Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
1
Nr 3.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen
den 20 iuni 1941 (nr 577) angående bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur m. m.; given Stockholms
slott den 29 november 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruk särenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till dels förordning angående vissa åtgärder för
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur och dels förordning om
ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.
GUSTAF.
G. E. Sträng.
Iiihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 3
4.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Förslag
till
förordning angående vissa åtgärder för bekämpande av
smittsam kastning hos nötkreatur.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Inom område, som ej i enlighet med vad därom särskilt är stadgat hänförts
till kastsjukefritt område, må nötkreatur icke överlåtas under beteckningen
fritt från smittsam kastning eller under annan beteckning, som giver
sken av att djuret är fritt från nämnda sjukdom, med mindre djuret
1) härrör från besättning eller del därav, som enligt av medicinalstyrelsen
utfärdade bestämmelser är att anse såsom fri från smittsam kastning; samt
2) varken under transport eller eljest sammanförts med nötkreatur, som
icke äro fria från smittsam kastning, eller uppställts i stall eller fordon, som
icke dessförinnan smittrenats.
Såvitt överlåtelse som i första stycket sägs icke godkänts av hushållningssällskap,
skall nötkreatur vid överlåtelsen vara åtföljt av ett av veterinär
tidigast två månader före överlåtelsen utfärdat intyg utvisande det under 1)
angivna förhållandet. Sådant intyg skall utfärdas enligt formulär, som fastställts
av medicinalstyrelsen.
2 §•
De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av denna
förordning, meddelas av medicinalstyrelsen.
3 §.
Förseelse mot denna förordning eller enligt densamma meddelade föreskrifter
straffes enligt allmänna strafflagen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1947.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
3
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av
tuberkulos hos nötkreatur.
Härigenom förordnas, att 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur skola erhålla följande
ändrade lydelse.
1 §•
Förekommer sjukdomen —--å sjukdomen.
Till underlättande---äga tillämpning.
Beträffande sjukdomens bekämpande inom område, som icke hänförts
till tuberkulosfritt område, skola gälla de i 4 kap. denna förordning meddelade
bestämmelserna. I fråga om frivilligt bekämpande av sjukdomen inom
sistnämnda områden gäller därjämte vad därom särskilt är stadgat. Inom
skyddat område må medicinalstyrelsen efter hörande av vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förordna, att nötkreatursbesättningar,
som icke jämlikt berörda stadganden äro anslutna till statlig kontroll med
tuberkulin, skola på statens bekostnad undersökas med tuberkulin.
15 §.
Undersökning med tuberkulin av nötkreatur må ej verkställas utan medicinalstyrelsens
medgivande eller dess jämlikt 1 § tredje stycket sista punkten
givna förordnande.
Det åligger veterinär, som verkställer undersökning med tuberkulin av
nötkreatur, att förse de nötkreatur, som vid undersökningen reagera, med
märke, tuberkulosmärke, av utseende som medicinalstyrelsen bestämmer. Om
vid undersökningen minst 75 procent av alla till besättningen hörande nötkreatur
över två års ålder reagera, skall veterinären — i den mån medicinalstyrelsen
icke annorlunda förordnar — med tuberkulosmärke förse jämväl
samtliga icke reagerande nötkreatur över två års ålder inom besättningen.
Dylik märkning skall dock icke ske beträffande djur, som inköpts från
tuberkulosfri besättning eller uppfötts på gården och intill undersökningen
varit fullständigt isolerade från de reagerande djuren.
Medgivande till undersökning med tuberkulin av nötkreatur må lämnas
allenast under villkor alt ägaren till de med undersökningen avsedda djuren
förbinder sig att låta förse dessa med tuberkulosmärke i den utsträckning,
som i andra stycket sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1947.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 november 1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler föredraganden, statsrådet Sträng, fråga om åtgärder för
åstadkommande av effektivare kontroll beträffande handeln med nötkreatur
m. m. samt anför följande.
I skrivelse den 14 april 1944 hemställde Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, att sådana bestämmelser snarast måtte utfärdas att en
effektiv kontroll av handeln med nötkreatur till förekommande av sjukdomarna
tuberkulos och smittsam kastning möjliggjordes.
Yttranden över denna skrivelse avgåvos av medicinalstyrelsen den 25 april
1945 och av lantbruksstyrelsen den 12 januari 1945. Vid medicinalstyrelsens
yttrande hade fogats utlåtanden av Svenska länsveterinärföreningen, Svenska
distriktsveterinärföreningen och Svenska chefveterinärföreningen. Lantbruksstyrelsen
överlämnade jämte sitt yttrande utlåtanden av statens livsmedelskommission,
Sveriges slakteriförbund samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund.
Sedermera anhöll Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i skrivelse den 17 maj 1945 om skärpning av gällande bestämmelser beträffande
tuberkulos och smittsam kastning i vad dessa bestämmelser avsåge
handeln med livdjur.
Över berörda skrivelse avgavs yttrande av medicinalstyrelsen den 5 september
1945.
I gemensam skrivelse den 24 januari 1945 hemställde medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, under åberopande av en i ämnet upprättad promemoria,
om sådan ändring av förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur, att medicinalstyrelsen bemyndigades
förordna om tuberkulinundersökning inom tuberkulosskyddade
områden av nötkreatursbesättningar, som icke stode under statlig kontroll
med tuberkulin.
över sist nämnda skrivelse avgåvos yttranden av statskontoret, av samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott med undantag för de i Kronobergs,
Gotlands, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
5
Västerbottens och Norrbottens län samt av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk. Svenska veterinärläkarföreningen, Svenska
länsveterinärföreningen och Svenska veterinärföreningen för nötkreaturstuberkulosens
bekämpande.
I anledning av de inkomna framställningarna och de däröver avgivna
yttrandena har inom jordbruksdepartementet upprättats en promemoria rörande
de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.
Efter remiss ha yttranden över departementspromemorian avgivits av
medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen och samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ävensom av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska veterinärläkarföreningen, Svenska länsveterinäi;-föreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen och Svenska chefveterinärföreningen.
Gällande bestämmelser rörande bekämpandet av tuberkulos
och smittsam kastning hos nötkreatur.
Bestämmelser till förekommande av tuberkulos hos nötkreatur äro meddelade
dels i förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur dels ock i kungörelsen samma dag (nr 579)
angående frivilligt bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. Förstnämnda
författning har ändrats genom förordningen den 15 december 1944 (nr 783).
I fråga om förebyggandet av smittsam kastning återfinnas bestämmelser i
kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur.
För vardera sjukdomens bekämpande gäller, att landet indelas i tre slag
av områden, nämligen
a) område, där sjukdomen icke förekommer eller har allenast synnerligen
ringa utbredning (fritt område);
b) område, där stora möjligheter till sjukdomens utrotande förefinnas
(skyddat område); och
c) område, som varken tillhör fritt eller skyddat område.
Beträffande tuberkulosfritt och kastsjukefritt område är föreskrivet, att
bestämmelserna i epizootilagen skola äga tillämpning med avseende å tuberkulos
respektive smittsam kastning. Inträffar fall av sjukdomen, är djurägaren
anmälningsskyldig. För utrönande av förekomsten av tuberkulos
verkställes efter medicinalstyrelsens förordnande undersökning med tuberkulin.
Djur, som finnes behäftat med tuberkulos, skall nedslaktas inom viss
kortare tid. Under särskilda förutsättningar kan förordnas, att även andra
till besättningen hörande djur skola nedslaktas. Vid fall av smittsam kastning
skall det ställe, där sjukdomen förekommer, tillika med omkringliggande
område förklaras smittat. Förordnande om nedslaktning av alla smittade
djur i besättningen eller av hela besättningen kan meddelas.
Till tuberkulosfrilt och kastsjukefritt område får nötkreatur icke införas
från del av riket, som ej tillhör sådant område, med mindre medicinalsty
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
relsen därtill lämnat tillstånd. Dylikt tillstånd må ej lämnas beträffande nötkreatur,
avsett till livdjur, utan att djuret kan anses fritt från sjukdomen.
I fråga om tuberkulosfritt område är vidare stadgat, att med besättning
därstädes icke må införlivas annat nötkreatur än sådant, som härrör från
besättning, vilken enligt av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter är att
anse såsom tuberkulosfri. Har nötkreatursbesättning i dess helhet nedslaktats,
må efter smittreningen i ladugården inställas allenast sådant nötkreatur,
som nyss sagts (7 § förordningen nr 577/1941).
Förordnande att visst område skall hänföras till tuberkulosfritt eller kastsjukefritt
meddelas av Kungl. Maj:t på gemensam framställning av medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen samt efter hörande av vederbörande
hushållningssällskap.
Till tuberkulosfritt område ha hänförts Kronobergs, Gotlands, Blekinge och
Kopparbergs län samt hela Norrland ävensom delar av Jönköpings och Kalmar
län (kungörelsen nr 118/1944).
Något förordnande om kastsjukefritt område har ännu icke meddelats.
Rörande tuberkulosskyddat och kastsjukeskyddat område gäller, att utan
medicinalstyrelsens tillstånd införsel av nötkreatur ej får äga rum från del
av landet, som varken tillhör fritt eller skyddat område. För meddelandet av
tillstånd till införsel av livdjur äger vad förut beträffande fritt område sagts
motsvarande tillämpning.
I fråga om smittsam kastning är stadgat, att djurägare må insända prov
från djur, som misstänkes lida av sjukdomen, till laboratorium för undersökning
å statens bekostnad beträffande förekomsten av sjukdomen. Vidare
äger medicinalstyrelsen förordna veterinär att, därest misstanke om sjukdomen
föreligger, taga erforderliga prov för undersökning. Konstateras sjukdomen,
meddelar styrelsen anvisningar, huru sjukdomen lämpligen bör bekämpas.
Finner styrelsen förutsättning föreligga att genom nedslaktning av
ett mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, kan
statsbidrag utgå för ändamålet med 50 kronor för djur i åldern sex månader
— två år och 75 kronor för djur över två år.
Förordnande att visst område skall utgöra skyddat område meddelas av
Kungl. Maj:t.
Till tuberkulosskyddat område ha hänförts delar av Stockholms, Uppsala,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro samt Västernorrlands län (kungörelsen nr 118/1944), och till
kastsjukeskyddat område Gotlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens samt Norrbottens län ävensom delar
av Älvsborgs och Jämtlands län (kungörelsen nr 27/1944).
Utanför de tuberkulosfria områdena bekämpas tuberkulosen i huvudsak
därigenom, att djurägarna kunna vinna anslutning till ett statligt eller statsunderstött
bekämpande av sjukdomen, anordnat antingen a\ medicinalstyrelsen
eller av vederbörande hushållningssällskap. Detta bekämpande förekommer
i två olika former, statlig kontroll med tuberkulin och klinisk tuberkuloskontroll.
Förstnämnda kontrollform förutsätter en total utrensning
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
7
av tuberkulosen inom den anslutna besättningen, medan den kliniska kontrollen
närmast åsyftar ett bekämpande av sjukdomen i smittfarlig form.
Vid sistnämnda kontrollform isoleras i regel ungdjuren och ställas under
statlig kontroll med tuberkulin.
Ersättning för nedslaktat djur utgår av statsmedel endast för vid den kliniska
kontrollen påträffat smittfarligt djur; ersättningens storlek utgör 50
kronor eller, om djuret helt kasseras på grund av tuberkulos, 20 kronor. Härjämte
kan, jämlikt 4 kap. kungörelsen nr 579/1941, i samband med utrensning
av tuberkulos inom mindre nötkreatursbesättningar beviljas statsbidrag
för anskaffning av tuberkulosfria nötkreatur. Dylikt bidrag må icke utgå
med högre belopp än 100 kronor för varje nedslaktat djur eller, om djuret
är under ett års ålder, med 50 kronor för varje sådant djur och ej heller med
mera än sammanlagt 500 kronor till en och samma djurägare.
Vid sidan av dessa bestämmelser, avseende det frivilliga bekämpandet av
tuberkulosen, gälla en del regler av tvingande natur. Sålunda skall djur, som
är behäftat med tuberkulos i juvret eller könsorganen, alltid nedslaktas. Anmälningsskyldighet
åligger djurägare, som misstänker sådan form av sjukdomen
inom sin besättning. Ersättning för nedslaktat djur utgår av statsmedel
med 50 kronor eller, om djuret helt kasseras på grund av tuberkulos,
med 20 kronor.
Vissa av de tvingande bestämmelserna ha avseende å handeln med livdjur.
Nötkreatur, som reagerar vid undersökning med tuberkulin, skall förses
med särskilt märke (tuberkulosmärke). Om vid undersökningen minst
75 procent av alla till besättningen hörande nötkreatur över två års ålder
reagera, skola — i den mån medicinalstyrelsen icke annorlunda förordnar —
jämväl samtliga icke reagerande nötkreatur över två åis ålder inom besättningen
med undantag beträffande djur, som inköpts från tuberkulosfri besättning
eller uppfötts på gården och intill undersökningen varit fullständigt
isolerade från de reagerande djuren, förses med tuberkulosmärke (15 § förordningen
nr 577/1941). överlåtelse av nötkreatur under beteckningen tuberkulosfritt
eller under annan beteckning, som giver sken av att djuret är
fritt från nämnda sjukdom, får icke ske med mindre djuret 1) härrör från
besättning eller del därav, som enligt av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser
är att anse såsom tuberkulosfri, 2) i den omfattning, styrelsen föreskriver,
undersökts med tuberkulin och därvid icke visat reaktion, samt 3)
varken under transport eller eljest sammanförts med icke tuberkulosfria
nötkreatur eller uppställts i stall eller fordon, som icke dessförinnan smittrenats.
Såvitt överlåtelse, som nu sagts, icke godkänts av hushållningssällskap,
skall nötkreatur vid överlåtelsen vara åtföljt av ett av veterinär tidigast
två månader före överlåtelsen utfärdat intyg, utvisande de under 1) och
2) angivna förhållandena. Djur, som är eller misstänkes vara behäftat med
tuberkulos i smittfarligt stadium, får ej överlåtas annat än för omedelbar
nedslaktning (16 och 17 §§ samma förordning).
Jämväl det utanför de kastsjukefria områdena förekommande frivilliga
bekämpandet av smittsam kastning anordnas med statsunderstöd av medi
-
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 3.
cinalstyrelsen eller efter styrelsens medgivande av hushållningssällskap. Djurägare
kan ansluta sin besättning till sådant bekämpande. I enlighet med
föreskrifter av den, som anordnar bekämpandet, skall inom besättning, som
är ansluten till detsamma, för utrönande av sjukdomens förekomst tagas
blodprov och mjölkprov samt verkställas undersökning av fosterhinnor. Där
så finnes lämpligt för sjukdomens bekämpande, skola kalvarna i besättningen
ympas med abortympämne. Det åligger djurägaren att vid försäljning av
djur, vid deras betesgång och betäckning samt vid vården i övrigt av besättningen
iakttaga nödig försiktighet, så att icke sjukdomen sprides till besättning,
som är fri från sjukdomen.
Djurägare, vilkens besättning är ansluten till frivilligt kastsjukebekämpande,
kan under förutsättningar, som medicinalstyrelsen angiver, erhålla
förklaring, att besättningen tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförklaring).
Inom friförklarad besättning skall djurens hälsotillstånd kontrolleras
i enlighet med anvisningar, som meddelas av styrelsen. Har kastningsfall
inträffat inom sådan besättning, får, innan undersökning verkställts,
huruvida kastningsfallet orsakats av Bangs abortbacill, djur icke utföras
ur besättningen för annat ändamål än omedelbar nedslaktning. Har
djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna eller
har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bangs abortbacill,
eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med smittsam
kastning eller kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen,
skall friförklaringen återkallas.
Finner medicinalstyrelsen sjukdomen kunna fullständigt utrotas i besättning,
som är ansluten till frivilligt kastsjukebekämpande, genom nedslaktning
av något eller några enstaka djur, äger styrelsen, där sådant utrotande
anses vara av väsentlig betydelse för sjukdomens bekämpande inom orten
i övrigt, på ansökan medgiva djurägare att under vissa villkor för nedslaktning
undfå ersättning av statsmedel. Ersättning utgår med 50 kronor för
varje djur i åldern sex månader—två år och 75 kronor då djurets ålder
överstiger två år. Djurägare, som tillgodonjutit ersättning för nedslaktning,
skall vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och ej heller
härrör från kastsjukefritt område, rådfråga veterinär samt följa dennes
anvisningar.
För utrönande av sjukdomens spridning må enligt medicinalstyrelsens förordnande
samlingsmjölkprov tagas från besättningar för serologisk undersökning
å statens bekostnad. Styrelsen äger jämväl förordna, att å slakteriinrättning
blodprov skall tagas för undersökning å statens bekostnad.
Några särskilda regler avseende handeln med livdjur ha icke utfärdats i
fråga om smittsam kastning såsom skett beträffande tuberkulos.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
9
De gjorda framställningarna och yttrandena över desamma.
I sin skrivelse den 14 april 1944 anförde Örebro läns hushållningsällskaps
förvaltningsutskott i huvudsak följande.
Förmedlandet av livdjursaffärer sker bland annat genom auktioner och
genom den verksamhet, som bedrives av kreaturshandlare, till vilken kategori
även måste räknas de lantbrukare, som, utan att bedriva yrkesmässig
handel med kreatur, köpa djur till den egna besättningen för att inom kort
åter försälja dem.
Förvaltningsutskottet har tagit del av hur det tillgått vid vissa under senaste
tiden genomförda kreatursaffärer. Därvid har i flera fall tillgått så,
att en kreaturshandlare inköpt tuberkulosfria djur, uppställt dem under
längre eller kortare tid tillsammans med icke tuberkulosfria djur samt därefter
försålt dem. Visserligen har det ej blivit klart ådagalagt, att säljaren
brutit mot tuberkulosförordningen genom att angiva det sålda djuret som
tuberkulosfritt eller genom att lämna uppgifter, som givit sken av att djuret
varit tuberkulosfritt vid tiden för försäljningen, men säljaren har exempelvis
meddelat köparen, att djuret tidigare varit undersökt och befunnits friskt,
varom märke i örat (»livdjursmärket») burit vittne.
Förvaltningsutskottet har behandlat denna fråga, varvid med bestämdhet
uttalats, att ett effektivt ingripande mot de missförhållanden, som en okontrollerad
livdjurshandel innebär, icke kan erhållas utan särskild lagstiftning
eller genom komplettering av nuvarande bestämmelser avseende livdjurshandeln.
Förslag till sådan lagstiftning framlades redan 1936 men ledde icke
till positivt resultat. Förvaltningsutskottet vill dock ifrågasätta, om saken
icke borde tagas upp igen. Om så skulle ske, vill förvaltningsutskottet framhålla,
att en lagstiftning tills vidare borde begränsas till att omfatta sjukdomarna
tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur. Det är här som
det största behovet gör sig gällande, och förvaltningsutskottet tror, alt en
lagstiftning även med denna begränsning skulle vara av mycket stort värde.
Ehuru förvaltningsutskottet alltså anser, att en lagstiftning av här antydd
omfattning torde vara den bästa lösningen, vill förvaltningsutskottet dock
framhålla, att en viss möjlighet redan finnes att reglera och kontrollera livdjurshandeln
genom kreaturshandlarna. Enligt gällande kristidsbestämmelser
skall den, som vill handla med livdjur, erhålla auktorisering av livsmedelskommissionen.
Vid beviljandet av sådan auktorisering torde vissa krav
böra ställas, varigenom faran tör smittspridning genom saludjuren minskades.
Följande synpunkter borde därvid beaktas:
1) Auktorisering bör meddelas sparsamt och efter noggrann prövning av
vederbörandes lämplighet.
2) Auktoriserad livdjurshandlare bör ställas under kontroll av distriktsveterinär.
De uppgifter om köp och försäljning, som auktoriserad livdjurshandlare
skall lämna till kristidsstyrelse, skola lämnas även till vederbörande
distriktsveterinär.
3) Inom område, som är tuberkulosfritt, tuherkulosskyddat eller kastsjukeskyddat,
må endast förekomma affärer med djur, som äro reaktionsfria beträffande
dessa sjukdomar.
4) Inom andra än i punkt 3 nämnda områden böra gälla sådana bestämmelser,
att djur icke få försäljas som friska utan att så verkligen är fallet.
Livdjurshandlare, som inköper exempelvis tuberkulosfria djur och uppställer
dessa tillsammans med icke tuberkulosfria, måste vara skyldig att omedelbart
avlägsna livdjursmärket, om sådant finnes.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
5) Rätten att meddela auktorisering bör, vid tidpunkten för avveckling av
livsmedelskommissionens verksamhet, överflyttas till medicinalstyrelsen.
I sitt till medicinalstyrelsen avgivna utlåtande över förvaltningsutskottets
skrivelse framhöll Svenska länsveterinärföreningen, att en eventuell lagstiftning
borde inriktas på reglering av nötkreatursauktionerna samt affärsstallarna
och kreaturshandlarnas sätt att transportera djuren. Vad auktionerna
beträffade torde deklarationsplikt med avseende å förekomsten av
tuberkulos och smittsam kastning bland de utbjudna djuren vara av stor
betydelse. Lämpligheten av skyldighet att redan vid annonsering av auktion
tillkännagiva hälsotillståndet i dessa avseenden syntes böra övervägas.
Angående handelsstallarna borde bestämmelser stadfästas om deras
inredning och skötsel samt föreskrifter givas rörande tuberkulos- och kastningsfria
djurs transport till och från stallarna. Dessa stallar borde dessutom
ställas under nödig kontroll. Auktorisering av vissa kreaturshandlare
torde vara onödig, därest en lagstiftning komme till stånd.
Svenska distriktsveterinärföreningen anmärkte i sitt utlåtande till medicinalstyrelsen,
att den ifrågasatta lagstiftningen borde avse all handel med
husdjur överhuvud taget.
Av Svenska chefveterinärföreningen anfördes i dess utlåtande till medicinalstyrelsen,
att vad anginge auktionshandel med enskild smittad besättning
det syntes föreningen vara av den allra största betydelse att verklig
deklaration av säljaren avgåves i form av veterinärintyg. Betänkligheter mot
detta intrång i handelsfriheten borde med den omfattning, tuberkulos- och
kastningsbekämpandet nu fått, icke längre behöva föreligga. Beträffande
handeln med djur genom kreaturshandlare förefölle det väsentligaste vara
genomförande av bestämmelser i syfte att ernå effektiv kontroll över uppställningen
och försäljningen av tuberkulos- och kastningsfria djur. Att komma
till rätta med detta problem eenom auktorisering av vissa livdjurshandlare
syntes föreningen knappast möjligt.
Medicinalstyrelsen erinrade i sitt den 25 april 1945 avgivna yttrande, att
livdjurshandeln till huvudsaklig del ägde rum genom auktioner och kreaturshandlare
ävensom genom lantbrukare, som inköpte livdjur till den egna besättningen
direkt från annan besättning. Vidare förekomme de av jordbrukarorganisationerna
anordnade livdjursauktionerna, vilka dock i regel syntes
vara så organiserade, att faran för smittspridning genom dessa i betydande
grad förminskats. Helt nyligen hade genom Sveriges slakteriförbund utarbetats
riktlinjer för nämnda handel, vari bland annat betonats vikten av att
djur, som försåldes vid auktioner, anordnade av till förbundet anslutna olika
föreningar, eller genom direkt förmedling, skulle vara fria från sjukdomar.
Då livdjurshandeln genom jordbrukarnas egna organisationer pågått jämförelsevis
kort tid och kunde förväntas erhålla betydligt ökad omfattning, förelåge
enligt styrelsens mening skäl att avvakta utvecklingen härav, innan frågan
om en allmän reglering av handeln med livdjur upptoges till förnyad
prövning. Detta uteslöte dock icke, att ytterligare bestämmelser dessförinnan
utfärdades med hänsyn till nödvändigheten av att förhindra spridning av
tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
Gällande bestämmelser rörande tuberkulos hos nötkreatur hade, yttrade
styrelsen vidare, i stort sett visat sig ändamålsenliga; dock hade svårigheter
yppat sig att beträffande tuberkulosfritt område upprätthålla bestämmelsen i
7 § förordningen nr 577/1941. Det vore ofta svårt för den, som ämnade införliva
ett nötkreatur med sin besättning, att erhålla tillförlitliga uppgifter
från säljaren, huruvida djuret verkligen härrörde från tuberkulosfri besättning,
speciellt om säljaren vore kreaturshandlare. Fall hade förekommit, da
åtal anhängiggjorts vid dylik försäljning men där emellertid svaranden i
brist på bevisning frikänts. Enligt styrelsens mening borde bestämmelserna i
nämnda paragraf ändras därhän, att förbud stadgades mot försäljning och
köp annat än till slakt av andra än tuberkulosfria nötkreatur. En liknande
bestämmelse beträffande områden, skyddade mot tuberkulos, skulle vara
ägnad att påskynda sjukdomens utrotande inom området. Med hänsyn till
att en varierande procent av besättningarna inom skyddade områden vore tuberkulösa
och det ur såväl sjukdomsbekämpandets som ekonomisk synpunkt
i vissa fall kunde vara fördelaktigt att t. ex. överföra ett högdräktigt djur,
som reagerat för tuberkulin, till kliniskt kontrollerad besättning, torde bestämmelserna
icke böra göras för kategoriska.
I avseende å Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts under
punkt 4 gjorda förslag, innebärande förbud att inom andra än tuberkulosfria
respektive tuberkulosskyddade eller kastsjukeskyddade områden försälja
djur såsom friska utan att så vore förhållandet, framhöll styrelsen, att de
nuvarande bestämmelserna i 16 § förordningen nr 577/1941 syntes vara tillfyllest.
Visserligen förelåge svårigheter att kontrollera, huruvida salubjudet
tuberkulosfritt djur under transport e. d. hållits avskilt från andra än tuberkulosfria
djur, men det kunde starkt ifragasättas, huruvida ytterligare bestämmelser
härutinnan kunde medföra önskad verkan.
Vidkommande smittsam kastning anförde styrelsen — under erinran om
att sådana detaljerade bestämmelser rörande handeln med djur, som funnes
för tuberkulos, saknades — följande.
Enligt för styrelsen kända rättsfall ha visserligen säljare av kastsjukesmittade
djur på grund av bestämmelserna i 17 och 22 §§ strafflagen blivit ställda
till ansvar för underlåtenhet att uppgiva sjukdomens förekomst, men det
synes dock föreligga skäl, att särskilda bestämmelser meddelas rörande villkoren
för försäljning av kastsjukefritt djur m. in. Styrelsen får erinra om
att vid tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna pa området endast ett
förhållandevis litet antal besättningar voro anslutna till kastsjukebekämpandet.
Genom de omfattande orienterande undersökningar, som dåreftei företagits
i cirka 150 000 besättningar, har konstaterats, att i medeltal endast sex
procent av desamma äro smittade. Bestämmelser av ifrågasatt slag torde
därför utan olägenhet numera kunna utfärdas. Då inom kastsjukeskyddade
områden för närvarande endast förekomma cirka 200 smittade besättningar
och områden, som äro kastningsfria, för närvarande icke finnas, bör enligt
styrelsens mening inom såväl framtida kastsjukefria som förefintliga kastsjukeskyddade
områden utfärdas bestämmelser av samma innebörd, som tidigare
föreslagits i avseende å tuberkulos.
För transport av djur inom nämnda områden bör gälla såsom villkor, att
djuret icke sammanföres med sådant från icke kastsjukefri besättning eller
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
uppställes i stall eller fordon, som icke dessförinnan smittrenats. Därest en
besättning i sin helhet nedslaktats, skall efter förutgången smittrening i ladugården
endast sådant djur fa dit införas, som härrör från friförklarad besättning
eller besättning, som undersökts på sätt styrelsen föreskrivit.
Inom kastsjukesmittade områden torde icke krävas så stränga åtgärder.
De torde kunna begränsas alt omfatta skyldighet för säljare att alltid uppgiva
ursprungsbesättningen och dess tillstånd, då det gäller ifrågavarande sjukdom.
På detta sätt torde enligt styrelsens mening handeln med smittade djur
inskränkas till ett minimum, vilket givetvis kommer att inverka gvnnsamt på
kastsjukebekämpandet.
Beträffande förslaget, alt auktorisering för utövande av livdjurshandel
skulle meddelas, framhöll styrelsen, att den auktorisering, som statens livsmedelskommission
tidigare funnit sig böra införa, upphävts genom kommissionens
cirkulär den 9 juni 1944, nr 1910, och att skäl att för här angivet
ändamål återinföra densamma knappast syntes föreligga. I samband därmed
uttalade styrelsen, att en viss kontroll över handelsstallarna syntes erforderlig.
Styrelsen hade redan nu i fall, där behov därav ansetts föreligga, förordnat
tjänsteveterinär kontrollera, att nötkreatur, som utbjödes till salu såsom tuberkulosfria,
icke vore uppställda tillsammans med okontrollerade djur.
Rörande läns- och chefveterinärföreningarnas förslag om skyldighet för
säljare att uppgiva ursprungsbesättningens tillstånd beträffande tuberkulos
och smittsam kastning anmärkte styrelsen, att det vore önskvärt, om föreskrift
meddelades, att varje djurägare, som hade för avsikt att försälja nötkieatur
å auktion, alades att tva—tre månader före auktionen låta djuren
undergå undersökning av veterinär på förekomst av nämnda sjukdomar, över
vilken undersökning veterinären skulle vara skyldig utfärda intyg å föreskrivet
formulär. Auktionsförrättaren — firma eller enskild person — skulle
vara skyldig att, då han erhölle uppdrag att förrätta auktion och innan annons
om auktionen utfärdades, avfordra djurägaren det av veterinären utfärdade
intyget samt anpassa formuleringen av auktionsannonsen efter innehållet
i berörda intyg. Före djurens försäljning å auktion skulle det åligga
auktionsförrättaren att för de församlade köparna tillkännagiva innehållet i
intyget. Underlåtenhet från djurägarens och auktionsförrättarens sida i
nämnt hänseende borde medföra straffpåföljd. Detta förfarande med veterinärundersökning
kunde för djurägaren medföra en viss kostnad, som, då det
gällde försäljning av ett flertal djur, dock ej kunde anses alltför betungande.
Av stor betydelse för bekämpandet av samtliga smittsamma husdjurssjukdomar
skulle enligt styrelsens uppfattning vara, om skyldighet stadgades för
person, som dreve handel med djur, att föra sådana anteckningar, att uppgift
från dessa kunde erhallas om från vilka besättningar de av honom till
försäljning utbjudna djuren härrörde.
På sätt länsveterinärföreningen framhållit syntes bestämmelser böra utfärdas
att handelsstallarna i hygieniskt hänseende skulle uppfylla vissa minimifordringar.
I sitt till lantbruksstyrelsen avgivna utlåtande över nu ifrågavarande framställning
förklarade statens livsmedelskommission sig anse önskvärt, att en
Kungi. Maj:ts proposition nr
13
o
O.
reglering av förhållandena på livdjursmarknaden komme till stånd. Huruvida
den lämpliga vägen härvid vore att, med erforderlig komplettering, återinföra
de av kommissionen tidigare utfärdade bestämmelserna angående den
yrkesmässiga handeln med levande djur, kunde diskuteras. Bland annat på
grund av att det vore förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt kunna avgöra, i vilken utsträckning auktorisationer borde lämnas,
ansåge kommissionen, att denna väg icke vore den lämpligaste. Den utökade
lagstiftning, vilken med all säkerhet vore nödvändig, om en sådan sanering
av förhållandena på livdjursmarknaden skulle kunna ernås, att garanti
mot smittospridande skapades, borde för närvarande lämpligen inskränkas
till att gälla för nötkreatur och då närmast taga sikte på en sanering av
handeln med hänsyn till förekomsten och risken för spridning av tuberkulos
och smittsam kastning. En reglering av handeln så tillvida, att en jordbrukare
under betryggande garanti kunde inköpa djur, vilka utbjödes som garanterat
fria från tuberkulos och smittsam kastning, måste härvidlag stå som
det första oeftergivliga kravet. För de tuberkulosfria områdena vore det
önskvärt, om regleringen kunde föras därhän, att endast från de avsedda
sjukdomarna fria djur finge säljas som livdjur. Av flera orsaker torde det
emellertid vara svårt att med omedelbar verkan utfärda här åsyftade bestämmelser
för de tuberkulosfria områdena. För skyddsområdena torde någon
liknande begränsning av rätten att försälja livdjur icke vara lämplig att genomföra.
För att möjliggöra en effektiv kontroll över livdjurshandeln syntes
det vara nödvändigt att ålägga var och en, som bedreve dylik handel, att upplägga
sådan bokföring, att möjligheter förelåge alt följa djuren från säljare
till köpare.
Sveriges slakteriförbund anförde i sitt utlåtande till lantbruksstyrelsen huvudsakligen
följande.
För att få livdjurshandeln under kontroll har förbundet under senare år
visat ett allt större intresse för denna verksamhet. I syfte att få rationella
principer tillämpade och större enhetlighet i slakteriföreningarnas verksamhet
på detta område ha inom förbundet utarbetats grundlinjer för livdjurshandelns
organisation. I dessa grundlinjer återfinnas dels förbundets uppfattning
i frågor, som röra förhindrandet av smittospridning i samband med livdjurshandeln,
dels de riktlinjer, efter vilka förbundet successivt tänkt genomföra
såväl eu sanering som en rationalisering av livdjurshandeln i jordbrukarnas
egen regi. I viss män sammanfalla förbundets grundlinjer med de önskemål,
som framförts av Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
nämligen i fråga om punkt 4. Förbundet vill sålunda livligt tillstyrka,
att sådana kompletterande bestämmelser utfärdas, som omöjliggöra, att tuberkulos-
och kastningsfria djur, som på ena eller andra sättet sammanföras
med djur, som icke äro fria från tuberkulos respektive smittsam kastning,
även efter ett sådant sammanförande försäljas såsom tuberkulos- respektive
kastningsfria.
Möjligen kan man också tänka sig ett visst tillmötesgående av under punkt
3 framfört önskemål, nämligen såtillvida att föreslaget förbud mot handel
med andra djur än tuberkulos- och kastningsfria införes inom lria områden.
Att utsträcka elt sådant förbud till att omfatta jämväl tuberkulos
-
14
Kvngl. Maj:ts proposition nr 3.
respektive kastsjukeskyddade områden skulle däremot enligt förbundets mening
betyda ett så oerhört starkt ingrepp, att förbundet under alla förhållanden
vill avråda därifrån. Dessutom vill förbundet framhålla, att förutsättningen
för ett förbud inom fria områden måste vara, att detta föregås av
en relativt lång övergångstid, under vilken jordbrukarna ha möjlighet att
anpassa sig till de nya bestämmelserna.
Förbundet anser det däremot mindre välbetänkt att nu genomföra en mera
långtgående och genomgripande lagstiftning på livdjurshandelns område.
Dels ha de hittills gällande bestämmelserna, då de verkligen efterlevts, i förening
med frivilliga åtgärder från jordbrukarnas egen sida visat sig kunna
giva goda resultat, när det gällt att nedbringa de ifrågavarande sjukdomarnas
utbredning, dels hyser förbundet den förhoppningen, att de åtgärder,
som förbundet redan vidtagit eller inom den närmaste framtiden i enlighet
med grundlinjerna kommer att vidtaga, skola leda till ett väsentligt förbättrat
läge på livdjursmarknadens område.
I fråga om förvaltningsutskottets förslag, att ett visst antal livdjurshandlare
skulle givas auktorisation genom livsmedelskommissionen eller medicinalstyrelsen,
tror förbundet icke, att detta skulle leda till åsyftat resultat.
Det finns emellertid en del praktiska åtgärder, som kunna vidtagas för
uppnående av effektivare kontroll och bättre upplysning. Sålunda vore det
ett steg i rätt riktning för uppnående av bättre kontroll över livdjurshandeln,
ifall livdjurshandlare eller andra, som bedriva handel med livdjur, i större
omfattning ålades bokföringsskyldighet och böckerna bland annat utvisade,
varifrån djuren inköpts och vart de försålts. Denna bokföring borde granskas
av därtill utsedd kontrollant och överträdelser mot bestämmelserna beivras.
Genom en sådan ordning skulle man också vinna större möjligheter
att spåra smittovägar. Av stort värde och medverkande till ett bättre resultat
vore givetvis också, ifall allmänheten kunde erhålla vederhäftig upplysning
om de risker, som alltid föreligga vid okontrollerade inköp av livdjur. Eu
systematisk propaganda vore i detta hänseende på sin plats.
Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund betonade i utlåtandet
till lantbruksstyrelsen, att man vid bedömandet av frågan om kontroll över
livdjurshandeln måste taga hänsyn till handelns frihet. Att för visst slag av
sådan handel kontrollbestämmelser kunde anses befogade ville förbundet
ej förneka. Detta gällde handeln med djur, vilka utbjödes såsom garanterat
fria från tuberkulos och smittsam kastning. För rätt att saluföra dylika djur
borde vederbörande handelsföretag stå under veterinärkontroll. Gällde det
däremot djur, vilka ej salufördes såsom fria från angivna sjukdomar, borde
handeln liksom hittills ske fritt.
Lantbruksstyrelsen framhöll i sitt yttrande den 12 januari 1945, att de av
Sveriges slakteriförbund utarbetade grundlinjerna för livdjurshandelns organisation
vore avsedda att tillämpas vid den handel med kreatur, som i en
för varje år ökad utsträckning organiserades och bedreves av de till förbundet
anslutna slakteriföreningarna. Med hänsyn härtill torde flertalet djurinnehavare
efter hand bliva i stånd att under betryggande former anskaffa
erforderligt antal från tuberkulos och smittsam kastning fria nötkreatur.
Då behovet av särskild lagstiftning på området således icke längre kunde
anses vara lika framträdande som tidigare, funne styrelsen sig icke böra
tillstyrka bifall till förevarande framställning i denna del.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
15
Beträffande det framkomna förslaget att de, som bedreve livdjurshandel,
borde åläggas att föra böcker, som utvisade huru djuren i varje särskilt
fall transporterats från säljare till köpare samt huruvida denna transport
skett under sådana former att risk för smittspridning kunde anses föreligga
eller ej, yttrade styrelsen följande.
Då antalet enskilda företagare på ifrågavarande område för närvarande
torde uppgå till omkring 1 500, är det enligt styrelsens mening tveksamt,
om handeln med livdjur kan på föreslaget sätt effektivt kontrolleras. Härtill
kommer, att den handel med levande djur, som organiserats i enlighet med
av slakteriförbundet uppdragna grundlinjer och som synes vara ägnad att
förebygga risk för smittspridning, efterhand torde komma att öka i omfattning.
Det torde därjämte kunna förväntas, att respektive slakteriföreningar
i samband med ordnandet av dylik handel komma att bedriva upplysningsverksamhet
på området. Styrelsen finner därför skäl för närvarande icke
föreligga att sådana bestämmelser införas rörande handeln med levande
djur, som nu föreslagits.
Vidkommande förslaget att allenast sådana djur, som vore reaktionsfria
i avseende å tuberkulos och smittsam kastning, skulle få försäljas till liv
inom områden, som blivit förklarade fria från eller skyddade mot respektive
sjukdom, framhöll styrelsen, att vad anginge skyddade områden ett dylikt
ingrepp i handeln med levande djur komme att medföra så stora olägenheter
av skilda slag, att dess genomförande icke kunde anses tillrådligt.
Även i fråga om fria områden vore styrelsen tveksam beträffande åtgärdens
lämplighet, beroende på föreliggande svårighet att till rimlig kostnad bereda
djurinnehavarna möjlighet att få sina djur undersökta i sådan utsträckning,
att den legitima handeln med levande djur kunde ostört fortgå.
Den av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjorda framställningen
grundade sig på en motivering av följande innehåll.
Under arbetet med bekämpandet av tuberkulos och kastning hos nötkreaturen
har av hushållningssällskapets veterinärer vid upprepade tillfällen
observerats, att en djurägare, som efter tillgängliga släktregister eller egna
uppgifter kan antagas ha haft djur, fria från tuberkulos och kastning, men
ännu ej haft undersökning på dessa sjukdomar, genom inköp av en med
endera eller båda lidandena behäftad ko fatt sin förut friska besättning nedsmittad.
Den smittade kon har »gått så billigt» på en auktion eller under
hand utbjudits till lågt pris. Djurägaren lockas att göra en som han tror
god affär, vilken i stället oftast visar sig synnerligen ödesdiger och medtor
stora förluster för honom.
Bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen bar nu inom stora delar av
landet, bland annat Uppsala län, fortskridit sa langt, att pa auktioner i allmänhet
ej erhålles mera än slaktvärdet för oundersökta djur. Man borde
då kunna förutsätta, alt ägaren likaväl skulle kunna sälja djuren till slakt,
men så sker ej, troligen av den orsaken, att det anses svårt att dra tolk till
en auktion, om inga kor säljas vid densamma. Denna synpunkt synes emellertid
ej förtjäna så stort beaktande, då den väges mot den stora skada, sadana
djur kunna göra ett flertal djurägare och därmed hela tuberkulos
k^Härvid
kan invändas, att den, som på en auktion köper oundersökta djur,
gör det med vetskap om vad han ger sig in på. Delta är visserligen delvis
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
riktigt, men många djurägare, framförallt sådana med små besättningar, ha
ofta ej klart för sig de stora risker de löpa och se endast till det i deras ögon
billiga priset.
Samma förhållande föreligger i stort sett även då fråga är om den smittsamma
kastningen. Den nyligen inom länet företagna orienterande mjölkundersökningen
på förekomsten av denna sjukdom visar, att av länets inemot
7 000 till mejeri levererande besättningar endast 11,5 procent äro misstänkta.
Denna siffra kan, med hänsyn till det stora antal besättningar, där
efterföljande blodprovsundersökning visat endast enstaka reagerande, väntas
sjunka med ett par procent redan år 1945. Det relativa fåtal djurägare
med kastningssmittade besättningar, som avyttra hela besättningen eller enstaka
djur, borde utan alltför stor olägenhet kunna göra detta till slakt i
stället för till liv.
För Uppsala län och andra områden inom landet, där förhållandena så
medgiva, borde därför enligt förvaltningsutskottets uppfattning förbud utfärdas
mot försäljning till liv av nötkreatur från besättning, smittad med
tuberkulos eller smittsam kastning. För område, där sådant förbud på grund
av riklig förekomst av tuberkulos eller kastning icke anses böra införas,
borde i allt fall skyldighet stadgas för säljare av livdjur att såväl i annons
som vid försäljningstillfället upplysa om, huruvida djuret härrör från besättning,
smittad av tuberkulos eller smittsam kastning.
I sitt yttrande den 5 september 1945 över skrivelsen åberopade medicinalstyrelsen
vad styrelsen anfört i yttrandet över framställningen från Örebro
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
I den av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen i deras skrivelse den
24 januari 1945 åberopade promemorian anfördes i huvudsak följande.
För bedömande av utbredningen av tuberkulos hos nötkreatur inom ett
område torde det hos medicinalstyrelsen befintliga statistiska materialet som
regel få ligga till grund. I de fall flertalet besättningar inom viss del av landet
(län, härad eller socken) stå under tuberkulinkontroll, möta inga större
svårigheter att med tämligen stor säkerhet beräkna antalet kvarvarande tuberkulösa
nötkreatur. I de fall de okontrollerade besättningarnas antal är
förhållandevis stort, bliva beräkningarna emellertid mindre exakta.
Då ett område förklaras för tuberkulosfritt, är det vidare av vikt, att de
kvarvarande tuberkulösa djuren kunna uppspåras och oskadliggöras på kort
tid. Efter friförklaringen synes nämligen ej hinder föreligga, att nötkreatur
försäljas till andra tuberkulosfria områden. Visserligen får inom tuberkulosfritt
område nötkreatur icke införlivas med någon besättning, med mindre
djuret härrör från besättning, som är att anse såsom tuberkulosfri. Med
hänsyn till avstånd m. m. inom de nordliga länen ha emellertid bestämmelser
rörande identitetsmärkning av nötkreatur, som skola försäljas, icke införts
för tuberkulosfria områden. Köpare av nötkreatur inom dylika områden
ha därför svårt att kontrollera, varifrån djuren härröra.
Till förhindrande av nämnd försäljning av okontrollerade nötkreatur från
område, som nyligen friförklarats, samt för ernående av snabb utrensning
av kvarvarande tuberkulösa djur efter friförklaringen vore det önskvärt, att
samtliga besättningar inom ett område vore undersökta, innan området friförklaras.
Att ernå frivillig anslutning från samtliga djurägare torde dock
knappast vara möjligt, i varje fall icke inom rimlig tid.
En bestämmelse av innebörd, att medicinalstyrelsen bemyndigades förordna
om tuberkulinundersökning av alla nötkreatursbesättningar, som icke
stå under statlig kontroll med tuberkulin, inom skyddat område synes med
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
17
hänsyn till vad nu anförts kunna medföra åtskilliga fördelar för luberkulosbekämpandets
framgång. Vid undersökningarna måste givetvis reagerande
djur märkas samt icke reagerande i den utsträckning, som anges i 15 § förordningen
nr 577/1941. Därutöver bör bekämpandets frivilliga karaktär inom
området bibehållas. Det bör stå ägare av tvångsundersökt besättning fritt
att ansluta sitt kreatursbestånd till tuberkuloskampen. Såvida djurägaren
önskar nedslakta djur, som befunnits tuberkulösa, bör statsbidrag enligt 4
kap. kungörelsen nr 579/1941 kunna beredas honom. Reseersättning för genomförande
av undersökningarna torde böra utgå i den utsträckning, som
för närvarande tillämpas beträffande tuberkulosfria områden; 2 § kungörelsen
den 25 november 1938 (nr 700) [ändring den 20 juni 1941 (nr 581)1
angående ersättning till veterinär för vissa åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur
samt 24 § 2 mom. medicinalstyrelsens föreskrifter den 13 september
1941 (ser. B 51) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.
Reseersättningarna till samtliga veterinärer inom tuberkulosfria områden
ha under år 1944 dragit en kostnad av i runt tal 10 800 kronor. Då nu föreslagna
tvångsundersökningar icke omedelbart böra igångsättas i samtliga
skyddade områden —- i första hand synas Göteborgs och Bohus samt Värmlands
län böra ifrågakomma — torde statsverkets extra kostnader per år
bliva obetydliga. Därjämte kan man sedermera räkna med avsevärt lägre
kostnader för den slutliga saneringen, såvida denna förberedes på föreslaget
sätt. Sannolikt komma även ett stort antal djurägare att frivilligt vidtaga
åtgärder, sedan de väl erhållit kännedom om tuberkulostillståndet i sina
besättningar.
De olägenheter, den enskilde förorsakas genom de föreslagna tvångsundersökningarna,
kunna icke anses bliva av större omfattning. Visserligen
torde en person få svårt att försälja nötkreatur såsom livdjur i de fall, dessa
tuberkulosmärkts, och kan därigenom åsamkas viss förlust. Den förlust,
som å andra sidan kan drabba den, som i oförstånd inköper djur, vilkas
tuberkulostillstånd han icke känner, kan emellertid bliva mångdubbelt större.
Föreslagna ingrepp mot enstaka djurägares frihet får ytterligare anses motiverat
genom de kostnader, statsverket nedlagt och nedlägger på tuberkulosbekämpandet.
Då visst ingrepp i den personliga friheten dock otvivelaktigt sker vid förenämnda
åtgärders genomförande, synas de lokala intressena böra tillgodoses
genom att medicinalstyrelsen inhämtar utlåtande från vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, innan här ifrågasatt förordnande om
tvångsundersökning med tuberkulin utfärdas.
De av ämbetsverken föreslagna åtgärderna tillstyrktes i samtliga avgivna
yttranden.
I två av yttrandena, nämligen de av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Östergötlands län och Svenska veterinärföreningen för nötkreaturstuberkulosens
bekämpande avgivna, framhölls, att de fortsatta åtgärderna
för tuberkulosbekämpandet inom en tvångsundersökt besättning icke borde,
på sätt ämbetsverken avsett, ligga helt i djurägarens hand. Nämnda förvaltningsutskott
ifrågasatte, om det icke vore befogat att föreskriva årlig klinisk
undersökning enligt Ostertags metod av besättning, som vid tvångsundersökningen
befunnits tuberkulossmittad och därefter icke sanerats. Sådan
klinisk undersökning borde bekostas av statsmedel. Skyldighet borde föreligga
för djurägaren att låta slakta djur, som vid undersökningen befunnits
ha tuberkulos i smittsam form.
Jiihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Sr 3-4 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Departementspromemorian.
I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har framhållits,
att frågan om lagstiftningsåtgärder för att reglera livdjurshandeln
till förhindrande av spridning av smittsamma husdjurssjukdomar tidigare
vid flera tillfällen underställts Kungl. Maj:ts prövning men att någon sådan
allmän reglering icke genomförts. För vissa smittsamma husdjurssjukdomar,
nämligen de som avsåges med epizootilagen, hade genom epizootilagstiftningen
införts långt gående bestämmelser i syfte att hindra smittspridning.
Ytterligare lagregler avseende sistnämnda sjukdomar syntes knappast vara
erforderliga för det ändamål, varom här vore fråga. Beträffande två mycket
vanligt förekommande sjukdomar hos nötkreaturen, nämligen tuberkulos
och smittsam kastning, vilka sjukdomar årligen förorsakade det svenska
jordbruket betydande förluster, hade nu påyrkats en närmare laglig reglering
i fråga om handeln.
Härefter har i promemorian anförts följande.
Som både medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen framhållit har frågan
om en laglig reglering av livdjurshandeln kommit i ett nytt läge genom
de av Sveriges slakteriförbund utarbetade grundlinjerna för livdjurshandelns
organisation, vilka äro avsedda att tillämpas vid den handel med nötkreatur,
som organiseras och bedrives av de till förbundet anslutna slakteriföreningarna.
Då den på detta sätt organiserade handeln år från år ökar i omfattning
och numera vunnit en betydande anslutning, torde flertalet djurägare
efter hand bliva i stånd att under betryggande former anskaffa erforderligt
antal från tuberkulos och smittsam kastning fria nötkreatur.
Med hänsyn härtill torde för närvarande inga andra ytterligare lagstiftningsåtgärder
avseende handeln med livdjur böra övervägas än att vissa
villkor för försäljning av kastsjukefria nötkreatur nu införas i huvudsaklig
överensstämmelse med de villkor, som redan gälla för försäljning
av nötkreatur, fria från tuberkulos. Enligt vad medicinalstyrelsen
framhållit ha bestämmelserna avseende tuberkulos visat sig vara tillfyllest.
Vid tillämpningen torde i stort sett ha tillgått så, att den enklare formen
valts, d. v. s. vederbörande hushållningssällskaps godkännande bil
överlåtelsen inhämtats. Detta har möjliggjorts därigenom, att flera hushållningssällskap,
som själva handha det frivilliga tuberkulosbekämpandet inom
sitt område, torde ha tillgång till förteckningar över besättningar, som äro
anslutna till den statliga tuberkulinkontrollen, och över kontrollundersökningar,
som verkställts i sådana besättningar. I vissa fall ha sällskapen uppdragit
åt tjänsteveterinärer, som ha tillgång till sådana förteckningar, att i
förekommande fall godkänna överlåtelsen. Vad nu angår smittsam kastning
torde bestämmelserna kunna göras något enklare än beträffande tuberkulos.
I likhet med vad som gäller för tuberkulos synes böra föreskrivas att djur,
som skall försäljas under beteckningen fritt från smittsam kastning eller under
annan beteckning som giver sken av att djuret är fritt från nämnda
sjukdom, skall härröra från besättning eller del därav, som enligt av medicinalstyrelsen
utfärdade bestämmelser är att anse som fri från smittsam kastning.
I allmänhet torde härvid böra gälla, att besättningen är ansluten till
frivilligt kastsjukebekämpande och erhållit friförklaring. Även andra besättningar
synas emellertid under vissa betingelser kunna godtagas. Det tor
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
19
de därför böra överlämnas åt medicinalstyrelsen att i tillämpningsföreskrifter
meddela de närmare bestämmelser i ämnet, som finnas erforderliga. En
motsvarande bestämmelse som gäller i fråga om tuberkulos att djuret i vissa
fall skall ha undersökts lärer icke vara påkallad. Däremot torde, såsom i
fråga om tuberkulos, böra gälla, att djuret varken under transport eller
eljest sammanförts med icke kastningsfria nötkreatur eller uppställts i stall
eller fordon, som icke dessförinnan smittrenats. Det bör härvid ankomma
på medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter bland annat beträffande
hur smittreningen skall verkställas. Likaså synes i enlighet med vad
som gäller beträffande tuberkulos här böra stadgas att, såvitt icke förekommande
överlåtelse godkänts av hushållningssällskap, nötkreatur skall vid
överlåtelsen vara åtföljt av ett av veterinär tidigast två månader före överlåtelsen
utfärdat intyg, utvisande att djuret härrör från besättning, som är
att anse såsom fri från smittsam kastning. Sådant intyg bör utfärdas enligt
formulär, som fastställts av medicinalstyrelsen.
Beträffande det av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen framlagda
förslaget om sådan komplettering av bestämmelserna angående bekämpandet
av tuberkulos hos nötkreatur, att medicinalstyrelsen inom skyddade områden
skulle äga förordna om tvångsundersökning med tuberkulin av djur,
som icke vore anslutna till den statliga tuberkulinkontrollen, har i promemorian
erinrats om att förslaget tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden,
samt vidare anförts.
För att bedöma, huruvida förutsättningar finnas för att inom ett skyddat
område införa de ännu strängare regler för sjukdomsbekämpandet, som
gälla inom tuberkulosfria områden, skulle det givetvis vara av stort värde
att kunna förordna om tvångsundersökning av sådana besättningar, där djurägarna
icke själva ansett sig böra ansluta sig till den statliga tuberkulinkontrollen.
Som en förutsättning för att sådant förordnande meddelas bör,
på sätt ämbetsverken förordat, gälla att vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott dessförinnan blivit hört. Kostnaderna böra, i den omfattning
som gäller för undersökningar inom tuberkulosfria områden, gäldas av
allmänna medel.
Undersökning med tuberkulin av nötkreatur utanför de tuberkulosfria
områdena må enligt gällande bestämmelser icke verkställas utan medicinalstyrelsens
medgivande. Härom är vidare stadgat, att sådant medgivande
allenast skall få lämnas under villkor att ägaren till de med undersökningen
avsedda djuren förbinder sig att förse de nötkreatur, som med ledning av
undersökningen kunna anses vara behäftade med tuberkulos, med ett särskilt
märke (tuberkulosmärke). Eu konsekvens av vad ämbetsverken nu föreslagit
torde, såsom dessa också framhållit, bliva, att djur, som blivit tvångsvis
undersökta och därvid ansetts tuberkulösa, skola förses med tuberkulosmärke.
Att, på sätt föreslagits i ett par yttranden, inom de tuberkulosskyddade
områdena införa ytterligare tvingande bestämmelser för sjukdomsbekämpandet
än ämbetsverken avsett, torde åtminstone för närvarande icke böra
övervägas.
Vid promemorian ha fogats i anslutning till vad sålunda anförts utarbetade
utkast till dels förordning angående vissa åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur dels ock förordning om ändrad lydelse
av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekäm
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
pande av tuberkulos hos nötkreatur. I promemorian har tillika anmärkts,
att härutöver syntes erfordras en mindre jämkning av 2 § andra stycket
kungörelsen den 25 november 1938 (nr 700) angående ersättning till veterinär
för vissa åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur.
Yttrandena över departementspromemorian.
De genom departementspromemorian framlagda förslagen ha i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och
sammanslutningar. I ett stort antal yttranden, bland dem det av medicinalstyrelsen
avgivna, har framhållits, att ett genomförande av förslagen komme
att innebära en värdefull komplettering av de rörande bekämpandet av tuberkulos
och smittsam kastning hos nötkreatur redan utfärdade bestämmelserna.
Emellertid har från vissa håll uttalats den uppfattningen, att ytterligare
föreskrifter, avseende åstadkommandet av en effektiv kontroll över handeln
med livdjur, utan större olägenhet för säljarna men till avsevärd fördel för
köparna redan nu borde kunna meddelas.
Sålunda ha Örebro och Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
vidhållit sina tidigare framförda förslag med avseende å handeln
med nötkreatur. Älvsborgs läns norra, Västmanlands läns och Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha förordat vidtagandet av
åtgärder huvudsakligen i överensstämmelse med berörda förslag; dock har
endast förvaltningsutskottet i Västmanlands län ansett sig kunna biträda
yrkandet om införande av auktorisation av livdjurshandlare. Av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Norrbottens län har framhållits, att
jämväl handeln med smågrisar borde inbegripas under en blivande lagstiftning.
Vidtagandet av vissa mindre vittgående åtgärder än de av nu nämnda
fem förvaltningsutskott avsedda har påkallats i en del yttranden. Sålunda
har medicinalstyrelsen anmärkt, att det skulle vara av vikt att särskilda
bestämmelser utfärdades beträffande skyldighet för den, som dreve handel
med slakt- och livdjur, att märka inköpta djur samt att föra anteckningar,
så att vid slakt eller försäljning uppgift kunde erhållas om den besättning,
från vilken djuret komme. önskemålet om dylik bokföringsskyldighet
för kreaturshandlare har framförts jämväl av Kalmar läns södra, Gotlands
och Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom
av Svenska veterinärlåkarföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Gävleborgs lån har ifrågasatts, om
icke till förhindrande av att inom skyddade områden djur tillhörande smittad
besättning såldes såsom livdjur skulle vara fördelaktigt, att ett för allmänheten
tillgängligt register över sådana besättningar fördes. Vidare har en
fortlöpande kontroll av handelsstallarna förordats av Gotlands och Västernorrlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott liksom ock av
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
21
Svenska veterinärläkarförcningen, Svenska länsveterinär föreningen och Riksförbundet
landsbygdens folk. Slutligen har av Södermanlands och Gotlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av Svenska veterinärläkarföreningen
och Svenska länsveterinärföreningen framhållits lämpligheten
av deklarationsplikt angående hälsotillståndet beträffande tuberkulos och
smittsam kastning hos nötkreatur, som utbjödes till försäljning å offentlig
auktion.
Om sålunda från vissa håll längre gående åtgärder än de i departementspromemorian
ifrågasatta rekommenderats, har å andra sidan i åtskilliga
yttranden en annan uppfattning kommit till uttryck. Så har t. ex. av Jönköpings
låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförts, att eftersom
goda förutsättningar förelåge för att jordbrukarorganisationernas strävanden
att sanera handeln med nötkreatur så småningom skulle krönas med
framgång, det icke torde vara erforderligt eller önskvärt att nu tillgripa sådana
åtgärder som de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Örebro
och Uppsala län förordade. Även Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har anslutit sig till den meningen, att man tills vidare borde
stanna vid att dels reglera livdjurshandeln med kastsjukefria nötkreatur i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan gällde beträffande handeln
med tuberkulosfria dels ock genomföra förslaget om sådan komplettering
av bestämmelserna angående bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur,
att medicinalstyrelsen skulle inom skyddade områden äga förordna om
tvångsundersökning med tuberkulin av djur, som icke vore anslutna till
den statliga tuberkulinkontrollen. Samma ståndpunkt har intagits av hushushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Malmöhus län. Av Jämtlands och
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betonats, att
eftersom den av jordbrukarorganisationerna upptagna verksamheten med
förmedling av livdjurshandel ännu icke helt utbyggts, dess utveckling till en
tid borde avvaktas, innan mera långtgående lagstiftningsåtgärder än de i
departementspromemorian föreslagna tillgrepes för reglerandet av handeln.
Vidare har Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat
sig anse de i departementspromemorian ifrågasatta bestämmelserna vara
tillfyllest för erhållande av effektiv kontroll, och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Värmlands län har betecknat nämnda bestämmelser
såsom måttfullt avvägda.
Beträffande detaljerna i de båda departementspromemorian bifogade författningsutkasten
ha i de avgivna yttrandena endast ett fåtal uttalanden
gjorts.
Vad först angår utkastet till förordning angående åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning har lantbruksstyrelsen anfört.
Förslaget skiljer sig från motsvarande åtgärd beträffande bekämpandet av
tuberkulos såtillvida, att medicinalstyrelsen skulle äga möjlighet att i tilllämpningsföreskrifter
till den föreslagna förordningen meddela bestämmelser
därom, alt även sådana djur, som icke blivit undersökta i avseende å förekomsten
av smittsam kastning, skulle få överlåtas under beteckning fria från
sjukdomen. Sagda undantag torde ha sin orsak däri, alt förekomsten av
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
sjukdomen icke med säkerhet kan konstateras utan att samtliga djur över
ett år inom den besättning, varifrån djuret härleder sig, blivit undersökta
minst två gånger med lägst sex månaders mellanrum. Det ligger i sakens
natur, att dylika undersökningar — därest de vore obligatoriska — i vissa
fall skulle kunna lamslå den legitima handeln med levande kreatur och därför
lämpligen icke böra ifrågakomma. Även om det sålunda icke är möjligt
att kräva fullständiga undersökningar i varje enskilt fall, får det dock icke
förbises, att även ofullständiga sådana understundom kunna lämna värdefulla
upplysningar rörande förekomsten av smittsam kastning hos de djur, om vilka
fråga är. Det är därför enligt lantbruksstyrelsens mening angeläget, att alla
officiella utlåtanden rörande djurens hälsotillstånd även i förevarande fall
grundas på exakta undersökningar. Sagda önskemål torde emellertid kunna
tillgodoses genom lämplig utformning av förenämnda tillämpningsföreskrifter.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att tillämpningsföreskrifterna till den föreslagna förordningen borde av
medicinalstyrelsen utformas så, att de visserligen medförde önskvärd trygghet
men likväl icke åsamkade djurägare större olägenhet och kostnad än som
kunde anses nödvändigt; och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Östergötlands län har förklarat sig förvänta, att innan sådana bestämmelser
av styrelsen utfärdades, tillfälle skulle beredas förvaltningsutskottet att yttra
sig över desamma.
Av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukits
vikten av att, om rätten att sälja djur under beteckningen fritt från
smittsam kastning reglerades genom författningsbestämmelser, dessa även
tydligt angåve de objektiva villkor härför, som skulle vara uppfyllda. I
samband härmed har förvaltningsutskottet beträffande gränsdragningen i
detta hänseende uttalat, att gränsen borde gå mellan friförklarade och övriga
besättningar.
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sdg
anse lämpligt, att författningstexten vad gällde hushållningssällskaps godkännande
av överlåtelse av kastsjukefritt nötkreatur ändrades därhän, att detta
godkännande skulle meddelas av hushållningssällskaps avdelning för bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar, där sådan avdelning funnes inrättad,
och icke av sällskapet; i realiteten vore det nämligen endast dessa avdelningar,
som hade möjlighet att avgöra, huruvida en besättning fyllde fordringarna
för beteckningen kastsjukefri eller ej.
Av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkts,
att godkännande från hushållningssällskaps sida av överlåtelse av djur kunde
lämnas endast av de sällskap, som själva handhade kastsjukebekämpandet
och således hade tillgång till erforderliga uppgifter om sjukdomens förekomst.
Inom de län, där bekämpandet skedde direkt genom medicinalstyrelsen och
veterinärerna, hade sällskapen icke denna möjlighet.
Vidkommande därefter utkastet till ändring av tuberkulosförordningen har
annat uttalande beträffande detaljerna i detsamma ej gjorts än att Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrat, att det ifrågakomna
förfaringssättet borde komma till användning även inom redan friförklarade
områden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
23
Föredraganden.
Frågan att genom lagstiftning få till stånd en reglering av handeln med
livdjur har tidigare i syfte att förhindra försäljning av sjuka eller undermåliga
djur vid upprepade tillfällen varit föremål för överväganden. Delade
meningar om lämpligheten och behovet av en sådan reglering ha därvid städse
framträtt. Så har även visat sig vara förhållandet i förevarande ärende.
Från vissa håll har sålunda förordats antingen införandet av lagregler av
den vittgående karaktär, som åsyftas i de från hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Örebro och Uppsala län inkomna framställningarna, eller
i varje fall utfärdandet av bestämmelser, som i ett eller annat avseende gå
längre än i departementspromemorian betecknats såsom lämpligt, medan däremot
från andra håll påyrkats, att man skulle stanna vid vad i nämnda promemoria
föreslagits.
Vid ett ställningstagande till förevarande fråga vill jag erinra därom, att
densamma — såsom i departementspromemorian påpekats — under senare
tid kommit i ett nytt läge. Tidigare ha avsevärda risker förelegat för jordbrukarna
vid inköp av livdjur från kreaturshandlare och på auktioner. Då emellertid
numera jordbrukarsammamslutningama i stor utsträckning upptagit
livdjurshandeln på sitt program, därvid denna handel ordnats på ett ur sanitära
synpunkter betryggande sätt, ha nämnda risker betydligt reducerats.
Berörda av jordbrukets organisationer upptagna verksamhet kommer säkerligen
att ytterligare utvidgas och effektiviseras. I avvaktan härpå förefaller
det mig varken lämpligt eller erforderligt att för närvarande i smittoförebyggande
syfte införa andra bestämmelser än sådana, av vilka ett mera påtagligt
behov föreligger.
I detta sammanhang torde även höra anmärkas, att vissa av de speciella
önskemål, som i skilda yttranden framkommit, åtminstone i viss mån synas
kunna realiseras redan med stöd av nu gällande och i departementspromemorian
föreslagna bestämmelser. Detta gäller t. ex. förhindrandet av att
friska djur i handelsstallar sammanföras med djur, som äro behäftade med
smitta.
Med hänsyn till det nu anförda finner jag mig icke böra förorda några
mera omfattande lagstiftningsåtgärder på förevarande område utan anser
jag mig för närvarande böra inskränka mig till alt föreslå utfärdande av
vissa mindre genomgripande föreskrifter i anslutning till vad i departementspromemorian
ifrågasatts. Dessa föreskrifter, vilka i stort sett biträtts av hörda
myndigheter och korporationer, avse dels att vid handeln med livdjur skall
gälla med avseende å smittsam kastning detsamma som nu är stadgat i fråga
om tuberkulos och dels att tvångsundersökning med tuberkulin i vissa fall
skall få äga rum. Bestämmelserna komma uppenbarligen att i hög grad underlätta
bekämpandet av ifrågavarande smittsamma sjukdomar samt såvitt angår
föreskrifterna rörande smittsam kastning alt ytterligare sanera livdjurshandeln.
Det torde icke heller kunna göras gällande, att bestämmelserna komma
att bliva i någon avsevärd grad betungande för djurägarna. Vid försäljning
av nötkreatur uppkommer nämligen för ägaren, därest förslaget angående
24
liungl. Maj.ts proposition nr 3.
åtgärderna för bekämpande av smittsam kastning vinner godkännande, endast
obetydligt besvär utöver det, han redan nu är tvungen att underkasta sig.
Han är ju redan för närvarande nödsakad iakttaga gällande bestämmelser av
motsvarande slag i fråga om tuberkulos, och vad som tillkommer är endast
att överlåtelsen skall godkännas jämväl såvitt rörer smittsam kastning.
Beträffande de erinringar, som i en del yttranden gjorts med avseende å
de särskilda bestämmelserna i det rörande smittsam kastning utarbetade författningsutkastet,
synas mig de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Skaraborgs och Gävleborgs län framförda icke vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring av vad som föreslagits; och vad övriga erinringar
angår lärer det få ankomma å medicinalstyrelsen att vid utarbetandet av erforderliga
tillämpningsföreskrifter till författningen taga desamma under
övervägande.
Vidkommande det uttalande i fråga om utkastet till ändring av tuberkulosförordningen,
som gjorts av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vill jag erinra därom, att -— såsom av det förut anförda jämväl
framgår —- medicinalstyrelsen redan jämlikt nu gällande föreskrifter äger
att beträffande tuberkulosfritt område meddela förordnande om tuberkulinundersökning.
Enligt den promemoria, som av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
åberopats i samband med dessa ämbetsverks framställning om lagstiftning
angående tvångsundersökning med tuberkulin, avses de föreslagna undersökningarna
skola igångsättas endast i begränsad omfattning. På grund härav
torde, såsom i berörda promemoria även framhållits, statsverkets årliga kostnader
för undersökningarna bliva relativt obetydliga. Dessa kostnader lära
därför, isåvitt nu kan bedömas, kunna bestridas av det av riksdagen anvisade
förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen utan att detta anslag,
som är av förslags natur, för närvarande behöver höjas.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till dels förordning angående vissa åtgärder för bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur, dels ock förordning om ändrad lydelse
av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941 (nr 511) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.
Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda två författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlålas till riksdagen.
Ur protokollet:
Benno Gårdsten.