upptagna förutsättningarna för
att besvärsrätt skall föreligga icke lämpligen kunna tagas till förebild för
motsvarande bestämmelser i folkpensioneringen. Det synes icke möjligt att
lösa frågan på annat sätt än att åt pensionsstyrelsen inrymmes en diskretionär
prövningsrätt i vilka fall besvär skola få anföras. Därvid torde, i
huvudsaklig anslutning till vad socialvårdskommittén uttalat, böra föreskrivas
att pensionsstyrelsen skall lämna tillstånd till klagan, då fråga om sökanden
är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandes inkomst
befinnes vara tveksam och tillika av stor bety^delse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller pensionsstyrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Härutöver bör, liksom
i fråga om sjukförsäkringen, tillstånd alltid lämnas, då någon av dem
som inom pensionsstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande
mening. Nuvarande bestämmelser om rätt för annan än enskild
att anföra besvär över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden torde
däremot kunna kvarstå i oförändrat skick. Frågan om den ändring i regeringsrättslagen
som påkallas av den av mig nu förordade omläggningen av
besvärsförfarandet torde senare få anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
51
Utbetalningsfrågor.
Gällande bestämmelser m. in.
I såväl 1935 års lag om folkpensionering som den nya lagen i samma
ämne stadgas att det ankommer på Konungen alt förordna angående sättet
och tiden för utbetalning av folkpension. Bestämmelserna härom äro för
närvarande meddelade i en den 25 september 1942 utfärdad kungörelse (nr
772) som genom kungörelse den 1 juni 1945 (nr 237) undergått viss ändring.
Därjämte ha detaljbestämmelser utfärdats av pensionsstyrelsen och
generalpoststyrelsen.
Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till ny lagstiftning
om folkpensionering, att i lagen skulle införas bestämmelse därom
att folkpension skulle utbetalas månadsvis, därvid den finge anses belöpa
på december månad med högst elva kronor högre belopp än på envar av
årets övriga månader. Folkpension, som utgjordes av enbart grundpension
eller som vore änkepension, skulle dock kunna utbetalas kvartalsvis, därvid
den i fråga om änkepension finge anses belöpa på kalenderårets sista
kvartal med högst tre kronor högre belopp än på ett vart av årets övriga
kvartal. Syftet med de sålunda föreslagna bestämmelserna var att möjliggöra
att folkpension alltid skulle kunna utbetalas i jämna kronor. Bestämmelserna
upptogos emellertid icke i det förslag till ny lag om folkpensionering,
som förelädes riksdagen, med hänsyn till socialvårdskommitténs fortsatta
arbete angående förändrad ordning för utbetalningen av folkpensionerna.
I nu förevarande betänkande har socialvårdskommittén föreslagit att det
nuvarande systemet för utbetalning av folkpensioner skulle utbytas mot ett
nytt system, enligt vilket utbetalningarna skulle verkställas centralt därigenom
att från pensionsstyrelsen utsändes särskilda folkpensionsanvisningar.
Sedan yttranden över betänkandet i denna del inkommit från pensionsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och statens organisationsnämnd har Kungl. Maj:t
genom beslut den 21 juni 1946 förklarat sig avse att lägga det framlagda
förslaget angående sättet för utbetalningen av folkpensionerna, sett ur teknisk
synpunkt, till grund för en omläggning av utbetalningssystemet.
Socialvårdskommittén.
Kommittén har i förevarande betänkande föreslagit upptagande i nya folkpensioneringslagen
av de regler för utbetalning månadsvis som kommittén
tidigare föreslagit. Emellertid har den jämkning förordats, att någon föreskrift
om utbetalning av änkepensioner icke borde meddelas, då med det nya
utbetalningssättet del vore lämpligast att utbetala samtliga änkepensioner
månadsvis.
Kommittén har vidare anfört följande.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Därest såsom föreslagits den på december månad belöpande folkpensionen
kan uppgå till högre belopp än den, som belöper på envar av årets
övriga månader, torde såsom kommittén föreslagit i sitt betänkande angående
lag om folkpensionering böra föreskrivas, att vid beräkning av kommuns
bidrag till pensionskostnaderna en tolvtedel av pensionsberättigad årligen
tillkommande tilläggspension, änkepension och bostadstillägg skall anses
belöpa på varje månad. Beräkningen av kommunens bidrag skulle i annat
fall onödigtvis försvåras. I samband härmed må beröras ytterligare en
av kommittén föreslagen bestämmelse, som icke medtagits i den föreslagna
folkpensioneringslagen, nämligen att vid beräkning av kommuns bidrag skall
höjning eller sänkning, som sker på grund av stadgandet om avrundning
av folkpensionen till närmast hela krontal, anses ha skett proportionellt å
tilläggs- eller änkepension och bostadstillägg. Genom en sådan föreskrift undanröjes
all ovisshet om kommunbidragets beräkning, då sådan avrundning
skett.
Härutöver har kommittén upptagit en del ytterligare spörsmål rörande
folkpensionernas utbetalning till behandling. I fråga om hustrutilläggen har
kommittén sålunda ansett skäl tala för att dessa borde utbetalas till hustrun
själv. I annat fall uppstode svårigheter, när mannen på statens bekostnad
intoges på anstalt eller han intoges på fattigvårdsanstalt eller fattigvården
eljest vore berättigad uppbära hans folkpension, ävensom då hustrun vore
omhändertagen å anstalt. Kommittén föresloge därför att i 38 ''§ nya lagen
om folkpensionering intoges bestämmelse att hustrutillägg uppgående till
lägst 60 kronor skulle utbetalas till hustrun. De fall då hustrutillägget understege
nämnda belopp torde bli mycket få. Någon olägenhet syntes icke
behöva uppkomma av att hustrutillägget i dessa fall utbetalades till mannen
för undvikande av separat utbetalning av alltför små belopp.
Vad angår möjligheten för pensionsstyrelsen att bestämma om utbetalning
av folkpension till annan än pensions tagaren själv bär social vårdskommittén
erinrat, att kommittén i sitt betänkande angående lag om folkpensionering
förklarat sig icke kunna förorda ett så starkt ingrepp i folkpensionärernas
frihet att själva råda över sina medel som ett generellt bemyndigande
för pensionsstyrelsen att besluta om pensionsutbetalning till annan än
pensionstagaren skulle innebära. Kommittén funne icke heller nu skäl föreligga
att i lagtexten införa ett sådant bemyndigande. Frånvaron av ett sådant
bemyndigande borde emellertid enligt kommitténs mening icke utgöra hinder
för Kungl. Maj:t att, i samband med utfärdandet av detaljbestämmelser
rörande utbetalningsförfarandet, föreskriva att folkpension skulle i vissa angivna
fall kunna utbetalas annorledes än direkt till pensionstagaren under
förutsättning, att betryggande garantier funnes för att dennes rätt icke träddes
för nära. Sålunda borde utbetalning av folkpensionen till pensionstagare,
som för längre tid är intagen å sjukvårdsanstalt utan att vara omyndigförklarad,
kunna ske till anstalten eller till vid densamma anställd
tjänsteman under förutsättning att särskilt postgirokonto öppnats för pensionsbetalningar
till patienter vid anstalten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
53
För ett särskilt fall har social vårdskommittén föreslagit införande i lagtexten
av bestämmelse om rätt för pensionsstyrelsen att utbetala folkpension
till annan än den därtill berättigade. Kommittén har nämligen, under åberopande
av vad i samband med nya folkpensioneringslagens tillkomst förekommit
angående alkoholmissbrukares rätt till folkpension, förklarat, att
det skulle vara tilltalande därest påföljdsbestämmelsen vid alkoholmissbruk
kunde ersättas med ett stadgande, som innebure möjlighet för pensionsstyrelsen
att i fall av alkoholmissbruk utbetala folkpension till annan än den
pensionsberättigade själv, exempelvis till kommunal myndighet eller till den
pensionsberättigades make. Då kommittén ställt sig tveksam inför spörsmålet
att giva pensionsstyrelsen ett allmänt bemyndigande att utbetala pensionen
till annan än den pensionsberättigade, syntes en framkomlig väg vara
att gåva pensionsstyrelsen sådan befogenhet, därest nykterhetsnämnd gjorde
framställning därom. Kommittén förordade därför att ifrågavarande värdighetsbestämmelse
finge utgå ur 16 §, samt att i stället i 38 § infördes en bestämmelse
av innehåll att pensionsstyrelsen ägde, där nykterhetsnämnd därom
gjort framställning, besluta, att folkpension till den, vilken är eller nyligen
varit hemfallen åt alkoholmissbruk, skulle utbetalas till annan än den
pensionsberättigade.
Yttrandena.
Pensionsstyrelsen har förklarat att en tillfredsställande lösning av problemet
om utbetalning av folkpension till annan än den pensionsberättigade
syntes kunna vinnas på den av socialvårdskommittén anvisade vägen. Kungl.
Maj:t skulle således, i samband med utfärdandet av detaljbestämmelser rörande
utbetalningsförfarandet föreskriva, att folkpension i vissa angivna fall
skulle kunna utbetalas annorledes än direkt till pensionstagaren. Pensionsstyrelsen
har i samband härmed understrukit att det i här förevarande avseende
ej vore tillfyllest att pensionsmyndigheterna sökte föranstalta om
omyndigförklaring av pensionstagare som ej vore i stånd att själv handha
sin ekonomi. Styrelsen hade hittills när dylika hänvändelser gjorts mötts
av ett kompakt motstånd, kanske ofta beroende på det besvär som nödvändigt
uppstode i samband med ordnandet av omyndigförklaringen och svårigheten
att finna en lämplig och villig förmyndare, men understundom
också till följd av till synes onödiga men ur folkpsykologisk synpunkt lättförklarliga
hänsyn till den person som ansåges böra omyndigförklaras.
Rörande den närmare utformningen av de ifrågasatta utbetalningsföreskrifterna
har pensionsstyrelsen anfört följande.
Härvid synes i första hand böra ifrågakomma bemyndigande för pensionsstyrelsen
att utbetala pensionen till annan än pensionstagaren själv, då
styrelsen efter hörande av vederbörande pensionsnämndsordförande jämte
annan lokal myndighet som kan ifrågakomma finner utrett, att pensionen
uppenbarligen kommer att missbrukas för ändamål vartill den ej är avsedd.
Härigenom löses bl. a. utbetalningsfrågan för pensionstagare vilken på grund
54
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
av alkoholmissbruk icke bör i vanlig ordning få uppbära folkpensionen.
Socialvårdskommitténs förslag att i sistnämnda fall göra bemyndigandet beroende
av framställning från nykterhetsnämnd, kan styrelsen dock icke biträda.
Däremot bör nykterhetsnämnd beredas tillfälle att yttra sig. Att i
berörda fall utbetala pensionen till den pensionsberättigades make, vilket
kommittén tänkt sig såsom en möjlighet, torde enligt styrelsens åsikt endast
sällan kunna ifrågakomma.
Vidare bör i utbetalningsföreskrifterna införas den av socialvårdskommittén
föreslagna bestämmelsen om utbetalning av folkpension för pensionstagare,
som för längre tid är intagen å sjukvårdsanstalt utan att vara omyndigförklarad.
I detta sammanhang bör erinras om den av kommittén i sitt
betänkande XI (SOU 1945:46) sid. 114 föreslagna möjligheten för kommun
att direkt från pensionsmyndigheterna erhålla det fastställda ersättningsbeloppet,
därest folkpensionär skulle betraktas som betalande inackordering
å ålderdomshem.
Slutligen bör utöver förutnämnda bemyndiganden i detaljbestämmelserna
inrymmas föreskrift om möjlighet för pensionsstyrelsen att efter framställning
eller medgivande av den som äger uppbära folkpension och, där så finnes
påkallat, efter hörande av vederbörande pensionsnämndsordförande besluta
utbetalning av folkpensionen till annan än den som eljest skolat uppbära
pensionen. En föreskrift härom motiveras bl. a. av önskvärdheten av
att förebygga de missförhållanden, som kunna föranledas av ett användande
av fullmakt utan inskränkning. För att detta ändamål skall nås bör tillika
föreskrivas att folkpension må utkvitteras endast av adressaten personligen.
Någon större olägenhet härav torde ej behöva befaras. För pensionstagaren
skulle ju enligt vad ovan sagts alltid finnas möjlighet att begära pensionens
utbetalning till annan. Vidare står det honom fritt att, sedan folkpensionsanvisningen
kvitterats, anlita bud. Erinras må även om möjligheten att få
anvisningen eftersänd.
Att begagnandet av fullmakt undvikes anser pensionsstyrelsen vara en omständighet
som bör tillmätas stor betydelse vid ståndpunktstagandet till förevarande
utbetalningsspörsmål. Rätt att utan särskild prövning använda fullmakt
kan nämligen lätt leda till missbruk av pensionen.
Av praktiska skäl bör föreskrivas, att framställning om utbetalning av
folkpension till annan än den pensionsberättigade själv eller dennes förmyndare
skall göras hos vederbörande pensionsnämndsordförande å av pensionsstyrelsen
fastställt formulär.
I anslutning till vad ovan anförts vill pensionsstyrelsen erinra om, att
styrelsens förslag i yttrandet den 14 januari detta år att i vissa fall ersätta
reglerna i 9 § av nu gällande folkpensioneringslag om avslag å ansökan
respektive indragning av tilläggspension med stadgande om rätt för styrelsen
att utbetala vederbörandes folkpension till annan än den pensionsberättigade
själv avsåg fall, då »pensionsberättigad under avsevärd tid inom de
två senaste åren före ansökning om tilläggspension varit hemfallen åt dryckenskap
eller eljest fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen
icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig». Socialvårdskommitténs förslag
härutinnan berör emellertid endast fall av alkoholmissbruk men icke övriga
fall, som varit föremål för denna påföljdsbestämmelse. Skulle pensionsstyrelsen
icke anförtros bemyndigande, som ovan sagts, nödgas styrelsen föreslå
en utvidgning av den ifrågavarande påföljdsbestämmelsen så att den avser
fall, då vederbörande fört förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen
icke sökt ärligen försörja sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
55
Pensionsstyrelsen vill ånyo framföra önskemålet, att bestämmelser om utbetalning
av folkpension om möjligt sammanföras. Styrelsen får därför föreslå,
att bestämmelsen härom i 14 § lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa inarbetas i den nya folkpensioneringslagen
eller möjligen inflyter bland de detaljbestämmelser rörande utbetalningsförfarandet,
som Kungl. Maj:t har att utfärda.
1 detta sammanhang vill pensionsstyrelsen slutligen erinra om, att styrelsen
i skrivelse till Konungen den 26 november 1945 ifrågasatt, huruvida icke åtgärder
borde övervägas i syfte att undanröja de mest framträdande olägenheterna
av att för närvarande ett icke obetydligt överskott å uppburen folkpension
i vissa fall uppkommer sedan vårdavgift erlagts för å anstalt intagen
pensions tagare. Olägenheterna komma att väsentligt förstoras efter
genomförandet av den nya folkpensioneringslagen. Styrelsen anser det därför
ofrånkomligt att ifrågavarande spörsmål snarast möjligt erhåller sin
lösning.
Av pensionsstyrelsen hörda ortsombud och pensionsncimnder ha i flera fall
tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna. En pensionsnämnd har ansett att
hustrutillägg alltid, oavsett beloppet, borde utbetalas till hustrun, och ett ombud
har i denna del föreslagit att hustrutillägget skulle utbetalas till hustrun,
om det ej understege 36 kronor om året.
I övriga yttranden har här förevarande spörsmål berörts allenast av socialstyrelsen
och överståthållarcimbetet. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att
pensionen till alkoholmissbrukare skall kunna utbetalas exempelvis till kommunal
myndighet eller den pensionsberättigades make; i många fall torde
det vara lämpligt att nykterhetsnämnd eller av dylik förordnad övervakare
berättigades uppbära pensionen. Det syntes vara önskvärt, att innebörden
av dylika förordnanden klargjordes genom att i lagtexten utsädes att pensionsbeloppet
skulle användas till den pensionsberättigades eller hans familjs
uppehälle, överståthållarämbetet har anfört, att i vissa fall det avsedda syftet
icke torde vinnas genom en föreskrift om rätt för pensionsstyrelsen att
på framställning av nykterhetsnämnd besluta om utbetalning av folkpension
till annan än den pensionsberättigade. Beträffande kommuner med större
folkmängd kunde det nämligen icke förutsättas, att nykterhetsnämnden hade
kännedom om alla personer, som vore hemfallna åt dryckenskap. Det syntes
därför lämpligt med uttrycklig föreskrift om att därest pensionsnämnd vid
utredning i folkpensionsärende finge kännedom om omständigheter, som
tydde på att vederbörande vore hemfallen åt alkoholmissbruk, pensionsnämnden
underrättade nykterhetsnämnden därom. Härigenom sattes nykterhetsnämnden
i tillfälle att, efter vederbörlig utredning, eventuellt göra
framställning om pensionens utbetalande till annan än den pensionsberättigade.
Departementschefen.
Det nya utbetalningssystem för folkpensionerna, varom Kungl. Maj:t i
princip fattat beslut, innebär att det nuvarande kvittenshäftessystemet skall
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ersättas av utbetalning genom centralt utfärdade särskilda folkpensionsanvisningar,
vilka från pensionsstyrelsen utsändas till postanstalterna för utdelning
till de pensionsberättigade. Dessa skola därefter äga lyfta pensionsbeloppen
å vederbörlig postanstalt. Utbetalningen förutsättes skola liksom
hittills i regel ske månadsvis. Mot socialvårdskommitténs förslag att folkpension,
som utgöres av enbart grundpension, skall utbetalas kvartalsvis har
jag ej något att erinra. I likhet med kommittén förordar jag vidare att i
lagen om folkpensionering införas uttryckliga bestämmelser i här förevarande
avseenden samt att därvid stadgas att pensionen skall anses belöpa
på december månad med högst elva kronor högre belopp än på envar av
årets övriga månader. Genom sistnämnda stadgande vinnes att pensionen
alltid kan utbetalas i jämnt antal kronor. De av kommittén i detta sammanhang
föreslagna föreskrifterna om särskilda regler för kommunbidragens
beräkning torde böra bli föremål för övervägande i samband med att frågan
om kommunbidragens konstruktion upptages till avgörande.
Socialvårdskommittén har föreslagit att hustrutillägg till folkpension skall,
utom för det fall att hustrutillägget understiger 60 kronor om året, utbetalas
till hustrun själv samt till stöd därför åberopat, att eljest svårigheter skulle
kunna uppstå, när endera av makarna omhändertoges på anstalt och i vissa
andra fall. Då grunden till att hustrutillägg införts är den, att eljest mången
gång två åldriga makar skulle bliva hänvisade att försörja sig å allenast
mannens pension, samt hustrun själv uppbär sin folkpension, då båda makarna
äro pensionsberättigade, synes detta kommitténs förslag böra genomföras.
Anledning synes mig dock icke föreligga att göra något undantag för
sådana fall då hustrutillägget icke uppgår till 60 kronor. Dessa fall torde
komma att bliva sällsynta och anledning att i lagstiftningen särskilt beakta
dem synes mig ej föreligga.
Jag övergår härefter till frågan om folkpensions utbetalning till annan än
pensionstagaren, då fråga ej är om hustrutillägg. Socialvårdskommittén har
i denna del för ett särskilt fall, nämligen i fråga om pensionsberättigad
som är hemfallen åt alkoholmissbruk, föreslagit att i lagen skulle inryckas
föreskrifter som möjliggjorde folkpensionsutbetalning till annan, exempelvis
till kommunal myndighet eller till den pensionsberättigades make. I
samband härmed borde enligt kommitténs mening den särskilda bestämmelsen
om indragning av folkpension vid alkoholmissbruk utgå ur lagen.
Detta förslag synes mig böra godtagas. Regler av nu antytt innehåll synas
med hänsyn till deras för pensionstagaren ingripande betydelse böra införas
i själva lagen. Jag kan alltså icke ansluta mig till pensionsstyrelsens uppfattning,
att denna fråga skulle regleras i av Kungl. Maj:t utfärdade utbetalningsföreskrifter.
Icke heller finner jag anledning att utsträcka bestämmelserna
att avse jämväl sådana fall då den pensionssökande kan anses ha fört
ett förargelseväckande levnadssätt eller icke efter förmåga sökt ärligen försörja
sig. Då de nuvarande bestämmelserna om indragning av pensionen i
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
57
dylika fall ansetts kunna utgå ur lagtexten, enär tillämpning av desamma
ytterst sällan förekommer, synes anledning saknas att införa särskilda utbetalningsregler
i indragningsbestämmelsernas ställe.
I likhet med socialvårdskommittén anser jag föreskrift om folkpensionens
utbetalande till annan än den pensionsberättigade i fall av alkoholmissbruk
böra meddelas endast då nykterhetsnämnd gjort framställning därom. Något
hinder för att initiativ till sådan framställning tages från pensionsnämnden
eller dess ordförandes sida föreligger uppenbarligen icke. Särskilda föreskrifter
härutinnan torde emellertid ej vara behövliga.
Av det redan sagda framgår att jag icke kan ansluta mig till pensionsstyrelsens
förslag om bemyndigande för styrelsen att i sådana fall då styrelsen funne
utrett, att pensionen uppenbarligen komme att missbrukas för ändamål, vartill
den ej är avsedd, besluta om pensionens utbetalning till annan än den pensionsberättigade.
De fall, då det kan ifrågasättas att folkpension skall utbetalas
till annan än den berättigade äro, förutom då den pensionsberättigade är
hemfallen åt alkoholmissbruk, enligt min mening endast sådana, där pensionstagaren
till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig
orsak är ur stånd att omhänderhava honom tillkommande folkpensionsbelopp
ävensom sådana, där pensionstagaren åtnjuter anstaltsvård. I
förstnämnda fall är det till en början klart, att om pensionstagaren är omyndigförklarad
pensionen skall utbetalas till förmyndaren. Såsom pensionsstyrelsen
anfört, torde emellertid svårigheter stundom möta att få en person
omyndigförklarad, oaktat skäl därtill föreligga. Då folkpensionen ofta torde
vara den pensionsberättigades enda eller huvudsakliga tillgång, kan det också
finnas skäl att icke påfordra omyndigförklaring. I dessa fall synes en möjlighet
böra finnas att förordna, att annan äger för pensionstagarens räkning
lyfta hans folkpension. Beslutanderätten härutinnan torde, till undvikande
av att ärendets avgörande fördröjes, böra ligga hos pensionsstyrelsen. Jag
förutsätter därvid, att styrelsen från pensionsnämnden eller dess ordförande
eller andra ortsmyndigheter införskaffar erforderlig utredning.
Socialvårdskommittén —- som avvisat tanken att generellt bemyndiga pensionsstyrelsen
att besluta om pensionsutbetalning till annan än pensionstagaren
— har ansett föreskrifter om sådan utbetalning kunna meddelas i administrativ
ordning. Frågan är emellertid så betydelsefull för pensionstagarna,
att jag finner mig böra förorda att huvudgrunderna fastslås i själva
lagen. I enlighet härmed förordar jag att i folkpensioneringslagen införes
föreskrift om rätt för pensionsstyrelsen att i sådana fall för vilka jag nu
redogjort utbetala pensionen till annan än den pensionsberättigade.
Vad härefter angår anstaltsvårdade pensionärer innehåller nya lagen om
folkpensionering i likhet med den gamla föreskrift om rätt för fattigvårdssamhälle
att uppbära folkpensionen för den som är intagen å fattigvårdssamliälle
tillhörig anstalt eller mot avgift som av fattigvårdssamliälle erlägges
åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt. Fattigvårdssamhället
58
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
äger av folkpensionen tillgodogöra sig kostnaderna för pensionstagarens
vård eller försörjning eller i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad,
men skall enligt nya lagen om folkpensionering tillhandahålla pensionstagaren
visst belopp för månad eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga
nytta. Vad sålunda gäller om fattigvårdssamhälles rätt att uppbära pension
skall enligt nya lagen om folkpensionering äga motsvarande tillämpning å
kommun, såvitt angår pensionsberättigad som jämlikt barnavårdslagen omhändertagits
av barnavårdsnämnd.
Beträffande sådana anstaltsvårdade pensionstagare, i fråga om vilka fattigvårdssamhälle
ej äger uppbära folkpensionen, bör om deras rätt härutinnan
i princip gälla detsamma som om andra pensionstagare. Deras rätt att själva
omhänderta pensionen måste dock lida samma inskränkningar som gälla i
Iråga om andra medel, vilka tillfalla dem under anstalts vistelsen. I praktiken
torde det sålunda i mycket stor utsträckning bliva så, att någon tjänsteman
vid anstalten får ta hand om folkpensionsbeloppen. Dennes rätt att
lyfta beloppen bör, om pensionstagaren — exempelvis på grund av sinnessjukdom
— är ur stånd att kvittera folkpensionsanvisningen eller utfärda
erforderlig fullmakt, regleras på samma sätt som om fråga vore om annan
inkomstkälla för pensionstagaren. Införes ett stadgande av det innehåll jag
tidigare nämnt om rätt för pensionsstyrelsen att i vissa fall förordna om
folkpensions utbetalande till annan än den pensionsberättigade eller dennes
förmyndare kan detsamma uppenbarligen vinna tillämpning även om den
pensionsberättigade åtnjuter anstaltsvård. Skulle därutöver särskilda föreskrifter
i detta hänseende finnas erforderliga, torde sådana kunna meddelas
i administrativ ordning.
I detta sammanhang torde böra erinras, att 18 § 1 mom. nya folkpensioneringslagen
innehåller särskilda bestämmelser om utbetalning av s. k. retroaktivbelopp.
Anledning att ändra dessa bestämmelser synes mig ej föreligga.
Då pensionsstyrelsen med stöd av dessa regler förordnar om retroaktivbelopps
utbetalning till annan än den pensionsberättigade, synes stvrelsen
emellertid böra i huvudsak följa de grunder, som eljest skola gälla i ifrågavarande
hänseende.
Såsom pensionsstyrelsen påpekat innehåller 14 § lagen den 30 juni 1944
(nr 477) om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa särskilda regler
om folkpension, som utgår till den vilken är inskriven å centralanstalt för
sådan vård. Folkpensionen må i detta fall lyftas av anstalten såsom ersättning
för vårdkostnaden. Jag är icke beredd att för närvarande föreslå någon
ändring i vad sålunda gäller, särskilt med hänsyn därtill att stadgandet
avser jämväl barnbidrag till inskriven. Vid sådant förhållande synas några
särskilda utbetalningsbestämmelser för här ifrågavarande fall icke böra
meddelas i detta sammanhang.
Kanyl. Maj.ts proposition nr 50.
59
Ett i viss man likartat spörsmål föreligger med avseende å folkpension till
den som vårdas å vårdhem för låttskötta sinnessjuka. 1 kungörelsen den
4 juni 1937 (nr 297) angående statsbidrag till driften av sådana vårdhem
stadgas, efter ändring genom kungörelse den 30 maj 1941 (nr 374), att statsbidrag
utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient på villkor att för patient,
tillhörande det sjukvårdsområde, för vilket vårdhemmet är avsett,
vårdavgift icke uttages med högre belopp än 75 öre för dag. Uppbär sådan
patient folkpension, må dock, även om därigenom avgiften kommer att överstiga
75 öre för dag, såsom vårdavgift uttagas pensionsbeloppet efter avdrag
av ett för pensionstagaren avsett belopp, motsvarande vid oavkortad tilläggspension
5 kronor för månad och i andra fall ett i förhållande till pensionens
storlek utmätt mindre belopp. Då dessa bestämmelser torde kunna komma
i konflikt med nya folkpensioneringslagens regler om skyldighet för fattigvårdssamhälle
att tillhandahålla pensionär, som på fattigvårdssamhällets bekostnad
åtnjuter anstaltsvård, viss andel av folkpensionen, synas bestämmelserna
i nyssnämnda kungörelse böra ändras till närmare överensstämmelse
med folkpensioneringslagen. Ändringen torde kunna ske i administrativ
ordning.
Övergången till det nya utbetalningssystemet för folkpensionerna torde,
utöver vad i det föregående sagts, kräva ytterligare föreskrifter angående
utbetalningsspörsmål, såsom exempelvis beträffande rätten att använda fullmakt
vid pensionens lyftande. Sådana ytterligare föreskrifter torde emellertid
få överlåtas åt administrativt avgörande. Vad pensionsstyrelsen anfört
därom att i vissa fall ett icke obetydligt överskott uppkomme å uppburen
folkpension sedan vårdavgift erlagts för å anstalt intagen pensionstagare
torde därvid böra beaktas. Jag vill i detta sammanhang betona, att i den mån
den nya folkpensionen är tillräcklig för alt pensionstagaren skall kunna själv
bekosta utgående vårdavgifter, fattigvårdssamhällena böra medverka till att
omhändertagandet av pensionstagaren bringas att upphöra.
Förslagets särskilda bestämmelser.
Vad i det föregående anförts föranleder behov av ändring i åtskilliga paragrafer
i nya folkpensioneringslagen. I anledning av förslag av socialvårdskommittén
och av pensionsstyrelsen i dess yttrande över kommitténs betänkande
torde ytterligare en del ändringar böra vidtagas i lagen.
Vissa av kommittén eller pensionsstyrelsen gjorda uttalanden har jag däremot
icke funnit böra föranleda åtgärd. Härom får jag anföra följande.
Pensionsstyrelsen har beträffande B § nya folkpensioneringslagen ifrågasatt
huruvida icke kommunalt beslut om utgivande av särskilt bostadstillägg
borde fastställas av Kungl. Maj:t eller pensionsstyrelsen. Till stöd härför har
styrelsen åberopat vikten av alt dylika beslut bleve så enhetligt och otvetydigt
avfattade som möjligt samt att ett stort antal olikartade och måhända
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
otydligt avfattade beslut skulle kunna giva upphov till ett onödigt stort antal
överklaganden av pensionsnämndernas avgöranden och därjämte på grund
av tolkningssvårigheter och ökat utredningsbehov medföra betydande tidsutdräkt
vid pensionsstyrelsens handläggning av besvärsärenden. Enligt min
uppfattning böra emellertid kommunerna ha fria händer att avgöra efter
vilka grunder särskilt bostadstillägg skall utgå till inom kommunen mantalsskrivna
pensionstagare. Något sådant underställningsförfarande som
pensionsstyrelsen ifrågasatt kan jag fördenskull ej förorda.
I fråga om 13 § har pensionsstyrelsen anfört att det icke tydligt framginge
huruvida hustrutillägg kunde beviljas, då med tillämpning av denna
paragraf ogift pensionsberättigad skulle anses såsom gift med någon, med
vilken han sammanlevde. Då emellertid enligt avfattningen av 13 § denna
gäller tillämpningen av folkpensioneringslagen i dess helhet och en sammanlevnad
under äktenskapsliknande förhållanden, som bestått i fem år,
i förevarande avseende bör jämställas med ett äktenskap, som varat lika
lång tid, synas några tvivelsmål av den art pensionsstyrelsen antytt icke
böra föreligga.
Pensionsstyrelsen har vidare i fråga om 17 och 18 ,§§ ansett att i lagen
borde intagas föreskrifter om rätt för pensionsstyrelsen att indraga folkpension
för tid, varunder anstaltsvårdad pensionär obehörigen håller sig undan
från den anstalt där han är intagen. Anledning att belasta lagtexten med
särregler för dylika undantagsfall synes mig icke föreligga.
I fråga om 24 och 25 §§ har socialvårdskommittén, med tillstyrkande av
pensionsstyrelsen, föreslagit införande av bestämmelser om pensionsstyrelsens
hörande innan länsstyrelse fastställer beslut om fördelning eller sammanslagning
av pensionsdistrikt eller utser ordförande i pensionsnämnd
eller suppleant för ordföranden. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund har emellertid ifrågasatt nödvändigheten av att obligatoriskt höra
pensionsstyrelsen i dylika fall, då länsstyrelserna med deras ingående lokaloch
personalkännedom borde ha bättre förutsättningar att bedöma hithörande
frågor än ett strängt arbetstyngt centralt ämbetsverk, överståthållarämbetet
har — med avseende å förordnande av ordförande i pensionsnämnd
—- uttalat sig i samma riktning. För min del är jag av den uppfattningen
att det samarbete som i nu ifrågavarande hänseenden må vara önskvärt bör
såsom hittills kunna åstadkommas utan föreskrifter i lagen. Någon ändring
i nämnda paragrafer föreslås därför icke. Avfattningen av paragraferna är
i vissa avseenden föråldrad, men erforderliga jämkningar torde kunna anstå
i avbidan på kommunindelningsreformens genomförande.
I det följande lämnas i anslutning till det förslag till ändring i lagen om
folkpensionering, som upprättats inom socialdepartementet, en redogörelse
för innebörden av de ändringar som, på grundval av det tidigare anförda
och vad i ärendet ytterligare förekommit, föreslås i de särskilda paragraferna.
Kuiigl. Maj:ts proposition nr 50.
fil
4 § 1 mom.
Uen ändring, som föreslås i denna paragraf, är av redaktionell art och
föranledd därav att hustrutillägg föreslås skola utbetalas till den pensionsberättigades
hustru.
5§.
Socialvårdskommittén har erinrat, att pensionsstyrelsen i sitt yttrande över
kommitténs betänkande med förslag till ny lag om folkpensionering fx-amhållit
att reglerna om pensionsförmånernas beroende av mantalsskrivningsorten
medförde mindre önskvärda resultat. Exempelvis komme i de icke
sällsynta fall, då en på sinnessjukhus intagen pensionsberältigad försöksutskrivits
till annan ort än sin hemort, pensionen att utgå enligt den bostadskostnadsgrupp
hemorten tillhörde, oaktat den pensionsberättigade mahända
stadigvarande vistades å ort i lägre bostadskostnadsgrupp. Styrelsen hade
med hänsyn härtill ifrågasatt, om icke styrelsen borde beredas möjlighet att
till förekommande av uppenbara missförhållanden hänföra pensionstagare,
som stadigvarande vistades å ort tillhörande lägre bostadskostnadsgrupp än
mantalsskrivningsorten, till den lägre bostadskostnadsgruppen.
I anledning av de sålunda anförda synpunkterna — vilka i propositionen
i ämnet förklarades böra göras till föremål för närmare övervägande i samband
med frågan om ändrad ordning för pensionernas utbetalande — har
socialvårdskommittén nu föreslagit införande i förevarande paragraf av den
av pensionsstyrelsen förordade bestämmelsen. Kommittén har därjämte i
fråga om det i paragrafen upptagna villkoret om tre års mantalsskrivning
såsom villkor för tillhörighet till högre bostadskostnadsgrupp, vars lämplighet
ifrågasatts i några yttranden över kommitténs tidigare betänkande, uttalat
som sin mening alt anledning icke förelåge att ändra ifrågavarande
regel. Denna avsåge att utgöra en spärr för inflyttning till orter i de högre
bostadskostnadsgrupperna av dem som blivit pensionsmässiga. En sådan inflyttning
borde i möjlig mån undvikas såväl med hänsyn till de utgifter vilka
genom densamma uppkomme för sagda orter som till bostadsförhållandena
å tätorterna. Enligt vad kommittén inhämtat medgåves i praxis undantag
från den nu gällande bestämmelsen av samma innebörd efter mycket liberala
grunder då skäl härför kunde åberopas. Anledning saknades att antaga
att denna praxis skulle ändras.
Då skäl kunna föreligga alt i särskilt fall föreskriva, att folkpension skallDepartementsberäknas
efter den bostadskostnadsgrupp, där den pensionsberättigade mera
stadigvarande vistas, i stället för den bostadskostnadsgrupp dit mantalsskrivningsorten
hör, finner jag i likhet med socialvårdskommittén bestämmelse
därom böra införas. Beslutanderätt i detta hänseende torde, därest en decentralisering
av inkomstprövningen och andra skälighetsavgöranden i vissa
ärenden sker, böra i sådana ärenden tillkomma pensionsnämnden i mantals
-
(52
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
skrivningsorlen. Härom bör bestämmelse införas i 34 § sista stycket. Det
föreslagna stadgandet bör enligt min mening användas med försiktighet.
Har den pensionsberältigade familj, som bor kvar å mantalsskrivningsorten,
synes det endast i undantagsfall böra ifrågakomma att med stöd av stadgandet
minska pensionen, och i vari fall bör i en sådan situation minskningen
icke få gå ut över eventuellt utgående hustrutillägg. Hustrutilläggets
belopp bör nämligen, i enlighet med 8 §, bestämmas efter samma grunder
som om hustrun själv varit pensionsberättigad.
Enligt vad i det föregående anförts skall det vid en decentralisering av
prövningen av vissa pensionsfrågor ankomma på pensionsnämnd att besluta
om undantag från villkoret om tre års mantalsskrivning såsom förutsättning
för rätt att uppbära bostadstillägg efter högre bostadskostnadsgrupp än tidigare.
Jag är ense med socialvårdskommittén om att detta villkor bör bibehållas,
men förutsätter därvid, i likhet med kommittén, att undantag från
bestämmelsen medgives så snart godtagbara skäl för flyttningen till den
dyrare orten kunna åberopas.
I detta sammanhang torde jag få beröra ett spörsmål som sammanhänger
med indelningen i bostadskostnadsgrupper. Vid framläggande av förslaget till
ny folkpensioneringslag anförde jag till statsrådsprotokollet, att det vid indelningen
i bostadskostnadsgrupper självfallet kunde visa sig lämpligt att hänföra
skilda delar av en och samma kommun till olika bostadskostnadsgrupper.
Ett dylikt förfarande kunde vara motiverat exempelvis om det inom
en kommun fanns en markerad tätortsbebyggelse, där bostads- och hyresförhållandena
vore annorlunda än inom kommunen i övrigt. Jag förutsatte
att socialstyrelsen vid bostadskostnadsgrupperingen toge hänsyn till dylika
omständigheter. Enligt vad jag inhämtat kommer detta också att ske, om
än till följd av tekniska svårigheter förfarandet icke torde kunna tillgripas i
den utsträckning som måhända varit önskvärd. I fall då inom en kommun
sålunda finnas olika områden, tillhörande skilda bostadskostnadsgrupper,
måste mantalsskrivningsorten inom kommunen bliva avgörande för bostadstilläggets
belopp. Det synes böra ankomma på pensionsnämnden att tillse
att sådana ändringar i pensionens belopp som påkallas av flyttningar inom
kommunen bliva vederbörligen beaktade.
8 §■
De ändringar som här föreslås äro av redaktionell art och föranledda av
förslaget att hustrutillägg skall utbetalas till hustrun.
Socialvårdskommittén har föreslagit att i förevarande paragraf skulle upptagas
ett stadgande av innehåll att hustrulillägg icke skall utgå i vissa fall
då hustrun intagits å anstalt eller omhändertagits av fattigvårdssamhälle.
Då emellertid samma resultat kan vinnas genom en tillämpning av 13 § i här
avsedda fall, synes anledning saknas att genomföra kommitténs förslag i
denna del. Praktiska skäl tala för att i dylika situationer pensionsstyrelsen
■Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
63
skall äga utan föregående prövning av pensionsnämnd besluta om tillämpning
av 13 §. En bestämmelse härom föreslås av mig införd i 36 §.
9 §■
Här föreslagen ändring är av samma beskaffenhet som den föreslagna
ändringen i 4 § 1 mom.
16 §.
I första stycket av förevarande paragraf stadgas, bland annat, att pensionsstyrelsen
i samband med beslut om förverkande under viss tid av rätten
till inkomstprövad pensionsförmån må bestämma, huruvida rätten att erhålla
förmånen efter den angivna tidens utgång skall vara beroende av ny
ansökning. Med hänsyn till den föreslagna decentraliseringen av prövningen
i vissa inkomstärenden synes här icke böra angivas vilket organ beslutanderätten
i nämnda hänseende tillkommer utan endast föreskrivas, att bestämmelse
av antytt innehåll skall meddelas. Frågan om kompetensfördelningen
mellan pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna regleras i 34 och 36 §§.
Andra stycket av paragrafen innehåller att vad i första stycket stadgas om
förverkande av inkomstprövad pensionsförmån skall, där skäl därtill prövas
föreligga, gälla jämväl för pensionsberättigad, som utan vederlag eller mot
uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i
sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkning av inkomstprövad
bostadsförmån, ehuru han bort förutse att avhändelsen skulle
föranleda behov av sådan pensionsförmån eller av högre sådan. Därjämte
stadgas, att i fall som nu sagts må ock vid fastställandet av den pensionsberättigades
årsinkomst så anses som om han fortfarande, helt eller delvis,
vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.
Pensionsstyrelsen har anfört, att de sålunda använda ordalagen närmast
tydde på att avhändelse av viss inkomst eller egendom skulle kunna medföra
både avslag och indragning jämlikt lagrummets första punkt och, vid
bifall sedan förverkandetiden utgått, höjning av årsinkomsten enligt andra
punkten, samt att styrelsen utginge från att lagrummet borde tolkas på del
angivna sättet.
I anledning härav vill jag erinra att jag vid anmälan i statsrådet av förslaget
till ny folkpensioneringslag på förevarande punkt anförde, att det syntes
tilltalande att en indragning av pensionen såsom bestraffningsåtgärd ej
skulle vara eu ovillkorlig påföljd. Syftet med den ifrågavarande bestämmelsen
har sålunda i första hand varit att införa en möjlighet att i stället för
att indraga den inkomstprövade pensionsförmånen beräkna denna till det
lägre belopp, vartill den skulle ha beräknats om avhändelsen ej ägt rum.
Jag kan emellertid icke se något hinder att kombinera dessa båda påföljdsformer
på sådant sätt, att pensionsförmånen förklaras ha förverkats för viss
tid och att — om skäl därför föreligga — vid därefter skeende prövning av
frågan om förmånens belopp denna fastställes till det lägre belopp, som för
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
anledes av att hänsyn tages till avhändelsen. Emellertid torde även i sistnämnda
fall viss tid böra utsättas, under vilken påföljden skall gälla, och
frågan därefter tagas under förnyat övervägande.
Fjärde stycket av förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser om
indragning av pension vid hemfallenhet åt alkoholmissbruk, föreslås i enlighet
med vad jag tidigare anfört skola utgå och ersättas av en utbetalningsbestämmelse
i 38 §.
28 §.
Enligt 1935 års lag om folkpensionering skall pensionsnämnd sammanträda
så ofta ordföranden med avseende å inkomna ärendens antal och vikt
finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderhalvår. Härutöver har
i instruktionen för pensionsnämnderna föreskrivits att ärende, som för prövning
eller yttrande av pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande,
skall av nämnden handläggas snarast möjligt och senast inom två månader,
såvida icke pensionsstyrelsen, där det prövas erforderligt, annorlunda förordnar.
I nya folkpensioneringslagen har på mitt förslag influtit bestämmelse
om att pensionsnämnd skall sammanträda minst en gång i månaden
om på nämndens prövning beroende ärende finnes.
Socialvårdskommittén har i denna fråga anfört, alt kommittén helt delade
den uppfattning, som låge bakom den sålunda vidtagna ändringen, nämligen
att det på alla sätt borde eftersträvas att de pensionssökande finge den folkpension,
vartill de kunde finnas berättigade, utan onödigt dröjsmål. Emellertid
måste enligt kommitténs mening också hänsyn tagas till de svårigheter,
som kunde vara förenade med allt för täta nämndssammanträden, särskilt
i kommuner med svåra kommunikationsförhållanden. Då fråga vore
om indragning eller minskning av pension eller då pensionsstyrelsen återförvisat
pensionsärende men samtidigt provisoriskt beviljat pension, torde ofta
behovet av snabbhet i handläggningen icke vara så stort som då fråga vore
om nybeviljande eller ökning av pension. I de högre bostadskostnadsgrupperna
kunde det måhända ibland visa sig lämpligt, att den pensionssökande
sökte den allmänna ålderspensionen i separat ansökning, i vilket fall denna
kunde av pensionsnämndens ordförande insändas direkt till pensionsstyrelsen,
under det att frågan om bostadstillägg och eventuellt hustrutillägg i vanlig
ordning prövades av pensionsnämnden. En sådan anordning medförde
att åtminstone i bostadskostnadsgrupp II ansökan om ålderspension kunde
anses såsom mera brådskande endast då den avsåge hustru tillägg. Även i
bostadskostnadsgrupperna III—V, där pensionsnämndssammanträden i regel
torde komma att hållas ganska ofta, syntes vissa fördelar kunna vinnas genom
att den allmänna ålderspensionen söktes separat. Det borde även bemärkas,
att den pensionssökande ibland hade så stora egna likvida tillgångar,
att det för honom icke vore av större betydelse om han finge pensionen
någon månad senare än vad som måhända kunde ha varit möjligt. Motsva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
65
rande kunde gälla, om den pensionssökande vore på det allmännas bekostnad
omhändertagen på anstalt. Vad nu sagts borde enligt kommitténs mening
leda till att åt pensionsstvrelsen inrymdes befogenhet att genom generella
bestämmelser eller för speciella fall dispensera från den huvudregel
som inflöte i lagtexten.
Kommittén har vidare erinrat att i nya lagen den tid, för vilken folkpension
kan retroaktivt utbetalas, minskats från sex till tre månader före den
månad under vilken ansökningen ingivits till pensionsnämndens ordförande.
Då det icke vore ovanligt att pensionsansökning ingåves strax före ett
nämndssammanträde, syntes det i varje fall böra stadgas, att minst ett sammanträde
skulle hållas varje kalenderkvartal.
På grund av det anförda har kommittén föreslagit att pensionsnämnd skall
sammanträda så ofta ordföranden med avseende å inkomna ärendens antal
och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje kalenderkvartal samt
under iakttagande av att på nämndens prövning beroende ansökning om pension
eller om ökning av pension skall handläggas snarast möjligt och senast
inom en månad, såvida icke pensionsstvrelsen, där det prövas erforderligt,
annorlunda förordnar.
Härutöver har socialvårdskommittén föreslagit att kungörande av tid och
ställe för pensionsnämndssammanträde skall ske genom anslag vid pensionsnämndens
expedition, om sådan finnes anordnad, och eljest å lämplig plats
inom pensionsdistriktet samt på det sätt i övrigt som må av pensionsnämnden
bestämmas. För närvarande gäller i detta hänseende att sammanträde skall
minst en vecka förut kungöras i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt
bringas till allmänhetens kännedom. För bevarandet av kontinuiteten i
nämndernas arbete har kommittén vidare föreslagit, att suppleanterna i
nämnden skola, då icke förhållandena till annat föranleda, särskilt underrättas
om sammanträde med nämnden samt äga närvara vid nämndens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs betänkande
förklarat, att såväl den i nya folkpensioneringslagen influtna bestämmelsen
om pensionsnämnds sammanträde minst en gång i månaden som
kommitténs förslag till uppmjukning av denna bestämmelse skulle för tiden
intill den nya kommunindelningens ikraftträdande medföra så stora och allvarliga
olägenheter för nämnder och ombud, att styrelsen ifrågasatte om ej
hittills tillämpade föreskrifter borde få gälla till dess ny kommunindelning
trätt i kraft. Alltså skulle obligatoriskt sammanträde hållas varje halvår
samt handläggning av pensionsärende ske senast inom två månader sedan
ärendet inkommit till ordföranden, såvida icke pensionsstyrelsen, där det
prövades erforderligt, annorlunda förordnade. Möjligen kunde sistnämnda
tidrymd utbytas mot en månad, men i dylikt fall torde dock ett generellt
medgivande från pensionsstyrelsen om högst två månaders liggetid för vissa
mindre brådskande ärenden bli erforderligt.
Bihang till riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 50.
5
6G
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Av de i ärendet hörda pensionsncimnderna och ortsombuden ha ett femtiotal
yttrat sig på denna punkt. Skilda meningar ha därvid framkommit; medan
åtskilliga ombud och nämnder förordat kommitténs förslag, ha andra
ansett nuvarande bestämmelser tillfyllest, särskilt i fråga om mindre pensionsdistrikt.
Därvid ha åberopats kommunikationssvårigheter och uttryckts
farhågor för atl antalet ärenden på varje sammanträde skulle kunna bli för
litet för att sammanträdet skulle anses befogat. Det har även erinrats att
det förekomme så små pensionsdistrikt att endast ett eller annat ärende om
året förekomme.
Av övriga remissmyndigheter har länsstyrelsen i Stockholms län, under
åberopande av motionen I: 312 till 1946 års riksdag uttalat sig för ett bibehållande
av nu gällande regler i förevarande avseende. Föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm med omnejd har anfört, att i större pensionsdistrikt
stora svårigheter förelåge att inom en månad slutbehandla en inkommen
pensionsansökan. Orsakerna härtill vore flera; erforderliga uppgifter
från socialregister och andra uppgiftslämnare kunde icke erhållas på
kortare tid än omkring 14 dagar och i flertalet fall nödgades nämnderna
företaga erforderlig utredning genom sökandens hörande eller annorledes.
Gällande bestämmelse att ärende skulle handläggas senast inom två månader
syntes därför böra bibehållas.
Socialvårdskommitténs förslag att suppleanter i pensionsnämnd böra kallas
till sammanträde med nämnden och beredas tillfälle att deltaga i nämndens
överläggningar men ej i besluten har lämnats utan erinran av pensionsstyrelsen,
som dock erinrat att riksdagen i skrivelse till Konungen begärt utredning
angående skyldighet att lämna suppleanter meddelande om när sammanträden
med kommunala nämnder och styrelser äga rum. Därest detta
förhållande skulle föranleda uppskov med frågans avgörande, borde dock
redan nu föreskrivas, att pensionsnämnds ordförande skulle underrätta ordförandesuppleanten
om sammanträdes hållande. De pensionsnämnder och
ortsombud, som yttrat sig i denna fråga, ha i allmänhet tillstyrkt socialvårdskommitténs
förslag.
DePchefer,s" För Pensi°nssökande är det uppenbarligen av största vikt, att prövningen
av pensionsansökningarna icke onödigtvis fördröjes. Mot bakgrunden
härav föreslog jag vid framläggande av förslaget till nya folkpensioneringslagen,
att pensionsnämnd skulle sammanträda minst en gång i månaden, om
på nämndens prövning beroende ärende funnes. Den ytterligare utredning
som nu föreligger har icke föranlett mig att frångå denna principiella ståndpunkt.
Med hänsyn till lokala förhållanden — jag tänker därvid särskilt på
Norrland — kan det emellertid vara önskvärt att pensionsstyrelsen äger
medgiva undantag från denna huvudregel. Syftet med regeln synes mig ock
vinnas, därest, på sätt soeialvårdskommittén förordat, regeln kommer att
gälla endast ansökningar om pension eller om ökning av pension. Beträf
-
67
Kungl. Mnj.ts proposition nr 50.
fande andra ärenden torde i en blivande ny instruktion för pensionsnämnderna
kunna inflyta erforderliga föreskrifter till förebyggande av onödig
tidsutdräkt i ärendenas handläggning. I anledning av vad föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm med omnejd anfört vill jag uttala, att
det i regel bör vara möjligt att inom eu månad erhålla det material som erfordras
för prövning av en pensionsansökning. Den möjlighet som enligt
30 § finnes att uppskjuta ärendes fortsatta handläggning, bör följaktligen
användas endast då så är oundgängligen erforderligt. Jag vill slutligen anmärka
att jag icke finner något behov föreligga av föreskrift att pensionsnämnd
obligatoriskt skall sammanträda varje kalenderkvartal eller ens varje
kalenderhalvår. Finnes intet ärende att handlägga, är uppenbarligen ett dylikt
sammanträde ganska meningslöst.
I enlighet med det anförda föreslår jag att pensionsnämnd skall sammanträda
å ställe, som nämnden bestämmer, på kallelse av ordföranden, så ofta
denne med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt,
dock att på nämndens prövning beroende ansökning om pension eller om
ökning av pension skall handläggas snarast möjligt och senast inom en
månad, såvida icke pensionsstvrelsen, där särskilda skäl därtill föranleda,
annorlunda förordnar.
Mot socialvårdskommitténs förslag till ändring av bestämmelserna om
kungörande av tid och ställe för pensionsnämnds sammanträde synes intet
vara att erinra. Frågan om suppleanters kallande till nämndssammanträde
torde däremot, i avbidan på den utredning om suppleanternas i kommunala
nämnder och organ inkallande till sammanträden, som uppdragits åt kommunallagstiftningskommittén
att verkställa, tills vidare kunna lämnas olöst.
Icke heller finner jag skäl att i lagtexten införa uttryckligt stadgande att ordförandens
suppleant skall underrättas om sammanträdes hållande.
30 §.
Enligt gällande bestämmelser skall pensionsärende genast avgöras, där
icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest i följd av särskilda omständigheter
finner uppskov oundgängligen erfordras, dock skall i sådant
fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande sammanträde. Enligt instruktionen
för pensionsnämnderna skall detta sammanträde hållas inom två
månader, om ej pensionsstyrelsen annorlunda förordnar.
Socialvårdskommittén har anfört, att nyssnämnda stadgande i folkpensioneringslagen
icke alltid vore lämpligt å ort, där pensionsnämnden sammanträdde
ofta, varför kommittén föreslagit att i stadgandet endast borde föreskrivas,
att ärende skulle bringas till slut inom tre månader från det första
sammanträdet räknat.
Pensionsstyrelsen har — med hänsyn till att missbruk av uppskovsföriarandet
kunde leda till avsevärd förlängning av väntetiden för de pensionssökande
— ansett att uppskjutet ärende borde bringas till slut snarast möj
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ligt och senast inom två månader, såvida icke pensionsstyrelsen, där det prövades
erforderligt, annorlunda förordnade. Föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm med omnejd har yttrat, att den av kommittén föreslagna
tiden för slutbehandling av ett bordlagt ärende syntes rundligt tilltagen. I
anslutning till sitt förslag alt i 28 § borde intagas föreskrift att pensionsansökning
skulle av nämnden handläggas senast inom två månader har
föreningen funnit böra stadgas, att ärende, vars handläggning uppskjutits,
skulle bringas till slut inom tre månader från den dag då ärendet inkom till
nämndens ordförande.
Depchetmnts'' Med den av mig föreslagna bestämmelsen i 28 § att pensionsansökning i
regel skall prövas inom en månad efter det den inkommit till nämndens ordförande
synes mig stå bäst i överensstämmelse, att i här förevarande paragraf
föreskrives att, därest uppskov oundgängligen erfordras, ärendet skall
bringas till slut snarast möjligt. I fråga om maximitiden för ärendets behandling
förordar jag den mening som uttalats av föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm med omnejd eller alt ärendet skall bringas
till slut inom tre månader från den dag ärendet inkom till pensionsnämndens
ordförande.
31 §.
Enligt andra stycket av denna paragraf gäller för närvarande att, sedan
protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, å förut kungjort ställe
skall anslås en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats.
Sociulvårdskommittén har anfört, att detta stadgande ledde till att allmänheten
erhölle en inblick i de pensionssökandes förhållanden, som icke vore
önskvärd, och har fördenskull föreslagit att stadgandet ersätles med bestämmelse
om skyldighet för pensionsnämndens ordförande alt, sedan protokollet
justerats, ofördröjligen kungöra detta på sätt som gäller beträffande kungörande
av pensionsnämndssammanträdes hållande.
Den sålunda föreslagna ändringen, som tillstyrkts av pensionsstyrelsen,
synes böra genomföras.
34 §.
I anslutning till den i det föregående föreslagna decentraliseringen av
prövningen av vissa pensionsärenden ha i denna paragraf skett vissa jämkningar.
Härvid har jämväl beaktats den föreslagna ändrade behandlingen
av frågan om pension åt den som är eller varit hemfallen åt alkoholmissbruk.
Vid paragrafens omredigering har nuvarande första stycket ansetts kunna
lämnas i sak oförändrat utom såtillvida att hänvisningen till 16 § fjärde
stycket utgått. Nuvarande andra och tredje styckena ha hopförts till ett
stycke och ha i redaktionellt avseende förenklats. I texten har uttryckligen
angivits att det jämväl ankommer på nämnden att fastställa pensionens be
-
69
Kungl. Mdj.ts proposition nr 50.
lopp ävensom då fråga är om sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget
längst må utgå. Det synes mig lämpligt, att pensionsnämnden i första hand
tar ståndpunkt även till sistnämnda fråga. Det slutliga avgörandet härutinnan
tillkommer dock pensionsstyrelsen.
Den föreslagna ändringen i paragrafens näst sista stycke är uteslutande
av redaktionell art. Angående sista stycket hänvisas till vad som anförts
vid 5 §.
35 §.
För innebörden av de ändringar som föreslås i denna paragraf har tidigare
redogjorts.
36 §.
I denna paragraf ha upptagits de ändrade föreskrifter angående pensionsstyrelsens
befattning med pensionsärendenas handläggning, som föranledas
av den föreslagna decentraliseringen av inkomstprövningen i ärenden angående
ålders- och änkepension. Särskild motivering för paragrafens ändrade
avfattning torde, utöver vad i det föregående anförts, icke erfordras i
vidare mån än såvitt angår sista punkten i andra styckets föreslagna lydelse.
Vad här föreslås har föranletts därav att bedömandet av frågan huruvida i
visst fall folkpension skall utgå i form av sjukbidrag i stället för såsom
invalidpension samt för huru lång tid sjukbidrag bör utgå, i allt väsentligt
är av medicinsk art. Pensionsstyrelsen har med hänsyn härtill ansetts böra
äga rätt att ändra vad pensionsnämnd liärutinnan beslutat.
Pensionsstyrelsen har anfört, att om ett stort antal kommuner intörde särskilt
bostadstillägg och därvid tillämpade olika grunder, en skyldighet för
styrelsen att ingå i prövning av frågan, huruvida pensionsnämnds beslut rörande
särskilt bostadstillägg stode i överensstämmelse med de genom kommunalt
beslut föreskrivna grunderna, kunde bli mycket betungande. Med
hänsyn härtill har pensionsstyrelsen föreslagit, att styrelsens kontroll skulle
inskränkas till att avse de förutsättningar för rätt till särskilt bostadstillägg
som direkt angåves i lagen om folkpensionering. Detta skulle innebära, all
styrelsens befattning med ifrågavarande ärenden, då besvär icke anförts, inskränktes
till ett konstaterande av att rätt till annan folkpension förelåge för
den tid det särskilda bostadstillägget enligt pensionsnämndens beslut skulle
utgå samt att värdighetsbestämmelserna i 16 § icke föranledde till att tillägget
icke borde utgivas. Den löpande kontrollen i övrigt måste enligt styrelsens
mening lämpligen utgöra eu kommunal angelägenhet. När besvär anförts
skulle styrelsen givetvis icke heller granska, om grunderna vore riktiga,
utan endast — förutom den prövning som skedde när besvär ej anförts
— avgöra huruvida grunderna blivit rätt tillämpade i det föreliggande fallet.
Till vad pensionsstyrelsen sålunda uttalat kan jag helt ansluta mig. Särskilda
bestämmelser i ifrågavarande avseende torde dock icke vara erforderliga
i lagtexten.
70 Kungl. Maj:ls proposition nr 50.
37 §.
Beträffande här föreslagna ändringar hänvisas till vad tidigare anförts.
38 §.
Jämväl i fråga om de ändringar, som föreslås i denna paragraf, torde särskild
motivering utöver vad tidigare anförts i huvudsak vara obehövlig. Vad
angår första punkten föreslås, utöver eu redaktionell ändring, som är betingad
av den ändrade avfattningen av 34 §, en ändring i den nuvarande
bestämmelsen att pension utgår till och med den månad, varunder pensionstagaren
avlidit eller pensionens indragning beslutats eller pensionen eljest
skall upphöra att utgå. Pensionsstyrelsen har påpekat, att denna formulering
kunde förhindra indragning av icke utbetalad folkpension för gången
tid, ehuru pensionstagaren under ifrågavarande tid uppenbarligen icke varit
pensionsberättigad. Stadgandets avfattning har i anledning härav jämkats.
övergångsbestämmelse.
Intill den 1 januari 1948 gälla för pensionsnämndernas handläggning av
pensionsärenden hittillsvarande föreskrifter. Då reglerna om decentralisering
av inkomstprövningen icke lämpligen synas böra tillämpas av nämnderna
före nya folkpensioneringslagens ikraftträdande torde övergångsvis
böra föreskrivas, att i fråga om ärende, som handlagts av pensionsnämnd
före den 1 januari 1948, den nya folkpensioneringslagen i dess ursprungligen
antagna lydelse skall tillämpas i stället för nu föreslagna bestämmelser.
Föredraganden hemställer härefter, alt nu ifrågavarande inom socialdepartementet
upprättade förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Sigurdson.