Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
1
Nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående indragning av
vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar
m. m.; given Stockholms slott den 24 januari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF.
N. Quensel.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 januari 1947.
N ärvar ande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
statsrådet Quensel.
I 1947 års statsverksproposition, bilaga 10 (åttonde huvudtiteln, punkt
47), har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, beräkna för budgetåret 1947/48 till Ersättningar till kyrkor
ett förslagsanslag av 85 000 kronor.
Sedan detta ärende numera färdigberetts, ber jag att få ånyo anmäla detsamma.
Inledning.
Vid anmälan i 1940 års åttonde huvudtitel av anslagsbehovet under förslagsanslaget
till Ersättningar till kyrkor erinrade dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet (punkten 45 s. 56), att frågan om indragning eller
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. Nr 46. 1
2 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
avlösning av sådana ersättningar tidigare i olika sammanhang varit föremål
för uppmärksamhet. Enligt departementschefens mening borde denna fråga,
som då ännu icke gjorts till föremål för någon uttömmande undersökning,
ånyo upptagas till behandling och i samband därmed uppmärksammas,
jämte annat, jämväl spörsmålet om möjligheterna att indraga eller avlösa
det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll utgående beloppet till
underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka.
Jämlikt vederbörligt bemyndigande tillkallade departementschefen sedermera
t. f. kammarrådet P. J. K. Gavelius för att såsom sakkunnig inom
ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande,
bland annat, nämnda anslag. Med skrivelse den 28 januari 1941 överlämnade
den sakkunnige en promemoria med sålunda anbefalld utredning jämte
förslag.
Sedan över sakkunnigpromemorian utlåtanden avgivits av vederbörande
myndigheter, har frågan varit föremål för behandling av såväl 1942 års riksdag
som 1941 och 1946 års kyrkomöten.
Nuvarande förhållanden.
Ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor, för innevarande
budgetår uppfört med 230 000 kronor, utgå omkring 1 500 ersättningsbelopp
till dels egentliga församlingskyrkor, dels ock vissa domkyrkor
och därmed jämförliga kyrkor. Anslagsbelastningen skiftar från år till år,
beroende därpå, att ersättningarna, vilka ursprungligen gäldats in natura,
alltjämt till stor del till beloppet bestämmas efter markegångsvärdet av de
kronotiondepersedlar, vilka tidigare utgått.
Anslagsbelastningen har under det senaste årtiondet uppgått till följande
belopp:
Budgetår Belastning, kronor
1935/36 .......................... 185 822:58
1936/37 .......................... 182 710: 53
1937/38 .......................... 183 051:30
1938/39 .......................... 178 633:12
1939/40 .......................... 175 825:25
1940/41 .......................... ISO 178:84
1941/42 .......................... 193 219:47
1942/43 .......................... 205 273:69
1943/44 .......................... 217 905:84
1944/45 .......................... 232 130: 161
1945/46 .......................... 248 814:42
'') Jfr tab. 1 not 5.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfi.
Av införskaffade uppgifter rörande storleken av under budgetåret
1944/45 utbetalade ersättningsbelopp framgår, att det lägsta ersättningsbeloppet
utgjort 2 öre och det högsta till församlingskyrka utbetalade
beloppet (Marstrands kyrka) 4 079 kronor 45 öre. En sammanfattning
av uppgifterna visar följande:
Tabell 1.
Ersättningar till kyrkor, länsvis, under budgetåret 1944/45.
Län |
Summa ersättningar |
D ä r a församlings- kyrkor |
v till domkyrkor |
Antal för-samlings-kyrkor, |
Ersätt- ningens storlek, medeltal |
Stockholms.......... |
18 783:17 |
14 670: 69 |
4 112: 48 |
99 |
148: 19 |
Uppsala............ |
17 594: 72 |
13 723: 72 |
3 871: — |
85 |
161:46 |
Södermanlands........ |
16 948: 29 |
12 647: 04 |
4 301:25 |
90 |
140: 52 |
Östergötlands......... |
20 493:41 |
17 156: 99 |
3 336: 42 |
144 |
119:15 |
Jönköpings.......... |
16 473: 63 |
13 686:19 |
2 787: 44 |
126 |
108: 62 |
Kronobergs.......... |
10 992: 67 |
8 911: 27 |
2 081: 40 |
83 |
107: 36 |
Kalmar............ |
13 612: 06 |
9 129: 68 |
4482: 38 |
98 |
93:16 |
Gotlands............ |
— |
— |
— |
— |
— |
Blekinge............ |
— |
— |
— |
— |
— |
Kristianstads......... |
110: 02 |
110: 02 |
— |
21 |
5:24 |
Malmöhus........... |
2 302: 80 |
2 302:80*) |
— |
18 |
127: 93 |
Hallands............ |
29: 76 |
29: 76 |
— |
2 |
14: 88 |
Göteborgs och Bohus .... |
4 944: 80 |
4 678: 58*) |
266: 22 |
22 |
212: 663) |
Älvsborgs ........... |
18 469: 63 |
11715: 67 |
6 753: 96 |
132 |
88: 76 |
Skaraborgs .......... |
20 092: 83 |
12 591: 27 |
7 501: 56 |
115 |
109: 49 |
Värmlands........... |
7 061: 59 |
5 424: 74 |
1 636: 85 |
80 |
67:81 |
Örebro............. |
8 432: 78 |
6 227: 08 |
2 205: 70 |
56 |
111:20 |
Västmanlands......... |
13 933: 22 |
10 287:71 |
3 645: 51 |
67 |
153: 55 |
Kopparbergs......... |
12 347:75 |
10 935: 49 4) |
1 412: 26 |
42 |
260: 37 |
Gävleborgs.......... |
6 396: 03 |
4 677:24 |
1 718: 79 |
45 |
103: 94 |
Västernorrlands........ |
9 793: 55 |
4 594: 77 |
5 198: 78 |
63 |
72: 93 |
Jämtlands........... |
9 792: 98 |
9 730: 56 |
62: 42 |
59 |
164: 92 |
Västerbottens......... |
1954: 905) |
1 637: 43 |
317: 47 |
19 |
86:18 |
Norrbottens.......... |
1 569: 57 |
1 335:12 |
234: 45 |
13 |
102: 70 |
232 130:16 |
176 203: 82 |
55 926: 34 |
1479 |
112: 38 |
’) Därav till Landskrona kyrka kronor 1 178: 03.
2) » » Marstrands > » 4 079: 45.
8) Om ersättningen till Marstrands kyrka ej medräknas, blir medeltalet kronor 28: 53.
4) Därav till Södra Tuna kyrka kronor 1 057: 41.
6) Ifrågavarande belopp, vilket rätteligen bort utbetalas under budgetåret 1944/45, blev av
förbiseende icke utbetalat under det budgetåret.
4
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
Tabell 2.
Församlingskyrkor, som under budgetåret 1944/45 åtnjutit
ersättningar över 200 kronor.
Län |
Kyrka |
Belopp |
Län |
Kyrka |
Belopp |
Stockholms: |
Järfälla....... |
225: 97 |
Östergötlands: |
S:t Johannes . . . |
210: 44 |
Sollentuna...... |
225: 97 |
Borg........ |
228:19 |
||
Skepptuna ...... |
237: 26 |
Söderköping .... |
552: 85 |
||
Odensala....... |
203:37 |
Vadstena (S:t Per) |
456: 36 |
||
Vallentuna..... |
271: 15 |
V. Ryd...... |
254: 94 |
||
| |
Börstil........ |
225: 92 |
Skänninge..... |
524: 83 |
|
Söderbykarl..... |
293: 76 |
Törnevalla .... |
205: 38 |
||
Husby-Lyhundra . . |
225: 97 |
Kvillinge..... |
205: 38 |
||
i |
Rimbo och Ro . . . |
217: 46 |
Dagsberg..... |
210:44 |
|
i . |
Länna ........ |
225:97 |
Styrestad ..... |
210:44 |
|
Åker......... |
305: 06 |
Kuddby...... |
233: 83 |
||
Ryd......... |
225: 95 |
Ö. Husby..... |
271:81 |
||
Täby......... |
225: 97 |
Ö. Stenby..... |
233: 81 |
||
Salem . . ...... Botkyrka...... Österhaninge .... |
200: 55 |
Jönköpings: |
Visingsö...... Gränna...... Säby........ Eksjö....... Alseda och Ökna . |
269: 65 |
|
i 1 i |
Västerhaninge.... Ösmo........ Sorunda....... |
271:17 |
202: 26 |
||
Södertälje...... |
225: 95 |
Kronobergs: |
Hjortsberga .... |
223: 02 |
|
Uppsala: |
Över- och Yttergran |
295: 96 |
Malmöhus: |
Trelleborg..... |
271:02 |
Bro och Lossa . . . |
364:32 |
N. Körum..... |
215: 98 |
||
i |
Tillinge....... |
261: 85 |
Hälsingborg .... |
501: 65 |
|
1 ; |
Vårfrukyrka..... |
364: 32 |
Göteborgs och |
Landskrona .... |
1178: 03 |
Litslena....... |
239:06 |
||||
Bondkyrko..... |
227: 74 |
Bohus: : |
Marstrand..... |
4 079: 45 |
|
Bälinge....... |
273:18 |
Älvsborgs: |
V. Tunhem .... |
206: 76 |
|
Skuttunge...... |
227: 74 |
Björke ....... |
206: 77 |
||
Gamla Uppsala . . . |
227: *74 |
Nårunga...... |
206: 77 |
||
Vaksal a....... |
250: 52 |
Rångedala..... |
254: 12 |
||
Danmark...... |
227: 74 |
S. Ving...... |
275: 68 |
||
Rasbo........ |
341: 54 |
Hällstad...... |
275: 68 |
||
Tierp ........ |
269: 59 |
Lena........ |
206: 76 |
||
Vendel........ |
330: 08 |
Alingsås...... |
206: 77 |
||
Västland . ...... |
227: 74 |
Herrljunga..... |
206: 77 |
||
Tensta........ |
250: 52 |
N. Åsarp ..... |
206: 77 |
||
Björklinge...... |
227: 74 |
Blidsberg..... |
206: 77 |
||
Alunda........ |
330:08 |
Ulricehamn .... |
206: 76 |
||
Lövsta........ |
239:06 |
Böne........ |
208: 20 |
||
Södermanlands: |
Nikolai (Örebro) . . Runtuna . „...... Helgon a....... Hölö . ........ V. Vingåker..... Stora Malm..... Floda........ |
369: 99 |
i |
Länghem ..... Dalstorp...... Kalv........ Tranemo...... Mjöbäck...... Svenljunga .... |
206: 76 |
Kjula........ |
231:28 |
Skaraborgs: |
Broddetorp .... |
215:32 |
|
Kloster ....... |
369: 99 |
Daretorp..... |
215:30 |
||
Torshälla...... |
277: 57 |
Sandhem ..... |
255:68 |
||
Åker......... |
323: 72 |
Valstad...... |
228:75 |
||
Fogdö . . . |
277: 57 |
Saleby....... |
206: 34 |
||
Björnlunda..... |
231:28 |
t-^ <•?: > |
Vånga....... |
215: 32 |
5
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf6.
Län Kyrka Belopp
Örebro: Ödeby........ 276: 73
Ljusnarsberg .... 749:71
Västmanlands: Munktorp...... 201: 76
Dingtuna...... 279:36
Irsta......... 234:67
Arboga landsf. . • 268: 19
Björskog....... 234: 67
Köpings landsf. . . . 276:97
Malma........ 337:35
Odensvi....... 234:67
Kung Karl och Torpa 234: 67
Fellingsbro..... 343:33
Norrby ....... 223:51
Västerlövsta..... 245: 84
Kumla........ 223: 51
Sala landsf...... 312: 90
Möklinta...... 223:51
Östervåla...... 357:60
Nora......... 268:19
Torstuna....... 234: 67
Simtuna....... 234:67
Kopparbergs: Svärdsjö....... 221:63
Vika......... 259:64
Torsång....... 269:95
Stora Tuna..... 1 057: 41
Stora Skedvi .... 500:86
Hedemora...... 480:98
Husby........ 458:48
Garpenberg..... 259:22
By.......... 239:16
Folkärna ...... 286:99
Säter......... 355: 78
Gagnef........ 664: 70
Ål.......... 326:11
Län |
Kyrka |
Belopp |
Kopparbergs |
Leksand ..... |
. . 701:94 |
(forts.): |
Rättvik..... |
. . 411:95 |
Mora ...... |
. . 428:12 |
|
Orsa....... |
. . 340:21 |
|
Älvdalen..... |
. . 264:90 |
|
Norrbärke .... |
. . 315:30 |
|
Söderbärke . . . |
. . 230:91 |
|
Malung..... |
. . 276:96 |
|
Gävleborgs: |
Torsåker..... |
. . 266:50 |
Bollnäs ..... |
. . 208:20 |
|
Järvsö...... |
. . 208:20 |
|
Jämtlands: |
Östersund .... |
. . 205:30 |
Berg....... |
. . 395:-57 |
|
Revsund..... |
. . 271:20 |
|
Brunflo ..... |
. . 358:23 |
|
Lockne...... |
. . 351:22 |
|
Näs....... |
. . 228:10 |
|
Hackas .... |
. 231:14 |
|
Lit........ |
. . 470:30 |
|
Häggenås .... |
. . 303:67 |
|
Hammerdal . . . |
. . 285:15 |
|
Rödön...... |
. . 300:19 |
|
Ås........ |
. . 275:69 |
|
Sunne ...... |
. . 287:28 |
|
Frösö ....... |
. . 319:31 |
|
Hallen...... |
. . 242:67 |
|
Oviken...... |
. . 528:94 |
|
Myssjö...... |
. . 287: 75 |
|
Offerdal..... |
. . 441:29 |
|
Aisen....... |
. . 381:14 |
|
V ästerbottens: |
Umeå landsförs. |
. . 283:57'') |
Norrbottens: |
Öjebyn...... |
. . 345:64 |
Av tabell 2 framgår, att antalet till egentliga församlingskyrkor utbetalade
ersättningar med belopp över 200 kronor under budgetåret 1944/45 utgjorde
168, varav 1 på 4 079 kronor 45 öre (Marstrand), 1 på 1 178 kronor
3 öre (Landskrona), 1 på 1 057 kronor 41 öre (Stora Tuna), 1 på 749 kronor
71 öre (Ljusnarsberg), 1 på 701 kronor 94 öre (Leksand) och 1 på 664 kronor
70 öre (Gagnef) samt 5 med belopp mellan 500 och 600 kronor, 7 med
belopp mellan 400 och 500 kronor och 29 med belopp mellan 300 och 400
kronor; 121 ersättningar uppgingo till belopp mellan 200 och 300 kronor.
Ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll, vilket för innevarande
budgetår är uppfört med 2 000 kronor, utgå dels 1 972 kronor till
Visby domkyrkas iståndsättande och framtida bestånd, dels ock 28 kronor
till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka inom Billings kontrakt i Skara
stift (jfr statsliggaren för budgetåret 1946/47, sid. 487). Sistnämnda belopp
utgår jämlikt Kungl. Maj:ts beslut år 1756 och år 1761, varigenom kyrkan
tillagts tillhopa 110 dal. smt årligen.
) Se tabell 1, not r’).
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Ersättningarnas tillkomst.
Utredningsmannen har företagit en historisk utredning rörande tillkomsten
av ifrågavarande ersättningar, varav inhämtas bland annat:
Vin- och byggnadssäd samt domkyrkotunnor m.m.
Tionden i Sverige såsom avgift till kyrkans och de andligas behov förskriver
sig från år 1164, ehuru den omtalas ännu tidigare. Den utgick av de vanliga
sädesslagen samt lin, hampa, humle, kreatur, fisk och jaktens produkter.
Tionden fördelades under medeltiden vanligen så, att en tredjedel av sädestionden
och hela den övriga tionden tillföll sockenprästen, medan övriga
två tredjedelar av sädestionden fördelades mellan biskopen, kyrkan och de
fattiga.
Under Konung Gustaf Ds regering utgick, förutom kvicktionden av husdjursaveln,
vilken odelad tillföll kyrkoprästen, sädestionden. Denna erlades,
såsom namnet anger, huvudsakligen i säd, men utgick även av annan sådd
och växt. Av sädestionden uppbar kyrkoprästen vanligen en tredjedel. Återstående
två tredjedelar av tionden utgjorde den s. k. obyttan del, av vilken
först utgick ersättning till dem, som tagit befattning med tiondeuppbörden,
prostar och kyrkvärdar, men även kyrkopräster. Vad som därefter återstod
av tionden delades såsom regel i tre delar biskops-, kyrko- och kanikedelame.
Den kyrkorna tillkommande delen av tionden, kyrkodelen, togs första
gången i anspråk av kronan genom beslut vid rådsmöte i Stockholm i januari
1525. Beslutet avsåg endast den tionde, som kom att falla nämnda år, och
den del, för vilken skulle köpas vin och oblater, undantogs. Beslutet, förnyades
å herredag i Vadstena i januari 1526. Jämväl vid herredagen i Örebro
januari och februari 1531 träffades ett likartat beslut.
Kronan hade genom Vesterås recess tillförsäkrats rätten till biskops- och
kanikedelarna av tionden, i kraft varav den sä småningom disponerade över
dessa. I fråga om kyrkodelen var förhållandet ett annat. 1525, 1526 och
1531 års beslut avsågo endast det löpande året. Ett nytt beslut rörande
sistnämnda del träffades vid herredagen i Örebro december 1539—januari
1540, vid vilken en allmän landsskatt blev samtyckt och besluten. Enligt
beslutet skulle kronan förutom en allmän skatt i penningar, beräknad efter
ägande boskap (en föregångare till de senare s. k. boskapspenningarna) äga
uppbära kyrkodelen av tionden över hela riket, dock skulle en tredjedel av
kyrkodelen behållas »till vin och vax».
Enligt 1539 års beslut skulle kyrkorna av tionden behålla en tredjedel
till vin och vax (ävensom oblat). Såsom regel tillgodosågs nog därefter
kyrkornas behov från kyrkodelen. Däremot kan icke sägas, att den andel
av tionden, som kom kyrkorna till godo, vanligen uppgick till en tredjedel
av kyrkodelen. Orsakerna därtill synas ha varit flera. Omfattningen och
arten av kyrkosoeknarnas odling var synnerligen varierande, vilket givetvis
föranledde betydande skillnad i tiondeuppbördens storlek socknarna emellan.
Betydelsen av denna skillnad förminskades dock i någon mån av en
återverkan på utgiftsbehovet, nämligen därigenom att utgifterna för vin och
oblat bestämdes av folkmängdens storlek. Vidare tillkom en utgiftspost, som
icke omnämnts i mötes- och herredagsbesluten, nämligen för byggning. Om
utgifterna för vin, vax och oblat icke kunde förete alltför stora växlingar,
ligger det i sakens natur, att ett motsatt förhållande gällde i fråga om utgifterna
för kyrkornas underhåll, reparationer, om- och nybyggnader. Dessa
7
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1+6.
oanständigheter synas ha föranlett därtill att den kyrkorna tillkommande
andelen av kyrkotionden på många håll till en början icke fixerades utan att
behoven tillgodosågos mot redovisning. Där åter kyrkornas andel av kyrkotionden
i räkenskaperna angives fixerad, växlar storleken därav mycket starkt.
Understundom förlänades tionden enskild person, därvid kyrkans behov tillgodosågs
genom förpliktelse för förläningstagaren att hålla kyrkan med
vin och dylikt. Därest utgifterna för byggning voro mera betydande, synes
konungen redan tidigt medgivit särskilt anslag.
Domkyrkorna förlorade genom reformationen sin forna egendom, vilken
så småningom indrogs till kronan. Deras behov tillgodosågs efter förlusten
av tidigare inkomster genom anslag av tionden.
Tiondeanslagen till såväl domkyrkor som landskyrkor torde i viss utsträckning
ha utgått såsom ersättning för indragna kyrkohemman.
I tionderäkenskapema för Skara stift anträffas vidare en art av tionde,
som benämnes kyrkornas enskilda. Denna kom utan att undergå vanlig delning
kyrkorna helt till del. Kyrkornas enskilda tionde kan möjligen ha varit
kyrkornas inkomst av icke indragna kyrkohemman. Indragningen av kyrkohemman
skedde så småningom allmänt under Konung Gustaf I:s regering.
Den motiverades ofta med en önskan att befria kyrkorna från de svårigheter,
vilka orsakades av äganderätten till hemmanen. I själva verket kommo
emellertid indragningarna att väsentligt minska kyrkornas och öka kronans
förmåner av kyrkogodsen.
De andelar av kyrkotionden, som kyrkorna fingo behålla, redovisades i
kronoräkenskaperna såsom avkortningar på kronotionden d. v. s. såsom anslag
av denna.
År 1572 skedde en allmän reglering av den kyrkorna anslagna andelen
av tionden. I fråga om landskyrkorna fastställdes med hänsyn till behovet,
vad dessa ägde uppbära såväl i vinsäd som i byggningssäd. För underhåll av
domkyrkorna infördes år 1572 och senare därjämte anslag av s. k. domkyrkotunnor,
innebärande att behovet ej, såsom dittills vanligen skett, tillgodosågs
medelst större anslag från allenast en eller flera socknar utan medelst
anslag av en eller flera tunnor spannmål från vederbörande stifts samtliga
socknar.
Anslagen av domkyrkotunnor ha tid efter annan konfirmerats, t. ex. i
Konung Gustaf II Adolfs konungaförsäkran den 31 december 1611. Konfirmation
å domkyrkotunnorna liksom å vin- och byggningssäden har slutligen
givits i ''prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 punkt 4, där det
heter bland annat:
»Vi stadfästa ock, vad prästerskapet härtill åtnjutit uti kyrkohärbärgen
av konungstionden, som till biskopars, superintendenters, professorers vid
akademier, lektorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers i skolor,
kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden samt andra
kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrkors och hospitals
underhåll och lön förordnat är; vilket skall alltid bliva dem, utan
någon avkortning i en och annan måtto förbehållet, så att inga rågar skola
av deras tillslagna lön avdragas och förminskas, såsom ej heller av kyrkornas
vin- och byggningssäd, domkyrko-, prost- och bibeltryckstunnan, samt barnhustås
40:dedel, som först böra utgå.»
Den till landskyrkorna utgående vin- och byggningssäden undergick tid
efter annan förhöjningar, i huvudsak föranledda av befolkningens tillväxt.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Vid åtskilliga tillfällen uppdrogs åt kammarkollegium att rannsaka om behovet
av förhöjning av vin- och byggnadssäden.
På Gotland, varest tionden ursprungligen var delad mellan prästen och
kyrkan, blev den, efter att en kort tid ha varit indragen, helt och hållen
förlänt åt prästerskapet. Detta förpliktades åter att i mån av behov låta
kyrkorna komma i åtnjutande av vin- och byggningssäd. Vad Visby domkyrka
angår, resolverade Kungl. Maj:t den 31 januari 1696, att som Visby
stads kyrka då för tiden vore mycket förfallen, skulle den vanliga domkyrkotunnan
utan någon förminskning av prästerskapet till densamma utgöras.
Då emellertid anslaget ej ansågs erforderligt, upphävdes denna föreskrift
av Kungl. Maj:t redan den 22 december 1697. Någon domkyrkotunna har
icke sedermera till domkyrkan utgått. Sedan rikets ständer beslutat bevilja
50 tunnor spannmål årligen till domkyrkans underhåll, föreskrev Kungl.
Maj:t den 8 maj 1845, att anslaget skulle utgå av kronans behållna arrendespannmål
av Visborgs kungsladugård. Anslaget upphörde jämlikt kungl.
brev den 15 juni 1892 att utgå med slutet av år 1892 och ersattes med ett
anslag i penningar, numera uppgående till 1 500 kronor enligt kungl. brev
den 26 april 1940.
I fråga om de forna danska och norska provinserna gäller följande.
I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän var sädestionden från början
lika delad mellan prästen, kyrkan och biskopen. Genom ordinantien i Köpenhamn
år 1536 tillädes konungen den tredjedel av tionden, vilken biskoparna
förut uppburit, vadan tionden där kom att bestå av präste-, kyrkooch
kronotionde. Kyrkotionden, som sålunda icke indrogs till kronan, upphörde
från och med år 1900 jämlikt kungl. förordning den 14 oktober 1898
(nr 91) angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne in. fl. provinser
utgående kyrkotionde. Av kronotionden erhöllo vissa kyrkor anslag
under den danska tiden.
Vad Marstrands kyrka vidkommer, råder säregna förhållanden. För Marstrands
återupprättande efter 1643 års brand ingick Hannibal Sehested,
dåvarande ståthållare i Norge, med staden ett högst förmånligt priviligieackord.
Enligt detta skulle till kyrkans och skolans underhåll samt till kyrkobetjäntes
och skollärares avlöning utgå bland annat hela kronans komtionde
av Tjörns, Solberga och Torsby pastorat, belöpande sig till 283 tunnor
30 kappar. Ackordet sanktionerades av konungarna Kristian IV och
Fredrik III åren 1647—1648, och anslaget utgick med all sannolikhet under
de sista åren av den danska tiden. Det konfirmerades sedermera flera gånger
av den svenska regeringen, bland annat genom kungl. resolutionen den 27
september 1675.
Jämtland och Härjedalen ha av ålder lytt under ärkebiskopsstolen i Uppsala,
även under den tid dessa provinser tillhört Norge. Tionden var där
liksom i Skåne delad i tre lika delar mellan prästen, kyrkan och biskopen.
Efter provinsernas fullständiga förening med Sverige kom den till kronan
indragna delen av tionden att utgöra hälften, medan prästen njöt andra hälften.
1 Härjedalen utgick vin- och byggningssiiden med en fjärdedel och i
Jämtland med en tredjedel av den tionde, som var kronan behållen, sedan
dammspannen (arvode till kyrkovärdarna), barnhussäden och bibeltryckstunnan
avkortats. För Jämtlands vidkommande bekräftades kyrkornas rätt
genom kungl. resolutionen den 24 december 1643.
9
Kungl. May.ts ''proposition nr J+6.
Under 1850- och 1860-talen erhöllo, såsom närmare framgår av statsliggaren
för budgetåret 1938/39, åtskilliga kyrkor efter riksdagens horande,
tilldelning av vin- och byggningssäd eller ersättning därför i penningar.
Såväl domkyrkotunnorna som vin- och byggningssäden mdrogos mot
ersättning medelst statsanslag i penningar jämlikt kungl. förordningen den
23 juli 1869 angående förändring av grundräntor och kyrkotionde Dessa
statsanslag skulle, intill dess annorlunda bleve förordnat eller innehavare
av anslag förklarade sig nöjd med gottgörelse efter medelvärdet me lan 1834
—1853 års medelmarkegångspris jämte forsellön efter 1862 ars medelmarke
gångspris, utgå till belopp, motsvarande anslagens värden efter ailigt medelmarkegångspris.
. ... ii • ■ i
Någon ändring i grunderna för ersättningarnas bestammande har ej vid
Vid
riksdagsbehandlingen år 1898 av frågan om avskrivning av kyrkotionden
i Skåne, Halland och Blekinge samt Bohuslän in. in. upptogs visserligen
till övervägande frågan om indragning till statsverket av de till kyrkorna
i gamla Sverige utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd ur
den synpunkt, att dessa kyrkor skulle efter en indragning av kyrkofonden
i de nya provinserna komma i en fördelaktigare ställning än kyrkorna i dessa.
Tanken på en dylik indragning avvisades dock i propositionen av det skal,
att den förmånligare ställning, församlingarna i gamla Sverige sålunda skulle
intaga, ansågs »icke oväsentligen uppvägas» av den förmån åtminstone
församlingarna i Skåne hade genom att prästgårdarna på landet därstädes
byggdes och underhölles av boställshavarna själva (propositionen 1898: 52,
sid. 75 f.). Riksdagen gjorde häremot ingen erinran. Särställningen i angivna
hänseende för de skånska församlingarna har numera, sedan 1910 års prästerliga
lönelagstiftning trätt i tillämpning, upphört.
Däremot blev såsom en konsekvens av den allmänna pundskatteavskrivningen,
såsom förut berörts, den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser
utgående kyrkotionden jämlikt förordningen i ämnet den 14 oktober 1898
(nr 91) föremål för avskrivning från och med år 1900 utan särskild ersättning
till kvrkorna. På sätt framgår av riksdagens skrivelse 1898: 52, ansags
det vid beslutet om avskrivningen riktigt, att ersättningsskyldigheten till
de institutioner och befattningshavare, som åtnjöte denna kyrkotionde, skulle
åligga staten i de fall, där kyrkotionde utgick till statsändamal, och kommunema,
»däri inbegripna kyrkorna och församlingarna», då kyrkotionde utgick
till kommunala ändamål. Med tillämpning av denna grundsats lia också
församlingarna och kommunerna i nämnda provinser genom uttaxering fyllt
den brist i tillgodoseendet av kyrkligt och borgerligt kommunala utgiftsbehov,
som uppkommit genom avskrivningen.
E r s ä t t n i n g f ö r a v s k r i v n a m j ö 1- o c h s å gkvarn sr
än t or in. in. Genom kungörelsen den 30 december 1863 (nr 7a, sid. 1)
förklarades, att räntan av mjöl- och sågkvarnar skulle från och med år
1864 upphöra alt utgöras. Därvid föreskrevs (p. 3), att ersättning för salunda
avskrivna räntor, vilka voro anordnade, skulle från och med samma
år tillkomma vederbörande indelnings- och ränteinnehavare med undantag
av bland annat kyrkor, när de själva ägde eller innehade kvarnar, av vilka
räntor voro dem anordnade, utan att för dessa utgjordes någon prestation.
Till följd härav utgår ersättning till:
Vinbergs kyrka i Hallands län för Mollan nr 8 i Vinbergs socken,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Vessige kyrka i Hallands län för Kyrkokvarn nr 10 i Vessige socken,
Skara domkyrka för Marum nr 4 Kyrkokvam i Marums socken samt
Malma kyrka i Västmanlands län för Östuna kvarn i Köpings socken.
Genom kungl. brev den 9 september 1857, kungjort genom kammarkollegiets
kungörelse den 9 oktober samma ar (nr 40, sid. 1), föreskrevs, att avskrivning
av grundränta å mjöl- eller sågkvarn finge, när ägaren laglligen
styrkte, att verket blivit nedlagt och utrivet, beviljas, varvid, när sådan
kvarnränta varit till visst ändamål anvisad, indelningshavaren för förlusten
darav skulle tilldelas gottgörelse av statsmedel till belopp, motsvarande den
upphörda räntan. En dylik avskrivning har skett i fråga om räntan av Stadskyrko-
eller Bergsbrokvarnen i Norrköping.
Genom utslag den 31 mars 1858 förordnade Kungl. Maj:ts befallningshavande
att kvarnräntan skulle avskrivas och Norrköpings stadskvrka såsom
mdelmngshavare tilldelas gottgörelse för förlusten av räntan. Efter underställning
lat kammarkollegiet vid utslaget bero genom beslut den 10
maj 1859. Enligt detta beslut skulle ersättningen uppgå till 191 rdr 43 öre
nksmynt ärligen.
Genom beslut den 10 juni 1912 medgav Kungl. Maj:t, i ändamål, att de
nemmansagare i Skaftö annexförsamling, som hade skyldighet att utgiva
kyrkotionde till patronus i Morlanda församling, måtte vinna befrielse därrtran,
etter inhämtande av riksdagens bifall, att årligen, så länge patronatsratten
i Morlanda ägde bestånd, till samma patronatsrättsinnehavare skulle
utga ersättning för berörda tionde med lösen i penningar efter tioårigt medelmarkegangspris
för 14,9928 hl korn.
Enligt en den 14 december 1912 träffad och den 16 april 1913 av Morlanda
pastorats församlingar godkänd överenskommelse förband patronus
fm o vii iTf lriom- 3 i överenskommelsen, att från och med år
, . o,, Morlanda församling redovisa kyrkoinkomstema jämte ränta å
behallna medel samt avsade sig rätten att disponera nämnda inkomster och
medgav Morlanda församling rätt att bestämma rörande deras användning
tor kyrkan, vars underhåll och nybyggnad skulle övertagas av församlingen
Iran det en da förestående kyrkorestauration fullbordats
Genom beslut den 9 oktober 1917 förklarade Kungl. Maj:t hinder från
det a1 fmannas sida icke möta för att den träffade överenskommelsen ginge
i verkställighet.
Enligt 3 S lagen den 3 juni 1921 om upphävande av patronatsrätt har
med kallelseratt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst
från och med den 1 januari 1922 övergått å församlingen. Därefter skall å
kyrkotionde tillampas forordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivriondHV
t Cn ^ran vlss J°r(1 lnom Skåne med flera provinser utgående kyrko
-
Genom Kungl. Maj ds dom den 3 mars 1928 ogillades i sista instans av
patronatsrattsmnehavaren framställda anspråk på ersättning av kronan för
torment förlust genom patronatsrättens upphörande.
Da patronatsrätten upphört från och med den 1 januari 1922, äro förutsättningarna
för ersättning enligt 1912 års ovanberörda brev därefter icke
för händen. Några sådana omständigheter synas ej föreligga, att enligt 1898
års förordning ersättning av statsmedel skall utgå till Morlanda kvrka för
tiondens upphörande. (Skaftö har förr varit kapell under Morlanda.) Enligt
vad loneräkenskaperna för budgetåret 1939/40 utvisa, synes ifrågavarande
ersättning numera icke utanordnas av länsstyrelsen.
11
Kungl. Maj ris proposition nr Jt6.
Tidigare förslag om avlösning eller indragning av ersättningarna.
I skrivelse den 11 maj 1876 anhöll 1876 års riksdag, att Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, om och i avseende å vilka av de till verk och inrättningar
m. m. utgående ersättningar för indragna ränte- och tiondeanslag en sådan
förändring kunde äga rum, att ersättningen bleve bestämd till visst årligt
belopp.
Skatteregleringskommittén anförde i sitt den 13 september 1882 avgivna
betänkande angående skatteförhållandena i riket (III s. 197), att om, såsom
kommittén föreslagit, kronotionden bleve avskriven, det icke syntes vara
billigt, att staten fortfarande skulle utgiva en så nyligen tillkommen ersättning
som till kyrkorna för vin- och byggnadssäd, helst någon i sakens natur
grundad anledning ej förefunnes, varför staten skulle vidkännas utgift särskilt
för detta kommunala behov, och då vin- och byggnadssäden inom de
särskilda församlingarna icke uppginge till något avsevärt belopp samt det
sålunda icke vore att befara, att svårighet skulle beredas någon församling
genom indragning av ifrågavarande ersättning, helst utan tvivel redan första
avskrivningsåret eftergiften å kronotionden inom de allra flesta församlingar
åtminstone komme att motsvara värdet å vin- och byggnadssäden. Kommittén
hemställde fördenskull, att statsverket från och med avskrivningstidens
början måtte befrias från skyldigheten att årligen utbetala ersättning för
vin- och byggnadssäden samt kyrkorna hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna
tillförbundes att var till sin kyrka årligen betala nämnda ersättning.
Över förslaget hördes domkapitlen samt avgåvo kammarkollegiet och
statskontoret gemensamt utlåtande den 14 november 1882. De flesta domkapitel
avstyrkte förslaget. Kollegiet och statskontoret meddelade, att vinoch
byggnadssäden blivit kyrkorna tilldelad med olika belopp, så att den
i allmänhet utginge med lägst 1 tunna och högst 15 tunnor. I Dalarna
växlade anslagen till kyrkornas vin- och byggnadssäd mellan 4 tunnor och
43 t'')» tunnor och inom Jämtland mellan 1 tunna och 25 tunnor. Kyrkornas
inkomst av vin- och byggnadssäd, stadfäst genom prästerskapets privilegier,
vore i allmänhet kyrkornas enda bestämda årsinkomst och grunden för
kyrkokassorna. Och då, på sätt domkapitlet i Kalmar jämväl erinrat, det
för kyrkorna måste anses vida fördelaktigare att i enahanda ordning som dittills
utfå denna inkomst än att för densamma vara beroende av församlingens
beslut samt några på rättvisa eller billighet grundade skäl för statsverkets
befrielse från skyldigheten att utgiva ifrågavarande ersättning enligt
ämbetsverkens åsikt icke förefunnes, helst den tillökning i kommunala utskylder,
som härav bleve en följd, otvivelaktigt skulle för många församlingar
kiinnas i ej ringa grad tryckande, avstyrkte ämbetsverken bifall till
kommitténs förslag. ..... . ,
Samtidigt avgåvo ämbetsverken utlåtande över ett jämväl av kommittén
framlagt förslag angående indragning till statsverket och avskrivning i likhet
med vad för grundskatter bleve stadgat, allt mot ersättning till vederbörande,
av den del av kyrkotionden inom Skåne, Halland, Blekinge och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Bohuslän, som vore anordnad till andra än församlingarnas egna ändamål.
Ämbetsverken anförde däri bland annat, att statsverket icke kunde anses
äga samma dispositionsrätt till kyrkotionden som över den sedan lång tid
till statsverket indragna kronotionden. Vidare kunde den omständigheten, att
tid efter annan utav kyrkornas överskottsmedel anslag med församlingarnas
begivande lämnats även till andra än församlingarnas egna ändamål, icke
i och för sig innebära, att kyrkorna för all framtid avstått från sin rätt att
själva få disponera över sådana medel, därest desamma icke vidare skulle
befinnas vara erforderliga för de ändamål, vartill de en gång anvisats. Det
hade därför synts ämbetsverken betänkligt att, innan församlingarna lämnats
tillfälle att yttra sig i frågan, tillstyrka bifall till en åtgärd, varigenom kyrkornas
rätt i omförmälda hänseende skulle för all framtid avskäras. Härtill
komme, att genom bifall till kommitténs förslag blott en mindre del av hela
kyrkotionden i nämnda landskap komme att avskrivas men den större delen
fortfarande utgöras. Ett av de huvudsakligaste ändamålen med avskrivningen
eller likformighet i beskattningen skulle därför i väsentlig mån förfelas.
Den 1 oktober 1886 förklarade Kungl. Maj:t skatteregleringskommitténs
förslag angående vin- och byggnadssäden ej till vidare åtgärd föranleda och
anbefallde statskontoret att inkomma med förslag i fråga om förändring til!
bestämda årliga belopp av samtliga de ersättningar, vilka från det under
rubriken Kyrkors underhåll uppförda anslaget till indelningsersättningar
utginge.
I utlåtande den 1 juni 1887 med anledning av 1876 års riksdags ovannämnda
skrivelse framlade statskontoret en specificerad förteckning över
samtliga dessa ersättningar, i huvudsak utgående i spannmål efter medelmarkegångspris,
och anförde bland annat följande. T riksdagens år 1875
församlade revisorers berättelse hade förekommit ett yttrande angående
landskyrkorna, att ersättningarna till dessa kyrkor för indragna indelningar
borde beräknas efter det år 1869 stadgade medelpris. Statskontoret hade
ock förklarat sig anse ifrågavarande indelningsersättningar i allmänhet kunna
fastställas till bestämda belopp efter den av revisorerna ifrågasatta beräkningsgrund
samt hemställt, att från det under rubriken Kyrkors underhåll
uppförda anslag till indelningsersättningar utgående, å förenämnda uträkningar
upptagna ersättningar måtte förklaras böra utgå efter det i nådiga
förordningen den 23 juli 1869 (angående förändring av grundräntor och
kronotionde) stadgade medelvärde. Vid de flesta under senaste år beslutade
utbyten av indelningsersättningar mot bestämda anslag hade, i enlighet med
ämbetsverkets förslag, dessa anslag beräknats efter medeltalet av vissa års
medelmarkegångspris. Statskontoret ansåge sig emellertid under då synnerligen
vacklande, låga spannmålspris icke kunna förorda verkställande på sådan
grund av ett utbyte av ett så betydligt ersättningsanslag som det förevarande
(år 1886 150 582 kronor 14 öre).'' Ett utbyte skulle förorsaka statsverket
en uppoffring, allt för stor i förhållande till de fördelar, vars vinnande
med förändringen åsyftats. Dessa fördelar vore förenkling i redovisningen
och vederbörande landskontors befriande från det med de årligen återkommande
uträkningarna förenade arbete. Så länge indelningsersättningar utginge
på oförändrat sätt till kleresistaten ävensom till flera andra ersättningstagare,
vilka vägrat ingå på något utbyte, skulle förändring i förevarande
ersättningar ej medföra någon avsevärd förenkling i redovisningen. Med
13
Kungl. Maj:ts proposition nr ^6.
beredande av den ytterligare lindring, som genom ifrågavarande ersättningars
Utbyte mot bestämda anslag skulle ernås, kunde utan olägenhet anstå, tills
densamma utan alltför stor uppoffring för statsverket kunde åstadkommas.
Under förutsättning att Kungl. Maj:t icke funne skäligt godkänna statskontorets
ovan avgivna förslag, hemställde statskontoret alltså, att riksdagens
förevarande framställning, i vad den avsåge det under rubriken^ Kyrkors underhåll
förekommande anslag till indelningsersättningar, icke måtte föranleda
vidare åtgärd.
Någon ändring i grunderna för ersättningarnas bestämmande har ej heller
vidtagits.
Riksdagens revisorer erinrade i sin till 1931 års riksdag avgivna berättelse,
att ifrågavarande ersättningsbelopp vore synnerligen växlande och mången
gång ytterst obetydliga. Enligt gällande beräkningsgrunder måste i regel
en årlig omräkning av de utgående ersättningsbeloppen verkställas. Det syntes
obestridligt, att härigenom vederbörande utbetalningsmyndighet åsamkades
ett avsevärt arbete, som i många fall icke stode i rimlig proportion till
den utgående ersättningen — ett förhållande, som jämväl vitsordats av flera
länsstyrelser. På grund av vad sålunda anförts syntes revisorerna en utredning
böra verkställas, huruvida icke ifrågavarande ersättning genom överenskommelse
med vederbörande ersättningstagare kunde avlösas med ett kapitalLserat
belopp eller utgå med ett bestämt årligt belopp.
I yttrande häröver förklarade sig kammarkollegiet dela revisorernas uppfattning
om önskvärdheten av en förenkling beträffande beloppens utgörande.
Kollegiet erinrade vidare, att förslag tidigare framkommit i syfte att ersättningen
för vin- och byggnadssäd skulle utan vidare indragas
(jfr ovan). Vad vid denna frågas behandling förekommit syntes icke ha
inneburit, att tanken på en sådan åtgärd blivit av statsmakterna definitivt
avvisad. Vid sådant förhållande borde ej blott de av revisorerna angivna
möjligheterna för omläggning av det nuvarande systemet bli föremål för
övervägande vid en utredning utan ock alternativet indragning av ersättningarna
utan vederlag. — Annorlunda vore i viss mån läget beträffande de till
domkyrkorna (och Kalmar f. d. domkyrka) utgående ersättningar
för domkyrkotunnor, varmed torde böra i avseende å behandlingen
likställas vissa anslag till domkyrkorna i Karlstad och Härnösand,
sannolikt av vin- och byggnadssäds natur. Dessa ersättningar spelade en
långt större roll för de särskilda kyrkornas ekonomi än vad fallet vore för
de vanliga församlingskyrkorna beträffande ersättningarna för vin- och byggnadssäden.
— De ersättningar för indragna grundräntor, eventuellt
ersättningar av annan natur, till kyrkorna, som inginge i det nu ifrågavarande
anslaget, syntes i allmänhet utgå i fixa penningbelopp. Bland dessa ersättningsposter
förekomme de till beloppen obetydligaste, stundom blott några
ören. Skulle en indragning till statsverket eller en omläggning av de till de
två föregående grupperna hörande ersättningar äga rum, vore det givet, att
frågan bleve aktuell åtminstone för vissa poster inom denna grupp.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr J+6.
1931 års riksdag yttrade i sin skrivelse nr 346 (punkten 6, sid. 10), att av
revisorernas uttalanden framginge, att uträkningen av ifrågavarande indelningsersättningar
förorsakade vederbörande myndigheter ett avsevärt arbete,
som ej stode i rimlig proportion till de utgående ersättningsbeloppen. Med
hänsyn härtill syntes det önskligt, att en indragning eller avlösning av ersättningarna
komme till stånd eller i varje fall att större enkelhet och reda i
räkenskaperna och därmed minskade utgifter för statsverket kunde genomföras.
Riksdagen hade alltså ansett, att en utredning i sådant syfte borde verkställas.
Riksdagen gjorde hos Kungl. Maj:t en anhållan om verkställande av
en sådan utredning.
Den 30 juni 1931 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet en sakkunnig
för att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda
utredningen. Utredningen blev på grund av utredningsmannens frånfälle icke
fullföljd.
1941 års förslag.
Den av departementschefen tillkallade utredningsmannen förordade
att till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,
för kronotiondeanslag och för avskrivna kvarnräntor samt övriga indelningsersättningar,
inbegripet understödet å 28 kronor till Värnhems f. d.
klosterkyrka, skulle indragas från och med budgetåret 1942/43;
samt att till domkyrkorna utgående ersättningar för domkyrkotunnor och
kronotiondeanslag samt övriga indelningsersättningar skulle upphöra att utgå
av statsmedel från och med budgetåret 1942/43 och ersättas med motsvarande
anvisningar av kyrkofondens medel; härunder har utredningsmannen
inbegripit även det till Visby domkyrka utgående beloppet.
j S 1 e 11 1 i » församlingskyrkorna. Utredningen visade,
framhåller utredningsmannen, huru den till kyrkorna utgående delen av
fonden vid reformationen indragits till kronan och huru kyrkorna för att
mede1 till vin och oblater samt kyrkobyggnadernas underhåll skulle finnas
tillgängliga, erhållit, till en början tillfälliga och sedan fasta anslag av tionj
V“S/ag benämndes vin- och byggnadssäd. Efter ränteförenklingen
under 1800-ta ets mitt hade vin- och byggnadssäden utbytts mot ersättningar
i penningar till varde motsvarande de äldre räntepersedlarna efter markegång
Dessa anslag utginge under titeln ersättningar till kyrkor.
,... yrk/fionden under den katolska tiden hade icke stått i någon relation
till medelsbehovet utan endast till skatteunderlaget. Reformationen hade
medlort en förenkling av gudstjänstbruken, varefter kyrkornas tidigare inkomster
kunnat anses överflödigt stora i förhållande till erforderliga utgifter.
Han syntes grunden kunna sökas till att kyrkofonden kunnat indragas och
ersattas med de mera begränsade anslagen av vin- och byggnadssäd.
Anslagen syntes ej få betraktas såsom ett vederlag för kyrkornas forna
inkomster utan grunden till dem få sökas i behovet. Anslagen syntes ha varit
nodvandiga för kyrkornas och den evangeliska gudstjänstens bestånd. Under
den katolska tidens slut hade sockenmenigheterna ägt mycket ringa infly
-
15
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
tande på de kyrkliga angelägenheterna. Även efter reformationen hade församlingarnas
utveckling till kyrkliga kommuner gått långsamt. Någon möjlighet
att bereda medel till kyrkliga ändamål genom en kommunal församlingsbeskattning
hade icke förelegat. Den enklaste lösningen av problemet
med den evangeliska gudstjänstens upprätthållande torde ha varit den, som
anlitats, eller att av den gamla kyrkoskatten, tionden, anvisats medel för
tillgodoseende av de kyrkliga behoven i den mera begränsade omfattning,
i vilken de kvarstått.
I den män församlingsbegreppet utvecklat sig på protestantisk grund hade
så småningom uppkommit ett slags beskattning genom samfällt beslutade
bidrag till olika församlingsändamål. Denna utveckling av församlingskommunen
torde få ses som bakgrund till den under 1600- och 1700-talet framträdande,
växande obenägenheten hos statsmakterna att öka anvisningarna
av vin- och byggnadssäd och inskärpandet av församlingarnas skyldighet att,
om anslaget visade sig otillräckligt, själva svara för den ökade utgiften.
Numera tedde sig de olika anslagen av ersättningar för vin- och byggnadssäd
som en anomali, endast medförande onödig omgång och kostnad för statsverket
för de olika beloppens uträkning, utbetalning och redovisning. Ur
principiella synpunkter syntes anslagen ej kunna försvaras och deras praktiska
betydelse syntes med hänsyn till beloppens relativa obetydlighet i allmänhet
vara ringa.
Ersättningarna för vin- och byggnadssäd till församlingskyrkorna och därmed
jämförliga indelningsersättningar hade under nämnda budgetår uppgått
till sammanlagt 132 292 kronor 92 öre. De belopp, som de olika kyrkorna
erhölle, vore mycket varierande till storleken, men överstege endast i undantagsfall
250 kronor. Kyrkorna på Gotland samt i Blekinge och Halland
(i Halland utginge ersättning för två kvamräntor) åtnjöte icke några anslag
av vin- och byggnadssäd eller motsvarande kronotionde. Ett fåtal kyrkor
i Skåne åtnjöte dylika anslag, medan i Bohuslän indelningsersättningarna i
allmänhet uppginge endast till obetydliga belopp. Sammanlagt åtnjöte endast
ett 60-tal kyrkor i Skåne och Göteborgs och Bohus län dylika anslag.
Medeltalet av anvisningarna till de kyrkor, som erhölle utbetalning från anslaget,
uppginge till omkring 90 kronor.
Täckandet av utgifterna för vin och oblater samt för kyrkobyggnads vidmakthållande
måste i första hand anses som en församlingsangelägenhet av
lokal karaktär. Sedan möjlighet förelåge att täcka församlingsutgifterna genom
kommunalbeskattning, saknades anledning till bibehållande av särskilda
statsbidrag härtill. Överflyttningen av ifrågavarande utgifter från statens
till de särskilda församlingarnas budget torde, om den överhuvudtaget ägde
någon betydelse, leda till en utjämning av de kommunala bördorna, eftersom
vin- och byggnadssäden utginge efter grunder, som icke torde ha varit och
i varje fall icke numera vore rationella. I vissa fall kunde måhända utgiftsökningen
visa sig betungande för en församling. Denna ökade tunga syntes
dock icke i detta sammanhang böra föranleda några särskilda åtgärder till
utjämning av skattebördan utan erinrades om de åtgärder, statsmakterna
i annan ordning vidtagit för utjämning av det kommunala skattetrycket och
vilka säkerligen utgjorde en lämpligare lösning av skatteutjämningens problem
än bibehållande i särskilda fall av vin- och byggnadssädesanslaget till
en församling. Den del av anslaget till ersättningar till kyrkor, som utgjorde
ersättning för vin- och byggnadssäd till särskilda kyrkor, torde därför utan
olägenhet kunna upphöra att utgå.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr !fi.
De ersättningar för avskrivna kvarnräntor, som enligt vad i det föregående
påvisats utginge från anslaget, syntes icke i princip skilja sig från ersättningen
för vin- och byggnadssäden. Även här gällde det till kyrkorna anslagna
statsinkomster, vilka syntes enligt angivna grunder kunna upphöra att utgå
till kyrkorna, om behovet i stället fylldes genom kommunal uttaxering.
I Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län hade, som den
rättshistoriska utredningen utvisade, utvecklingen varit i viss mån annorlunda
än i landet i övrigt. Vilka anvisningar från kronan, som utgjorde anledningen
till från anslaget utgående ersättningar till kyrkor inom nämnda
län, torde icke kunna helt klarläggas utan en ingående och tidsödande utredning
för varje särskild post, något som icke syntes motiverat, då beloppen
i allmänhet vore relativt obetydliga och av ringa betydelse för kyrkornas
inkomster. Det enda undantaget utgjordes av Marstrands kyrka, som
av anledningar, för vilka redogjorts i den historiska utredningen, åtnjöte
ett mera betydande anslag, uppgående enligt länsräkenskaperna för budgetåret
1939/40 till 3 157 kronor 84 öre. Skäl att behandla detta anslag på annat
sätt än anslagen till övriga församlingskyrkor syntes dock ej kunna grundas
på sättet för anslagens tillkomst. Försöksvis hade förfrågan framställts till
pastorsämbetena i de församlingar inom nämnda län, vilkas kyrkor erhölle
ersättningar från anslaget, om ersättningarna användes för något särskilt
ändamål samt om grunden till ersättningen. De ingångna svaren hade visat,
att anledningen till ersättningen i regel varit okänd i orten samt att beloppet
ingått till kyrkokassan utan att användas till något speciellt ändamål.
Hos länsstyrelserna framställda förfrågningar hade givit vid handen, att några
upplysningar därifrån ej heller kunde erhållas rörande uppkomsten av de
olika ersättningsbeloppen utan tidsödande utredning. I några fall hade i
den rättshistoriska utredningen påvisats, att ersättningarna utginge för anslag
i kronotionde, som härrörde från den danska eller norska tiden. Det syntes
icke för djärvt att antaga, att kronotionde- eller andra ränteanslag även
i andra fall kunde vara anledningen till ersättningen. Dessa anslag syntes i
princip icke skilja sig från den egentliga vin- och byggnadssäden. De torde
därför böra indragas av samma skäl som denna.
Ur anförda synpunkter föreslogs, att de under förslagsanslaget Ersättningar
till kyrkor upptagna ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag
och för avskrivna kvarnräntor samt övriga härmed jämförliga
ersättningar till församlingskyrkor skulle upphöra att utgå.
På samma sätt torde det under reservationsanslaget till Kyrkors underhåll
utgående anslaget till Värnhems kyrka, vilket numera syntes sakna betydelse,
kunna indragas.
På grund av att dessa anslag vore skyddade enligt prästerskapets privilegier,
erfordrades härför godkännande av kyrkomötet. Förändringarna syntes
därför icke kunna tillämpas förrän under budgetåret 1942/43.
Anslagen till domkyrkorna. Den rättsliga ställning, som
domkyrkorna intoge, syntes vara ganska olika i de olika fallen. De äldre,
från den katolska tiden stammande domkyrkorna torde ursprungligen ha
utgjort självägande, kyrkliga stiftelser, ofta med därtill anknutna särskilda
altare- och kapellstiftelser med egen förmögenhet. Efter reformationen torde
de äldre domkyrkorna, försåvitt de icke övergått till att bli församlingsegen
-
17
Kungl. May.ts proposition nr Jt6.
dom, få betraktas såsom statsägda stiftelser med egen förmögenhetsmassa.
Kyrkorna underhölles med avkastningen av deras egen förmögenhet jämte
statsanslag — ersättningar för domkyrkotunnor och andra kronotiondeanslag
— samt bidrag i olika former från församlingarna.
De efter reformationen tillkomna domkyrkorna torde däremot i princip
få anses vara församlingskyrkor, ibland med egen förmögenhet. Även dessa
domkyrkor kunde dock ha stiftelsekaraktär, varvid det finge lämnas Öppet
om stiftelserna vore församlingsägda eller självägande. Förvaltningen tillkomme
dock ibland särskilda föreståndare (landshövdingen och biskopen)
eller en kommission. Såsom domkyrkor hade de — dock ej alla — åtnjutit
statsanslag genom domkyrkotunnor, men byggnads- och underhållsskyldigheten
torde åvila vederbörande församling.1
Domkyrkornas ställning vore högst växlande och de ekonomiska uppgifter,
som skulle lösas av domkyrkokassorna, olika avgränsade i de olika fallen.
Vad som varit avgörande för domkyrkokassans belastning syntes huvudsakligen
ha varit, huru långt domkyrkans tillgångar räckt. När dess egna medel
icke varit till fyllest, hade domkyrkoförsamlingen fått träda emellan genom
att övertaga uppgiften eller lämna tillskott till domkyrkokassan. De statsbidrag
till domkyrkorna, som ersättningarna för domkyrkotunnorna och
annan indelning utgjorde, kunde icke sägas utgå efter några rationella grunder,
utan beloppen vore endast historiskt betingade.
Försök hade tidigare gjorts att få domkyrkotunnorna indragna under hänvisning
till att genom desamma gynnades stadsförsamlingar, som hade råd
att utan statsbidrag underhålla sina kyrkor. Försöket hade emellertid icke
fullföljts. Om man i likhet med den sakkunnige ansåge tiden vara inne att
indraga de till övriga församlingskyrkor utgående indelningsersättningar,
kunde till allvarligt övervägande upptagas frågan att låta ersättningarna
för domkyrkotunnorna undergå samma behandling.
Frågan torde dock icke kunna ses enbart ur samma synpunkter, som kunde
anläggas beträffande församlingskyrkorna.
I förvaltningshänseende intoge domkyrkorna enligt bestämmelserna i 26
kap. kyrkolagen en särställning i förhållande till övriga kyrkor. Det stadgades
där, att vid varje domkyrka en skicklig syssloman, tillika prästman,
skulle förordnas, vilken skulle se uppå vad kyrkans nödtorft i en och annan
måtto krävde. Ärligen skulle inom fjorton dagar efter påsk hållas syn på
domkyrkan med biträde av byggnadskunnig, varvid förslag till botande
av brister skulle upprättas jämte kostnadsförslag. Om bristernas botande
skulle landshövdingen och biskopen upprätta kontrakt och arbetet skulle
utföras under sysslomannens uppsikt på domkyrkans bekostnad. Sysslomannen
skulle vaka över domkyrkans ekonomi och föra dess räkenskaper.
Domkyrkorna hade till uppgift icke blott att vara församlingskyrkor för
domkyrkoförsamlingarna utan även att tjäna som lokaler för kyrkliga förrättningar
berörande hela stiftet, såsom prästvigningar. Många av dem vore
nationella helgedomar av oskattbart värde.
Tydligt vore, att en indragning av nu utgående statsanslag till indelningsersättningar
i många fall skulle medföra en allvarlig rubbning av domkyrkornas
ekonomi, som måhända kunde föranleda ett eftersättande av domkyrkornas
tillbörliga underhåll. Med hänsyn till domkyrkornas särställning syntes
1 Rörande de särskilda domkyrkornas ekonomiska ställning liar utredningsmannen lämnat
vissa uppgifter, beträffande vilka torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.
Bihang till riksdagens protokoll 1!U7. 1 sand. Nr /jG.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
ock bidrag av allmänna medel till deras underhåll fortfarande vara motiverade.
En annan sak vore att tiden syntes vara inne för en modernisering av
domkyrkornas förvaltning och särskilt ett klarläggande av vilka utgifter som
borde åvila församlingarna, och vilka som borde täckas av allmänna medel.
Detta förutsatte upprättande av nya stater för samtliga domkyrkor efter
enhetliga principer. En sådan omläggning syntes åter kräva en ingående utredning
och uppgörelse med församlingen i varje särskilt fall. En förutsättning
härför syntes vidare vara en omarbetning av 26 kap. kyrkolagen. Uppmärksammas
borde också frågan om en avveckling av domkyrkornas förekommande
skyldigheter att underhålla biskopsbostad och domkapitelshus.
Det syntes kunna betecknas som önskvärt, att de årliga utgifterna för
domkyrkorna icke komme att belasta riksstaten utan i stället täckas av
ecklesiastika medel nämligen dels domkyrkoförsamlingarnas tillgångar dels
gemensamma kyrkliga tillgångar, i vilket senare hänseende endast kyrkofondens
medel stode till buds. Vid mera genomgripande reparationer eller ombyggnader,
som droge mera betydande kostnader, torde liksom hittills anslag
av statsmedel böra utgå, men statsanslagen torde kunna reserveras för sådana
undantagsfall. Sakligt kunde de motiveras med domkyrkornas nationella betydelse.
Såsom en första åtgärd till en omläggning av utgifterna för domkyrkorna
kunde komma i fråga att överflytta de nuvarande ersättningsanslagen med
oförändrade belopp från riksstaten till kyrkofonden. Härigenom skulle statsbudgeten
beredas en motsvarande lättnad.
Kyrkofonden hade från början varit avsedd att vara en regleringsfond för
de prästerliga avlöningstillgångama men ur densamma utginge redan nu anslag
icke blott för det prästerliga avlöningsväsendet utan även för allmänt
kyrkliga ändamål.
Att låta ett anslag för ett sådant gemensamt kyrkligt ändamål som bidrag
till domkyrkors underhåll utgå ur kyrkofonden syntes icke böra möta nägra
principiella betänkligheter.
Ur en annan synpunkt torde emellertid för närvarande vissa invändningar
kunna göras häremot.
I en inom kammarkollegiet utarbetad promemoria av den 25 september
1933 angående biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga för det
högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar (refererad i proposition
1936: 242, sid. 55 IT.) anfördes i fråga om erforderliga medels anvisande
genom statsanslag eller deras uttagande genom förhöjning av den
allmänna kyrkoavgiften vid underskott i övriga avlöningstillgångar följande:
Den allmänna kyrkoavgiften utginge av alla kyrkligt kommunalskatteskyldiga
i riket, d. v. s. i huvudsak av samtliga de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattskyldiga skattebetalare i riket. Det kunde därför, principiellt
sett, synas oegentligt och i varje fall som en onödig omgång, att den
ersättning för indelta kronotionde- och ränteanslag (indelningsersättning),
som från statsverket för närvarande utginge till biskopsämbeten och biskopslöneregleringsfonden,
för framtiden utgjordes till kyrkofonden av statens
skattebetalare, under det att samma skattebetalare i annan ordning täckte
brister i kyrkofondens budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att
indelningsersättningen slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i motsvarande
mån. En parallell till fallet erbjöde i viss mån den från och med
år 1900 verkställda avskrivningen av kyrkofonden i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i veder
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
börande församling, under det dennas allmänt skattskyldiga invånare hade
att med allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrkokassans
stat. I huvudsak enahanda skäl kunde anföras även för att från statsverket
till kyrkofonden icke längre borde ingå ersättning för anslag i krono- och
kyrkotionde samt oindelt spannmål och hemmansräntor. Så länge emellertid
dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke indragits, syntes
något sådant icke böra ske beträffande den för biskoparna avsedda indelningsersättningen.
Mot en indragning kunde för övrigt anföras vissa skäl av formell
natur, främst att indelningsersättningen vore ett rent statsanslag under
det att kyrkoavgiften konstruerats såsom en kommunalskatt, utgjord med
ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje pastorat, vilket belopp
pastoratet hade att utgöra oavsett om större eller mindre restantier uppkomme
vid uttaxeringen.
Den i promemorian framkastade men tills vidare avvisade tanken på indelningsersättningens
upphörande syntes icke i propositionen ha föranlett något
uttalande av departementschefen.
Vad som anförts i kammarkollegiets promemoria talade närmast för en
sådan anordning, att kyrkofonden skulle utbetala anslagen till domkyrkorna
men i sin tur skulle erhålla indelningsersättningarna av statsverket. Detta
skulle möjliggöra en reform av domkyrkornas stater och anslagens anpassning
efter behoven, men för statsverket skulle någon besparing icke inträda.
Statsfinansiella skäl samt önskvärdheten av att från budgeten avlägsna
kvarstående rester av de gamla indelningsersättningarna talade för att anslagen
till domkyrkorna skulle läggas på kyrkofonden utan någon ersättning
av statsverket. Förändringen skulle dock innebära ett inslående på en väg,
som torde komma att leda till att alla i budgeten upptagna ersättningar till
kyrkofonden bringades att upphöra. Ur allmänna förvaltningssynpunkter
måste en sådan förenkling anses önskvärd.
Kyrkofondens nettotillgångar hade den 1 juli 1940 utgjort 54 271 000
kronor. Omslutningen för budgetåret 1939/40 hade uppgått till 14 138 993
kronor i inkomster och 15 282 545 kronor i utgifter. Allmänna kyrkoavgiften,
14 öre per skattekrona, hade motsvarat 9 278 833 kronor. Antalet kyrkligt
skattepliktiga kommunalskattekronor hade överstigit 66 miljoner. En
utdebitering av 1 öre per skattekrona motsvarade följaktligen en inkomst
för kyrkofonden av omkring 660 000 kronor. De dåvarande indelningsersättningarna
till domkyrkorna 43 532 kronor 33 öre motsvarade alltså en utdebitering
understigande 0,1 öre per skattekrona. Indelningsersättningarna till
domkyrkorna syntes icke kunna bli särskilt tyngande för kyrkofonden.
Remissyttranden över 1941 års förslag.
a) Ersättningar till församlingskyrkor.
Kammarkollegiet, som erinrat om att kollegiet redan i utlåtande över riksdagens
revisorers berättelse till 1931 års riksdag förordat utredning rörande
indragning av de under anslaget till Ersättningar till kyrkor upptagna ersättningar
till församlingskyrkor, har förklarat sig icke ha något att erinra mot
utredningsmannens förslag i denna del.
20
■ Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Statskontoret liar understrukit den av utredningsmannen hävdade uppfattningen,
att täckandet av utgifterna för vin och oblater samt för kyrkobyggnads
vidmakthållande i första hand måste anses såsom en församlingsangelägenhet
av lokal karaktär. I likhet med den sakkunnige ansåge statskontoret
också, att, sedan möjlighet förelåge att täcka församlingsutgifterna
genom kommunalbeskattning, varje anledning saknades att lämna särskilda
bidrag av statsmedel härtill. Ämbetsverket funne fördenskull icke anledning
att frångå förslaget i denna del.
Riksräkenskapsverket har förklarat, att förslaget i denna del icke givit
ämbetsverket anledning till erinran.
Flertalet domkapitel ha tillstyrkt utredningsmannens förslag om indragning
av till församlingskyrkor utgående ersättningar om än i vissa fall med
tvekan. Domkapitlet i Uppsala har av principiella skäl avstyrkt förslaget
men förordat en väsentlig förenkling vid anslagens uträkning och av praktiska
skäl ifrågasatt indragning av ersättningar av ringare storlek. Domkapitlet
i Härnösand har avstyrkt förslaget i dess helhet.
Domkapitlet i Uppsala yttrar: Motiven till att den föreliggande utredningen
företagits syntes vara två, nämligen dels en önskan att så att säga städa
upp beträffande vissa invecklade och tungrodda bestämmelser, dels en strävan
att avlasta den för närvarande mycket ansträngda riksstaten. Domkapitlet
funne det alldeles uppenbart, att nu gällande förfarande beträffande
ersättningar till kyrkorna för vin- och byggnadssäd m. m. måste anses
som en ovanligt invecklad, tidsödande och därmed kostsam ordning. Vad
anginge sparsamhetssynpunkten, vore denna förvisso värd allra största beaktande.
Men en besparing å statsbudgeten finge, enligt domkapitlets mening,
icke vinnas därigenom att staten frigjorde sig från åtagna förpliktelser. Vida
viktigare än en besparing å statsbudgeten på ett par hundratusen kronor
vore, att känslan för rättssäkerheten uppehölles. Svenska statens värdighet
finge icke i någon mån lida intrång.
Domkapitlet funne det uppenbart, att i varje fall en stark förenkling med
det snaraste borde vidtagas. Olika vägar förefölle möjliga. Antingen torde
man kunna tänka sig, att persedelsvärdet fastställdes för exempelvis perioder
av 10 år framåt, var gång efter medelmarkegångspriset under sista 10 åren.
Att nu företaga en engångsomräkning av persedlar i penningar skulle dock
i innevarande situation med dess hotande inflation innebära en uppenbar
orättvisa. Eller ock skulle ifrågavarande ersättningar kunna, på sätt statsrevisorerna
på sin tid ifrågasatt, avlösas med kapitaliserade engångsbelopp
av statsmedel, beräknade efter skälig procent.
Det vore visserligen sant, att i det alldeles övervägande antalet fall ifrågavarande
ersättningar till kyrkorna icke kunde väntas spela avsevärd roll för
församlingarnas kyrkobudget. Men det torde vara omöjligt att ur principiell
synpunkt kunna finna någon norm för de ersättningar, som kunde anses
böra helt strykas. Ett mindre belopp kunde för en liten församling ha större
betydelse än ett större belopp för en större församling. Dock torde rimligen
kunna ifrågasättas, om ej ersättningar av ringare storlek än exempelvis 25
kronor helt skulle kunna strykas, men detta av praktiska grunder.
21
Kungl. May.ts proposition nr jj6.
Domkapitlet i Linköping framhåller, att ersättningen för vin- och byggnadssäd
till församlingskyrkorna i de flesta fall utgjorde vederlag för viss
till statsverket indragen tionde. Då här endast vore fråga om avveckling av
en föråldrad skatteform, ansåge domkapitlet ingen invändning kunna göras
mot anslagens indragning. I vissa fall torde dock ersättningen utgöra vederlag
för indragna kyrkohemman. Där så vore förhållandet, kunde man hysa
principiella betänkligheter mot att vederlaget utan vidare skulle bortfalla.
Då dessa fall sannolikt vore jämförelsevis få och beloppen föga betydande,
torde dock önskvärdheten av en rimlig förenkling i skatteformen uppväga
betänkligheterna.
Domkapitlet i Skara har anfört: Trots beloppens i allmänhet relativa obetydlighet
saknade ersättningarna till kyrkor för vin- och byggnadssäd m. m.
ingalunda praktisk betydelse. Inom församlingarna i Skara stift hade man
nämligen brukat fondera dessa ersättningsmedel med undantag för de obetydliga
belopp, som åtginge till inköp av nattvardsvin och oblater, för att
vid behov använda dem till bekostande av reparationsarbeten i församlingens
kyrka eller renovering av kyrkoorgeln och andra kyrkoinventarier. Särskilt
för de mindre och föga bärkraftiga församlingarna kunde tillgången
på sådana besparingsmedel vara av stort värde. Med hänsyn till vad som
anförts i promemorian ville domkapitlet dock icke motsätta sig indragning
av ifrågavarande ersättningar.
Domkapitlet i Strängnäs har förklarat sig icke kunna undgå att finna,
att det hittills gällande sättet för anslag till vin- och byggnadssäd till församlingskyrkorna
måste betraktas såsom föråldrat. Då denna fråga också
måste anses äga jämförelsevis ringa praktisk betydelse, ville domkapitlet,
trots att det innebure ett uppgivande av prästerskapets privilegier i särskilt
avseende, dock tillstyrka bifall till det föreliggande förslaget i vad det rörde
ersättningarna till kyrkor för vin- och byggnadssäd m. m.
Domkapitlet i Växjö har hävdat, att ifrågavarande ersättningar icke vore
att betrakta som statens anslag till kyrkorna utan som mycket_ obetydliga
vederlag för de betydande tillgångar, som staten i äldre tid delvis utan tillräcklig
rättsgrund avhänt kyrkorna. Från denna principiella ståndpunkt,
anför domkapitlet vidare, skulle man snarast vara böjd för att helt motsätta
sig de föreslagna åtgärderna. Vad vin- och byggnadssäden beträffade,
kunde det dock med viss rätt hävdas, att inga vägande skäl förelåge för
bibehållande av de nu utgående ersättningarna, även om sakens principiella
innebörd icke finge förbises. I flertalet fall vore de utgående beloppen jämförelsevis
obetydliga och läget hade förändrats genom församlingarnas rätt
till utdebitering. I de allra minsta församlingarna, som redan för sitt kyrkoväsen
uttaxerade flerdubbelt mera än de större stadsförsamlingarna, saknade
dock ej heller dessa obetydliga bidrag ekonomisk betydelse. Domkapitlet
ville dock icke motsätta sig indragningen av ersättningar för vin- och
byggnadssäden, då en sådan kunde betraktas som en ändamålsenlig rationaliseringsåtgärd.
Dock skulle en avlösning i någon form varit för rättsmedvetandet
mera tilltalande.
Domkapitlet i Lund har icke haft något att erinra mot utredningsmannens
ifrågavarande förslag. Domkapitlet har emellertid ifrågasatt, huruvida icke,
med hänsyn till vad kyrkofullmäktige i Landskrona anfört i infordrat yttrande,
särskild ersättning borde utgå till de kyrkor, till vilka utginge mera
betydande ersättningar.
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1+6.
Kyrkofullmäktige i Landskrona ha föreslagit, att Landskrona kyrka skulle
såsom engångsersättning erhålla ett kapitalbelopp, motsvarande ett efter
4 procent uträknat kapitalvärde av den årligen utgående ersättningen, vilket
belopp efter i februari 1941 gällande markegångspriser skulle utgöra cirka
22 300 kronor. Till stöd härför har anförts bland annat: Den till Landskrona
utgående indelningsersättningen, för budgetåret 1939/40 905 kronor
54 öre, vore varken obetydlig eller av ringa betydelse för kyrkans inkomster.
Bortsett från domkyrkorna erhölle endast Marstrands kyrka ett högre
belopp. Kyrkofullmäktige ansåge skäl tala för att ersättningen, som till ett
mindre belopp även erhölles från Kristianstads län, åtminstone delvis vore
ersättning för indragna kyrkohemman, ehuru ej något med säkerhet därom
kunde påstås utan ingående utredning. För sin del kunde kyrkofullmäktige
därför ej biträda den sakkunniges förslag, att indelningsersättningen skulle
upphöra att utgå, enär Landskrona kyrka därigenom skulle berövas en rätt,
som den antagligen även juridiskt kunde göra gällande. Då det emellertid
enligt utredningen ville synas, som om det vore önskvärt, att från statsbudgeten
avlägsnades kvarstående rester av de gamla indelningsersättningarna,
ville kyrkofullmäktige föreslå, att Landskrona kyrka erhölle ett engångsbelopp,
motsvarande ersättningens kapitaliserade värde.
Domkapitlet i Göteborg har förklarat sig anse en avskrivning av anslagen
till församlingskyrkorna i princip riktig. Då ersättningarna väl i allmänhet
icke heller användes för sitt ursprungliga ändamål utan inginge i den allmänna
budgeten, hade grunden för deras bibehållande bortfallit. Den betydande
ersättning, som utginge till Marstrands kyrka, borde dock enligt domkapitlets
mening icke utan vidare avskrivas i likhet med övriga anslag. Även
om man, såsom utredningsmannen anmärkte, ej kunde på sättet för anslagets
tillkomst grunda skäl att behandla detta anslag på annat sätt än de
övriga, måste dock en indragning av ett så betydande belopp få en icke
oväsentlig betydelse för kyrkans budget. Denna ersättning vore också den
största, som utginge till någon församlingskyrka i riket. Under hänvisning
till vad församlingen anfört hemställde därför domkapitlet, att anslaget måtte
utgå från kyrkofonden i likhet med vad som föreslagits beträffande domkyrkornas
anslag.
Marstrands församling har på kyrkostämma beslutat hemställa, att församlingen
fortfarande som hittills måtte få behålla en särställning i så
måtto, att den skulle äga rätt att årligen uppbära indelningsersättning.
Det vore från många synpunkter betänkligt, anför församlingen, därest
den hävdvunna ordningen nu skulle rubbas. Församlingen komme i så fall
att berövas sina sedan gammalt tillerkända dyrbara rättigheter. Församlingen
hänvisade till den ståndpunkt, som i tidigare yttranden intagits av statskontoret
och kammarkollegiet. Det kunde ifrågasättas, om numera större
skäl förelåge än tidigare att vidtaga en åtgärd sådan som den nu ifrågasatta.
Länsstyrelsernas besvär med beräkningen av indelningsersättningarna kunde
utan olägenhet undanröjas genom bestämmande av vissa bestämda årliga
belopp. För de flesta församlingarna i riket vore det av föga ekonomisk vikt,
om indelningsersättningen indrogcs, men för Marstrands församling, med
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
dess något över 1 200 invånare betydde det ganska mycket. En icke oväsentlig
förhöjning av utdebiteringen skulle behöva vidtagas.
Domkapitlet i Härnösand har, som nämnts, avstyrkt utredningsmannens
förslag.
I de flesta fall funnes i kyrkorna s. k. egentlig kyrkokassa, vars medel
alltså ansåges tillhöra kyrkan som sådan, oberoende av den församling, som
eljest svarade för de kyrkliga utgifterna. Om förfogandet över sådan, kyrkokassa
gällde Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 oktober 1886 (nr 75). Skillnaden
mellan kyrkokassan och uttaxerade församlingsmedel underströkes exempelvis
i stämpelförordningen, enligt vilken kyrkor vore fria från stämpel, under
det församlingarna måste betala sådan. Tillgången till en dylik kassa kunde
många gånger vara av stort värde för pastor och ett intresserat kyrkoråd,
som önskade utrusta sin kyrka med något prydnads- eller nyttoföremål, till
vilket församlingens beslutande organ icke velat anslå medel. De egentliga
kyrkokassornas viktigaste och ofta enda inkomst vore det här ifrågavarande
anslaget. Det vore då lätt att förstå, att för en liten landsförsamling ett anslag
av den storlek, som det här gällde, kunde vara av kännbar betydelse. Domkapitlet
kunde därför icke biträda förslaget om indragning av dessa anslag
utan vederlag.
Länsstyrelserna ha i allmänhet lämnat utredningsmannens ifrågavarande
förslag utan erinran. Vissa länsstyrelser framhålla därvid den ringa praktiska
betydelse, som ersättningarna numera ha för församlingarna. Länsstyrelsen i
Mariestad, som med hänsyn till önskvärdheten att vinna en förenkling tillstyrkt
förslaget, har dock framhållit, att förslagets genomförande bleve rätt
kännbart för en del därav berörda mindre församlingar, varav i Skaraborgs
län funnes ett stort antal.
Länsstyrelsen i Uppsala har förklarat sig biträda kammarkollegiets och
statskontorets gemensamma utlåtande av den 14 november 1882 (jfr sid. 11).
Länsstyrelsen ansåge sålunda, att det borde noga övervägas, huruvida icke
församlingskyrkorna vid avlösning av ersättningarna för vin- och byggnadssäden
borde erhålla engångsersättning med det kapitaliserade värdet av nu
i penningar utgående ersättning.
Länsstyrelsen i Västerås har framhållit, att ifrågavarande ersättningar i
Västmanlands län visserligen uppginge till obetydliga belopp. Man skulle
härvid vara benägen att resonera som så, att en indragning av dessa ersättningar
icke skulle komma att spela någon roll för församlingarna. Ä. andra
sidan kunde emellertid församlingarna anses ha en viss rätt till ersättningarna
i fråga. Dessa hade ju tid efter annan tillförsäkrats dem av statsmakterna
och hade regelrätt utgått under århundraden. Länsstyrelsen skulle finna
det vara rimligt, att ersättningarna gjordes till föremål för inlösen med föreskrift,
att inlösenbeloppen skulle fondras och avkastningen användas för enahanda
ändamål som tidigare de inlösta ersättningarna.
Länsstyrelsen i Göteborg, som i princip tillstyrkt förslaget i denna del,
har dock ansett skäligt, att Marstrands församling i någon form erhölle gottgörelse
för minskning av ersättningen.
24
Kungl. Maj:ts ''proposition nr /t6.
Ersättningen till Marstrands kyrka, för budgetåret 1939/40 3 157 kronor
84 öre, utgjorde ett i förhållande till stadens skatteunderlag för år 1941,
12 593 skattekronor 35 skatteören, ingalunda obetydligt tillskott i stadens
inkomster. Uttaxeringen för staden utgjorde år 1941 12 kronor 5 öre för
skattekrona, vartill korame landstingsmedel med 2 kronor 65 öre för skattekrona,
vadan skattetrycket för skattekrona sammanlagt utgjorde 14 kronor
70 öre. Ett upphörande av anslaget till kyrkan skulle medföra en ökning
av skattetrycket med ytterligare 25 öre för skattekrona. Vad Marstrands
kyrkostämma i sitt yttrande anfört, ansåge länsstyrelsen vara värt beaktande.
Därest emellertid ett undantagsstadgande om fortsatt utgående av
indelningsersättningen till Marstrands kyrka ansåges av principiella skäl omöjligt,
torde i stället böra övervägas, om och i vad män gottgörelse för mistning
av förmånen borde i någon form beredas Marstrands kyrka. Jämförelsen
med fall, där frälseränta icke kunnat upphöra att utgå på annat sätt än efter
statens medverkan genom avlösning efter den årliga förmånens kapitaliserade
värde, låge därvid nära. För att markera att frågans större ekonomiska
vikt skäligen kunde motivera en fördelaktig undantagsställning för Marstrands
kyrka jämfört med andra, som icke erhölle någon gottgörelse för de
mindre belopp de miste, kunde måhända komma i fråga, att gottgörelsen begränsades
till förslagsvis hälften av vad som efter fyraprocentig kapitalisering
av årsbeloppet eljest kunde beräknas. En sådan efter skälighetssynpunkter
verkställd avveckling ville länsstyrelsen i fråga om Marstrands
kyrka tillstyrka.
Länsstyrelsen i Växjö har ifrågasatt, att för varje stift de hittills utgående
ersättningarna till församlingskyrkorna skulle sammanläggas och överföras
från dessa kyrkor till staten för respektive stifts domkyrka.
Såsom en mera allmän synpunkt på föreliggande spörsmål ville länsstyrelsen
till en början framhålla önskvärdheten av att vid de åtgärder, som
på grund av utredningen kunde komma att vidtagas till undanröjande av omgång
och kostnad i förvaltningen på hithörande område, hänsyn måtte tagas
till de församlings- och kyrkointressen, vilka vore knutna till ifrågavarande
anslag. En indragning utan vidare, såsom i promemorian föreslagits beträffande
till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd
in. in., syntes lätt kunna erhålla skenet av ett åsidosättande utav de
kyrkliga menigheternas bästa eller till och med utseendet av en konfiskation
utav egendom och rätt, som visserligen under längesedan gångna tider med
mindre genomförd och stadgad rättsordning varit föremål för ingrepp, men
likvisst intill denna dag i någon mån respekterats, varom anslagen på sitt sätt
vittnade.
T den föreliggande utredningen gjordes viss skillnad emellan, å ena sidan,
till församlingskyrkorna utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,
kronotiondeanslag, ersättningar för avskrivna kvarnräntor samt övriga indelningsersättningar
och, å den andra sidan, till domkyrkorna utgående
ersättningar för domkyrkotunnor och kronotiondeanslag samt övriga indelningsersättningar.
Församlingskyrkornas berörda ersättningar hade nämligen
föreslagits att utan vidare indragas från och med budgetåret 1942/43, under
det att ersättningarna för domkyrkotunnorna m. m. skulle upphöra att utgå
av statsmedel vid nyss nämnda tid men ersättas med motsvarande anvisningar
av kyrkofondens medel.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 46-
Nu berörda skillnad syntes icke vare sig rättshistoriskt eller principiellt
tillräckligt motiverad. Större betydelse härutinnan kunde tillmätas, att, såsom
i utredningen dock alltför starkt framhållits, de till församlingskyrkorna
utgående ersättningarna medförde omgång och kostnad för statsverket för
de olika och mestadels jämförelsevis obetydliga beloppens uträkning, utbetalning
och redovisning, vilket icke i någon motsvarande grad gjorde sig gällande
i fråga om domkyrkornas ersättningar.
Av vad sålunda förelåge syntes emellertid icke kunna hämtas skäl för
indragning av anslagen till församlingskyrkorna men väl för en rationalisering
i hithörande förvaltning och en revision i fråga om de kyrkliga behov,
vilka ur olika avgörande synpunkter i främsta rummet borde tillgodoses
med anslagen. _ ... . ,
Vid övervägande härutinnan syntes i anslutning till vad ovan aniorts bland
annat följande förtjäna framhållas.
Även om i de minsta församlingarna, där även ett ringa belopp i staten
avsevärt inverkande på uttaxeringen, ifrågavarande ersättningar icke kunde
anses betydelselösa, torde dock för de flesta församlingarna ersättningarna
icke kunna tillmätas någon större ekonomisk betydelse. Icke heller vore
anslagen till församlingskyrkorna sammanlagt av den storlek, att den statsfinansiella
synpunkten ens tillfälligt kunde behöva vara avgörande för vidtagande
av åtgärder. Däremot kunde det sammanlagda beloppet av ersättningar
till samtliga församlingskyrkor i ett stift anses representera en betydelsefull
inkomst för underhåll av stiftets domkyrka.
I den föreliggande utredningen hade framhållits dels att många av domkyrkorna
vore nationella helgedomar av oskattbart värde, dels och att en
indragning av anslagen till domkyrkorna i många fall skulle medföra en allvarlig
rubbning av domkyrkornas ekonomi, som måhända kunde föranleda
ett eftersättande av domkyrkornas tillbörliga underhåll. Det förefunnes sålunda
avsevärda behov av medel för underhall och vård av domkyrkorna
och staten torde näppeligen kunna undandraga sig att tillgodose dessa behov,
vilka icke syntes vara fyllda, även om nu utgående anslag skulle bibehållas
för domkyrkorna.
Det kunde därför vara en nära liggande åtgärd i hithörande avseende, såsom
ovan antytts, och på samma gång en förenkling i förvaltningen, om i
varje stift de hittills utgående ersättningarna till församlingskyrkorna lades
samman och överfördes från dessa kyrkor till att ingå i staten för respektive
stifts domkyrka.
I detta sammanhang förtjänade måhända erinras, såsom framginge av utredningen,
att domkyrkorna redan tidigt hänförts till vederbörande stifts
samtliga socknar i avseende å sina ekonomiska behov och icke betraktats
blott som en församlingskyrka för domkyrkoförsamlingen.
Det syntes länsstyrelsen naturligt, att anslag, som kunde komma att utgå
även för framtiden i bär berörda avseenden, förvaltades av vederbörande stiftsnämnder.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund bär anfört, att, som
utredningsmannen framhållit, måste täckandet av utgifterna för vin och
oblater samt för kyrkobyggnads vidmakthållande i första hand anses som
en församlingsangelägenhet av lokal karaktär. Sedan möjlighet förelåge att
täcka församlingsutgifterna genom kommunalbeskattning, saknades anledning
bibehålla särskilda statsbidrag härtill. Då vidare anslagen icke, i varje
26
Kungl. Maj ds proposition nr 46.
fall numera, utginge efter rationella grunder och således tillgodokomme församlingarna
synnerligen ojämnt, och då vidare deras storleksgrad vore så
ringa, att deras avskrivning icke torde nämnvärt inverka på de berörda församlingarnas
ekonomi, tillstyrkte styrelsen utredningsmannens förslag härutinnan.
Detsamma gällde den föreslagna indragningen av ersättningar för
avskrivna kvamräntor samt av övriga indelningsersättningar.
b) Ersättningar till domkyrkor.
Kammarkollegiet har erinrat, att utredningsmannens förslag om överflyttning
på kyrkofonden utan ersättning från statsverket av ersättningarna till
domkyrkor och anslaget till Visby domkyrkas underhåll motiverats med
statsfinansiella skäl samt önskvärdheten av att från budgeten avlägsna kvarstående
rester av de gamla indelningsersättningarna. Sakligt sett kunde åtgärden
försvaras med att den ökning i kyrkofondens utgifter, som bleve konsekvensen
och som automatiskt medförde ett ökat behov att taga i anspråk
medel, inflytande genom den allmänna kyrkoavgiften, i huvudsak komme
att bestridas av de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga
i riket. Kollegiet ansåge sig icke böra framställa någon anmärkning mot förslaget
i före varande avseende.
Skiljaktiga meningar ha inom kammarkollegiet framförts av två ledamöter,
t. f. kammarrådet Åberg och kammarrådet Grönvall.
Åberg har anfört: Det i promemorian framlagda förslaget att vissa å riksstaten
uppförda anslag till domkyrkor och domkyrkosysslomän i stället
skulle utgå ur kyrkofonden utan ersättning från statsverket kunde ej biträdas.
Frånsett de principiella betänkligheter, som kunde anföras mot att
kyrkofonden, vilken tillkommit för det territoriella prästerskapets avlöning
och fortfarande måste betraktas såsom i huvudsak en prästerlig lönefond,
anlitades för nu ifrågasatta till prästerskapets avlöning icke hänförliga ändamål,
syntes det inkonsekvent att låta fonden utan ersättning från statsverket
bära dessa kostnader och samtidigt låta fonden bibehållas vid ersättningen
från statsverket för indraget tionde samt i de avseenden, som angåves under
kyrkofondslagen § 3, punkt 2. Därest kyrkofonden ansåges böra vara en
fond för kyrkliga ändamål i allmänhet och ej, såsom för närvarande, i princip
en prästerlig lönefond, torde såsom konsekvens härav i ett sammanhang
böra tagas under övervägande, huruvida icke samtliga statliga utgifter, som
kunde hänföras till dylika allmänna kyrkliga ändamål, borde överföras till
och stanna å fonden. Den allmänna kyrkoavgiften torde för sådant fall, därest
kyrkofondens kapital skulle kunna bibehållas oförminskat, få höjas väsentligt
utöver nuvarande grundbelopp, 15 öre per skattekrona.
Grönvall har yttrat: Förslaget att å riksstaten uppförda anslag till domkyrkor
och domkyrkosysslomän skulle utan ersättning överflyttas å kyrkofonden
syntes icke kunna tillstyrkas av följande skäl. Ifrågavarande anslag
syntes ha vad beträffade de äldre domkyrkorna utgått av den grund, att
dessa icke utgjort respektive församlings egendom utan ägt statlig eller ’därmed
närstående karaktär samt tillika utgjort sådant byggnadsminnesmärke,
27
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
att dess bibehållande varit jämväl en statlig angelägenhet. Det sistnämnda
gällde även de yngre domkyrkor, vilka åtnjutit statsanslag, och till dettas
beviljande torde jämväl åtminstone i vissa fall medverkat, att respektive
domkyrkobyggnad just i denna sin egenskap givits en storlek och utsmyckning,
som den eljest ej skulle fatt och som alltså medfört ökade kostnader
för byggnaden. Staten hade vidare trätt emellan, da fråga varit om sadana
större reparationer av de äldre domkyrkor, som icke kunnat bestridas av
dessas egna löpande eller uppsamlade inkomster. Man syntes få räkna med
att dylika anslag i riksstaten komme att även i fortsättningen beviljas till
bevarandet av dessa byggnadsminnesmärken just därför att detta vore icke
blott ett kyrkligt utan även statligt intresse. Redan på grund av angivna
förhållanden syntes det icke lämpligt att ur riksstaten borttaga de löpande
anslagen till domkyrkor och domkyrkosysslomän. Beträffande anslaget till
Härnösand kunde därjämte framhållas, att detta delades mellan domkyrkan
och domkapitlet. Eftersom domkapitlens utgifter i övrigt fördes å riksstaten,
saknades varje som helst anledning att å kyrkofonden överföra den del av
anslaget, som avsåge utgifter för Härnösands domkapitel. Erinras kunde ock,
att domkyrkorna hade att tillhandahålla domkapitlen ämbetslokaler och att
de därmed förenade utgifterna vore av den art, att de — liksom övriga utgifter
för domkapitlen — borde bestridas medelst å riksstaten anvisade medel
och ej av kyrkofondens medel. Då domkyrkomedlen jämväl använts för
dessa domkapitlens ämbetslokaler, syntes ett överförande av domkyrkoanslagen
icke böra komma i fråga utan att samtidigt prövas fragan om sättet för
bestridandet av kostnaderna för domkapitlens lokaler. Vidare kunde framhållas
det ur principiell ståndpunkt betänkliga i att kyrkofonden, vilken tillkommit
för det territoriella prästerskapets avlöning och fortfarande måste
betraktas såsom i huvudsak en prästerlig lönefond, anlitades för nu ifrågasatta
till prästerskapets avlöning icke hänförliga ändamål. Det syntes också
inkonsekvent att låta fonden utan ersättning från statsverket bära dessa kostnader,
då fonden beretts ersättning från statsverket för indraget tionde samt
i de avseenden, som angåves under kyrkofondslagen § 3, punkt 2.
Statskontoret har för sin icke funnit anledning till erinran mot utredningsmannens
förslag i förevarande avseende.
Statskontoret vore ense med utredningsmannen därom, att en modernisering
av domkyrkornas förvaltning borde ske, varvid det borde klarläggas,
vilka utgifter, som borde åvila församlingarna, och vilka, som borde täckas
av allmänna medel. Mot att — i avvaktan härå — de till domkyrkorna utgående
ersättningarna med oförändrade belopp överfördes till kyrkofonden torde
någon principiell erinran icke kunna riktas. Därest emellertid den sakkunniges
förslag om indragning av ersättningarna för vin- och byggnadssäd skulle
vinna bifall, syntes med fog kunna ifrågasättas, om överflyttandet borde avse
de ersättningar, som enligt utredningen utginge till domkyrkor, vilka karakteriserats
såsom församlingskyrkor. I varje fall ansåge sig statskontoret böra
förorda, att de »domkyrkorna» i Kalmar och Mariestad tillkommande ersättningsbeloppen
skulle ''indragas samtidigt med ersättningarna för vin- och
byggnadssäd till övriga församlingskyrkor i riket. I betraktande av (let förhållandet,
att särskilda medel icke beviljats för domkyrkan i Luleå, ville
det härjämte förefalla, som om även det år 1845 tillkomna anslaget till underhåll
av Visby domkyrka borde indragas. Vad anginge ersättning för domkyrkotunnor
till Göteborgs domkyrka, framginge av utredningen, att belop
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr !±6.
pet numera komme den kyrkliga samfälligheten i Göteborg tillgodo. Då således
domkyrkoförsamlingen icke i denna sin egenskap syntes intaga någon
särställning i förhållande till stadens övriga församlingar, torde böra övervägas
att indraga ersättningen i fråga.
Vidkommande spörsmålet om ersättning åt kyrkofonden för de merutgifter,
som vid bifall till förslaget skulle drabba densamma, hade den sakkunnige
— vad beträffade ersättningarna till domkyrkorna — framhållit, att
statsfinansiella skäl samt önskvärdheten att från budgeten avlägsna kvarstående
rester av de gamla indelningsersättningarna talade för att någon
gottgörelse av statsverket icke lämnades.
Statskontoret funne för sin del icke anledning till erinran mot den sakkunniges
förslag, att kyrkofonden — utan särskilt tillskott av statsmedel härför
— skulle belastas med ersättningarna till domkyrkor.
Statskommissarien Örtengren, t. f. statskommissarien Britth och föredraganden,
notarien Kull, ha uttalat skiljaktig mening och ansett det principiellt
riktigast att — i avvaktan på utredning om kyrkofondens uppgifter
och ställning — utgifter av här ifrågavarande slag icke utan motsvarande
gottgörelse från statsverket överfördes från riksstaten till fonden.
Riksräkenskapsverket har icke framställt erinran mot utredningsmannens
ifrågavarande förslag.
Domkapitlen ha i allmänhet framfört starka betänkligheter mot förslaget
i denna del. Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs och Växjö ha av
principiella skäl motsatt sig, att kyrkofonden skulle belastas med ifrågavarande
utgifter, medan domkapitlen i Skara, Västerås, Göteborg, Karlstad,
Luleå och Stockholm synas ha godtagit detta förslag, ehuru endast under
förutsättning att kyrkofonden tillfördes motsvarande ersättning av statsmedel.
Domkapitlet i Strängnäs har förordat en avlösning av den för domkyrkotunnor
utgående ersättningen genom att statsverket erlade engångsbelopp, motsvarande
deras kapitaliserade värde.
Flertalet länsstyrelser ha förklarat sig icke ha funnit anledning till erinran
mot utredningsmannens nu ifrågavarande förslag. Länsstyrelsen i Uppsala har
dock funnit det mindre välbetänkt att lägga en ny utgift på fonden även om
denna utgift i och för sig vore mindre betydande. Länsstyrelsen i Växjö synes,
såsom av vad förut återgivits, ha avstyrkt förslaget. Länsstyrelsen i Jönköping
har lämnat förslaget utan erinran men samtidigt ifrågasatt en jämnare
fördelning av anslaget mellan domkyrkorna. Länsstyrelsen i Vänersborg har
biträtt förslaget men ifrågasatt, att ersättning av statsmedel skulle utbetalas
till kyrkofonden under en övergångstid.
Stiftsnämndema, vilkas verksamhet direkt beröres av förslaget endast i
så måtto, att det skulle ankomma på dem att ombesörja uträkning och utbetalning
av ifrågavarande ersättningar, därest desamma skulle utgå från kyrkofonden,
ha ur denna mera begränsade synpunkt icke framställt erinringar mot
sakkunnigförslaget.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfi.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att de jämförelsevis
obetydliga belopp, som enligt nuvarande grunder utginge x statsanslag
till domkyrkorna — för budgetåret 1939/40 i intet fall överstigande
10 000 kronor — enligt styrelsens mening starkt talade för att dessa anslag
avskreves samtidigt med de till församlingskyrkorna utgående anslagen, då
de nu utgående beloppen icke kunde sägas vara av någon nämnvärd betydelse
för kyrkornas ekonomi. Styrelsen förordade därför i första hand dylik
avskrivning. Skulle en sådan emellertid icke anses böra nu ifrågakomma, föresloge
styrelsen, att med överförandet på kyrkofondens stat av ifrågavarande
anslag måtte få anstå, till dess utredning verkställts om storleken av de anslag
av allmänna medel, som lämpligen syntes böra tillgodokomma domkyrkorna.
Härigenom skulle kyrkofonden icke på förhand komma att belastas med
utgifter av icke känd storleksgrad.
Frågans behandling vid 1941 års kyrkomöte, 1942 års riksdag
och 1946 års kyrkomöte.
Efter remissbehandlingen anmäldes ärendet av departementschefen för
Kungl. Maj :t den 17 oktober 1941, varvid departementschefen för egen del
anförde i huvudsak följande.
I fråga om ersättningarna till församlingskyrkor innebär utredningsmannens
förslag, att desamma — vare sig de utgöras av. ersättningar för vinoch
byggnadssäd, för kronotiondeanslag eller för avskrivna kvarnräntor eller
av andra därmed jämförliga ersättningar — skola indragas med utgången av
budgetåret 1941/42. Såvitt av utredningen och remissyttrandena kan bedömas,
synes mig hinder icke möta att indraga ersättningarna, vilka, sasom från
åtskilliga håll betonats, numera i stort sett icke torde spela någon mera betydande
roll i församlingarnas budget; ersättningen till Marstrands kyrka
utgör härvid ett undantag, vartill jag återkommer i det följande. I allmänhet
synas ersättningarna icke ha använts för något speciellt församhngsändamål
utan ha ingått i den allmänna budgeten. I de fall, då ersättningsbeloppen
kommit vissa särskilda kyrkliga ändamål tillgodo, torde dessa för framtiden
kunna tillgodoses på enahanda sätt som övriga församlingsangelägenheter.
Med hänsyn härtill och då flertalet domkapitel och i övrigt hörda myndigheter
icke framställt erinran mot en indragning av dessa ersättningar, anser
jag mig böra biträda förslaget i denna del. Ett generellt beslut om indragning
av ersättningarna torde dock icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t
att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill föranleda,
antingen medgiva, att församlingen ma bibehalla ersättningen, eller tillerkänna
församlingen skäligt vederlag. .
Jag biträder sålunda i princip utredningsmannens förslag om indragning
av ifrågavarande ersättningar. Det sagda gäller även det ur anslaget till Kyrkors
underhåll utgående understödet till Värnhems f. d. klosterkyrka.
Vid bifall till vad jag förordat kommer den årliga besparingen for statsverket
icke att understiga 130 000 kronor.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, intager ersättningen till
Marstrands kyrka på grund av sin storlek cn utpräglad särställning. Ersätt
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+6.
ningsbeloppet utgjorde sålunda för budgetåret 1939/40 icke mindre än 3 157
kronor 84 öre, medan övriga ersättningar icke i något fall för samma budgetår
överstigit 900 kronor och i allmänhet utgjort mindre än 200 kronor. Även
om, såsom utredningsmannen framhållit, det icke kan på sättet för uppkomsten
av denna ersättning grundas anspråk på särskild behandling av denna,
torde dock billighetssynpunkter tala för ett tillmötesgående i skälig utsträckning
av församlingens önskemål i denna ersättningsfråga. Jag vill förorda,
att Marstrands församling i samband med indelningsersättningens slopande
tillerkännes ett engångsanslag av förslagsvis 15 000 kronor, d. v. s. ett belopp,
som i stort sett skulle motsvara indelningsersättningens sammanlagda
belopp under en femårsperiod. Beloppet kan sägas motsvara, vad församlingen
kunde tänkas ha tillerkänts såsom ersättning för en mot indelningsersättningen
svarande årlig skatteförlust, uppkommen exempelvis genom exkorporering.
Med hänsyn till vad i remissyttrandena från skilda håll anförts emot ett
genomförande av utredningsmannens förslag i fråga om ersättningarna till
damkyrkor, finner jag mig ej beredd att förorda bifall till detta förslag. Frågan
torde böra ses i sitt samband med spörsmålet om en reglering av domkyrkornas
ekonomiska förhållanden i allmänhet. Tillsvidare torde alltså
ersättningarna till domkyrkor böra utgå på samma sätt som hittills; det
sagda lärer även i avbidan på närmare utredning böra gälla domkyrkorna i
Kalmar och Mariestad. Med den ståndpunkt, jag sålunda intagit, ifrågasätter
jag icke heller någon principiell ändring beträffande Visby domkyrkas
ställning i anslagshänseende.
Åbropande det anförda föreslog departementschefen,
dels att omförmälda ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor utgående
ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag och för
avskrivna kvarnräntor samt andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor
ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll
utgående bidraget till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka måtte, därest
vad av departementschefen anförts ej till annat föranledde, indragas med utgången
av budgetåret 1941/42;
dels att Marstrands församling måtte medgivas särskild gottgörelse med
15 000 kronor för den till församlingens kyrka hittills utgående indelningsersättningen,
att utbetalas av statsmedel under budgetåret 1942/43.
I skrivelse (nr 9) till kyrkomötet inhämtade Kungl. Maj:t yttrande av
kyrkomötet, huruvida kyrkomötet, såvitt prästerskapets privilegier därav
berördes, lämnade bifall till de av departementschefen föreslagna åtgärderna.
Kyrkolagsutskottet tillstyrkte i sina i ämnet avgivna betänkanden (nr 8
och 31) i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag.
I betänkandet nr 8 anfördes, såvitt nu är i fråga, följande.
Såsom framgår av departementschefens yttrande berör frågan om indragning
av ersättningarna till församlingskyrkor — till vilka även Värnhems f. d. klosterkyrka
hör — prästerskapets privilegier. Enligt dessa stadfästes vad dittills
åtnjutits av konungstionden till bland annat kyrkors underhåll och lön,
»vilket skall alltid bliva dem, utan någon avkortning i en eller annan måtto,
förbehållet». I detta sammanhang omnämnas i privilegierna särskilt kyrkor
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
nas vin- och byggnadssäd. Inom utskottet har tvekan yppats, huruvida icke
de så omnämnda förmånerna utgöra en de ifrågavarande kyrkoförsamlingama
enskilt tillkommande rättighet, som icke utan deras samtycke kan upphävas.
Ehuru utskottet icke ansluter sig till denna uppfattning, är det dock ofrånkomligt,
att vissa betänkligheter möta att beröva församlingarna en ekonomisk
förmån, till vilken de ansett sig äga hävdvunnen rätt, och detta desto
mera som densamma särskilt för mindre bärkraftiga församlingar ej saknar
ekonomisk betydelse.
Enligt utskottets mening böra dessa betänkligheter likväl icke få utslagsgivande
betydelse, i betraktande av att från rationell synpunkt ganska vägande
skäl kunna anföras för en avveckling i någon form av ersättningarna
i fråga. Härvid tänker utskottet mindre på det omständliga förfarandet i
samband med beloppens fastställande, alldenstund denna olägenhet genom
lämpliga åtgärder i förenklingssyfte kunde i stor utsträckning neutraliseras.
Utskottet fäster i detta sammanhang mera vikt vid det förhållandet, att
grunderna för ersättningarnas utgående måste anses föråldrade, vadan desamma
komma de olika församlingarna till del efter relativt godtyckliga
normer och utan hänsyn till församlingarnas faktiska behov och ekonomiska
bärkraft. I och för sig och ur principiell synpunkt skulle utskottet helst
ha sett, att en allmän avlösning av ifrågavarande ersättningar hade kommit
till stånd i enlighet med vad riksdagens revisorer på sin tid föreslagit
och vissa remissinstanser påyrkat. Utskottet vill emellertid icke motsätta
sig den av Kungl. Maj:t föreslagna indragningen, men vill samtidigt betona
skäligheten av att särskilt mindre bärkraftiga församlingar, för vilkas
ekonomi ifrågavarande belopp måste anses ha verklig betydelse, för sina
kyrkors underhåll efter framställning till Konungen tillerkännas antingen
en viss engångssumma eller fortsatt årligt anslag, i huvudsak motsvarande
de hittills utgående beloppen. Utskottet vill härvid understryka vad departementschefen
anfört: »Ett generellt beslut om indragning av ersättningarna
torde dock icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t att efter prövning
i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill föranleda, antingen medgiva,
att församlingen må bibehålla ersättningen, eller tillerkänna församlingen
skäligt vederlag». Ett sådant vederlag har av Kungl. Maj:t ansetts böra
tillkomma Marstrands församling. De belopp, som i form av vederlag eller
fortsatta årliga ersättningar sålunda kunna komma att ställas till församlingarnas
förfogande från det i riksstaten kvarstående förslagsanslaget »Ersättningar
till kyrkor», synas böra reserveras för kyrkornas behov och jcke
komma till användning för församlingarnas allmänna utgifter. Såvida icke
Kungl. Maj:t annat medgiver, böra ock enligt utskottets mening tillerkända
vederlag av församlingarna fonderas.
Vad beträffar det föreslagna vederlaget till Marstrands församling synes
även detta böra reserveras för församlingens kyrka.
Sedan nämnda betänkande av kyrkomötet visats åter till utskottet, anförde
utskottet i betänkandet nr 31 följande.
Vad numera i ärendet förekommit har icke bibragt utskottet någon
ändrad uppfattning i fråga om den rättsliga naturen av det anslag till Marstrands
kyrka, för vilket ersättning för närvarande utgår, och varom i
ärendet är fråga. Utskottet anser alltså, att Marstrands församling icke
kan göra anspråk på någon enskild riitt att bibehållas vid nämnda ersättning.
Denna skyddas liksom de till andra församlingar utgående av präster
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr J/j.
skåpets privilegier, vilka det uteslutande tillkommer kyrkomötet att eftergiva.
Emellertid finner utskottet med hänsyn till tillkomsten och avfattningen
av de ovan omförmälda kungliga resolutionerna samt Marstrands
stads och församlings ekonomiska läge, skäligt, att även den föreslagna
ersättningen till Marstrands kyrka blir föremål för sådan omprövning, som
utskottet förordat för andra församlingars del, detta i syfte att Marstrands
församling om möjligt tillerkännes en förhöjd ersättning, vare sig i form
av viss engångssumma eller ock fortsatt årligt anslag.
Vad ärendet i övrigt beträffar har utskottet icke något att tillägga till sitt
betänkande nr 8.
Kyrkomötet (skrivelse nr 34) biföll emellertid icke Kungl. Maj:ts förslag
utan fattade — i anslutning till en av vissa ledamöter i utskottet avgiven
reservation, vari bland annat betonades att en indragning av anslagen
utgjorde ett ingrepp i bestående rätt, vilket icke utan vederbörandes
medgivande borde ifrågakomma, samt att kyrkornas närmaste målsmän,
församlingarna, icke syntes ha beretts tillfälle att yttra sig över en
sådan åtgärd — ett beslut av följande innebörd. Kyrkomötet lämnade sitt
bifall till att Kungl. Maj:t finge, där vederbörande församling gjorde framställning
därom före av Kungl. Maj:t förelagd dag, beträffande de i Kungl.
Maj:ts skrivelse avsedda ur förslagsanslaget till Ersättningar till kyrkor
utgående ersättningar till församlingskyrkor ävensom det av reservationsanslaget
till Kyrkors underhåll utgående bidraget till underhåll av Värnhems
f. d. klosterkyrka, förordna, att anslagen fortfarande skulle, där de
utgjordes i persedlar, utgå, omräknade vart tionde år efter då gällande
markegångspriser, eller ock avlösas mot vederlag i penningar, bestämda
efter de grunder, som gällde enligt lagen om avlösning av vissa frälseräntor,
och att församlingar, som underlåtit göra sådan framställning, som ovan
omförmäldes, skulle anses hava för framtiden avstått från ersättning.
I anledning härav uttalade 1942 års riksdag (skrivelse nr 8, punkt 38),
att riksdagen, som icke kunnat undgå att finna kyrkomötets ståndpunkt
föga bärande, föreställde sig, att Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt att för
nästa kyrkomöte ånyo förelägga mötet förslag i ämnet.
I detta sammanhang torde jag få anmäla, att Marstrands församling, sedan
Kungl. Maj:t på sätt förut omförmälts underställt kyrkomötet förslag i
ämnet, till Kungl. Maj:t inkommit med en den 14 november 1941 dagtecknad
skrift vari församlingen anfört följande.
I skrivelse till kyrkomötet den 17 oktober 1941, nr 9, hade Kungl. Maj:t
begärt yttrande av kyrkomötet bland annat över föreslagen indragning av
den sedan gammalt till Marstrands församling utgående indelningsersättningen,
för vilken emellertid skulle lämnas gottgörelse en gång för alla med
15 000 kronor.
Om de för inemot tre sekel sedan först förlänade och sedermera flera gånger
högtidligt bekräftade privilegierna, gällande nämnd ersättning, komme att
upphävas, innebure detta för Marstrands församling, som vid detta års början
räknade en folkmängd av allenast 1 237 personer och för närvarande
33
Kungl. Maj:ts proposition nr Jt6.
hade 12 449 bevillningskronor, en icke oväsentlig ökning av skattebördan
eller räknat efter nuvarande förhållanden ungefär 25 öre per skattekrona.
På varje sådan utginge nu 12 kronor 5 öre, exklusive landstingsskatt, som
innevarande år bestämts till 2 kronor 80 öre.
Då det i ekonomiskt hänseende skulle verka betungande, om Marstrands
lilla pastorat förvägrades den hävdvunna rätten att årligen uppbära indelningsersättning,
finge församlingen hemställa, att, därest beslut fattades om
indelningsersättningens i riket indragning, Marstrands församling måtte få
ha sina gamla privilegier orubbade kvar eller erhålla fullt vederlag för eventuellt
berövad indelningsersättning. Enligt vad utredningen givit vid handen
och Kungl. Maj:t tillstått, intoge Marstrand i förevarande fall en gynnad
undantagsställning, som den även framdeles önskade få behålla. Skulle däremot
bestämd ersättning tillerkännas församlingen, borde den lägst utgöra
kapitaliserade värdet av den indelningsersättning, som utgått under senaste år.
Sedan jag för ytterligare utredning av ärendet låtit införskaffa uppgifter,
avseende budgetåret 1944/45, rörande storleken av de ersättningar, som tillkomma
de olika kyrkorna (se tabell 1 och 2) hava förnyade yttranden avgivits
av kammarkollegiet och statskontoret.
Kammarkollegiet, som ånyo tillstyrkt den ifrågasatta indragningen av
förevarande ersättningar till församlingskyrkor, har anfört följande.
Av ärendets behandling i kyrkomötet framgår, att kyrkomötets beslut,
som innebär avslag å Kungl. Maj:ts förslag, i huvudsak innefattar bifall till
de vid kyrkolagsutskottets i ärendet avgivna betänkanden nr 8 och 31 fogade
reservationer. Såsom motivering till reservationerna har anförts, att anslagen
äro skyddade av prästerskapets privilegier, att förty en indragning av anslagen
utgör ett ingrepp i bestående rätt, vilket icke utan vederbörandes medgivande
bör ifrågakomma, samt att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna,
icke beretts tillfälle att yttra sig över en sådan indragning.
Reservanternas ståndpunkt synes vara grundad å den uppfattningen, att
dessa anslag äro en respektive församling tillförsäkrad enskild rätt av den
karaktär, att kyrkomötet icke kan i den ordning som föreskrives i grundlagen
förfoga över densamma utan församlingens samtycke. Kollegiet kan
för sin del icke dela denna uppfattning. Enligt 114 § regeringsformen må
ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter
och friheter ej ske utan genom bifall av allmänt kyrkomöte. De som åtnjuta
de av privilegierna skyddade förmånerna torde icke hava någon vetorätt i
detta hänseende. Församlingarnas rätt till indelningsersättningarna grundar
sig icke å avta] med staten. De utgöra av staten anvisade anslag för beredande
av medel till uppehållande av den kyrkliga verksamheten. Även om
anslagen till viss grad kunna anses utgöra kompensation för till kronan vid
reformationen indragen kyrkotionde torde tiondet, som var en allmän skattepålaga,
icke kunna anses hava varit tillförsäkrad församlingarna såsom enskild
rätt för all framtid. Till jämförelse må erinras om att kyrkotiondet i
de forna danska provinserna, som i motsats till kyrkotiondet i gamla Sverige
icke vid reformationen indrogs till danska kronan, utan ersättning till församlingarna
och utan deras samtycke avskrevs på grund av beslut vid 1898 års
riksdag.
Under den förberedande behandlingen av förevarande ärende har antytts,
att tiondeanslagen i viss utsträckning ha utgått såsom ersättning jämväl för
Bihang till riksdagens ''protokoll 19If7. 1 sand. Nr JfG.
3
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
indragna kyrkohemman. I den män så kan anses vara fallet må emellertid
framhållas, att tiondeanslaget icke kan anses utgöra sådant vederlag för de
indragna hemmanen att församlingarna åtnjuta tiondeanslaget med samma
rätt som hemmanen.
På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet vin- och byggnadssäden
och övriga ifrågavarande anslag icke innehavas av kyrkorna med sådan rätt,
att de icke kunna utan församlingarnas medgivande indragas.
Statskontoret har anslutit sig till kammarkollegiets ståndpunkt. Statskontoret
har därvid framhållit angelägenheten av att en avveckling av förevarande
bidragssystem, som uppkommit och utvecklats under en tid med helt
olikartade ekonomiska förhållanden än de nuvarande, snarast möjligt komme
till stånd.
Ärendet anmäldes därefter ånyo för Kungl. Maj:t den 1 november 1946,
därvid jag för egen del anförde i huvudsak följande.
Jag ansluter mig till vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
den 17 oktober 1941 vid framläggandet av förslaget till förenämnda skrivelse
till kyrkomötet samma dag (nr 9) anfört rörande indragning av här
ifrågavarande ersättningar till församlingskyrkor. Jag kan alltså icke dela
den uppfattning, kyrkomötet gjort sig till tolk för, och enligt vilken ersättningarna
på grund av sin privilegieartade karaktär icke skulle kunna indragas
utan att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna, lämnade sitt medgivande
därtill. Jag hänvisar härutinnan till den av kammarkollegiet i dess
förnyade utlåtande förebragta utredningen, varigenom torde få anses styrkt,
att val kyrkomötets men icke församlingarnas medgivande erfordras för indragning
av förevarande ersättningar till församlingskyrkor.
Jag anser mig i övrigt böra framhålla angelägenheten från praktisk-administrativ
synpunkt av att ifrågavarande för församlingarnas ekonomi i regel
betydelselösa ersättningar indragas. Jag erinrar om den invecklade administrativa
procedur, som är förenad med ersättningarnas uträknande och utbetalning.
Jag vill vidare understryka, vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
vid föredragningen den 17 oktober 1941 av samma fråga
anfört om att ett generellt beslut om indragning av ersättningarna icke syntes
böra utgöra hinder för Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt
fall, om särskilda skäl därtill föranledde, antingen medgiva, att församlingen
finge bibehålla ersättningen, eller tillerkänna församlingen skäligt vederlag.
På sätt framgår av vad år 1941 av föredragande departementschefen i
ämnet anfördes kunde ersättningen till Marstrands kyrka anses på grund
av sin storlek intaga en särställning och borde i anledning därav Marstrands
församling i samband med indelningsersättningens slopande tillerkännas ett
engångsanslag av 15 000 kronor. Sedermera har Marstrands församling gjort
framställning om att, i händelse indelningsersättningen indroges, erhålla en
engångsersättning, motsvarande indelningsersättningens kapitaliserade
värde. Även jag anser, att Marstrands församling i förevarande fall bör
erhålla särskild gottgörelse. Församlingens hemställan om en engångsersättning,
motsvarande indelningsersättningens kapitaliserade värde, kan jag
dock icke biträda. Då ersättningsbeloppet, vilket för budgetåret 1939/40
utgjorde 3 157 kronor 84 öre, för budgetåret 1944/45 utgått med 4 079
kronor 45 öre, synes emellertid engångsanslaget böra utgå med förslagsvis
20 000 kronor.
35
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.
Åberopande det anförda föreslog jag,
dels att omförmälda ur förslagssynpunkt till Ersättningar till kyrkor utgående
ersättningar för vin- och byggnadssäd, för kronotiondeanslag och för
avskrivna kvarnräntor och andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor
ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors underhåll utgående
bidraget till underhåll av Värnhems f. d. klosterkyrka måtte, därest vad
av mig anförts ej till annat föranleder, indragas med utgången av budgetåret
1946/47;
dels ock att Marstrands församling måtte medgivas särskild gottgörelse med
20 000 kronor för den till församlingens kyrka hittills utgående indelningsersättningen,
att utbetalas av statsmedel under budgetåret 1947/48.
I skrivelse (nr 2) till kyrkomötet inhämtade Kungl. Maj:t yttrande av
kyrkomötet, huruvida kyrkomötet, såvitt prästerskapets privilegier därav
berördes, lämnade bifall till de av mig föreslagna åtgärderna.
Kyrkolagsutskottet anförde i sitt i ämnet avgivna betänkande (nr 6) följande.
Beträffande skälen för en avveckling av ifrågavarande ersättningar får
utskottet åberopa vad 1941 års kyrkolagsutskott i sitt betänkande, nr 8,
dän it in nan anfört. I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet
den omständigheten, att kyrkornas närmaste målsmän, församlingarna, ej
blivit hörda i fråga om ersättningarnas indragning, icke utgöra hinder för
den föreslagna åtgärden.
Utskottet har intet att erinra mot bifall till det föreliggande förslaget.
Vid en genomgång av handlingarna i ärendet har utskottet funnit, att
vissa församlingar, sannolikt ett fåtal, skulle vid en indragning av ersättningarna
få vidkännas en icke oväsentlig ökning av skattebördan. Detta
skulle bland annat bli fallet med Marstrands församling; trots att den
särskilda ersättningen till denna församling enligt förevarande skrivelse
föreslås skola utgå med högre belopp än vad som avsågs när föreliggande
fråga underställdes 1941 års kyrkomöte, finner utskottet beloppet alltjämt
vara alltför lågt. Frågan om behovet av ekonomiskt bistånd i vissa fall
till mindre bärkraftiga församlingar har emellertid uppmärksammats i skrivelsen.
Föredragande statsrådet har nämligen uttalat, att ett generellt
beslut om indragning av ersättningarna icke syntes böra utgöra hinder för
Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl därtill
föranledde, antingen medgiva, att församlingen finge behålla ersättningen,
eller tillerkänna församlingen skäligt vederlag. Härigenom öppnas
möjlighet att i ömmande fall giva församling vederlag för mistad ersättning,
vilket utskottet finner i hög grad behjärtansvärt.
Slutligen får utskottet uttala, att de vederlagsbelopp, som må tillerkännas
vissa församlingar, synas böra användas för kyrkornas behov och
icke till täckande av församlingarnas allmänna utgifter.
Under åberopande av detta kyrkolagsutskottets betänkande har kyrkornötet
i skrivelse den 28 november 1946 (nr 6) meddelat, att kyrkomötet
lämnat sitt bifall till de av mig föreslagna åtgärderna.
36
Föredra
ganden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Såsom av utredningen i ärendet framgår, äro de årliga ersättningar till
församlingskyrkor, som utgå från förevarande anslag, att betrakta såsom
en föråldrad kvarleva från en tid, då församlingarnas utgiftsbehov ännu icke
kunde täckas genom kommunalbeskattning. Av utredningen framgår vidare,
att ersättningarna äro att anse som en äldre form av statsanslag till församlingarna.
Dessa anslag utgå icke på grund av någon församlingarnas enskilda
rätt men då de åtnjuta skydd av prästerskapets privilegier, kunna de icke
indragas utan medgivande av allmänt kyrkomöte. Sådant medgivande har
numera lämnats. 1946 års allmänna kyrkomöte har nämligen, såsom av den
lämnade redogörelsen framgår, lämnat sitt bifall till att ifrågavarande ersättningar,
på sätt jag vid anmälan av ärendet den 1 november 1946 förordade,
må indragas med utgången av budgetåret 1946/47.
Beträffande min uppfattning rörande angelägenheten av att ersättningarna
till församlingskyrkor indragas — vad Marstrands församling beträffar dock
med viss av billighetsskäl betingad modifikation — hänvisar jag till vad jag
anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag. Vad i ärendet sedermera
förekommit har icke givit mig anledning att frångå min då intagna ståndpunkt.
Jag önskar blott i detta sammanhang ånyo understryka, att ett generellt
beslut nu om ersättningarnas indragning icke synes böra utgöra hinder
för Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall, om särskilda skäl
därtill föranleda, antingen medgiva att församlingen må bibehålla ersättningen,
eller ock tillerkänna församlingen skäligt vederlag.
Vid bifall till vad jag förordat torde förslagsanslaget »Ersättningar till kyrkor»
komma att belastas huvudsakligen med ersättningar till domkyrkor
och därmed jämförliga kyrkor samt med eventuellt kvarstående ersättningar
till församlingar eller vederlag härför. Jämväl den för nästa budgetår föreslagna
särskilda gottgörelsen om 20 000 kronor till Marstrands församling
torde böra belasta detta anslag. Jag beräknar det sammanlagda medelsbehovet
under förevarande anslag för nästa budgetår till 85 000 kronor, med
vilket belopp anslaget sålunda torde böra uppföras. Vad jag förordat innebär
en anslagsminskning med 145 000 kronor.
I detta sammanhang erinrar jag, att en av de ersättningar, som vid bifall
till vad jag förordat kommer att indragas med utgången av innevarande budgetår,
nämligen det årliga ersättningsbeloppet av 28 kronor till Värnhems
f. d. klosterkyrka, utgår från reservationsanslaget å för närvarande 2 000
kronor till »Kyrkors underhåll». Återstoden av detta anslag, 1 972 kronor,
disponeras såsom bidrag till Visby domkyrkas iståndsättande och framtida
bestånd. Sistnämnda bidrag till Visby domkyrka tillkom år 1845 och har
icke samma natur som ersättningarna till församlingskyrkor utan är ett
anslag av nyare typ, vars storlek bestämmes efter prövning för varje år
1 samband med budgetberedningen. Anslaget till »Kyrkors underhåll» har i
statsverkspropositionen för nästa budgetår upptagits med oförändrat belopp,
2 000 kronor. Vid bifall till förslaget om indragning av ersättningsbeloppet
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46. 37
å 28 kronor till Värnhems f. d. klosterkyrka torde anslagsbeloppet å 2 000
kronor i sin helhet få tilldelas Visby domkyrka.
Beträffande ersättningarna till domkyrkor, därunder inbegripna domkyrkorna
i Kalmar och Mariestad, torde för närvarande icke böra ifrågasättas
någon ändring.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att omförmälda ur förslagsanslaget till Ersättningar
till kyrkor utgående ersättningar för vin- och byggnadssäd,
för kronotiondeanslag och för avskrivna kvarnräntor
och andra därmed jämförliga ersättningar till församlingskyrkor
ävensom det ur reservationsanslaget till Kyrkors
underhåll utgående bidraget till underhåll av Värnhems f. d.
klosterkyrka skola, därest vad av mig anförts ej till annat
föranleder, indragas med utgången av budgetåret 1946/47;
dels medgiva, att till Marstrands församling må utgå särskild
gottgörelse med 20 000 kronor för den till församlingens
kyrka hittills utgående indelningsersättningen, att utbetalas
från anslaget till Ersättningar till kyrkor under budgetåret
1947/48;
dels ock till Ersättningar till kyrkor för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av......kronor 85 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Svensson.