Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

1

Nr 319.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § lagen den 11 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;
given Stockholms slott den 6 juni 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag
angående ändrad (lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete,

dels ock antaga härvid fogat förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 16 § förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

GUSTAF.

G. Danielson.

Biliang till riksdagens protokoll 194 7

1 sand. Nr 319.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om
försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 §. 13 §.

Sedan försäkringsinrättningen-----skall utgivas.

Kan ej------—------böra utgå.

Ersättning i — —---denna

Kan ej-------— —

Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande,
må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock
ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan
därom gjorts, eller, där jämkningen
utan ansökan beslutats av inrättningen,
före dagen för beslutet.

Beslut om--------

försäkringsinrättning.

— -— sålunda utgivits.

Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande,
må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock,
där fråga är om minskning eller indragning
av ersättning, ej avse tid
före den dag, då jämkningen beslutas.

— till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling, men
skall ej äga tillämpning i fråga om
ersättning för tid före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936: 383.

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

3

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 16 § förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas, att 16 § förordningen den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Gällande lydelse:)

16 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten--

Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av rikförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande,
må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock
ej avse ersättning, som belöper å
tiden före den dag, då ansökan
därom gjorts, eller, där jämkningen
utan ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten,
före dagen för beslutet.

Beslut om---------

angives.

(Föreslagen lydelse:)

16 §.

- — — — skall utgivas.

Inträder, sedan ersättning till den
skadade blivit av rikförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring
i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande,
må jämkning i ersättningen
äga rum. Sådan jämkning må dock,
där fråga är om minskning eller indragning
av ersättning, ej avse tid
före den dag, då jämkningen beslutas.

till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling,
men skall ej äga tillämpning
i fråga om ersättning för tid
före ikraftträdandet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen
anmäler statsrådet Mossberg fråga om ändrad lydelse av 13 § olycksfallsförsäkring
slag en in. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 26 mars 1947 (nr 85) har riksdagen i anledning av en
inom andra kammaren väckt motion (nr 42) anhållit om skyndsam utredning
och förslag — om möjligt till innevarande riksdag — till viss ändring
av 16 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt ifrågavarande stadgande må jämkning i ersättning som utgår enligt
1927 års militärersättningsförordning äga rum, därest efter riksförsäkringsanstaltens
beslut om ersättningen väsentlig förändring inträder i de förhållanden,
som voro avgörande för ersättningens bestämmande. Sådan jämkning
må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då ansökan
därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan beslutas av riksförsäkringsanstalten,
före dagen för beslutet.

I riksdagens skrivelse åsyftas sådan ändring av stadgandet, att jämkning
i redan bestämd ersättning må kunna avse även ersättning som belöper å
tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten, före dagen för beslutet.

I anledning av riksdagens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 28 mars
1947 åt riksförsäkringsanstalten att verkställa den begärda utredningen och
att så snart det kunde ske inkomma med det förslag, som kunde föranledas
därav.

Riksförsäkringsanstalten har i ett den 18 april 1947 avgivet utlåtande funnit
16 § andra stycket 1927 års militärersättningsförordning böra ändras på
sådant sätt, att retroaktiv jämkning till den skadades förmån medgives.
Dylik jämkning bör enligt anstaltens uppfattning få ske utan begränsning

5

Kungl. Maj.ts proposition <ir 319.

till viss tid före dagen för ansökan eller jämkningsbeslutet. Förutsättning
härför bör emellertid vara att tillförlitlig utredning föreligger rörande de
förändrade förhållandena. Fn ändring av jämkningsbestämmelserna i militärersättningsförordningen
bör enligt anstaltens mening föranleda motsvarande
ändring i olycksfallsförsäkringslagen som i 13 § femte stycket innehåller
enahanda jämkningsregler som 16 § andra stycket militärersättningsförordningen.
De föreslagna ändringarna anses böra träda i kraft snarast
möjligt och göras tillämpliga även å äldre olycks- och sjukdomsfall.

Över riksförsäkringsanstaltens utredning ha efter remiss yttranden avgivits
av försäkringsrådet och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.
I båda remissyttrandena — av vilka föreningens utlåtande är begränsat
till ändringen i olycksfallsförsäkringslagen — tillstyrkes riksförsäkringsanstaltens
förslag. Försäkringsrådet föreslår dock vissa jämkningar i förslaget.

För egen del ansluter jag mig till förslaget om en sådan ändring av
ifrågavarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
att retroaktiv jämkning till den skadades förmån blir
medgiven samt att någon begränsning till viss tid före dagen för ansökan
eller beslutet icke göres. Likaså finner jag att de nya bestämmelserna böra
göras tillämpliga även på äldre olycks- och sjukdomsfall, såvitt avser tid
efter bestämmelsernas ikraftträdande. Jag vill i det följande narmare redogöra
för vad i detta ärende förekommit och börjar därvid med de nuvarande
bestämmelserna på detta område.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § olyclcsfallsförsäkringslagen är, där ej annorlunda i lagen stadgas,
envar arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

I 4 § stadgas att försäkring äger rum i riksförsäkringsanstallen; dock att,
där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars
delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med obegränsad
personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället
må under villkor, som närmare angivas i lagen, äga rum i dylikt bolag.

Under 6 § upptagas närmare regler om den ersättning, som på grund av
försäkringen utgives till arbetare som skadats till följd av olycksfall i arbetet.
över beslut av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt försäkringsbolag
rörande ersättning må enligt 33 §. klagan föras hos försäkringsrådet.

Enligt 20 § skall, där arbetare skadas till följd av olycksfall i arbetet,
arbetsgivaren eller den som å hans vägnar förestår arbetet ofördröjligen
underrättas därom. 1 21 § föreskrives skyldighet för arbetsgivaren eller ar -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

betsföreståndaren att underrätta vederbörande försäkringsinrättning om
olycksfallet.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet, skall
inrättningen enligt 13 § första stycket, ändå att ansökan om ersättning ej
blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara
av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt lagen skall utgivas.
Regler om jämkning av ersättningen innehållas, såsom nämnts, i 13 § femte
stycket, vilket har följande lydelse:

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan
jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag,
då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av
inrättningen, före dagen för beslutet.

I 1927 års militärersättnings förordning givas bestämmelser om rätt för
värnpliktiga m. fl. till ersättning av allmänna medel i anledning av skada
eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring å tid då riket icke befinner
sig i krig. Enligt 3 § avgöras ersättningsärenden som avses i förordningen,
med ett undantag, av riksförsäkringsanstalten. Över beslut av riksförsäkringsanstalten
må klagan föras hos försäkringsrådet.

I 14 § stadgas, att om under militärtjänstgöring skada uppkommer till
följd av olycksfall, den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen
skall därom underrättas. Yppas skadan först sedan tjänstgöringen
upphört, skall den skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest
han anser sig berättigad till ersättning enligt förordningen.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet, skall
anstalten enligt 16 § första stycket, så snart ske kan, ändå att ansökan om
ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades
vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna
förordning skall utgivas.

Andra stycket av 16 § har följande lydelse:

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan
jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då
ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten,
före dagen för beslutet.

De i 16 § givna bestämmelserna gälla även sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall.

Till olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen äro anknutna
åtskilliga författningar, bland dem lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 28 juni 1941
(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hem -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

värnstjänstgöring. De i det föregående omnämnda jämkningsreglerna äga
därvid motsvarande tillämpning.

Frågans tidigare behandling vid årets riksdag.

I motionen 11:42 till innevarande års riksdag framhölls — under hänvisning
till visst av riksförsäkringsanstalten avgjort ärende angående jämkning
i ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning — att förordningens
jämkningsbestämmelser äro så utformade, att ersättningstagare icke kan
komma i åtnjutande av den ersättning eller den förhöjning av ersättning,
vartill en inträdd försämring av hans hälsotillstånd i och för sig kunde berättiga,
förrän från och med den dag ansökan om jämkning gjorts hos riksförsäkringsanstalten.
Detta förhållande syntes enligt motionärens mening
åtminstone i vissa fall obilligt. Motionären hemställde fördenskull om sadan
ändring i 16 § militärersättningsförordningen, att ersättning kunde utgå för
hela den tid den skadade varit sjukskriven och ej endast från tiden för ansökningen
om jämkning.

I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 14 framhöll ut
skottet att bestämmelsen i 16 § andra stycket andra punkten militärersättningsförordningen
kunde leda till uppenbart obilliga resultat. Bestämmelsens
tillämpning bleve alldeles särskilt stötande, da den skadades tillstand vore
sådant, att underrättelse om inträdd försämring icke kunde komma riksförsäkringsanstalten
tillhanda utan betydande tidsutdräkt. Enligt utskottets mening
borde därför en uppmjukning av bestämmelsen äga rum.

Utskottet anförde vidare:

Socialvårdskommittén arbetar för närvarande med en allmän översyn av
bland annat 1927 års militärersättningsförordning. Detta arbete beräknas
visserligen komma att avslutas under innevarande år, men enligt utskottets
mening bör en ändring i 16 § andra stycket militärersättningsförordningen
vidtagas utan avbidan å resultatet av den allmänna översynen av förordningen.
Någon olägenhet torde icke uppkomma härigenom. Möjligen bör i
samband med den nu ifrågasatta ändringen i militärersättningsförordningen
motsvarande ändring vidtagas i andra författningar.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen avlåta den inledningsvis
omnämnda skrivelsen (nr 85) till Kungl. Maj:t.

Riksförsäkringsanstaltens utredning.

I fråga om behovet av ändrade jämkningsbestämmelser
framhåller riksförsäkringsanstalten att jämkning i ersättning enligt 1927
års militärersättningsförordning förekommer mycket ofta. Då ändring i den
skadades tillstånd kan väntas inträda, bestämmes ersättningen endast för en
begränsad tid, varefter ny prövning företages, men i många 1 all inträffa före

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

ersättnings tidens utgång förändringar som icke kunnat förutses. Särskilt ofta
är detta fallet i fråga om sådana under militärtjänstgöring ådragna sjukdomar
som icke förorsakats av olycksfall, exempelvis tuberkulösa och reumatiska
sjukdomar. Icke sällan förekommer alt, sedan sjukdomen gått till
sådan förbättring att ersättningen upphört, inträffande försämring efter någon
tid, emellanåt efter åtskilliga års förlopp, föranleder till att ersättning
ånyo skall utgå; även i dylika fall äro jämkningsbestämmelserna tillämpliga.
I det stora flertalet fall erhåller riksförsäkringsanstalten genom läkarintyg
eller på annat sätt tämligen snart underrättelse om inträffade väsentliga försämringar,
men relativt långa dröjsmål kunna även förekomma, exempelvis
då sjukdomen hindrar den sjuke att omedelbart påkalla jämkning eller då
sjukdomstillståndets samband med den under militärtjänstgöringen ådragna
sjukdomen icke står klart för den sjuke eller den behandlande läkaren. Även
om några särskilda omständigheter icke föreligga, förflyter i allmänhet åtminstone
någon tid innan anstalten emottager jämkningsansökan, läkarintyg
eller annan underrättelse om försämringen. Eu strikt tillämpning av jämkningsbestämmelserna
skulle därför i regel leda till att den ersättningsberättigade
ginge förlustig i vart fall någon de! av ersättningen, utan att någon
försumlighet från hans sida kunde anses föreligga. Att frågan om ändring
i bestämmelserna icke tidigare fått någon egentlig aktualitet torde bero därpå,
att riksförsäkringsanstalten i rätt stor utsträckning icke tillämpat bestämmelserna
strängt efter ordalydelsen, liksom fallet även varit i fråga
om olycksfallsförsäkringslagens jämkningsbestämmelser.

Beträffande utformningen av ändrade jämkningsbest ä mmelser
erinrar riksförsäkringsanstalten om stadgandena i 26 § förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och 26 § lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring. Enligt dessa bestämmelser
gäller i princip, alt sjukpenning ej må utgå för tid innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, men undantag kan medgivas om det är
uppenbart att hinder mött för anmälans verkställande. Anstalten hänvisar
också till 33 § 1935 års lag om folkpensionering, vari stadgas att pension ej
utgår för längre tid tillbaka än sex månader före den månad under vilken
pensionen sökts; motsvarande gäller om ökning av pension. I 38 § 1946 års
lag om folkpensionering har denna maximitid förkortats till tre månader.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter om vid ändringens genomförande en
anknytning lämpligen bör sökas till bestämmelserna i sjukförsäkringslagen
eller den nya folkpensioneringslagen samt anför därom:

Att göra den skadades rätt till retroaktiv jämkning beroende av att hinder
uppenbarligen mött för omedelbart ingivande av jämkningsansökan —
på sätt som rätten till retroaktiv sjukpenning från sjukkassa reglerats —
torde icke vara lämpligt, då det som ovan nämnts i flertalet fall måste förflyta
någon tid, åtminstone en eller annan dag, mellan försämringens inträffande
och ansökans ingivande. Lämpligare torde otvivelaktigt vara att
retroaktiv jämkning till den skadades förmån på motsvarande sätt som be -

Kungl. Majds proposition nr 319.

9

träffande folkpension medgives för en till några månader begränsad tid utan
några speciella villkor. En sådan regel är tillfyllest i det stora flertalet förekommande
fall. Emellanåt inträffar dock, såsom förut berörts, att riksförsäkringsanstalten
först efter tämligen lång tid underrättas om försämringen,
utan att dröjsmålet kan läggas den skadade till last. I dylika fall kan det,
såvida sakliga betingelser för ersättningsrätt otvivelaktigt äro för handen, te
sig obilligt om den skadade eller sjuke genom en schematisk regel avstänges
från möjlighet att fullt ut erhålla den ersättning eller ersättningsförhöjning
som svarar mot hans försämrade tillstånd. Ersättningarnas i viss mån skadeståndsliknande
karaktär torde i detta hänseende motivera ett annat betraktelsesätt
än beträffande folkpensionerna.

De senast anförda synpunkterna kunna tillgodoses genom en regel av den
innebörden, att retroaktiv jämkning till den skadades förmån må avse ersättning
för en tid av tre månader samt, om särskilda skäl därtill föranleda,
ersättning för längre tid. Jämkning för gången tid kan då, om försämringen
motiverar detta, medgivas utan någon tidsbegränsning i de fall där försämringens
tillkännagivande fördröjts till följd av den skadades eller sjukes tillstånd,
oklarhet beträffande nytt sjukdomstillstånds samband med den ersättningsberättigande
skadan eller sjukdomen, läkares dröjsmål med att insända
ett av den ersättningsberättigade begärt intyg eller andra särskilda
omständigheter. Mot en sådan regel kan invändas, att dröjsmål med underrättelse
om inträffad väsentlig försämring i flertalet fall icke torde bero på
ren underlåtenhet från den ersättningsberättigades sida. Vanligen torde anledningen
i stället vara antingen bristande kännedom om de gällande bestämmelserna
eller också särskilda omständigheter av nyss åsyftat slag. En
gränsdragning mellan de olika fallen allt efter anledningen till dröjsmålet
torde kunna erbjuda svårigheter utan att lämna några större positiva resultat.

På grund av det anförda har riksförsäkringsanstalten stannat för att förorda,
att retroaktiv jämkning till den skadades förmån i princip medgives
utan begränsning till viss tid före dagen för ansökan eller jämkningsbeslutet.
En förutsättning härför bör emellertid enligt anstaltens mening vara, att
tillförlitlig utredning rörande försämringen under den gångna tiden föreligger.
Har försämringen varit någorlunda påtaglig, bör det i allmänhet icke
bereda någon svårighet att genom läkarintyg eller på annat sätt förebringa
bevisning till stöd för anspråken. Sådana svårigheter kunna däremot möta,
då försämringen fortskridit så småningom under loppet av en lång tid. Detta
kan exempelvis vara fallet beträffande ledgångsförändringar till följd av
brottskador och beträffande fortskridande synnedsättning efter ögonskador.

Riksförsäkringsanstalten föreslår i enlighet med det anförda att 16 §
andra stycket andra punkten 1927 års militärersättningsförordning utbytes
mot föreskrifter av följande innehåll:

Jämkning till lägre belopp må dock ej avse tid före den dag, då jämkningen
beslutas. Jämkning till högre belopp må avse sådan tid i den mån
tillförlitlig utredning rörande de förändrade förhållandena föreligger.

Eu ändring i förevarande hänseende av jämkningsbestämmelserna i 1927
års militärersättningsförordning bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

föranleda motsvarande ändring i 13 § femte stycket olycksfallsförsäkringslagen.

Vad angår de föreslagna ändringarnas ikraftträdande
uttalar riksförsäkringsanstalten att ändringarna böra träda i kraft snarast
möjligt. Anstalten anför vidare:

I fråga om ändringen i 1927 års förordning bör gälla, att den, med avseende
på ersättning för tid efter ikraftträdandet, äger tillämpning även å
äldre olycks- och sjukdomsfall. Beträffande ändringen i olycksfallsförsäkringslagen
kunna måhända vissa betänkligheter göra sig gällande mot ett
avsteg från den vedertagna principen, att ändringar i lagens ersättningsgrunder
icke böra givas återverkande kraft. Nämnda princip står i samband därmed,
att försäkringsinrättningarna måste på förhand kunna överblicka sina
förpliktelser i anledning av de tecknade försäkringarna. Den nu ifrågavarande
ändringen i ersättningsgrunderna är emellertid, ehuru icke betydelselös
ur ekonomisk synpunkt, dock av så ringa betydelse att den icke kan utöva
något egentligt inflytande på premiesättningen. På grund härav torde
några betänkligheter från försäkringsinrättningarnas sida icke behöva möta
mot att ändringen i olycksfallsförsäkringslagen göres tillämplig även å ersättning
i anledning av äldre olycksfall, i vad avser tid efter ikraftträdandet.
Att så sker finner riksförsäkringsanstalten för sin del vara synnerligen önskvärt
ur såväl sakliga som praktiska synpunkter.

Yttrandena.

Försäkring srådet har intet att erinra mot riksförsäkringsanstaltens förslag
om en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen, att retroaktiv jämkning till den
skadades förmån blir uttryckligen medgiven samt att någon begränsning till
viss tid före dagen för ansökan eller beslutet icke göres. Försäkringsrådet
tillstyrker vidare vad riksförsäkringsanstalten föreslagit angående tidpunkten
för de nya bestämmelsernas ikraftträdande samt rörande tillämpning av
desamma å äldre olycks- och sjukdomsfall. Med hänsyn till ifrågavarande
bestämmelsers säregna natur anser försäkringsrådet att man ej behöver göra
någon principiell invändning mot att de nya bestämmelserna bliva tillämpliga
även på äldre olycks- och sjukdomsfall, såvitt avser tid efter bestämmelsernas
ikraftträdande.

I fråga om förslagets utformning anmärker emellertid försäkringsrådet att
av det förhållandet, att riksförsäkringsanstalten föreslagit införande i författningstexten
av krav på tillförlitlig utredning, sammanställt med vad anstalten
yttrat i motiveringen till sitt förslag, synes framgå, att anstalten avsett
att vid jämkningsfall kräva starkare bevis än i de »reguljära» ersättningsfallen.
Försäkringsrådet anser emellertid, att man i jämkningsfallen
icke skall kräva starkare bevisning än i vanliga ersättningsfall. Därest anstalten
avsett att i jämkningsfallen kasta om bevisbördan, så att denna i
huvudsak lägges på den ersättningsberättigade, kan försäkringsrådet ej dela

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

denna uppfattning, då i detta hänseende ej bör gälla något annat än i de
vanliga ersättningsfallen. Enligt sakens natur kan dock saväl den, som anmäler
ett olycksfall lång tid efter detsammas inträffande, som den, som begär
jämkning från en dag långt före dagen för jämkningsansökan, i a iss
mån med hänsyn till bevissvårigbeterna komma i en sämre ställning än den,
som anmäler olycksfallet omedelbart efter dettas inträffande.

Försäkringsrådet framhåller vidare att enligt riksförsäkringsanstaltens förslag
dagen, då jämkningsansökan gjorts, försvinner som jämkningsdag samt
anför härom:

Det framgår ej av riksförsäkringsanstaltens utredning, om detta förhållande
varit enda anledningen till att ordet »ansökan» icke återfinnes i den
föreslagna författningstexten eller om även ett ställningstagande till följande
principiella spörsmål skett. Skall man — där det gäller jämkning till den
ersättningsberättigades förmån — kräva ett initiativ, t. ex. i form av en ansökan,
från hans sida, eller skall man ålägga försäkringsinrättningarna en
omfattande skyldighet att ex officio beakta alla eventuella jämkningssituationer?
Ett exempel skall visa frågans betydelse. Följande bör dock förutskickas.
Enligt nuvarande praxis ställas ytterst små krav i formellt hänseende
på jämkningsansökans form. En ansökan anses vara gjord exempelvis
i och med att den skadade i anledning av försämring i tillståndet besöker
läkare samt intyg rörande undersökningen inkommer till försäkringsinrättningen.
Och så exemplet: Livränta är i ett visst 1 all tillerkänd till och med
den 31 mars. Revisionsintyg för fastställande av fortsatt livränta inkommer
den 21 mars. I intyget omnämnes, att den skadade den sista tiden varit mera
invalidiserad än tidigare, utan att detta omnämnande sker pa sådant sätt,
att man enligt hittillsvarande praxis skulle anse jämkningsansökan föreligga.
Därest för jämkning kräves ansökan, skulle den högre livräntan i brist på
ansökan utgå först från och med den 1 april. Om däremot inrättningen
skulle vara skyldig att ex officio beakta eventuella jämkningssituationer,
skulle den högre livräntan utgå från den tidigare dag, då enligt av inrättningen
verkställd utredning den väsentliga förändringen inträtt. Vidare uppkommer
frågan, om en ansökan om jämkning skall kunna få göras hur sent
som helst. Tänkbart vore ju att införa en viss kortare tidsbegränsning. Men
avsikten med den föreslagna lagstiftningen är ju att taga bort formella bestämmelser,
som kunna medföra ett obilligt resultat, och då bör man ju
icke införa nya föreskrifter, som utgöra hinder för en materiellt riktig rättstillämpning.
Försäkringsrådet finner därför för sin de], att man hör släppa
kravet på ansökan från den ersättningsberättigade. Rådet är emellertid medvetet
om alt detta medför en något ökad belastning saväl på försäkringsinrättningarna
som rådet. Exempelvis måste revisionsintygen i fortsättningen
granskas även ur jämkningssynpunkt.

Ytterligare pekar försäkringsrådet på alt de i riksförsäkringsanstaltens
förslag förekommande uttrycken »lägre belopp» respektive »högre belopp»
icke böra användas, då de föra tanken på sjukpenning och livränta medan
jämkningsbestämmelserna avse även annan än dylik ersättning, exempelvis
kostnad för sjukhusvård. Försäkringsrådet anser slutligen att de nya författningsbestämmelserna
blott behöva innefatta en spärregel beträffande
minskning och indragning av ersättning. Av eu sådan regel följer utan vi

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 319.

dare vad som gäller beträffande höjning av ersättning. I enlighet härmed
föreslår försäkringsråaet följande lydelse av de båda författningsrummen:

Sådan jämkning må dock, där fråga är om minskning eller indragning
av ersättning, ej avse tid före den dag, då jämkningen beslutas.

En ledamot av försäkring srådet har anmält avvikande mening och föreslår
att jämkningsreglerna i 1927 års militärersättningsförordning och olycksfallsförsäkringslagen
helt omarbetas. Enligt denne ledamots mening bör
andra punkten av ifrågavarande författningsrum erhålla följande lydelse:

Sådan jämkning må dock, då fråga är om sänkning av ersättningen, ej
avse ersättning, som belöper å tiden före dagen för inrättningens beslut samt,
då fråga är om ersättningens höjande, ej ske från tidigare dag än då enligt
tillförlitlig utredning skälet för jämkningen först förelegat.

Reservanten framhåller, att då stadgandet dels avser jämkning i ersättning,
som redan blivit i laga ordning beslutad, dels öppnar möjlighet för
ett retroaktivt tillerkännande av ofta mycket stora belopp, man icke torde
kunna underlåta att för jämkning i ersättningsrätten kräva starkare bevisning
än som vid prövning av en olycksfallsanmälan gemenligen fordras.
Reservanten finner det vara i sin ordning, att denna helt naturliga fordran
på särskild tillförlitlighet hos utredningen, även om den för den mera initierade
kan synas självklar, till undvikande av missförstånd antydes i själva
lagtexten.

Social försäkringsbolagens förening yttrar:

I likhet med riksförsäkringsanstalten ha de till föreningen anslutna försäkringsinrättningama
i stor utsträckning icke tillämpat jämkningsbestäirv
melserna strängt efter ordalydelsen. Emellertid är föreningen ense med anstalten,
att i lagtexten uttryckligen bör medgivas rätt till retroaktiv jämkning.
Beträffande frågan om övergångsbestämmelserna finner föreningen
visserligen i likhet med anstalten, att vissa betänkligheter kunna göra sig gällande
mot ett avsteg från den vedertagna principen, att ändringen i lagens
ersättningsgrunder icke böra givas återverkande kraft, men av samma skäl
som av anstalten åberopas finner föreningen sig icke böra motsätta sig detta.
Föreningen har för den skull icke något att erinra mot de övergångsbestämmelser,
som av anstalten föreslagits.

F ör edraganden.

Det ligger i sakens natur alt beträffande person, som skadats till följd av
olycksfall i arbete eller som ådragit sig kroppsskada under militärtjänstgöring,
fall ofta kunna förekomma, när en från början lindrigare sjukdom,
som endast berättigar till en mindre ersättning, antager svårare karaktär
och därför bör föranleda en höjning av ersättningens belopp. Vidare kan,
efter det en invalidränta en gång blivit fastställd, inträffa, att invaliditetsgraden
ökas eller minskas eller också att i följd av olycksfallet sjukdom

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

ånyo inträder. En motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller
dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård hör naturligen då kunna
äga rum.

För att tillgodose dylika behov av ändringar i redan fastställd ersättning
ha i 13 § femte stycket olycksfallsförsäkringslagen och 16 § andra stycket
1927 års militärersättningsförordning upptagits bestämmelser, som bereda
möjlighet till jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden,
som voro avgörande för ersättningens bestämmande. Sådan jämkning
må dock enligt bestämmelsernas ordalydelse ej avse ersättning, som belöper
å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan
ansökan beslutas av riksförsäkringsanstalten eller motsvarande forsäkringsinrättning,
före dagen för beslutet.

Äldre bestämmelser av samma slag återfinnas i 16 § lagen den 5 juli
1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
och 14 § förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Rörande skälen till att
retroaktiv jämkning icke ansetts böra medgivas lämna förarbetena ej nagon
närmare vägledning. Det förefaller dock som om praktiska lämplighetshänsvn
tillmätts väsentlig betydelse.

Såsom andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 14, vilket godkänts av
riksdagen, kunna bestämmelserna om förbud mot jämkning av ersättning
med retroaktiv giltighet i vissa fall leda till obilliga resultat. Det synes sålunda
knappast rimligt, att en skadad, vars arbetsförmåga under livräntetiden
väsentligt försämrats, utan vidare skall gå miste om honom eljest tillkommande
förhöjning av livräntan, såvitt avser tiden före det han anmält
det ändrade förhållandet för försäkringsinrättningen. Att försämringen icke
genast anmäles torde mången gång bero på helt förklarliga och ursäktliga
omständigheter, därvid ovetskapen om skyldigheten att omedelbart anmäla
förändringen och om den med anmälningsskyldighetens försummande förknippade
rättsförlusten naturligen spelar en stor roll. Även om vid tillämpning
av jämkningsreglerna några stränga formkrav icke upprätthållas för
att ansökan om jämkning skall anses föreligga, torde det, utan att något kan
läggas den skadade till last, i allmänhet dröja någon tid innan försäkringsinrättningen
genom jämkningsanmälan eller eljest får kännedom om eu inträffad
försämring.

Såväl riksförsäkringsanstalten och försäkringsradet som de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening ha i likhet med riksdagen uttalat sig
för en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser, att retroaktiv jämkning
till den skadades förmån uttryckligen medgives. Denna mening omfattas
även av mig. Jag delar också den i andra lagutskottets omlörmälda utlåtande
uttalade uppfattningen att eu ändring i detta hänseende hör vidtagas
oberoende av den allmänna översyn av bestämmelserna pa detta område,
varmed socialvårdskommitten för närvarande är sysselsatt. Däremot

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

anser jag mig icke, såsom en reservant inom försäkringsrådet ifrågasatt, böra
föregripa socialvårdskommitténs utredning genom en mera vittgående omprövning
av jämkningsreglerna i olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års
militärersättningsförordning i deras helhet.

Vad härefter angår frågan hur ändringen bör genomföras finner jag ingen
anledning att frångå riksförsäkringsanstaltens av försäkringsrådet och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening biträdda förslag, att retroaktiv
jämkning till den skadades förmån må medgivas utan begränsning till
viss tid före dagen för ansökan eller jämkningsbeslutet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle retroaktiv jämkning till
den skadades förmån endast avse tid beträffande vilken tillförlitlig utredning
föreligger rörande de förändrade förhållandena. I enlighet härmed och
på grund av vad riksförsäkringsanstalten i övrigt anfört vill det, såsom försäkringrådet
påpekat, synas som om riksförsäkringsanstalten skulle åsyfta
ett starkare mått av bevisning i jämkningsfall än i de reguljära fallen —
d. v. s. än då fråga är om ersättning under den första sjukdomstiden samt
sedermera vid invaliditet med oförändrad invaliditetsgrad för framtiden —
ävensom att denna skärpta bevisskyldighet borde åvila den skadade. I denna
del kan jag icke biträda riksförsäkringsanstaltens förslag. Naturligen bör en
höjning av ersättningen för förfluten tid ej ske med mindre utredningen
giver anledning därtill. Några sakliga skäl varför andra bevisningsregler
skulle gälla i jämkningsfallen än eljest synas mig dock icke föreligga. En
annan sak är att, på sätt försäkringsrådet framhållit, en skadad som begär
jämkning för lång tid tillbaka till följd av utredningssvårigheter kan komma
i sämre läge än den som omedelbart efter en inträffad förändring gör anmälan
därom. Anmärkas bör också i detta sammanhang att förutsättning
för jämkning är att den inträdda förändringen är väsentlig.

Vad angår utformningen i övrigt av ändrade bestämmelser på detta område
synes mig försäkringsrådets förslag att låta bestämmelserna innefatta
en spärregel beträffande minskning eller indragning av ersättning vara att
föredraga framför riksförsäkringsanstaltens förslag. Av ett stadgande, att
jämkning ej må, då fråga är om minskning eller indragning av ersättning,
avse tid före den dag, då jämkningen beslutas, torde nämligen utan vidare
följa att höjning av ersättning får avse tiden dessförinnan.

Genom en regel av angivet innehåll bli försäkringsinrättningarna skyldiga
att även utan att ansökan om jämkning skett beakta eventuella jämkningsfall.
Den ökade belastning på försäkringsinrättningarna, som må kunna
uppstå härigenom, synes icke vara av den storlek att den bör verka hindrande
för en välgrundad reform.

De nj^a bestämmelserna böra enligt min mening träda i kraft snarast möjligt.
Någon gensaga har icke rests mot förslaget att göra bestämmelserna
tillämpliga även på äldre olycks- och sjukdomsfall, såvitt avser tid efter
deras ikraftträdande. Jag biträder förslaget härom.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts ha inom socialdepartementet
upprättats förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete; och

2) förordning angående ändrad lydelse av 16 § förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Förstnämnda författningsförslag är av den natur, att lagrådets utlåtande
däröver bör inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det under
1) upptagna lagförslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här utelämnats.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 5 juni 1947.

Närvarande:
justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 4 juni 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 23 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Äke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 0 juni
1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld,
Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Kock.

Etter gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen
anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson,
lagrådets den 5 juni 1947 avgivna utlåtande över det den 23 maj 1947 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 13 § lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden
härefter, att nämnda förslag till lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
ävensom det i statsrådsprotokollet för den 23 maj 1947 omförmälda förslaget
till förordning angående ändrad lydelse av 16 § förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, måtte — lagförslaget enligt § 87 regeringsformen —
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

llihang till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 310.