Kunr/1. Maj:ts proposition nr 321.

Nr 321.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella
arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens år 1946
fattade beslut; given Stockholms slott den 30 maj 1947.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den Internationella
arbetsorganisationen år 1946 vid dess tjugoåttonde sammanträde (sjätte sjöfar
tskonferensen) fattade beslut.

GUSTAF.

Axel Gjöres.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet
Mossberg anmäler chefen för handelsdepartemenlet, statsrådet Gjöres,
vissa av Internationella arbetsorganisationen år 1946 vid dess tjugoåttonde
sammanträde (sjätte sjöfartskonferensen) i Seattle fattade beslut samt anför
därvid följande.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Arbetsorganisationen har vid olika tillfällen till behandling upptagit frågor
rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Sålunda ha tidigare hållits fem
sammanträden, vilka uteslutande behandlat dylika frågor, s. k. sjöfartskonferenser,
nämligen dels i Genua år 1920 dels ock i Geneve åren 1926 och 1929
Bihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 samt. Nr 321. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

samt — två gånger — år 1936. För upplysning om de år 1936 hållna konferenserna
— den fjärde och femte — torde få hänvisas till propositionerna
1937:184 och 1938:239. I sistnämnda proposition lämnas jämväl hänvisningar
för erhållande av kännedom beträffande den första, andra och tredje
sjöfartskonferensen. Närmare upplysningar om Internationella arbetsorganisationen
ha lämnats i propositionerna 1921:361 och 1947: 111.

Det första steget för att sammankalla den sjätte sjöfartskonferensen togs
vid ett sammanträde med Internationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission
i London i januari 1945. Vid detta sammanträde, som ägnades
åt en översikt av arbetsförhållandena inom handelsflottorna, förelåg förslag
till eu »International Seafarers’ Charter», utarbetat av Internationella
transportarbetarfederationen (International Transport Workers’ Federation)
och Internationella sjöbefälsförbundet (International Mercantile Marine Officers’
Association). Sjöfartskommissionen var enig om att alla ansträngningar
borde göras i syfte att åvägabringa vidast möjliga effektiva samverkan
mellan de sjöfartsidkande länderna för att säkerställa bästa praktiskt
genomförbara villkor i fråga om sjöfolkets arbetsförhållanden. I detta hänseende
ansågs nyssnämnda »Charter» vara ett värdefullt bidrag.

På hemställan av den paritetiska sjöfartskommissionen beslöt arbetsbyråns
styrelse att en förberedande teknisk treparts-konferens med representanter
för sjöfartsidkande länder skulle hållas i slutet av 1945. Denna konferens
skulle ha till uppgift att utforma internationella minimifordringar i
följande ämnen rörande sjöfolket, nämligen hyror, arbetstid, bemanning,
semester, bostäder, kosthåll, erkännande av sjöfolksorganisationer, socialförsäkring,
stadigvarande sysselsättning, utbildning till sjötjänst m. m. Styrelsen
beslöt även att sammankalla Internationella arbetskonferensen till en sjöfartssession
år 1946 och att på dagordningen för en sådan konferens uppföra
de frågor, som kunde komma att från den förberedande konferensen hänskjutas
dit.

Den förberedande konferensen ägde rum i Köpenhamn 15 november—1
december 1945. Å densamma antogos preliminära texter att tjäna såsom
underlag för den blivande sjöfartskonferensens arbete. Efter Köpenhamnskonferensens
slut blevo dess förslag överarbetade av arbetsbyrån.

1946 års konferens, som utgjorde Internationella arbetskonferensens tjugoåttonde
sammanträde, hölls på inbjudan av Amerikas förenta staters regering
i Seattle i staten Washington 6—29 juni. Vid konferensen voro 32 länder
representerade. Inalles deltogo 106 delegater samt 189 experter och ersättare.
1 Konferensen torde vara den hittills viktigaste och mest omfattande av

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1946 hade från svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud filosofie doktorn Arne Björnberg och kommerserådet Gunnar Böös samt
byrådirektören hos kommerskollegium Harald Öbrink såsom expert;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i Sveriges redareförening H. F. Reuterskiöld
samt chefsinspektören hos Broströmskoncernen Fritz Carman och redareföreningens nautiske
expert Douglas Forssblad såsom experter; och

såsom arbetarombud ordföranden i svenska sjöfolksförbundet Jerker Svensson samt såsom
experter verkställande direktören i Sveriges fartygsbefälsförening Åke Strömberg och ordföranden
i Svenska maskinbefälsförbundet Anders Söre ävensom ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet
Ernst Råberg, New York.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

sjöfartskonferenserna. Den antog sålunda ett stort antal konventioner och
rekommendationer, vilka omfatta flertalet av de viktigaste frågorna angående
sjöfolkets välfärd. Vid konferensen gjordes vidare för första gången under
Internationella arbetsorganisationens tillvaro ett försök att fastställa en
internationell minimilön. Konferensen beslöt därjämte, likaledes för första
gången, att i vissa konventioner införa en klausul, som möjliggör ratificering
på grundval av kollektivavtal. Ratificeringen förutsätter sålunda icke
lagstiftningsåtgärder, därest någon stat skulle finna det önskvärt att icke anlita
lagstiftningsvägen i något ämne som reglerats genom kollektivavtal.

På konferensens dagordning hade följande ämnen upptagits: 1) direktörens
rapport; 2) social trygghet för sjömän; 3) besättningsbostäder ombord;
4) kosthåll och utspisning; 5) utbildning till sjötjänst in. m.; 6) semester;
7) stadigvarande sysselsättning för sjöfolk; 8) erkännande av sjöfolksorganisationer;
9) hyror, arbetstid och bemanning å fartyg. Därjämte hade konferensen
att taga ställning till ett antal före dess början i vederbörlig ordning
väckta förslag om resolutioner i vissa frågor som icke upptagits på dagordningen.

Behandlingen av de på dagordningen uppförda frågorna ledde till antagande
av nio konventioner och fyra rekommendationer, nämligen
konvention (nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar,
konvention (nr 69) angående behörighetsbevis för skeppskockar,
konvention (nr 70) angående social trygghet för sjömän,
rekommendation (nr 75) angående avtal om social trygghet för sjömän,
rekommendation (nr 76) angående sjukvård för sjömäns anhöriga,
konvention (nr 71) angående pensionering av sjömän,
konvention (nr 72) angående semester med bibehållen hyra för sjömän,
konvention (nr 73) angående läkarundersökning av sjömän,
konvention (nr 74) angående behörighetsbevis för matroser,
rekommendation (nr 77) angående anordnande av utbildning till sjötjänst,
konvention (nr 75) angående l>esättningens bostäder å fartyg,
rekommendation (nr 78) angående skyldighet för redare att tillhandahålla

säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen, och
konvention (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Inom kommerskollegium verkställda och inom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet granskade översättningar av originaltexterna
till ifrågavarande konventioner och rekommendationer torde såsom
bilagor (Bilaga A—M) få fogas till statsrådsprotokollet.

Yttranden i ärendet ha avgivits av 1946 års sjömanskommitté, kommerskollegium
samt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.
Kommerskollegium, som vid sin behandling av ärendet haft tillfälle att
taga del av sjömanskommitténs yttrande, har i ärendet hört Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och
Svenska sjöfolksförbundet, vilka organisationer även äro representerade i
sjömanskommittén. Kollegium har därjämte inhämtat yttranden beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

konventionen nr 70 med tillhörande rekommendation från riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen samt beträffande konventionen nr 71 från
direktionen över handelsflottans pensionsanstalt. Vidare har kollegium samrått
beträffande konventionen nr 68 med statens institut för folkhälsan, beträffande
konventionen nr 72 med socialstyrelsen, beträffande konventionen
nr 73 med medicinalstyrelsen samt beträffande rekommendationen nr 77
med överstyrelsen för yrkesutbildning. Socialpolitiska delegationen har slutligen
vid sin behandling av ärendet haft tillgång till samtliga övriga yttranden.

Beträffande de yttranden, vilka avgivits av förut nämnda sjöfartsorganisationer,
har kommerskollegium anmärkt, att yttrandena i flertalet fall blivit
mycket summariska på grund av den i förhållande till konventionernas och
rekommendationernas antal och omfattning ringa tid, som stått till buds för
att granska och överväga dem. Från organisationernas sida hade också meddelats,
att man förutsatt att vederbörande intressegrupps representant i 1946
års sjömanskommitté skulle få tillfälle att vid frågornas behandling inom
kommittén göra sina synpunkter gällande. Det av sjömanskommittén avgivna
yttrandet, vilket vore enhälligt, borde sålunda enligt kollegii uppfattning
få anses innefatta de berörda parternas mening, med undantag dock av konventionen
nr 75, beträffande vilken Sveriges redareförening avgivit särskilt
yttrande efter det att sjömanskommittén yttrat sig i ämnet.

I det följande skall lämnas en från de avgivna yttrandena hämtad kortfattad
redogörelse för innehållet i konventionerna och rekommendationerna
samt för gällande svenska bestämmelser på motsvarande områden.

Konventionen nr 68 angående kosthåll och utspisning lör fartygsbesättningar samt

konventionen nr 69 angående behörighetsbevis för skeppskockar.

Jämlikt konventionen nr 68 är medlemsstat, som ratificerar konventionen,
skyldig att svara för upprätthållandet av en tillfredsställande standard för
proviantering och utspisning å sjögående handelsfartyg samt att inrätta en
tillsynsmyndighet för övervakningen härav. Denna myndighet skall, såvitt
icke förhållandena behörigen ordnats genom kollektivavtal, fastställa regler
för proviantering och kosthåll och vad därtill hör, utöva tillsyn över de föreskrivna
anordningarna samt befrämja utbildnings- och forskningsverksamhet.
Tillsynsmyndigheten skall samarbeta med redar- och sjöfolkssammanslutningar
samt med myndigheter som ha att taga befattning med födoämnes-
och hälsofrågor. Tillsynsverksamheten skall fullgöras med hjälp av
en fast kår av kompetent personal. Då fartygen befinna sig på resor, skall
regelbunden tillsyn utövas av befälet. Efterlevnaden av föreskrifter, som meddelats
i och för tillämpning av konventionen, skall säkerställas genom straffbestämmelser.

Konventionen nr 69 föreskriver kompetensprövning och behörighetsbevis
såsom villkor för anställning som skeppskock. Denna regel skall gälla efter
utgången av en tidsperiod av högst tre år från konventionens ikraftträdande.
Undantag må göras i händelse av brist på behörigt folk. Sjöman, som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

förete intyg om två års tjänst såsom skeppskock före utgången av nämnda
treårsperiod, må även kunna erhålla ett med behörighetsbeviset likvärdigt
intyg om sådan tjänst.

Bestämmelser om kosthållet ombord å svenska fartyg och därmed sammanhängande
frågor återfinnas dels i sjölagen (5 a, 26 och 27 §§) och sjömanslagen
(59 §), dels i kungörelsen den 16 oktober 1925 angående spisordning
för besättningar å svenska fartyg med tillhörande råd och anvisningar,
dels slutligen i förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter
angående tillsyn å fartyg (§ 59:3).

Med undantag av föreskrifterna i spisordningen äro gällande svenska bestämmelser
på området mera allmänt avfattade. Någon regelbunden tillsynsverksamhet
äger icke rum beträffande proviantering och kosthåll, varför
huvudansvaret för bestämmelsernas efterlevnad åvilar vederbörande fartygsbefälhavare.
Föreskrift om särskild kompetens och behörighet för anställning
såsom skeppskock finnes icke.

Genom beslut den 17 mars 1939 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium
att i samråd med statens institut för folkhälsan verkställa utredning
och avgiva förslag till ny spisordning för besättningar å svenska handelsfartyg.
Denna utredning har under krigsåren varit vilande men har efter
krigets slut återupptagits. Därvid har jämväl frågan att upprätta särskilt
organ för tillsyn å proviantering, kosthåll m. in. övervägts.

Statsmakterna ha år 1946 meddelat beslut om inrättande av utbildningskurser
för sjömän (sjömansskolor) samt om statsbidrag till dylika kurser
(kungörelse den 14 juni 1946, nr 419). Härigenom ha möjligheter skapats att
bereda praktisk och teoretisk yrkesutbildning för sjömän, däribland skeppskockar.
Bestämmelserna om dessa sjömansskolor förutsätta nämligen, att
en fullständig sådan skola skall omfatta jämväl utbildningslinje för kökspersonal.
Hittills har endast en sjömansskola upprättats, nämligen sjömansskolan
i Göteborg. Denna skola anordnar även kurser för skeppskockar. Förberedelser
för att inrätta sjömansskolor — vartill initiativet liksom beträffande
yrkesskolor i allmänhet ankommer på vederbörande kommuner —
pågå på andra håll. Vilken omfattning denna utbildning kan komma att erhålla
kan emellertid icke för närvarande bedömas.

Närmare redogörelse för villkoren för att erhålla statsbidrag till sjömansskola
lämnas i det följande vid behandlingen av konventionen nr 74 angående
behörighetsbevis för matroser och rekommendationen nr 77 angående anordnande
av utbildning till sjötjänst.

Sjömanskommittén anför, alt kommittén icke ansåge sig böra taga ställning
till förevarande frågor, innan utredningen om ny spisordning slutförts.

Kommerskollegium hänvisar beträffande konventionen nr 68 till den pågående
utredningen samt framhåller, att utvecklingen av sjömansskoleidén
borde avvaktas och någon erfarenhet av resultatet av anordnade kurser
för kökspersonal föreligga, innan definitiv ställning kunde tagas till de spörsmål,
som vore förknippade med en tillämpning av konventionen nr 69. I

Kungl. Mcij.ts proposition nr 321.

anslutning härtill har kollegium förklarat sig finna frågan om ratificering
för Sveriges del av ifrågavarande båda konventioner tills vidare böra anstå.

Socialpolitiska delegationen har i fråga om konventionerna nr 68 och 69
i likhet med kollegium och sjömanskommittén uttalat, att ett .ställningstagande
för Sveriges del borde uppskjutas för att avvakta resultatet av pågående
utredningar. Delegationen framhåller emellertid, att den beträffande
förevarande konventioner, liksom med avseende å de i det följande avhandlade
konventionerna och rekommendationerna, ansåge sig böra understryka
vikten av att de principer, som där funnit uttryck, beaktades vid det fortsatta
lagstiftningsarbetet i den utsträckning så vore möjligt och lämpligt. Med
hänsyn till intresset att internationellt sett vinna enhetlighet i bestämmelserna
för sjöfartsnäringen syntes det nämligen vara ett starkt önskemål, att den
svenska lagstiftningen på hithörande områden utformades på ett sådant sätt,
att konventionerna kunde för vårt lands del ratificeras samt att de i rekommendationerna
framförda förslagen vunne tillämpning.

Konventionen nr 70 angående social trygghet för sjömän, rekommendationen nr 75
angående avtal om social trygghet för sjömän och rekommendationen nr 76
angående sjukvård för sjömäns anhöriga.

Konventionen nr 70 avser i första hand att tillförsäkra sjömän, som bo
och vistas i fartygets hemland, samma förmåner som jämlikt landets lagstiftning
erbjudas industriarbetare i fråga om sjukvård, kontantunderstöd vid
arbetsoförmåga, arbetslöshet och hög ålder. Skulle industriarbetarna icke
vara berättigade till nämnda förmåner i vad angår sjukvård samt understöd
vid arbetsoförmåga, skola sjömännen ändock tillförsäkras sådana förmåner.
Vidare föreskrives i konventionen, att sjömännens anhöriga skola åtnjuta dels
samma sjukvårdsförmåner som industriarbetares anhöriga, dels vid sjömannens
död samma förmåner i form av kontantunderstöd som tillkomma industriarbetares
anhöriga eller, om dessa ej äro berättigade därtill, för sjömännens
efterlevande särskilt stadgade förmåner av ifrågavarande slag.

Utöver dessa socialförsäkringsförmåner av allmän natur avser konventionen
att tillförsäkra sjömännen särskilda förmåner, då de till följd av skada
eller sjukdom kvarlämnas utomlands. I sådant fall skall sjömannen vara
berättigad till sjukvård, kost och logi samt hemsändning ävensom till full
hyra under viss tid, som icke må understiga 12 veckor.

Jämte dessa huvudstadganden innehåller konventionen föreskrifter rörande
behandlingen av utländska respektive utomlands bosatta siömän samt
regler beträffande samordnandet av skilda socialförsäkringssystem, vilkas
tillämpning kan komma i fråga, m. m.

Beträffande denna konvention må särskilt framhållas, att den i likhet med
konventionerna nr 72 och 76 innehåller en ratifikationsklausul (art. 10),
som medgiver ratifikation på grundval av icke blott lagstiftning utan även
kollektivavtal, jämte stadganden som i viss utsträckning reglera den ordning
som skall iakttagas i den händelse denna form av ratifikation användes.

I fråga om rekommendationen nr 75 må allenast anmärkas, att den upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

manar till ingående av reciprocitetsavtal med syfte att reglera tillämpningen
av socialförsäkringssystemen med avseende å sjömän av främmande nationalitet
m. in.

Rekommendationen nr 76 avser att tillförsäkra sjömäns anhöriga förmåner
av sjukvård i länder, där ett alla arbetare och deras anhöriga omfattande
sjukvårdsväsende icke finnes.

Alla svenska medborgare och således jämväl sjöfolket inbegripas i det
socialförsäkringssystem som utgöres av lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring — respektive, i avvaktan å dess ikraftträdande, lagen den
24 mars 1938 om understödsföreningar och förordningen den 26 juni 1931
om erkända sjukkassor — lagen den 17 juni 1916 angående försäkring för
olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering samt de i propositionerna
nr 220 och 288 till årets riksdag föreslagna lagarna om allmänna och särskilda
barnbidrag respektive, i avvaktan å att dessa lagar bliva gällande,
lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag. Nu angivna författningar synas tillsammans
med blivande bestämmelser rörande fri sjukvård m. m., allteftersom
dessa träda i kraft, komma att'' i huvudsak täcka det område som konventionen
nr 70 och rekommendationen nr 76 i första hand avse. I fråga om
utländska sjömän förutsättes att tillämpning, i den mån sådan ej automatiskt''
äger rum, kan komma till stånd efter avtal härom med andra stater. Denna
förutsättning är redan i avsevärd utsträckning för handen.

Gällande svenska bestämmelser om de särskilda förmåner, som skola tillkomma
i utlandet kvarlämnad sjuk eller skadad sjöman, återfinnas i sjömanslagens
28 §. Stadgandet tillförsäkrar sjömannen sjukvård på redarens
bekostnad, så länge sjömannen är kvar i tjänsten, och därefter, om han
på grund av sjukdom skiljes från tjänsten inom riket, vård under sex veckor
respektive, om svensk sjöman kvarlämnas i utländsk hamn, tolv veckor.
I sistnämnda fall är han dessutom berättigad till fri resa med underhåll till
sin hemort här i riket. Har sjömannen ådragit sig skadan eller sjukdomen
genom eget grovt vållande eller har han vid anställningen förtegat den, är
han pliktig själv bekosta sin sjukvård och är ej berättigad till fri hemresa.
Sjukvård i anledning av könssjukdom bestrides av statsmedel enligt särskilda
föreskrifter. Sjöman som avskedas från sin tjänst på grund av skada
eller sjukdom tillerkännes enligt 32 § sjömanslagen under vissa förhållanden
två månaders hyra, om han är befäl, och en månads hyra, om han tillhör
manskapsgraden. Nu gällande kollektivavtal innehåller även föreskrifter
angående hyresersättning vid sjukdom. Jämlikt 41 § sjömanslagen, i
dess lydelse enligt lag den 18 maj 1934, äger svensk sjöman som till följd
av fartygets förolyckande blir arbetslös rätt till hyra för den tid han av sådan
anledning iir utan anställning, dock högst två månader utöver den tid
för vilken han eljest åtnjuter hyra.

Det må nämnas, att 1938 års sjömanslagsulredning i betänkande (SOU
1939:21) föreslagit, att ifrågavarande stadganden i sjömanslagen i vissa
avseenden skola revideras. En revision i enlighet med utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

skulle bringa dem i närmare överensstämmelse med konventionen. Förslagen
behandlas för närvarande inom 1946 års sjömanskommitté. Från kommitténs
sida har under hand meddelats, att kommittén ämnade framlägga vissa
förslag till ändringar i lagen. Förslagen skulle därefter bli föremål för gemensam
nordisk behandling.

Sjömanskommittén har förklarat sig finna spörsmålet om ratificering av
konventionen nr 70 böra anstå, intill dess slutligt resultat av nyssnämnda
revisionsarbete förelåge. Kommittén funne ävenledes nödvändigt att avvakta
ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring, innan ratificering
kunde ske. Dessförinnan syntes det enligt kommitténs mening ej heller vara
ändamålsenligt att upptaga förhandlingar med andra stater för överenskommelse
om ömsesidig tillämpning av här omförmälda förmåner. Rekommendationen
i ämnet (nr 75) borde sålunda enligt kommitténs mening icke
för närvarande kunna föranleda någon åtgärd. — Beträffande rekommendationen
nr 76 har sjömanskommittén framhållit, att rekommendationens
syfte syntes komma att för Sveriges del förverkligas i och med ikraftträdandet
av den nya lagen om allmän sjukförsäkring. Någon ytterligare åtgärd
i anledning av denna rekommendation vore därför för Sveriges vidkommande
icke påkallad.

Kommerskollegium ansluter sig till vad sjömanskommittén anfört med
det tillägg, att frågan om särskild arbetslöshetsförsäkring jämväl borde lösas,
innan slutligt ställningstagande till spörsmålet om ratifikation av konventionen
nr 70 kunde ske.

Socialpolitiska delegationen har likaledes hänvisat till pågående utredning
samt ansett frågan om ratificering av konventionen nr 70 böra anstå.

Konventionen nr 71 angående pensionering av sjömän.

Konventionen angående pensionering av sjömän åsyftar i stort sett att
upprätta en pensionsordning motsvarande den svenska. Denna torde i själva
verket ha tjänat såsom mönster för konventionens pensionssystem, ehuru
detta i väsentliga avseenden företer avvikelser därifrån. Konventionens huvudstadgande
innebär, att vederbörande medlemsstat skall upprätta eller
sörja för upprättande av ett pensionssystem för sjömän, när de lämna tjänsten.
Såsom sjömän betraktas i princip alla ombord å fartyg anställda, befäl
som manskap. Med vissa speciella undantag gäller konventionen alla fartyg
med en bruttodräktighet av 200 registerton eller mer, oavsett huruvida fartygen
nyttjas i in- eller utrikes fart.

Konventionen uppställer i fråga om de pensionsförmåner, som skola garanteras
en sjöman, två alternativ, varom må hänvisas till art. 3 a) och b). I
dessa pensionsförmåner må inräknas, enligt alternativ a) »varje annan social
pensionsförmån som samtidigt utgår till pensionären» och enligt alternativ
b) jämväl »varje social trygghetsförmån som tillkommer avliden pensionärs
anhöriga».

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

Den svenska sjöfolkspensioneringen har utvecklats dels genom lagstiftning,
dels på frivillighetens väg genom kollektivavtal. Lagen den 30 juni
1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks pensionering skiljer på befäl och
manskap. Beträffande manskapet innefattar lagen de grundläggande bestämmelserna
för en obligatorisk tjänstepensionering i verklig mening. Beträffande
befälet förutsätter lagen, att överenskommelser om pensionsförsäkring
i kollektivavtals form träffats mellan redarnas och befälets fackorganisationer.
Den obligatoriska tjänstepensioneringen för befäl, varom lagen innehåller
bestämmelser, är endast avsedd att tjäna till att förstärka den på
avtal grundade pensionsförsäkringen, vilken icke är underkastad annan reglering
eller kontroll från statens sida än som följer av lagen om understödsföreningar.

Den kollektivavtalsreglerade pensioneringen omfattar befäl, anställt å fartyg
som äro anslutna till Sveriges redareförening. Ifrågavarande avtal tilllämpas
dock i allmänhet även å andra utrikesgående maskindrivna fartyg.

I förenämnda lag den 30 juni 1943 förstås med sjöman envar, som är inskriven
vid sjömanshus. Avgiftsskyldighet föreligger för sjöman, som för
utrikes fart påmönstrats å svenskt handelsfartyg. Detta innebär, att sjömän,
som äro sysselsatta inom den inrikes sjöfarten, i regel äro undantagna från
den obligatoriska tjänstepensioneringen (jfr konventionens art. 2 mom. 2 a:
5). Att inskrivningsskyldighet ej föreligger för vissa ombordanställda, som ej
tillhöra den egentliga besättningen, och att pensioneringen för dessa sålunda
gjorts villkorlig torde även innefatta vidsträcktare undantag än konventionen
medger (jfr hland annat art. 2 mom. 2d).

Den svenska tjänstepensionen för manskap innefattar dels s. k. hyresavgiftspension,
försäkringsmatematiskt beräknad på egna avgifter (6 procent
av lönen), dels tilläggspension, utgående efter tjänstetidens längd och bekostad
av redaravgifter och statsbidrag. Denna tjänstepension kombineras
i regel med den allmänna folkpensionen. Först bestämmes tjänstepensionen
till ett belopp för år räknat intill fyllda 67 år (folkpensionsåldern). Skulle
denna tjänstepension icke uppgå till beloppet för påräknelig folkpension
(1 000 kronor), upphör tjänstepensionen vid fyllda 67 år. Skulle den överstiga
folkpensionen, förvandlas det överskjutande beloppet till livsvarig pension.
Tanken är alltså den, att man skall kunna bereda sjömannen från det
han slutat sin sjötjänst, dock tidigast från fyllda 55 år, en pensionsinkomst,
som under hans återstående livstid skall utgå med lika årliga belopp.

Sjömcmskommittén har i sitt yttrande särskilt understrukit, att konventionen
i två betydelsefulla hänseenden avveke från del svenska pensionssystemet,
nämligen dels beträffande tillämpningsområdet och dels beträffande pensioneringen
av befälet. I fråga om tillämpningsområdet påpekar kommittén,
alt konventionen gällde jämväl för fartyg i inrikes lart medan den svenska
sjöfolkspensioneringen ägde tillämpning allenast beträffande sjömän i utrikes
fart. Denna omständighet vore av väsentlig betydelse, enär de svenska
statsmakterna vid utformandet av grunderna för nu gällande pensionsord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

ning, vilken trätt i kraft så sent som den 1 juli 1944, funnit sig böra inskränka
den för sjöfolket säregna pensionsordningen till utrikes fart för att
därigenom med nödig begränsning av statens finansiella förpliktelser vinna
för pensionstagarna bästa möjliga resultat. Vad befälets pensionering anginge,
lämnade konventionen icke utrymme för privata pensionsordningar,
varför en ratificering av konventionen för Sveriges del borde förutsätta att
staten övertoge den pensionering av befäl, som för närvarande ägde rum genom
sjöbefälets pensionskassa eller genom större rederiers privata pensionskassor.
I intetdera av nämnda hänseenden borde det enligt kommitténs mening
kunna ifrågasättas att ändra det svenska pensionssystemet enbart för
att möjliggöra ratificering, så mycket mindre som man med hänsyn till vad
som framkommit beträffande andra länders inställning till frågan icke hade
anledning antaga att konventionen någonsin bleve internationellt gällande.
Vid sådant förhållande funne kommittén sig icke kunna förorda att ifrågavarande
konvention ratificerades.

Direktionen över handelsflottans pensionsanstalt framhåller, att inom anstalten
utförda beräkningar gåve vid handen att det svenska pensionssystemet
medförde bättre förmåner än konventionens båda alternativ, utom vid
särskilt långa tjänstetider, som i praktiken knappast kunde uppnås. Att den
svenska pensioneringen ej jämväl i dessa fall vore gynnsammare än vad
som följde av konventionen berodde på en maximering av tilläggspensionen,
som vid blivande översyn av pensionsbestämmelserna möjligen icke komme
att bibehållas. Direktionen uttalar, att en avpassning efter konventionen skulle
kräva en ganska genomgripande omgestaltning av vårt system, även vad beträffar
mönstringsväsendet och sjöfolksregistreringen. I anslutning därtill
anför direktionen.

Vår sjöfolkspensionering har lämpats efter våra förhållanden. Den har
därav fått sin särskilda prägel. Att den utbildats i mer fria former torde väl
snarast befordra en fortsatt utveckling efter vad som för oss är det väsentliga.
.Särskilt synes vara att eftersträva en fortsatt närmare anpassning till
var i stark utveckling stadda allmänna socialförsäkring. Den förevarande
konventionen är pa vissa punkter ganska snäv. Skulle vi nu upptaga dess
principer, komme detta —• utan att medföra förbättring i kvalitativt hänseende.
.— att bryta kontinuiteten i utvecklingen.

Även internationellt sett torde det kunna anses, att Sverige bidragit till att
/r;im frågan om pensionering för sjömän genom att vi utan påverkan
utifrån för egen del genomfört en sjöfolkspensionering, som väl tål jämförelse
med förevarande konvention. Sådant läget för närvarande ter sig,
synes även om Sverige skulle ratificera konventionen — utsikterna att
denna skulle kunna vinna internationell giltighet vara mycket små.

På grund av vad sålunda anförts säger sig direktionen i vart fall icke för
närvarande kunna tillstyrka, att sådana ändringar, som skulle erfordras för
att antaga konventionen nr 71, genomfördes i vår nuvarande sjöfolkspensionering.

Kommerskollegium yttrar, att kollegium ansåge det nuvarande svenska
systemet för sjöfolkspensionering med sin kombination av statlig och frivil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

lig pensionsförsäkring innebära en för våra förhållanden lämplig lösning.
Kollegium har heller icke kunnat finna skäl att enbart för att möjliggöra ratificering
av konventionen vidtaga ingripande förändringar i detta system. Även
om man måhända kunde finna någon form för att från det allmännas sida
garantera den frivilliga befälspensioneringen utan att den förstatligades, vore
övriga skiljaktigheter mellan konventionen och det svenska systemet så väsentliga,
att det icke kunde anses lämpligt att för Sveriges del antaga konventionen.
Kollegium finge för den skull avstyrka att konventionen ratificerades.

Socialpolitiska delegationen, som ansluter sig till vad kommerskollegium
anfört, anser sig icke heller kunna tillstyrka ratificering.

Konventionen nr 72 angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Enligt konventionen nr 72 skall semester utga efter tolv manaders oavbruten
tjänst, i fråga om befäl och radiotelegrafister med 18 dagar om året
och beträffande manskap med 12 dagar. Det förutsättes dock att sjöman,
som efter sex månaders oavbruten tjänstgöring lämnar tjänsten, skall erhålla
semester pro rata parte enligt nyss angivna grunder. Sjöman, som utan egen
förskyllan skiljes från sin befattning, är berättigad till semester, även om
han icke fullgjort sex månaders tjänst.

Konventionen innehåller anvisningar om hur semestertid skall beräknas
och om i vilka hamnar semester kan givas. Genom lagstiftning eller kollektivavtal
må medgivas, att den årliga semestern uppdelas eller sammanslås
med efterföljande års semester samt att, då särskilda omständigheter föreligga,
ersättning må kunna utbetalas i stället för semester. Under semestern
skall sjöman åtnjuta full lön jämte kostersättning. Sjöman som avgår från
tjänsten utan att ha erhållit honom tillkommande semester skall erhålla
gottgörelse motsvarande lön och kostersättning för varje honom tillkommande
semesterdag. Avtal om avstående från semester skall i princip vara ogiltigt.
— I likhet med konventionerna nr 70 och 76 innehåller, sasom tidigare
nämnts, konventionen nr 72 klausul om ratificering på grundval av kollektivavtal.

En jämförelse med den gällande svenska lagen den 29 juni 1945 om semester
visar, att svenskt sjöfolk i manskapsgrad genom denna lag i vissa
hänseenden tillförsäkrats större förmåner än de, som konventionen erbjuder.
Härtill kommer den ytterligare semestertid, som kan följa av lagen den 29
juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, vartill räknas skiftarbete nattetid. De bestämmelser
angående semesterförmåner, som finnas i kollektivavtalen mellan svenska
redar- och befälsorganisationer, tillförsäkra fartygs- och maskinbefälet semester
under 15 till 21 dagar, varvid semesterns längd blir beroende av vederbörandes
ställning i tjänsten. Föreskrifterna i nyssnämnda lag om förlängd
semester för vissa arbetstagare torde dock få anses medföra att även

Kunyl. Maj.ts proposition nr 321.

befäl i lägre tjänsteställning oftast kommer i åtnjutande av semester i den
omfattning konventionen angiver. Ehuru saklig överensstämmelse mellan
konventionen och de genom lag och avtal reglerade semesterförhållandena
för svenskt sjöfolk kan anses i det väsentliga vara för handen, företer konventionen
påfallande avvikelser från den svenska ordningen. 1 konventionen
givas sålunda regler om längre semester för befäl än för manskap, medan
den svenska lagstiftningen icke upptager annan skillnad mellan olika
arbetstagargrupper än att vissa arbetstagare med särskilt påfrestande arbete
äga rätt till längre minimisemester än arbetstagare i övrigt. Därjämte förekomma
smärre avvikelser från konventionen, avseende huvudsakligen sättet
för beräkning av semesterns längd samt rätten till semester vid vissa avbrott
i anställningen.

Sjömanskommittén, som i sitt yttrande särskilt påtalar kategoriklyvningen
i konventionen, säger sig förmoda, att det väl knappast kunde komma i fråga
att övergiva den svenska lagens princip enbart för att möjliggöra ratificering
av ifrågavarande konvention. Strängt taget skulle detta enligt kommitténs
uppfattning icke heller vara nödvändigt, enär konventionen medgåve ratificering
på grundval av lagstiftning eller kollektivavtal eller en kombination
av båda. Enligt kommitténs mening borde sistnämnda möjlighet för Sveriges
del kunna anlitas, när förutsättningarna därför förelåge. Med ställningstagande
till ratifikationsfrågan borde för den skull anstå till dess det kunde
konstateras att tillämpningen av konventionens föreskrifter blivit säkerställd
genom eu förening av lagbestämmelser och kollektivavtal mellan vederbörande
organisationer. Kommittén hade för avsikt att senare till närmare
övervägande upptaga frågan om vilka krav som borde uppställas för
att ett kollektivavtal skulle kunna godtagas såsom grundval för ratificering.

Kommerskollegium utgår ifrån att det icke kan ifrågasättas att frångå
den svenska lagstiftningens enhetliga reglering med samma minimum för
samtliga semesterberättigade till förmån för ett system med differentierad
semester för skilda kategorier. Kollegium yttrar vidare, att kollegium icke
kunnat finna tillräcklig anledning föreligga att ställa ratifikationsfrågan på
framtiden i avvaktan pa vad som eventuellt kunde komma att avtalas i fråga
om semester för befälets del. För flertalet av de lägre befälskategorier, vilka
icke genom kollektivavtal vore tillförsäkrade 18 dagars semester, komme de
särskilda lagbestämmelserna om förlängd semester för arbetstagare med särskilt
pressande arbete, vartill räknades skiftarbete nattetid, säkerligen att i
regel medföra rätt till minst den ytterligare semester som krävdes enligt
konventionen, ehuru denna något tillfällighetsbetonade ordning formellt sett
icke kunde tjäna sasom grundval för ratificering. Vid nu angivna förhållanden
och då, såvitt anginge menigt sjöfolk, de svenska lagbestämmelserna
i deras helhet betraktade enligt kollegii bedömande innebure icke oväsentligt
större förmåner än konventionen avsåge, borde för Sveriges del anledning
att ratificera konventionen icke vara för handen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

Socialpolitiska delegationen finner i anslutning till vad sjömanskommittén
anfört, att en närmare utredning borde företagas beträffande Sveriges möjligheter
att ansluta sig till konventionen.

Konventionen nr 73 angående läkarundersökning av sjömän.

Konventionen nr 73, vilken äger tillämpning å handelsfartyg med en bruttodräktighet
av 200 registerton eller mera, åsyftar att skapa garanti för fysisk
yrkesduglighet och ett gott hälsotillstånd bland sjömännen genom föreskrift
om läkarintyg såsom villkor för anställning i skeppstjänst. Utfärdandet
av intyget, vars huvudinnehåll angives i konventionen, skall föregås av
undersökning av legitimerad läkare. Intyget skall ha en giltighet av högst 2
år eller, såvitt angår färgsinnet, högst 6 år.

Gällande svenska bestämmelser äro att finna dels i sjömanslagens 26 §,
varest stadgas plikt för sjöman att på anmodan av befälhavaren underkasta
sig läkarundersökning, dels i sjölagens 32 §. Enligt sistnämnda lagrum åligger
det befälhavaren att tillse att den, som nyttjas såsom utkiksman eller
rorsman, enligt läkarintyg, ej över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne
samt tillräcklig syn- och hörselförmåga. Mera ingående läkarundersökning
kräves dels för att bliva inskriven vid sjömanshus, för vilket erfordras
bl. a. läkarintyg, ej över sex månader gammalt (sjömanshuskungörelsen den
9 juni 1939, 12 §), dels för att vinna anställning å fartyg i nordsjö- och vidsträcktare
fart. För dylik anställning erfordras likaledes läkarintyg, som i
allmänhet skall vara utfärdat under loppet av de sista sex månaderna (förordning
i ämnet den 22 maj 1925). Vidare finnas beträffande personer under
aderton år bestämmelser om läkarintyg, ej över tolv månader gammalt, såsom
villkor för anställning å fartyg i fart utanför svenskt farvatten (med
viss utsträckning). Utom i fråga om intyget för utkiksman och rorsman är
särskild varaktighetstid för nu omförmälda intyg icke stadgad. Annan skyldighet
att fortlöpande underkasta sig läkarundersökning än som kan följa
av stadgandet i 26 § sjömanslagen finnes sålunda ej. Utöver omnämnda bestämmelser
finnas särskilda föreskrifter rörande läkarundersökning och hälsotillstånd
såsom villkor för befälsbehörighet ävensom detaljbestämmelser rörande
läkarundersökningens verkställande, intygens innehåll, avgifter m. in.

Frågan om läkarintyg för sjöfolk är på grund av Kungl. Maj:ts beslut den
15 juni 1945 föremål för utredning av kommerskollegium och medicinalstyrelsen
gemensamt. Spörsmålet om kraven på synförmågan in. in. för vissa
kategorier ombordanställda har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari
1946 upptagits till särskild utredning av sakkunniga, vilka tillkallats inom
socialdepartementet (synkravskommiltén). Kommitténs uppdrag avser utredning
av fordringarna på synförmågan för anställda i allmänhet jämte därmed
sammanhängande frågor.

Sjömanskommittén erinrar om att de spörsmål, som sammanhängde med
det i konventionen nr 73 behandlade ämnet, dels innefattades i det av Kungl.
Maj:t åt kommerskollegium och medicinalstyrelsen gemensamt lämnade upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

draget att verkställa översyn av gällande bestämmelser rörande läkarintyg för
sjöfolk och dels inginge i kommitténs allmänna uppdrag. Då saken sålunda
vore under behandling i ett vidare sammanhang, borde det icke vara ändamålsenligt
att för särskild prövning utbryta den speciella fråga konventionen
gällde, utan syntes det kommittén lämpligast att även frågan om denna
konventions ratificering finge anstå och upptagas till prövning framdeles.

I detta sammanhang må nämnas, att sjömanskommittén, sedan förenämnda
yttrande avgivits, i ett den 15 april 1947 dagtecknat betänkande (SOU
1947: 29) bland annat behandlat frågan om hälsokontroll för sjöfolk. Kommittén
har därvid framfört förslag, som åsyfta att åstadkomma fortlöpande
övervakning av sjöfolkets hälsotillstånd, grundad på regelbundet återkommande
läkarundersökningar såsom villkor för anställning i sjömansyrket.
Dessa förslag innebära, att hälsocentraler skulle upprättas i vissa hamnar.
Till centralerna skulle anknytas s. k. förtroendeläkare på andra orter, varjämte
en central bokföring skulle anordnas för alla företagna läkarundersökningar.
Kommittén, vars förslag blott utgöras av mera allmänna riktlinjer,
har hemställt, att Kungl. Maj :t måtte anbefalla medicinalstyrelsen att i samråd
med kommerskollegium utarbeta förslag till hälsokontroll för sjöfolk
på grundval av kommitténs utredning.

Kommerskollegium hemställer i likhet med sjömanskommittén, att beslut
om ratificering av konventionen nr 73 måtte få tills vidare anstå.

Socialpolitiska delegationen ansluter sig till vad sjömanskommittén och
kommerskollegium anfört.

Konventionen nr 74 angående behörighetsbevis för matroser och rekommendationen
nr 77 angående anordnande av utbildning till sjötjänst.

Konventionen nr 74 föreskriver, att den som anställes ombord å fartyg
såsom matros skall inneha särskilt behörighetsbevis. Sådant bevis må endast
utfärdas till den som är lägst 18 år och tjänstgjort till sjöss minst 36 månader
samt därefter undergått föreskriven prövning. Prövningen skall vara
av praktisk natur och avse sjömanskap och förmåga att fullgöra varje åliggande
— däri inbegripet livbåttjänst — som kan ankomma på däcksbesättningen
med undantag av styrmän, arbetsförmän och specialister. Prövningen
skall så anordnas att den jämväl kan berättiga till certifikat för livbåtman
enligt 1929 års internationella sjöfartssäkerhetskonvention. Den som
genomgått yrkeskurs må tillgodoräkna sig denna tid såsom del av sjötjänsten,
och den som erhållit utbildning å skolskepp och tjänstgjort 18 månader
å dylikt fartyg är utan ytterligare sjötjänst berättigad till behörighetsbevis.
Bevis må jämväl tilldelas en var som före konventionens ikraftträdande
tjänstgjort såsom matros eller arbetsförman å däck.

Konventionen uppställer icke något krav på genomgång av särskild yrkesskola
för att få avlägga det föreskrivna kompetensprovet, utan en var
som visar sig inneha erforderliga kunskaper och färdigheter kan erhålla
matrosbehörighet. Enär behörighetskraven kunna återverka på rekrytering -

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

en, har emellertid konventionen kompletterats med rekommendationen nr 77.
Denna rekommendation, vars allmänna plan har till sytte att väcka intresse
för sjöfarten och göra sjömansyrket tilldragande, tager dock icke sikte enbart
på matrosutbildning. Den åsyftar även, att åtgärder från det allmännas
sida skola vidtagas för att befordra yrkesutbildningen för sjömän i allmänhet
i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i rekommendationen. De
åtgärder rekommendationen särskilt anvisar äro följande, nämligen samordnande
av olika institutioners verksamhet för yrkesutbildning för sjömän,
planläggning av utbildningen med beaktande främst av sjöfolkets intresse
och sjöfartsnäringens behov av arbetskraft, anordnande av repetitions- och
fortbildningskurser, kurser för specialutbildning samt korrespondenskurser,
hjälp åt ekonomiskt mindre bärkraftiga genom stipendier, understöd, avgiftsnedsättning
in. m. samt slutligen upplysningsverksamhet för att sprida
kännedom om förefintliga utbildningsmöjligheter och därmed förenade förmåner
och framtidsutsikter.

Krav på särskild behörighet för att vinna anställning såsom matros eller
i befattning, som icke är att hänföra till befälskategorien, finnes för närvarande
i svensk lag eller författning endast i fråga om livbåtmanskap å
maskindrivet passagerarfartyg i nordsjö- och vidsträcktare fart. I 4 § förordningen
den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg har sålunda föreskrivits innehav av intyg rörande kännedom
om och färdighet i manövrering av livbåtar m. m. såsom villkor
för att anses såsom godkänd båtman, av vilken kategori visst antal skall
finnas ombord å fartyg av nyssnämnda slag. Det må emellertid anmärkas,
att enligt gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och
Svenska sjöfolksförbundet kräves 36 månaders sjötjänst såsom villkor för
anställning i den manskapsgrad, i vilken matroslön utgår.

Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats vid behandlingen av
konventionerna nr 68 och 69 äro förutsättningarna för utveckling av yrkesutbildningen
för sjöfolk tillrättalagda genom statsmakternas beslut 1946 om
inrättande av utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt om statsbidrag
till dylika kurser (kungörelse den 14 juni 1946, nr 419).

Initiativet till inrättande av sjömansskolor är liksom beträffande yrkesskolor
i allmänhet, såsom förut nämnts, överlämnat åt kommunerna. Statens
medverkan är emellertid på förhand säkerställd för varje skola, som
efter Kungl. Maj ds medgivande inrättas för praktisk och teoretisk yrkesutbildning
för sjömän. Med sjömän förstås härvid menigt sjöfolk för fartygs
däcks-, maskin- och köksavdelningar. Avsikten är att dylik utbildning
skall med bidrag av statsmedel anordnas vid kommunala anstalter för yrkesundervisning
eller centrala verkstadsskolor. Å envar av de tre utbildningslinjerna
skall utbildningen bedrivas i en lägre och en högre kurs, båda främst
avsedda för sjömän som redan kommit in i yrket. För utbildning av köksperscnal
må därjämte kunna anordnas en särskild nybörjarkurs. Undervisningen
är avgiftsfri, såvida Kungl. Maj.t ej annorlunda bestämmer. Om det

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

befinnes erforderligt att inrätta internat för elever vid sjömansskola, kan
statsbidrag erhållas jämväl för detta ändamål, varvid dock förutsättes prövning
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Sådant statsbidrag kan avse anskaffande
såväl av lokaler för intematet som inventarier och inredning till
desamma. Bidrag utgår efter samma grunder som tillämpas beträffande
elevinternat vid central verkstadsskola. Vidare kunna sjömansskolomas
elever erhålla stipendier ävensom bidrag till kostnaderna för resor till och
från den ort där sjömansskolan är belägen.

Enligt den utredning, som legat till grund för statsmakternas beslut i ämnet,
borde bidragen av statsmedel till engångskostnader för inrättande av
sjömansskolor — bortsett från kostnader för elevinternat — uppgå till i runt
tal 1 540 000 kronor. Kostnaderna för statsbidrag till driften av fyra fullständiga
sjömansskolor ha uppskattats till omkring 223 000 kronor årligen.
För ifrågavarande båda ändamål ha för budgetåret 1946/47 anvisats 150 000
respektive 100 000 kronor.

De ekonomiska förutsättningarna för inrättande av sjömansskolor och begagnande
av de utbildningsmöjligheter, som där erbjudas, äro sålunda ganska
gynnsamma. Såsom tidigare angivits har hittills emellertid endast en sådan
skola kommit till stånd, nämligen i Göteborg.

Sjömanskommittén yttrar, att frågan om ratificering av konventionen icke
kunde avgöras, förrän sjömansskolorganisationen hunnit utvecklas och verka
någon tid, så att man kunde bedöma möjligheten att på grundval därav
stadga särskilda kompetensfordringar för matroser. Vad rekommendationen
beträffar anser kommittén denna icke för närvarande påkalla ytterligare åtgärder
för vårt lands vidkommande.

Kommerskollegium säger sig liksom i fråga om konventionen angående
behörighetsbevis för skeppskockar ha funnit ställningstagande till frågan
om ratificering av konventionen nr 74 böra anstå i avvaktan på utvecklingen
av sjömansskolorna och de erfarenheter som i praktiken kunde vinnas beträffande
utbildningen genom dessa statsunderstödda yrkesskolor.

Beträffande rekommendationen nr 77 anför kollegium, att i Sverige vidtagna
åtgärder för utbildning till sjötjänst i allt väsentligt motsvarade de
önskemål som kommit till uttryck i rekommendationen. Denna borde därför
enligt kollegii mening icke i och för sig giva anledning till förslag om
någon ytterligare åtgärd från statsmakternas sida. Kollegium tillägger, att
frågan om sjöfolkets yrkesutbildning självfallet i fortsättningen komme att
ägnas uppmärksamhet av vederbörande svenska myndigheter.

Socialpolitiska delegationen framhåller i likhet med sjömanskommittén och
kommerskollegium, att ett ställningstagande till konventionen för Sveriges
del borde anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

Konventionen nr 75 angående besättningens bostäder å fartyg och rekommendationen
nr 7» angående skyldighet för redare att tillhandahålla säng- och mässutrustning
jämte andra artiklar åt besättningen.

Konventionen nr 75 gäller i huvudsak maskindrivna handelsfartyg med
en bruttodräktighet av 500 registerton eller mera. Dock skall konventionen,
där så är skäligt och lämpligt, tillämpas jämväl å fartyg med en bruttodräktighet
mellan 200 och 500 ton. Såsom huvudregel gäller att existerande
fartyg äro undantagna från konventionens tillämpning (art. 18). Beträffande
färdigställt fartyg, som omregistreras eller å vilket under vissa förutsättningar
vidtagas väsentliga konstruktiva förändringar eller större reparationer,
må dock vederbörande myndighet påfordra ändringar för att bringa
1''atyget i överensstämmelse med konventionens fordringar. Motsvarande bestämmelse
gäller i visst fall även i fråga om fartyg under byggnad eller ombyggnad.
1 samtliga fall bör myndigheten höra berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

I rekommendationen nr 78 föreslås åtgärder i syfte att utrustningspersedlar
av olika slag såsom lakan, filtar, täcken, mässutrustning m. in. genom
redarnas försorg böra tillhandahållas sjömännen.

Den bostadsstandard konventionen nr 75 åsyftar att genomföra motsvarar
i stort sett den, som å flertalet svenska handelsfartyg åstadkommits genom
tillämpning av kungörelsen den 30 juni 1943 angående bostäder m. m.
å fartyg för ombord anställda. Emellertid företer konventionen ett avsevärt
antal, ehuru mindre betydande avvikelser från bestämmelserna i bostadskungörelsen
i såväl skärpande som mildrande riktning. Bland skärpningarna
må särskilt framhållas fordringarna i följande avseenden (§-hänvisningarna
avse bestämmelserna i bostadskungörelsen): sovrums belägenhet (art. 10:
1—3, jämför 5 §); höjd i sovrum (art. 10: 7, jämför 6 § 3 mom.); kojstorlek
(art. 10: 16, jämför 7 § 1 mom.); storlek av klädskåp (art. 10:22, jämför
15 § 1 mom.); två mässrum för manskap (art. 11:3, jämför 16 § 1
mom.); rekreationsutrymmen (art. 12, jämförlig bestämmelse saknas); antalet
vattenklosetter (art. 13:1—5, jämför 19 § 1 och 3 inom.); antalet
duschar (art. 13:4, jämför 18 §); varmt färskt vatten (art. 13:6, jämför
18 §); anordningar för klädtvätt och klädtorkning (art. 13: 13 och 14, jämförlig
bestämmelse saknas); sjukrum å fartyg som ej går i oceanfart (art.
14:1, jämför 20 § 1 inom.); sjukrums vattentillförsel (art. 14:3, jämförlig
bestämmelse saknas); och klosett för sjukrum (art. 14:5, jämförlig bestämmelse
saknas).

Sjömanskommittén har uttalat, att kommittén icke kunde finna något hinder
för att Sverige ratificerade ifrågavarande konvention, er.är å ena sidan
existerande fartyg principiellt vore undantagna från konventionens tilllämpning
och å andra sidan konventionens strängare bestämmelser icke
vore sådana att deras tillämpning med avseende å nya fartyg icke skulle
kunna godtagas. Kommittén förordade därför, att så måtte ske. — BeträfBilmng
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 321. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 321

fande rekommendationen nr 78 har kommittén anmärkt, att i rekommendationen
behandlat ämne vore föremål för reglering i kollektivavtal mellan vederbörande
organisationer.

Sveriges redareförening har i sitt inledningsvis omnämnda särskilda yttrande
framfört anmärkningar gentemot vissa bestämmelser i bostadskonventionen,
vilka enligt föreningens mening innebure onödigt långtgående fordringar.
Föreningen framhåller därvid särskilt konventionens föreskrifter om
att sovrum endast få förläggas midskepps eller akterut, dt särskilt torkrum
skall inredas i alla fartyg oavsett storleken, att sjukhytt skall finnas,
jämväl å fartyg som gör korta resor och att till denna hytt skall höra separat
klosettrum. Föreningen förklarar sig icke kunna finna grundade skäl
att vidtaga sådana utvidgningar av gällande svenska bestämmelser och
betonar, att den höga bostadsstandarden i svenska fartyg vore allmänt erkänd
bland alla sjöfarande nationer och ansedd som ett mål att eftersträva.
Det vore därför förklarligt, fortsätter föreningen, att man å svenskt
redarhåll icke funne det påkallat att införa längre gående föreskrifter, helst
som den nya bostadskungörelsen trätt i kraft så sent som den 1 januari 1944.
Om man likväl icke skulle motsätta sig en anslutning från vårt lands sida
till konventionen, måste enligt föreningens mening den absoluta förutsättningen
uppställas, att artikel 18 gåves en sådan tillämpning, att redan existerande
fartyg icke berördes av konventionen. Det vore i högsta grad obilligt
att kräva, att de fartyg, vilka inrättats efter de nya svenska bostadsbestämmelserna
eller eljest kunnat godkännas enligt författningen, om någon tid
ånyo skulle nödgas vidtaga ändringar i avseende å bostäderna.

Föreningen framhåller slutligen, att ikraftträdandet av konventionens föreskrifter
för Sveriges del borde göras beroende av att länder med vilka
svensk sjöfart i främsta rummet konkurrerade, nämligen Danmark, Finland,
Nederländerna, Norge, Storbritannien och Amerikas förenta stater, jämväl
anslöte sig till konventionen.

Kommerskollegium har för egen del uttalat, att kollegium — med hänsyn
till att konventionen lämnade en ratificerande stat fullt fria händer i fråga
om behandlingen av existerande fartyg, vilka sålunda principiellt vore undantagna
från konventionens tillämpningsområde — icke kunde finna någon
av de bestämmelser som innehölle strängare fordringar än gällande svenska
författningar vara av beskaffenhet att böra avhålla Sverige från att ratificera
konventionen. Kollegium finge för den skull föreslå, att konventionen måtte
ratificeras för vårt lands del. Därest så skulle ske, borde uppdrag snarast
möjligt lämnas kollegium att utarbeta förslag till författningar, som erfordrades
för att effektuera konventionens fordringar. Någon författning, som
nödvändiggjorde riksdagens medverkan, vore, såvitt kollegium kunnat finna,
ej erforderlig.

Vad rekommendationen nr 78 beträffar konstaterar kommerskollegium, att
däri avsedda förmåner redan nu i huvudsak komme flertalet sjömän å
svenska fartyg till godo enligt kollektivavtal eller sedvänja. Någon särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. 19

författningsföreskrift i anledning av rekommendationen syntes därför icke
vara påkallad.

Socialpolitiska delegationen säger sig, under hänvisning till vad sjömanskommittén
och kommerskollegium yttrat, kunna tillstyrka ratificering av
konventionen.

Konventionen nr 70 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Konventionen nr 76 gäller maskindrivna handelsfartyg med en bruttodräktighet
om 500 registerton eller mera.

I fråga om hyror (avd. II) fastställer konventionen såsom grundhyra för
en matros för månad räknat ett belopp av minst 16 pund sterling eller 64
USA-dolIar eller motsvarande värde i annat lands valuta. I anslutning till
detta huvudstadgande meddelas föreskrifter dels beträffande beräkning av
grundhyra i vissa särskilda fall, dels beträffande kursrelationerna mellan
olika valutor och förfaringssättet vid ändringar i växelkurserna in. in.

Beträffande arbetstiden ombord (avd. III) innebära konventionens föreskrifter
i fråga om befäl och manskap inom däcks-, maskin- samt radioavdelningarna
i stort sett tillämpning av 8-timmarsdagen och 48-timmarsveckan.
Å fartyg i fjärrtrafik skall sålunda arbetstid överstigande 8 timmar per dygn
betraktas såsom övertid, för vilken särskild ersättning skall utgå. Ifall det
totala antalet arbetstimmar under en vecka överstiger 48 -— med undantag
för tid som betraktas såsom övertid — skall i enlighet med vad som kan
överenskommas genom kollektivavtal mellan redar- och sjöfolksorganisationer
kompensation lämnas i form av fritid i hamn eller annorledes. För fartyg
i närtrafik skall vidare enligt konventionen den ordinarie arbetstiden
utgöra till sjöss högst 24 timmar under en period av två dygn i följd och i
hamn högst 2 timmar på söndagar samt högst 8 timmar övriga dagar. För
arbetstid därutöver skall övertidsersättning utgå. Under en period av två
veckor i följd skall den ordinarie arbetstiden utgöra högst 112 timmar (eller
sålunda genomsnittligt 8 timmar per dygn). För arbetstid utöver nämnda
timantal — övertidsarbete oräknat — skall kompensation lämnas genom fritid
i hamn eller annorledes i enlighet med kollektivavtal. — I fråga om personer
tillhörande ekonomiavdelningen innehåller konventionen särskilda bestämmelser,
dels för passagerarfartyg och dels för andra fartyg. Dessa bestämmelser
medgiva en något längre arbetstid än för den egentliga besättningen
men innebära en väsentlig begränsning av den ordinarie arbetstiden i jämförelse
med vad som hittills i allmänhet praktiserats inom handelsflottorna.

Vad angår bemanningen (avd. IV), innehåller konventionen allenast en
allmänt avfattad klausul av innebörd att fartyg skall vara bemannat på ett
tillfredsställande sätt, ägnat att dels tillgodose säkerhetens krav, dels möjliggöra
tillämpning av konventionens arbetstidsföreskrifter och dels förhindra
överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste
mån begränsa övertidsarbete. För handläggning av frågor rörande fartygs
bemanning kräver konventionen att det upprättas en särskild organisation, i
vilken representanter för redarna och sjömännen skola medverka.

Kunyl. Alaj:ts proposition nr 321.

Konventionen innehåller, såsom tidigare angivits, klausul om ratificering
på grundval av kollektivavtal.

I jämförelse med den reglering av arbetstiden, som enligt gällande sjöarbetstidslag
är tillämplig för svenska fartyg, innebär konventionen i stora drag
följande.

För fartyg i fjärrtrafik kommer en tillämpning av konventionen att medföra
utsträckning av regeln om 8 timmars arbetsdag å fartyg med en bruttodräktighet
understigande 2 000 registerton, såvitt angår däcksbesättningen,
samt å fartyg med en bruttodräktighet av högst 700 registerton vad beträffar
maskinbesättningen. Detta innebär, att inom nämnda fartygsgrupper, vilka
huvudsakligen äro att hänföra till den svenska trampsjöfarten, övergång
måste ske från tvåvaktssystemet till trevaktssystemet med därav följande
ökning av bemanningen. En väsentlig skiljaktighet utgör vidare konventionens
krav på kompensation i en eller annan form för söndagar till sjöss.

Beträffande fartyg i närtrafik medgiver den i konventionen föreslagna
regleringen i fråga om däcks- och maskinbesättningen, att tvåvaktssystemet
till sjöss bibehålies. I konventionen kräves dock kompensation för arbetstid,
som för längre perioder räknat (14 dagar) genomsnittligt överstiger 8 timmar
om dagen. Motsvarande tid enligt den svenska lagen är 9 timmar per
dygn i genomsnitt för vecka räknat.

I fråga om ekonomipersonalen skiljer sig den enligt konventionen föreslagna
regleringen i väsentliga avseenden från den svenska sjöarbetstidslagen
beträffande såväl lastfartyg som passagerarfartyg oberoende av om de gå i
fjärr- eller närtrafik. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt att påpeka
att, medan ekonomipersonalens ordinarie arbetstid enligt sjöarbetstidslagen
å söckendagar till sjöss samt å ankomst- och avgångsdagar är 10 timmar
å lastfartyg och 12 timmar å passagerarfartyg, konventionen i nämnda
fall medger högst 9 respektive 10 timmar. Vidare må nämnas, att å fartyg i
närtrafik ordinarie arbetstid enligt den svenska lagen utgör högst 24 timmar
för två dygn i följd såväl till sjöss som i hamn. Konventionen medger i
motsvarande fall i fråga om ekonomipersonalen en arbetstid av högst 9 timmar
å lastfartyg och högst 10 timmar å passagerarfartyg till sjöss samt å ankomst-
och avgångsdagar samt föreskriver en väsentligt kortare arbetstid när
fartyget ligger i hamn.

Sjömanskommittén har erinrat om att arbetstids- och bemanningsfrågoma
utgjorde en central del av kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén hade
emellertid hittills icke haft tillfälle att upptaga dessa frågor annat än till förberedande
behandling och följaktligen icke ännu kunnat föranstalta om för
deras bedömande erforderliga utredningar. Vid sådant förhållande kunde kommittén
icke heller för närvarande taga ställning till spörsmålet om Sveriges
anslutning till ifrågavarande konvention respektive härför erforderliga ändringar
i den svenska sjöarbetstidslagen och andra författningar. Kommittén
finge därför — under erinran tillika om att sjöarbetstidslagen och därmed
sammanhängande frågor hörde till det lagstiftningsområde som ansetts böra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

så långt ske kunde, göras till föremål för gemensam nordisk behandling —
hemställa, att frågan om ratificering av konventionen måtte få anstå i avvaktan
på resultatet av erforderligt utredningsarbete på området samt nordiskt
samråd i berörda ämnen.

Kommerskollegium framhåller att grundval saknades för ställningstagande
till frågan om Sveriges anslutning till ifrågavarande konvention, innan de
av sjömanskommittén omförmälda utredningarna verkställts och förslag
till eventuellt erforderliga författningsändringar efter nordiskt samråd framlagts.
Kollegium hemställer därför i likhet med sjömanskommittén, att med
avgörande i saken måtte få tills vidare bero.

Socialpolitiska delegationen förklarar sig under hänvisning till pågående
utredning i likhet med sjömanskommittén och kommerskollegium finna, att
frågan om Sveriges ställningstagande till konventionen borde anstå.

Departementschefen.

Enligt Internationella arbetsorganisationens stadga skall envar medlemsstat
inom ett år eller i särskilda fall inom aderton månader från avslutandet
av ett konferenssammanträde underställa å sammanträdet antagna konventioner
och rekommendationer medlemsstatens lagstiftande församling. Med
hänsyn till denna bestämmelse böra de vid Internationella arbetskonferensens
tjugoåttonde sammanträde fattade besluten underställas den nu församlade
riksdagen.

Konventionerna angående kosthåll och utspisning, behörighetsbevis för
skeppskockar, social trygghet, läkarundersökning samt hyror, arbetstid och
bemanning beröra i stor utsträckning ämnen, som nu utredas. Utredningarna
väntas inom en snar framtid resultera i förslag till författningsföreskrifter
eller andra åtgärder med syfte att förbättra sjöfolkets arbets- och levnadsförhållanden.
I yttrandena har på grund härav föreslagits, att konventionerna
för närvarande icke skulle ratificeras. Jag ansluter mig till denna mening.
Enär det framstår såsom önskvärt att skapa förutsättningar för ratifikation
vid en senare tidpunkt finner jag det dock angeläget, att de i konventionerna
uttryckta principerna beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet i den utsträckning
så kan befinnas möjligt och lämpligt.

I fråga om konventionen angående behörighetsbevis för matroser har i yttrandena
framhållits, att beslut om ratificering borde anstå i avvaktan på att
sjömansskolorganisationen hunnit utvecklas mera än som hittills skett. Jag
finner denna uppfattning befogad och förordar sålunda att frågan om ratificering
ställes på framtiden.

Beträffande konventionen angående pensionering av sjömän har i remisssvaren
yttrats, att konventionen företedde så väsentliga skiljaktigheter från
det svenska pensioneringssystemet, att det icke kunde anses lämpligt att för
Sveriges del antaga konventionen. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt
i yttrandena anförts rörande denna konvention avstyrker jag ratificering av
densamma. .lag vill i detta sammanhang erinra om att den nu församlade
riksdagen i skrivelse (nr 147) hemställt om utredning rörande möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

att ernå förbättring av pensioneringen för sjöfolk av manskapsklass. Det är
min avsikt att snarast utverka bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att
utreda denna fråga.

Konventionen angående semester med bibehållen hyra för sjömän visar
stora överensstämmelser med den svenska semesterlagstiftningen. Vissa påfallande
skillnader finnas dock. Den mest betydelsefulla olikheten är att
konventionen innehåller regler om längre semester för befäl än för manskap,
medan den svenska lagstiftningen icke upptager annan skillnad mellan olika
arbetstagargrupper än att vissa arbetstagare med särskilt påfrestande arbete
äga rätt till längre semester än arbetstagare i övrigt. På grund bland annat
av att konventionen och den svenska lagstiftningen sålunda i principiellt hänseende
avvika från varandra har kommerskollegium föreslagit, att konventionen
icke skulle ratificeras. Sjömanskommittén och socialpolitiska delegationen
ha däremot förordat, att frågan om ratifikation skulle ställas på framtiden.
Sjömanskommittén har därvid särskilt hänvisat till möjligheten av ratifikation
på grundval av kollektivavtal vid sidan av lagstiftningen. Med
hänsyn till att konventionens bestämmelser, såsom av det anförda framgår,
icke överensstämma med en grundläggande princip i vår semesterlagstiftning
finner jag, liksom kommerskollegium, att konventionen icke bör ratificeras.

Konventionen angående besättningens bostäder upptager icke väsentligt
strängare regler än gällande svenska bestämmelser i ämnet. Stadgandena i
konventionen gälla i främsta rummet fartyg, som nybyggas. Beträffande redan
existerande fartyg upptagas endast vissa regler, som envar medlemsstat
kan tillämpa efter gottfinnande. Med hänvisning huvudsakligen till dessa förhållanden
ha såväl sjömanskommittén som kommerskollegium och socialpolitiska
delegationen förordat att ratificering sker. För egen del biträder jag
denna uppfattning. Att såsom redareföreningen förordat göra särskilt förbehåll
för att även vissa andra länder ansluta sig till konventionen finner jag
icke påkallat.

Beträffande de föreliggande rekommendationerna finner jag för närvarande
icke skäl föreslå någon åtgärd från statsmakternas sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
vid dess tjugoåttonde sammanträde i Seattle år 1946 (sjätte
sjöfartskonferensen) antagna konventioner och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

J.-G. Nilsson.

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Bilar/a A.

Konvention (nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående kosthåll och utspisning för
fartygsbesättningar, vilken fråga utgör den fjärde punkten på dagordningen
för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angaende kosthall och
utspisning (för fartygsbesättningar), 1946» [Food and Catering (Ships’ Crews)
Convention, 1946].

Artikel 1.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
konvention gäller, är ansvarig för upprätthållandet av en tillfredsställande
standard för proviantering och utspisning för besättningarna å dess sjögående
fartyg, vare sig i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas
till befordran av last eller passagerare och som äro registrerade i ett territorium,
för vilket denna konvention gäller.

2. Genom nationell lagstiftning eller, där sådan icke givits, genom kollektivavtal
mellan arbetsgivare och arbetare skall fastställas vilka fartyg eller
slag av fartyg som i och för tillämpningen av denna konvention skola anses
såsom sjögående.

Artikel 2.

Följande åligganden skola, såvitt de icke behörigen fullgöras i kraft av
kollektivavtal, åvila därtill utsedd tillsynsmyndighet, nämligen:

a) utarbetande och tillämpning av regler rörande försörjningen med
proviant och vatten samt kosthållningen ävensom rörande konstruktion,
placering, ventilation, uppvärmning, belysning och utrustning av samt
vattenledningsinstallation i kabysser och andra för kosthållningen avsedda
utrymmen ombord, förråds- och kylrum däri inbegripna;

b) inspektion av proviant- och vattenförråd samt ombord befintliga
utrymmen, anordningar och utrustning för förvaring, behandling och tillredning
av kosten;

c) utfärdande av behörighetsbevis för sådan intendenturpersonal, för
vilken särskilda kvalifikationer äro föreskrivna;

d) studium av ändamålsenliga metoder för säkerställande av lämplig
proviantering och kosthållning samt utbildnings- och propagandaverksamhet
för spridande av kännedom om sådana metoder.

Artikel 3.

1. Tillsynsmyndigheten skall verka i nära samarbete med redar- och sjöfolksorganisationer
samt med riks- och lokalmyndigheter, som hava att taga

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

befattning med födoämnes- och hälsofrågor, samt må vid behov anlita dessa
myndigheters bistånd.

2. De skilda myndigheternas verksamhet skall så samordnas, att oreda eller
osäkerhet i fråga om deras inbördes kompetens icke uppstår.

Artikel 4.

Tillsynsmyndigheten skall förfoga över en fast kår av kompetent personal,
däribland inspektörer.

Artikel 5.

1. Varje medlemsstat skall vidmakthålla en lagstiftning angående kosthåll
och utspisning, åsyftande att säkerställa hälsa och välbefinnande för
besättningarna å de fartyg, som i art. 1 sägs.

2. Denna lagstiftning skall föreskriva:

a) en proviant- och vattenförsörjning, som med hänsyn till besättningens
storlek samt resans varaktighet och karaktär kan anses tillfredsställande
i fråga om mängd, näringsvärde, kvalitet och omväxling; b)

för en tillfredsställande utspisning erforderliga anordningar och
utrustning inom intendenturavdelningen å varje fartyg.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall innehålla föreskrift om tillsyn genom
tillsynsmyndighetens försorg å:

a) proviant- och vattenförråden;

b) utrymmen och utrustning för lagring och handhavande av proviant
och vatten;

c) kabyss och övriga inrättningar för tillredning och servering av måltider;
och

d) intendenturpersonalens kvalifikationer, i den mån sådana äro föreskrivna.

Artikel 7.

1. Nationell lagstiftning eller, där sådan icke givits, kollektivavtal mellan
företagare och arbetare skall innehålla föreskrift om tillsyn med bestämda
tidsmellanrum till sjöss att utövas av befälhavaren, eller en av honom för
ändamalet särskilt utsedd befälsperson, tillsammans med en ansvarig medlem
av intendenturavdelningen. Sådan tillsyn skall avse:

a) proviant- och vattenförråden;

b) utrymmen och utrustning för lagring och handhavande av proviant
och vatten ävensom kabyss och övriga inrättningar för tillredning
och servering av måltider.

2. Om varje sålunda verkställd tillsyn skall anteckning göras.

Artikel 8.

På skriftlig framställning av ett i nationell lagstiftning föreskrivet antal
medlemmar av besättningen eller viss del därav eller av en erkänd redareller
sjöfolksorganisation skall särskild inspektion verkställas av representanter
för ^ tillsynsmyndigheten i fartygets hemland. För att fartygets avgang
ej må fördröjas, skall sådan framställning göras så snart som möjligt
och senast tjugofyra timmar före fastställd avgång från hamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 9.

1. Inspektörerna skola äga befogenhet att framställa förslag till redaren
eller till befälhavaren eller annan ansvarig person i syfte att åstadkomma
förbättring av kosthållningen.

2. Den nationella lagstiftningen skall stadga ansvar för:

a) underlåtenhet av redare, befälhavare, medlemmar av besättningen
eller annan ansvarig person att rätta sig efter föreskrifterna i gällande
nationell lagstiftning; och

b) försök att hindra inspektör att utöva sina befogenheter.

3. Inspektörerna skola regelbundet till tillsynsmyndigheten avgiva rapport
å fastställt formulär beträffande sin verksamhet och resultatet därav.

Artikel 10.

. 1. Tillsynsmyndigheten skall årligen upprätta en rapport.

2. Årsrapporten skall avgivas så snart som möjligt efter redogörelseårets
utgång samt vara lätt tillgänglig för alla därav berörda sammanslutningar
och personer.

3. Exemplar av årsrapporten skola tillställas Internationella arbetsbyrån.

Artikel 11.

1. Utbildningskurser för intendenturpersonal å sjögående fartyg skola
anordnas antingen i godkända skolor eller på annat sätt, som kan godtagas
av redarnas och sjöfolkets organisationer.

2. Möjlighet skall beredas redan utbildade personer att genom fortbildningskurser
vidmakthålla och förkovra sina kunskaper.

Artikel 12.

1. Tillsynsmyndigheten skall insamla aktuella uppgifter rörande näringsfrågor
och metoder för inköp, lagring, konservering, tillredning och servering
av föda med särskilt avseende på kosthållningen ombord å fartyg.

2. Sådana uppgifter skola kostnadsfritt eller mot skälig avgift tillhanda hållas

tillverkare och försäljare av skeppsproviant och -utrustning, fartygsbefälhavare,
stuertar och kockar ävensom redare och sjöfolk^ samt deras
organisationer; uppgifterna skola publiceras på lämpligt sätt, såsom i form
av handböcker, broschyrer, affischer, tabeller eller annonser i facktidskrifter.
..

3. Tillsynsmyndigheten skall utfärda anvisningar i syfte att förhindra
slöseri med födoämnen, underlätta upprätthållande av erforderlig renlighet
samt säkerställa största möjliga arbetsbekvämlighet.

Artikel 13.

Tillsynsmyndigheten må i fråga om utfärdande av behörighetsbevis för
intendenturpersonal samt insamling och distribution av upplysningar överlåta
sin uppgift eller viss del därav till en organisation eller centralmyndighet,
som sysslar med uppgifter av liknande slag rörande sjöfolk i allmänhet.

Artikel lh.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 15.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 321. (Bilagor).

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav
minst fem länder med eu handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.
Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja
medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 16.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio
ar förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns
direktör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom
ett år efter utgången av den i föregående mom. nämnda tioårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 11.

1. Internationella arbetsbyråns direktör skall underrätta samtliga medlemmar
av Internationella arbetsorganisationen om alla registreringar av
ratifikationer och uppsägningar, som medlemmarna delgiva honom.

2. När direktören underrättar medlemmarna av organisationen om registreringen
av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta konventionen
i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksamma
på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 18.

Internationella arbetsbyråns direktör skall för registrering i enlighet med
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga tillställa Förenta Nationernas generalsekreterare
fullständiga upplysningar om alla ratifikationer och uppsägningar,
som registrerats av honom i enlighet med villkoren i föregående
artiklar.

Artikel 19.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 20.

1. För det fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande
revision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention oberoende av vad i art. 16 härovan stadgas;

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemsstaterna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande
form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat
densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 21.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Bilaga B.

Konvention (nr 69) angående behörighetsbevis för skeppskoekar.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående behörighetsbevis för skeppskockar,
vilken fråga innefattas i den fjärde punkten på dagordningen
för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni ar nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående behörighetsbevis
för skeppskockar, 1946» [Certification of Ships’ Cooks Convention,
1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention skall äga tillämpning å sjögående fartyg i allmän

eller enskild ägo, vilka yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare
och som äro registrerade i ett territorium, för vilket denna konvention
gäller. . .

Artikel 2.

I denna konvention skall benämningen skeppskock avse den person som
är direkt ansvarig för tillredningen av besättningens måltider.

Artikel 3.

1. Å fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, må icke någon anställas
såsom skeppskock, med mindre han innehar behörighetsbevis såsom
sådan, utfärdat i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar.

Kungi. Maj ds proposition nr 321. (Bilagor).

2. Vederbörande myndighet må medgiva undantag från bestämmelserna
i denna artikel, om myndigheten finner brist råda på behöriga skeppskockar.

Artikel 4.

1. Vederbörande myndighet skall vidtaga åtgärder för anordnande av
examensprövning och utfärdande av behörighetsbevis.

2. Behörighetsbevis må icke beviljas någon, med mindre han

a) uppnått av vederbörande myndighet föreskriven minimiålder;

b) tjänstgjort till sjöss under en av vederbörande myndighet föreskriven
minimitid; och

c) avlagt av vederbörande myndighet föreskriven examen.

3. Examensprövningen skall omfatta praktiskt prov på elevens kunnighet
i matlagning, kännedom om olika födoämnens näringsvärde, uppgörande av
omväxlande och väl avvägda matsedlar samt handhavande och förvaring av
proviantförråd ombord.

4. Examensprövningen må ledas och behörighetsbevis utfärdas antingen
av vederbörande myndighet eller under denna myndighets tillsyn av godkänd
skola för utbildning av kockar eller annan godkänd institution.

Artikel 5.

Artikel 3 i denna konvention skall äga tillämpning efter utgången av högst
tre år, räknat från dagen för konventionens ikraftträdande för det territorium.
där fartyget är registrerat, dock att i fråga om sjöman, som kan tillförlitligen
styrka, att han har två års tjänst som skeppskock före utgången
av nämnda treårsperiod, intyg om sådan tjänst må godtagas såsom likvärdigt
med föreskrivet behörighetsbevis, om så genom nationell lagstiftning
stadgas.

Artikel 6.

Vederbörande myndighet må förordna om godtagande av behörighetsbevis,
som utfärdats i annat land.

Artikel 7.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 8.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal. Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav
minst fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en million bruttoregisterton.
Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja
medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 9—14.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava hår
uteslutits.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Bilaga C.

Konvention (nr 70) angående social trygghet för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående social trygghet för sjömän, vilken
fråga utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni ar nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angåede social trygghet
för sjömän, 1946» [Social Security (Seafarers) Convention, 1946],

Artikel 1.

1. I denna konvention

a) omfattar begreppet »sjöman» varje person, anställd ombord a
sjögående fartyg, annat än krigsfartyg, som är registrerat i territorium,
för vilket denna konvention gäller;

b) skall begreppet »anhörig» anses hava den betydelse, som bestämmes
genom nationell lagstiftning; och

c) avser uttrycket »hemförskaffning» transport till hamn, till vilken
sjömannen enligt nationell lagstiftning är berättigad att bliva återsänd.

2. Varje medlemsstat må i sin nationella lagstiftning göra de undantag,
som anses nödvändiga med hänsyn till:

a) person anställd ombord å:

1) fartyg, som tillhör offentlig myndighet, när sådant fartyg icke
nyttjas i handelssjöfart;

2) kustfiskefartyg;

3) fartyg med en bruttodräktighet understigande 25 register ton;

4) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;
och

5) i Indien registrerade fartyg med en bruttodräktighet icke överstigande
300 registerton, som nyttjas i »home trade», för en
period av högst fem år räknat från dagen för registreringen
av Indiens ratifikation av denna konvention;

b) medlemmar av redarens familj;

c) lotsar, som ej tillhöra besättningen;

d) personer anställda ombord å fartyg av annan arbetsgivare än
redaren, med undantag av radiotelegrafister och ekonomipersonal;

e) personer, som sysselsättas i hamn men vanligen icke utföra arbete
ombord dä fartyget är till sjöss;

f) befattningshavare i tjänst hos offentlig myndighet, vilka åtnjuta i
huvudsak minst lika goda förmåner som förutsättas i denna konvention; -

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

g) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som endast
erhålla nominell lön;

h) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning.

3. Där någon i denna konvention bestämd förmån säkerställes på annat
sätt än genom nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömans sjukdom,
skada eller död, må genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal göras sådana
ytterligare undantag, som anses nödvändiga i fråga om rätt till dylik
iörmån, resp. förpliktelse att lämna bidrag, såvitt angår:

a) personer, som avlönas uteslutande med andel i vinsten;

b) personer anställda ombord å fiskefartyg, för vilka icke redan
undantag medgivits enligt mom. 2 a) 2) i denna artikel, eller å sälfångs
tf artyg;

c) personer anställda ombord å valfångstfartyg, flytande kokerier
eller transportfartyg eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande
företag på villkor fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation
slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag,
innehållande bestämmelser angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor; d)

personer anställda ombord å fartyg, som icke yrkesmässigt nyttjas
till befordran av last eller passagerare; och

e) personer anställda ombord å fartyg med en bruttodräktighet understigande
200 registerton.

Artikel 2.

1. Sjömän och deras anhöriga, vilka äro bosatta och verkligen uppehålla
sig inom en medlemsstats territorium, skola på grund av vederbörande sjömans
anställning ombord å fartyg, som är registrerat i samma medlemsstats
territorium, åtnjuta följande förmåner:

a) sjömän skola vara berättigade till sjukvårdsförmåner, som med
hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning och varaktighet
äro minst lika fördelaktiga som de, vartill industriarbetare äro berättigade.
Skulle industriarbetare icke vara berättigade till sådana förmåner,
skola sjömännen ändock vara berättigade till lämplig och tillräcklig
sjukvård;

b) sjömän skola vid arbetsoförmåga (vare sig den är förorsakad av
yrkesskada eller ej), arbetslöshet och ålderdom vara berättigade till
kontantunderstöd, som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande,
belopp och varaktighet icke äro mindre fördelaktiga än de, vartill industriarbetare
äro berättigade. Skulle industriarbetare ej vara berättigade
till kontantunderstöd vid arbetsoförmåga (vare sig den är förorsakad
av yrkesskada eller ej), skola sjömännen ändock vara berättigade
till dylika förmåner, beräknade efter sjömannens och hans anhörigas
behov och under hänsynstagande till landets levnadsstandard;

c) sjömans anhöriga skola vara berättigade till sjukvårdsförmåner,
som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning och
varaktighet äro minst lika fördelaktiga som de, vartill industriarbetares
anhöriga äro berättigade;

d) vid en sjömans död skola hans anhöriga vara berättigade till
kontantunderstöd, som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande,
belopp och varaktighet äro minst lika fördelaktiga som de, vartill
industriarbetares anhöriga äro berättigade; skulle industriarbetares anhöriga
ej vara berättigade till kontantunderstöd vid arbetarens död,
skola sjömäns anhöriga ändock vara berättigade till dylika förmåner,

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

beräknade efter deras behov och under hänsynstagande till landets
levnadsstandard.

2. För det fall sjukvårdsförmåner eller kontantunderstöd äro tillförsäkrade
sjömän och deras anhöriga enligt något för dem speciellt tillämpligt
system, skola härför gällande regler (andra än sådana, som avse redarens
ansvarighet) på lämpligt sätt samordnas med eller avpassas efter förefintligt
för industriarbetare och deras rättsinnehavare tillämpligt system av
motsvarande slag, innefattande förmåner, som äro minst lika fördelaktiga
med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning eller belopp samt
varaktighet.

Artikel 3.

1. Sjöman, som är bosatt i det territorium, där fartyget är registrerat,
och som blir kvarlämnad i annat territorium till följd av skada, åsamkad
under tjänstgöring ombord eller till följd av oavsiktligt ådragen sjukdom,
skall vara berättigad till:

a) lämplig och tillräcklig sjukvård, till dess han blivit återställd eller
dessförinnan hemsänts;

b) kost och logi, till dess det är möjligt för honom att erhålla passande
arbete eller han dessförinnan hemsänts;

c) hemsändning.

2. Sjöman, som ovan sägs, skall jämväl vara berättigad till ersättning motsvarande
100 procent av hans hyra (tillägg oräknade), antingen till dess det
är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller till dess han hemsänts
eller intill utgången av en genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal
bestämd tidsperiod, som icke må vara kortare än tolv veckor, allt efter
det fall som först inträffar. Om tidsperioden utlöper, innan det varit möjligt
för honom att erhålla passande arbete eller innan han blivit hemsänd,
skall han eller hans anhöriga vara berättigade till varje förmån, som enligt
gällande system för obligatorisk socialförsäkring eller yrkesskadeersättning
skulle hava kommit honom till del, om han befunnit sig i det territorium,
där fartyget är registrerat. Bidrag, som sjömannen eller hans anhöriga enligt
dylikt system åtnjutit före utgången av den tid, för vilken han erhållit hyresersättning,
må avdragas från sistnämnda ersättning.

Artikel A.

Upphör någon person att vara hänförlig till obligatorisk socialförsäkring
för sjömän för att i stället anslutas till dylikt försäkringssystem för arbetare
i land, eller omvänt, skola nödiga åtgärder vidtagas för samordning av systemen
i syfte att vid övergången bevara av vederbörande förvärvade rättigheter.

Artikel 5.

Nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömäns sjukdom, skada eller
död samt om obligatorisk arbetslöshets-, olycksfalls- och sjukförsäkring skall
tillförsäkra sjömännen och deras anhöriga lika behandling utan avseende å
nationalitet eller ras.

Artikel 6.

1. Nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömäns sjukdom, skada
eller död skall tillförsäkra sjömännen och deras anhöriga lika behandling,
vare sig de äro bosatta i det territorium, där fartyget är registrerat, eller icke.

2. Om en medlemsstats lagstiftning angående redares ansvar icke berät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

tigar sjöman, som är bosatt utanför medlemsstatens territorium, till de förmåner,
som föreskrivas i art. 3, mom. 1, skall medlemsstaten genom särskild
lagstiftningsåtgärd tillförsäkra sjömannen sagda förmåner.

Artikel 7.

1. Den nationella lagstiftningen angående sjukvård och kontantunderstöd
vid olycksfall i arbete må icke innehålla något villkor eller någon begränsning
för sjömän eller deras anhöriga, bosatta i ett territorium tillhörande
en annan medlemsstat, för vilken denna konvention är i kraft, som
icke gäller för sjömän eller deras anhöriga bosatta i medlemsstatens eget
territorium.

2. Det förutsättes, att förmåner, som avses i föregående moment, eller
bidrag till kostnaderna härför icke skola utgå, därest ifrågavarande förmåner
beredas genom något i den andra medlemsstatens territorium härför
gällande system.

Artikel 8.

För att främja kontinuiteten i socialförsäkringen och för att undvika
dubbla avgifter och dubbla förmåner må medlemsstater sinsemellan träffa
överenskommelse i syfte att personer, som äro medborgare i en medlemsstat
eller bosatta därstädes och anställda ombord å ett fartyg registrerat i
en annan medlemsstats territorium, skola omfattas av den första medlemsstatens
försäkrings- eller understödssystem och därför icke upptagas i den
andra medlemsstatens motsvarande system.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller avtal
mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor
än de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 10.

1.. Art. 3 mom. 2 i denna konvention må bringas i tillämpning genom a)
lagstiftning; b) kollektivavtal mellan erkända redarorganisationer eller redare
och erkända sjöfolksorganisationer, som omfatta alla sjömän, vilka beröras
av nämnda moment; eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal
mellan erkända redarorganisationer eller redare och erkända sjöfolksorganisationer,
som omfatta alla sjömän, vilka beröras av nämnda moment.
Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna
i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande
medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd å
sådant fartyg.

2. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
direktören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder för
konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,
varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles, och som äro
i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté, avsedd att tillsättas för
prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i kommittén
skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

''t

ganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella
arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

4. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de
uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 2 ovan.

5. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal, som föreläggas
densamma, stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje
medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje anmärkning
eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen
och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning
eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens
bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 12.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registrerats
för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav
minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en million
bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och
främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Däx-efter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 13—18.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)

Bilaga D.

Rekommendation (nr 75) angående avtal om social trygghet för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående social trygghet för sjömän, vilken
fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
Biliang titt riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
avtal om social trygghet för sjömän, 1946» [Seafarers’ Social Security (Agreements)
Recommendation, 1946].

Konferensen hemställer till organisationens medlemmar att tillämpa följande
principer och att på anmodan av dess styrelse underrätta Internationella
arbetsbyrån om de åtgärder, som vidtagits för att genomföra desamma:

1. Medlemsstaterna böra ingå avtal i syfte att sjömän, som tillhöra ett
land och äro anställda ombord å ett annat lands fartyg, antingen förbliva
underkastade sitt eget lands socialförsäkringssystem eller lagstiftning om
olycksfall i arbete eller ock hänföras till motsvarande system i det andra
landet.

2. Dylika avtal kunna exempelvis innebära, att medlemsstaterna skola bistå
varandra vid mottagande av krav, införskaffande av erforderligt bevismaterial,
verkställande av utbetalningar eller lämnande av annat bistånd åt sjömän
eller deras anhöriga, vilka äro berättigade till förmåner enligt en medlemsstats
sociala lagstiftning, men som uppehålla sig i en annan medlemsstats
territorium, vid överföring av försäkringspremier eller tillämpning av
föreskrifterna i »konventionen angående bevarande av pensionsrättigheter
för flyttande arbetare, 1935», eller en kombination av dylika åtgärder.

3. Om sjöman, som är bosatt i en medlemsstats territorium och anställd
ombord å fartyg registrerat i en annan medlemsstats territorium, vid skada
i arbetet icke är skyddad genom lagstiftning angående olycksfall i arbete
eller annat liknande system, bör sistnämnda medlemsstat vidtaga åtgärder
för att tillförsäkra dylik sjöman fullt skydd antingen genom avtal med förstnämnda
medlemsstat eller på annat sätt.

4. Hava medlemsstats redare ingått kollektivavtal, som tillförsäkra i medlemsstatens
territorium bosatta sjömän förmåner utöver dem som äro föreskrivna
i landets lagstiftning, och anställa sagda redare sjömän bosatta i
annan medlemsstats territorium, böra enahanda förmåner utgå jämväl till
dessa.

Hila g a Ji.

Rekommendation (nr 76) angående sjukvård för sjömäns anhöriga.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående sjukvård för sjömäns anhöriga,
vilken fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

antagit »konventionen angående social trygghet för sjömän, 1946» och
beslutat att till denna konventions bestämmelser foga en rekommendation,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
sjukvård för sjömäns anhöriga, 1946» [Seafarers (Medical Care for Dependants)
Recommendation, 1946].

Kiingl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Konferensen hemställer, att organisationens medlemmar, i avvaktan på
upprättandet av ett sjukvårdsväsende, som omfattar alla arbetare och deras
anhöriga, måtte sörja för att lämplig och tillräcklig sjukvård beredes sjömännens
anhöriga. Organisationens medlemmar böra på anmodan av Internationella
arbetsbyråns styrelse underrätta byrån om åtgärder, som i detta
syfte vidtagits.

Utlaga F.

Konvention (nr 71) angående pensionering av sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående pensionering av sjömän, vilken
fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående pensionering
av sjömän, 1946» [Seafarers’ Pensions Convention, 1946],

Artikel 1.

I denna konvention omfattar begreppet »sjöman» varje person anställd ombord
å varje sjögående fartyg, annat än krigsfartyg, som är registrerat i ett
territorium, för vilket denna konvention gäller.

Artikel 2.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
konvention är i kraft, skall i enlighet med nationell lagstiftning upprätta eller
sörja för upprättandet av ett pensionssystem för sjömän, när dessa lämna
sjötjänsten.

2. Pensionssystemet må innehålla de undantag, som vederbörande medlemsstat
anser nödvändiga med hänsyn till:

a) personer anställda ombord å:

1) fartyg, som tillhör offentlig myndighet, när sådant fartyg icke
nyttjas i handelssjöfart;

2) fartyg, som icke yrkesmässigt nyttjas till befordran av last
eller passagerare;

3) fiskefartyg;

4) sälfångstfartyg;

5) fartyg med en bruttodräktighet understigande 200 regislerlon;

6) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

7) i Indien registrerade fartyg med en bruttodräktighet icke överstigande
300 registerton, som nyttjas i »home trade», för en
period av högst fem år räknat från dagen för registreringen av
Indiens ratifikation av denna konvention;

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

b) medlemmar av redarens familj,

c) lotsar, som ej tillhöra besättningen;

d) personer anställda ombord å fartyg av annan arbetsgivare än redaren,
med undantag av radiotelegrafister och ekonomipersonal;

e) personer, som sysselsättas i hamn men vanligen icke utföra arbete
ombord då fartyget är till sjöss;

f) befattningshavare i tjänst hos offentlig myndighet, vilka åtnjuta
i huvudsak minst lika goda förmåner som de, vilka förutsättas i denna
konvention;

g) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller endast
åtnjuta nominell lön eller som avlönas uteslutande med andel i vinst;

h) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning;

i) personer anställda ombord å valfångstfartyg, flytande valkokerier
eller transportfartyg eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande
företag på villkor fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation
slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande
bestämmelser angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor; j)

personer, som icke äro bosatta i medlemsstatens territorium;

k) personer, som icke äro medborgare i medlemsstaten.

Artikel 3.

1. Pensionssystemet skall uppfylla en av följande betingelser:

a) pension, som däri avses, skall

1) utgå till sjöman, som fullgjort föreskriven sjötjänst och uppnått
en ålder av 55 eller 60 år, allt efter vad systemet därom
bestämmer; och

2) tillsammans med varje annan social pensionsförmån, som samtidigt
utgår till pensionären, uppgå till minst det belopp, som
erhålles, om för varje tjänsteår till sjöss vid uppnådd pensionsålder
av 55 resp. 60 år räknas med i förra fallet 1,5 procent
och i senare fallet 2 procent av den hyra, varå under
vederbörande tjänsteår avgift erlagts för sjömannen;

b) pensionssystemet skall bereda pensioner av sådan storlek, att desamma,
tillsammans med varje annan social pensionsförmån, som samtidigt
utgår till pensionären, och varje social trygghetsförmån, som tillkommer
avliden pensionärs anhöriga (sådant detta begrepp må vara
definierat genom nationell lagstiftning), kräva premier, som från alla
källor sammanlagt uppgå till minst 10 procent av hela den lön, på
grundval varav bidrag inbetalas till systemet.

2. Sjömännens kollektiva bidrag må icke uppgå till mer än halva kostnaden
för de pensioner, som utgå enligt pensionssystemet.

Artikel 4.

1. Pensionssystemet skall innefatta anordningar av beskaffenhet att för
personer, som upphöra att tillhöra systemet, bevara genom premieinbetalning
redan förvärvad rätt till pension eller att tillförsäkra dem återbäring
av motvärdet till de premier, som tillgodoförts vederbörandes konto.

2. Systemet skall tillförsäkra envar rätt till överklagande i varje tvist,
som härrör från dess tillämpning.

3. Systemet må innefatta föreskrift om förverkande eller suspension av
rätten till pension, helt eller delvis, ifall pensionstagaren beträtts med svikligt
förfarande.

4. Redare och sjömän, som bidraga med avgifter till pensionssystemet,
skola äga rätt att genom representanter deltaga i förvaltningen därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321 (Bilagor).

Artikel 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 6.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för fem av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav minst
tre länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.
Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja medlemsstaternas
snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7—12.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartyg sb e sättningar, hava här
uteslutits.)

Bilaga G.

Konvention (nr 72) angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående semester med bibehållen hyra
för sjömän, vilken fråga utgör den sjätte punkten på dagordningen för
sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag innebära en fullständig revision av semester(sjöfarts-)
konventionen, 1936 och böra taga form av en internationell
konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »Semester-(sjöfarts-)konventionen,
1946» [Paid Vacations (Seafarers) Convention, 1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje sjögående, maskindrivet
fartyg i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas till befordran av
last eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna konvention
gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall anses
såsom sjögående.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

b) fartyg, som nyttjas till fiske eller verksamhet som står i direkt
samband därmed eller sälfångst eller till liknande verksamhet;

c) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

4. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas undantag
från föreskrifterna i denna konvention för fartyg med en bruttodräktighet
understigande 200 registerton.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person
med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) läkare, som ej tillhör besättningen;

c) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård och
som ej tillhör besättningen;

d) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras
allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

e) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som erhålla
allenast nominell lön;

f) personer anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren, med
undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

g) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

h) personer anställda å valfångstfartyg, flytande kokerier eller eljest
hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor fastställda i
särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal för
valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser angående
löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

i) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke sysselsättas
ombord då fartyget är till sjöss.

2. Vederbörande myndighet må, efter samråd med berörda redar- och
sjöfolksorganisationer, från tillämpning av konventionen undantaga befälhavare,
främste styrman och främste maskinist, vilka på grund av nationell
lagstiftning eller kollektivavtal åtnjuta tjänsteförmåner som i fråga om årlig
semester icke äro mindre fördelaktiga än de, som föreskrivas i denna konvention.

Artikel 3.

1. Envar å vilken denna konvention äger tillämpning skall efter tolv månaders
oavbruten tjänst vara berättigad till årlig semester med lön med en
varaktighet av:

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister, minst aderton
arbetsdagar för varje tjänsteår;

b) för annan sjöman, minst tolv arbetsdagar för varje tjänsteår.

2. Person med minst sex månaders oavbruten tjänst skall, då han frånträder
tjänsten, för varje hel månads fullgjord tjänst vara berättigad till
semester, som för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafist skall utgöra
en och en halv arbetsdag och för annan sjöman en arbetsdag.

3. Den som utan egen förskyllan avskedas, innan han fullgjort sex månaders
oavbruten tjänst, skall, då han lämnar tjänsten, för varje hel månads
fullgjord tjänst vara berättigad till semester, som för befälhavare, annat
befäl och radiotelegrafist skall utgöra en och en halv arbetsdag och för
annan sjöman en arbetsdag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor). 39

4. För bestämmande av den tidpunkt, då rätt till semester inträder, skall
iakttagas *

a) att tjänst utan påmönstring skall medtagas vid beräkningen av
oavbruten tjänst;

b) att korta avbrott, till vilka den anställde ej själv är skuld och som
sammanlagt icke uppgå till mera än sex veckor under en period av
tolv månader, icke skola anses såsom avbrott i tjänsten;

c) att förändring i ledningen av eller äganderätten till det eller de
fartyg, där vederbörande tjänstgjort, icke skall anses medföra avbrott
i tjänsten.

5. I den årliga semestern med bibehållen hyra skall icke inräknas:

a) allmänna eller sedvanliga helgdagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom eller skada.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må stadgas om uppdelning
av årlig semester enligt denna konvention eller om sammanslagning
av semester, som intjänats under ett år, med ett påföljande års semester.

7. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas att i särskilda
undantagsfall, då tjänsten så kräver, årlig semester enligt denna konvention
må utbytas mot kontant ersättning, motsvarande minst den hyra som
föreskrives i art. 5.

Artikel 4.

1. Då rätt till årlig semester inträtt, skall densamma efter ömsesidig överenskommelse
beviljas vid första tillfälle tjänsten medgiver.

2. Utan eget medgivande skall ingen vara skyldig att taga honom tillkommande
årlig semester annorstädes än i hamn i anställningslandet eller hemlandet.
Med detta förbehåll må genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal
bestämmas i vilken hamn semester skall beredas.

Artikel 5.

1. Envar, som tager semester i kraft av art. 3 i denna konvention, skall
under hela semesterperioden uppbära sin vanliga hyra.

2. Hyra, som utgår enligt föregående moment, skall omfatta skälig kostersättning,
beräknad på sätt varom föreskrift skall meddelas genom nationell
lagstiftning eller kollektivavtal.

Artikel 6.

Med förbehåll för stadgandet i art. 3 mom. 7 skall varje avtal om uppgivande
av rätten till årlig semester med hyra eller om avstående av semestern
vara ogiltigt.

Artikel 7.

Den som avskedas eller lämnar sin tjänst hos arbetsgivaren, innan han
tagit semester, skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande
semesterdag erhålla gottgörelse efter vad i art. 5 sägs.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall säkerställa effektiv
tillämpning av dess föreskrifter.

Artikel 9.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 10.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)
kollektivavtal mellan redare och sjömän; eller c) en kombination av lagstiftning
och kollektivavtal mellan redare och sjömän. Med de undantag, som
äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna i densamma tillämpas
å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens territorium,
och å varje person, som är anställd å sådant fartyg.

2.. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal
i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall den medlemsstat,
mom vars territorium avtalet gäller, icke vara pliktig vidtaga åtgärder som
avses i art. 8 i fråga om sådana föreskrifter i konventionen som fastställts
genom kollektivavtal.

3. YarJe medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
direktören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder
för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,
varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och som
äro i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig
att genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas
för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning;
i kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer
ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för internationella
arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de
uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas
densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje
medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje
anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen,
och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal,
varje anmärkning eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens
bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

I hänseenden, varom sägs i artikel 17 i semester-(sjöfarts-) konventionen,
1936, skall denna konvention anses såsom innebärande revision av den förstnämnda
konventionen.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registrerats
för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav
minst fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och
främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14—19.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)

Bilaga H.

Konvention (nr 73) angående läkarundersökning av sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av sjömän,
vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående läkarundersökning
av sjömän, 1946» [Medical Examination (Seafarers) Convention,
1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å sjögående fartyg i allmän eller
enskild ägo, vilka yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare
och som äro registrerade i ett territorium, för vilket denna konvention
gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall anses
såsom sjögående.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 200 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

c) fiskefartyg;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 2.

Med förbehåll för åtgärder, som krävas för säkerställande av att nedannämnda
personer äro vid god hälsa och icke utgöra någon fara för andra
ombordvarande, äger denna konvention tillämpning å varje ombord sysselsatt
person med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,
med undantag av radiotelegraf ister i tjänst hos ett radiobolag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

c) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

d) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke sysselsättas

ombord då fartyget är till sjöss.

Artikel 3.

1. Person, å vilken denna konvention äger tillämpning, må icke anställas
för tjänst ombord å fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, med
mindre han företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket
han skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av legitimerad
läkare eller, såvitt angår intyg som avser allenast synförmågan, av
person, som av vederbörande myndighet blivit bemyndigad utfärda sådant
intyg.

2. Dock må under en tidrymd av två år, räknat från dagen för konventionens
ikraftträdande för vederbörande land, ombord anställas en var, som kan
visa, att han under större delen av de två närmast föregående åren varit anställd
å sjögående fartyg, varå denna konvention äger tillämpning.

Artikel 4.

1. Vederbörande myndighet skall, efter samråd med berörda redar- och
sjöfolksorganisationer, föreskriva, huru läkarundersökningen skall utföras
och vad läkarintyget skall innehålla.

2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn tagas
till den undersöktes ålder och det arbete han har att utföra.

3. I läkarintyget skall särskilt angivas:

a) att vederbörandes hörsel och synförmåga samt i fråga om person,
som skall tjänstgöra inom däcksavdelningen (utom sådana för särskilt
ändamål anställda personer, vilkas lämplighet för det arbete, de skola
fullgöra, ej påverkas av bristfälligt färgsinne), jämväl färgsinnet äro
tillfredsställande, och

b) att vederbörande icke lider av någon sjukdom, som kan antagas
bliva förvärrad av eller göra honom oduglig för tjänstgöring till sjöss
eller som kan antagas medföra en fara för övriga ombordvarandes
hälsa.

Artikel 5.

1. Läkarintyget skall gälla under en tid av högst två år räknat från dagen
för utfärdandet.

2. Såvitt läkarintyget avser färgsinnet, skall intyget gälla under en tid av
högst sex år räknat från dagen för utfärdandet.

3. Om tiden för intygets giltighet utgår under pågående resa, skall det
fortfara att gälla till resans slut.

Artikel 6.

1. I trängande fall må vederbörande myndighet för enstaka resa tillåta anställande
av person, som ej uppfyller i föregående artiklar stadgade fordringar.

2. I dylika fall skola anställningsvillkoren vara desamma som för sjömän
av samma kategori, vilka innehava läkarintyg.

3. Anställning, som skett med stöd av denna artikel, må icke räknas såsom
sådan tidigare anställning, som avses i art. 3.

Artikel 7.

Vederbörande myndighet må medgiva, att i stället för läkarintyg må godtagas
ett i föreskriven form utställt bevis om att sådant intyg utfärdats.

Kungl. Maj ds proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 8.

Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning förvägrats
läkarintyg, må hava tillfälle att på nytt undersökas av en eller flera
för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av varje redare
eller redar- eller sjöfolksorganisation.

Artikel 9.

Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda redar-, och sjöfolksorganisationer
helt eller delvis överlämna befogenhet, som enligt denna
konvention tillkommer densamma, åt organisation eller myndighet som sysslar
med uppgifter av liknande slag rörande sjöfolk i allmänhet.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,
Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,
Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,
Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav
minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.
Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja
medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12—17.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)

Bilaga I.

Konvention (nr 74) angående behörighetsbevis för matroser.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående behörighetsbevis för matroser,
vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

44 Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående behörighetsbevis
för matroser, 1946» [Certification of Able Seamen Convention, 1946],

Artikel 1.

Ej må någon anställas ombord å fartyg såsom matros, med mindre han
enligt nationell lagstiftning är att anse såsom kompetent att fullgöra varje
åliggande, som kan ankomma på honom i egenskap av medlem av däcksbesättningen
(med undantag av styrmän, arbetsförmän och specialister), samt
innehar behörighetsbevis såsom matros, utfärdat i enlighet med bestämmelserna
i följande artiklar.

Artikel 2.

1. Vederbörande myndighet skall träffa nödiga anstalter för anordnande
av prov samt utfärdande av behörighetsbevis.

2. Behörighetsbevis må icke tilldelas annan än den som

a) uppnått av vederbörande myndighet föreskriven minimiålder;

b) tjänstgjort till sjöss inom däcksavdelningen under en av vederbörande
myndighet föreskriven minimitid;

c) med godkänt resultat genomgått av vederbörande myndighet föreskriven
prövning.

3. Den föreskrivna minimiåldern må icke vara lägre än aderton år.

4. Den föreskrivna minimitiden för tjänstgöring till sjöss må icke vara
mindre än trettiosex månader; dock att vederbörande myndighet må

a) medgiva, att den, som tjänstgjort till sjöss under minst tjugofyra
månader och med tillfredsställande resultat genomgått en utbildningskurs
i en godkänd skola, må räkna dylik utbildningstid eller del därav
såsom sjötjänst; och

b) medgiva, att den, som undergått utbildning å godkänt, sjögående
skolskepp och med gott vitsord fullgjort aderton månaders tjänst å dylikt
fartyg, må tilldelas behörighetsbevis såsom matros.

5- Peno föreskrivna prövningen skall omfatta praktiskt prov i sjömanskap
och förmåga att väl fullgöra alla uppgifter som må fordras av en matros,
däri inbegripet livbåttjänst; prövningen skall så anordnas, att den berättigar
godkänd person till det särskilda certifikat för godkänd livbåtman, som är
föreskrivet i artikel 22 av den internationella konventionen av år 1929 för
betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss eller motsvarande föreskrift
i någon konvention, varigenom sagda konvention blivit ändrad eller
upphävd och som gäller för vederbörande territorium.

Artikel 3.

Behörighetsbevis må utfärdas för en var som vid tiden för denna konventions
ikraftträdande för vederbörande territorium fullgör tjänst såsom
matros eller arbelsförman å däck eller som tidigare fullgjort sådan tjänst.

Artikel A.

Vederbörande myndighet må meddela föreskrift om godkännande av behörighetsbevis,
som utfärdats i annat land.

Artikel 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 6.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer
för två medlemsstater registrerats av direktören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat tolv
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7—12.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)

B ilag a J.

Rekommendation (nr 77) angående anordnande av utbildning till sjötjänst.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående anordnande av utbildning till
sjötjänst, vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen
för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
yrkesutbildning för sjömän, 1946» [Vocational Training (Seafarers) Recommendation,
1946].

Konferensen hemställer, att varje sjöfartsmedlem av Internationella arbetsorganisationen
måtte taga under övervägande följande principer och regler
med avseende å anordnandet av utbildning till sjötjänst och på anmodan av
styrelsen för Internationella arbetsbyrån lämna byrån redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits i syfte att bringa dem i tillämpning.

1. Den verksamhet, som i varje land utövas av offentliga och enskilda institutioner
för yrkesutbildning av sjömän, bör, med bibehållande av fritt
utrymme för initiativ och anpassning med hänsyn till landets växlande sjöfarts-
och lokala förhållanden, samordnas och utbyggas efter en allmän plan
med syfte att väcka intresse för sjöfarten och göra sjömansyrket tilldragande.

2. Denna plan bör utarbetas under hänsynstagande till:

a) sjöfolkets yrkesintressen samt kulturella och moraliska behov;

b) sjöfartsnäringens behov av arbetskraft med särskilt aktgivandc å
förändringar i fråga om teknik och arbetsmetoder samt å utvecklingstendensen
på arbetsmarknaden;

c) allmänna ekonomiska och sociala intressen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Utbildningsinstitutionernas verksamhet bör samordnas och utbyggas
efter nationella linjer under systematiskt samarbete mellan de riks- och lokalmyndigheter,
som syssla med de i föregående punkt nämnda frågorna,
samt redarnas och sjöfolkets organisationer.

4. Där utbildningsplanen omfattar kurser för ungdom i skolor i land eller
å skolskepp före den första anställningen till sjöss, bör dylik utbildning vara
tillgänglig såväl för dem, som önska tjänstgöra i manskapsställning, som
för dem, som ämna utbilda sig till befäl.

Ålder och andra inträdesvillkor samt kursplaner för den förberedande
sjömansutbildningen böra avpassas med hänsyn till avgångsålder och utbildningsgång
vid landets skolor.

Undervisningen vid den förberedande sjömansutbildningen bör i lämplig
mån omfatta allmänbildande ämnen, och särskild uppmärksamhet bör
ägnas elevernas hälsa samt deras fysiska fostran.

5. Åtgärder böra vidtagas för anordnande av kurser för personer, som
önska uppfriska och förkovra sina färdigheter och kunskaper i yrket, förvärva
specialutbildning eller kvalificera sig för befordran.

Dessa kurser böra jämväl omfatta korrespondenskurser, särskilt anpassade
för dem, som redan äro till sjöss.

6. Särskilt bör eftersträvas att, såvitt möjligt, icke någon, som önskar gå
till sjöss eller vinna den befordran hans förmåga medger, skall hindras
därifrån på grund av sina egna eller föräldrarnas ekonomiska omständigheter.

För att befordra genomförandet av denna princip bör man uppmuntra
till utdelning av stipendier och understöd, nedsättning av skolavgifter, medgivande
av studieledighet med bibehållen hyra, underlättande av lån eller
inköp till billigt pris av böcker och instrument samt anordnande av korrespondenskurser.

7. Åtgärder böra vidtagas för att tillhandahålla föräldrar, skolor, anstalter
för yrkesrådgivning, arbetsförmedlingar och andra institutioner samt
sjöfolk upplysningar angående villkoren för erhållande av sjömansutbildning
samt om de möjligheter, som stå till buds härför, och de fördelar,
som erbjuda sig för den, som begagnar sig därav, framtida anställningsmöjligheter
däri inbegripna.

Särskilt anbefalles publicerandet av officiella förteckningar över enskilda
institutioner, som anses tillfredsställande med avseende å utrustning,
praktisk och teoretisk undervisning, organisation och elevavgifter.

8. ökning av möjligheterna till fortsatt yrkesutbildning och allmänbildning
under tjänstgöring till sjöss bör befordras genom:

a) fartygens utrustning med bibliotek samt undervisnings- och un derhållningsfilmer; b)

inrättande av korrespondenskurser;

c) utsändande av speciella radioprogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Bilaga K.

Konvention (nr 75) angående besättningens bostäder å fartyg.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående bostäder a fartyg tor besättningen,
vilken fråga utgör den tredje punkten pa dagordningen för sammanträdet,
samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående besättningsbostäder,
1946» [Accommodation of Crews Convention, 1946],

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje sjögående maskindrivet
fartyg i allmän eller enskild ägo, vilket i handelssjöfart nyttjas för transport
av gods eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna
konvention gäller.

2. Nationell lagstiftning skall fastställa, när fartyg for tillämpning av
denna konvention skall anses vara sjögående.

3. Från konventionens tillämpning undantagas:

a) fartyg om mindre än 500 ton;

b) fartyg, som huvudsakligen framdrivas med segel men äro försedda
med hjälpmaskin;

c) fartyg nyttjade till fiske, valfångst eller liknande verksamhet;

d) bogserfartyg.

4. Konventionen skall dock, där så är skäligt och lämpligt, tillampas a:

a) fartyg mellan 200 och 500 ton; och

b) bostäder för personer, sysselsatta i vanlig sjömanstjänst å fartyg,
som nyttjas till valfångst eller liknande verksamhet.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med:

a) fartyg: fartyg, varå konventionen äger tillämpning;

b) ton: brutloregisterton;

c) passagerarfartyg: fartyg, för vilket antingen (1) sakerhetscertitikat,
utfärdat i enlighet med bestämmelserna i gällande internationella
konvention för beiryggande av säkerheten för människoliv till sjöss,
eller (2) passagerarfartygscertifikat är i kraft;

d) befäl: person — annan än befälhavaren — som enligt nationell
lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig sadan lagstittning, enligt
kollektivavtal eller sedvänja räknas såsom befäl;

e) manskap: medlem av besättningen, som icke är befäl;

f) underbefäl: manskap i övervakande eller särskilt ansvarsfull ställning,
som enligt nationell lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

sådan lagstiftning, enligt kollektivavtal eller sedvänja betraktas såsom
underbefäl;

g) besättningens bostäder: sådana sovrum, mässrum, sanitära anordningar,
sjukrum och dagrum, som äro avsedda att nyttjas av besättningen; h)

föreskriven: föreskriven i nationell lagstiftning eller av behörm
myndighet;

i) godkänd: godkänd av behörig myndighet;

. -i) o inregistrering: fartygs omregistrering vid byte samtidigt av nationalitet
och ägare.

Artikel 3.

1. Varje medlem, för vilken denna konvention gäller, åtager sig att vidmakthålla
en lagstiftning, som säkerställer tillämpningen av föreskrifterna
i avd. II, III och IV av konventionen.

2. Denna lagstiftning skall:

a) ålägga vederbörande myndighet att bringa lagstiftningens bestämmelser
till alla därav berörda personers kännedom;

b) angiva vilka personer som äro ansvariga för bestämmelsernas
efterlevnad;

c) för varje överträdelse av bestämmelserna stadga däremot svarande
straffpåföljd;

d) sörja för upprätthållandet av inspektionssystem, som säkerställer
bestämmelsernas effektiva tillämpning;

e) ålägga vederbörande myndighet att vid utarbetande av bestämmelser
höra redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de
erkända bona fide sjöfolksorganisationema samt att, i den mån så
lämpligen kan ske, samråda med dem i uppkommande frågor.

Avd. II. Planläggning av och tillsyn å besättningens bostäder.

Artikel 4.

1. Innan ett fartygsbygge påbörjas, skall en över fartyget upprättad rit^.
0m. * föreskriven skala utvisar läget och det allmänna anordnandet
av besättningens bostäder, underställas vederbörande myndighet för godkännande.

. 2- Innan besättningens bostäder börja byggas eller besättningens bostäder
i ett existerande fartyg ändras eller ombyggas, skall en detaljerad ritning
over bostäderna i fråga, åtföljd av erforderliga uppgifter, underställas vederbörande
myndighet för godkännande. Ritningen skall, med angivande av det
ändamål för vilket varje rum är avsett, i föreskriven skala och i föreskrivna
detaljer utvisa disponerandet av möbler och inredning samt beskaffenheten
och placeringen av anordningar för ventilation, belysning och uppvärmning
ävensom de sanitära anordningarna. I trängande fall eller i fråga om tillfälliga
ändringar eller ombyggnader, som äga rum utanför territoriet för fartyi^njs
trering, är det dock för tillämpningen av ifrågavarande stadgande
tillräckligt, att ritningen i efterhand underställes vederbörande myndighet
för godkännande.

Artikel 5.

Vid varje tillfälle då:

a) ett fartyg registreras eller omregistreras,

b) besättningens bostäder på ett fartyg väsentligen ändrats eller
ombyggts, eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

c) antingen cn erkänd bona fide sjöfolksorganisation, representerande
besättningen helt eller delvis, eller ock det antal eller den kvotdel
av besättningen, som föreskrivits, hos vederbörande myndighet, på föreskrivet
sätt och inom sådan tid att fartyget icke fördröjes, framställt
klagomål över att besättningens bostäder icke uppfylla bestämmelserna
i denna konvention,

skall vederbörande myndighet inspektera fartyget och övertyga sig om att
besättningens bostäder överensstämma med de i lagar och andra författningar
uppställda fordringarna.

Avd. III. Bestämmelser om besättningens bostäder.

Artikel 6.

1. Belägenhet, tillträdesanordningar och byggnadssätt för besättningens
bostäder ävensom deras anordnande i förhållande till andra utrymmen ombord
skola vara sådana, att nödig säkerhet, skydd mot väder och sjö samt
isolering mot värme, köld, starkare buller och utdunstningar från de andra
utrymmena åstadkommas.

2. Till sovrum må ej finnas direkt ingång från lastrum, maskinerirum,
kabyssrum, lamprum, rum för förvaring av färger, maskin-, däcks- eller annat
förrådsrum, torkrum, gemensamt tvättrum eller klosettrum. Den del av
skott, som skiljer dylikt utrymme från sovrum, och sovrums ytterskott skola
vara effektivt tillverkade av järn eller annat godkänt material och skola vara
vatten- och gastäta.

3. Ytterskott till sov- eller mässrum skola vara tillräckligt isolerade. Alla
maskinkappar och skott, som begränsa kabyssrum eller annat utrymme där
värme alstras, skola, om värmen kan spridas till angränsande bostäder eller
gångar, likaledes vara tillräckligt isolerade. Åtgärder skola dessutom vara
vidtagna till skydd mot värmestrålning från ång- och/eller varmvattenrör.

4. Innerskott skola vara av godkänt material, som ej är ägnat att hysa
ohyra.

5. Sovrum, mässrum, dagrum och förbindelsegångar i besättningens bostäder
skola vara tillräckligt isolerade till undvikande av kondensering och
för stark uppvärmning.

6. Huvudångrör och avloppsrör för vinschar och liknande anordningar
må ej vara dragna genom besättningens bostäder och, såvitt tekniskt möjligt,
ej heller genom dit ledande gång. Måste rör varom här talas vara dragna
genom dylik gång, skola rören vara tillfredsställande isolerade och inbyggda.

7. Innerpanel och innergarnering skola vara av material, vars yta är lätt
att hålla ren. De må ej vara utförda av späntade eller falsade bräder eller
eljest vara till sin konstruktion ägnade att hysa ohyra.

8. Vederbörande myndighet skall bestämma, i vilken omfattning anordningar
för att förhindra eldsvåda eller fördröja dess spridning skola vid bostädernas
konstruktion påfordras.

9. Väggar och tak i sov- och mässrum skola vara så beskaffade, att de
lätt kunna hållas rena. Äro de målade, skall målningen vara hållen i ljus
färgton; vitlimning må ej användas.

It). Målning av vägg skall vid behov förnyas eller iståndsättas.

11. Durken i varje bostadsrum skall vara av godkänt material och utförande.
Dess yta skall vara ogenomtränglig för fukt och läft att hålla ren.

12. Där durken är belagd med golvmassa, skall anslutningen till väggarna
vara avrundad lill förhindrande av sprickbildning.

13. Tillfredsställande vattenavlopp skall vara anordnat.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 7.

1. Sovrum och mässrum skola vara tillräckligt ventilerade.

2. Ventilationssystemet skall kunna regleras så, att luften hålles i tillfredsställande
kondition och att tillräcklig luftväxling åstadkommes under
alla väderleks- och klimatförhållanden.

3. Fartyg, som regelbundet trafikera tropiska farvatten eller Persiska viken,
skola vara försedda med mekaniska ventilationsanordningar.

4. Fartyg, nyttjade i fart utanför tropikerna, skola vara utrustade antingen
med mekaniska ventilationsanordningar eller ock med elektriska fläktar.
Från denna föreskrift må vederbörande myndighet undantaga fartyg, som
vanligtvis nyttjas i de kalla farvattnen på norra eller södra halvklotet.

5. Drivkraft till de ventilationsmedel, som fordras enligt mom. 3 och 4,
skall, i den mån så är praktiskt möjligt, alltid vara tillgänglig, då besättningen
bor eller arbetar ombord och förhållandena så påkalla.

Artikel 8.

1. Tillfredsställande anordningar för uppvärmning av besättningens bostäder
skola finnas å varje fartyg, som icke uteslutande trafikerar tropikerna
och Persiska viken.

2. Uppvärmningsanordningen skall, i den mån så är praktiskt möjligt,
alltid vara i funktion, då besättningen bor eller arbetar ombord och förhållandena
så påkalla.

3. Å alla fartyg, där uppvärmningsanordning fordras, skall uppvärmningen
ske medelst ånga, varmt vatten, varmluft eller elektricitet.

4. Å varje fartyg, där uppvärmning sker medelst kamin, skola åtgärder
vidtagas för säkerställande av att kaminen är tillräckligt stor och på lämpligt
sätt installerad och skyddad samt att luften icke blir förskämd.

5. Uppvärmningsanordningen skall kunna hålla temperaturen i besättningens
bostäder vid tillfredsställande gradtal under de normala väderleksoch
klimatförhållanden, som äro att förvänta å fartygets resor; det tillkommer
vederbörande myndighet att föreskriva den standard, som skall hållas.

6. Värmeelement och andra värmeapparater skola vara så placerade och,
om behövligt, så avskärmade, att ej risk för eldsvåda och ej heller fara eller
obehag för de personer, för vilka rummet är avsett, uppstår.

Artikel 9.

1. Med förbehåll för sådana särskilda anordningar, som må medgivas i
fråga om passagerarfartyg, skola sov- och mässrum hava ordentlig tillgång
till dagsljus och dessutom vara försedda med erforderlig artificiell belysning.

2. Alla för besättningen avsedda rum skola vara tillräckligt upplysta. Minimistandarden
för dagsljus i bostadsrum skall vara sådan, att person med
normal synförmåga skall vid full dager i klart väder kunna läsa vanligt tidningstryck
i varje del av rummet, där han fritt kan röra sig. När det ej är
möjligt att åstadkomma erforderligt dagsljus, skall artificiell belysning, som
motsvarar denna minimistandard, vara anordnad.

3. Å alla fartyg skola besättningens bostäder vara försedda med elektrisk
belysning. Om ej två självständiga kraftkällor för elektrisk belysning finnas,
skall extra belysning förmedelst lämpligt konstruerade lampor eller belysningsapparater
vara att tillgå för användning vid uppkommande behov.

4. Artificiell belysning skall var så anordnad, att den är till största möjliga
nytta för dem, för vilka rummet är avsett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor). 51

5. I sovrum skall finnas elektrisk läslampa vid huvudgärden till varje
sovplats.

Artikel 10.

1. Sovrum skall vara beläget över lastvattenlinjen, antingen midskepps
eller ock akterut.

2. I undantagsfall må vederbörande myndighet, om fartygets storlek, typ
eller avsedda användning gör varje annan förläggning av sovrummen oskälig
eller olämplig, medgiva deras förläggning till den förliga delen av fartyget,
dock icke i något fall för om kollisionsskottet.

3. Å passagerarfartyg må vederbörande myndighet, under förutsättning
att tillfredsställande anordningar för belysning och ventilation förefinnas,
medgiva förläggning av sovrum under lastvattenlinjen, dock icke i något fall
omedelbart under förbindelsegång för arbetsändamål.

4. Golvytan per person må i sovrum för manskapet ej understiga:

a) 1,85 m2 (eller 20 k vfot) å fartyg om mindre än 800 ton;

b) 2,35 m2 (eller 25 kvfot) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under
3 000 ton;

c) 2,78 m2 (eller 30 kvfot) å fartyg om 3 000 ton eller mera.

Å passagerarfartyg, där flera än fyra till manskapet hörande personer
äro inhysta i samma rum, må dock den minsta golvytan per person vara
2,22 m2 (24 kvfot).

5. I fråga om fartyg, å vilka finnas anställda sådana grupper av manskap,
som nödvändiggöra anställandet av ett väsentligt större antal manskap än
det, som eljest skulle förekommit, må vederbörande myndighet beträffande
sovrum för dylika grupper minska golvytan per person, dock med iakttagande
av följande villkor:

a) hela golvytan i de sovrum, vilka tilldelats dessa grupper, må ej
understiga den golvyta, som skulle erfordrats för den händelse ökningen
av manskapets antal icke kommit till stånd;

b) golvytan per person i sovrummen må ej understiga:

(1) 1,67 m2 (18 kvfot) beträffande fartyg om mindre än 3 000 ton;

(2) 1,85 m2 (20 kvfot) beträffande fartyg om 3 000 ton eller mera.

6. Vid golvytans mätning skola medräknas ytor, som äro upptagna av sovplatser,
skåp, byråar och sittplatser. Små eller oregelbundet formade ytor,
som icke effektivt öka det utrymme, inom vilket personer fritt kunna röra
sig, och icke kunna utnyttjas för möblering, må ej medräknas.

7. Den fria höjden i besättningens sovrum må icke understiga 1,90 meter
(6 fot 3 tum).

8. Sovrum skola finnas till sådant antal, att särskilt eller särskilda sovrum
kunna tilldelas varje kategori av besättningen. Vederbörande myndighet
må dock i fråga om mindre fartyg meddela eftergift från denna bestämmelse.

9. Högsta antalet personer, som må inhysas i ett och samma sovrum, utgör
i fråga om:

a) befäl, som förestå avdelning, vaktindelat fartygs- och maskinbefäl
samt förste telegrafist: en person;

b) annat befäl: en person, där så är möjligt, och i varje fall icke
fler än två;

c) underbefäl: en eller två personer, och i varje fall icke fler än två;

d) annat manskap: två eller tre personer, där så är möjligt, och i
varje fall icke fler än fyra.

10. I fråga om passagerarfartyg må medges inhysning av högst 10 till
ekonomipersonalen hörande personer i ett och samma sovrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

11. I varje sovrum skall på lätt synlig plats tydligt och outplånligt anges
det högsta antal personer, som må inhysas i rummet.

12. Varje medlem av besättningen skall hava sin särskilda sovplats.

13. Sovplatser må icke på så sätt anbringas vid sidan av varandra, att tillträde
till den ena sovplatsen endast kan äga rum över den andra.

14. över sovplats må ytterligare endast en sovplats anbringas; över sovplats,
anbragt längs fartygssidan, må ej anbringas någon sovplats.

15. Sovplats, över vilken annan sovplats är anbragt, skall befinna sig
minst 30 cm (12 tum) över durken; den övre sovplatsen skall befinna sig
ungefär mitt emellan den undre sovplatsens botten och underkanten av
däcksbjälkama i taket.

16. Sovplats skall, invändigt mätt, vara minst 1,90 meter (6 fot 3 tum)
lång och 0,68 meter (2 fot 3 tum) bred.

17. Sovplatsens ram och dess slingerbräda, om sådan finnes, skola vara
av godkänt material, som är hårt, slätt och icke kan förväntas bliva anfrätt
eller hysa ohyra.

18. Är ramen tillverkad av rör, skola dessa vara fullständigt tillslutna och
må icke vara försedda med perforering, genom vilken ohyra kan komma in

19. Varje sovplats skall vara försedd med fjädrande botten eller fjädrande
madrass och dessutom med madrass, som är stoppad med godkänt material.
Halm eller annat material, som är ägnat att hysa ohyra, må icke användas
för stoppning.

20. Är sovplats anbragt över annan sovplats, skall under den förra sovplatsens
fjädrande botten vara fästad en av trä, segelduk eller annat lämpligt
material förfärdigad botten, som icke släpper igenom damm.

21. Sovrum skall vara så anordnat och möblerat, att det är lätt att hålla
i ordning och bereder rimlig bekvämlighet åt de i rummet inhysta personerna.

22. Möblemanget skall omfatta ett klädskåp för varje person, som är inhyst
i rummet. Klädskåpet skall hava en höjd av minst 1,62 meter (5 fot)
och en tvärsektion av minst 19,30 dm2 (300 kvtum). Skåpet skall vara försett
med hylla och med beslag för anbringande av hänglås. Hänglåset skall personen
i fråga själv anskaffa.

23. I varje sovrum skall finnas ett bord, som må vara fast eller utgöras av
fällbar eller utdragbar skiva; i rummet skola dessutom bekväma sittplatser
finnas i mån av behov.

24. Möblemanget skall vara av slätt och hårt material, som icke kan förväntas
slå sig eller bliva anfrätt.

25. Varje person skall till sitt förfogande hava en draglåda eller däremot
svarande förvaringsutrymme om minst 0,056 m3 (2 kbfot).

26. Fönster i sovrum skola vara försedda med gardiner.

27. Sovrum skall vara försett med en spegel, småskåp för toalettutensilier,
en bokhylla och erforderligt antal klädkrokar.

28. I den mån så lämpligen kan ske, skall besättningen så fördelas i sovrummen,
att personer, tillhörande olika vakter, erhålla skilda sovrum och att
dagman icke delar rum med vaktindelad personal.

Artikel 11.

1. Varje fartyg skall vara försett med erforderliga mässrum.

2. I fartyg om mindre än 1 000 ton skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavaren och befäl;

b) underbefäl och annat manskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. I fartyg om 1 000 ton eller mera skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavare och befäl;

b) underbefäl och annat manskap tillhörande däckspersonalen;

c) underbefäl och annat manskap tillhörande maskinpersonalen.

Dock må:

1) ett av de två mässrum, som avses för underbefäl och annat
manskap, tilldelas underbefälet och det andra mässrummet
det övriga manskapet;

2) ett enda gemensamt mässrum anordnas för underbefäl och annat
manskap tillhörande däcks- och maskinpersonalen, i de
fall redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända
bona fide sjöfolksorganisationerna i fråga uttalat sig till
förmån härför.

4. För ekonomipersonalens förseende med mässrum i erforderlig omfattning
skola anordningar vara vidtagna antingen genom att denna personal tilldelats
ett särskilt mässrum eller ock genom att den berättigats använda mässrum
tilldelade annan personal; å fartyg om 5 000 ton eller mera, vilkas ekonomipersonal
omfattar fler än fem personer, skall inrättandet av ett särskilt
mässrum för denna personal tagas under övervägande.

5. Storleken och utrustningen av varje mässrum skola vara tillräckliga för
det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda rummet.

6. Mässrum skall vara försett med bord och godkända sittplatser, tillräckliga
för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda dem.

7. Vederbörande myndighet må medgiva sådana eftergifter från ovan meddelade
regler rörande mässrum, som nödvändiggöras av de särskilda förhållandena
å passagerarfartyg.

8. Mässrum skall ligga skilt från sovrum och så nära kabyssrummet, som
är praktiskt möjligt.

9. Är penteri ej tillgängligt från mässrum, skola skåp eller dylikt för förvaring
av mässutensilier samt lämpliga anordningar för diskning finnas att
tillgå.

10. Den övre ytan av bord och sittplatser skall vara av material, som motstår
fukt, saknar sprickor och är lätt att rengöra.

Artikel 12.

1. Å varje fartyg skall på öppet däck finnas en eller flera platser, till vilka
besättningen har tillträde under fritid. Platsernas storlek skall vara avpassad
efter fartygets och besättningens storlek.

2. Dagrum, som äro lämpligt belägna och ändamålsenligt möblerade, skola
finnas för befälet och för manskapet. Där dagrum utgöres av mässrum, skola
dessa vara så anordade, möblerade och utrustade, att de lämpa sig till dagrum.

Artikel 13.

1. Tillräckliga sanitära anordningar, omfattande tvättfat samt badkar och/
eller duschar, skola finnas å alla fartyg.

2. Separata vattenklosetter skola finnas till minst följande antal:

a) å fartyg om mindre än 800 ton: 3;

b) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under 3 000 ton: 4;

c) å fartyg om 3 000 ton eller mera: 6;

d) å fartyg, där radiotelegrafisternas sovrum äro avsides belägna,
skola sanitära anordningar finnas invid eller i närheten av dessa sovrum.

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Den nationella lagstiftningen skall, med iakttagande av bestämmelserna
i mom. 4 av denna artikel, föreskriva fördelningen av vattenklosetter mellan
olika grupper av besättningen.

4. Bortsett från medlemmar av besättningen inhysta i rum, till vilka särskilda
sanitära anordningar höra, skola för varje grupp av besättningen sanitära
anordningar finnas enligt följande normer:

a) ett badkar och/eller en dusch för varje helt eller påbörjat antal
om 8 personer;

b) en vattenklosett för varje helt eller påbörjat antal om 8 personer;

c) ett tvättfat för varje helt eller påbörjat antal om 6 personer.

Därest antalet personer i en grupp överstiger den jämna multipeln av sålunda
angivet tal med mindre än hälften av detsamma, må detta överskott
lämnas utan avseende vid tillämpningen av detta moment.

5. överstiger besättningens hela antal 100 eller är det fråga om passagerarfartyg,
i regel sysselsatt på resor av högst fyra timmars varaktighet, må
vederbörande myndighet godtaga särskilda anordningar eller minskning av
antalet fordrade anordningar.

6. Kallt färskt vatten och varmt färskt vatten eller anordning för uppvärmning
av vatten skola finnas i varje gemensamt för personer avsett tvättrum.
Vederbörande myndighet må efter att hava hört redarsammanslutningarna
och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationema
bestämma den största mängd färskt vatten, som redaren kan åläggas
tillhandahålla per man och dag.

7. Tvättfat och badkar skola vara tillräckligt stora och förfärdigade av
godkänt material, som har slät yta och icke kan förväntas spricka, avflaga
sig eller anfrätas.

8. Alla klosettrum skola vara ventilerade direkt ut i fria luften; denna
ventilation må ej stå i förbindelse med bostäderna i övrigt.

9. Alla vattenklosetter skola vara av godkänd modell och hava kraftig
spolanordning, som alltid kan fungera och är reglerbar för varje klosett
särskilt.

10. Avloppsrör för klosettstolar ävensom andra avloppsrör skola hava
tillräckliga dimensioner och vara så anordnade, att faran för tilltäppning i
möjligaste mån minskas och att rengöringen underlättas.

11. Sanitär anordning, som är avsedd för mer än en person, skall uppfylla
följande fordringar:

a) Durkbeläggningen skall vara av godkänt, hållbart material; den
skall vara lätt att rengöra och ogenomtränglig för fukt; erforderligt
avlopp från durken skall finnas;

b) Skott skola vara av järn eller annat godkänt material; de skola
vara vattentäta åtminstone 0,23 meter (9 tum) från durken räknat;

c) Rummet skall vara tillräckligt upplyst, uppvärmt och ventilerat;

d) Klosettrum skola vara bekvämt belägna i förhållande till sovrum
och tvättrum men dock avskilda från dem; klosettrum må icke
hava direkt ingång från sovrum eller från sådan gång mellan sovrum
och klosettrum, till vilken ingång från annat håll ej förefinnes; denna
fordran gäller dock icke klosettrum beläget mellan två sovrum, i vilka
sammanlagt högst fyra personer äro inhysta;

e) Äro två eller flera vattenklosetter anbragta i ett och samma rum,
skola de för åstadkommande av avskildhet vara i erforderlig mån förskärmade.

12. I alla fartyg skola anordningar för tvättning och torkning av kläder
finnas i den omfattning, som av besättningens storlek och resans normala
längd påkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

13. Anordningarna för tvättning av kläder skola omfatta erforderliga
tvättkar med avlopp och tillräcklig tillgång till kallt färskt vatten och varmt
färskt vatten eller anordning för uppvärmning av vatten. Kunna tvättkaren
ej rimligvis anbringas i särskilt för klädtvätt avsett rum, må de anbringas
i de för personer avsedda tvättrummen.

14. Anordningar för torkning av kläder skola förefinnas i en från sov- och
mässrum avskild avdelning, som är tillräckligt uppvärmd och ventilerad samt
försedd med linor eller andra anordningar för upphängning av kläder.

Artikel li.

1. Å varje fartyg, som har en besättning av 15 personer eller mera och
nyttjas å resa av mer än tre dagars varaktighet, skall särskilt sjukrum finnas.
Vederbörande myndighet må i fråga om fartyg i kustfart medgiva eftergift
från denna fordran.

2. Sjukrummet skall vara så beläget, att det är lättillgängligt och att de
sjuka få lämpligt husrum samt under alla väderleksförhållanden kunna erhålla
erforderlig vård.

3. Ingång, sovplatser, belysning, ventilation, uppvärmning och vattentillförsel
skola vara så anordnade, att de i rummet inhysta få det bekvämt och
att deras vård underlättas.

4. Antalet sovplatser i sjukrummet skall bestämmas av vederbörande myndighet.

5. Vattenklosett, avsedd uteslutande för dem som äro inhysta i sjukrum,
skall vara anordnad; klosettrummet skall antingen utgöra en del av sjukrumsavdelningen
eller vara beläget i dess omedelbara närhet.

6. Sjukrum må ej användas för annat ändamål än sjukvård.

7. Én godkänd medicinlåda skall, jämte lättfattliga anvisningar, finnas å
varje fartyg, som icke medför läkare.

Artikel 15.

1. För upphängning av oljekläder skall det utanför, men i bekväm närhet
av sovrummen finnas avdelning av tillräcklig storlek och med erforderlig
ventilation.

2. Å fartyg om mer än 3 000 ton skola ett rum för däckspersonalen och ett
rum för maskinpersonalen finnas anordnade och utrustade för användning
såsom kontor.

3. Å fartyg, vilka regelbundet besöka hamnar hemsökta av moskiter, skola
för att skydda besättningens bostäder mot moskitemas inträngande anordningar
i form av lämpliga moskitnät för ventiler, ventilatorer och dörrar mot
öppet däck vara vidtagna.

4. Varje fartyg, som regelbundet nyttjas för fart i eller till tropikerna eller
Persiska viken, skall vara utrustat med solsegel för uppsättning över sådana
öppna däck, som äro belägna omedelbart ovanför besättningens bostäder, och
över sådana delar av öppet däck, som äro avsedda till uppehållsplats under
fritid.

Artikel 16.

1. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, må vederbörande
myndighet beträffande där avsedda medlemmar av besättningen jämka
de i föregående artiklar uppställda fordringarna, i den mån så erfordras för
att tillgodose dessa medlemmars olika nationella bruk och sedvänjor; särskilt
må myndigheten uppställa avvikande fordringar angående personantal i sovrum
samt angående mässrum och sanitära anordningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

2. Vid jämkningar i nämnda fordringar skall myndigheten dock iakttaga
bestämmelserna i art. 10 mom. 1 och 2 samt den i art. 10 mom. 5
meddelade bestämmelsen om minsta golvyta för dessa besättningsmedlemmar.

3. Å fartyg, där någon kategori av besättningen omfattar personer med
vitt skilda nationella bruk och sedvänjor, skola, i den mån så är behövligt
för att tillgodose de olika gruppernas fordringar, särskilda därefter lämpade
sovrum och andra bostadsrum vara anordnade för dessa grupper.

4. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, skall för sjukrum,
mässrum och sanitära anordningar åstadkommas och upprätthållas en standard,
vilken med avseende å antal och praktisk användbarhet svarar mot
eller är jämförlig med den, som förefinnes å övriga i samma område registrerade
fartyg av liknande slag.

5. Vederbörande myndighet skall vid utarbetandet av särskilda regler enligt
denna artikel höra de erkända bona fide sjöfolksorganisationer, som äro
intresserade av frågan, samt de redarsammanslutningar och/eller redare,
som anställa detta sjöfolk.

Artikel 17.

1. Besättningens bostäder skola hållas rena och i tillräckligt beboeligt
skick. I bostäderna må icke förvaras gods eller förråd, som ej tillhör de i bostäderna
inhysta personerna.

2. Befälhavaren eller av honom för ändamålet särskilt utsedd befälsperson
skall, åtföljd av en eller flera medlemmar av besättningen, inspektera
alla till besättningens bostäder hörande rum med högst en veckas mellanrum.
Resultatet av varje inspektion skall bokföras.

Avd. IV. Konventionens tillfimpning å existerande fartyg.

Artikel 18.

1. Denna konvention skall, med iakttagande av vad i denna artikels mom.
2 och 3 sägs, gälla fartyg, till vilka kölen sträckts, sedan konventionen trätt
i kraft för det territorium, där fartygen äro registrerade.

2. I fråga om fartyg, som är fullt färdigställt å dagen för denna konventions
ikraftträdande för det territorium, där fartyget är registrerat, må
vederbörande myndighet, därest fartyget ej uppfyller de i konventionens avd.
III uppställda fordringarna, efter att hava hört redarsammanslutningarna
och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna påfordra
sådana ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med
konventionens fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska förhållanden
anser möjliga, när:

a) fartyget omregistreras;

b) väsentliga konstruktiva ändringar eller större reparationer vidtagas
å fartyget på grund av förutbestämda planer men icke på grund
av haveri eller oförutsedd händelse.

3. I fråga om fartyg, som å dagen för denna konventions ikraftträdande
för det territorium, där fartyget är registrerat, befinner sig under byggnad
och/eller ombyggnad för att åter försättas i sådant skick, att det lämpar
sig för sitt tidigare ändamål, må vederbörande myndighet efter att hava
hört redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända bona
fide sjöfolksorganisationerna påfordra sådana ändringar för att bringa fartyget
i överensstämmelse med konventionens fordringar, som myndigheten
med hänsyn till praktiska förhållanden anser möjliga; dessa ändringar skola,
så länge fartyget icke omregistreras, anses innebära ett slutgiltigt uppfyllande
av konventionens bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Avd. V. Slutbestämmelser.

Artikel 19.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller
avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än de,
som stadgas i denna konvention.

Artikel 20.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör för registrering.

Artikel 21.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats
för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,
Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,
Frankrike, Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Juguslavien,
varav minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst
en million bruttoregisterton. Denna bestämmelse har til! ändamål att underlätta
och främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 22—27.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)

Bilaga L.

Rekommendation (nr 78) angående skyldighet för redare att tillhandahålla
säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående redares skyldighet att tillhandahålla
säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen,
vilken fråga innefattas i den tredje punkten på dagordningen för
sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående
säng- och mässutrustning jämte andra artiklar för fartygsbesättningar, 1946»
[Bedding, Mess Utensils and Miscellaneous Provisions (Ships’ Crews) Recommendation,
1946].

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Konferensen hemställer till varje medlem av Internationella arbetsorganisationen
att tillämpa följande principer och att på anmodan av dess styrelse
underrätta Internationella arbetsbyrån om de åtgärder, som vidtagits
för att genomföra desamma.

1. Rena lakan, filtar, sängtäcken och mässutrustning böra av redarna
tillhandahållas besättningens medlemmar för användning ombord vid tjänst
å fartyget; besättningsmedlemmarna böra vara skyldiga att vid tidpunkter,
som befälhavaren bestämt, och vid lämnandet av sin tjänst återställa de
erhållna artiklarna.

Därest någon artikel icke återställes i gott stånd, varvid hänsyn dock skall
tagas till normal förslitning, bör den ansvarige besättningsmedlemmen gälda
inköpspriset.

2. Lakan, filtar och täcken böra vara av god kvalitet. Tallrikar, koppar
och annan mässutrustning böra vara av godkänt material, som är lätt att
hålla rent.

3. Handdukar, tvål och toalettpapper böra av redaren tillhandhållas medlemmarna
av besättningen.

Bilaga M.

Konvention (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Interna ti onel la arbetsbyrån sammankallats till
Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående hyror, arbetstid och bemanning
å fartyg, vilken fråga utgör nionde punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

funnit, att dessa förslag, vilka innebära en fullständig revision av konventionen
1936 angående arbetstid och bemanning å fartyg, böra taga
form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande
konvention, som skall benämnas »konventionen angående hyror, arbetstid
och bemanning å fartyg, 1946» [Wages, Hours of Work and Manning
(Sea) Convention, 1946].

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,
skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående hyror,
arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännnen förmånligare villkor
än de som stadgas i denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller enskild
ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt
samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3.

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med
undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

f) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras
allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

g) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla
allenast nominell lön eller hyra;

h) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,
med undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

i) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

j) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transportfartyg
eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor
fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal
för valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser angående
löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

k) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstrade
eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn
för reparation, rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande arbete
eller för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel A.

I denna konvention avses med:

a) »befäl»: person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan
betecknats såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han enligt
lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»: medlem av besättningen, med eller utan behörighetsbevis,
som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»; besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där
sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att
fullgöra varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcksmanskapet,
med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundhyra»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej inräknat
övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar eller in
natura.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Avd. II. Hyra.

Artikel 5.

1. Grundhyran för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention
äger tillämpning, må för en kalendermånads tjänst icke understiga i det
Förenade Konungariket Storbritanniens och Norrra Irlands valuta sexton
pund sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller motsvarande
värde i annat lands valuta.

2. I händelse av ändring i pari värdet å pund eller dollar, varom meddelande
lämnats i »International Monetary Fund», skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundhyran, uttryckt
i den valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan ändring,
justeras så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den andra
valutan;

b) denna justering av direktören för Internationella arbetsbyrån
meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar; och

c) den så justerade minimigrundhyran vara bindande för medlemsstater,
som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt
mom. 1 fastställda^ hyran och för envar sådan medlemsstat gälla senast
från och med ingången av andra kalendermånaden efter den månad,
under vilken direktören lämnat medlemsstaterna meddelande om ändringen.

Artikel 6.

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anställande
av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, skall
minimigrundhyran för en matros jämkas i förhållande till den i föregående
artikel stadgade minimigrundhyran.

.2. _ Den jämkade hyran skall fastställas i enlighet med principen lika lön
för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas
av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade hyran skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar-
och sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under
förutsättning att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av
vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 7.

Därest fri kost icke tillhandahålles, skall minimigrundhyran höjas med
ett belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer
eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 8.

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan
valuta av minimigrundhyran enligt art. 5, skall vara förhållandet mellan
parikursema av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlemsstat av Internationella arbetsorganisationen,
som är medlem av »International Monetary Fund», skall parivärdet
vara det som gäller i enlighet med statuterna för »International Monetary
Fund».

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorganisationen,
som icke är medlem av »International Monetary Fund», skall
parivärdet räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i
Amerikas förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den 1
juli 1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar vid
internationella transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i nagotdera
av de två föregående momenten:

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av vederbörande
medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemmen i fråga meddela sitt beslut till direktören för
Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom underrätta
övriga medlemmar som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlem, som ratificerat överenskommelsen inom
loppet av sex månader från den dag, då direktören underrättat om
beslutet, meddela direktören för Internationella arbetsbyrån, att han
ogillar beslutet, varefter direktören skall därom underrätta den medlem,
som fattat beslutet, samt övriga medlemmar, som ratificerat konventionen,
och avgiva rapport i saken till den kommitté, som avses i

art. 21; _

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den handelse vederbörande
medlem gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundhyran till följd av ändring i kursen för bestämmande
av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och med ingången
av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade parivärdet
av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 9.

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa
att de hyror, som betalas, icke understiga vad i denna konvention
stadgas* och

b) att tillförsäkra envar, som utfått lägre hyra än som i denna konvention
stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande
eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Avd. III. Arbetstid.

Artikel 10.

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilkens
skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen ombord
och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kollektivavtal
mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvudsakligen
genom andel i vinst eller förtjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 11.

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, varunder
fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än
till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan
redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats
i denna del av konventionen;

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat vid konventionens
ratificering genom en närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: fartyg, som icke är »fartyg i närtrafik»;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som berättigar
det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads
befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 12.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-
och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap må ej överstiga:

a) då fartyget är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som
erfordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits
om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)
och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara berättigad
till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna konvention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,
med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl
eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat
sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande
redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när
det skall anses vara i hamn.

Artikel 13.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-
och radioavdelningama å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar må
för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn må för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras
för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits
om kortare arbetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående
moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara
berättigad till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med undantag
av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller manskap
åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller pa annat sätt efter
vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpningen
av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när
det skall anses vara i hamn.

Artikel lb.

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdelningen.

2. Å passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10
timmar under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av 14
timmar i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;

å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst 5
timmar, och för andra personer den tid, ej överstigande två
timmar, som erfordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;
å annan dag: 8 timmar.

3. Å annat fartyg än passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga
:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9
timmar under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;

å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd
överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av
fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som ma fastställas genom kollektivavtal
mellan berörda redar- och sjöfartsorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redaroch
sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för reglering
av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 15.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl
när- som fjärrtrafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda
redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl
som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fritid
icke skall räknas som semester.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 16.

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av
konventionen undantaga befäl, som icke redan undantagits i kraft av art.
10, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till anställningsvillkor,
som vederbörande myndighet förklarar vara fullt likvärdiga
med dem som stadgas i denna avdelning av konventionen;

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingåtts före den 30
juni 1946, varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick
fortfarande skall vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1, skall tillhandahålla
direktören för Internationella arbetsbyrån en fullständig redogörelse
för varje ifrågakommande kollektivavtal, och direktören skall förelägga
den i art. 21 omnämnda kommittén en sammanfattning av sålunda erhållna
upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda
kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med
dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ratificerar
konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt
varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifrågavarande
avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro parter
i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 17.

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fastställas
genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må ersättningen
i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för timme räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas
om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna fartyget
eller i annan form.

Artikel 18.

1. övertidsarbete må ej förekomma regelbundet.

• j S?m .åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av vad

i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den ordinarie
arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande
för fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt
andra fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det
slag, som föreskrives av den internationella konventionen för betryggande
av säkerheten för människoliv till sjöss, sådan den vid ifrågakommande
tillfälle lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårdsformaliteter; e)

sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fastställande
av fartygets position samt för utförande av meteorologiska
observationer;

f) extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt och
plikt att fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra sadant
arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra och effektiva
drift.

Artikel 19.

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande
tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt i
enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Avd. IV. Bemanning.

Artikel 20.

1. Varje fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, skall vara bemannat
på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet är
ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avd. III av denna konvention;
och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller i
möjligaste mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om förefintligheten
av ett effektivt system för undersökning och biläggande av klagomål
eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med
eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt medverka
vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning.

Artikel 21.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)
kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 20 mom. 2);
eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och
sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna
i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande
medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd å sådant
fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal
i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande medlemsstat
icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 9 i denna konvention,
i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts genom kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa
direktören för Internationella arbetsbyråns uppgifter om vidtagna åtgärder för
konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,
varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och som är i kraft
vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att
genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas för

Mhang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 321. 5

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Provning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i kommittén
skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer
ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella
arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

0. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de
uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas
densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje medlemsstat,
som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje anmärkning
eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen
ävensom att delgiva de redar- och sjöfolksorganisationer, som äro parter i
något i inom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller förslag av
kommittén rörande förverkligande! av konventionens bestämmelser genom
dylikt avtal.

Artikel 22.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för
att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registrerade i dess territorium,
samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kollektivavtal,
vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda tilllämpning; b)

föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen av
konventionens avd. IV;

d) för tillämpning av avd. III i konventionen stadgar förande av
journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan överskjutande
arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem tillkommande
ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid som de
hava för utfående av innestående hyra.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så är
rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erfordras
för konventionens tillämpning.

Artikel 23.

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna
konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att
anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att
underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan behörig
myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets kännedom att
bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett fartyg, som är registrerat
i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestämmelser.

Artikel 24.

I hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings-(sjöfarts-)
konventionen, 1936, skall denna konvention anses såsom innebärande
revision av den förstnämnda konventionen.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 26.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag följande villkor hava
uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater:
Amerikas förenta stater, Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Canada,
Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och
Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna, Norge,
Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å
registreringsdagen var för sig hava en handelsflotta om minst en million
bruttoregisterton;

c) att den samlade handelsflottan, som vid tiden för registreringen
tillhör de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till
minst femton millioner bruttoregisterton.

3. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta
och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft för
varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, da dess ratifikation
registrerats.

Artikel 27—32.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konventionen
(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här
uteslutits.)