Kungl. Maj.ts proposition nr 45

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;
given Stockholms slott den 31 januari
1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 22
juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihung titt riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 45

Kungl. Maj.ts proposition nr 46

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2 §■

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sex ledamöter.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i
arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två efter förslag av
svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
och två efter förslag av
landsorganisationen i Sverige. För
vardera sidan förordnas enligt samma
regler fyra ersättare.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sju ledamöter, av
dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

4 §■

Övriga ledamöter, vilka skola vara
i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två ledamöter efter förslag
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två ledamöter
efter förslag av landsorganisationen
i Sverige och den särskilde
ledamoten efter förslag av tjänstemännens
centralorganisation. Sistnämnde
ledamot skall inträda på arbetarsidan
i stället för en av de efter
landsorganisationens förslag utsedda
ledamöterna vid handläggning av
mål, däri tjänstemannaförening, som
icke år ansluten till landsorganisa -

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 45.

(Nuvarande lydelse:)

Förslag skall för att vinna avseende
upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skola förordnas
för den sidan. Har d någondera
sidan vederbörligt förslag icke avgivits,
förordnar Konungen ändå ledamöter
och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.

(Föreslagen lydelse:)

tionen, eller medlem i sådan förening
är part å nämnda sida, såframt
icke jämväl till landsorganisationen
ansluten förening eller medlem i sådan
förening är part å arbetarsidan
och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda
part.

För vardera sidan förordnas enligt
samma regler dubbelt så många ersättare
som antalet ledamöter.

Förslag d ledamöter och ersättare
skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer
som de, vilka skola utses med ledning
av förslaget. Har vederbörligt förslag
icke avgivits, förordnar Konungen
ändå ledamöter och ersättare, som
bär avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.
Mål, däri särskild ledamot skall inträda,
må ej handläggas utan att
denne ledamot eller ersättare för honom
är närvarande med mindre fall
som i 7 § sägs föreligger.

Besiktning å-------för arbetarsidan.

Ledamot, som------i domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare
för honom skall dock förslå
gången avgivas före nämnda dag.
Särskild ledamot och ersättare för
honom skola med ledning av detla

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

förslag förordnas endast för tiden till
och med 1948 års utgång.

Har mål före nya lagens ikraftträdande
handlagts enligt då gällande
bestämmelser, må dom däri givas
efter sagda tidpunkt utan hinder av
att enligt nya lagen särskild ledamot
skolat deltaga i avgörandet.

Kungl. Maj:ts proposition in 45.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
statsrådet Mossberg fråga om ändrade bestämmelser angående utseende av
ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen, in. m., samt anför därvid följande.

I skrivelser den 5 april 1938 och den 10 april 1943 har riksdagen hemställt
om översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets
och försäkringsrådets sammansättning. Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 30 juni 1943 numera generaldirektören John Nordin tillkallats
att såsom sakkunnig inom socialdepartementet verkställa en dylik
översyn, har den sakkunnige med skrivelse den 30 augusti 1946 avlämnat
ett av motiv åtföljt förslag till ändringar i lagen om arbetsdomstol in. fl.
lagar, avseende ändrade regler om utseende av sådana ledamöter och suppleanter
i förenämnda organ, vilka företräda arbetslagarna. Utredningen har,
enligt vad den sakkunnige i skrivelsen anfört, begränsats att avse nämnda
spörsmål, då frågan om översyn av ifrågavarande bestämmelser, i vad de
avsåge av Kungl. Maj:t utan förslag utsedda ledamöter ävensom efter förslag
utsedda arbetsgivarrepresentanter, saknade aktualitet.

Över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Förslaget har i anledning av remissyttrandena blivit föremål för överarbetning
inom socialdepartementet och jag anhåller nu att få lämna eu
redogörelse för ärendet.

Gällande bestämmelser m. m.

Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen, som inrättades år 1928 i samband
med tillkomsten av nämnda års lag om kollektivavtal, har till huvudsaklig
uppgift alt avgöra mål rörande kollektivavtal, mål, som avse tillämp -

Ktirtgl. Maj.ts proposition nr 4ö.

ningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, samt vissa mål rörande
tillämpningen av semesterlagen. Domstolen har därjämte att upptaga
vissa mål rörande tillämpningen av lagen om förbud mot arbetstagares avskedande
i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. och lagen om
förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
samt bär att taga viss befattning med lagen om medling i arbetstvister.

Enligt 2 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol skall domstolen
bestå av ordförande och sex ledamöter. I 3 § föreskrives, att ordföranden
och två ledamöter skola förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall förordnas att vara
vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den
andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden
och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera ledamoten skall
Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §,
att de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag
av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag
av landsorganisationen. För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas
fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst
dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.
Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera
sidan. Enligt 10 § tredje stycket är sådan ledamot ej på den grund att han
eller skyldeman till honom tillhör styrelse för förening av arbetsgivare eller
arbetare hindrad att i mål, däri föreningen är part, tjänstgöra i domstolen.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle
utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan
tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Några särskilda bestämmelser om arbetsdomstolens arbetssätt finnas ej
meddelade. Vid domstolens sammanträden tjänstgöra de ordinarie ledamöterna
i den mån de ej på grund av förfall äro förhindrade att närvara. Vid
förfall för ordinarie ledamot inkallas ersättare i den ordning de blivit utsedda
oberoende av arten eller beskaffenheten av det eller de mål som handläggas.
Det kan anmärkas, att ordinarie partsrepresentant, även om han
ej är förhindrad att tjänstgöra, regelmässigt anmäler förfall om i det till handläggning
förevarande målet såsom part uppträder en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation,
till vilken partsrepresentanten i egenskap av styrelseledamot
eller funktionär är direkt knuten. Det angivna förfaringssättet torde
få ses mot bakgrunden av den rådande uppfattningen att partsrepresentanterna
skola tillföra domstolen allmän sakkunskap inom de rättsområden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 4å.

som omfattas av domstolens kompetens, men icke tjänstgöra som direkta
bevakare av speciella intressen.

Arbetsrådet. Arbetsrådet har huvudsakligen att taga befattning med ärenden
rörande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna
arbetstidslagen), de speciella arbetstidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer samt butikstängningslagen. I fråga om arbetstidslagarna
åligger det arbetsrådet att på därom framställd begäran avgöra, huruvida
respektive lag äger tillämpning å visst arbete eller å viss arbetstagare, att i
andra frågor rörande tillämpningen av nämnda lagar avgiva utlåtanden
samt pröva ansökningar om dispenser från i lagarna föreskrivna bestämmelser
om arbetstid m. m. Beträffande butikstängningslagen ankommer det
på arbetsrådet alt på begäran träffa avgörande, huruvida lagen äger tilllämpning
å viss försäljning eller visst öppethållande av butik samt att i övrigt
avgiva utlåtanden rörande lagens tillämpning. — Arbetsrådet tillkommer
därjämte vissa uppgifter i avseende å tillämpningen av bageriarbetstidslagen,
1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik samt
lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

De gällande bestämmelserna om arbetsrådets organisation, om beslutförhet
m. in. återfinnas i 9 § av lagen den 16 maj 1930 Inr 138) om arbetstidens
begränsning. Enligt nämnda paragraf består arbetsrådet av minst
sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av
ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar
av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst
50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar
av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. För
nämnda fyra medlemmar skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så
många suppleanter. Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke
kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar
Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordförande och chef samt en
till ställföreträdare för denne. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må
avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense.
Flera än sju ledamöter må ej deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.
— Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts
utan förslag, vara närvarande.

Enligt 9 § lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 (nr 265) skola för tjänstgöring
i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i nämnda lag,
av Konungen för viss tid utses två med jordbruksförhållanden förtrogna
ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar,
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av
dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna skola i enahanda ordning utses minst två suppleanter,
av vilka eu bör vara förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.
Därjämte stadgas i nämnda paragraf, att vid arbetsrådets behandling
av ärende enligt lantarbetstidslagen skola närvara båda de ledamöter,
vilka utsetts i ovan angiven ordning, eller för dem utsedda suppleanter samt
att i övrigt bestämmelserna i förut omnämnda 9 § allmänna arbetstidslagen
i tillämpliga delar skola äga motsvarande giltighet.

Jämlikt 11 § arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)
skola för tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses
i nämnda lag, utses två med detaljhandelns förhållanden förtrogna
ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av de svenska
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var
och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna
med förhållandena inom detaljhandeln eller annan verksamhet, som
avses i lagen.

Enligt bestämmelser i 9 § arbetstidslagen för hotell, restauranger och
kaféer den 30 juni 1944 (nr 462) skola vidare särskilda partsrepresentanter,
vilka äro förtrogna med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen,
utses att tjänstgöra i arbetsrådet vid hand''äggning av ärende som
avses i nämnda lag. Dessa bestämmelser äro överensstämmande med motsvarande
bestämmelser i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.
1

Jämlikt 13 § butikstängningslagen den 29 juni 1945 (nr 422) skola vid
handläggning av ärende enligt nämnda lag i arbetsrådet deltaga två med förhållandena
inom lagens tillämpningsområde förtrogna ledamöter, av vilka en
skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen.
I detta hänseende liksom i fråga om förordnande av suppleanter,
tjänstgöringsförhållanden in. m. överensstämmer butikstängningslagen med
de speciella arbetstidslagarna.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att arbetsrådets sammansättning
växlar allt eftersom de handlagda ärendena beröra olika arbetstidslagar
eller butikstängningslagen. Vid handläggningen av ärenden enligt samtliga
lagar, med vilka rådet har att taga befattning, deltaga de tre av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr iå.

Maj:t omedelbart utsedda ledamöterna och två partsrepresentanter, en från
vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan, utsedda enligt bestämmelserna i
den allmänna arbetstidslagen. Dessutom deltaga ytterligare två partsrepresentanter,
förordnade enligt den allmänna arbetstidslagen, om ärendet hör
till nämnda lag, förordnade jämlikt lantarbetslidslagen, om ärendet rör
sistnämnda lag o. s. v. Såsom tidigare nämnts får antalet ledamöter ej överstiga
sju.

Till skillnad från vad som gäller för arbetsdomstolen har alltså beträffande
arbetsrådet genom bestämmelserna i de speciella arbetstidslagarna
och butikstängningslagen i viss mån införts ett system med växling av ledamöter
med hänsyn till de behandlade ärendenas karaktär. I en av arbetstidslagarna,
lantarbetstidslagen, har lagstiftningen gått längre på denna väg,
i det i nämnda lag föreskrivits, att två av suppleanterna böra vara förtrogna
med förhållandena på ett särskilt avsnitt av lagens tillämplighetsområde,
nämligen trädgårdsnäringen. Denna bestämmelse har i praxis medfört,
att vid handläggningen av ärenden av principiell natur, som beröra
trädgårdsskötseln, deltaga dessa suppleanter, även om de ordinarie partsrepresentanterna
icke skulle vara förhindrade att närvara. Jämväl vid handläggningen
av ärenden enligt de övriga arbetstidslagarna och butikstängningslagen
förekommer det att arbetsrådet i principiellt betydelsefulla ärenden
inom visst område eller fack jämte ordinarie partsrepresentant inkallar
suppleant. Detta sker för att arbetsrådet skall få del av den speciella
sakkunskap om förhållandena inom området eller facket, som en sådan
suppleant besitter. Det är givet, att suppleanten i dylikt fall icke har rösträtt
inom rådet.

Försäkringsrådet. Försäkringsrådet har till huvudsaklig uppgift att avgöra
mål och ärenden rörande tillämpningen av lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete, förordningen den 18 juni 1927 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Därjämte
har rådet att taga befattning med åtskilliga andra författningar med
bestämmelser om ersättning för olycksfall eller yrkessjukdom.

Reglerna om försäkringsrådets sammansättning m. m. innehållas i lagen
den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet. Enligt 1 § i nämnda lag
skall rådet bestå av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera
arbetsgivarna och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för
en var av dem förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder efter förslag,
som avgivas på sätt i det följande angives. Övriga ledamöter, av vilka en
skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart av Kungl. Maj:t. Minst två av
dem skola vara lagkunniga män.

Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetsgivarna,
må jämlikt 2 § i lagen avgivas av förening av arbetsgivare med

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

minst 100 medlemmar och förslag till ledamöter och suppleanter, som skola
representera arbetarna, av förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar.
Därjämte må förslag till representanter för arbetsgivarna eller för arbetarna
avgivas av det eller de landsting, som Kungl. Maj:t bestämmer,
ävensom av korporation eller förening, vilken Kungl. Maj:t efter därom av
försäkringsrådet gjord framställning finner böra tillerkännas rätt att avgiva
sådant förslag.

Mål och ärenden, som behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras
av fem ledamöter, så ock av fyra ledamöter, om de äro ense om beslutet.
Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en
för arbetarna. I behandling av viktigare ärende eller ärende av allmän betydelse
skola minst sju ledamöter deltaga, av vilka två skola vara representanter
för arbetsgivarna och två för arbetarna.

Försäkringsrådet består för närvarande av sex av Kungl. Maj:t omedelbart
utsedda ledamöter — försäkringsrådets chef jämte fem försäkringsråd
— samt fyra partsrepresentanter, två från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan.
Såsom ledamöter tjänstgöra dessutom assessorer. I olikhet mot arbetsdomstolen
och arbetsrådet arbetar försäkringsrådet på två avdelningar
eller grupper. Den ena gruppen består av rådets chef och två försäkringsråd
samt två partsrepresentanter, eu från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan.
Den andra gruppen utgöres av tre försäkringsråd, av vilka den ene
tjänstgör som gruppordförande, samt de båda återstående partsrepresentanterna.
Vardera gruppen avgör självständigt mål och ärenden och motsvarar
sålunda en division inom hovrätt. Mål och ärenden lottas ut till föredragning.
Någon uppdelning av desamma med hänsyn till art och beskaffenhet
förekommer alltså icke. Ledamöterna, både de av Kungl. Maj:t omedelbart
utsedda — dock icke gruppordförandena — och partsrepresentanterna
tjänstgöra växelvis på de båda grupperna, i regel några månader i sänder
enligt en på förhand uppgjord plan. Suppleanterna för partsrepresentanter
tjänstgöra endast i händelse av förfall för ordinarie ledamot. — Viktigare
mål och ärenden avgöras av rådet i dess helhet, plenum. I sådana avgöranden
deltaga sålunda alla fyra partsrepresentanterna.

Historik.

Frågan om tillskapandet av en särskild arbetsdomstol, vari jämväl parterna
på arbetsmarknaden skulle beredas representation, förelädes riksdagen
första gången år 1910 genom proposition (nr 96) med förslag till
lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. Syftet med
denna partsrepresentation angavs vara att bereda den dömande myndigheten
ingående kännedom ej blott om kollektivavtalets historiska utveckling
såväl i allmänhet som i det speciella fallet utan även om åskådningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

och rättsuppfattning hos parterna å ömse sidor. För detta ändamål före*
slogs att i domstolen skulle insättas medlemmar, vilka genom praktiskt
förvärvad inblick i näringslivet och förhållandena mellan arbetsgivare och
arbetare tillförde domstolen den mera tekniska sakkunskapen samt kännedomen
om de speciella åskådningssätt, som inom dessa grupper kunde vara
för handen beträffande deras inbördes förhållanden. Det förtroende för
domstolen, som en sådan anordning vore ägnad att bibringa de eventuella
parterna, förmenades vidare komma att ännu mera vinna i styrka, därest
dessa tillika finge öva inflytande på valet av de personer vilka skulle utgöra
lekmannaelementet i domstolen.

Enligt 1910 års förslag skulle rätt att föreslå ledamot i arbetsdomstolen
tillkomma arbetsgivarförening, som omfattade minst 100 arbetsgivare, samt
fackförening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare, som omfattade
minst 5 000 arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslagsrätt
borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor.
För uppnående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer
förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade
minst 15 000 arbetare.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades ett system med
rörliga bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal utses efter
förslag, avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och av de
sålunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande
kollektivavtal, slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter
förslag av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda
möjlighet till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika
organisationer, alt för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje
session skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord
ordning.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll såsom uppenbart,
att Kungl. Maj:t vid bisittarnas utväljande måste taga största hänsyn
därtill, att de utsedda komme att representera åskådningarna hos
majoriteten på vardera sidan, och att alltså de mindre föreningarna i realiteten,
därest de skulle avgiva särskilda förslag, näppeligen kunde komma
att utöva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Att
tydligt fastslå berörda princip genom valet av den siffra för medlemmarnas
antal, som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till möjligheten
av omkastningar i de bestående förhållandena knappast göra. Eu antydan
därom i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända givas
genom alt bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening till
10 000 i stället för 5 000.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets
uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för

Kungl. Maj:ts proposition tu 45.

ringa grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för
domarvärvets rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med
berörda system skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål
icke kunna ernås. Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda på det
angivna sättet, komme att mera representera vissa intressen än de fasta
bisittarna. Men vad man ville vinna med ifrågavarande bisittare vore att
tillföra domstolen representanter icke för intressen utan för sakkunskap
och olika rättsåskådningar. Beträffande åtgärder för att betrygga förtroendet
för domstolen genom en bättre fördelning av platserna mellan de
olika organisationer, som kunde finnas på vardera sidan, syntes med hänsyn
till det stora antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristående sådana
föga vara vunnet genom vare sig den ena eller den andra av de i motionen
ifrågasatta anordningarna.

Fem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att det av utskottet
föreslagna minimiantalet medlemmar i förslagsberättigad arbetarförening
vore för lågt, och att utskottets motivering närmast talade för en högre
medlemssiffra. För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde bestämmas
till 30 000. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att antalet
borde fixeras på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisationen.
Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom
att bestämma medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation
till 50 000.

Frågan om lagstiftning förföll emellertid vid denna riksdag.

I det för 1911 års riksdag genom proposition (nr 43) framlagda förslaget
till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. upptogs
den av särskilda utskottet förordade bestämmelsen, att förslagsrätt
skulle tillkomma på arbetsgivarsidan förening omfattande minst 100 arbetsgivare
och på arbetarsidan förening med minst 10 000 medlemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag
å arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst 50 000
arbetare.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att visserligen
vore det tydligt, att Kungl. Maj:t vid bisittarnas utväljande med nödvändighet
måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de
mindre föreningarna icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva
något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde
icke förbises, att det med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet
skulle kunna på grund av minskad centralisation eller eljest inträffa, att
ingen förening vore tillräckligt stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt.
Även en annan omständighet syntes böra beaktas. Möjligheten för
flera föreningar att uppställa förslag å bisittare i domstolen måste anses
för den förening, som enligt sakens natur på grund av sin storlek borde
främst vinna gehör för sin genom förslaget uttryckta mening, innebära en

Kung!. Maj:ts proposition nr 4å

maning att med omsorg tillse, att förslaget omfattade persöner, vilka Vore
i alla avseenden för uppdraget fullt lämpliga. Bestämmelsen borde med
hänsyn till det anförda bibehållas oförändrad.

Frågan om lagstiftning förföll emellertid även vid 1911 års riksdag.

1911 års förslag i fråga om utseende av partsrepresentanter i arbetsdomstolen
togs till mönster, då det gällde att inom försäkringsrådet bereda
representation för arbetsgivar- och arbetarintressen. De bestämmelser i
detta hänseende som sålunda tillkommo ha, såsom av den förut lämnade
redogörelsen framgår, sedermera icke undergått ändring.

Däremot blev vid arbetsrådets inrättande år 1919 i samband med tillkomsten
av den första allmänna arbetstidslagen förslagsrätten annorlunda
utformad. Arbetstidskommittén, vilken avgav förslag till nämnda lagstiftning,
hade föreslagit att av partsrepresentanterna i arbetsrådet halva antalet
skulle utses bland personer, föreslagna av rikssammanslutningar av
arbetsgivare, och halva antalet bland personer, föreslagna av riksammanslutningar
av arbetare. Av reservanter inom kommittén hade emellertid
yrkats att rätten att avge förslag till arbetsgivar- och arbetarrepresentanter
skulle inskränkas till rikssammanslutningar med minst 50 000 arbetare
eller medlemmar. Denna mening vann statsmakternas bifall och bestämmelserna
utformades i enlighet därmed. De kvarstå alltjämt i oförändrat
skick.

I proposition nr 39 till 1928 års riksdag med förslag till lagar om kollektivavtal
och om arbetsdomstol framlades det förslag rörande arbetsdomstolens
sammansättning, som sedermera genom 1928 års lagstiftning upphöjdes
till lag, vilken, såvitt angår de efter förslag förordnade ledamöterna, därefter
icke blivit ändrad. I nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Pettersson, i förevarande ämne i anslutning
till vissa i propositionen redovisade framställningar bland annat:

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda
plats för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses
företrädas av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende
av detta önskemål torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att
föreslå ledamöter tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en
viss storlek. Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen
antalet medlemmar i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas
av medlemmarna, eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder.
Därest dylika bestämmelser införas för arbetsgivarsidan, torde
likartade föreskrifter böra gälla för arbetarsidan. Fördelen av en dylik
anordning, vilken skulle betyda en återgång till de äldre förslagen, skulle
i första hand vara, att förslagsrätten icke bleve på samma sätt beroende
av ändringar i organisalionsförhållandena. Även om förtroenderådet eller
landsorganisationen skulle försvinna eller upphöra att företräda flertalet
av landets organiserade arbetsgivare och arbetare, skulle dock förslag
kunna erhållas å personer, som representerade båda sidorna. Den ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

satta anordningen skulle även medföra, att förslag erhölles på ett stort antal
personer, och att bland ledamöterna eller åtminstone bland suppleanterna
kunde insättas personer, som representerade olika intressen. Måhända
skulle även en sådan anordning innebära eu sporre för organisationerna
att vid avgivande av förslag söka finna de mest lämpliga personerna.
Emellertid anser jag mig icke böra föreslå en dylik anordning. Densamma
skulle förmodligen komma att bliva av ringa praktiskt värde. Därest förslag
avgåves av huvudorganisationerna å ömse sidor, komme Kungl. Maj:ts
valrätt praktiskt taget att bliva begränsad till de personer, som föreslogos
av nämnda organisationer. Även om bland suppleanterna skulle kunna insättas
någon, som föreslagits av annan sammanslutning, torde detta komma
att sakna betydelse, då domstolens sammansättning såvitt möjligt bör hållas
konstant och de ordinarie ledamöterna därför i regel böra tjänstgöra.
Svårighet möter även, då det gäller att bestämma vilket medlems- eller
arbetarantal, som skall medföra rätt att avgiva förslag.---Det vik tigaste

skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma
synes utgå från den uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags
intresserepresentation i domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter
förslag utsedda domstolsledamöterna skola företräda de å ömse sidor rådande
åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra
såsom talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn
härtill synes det lämpligast, att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse
sidor befintliga huvudorganisationerna.

Rörande systemet med rörliga bisiltare anförde departementschefen:

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes
plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända
synas tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt
efter målens beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla
representanter för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig.
Emellertid synes mig nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter,
att det icke kan tillstyrkas. Till en början bör erinras, att den sakkunskap
man i främsta rummet vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och
erfarenhet rörande avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot
är det mindre nödvändigt att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap
rörande de särskilda tekniska förhållandena inom det fack, som beröres
av tvisten. Kännedom härom kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande
av vittnen eller sakkunniga. Tydligt är också, att dylika speciellt
sakkunniga personer ofta hava svårt att bortse från sina rena fackintressen
och att opartiskt bedöma en uppkommen tvist inom sitt verksamhetsområde.
Det synes mig även olämpligt att genom sättet för ledamöternas utväljande
giva stöd åt den uppfattningen, att desamma skulle tjänstgöra
såsom representanter för de tvistande parterna. Mot den föreslagna anordningen
talar vidare, att densamma erbjuder åtskilliga tekniska svårigheter.
Den kan icke — särskilt om det skulle ankomma på parterna att avgöra,
vilka personer i varje mål skulle hava säte i rätten — genomföras utan
ett invecklat system av bestämmelser. Den skulle vidare medföra ökade
kostnader och i viss grad försvåra domstolens verksamhet. Det oaktat
skulle garanti icke vinnas, att den speciella sakkunskapen städse bleve
företrädd inför domstolen. Det avgörande skälet mot den ifrågasatta anordningen
är emellertid, att densamma skulle förhindra nödig kontinuitet

K ur tgl. Maj:ts proposition nr bi>

i domstolens arbete. För en domstol av den art, varom här är fråga, är det
av särskild vikt, att domstolens sammansättning, såvitt möjligt, bibehålies
oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen ännu icke vunnit
stadga, kommer utvecklingen att i hög grad bliva beroende av domstolens
avgöranden. Det är därför nödvändigt, att domstolen i sin rättstillämpning
fullföljer en gång antagna principer, och detta torde försvåras, därest
domstolens ledamöter växla i så gott som varje mål.

Riksdagen lämnade förslaget om arbetsdomstolens sammansättning utan
erinran.

Frågan om arbetsdomstolens sammansättning fick förnyad aktualitet i
samband med 1936 års lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt. Vid
granskning av förslag i detta ämne uttalade lagrådet, att det såväl från
principiella som från praktiska utgångspunkter syntes vara uteslutet, att
den representation för intressegrupper, vilken tillkommit för arbetsdomstolens
handläggning av målen om kollektivavtal, kunde i allt få vara densamma
vid behandlingen av frågor, vilka i och med att de avsåge de privatanställdas
rättsställning uppenbarligen berörde intressen av ofta väsentligen
annat slag.

I anledning av detta yttrande framhöll föredragande departementschefen
vid framläggande av proposition (nr 240) i ämnet till 1936 års riksdag,
att den av lagrådet berörda frågan om ändring i arbetsdomstolens sammansättning
syntes i och för sig värd beaktande men att det icke syntes
erforderligt att uppskjuta den föreslagna lagstiftningen i avbidan på lösningen
av frågan om arbetsdomstolens sammansättning, vilken enligt departementschefens
mening krävde en närmare utredning.

Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande över propositionen att tillräcklig
utredning icke förelåge för att utskottet skulle kunna föreslå någon
ändring av arbetsdomstolens sammansättning för behandlingen av mål enligt
den nya lagen. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet samt, om anledning
därtill visade sig föreligga, toge under övervägande, huruvida domstolen
genom ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande rättsområde
borde göras mera representativ för de intressen, som i fråga om
dessa mål gjorde sig särskilt gällande. Det kan anmärkas, att i väckta
motioner hemställts om särskilda regler rörande arbetsdomstolens sammansättning
vid handläggning av mål rörande förenings- och förhandlingsrättslagen.
Motionerna föranledde dock icke någon riksdagens åtgärd. I

I fråga om de särskilda arbetstidslagarna, vilka samtliga tillkommit efter
lagen om arbetsdomstol, har förslagsrätten till partsrepresentanter för de
särskilda näringsgrenarna utformats efter mönster av arbetsdomstolslagen.
Förslagsrätt tillkommer sålunda endast de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och landsorganisationen. I den första arbetstidslagen

Kungl. Majds proposition nr 45

för detaljhandeln av ar 1939 saknades dock helt bestämmelser om förslags-1
rätt för vissa organisationer, beroende därpå att organisationsväsendet på
ifrågavarande område var ganska splittrat. Vid lagens revision 1942 bragtes
den emellertid på denna punkt till överensstämmelse med övriga speciella
arbetstidslagar. Under förarbetena till arbetstidslagen för hotell,
restauranger och kaféer var det jämväl ifrågasatt, att med hänsyn till rådande
organisationsförhållanden bestämmelser om förslagsrätt för vissa
organisationer ej skulle införas i lagen. Denna utformades emellertid på
denna punkt i anslutning till övriga speciella arbetstidslagar.

Vid 1938 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner (I: 110 och
11:202) med hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation åt
de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt om de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, till vilket yttranden över
motionerna avgåvos av arbetsdomstolens ordförande, de anställdas centralorganisation
(Daco), landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen.
De anställdas centralorganisation tillstyrkte motionerna.
Arbetsgivareföreningen anslöt sig i princip till tanken att de anställdas
önskemål om representation i arbetsdomstolen borde tillgodoses i någon
därför lämplig form. Landsorganisationen förklarade sig sakna anledning
att motsätta sig den begärda utredningen, men framhöll, att en ändring i
arbetsdomstolens sammansättning med hänsyn till vikten av största möjliga
kontinuitet syntes böra ifrågakomma endast därest ett verkligt behov
av ändring ådagalades.

Arbetsdomstolens ordförande förklarade sig vara i princip ense med
motionärerna. Enligt hans mening kunde det omöjligen förnekas, att
tjänstemännen både socialt och i fråga om arbetsförhållanden representerade
en annan miljö än kroppsarbetarna. Det vore ett konsekvent fullföljande
av grunderna för domstolens sammansättning, att representanter för
tjänstemännen inträdde i domstolen vid handläggningen av mål, som rörde
tjänstemannaförhållanden. Denna representation borde icke vara motiverad
av tjänstemännens intressen i och för sig utan därav, att det vore en
fördel för rättsskipningen, att den högre sakkunskap, som tjänstemännen
ägde i fråga om sina egna problem, tillfördes domstolen på samma sätt,
.som nu skedde i fråga om kroppsarbetarna. Arbetsdomstolens ordförande
ställde sig ändock tveksam med hänsyn till ovissheten, huruvida särskilda
tjänstemannarepresentanter komme att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter
för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen. Det vore
enligt hans mening dessutom förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter
att skapa en särskild tjänstemannarepresentation vid domstolen. Arbetsdomstolens
ordförande erinrade slutligen därom, att det vid övervägari -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 45.

det av frågan, om en lagändring i motionernas syfte borde genomföras,
också måste undersökas, huruvida i mål rörande tjänstemäns förhållanden
en särskild sammansättning av domstolen vore påkallad jämväl på arbetsgivaresidan.

Utskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 29) för egen del följande.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad arbetsdomstolens ordförande
i förevarande ärende anfört. Enligt utskottets uppfattning tala
emellertid övervägande skäl för att frågan om arbetsdomstolens sammansättning
göres till föremål för en ingående omprövning. Denna undersökning
bör enligt utskottets mening läggas på en bredare grund än vad motionärerna
väl åsyftat och avse möjligheten och lämpligheten att bereda representation
i arbetsdomstolen för sådana grupper av arbetstagare och arbetsgivare
överhuvud taget, vilkas arbetsområden icke anses kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt företrädas av de ledamö.er i domstolen, vilka
tillsatts efter förslag av landsorganisationen och arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd. Det är givetvis av synnerlig vikt, att arbetsdoms.olen har
en sådan sammansättning, att den omfattas med förtroende av de berörda
parterna. Men det är också ett allmänt intresse av stor betydelse, att arbetsdomstolens
sammansättning icke växlar i sådan utsträckning, att kontinuiteten
i dess arbete äventyras. Enligt u.skottets mening torde det möta
betydande svårigheter att nå fram till en tillfredsställande lösning, och utskottet
vill framhålla, att en ändring i reglerna rörande arbetsdomstolens
sammansättning givetvis ej bör komma till stand med mindre patagliga
fördelar ur det allmännas synpunkt därigenom kunna förväntas.

Vad slutligen angår frågan om ändrad sammansättning av arbetsrådet
och försäkringsrådet vill utskottet endast uttala, att, ehuru behovet av ändring
i förevarande hänseende torde vara mindre än i fråga om arbetsdomstolen,
skäl dock tala för att jämväl detta spörsmål ägnas uppmärksamhet
i samband med den av utskottet ovan förordade utredningen.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 166)
till Kungl. Maj it, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av bestämmelserna
rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets
sammansättning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I anledning av väckta motioner anhöll vidare 1943 års riksdag i skrivelse
(nr 126), att nämnda översyn snarast måtte fullföljas.

Den sakkunniges förslag.

Den sakkunniges förslag till ändrade regler angående sättet för utseende
av ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet
innebär i huvudsak, att i de lagar, som reglera spörsmålet, skola införas
ensartade regler i delta hänseende, innebärande att förslag till representanter
skall avgivas, å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivarefören
ngarnas förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen
i Sverige och dels tjänstemännens centralorganisation.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 45.

Kimgl, Maj:ts proposition, ni bå^-

I motiveringen till detta förslag har den sakkunnige till en början anfört
vissa allmänna synpunkter på frågan om partsrepresentationen
i de statliga organ, varom här är fråga, samt därvid uttalat, bland annat, att
det framförallt vore två synpunkter som medverkat till att lekmannaelement
vunnit insteg i dessa organ, nämligen dels behovet av att tillföra dem
särskild sakkunskap och dels önskvärdheten av att deras avgöranden tillförsäkrades
största möjliga auktoritet. Härom har den sakkunnige anfört
följande.

Del är i och för sig icke nödvändigt att behovet av sakkunskap tillgodoses
genom att organen besättas med ledamöter med särskilda insikter på
de områden, som omfattas av organens verksamhet. 1 förfarandet inför
dessa organ, liksom i annan process, äga parterna framkomma med det
material, de önska åberopa, däribland även uttalanden av sakkunniga personer.
Det är vidare uttryckligen stadgat (19 § lagen om arbetsdomstol, 9 §
7 mom. andra stycket allmänna arbetstidslagen och 23 § olycksfallsförsäkringslagen),
att organen äga att på eget initiativ införskaffa den utredning,
innefattande även hörande av sakkunniga, som kan anses erforderlig. Det
har emellertid ansetts i hög grad önskvärt, att organen i sin ledamotsuppsättning
äga tillgång till erfarenhet och insikt på hilhörande områden,
framför allt förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare. Man har därvid
icke i främsta rummet avsett att tillföra organen speciellt teknisk sakkunskap
eller särskild förtrogenhet inom ett visst område eller visst fack
eller rörande viss arbetsprocess. Det får anses att man i första hand velat
lägga vikten på att ifrågavarande ledamöter besitta en genom praktisk erfarenhet
förvärvad allmän inblick i arbetsförhål andena och relationerna
mellan parterna på arbetsmarknaden samt äga djupgående kännedom om
de allmänna uppfattningar och tänkesätt, som äro töreirädda bland arbetsgivare
respektive arbetstagare. Den sistsagda synpunkten torde framför allt
ha betydelse i fråga om arbetsdomstolen, som i högre grad än arbetsrådet
och försäkringsrådet har att avgöra frågor, t. ex. tolkningen av kollektivavtal
eller innebörden av begreppet föreningsrätt, i vilka allmänna rättsgrundsatser
skola tillämpas. Den utveckling, som ägt rum beträffande utseende
av partsrepresentanter i arbetsrådet, nämligen att för varje särskild
arbetstidslag förordnas ledamöter, vilka äro förtrogna med det speciella
näringsområde som lagen omfattar, torde få ses mot bakgrunden av att det
för arbetsrådets verksamhet i högre grad än för arbetsdomstolen är önskvärt
att ha tillgång till speciell sakkunskap på olika områden.

Den andra huvudfaktor, som medverkat till att lekmannaelement, representanter
för intressegrupper, ansetts böra insättas i nu ifrågavarande organ
är, såsom förut nämnts, behovet av att garantera särskild auktoritet åt
dessa organs avgöranden. Denna synpunkt framhävdes i propositionen
(nr 96) till 1910 års riksdag med förslag till lagstiftning om kollektivavtal
och om arbetsdomstol m. m., där det amördes, att »det lörtroende för domstolen,
som en sådan anordning (insättande av partsrepresentanter) tvivelsutan
är ägnad att bibringa de eventuella parterna, vinner säkerligen ännu
mera i styrka, därest tillika vidtages den åtgärden att låta dessa öva inflytande
på valet av de personer, som skola utgöra lekmannaelementet». Vad
arbetsrådet beträffar kom auktoritetssynpunkten icke till direkt uttryck
under förarbetena till den första allmänna arbetstidslagen av år 1919. Att
denna synpunkt legat så att säga i bakgrunden kan emellertid knappast be -

Kungl. Maj:ts proposition nr iå.

tvivlas. Den senare utvecklingen har i varje fall visat, att partsrepresentationen
i hög grad medverkat till att arbetsrådet — liksom arbetsdomstolen
och försäkringsrådet — vunnit förtroende för sina avgöranden. I sådant
avseende må hänvisas till vad som anförts i ett år 1936 av särskild
tillkallad sakkunnig avgivet betänkande (S. O. U. 1936:29): »Erfarenheten
har givit vid handen, att arbetsrådet — liksom i övrigt den på likartat sätt
anordnade arbetsdomstolen — fungerat på ett tillfredsställande sätt och
förmått att med minsta möjliga friktion lösa sina ofta ömtåliga uppgifter.
En väsentlig anledning därtill torde vara att finna i det speciella sätt, varpå
berörda myndigheter organiserats. Därigenom att arbetsgivarnas och arbetarnas
egna representanter ägt att i arbetsrådets och arbetsdomstolens sammanträden
deltaga med beslutanderätt har hos de av besluten berörda parterna
skapats ett förtroende, som knappast skulle kunnat vinnas, därest
beslutanderätten utövats av ett enligt allmänna normer organiserat centralt
ämbetsverk.»

Anledningen till att auktoritetssynpunkten, åtminstone vad beträffar arbetsrådet
och arbetsdomstolen, fått så stor betydelse sammanhänger med
att nämnda organ tillskapats i samband med antagandet av två på arbetsmarknadens
område mycket viktiga men också omstridda lagar, nämligen
den första allmänna arbetstidslagen av år 1919 och lagen om kollektivavtal
av år 1928. Dessa lagar, som på sätt och vis beteckna milstolpar på utvecklingen
av den sociala lagstiftningen på hithörande områden, voro under
förarbetena föremål för skarpa meningsskiljaktigheter och möttes på olika
håll med misstro. Det är därför naturligt, att den omständigheten, att parterna
på arbetsmarknaden blevo representerade i nu nämnda organ var ägnat
att skapa förtroende för deras avgöranden bland både arbetsgivare och
arbetare. Även om numera knappast några delade meningar råda om det
samhälleliga värdet av de båda nyssnämnda lagarna, får dock partsrepresentationen
ur auktoritetssynpunkt anses bibehålla sin betydelse.

Rörande behovet av eu tjänstemannarepresentation i
arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet har den sakkunnige uttalat,
att behovet för en viss grupp av arbetstagare att vara särskilt företrädd i
ifrågavarande organ framför allt vore beroende av med vilken styrka de
båda förut angivna faktorerna — önskvärdheten alt tillföra organen sakkunskap
och tillförsäkra dem auktoritet — gjorde sig gällande. I och för
sig hade därvid gruppens relativa storlek eller omfattningen av antalet tvister
icke någon större betydelse. Det kunde sålunda tänkas, att inom ett jämförelsevis
obetydligt område, som representerades av en viss arbetstagargrupp,
förhållandena kunde vara så särpräglade, att behovet att genom
partsrepresentation tillföra organen särskild sakkunskap vore starkt framträdande.
Likaså kunde det med hänsyn till särskilda organisationsförhållanden
eller intressemotsättningar mellan olika grupper ur aukloritctssynpunkt
vara önskvärt att även en till antalet obetydlig grupp bleve företrädd
i organen. En annan sak vore, att del ur teknisk synpunkt kunde möta svårigheter
alt tillfredsställande ordna representationen för en sådan grupp.

I fråga om behovet av eu tjänslemannarepresentation i arbetsdomstolen
har den sakkunnige anfört följande.

Kungl. AlajUs proposition nr 45.

För den grupp av arbetstagare, varom det är fråga i förevarande sammanhang,
tjänstemännen, har det framstått såsom särskilt önskvärt att erhålla
representation i arbetsdomstolen. Vid tiden för arbetsdomstolens tillkomst
voro tjänstemännen endast i ringa utsträckning berörda av domstolens
verksamhet. Sedan det numera blivit allt vanligare, att tjänstemännens anställningsförhållanden
regleras genom kollektivavtal, ha de av arbetsdomstolen
fällda avgörandena i kollektivavtalstvister fått större betydelse för
tjänstemännen. Härtill kommer att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
har intresse även för sådana tjänstemannagrupper, som icke äro
bundna av kollektivavtal. Det är ställt utom tvivel, att arbetsdomstolens
verksamhet direkt, genom avgöranden i tvister som beröra tjänstemän, och
indirekt, genom domar som uttala allmänna grundsatser på arbetsfredslagstiftningens
område, är av stor betydelse för tjänstemännen. Frågan blir då
om det ur de tidigare omnämnda synpunkterna kan anses motiverat att tilldela
tjänstemännen särskild representation i domstolen.

Tjänstemännen utgöra icke någon enhetlig eller skarpt avgränsad grupp
bland arbetstagarna. Tvärtom återfinnas bland tjänstemännen arbetstagare,
som både i fråga om social miljö, utbildning och arbetsförhållanden skilja
sig avsevärt från varandra, alltifrån arbetsledare i relativt hög ställning till
befattningshavare, som stå kroppsarbetarna ganska nära. Det skulle med
hänsyn härtill kunna göras gällande, att tjänstemännen icke i lika hög grad
som kroppsarbetarna representera eu särskild miljö, där det föreligger tämligen
likartade åskådningar och tänkesätt rörande förhållandena på arbetsmarknaden.
Även om detta till en viss grad är sant, torde det dock icke
kunna förnekas, att tjänstemännen företräda eu, låt vara till sin omfattning
relativt obestämbar miljö, där det möter problem och frågeställningar av
annan natur än inom kroppsarbetarnas skikt. Det torde därför vara av
värde för arbetsdomstolen att genom i domstolen insatta tjänstemannarepresentanter
erhålla del av den sakkunskap rörande förhållandena mellan
tjänstemän och arbetsgivare, som sådana representanter besitta.

Den obestridliga auktoritet, som arbetsdomstolen tillvunnit sig, vilar i icke
oväsentlig grad därpå, att representanter för arbetsgivare och arbetstagare
äga säte och stämma i domstolen. Ur synpunkten av förtroendet för domstolens
avgöranden är det av betydelse, att partsrepresentationen icke så till
vida är ensidig, att på endera arbetsgivar- eller arbetstagarsidan stora grupper
äro uteslutna från representation. Under de första åren efter arbetsdomstolens
tillkomst saknade det egentlig betydelse, att bland arbetstagarna endast
kroppsarbetarna voro företrädda i domstolen, då dess avgöranden nästan
uteslutande berörde sistnämnda arbetstagarkategori. Så småningom har
emellertid en förskjutning i läget inträtt, i det arbetsdomstolens verksamhet
direkt eller indirekt fått allt större intresse för tjänstemännen. I samma mån
som detta skett har av naturliga skäl inom tjänstemannakretsar utbildats
den uppfattningen, att även tjänstemännen borde vara företrädda inom domstolen.
Att det ur auktoritetssynpunkt torde vara av värde för domstolen,
att dess avgöranden bli så att säga fast förankrade även inom tjänstemannagruppen
är helt naturligt. Det nu sagda är icke så att förstå, att domstolens
avgöranden för närvarande skulle mottagas med misstro bland tjänstemännen,
utan innebär, att det icke är orimligt om inom en stor grupp av arbetstagare,
tjänstemännen, som icke äro företrädda i domstolen, skulle insmyga
sig en känsla av »utestängdhet» och av »orättvisa» i ett system, där tjänstemannaförhållanden
bedömas icke av representanter för tjänstemännen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

själva utan av företrädare för andra arbetstagargrupper. Man kan i detta
sammanhang icke heller bortse från alt tjänstemän och kroppsarbetare i
vissa avseenden stå i intressemotsättning i förhållande till varandra. Det låter
sig visserligen säga att partsrepresentanterna i domstolen äro domare, som
ha att, så vitt i mänsklig makt står, följa den objektiva rätten; ingen som
helst anledning finnes för övrigt till antagandet, att så icke hittills skett. Man
får emellertid ej förbise från att när det är fråga om auktoritet och förtroende
man har att göra med ovägbara psykologiska faktorer, till vilka all
rimlig hänsyn bör tagas.

Den sakkunnige har härefter anfört, att även om, i enlighet med det anförda,
principiella skäl talade för alt tjänstemännen bleve representerade i
arbetsdomstolen, å andra sidan betänkligheter kunde resas mot en sådan
anordning. Under åren 1943—45 hade arbetsdomstolen avgjort respektive
117, 104 och 103 mål, men endast i respektive 4, 3 och 2 av dessa mål hade
tvisten helt eller delvis gällt arbetstagare, som kunde karakteriseras som
tjänstemän i vidsträckt bemärkelse. Det kunde på grund härav ifrågasättas,
huruvida det för tjänstemännens del förelåge något verkligt praktiskt behov
av representation i domstolen. Från tjänstemannahåll hade emellertid anförts,
att ett av skälen till det ringa antalet mål vore att tjänstemannaorganisationerna
i viss utsträckning medvetet undvikit att anlita arbetsdomstolen.
En ökad anslutning till nämnda organisationer och en fortskridande reglering
av arbetsförhållandena genom kollektivavtal torde dock medföra, att
ett större antal tvister komme att hänskjutas till domstolen. — Det kunde
vidare göras gällande, att, därest tjänstemannarepresentationen skulle ordnas
på det sättet, att vederbörande representant endast skulle deltaga i avgörandet
av mål, som angå tjänstemannaförhållanden — detta vore kanske
den närmast till hands liggande lösningen — en sådan ledamot i domstolen
skulle få alltför obetydlig erfarenhet om domstolens verksamhet för att
kunna göra en gagnande insats. Häremot kunde emellertid invändas att
genom en lämplig anordning av partsrepresentationen denna olägenhet
skulle kunna undvikas.

Sammanfattningsvis har den sakkunnige anfört, att övervägande skäl
talade för att tjänstemännen på ett eller annat sätt bleve företrädda i arbetsdomstolen.

Beträffande härefter behovet av särskild tjänstemannarepresentation i
arbelsrådct och försäkringsrådet har den sakkunnige anfört, att i princip
samma ståndpunkt kunde anläggas, som utvecklats i fråga om arbetsdomstolen.
De skäl, som talade för en sådan representation i arbetsdomstolen,
gjorde sig emellertid i långt mindre grad gällande beträffande de båda förstnämnda
organen. Den synpunkten att tjänstemannarepresentanter kunde
tillföra organen särskild sakkunskap om de allmänna tänkesätt och åskådningar,
som karakteriserade den miljö dit tjänstemännen hörde, saknade
egentlig betydelse för arbetsrådets och försäkringsrådets verksamhet. När

Ktuujl. Alaj.ts proposition in 45.

arbetsrådet hade att bedöma arbetstidsfrågor spelade det ingen roll om
vederbörande arbetstagare vore att räkna såsom kroppsarbetare eller tjänster
man, vilket senare för övrigt ytterst sällan vore fallet. I de jämförelsevis få
fall, då försäkringsrådet hade att handlägga mål som berörde tjänstemän,
torde den omständigheten att vederbörande arbetstagare vore tjänsteman
huvudsakligen vara av betydelse, om fråga vore att vid sjukdoms- eller invaliditeistillstånd
bestämma graden av nedsättning i arbetsförmågan. Därvid
förelåge emellertid knappast något behov av allmän sakkunskap om tjänstemannaförhållanden
utan speciell sakkunskap av medicinsk eller teknisk
natur.

I fråga om antalet tjänstemannamål i arbetsrådet och försäkringsrådet har
den sakkunnige anfört, att i arbetsrådet sådana mål praktiskt sett endast förekomme
vid avgörandet av frågor som avsåge tolkningen av 2 § i respektive
arbetstidslagar, enligt vilka såsom arbetare i arbetstidslagarnas mening ej
vore att anse bland andra befattningshavare i överordnad ställning eller bokhållare
eller annat underordnat kontorsbiträde. Här bleve det ofta indirekt
fråga om en gränsdragning mellan tjänstemän och kroppsarbetare, i det att
de nämnda arbetstagarna i regel tillhörde kategorien tjänstemän. Under åren
1943—1945 hade arbetsrådet avgjort respektive 6 399, 6 494 och 7 313 ärenden
enligt arbetstidslagarna. Av dessa hade emellertid endast respektive 8,
3 och 7 ärenden angått tillämpningen av 2 § i arbetstidslagarna. I fråga om
försäkringsrådet har den sakkunnige upplyst, att enligt en år 1938 verkställd
stickprovsundersökning omkring 4 % av målen avsåge personer som
enligt rådets rubricering ej kunde anses som kroppsarbetare. Av dessa mål
rörde nära två tredjedelar personer, vilka betecknats som affärsanställda,
och återstoden till största delen personer, vilka angivits som kontorsanstälida.
Anledning till antagande att någon väsentlig förskjutning i dessa
siffror ägt rum sedan år 1938 syntes, enligt vad försäkringsrådet under
hand upplyst, icke föreligga.

Beträffande arbetsrådet har den sakkunnige i anslutning till vad nyss återgivits
ytterligare uttalat, alt tillgången till allmän erfarenhet om förhållandena
mellan arbetsgivare och tjänstemän kunde visa sig bli av behovet påkallad,
därest — såsom 1938 års arbetarskyddskommitté sedermera föreslagit
— arbetsrådet finge befattning med frågor rörande tillämpningen av den
kommande nya arbetarskyddslagstiftningen. I det praktiska handhavandet
av arbetarskyddsfrågor intoge nämligen vissa tjänstemän, framför allt arbetsledare,
en i viss mån ömtålig mellanställning mellan arbetsgivarna och
de egentliga kroppsarbetarna, som gjorde att en särskild representation för
tjänstemännen vore av värde. Härtill komme, att den nya lagstiftningen i
högre grad än vad för närvarande är fallet torde få betydelse för de kontorsanställda.

Härefter har den sakkunnige anfört, alt gällande bestämmelser om utseende
av partsrepresentanter i viss utsträckning medgåve tjänstemännen rätt
att till Kungl. Maj:t lämna förslag till sådana ledamöter, som skola före -

Kungl. Maj:ls proposition tu 45.

träda arbetarna. I fråga om försäkringsrådet tillkomme sådan rätt förening
av arbetstagare med minst 10 000 medlemmar. På grund härav vore, förutom
tjänstemännens huvudorganisation, TCO, de fem till numerären
största till TCO anslutna tjänstemannaförbunden berättigade att avgiva
förslag. Beträffande arbetsrådet gällde, att motsvarande förslagsrätt, dock
endast avseende den allmänna arbetstidslagen, finge utövas av förening av
arbetstagare med minst 50 000 medlemmar. Detta innebure, att förslagsrätt
tillkomme TCO men icke någon av de anslutna organisationerna. I fråga
om de speciella arbetstidslagarna och butikstängningslagen vore däremot
tjänstemannaorganisationerna uteslutna från rätten att avgiva förslag till
partsrepresentanter.

På grund av det anförda har den sakkunnige uttalat, att något egentligt
behov av ändring i reglerna om utseende av partsrepresentanter i arbetsrådet
och försäkringsrådet icke för närvarande förelåge. Om emellertid, såsom
den sakkunnige förordat, tjänstemännen bereddes möjlighet att erhålla
representation i arbetsdomstolen och i anledning härav vidtoges en ändring
i de för domstolen gällande reglerna om förslagsrätt, syntes av formella skäl
lämpligt att i samband härmed en för de tre organen enhetlig reglering av
förslagsrätten genomfördes.

I fråga om formerna för tjänstemännens representation
i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet har den sakkunnige anfört,
att flera utvägar stode till buds att ordna denna representation på ett
sådant sätt att de med anordningen förenade, som det syntes oundvikliga
olägenheterna bleve så små som möjligt.

Vad först angår arbetsdomstolen har den sakkunnige i denna del anfört
följande.

En lösning är att antalet ordinarie partsrepresentanter på vardera sidan i
arbetsdomstolen utökas från två till tre, av vilka för arbetstagarsidan två
skola företräda kroppsarbetarna och eu representera tjänstemännen. En
given fördel med denna lösning är, att då alla tre ledamöterna förutsättas
tjänstgöra i samtliga mål, även representanten för tjänstemännen kan vinna
den nödvändiga erfarenheten om domstolens verksamhet. Vissa olägenheter
äro emellertid förknippade med denna lösning. Antalet i avgörandena deltagande
ledamöter skulle bli väl stort. Som allmän grundsats torde nämligen
gälla, att antalet ledamöter i en domstol — såvida icke principmål av stor
räckvidd handläggas — icke bör överstiga sju. Denna lösning skulle vidare
medföra eu icke önskvärd förskjutning i proportionen mellan partsrepresentanterna
och de opartiska ledamöterna, de förra skulle nämligen bli dubbelt
så många som de senare. Härtill kommer att den ifrågasatta anordningen
skulle medföra ökade kostnader.

En variant av det ovannämnda systemet är att av de tre representanterna
på vardera sidan endast två tjänstgöra samtidigt, därvid tjänstgöringen ordnas
efter en på förhand uppgjord plan. Vissa av de förut omnämnda olägenheterna
skulle då försvinna. Å andra sidan skulle det med hänsyn till den
ringa förekomsten av mål, som röra tjänstemän, lätteligen kunna inträffa.

Kungl. Marts proposition nr 45.

att tjänslemannarepresentanten icke vore närvarande v:d hand’äggningen av
just de mål, i vilka tillgång till hans sakkunskap vore önskvärd.

En annan utväg är att med bibehållande av tre ordinarie partsrepresentanter
låta tjänstemannarepresentanten deltaga allenast i sådana mål, där
tvisten rör tjänstemannaförhållanden. Detta system kan ordnas antingen så,
att denne senare inträder i stället för en av de ledamöter, som företräda
kroppsarbetarna — i viss analogi med det system som gäller inom arbetsrådet
vid handläggningen av ärenden enligt de speciella arbetstidslagarna —
eller så, att i mål av här förevarande karaktär alla tre arbetstagarrepresentanterna
tjänstgöra. Det skulle därvid lämpligen få ankomma på ordföranden
att bestämma i vilka mål tjänstemannarepresentant skulle tillkallas.
Den viktigaste olägenheten med detta system ligger däri, att tjänstemannarepresentanten
skulle få deltaga i handläggning av ett så ringa antal mål,
att han knappast kunde förvärva den ingående erfarenhet om domstolens
verksamhet, som är en förutsättning för att ledamotskapet skall bli av värde
för domstolen.

En tänkbar utväg att lösa problemet är att bibehålla den nuvarande ordningen
med två arbetstagarrepresentanter men bestämma att den ene skall
företräda kroppsarbetarna och den andre tjänstemännen. Härigenom skulle
man komma ifrån den nyss angivna olägenheten och även undvika de tekniska
svårigheter med anordnandet av ledamöternas tjänstgöring, som i
högre eller mindre grad äro förenade med andra system. Mot en sådan lösning
talar emellertid framför allt, att tjänstemännen skulle bli starkt överrepresenterade
i domstolen, detta såväl med hänsyn till antalet tjänstemän
i förhållande till antalet kroppsarbetare som med hänsyn till den ringa förekomsten
av mål, som röra tjänstemannaförhållanden. Även om tjänstemännen
givetvis i sin egenskap av arbetstagare i prncip äro likställda med
kroppsarbetarna i de hänseenden, varom nu är fråga, lär man med hänsyn
till att kroppsarbetarna utgöra den dominerande delen av arbetstagarna icke
kunna bortse från att arbetstagarsidan inom domstolen i övervägande grad
bör företrädas av sakkunskap om de bland kroppsarbetarna förefintliga
åskådningarna och föreställningarna om avtals- och arbetsförhållanden.

Det skulle kunna ifrågasättas, att tjänstemännens krav på att erhålla inflytande
i arbetsdomstolen tillgodoses i den formen, att vid handläggningen
av mål, som beröra tjänstemannaförhållanden, deltager av Kungl. Maj:t på
förslag av tjänstemannaorganisationer utsedd expert. Denne skulle då närvara
vid domstolens överläggningar men icke deltaga i besluten. Det är dock
tvivelaktigt om man med en sådan anordning skulle vinna det önskade
resultatet. Redan enligt gällande bestämmelser äger nämligen domstolen att
i den mån detta anses erforderligt själv införskaffa utredning; intet hinder
lär föreligga att inför domstolen höra person, som äger allmän sakkunskap
i avtals- eller föreningsförhållanden, som beröra tjänstemän. Den omständigheten
att en dylik sakkunnig i egenskap av expert skulle få närvara vid
domstolens överläggningar skulle knappast vara av något särskilt värde för
domstolen. Ur tjänstemännens synpunkt skulle den ifrågasatta lösningen,
som icke innebär en direkt representation, för övrigt näppeligen kunna anses
tillfredsställande.

Härefter har den sakkunnige anfört, att det torde vara om icke omöjligt,
så dock synnerligen svårt att finna en i författningstext uttryckt formel för
ett system för tjänstemannarepresentation, vilket tillgodosåge de principiella

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

krav, som borde ställas på ett sådant system, utan att samtidigt'' medföra
avsevärda olägenheter av teknisk eller annan natur. Den framkomliga vägen
syntes närmast ligga på det praktiska planet, i det man, med bibehållande
i huvudsak av det nuvarande systemet med två partsrepresentanter, i
praktiskt hänseende sökte ordna tjänstgöringen så, att tjänstemannarepresentant
— ordinarie ledamot eller suppleant -—- finge deltaga i handläggningen
av alla mål rörande tjänstemannaförhållanden, och dessutom erhölle
tillräcklig rutin och erfarenhet om domstolens arbete och verksamhet i
allmänhet.

Från denna utgångspunkt har den sakkunnige framlagt följande förslag
till lösandet av spörsmålet om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen.

För närvarande gäller---att förslag till ledamöter och suppleanter

i arbetsdomstolen, vilka skola företräda arbetstagarna, skall avgivas av
landsorganisationen, d. v. s. den ojämförligt största huvudorganisationen på
kroppsarbetstagarnas sida. För att tjänstemännen skola kunna bli företrädda
i domstolen erfordras en ändring i nämnda bestämmelse. En sådan ändring
kan genomföras på olika sätt. Man kan sålunda tänka sig en återgång till
äldre regler — representerade av bestämmelserna i 2 § i lagen om försäkringsrådet
och 9 § i den allmänna arbetstidslagen — enligt vilka förslagsrätten
icke är knuten till viss organisation utan endast begränsad till sammanslutning
med ett visst minimiantal medlemmar. En sådan anordning
utgår närmast ifrån att bland arbetstagarna finnas åtskilliga sinsemellan
någorlunda jämbördiga organisationer. Så var också tidigare förhållandet
b''and tjänstemännen. Numera har emellertid, såsom i annat sammanhang
anförts, i detta avseende skett en betydande förändring, i det att det stora
flertalet tjänstemannasammans!utn:ngar förenat sig i en huvudorganisation,
tjänstemännens centralorganisation, TCO, omfattande över 200 000 medlemmar.
TCO kan för tjänstemännens del sägas motsvara landsorganisationen
på kroppsarbetarsidan. Det ligger därför närmast till hands att, såsom
här föreslås, vidtaga den ändringen i nuvarande bestämmelser, alt TCO
jämsides med landsorganisationen får rätt att lämna förslag till arbetstagarrepresentanter
i arbetsdomstolen.

Det kan givetvis mot den så''unda föreslagna anordningen invändas, att
tjänstemännen icke få någon garanti för att de på något sätt bli representerade
i domstolen, då det ju ankommer på Kungl. Maj:t att utse ledamöter
och suppleanter Idand de av båda huvudorganisationerna föreslagna personerna.
Då emellertid sex representanter — två ordinarie ledamöter och fyra
suppleanter — skola förordnas, kan det emellertid rimligen förväntas, att
TCO får besätta åtminstone suppteantptats i domstolen. Tänkbart vore
natur''igtvis, att tjänstemännen tillförsäkrades en sådan rätt genom att till
här ifrågavarande lagrum, 4 § första stycket lagen om arbetsdomstol, fogades
eu bestämmelse av innebörd, att minst eu ledamot eller suppleant å
arbe''sta"arsidan skulle utses efter förslag av TCO. En bestämmelse i sådan
riktning synes emellertid ej vara nödvändig.

Det hade måhända varit bättre om förslaget kunnat utformas så. alt förslagsrätt
skulle tillkomma landsorganisationen och TCO gemensamt. En
sådan löming, som emellertid synes förutsätta all de båda huvud«:unmanslutningarna
ha ett gemensamt organ för upptagande av hithörande spörs -

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 46,

mål, torde för närvarande icke vara genomförbar. Det må emellertid fram*
hållas, att den förordade lydelsen av ifrågavarande bestämmelser givetvis
icke lägger hinder i vägen för att landsorganisationen och TCO avlämna
gemensamt förslag till ledamöter och suppleanter; ett sådant förfaringssätt
synes tvärtom ur flera synpunkter vara önskvärt.

Angående tjänstgöringen inom arbetsdomstolen efter genomförandet av
den sålunda föreslagna lagändringen har den sakkunnige anfört, att därest
tjänstemännen erhölle en ordinarie ledamotsplats på arbetstagarsidan, några
mer eller mindre svårlösta problem om ordnandet av representanternas
tjänstgöringsförhållanden icke uppstode. Därest emellertid, såsom med hänsyn
till bl. a. förekomsten av antalet mål berörande tjänstemannaförhållanden
syntes naturligt, av TCO föreslagen person endast komme att besätta
suppleantplats, bleve dessa spörsmål aktuella. I denna del har den sakkunnige
anfört följande.

Frågan blir till en början, huruvida sådan suppleant får så stor arbetsuppgift,
att han kan förvärva nödvändig rutin och erfarenhet som ledamot
av domstolen. Av »Arbetsdomstolens domar» för senare år framgår, att det
förekommer i ej obetydlig omfattning, att suppleanter inträda i tjänstgöring
i stället för ordinarie ledamöter -— detta gäller både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.
Även suppleant kan därigenom få en ganska adsidig erfarenhet
om domstolens verksamhet, ett förhållande som utan tvivel är till fördel för
arbetet inom domstolen. Om tjänstemannarepresentant placeras på suppleantp''ats,
utgör detta sålunda icke utan vidare något hrnder för att han
skall komma att vinna den erforderliga inblicken i domstolens allmänna
verksamhet. Motsatsen skulle givetvis bli fallet, därest en sådan suppleant
endast i undantagsfall bleve i tiPfälle att tjänstgöra i ordinarie ledamots
ställe. Detta skulle kunna bli förhållandet, om tjänstemannarepresentanten
placeras långt ned på suppleantförteckningen och strängt vidhålles den principen
att suppleanter inkallas i den ordning de äro utsedda. Lagen om arbetsdomstol
— liksom motsvarande författningar rörande arbetsrådet och
försäkringsrådet — innehålla ej några bestämmelser om den ordning, vari
suppleanter skola inkallas, och det synes därför ej föreligga formePa hinder
för att suppleant, som representerar tjänstemännen, oberoende av den plats
han intar bland suppleanterna, beredes tillfälle att tjänstgöra i erforderlig
omfattning. Önskvärt torde emellertid vara att sådan suppleant p’aceras
i första eller andra rummet bland suppleanterna. Det föreslagna förfarandet
innebär visserligen, att tjänstemannarepresentant skulle deltaga i handläggningen
av mål, som beröra kroppsarbetare. Häremot synas knappast några
vägande invändningar kunna resas, då tjänstemannarepresentanten förutsättes
ha sådan allmän insikt i avtalsförhåPanden och relationerna i övrigt
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som är av värde för domstolen, samt
i åtskilliga mål förekomma tvister av allmän karaktär, som även ha intresse
för tjänstemännens avtalsregleringar.

Om tjänstemannarepresentant, såsom kan anses rimligt, placeras på första
eller andra suppleantplats, lär med de under senare år rådande tjänstgöringsförhållandena
bland ledamöterna, en sådan snnp’eant utan vidare erhålla
tillräcklig erfarenhet om domstolens verksamhet. Därest härutinnan
ändrade förhållanden skulle inträda, synes det, utan att någon särskild, be -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 45.

stämmelse härom är erforderlig, kunna överlämnas åt domstolens ordförande
att i samband med representanter för kroppsarbetar- och tjänstemannasidorna
inom domstolen bestämma i vilka mål tjänstemannarepresentant
skall för vinnande av sådan erfarenhet inträda i tjänstgöring. Den
föreslagna anordningen, som eventuellt icke behöver tillgripas, är givetvis
icke en idealisk lösning. Den innebär att åt domstolens ordförande överlämnas
en ömtålig och i och för sig icke önskvärd uppgift. Ett friktionsfritt
genomförande av anordningen vilar dessutom på ett förtroendefullt samarbete
mellan de två stora huvudgrupperna på arbetstagaresidan. De senare
årens erfarenhet synes emellertid ge vid handen, att ett sådant samarbete
är alt förvänta.

Frågan blir därefter hur tjänstgöringen för tjänstemannarepresentanten

_ förutsatt alt han är supp''eant — skall ordnas i sådana mål, som direkt

beröra tjänstemän. Här möter den svårigheten, att man med hänsyn till den
ringa förekomsten av dylika mål måste räkna med den sannolikheten, att
ordinarie ledamot i regel ej är på grund av förfall förhindrad att närvara.
Det blir således erforderligt att införa den ordningen, att i nu avsedda mål
ijänstemannarepresentant skall inkallas i stället för ordinarie ledamot. Föi
alt möjliggöra ett sådant förfarande torde icke vara nödvändigt att införa
en bestämmelse härom i lagen om arbetsdomstol, ehuruväl en sådan åtgärd
kan ifrågasättas. I sådant hänseende må åberopas det tidigare omnämnda
förfarandet i arbetsrådet vid behandling av sådana ärenden inom lantarbetstidslagens
område, som beröra trädgårdsnäringen. I dylika ärenden inkallas
suppleant, som är särskilt förtrogen med förhallandena inom sistnämnda
näringsområde, även om ordinarie ledamot ej har förfall. Erinras må vidare
om att enligt arbetsdomstolens praxis i vissa fall inkallas suppleant, även
om ordinarie ledamot icke är lagligen förhindrad att närvara, nämligen i mål
berörande fackorganisation, till vilken den senare är direkt knuten. Denna
praxis i negativ riktning, nämligen underlåtenhet att i vissa mål inkalla
ledamot, synes böra kunna fullföljas i positiv riktning genom att i vissa mål
tillkalla särskild suppleant.

Det torde ligga närmast till hands, att arbetsdomstolens ordförande bestämmer
i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inkallas som ledamot.
Det skall icke förnekas, att i vissa fall svårigheter kunna uppstå att avgöra,
huruvida visst mål angår tjänstemannarörhållanden, detta framför allt beroende
på att begreppet tjänsteman, såsom förut angivits, är något svävande
till sin innebörd. De nämnda svårigheterna kunna emellertid icke anses vara
allt för stora och icke avsevärt överstiga dem, som stundom uppstå i arbetsrådet,
då det gäller att avgöra om ett ärende berör trädgårdsnäringen eller
jordbruket i övrigt. Tänkbart är att det kan visa sig lämpligt, att arbetsdomstolens
ordförande i tveksamma gränsfall samråder med en representant
för vardera kroppsarbetar- och tjänstemannasidorna. Det må för övrigt anföras,
all om det vid handläggningen av dylikt tveksamt mål skulle visa sig
att det ej varit nödvändigt att inkalla tjänstemannarepresentant eller att
tvärtom sådan lämpligen bort närvara, detta förhållande lär sakna betydelse
för domstolens verksamhet, då det förutsättes, att representanterna för såväl
kroppsarbetarna som tjänstemännen äro väl insatta i de allmänna förhållandena
på hithörande område.

De angivna svårigheterna och den omständigheten att i vissa mai på förhand
skulle bestämmas alt viss representant skall deltaga i handläggningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ingåve visserligen enligt den sakkunniges mening betänkligheter mot den
föreslagna anordningen, men dessa betänkligheter syntes icke böra tillmätas
sådan vikt, alt de hindrade ett genomförande av förslaget.

Vad härefter angår arbetsrådet har den sakkunnige förklarat, att det föreslagna
systemet för ordnande av tjänstemannarepresentationen i arbetsdomstolen
utan svårighet kunde tillämpas även i arbetsrådet. För systemets genomförande
erfordrades ändringar i de olika arbetstidslagarna och butikstängningslagen,
innebärande att förslag till ledamöter och suppleanter för
tjänstgöring vid handläggning av ärenden enligt nämnda lagar finge avgivas
av landsorganisationen och TCO. För den allmänna arbetstidslagens del
vore en sådan lagändring endast av formell natur, enär TCO såsom
tidigare angivits redan enligt gällande bestämmelser vore berättigad att avlämna
förslag. Tjänstemannarepresentanternas tjänstgöring i arbetsrådet
— det förutsattes härvid att TCO liksom i arbetsdomstolen erhölle suppleantplatser
— kunde ordnas på det sättet, att tjänstemannarepresenlant
inkallades för tjänstgöring i sådana ärenden, som berörde tjänstemannaförhållanden.
Den föreslagna anordningen innebure sålunda i praktiken allenast
en utvidgning av det hittills tillämpade systemet att i sådana ärenden
inom lantarbetstidslagens område, som angå trädgårdsnäringen, såsom ledamöter
tillkalla för denna näring särskilt utsedda suppleanter. Det syntes
böra ankomma på arbetsrådets ordförande att på förhand bestämma i vilka
ärenden tjänstemannarepresentant skulle inkallas som ledamot. Skulle de!
under handläggningen av ett ärende — på grund av förebragt utredning
eller eljest — visa sig att tjänstemannarepresentant lämpligen bort närvara,
torde arbetsrådet i regel utan olägenhet kunna bordlägga ärendet för inkallandet
av dylik representant.

Beträffande försäkringsrådet har den sakkunnige anfört, att det av honom
förordade systemet för ordnandet av tjänslemannarepresentationen i arbetsdomstolen
visserligen i princip vore tillämpligt även på försäkringsrådet. De
med systemet förenade praktiska olägenheterna vore emellertid här mera
framträdande. Att genomföra den anordningen att tjänstemannarepresentant,
utsedd till suppleant, skulle deltaga i handläggningen av samtliga mål
eller ärenden, som röra tjänstemän, stötte nämligen för försäkringsrådets
del pa avsevärda svårigheter. Vid varje sammanträde inom försäkringsrådet
handlades ett betydande antal mål eller ärenden, i genomsnitt över 150. Av
dessa vore det endast ett försvinnande fåtal, som berörde tjänstemannaförhallanden;
ofta kanske icke nagot mål eller ärende alls. Fn tillämpning av
del för arbetsdomstolen förordade systemet skulle då medföra, att tjänstemannarepresentanten
skulle inträda i tjänstgöring allenast en kort stund vid
handläggningen av just ärenden av nyssnämnda karaktär, under det att den
ordinarie ledamoten skulle närvara vid behandlingen av det stora flertalet
mål eller ärenden. Tjänstemannarepresentanten skulle emellertid härigenom

Kungl. Mapts proposition nr 45.

få deltaga i ett så ringa antal mål och ärenden, att han svårligen kunde
erhålla den nödvändiga erfarenheten om rådets verksamhet. En sådan anordning,
innebärande att vid ett och samma sammanträde både ordinarie
ledamot och suppleant vore närvarande, tedde sig vidare främmande för försäkringsrådets
arbetssätt. Ä andra sidan syntes det knappast rimligt att tilllämpa
det motsatta förfaringssättet, nämligen att tjänstemannarepresentanten
endast därför att kanske ett eller ett par mål eller ärenden rörde tjänstemannaförhållanden
förekomme, skulle, med undanskjutande av ordinarie
ledamot, deltaga i samtliga vid ett sammanträde handlagda mål eller ärenden.
Åtminstone teoretiskt tänkbart vore att mål eller ärenden av här avsedd
natur så att säga samlades ihop och icke företoges till avgörande, förrän de
nått ett antal, som vore tillräckligt för en normal föredragning, därvid tjänstemannarepresenlant
företrädde arbetstagarsidan. En dylik anordning skulle
emellertid medföra den ur parts eller sökandes synpunkt betydande olägenheten
att målets eller ärendets avgörande ofta skulle bli avsevärt fördröjt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har den sakkunnige funnit det för
försäkringsrådets del knappast kunna komma i fråga annat än att bibehålla
det nuvarande systemet för representanternas tjänstgöring, nämligen att de
ordinarie ledamöterna deltaga i handläggningen av alla mål och ärenden,
oberoende av dessas natur, och att suppleant inträder i tjänstgöring endast
i den mån ordinarie ledamot är förhindrad att närvara. På grund härav och
då behovet av att införa särskild tjänstemannarepresentation i försäkringsrådet,
såsom tidigare angivits, vore föga framträdande samt gällande bestämmelser
medgåve tjänstemannaorganisationer rätt att avgiva förslag til!
partsrepresentanter, kunde det onekligen ifrågasättas, huruvida tillräckliga
skäl förelåge att vidtaga den rent formella ändringen i dessa bestämmelser
att förslag till ledamöter och suppleanter må avgivas av landsorganisationen
och TCO. Att förslag härom likväl framlades berodde uteslutande på att
det syntes lämpligt att i samband med eu revision av motsvarande bestämmelser
för arbetsdomstolen och arbetsrådet genomföra en enhetlig reglering
av hithörande bestämmelser även för det med likartade sociala uppgifter
sysselsatta och i viss mån på likartat sätt organiserade försäkringsrådet.

Den sakkunnige har slutligen anfört, att i lagen om försäkringsrådet syntes,
därest den föreslagna lagändringen komme till stånd, lämpligen böra
vidtagas ytterligare eu ändring. Andra stycket av 2 § i nämnda lag innehåller
bestämmelser om att förslag till representanter må avgivas av det eller de
landsting, som Kungl. Maj:t bestämmer, ävensom av korporation eller förening,
vilken Kungl. Maj:t efter därom av försäkringsrådet gjord framställning
tillerkänt sådan rätt. Då dessa bestämmelser, som sakna motsvarighet
i lagen om arbetsdomstol, arbetstidslagarna eller butikstängningslagen, hittills
icke torde ha tillämpats och då något behov av ett bibehållande av
desamma icke synts utredningsmannen föreligga, har han föreslagit att

Kun/jl. Majds proposition nr 45.

bestämmelserna upphävas. Såsom en konsekvens härav borde även fjärde
stycket i nämnda paragraf utgå.

Yttrandena.

Den sakkunniges förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och tjänstemännens
centralorganisation ävensom av riksförsälcringsanstalten.

1 fråga om arbetsdomstolens sammansättning har arbetsdomstolens ordförande
ifrågasatt, huruvida förslaget för närvarande borde genomföras; för
den händelse så ansåges böra ske kunde emellertid förslaget i stort sett godtagas.
Däremot har landsorganisationen i Sverige funnit sig icke kunna tillstyrka
den sakkunniges förslag i denna del utan förordat en lösning av frågan
om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen efter andra linjer.
Beträffande arbetsrådet och försäkringsrådet har landsorganisationen däremot
ej velat motsätta sig förslagets genomförande. Arbetsrådet har tillstyrkt
förslaget såvitt angår rådets verksamhetsområde, och de ömsesidiga
socialförsåkringsbclagens förening har lämnat förslaget, i vad det berör försäkringsrådet,
utan erinran. Försäkringsrådet har däremot förklarat att anledning
saknades alt genomföra förslaget, såvitt detsamma berör försäkringsrådet.

Frågan om beredande av representation för tjänstemännen i arbetsdomstolen
har tilldragit sig största intresset i yttrandena. Rörande
behovet av en sådan representation har gjorts åtskilliga
uttalanden.

Tjänstemännens centralorganisation har i sitt yttrande anfört, att arbetsdomstolens
domar ofta vore av mycket stor principiell betydelse för utformningen
av rättspraxis på arbetsrättens område. Under den tid arbetsdomstolen
varit i verksamhet hade antalet tjänstemannamål visserligen varit förhållandevis
ringa, men antalet sådana mål torde otvivelaktigt komma att
öka avsevärt, allteftersom lcollektivavtalssystemet genomfördes även för
större tjänstemannagrupper. Nyligen hade exempelvis avtal ingåtts av
svenska bankmannaförbundet om reglering av löne- och anställningsvillkoren
för affärsbankernas anställda. Alt tjänstemännen för närvarande icke
vore representerade i arbetsdomstolen kunde även i någon mån ha medverkat
till att tjänstemannaorganisationerna mindre gärna droge en tvist
inför arbetsdomstolen.

Socialstyrelsen har på denna punkt anfört följande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) omsluter över 200 000 medlemmar
och företräder alltså en betydande del av de organiserade löntagarna
i landet. Åtskilliga av de till TCO anslutna organisationerna representera
anställda i statlig eller kommunal tjänst av sådan art, att kollektivavtal för
deras vidkommande icke kan ifrågakomma. Även en del andra hithörande
organisationer ha hittills icke alls inriktat sig på kolleklivavtalsmässig regle -

KungL Maj:ts proposition nr io

ring av medlemmarnas anställnings- och lönevillkor eller, där så skett,
ganska ofta begränsat de kollektiva uppgörelserna till att avse endast de
viktigare allmänna anställningsvillkoren, medan lönefrågorna in. m. lämnats
öppna för reglering i de individuella anställningsavtalen, över huvud
taget är endast eu mindre del av de till TCO anslutna tjänstemännen
bundna av fullständiga kollektivavtal. Antalet tvister, som dragits inför arbetsdomstolen
och i vilka eu tjänstemannaorganisation varit part, har också
såsom erfarenheten visat hittills varit obetydligt. Något mera påtagligt behov
av representation för tjänstemannarörelsen i arbetsdomstolen har således
i praktiken knappast hittills framträtt. Emellertid får man beakta, att kollektivavtalet
visar en tydlig tendens att vinna ökad utbredning även biand
tjänstemännen, varför det kan förväntas att ett sådant behov alltmera gör
sig gällande. Härtill kommer, att TCO numera framstår jämte landsorganisationen
såsom företrädare av de organiserade löntagarnas intressen
överhuvud. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen böra förorda den sakkunniges
förslag, att TCO beredes representation i arbetsdomstolen.

Landsorganisationen i Sverige har, under åberopande av den av den sakkunnige
åberopade statistiken, anfört, alt denna vore belysande för att hela
spörsmålet vore av mycket blygsam praktisk storleksordning. Att frågan
kommit att få en relativt framskjuten plats i den offentliga diskussionen
berodde tydligen — förutom på politiska skäl — på den starka betoning
som givits den principiella motiveringen. Denna vore i och för sig oantastlig
och betänkligheterna vore helt av praktisk natur. Landsorganisationen ville
icke bestrida, att tjänstemännen företrädde en låt vara relativt obestämd
miljö, där det mötte problem och frågeställningar av annan natur än inom
kroppsarbetarnas skikt, men denna synpunkt borde icke överbetonas. Det
funnes ingen anledning antaga att i det fåtal tjänstemannamål arbetsdomstolen
hittills haft att handlägga utgången skulle ha påverkats av om tjänstemännen
varit representerade på arbetstagarsidan. Under sådana förhållanden
vore det också välbetänkt att icke heller för starkt framhäva de hänsyn
till domstolens auktoritet som — vid sidan av behovet av specialkunskap —
av den sakkunnige åberopats för en ändrad representation. Landsorganisationen
ville emellertid, trots vad sålunda andragits, icke motsätta sig att
tjänstemännens krav på representation i arbetsdomstolen tillmötesginges,
men representationen borde icke sträcka sig längre än som svarade mot
dess syfte.

Arbetsdomstolens ordförande har som sin uppfattning uttalat, att tjänstemännens
anspråk på representation i arbetsdomstolen finge anses vara värt
beaktande men å andra sidan icke kunde betraktas såsom alldeles särskilt
starkt grundat. Till stöd för detta uttalande har i yttrandet anförts följande.

Såsom jag redan anfört i yttrande till andra lagutskottet vid 1938 års
riksdag måste tjänstemännen anses både socialt och i fråga om arbetsförhållandena
representera en annan miljö än kroppsarbetarna. Men tjänstemännen
utgöra otvivelaktigt en vida mera heterogen grupp än kroppsarbetarna,
och det synes på goda grunder kunna göras gällande, att tjänste -

KungL Ma]:ts proposition nr 4o

männen icke på samma sätt som kroppsarbetarna företräda en enhetlig
rättsåskådning. Samtidigt lära tjänstemännen vid jämförelse med kroppsarbetarna
arbeta under förhållanden, som genomsnittligt äro avsevärt mindre
tekniskt invecklade, något som också torde taga sig uttryck i kollektivavtalen.
Man måste också komma ihåg, att antalet mål om tjänstemannaförhållanden
vid arbetsdomstolen hitintills varit utomordentligt lågt, endast
några stycken varje år. En representation i arbetsdomstolen ter sig därför
mindre motiverad, när det gäller tjänstemännen än när fråga var endast
om kroppsarbetare. Då emellertid tvister om tjänstemännens avtal under alla
omständigheter skola avgöras av arbetsdomstolen, måste det otvivelaktigt
från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska oegentligt förhållande,
att de representanter för arbetstagarna, som skola vara med om avgörandet,
äro utsedda såsom företrädare för en helt annan grupp av arbetstagare.
Jag måste dock fästa uppmärksamheten vid att icke varje arbetstagargrupp
rimligen kan göra anspråk på egen representation i domstolen,
även om i och för sig vissa skälighetshänsyn tala därför. Det finns arbetstagargrupper
utanför LO, som vid jämförelse med tjänstemännen skulle
kunna åberopa lika starka eller till och med starkare materiella skäl för en
dylik representation, men för vilka en sådan likväl är utesluten redan på
grund av medlemmarnas relativt ringa antal. Det blir sålunda till slut
tjänstemännens stora antal, som utgör deras bästa argument.

Fortsättningsvis har emellertid i yttrandet anförts, att de betänkligheter
arbetsdomstolens ordförande alltid hyst mot en representation för tjänstemännen
i domstolen främst haft sin grund i en fruktan, att därigenom skulle
komma alt i arbetsdomstolen införas ett främmande element, som det skulle
vara svårt att sammansmälta med domstolen i övrigt. Med hänsyn speciellt
till alt tjänstemannamålens antal för närvarande vore så obetydligt ifrågasattes
fördenskull huruvida icke hela saken skulle kunna få vila till dess
den genom ett väsentligt ökat antal mål finge något större verklig aktualitet.
Att tjänstemannaorganisationerna skulle draga sig för att hänskjuta sina
tvister till arbetsdomstolen så länge de vore orepresenterade där syntes svårligen
kunna vara riktigt, men skulle så vara fallet, torde anledning icke
finnas att taga någon hänsyn till en sådan inställning.

Beträffande den sakkunniges förslag till lösning av frågan
om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen
har svenska arbetsgivareföreningen uttalat, att den sakkunnige funnit en
god lösning av de praktiska problem, som här förelåge, varför förslaget tillstyrktes.
Arbetsdomstolens ordförande har förk''arat, att om frågan ansåges
böra lösas nu, förslaget i och för sig måste betraktas såsom en vida bättre
lösning än någon annan, som hittills framförts i diskussionen. Den springande
punkten i förslaget vore att man genom detsamma undveke eu specialrepresentation
enkom för tjänstemännen. Därest tjänstemannarepresentanterna
skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden, komme de
att sta utanför domstolens verksamhet i stort, sakna den nödvändiga allsidiga
kontakten med domstolens övriga ledamöter och icke kunna tillgodogöra
sig domstolens samlade erfarenhet. Följden skulle lätteligen bliva att

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

de betraktade sig såsom företrädare för ett specialintresse, som med all makt
måste hävdas, och de skulle på så sätt aldrig växa in i sin ställning som
domare. Dessa betänkligheter förefölle alldeles särskilt grundade så länge
tjänstemannamålens antal vore så obetydligt som för närvarande.

I yttrandet har vidare i nu förevarande spörsmål anförts följande principiella
synpunkter.

Omgärdandet av domarnes opartiskhet och självständighet utgör i en
rättsstat som Sverige en angelägenhet av högsta vikt. Från denna synpunkt
är det naturligen i och för sig ganska anmärkningsvärt, att lagstiftningen om
arbetsdomstol utformats på det sättet, att såsom domare med individuell
rösträtt skola där sitta representanter för de i motsatsställning till varandra
stående lägren, arbetsgivare och arbetstagare, eftersom det är just tvister mellan
parter inom dessa olika läger, som skola avgöras av domstolen. Att
denna anordning vidtagits har emellertid ansetts icke blott lämpligt utan
oundgängligen nödvändigt. Det har nämligen gällt att såsom ledamöter i
domstolen insätta företrädare för den sakkunskap och de olika rättsåskådningar,
som de båda motsatta lägren representera, varigenom också förtroendet
för domstolen kunde beräknas bliva stärkt inom dessa läger. Men om
en sådan anordning vidtogs, var det mycket viktigt, att detta representantskap
hölls så att säga på det allmänna planet. Man ville att företrädarna
för de stridande lägren, så långt möjligt var, skulle växa sig in i sin ställning
som domare och icke känna sig som förespråkare för specialintressen.
Det måste undvikas, att arbetsdomstolen skulle komma att likna den typ av
skiljenämnd — ingalunda okänd i tvister på arbetsmarknaden — där de av
parterna utsedda representanterna helt uppträda såsom advokater. Med hänsyn
härtill avvisades också synnerligen bestämt tanken på att bisittarna
skulle växla efter målens beskaffenhet, ty då skulle varje bisittare dels
erhålla för liten erfarenhet för att över huvud kunna växa sig in i sin allvarliga
uppgift och dels lätteligen missförstå sin ställning och uppträda
såsom ren intresserepresentant.

Den ordning för arbetsdomstolens sammansättning, som sålunda valdes,
har onekligen visat sig lycklig. Naturligen lägga arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna
i domstolen icke alltid samma synpunkter på avgörandena
som en yrkesdomare skulle göra, och naturligen kan man ibland på den
ena eller andra sidan spåra en viss svårighet att förstå motsidans inställning,
även när den otvivelaktigt är berättigad. Det var ju emellertid just
avsikten, att sådana, i olika rättsåskådningar bottnande meningsskiljaktigheter
skulle göra sig gällande. Och inom ramen för denna naturliga motsättning
visas eu vilja till objektivitet och en självständighet, som säkerligen
överträffar de förhoppningar lagstiftaren på sin tid hyste. Arbetsdomstolen
har otvivelaktigt blivit en sammansvetsad institution, som i stort sett talar
ett gemensamt språk; i mera än två tredjedelar av samtliga fall är domstolen
enhällig. Dessa omdömen gälla även ersättarna. De ordinarie ledamöterna
äro på grund av sina arbetstyngda befattningar i stor utsträckning
nödsakade att anmäla förhinder, varvid ersättare inkallas. Ersättarna erhålla
därigenom i allmänhet den erforderliga vanan och erfarenheten. Särskilt
gäller detta om ersättare på första och andra plats.

Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig kunna godtaga den
sakkunniges förslag. Självklart vore att man från tjänstemännens sida icke

liihang till riksdagens protokoll 1!)i7. I samt. Nr 45. 3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

kunde göra anspråk på en lika stor representation som arbetargrupperna.
TCO skulle emellertid trots vad utredningsmannen anfört gärna se att man
toge under övervägande en utvidgning av lekmannainflytandet i arbetsdomstolen
till tre representanter på vardera sidan, därvid tjänstemännen erhölle
en representant å arbetstagarsidan. Om detta icke ansåges lämpligt och
tjänstemännen vidare icke kunde göra anspråk på en av de två ordinarie
ledamotsplatserna för arbetstagargruppen, återstode att lösa frågan hur ersättare,
som representerade tjänstemännen, skulle inträda i tjänstgöring.

I sistnämnda hänseende har centralorganisationen anfört följande.

Det förslag som utredningsmannen framlagt om att tjänstemannarepresentanterna,
vilka förutsättas vara ersättare, skulle likställas med arbetarrepresentanternas
ersättare samt därjämte alltid inkallas vid handläggning
av tjänstemannamål, synes TCO fullt godtagbart. Huvudsaken är helt naturligt,
att tjänstemannarepresentanterna få möjlighet att inträda i sådana
mål, där en tjänstemannaorganisation eller medlem i sådan organisation är
part. Utredningsmannen har emellertid ansett, att det icke skulle vara tillräckligt,
att tjänstemannarepresentanterna endast inträdde i dessa mål, då
de för närvarande utgöra ett förhållandevis litet antal av det sammanlagda
antalet mål vid domstolen. Tjänstemannarepresentanterna skulle nämligen
därigenom icke förvärva den erforderliga rutin som kräves och icke erhålla
tillräcklig kännedom om arbetsdomstolens praxis och arbetssätt. Förslaget
innebär sålunda, att tjänstemannarepresentanterna skulle kunna inträda på
samma sätt som övriga ersättare för arbetstagarsidan. Att tjänstemannarepresentanterna
därvid i en del fall komme att döma i mål, som röra arbetarorganisationerna,
kan ur vissa synpunkter synas mindre lämpligt, men då
man kan förutsätta, att de personer, som från tjänstemannaorganisationernas
sida komma att föreslås, besitta en allmän insikt i avtalsförhållanden
och relationerna mellan arbetsmarknadens parter, kan TCO icke finna
någon fara i detta arrangemang. TCO tillmäter de synpunkter utredningsmannen
här anfört stor betydelse. Kravet på tjänstemännens representation
i arbetsdomstolen motiveras till en del med att domstolens utslag därigenom
få större auktoritet. För att så skall bli fallet bör tjänstemannarepresentanterna
om möjligt vara fullt jämställda med arbetarrepresentanterna. En
tjänstemannarepresentant som endast har att inträda i vissa speciella mål
tillför knappast domstolen samma auktoritet som en ledamot, som har möjlighet
att mera kontinuerligt följa domstolens arbete.

Socialstyrelsen, som jämväl biträtt den sakkunniges förslag, har ansett
att om man föreskreve att tjänstemannarepresentant skulle inträda i domstolen
vid handläggningen av tjänstemannamål, konsekvensen syntes bjuda,
att sådan representant icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart
deltoge till landsorganisationen ansluten förening av kroppsarbetare. Av skäl
som den sakkunnige anfört, nämligen att denne ersättare på grund av tjänstemannamålens
fåtalighet i så fall skulle förvärva alltför liten erfarenhet om
arbetsdomstolens verksamhet syntes en sådan konsekvens dock knappast
kunna dragas. Av praktiska skäl torde det i stället lämpligen kunna ordnas
så, att tjänstemannarepresentant, som kallades till sammanträde i anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål, finge tjänstgöra även vid
övriga till samma dag utsatta mål.

1 motsats till de nu nämnda remissinstanserna har landsorganisationen
i Sverige, såsom tidigare nämnts, förordat en lösning av frågan efter andra
linjer än den sakkunnige föreslagit. Landsorganisationen har därvid inledningsvis
erinrat, att landsorganisationen i sitt uttalande över 1938 års motioner
i ämnet framhållit, att det för en enhetlig rättspraxis vore av betydelse
med största möjliga kontinuitet i arbetsdomstolens sammansättning.
En ändring borde därför komma i fråga endast om den kunde anses behövlig.

Under åberopande av i det föregående angivna skäl har landsorganisationen
vidare anfört, att då tjänstemannarepresentationen icke borde sträcka
sig längre än som svarade mot dess syfte den lämpligen syntes böra ordnas
på det sätt, att — med utökning av antalet ersättare på arbetstagarsidan
från fyra till sex — TCO erhölle rätt att föreslå tvenne ersättare, av vilka
en i stället för en av de på landsorganisationens förslag utsedda representanterna
inkallades till tjänstgöring i mål, vari tjänstemannaorganisation
(utanför landsorganisationen) eller medlem av sådan vore part. Antalet ersättare
torde böra sättas till två med hänsyn till eventuellt inträffande tjänstgöringshinder
för representant, som vore styrelseledamot eller funktionär
i av målet berörd organisation. Däremot kunde landsorganisationen icke
tillstyrka, att av TCO föreslagen ersättare skulle deltaga även i handläggningen
av mål, som berörde kroppsarbetare.

I sistnämnda hänseende har landsorganisationen anfört följande.

En dylik anordning är icke motiverad från synpunkten av de intressen,
som varit bestämmande för representalionskravet. För densamma skulle
endast kunna anföras att TCO representanten eljest blott mera sporadiskt
finge tillfälle att tjänstgöra inom domstolen och därför ej kunde förvärva
en lika stor förtrogenhet med domstolens allmänna praxis som om han
fungerade i samma utsträckning som övriga ersättare. Detta är givetvis i och
för sig riktigt, men rutinsynpunkten är här enligt landsorganisationens mening
icke avgörande. Representanten skulle tydligen komma att väljas ui
kretsen av i avtalsfrågors handläggning tränade organisationsfunktionärer
med den insikt också i rättspraxis i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål,
som han därigenom förvärvat. Det väsentliga är att han verkligen
besitter och tillför domstolen den erforderliga specialkunskapen i
tjänstemannafrågor.

Gentemot invändningen, att domstolen icke borde ha speciell sammansättning
i mål rörande en fristående tjänstemannaorganisation men vanlig
sammansättning i mål rörande en till landsorganisationen ansluten dylik
organisation, enär särskilda tjänstemannaledamöter vore motiverade uteslutande
med hänsyn till deras större sakkunskap i tjänstemannamål och därför
borde tjänstgöra i alla mål av likartat slag, har landsorganisationen anfört,
att dessa nackdelar av representationens anknytning till parternas organisationsförhållanden
icke borde tilläggas alltför stor vikt i betraktande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

av att arbetsdomstolens befattning med tvister rörande tjänstemän regelmässigt
avsåge tjänstemän inom det enskilda näringslivet, vilka bortsett
från gränsfall icke organiserades inom landsorganisationen.

I fråga om tjänstgöringsförhållandenas ordnande vid
ett genomförande av den sakkunniges förslag beträffande förslagsrätten har
arbetsdomstolens ordförande — i anledning därav att den sakkunnige ifrågasatt
ett diskretionärt inkallelseförfarande från ordförandens sida — anfört
följande.

Det kan icke anses lämpligt att i en domstol överlämna åt ordföranden att
bestämma vilka ledamöter som skola sitta med i ett särskilt mål, varigenom
han skulle kunna tänkas ha möjlighet att inverka på utgången, och alldeles
särskilt måste det vara uteslutet att ordföranden föreskriver, att ordinarie
ledamot skall avträda för att ersättas av viss suppleant. Då den sakkunnige
i detta sammanhang åberopar sig på en praxis i arbetsdomstolen, som skulle
utvisa ett dylikt diskretionärt förfaringssätt av ordföranden, torde detta bero
på ett missförstånd. Ledamöterna inom arbetsdomstolen ha med föredömlig
takt alltid förklarat sig ovilliga att tjänstgöra, när de till part eller till saken
stå i ett sådant förhållande, som innefattar antingen lagligt eller ock s. k.
diskretionärt jäv, och när sådan önskan anmäles, tillkallas alltid ersättare.
Denna inställning är helt oberoende av stadgandet i 10 § tredje stycket av
lagen om arbetsdomstol, vilket stadgande jag i ett nyligen avgivet förslag
till lag om ändring i nämnda lag hemställt skola uteslutas såsom både
olämpligt och aldrig utnyttjat.

Den önskade tjänstgöringsordningen torde alltså böra åstadkommas genom
bindande föreskrifter. Sådana skulle naturligen kunna givas i en instruktion,
om dylik förekomme, men då en särskild instruktion för arbetsdomstolen
ansetts onödig, lära föreskrifterna böra givas i lagen. Jag vill
emellertid betona, att någon föreskrift icke torde erfordras rörande ersättares
tjänstgöring i vanliga mål, såframt han erhåller en första eller en
andra suppleantplats, ty i sådant fall kommer han enligt vad erfarenheten
visar att få vara med om så många mål, att det är fullt tillräckligt för att
giva honom den nödvändiga allmänna erfarenheten. Då jag förutsätter, att
sämre placering icke kommer att givas, kanske det är onödigt att giva en
uttrycklig bestämmelse, som garanterar en tjänstemannaersättare tillräcklig
erfarenhet om vanliga mål. Däremot erfordras under alla omständigheter
en föreskrift, som sätter ersättare i ordinarie ledamots ställe vid handläggning
av tjänstemannamål. Härför fordras även en definition på dylika mål,
vilket lämpligast torde ske genom en hänvisning till partsställningen. Ett
stadgande i ämnet torde då kunna erhålla ungefär det innehållet, att en
ledamot eller ersättare, som utsetts inom det av TCO avgivna förslaget, skall,
såvitt det är möjligt, alltid tjänstgöra i mål, däri på endera sidan såsom
part står någon till TCO ansluten förening eller ock annan tjänstemannaförening,
som ej är ansluten till LO. Därigenom skulle mål, som beröra
tjänstemannaorganisationer — inbegripet statliga eller kommunala sådana —
vilka äro anslutna varken till TCO eller LO, komma att handläggas och
avgöras med biträde av tjänstemannarepresentant.

Även socialstyrelsen har funnit påkallat, att uttrycklig författningsbestämmelse
meddelas om att ersättare, som utsetts efter förslag av TCO, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

inträda i domstolen vid handläggning av tjänstemannamål. I frågan om vad
som skulle förstås med tjänstemannamål torde man enligt styrelsens mening
få utgå från de existerande organisationsförhållandena och till tjänstemannamål
räkna sådana, i vilka ena parten utgjordes av en till TCO ansluten
förening eller annan utanför landsorganisationen stående förening, som
till väsentlig del bestode av tjänstemän.

Tjänstemännens centralorganisation har i här förevarande avseende anfört
följande.

Enligt utredningsmannens förslag bör det ankomma på arbetsdomstolens
ordförande att fastställa, vilka mål som äro att betrakta som tjänstemannamål.
Vissa svårigheter torde uppkomma när det gäller att avgöra, när dylika
mål skola anses föreligga. Självklart är att tjänstemannarepresentant bör inträda
i alla mål, där en TCO-organisation eller medlem i sådan organisation
är part. Å andra sidan bör ett mål, där ett förbund, anslutet till LO eller
medlem i sådant förbund är part, icke föranleda att en tjänstemannarepresentant
inkallas, även om den eller de personer målet gäller närmast skulle
kunna betecknas såsom tjänstemän enligt konventionella begrepp. Det bör
emellertid samtidigt observeras, att vissa organisationer icke äro anslutna
till vare sig LO eller TCO. I sådant fall bör tjänstemannarepresentanten inkallas,
om medlemmarna i organisationen ur principiell synpunkt ha anknytning
till TCO:s rekryteringsområde. Självfallet kunna vissa tveksamma
fall härvid uppkomma, men därvid må det ankomma på arbetsdomstolens
ordförande att avgöra frågan med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Bland annat dessa svårigheter bidraga till att TCO anser det önskvärt att
man allvarligt prövar frågan om tre + tre partsrepresentanter i domstolen.
En särskild tjänstemannarepresentant skulle säkerligen bland tjänstemannagrupperna
avsevärt öka domstolens auktoritet. I

I fråga om förslagsrättens utformning har socialstyrelsen uttalat,
att den av den sakkunnige antydda möjligheten att landsorganisationen
och tjänstemännens centralorganisation enade sig om ett gemensamt förslag
till representation å arbetstagarsidan måhända kunde bli föremål för närmare
undersökning av dessa båda organisationer. Tjänstemännens centralorganisation
har ifrågasatt om icke landsorganisationen och centralorganisationen
borde träffa en överenskommelse om lämplig fördelning av representationen.
Centralorganisationen vore för sin del beredd att genom överläggningar med
landsorganisationen verka för eu sådan anordning. Arbetsdomstolens ordförande
har anmärkt, att då TCO aldrig kunde förutsättas erhålla annat än
en högst begränsad representation, det kunde ifrågasättas huruvida denna
organisations förslag borde äga lika stor omfattning som för närvarande
i 4 § lagen om arbetsdomstol vore stadgad beträffande ledamotsförslags
innehåll. Del kunde också tiinkas att man borde göra landsorganisationens
förslag mindre omfattande än i nämnda stadgande angåves, när platserna
dock skulle delas med TCO.

Arbetsdomstolens ordförande har vidare i anslutning till ett uttalande av
den sakkunnige tillstyrkt, att i lagen intages uttrycklig bestämmelse om viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

minimirepresentation för tjänstemännen, exempelvis att inom TCO:s förslag
skulle utses åtminstone en ersättare.

Vad härefter angår frågan om tjänstemannarepresentation i arbetsråd
e t och försäkringsrddet har den sakkunniges förslag endast föranlett
några få särskilda uttalanden i yttrandena. Arbetsrådet har, såsom
tidigare nämnts, lämnat förslaget i fråga om arbetsrådet utan erinran.
Tjänstemännens centralorganisation har i denna del anfört följande.

Vad gäller frågan om representation för tjänstemännen i arbetsrådet synes
det TCO, som samma skäl skulle tala för alt en ändring här verkställes, som
när det gäller arbetsdomstolen. Det bör även framhållas, att det förslag
utredningsmannen framlagt knappast kan möta några principiella betänkligheter,
då de frågor, som arbetsrådet har att avgöra, i regel torde vara
av mindre intressebetonad och principiell karaktär. Samtidigt är det dock
önskvärt för tjänstemännen att genom en representant i domstolen få möjligheter
att följa arbetstidslagstiftningens utveckling och tillföra rådet de
speciella erfarenheter, som kunna förefinnas på tjänstemannahåll. Tjänstemannaorganisationerna
ha även trots att icke annat än mindre grupper av
deras medlemmar direkt beröras av arbetstidslagstiftningen, ett stort intresse
av att följa denna lagstiftningsutveckling, då arbetsvillkoren för
tjänstemännen otvivelaktigt influeras härav.

I detta sammanhang bör även observeras, att 1938 års arbetarskyddskommitté
framlagt ett förslag rörande lagen om skydd mot ohälsa och olycksfall
i arbete m. m., varvid förutsättes, att arbetsrådet blir tillsynsmyndighet
i frågor, som röra efterlevnaden av ifrågavarande lag. Kommittén har ännu
icke framlagt förslag beträffande tillsynens organisation, men TCO vill redan
i detta sammanhang framhålla, att det ur vissa synpunkter kan synas skäligt,
att tjänstemännen finge en ordinarie plats i rådet när detta förslag
genomföres. Några principiella betänkligheter mot en utvidgning av lekmannainflytandet
i detta råd torde knappast föreligga. Med hänsyn till arbetsrådets
nuvarande organisation anser TCO emellertid utredningsmannens
förslag fullt acceptabelt.

Landsorganisationen i Sverige åter har beträffande såväl arbetsrådet som
försäkringsrådet anfört, att något starkare självständigt intresse av representation
för tjänstemännen icke kunde anses föreligga; i vart fall gällde
detta försäkringsrådet. Härtill komme att en sådan ordning knappast vore
förenlig med de nuvarande arbetsformerna. I vad mån omorganisationen
av arbetsrådet kunde föranleda ett annat omdöme vore svårt att nu avgöra.
Landsorganisationen ville dock ej motsätta sig en särrepresentation för
tjänstemännen i arbetsrådet, därest man från tjänstemannahåll vidhölle sina
anspråk härutinnan. Mot det sätt för representationen som den sakkunnige
förordat hade landsorganisationen intet att erinra. Riksförsäkringsanstalten
har förklarat, att även om skälen för en tjänstemannarepresentation i arbetsrådet
och försäkringsrådet ej gjorde sig gällande med samma styrka
som i fråga om arbetsdomstolen — genomförandet av den nya arbetarskyddslagstiftningen
kunde dock i fråga om arbetsrådet medföra ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

härutinnan — anstalten ej ville göra erinran mot en enhetlig reglering av
rätten alt avgiva förslag till ledamöter i de tre organen.

I fråga om försäkringsrådet har vidare tjänstemännens centralorganisation
uttalat, att frågan om tjänstemannaorganisationernas synpunkter vore
av mindre betydelse. På grund av rådets arbetssätt torde det, såsom utredningsmannen
framhållit, vara omöjligt att låta en tjänstemannarepresentant
alltid inträda vid behandling av tjänstemannamål. Å andra sidan torde
dessa mål icke nämnvärt skilja sig från övriga inom rådet handlagda mål.
Centralorganisationen funne sålunda utredningsmannens förslag fullt godtagbart
även i denna del.

Försäkringsrådet har emellertid förklarat det av den sakkunnige åberopade
skälet för ändring av bestämmelserna om avgivande av förslag till
arbetarrepresentanter i försäkringsrådet knappast vara tillräckligt bärande.
Med hänsyn till det ringa antalet besvärsmål angående olycksfall — och
detsamma torde gälla yrkessjukdomarna — inom kategorien icke-kroppsarbetare
i förhållande till antalet skador inom kroppsarbetarnas grupp kunde
tjänstemännens centralorganisation icke förväntas bliva representerad i försäkringsrådet
ens bland suppleanterna. Att vid sådant förhållande särskilt
upptaga denna organisation i lagtexten syntes icke vara lämpligt. Rådet
vitsordade den sakkunniges uttalande, att det skulle stöta på avsevärda svårigheter
att genomföra den anordningen, att tjänstemannarepresentant, utsedd
till suppleant, skulle deltaga i handläggningen av samtliga tjänstemannamål.
I särskilt hög grad skulle svårigheter framträda vid fråga om
tjänstgöring i plenum. Även arvodesfrågorna bleve komplicerade. Det låge
även i sakens natur att en suppleant borde tjänstgöra endast vid förfall för
ordinarie ledamot.

Försäkringsrådet har emellertid förklarat sig biträda den sakkunniges förslag
om upphävande av bestämmelserna om rätt för vissa landsting och
korporationer att, efter Konungens bestämmande, avgiva förslag till arbetsgivar-
eller arbetarrepresentanter i rådet, då dessa bestämmelser aldrig eller
så gott som aldrig tillämpats.

F öredraganden.

På arbetsrättens område har tillämpningen av gällande lagstiftning i vidsträckt
omfattning anförtrotts för ändamålet särskilt tillskapade organ, vari
representanter för såväl arbetsgivare som arbetstagare beretts medinflytande
på avgörandena. Redan år 1910, då frågan om en lagstiftning angående
kollektivavtal första gången genom proposition förelädes riksdagen, föreslogs
att för handläggningen av mål rörande denna lagstiftnings tillämpning
skulle tillskapas en särskild arbetsdomstol, vari jämväl parterna på arbetsmarknaden
skulle beredas representation. Med denna partsrepresentation
avsågs att bereda den dömande myndigheten kännedom om de åskådningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

och den rättsuppfattning, som hos parterna å ömse sidor kunde vara för
handen beträffande deras inbördes förhållanden. Det förtroende för domstolen,
som en sådan anordning vore ägnad att bibringa de eventuella parterna,
förmenades vidare komma att vinna i styrka, därest dessa tillika finge
öva inflytande på valet av de personer vilka skulle utgöra lekmannaelementet
i domstolen.

De sålunda anförda synpunkterna ha blivit normerande för utformningen
av bestämmelserna om sammansättningen av de organ, som ha att tillämpa
arbetsavtals- och arbetstidslagstiftningen, nämligen arbetsdomstolen och
arbetsrådet, och därjämte i fråga om den speciella överinstans, försäkringsrådet,
som inrättats för handläggning av mål och ärenden rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen.
Bestämmelserna äro i det väsentliga uppbyggda
på samma sätt men skilja sig i fråga om detaljerna. Gemensamt för
bestämmelserna är, att utöver tre ledamöter — i fråga om försäkringsrådet
minst detta antal — vilka utses av Kungl. Maj:t utan förslag, ytterligare
fyra ledamöter, två representerande arbetsgivarna och två arbetarna, skola
förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag från organisationer på ömse sidor.
De äldsta bestämmelserna — om försäkringsrådets sammansättning — äro
utformade efter mönster av de förslag rörande sammansättningen av en
arbetsdomstol, som framkommit före försäkringsrådets inrättande år 1917.
Rätt att avgiva förslag till partsrepresentanter tillkommer enligt dessa bestämmelser
å arbetsgivarsidan förening av arbetsgivare med minst 100 medlemmar
och å arbetarsidan förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar.
Vad angår arbetsrådet, som inrättades år 1919 i samband med tillkomsten
av den första allmänna arbetstidslagen, gäller alltsedan dess, att av
ledamöterna två skola utses bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar
av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst
50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar
av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. I fråga om
arbetsdomstolen åter, som inrättades år 1928 i samband med antagandet av
lagstiftningen om kollektivavtal, blev förslagsrätten begränsad till huvudorganisationerna
å ömse sidor. Två ledamöter i arbetsdomstolen skola sålunda
utses efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
och två efter förslag av landsorganisationen. Efter mönster av lagen om
arbetsdomstolen har sedermera enahanda begränsning i förslagsrätten föreskrivits
i fråga om utseendet av sådana ledamöter i arbetsrådet, som skola
tjänstgöra i andra partsrepresentanters ställe vid handläggning av mål rörande
tillämpning av lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt butikstängningslagen.

Av det anförda framgår att i fråga om förslagsrätten till partsrepresentanter
i de organ, varom här är fråga, utvecklingen gått i den riktningen, att de
stora huvudorganisationerna å ömse sidor blivit ensamberättigade förslags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ställare. Denna utveckling sammanhänger givetvis därmed att efter hand
huvudorganisationerna kommit att omsluta en allt större andel av de å ömse
sidor intresserade parterna. En förslagsrätt för andra organisationer har
därmed kommit att framstå såsom relativt betydelselös, då Kungl. Maj:ts
valrätt ändock praktiskt taget är begränsad till de förslag som avgivas av
huvudorganisationerna. Detta var också ett av skälen till att i 1928 års lagstiftning
om arbetsdomstolen förslagsrätten begränsades till huvudorganisationerna.
Såsom det viktigaste skälet mot en utvidgning av förslagsrätten
till även andra organisationer anförde emellertid föredragande departementschefen,
att det ingalunda vore avsett att parterna skulle erhålla ett
slags intresserepresentation i domstolen. De efter förslag utsedda domstolsledamöterna
skulle företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets-
och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom talesmän för de
i varje tvist deltagande parterna. Under anförande av likartade skäl avböjde
departementschefen vidare tanken att låta bisittarna växla allt efter
målens beskaffenhet. Såsom ett avgörande skäl mot en sådan anordning
anfördes därjämte, att den skulle förhindra nödig kontinuitet i domstolens
arbete. Då rättsuppfattningen på området ännu icke vunnit stadga, komme
utvecklingen att i hög grad bli beroende av domstolens avgöranden. Det
vore därför nödvändigt att domstolen i sin rättstillämpning fullföljde en
gång antagna principer och detta kunde försvåras, därest domstolens ledamöter
växlade i så gott som varje mål.

De förhoppningar lagstiftaren fäst vid anordningen med partsrepresentanter
i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet torde få sägas ha
infriats. Det lärer icke råda tvivel om att det för utvecklingen av rättspraxis
på förevarande områden varit utomordentligt värdefullt, att representanter
för arbetsmarknadens båda läger haft medinflytande på avgörandena.
Partsrepresentationen har vidare bidragit till att arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet vunnit förtroende för sina avgöranden i en
omfattning, som måhända icke varit möjlig därest partsrepresentationen
saknats. Härutinnan må erinras att i vart fall arbetsdomstolens och arbetsrådets
verksamhet avsett tillämpningen av lagar, som tillkommit under
starka meningsbrytningar.

Sedan åtskilliga år tillbaka ha röster höjts för en i visst avseende utvidgad
partsrepresentation i nu ifrågavarande organ. De synpunkter, som förestavat
partsrepresentationen över huvud, ha förmenats kräva, att vid sidan
av representanter för kroppsarbetarna jämväl representanter för den grupp
av arbetstagare, som sammanfattas under benämningen tjänstemän, borde
beredas medinflytande på avgörandena. Sedan riksdagen begärt utredning
i ämnet, bar sådan verkställts av tillkallad sakkunnig, som avgivit förslag
till ändrade regler om utseende av partsrepresentanter i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. Förslaget innebär, att i ifrågavarande avseende
enhetliga regler skola införas av innehåll att förslag till partsrepre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

sentanter skall avgivas å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen
och dels tjänstemännens centralorganisation. I vidare mån än nu sagts
skall enligt förslaget frågan om tjänstemännens representation icke regleras
i lagtexten. Den sakkunnige har emellertid utförligt redogjort för efter vilka
grunder tjänstemannarepresentanter borde utses och tjänstgöringsförhållandena
ordnas för att dessa representanter skola beredas tillfälle att deltaga i
avgörandena.

Kraven på särskild tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen, arbetsrådet
och försäkringsrådet ha främst haft avseende på arbetsdomsto1
e n. Rörande behovet av representation för tjänstemännen i detta organ kan
det vid ett ytligt betraktande synas, som om den utveckling i fråga om utseendet
av partsrepresentanter, för vilken jag tidigare redogjort, borde leda
till att någon särrepresentation för tjänstemännen icke vore påkallad. Landsorganisationen
omfattar numera betydligt över en miljon medlemmar, medan
antalet i tjänstemännens centralorganisation organiserade arbetstagare
endast uppgår till omkring 200 000. De skäl, som i tidigare sammanhang
åberopats till stöd för att begränsa förslagsrätten till landsorganisationen,
torde emellertid delvis sakna tillämpning vid bedömande av frågan om särrepresentation
för tjänstemännen. Såsom den sakkunnige anfört och i yttrandena
understrukits kan man icke utan vidare utgå från att tjänstemännens
ställning såsom arbetstagare medför en med kroppsarbetarnas identisk
inställning till avtals- och anställningsförhållanden över huvud. Visserligen
torde, såsom landsorganisationen anfört, denna synpunkt icke böra
överbetonas, och landsorganisationens uttalande, att utgången i de tjänstemannamål
arbetsdomstolen hittills haft att handlägga sannolikt icke skulle
ha påverkats av om tjänstemännen varit representerade på arbetstagarsidan,
synes ha fog för sig. Icke desto mindre är den angivna synpunkten värd
beaktande, bland annat med hänsyn därtill att kollektivavtalsväsendet är i
stark tillväxt på tjänstemannaområdet, varför det kan förväntas, att ett ökat
antal tjänstemannamål framdeles komma att hänskjutas till arbetsdomstolens
avgörande. Behovet av att inom domstolen ha tillgång till specialkännedom
om tjänstemannauppfattningen i avtals- och arbetsfrågor kan därigenom
bliva mera märkbart, särskilt i den mån kollektivavtal slutas beträffande
grupper av arbetstagare, vilkas förhållanden mera påtagligt avvika från de
egentliga kroppsarbetarnas. Härtill kommer att tjänstemännens huvudorganisation
numera vuxit sig så stark, att den i viss mån kommit att jämsides
med landsorganisationen framstå såsom företrädare för landets organiserade
löntagare. Med beaktande härav måste det, såsom arbetsdomstolens ordförande
anmärkt, från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska
oegentligt förhållande, att de representanter för arbetstagarna, som skola
vara med om avgörandena i arbetsdomstolen av mål rörande tjänstemäns

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 43

arbets- och avtalsförhållanden, äro utsedda såsom företrädare för en helt
annan grupp av arbetstagare.

I de yttranden, som avgivits över den sakkunniges förslag, har allmänt
erkänts att från principiell synpunkt någon erinran ej kunde göras mot att
tjänstemännen bereddes representation i arbetsdomstolen. De betänkligheter,
som anförts, hänföra sig i stället till det förhållandet att antalet av
arbetsdomstolen handlagda tjänstemannamål hittills varit synnerligen obetydligt.
Arbetsdomstolens ordförande har med hänsyn härtill ifragasatt
huruvida icke hela frågan kunde få vila till dess den genom att antalet
tjänstemannamål väsentligen ökat finge större verklig aktualitet. Da emellertid,
såsom nyss nämnts, en tydlig ökning av kollektivavtalssystemet kan
konstateras för de privatanställdas del, synes det knappast berättigat att,
om skäl för en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen eljest anses
föreligga, uppskjuta genomförandet därav på grund av den hittillsvarande
ringa omfattningen av sådana mål. Erinras må också, att arbetsdomstolens
domar ofta ha stor principiell räckvidd och att fördenskull tjänstemännens
speciella synpunkter böra ha tillfälle att göra sig hörda inom domstolen.

På grund av det anförda finner jag det rimligt att tjänstemännens krav på
representation i arbetsdomstolen tillmötesgås. Det för närvarande ringa antalet
tjänstemannamål medför emellertid att det möter praktiska svårigheter
att genomföra en dylik medrepresentation för tjänstemännen. Den sakkunnige
har diskuterat olika utvägar i detta hänseende. På anförda skäl har han
stannat för att föreslå en ordning av i huvudsak den innebörd, att tjänstemännens
centralorganisation jämställes med landsorganisationen i fråga om
rätten att avge förslag till domstolsledamöter å arbetstagarsidan, att Kungl.
Maj:t förutsättes skola utse åtminstone en ersättare inom det av tjänstemännens
centralorganisation avgivna förslaget samt att sadan representant
placeras i första eller andra rummet bland ersättarna, varigenom han skulle
komma att tjänstgöra i erforderlig utsträckning för att erhålla nödig rutin
och erfarenhet som ledamot av domstolen. I förslaget förutsättes vidare att
tjänstemannarepresentant alltid skall deltaga vid handläggning av tjänstemannamål.

Den ledande synpunkten vid utformningen av detta förslag har varit omsorgen
att säkerställa att tjänstemannarepresentanten far tillfälle att tjänstgöra
i arbetsdomstolen i så stor utsträckning, att han kan förvärva ingående
erfarenhet av domstolens praxis och arbetssätt. Arbetsdomstolens ordförande
har såsom en särskild förtjänst hos förslaget framhållit, att man undveke
en specialrepresentation enkom för tjänstemännen; därest tjänstemannarepresentant
skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden,
skulle det lätt kunna inträffa, att tjänstemannarepresentanten betraktade
sig såsom företrädare för ett specialintresse och aldrig komme
att växa in i sin ställning som domare på det sätt som de nuvarande partsrepresentanterna
i hög grad visat sig göra. Å andra sidan har lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

organisationen motsatt sig tanken att av tjänstemännens centralorganisation
föreslagen representant skulle deltaga även i handläggningen av mål som
rörde kroppsarbetare. Enligt landsorganisationens mening vore rutinsynpunkten
icke avgörande i denna fråga, då det finge förutsättas att tjänstemannarepresentanten
komme att väljas ur kretsen av i avtalsfrågors handläggning
tränade organisationsfunktionärer med erforderlig insikt i rättspraxis
i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål. Tjänstemännens
centralorganisation åter har funnit sistnämnda synpunkt utgöra ett skäl för
att olägenheter icke behövde befaras av att tjänstemannarepresentant i viss
utsträckning komme att döma även i mål som rörde arbetarorganisationer,
vilket eljest ur vissa synpunkter finge anses mindre lämpligt. Socialstyrelsen
har för sin del funnit konsekvensen kräva, att om tjänstemannarepresentant
skulle inträda vid handläggningen av tjänstemannamål, sådan representant
icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart deltoge till landsorganisationen
ansluten förening av kroppsarbetare, men att praktiska skäl talade
för att tjänstemannarepresentant som kallades till sammanträde i anledning
av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål finge tjänstgöra även vid
övriga till samma dag utsatta mål.

Det av den sakkunnige framlagda förslaget står såtillvida i överensstämmelse
med grundtankarna för nuvarande bestämmelser om sättet för utseende
av partsrepresentanter i arbetsdomstolen, att det städse ansetts vara
av vikt, att domstolens sammansättning såvitt möjligt hålles konstant. Några
svårigheter i detta avseende skulle icke uppkomma, därest i enlighet med
en av den sakkunnige antydd utväg, som tjänstemännens centralorganisation
i viss mån förordat, partsrepresentationen utökades att omfatta tre
representanter på vardera sidan, av vilka en skulle representera tjänstemännen.
Av skäl som den sakkunnige anfört bör emellertid denna lösning
av frågan icke väljas. Icke heller kan det ifrågakomma att låta en av de
nuvarande två ordinarie arbetstagarrepresentanterna ersättas av en tjänstemannarepresentant.
Tjänstemännen skulle härigenom bli starkt överrepresenterade
i domstolen på bekostnad av de till antalet mångdubbla kroppsarbetarna.

Av vikt är och därom synes allmän enighet råda — att tjänstemannarepresentant
får tillfälle deltaga i handläggningen av tjänstemannamål. De
synpunkter, som tala för införandet av en tjänstemannarepresentation bliva
därigenom tillgodosedda, även om tjänstemannarepresentanten icke deltager
i handläggningen av andra mal. Att behov av en sådan vidgad tjänstgöring
för tjänstemannarepresentanten skulle föreligga har motiverats därmed, att
tjänstemannarepresentant eljest icke skulle få tillräcklig erfarenhet och
rutin för att växa in i sin ställning som domare. För min del kan jag icke
finna, att denna rutinsynpunkt bör tillmätas avgörande betydelse. Då
lagen måst lämna möjlighet öppen att ersätta ordinarie partsrepresentant
med ersättare i händelse av förfall eller annat tjänstgöringshinder för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

förre, måste det alltid komma att inträffa, att i ett visst antal mål i domstolen
sitter en representant med mindre rutin och erfarenhet än den ordinarie
partsrepresentant han ersätter. Utvecklingen har visserligen medfört,
att ersättare för de ordinarie partsrepresentanterna inkallas till tjänstgöring
i relativt stor utsträckning, men eftersom ersättarna regelmässigt inkallas i
den ordning de blivit utsedda, måste de ersättare, som icke stå på de främsta
platserna, erhålla mindre vana och erfarenhet än övriga ersättare och
ledamöter.

Till belysning av det anförda vill jag nämna följande. Enligt vad jag inhämtat
hade arbetsdomstolen 47 sammanträdesdagar under år 1945. De ersättare,
som utsetts efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, tjänstgjorde å respektive 12, 11, 4 och 5 av dessa sammanträdesdagar.
Motsvarande siffror för de ersättare som utsetts efter förslag
av landsorganisationen voro 6, 18, 9 och 7. Härjämte hade arbetsdomstolens
ordförande med stöd av 7 § lagen om arbetsdomstol i vissa fall
tillkallat utomstående ersättare. Ä arbetsgivarsidan hade tre dylika ersättare
tjänstgjort å respektive 3, 5 och 2 dagar, medan å arbetarsidan en
sådan ersättare tjänstgjort 4 dagar och två andra var sin dag. De ordinarie
ledamöterna å arbetsgivarsidan hade tjänstgjort respektive 27 och 25 dagar
och å arbetarsidan respektive 25 och 23 dagar.

Av dessa siffror framgår, att det relativt ofta inträffar att i arbetsdomstolen
tjänstgör partsrepresentant, vars erfarenhet ej kan antagas vara avsevärt
mycket större än den som skulle komma att förvärvas av en tjänstemannarepresentant,
som endast deltager i handläggningen av tjänstemannamål.
Därest, såsom tidigare antytts, tjänstemannamålens antal kommer att
stiga, minskas ytterligare betydelsen av rutinsynpunkten. Numera torde
denna icke heller böra tillmätas samma starka vikt som vid domstolens tillkomst
och under dess tidigare verksamhetsår, bland annat med hänsyn därtill
att den som utses till partsrepresentant eller ersättare i arbetsdomstolen
får förutsättas vara redan på förhand väl insatt i arbetsdomstolens praxis.

På grund av det anförda och då en tjänstemannarepresentation i tjänstemannamål
såsom en konsekvens synes kräva, att i andra mål arbetarsidan
representeras av de vanliga ledamöterna å nämnda sida, bör enligt min
mening tjänstemannarepresentant i arbetsdomstolen deltaga endast i behandlingen
av tjänstemannamål. Jag vill härvid anmärka att några hinder
icke torde föreligga alt bereda tjänstemannarepresentant möjlighet att även
i andra mål övervara domstolens handläggning och överläggningar. Enligt
nya rättegångsbalken, som skall träda i kraft den 1 januari 1948, må domstol,
när särskilda skäl föreligga, medgiva utomstående alt övervara domstolens
överläggning till dom. Detta stadgande -— som i huvudsak torde
innebära ett lagfästande av vad för närvarande förekommer i fråga om personer,
som för sin utbildning tjänstgöra vid domstolen — torde komma att
äga motsvarande tillämpning i fråga om arbetsdomstolen. I viss anslutning

Kungi. Maj:ts proposition nr 45.

till socialstyrelsens yttrande vill jag framhålla det lämpliga i att tjänstemannarepresentanten
på sätt nu sagts får övervara samtliga mål, som handläggas
å dag, då tjänstemannamål förekommer till handläggning.

Med den av mig nu förordade lösningen av frågan om representation för
tjänstemännen i arbetsdomstolen måste uttrycklig bestämmelse meddelas
om i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inträda. Därvid torde i enlighet
med vad i yttrandena föreslagits begreppet tjänstemannamål böra definieras
med utgångspunkt från organisationsförhållandena. Såsom tjänstemannamål
böra alltså räknas mål, i vilka såsom part uppträder någon till
tjänstemännens centralorganisation ansluten förening, men däremot icke sådana
mål, i vilka tjänstemannaförening som är ansluten till landsorganisationen
står såsom part. Vad angår sådana mål som beröra tjänstemannaorganisationer,
vilka icke äro anslutna till vare sig tjänstemännens centralorganisation
eller landsorganisationen, har centralorganisationen förordat
att tjänstemannarepresentant skulle inkallas, om medlemmarna i vederbörande
organisation från principiell synpunkt hade anknytning till centralorganisationens
verksamhetsområde, därvid det skulle ankomma på arbetsdomstolens
ordförande att avgöra huruvida så vore fallet. Den sistnämnde
har i sitt yttrande förklarat sig finna en dylik diskretionär prövningsrätt för
ordföranden olämplig. I likhet med landsorganisationen och socialstyrelsen
har han ansett att tjänstemannarepresentant i nu ifrågavarande fall alltid
borde vara närvarande i domstolen. Till denna åsikt ansluter jag mig. För
den händelse i något mål skulle inträffa, att såväl till landsorganisationen
ansluten förening som förening, ansluten till tjänstemännens centralorganisation,
eller annan tjänstemannaförening uppträda såsom parter, synes det
dock ofrånkomligt med en diskretionär prövning från ordförandens sida
huruvida tjänstemannarepresentant skall inkallas eller icke. Frågan torde
därvid böra lösas så att tjänstemannarepresentant skall inträda vid handläggning
av mål, däri tjänstemannaförening, som icke är ansluten till landsorganisationen,
eller medlem i sådan förening är part å arbetarsidan, såframt
icke jämväl till landsorganisationen ansluten förening eller medlem
i sådan förening är part å nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda
part.

Då i enlighet med det anförda tjänstemannarepresentant obligatoriskt skall
inträda i vissa mål, synes tjänstemannarepresentanten icke böra erhålla
ställning såsom ersättare. I likhet med vad som gäller i fråga om arbetsrådets
sammansättning vid handläggning av mål enligt de speciella arbetstidslagarna
synes tjänstemannarepresentanten böra erhålla ställningen av
särskild ledamot för vissa mål. Såsom en konsekvens härav torde i 2 § lagen
om arbetsdomstol böra införas föreskrift att arbetsdomstolen skall bestå av,
förutom ordförande, sex ordinarie ledamöter och en särskild ledamot för
tjänstemannamål. Härav betingas en formell jämkning av 3 §. I 4 § torde
böra införas föreskrift att den särskilde ledamoten skall utses efter förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

av tjänstemännens centralorganisation ävensom bestämmelse om att denne
ledamot skall inträda i stället för en av de ordinarie ledamöterna å arbetarsidan
vid handläggning av sådana mål, som enligt vad jag tidigare anfört
skola anses såsom tjänstemannamål. I anslutning härtill torde i 10 § böra
upptagas uttrycklig föreskrift, att tjänstemannarepresentant alltid skall —
därest ej fall som i 7 § sägs föreligger — deltaga i handläggningen av tjänstemannamål.
Om endast en partsrepresentant å vardera sidan är närvarande,
skall alltså i tjänstemannamål å arbetarsidan deltaga tjänstemannarepresentant.

Beträffande ersättare för den särskilde ledamoten torde, i överensstämmelse
med lagens uppbyggnad i övrigt, böra föreskrivas att två ersättare
skola utses. Detta resultat vinnes, om i 4 § införes föreskrift, att för vardera
sidan dubbelt så många ersättare skola utses som antalet ledamöter.
Rörande innehållet av förslag till partsrepresentanter torde, med beaktande
av vad i ett yttrande anmärkts, böra stadgas att förslag skall upptaga dubbelt
så många personer, som skola utses med ledning av förslaget. Förslag
från tjänstemännens centralorganisation behöver alltså endast upptaga
(2 + 4) 6 namn för att vara i behörig ordning uppgjort.

De nya bestämmelserna om arbetsdomstolens sammansättning synas böra
träda i kraft den 1 juli 1947. Förslag å särskild ledamot och ersättare för
honom bör dock avgivas före nämnda dag, så att tjänstemannarepresentanter
kunna utses att fungera så snart lagändringen trätt i kraft. Då
emellertid tjänstemannarepresentanter enligt min mening första gången
böra utses allenast för den tid, som återstår, tills partsrepresentanter i övrigt
ånyo skola utses, eller årsskiftet 1948/49, torde i en särskild övergångsbestämmelse
böra föreskrivas, att tjänstemannarepresentanter första gången
skola utses endast för tiden till och med 1948 års utgång. Har mål före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande handlagts utan tjänstemannarepresentant,
ehuru sådan enligt de nya bestämmelserna bort vara närvarande, bör
dom kunna givas utan hinder av att så ej varit fallet.

Vad härefter angår arbetsrådet och försäkringsrådet äro,
såsom den sakkunnige själv framhållit, skälen för att bereda representation
för tjänstemännen i nämnda organ mindre starka. I fråga om arbetsrådet
är särskilt att märka, att 1938 års arbetarskyddskommitté i avgivna
betänkanden med förslag till ny lagstiftning om arbetarskydd och om organisation
av tillsynen å nämnda lagstiftning föreslagit, att arbetsrådet skall
uppgå i ett nytt ämbetsverk, vilket enligt kommittén likaledes bör erhålla
beteckningen arbetsrådet. Detta nya ämbetsverk förutsättes jämväl skola
bli tillsynsmyndighet för yrkesinspektionen. Därest en sådan omorganisa-i
tion genomföres, måste frågan om representation för parterna å arbetsmarknaden
i det nya ämbetsverket upptagas till prövning. Frågan om
medrepresentation för tjänstemännen synes böra upptagas till behandling

Kungt. Maj:ts proposition nr 45.

först i detta större sammanhang. I fråga om försäkringsrådet är att märka,
att den ordning för tillgodoseende av tjänstemännens intresse och representation
i arbetsdomstolen som jag i det föregående förordat av praktiska
skäl icke lämpligen kan genomföras. Härtill kommer att beträffande försäkringsrådet,
liksom för övrigt beträffande arbetsrådet i dess nuvarande
gestaltning, rätt att föreslå representanter redan tillkommer tjänstemännens
centralorganisation. Med hänsyn härtill synas gällande bestämmelser
om utseende av partsrepresentanter i försäkringsrådet böra lämnas orubbade.
Icke heller finner jag anledning att i detta sammanhang i lagen om
försäkringsrådet vidtaga den huvudsakligen formella justering som skulle
bestå däri att förslagsrätten för landsting och vissa städer borttoges.

På grund av det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Sigurdson.

Knngl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2—4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sex ledamöter.

3 §•

Ordföranden och två ledamöter
förordnas av Konungen för viss tid
bland personer, som icke kunna anses
företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en
av ledamöterna, vilken förordnas att
vara vice ordförande, skola vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna.
Den andre ledamoten skall äga särskild
insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden
och därmed förbundna
avtalsfrågor.

För vardera------si

Äro både —- — -----avd

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande, sex ordinarie ledamöter
och en särskild ledamot för tjänstemannamål.

3 §•

Ordföranden och två ordinarie ledamöter
förordnas av Konungen för
viss tid bland personer, som icke
kunna anses företräda arbetsgivareller
arbetarintressen. Ordföranden
och en av ledamöterna, vilken förordnas
att vara vice ordförande, skola
vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna. Den andre ledamoten skall
äga särskild insikt och erfarenhet i
arbetsförhållanden och därmed förbundna
avtalsfrågor.

Igade behörighetsvillkoren.

4 §■

hyra ledamöter, vilka skola vara i
arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två efter förslag av
svenska arbetsgivarföreningarnas för -

4 §•

Övriga ledamöter, vilka skola vara
i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två ordinarie ledamöter
efter förslag av de svenska arbets -

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1937:131.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 45.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

(Nuvarande lydelse:)

troenderåd och två efter förslag av
landsorganisationen i Sverige. För
vardera sidan förordnas enligt samma
regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende
upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skola förordncis
för den sidan. Har ö någondera
sidan vederbörligt förslag icke avgivits,
förordnar Konungen ändå ledamöter
och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.

Besiktning å — —----för

Ledamot, som------i

(Föreslagen lydelse:)

givare, föreningarnas förtroenderåd,
två ordinarie ledamöter efter förslag
av landsorganisationen i Sverige och
den särskilde ledamoten efter förslag
av tjänstemännens centralorganisation.
Sistnämnde ledamot skall inträda
i stället för en av de ordinarie
ledamöterna på arbetarsidan vid
handläggning av mål, däri tjänstemannaförening,
som icke är ansluten
till landsorganisationen, eller medlem
i sådan förening är part å nämnda
sida, såframt icke jämväl till
landsorganisationen ansluten förening
eller medlem i sådan förening
är part å arbetarsidan och tvisten
huvudsakligen rör sistnämnda part.

För vardera sidan förordnas enligt
samma regler dubbelt så många ersättare
som antalet ledamöter.

Förslag å ledamöter och ersättare
skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer
som de, vilka skola utses med ledning
av förslaget. Har vederbörligt förslag
icke avgivits, förordnar Konungen
ändå ledamöter och ersättare som
luir avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.
Mål, däri särskild ledamot skall inträda,
må ej handläggas utan att sådan
ledamot eller ersättare för honom
är närvarande med mindre fall som
i 7 § sägs föreligger.
arbetarsidan.
domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare
för honom skall dock första
gången avgivas före nämnda dag.
Särskild ledamot och ersättare för
honom skola med ledning av detta
förslag förordnas endast för tiden till
och med 1948 års utgång.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 28 januari
19A7.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

Hellquist,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 25 januari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning revisionssekreteraren L. G.
Ohlsson.

Lagrådet yttrade:

Såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande regler utsedda
ledamöterna av arbetsdomstolen har i det remitterade förslaget upptagits
benämningen ordinarie ledamöter. Detta synes mindre tillfredsställande, då
även den såsom särskild ledamot betecknade tjänstemannarepresentanten
— för vilken ersättare skola förordnas enligt samma grunder som för de
övriga ledamöterna -— rätteligen bör anses såsom ordinarie domstolsledamot,
om än med begränsad behörighet. Eu sammanfattande benämning på de
hittillsvarande ledamöterna synes icke nödvändig av redaktionella eller andra
skäl. Sammansättningen av domstolen torde kunna i 2 § angivas så att
domstolen skall bestå av ordförande och sju ledamöter, av dem eu särskild
ledamot för tjänstemannamål, och i 4 § av förslaget synes, med uteslutande
av ordet »ordinarie» på båda ställena i första punkten, innehållet i förra delen
av andra punkten kunna uttryckas så att den särskilde ledamoten skall inträda
på arbetarsidan i stället för en av de efter landsorganisationens förslag
utsedda ledamöterna vid handläggning av de här avsedda målen. Någon
ändring i nuvarande lydelsen av 3 § skulle tydligen ej bliva erforderlig, vilket
föranleder jämkning av den föreslagna lagens ingress.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari
1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
statsrådet Mossberg lagrådets den 28 januari 1947 avgivna utlåtande över
det till lagrådet den 17 januari 1947 remitterade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, därvid han
efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför följande.

Lagrådet har funnit mindre tillfredsställande att i det remitterade förslaget
såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande regler utsedda
ledamöterna av arbetsdomstolen upptagits benämningen ordinarie ledamöter.
Syftet med den avfattning som i denna del givits det remitterade förslaget
har varit att redan i bestämmelserna om domstolens sammansättning
antyda, att utöver ordföranden aldrig mer än sex ledamöter kunna samtidigt
tjänstgöra i domstolen. Då de skäl lagrådet anfört mot användandet
av beteckningen ordinarie för de efter hittillsvarande regler utsedda ledamöterna
synas värda beaktande, torde emellertid nämnda beteckning böra
undvikas. Lagrådet har ansett att sammansättningen av domstolen skulle
kunna angivas så att domstolen skall bestå av ordförande och sju ledamöter,
av dem eu särskild ledamot för tjänstemannamål. Från de synpunkter,
som enligt vad nyss nämnts förestavat det remitterade förslagets utformning,
skulle kunna övervägas att i stället avfatta 2 § så att domstolen skall
bestå av ordförande och sex ledamöter samt därutöver en särskild ledamot
för tjänstemannamål. Då emellertid även med denna avfattning frågan om
den särskilde ledamotens ställning lämnas olöst i 2 § — denna fråga regleras
i 4 § — har jag funnit mig böra godtaga den av lagrådet förordade
avfattningen av paragrafen. Med anledning härav bör vad lagrådet i övrigt
anfört jämväl beaktas. I 10 § torde härjämte böra göras eu mindre redaktionell
jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Föredraganden hemställer härefter att lagförslaget i dess sålunda ändrade
skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detia protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Ihrfelt.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

618137