Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

25

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring av
grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur; given Stockholms slott den
29 november 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
29 november 1946.

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Föredraganden, statsrådet Sträng, anför efter gemensam beredning med
chefen för finansdepartementet.

I skrivelse den 25 maj 1946 har medicinalstyrelsen hemställt om ändring
av bestämmelserna om ersättning för nötkreatur, som nedslaktas på grund
av smittsam kastning inom kastsjukefritt område. Yttranden över denna
framställning ha avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten
i samtliga hushållningssällskap med undantag av Östergötlands län,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska
distriktsveterinärföreningen.

Innan jag ingår på medicinalstyrelsens förslag, torde jag få lämna en redogörelse
för huvuddragen av nu gällande bestämmelser angående bekämpandet
av smittsam kastning hos nötkreatur, särskilt med avseende på frågan
om ersättning av statsmedel för djur, som nedslaktas på grund av dylik
sjukdom.

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 4.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna om bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur
återfinnas i kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av
smittsam kastning hos nötkreatur (ändrad genom kungörelsen nr 221/1945).

Enligt dessa bestämmelser skiljes mellan olika områden, nämligen

a) område, där sjukdomen icke förekommer eller har allenast synnerligen
ringa utbredning (kastsjukefritt område);

b) område, där sjukdomen endast har ringa utbredning (kastsjukeskyddat
område);

c) område, där sjukdomen förekommer i större omfattning och vilket sålunda
icke kan hänföras till vare sig kastsjukefritt eller kastsjukeskyddat
område (vanligen benämnt kastsjukes,mittåt område).

Inom kastsjukesmittat område äro såväl undersökningar för konstaterande
av sjukdomen som åtgärder i bekämpande syfte av frivillig natur. Inom kastsjukeskyddat
område kan misstänkt besättning tvångsundersökas efter medicinalstyrelsens
förordnande, medan åtgärderna i bekämpande syfte alltjämt
äro av frivillig natur. Inom kastsjukefritt område slutligen kunna såväl
undersökningar som åtgärder företagas tvångsvis.

Bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur inom kastsjukesmittade
och kastsjukeskyddade områden anordnas med statsunderstöd av medicinalstyrelsen
eller, efter medicinalstyrelsens medgivande, av hushållningssällskap
samt genom frivillig medverkan från djurägarnas sida. Djurägare, som önskar
ansluta sin besättning till sådant bekämpande, skall avgiva förbindelse
att under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser
ävensom gälda föreskriven avgift. I enlighet med föreskrifter av den, som
anordnar bekämpandet, skall inom besättning, som är ansluten till frivilligt
kastsjukebekämpande, för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov
och mjölkprov samt verkställas undersökning av fosterhinnor. Där så
finnes lämpligt för sjukdomens bekämpande, skola kalvarna i besättningen
ympas med abortympämne. Det åligger djurägaren att vid försäljning av
djur, vid deras betesgång och betäckning samt vid vården i övrigt av besättningen
iakttaga nödig försiktighet, så att icke sjukdomen sprides till besättning
som är fri från densamma.

Finner medicinalstyrelsen, att i besättning, som är ansluten till frivilligt
kastsjukebekämpande, sjukdomen kan fullständigt utrotas genom nedslaktning
av något eller några enstaka djur, äger styrelsen, där sådant utrotande anses
vara av väsentlig betydelse för sjukdomens bekämpande inom orten i övrigt,
på ansökan av djurägaren under vissa villkor medgiva denne ersättning av
statsmedel för nedslaktningen. Ersättningen utgår med 50 kronor för varje
djur i åldern sex månader—två år och med 75 kronor, då djurets ålder överstiger
två år.

I kastsjukefritt område äga bestämmelserna i epizootilagen tillämpning med
avseende å bekämpandet av sjukdomen. Då smittsam kastning inträffar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

27

dylikt område, äger medicinalstyrelsen förordna om nedslaktning av det
smittade djuret eller, om så anses nödvändigt för att hindra smittspridning,
av hela besättningen. Ersättning av allmänna medel utgår vid dylik nedslaktning
efter samma grunder, som i allmänhet gälla vid nedslaktning enligt
epizootilagen. (Dessa bestämmelser äro upptagna i kungörelsen nr 106/1935
med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar,
vilken kungörelse ändrats genom kungörelserna nr 839/1937, nr
545/1938, nr 665/1938. nr 342/1941 och nr 222/1945.) Enligt 9 § kungörelsen
nr 106/1935 i dess nuvarande lydelse är djurägare berättigad till ersättning av
allmänna medel för djur, med undantag för hund och katt, som avlivas efter
vederbörligt förordnande enligt 3 § 1 mom. eller 5 § epizootilagen. Ersättningen
skall utgå efter det värde djuret skulle ha haft, om sjukdomen ej inträffat.
Kan det nedslaktade djuret till nytta användas och ställes det till
djurägarens förfogande, skall detsamma särskilt värderas och avdrag göras
vid ersättningens bestämmande.

I kungörelsen den 25 januari 1946 (nr 23) ha meddelats vissa föreskrifter
till vägledning vid sådan värdering av djur, som erfordras för bestämmande
av ersättningen. Enligt dessa föreskrifter skall vid värderingen
hänsyn tagas dels till djurets slaktvärde, dels ock till det livvärde djuret kan
anses äga utöver slaktvärdet. Vid uppskattningen av livvärdet skall särskilt
avseende fastas vid djurets avkastningsförmåga, ålder och avelsvärde. Är
djuret behäftat med annan sjukdom än den, som föranleder nedslaktningen,
och nedsättes därigenom djurets värde, skall hänsyn tagas därtill. Det åligger
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt utfärda närmare
anvisningar för sådan värdering, som avses i kungörelsen. Dylika anvisningar
ha emellertid ännu ej utfärdats.

Till kastsjukeskyddade områden hänföras för närvarande enligt kungörelsen
nr 27/1944 de sex nordligaste länen med undantag av Månsåsens och
Offerdals veterinärdistrikt i Jämtlands län, Gotlands län, Göteborgs och Bohus
län samt Valbo härad av Älvsborgs län. Någon förklaring om att visst
område skall anses kastsjukefritt har ännu ej meddelats.

Rörande den utsträckning, i vilken ersättning vid nedslaktning av kastsjukesmittade
nötkreatur inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade
områden utbetalats under de senaste åren, har i en inom medicinalstyrelsen
upprättad promemoria upplysts, att dylik ersättning utgått under år 1944
för nedslaktning av 230 djur i 104 besättningar, därav 176 djur i de kastsjukeskyddade
områdena, samt under år 1945 för nedslaktning av 765 djur
i 368 besättningar, därav 424 djur inom de kastsjukeskyddade områdena.
Antalet nedslaktade kastsjukesmittade nötkreatur, för vilka ersättning av
statsmedel utgått, beräknas för år 1946 bliva något högre än under år 1945.

I detta sammanhang må även beröras gällande föreskrifter om ersättning
av statsmedel vid nedslaktning av nötkreatur, som är behäftat med tuberkulos.
Bestämmelserna om bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur överensstämma
till sina huvuddrag med bestämmelserna om bekämpandet av
smittsam kastning hos dylika djur. Även här gäller sålunda, att landet in -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

delas i olika områden, nämligen dels områden, där sjukdomen icke förekommer
eller har allenast synnerligen ringa utbredning (tuberkulosfria områden),
dels områden, där stora möjligheter till sjukdomens utrotande finnas
(tuberkulosskyddade områden), dels övriga delar av landet. Inom ej tuberkulosfria
områden sker nedslaktning av smittade djur i allmänhet endast på frivillighetens
väg. Vid nedslaktning i dessa områden kan i vissa fall erhållas ersättning
av statsmedel med 50 kronor eller, om djuret helt kasserats på grund
av tuberkulos, med 20 kronor per djur. Innehavare av mindre kreatursbesättning
kan emellertid härjämte i samband med utrotande av tuberkulos i besättningen
under vissa villkor erhålla statsbidrag för anskaffning av tuberkulosfria
nötkreatur. Dylikt bidrag må dock ej utgå med högre belopp än 100
kronor för varje nedslaktat djur eller, om djuret är under ett års ålder, med
högst 50 kronor för varje sådant djur och ej heller med mer än sammanlagt
500 kronor till en och samme djurägare.

Inom tuberkulosfritt område föreligger skyldighet att nedslakta tuberkulossmittade
djur. Vid dylik nedslaktning utgår ersättning, där ej Kungl. Maj:t
finner skäl att för visst fall medgiva högre gottgörelse, med 100 kronor för
djur om minst ett år och med 50 kronor för djur under ett år.

Medicinalstyrelsens förslag.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen föreligger det en ej
oväsentlig skillnad mellan bestämmelserna om ersättning av statsmedel vid
nedslaktning av nötkreatur i kastsjukebekämpande syfte i kastsjukesmittat
eller kastsjukeskyddat område, å ena, och bestämmelserna om ersättning vid
dylik nedslaktning i kastsjukefritt område, å andra sidan. I förra fallet utgår
ersättningen med ett fixt belopp av 50 respektive 75 kronor per djur,
medan i senare fallet ersättningen skall utgå efter värdering med ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan djurets slaktvärde och det livvärde djuret
skulle ha haft, om sjukdomen ej varit. Medicinalstyrelsens förslag till ändring
av ersättningsbestämmelserna avser att undanröja eller i vart fall avsevärt
minska risken för att djurägarna i sådana kastsjukeskyddade områden,
som inom en relativt nära framtid kunna väntas bliva förklarade för kasfsjukefria,
skola dröja med att nedslakta smittade djur i hopp att erhålla
högre ersättning, då denna bestämmes enligt reglerna för kastsjukefritt område.
Medicinalstyrelsen anför i sin skrivelse härom följande.

Bekämpandet av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur har inom
vissa delar av landet nu fortskridit så långt att medicinalstyrelsen överväger
att inom kort hemställa att bestämmelserna i epizootilagen skola äga tilllämpning
med avseende å sagda sjukdom inom dessa områden (kastsjukefritt
område). Enligt för närvarande gällande bestämmelser skulle de djur,
som komma att nedslaktas inom dessa kastsjukefria områden, efter värdering
ersättas till sitt fulla värde. Detta betyder med nuvarande skillnad
mellan slakt- och livvärde att ersättningen för varje djur i genomsnitt torde
komma att uppgå till cirka 300 kronor. För djur, som nedslaktas på grund

Kungl. Alaj.ts proposition nr 4.

29

av smittsam kastning inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade områden,
utgår ersättningen med 75 kronor för djur över två år och med 50
kronor för djur mellan sex månader och två år. Skillnaden i ersättning av
statsmedel inom kastsjukeskyddade och kastsjukefria områden är sålunda
förhållandevis stor. Det kan därför befaras, att de djurägare inom kastsjukeskyddade
områden, som erfara att epizootilagen står i begrepp att införas,
vägra att låta nedslakta sina kastsjukesmittade djur, så länge området är
kastsjukeskyddat och alltså den lägre ersättningen utgår. Detta skulle givetvis
medföra väsentligt avbräck i kastsjukebekämpandet, liksom det också
komrae att medföra ökade utgifter för detsamma.

Medicinalstyrelsen vill självfallet icke förmena djurägarna dem tillkommande
rättighet att erhålla full ersättning vid nedslaktning av djur enligt
epizootilagens bestämmelser. För att möjliggöra ett fortlöpande saneringsarbete
och icke ställa de djurägare i särskilt gynnad ställning, som tredskats
och icke vidtagit tillrådda åtgärder, anser medicinalstyrelsen emellertid nödvändigt
med övergångsbestämmelser att gälla viss tid inom områden som
förklarats för kastsjukefria.

Det förslag till dylika övergångsbestämmelser, som medicinalstyrelsen
framlagt, innebär, att ersättningen vid nedslaktning av nötkreatur i kastsjukefritt
område under en övergångstid av sex månader från det området
förklarats kastsjukefrit-t skall utgå ej efter värdering utan med fixa belopp,
som äro så bestämda, att ersättningen blir lägre än om den utgått efter värdering.
Ersättningsbeloppen har styrelsen föreslagit till 100 kronor för nötkreatur
över ett år och 50 kronor för övriga nötkreatur.

Såsom motivering av de föreslagna ersättningsbeloppen har styrelsen anfört,
att styrelsen vid bedömandet av ersättningens storlek utgått från att
den, med hänsyn till att här vore fråga om tvångsnedslaktning, borde sättas
något högre än den som för närvarande utginge i kastsjukesmittade och
kastsjukeskyddade områden. Det vore därvid av flera skäl lämpligt att lämna
samma bidrag som för närvarande utginge vid nedslaktning av tuberkulösa
djur inom tuberkulosfria områden eller 100 kronor för djur över 1 år och
50 kronor för övriga nötkreatur.

För djur, som på grund av smittsam kastning nedsläktas i kastsjukefritt
område efter övergångstidens slut, skall däremot enligt medicinalstyrelsens
förslag utgå ersättning enligt nu gällande grunder.

Yttranden.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret och
Sveriges lantbruks förbund ävensom av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Stockholms län och stad, Uppsala län, Södermanlands lön, Jönköpings
lön, Kronobergs län, Kalmiar läns norra område, Kalmar läns södra område,
Gotlands län, Blekinge län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län,
Skaraborgs län, Västerbottens län och Norrbottens län. I lantbruksförbundets
yttrande anföries bland annat, att några väsentliga principiella invändningar
icke kunna riktas mot förslaget och att genomförandet av detsamma synes

30

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

kunna ske på ett enkelt och för djurägarna föga betungande sätt, och att förbundet
med hänsyn därtill anser sig böra tillstyrka förslaget.

Kopparbergs och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha jämväl tillstyrkt förslaget med den erinran att övergångsbestämmelsen
endast borde äga avseende å sådana djur, där sjukdomen konstaterats föreligga
före den tidpunkt, då området förklarats kastsjukefritt. Hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Hallands län och Västmanlands län ävensom
i Älvsborgs läns södra område ha lämnat förslaget om att ersättningen under
eu övergångstid skulle utgå med fixt belopp utan erinran men ha ansett, att
den ersättning, som skulle utgå under övergångstiden, borde bestämmas till
högre belopp än medicinalstyrelsen föreslagit. Såsom skäliga ersättningsbelopp
ha härvid föreslagits, av förvaltningsutskottet i Hallands län 200 kronor
per djur, av förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra område 150
kronor för djur över ett år och 100 kronor för yngre djur samt av förvaltningsutskottet
i Västmanlands län lägst 200 kronor för djur över ett år och
100 kronor för yngre djur.

Svenska distriktsveterinärföreningen har förklarat sig dela medicinalstyrelsens
uppfattning, att vissa övergångsbestämmelser äro nödvändiga. Föreningen
har emellertid ansett, att dylika övergångsbestämmelser borde äga
avseende endast å sådana djurägare, som redan innan området förklarats
kastsjukefritt tillråtts att vidtaga kastsjukebekämpande åtgärder men då vägrat
att göra detta. Å andra sidan har föreningen anfört, att det syntes tänkbart,
att även de av medicinalstyrelsen för övergångstiden föreslagna ersättningsbeloppen
kunde locka djurägarna i kastsjukeskyddade områden till
tredska, och att man därför för sådana djurägare, som nyss nämnts, borde
även efter det ett område förklarats kastsjukefritt tillämpa de ersättningsbestämmelser,
som gälla inom kastsjukeskyddade områden.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus lön, Älvsborgs läns
norra område, Värmlands län, Örebro län, Gävleborgs län och Västernorrlands
län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha avstyrkt förslaget.
Förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns norra område, Örebro län och Gävleborgs
län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha härvid uttalat, att
man ej borde frångå de ersättningsbestämmelser, som nu gälla vid nedslaktning
enligt epizootilagen, utan i stället höja ersättningen vid frivillig nedslaktning
inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade områden.

Ur Riksförbundet landsbygdens folks yttrande må i övrigt anföras följande.

Man måste enligt förbundets uppfattning taga hänsyn till att smittsam
kastning icke alltid uppträder som en förödande farsot i en besättning utan
att sjukdomens direkta verkningar många gånger äro mycket obetydliga med
ett fåtal eller kanske inga kastningar. Ägaren till en sådan besättning är
naturligen icke villig till en förlustbringande nedslaktning. Smittofaran från
besättningen är dock kanske större än från en besättning, där sjukdomen går
katastrofartat fram, enär sjukdomens lindriga former icke beaktas lika mycket
som de svårare. Självklart är att denna djurägares obenägenhet till ned -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

31

siaktning blir större, om utsikter finnas att området inom en nära framtid
skall kunna överföras till kastsjukefritt.

Dessa svårigheter torde icke kunna övervinnas med mindre än att ersättningen
sättes tillräckligt högt och förbundet vill därför förorda att ersättning
inom ej kastsjukefritt område för skillnaden mellan liv- och slaktvärde sättes
till 200 kronor.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap anför som motivering
till sitt avstyrkande följande.

I vår svenska rättsordning är det en erkänd grundsats att då ingrepp sker
i den enskildes rättssfär till förmån för något allmänt intresse, full ersättning
utgår till den som fått tåla intrånget. I överensstämmelse härmed stadgas,
att då nedslaktning av djur företages enligt epizootilagen ersättning utgår
efter det nedslaktade djurets fulla värde. Den ersättning som tillerkännes
djurägare som i samband med frivilligt bekämpande av vissa husdjurssjukdomar
verkställer nedslaktning, är däremot avsedd som en uppmuntran och
bestämmes givetvis efter andra grunder och till lägre belopp. I remitterade
skrivelsen framhålles, att nuvarande anordning med lägre ersättning vid frivillig
nedslaktning än vid tvungen sådan skulle, om tvångsnedslaktning av
kastsjukesjuka djur började tillämpas inom vissa områden, medföra att djurägare
som tredskats och icke vidtagit i den frivilliga kampen tillrådda åtgärder
ställdes i särskilt gynnad ställning. Häremot tillåter sig utskottet
framhålla, att det måste vara fullständigt oberättigat att använda uttrycket
tredska, då det gäller frivilliga åtgärder, låt vara tillrådda av veterinär. Att
kampen ordnats i frivillighetens form innebär att det lämnats åt de enskilda
att avgöra om de vilja deltaga eller ej och några särskilda repressalier mot
dem som ej deltaga kunna på intet sätt anses befogade.

Utskottet tillåter sig därför på det bestämdaste avstyrka bifall till i remitterade
skrivelsen framställt förslag samt hemställer, att nu gällande principiellt
betydelsefulla bestämmelser om full ersättning vid tvångsnedslaktning
av djur i sammanhang med bekämpande av husdurssjukdomar måtte bibehållas
oförändrade.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att beträffande detta län några övergångsbestämmelser av den art medicinalstyrelsen
föreslagit icke vore nödvändiga, enär smittsam kastning hos nötkreatur
i länet förekomme i så ringa omfattning, att det icke skulle bliva
någon i förhållande till nyttan avsevärd utgift för statsverket att överföra
länet till kastsjukefritt område utan någon övergångsbestämmelse.

Lantbruksstgrelsen slutligen har förklarat, att den i princip ansåge, att alla
nötkreatur, som nedslaktas enligt bestämmelserna i kungörelsen nr 387/1943,
borde efter värdering ersättas till sitt fulla värde. I detta sammanhang har
lantbruksslyrelsen bland annat anfört följande.

Priset å levande kreatur, som äro angripna av smittsam kastning, sjunker
i regel i samma mån som sjukdomsfrekvensen inom respektive områden
minskas. Inom kastsjukesmiltade områden röna sålunda av sjukdomen angripna
djur ofta lika stor och i vissa fall kanske till och med större efterfrågan
än friska sådana, medan inom kastsjukefria områden de sjuka djuren
i regel icke kunna försäljas till annat ändamål än slakt, såvida icke möjlighet
föreligger att transportera dem till av sjukdomen smittat område. Om de
djur, som nedslaktas enligt bestämmelserna i förenämnda kungörelse den 17
juni 1943 (nr 387), efter värdering skola ersättas till sitt fulla värde enligt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

gällande marknadspriser, bör sålunda ersättningsbeloppet, där fråga är om
kastsjukefritt område, i regel närma sig eller sammanfalla med djurens slaktvärde
och, där fråga är om kastsjukesmittat område, närma sig eller sammanfalla
med priset å friska djur av motsvarande kvalitet. Det torde således
med nu gällande värderingsgrunder knappast finnas anledning för djurinnehavarna
att enbart av hänsyn till ersättningsbeloppens storlek uppskjuta nedslaktningen
av kastsjukesmittade djur, tills området i fråga blivit förklarat
fritt från sjukdomen.

De kroniskt sjuka djuren, vilka äro i avgjord majoritet bland de djur, som
lida av sjukdomen i fråga, lämna i regel lika hög avkastning som friska djur
av motsvarande kvalitet och äga därför ofta högre värde för innehavaren
än som framgår av marknadspriset å dylika djur. Detta så kallade bruksvärde
är givetvis mycket växlande hos skilda djur beroende på deras produktionsförmåga.
Med hänsyn härtill kan det enligt styrelsens mening knappast
anses lämpligt att fixera ersättningen till ett visst bestämt belopp, då ett
sådant förfaringssätt i oskäligt hög grad skulle gynna innehavare av mindre
goda besättningar och försvåra sjukdomens utrotning inom goda sådana.

Lantbruksstyrelsen har emellertid tillagt, att den icke ville motsätta sig,
att bestämmelser av det innehåll, som medicinalstyrelsen föreslagit, utfärdades
att gälla temporärt. Som motivering härför har lantbruksstyrelsen anfört
följande.

Enligt kungörelsen den 25 januari 1946 (nr 23) med föreskrifter till vägledning
för värdering av klövbärande djur och fjäderfä enligt epizootilagén
åligger det medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt utfärda
närmare anvisningar för värdering, som avses i sagda kungörelse. Sådana anvisningar
hava emellertid ännu icke utfärdats. Med hänsyn härtill har styrelsen
icke velat motsätta sig, att särskilda bestämmelser enligt medicinalstyrelsens
förslag utfärdas med stadgande om fixerad ersättning för djur,
som i anledning av smittsam kastning nedslaktas inom kastsjukefritt område.
Sagda bestämmelser torde emellertid böra äga giltighet allenast intill den dag,
från och med vilken förenämnda anvisningar skola äga tillämpning.

Föredraganden.

Såsom tidigare anförts gäller för närvarande, att vid nedslaktning, som
företages enligt bestämmelserna i epizootilagen, full ersättning för det nedslaktade
djuret utgår av allmänna medel, därvid ersättningen skall utgå med
belopp, motsvarande skillnaden mellan det livvärde djuret skulle ha haft,
om sjukdomen ej inträffat, och djurets slaktvärde. Vid en värdering enligt
dylika grunder måste man räkna med att det även inom de kastsjukefria
områdena kan bliva fråga om ersättningar, som ej oväsentligt överstiga de
ersättningsbelopp, som nu utgå vid frivilligt kastsjukebekämpande.

Det är uppenbart, att berörda förhållande är ägnat att försvåra det frivilliga
bekämpandet av sjukdomen, framför allt i sådana områden, där denna
förekommer i förhållandevis ringa omfattning och där det följaktligen kan
förväntas, att områdena inom kort komma att förklaras för kastsjukefria
områden. Jag finner därför i Mkhet med medicinalstyrelsen en justering av

Kungl. Maj.ts proposition nr -l.

33

nuvarande ersättningsbestämmelser påkallad för att undanröja detta hinder
för effektiviteten av det frivilliga sjukdomsbekämpandet.

Beträffande frågan om de linjer, efter vilka en dylik justering bör ske, ha
delade meningar framkommit. Medicinalstyrelsen, vars förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena, har ansett,
att ändringen borde ske på det sättet, att ersättningen i kastsjukefritt område
för en kortare övergångstid borde bestämmas till ett fixt belopp, vilket
visserligen skulle vara något högre än det, som skulle ha utgått vid frivillig
nedslaktning, men å andra sidan skulle vara lägre än det belopp, som genomsnittligt
kunde antagas komma att utgå vid en tillämpning av nu gällande
bestämmelser om ersättning för nedslaktning. som företages på grund av
stadgande i epizootilagen. 1 några yttranden har däremot gjorts gällande, att
man borde lösa frågan så att ersättningen vid frivillig nedslaktning skulle
höjas och man på så sätt skulle minska eller helt eliminera skillnaden mellan
den ersättning, som enligt nuvarande bestämmelser utgår vid frivilligt bekämpande,
och den ersättning, som erhålles vid nedslaktning till följd av
bestämmelserna i epizootilagen.

Skäl kunna otvivelaktigt anföras för båda de nu angivna linjerna. Till
förmån för den senare har sålunda gjorts gällande, att densamma skulle i
dubbel måtto öka möjligheterna för bekämpandet av den smittsamma kastningen,
nämligen dels såtillvida att man genom höjningen av ersättningsbeloppen
vid frivillig nedslaktning skulle undanröja eller i vart fall minska risken
av att nedslaktningen skulle uppskjutas i avbidan på att de ersättningsregler,
som nu gälla vid tvångsnedslaktning, skulle bliva tillämpliga, dels
såtillvida att höjningen av ersättningsbeloppen även i övrigt skulle verka stimulerande
på det frivilliga sjukdomsbekämpandet. Det är emellertid att
märka, att man, om förstnämnda syfte skall nås, måste tänka sig att höja
ersättningsbeloppen rätt avsevärt och helst så mycket, att de komma att i
det allra närmaste uppgå till skillnaden mellan det livdjursvärde djuret skulle
ha haft, om sjukdomen ej inträffat, och slaktvärdet. I annat fall måste man
nämligen räkna med att det alltfort kan komma att finnas djurägare, som
anse det med sin fördel mest förenligt att vänta med nedslaktningen, till dess
området hänförts till kastsjukefritt område. Ett utbetalande av ersättningar
av nyssnämnda storleksordning vid frivillig nedslaktning skulle emellertid
knappast överensstämma med de grunder för statens medverkan till det frivilliga
sjukdomsbekämpandet, som nu gälla, utan skulle förutsätta en omprövning
av själva riktlinjerna för denna medverkan.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit måste det vidare anses mindre
lämpligt all de djurägare, vilka underlåtit att medverka vid det frivilliga
sjukdomsbekämpandet, skulle komma i eu avsevärt bättre ställning i ersättningshänseende
än de djurägare som, genom att följa meddelade anvisningar
i fråga om nedslaktning, gjort sin insats i det för hela jordbruket så betydelsefulla
bekämpandet av den smittsamma kastningen. Med hänsyn härtill
och då det är av vikt att det frivilliga sjukdomsbekämpandet är effektivt kan

Bihang Ull riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 3—4.

3

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 4.

jag ansluta mig till grundtanken i medicinalstyrelsens förslag, nämligen att
ersättningen vid nedslaktning i kastsjukefritt område under en övergångstid
skall utgå med ett fixt belopp, vilket är så avvägt, att djurägaren får bära en
del av förlusten.

I fråga om ersättningsbeloppens storlek har medicinalstyrelsen sökt anknytning
till de ersättningsbestämmelser, som nu gälla vid nedslaktning av
tuberkulossmittade djur i tuberkulosfritt område. Även jag anser ersättningsbelopp
av ungefärligen denna storleksordning lämpliga för ifrågavarande
övergångstid. Dock böra enligt min uppfattning vissa mindre avvikelser
från medicinalstyrelsens förslag göras. En konsekvens av sagda förslag skulle
nämligen bli, att man i de kastsjukefria områdena skulle komma att tillämpa
en annan indelning av djuren i åldersgrupper än den indelning, som gäller
i de kastsjukeskyddade och kastsjukesmittade områdena. Under det att i
sistnämnda områden ersättningen utgår med 50 kronor för nötkreatur mellan
sex månader och två år och med 75 kronor för nötkreatur över två år,
skulle man enligt medicinalstyrelsens förslag i de kastsjukefria områdena
under övergångstiden utbetala ersättning med 50 kronor för nötkreatur under
ett år och 100 kronor för nötkreatur över ett år. Det synes mig vara att föredraga,
att man även i de kastsjukefria områdena bibehåller den åldersgruppering,
som nu gäller för de kastsjukeskyddade och kastsjukesmittade områdena,
men höjer ersättningsbeloppet med 25 kronor för djur. Ersättningen
bör alltså enligt mitt förmenande i kastsjukefritt område under övergångstiden
utgå med 75 kronor för djur mellan sex månader och två år samt med
100 kronor för djur över två år.

Övergångstidens längd synes, såsom medicinalstyrelsen föresdagit, lämpligen
kunna bestämmas till sex månader. Avgörande för vilka ersättningsbestämmelser,
som skola tillämpas, bör vara den tidpunkt, då förordnande
om nedslaktning meddelades.

I vissa yttranden har uttalats, att de nya ersättningsbestämmelserna ej
borde äga avseende å andra djur än sådana, som varit nedsmittade redan
före övergångstidens början. Även jag anser, att bestämmelserna i första
hand böra tillämpas beträffande dylika djur. Redan övergångstidens relativa
kortvarighet gör emellertid, att de förordnanden om nedslaktning, som kunna
komma att meddelas under denna övergångstid, i praktiken så gott som undantagslöst
torde komma att avse djur, som varit nedsmittade, innan området
förklarades kastsjukefritt. Med hänsyn härtill ävensom till att det oftast knappast
är möjligt att helt klargöra, vid vilken tidpunkt sjukdomen uppkommit
hos ett visst djur eller i en viss besättning, synes dock någon särskild föreskrift
härom icke böra meddelas. Det synes emellertid lämpligt, att Kungl.
Maj:t skall äga befogenhet att i särskilda fall medge avvikelse från de för
övergångstiden föreslagna ersättningsbstämmelserna.

Därest riksdagen biträder vad jag sålunda förordat, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda erforderliga författningsbestämmelser.
Dessa torde, såvida riksdagen ej har något att erinra däremot, få tillämpas
redan under innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

35

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

godkänna de av mig angivna ändringarna i grunderna för
bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.