Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

1

Nr 292.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse
rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på den industriella äganderättens område,
m. m.; given Stockholms slott den 16 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med överlämnande av texten, jämte översättning därav till svenska
språket, till en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse
rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget, jämte slutprotokoll,
vill Kungl. Maj:t härmed dels äska riksdagens godkännande av
överenskommelsen jämte slutprotokollet dels ock — med återkallande av den
till riksdagen avlåtna propositionen nr 35 med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m. — jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om återställande
i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro;

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 292.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Arrangement concernant la conser- överenskommelse rörande bibehålvation
ou la restauration des droits lande och återställande av rättigde
propriété'' industrielle atteints heter på den industriella ägandepar
la deuxiéme guerre inondiale. rättens område, vilka berörts av det

andra världskriget.

Les Plénipotentiares soussignés des
Gouvernements des pays membres de
1’Union internationale pour la protection
de la propriété industrielle,
soucieux de remédier aux atteintes
subies par les droits de propriété industrielle
å la suite de la deuxiéme
guerre mondiale, apres avoir communiqué
leurs pleins pouvoirs respectifs,
trouvés en bonne et due forme, sont
convenus des dispositions suivantes.

Article premier.

Les délais de priorité, prévus par
1’article 4 de Convention d’Union de
Paris pour la protection de la propriété
industrielle pour le dépöt ou
1’enregistrement des demandes de brevets
cTinvention de modéles d’utilité,
de marques de fabrique ou de commerce,
de dessins ou modéles industriels,
qui n’étaient pas expirés le 3
septembre 1939, et ceux qui ont pris
naissance depuis cette date mais avant
le ler janvier 1947 seront prolongés,
par chacun des pays contractants, en
faveur des titulaires des droits reconnus
par la dite Convention ou de leurs
avants cause, jusqu’au 31 décembre
1947.

Article 2.

Un délai expirant le 30 juin 1948
sera accordé, sans surtaxe ni pénalité
d’aucune sorte, aux titulaires des
droits reconnus par la dite Convention,
ou å leurs ayants cause, pour
accomplir tout acte, remplir toute formalité,
payer toute taxe et généralement
satisfaire å toute obligation

Undertecknade, befullmäktigade ombud
för regeringarna i länder, vilka
äro medlemmar i den internationella
unionen för skydd av den industriella
äganderätten, ha, angelägna att råda
bot för vad som drabbat rättigheterna
inom den industriella äganderättens
område till följd av det andra världskriget
och efter att ha meddelat varandra
sina i god och behörig ordning
funna fullmakter, överenskommit om
följande bestämmelser:

Artikel 1.

De i artikel 4 i unionskonventionen
i Paris för skydd av den industriella
äganderätten stadgade prioritetsfrister
för ingivande eller registrering av
ansökningar om patent, om skydd för
nyttighetsmodeller, fabriks- eller handelsmärken
samt industriella mönster
och modeller, vilka icke utgått
den 3 september 1939 eller som börjat
löpa efter denna dag men före
den 1 januari 1947, skola av var och
en av de fördragsslutande länderna
till förmån för innehavare av rättigheter,
erkända genom ovannämnda
konvention, eller för deras rättsinnehavare
förlängas till och med den
31 december 1947.

Artikel 2.

En frist utlöpande den 30 juni 1948
skall, utan tilläggsavgift eller påföljd
av något slag, medgivas innehavare
av rättigheter, erkända genom ovannämnda
konvention, eller deras rättsinnehavare
för fullgörande av varje
handling, iakttagande av varje formalitet,
inbetalande av varje avgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

3

prescrite par les lois et réglements de
chaque pays, pour conserver les droits
de propriété industrielle acquis au 3
septembre 1939 ou apres cette date,
ou pour obtenir ceux qui, si la guerre
n’avait nas eu lieu, auraient pu étre
acquis depuis cette date ä la suite
d’une demande faite avant le 30 juin
1947.

Article 3.

Le renouvellement de 1’enregistrement
des marques de fabrique ou de
commerce arrivées au terme de leur
durée normale de protection apres le
3 septembre 1939, mais avant le 30
juin 1947, aura effet rétroactif å la
date d’expiration de leur durée normale,
ä condition d’étre effectué avant
le 30 juin 1948.

Artide A.

Les pays qui participent å la fois
au présent Arrangement et å l’Arrangement
de Madrid, concernant l’enregistrement
international des marques
de fabrique ou de commerce, conviennent
en outre de ce qui suit: le
renouvellement de 1’enregistrement
des marques de fabrique ou de commerce
inscrites au Registre international,
et dont l’un des pays contractant
est le pays d’origine au sens de
1’article premier de 1’Arrangement de
Madrid, aura effet rétroactif å la date
d’expiration de leur durée normale, å
condition d’étre effectué avant le 30
juin 1948.

Article 5.

(1) La période comprise entre le 3
septembre 1939 et le 30 juin 1947
n’entrera pas en ligne de compte dans
le calcul tant du délai prévu pour la
mise en exploitation d’un brevet, pour
l’usage d’une marque de fabrique ou
de commerce, pour l’exploitation d’un
dessin ou modéle industriel, que du
délai de trois ans prévu par l’alinéa
(2) de 1’article 0 bis de la Convention
d’Union.

och överhuvud taget uppfyllande av
varje föreskrift i respektive staters
lagar och författningar, i syfte att bevara
rättigheter på den industriella
äganderättens område, som förvärvats
till den 3 september 1939 eller
efter denna dag, eller uppnå sådana
rättigheter som, därest kriget ej varit,
skulle kunnat förvärvas efter nämnda
dag på grund av en före den 30 juni
1947 gjord ansökan.

Artikel 3.

Förnyelse av registrering för fabriks-
eller handelsmärken, vars normala
skyddstid utlöpt efter den 3 september
1939 men före den 30 juni
1947, skall ha retroaktiv verkan från
utgången av den normala skyddstiden,
därest förnyelsen skett före den
30 juni 1948.

Artikel A.

De länder, som äro anslutna både
till förevarande överenskommelse och
till Madridöverenskommelsen rörande
internationell registrering av varumärken,
överenskomma dessutom följande:
förnyelse av fabriks- eller handelsmärken,
som införts i det internationella
registret, och i fråga om
vilka ett av de fördragsslutande länderna
är märkets hemland enligt artikel
1 i Madridöverenskommelsen,
skall ha retroaktiv verkan från utgången
av den normala skyddstiden,
därest förnyelsen skett före den 30
juni 1948.

Artikel 5.

(1) Tiden mellan den 3 september
1939 och den 30 juni 1947 skall ej
medräknas vid bedömande vare sig
av den frist, som är stadgad för utövning
av patent, användande av fabriks-
eller handelsmärke eller nyttjande
av industriellt mönster eller
modell, eller av den frist av tre år, som
är stadgad i unionskonventionen artikel
6 bis andra stycket.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

(2) En outre, il est convenu qu’aucun
brevet, dessin ou modéle industriel,
marque de fabrique ou de
commerce, encore en vigueur le 3 septembre
1939, ne pourra étre frappé de
l’une quelconque des sanctions prévues
par 1’article 5 de la Convention
d’Union avant le 30 juin 1949.

Artide 6.

(1) Les tiers qui, apres le 3 septembre
1939 et jusqu''au 31 decembre
1946, auraient de bonne foi entrepris
1’exploitation d’une invention, d’un
modéle d’utilité, ou d’un dessin ou
modéle industriel, pourront continuer
cette exploitation aux conditions prévues
par les législations intérieures.

(2) L’inventeur qui rapportera la
preuve de sa création et qui aura déposé
une demande de brevet entre le
3 septembre 1939 et le lcr janvier
1946, ou son ayant droit, pourra —
å 1’égard d’une demande de brevet
déposée sous le benefice de 1’article
premier —- étre assimilé å 1’exploitant
de bonne foi, mérne s’il n’a pas effectivement
exploité son invention, å
condition de justifier que la mise en
exploitation ait été empéchée par la
guerre.

Artide 7.

Les dispositions du présent Arrangement
ne comportent qu’un minimum
de protection; elles n’empéchent
pas de revendiquer, en faveur des titulaires
de droits de propriété industrielle,
1’application des prescriptions
plus larges qui seraient édictées par
la législation intérieure d’un pays
contractant; elles laissent également
subsister les accords et traités plus
favorables et non contraires que les
Gouvernements des pays contractants
auraient conclus ou concluraient entre
eux.

Artide 8.

Les dispositions du présent Arrangement
ne porteront pas atteinte å
l’application des dispositions des ac -

(2) Det är vidare överenskommet,
att intet patent, industriellt mönster
eller modell eller fabriks- eller handelsmärke,
som var gällande den 3
september 1939, skall kunna före den
30 juni 1949 drabbas av någon av
de påföljder, som äro stadgade i artikel
5 av unionskonventionen.

Artikel 6.

(1) Tredje man som, efter den 3
september 1939 och intill den 31 december
1946, i god tro börjat utövning
av en uppfinning, en nyttighetsmodell
eller ett industriellt mönster
eller modell, kan fortsätta denna utövning
på villkor, varom den inhemska
lagstiftningen stadgar.

(2) Uppfinnare, som bevisar sitt
upphovsmannaskap och som gjort en
patentansökning mellan den 3 september
1939 och den 1 januari 1946,
eller sådan uppfinnares rättsinnehavare
kan — med avseende på en patentansökning,
som skett med användande
av förmånen i första artikeln
— likställas med den som utövat i
god tro, även om vederbörande ej effektivt
utövat sin uppfinning, dock
på villkor att utövningen visas ha blivit
hindrad genom kriget.

Artikel 7.

Bestämmelserna i denna överenskommelse
utgöra endast ett minimum
av skydd; de hindra icke tillämpning
till förmån för innehavare av rättigheter
på den industriella äganderättens
område, av mera vittgående föreskrifter,
som må ha meddelats genom
den inre lagstiftningen i något
av de fördragsslutande länderna; de
medgiva likaledes tillvaron av avtal
och fördrag, som äro mera gynnsamma
och icke stridande mot denna
överenskommelse, vilka de däri deltagande
länderna slutit eller komma att
sluta.

Artikel 8.

Bestämmelserna i denna överenskommelse
göra ej intrång på tillämpningen
av föreskrifter i avtal och

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

5

cords et traités de paix conclus ou å
conclure entre des pays ayant été en
guerre l’un contre l’autre.

Article 9.

(1) Le present Arrangement, ouvert
aux pays membres de l’Union pour
la protection de la propriété industrielle,
sera ratifié le plus töt possible.
Les ratifications seront déposées
auprés du Gouvernement de la Confédération
Suisse, et par celui-ci notifiées
å tous les autres. Le présent
Arrangement entrera en vigueur sans
délai entre les pays qui 1’auront ratifié.

(2) Les pays qui n’auront pas signé
le présent Arrangement pourront y
adhérer sur demande. Les adhésions
seront notifiées au Gouvernement de
la Confédération Suisse, et par celuici
å tous les autres. Elles emporteront
de plein droit, et sans delai, accession
å toutes les clauses et admission å
tous les avantages stipulés par le présent
Arrangement.

Artide 10.

Tout pays contractant pourra
étendre le présent Arrangement, par
simple notification faite au Gouvernement
de la Confédération Suisse, å
tout ou partie de ses colonies, protectorats,
territoires sous mandat ou sous
tutelle, ou tous autres territoires soumis
ä son autorité, ou tous territoires
sous suzeraineté. Le Gouvernement de
la Confédération Suisse transmettra
cette notification aux autres Gouvemements.

Artide 11.

Le présent Arrangement sera signé
en un seul exemplaire, qui se ra déposé
aux archives du Gouvernement
de la Confédération Suisse. Copie certifiée
en sera remise par ce dernier a
chacun des Gouvernements des pays
signataires et adhérents.

Fait ä Neuchåtel, le 8 fevrier 1947.

fredsfördrag, som slutits eller komma
att slutas mellan länder, vilka varit i
krig med varandra.

Artikel 9.

(1) Denna överenskommelse, som
står öppen för alla länder vilka äro
anslutna till unionen för skydd av
den industriella äganderätten, skall
ratificeras så snart som möjligt. Ratifikationerna
skola deponeras hos
Schweiziska edsförbundets regering
och av denna nolificeras för samtliga
övriga regeringar, överenskommelsen
träder i kraft utan uppskov mellan
de länder, som ratificerat densamma.

(2) De länder, som icke undertecknat
överenskommelsen, kunna på begäran
ansluta sig till densamma. Sådan
anslutning skall anmälas för
Schweiziska edsförbundets regering
och av denna notificeras samtliga övriga
regeringar. Anslutning medför eo
ipso och utan dröjsmål biträdande av
alla bestämmelser och rättighet att
komma i åtnjutande av alla förmåner,
som finnas stadgade i denna överenskommelse.

Artikel 10.

Varje fördragsslutande land äger
utsträcka överenskommelsen, genom
enkel notifikation till Schweiziska edsförbundets
regering, att gälla för alla
eller en del av sina kolonier, protektorat,
områden under mandat eller
förvaltarskap eller andra områden
under dess kontroll eller områden under
dess överhöghet. Schweiziska edsförbundets
regering skall vidarebefordra
sådant tillkännagivande till de
övriga regeringarna.

Artikel 11.

Denna överenskommelse skall undertecknas
i ett enda exemplar, vilket
skall deponeras i Schweiziska
edsförbundets regerings arkiv. Bestyrkt
avskrift skall av nämnda regering
tillställas envar av de undertecknande
eller biträdande ländernas regeringar.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Protocole de cloture.

Les Plénipotentiaires soussignés,
réunis ce jour å l’effet de proceder å
la signature de 1’Arrangement concernant
la conservation ou la restauration
des droits de propriété industrielle
atteints par la deuxiéme guerre
mondiale, sont convenus de ce qui
suit:

I.

Lorsque, durant la période comprise
entre le 3 septembre 1939 et le 30 juin
1947, des produits revétus d’une marque
contrefaisant ou imitant une marque
enregistrée dans un pays contractant
ont été importés dans ce pays,
au compte du Gouvemement, pour les
fins de la poursuite efficace de la
guerre ou pour maintenir des approvisionnements
et des services essentiels
å la vie de la communauté, ou
pour soulager des souffrances et des
malheurs résultant de la guerre, un
tel emploi de la marque ne sera pas
considéré comme une atteinte aux
droits de son propriétaire.

II.

Les dispositions de 1’article premier
se rapportent également aux demandes
de brevets déposées par des ressortissants
tchécoslovaques auprés du
Bureau allemand des brevets, å Berlin,
dans la période comprise entre
le lcr aout 1940 et le 4 mai 1945 inclusivement,
å condition que l’invention
n’ait pas été faite en Allemagne.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires
soussignés ont adopté le présent
Protocole.

Slutprotokoll.

Undertecknade befullmäktigade ombud,
samlade denna dag för att skrida
till undertecknande av överenskommelsen
rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget, ha
överenskommit om följande:

I.

Ha under tiden mellan den 3 september
1939 och den 30 juni 1947 varor
åsatta ett märke, som efterhärmar
eller liknar ett i ett fördragsslutande
land registrerat varumärke, införts
till detta land, för regeringens
räkning, i syfte att tjäna effektivt
fullföljande av kriget eller upprätthållande
av proviantering eller tjänster,
väsentliga för allmänhetens liv,
eller lättande av lidanden och olyckor,
som äro en följd av kriget, skall
en sådan användning av märket ej
anses som ett ingrepp i märkeshavarens
rätt.

II.

Bestämmelserna i artikel 1 ha även
tillämpning å patentansökningar, som
av tjeckoslovakiska medborgare under
tiden från den 1 augusti 1940 till
och med den 4 maj 1945 inlämnats
till tyska patentverket i Berlin, under
förutsättning att uppfinningen ej
gjorts i Tyskland

Fait å Neuchåtel, le 8 fevrier 1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

7

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke

in. in.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt in. m.

1 §•

Har ansökning om patent, om registrering av mönster eller varumärke eller
om förnyelse av varumärkesregistrering, som gjorts före den 1 juli 1947, förklarats
förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning
av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,
8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om
skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens
beslut; eller

har före nämnda dag gjord patentansökning antingen avförts enligt 5 §
andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen angående patent och i lagrummet
stadgad tid för återupplivning gått till ända eller ock avförts jämlikt
7 § fjärde stycket samma förordning;

då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat
iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948, få ansökningen
återupptagen genom att senast sistnämnda dag fullgöra vad för
ärendets fullföljande erfordrats.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,
som skett efter det patentansökning förklarats förfallen, avslagits eller
avförts men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen förklarats
förfallen, avslagits eller avförts men före den 1 januari 1947 och innan vad
som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning
där vidtagit väsentliga åtgärder.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning
å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning
om sådan registrering.

3 §•

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit
på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift som omförmäles
i 11 § förordningen angående patent, eller har skydd för registrerat
varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya
registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den förutvarande
patent- eller varumärkeshavaren eller hans rättsinnehavare få skyddsrätten
återupprättad genom att senast den 30 juni 1948 inkomma med den
eller de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning
erläggas, samt, där fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra
vad tidigare skolat iakttagas. Vad sålunda stadgas om patent äge tillämpning
endast om den ursprungliga giltighetstiden för patentet icke gått till
ända när åtgärd för återupprättande vidtogs.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,
om den förutvarande innehavaren av tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare
senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran
härom.

4 §.

Återupprättas patent eller skydd för varumärke, skall i fråga om skyddstiden
och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses,
som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om varumärke
förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången av
den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, när åtgärd för
återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,
som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande
vidtogs, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början sådan
denna nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i It § förordningen
angående patent stadgas.

5 §•

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga tilllämpning
å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan det
återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter
det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras
för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den
patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

6 §.

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande
av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i
allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande
av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen
angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen
blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av
ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola enligt 1 eller
3 § erlagda avgifter återbetalas.

7 8-

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av
tre år som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av
sådan talan aldrig anses hava gått till ända före den 1 juli 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning
av svensk medborgare och skyddsrätt som innehaves eller, då skyddsrätten
förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl föranleda därtill, förordna, att nämnda bestämmelser skola, helt
eller delvis, gälla till förmån för medborgare i främmande stat; och må
Konungen därvid, om särskilda omständigheter föreligga, utsträcka de i 1 och
3 §§ fastställda sluttiderna med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett
verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioritetstid.

9 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl föranleda därtill, förordna om förlängning av den prioritetstid
av högst tolv månader, som avses i 25 § 1) förordningen angående patent,
eller den prioritetstid av högst sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd
för vissa mönster och modeller eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken,
såframt prioritetstiden börjat löpa före den 1 januari 1947 och ej gått till
ända före den 1 september 1939. Förlängning må ej ske för längre tid än till
och med den 31 december 1947 och må ej stadgas till förmån för annan
sökande än den som hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket
framställt anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet
bestämmes.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka den i första
stycket fastställda sluttiden med högst sex månader.

10 §.

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av
ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i anspråk, skall
den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller
11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med utgången
av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, vare ej gällande mot
den som, innan ansökningen inkommit och före den 1 januari 1946, här i
riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare,
såframt utomordentliga, av krig föranledda förhållanden hindrat
eller försvårat för honom att före förstnämnda ansökning utöva uppfinningen
inom riket eller för sådan utövning där vidtaga väsentliga åtgärder.

Gemensam bestämmelse.

11 §•

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om Sveriges anslutning till en den 8 februari 1947
avslutad internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, m. m.

Föredraganden anför följande.

I februari detta år hölls i Neuchåtel i Schweiz en internationell konferens
i syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets
område, vilka föranletts av det andra världskriget. Konferensen hade
sammankallats av den internationella byrån i Bern till skydd för den industriella
äganderätten, vilken är centralorgan för den mellan Sverige och
de flesta andra kulturländer bestående internationella unionen i detta
syfte (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Vid konferensen
voro 27 unionsstater, däribland Sverige, företrädda genom befullmäktigade
ombud.1 Som resultat av förhandlingarna slöts den 8 februari
1947 mellan vissa av staterna en överenskommelse rörande bibehållande
och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område,
vilka berörts av det andra världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och
tilläggsslutprotokoll. överenskommelsen jämte slutprotokollet undertecknades
för Sveriges del den 1 mars 1947 under förbehåll om ratifikation av
Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke.

Rörande frågan om ratifikation av överenskommelsen och om erforderlig
lagstiftning i anslutning till densamma har av byråchefen i patent- och registreringsverket
Å. von Zweigbergk utarbetats en den 20 mars 1947 dagtecknad
promemoria, vilken torde få fogas som bilaga till delta protokoll
(Bilaga 1). Sedan yttranden inhämtats över promemorian jämte därvid fogat
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster och
varumärke in. in., anhåller jag att få upptaga delta ärende till behandling.

1 Sveriges ombud voro sändebudet i Bern envoyén S. Söderblom och byråchefen i patentoch
registreringsverket Å. von Zweigbergk.

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Gällande bestämmelser in. m.

Särskilda bestämmelser om patent vid krig eller krigsfara m. m. äro
meddelade i lag den 1 november 1940 (nr 924). Med lagen åsyftas att möjliggöra
lättnader i vissa svårigheter, som på grund av krigsförhållanden kunna
uppkomma i fråga om förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd.
Lagen gäller huvudsakligen vissa frister som i detta avseende skola iakttagas
enligt förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Bestämmelserna i lagen äro enligt 1 § avsedda att tillämpas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. För tillämpning förutsättes, att särskilt förordnande
därom meddelats av Kungl. Maj:t. Förordnande om tillämpning, helt eller
delvis, i förhållande till främmande stat eller medborgare i sådan stat må
meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet eller om likvärdiga
förmåner beredas svenska medborgare i samma stat.

Genom 2 § i lagen beredes möjlighet att återupptaga patentansökning
i vissa fall, då sådan ansökning avförts, förklarats förfallen eller
avslagits av patentmyndigheten. Det kan här vara fråga om a) ansökning,
som avförts av patentmyndigheten med rätt till återupplivning inom viss tid,
vilken dock gått till ända, b) ansökning, vilken såsom återtagen avförts på
grund av underlåtenhet att erlägga utfärdningsavgift, samt c) ansökning,
som förklarats förfallen eller avslagits av patentmyndigheten genom beslut,
som vunnit laga kraft i anledning av att sökanden ej besvärat sig inom stadgad
tid och i föreskriven ordning. Återupptagen ansökning skall anses gjord
å den ursprungliga ansökningsdagen.

Enligt 4 § möjliggöres återupprättande av patent, som förfallit
på grund av underlåtenhet att inom stadgad tid erlägga årsavgift för patentet.
Beträffande varaktigheten av återupprättat patent samt skyldigheten
att erlägga årsavgifter skall så anses soin hade patentet varit gällande utan
avbrott.

I lagen meddelas bestämmelser om skydd för tredje man, som
börjat utöva uppfinning eller för ändamålet vidtagit väsentliga åtgärder efter
det patentansökning upphört att gälla eller patent förfallit men innan ansökning
om återupptagande av ansökningen eller återupprättande av patentet
inkommit. Stadganden om dylik s. k. föranvändarrätt (eller rätteligen
metfernanvändarrätt) äro upptagna i 3 § andra stycket och 6 §.

Då det ansetts angeläget att motverka, att möjligheten till återupptagande
av patentansökning eller återupprättande av patent utnyttjas mer än nödigt,
har Kungl. Maj:t bemyndigats att såsom villkor för dylik förmån stadga, att
sökanden skall på grund av krigsförhållandena ha haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att fullgöra föreskrivna åligganden. Bestämmelse om sådan
materiell prövning är upptagen i 8 §.

Enligt 11 § kan Kungl. Maj:t förordna om utsträckning av tid
för erläggande av årsavgift. Härigenom kan alltså i fråga om
erläggande av sådan avgift beredas lättnad av annat slag än genom den tidigare
berörda möjligheten till återupprättande av patent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

13

Jämlikt 13 § äger Kungl. Maj:t möjlighet att bestämma, att viss tid ej skall
medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida förutsättningar föreligga för
talan om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva patenterad
uppfinning.

114 och 15 §§ meddelas bestämmelser om förlängning av prior
i t e t s t i d, vilken torde vara den viktigaste av de i lagen avsedda förmånerna.
Den normala prioritetstiden är enligt internationell konvention mellan de
till Parisunionen anslutna staterna bestämd till tolv månader från tidpunkten
för den första ansökningen i unionsland. Om patent icke sökes här i riket inom
denna tid, inträder för sökanden den risken att ansökningen icke får företräde
framför andra ansökningar som här i riket inkommit efter ansökningen
i den främmande staten men före den motsvarande svenska ansökningen.
Vidare kan i så fall mot denna ansökning åberopas nyhetshindrande omständighet
som inträffat under mellantiden.

Kungl. Maj:t kan enligt 14 § första stycket förordna om förlängning av
den normala prioritetstiden. Särskilda stadganden ha emellertid upptagits
för att motverka de olägenheter för det svenska näringslivet som kunna
uppkomma genom dylik förlängning. Sålunda må enligt 14 § andra stycket
föreskrivas, att i fråga om patent, för vilka prioritetsförlängning tagits i anspråk,
patenttiden skall anses börja med utgången av den normala prioritetstiden.
Reguljärt räknas däremot patenttiden från dagen för patentansökning.
Vidare kan enligt 15 § bestämmas, att de tidigare berörda föreskrifterna i
8 § om materiell prövning skola äga motsvarande tillämpning.

Lagen den 1 november 1940 med särskilda bestämmelser om patent vid
krig eller krigsfara m. m. gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1941
men har erhållit fortsatt giltighet senast genom lag den 3 maj 1946 (nr 176),
enligt vilken 1940 års lag gäller till och med den 30 juni 1947. I proposition
till riksdagen den 24 januari 1947 (nr 35) har Kungl. Maj:t framlagt förslag
om förlängning av lagen till och med den 30 juni 1948.

Förordnande om tillämpning av vissa av lagens bestämmelser bar meddelats,
i fråga om svenska medborgare genom kungörelser den 20 december
1940 (nr 1011), den 23 maj 1941 (nr 270), den 5 juni 1942 (nr 317), den 17
juni 1943 (nr 351), den 22 juni 1944 (nr 360), den 15 juni 1945 (nr 299) och
den 29 juni 1946 (nr 380), i förhållande till Schweiz genom kungörelser den
20 december 1940 (nr 1012), den 23 maj 1941 (nr 271), den 5 juni 1942 (nr
318), den 17 juni 1943 (nr 352), den 22 juni 1944 (nr 361), den 15 juni 1945
(nr 300) och den 29 juni 1946 (nr 381), i förhållande till Norge genom kungörelser
den 9 maj 1941 (nr 238), den 28 juni 1941 (nr 576), den 30 december
1941 (nr 976), den 30 juni 1942 (nr 530), den 31 december 1942 (nr
969), den 30 juni 1943 (nr 460), den 31 december 1943 (nr 922), den 22
juni 1944 (nr 371), den 22 december 1944 (nr 795), den 29 juni 1945 (nr
435), den 21 december 1945 (nr 846), den 29 juni 1946 (nr 387) och den
29 november 1946 (nr 723), i förhållande till Finland genom kungörelser
den 23 maj 1941 (nr 272), den 5 juni 1942 (nr 319), den 21 maj 1943 (nr

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

251), den 22 juni 1944 (nr 369), den 15 juni 1945 (nr 303) och den 29 juni
1946 (nr 384), i förhållande till Storbritannien och Norra Irland genom kungörelser
den 19 juli 1941 (nr 662), den 5 juni 1942 (nr 320), den 17 juni
1943 (nr 353), den 22 juni 1944 (nr 362), den 15 juni 1945 (nr 301) och den

29 juni 1946 (nr 382), i förhållande till Danmark genom kungörelser den

30 augusti 1941 (nr 717), den 5 juni 1942 (nr 322), den 17 juni 1943 (nr
355), den 22 juni 1944 (nr 364), den 15 juni 1945 (nr 302) och den 29 juni

1946 (nr 383), i förhållande till Nederländerna genom kungörelser den 10
april 1942 (nr 165), den 17 juni 1943 (nr 357), den 22 juni 1944 (nr 366),
den 27 september 1945 (nr 644) och den 29 juni 1946 (nr 386), i förhållande
till Belgien genom kungörelser den 5 september 1942 (nr 752), den 17 juni

1943 (nr 358), den 22 juni 1944 (nr 367) och den 14 september 1946 (nr
599), i förhållande till Luxemburg genom kungörelser den 5 september 1942
(nr 753), den 17 juni 1943 (nr 359), den 22 juni 1944 (nr 368) och den 29
juni 1946 (nr 388), i förhållande till Ungern genom kungörelser den 31 december
1943 (nr 942), den 22 juni 1944 (nr 370) och den 14 september 1946
(nr 598), i förhållande till Canada genom kungörelser den 14 september

1944 (nr 601), den 15 juni 1945 (nr 304) och den 29 juni 1946 (nr 385) samt
i förhållande till Amerikas förenta stater genom kungörelse den 25 april

1947 (nr 148).

Vissa av lagens bestämmelser ha tidigare varit tillämpliga i förhållande till
Tyska riket jämte Böhmen-Mähren samt Frankrike. De i förhållande till
dessa stater utfärdade kungörelserna gällde, i fråga om den förra till och med
den 30 juni 1945 och beträffande den senare till och med den 30 juni 1946.

De nu gällande kungörelserna medgiva icke tillämpning av alla de förmåner,
vilka kunna beredas enligt lagen, och även i fråga om de förmåner beträffande
vilka förordnande meddelats gälla vissa begränsningar. Kungörelserna
avse sålunda endast följande tre slag av förmåner, nämligen återupptagande
av patentsökning, som avförts, förklarats förfallen eller avslagits,
återupprättande av patent, som förfallit på grund av att årsavgift ej erlagts,
samt förlängning av prioritetstid. Vidare är en huvudregel i kungörelserna,
att den försummade fristen ej får överskridas med mer än sex månader resp.
sex månader från utfärdande av kungörelse i förhållande till vederbörande
land (i förhållande till ett par stater är motsvarande tid bestämd till nio månader).
Ytterligare gäller — med visst undantag —- enligt kungörelserna, att
förmånen i fråga är beroende av att patentmyndigheten i det särskilda fallet
finner, att sökanden kan anses ha haft av krigsförhållandena betingade
särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga fristen. Slutligen må nämnas,
att enligt kungörelserna skall patenttiden vid förlängning av prioritetstiden
räknas från utgången av den ordinära ettåriga prioritetstiden, d. v. s. patenttiden
blir ej längre än om denna hade iakttagits.

Dessa begränsningar överensstämma i stort sett med uttalanden under förarbetena
till 1940 års lag (se proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag och
tredje särskilda utskottets utlåtande nr 13 vid samma riksdag). Från vissa
håll, särskilt organisationer inom näringslivet, hade förordats, att begräns -

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

15

ningar av detta slag skulle intagas i själva lagtexten. Detta avvisades, då det
borde finnas visst utrymme att besluta efter omständigheterna, men föredragande
departementschefen uttalade, att de i lagen givna befogenheterna
icke borde tagas i bruk i vidare mån än nödigt. De svårigheter, som rubbningarna
i de vanliga fristerna kunde vålla det svenska näringslivet, särskilt
genom uppkommande rättsosäkerhet, krävde synnerligt beaktande. I tillämpningskungörelserna
borde längre tid för fristförlängning än sex månader
medgivas endast, om det påkallades av särskilda skäl. I förordnande borde
vidare regel om prövning av att sökanden haft giltig anledning att icke iakttaga
viss frist uppställas, såframt ej synnerliga skäl föranledde till annat.
Vidare borde förkortning av patenttiden vid förlängning av prioritetstid föreskrivas
så långt möjligt. Här ifrågavarande uttalanden av departementschefen
underströkos av utskottet.

Även i samband med första världskriget vidtogos åtgärder i syfte
att bereda lättnader för patenthavare och patentsökande. Beträffande dessa
åtgärder får jag hänvisa till promemorian (sid. 31 och 32).

Överenskommelsen.

Såsom inledningsvis omnämnts träffades i februari detta år i Neuchåtel
i Schweiz en internationell överenskommelse rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, vilka berörts
av det andra världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och tilläggsslutprotokoll.
Av innehållet i överenskommelsen må här i korthet återgivas följande
bestämmelser av betydelse för svenska förhållanden.

Till en början må anmärkas, att överenskommelsen avser ej endast patent
utan även mönster och varumärken.

Enligt artikel li överenskommelsen skall prioritetstid, som ej gått
till ända den 3 september 1939 eller som uppstått därefter, förlängas till den
31 december 1947. Förlängningen skall medgivas generellt utan prövning i det
särskilda fallet, huruvida på grund av krigsförhållanden förelegat svårighet
att iakttaga den ordinära prioritetstiden.

Artikel 2 innebär i huvudsak, att det skall ges en allmän rätt att senast
den 30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande
erfordras för att förvärva eller bevara skyddsrätt och normalt skulle skett
den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande får detta främst
den betydelsen, att i nämnda fall återställande skall ske av ansökningar och
skyddsrätter, som gått förlorade. En materiell prövning är ej heller här
avsedd.

Artiklarna 3 och 4 avse vissa specialspörsmål i samband med varumärkesförnyelse.

Artikel 5 betyder ur svensk synpunkt framför allt, att tiden den 3 september
1939—den 30 juni 1947 ej får räknas med, då det gäller att fastställa,
om patenthavares underlåtenhet att utöva uppfinningen skall medföra att
tvångslicens kan beviljas. Vidare innebär artikeln, att patent efter överens -

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

kommelsens ikraftträdande överhuvud taget ej kan drabbas av tvångslicenspåföljd
före den 30 juni 1949.

Artikel 6 behandlar skyddet för godtroende tredje man. Det uttalas i första
stycket att, om han börjat utövning under liden den 3 september 1939—den 31
december 1946, han får fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren
hänvisas till varje lands interna lagstiftning. Andra stycket ger en motsvarande
utövningsrätt åt den som under tiden den 3 september 1939—den 31
december 1945 sökt patent å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena
hindrats att igångsätta en utövning.

I artikel 7 uttalas, att de i överenskommelsen stadgade förmånerna endast
innebära ett minimum, varför varje land kan medgiva mer vittgående förmåner
än de i artiklarna 1—5 stipulerade och kan underlåta att utnyttja de
i artikel 6 angivna möjligheterna till inskränkningar.

Artikel 8 fastslår, att överenskommelsen ej gör intrång på vad som är
eller blir bestämt i fredsfördrag.

I artikel 9 stadgas, att överenskommelsen står öppen för alla länder, som
tillhöra Parisunionen. Den träder för varje signatärmakt i kraft i och med
att den ratificeras av vederbörande land, och det uttalas, att ratifikation bör
ske så snart som möjligt. Även unionsländer, som ej omedelbart underteckna
överenskommelsen, äga senare ansluta sig till densamma.

Slutprotokollet innehåller två punkter. Enligt punkt I skall varumärkesanvändning
under tiden den 3 september 1939—den 30 juni 1947 å
varor, som å vederbörande regerings vägnar införts för krigföringens behov
m. m., icke anses som varumärkesintrång men å andra sidan ej reducera
märkesinnehavarens rätt i framtiden. Punkt II innebär, att prioritetsförmån
enligt artikel 1 i huvudöverenskommelsen skall tillkomma tjeckoslovaker,
som under tiden den 1 augusti 1940—den 4 maj 1945 (då patentverket i
Prag var stängt) sökt patent vid tyska patentverket.

Enligt tilläggsslutprotokollet skall vad i punkt I av första
slutprotokollet är stadgat om varumärken analogiskt tillämpas å patent, såframt
införseln ägt rum å de allierade eller associerade nationernas område
eller till ett land i fiendskap med dem.

Såsom framgår av redogörelsen för överenskommelsens innehåll äro de
däri stadgade förmånerna mer vidsträckta än de förmåner som kunna beviljas
med stöd av 1940 års lag och, framför allt, än de som medgivits i de med
stöd av lagen utfärdade tillämpningskungörelserna. De huvudsakligaste skillnaderna
i förhållande till vad nu gäller torde — frånsett att överenskommelsen
avser ej endast patent utan även mönster och varumärken — vara följande: 1)

överenskommelsen lämnar ej möjlighet till den nuvarande begränsningen
av fristförlängningen till sex (nio) månader;

2) materiell prövning, huruvida i det särskilda fallet svårighet förelegat
att på grund av krigsförhållandena iakttaga den vanliga fristen, kan enligt
överenskommelsen ej ske;

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

17

3) möjligheten att besluta om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva
patenterad uppfinning är enligt överenskommelsen begränsad; och

4) enligt överenskommelsen torde däri stadgade förmåner bli tillämpliga
i förhållande till betydligt flera stater än vad för närvarande är förhållandet.

Överenskommelsen har undertecknats å följande staters vägnar, nämligen
Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien,
Libanon, Lichtenstein, Luxemburg, Marocko (franska zonen), Nederländerna,
Nya Zeeland, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Storbritannien med
Norra Irland, Sverige, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunis, Turkiet och Ungern.
Dessa stater med undantag av Danmark, Irland, Nederländerna, Portugal och
Syrien ha undertecknat jämväl det första slutprotokollet samt vissa av dem
även tilläggsslutprotokollet. Hittills har ratifikation av överenskommelsen
medhunnits endast av Schweiz.

Det må slutligen här nämnas, att vid konferensen i Neuchåtel fastslogs, att
varje land som önskar ansluta sig till överenskommelsen måste godtaga denna
i sin helhet; reservationer på särskilda punkter vore alltså ej tillåtna. Däremot
mötte ej hinder att ansluta sig till huvudöverenskommelsen men ställa
sig utanför slutprotokollen eller ett av dessa.

I den i ärendet upprättade promemorian har förordats att Sverige borde
ansluta sig till överenskommelsen jämte det första slutprotokollet. Beträffande
skälen för denna ståndpunkt får jag hänvisa till promemorian, vari
jämväl lämnats en redogörelse för tidigare framkomna förslag om en internationell
överenskommelse i ämnet (sid. 35—37).

Lagförslaget.

I det vid promemorian fogade förslaget till lag om återställande i vissa fall
av rätt till patent, mönster och varumärke m. m. ha överenskommelsens regler
upptagits såvitt dessa äro av betydelse för den svenska rättstillämpningen.
Därjämte ha dessa regler kompletterats på de punkter, där i anslutning till
överenskommelsen vederbörande stat äger själv meddela närmare föreskrifter.
Lagförslaget har givits en allmängiltig avfattning och reglerar sålunda
hithörande frågor i förhållande icke blott till fördragsslutande stater utan
till främmande makter överhuvud. Avsikten är alltså, att lagen —- vilken i
likhet med 1940 års lag enligt förslaget har karaktären av fullmaktslag
såvitt angår förhållandet till utlandet — skall kunna utgöra grundval för
tillämpningskungörelser även i förhållande till stater, som stå utanför överenskommelsen.
Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli
1947, från och med vilken dag 1940 års lag skall upphöra att gälla.

I lagförslaget behandlas till en början återupptagande av ansökning och
återupprättande av skyddsrätt jämte därmed sammanhängande spörsmål
(1—8 §§).

Enligt 1 § möjliggöres återupptagande av ansökning om patent
eller om registrering av mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering.
I lagrummet stadgas i anslutning till artikel 2 i överens Bihang

titt riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 292. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

kommelsen, att om sådan ansökning, som gjorts före den 30 juni 1947, förklarats
förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning
av att sökanden ej iakttagit vad honom ålegat i fråga om talan mot beslutet,
sökanden äger få ansökningen återupprättad genom att senast den
30 juni 1948 fullgöra vad för ärendets fullföljande erfordrats. Detsamma
skall även gälla patentansökning, som avförts enligt reglerna i patentförordningen.
Som förutsättning för återupptagande gäller att den frist som skolat
iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948.

I 3 § givas regler om återupprättande av skyddsrätt. Enligt
patentförordningen skall årsavgift erläggas för patent före ingången av varje
patentår från och med det andra. Underlåtes detta, kan avgiften dock under
en respittid av tre månader erläggas med förhöjning av Vs, och därpå följer
en andra respittid av tre månader, under vilken avgiften höjes med ytterligare
Vs, dock minst 25 kronor. Först om även den andra respittiden försummas,
går patentet förlorat. I lagen om varumärken stadgas, att varumärke
registreras för tio år från registreringsdagen; registreringen kan emellertid
förnyas med tio år åt gången. Ansökan om förnyelse skall göras före utgången
av registreringsperioden; dock kan ansökan göras inom tre månader därefter,
i vilket fall ansökningsavgiften skall utgå med viss förhöjning. Till
undvikande av rättsförlust till följd av dessa bestämmelser stadgar nämnda
lagrum i förslaget i anslutning till artikel 2, att om patent förfallit under
tiden den 1 september 1939—den 29 juni 1948 till följd av underlåtenhet
att erlägga årsavgift eller skydd för varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet
att under nämnda tid förnya registreringen, skyddsrätten må återupprättas
genom att senast den 30 juni 1948 fullgöres vad tidigare skolat
iakttagas. Det fordras alltså, att betalning sker av den eller de ej förut guldna
avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas för bevarande
av skyddsrätten. Beträffande mönster uppkommer däremot ej fråga
om återupprättande, då skyldighet att erlägga avgift eller eljest uppfylla någon
förpliktelse ej föreligger för att bevara vunnet mönsterskydd.

I fråga om den närmare innebörden av återupptagande och
återupprättande givas regler i 2 § första stycket och 4 §. Huvudregeln
är den, att genom sådan åtgärd återställes ansökningen resp. skyddsrätten
i dess ursprungliga skick. I förstnämnda lagrum stadgas sålunda, att återupptagen
ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden. Ansökningen
får alltsa samma städning i förhållande till andra ansökningar som
den hade tidigare, och skyddstiden för patent och mönster räknas från den
ursprungliga ansökningsdagen (i fråga om varumärke räknas skyddstiden
från registreringsdagen), som också blir normgivande för skyldigheten att
erlägga årsavgifter för patent. Med avseende å återupprättande stadgas i 4 §,
att återupprättat patent eller varumärke skall i fråga om skyddstid och skyldighet
att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses, som hade skyddstiden
varit gällande utan avbrott. Patenttiden skall alltså vid återupprättande
räknas från den ursprungliga ansökningsdagen och någon avräkning av
den tid, under vilken patentet ej var gällande, skall ej äga rum.

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

19

Frågan om intrångs påföljd skall kunna inträda för utnyttjande
under tid, då ansökningen eller skyddsrätten faktiskt varit ur kraft, har uttryckligen
reglerats i 2 § andra stycket och 5 § första stycket. Regeln är den,
att utnyttjande under sådan tid icke skall föranleda sådan påföljd. I det förra
lagrummet stadgas sålunda, att vad som är stadgat om patentintrång ej skall
äga tillämpning å utnyttjande, som skett efter det patentansökning avförts,
förklarats förfallen eller avslagits men innan den återupptagits. Man har här
kunnat inskränka sig till patent, enär utnyttjande före beviljande av mönster-
eller varumärkesregistrering aldrig kan medföra påföljd. Enligt 5 § första
stycket gäller motsvarande regel beträffande utnyttjande under tid efter det
patentet upphört men innan återupprättande skett. I lagrummet gives vidare
en föreskrift av samma innebörd med avseende å varumärke.

Beträffande skyddet för tredje man i övrigt meddelas bestämmelser
i 2 § tredje och fjärde styckena samt 5 § andra stycket, vilka utformats
i anslutning till artikel 6. Där stadgas, såvitt patent angår, att patent,
som meddelats på grund av återupptagen ansökning eller som återupprättats,
ej skall vara gällande mot någon som, efter det ansökningen avvisats eller
patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad för återupptagande
eller återupprättande fordras blivit iakttagit, i god tro varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning
där vidtagit väsentliga åtgärder. Vad sålunda är stadgat om patent, som meddelats
på grund av återupptagen ansökning, skall äga motsvarande tillämpning
å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning om
registrering. I enlighet med överenskommelsen innehåller däremot lagförslaget
icke något motsvarande tredjemansförbehåll med avseende å varumärken.

I 6 § regleras vissa administrativa spörsmål, i vilket avseende
torde få hänvisas till lagförslaget.

Enligt 7 § medgives i anslutning till artikel 5 viss lindring i utövningstvånget
med avseende å patent. Enligt 15 § patentförordningen
kan rätt att mot ersättning utöva patentskyddad uppfinning tillerkännas annan
under förutsättning att uppfinningen, sedan tre år förflutit från patentets
beviljande, ej inom riket utövats i ett mot förhållande därstädes svarande
omfång och patenthavaren ej visar giltig anledning till underlåtenheten.
Enligt nyssnämnda lagrum i förslaget gäller, att vid bedömande av talan,
som efter den 1 juli 1947 väckes enligt 15 § patentförordningen, tiden den
1 september 1939—den 30 juni 1947 icke skall medräknas i den där angivna
treårstiden samt att denna tid aldrig skall anses uppnådd före den
30 juni 1949.

I 8 § regleras frågan om bestämmelsernas tillämpning å svenskar
och utlänninga r. Reglerna skola utan särskilt förordnande äga
tillämpning å svenska medborgare. För reglernas giltighet till förmån för utlänningar
fordras däremot förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande
må meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl därtill föranleda, varvid i förordnandet må å ena sidan vidtagas
begränsningar eller uppställas villkor samt å andra sidan de i 1 och 3 §§ uppställda
sluttiderna utsträckas med högst sex månader.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

9—11 §§ av lagförslaget innehålla bestämmelser om förlängning av
prioritetstid. Den ordinära prioritetstiden -— d. v. s. den tid under vilken
den som sökt skydd i ett till Parisunionen hörande land åtnjuter skydd
i de andra unionsländerna mot nyhetshinder och andra ansökningar — är
tolv månader för patent samt sex eller fyra månader för mönster och varumärken.
I 9 § i förslaget stadgas i anslutning till artikel 1 i överenskommelsen,
att Kungl. Maj:t äger förordna om förlängning av denna tid till den
31 december 1947, såframt den ordinära prioritetstiden ej gått till ända den
1 september 1939 och börjat löpa före den 1 januari 1947. Sådan förlängning
skall ske utan prövning, huruvida i det särskilda fallet på grund av
krigsförhållandena förelegat särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga
prioritetstiden.

Enligt 10 § första stycket skall skyddstiden för patent och mönster,
när förlängd prioritetstid tagits i anspråk, anses börja löpa med utgången
av den ordinära prioritetstiden. I fråga om varumärken har däremot icke
ansetts föreligga anledning att föreskriva motsvarande regel, eftersom skyddstiden
i fråga om varumärken kan förlängas genom förnyelse.

I andra stycket av 10 § gives en särskild regel om skydd för tredje
m a n. Enligt svensk patenträtt är patent ej gällande mot någon, som vid
tiden för ansökningen utövade den patenterade uppfinningen. Dylik s. k. föranvändarrätt
kan alltså grundläggas genom utövning under prioritetstid och
någon ändring i detta hänseende torde ej inträda om prioritetstiden förlänges.
Jämlikt nämnda lagrum skall patent, som meddelats på grund av ansökning
för vilken förlängd prioritetstid tagits i anspråk, ej heller gälla mot den,
som innan denna ansökning inkommit och före den 1 januari 1946, här i
riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller hans rättsinnehavare, såframt
utövning av uppfinningen försvårats genom utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden.

Förordnande om prioritetsförlängning i föi''hållande till främmande stat
må enligt 11 § i förslaget meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet
eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda. Härvid må uppställas
begränsningar och villkor men å andra sidan den i 9 § fastställda
sluttiden utsträckas med högst sex månader.

Yttrandena.

Yttranden över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss
avgivits av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund,
svenska uppfinnareföreningen, svenska industriens patentingenjörers
förening och svenska patentombudsföreningen. Kommerskollegium
har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha samtliga med undantag
av industriförbundet, som ej tagit bestämd ståndpunkt i frågan, uttalat
sig för en ratifikation av den i Neuchåtel avslutade överenskommelsen.
I flera av yttrandena har i samband härmed framhållits, att en an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

21

slutning, med därav följande beviljande i förhållande till utlandet av mer
vidsträckta förmåner än hittills, visserligen medförde övervägande olägenheter
för den svenska industrien. De skäl som från mera allmän synvinkel
talade för överenskommelsens biträdande finge emellertid anses avgörande.

Kommerskollegium har sålunda erinrat om, att redan i samband med tillkomsten
av 1940 års lag från näringslivets sida uttalades betänkligheter med
hänsyn till den osäkerhet som de däri medgivna förmånerna måste draga med
sig för den industriella verksamheten i allmänhet. Än starkare betänksamhet
måste hysas mot att nu, sedan kriget upphört och de fredliga förbindelserna
börja återupptagas, förlänga detta undantagstillstånd, överenskommelsen
hade emellertid undertecknats av ett stort antal stater. Med hänsyn därtill och
då den prioritetsförlängning som genom överenskommelsen tillförsäkrades utländska
uppfinnare avsåge endast själva sökandet av patent men patenttidens
slut infölle vid samma tidpunkt som om patent sökts i normal ordning,
ville kollegium ej motsätta sig att överenskommelsen ratificerades från
svensk sida.

Handelskammaren i Göteborg har anfört följande.

En anslutning till överenskommelsen från Sveriges sida synes i det stora
hela mera vara till fördel för vissa främmande länders medborgare än för
svenska medborgare, vilka senare ju haft större möjligheter under kriget att
såväl upprätthålla och fullfölja redan uppkomna skyddsrätter som skapa nya
genom att inlämna ansökningar, vare sig det gäller vårt eget land eller utlandet.
I nuvarande läge torde därför en anslutning vara mindre önskvärd för
det svenska näringslivet, i varje fall för den svenska industrien, till vars fria
förfogande i Sverige de utländska uppfinningarna eljest kunna stå.

Om emellertid hänsyn tages till önskvärdheten av vårt lands medverkan
i det internationella samarbetet för undanröjande eller minskande av världskrigets
skador på det internationella rättsskyddets område, är det möjligt att
fördelarna av en anslutning till den föreliggande överenskommelsen ändock
överväga de nackdelar för den svenska industrien, som en anslutning kan
antagas medföra. Det synes sannolikt, att överenskommelsen i fråga kommer
att ratificeras av åtminstone de allra flesta av de stater, som undertecknat
densamma, och dessutom kanske av även andra stater. Under sådana förhållanden
kan en uppoffring från vårt lands sida i nuvarande situation verka
gynnsamt för framtiden och medföra en viss good-will.

Svenska industriens patentingenjörers förening har till en början framhållit,
att ur den svenska industriens synpunkt det icke vore eftersträvansvärt
att ernå vare sig separata eller generella internationella överenskommelser
om lättnader i svårigheter, som huvudsakligen för de krigförande nationerna
uppkommit i fråga om förvärvandet eller vidmakthållandet av patentskydd.
Å andra sidan funne föreningen i det internationella samarbetets intresse
likväl angeläget att vårt land icke vägrade sin medverkan till ömsesidigt
genomförande av åtgärder till bibehållande och återställande av skyddsrält
för industriell egendom, vilken lidit avbräck av det andra världskriget,
i den mån sådan medverkan kunde lämnas vdan alltför påtagliga nackdelar
för det svenska näringslivet.

Sedan föreningen påpekat, att ett vidhållande av principen om materiell

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

prövning samt om begränsning av patenttid och frister ansetts vara av särskilt
värde ur svensk synpunkt, har föreningen beträffande den materiella
prövningen anfört följande.

Vad den materiella prövningen av inkomna förlängningsansökningar beträffar
har det i praktiken visat sig, att bestämmelsen härom i 1940 års lag
blivit i huvudsak illusorisk, i det att patentverkets besvärsavdelning på grund
av det stora antalet hitintills med stöd av lagen ingivna dylika ansökningar,
främst avseende förlängd prioritet, nödgats tillämpa bestämmelsen så liberalt,
att i regel sökandens obestyrkta uppgift godtagits om att svårigheter på grund
av krigsförhållandena förefunnits för denne att fullgöra vad honom ålegat.
Därest vårt land nu skulle biträda en internationell överenskommelse med
liknande förmåner, torde möjligheten att göra bruk av dessa i Sverige kunna
förväntas bliva utnyttjad i än större utsträckning, varför med hänsyn till
besvärsavdelningens nyssnämnda praxis det uppenbarligen bleve för Sveriges
vidkommande utan reell betydelse, om bestämmelsen om materiell prövning
kunnat upprätthållas. Snarare synes det föreningen på grund av reciprocitetskravet
vara att befara, att en dylik, utomlands måhända strikt tillämpad
bestämmelse skulle kunna avsevärt försvåra för svenskar att i utlandet tillgodogöra
sig de medgivna förmånerna, då ju svenska sökande merendels
torde ha betydligt mindre möjlighet än utlänningar att kunna leda i bevis
förekomsten av genom kriget framkallade svårigheter att vidtaga ordinärt
föreskrivna skyddsåtgärder. Under förutsättning att besvärsavdelningens materiella
prövning icke kan göras verkligt effektiv, finner föreningen följaktligen
det eljest önskvärda kravet på materiell prövning böra få falla.

Beträffande patenttiden har föreningen funnit det synnerligen tillfredsställande
att överenskommelsen fått sådan utformning, att föreskriften
i 1940 års lag om begränsning av denna tid vid prioritetsförlängning kunde
bibehållas även om Sverige biträdde överenskommelsen.

Vad angår den nu stadgade begränsningen av fristförlängningen
till i regel sex månader— vilken vid biträde till överenskommelsen
måste uppgivas — har föreningen påpekat, att genom att tillämpningskungörelsema
utfärdats vid skilda tidpunkter de i realiteten medgivna förlängningarna
blivit synnerligen varierande för de olika ländernas medborgare, eftersom
fristen brukat räknas från utfärdandet i de fall den gått till ända dessförinnan.
Därigenom hade i avsevärd grad gynnats medborgare i sådant land,
i förhållande till vilket kungörelse utfärdats vid en sen tidpunkt, under det
att medborgare i speciellt våra nordiska grannländer blivit missgynnade, enär
bilaterala avtal med dessa länder träffats redan under ett tidigt skede av
kriget. Då möjlighet till liknande bilaterala överenskommelser med Sverige
på basis av 1940 års lag alltjämt stode öppen för andra länder, exempelvis
Amerikas förenta stater, i förhållande till vilka tillämpningskungörelser ännu
ej utfärdats,1 syntes det föreningen uppenbart, att en för alla reciprocitet erbjudande
länder likartad reglering av de medgivna förmånerna framstode
som ur rättvisesynpunkt mest ändamålsenlig.

1 Kungörelse om tillämpning av 1940 års lag i förhållande till Amerikas förenta stater har
nu utfärdats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

23

På grund av det anförda och då i fråga om patent blivit i huvudsak tillfredsställande
sörjt för tredje mans rätt har föreningen ansett sig kunna
tillstyrka ratifikation av överenskommelsen såvitt anginge patent. Även vidkommande
bestämmelserna om mönster syntes en anslutning kunna godtagas.
Däremot kunde enligt föreningens uppfattning vissa stadganden avseende
varumärkesskyddet giva anledning till någon tvekan beträffande godtagbarheten
från svensk sida. Föreningens betänkligheter hänförde sig icke till
de i överenskommelsen medgivna förmånerna utan till skyddet för tredje
mans rätt, vilken föreningen ansåge i fråga om varumärken ha blivit mindre
väl tillgodosedd. Det förefölle nämligen föreningen betänkligt, att vid registrering
av varumärke, för vilket förlängd prioritet tagits i anspråk, eller vid
återupptagande av varumärkesansökan eller återupprättande av varumärkesregistrering
under mellantiden i god tro påbörjad användning av samma
märke ej skulle få fortsättas, ens i fall där avsevärda kostnader nedlagts på
inarbetande av märket. Särskilt betänkligt förefölle det, att en under mellantiden
för annan redan beviljad registrering kunde bli ogiltig. Då emellertid
varje land, som önskade ansluta sig till överenskommelsen, måste godtaga
denna i dess helhet utan reservationer och föreningens betänkligheter med
avseende på varumärkesbestämmelsema måhända hade mera teoretisk än
praktisk betydelse, ansåge sig föreningen icke böra på grund av dessa betänkligheter
avstyrka Sveriges anslutning till överenskommelsen.

Industriförbundet har förklarat sig vidhålla sin tidigare i annat sammanhang
uttalade uppfattning, att ett godkännande av överenskommelsen ur rent
industriell synpunkt måste medföra övervägande ofördelaktiga verkningar.
Förbundet insåge emellertid, att andra omständigheter kunde tala för elt godkännande
men kunde icke yttra sig om, huruvida dessa vore så tungt vägande,
att de industriella synpunkterna skäligen borde stå tillbaka. Vad nu
anförts hänförde sig närmast till patentskyddet. Enligt överenskommelsen
skulle förlängning av frister ifrågakomma jämväl beträffande mönster- och
varumärkesskydd. I promemorian hade framhållits att en förlängning av
prioritetsfristen för utländska varumärkesansökningar i vissa fall kunde medföra,
att en under mellantiden vunnen registrering därigenom bleve ogiltig,
varvid uttalats att detta kunde vara betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Förbundet ville understryka detta och tillägga, att enär varumärkeslagen icke
kände någon föranvändarrätt, följden kunde bli att varumärkeshavaren även
förlorade rätten att i fortsättningen använda sitt kanske med stora kostnader
sedan flera år tillbaka inarbetade märke.

Vad angår det vid promemorian fogade lagförslaget har detta i stort
sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Därvid har bl. a. framhållits, alt de
förefintliga möjligheterna att inom överenskommelsens ram begränsa dess ur
svensk synpunkt ogynnsamma verkningar väl tillvaratagits. I samband härmed
bar även i ett par yttranden påpekats, att ett godtagande av förslagets
bestämmelser i detta syfte vari1 eu förutsättning vid tillstyrkande av överenskommelsens
ratificerande.

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

På ett par punkter ha emellertid erinringar framförts. Vad angår patenttiden
när förlängd prioritetstid tagits i anspråk har sålunda svenska patentombudsföreningen
ifrågasatt, om icke i anslutning till amerikansk lagstiftning
i ämnet tiden borde börja löpa från dagen för patentansökningen men
begränsas till 20 år från denna dag.

Vad angår de i 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket upptagna bestämmelserna
om tredje mans rätt till fortsatt utnyttjande har
föreningen vidare framhållit, att sådan rätt för tredje man visserligen borde
finnas, men att licensavgift borde utgå till patenthavaren, såvida icke särskilda
skäl talade för motsatsen.

Patentombudsföreningen har slutligen berört frågan om avgiftsskyldighet
för tid, då patent varit ur kraft, samt i detta hänseende
uttalat följande.

Redan bestämmelsen i 1940 års lag om sådan skyldighet har väckt stark
irritation bland utländska patentsökande; det har ansetts att Sverige därigenom
på ett osympatiskt sätt utnyttjat situationen gentemot nationer, vilkas
medborgare varit helt urståndsatta att under de rådande förhållandena sörja
för upprätthållande av sina svenska skyddsrätter. Redan erläggande av normala
avgifter utan förhöjning för den del av skyddstiden, då patentskydd
faktiskt icke förelegat, betraktas på många håll såsom obilligt. Ännu mera
obilligt och rentav stötande för rättskänslan måste det då synas, om ej endast
de normala avgifterna utan dessutom straffavgifter i sådana fall avkrävas
patenthavaren. Det bör i detta samband observeras, att det återupprättade
patentet ofta måste synas patenthavaren vara mindre värt än ett
patent som haft förmånen åtnjuta obruten skyddstid. Detta förklaras främst
därav, att under den tid, patentet varit förfallet, tredje man kan ha påbörjat
utövning av uppfinningen och därmed förvärvat rätt att utan ersättning till
patenthavaren fortsätta denna utövning, även om patentet senare återupprättas.

För erläggande av sådana avgifter för den tid, då patentet faktiskt varit
förfallet, synes endast fiskaliska skäl tala och föreningen uttrycker såsom
sin bestämda uppfattning, att det vore till skada för vårt lands anseende om
den svenska staten skulle anse sig böra på sådana skäl uttaga dylika avgifter
av patentinnehavare, som tillhöra av kriget drabbade länder. Statsfinansiellt
måste ju de nu ifrågavarande avgifterna spela en mycket obetydlig roll.

I samma riktning har Skånes handelskammare uttalat sig. Enligt handelskammarens
mening kunde det sålunda ifrågasättas, om icke med tanke på
vårt lands good-will i utlandet bestämmelsen att förhöjd avgift skulle utgå
i nu avsedda fall kunde modifieras. I händelse av reciprocitet borde lämpligen
den ordningen tillämpas, att avgifterna uttoges med fastställt belopp
utan förhöjning.

Departementschefen.

Förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd och andra skyddsrätter
på det industriella området kan i olika avseenden omöjliggöras eller försvåras
till följd av krig. De under och efter ett krig rådande onormala förhållandena
kunna sålunda medföra, att ansökningshandlingar ej framkomma
i behörig tid samt att stadgade frister för erläggande av avgifter eller

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

25

vidtagande av andra åtgärder för skyddsrättens bestånd ej kunna iakttagas.
Då rättsväsendet på området har internationell karaktär och därför är särskilt
känsligt för rubbningar i de vanliga ekonomiska förbindelserna, framträda
dylika olägenheter ej endast i de krigförande ulan även i de neutrala
staterna. Det andra världskriget har även i nu angivna hänseende sträckt
sina verkningar till vårt land och framkallat svårigheter för såväl utländska
som svenska rättssökande och rättsinnehavare. Vad nu sagts torde framför
allt gälla patentväsendet, vars internationella karaktär är särskilt framträdande.

Redan under det kriget pågick vidtogos i åtskilliga länder särskilda åtgärder
för att komma till rätta med nu antydda svårigheter. Såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen genomfördes även i vårt land i början
av kriget en särskild lagstiftning i syfte att mildra de av kriget föranledda
svårigheterna på patenträttens område. Lagen i ämnet, som utfärdades
den 1 november 1940, innehåller föreskrifter om förlängning av vissa
frister och om andra lättnader till förmån för patentsökande och patenthavare.
För tillämpning av lagens föreskrifter erfordras förordnande av Kungl.
Maj :t, och sådant förordnade kan, såvitt angår främmande stat eller medborgare
i sådan stat, meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet.
Förordnande om lagens tillämpning har som förut nämnts meddelats, förutom
beträffande svenska medborgare, i förhållande till ett flertal länder,
vilka medgivit oss motsvarande förmåner.

Efter krigets upphörande har bland flera av de till Parisunionen för industriellt
rättsskydd anslutna staterna en strävan gjort sig gällande att på
ett mera tillfredsställande sätt än dessförinnan kunnat ske tillgodose de intressen
rörande det industriella rättsskyddet vilka satts på spel genom kriget.
På initiativ av unionens internationella byrå i Bern hölls i februari i år
en konferens mellan ett flertal unionsstater, däribland Sverige, i syfte att
ernå en allmän reglering av hithörande frågor. Som resultat av förhandlingarna
föreligger en särskild överenskommelse i ämnet, vilken såsom förut
nämnts undertecknats jämväl å Sveriges vägnar under förbehåll om ratifikation
av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen innehåller överenskommelsen
jämförelsevis vidsträckta bestämmelser om förlängning av frister och
om återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område.
Flerstädes utomlands finnas emellertid redan vittgående bestämmelser om
dylika lättnader och för många länder, som undertecknat överenskommelsen,
innebär därför denna ej någon större ändring i förut tillämpade principer.
I viss mån annorlunda ställer sig däremot saken för vårt land, där de
i 1940 års lag stadgade förmånerna äro mer begränsade och dessa därjämte
icke bragts i tillämpning i full utsträckning. Till en början avser sålunda
överenskommelsen ej endast såsom 1940 års lag patent utan även mönster
och varumärken. I fråga om patent innebär överenskommelsen vidare mer
utsträckta förmåner än hittills tillämpats i Sverige. Sålunda kan vid en anslutning
till överenskommelsen den i våra nuvarande kungörelser stadgade

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

begränsningen av fristförlängningen icke upprätthållas. Detsamma gäller
den där för varje särskilt fall föreskrivna materiella prövningen om särskilda
svårigheter förelegat att iakttaga den vanliga fristen. Förutom i dessa båda
hänseenden, vilka äro de mest betydelsefulla, innebär överenskommelsen utvidgningar
även i andra avseenden.

Såsom i promemorian framhållits och i yttrandena vitsordats skulle en
utvidgning av förmånerna i enlighet med överenskommelsen medföra vissa
olägenheter för det inhemska näringslivet. Vad först angår patenträtten —
som i detta sammanhang torde vara av den ojämförligt största betydelsen —
må sålunda framhållas, att en utsträckning av fristerna kan leda till beviljande
för utländska intressenter av patent med påföljd att det svenska näringslivet
på ett oberäknat sätt kommer att se sig stängt på områden, där
man ej räknat med patentskydd. Härtill kan tydligen även ett slopande av
den materiella prövningen bidraga. Någon mer betydande skillnad torde dock
ej inträda i förhållande till vad som blivit följden vid ett fasthållande av de
hittills tillämpade principerna. Det må erinras, att i de fall, när förordnande
om tillämpning av 1940 års lag i förhållande till visst land utfärdats under
slutet av kriget eller efter dess upphörande, ganska långa förlängningar brukat
medgivas i fråga om frister som utlöpt före förordnandet. Och vad angår
den materiella prövningen ligger det i sakens natur, att vid bedömande
av frågan, om underlåtenheten att iakttaga den ordinära fristen berott på
krigsförhållandena, kravet på bevisning icke kan ställas högt. Den materiella
prövningen torde alltså icke vara av större praktisk betydelse.

Ur svensk synpunkt synes såsom framhållits i promemorian intet behov
föreligga att utsträcka lättnaderna till mönster- och varumärkesärenden.
Mönsterregistreringen, som i vårt land omfattar endast alster av metallindustrien,
är utan större betydelse. Utländska ansökningar om mönsterregistrering
äro ganska fåtaliga och än mera sällan torde innehavare av svenska
mönster söka registrering i utlandet. Utländska varumärkesansökningar äro
visserligen förhållandevis vanliga men normalt brukar för dem ej begäras
någon prioritet och om fömyelseansökan hindrats till följd av krigsförhållandena
finnes i allmänhet möjlighet att genom ny registrering skydda märket.
På liknande sätt torde i utlandet registrerade svenska varumärken, som till
äventyrs under kriget satts ur kraft, i regel åter kunna bringas till giltighet.
Å andra sidan kan vid införande i Sverige av regler om återupprättande av
varumärkesregistrering en under mellantiden vunnen registrering bli ogiltig,
vilket självfallet är en nackdel för svenska intressen. I stort sett torde dock
kunna sägas, att även om särbestämmelser om mönster och varumärken icke
äro önskvärda ur intern svensk synpunkt, de dock ej äro ägnade att medföra
större praktiska olägenheter.

Om sålunda nackdelarna för det inhemska näringslivet av den ifrågasatta
utvidgningen av förmånerna för utländska intressenter enligt min mening
icke äro alltför betydande, kan dock icke bortses från att dessa olägenheter
icke till fullo uppvägas av att motsvarande lättnader beviljas svenska intressen
utomlands. Svenska patentsökande och patenthavare utomlands ha nämligen
självfallet ej i lika hög grad lidit intrång av krigstillståndet. En avväg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

27

ning ur begränsad svensk synpunkt skulle alltså närmast tala för att Sverige
ställde sig utanför överenskommelsen. Enligt min mening kan man emellertid
icke stanna härvid utan frågan måste bedömas ur en vidare synvinkel. Flertalet
stater av industriell betydelse torde komma att ansluta sig till överenskommelsen.
Det lärer vid sådant förhållande kunna befaras, att om Sverige
icke biträder överenskommelsen, det nuvarande systemet med bilaterala avtal
icke kan upprätthållas såvitt angår förhållandet till de fördragsslutande staterna.
Dessa torde nämligen kunna förutses bil mindre benägna att träffa
separata överenskommelser med de mera begränsade svenska förmånerna
som grundval. I flera av yttrandena har vidare framhållits, att Sveriges goodwill
i utlandet skulle lida avbräck, därest man avböjde att biträda överenskommelsen.
Enligt min åsikt måste stor vikt fästas vid denna synpunkt. Sett
på längre sikt torde åtgärder för upprätthållande av en dylik good-will på ett
område med så utpräglad internationell karaktär som det industriella rättsskyddets
vara till fördel även i det inhemska näringslivets eget intresse.
De skäl som sålunda tala för en anslutning synes böra tillerkännas avgörande
betydelse. Härtill bidrager även, att inom överenskommelsens ram kunna
vidtagas ganska betydande åtgärder till skydd för inhemska intressen. Jag
vill alltså förorda, att överenskommelsen jämte det därtill fogade slutprotokollet
ratificeras från svensk sida. Däremot torde tillräcklig anledning icke
föreligga att biträda jämväl det upprättade tilläggsslutprotokollet.

De regler av internationellt privaträttslig natur, vilka Sverige genom en anslutning
till överenskommelsen förbinder sig att tillämpa, torde böra införlivas
med den interna svenska rätten genom deras upptagande i en särskild
lag. Denna bör emellertid kunna utgöra grundval för tillämpningsbestämmelser
även i förhållande till stater, som stå utanför överenskommelsen. Med
hänsyn härtill bör åt lagen givas en allmängiltig karaktär. I lagen böra även
upptagas erforderliga bestämmelser i de frågor, vilkas lösning i överenskommelsen
överlämnats åt den interna rätten.

Det genom promemorian framlagda förslaget till lag i ämnet har utarbetats
från nu angivna utgångspunkter. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
och sammanslutningarna finner jag förslaget väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. Samtidigt som det fyller de i överenskommelsen
uppställda kraven synas däri på ett tillfredsställande sätt ha utnyttjats förefintliga
möjligheter att inom ramen av överenskommelsen tillgodose inhemska
intressen. Jag kan alltså i allt väsentligt ansluta mig till förslaget samt
får vad angår skälen till de särskilda bestämmelserna hänvisa till promemorian.
I fråga om ett par punkter i förslaget vill jag dock, delvis i anslutning
till de avgivna yttrandena, framhålla följande.

Patenttiden skall enligt förslaget, då förlängd prioritetstid tagits i anspråk,
räknas från utgången av den ordinära prioritetstiden och icke från den faktiska
ansökningen. En förkortning av den verkliga patenttiden skall alltså
ske. 1 flera av yttrandena har framhållits, att denna bestämmelse vore av
särskilt värde för den inhemska industrien. På grund av bestämmelsen kan
det ej — såsom i motsvarande fall skedde efter första världskriget -— inträffa,
att den svenska industrien hindras att fritt utnyttja utländska upp -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

firmingar å tid, då det på grund av den allmänna tekniska utvecklingen
varit naturligt att så kunnat ske. Jag vill alltså tillstyrka bestämmelsen och
finner ej skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, vidtaga någon jämkning
i densamma.

Enligt förslaget gäller att utövning under den tid, då skyddsrätt eller ansökning
därom ej var gällande, grundar rätt till fortsatt utnyttjande även
om återställande av rätten eller ansökningen sedermera sker. I detta avseende
ansluter sig förslaget till 1940 års lag. Svenska patentombudsföreningen
har ifrågasatt, att licensavgift under viss förutsättning borde utgå vid sådan
utövning. För en ändring av förslaget i sådan riktning, vilket skulle vara
till nackdel för det inhemska näringslivet, finner jag dock ej tillräckliga skäl
vara anförda.

Vad angår förslagets ståndpunkt i fråga om skyldighet att betala årsavgifter
vid återupprättande av patent har anmärkning framställts i ett par
yttranden. Enligt förslaget skola i nu avsett fall årsavgifter erläggas även för
den tid, varunder patentet saknat gällande kraft. Avgifterna skola även utgå
med sådan höjning som stadgas i It § patentförordningen. Förslaget i denna
del ansluter sig till 1940 års lag och den efter förra världskriget genomförda
lagstiftningen. Det kan visserligen synas obilligt, att för tid då skydd för
uppfinningen ej åtnjutits utkräva ej endast avgifter av normal storlek utan
även viss förhöjning å desamma. Då anledningen till patentets upphörande
varit just underlåtenhet att betala dylika förhöjda årsavgifter, måste det
emellertid anses följdriktigt att stadga en sådan avgiftsskyldighet. En befrielse
från erläggande av årsavgifter för ifrågavarande tid skulle sålunda
innebära en orättvisa mot de patenthavare, vilka under krigsåren i behörig
tid inbetalt årsavgifter — till äventyrs med förhöjning — för sina patent
utan möjlighet att under krigsåren utnyttja dem i normal omfattning.
Motsvarande skulle även komma att gälla i förhållande till dem, vilka med
stöd av 1940 års lag redan fått patent återupprättade och i samband därmed
erlagt årsavgifter med stadgad förhöjning. Jag finner med hänsyn härtill
icke tillräckliga skäl föreligga att, med frångående av principerna i nämnda
lag, förorda någon ändring i förslaget på denna punkt.

Vad angår bestämmelsernas tillämpning i förhållande till utlandet har i
promemorian — med tanke på sådana fall, då bestämmelserna skola sättas
i kraft gentemot stat som icke anslutit sig till överenskommelsen — föreslagits
möjlighet för Kungl. Maj :t att vidtaga begränsningar i förmånerna eller
uppställa villkor för desamma. Mot ett till sitt innehåll så obestämt bemyndigande
kunna vissa invändningar riktas. Det kan nämligen sägas, att Kungl.
Maj:ts möjligheter i detta hänseende borde närmare utformas på sätt även
skett i 1940 års lag. Emellertid anser jag det knappast erforderligt att i den
nu tilltänkta lagen meddela några liknande regler med tanke på länder som
stå utanför överenskommelsen. Det är anledning att antaga att de flesta
länder av industriell betydelse komma att ansluta sig till densamma. Och
beträffande andra länder, i förhållande till vilka en överenskommelse om
ömsesidiga förmåner är önskvärd, torde en sådan kunna ernås med de i
Neuchåtelöverenskommelsen fastslagna principerna som grundval. I enlig -

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

■29

het med lagens karaktär av fullmaktslag såvitt angår förhållandet till utlandet
torde emellertid Kungl. Maj:t härvid — därest så erfordras för uppfyllande
av reciprocitetens fordringar — böra kunna förordna, att endast
vissa av förmånerna skola tillämpas eller att i lagen utsatta frister endast
delvis få tagas i bruk. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det av
naturliga skäl icke, för att reciprocitet skall anses föreligga, kan krävas, att
den främmande lagstiftningen på området i varje särskild detalj sammanfaller
med den svenska.

Å andra sidan har i promemorian föreslagits fullmakt för Kungl. Maj:t
att i vissa fall utsträcka de i överenskommelsen fastställda fristerna för återupptagande,
återupprättande och åtnjutande av prioritet med sex månader.
Då en sådan bestämmelse kan tänkas vara av värde i vissa fall, finner jag
mig böra godtaga förslaget i denna del.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1947, från och med vilken
dag 1940 års lag bör upphöra att gälla. I anslutning härtill torde den
till innevarande riksdag avlåtna propositionen om förlängning av sistnämnda
lag, vilken framlades före konferensen i Neuchåtel, böra återtagas.

I promemorian har framhållits såsom lämpligt, att före ikraftträdandet av
den nya lagen inkomna men ännu ej slutligt avgjorda ansökningar om förmån
enligt 1940 års lag skola behandlas enligt den nya lagen, samt föreslagits
en särskild övergångsbestämmelse av detta innehåll. Under förutsättning
att den nya lagen är tillämplig i det särskilda fallet — för tillämpning
i förhållande till utlandet fordras ju Kungl. Maj:ts förordnande —
torde emellertid så kunna ske utan särskilt lagstadgande i den mån de nya
bestämmelserna är o för sökanden mera förmånliga. Det kan ju i dessa fall
förutsättas, att sökanden önskar att de nya reglerna tillämpas. Vad åter angår
andra ansökningar — t. ex. av medborgare i en stat, i förhållande till
vilken nu gällande förordnande om tillämpning av 1940 års lag ej ersättes
av förordnande jämlikt den nya lagen — torde dessa däremot böra behandlas
i enlighet med äldre lag.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster
och varumärke m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket
jämte texten till överenskommelsen och det därtill hörande slutprotokollet
samt översättning därav är fogat som bilaga1 till detta protokoll, måtte lör
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 Av denna bilaga har här uteslutits texten till överenskommelsen och slutprotokollet samt
översättningen därav.

30

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster och varumärke

m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt m. m.

1 §■

Har ansökning om patent, om registrering av mönster eller varumärke eller
om förnyelse av varumärkesregistrering, som gjorts före den 1 juli 1947, förklarats
förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning
av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,
8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om
skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens
beslut; eller

har före nämnda dag gjord patentansökning antingen avförts enligt 5 §
andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen angående patent och i lagrummet
stadgad tid för återupplivning gått till ända eller ock avförts jämlikt
7 § fjärde stycket samma förordning;

då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat
iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948, få ansökningen
återupptagen genom att senast sistnämnda dag fullgöra vad för
ärendets fullföljande erfordrats.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,
som skett efter det patentansökning förklarats förfallen, avslagits eller
avförts men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen förklarats
förfallen, avslagits eller avförts men före den 1 januari 1947 och innan vad
som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

31

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning
å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning
om sådan registrering.

3 §.

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit
på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift som omförmäles
i 11 § förordningen angående patent, eller har skydd för registrerat
varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya
registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den förutvarande
patent- eller varumärkeshavaren eller hans rättsinnehavare få skyddsrätten
återupprättad genom att senast den 30 juni 1948 inkomma med den
eller de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning
erläggas samt, där fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra
vad tidigare skolat iakttagas. Vad sålunda stadgas om patent äge tillämpning
endast om den ursprungliga giltighetstiden för patentet icke gått till
ända när åtgärd för återupprättande vidtogs.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,
om den förutvarande innehavaren av tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare
senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran
härom.

4 §•

Återupprättat patent eller skydd för varumärke skall i fråga om skyddstiden
och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses,
som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om varumärke
förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången av
den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, när åtgärd för
återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,
som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande
vidtogs, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början sådan
denna nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i 11 § förordningen
angående patent stadgas.

5 §•

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga lilllämpning
å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan det
återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter
det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den
patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.

6 §•

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande
av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i
allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande
av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen
angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen
blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av
ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola enligt 1 eller
3 § erlagda avgifter återbetalas.

7 §•

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av
tre år som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av
sådan talan aldrig anses uppnådd före den 1 juli 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning
av svensk medborgare och skyddsrätt som innehaves eller, då skyddsrätten
förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl föranleda därtill, förordna, att nämnda bestämmelser skola, helt
eller delvis, gälla till förmån för medborgare i främmande stat; och må
Konungen därvid, om särskilda omständigheter tala därför, utsträcka de i
1 och 3 §§ fastställda sluttiderna med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett
verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioritetstid.

9 §•

Konungen äger förordna, att den prioritetstid av högst tolv månader, som
avses i 25 § 1) förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst
sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller
eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken, må förlängas till och
med den 31 december 1947, såframt den ordinära prioritetstiden ej gått till
ända den 1 september 1939 men börjat löpa före den 1 januari 1947 samt
sökanden hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket framställt

33

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

anspråk på sådan prioritet inom tid och på sätt som i förordnandet bestämmes.

10 §.

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av
ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i anspråk, skall
den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller
11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses hörja med utgången
av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, vare ej gällande mot
den som, innan ansökningen inkommit och före den 1 januari 1946, här i
riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare,
såframt utomordentliga, av krig föranledda förhållanden hindrat
eller försvårat för honom att före förstnämnda ansökning utöva uppfinningen
inom riket eller för sådan utövning där vidtaga väsentliga åtgärder.

11 §•

Förordnande enligt 9 § må meddelas endast under förutsättning av ömsesidighet
eller om eljest särskilda skäl föranleda därtill. Därest särskilda omständigheter
tala därför, må den i 9 § fastställda sluttiden utsträckas med
högst sex månader.

Gemensam bestämmelse.

12 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

Bilmng till riksdagens protokoll 1047. 1 saml. Nr 292.

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

Bilaga 1

P. M.

om en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område,
vilka berörts av det andra världskriget.

Huvuddragen i Neuchätelöverenskommelsen.

Den 5—8 februari 1947 hölls i Neuchätel en internationell konferens i
syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets
område, vilka föranletts av det andra världskriget.

Vid konferensen voro 27 länder företrädda genom befullmäktigade ombud,
nämligen Belgien, Brasilien, Bulgarien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland,
Irland, Italien, Libanon, Liechtenstein, Luxemburg, Marocko (franska
zonen), Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Bumänien,
Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Sverige, Syrien, Tjeckoslovakien,
Tunis, Turkiet och Ungern. 5 länder voro företrädda genom observatörer,
nämligen Amerikas förenta stater, Canada, Cuba, Dominikanska republiken
och Mexiko. Av de 38 länder, som tillhöra den internationella Parisunionen
för skydd av den industriella äganderätten, voro sålunda endast 6 ej alls
företrädda vid konferensen, nämligen Australien, Japan, Jugoslavien, Spanien,
Tanger-zonen och Tyskland. Det må här erinras, att bl. a. Kina, Sovjetunionen,
Sydafrika och flertalet sydamerikanska länder stå utanför Parisunionen.

Konferensen hade sammankallats på initiativ av Parisunionens internationella
byrå i Bern, vars i förväg utsända förslag till överenskommelse låg till
grund för arbetet. Vid konferensen framlades dock motförslag från åtskilliga
delegationer, och dessa ledde till rätt omfattande ändringar i Bembyråns
förslag. Även den svenska delegationen (envoyén S. Söderblom och byråchefen
Å. v. Zweigbergk) framförde i enlighet med erhållna instruktioner vissa
önskemål, vilka delvis rönte beaktande. Enligt det för konferensen gällande
reglementet krävdes för beslut endast 2/3 majoritet. På grund härav kunde
den svenska delegationen ej hindra intagande i överenskommelsen av vissa
bestämmelser, vilka ur svensk synpunkt synas mindre lämpliga.

Som resultat av förhandlingarna slöts den 8 februari 1947 dels en överenskommelse
rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den
industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget,
dels ett slutprotokoll till överenskommelsen, dels ock ett tilläggsslutprotokoll
till densamma. Överenskommelsen och slutprotokollen äro fogade vid denna
promemoria såsom bilaga A.1

Här må lämnas en kort översikt av överenskommelsens innehåll. Till en
början må då nämnas, att den övervägande avser ej blott patent utan även
mönster och varumärken.

Enligt artikel 1 skall prioritetstid, som ej gått till ända den 3 september
1939 eller som uppstått därefter, förlängas till den 31 december 1947. För -

1 Denna bilaga är här utesluten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

35

langningen skall medgivas generellt utan prövning i det särskilda fallet, huruvida
på grund av krigsförhållanden förelegat svårighet att iakttaga den
ordinära prioritetstiden.

Artikel 2 innebär i huvudsak, att det skall ges en allmän rätt att intill den
30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande
erfordras för att förvärva eller bevara skyddsrätt och där iakttagandet normalt
skulle skett den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande
får detta främst den betydelsen, att i nämnda fall återställande skall ske
av ansökningar och skyddsrätter, som gått förlorade. En materiell prövning
är ej heller här avsedd. — Artiklarna 3 och 4 avse vissa specialspörsmål i
samband med varumärkesförnyelse.

Artikel 5 betyder ur svensk synpunkt framför allt, att tiden 3 september
1939—30 juni 1947 ej får räknas med, då det gäller att fastställa, om patenthavares
underlåtenhet att utöva skall medföra, att tvångslicens kan beviljas.
Vidare innebär artikeln, att patent efter överenskommelsens ikraftträdande
överhuvud taget ej kan drabbas av tvångslicenspåföljd före den 30 juni
1949.

Artikel 6 behandlar skyddet för godtroende tredje man. Det uttalas i första
stycket, att den som börjat utövning under tiden 3 september 1939—31 december
1946, får fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren hänvisas
till varje lands inre lagstiftning. Andra stycket ger en motsvarande utövningsrätt
åt den som under tiden 3 september 1939—1 januari 1946 sökt patent
å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena hindrats att
igångsätta en utövning.

I artikel 7 uttalas, att de i överenskommelsen stadgade förmånerna endast
innebära ett minimum, varför varje land kan medgiva mer vittgående förmåner
än de i artiklarna 1—5 stipulerade och kan underlåta att utnyttja de
i artikel 6 angivna möjligheterna till inskränkningar.

Artikel 8 fastslår, att överenskommelsen ej gör intrång på vad som är eller
blir bestämt i fredsfördrag. Detta har ju egentligen betydelse, såvitt gäller
förhållandet mellan de länder, som varit indragna i kriget.

I artikel 9 stadgas, att överenskommelsen står öppen för alla länder, som
tillhöra Parisunionen. Den träder för varje signatärmakt i kraft i och med
att den ratificeras av vederbörande land, och det uttalas, att ratifikation bör
ske så snart som möjligt. Även unionsländer, som ej undertecknat överenskommelsen,
äga senare ansluta sig till densamma. Vad beträffar överenskommelsens
tillämplighet å ländernas kolonier m. m., finnas bestämmelser i
artikel 10.

Vid konferensen beslöts, att överenskommelsen skulle stå öppen för undertecknande
under några veckor från den 8 februari 1947. Några delegationer,
däribland den svenska, begagnade sig av detta medgivande till betänketid.
’Sedan Kungl. Maj:t beslutat, alt överenskommelsen skulle undertecknas
för Sveriges del, har sådant undertecknande skett den 1 mars 1947, under
förbehåll för ratifikation med riksdagens samtycke. Vid denna tidpunkt hade
överenskommelsen i övrigt undertecknats för Belgien, Brasilien, Danmark,
Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Libanon, Lichtenstein, Luxemburg,
Marocko (franska zonen), Nederländerna, Nya Zeeland, Polen, Portugal,
Rumänien, Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Syrien, Tjeckoslovakien,
Tunis, Turkiet och Ungern. Av de länder, som vid konferensen
voro företrädda av befullmäktigadc delegationer, var det sålunda blott Bulgarien
och Norge, som dittills ej undertecknat överenskommelsen. Enligt
uppgift är beslut om alt Norge skall underteckna numera fattat

Som redan nämnts, tillkommo den 8 februari 1947 jämväl två slutproto -

36

Kanyl. Maj.ts proposition nr 292.

koll. Dessa, som ur svensk synpunkt torde vara av underordnat intresse, skola
här i korthet omnämnas.

Det första slutprotokollet innehåller två punkter. Enligt punkt I skall varumärkesanvändning
under tiden 3 september 1939—30 juni 1947 å varor,
som för vederbörande regerings vägnar införts för krigföringens behov m. in.,
icke anses som varumärkesintrång men å andra sidan ej reducera märkesinnehavarens
rätt i framtiden. Punkt II innebär, att prioritetsförmån enligt
artikel 1 i huvudöverenskommelsen skall tillkomma tjeckoslovaker, som under
tiden 1 augusti 1940—4 maj 1945 (då patentverket i Prag var stängt)
sökt patent vid tyska patentverket. Detta slutprotokoll hade intill den 1 mars
1947 undertecknats för Belgien, Brasilien, Finland, Frankrike, Grekland,
Italien, Libanon, Lichtenstein, Luxemburg, Marocko (franska zonen), Nya
Zeeland, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien med Norra Irland, Sverige,
Tjeckoslovakien, Tunis, Turkiet och Ungern. Sveriges undertecknande
skedde den 1 mars 1947 i samband med undertecknandet av huvudöverenskommelsen.

Tilläggsslutprotokollet innehåller, att vad som i punkt I av första slutprotokollet
är stadgat om varumärken skall analogiskt tillämpas å patent, såframt
införseln ägt rum å de allierade och associerade nationernas område
eller till ett land i fiendskap med dem. Detta slutprotokoll hade intill den
1 mars 1947 undertecknats för Belgien, Brasilien, Finland, Grekland, Italien,
Libanon, Lichtenstein, Nya Zeeland, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien,
Syrien, Tjeckoslovakien och Ungern. Det har ej ansetts vara anledning
att för Sveriges del underteckna tilläggsslutprotokollet.

Vid konferensen fastslogs, att varje land, som önskar ansluta sig till överenskommelsen,
måste godtaga denna i dess helhet. Reservationer på särskilda
punkter äro ej tillåtna. Däremot kan ett land helt naturligt ansluta sig till
huvudöverenskommelsen men ställa sig utanför slutprotokollen eller ett av
dessa.

Innan här upptages frågan om Sveriges ratificering av överenskommelsen
och om i så fall erforderlig lagstiftning, skall lämnas korta redogörelser för
den internationella regleringen och de i Sverige vidtagna åtgärderna i samband
med det första världskriget samt för vad som hittills åtgjorts här i landet
under det andra världskriget.

Åtgärder i samband med det första världskriget.

Efter det första världskrigets slut slöts, i anslutning till bestämmelser i
fredstraktaterna, den 30 juni 1920 i Bern en överenskommelse rörande bibehållande
och återställande av de rättigheter på den industriella äganderättens
område, vilka berörts av världskriget (Sveriges överenskommelser med främmande
makter 1920 nr 8). Överenskommelsen trädde i kraft den 30 september
1920.

Enligt artikel 1 i överenskommelsen skulle prioritetsfrist, som icke utlöpt
den 1 augusti 1914 eller som uppkommit eller kunnat uppkomma under kriget,
förlängas till den 31 mars 1921. Fristförlängningen skulle emellertid icke
rubba rätt, som tredje man före överenskommelsens ikraftträdande vunnit
i god tro.

Enligt artikel 2 skulle medgivas en frist av ett år från överenskommelsens
ikraftträdande, utan tilläggsavgift eller påföljd av något slag, för uppfyllande
av förpliktelse, som föreskrivits för bevarande eller erhållande av industriell
skyddsrätt, som antingen redan den 1 augusti 1914 förvärvats eller,
om kriget icke varit, kunnat efter nämnda dag förvärvas på grund av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

37

före eller efter kriget gjord ansökning. Industriell skyddsrätt, som förfallit
på grund av underlåtenhet att fullgöra en handling, uppfylla en formalitet
eller inbetala en avgift, skulle återställas i gällande kraft under förbehåll för
rättigheter, som innehades av tredje man i god tro.

Enligt artikel 3 skulle vidare bl. a. tiden mellan den 1 augusti 1914 och
dagen för överenskommelsens ikraftträdande icke inräknas i den för utövning
av patent bestämda tiden.

22 länder, däribland Sverige, anslöto sig till överenskommelsen. Det var
denna gång medgivet att göra reservationer, och Sverige förklarade sig icke
tillträda överenskommelsen i fråga om mönster och varumärken samt gjorde
även andra förbehåll.

I Sverige hade redan före Bernöverenskommelsen vidtagits vissa av krigstillståndet
föranledda lagstiftningsåtgärder på det industriella rättsskyddets
område.

Särskilt må nämnas, att utsträckning av prioritetstiden i fråga om patent,
vilken enligt 25 § 1) patentförordningen normalt utgår 12 månader från det
skydd för uppfinningen sökts i främmande stat, enligt flera efter varandra
följande lagar medgavs. Den första av dessa lagar gavs den 19 maj 1917,
varefter följde lagar av den 5 mars 1918 och den 25 april 1919. Samtliga
dessa lagar inneburo bemyndigande för Konungen att beträffande uppfinning,
för vilken tidigast den 31 juli 1913 skydd sökts i främmande stat, som
gjort motsvarande medgivande för här i riket patenterade uppfinningar, utsträcka
prioritetstiden till viss i lagen angiven dag. Efter Bernöverenskommelsen
utfärdades den 25 februari 1921 ny lag i ämnet, vari medgavs förlängning
av prioritetstiden till den 30 juni 1921. Förordnanden om förlängd
prioritetstid utfärdades i förhållande till ett stort antal länder. Förlängningen
medgavs utan materiell prövning, och här ifrågavarande patent erhölio
normal giltighetstid från patentansökningsdagen i Sverige.

Övriga lagbestämmelser på området gåvos främst genom lagen den 18
juni 1920 om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in. Lagen möjliggjorde
återupptagande av patentansökning, som genom lagakraftvunnet
beslut av patentmyndigheten förklarats förfallen eller avslagits. Förutsättning
för återupptagande var, att beslutet tillkommit efter underlåtenhet av
sökanden att besvara av patentmyndigheten framställd anmärkning mot ansökningen
eller invändning, som gjorts mot ansökningen, samt att den tid.
inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande skolat besvara
anmärkningen eller invändningen, utgick efter den 31 juli 1914 men före den
1 juli 1920. Vidare möjliggjordes återupplivande av patent, som under tiden
1 augusti 1914—30 juni 1920 förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga
årsavgift. Ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle i regel
göras hos patentmyndigheten före den 1 januari 1921; i fråga om återupplivande
skulle därvid erläggas icke förut guldna förfallna förhöjda årsavgifter.
Någon prövning, om sökanden på grund av krigsförhållandena haft
särskilda svårigheter, skulle ej ske. Utövning eller väsentliga åtgärder för sådan
under tiden före ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle
kunna grundlägga fortsatt utövningsrätt. 1920 års lag innehöll vidare, att
tiden 1 augusti 1914—30 juni 1920 vid talan om tvångslicens enligt 15 § patcntförordningen
icke skulle räknas med i den där stadgade tiden av tre år.
— Bestämmelserna i 1920 års lag skulle i första hand äga tillämpning å
svenskars patentansökningar och patent. Konungen skulle emellertid under
förutsättning av ömsesidighet kunna förordna, all bestämmelserna helt eller
delvis skulle gälla i förhållande till viss främmande stat, därvid tiden för
ansökan om återupptagande eller återupplivande skulle kunna utsträckas
med högst sex månader. Åtskilliga sådana förordnanden utfärdades.

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Hittillsvarande åtgärder i Sverige i samband med det andra världskriget.

Kort efter krigsutbrottet 1939 upptogs i Sverige frågan, huruvida särskilda
bestämmelser på patenträttens område vore erforderliga med hänsyn till
krigsförhållandena, av 1938 års patentutredning. Utredningen (generaldirektören
K. H. R. Hjertén med byråchefen Å. v. Zweigbergk som sekreterare)
framlade den 19 april 1940 betänkande med förslag till lag i ämnet (otryckt).
På grundval av detta förslag tillkom lagen den 1 november 1940 (nr 924)
med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;
jfr proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag och tredje särskilda utskottets
utlåtande nr 13. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 30
juni 1941, har årligen erhållit fortsatt giltighet, och gäller enligt lag den 3
maj 1946 (nr 176) till och med den 30 juni 1947.

De förmåner för patentsökande och patenthavare, som avses i lagen, äro
möjlighet till återupptagande av patentansökning, som avförts, förklarats
förfallen eller avslagits, samt återupprättande av patent, som förfallit på
grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift (2—10 §§), viss förlängning av
tid för erläggande av årsavgift (11 §) och avgift som insändes med posten
(12 §), viss lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget (13 §) samt förlängning
av prioritetstiden (14 och 15 §§).

För tillämpning av lagens föreskrifter erfordras förordnande av Kungl.
Maj:t. Förordnande om bestämmelsernas tillämpning i förhållande till främmande
stat må endast meddelas under förutsättning av ömsesidighet, såvitt
gäller förlängning av prioritetstid, resp. om likvärdiga förmåner beredas
svenska medborgare, såvitt gäller övriga bestämmelser.

Lagen innebär intet hinder mot att bestämmelserna om fristförlängning
in. in. göras mer generella. Lagen möjliggör sålunda alt — utan annan tidsbegränsning
än vad som betingas av dess giltighetstid — medgiva de olika
lättnaderna beträffande alla frister, som ej gått till ända före den 21 augusti
1939. En individuell prövning, om svårigheter på grund av krigsförhållandena
förelegat, behöver ej heller föreskrivas. Under förberedandet av 1940
års lag föreslogs från vissa håll, att begränsningar i dessa hänseenden borde
intagas i själva lagtexten. I propositionen uttalades emellertid, att det borde
finnas utrymme för Kungl. Maj:t att besluta efter omständigheterna. Givetvis
borde emellertid befogenheterna icke tagas i bruk i vidare mån än nödigt.
De svårigheter, som rubbningarna i de vanliga fristerna kunde vålla det
svenska näringslivet, särskilt genom uppkommande rättsosäkerhet, krävde
synnerligt beaktande. Vid tillämpningen borde därför vissa i yttrandena särskilt
påyrkade begränsningar såvitt möjligt iakttagas.

I anslutning till dessa uttalanden ha i samtliga hittills utfärdade kungörelser
om tillämpning av 1940 års lag vissa begränsningar införts, i allmänhet
av likartat slag. Ingen av dessa kungörelser avser mer än följande tre
slag av förmåner, nämligen 1) återupptagande av patentansökning, som
avförts, förklarats förfallen eller avslagits och där återupplivnings- eller besvärstid
gått till ända, 2) återupprättande av patent, som förfallit på grund
av att årsavgift ej erlagts, 3) förlängning av prioritetstid. En huvudregel i
kungörelserna är, att den försummade fristen ej får överskridas med mer
än sex månader; gäller det frist, som gått till ända innan kungörelse i förhållande
till vederbörande land trätt i kraft men ej före den 1 september 1939,
räknas de sex månaderna dock från ikraftträdandet (enligt ett par kungörelser
kan medgivas ett överskridande med ytterligare tre månader). Inom
den angivna tiden av sex (nio) månader skall särskild ansökan ha inkommit
till patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, om det gäller återupptagande
eller återupprättande. Är fråga om förlängning av prioritetstid,
är det blott själva patentansökningen bär i riket, som måste ha inkommit
inom nämnda tid, men särskild ansökan till besvärsavdelningen om att få

39

Kungl. Mcij:ts proposition nr 292.

åtnjuta prioritetsförlängningen skall ha skett, innan beslut fattats om patentansökningens
kungörande för allmänheten enligt 7 § patentförordningen.
Enligt kungörelserna gäller vidare, att förmånen är beroende av att besvärsavdelningen
i det särskilda fallet finner, att sökanden kan anses ha haft av
krigsförhållandena betingade särskilda svårigheter att iakttaga den vanliga
fristen. Slutligen må nämnas, att enligt kungörelserna skall patenttiden vid
förlängning av prioritetstiden räknas från utgången av den ordinära ettariga
prioritetstiden, d. v. s. patenttiden blir ej längre än om denna hade iakttagits.

Kungörelser om tillämpning av 1940 års lag gälla för närvarande i fråga
om svenska medborgare samt i förhållande till Belgien, Canada, Danmark,
Finland, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien med
Norra Irland samt Ungern. Dessa kungörelser gälla för närvarande alla till
och med den 30 juni 1947; i fråga om flertalet kungörelser har giltighetstiden
förlängts vid upprepade tillfällen. Kungörelser om tillämpning av 1940
års lag ha tidigare gällt i förhållande till ytterligare några länder, nämligen
dels till och med den 30 juni 1946 i förhallande till Frankrike, dels ock till
och med den 30 juni 1945 i förhållande till Böhmen-Mähren (d. v. s. huvuddelen
av det nuvarande Tjeckoslovakien) och Tyska riket (innefattande även
det nuvarande Österrike).

Trots de i kungörelserna uppställda begränsningarna 1m de medgivna förmånerna
i stor utsträckning tagits i anspråk. Detta framgår närmare av nedanstående
tablå över de ansökningar om förmån enligt 1940 års lag, som

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

Vl-28/2

Summa

%

87

794

438

799

405

532

34

3 089

1000

80

705

407

771

356

468

28

2 875

93-1

7

28

30

20

10

23

—

127

41

1

1

8

30

41

6

87

2''8

9

19

10

21

13

16

1

89

100-0

4

17

7

14

11

14

—

67

75''3

2

3

7

2

1

—

20

22-5

—

—

—

1

1

2

2-2

44

67

22

19

64

37

17

270

1000

3»

58

13

15

47

29

9

210

77-8

5

9

9

4

17

5

—

49

18-1

—

—

3

8

11

4''1

140

880

470

839

482

585

52

3 448

100-0

123

840

427

800

414

511

37

3152

91-4

17

39

42

31

38

29

—

196

5-7

1

1

8

30

45

15

100

2-9

Inkomna ansökningar om förlängd
prioritetstid........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna
Oavgjorda V» 1947

Inkomna ansökningar om

återupptagande..........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna
Oavgjorda Vs 1947

Inkomna ansökningar om

återupprätt ande..........

Därav: Beviljade ........

Avslagna, återtagna
Oavgjorda Va 1947

Hela antalet inkomna ansök

ningar .................

Därav: Beviljade .......

Avslagna, återtagna
Oavgjorda V» 1947

Det må framhållas, att bland de ansökningar, som avgjorts utan att bifallas,
är ett ej så litet antal frivilligt återtagna, och att av de avslagna
många avvisats såsom för sent inkomna. Antalet ansökningar, som avvisats
därför att de vid den materiella prövningen ej befunnits hålla måttet, är
därför ganska litet. —• Besvärsavdelningens beslut att avslå ansökning av
här ifrågavarande slag har ej i något fall ändrats av Regeringsrätten.

De ansökningar, som inkommit före 1946 och ännu ej avgjorts, gälla
som framgår av tablån •—- alla prioritetsförlängning. Det är här till stor del
fråga om fall, där prioritet begärts från land, i förhållande till vilket kungörelse
ej nu föreligger.

40

K ungt. Maj.ts proposition nr 292.

Allmänna synpunkter på frågan om Sveriges ratificering av Neuchåtelöver enskommclsen.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att överenskommelsen i Neuehfitel
medför ganska generell förlängning av frister eller eljest återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, vilka drabbats av
det andra världskriget.

Utomlands finnas i allmänhet vittgående bestämmelser om lättnader i
vanliga regler på det industriella rättsskyddets område, och för många länder
innebär därför den nya överenskommelsen ej någon större ändring i
nu tillämpade principer. Det har ej synts vara anledning att här göra någon
sammanställning av nu gällande bestämmelser i skilda länder, enär en anpassning
till stadgandena i överenskommelsen väl kommer att ske. Möjligt
är visserligen, att man i vissa länder även i fortsättningen kommer att medgiva
större förmåner än de i överenskommelsen föreskrivna (jfr artikel 7),
varjämte för de i kriget indragna länderna bestämmelserna i fredsfördrag
kunna spela in (artikel 8). Härom kan man emellertid icke nu uttala sig
med bestämdhet, översikter av hittills utfärdade bestämmelser äro tillgängliga
i Bernbyråns tidskrift La Propriété Industrielle (1942, supplement till
decembernumret, 1943 s. 191 ff., 1944 s. 184 ff., 1945 s. 142 ff. och 1946
s. 202 ff.)

För många främmande länder blir därför överenskommelsens betydelse
främst, att det satts en slutpunkt för fristförlängningar och andra förmåner
och att det vunnits vissa garantier för enhetlighet i regleringen.

Annorlunda ställer sig saken för ett land som Sverige, där förmånerna
hittills varit betydligt mer begränsade än i allmänhet utomlands. Här medför
en anslutning till överenskommelsen en betydlig utsträckning av förmånerna,
både i förhållande till vad som är möjligt enligt 1940 års lag och än
mer i förhållande till vad som är stadgat i de nu gällande tillämpningskungörelserna.
De huvudsakliga skillnaderna torde vara följande:

1) Den i nuvarande kungörelser stadgade begränsningen av fristförlängningen
till sex (nio) månader måste uppgivas. Detta torde vara den i praktiken
viktigaste ändringen gentemot vad som nu tillämpas.

2) Den i nuvarande kungörelser stadgade materiella prövningen i varje
särskilt fall, om särskilda svårigheter förelegat för sökanden att iakttaga
den vanliga fristen, kan ej vidhållas.

3) Möjligheten att besluta om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva
patenterad uppfinning skulle begränsas.

4) Det skulle bli erforderligt att meddela lagbestämmelser om förlängning
av prioritetstid samt om återupptagande och återupprättande även på
mönsterskydds- och varumärkesrättens område.

5) Förmånerna skulle bli tillgängliga i förhållande till betydligt fler länder
än enligt nuvarande kungörelser.

Däremot skulle det bli möjligt att bibehålla det i nuvarande kungörelser
stadgade sättet att beräkna skyddstiden i fall, där förlängd prioritetstid
tagits i anspråk, nämligen att låta skyddstiden löpa från den ordinära prioritetstidens
utgång. Det skulle även bli möjligt att giva tredje man i god tro
ett ganska omfattande skydd.

Frågan om den ställning Sverige borde intaga till en internationell överenskommelse
av den nu genomförda typen har vid flera tillfällen varit föremål
för övervägande.

På grundval av vissa förberedande skrivelser från Bembyrån, vari olika
alternativ för en överenskommelse uppställdes, avgav patent- och registre -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ringsverkets besvärsavdelning den 13 maj 1946 skrivelse i ärendet. I yttranden
över denna skrivelse hävdade kommerskollegium, Sveriges industriförbund
och svenska industriens patentingenjörers förening, att man i rättssäkerhetens
och det svenska näringslivets intresse borde fasthålla vid hittills
i vårt land tillämpade grundsatser och icke medgiva mer vittgående förmåner,
medan Svenska patentombudsföreningen ansåg önskvärt och för vårt
lands goodwill utomlands betydelsefullt att större lättnader möjliggjordes.

Sedan Bernbyrån närmare utformat sitt förslag, anförde besvärsavdelningen
i skrivelse den 2 oktober 1946 bl. a.: ....

»Den utsträckta prioritetstiden skulle medföra, att det finge beviljas ratt
många patent, som skulle fa företräde framför redan meddelade patent,
och den skulle överhuvud taget medföra, att det svenska näringslivet pa
ett oberäknat sätt komme att se sig stängt på områden, där man ej räknat
med patentskydd. På samma sätt skulle återställande av patentansoknmgar
ocn patent vålla rätt stor olägenhet. Svårigheterna skulle visserligen mddras
genom stadgandena om mellananvändarrätt och om förkortad patenttid
vid förlängning av prioritetstiden, men de skulle ej kunna undanröjas härigenom.
, - ,

Ur begränsad svensk synpunkt torde därför fa sagas, att en överenskommelse
enligt Bernbyråns förslag skulle medföra övervägande olägenheter. De
fördelar, som därigenom kunde tillskyndas svenskar beträffande deras industriella
skyddsrätter i utlandet, torde ej uppväga den minskade rörelsefriheten
för näringslivet inom landet.

Fråga kan emellertid vara, om man kan stanna vid detta. Om avtalsförförslaget
skulle vinna anslutning från ett stort antal industriländer, torde
det medföra obehag och svårigheter av allmänt slag, om Sverige skulle ställa
sig vid sidan av en sådan överenskommelse. Patentombudsföreningen hai
redan framfört synpunkten om Sveriges goodwill i utlandet, och denna synpunkt
har kanske på längre sikt betydelse även ur näringslivets egen synvinkel.
Rent allmänt måste väl också sägas, att utländska rättsägare i ett
stort antal fall på grund av kriget haft övermäktiga svårigheter att iakttaga
vanliga bestämmelser, och att man endast delvis kan komma tillrätta med
dessa fall enligt hittillsvarande begränsade bestämmelser. Besvärsavdelningen
har kommit i kontakt med ett flertal sådana ömmande fall.»

Efter att ha framhållit, att flera länder gjort direkta hänvändelser till Sverige
om ökade förmåner och att man — om Sverige ej biträdde en överenskommelse
på området — kunde motse ytterligare sådana hänvändelser, samt
efter att ha erinrat om att vårt land på sin tid biträdde 1920 års Bernöverenskommelse,
tilläde besvärsavdelningen:

»Det är visserligen sant, att man inom näringslivet torde anse, att 1920
års överenskommelse vållade ej oväsentliga olägenheter. Kritiken har dock
i hög grad riktats mot att då de patent, där prioritetsförlängningen togs i
anspråk, blevo gällande långt fram i tiden. Detta undvikes ju, om man bibehåller
den förut nämnda regeln om förkortad patenttid i sådana fall.

Vid övervägande av skälen för och emot har besvärsavdelningen kommit
till det resultatet, att man från svensk sida, om en mor betydande majoritet
ställer sig bakom Bernbyråns förslag, ej bör ställa sig avvisande. I den
mån möjligheter till uppmjukning synas föreligga vid konferensen, är det
give.tvis dock ur svensk synpunkt önskvärt, att de bli tillvaratagna.»

Den syn på saken, som kommit till uttryck i besvärsavdelningens nu återgivna
skrivelse, lades till grund för de instruktioner, som den svenska delegationen
vid Neuchåtelkonferensen erhöll, och det är i enlighet med denna
grundsyn, som det beslöts att överenskommelsen skulle undertecknas lör
Sveriges del.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

I anslutning härtill har i det följande tagits som arbetshypotes, att Sverige
kommer att ratificera överenskommelsen. I fortsättningen skärskådas
närmare verkningarna härav och den lagstiftning, som vid en ratificering
synes bli erforderlig.

Det har redan nämnts, att vid en anslutning till överenskommelsen fordras
lagbestämmelser på mönsterskydds- och varumärkesrättens område. Men
ej heller vad överenskommelsen stadgar om patenträtt kan helt uppfyllas
inom ramen för den nuvarande lagen den 1 november 1940. Vid sådant förhållande
har det synts lämpligast att ersätta denna lag med en helt ny lag,
där alla erforderliga bestämmelser kunna sammanföras. Denna lag kan då
utformas främst med tanke på Neuchåtelöverenskommelsens bestämmelser,
ehuru med hänsyn tagen till att lagen även bör kunna utgöra grundval för
tillämpningsbestämmelser i förhållande till länder, som stå utanför överenskommelsen.

Ett i enlighet härmed upprättat utkast till lag om återställande i vissa
fall av rätt till patent, mönster och varumärke in. m. är fogat vid denna promemoria
såsom bilaga B.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947, vilken dag 1940 års lag
och de på denna stödda tiliämpningskungörelserna upphöra att gälla.

I detta sammanhang må erinras, att innevarande års riksdag mottagit
proposition, nr 35, om förlängning av giltighetstiden för 1940 års lag till den
30 juni 1948. Propositionen avlämnades emellertid den 24 januari 1947,
alltså före Neuchåtelkonferensen. I propositionen uttalas, att det knappast
synes lämpligt att överväga några ändringar i den gällande lagstiftningen,
innan det blivit klart, huruvida en internationell överenskommelse komme
till stånd och vilket innehåll den komme att få. Saken har alltså numera kommit
i ett nytt läge, som synes påkalla, att tanken på en förlängning av giltighetstiden
av den nuvarande lagen ej fullföljes.

Om innehållet i lagutkastet i övrigt hänvisas till den följande redogörelsen.
Denna ansluter sig i första hand till överenskommelsen, d. v. s. de artiklar
i denna som ha materiell betydelse. Först behandlas alltså förlängning av
prioritetstid (artikel 1), sedan återupprättande av skyddsrätt och återupptagande
av ansökning (artiklarna 2—4) samt därefter lättnad i utövningstvånget
(artikel 5). Vad som hänför sig till skyddet för tredje man (artikel 6)
har inarbetats i de olika avsnitten.

Förlängning av prioritetstid.

Artikel 1 i överenskommelsen, som gäller förlängning av prioritetstid, utgår
från den i artikel 4 av Pariskonventionen för skydd av den industriella
äganderätten stadgade prioritetstiden, d. v. s. den tid under vilken den som
sökt skydd i ett till Parisunionen hörande land åtnjuter skydd i de andra
unionsländema mot nyhetshinder och mot andras ansökningar. Denna tid
är enligt konventionen 12 månader för patent samt 6 månader för mönster
och varumärken (4 i stället för 6 månader beträffande länder, som stå kvar
på 1911 års text av konventionen). I svensk rätt finnas motsvarande bestämmelser
i 25 § 1) förordningen angående patent, 20 § lagen om skydd för vissa
mönster och modeller samt 16 § 5) lagen om skydd för varumärken, vilka bestämmelser
gjorts tillämpliga främst genom kungörelser den 7 juni 1934 (nr
249, i fråga om länder som äro bundna av 1925 års eller 1934 års konventionstext)
och den 27 oktober 1916 (nr 441, i fråga om länder som äro bundna
av 1911 års konventionstext).

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Ticlcn för förlängningen. Enligt artikel 1 skall prioritetstid, som icke utlöpt
den 3 september 1939 eller som börjat löpa senare, förlängas till den
31 december 1947. Förlängningen gäller dock blott prioritet, som börjat löpa
före den 1 januari 1947, vilket får betydelse för mönster och varumärken,
där den ordinära prioritetstiden är kortare än ett år. De nu återgivna reglcina
om liden för förlängningen ha intagits i 9 § av lagutkastet med endast
den jämkningen, att i stället för den 3 september 1939 har den 1 i samma
månad satts som begynnelsedag, detta enär sistnämnda dag är avgörande
enligt hittillsvarande kungörelser om prioritetsförlängning.

Frågan om prioritetstidsförlängning är av särskild vikt i fråga om patent.
Det är vanligt, att de utlänningar, som söka patent här i landet, åberopa
prioritet från tidigare ansökning i hemlandet eller annat land, och de utländska
ansökningarna äro normalt omkring hälften av hela antalet patentansökningar.
Den tidigare meddelade tablån över hittillsvarande antal ansökningar
enligt 1940 års lag utvisar, att ansökningar om förlängd prioritetstid
utgjort omkring 7io av hela antalet ärenden enligt denna lag och att de
sammanlagt uppgått till ungefär 3 100.

Det förefaller sannolikt, att den ytterligare prioritetsförlängning, som skulle
möjliggöras genom 9 § i lagutkastet, skulle tagas i ansprak i ett stort antal
fall. Enligt utkastet skulle det bli möjligt att i december 1947 söka patent
här i landet med prioritet ända från september 1938; fristförlängningen
skulle alltså kunna uppgå till över åtta år. Skillnaden är här stor mot de
nuvarande kungörelserna, där enligt huvudregeln endast en förlängning med
sex månader är medgiven. Det må dock erinras, att denna tid enligt kungörelserna
får räknas från ikraftträdandet av vederbörande kungörelse i
fråga om frist, som utlöpt dessförinnan men efter den 1 september 1939.
På ”det sättet har det även nu kunnat medgivas eu flerårig prioritetsförlängning
längre ju senare kungörelse om tillämpning av 1940 års lag utfärdats
i förhållande till vederbörande land. Så trädde exempelvis den första kungörelsen
i förhållande till Canada i kraft först den 17 september 1944, och
det var alltså möjligt att i mars 1945 söka patent här i landet med canadensisk
prioritet från september 1938. Än vidsträcktare prioritetsförlängning
är för närvarande ifrågasatt i förhållande till Amerikas förenta stater.
Enligt där gällande lag av 1946 medgives, under förutsättning av ömsesidighet,
”att prioritetstid, som ej utlöpt den 8 september 1939, förlänges till den
8 augusti 1947. Det synes ej vara möjligt att undvika att här medgiva motsvarande
frist förlängning i förhållande till Förenta staterna, om man vill na
en överenskommelse på området, vilket ansetts önskvärt och varom förhand lingar

pågå. o ...

Med de nuvarande reglerna fördelas alltsa förmånerna ojämnt mellan olika
länder, och systemet torde te sig orättvist för de länder, i förhållande till vilka
kungörelse utfärdades redan i början av krigstiden. Enligt överenskommelsen
blir det däremot en likformig reglering.

överenskommelsen nödvändiggör, att en prioritetsförlängning under motsvarande
tid medges även för mönster och varumärken, och 9 § i lagutkastet
har därför avfattats i enlighet härmed. För närvarande finns ju ej alls nagra
bestämmelser om prioritetsförlängning i dessa tall. Reellt är frågan bär ej
ens tillnärmelsevis av så stor betydelse som för patent. Utländska ansökningar
om mönsterskydd äro fåtaliga, och det är än mer sällsynt, att prioritet
därvid åberopas. Utländska varumärkesansökningar åter äro förhållandevis
talrika, men normalt brukar ej för dem begäras någon prioritet. Möjligen
kommer dock så att just i detta sammanhang ske i större utsträckning, enar
den långa prioritetstiden kan bli värdefull vid kollision med andra under
denna tid gjorda varumärkesansökningar. I vissa sadana fall kan en under

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

mellantiden vunnen registrering därigenom bli ogiltig, vilket kan vara betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt. — I det stora hela torde dock kunna
sägas, att även om reglerna om förlängd prioritetstid för varumärken och
mönster ej äro önskvärda ur intern svensk synpunkt, lära de ej komma att
medföra större praktiska olägenheter.

Generell förlängning utan materiell prövning. Enligt de nuvarande kungörelserna
är ett villkor för bifall till ansökning om förlängd prioritetstid, att
sökanden på grund av krigsförhållandena haft särskilda svårigheter att iakttaga
den vanliga prioritetstiden. Denna materiella prövning måste vid ratificering
av överenskommelsen upphöra. Förmånen skall medges generellt,
på samma sätt som skedde enligt de svenska lagbestämmelserna på området
i samband med det första världskriget. 14 g i 1940 års lag medger också
sådan generell förlängning, ehuru denna möjlighet hittills ej tagits i bruk.

Vid tillkomsten av 1940 års lag fäste man rätt stort avseende vid den materiella
prövningen, och uttalanden i denna riktning ha även senare framkommit
från industrihåll. Vid tillämpningen ansåg sig emellertid besvärsavdelningen
på grund av det stora antalet ansökningar snart böra göra prövningen
ganska liberal. Man har godtagit sökandens eller hans ombuds uppgift
om att vissa närmare angivna svårigheter varit för handen, utan att
i regel kräva bevis för riktigheten av uppgifterna. Det har därför endast
varit i ett förhållandevis ringa antal fall, som ansökningar om förlängd prioritetstid
avslagits på grund av kravet på särskilda svårigheter; detta har redan
framgått av det föregående. A andra sidan har prövningen dock krävt
ej så litet av tid och arbete. Den materiella prövningen synes, om nuvarande
riktlinjer för densamma bibehållas, ej vara av större värde som garanti mot
att prioritetsförlängningen tages i bruk i en för det inhemska näringslivet
betungande utsträckning. För övrigt må nämnas, att det, om de tidigare
antydda planerna på en överenskommelse om prioritetsförlängning i förhållande
till Förenta staterna skola kunna förverkligas, torde vara nödvändigt
att beträffande detta land avstå från den materiella prövningen. Men har
denna uppgivits gentemot visst land, synes det knappast vara motiverat att
bibehålla den i övrigt.

Vid Neuchåtelkonferensen fann den svenska delegationen snart, att det
var utsiktslöst att få överenskommelsen så utformad, att materiell prövning
skulle kunna bibehållas.

Prioritetsbegäran. Avstår man från materiell prövning, torde det vara
meningslöst alt hålla på ett särskilt ansökningsförfarande till besvärsavdelningen;
sådant är ej heller obligatoriskt enligt 1940 års lag.

Den som vill taga i anspråk förlängd prioritetstid behöver då endast framställa
prioritetsbegäran i samma ordning som i fråga om vanlig prioritet.
Överenskommelsen innehåller intet om när sådan begäran skall framställas.
Vad som enligt överenskommelsen och 9 g i lagutkastet måste ske senast den
31 december 1947, är endast själva patentansökningen. I vissa länder fordras,
att prioritetsbegäran skall framställas i samband med själva patentansökningen
eller inom kort tid därefter. Enligt svensk rätt räcker det, att
vanlig prioritet begäres, innan beslut fattats om patentansöknings kungörande
enligt 7 g patentförordningen resp. innan beslut fattats om registrering
av mönster eller varumärke; jfr kungörelsen den 7 juni 1934 (nr 249). Motsvarande
gäller också enligt hittillsvarande kungörelser enligt 1940 års lag
om ansökningar om prioritetstidsförlängning. 9 g i lagutkastet är så utformat,
att slutterminen för prioritetsbegäran blir densamma vid förlängd prioritet
som om det gällt vanlig prioritet.

Av det nu sagda följer, att det stundom redan före den 31 december 1947
kan vara för sent att begära prioritet, nämligen om beslut redan dessför -

45

Kungi. Maj ds proposition nr 292.

innan fattats om registrering av skyddsrätt resp. om kungörande av patentansökning.
Att i dylika fall i efterhand erhålla prioritet kan visserligen stundom
vara av intresse för sökanden, då han på det sättet skulle kunna trygga
sig mot uppdykande nyhets- eller kollisionsliinder. Det skulle emellertid vara
betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt att medgiva något dylikt. Skyddsrätten
resp. patentansökningen har här redan kungjorts utan angivande av den
ifrågavarande prioriteten, och allmänheten bör kunna lita på de salunda

lämnade uppgifterna. .

Skyddstiden vid förlängd prioritetstid. En fråga som hade inom vart
land och vid Neuchåtelkonferensen särskilt diskuterats, galler giltighetstiden
för patent, som åtnjuta prioritetsförlängning. Patenttiden är hos oss enligt
10 § patentförordningen normalt 17 år från patentansökningen har i
landet. 1940 års lag (14 § andra stycket) möjliggör emellertid, att man i har
ifrågavarande fall räknar patenttiden icke från den faktiska patentansokningen
utan från utgången av den ordinära prioritetstiden. Denna taktiska
förkortning av patenttiden har föreskrivits i samtliga med stöd av lagen

utfärdade kungörelser. , t.„„.

Vid konferensen begärde flera delegationer, bl. a. den svenska, att tillatligheten
av ett sådant system skulle sanktioneras. Resultatet blev ocksa.
att framförda förslag att uppställa visst minimum för patenttiden avvisades
och att det under förhandlingarna klart uttalades, att länderna här ha tull
frihet. Det uttalades, att detta vore väl förenligt med artikel 4 bis i Pariskonventionen,
vilket på sina håll dragits i tvivelsmål. Sverige har för övrigt
ej biträtt 1934 års text av konventionen, där det till artikel 4 bis fogades den
punkt 5, som särskilt åberopats till stöd för att en patent tidsförkortning ej
skulle få föreskrivas i föreliggande fall. . , ... ,

Överenskommelsen möjliggör alltså, att man i fråga om patent behallei
den nuvarande regeln i 14 § andra stycket av 1940 års lag och gör den obligatorisk.
Så har också skett genom 10 § första stycket i utkastet. Därigenom
undvikes den värsta olägenheten av den långvariga prioritetstidsförlängnmgen,
i det att patenttidens slut infaller vid samma tidpunkt som om patent
sökts i normal ordning. Det kan alltså ej som i motsvarande situation efter
det första världskriget inträffa, att den svenska industrien hindras att fritt
utnyttja viktiga utländska uppfinningar under avsevärd tid, då det på grund
av den allmänna tekniska utvecklingen varit naturligt att så kunnat ske.
Med hänsyn till den stora fristförlängningen kan denna regel taktiskt betyda
en reducering av patenttiden till hälften.

Den ordinära prioritetstidens utgång är alltså normgivande såsom utgångspunkt
för patenttiden och därmed för beräkning av årsavgifterna. Däremot
är det påtagligt, att man i fråga om föranvändarrätt och intrång har
att bygga på den faktiska ansökningsdagen här i landet. _

Enligt It § mönsterlagen är skyddstiden 5 år från ansökningsdagen. Aven
i fråga om mönster synes det vara skäl att lata skyddstiden vid prioritetsförlängning
börja vid utgången av den ordinära prioritetstiden (6 lesp.
månader). Därigenom torde det knappast bli aktuellt att söka monsterskydd
härstädes under åberopande av en mångårig prioritetstid

I fråga om varumärken synes det knappast vara anledning att föreskriva
motsvarande regel om skyddstidens beräkning. Här kan ju dock enligt §
varumärkeslagen skyddstiden förlängas genom förnyelse.

Skyddet för tredje man. 1 första stycket av artikel <> i överenskommelsen
finnas bestämmelser, enligt vilka tredje man som i god tro börjat utöva ett
patent eller ett mönster under vissa förutsättningar skall aga fortsatta utövningen.
Dessa bestämmelser kunna i och för sig även ha avseende a tredje
man, som utövat under förlängd prioritetstid. Härom finnas ej nagra stad -

4(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ganden i 1940 års lag. Detta betyder dock ej, att tredje man icke för närvarande
i sådana fall har rätt till fortsatt utövning. Särskilt stadgande om detta
har ansetts överflödigt, enär enligt svensk patenträtt utövning under prioritetstid,
även ordinär sådan, grundlägger vanlig föranvändarrätt enligt 16 g
patentförordningen. Detta framgår av 25 § 1) patentförordningen. Där sägs.
att patentansökning med prioritet skall betraktas som om den skett här i
riket samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen, såvitt gäller kollisions-
och nyhetshinder, medan någon hänvisning till stadgandet i 16 § om
föranvändarrätt däremot ej skett. Den svenska rättens ståndpunkt är visserligen
ej förenlig med Pariskonventionen artikel 4 avdelning B i dess 1934
antagna lydelse, men Sverige har ej biträtt denna text utan är endast bundet
av 1925 års text, enligt vilken något förbud mot att låta föranvändarrätt
uppkomma under prioritetstid ej föreligger.

Nu är det uppenbart, att en patentsökande ej skall få en bättre ställning,
om han utnyttjar den förlängda prioritetstiden, än han haft under den ordinära
piäoritetstiden. Neuchåtelöverenskommelsen kan därför ej anses hindra,
att vanliga bestämmelser om föranvändarrätt gälla under hela prioritetstiden.
Man behöver därför ej här taga hänsyn till de i första stycket av
artikel 6 uppställda begränsningarna.

Vad nu sagts om patent äger motsvarande tillämpning å mönsterskydd, jfr
bestämmelserna om föranvändarrätt i 14 § mönsterskyddslagen.

Varumärkeslagen känner däremot ej någon föranvändarrätt, och det nyssnämnda
stadgandet i första stycket av artikel 6 i överenskommelsen avser
ej varumärken. Här torde man alltså i regel ej kunna skydda tredje man,
som under förlängd prioritetstid i god tro börjat utöva varumärke. Har
märket vid den tidpunkt, då frågan om dess registrering är aktuell, redan
här hunnit bli en allmän varubenämning, torde dock registreringshinder få
anses föreligga. Möjligen kan tredje mans rätt tillgodoses även i andra fall,
t. ex. på grund av 9 § i lagen mot illojal konkurrens.

Hittills har varit fråga om skyddet för den tredje man, som under förlängd
prioritetstid i god tro igångsatt en utövning. Att annans ansökning om skyddsrätt
under denna tid icke utan vidare kan medföra någon rätt, torde vara
påtagligt. Ett av huvudsyftena med prioritetstiden är just alt skydda mot
kollisionshinder. För den som i god tro sökt skydd kan det emellertid vara
hårt att nödgas vika för en kanske många år senare inlämnad ansökning
med äldre prioritet. Särskilt i fråga om patent kan detta vara av betydelse.
I vissa länder ha införts bestämmelser till skydd för den patentsökande i dylika
fall, så i Förenta staternas lag om prioritetsförlängnmg in. m. av 1946.

Vid Neuchåtelkonferensen voro meningarna delade om lämpligheten av en
bestämmelse till förmån för patentsökande, men slutligen nåddes eu kompromisslösning.
Motståndarna togo därvid särskilt hänsyn till att de patentsökande
i krigsländerna kunna ha hindrats att på normalt sätt börja utöva
patentsökt uppfinning och därigenom avskurits från att få utövningsrätt enligt
första stycket i artikel 6. Här ifrågavarande stadgande, som intagits i
andra stycket, har därför fått karaktär av viss komplettering till första
stycket.

Stadgandet gäller endast patentsökande, och det uppställes tre villkor för
att förmånen skall få åtnjutas: 1) patentsökanden skall kunna visa sitt upphovsmannaskap,
d. v. s. en verklig dubbeluppfinning skall föreligga, 2) patentsökandet
skall ha skett under perioden 3 september 1939—1 januari 1946
samt dessutom givetvis innan patent sökts på grund av den prioritetsgrundande
ansökningen och endast om därvid prioritetsförlängning tagits i anspråk,
3) sökanden skall kunna visas ha genom krigsförhållandena blivit
hindrad att utöva.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

Den svenska delegationen sökte förgäves verka för att villkoien skulle bli
mindre stränga och särskilt villkoret 3) utga. Detta villkor torde betydligt
reducera stadgandets värde ur svensk synpunkt, enär svenskar i betydligt
mindre utsträckning än patentsökande från vissa i kriget indragna länder
torde kunna göra gällande, att detta villkor föreligger.

1 nuvarande situation kan rentav ifrågasättas, om det föreligger tillräcklig
anledning att uppställa en svensk lagbestämmelse i anslutning till överenskommelsen.
Så har dock skett i 10 § andra stycket av lagutkastet. Stadgandet
har utformats i anknytning till överenskommelsetexten. Den patentsökande
som skall kunna åberopa förmånen skall sålunda i god tro ha sökt patent
här i riket, innan ansökningen med förlängd prioritetstid inkommit och
före den 1 januari 1946. Läget skall vidare vara sådant, att utövning före
ansökningsdagen för den med prioritet försedda ansökningen försvårats genom
krigsförhållandena. Rättsverkningen anges i utkastet vara, att prioritetspatentet
i så fall ej gäller mot patentsökanden eller hans rättsinnehavare.
Det har alltså valts samma formulering som i 16 § patentförordningen samt
2 § tredje stycket och 5 § andra stycket av utkastet, d. v. s. fall där det är
fråga om föranvändarrätt eller därmed jämförlig rätt. Meningen är, att patentsökanden
här skall få samma ställning som om han ägde vanlig föranvändarrätt.
Däremot är ej avsikten, att själva patentansökningen och eventuellt
på grund därav beviljat patent skall äga bestand. Därvidlag har en ansökning
med äldre prioritet enligt 25 § 1) och 9 § patentförordningen företräde.
...

Förordnande om prioritetsförlängning m. m. Redan för vanlig pnoritetstid
fordras ju, att prioritet sökes från land, i förhållande till vilket förordnande
om prioritetsförmån utfärdats, och samma system gäller enligt de
kungörelser, som utfärdats med stöd av 1940 års lag. Detta system tänker
man sig enligt 9 § av lagutkastet bibehållet. Det är alltså avgörande, i vilket
land den prioritetsgrundande ansökningen skett, medan det är likgiltigt, vilket
land sökanden tillhör. Prioritetsförlängning kan sålunda tillkomma även
svensk, nämligen om han först inlämnat patentansökan i annat land, i för -

hållande till vilket förmånen gäller.

För vanlig prioritetstid gäller som villkor, att det främmande landet medger
motsvarande förmån, och även i 1940 års lag fordras ömsesidighet (1 §).
Jämväl i lagutkastet (11 g) har reciprocitet uppställts som regel. Sådan får
ju utan vidare anses föreligga i länder, som ansluta sig till Neuchåtelöverenskommelsen.

Emellertid har reciprocitetskravet ej gjorts ovillkorligt. Särskilda omständigheter
kunna föranleda, att det eftergives. Genom regeln härom i utkastet
blir det t. ex. möjligt att utfärda förordnande om att tjeckoslovaker, som
under tiden 1 augusti 1940—4 maj 1945 inlämnat patentansökning till tyska
patentverket, få räkna prioritetsförlängning från sådan ansökning. Detta är
föreskrivet i punkt II av det första slutprotokollet, och regeln är motiverad
av att det tjeckiska patentverket under denna tid var stängt.

Liknande specialfall kunna dyka upp på annat håll. I detta sammanhang
må nämnas, att enligt Bernbyråns förslag skulle förlängd prioritetstid kunna
begäras ej endast på grundval av en faktisk ansökning om skydd i annat land
utan även under åberopande av att prioritet skulle ha kunnat börja löpa,
om kriget ej varit (»qui auraient pn prendre naissance si la guerre n’avait
pas eu lieu»). Den svenska delegationen ställde sig vid konferensen kritisk
till detta obestämda uttryck, vilket även på andra håll vållade betänkligheter.
Den ur svensk synpunkt tillfredsställande utgången blev, att denna
passus helt uteslöts.

Emellertid torde spörsmål om även annat än ordinär ansökning om skydd

48

Kungl. Maj.ts proposition nr ~92.

i visst land skall kunna godtagas som prioritetsgrundval dock kunna bli aktuellt.
Medborgare i länder, som drabbats av den tyska ockupationen, kunna
ha varit avskurna från det egna landets patentverk och i stället ha deponerat
begäran om patent på annat sätt, t. ex. hos det egna landets beskickning
utomlands. Billighetsskäl kunna tala för att man stundom bär likställer sådan
åtgärd med vanlig patentansökning i vederbörande land. Enligt överenskommelsen
ha de skilda länderna härutinnan handlingsfrihet.

Det är dock främst ett särskilt förhållande, som motiverat att reciprocitetskravet
enligt utkastet ej gjorts obligatoriskt, nämligen hänsyn till ansökningar
och skyddsrätter, som innehafts av tyskar. Genom den s. k. Washingtonuppgörelsen
1946 har Sverige förbundit sig att likvidera den tyskägda
egendomen här i landet, däribland alltså även industriella skyddsrätter. Dessa
skola då, i den mån de komma att fortbestå, övergå i icke-tyska händer.
Vad som därvid inflyter, skall disponeras i särskild ordning. I detta sammanhang
må påpekas, att det finns ett stort antal av tyska personer och företag
här gjorda patentansökningar, som ej äro slutbehandlade; i slutet av 1946
beräknades do till omkring 8 000. Värdet av sådana patentansökningar kan
stundom vara beroende av om åberopad tysk prioritet kan godkännas,
ehuru den ordinära prioritetstiden utgått. Tidigare kungörelse om prioritetsförlängning
i förhållande till Tyskland upphörde med utgången av juni
1945, och det föreligger redan ett antal framställningar om förlängd prioritetstid,
som med nuvarande bestämmelser ej kunna bifallas. Reciprocitetskravet
är nämligen ej uppfyllt, och det torde vara högst ovisst, när detta kan
bli fallet. Det kan då bli ett svenskt intresse att utan hinder härav möjliggöra
prioritetsförlängning. Det nu sagda gäller än mer återupprättande av
patent. Redan i november 1946 beräknades, att 3—4 000 tyskägda patent i
Sverige efter det tyska sammanbrottet förfallit på grund av att årsavgift ej erlagts.
Även i fråga om återupptagande kan ett svenskt intresse föreligga.

Bestämmelserna i 9 och 10 §§ av lagutkastet ansluta sig till Neuchåtelöverenskommelsens
regler om prioritetsförlängning. Man har emellertid även att
taga hänsyn till länder, som stå utanför överenskommelsen. Det är sålunda
tveksamt, om Amerikas förenta stater komma att ansluta sig till denna. För
sådana länder böra särskilda förordnanden om prioritetsförlängning kunna
givas, därvid även här reciprocitetskrav bör vara det normala. Om reglerna i
det främmande landet giva mindre förmåner än 9 och 10 §§ i utkastet, böra
begränsningar och villkor därför kunna uppställas i det svenska förordnandet.
11 § i utkastet ger uttryck för detta. Å andra sidan har — såsom i 1920 års
lag — föreslagits, att sluttiden, den 31 december 1947, skall kunna utsträckas
med högst sex månader. Om t. ex. Österrike först mot slutet av 1947 blir i
tillfälle att biträda Neuchätelöverenskommelsen, kan det vara lämpligt, att
sådan utsträckning kan ske utan att lagändring erfordras.

Återställande av skyddsrätt och ansökning.

Artikel 2 i överenskommelsen, som nära överensstämmer med artikel 2
första stycket i Bernöverenskommelsen 1920, avser att underlätta dels bevarande
av industriell skyddsrätt (patent, mönster, varumärke), som ägde bestånd
den 3 september 1939 eller senare förvärvats, dels förvärv av sådan
skyddsrätt, såframt ansökan om skydd skett före den 30 juni 1947. Vad man
åsyftar är att rättsinnehavaren resp. sökanden skall få tid på sig att iakttaga
sådana föreskrifter, som fordras för rättighetens fortbestånd resp. förvärv.
För ändamålet skall medges en frislförlängning till den 30 juni 1948.
Avsikten är, att förmånerna ej skola få göras beroende av prövning, huru -

Kung!. Maj:ts proposition nr 292.

49

vida i det speciella fallet på grund av krigsförhållandena särskilda svårigheter
förelegat. Vid konferensen uttalades, att särskild ansökan om förmån
enligt artikel 2 ej borde fordras, ulan det borde vara tillräckligt att den aktuella
föreskriften uppfylldes före den ISO juni 1948. Å andra sidan skulle ej
vara erforderligt att generellt återställa rättigheter och ansökningar, som gått
förlorade, utan detta skulle endast ske i den mån vederbörande genom att
uppfylla föreskriften gav till känna sin önskan härom.

Det må framhållas, att artikel 2 trots sin allmänna avfattning ej kan anses
ha avseende å prioritetstid, som regleras av artikel 1, eller på utövningstvånget,
som behandlas i artikel 5.

I anslutning till överenskommelsetexten behandlas först vad som gäller
vunnen skyddsrätt, vilket även torde vara i praktiken viktigast, och därefter
vad som avser ansökningar. Efteråt behandlas vissa för båda fallen
gemensamma spörsmål.

Återupprättande av skyddsrätt. Främst upptages här frågan om bevarande
av patenträtt, och därvid är det blott erläggande av årsavgift, som är av betydelse.

Enligt 11 § patentförordningen skall årsavgift för alla patent — utom tillläggspatent
— normalt erläggas före ingången av varje patentår från och
med det andra. Underlåtes detta, kan årsavgiften dock under en respiltid avtre
månader erläggas med förhöjning av V5, och därpå följer en andra respittid
av tre månader, under vilken avgiften höjes med ännu Va, dock minst 25
kronor. Först om även den andra respittiden försummas, går patentet förlorat.

1940 års lag anvisar två utvägar att undvika rättsförlust i anledning av att
årsavgift ej erlagts. I 11 § bemyndigas Kungl. Maj:t att medge en allmän förlängning
av den tid, under vilken årsavgift kan erläggas med den högre av
de i 11 § stadgade förhöjningarna. Något sådant förordnande har emellertid
ej utfärdats. 1 samtliga kungörelser har man i stället gått den andra i lagen
angivna vägen, nämligen att låta patenten förfalla i vanlig ordning men bereda
möjlighet til! återupprättande (4 §). För återupprättande förutsattes enligt
lagen (7 §) särskild ansökan till besvärsavdelningen. I kungörelserna har
vidare föreskrivits, att ansökningen skall ha inkommit inom sex (enligt två
kungörelser nio) månader från fristens utgång resp. från kungörelsens ikraftträdande,
samt att sökanden skall ha haft särskilda svårigheter på grund av
krigsförhållandena att normalt fullgöra betalningsskyldigheten. Dessa begränsningar
äro ej obligatoriska enligt lagen men ha uppställts med stöd av
7 och 8 §§ i densamma. — Av den tidigare meddelade tablån framgår, att
under tiden 1 januari 1941—28 februari 1947 inkommit 270 ansökningar om
återupprättande, varav drygt 3/i bifallits.

Det har redan nämnts, att patent hittills fått förfalla i vanlig ordning. För
den gångna perioden och överhuvud taget för tiden fram till dess överenskommelsen
träder i kraft för Sveriges del, synes det därför både mest praktiskt
och mest förenligt med överenskommelsen, att man nöjer sig med att
medgiva återupprättande. För perioden från ikraftträdandet (förmodligen
den 1 juli 1947) till förmånstidens utgång den 30 juni 1948 kunde man däremot
överväga att stadga en allmän fristförlängning. Det skulle här dock
blott gälla ett år, och under denna period torde för patent, som avses alt
upprätthållas i framliden, årsavgift i regel komma alt betalas i vanlig ordning.
Det synes därför enklast och lämpligast alt även för denna period nöja
sig med att stadga om återupprättande, vilket för palenlhavarna knappast
medför någon olägenhet.

3 § i lagutkastet utgår därför från att det för att uppfylla överenskommelsen
på denna punkt ej erfordras annat än föreskrift om återupprättande.
Förmånstiden är enligt utkastet i överensstämmelse med artikel 2, utom alt

Bihanr/ till riksdagens protokoll It) 17. 1 sfi in!. A/- 292. 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

här liksom i fråga om prioritetsförlängning tidens början bestämts i enlighet
med hittillsvarande kungörelser.

Enligt utkastet skulle stadgas, att om patent efter den 31 augusti 1939
men före den 30 juni 1948 förfallit på grund av uraktlåtenhet att erlägga
förhöjd årsavgift, skall den tidigare patenthavaren eller dennes rättsinnehavare
äga få patentet återupprättat genom att senast den 30 juni inkomma
med de förfallna årsavgifterna. Såsom enligt 4 § i 1940 års lag skall det
dock vara ett villkor, att den ursprungliga patenttiden icke gått till ända.

Härigenom skulle man alltså släppa de nu i kungörelserna uppställda begränsningarna
i fråga om tiden för förmånen och den materiella prövningen,
vilket ju blir erforderligt på grund av överenskommelsen. I viss mån kan
man mot detta anföra samma betänkligheter som redan berörts i fråga om
prioritetsförlängning, ehuru frågan här knappast har lika stor praktisk betydelse.

Enligt 1940 års lag är det obligatoriskt, att särskild ansökan om återupprättande
skall göras hos patentverkets besvärsavdelning. Att ha en så omständlig
apparat kan ej gärna vara lämpligt, om den materiella prövningen
slopas. Det synes mesi förenligt med överenskommelsen att helt släppa kravet
på särskild ansökan —- vilket dock uppställdes i 1920 års lag — och
anse en sådan vara underförstådd, om de förfallna årsavgifterna inbetalas.
Granskningen av att förutsättningarna för återupprättande föreligga får då
ske i vanlig ordning i palentverket; om detaljerna kan vid behov meddelas
administrativa föreskrifter. — Gäller det tilläggspatent, föreligger ingen
skyldighet att erlägga årsavgift, och därför torde här en särskild anmälan av
rättsinnehavaren böra ske, såsom föreslagits i 3 § andra stycket av utkastet.
Liksom, i 1940 och 1920 års lagar har det ej ansetts lämpligt att föreskriva
automatiskt återupprättande av tilläggspatent, när huvudpatentet återupprättas,
detta särskilt med hänsyn till att tilläggspatent och huvudpatent kunna ha
fått olika innehavare. Å andra sidan förutsätts för återupprättande av tillläggspatent,
att huvudpatentet återupprättats, vilket sammanhänger med att
tilläggspatent i svensk rätt ej torde anses kunna äga bestånd, om huvudpatentet
bortfallit.

Enligt utkastet fordras för återupprättande, att betalning sker av den eller
de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas.
Detta innebär, att vid återupprättandet måste erläggas årsavgift med
den högre förhöjningen för alla de patentår, där den senare respittiden utgått
före återupprättandet. Utkastet är här i överensstämmelse med 1940 års lag
(7 §) och i princip även med 1920 års lag.

Det skulle kunna göras gällande, att denna ståndpunkt ej är väl förenlig
med stadgandet i artikel 2, att där angivna förmåner skola medgivas »utan
tilläggsavgift eller påföljd av något slag». Den svenska tolkningen, som framfördes
vid Neuchåtelkonferensen, går emellertid ut på att här ej avses avgifter,
som äro stadgade i den ordinära lagstiftningen. De citerade orden skulle
då få betydelse blott för extra avgifter, som länderna eljest skulle kunna
vara benägna att uttaga just för här ifrågavarande förmåner (såsom de i 1940
års lag 8 § andra stycket och 11 § andra stycket stadgade men aldrig uttagna
avgifterna). Någon gensaga mot det nu antydda betraktelsesättet framfördes
ej vid konferensen. Till förmån för detta kan kanske också anföras, att artikel
2 ej behöver anses avse andra föreskrifter än sådana, vilkas uppfyllande
erfordras för att bevara själva patenträtten. Detta gäller ju i fråga om årsavgiftsbetalning
blott den senare respittiden. Försummas den ordinära årsavgiftstiden
eller den första respittiden, inträder blott avgiftshöjning; patenträtten
påverkas ej.

För mönsterskyddsrätten uppkommer ej fråga om återupprättande. Här

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

51

föreligger ej skyldighet att erlägga någon avgift eller eljest uppfylla någon
förpliktelse för att bevara vunnet mönsterskydd.

Vad gäller varumärken, får artikel 2 i överenskommelsen betydelse för
förnyelse. Enligt 9 § varumärkeslagen registreras varumärke för 10 år från
registreringsdagen. Registreringen kan förnyas, varje gång för 10 år från
dagen för förnyelsen. Normalt skall förnyelse sökas före registreringsperiodens
utgång, därvid avgiften är 60 kronor. Det finns emellertid en respittid
av tre månader, under vilken avgiften höjes med 20 kronor. Har ej förnyelse
sökts vid respittidens utgång, upphör skyddet med den föregående registreringsperiodens
slut. Skyddet anses alltså, i motsats till vad fallet är i
fråga om patent, ej ha ägt bestånd under respittiden.

Liksom vid patent bör det till uppfyllande av artikel 2 vara tillräckligt,
att återupprättande kan ske av märken, som förfallit på grund av underlåten
förnyelse. Det avgörande bör vara, om respittiden utgått under förmånstiden
1 september 1939—29 juni 1948. Det bör vara tillräckligt, att vanlig förnyelseansökan
sker senast den 30 juni 1948, därvid den högre avgiften, 80
kronor, skall bilogas; speciell ansökan om återupprättande bör ej erfordras.
Härom stadgas i 3 § av lagutkastet. Här ifrågavarande ärenden torde kunna
behandlas som vanliga förnyelseärenden.

Återupptagande av ansökning. Artikel 2 i överenskommelsen stadgar att
det skall givas frist till den 30 juni 1948 för uppfyllande av föreskrifter
vilka maste iakttagas för att uppnå skyddsrätt. Artikeln kan ej anses ha avseende
å ansökningar, som gått förlorade redan före den 3 september 1939.
Vidare gäller artikeln endast ansökningar om skydd, som gjorts före den
30 .i un i 1947.

I fråga om patent finnas i 1940 års lag (2 g) bestämmelser om återupptagande
av patentansökning. Detta möjliggöres i tre fall:

a) Patentansökningen bar avförts enligt o § andra stvcket eller 6 S andra
stycket patentförordningen och i nämnda lagrum stadgad tid för återuppbvmng
har gått till ända. Det är alltså här fråga om de fall. där ansökning
avtorts darfor att patentsökanden ej besvarat patentverkets föreläggande och
dar sökanden vidare försummat att inom fyra månader söka återupplivning
med bifogande av yttrande och en återupplivningsavgift av 25 kronor

b) Patentansökningen har avförts enligt 7 § fjärde stvcket patentförordningen,
darfor att utfardningsavgift ej erlagts. Normalt skall sökanden inom
(va manader från det ansökningen kungjorts för allmänheten erlägga en
uttardmngsavgift av 60 kronor (mindre bemedlade kunna erhålla befrielse).
Det linns en respittid av två månader, under vilken avgiften höjes till 85
kronor, men försummas även denna, avföres ansökningen såsom återtagen

c) Patentans ok ningen har förklarats förfallen eller avslagits -enom beslut''
som vunnit laga kraft i anledning av att sökanden ej iaktta-it vad i 8 §
patentforordningen föreskrives i fråga om talan mot patentverkets beslut

i , r n''V-a''r r‘''..r-l/T ’?eslut av anmalmngsavdelning i patentverket, i vilket
fall för fullföljd fordras, att sökanden inom två månader anför besvär
hos verkets besvarsavdelmng med bifogande av en besvärsavgift av 75 kronor,
8 § forsta stycket patenlförordningen. Det kan också vara fråga om
bosv;ir savdelningen, beslut, därvid sökanden liar åt! anföra besvär hos
Kungl. Maj:t inom tva manader, 8 § fjärde stycket.

Enligt 1940 års lag (7 8) fordras för återupptagande särskild ansökan till
bcsvarsavdelmngen. I de med stöd av lagen utfärdade förordnandena ha ins:mima
v,IIkor 0,11 •»egransad formånstid och om materiell prövnin" som
’ ''Wm, alenipprallandc. Den tidigare återgivna tablån visar, att intill den

ÄtVÄ"" 00 ............. ............. >•*......"i,.

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 292.

I det föregående liar uttalats, att det beträffande beviljade patent torde
vara tillräckligt för uppfyllande av artikel 2 i överenskommelsen, att återupprättande
medgives. Vad där anförts kan i stort sett åberopas för att det
i nu föreliggande fall ej erfordras mer än att återupptagande möjliggöres av
ansökningar, som gått förlorade. Det visar sig därvid, att de ovan under a) —
c) angivna fallen äro de enda, där patentansökning mot sökandens vilja kan
ha slutligen avgjorts utan att leda till patent. Därutöver har man blott att
räkna med två slag av slutliga beslut, nämligen patentbeviljande och avförande
på grund av att sökanden själv återtagit ansökningen. Visserligen
kan i dessa fall tänkas, att sökanden influerats av krigsförhållandena, när
han nöjt sig med ett patentbeviljande i inskränkt omfattning eller när han
beslutat sig för att återtaga ansökningen, men det skulle vara betänkligt att
att här möjliggöra ett upprivande av det fattade beslutet. Vad sedan beträffar
andra frister och föreskrifter på patentansökningsstadiet, äro dessa
av förberedande natur; deras försummande leder ej till att ansökningen går
förlorad.

Vid sådant förhållande torde det vara tillräckligt, att återupptagande möjliggöres
i de under a)—c) angivna fallen. 1 § i lagutkastet utgår härifrån.
Enär endast fallet c) har motsvarighet inom mönster- och varumärkesrätten,
behandlas detta i första stycket av lagtexten och de övriga fallen i andra
stycket.

Man kan, liksom vid återupprättande, ej bibehålla den i nuvarande kungörelser
stadgade begränsade förmånstiden och den materiella prövningen.
Detta kan även här medföra viss olägenhet för det inhemska näringslivet.
Erfarenheterna från de gångna åren tala väl dock för att möjligheten till
återupptagande ej blir så mycket använd.

Liksom vid återupprättande synes man ej böra kräva särskild ansökan om
återupptagande, utan nöja sig med att den försummade åtgärden vidtages
senast den 30 juni 1948. Huruvida förutsättningarna för återupptagande föreligga,
får då prövas i den instans, där ärendet är resp. genom åtgärden blir
anhängigt, d. v. s. patentverket i de ovan under a) och bl angivna fallen och
besvärsavdelningen resp. regeringsrätten i fallet c). Allt vad som normalt
skulle skett för åtgärdens genomförande bör vidtagas av sökanden, däribland
i fallet a) erläggande av återuppiivningsavgift (25 kronor), i fallet b) erläggande
av förhöjd utfärdningsavgift (85 kronor) och i fallet c), om det
gäller besvär till besvärsavdelningen, erläggande av besvärsavgiften (75 kronor).
Särskild avgift för själva återupptagandet skulle däremot ej uttagas.

Artikel 2 gäller också mönster- och varumärkesrätten. Där finns ej motsvarighet
till fallen a) och b). Det enda som erfordras torde vara, att man
bereder möjlighet till återupptagande, när ansökning om registrering av
mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering vägrats
av patentverket och besvärstiden till Kungl. Maj:t försuttits, jfr 8 § mönsterskyddslagen
samt 5 och 9 §§ varumärkeslagen. Stadgande härom bär införts
i 1 § första stycket av lagutkastet. Sökandena skulle alltså ha att senast
den 30 juni 1948 ingiva sina besvär till Kungl. Maj:t, och regeringsrätten
finge primärt pröva, om förutsättningarna för återupptagande förelåge. För
mönsterskyddsärendena torde en så beredd möjlighet till återupptagande
nästan helt komma att sakna praktisk betydelse, och även i varumärkesärenden
kommer väl institutet ej att användas i större utsträckning.

Till sist må i detta sammanhang framhållas, att artikel 2 endast torde
åsyfta att giva förmåner åt registreringshavare och registreringssökande. Det
finns sålunda ingen anledning att på grund av överenskommelsen medgiva
motsvarande förmåner åt t. ex. invändare i patentärende, vilken på grund av
krigsförhållandena hindrats att fullfölja sin invändning. Stadgande för dylikt
fall ingår ej heller i 1940 års lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

53

Innebörden av återupprättande och återupptagande. Huvudregeln är här,
att man genom sådan åtgärd återställer skyddsrätten resp. ansökningen i
dess ursprungliga skick. Den närmare innebörden härav kan emellertid vara
tveksam.

I lagutkastet ha i 4 § första stycket och 2 § första stycket upptagits vissa
allmänna föreskrifter, vilka nära ansluta sig till vad som är stadgat i 5 §
första stycket och 3 § första stycket av 1940 års lag; även i 1920 års lag funnos
för övrigt motsvarande stadganden.

I 2 § uttalas helt enkelt, att återupptagen ansökning, alltså patent-, mönstereller
varumärkesansökning, skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.
Ansökningen får alltså samma ställning gentemot andra ansökningar
som den hade tidigare, och skyddstiden för patent och mönster räknas från
den ursprungliga ansökningsdagen, som också blir normgivande för skyldigheten
att erlägga årsavgifter för patent.

Som ett motstycke härtill stadgas i 4 § av utkastet, att återupprättat patent
eller varumärkesskydd (för mönster kan ju återupprättande ej ifrågakomma)
skall i fråga om skyddstid och avgiftsskyldighet så anses, som hade
skyddsrätten varit gällande utan avbrott.

Patenttiden skall alltså vid återupprättande räknas från den ursprungliga
dagen. Någon avräkning sker ej av den tid, under vilken patentet ej var
gällande. Härigenom undvikes, att patenttidens slutpunkt kommer att infalla
senare än om patentet upprätthållits i normal ordning. Detta är av betydelse
för rättssäkerheten, såsom tidigare i fråga om skyddstiden vid förlängd
prioritetstid framhållits. — Här ifrågavarande spörsmål kommer givetvis i
ett nytt läge, om det skulle införas lagstiftning, varigenom skulle möjliggöras
förlängning av själva patenttiden i sådana fall, där patentet på grund
av krigsförliållandena ej kunnat utnyttjas på normalt sätt. Detta är en fråga,
som ej regleras i Neuchåtelöverenskommelsen utan där varje land har sin
frihet. Dylik lagstiftning ifrågasättes i en vid årets riksdag väckt motion i
andra kammaren (nr 72). Över denna ha yttranden nyligen avgivits till första
lagutskottet från myndigheter och näringsorganisationer, därvid en lagstiftning
av detta slag övervägande avstyrkts. Det har under förhandenvarande
förhållanden ej synts vara anledning att i föreliggande promemoria närmare
ingå på denna sak.

Även årsavgifternas storlek och betalningstiden för dessa blir att bedöma
från utgångspunkten, att patentet gällt utan avbrott. Skyldigheten att erlägga
årsavgift för patentår, där den andra respittiden utgått redan innan
återupprättande begäres, framgår ju dock av 3 § i utkastet. Vad gäller närmast
följande patentår, kan det stundom vara oskäligt mot patenthavaren
att tillämpa huvudregeln. En uppmjukning för detta patentår föreslås därför
i andra stycket av 4 § i utkastet. Stadgandet överensstämmer helt med 5 §
andra stycket i 1940 års lag och 10 § andra stycket i 1920 års lag och torde
därför ej behöva närmare motiveras.

Vad varumärkesrätten beträffar, följer redan av artikel 3 i överenskommelsen,
att skyddstiden måste anses löpa utan avbrott. Enligt 9 § varumär
keslagen gäller vid förnyelse skyddet normalt 10 år från förnyelsen. Det synes
dock lämpligare, att i här föreliggande lall, där förnyelsen kan komma
många år efter den normala respittidens slut, räkna skyddet från utgången
av föregående registreringsperiod. Stadgande härom har införts i 4 § av utkastet.
Härigenom vinnes också större överensstämmelse med patenträtten.
— Bernbyrån hade föreslagit tillägg till artikel 3, varigenom det här föreslagna
beräkningssättet skulle ha förbjudits, men detta förslag väckte motstånd
från flera länder och blev ej genomfört. I delta sammanhang må nämnas,
alt artikel 4 i överenskommelsen endast har betydelse för länder, som

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

anslutit sig till den internationella Madridöverenskommelsen om internationell
varumärkesregistrering; till dessa länder hör e.j Sverige.

Intrång. De nyss behandlade stadgandena i utkastet äro ej avsedda att
innefatta föreskrift om att det i alla avseenden skall anses som om skyddet
gällt oavbrutet. Särskilt är härvidlag av betydelse, hur man skall bedöma
ett utnyttjande under tid, då skyddsrätten eller ansökningen faktiskt upphört
och ännu ej återställts. Skall intrångspåföljd här kunna inträda?

Under förarbetena till 1920 års lag uttalades (proposition nr 421 s. 37).
att ett särskilt stadgande om att utövning under sådan tid ej kunde beivras
vore överflödigt. Man hänvisade till de då gällande reglerna om patentintrång
i 22 § patentförordningen, enligt vilka för påföljd förutsattes vetskap
om att patent åtnjutes. 1938 års patentutredning anslöt sig i betänkandet
1940 till detta uttalande. — Reglerna i 22 g patentförordningen medförde
även, att utnyttjande före patentbeviljandet aldrig kunde medföra intrångspåföljd.

Läget har nu så till vida ändrats, att de patenträttsliga intrångsreglerna
år 1944 ändrats. Enligt 19 § patentförordningen kan numera utnyttjande
efter patentets beviljande medföra påföljd, även om det sker utan vetskap
om att patent föreligger och kanske i fullt god tro. Likaså kan enligt 20 §
ett utnyttjande efter patentansökningen men före patentbeviljandet medföra
påföljd, sedan väl patent meddelats.

Det skulle nu möjligen kunna framstå som tveksamt, om ej även utnyttjande
under här avsedda mellanperioder skulle kunna medföra intrångspåföljd.
Då det ansetts angeläget att utesluta sådan tvekan, ha uttryckliga stadganden
i ämnet föreslagits i 2 § andra stycket och 5 § första stycket av utkastet.
Där sägs, att vad som är stadgat om patentintrång ej skall äga tillämpning
å utnyttjande, som skett efter det patentansökning avförts, förklarats
förfallen eller avslagits men innan den återupptagits resp. efter det patent
eller varumärkesregistrering upphört men innan återupprättande skett. I senare
fallet har alltså för tydlighets skull även varumärke medtagits (mönsterskydd
kan ju ej återupprättas); i förra fallet åter har man kunnat inskränka
sig till patent, enär utnyttjande före beviljande av mönster- eller varumärkesregistrering
aldrig kan medföra påföljd.

Den här intagna ståndpunkten torde helt allmänt kunna anses motiverad
av att det framstår som oegentligt, att en åtgärd skall kunna föranleda intrångspåföljd,
om den vidtages vid en tidpunkt, då skyddet resp. ansökningen
faktiskt bortfallit. Man kan också erinra om att gällande intrångsregler bygga
på att skyddet resp. ansökningen kungjorts för allmänheten. Här åter gäller
det fall, där i stället bortfallandet av skyddet resp. ansökningen blivit kungjort.

I vissa speciella fall kan det synas hårt för skyddsrättens innehavare, att
han ej skall kunna få ersättning för ett utnyttjande. Står den som utnyttjar
i särskilt förhållande till rättsinnehavaren, är t. ex. dennes licenstagare, kan
väl dock ersättningsskyldighet föreligga utan att intrångsreglerna behöva tillgripas.

Tredje mans rätt till fortsatt utnyttjande. Första stycket i artikel 6 av
Neuchåtelöverenskommelsen reglerar frågan, i vad mån utövning under tid,
då skyddsrätt eller ansökning ej var gällande, kan grundlägga rätt till fortsatt
utnyttjande. Det stadgas, att den som i god tro börjat utövning av en uppfinning
eller ett mönster under tiden 3 september 1939—31 december 1946, kan
fortsätta denna utövning på villkor, varom den inhemska lagstiftningen stadgar.
Den återställda rätten hindrar alltså ej fortsatt utövning.

Avfattningen är resultatet av en kompromiss. Från svensk sida sökte man
vid konferensen verka för att tredjemansförbeliållet skulle bli så vidsträckt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

55

att nuvarande regler i 3 § andra stycket och 6 § i 1940 års lag kunde bibehållas.
Helt har detta icke lyckats. Särskilt må nämnas, att enligt överenskommelsen
kan ej utövning, som igångsatts efter den 31 december 1946,
grundlägga någon fortsatt utövningsrätt. Däremot avvisades förslag från vissa
iänder, att utövaren endast skulle få rätt att mot skälig licensavgift till rättsinnehavaren
fortsätta utövningen. Den antagna texten hindrar ej ett land
att bestämma, att utövningen får ske utan licensavgift eller annan begränsning.

I utkastet ha stadganden i ämnet upptagits i 2 § tredje och fjärde styckena
samt 5 § andra stycket. Det har ansetts, att dessa övervägande kunna utformas
i anslutning till motsvarande föreskrifter i 1940 års lag. Det stadgas sålunda,
såvitt patenträtten angår, att patent, som återupprättats eller meddelats
på grund av återupptagen ansökning, ej skall vara gällande mot någon
som, efter det patent förfallit resp. ansökningen avvisats men före den 1 januari
1947 och innan vad för återupprättandet resp. återupptagandet fordras
blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den patenterade uppfinningen
inom riket eller för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder.

Liksom i gällande bestämmelser har alltså med igångsatt utövning likställts
väsentliga åtgärder för sådana. Detta torde kunna ske, ehuru det ej
har direkt motsvarighet i överenskommelsetexten. Av diskussionen vid konferensen
framgick, ati avsikten ej var att ställa stora anspråk på utövningen.

Överensstämmande med artikel 6 har kravet på god tro uttalats i själva
lagtexten. Så har ej skett i 1940 års lag. Även enligt denna är dock avsett,
att krav på god tro skall gälla. Under förarbetena till nämnda lag framhölls
(proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag s. 15), att om kravet här direkt
uttalades i lagtexten, skulle det kunna tydas som ett erkännande av att god
tro ej fordras för giltig föranvändarrätt enligt patentförordningen. 16 § patentförordningen,
som varit förebild för bestämmelserna i 1940 års lag, innehåller
nämligen intet om god tro, ehuru sådant krav anses böra uppställas.

Det nu anförda har säkerligen sin lagtekniska betydelse. Att godtroskravet
dock nu föreslås utsagt, beror på att det visat sig, att de nuvarande bestämmelserna
blivit missförstådda, särskilt i utlandet. Syftet är alltså att undanröja
sådana missförstånd, ej att införa någon saklig ändring. Om innebörden
av godtroskravet må åberopas ett uttalande av vissa organisationer under
förarbetena till 1940 års lag, nämligen att rätten ej borde gälla, då utövaren
»bragt uppfinningen till utövning under omständigheter, på grund av vilka
han skäligen bort räkna med avsikt hos patentsökanden att fullfölja ansökningen
om patent, resp. avsikt hos patenthavaren att upprätthålla patentet»
(nyssnämnda proposition s. 12).

Första stycket av artikel 6 gäller även mönster, och genom 2 § fjärde stycket
i utkastet har därför vad i tredje stycket är stadgat om patent förklarats
äga motsvarande tillämpning å mönster vid återupptagande. Återupprättande
av mönster skall ju ej kunna förekomma.

Däremot avser första stycket av artikel 6 ej varumärken. Förslag i denna
riktning förelåg, men avvisades vid konferensen. Något tredjemansförbehåll
för varumärken har därför ej föreslagits i utkastet.

Tillämpning å svenskar och utlänningar. Neuchåtelöverenskommelsen syftar
i första hand till att de i överenskommelsen deltagande länderna skola
medgiva de stadgade förmånerna i förhållande till andra länder. Huruvida
man vill lata landets egna få samma förmåner, torde vara dess ensak.

I 1920 års lag gjordes sladgandena om återupptagande och återupprättande
i första hand tillämpliga å svenskar, medan tillämpligheten i förhållande
lill andra ställdes i beroende av .särskilt förordnande av Kungl. Maj:t (13 §).
1940 års lag har i sin helhet karaktär av fullmaktslag (1 g), men kungörelse

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

föreligger, enligt vilken återupptagande- och återupprättandeförmånerna gälla
för svenskar på samma villkor som i förhållande till det stora flertalet
främmande länder.

Det kan med visst fog göras gällande, att svenskar i genomsnitt ej haft
samma svårigheter att iakttaga här gällande föreskrifter som utlänningar.
Detta kunde tala för att begränsa förmånerna, t. ex. genom att för svenskar
bibehålla den materiella prövningen. Emellertid synes det mindre tilltalande
att på detta sätt ställa svenskar sämre än utlänningar.

I utkastet (8 §) föreslås därför, att bestämmelserna om återupptagande
och återupprättande utan vidare skola äga tillämpning i fråga om ansökning
av svensk medborgare och skyddsrätt, som innehades av svensk medborgare,
då skyddsrätten förföll.

Tillämpning till förmån för medborgare i främmande stat skall bero på
särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Därvid skall reciprocitetskrav i regel
uppställas, men undanlag kunna ske. I utkastet föreslås i detta avseende
samma regler som beträffande förlängd prioritetstid, varför här kan hänvisas
till det föregående.

Liksom i tidigare motsvarande bestämmelser likställes med medborgare
i viss stat den som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag
(8 § tredje stycket i utkastet).

Administrativa spörsmål. I 6 § av utkastet ha upptagits vissa administrativa
regler, som övervägande ha motsvarighet i 1940 års lag. Första stycket
avser, att återupprättande skall bekantgöras för allmänheten, samt att detsamma
skall ske i fråga om återupptagande, såframt ansökningens bortfallande
tidigare publicerats.

Andra stycket innebär, att i och för återupptagande eller återupprättande
erlagda avgifter skola återbetalas, om återställandet av rätten ej kan ske,
t. ex. därför att det begärts för sent eller av ej behörig rättsinnehavare.

Däremot ha i utkastet ej upptagits några särskilda regler om fullföljd av
talan mot beslut, varigenom återupptagande eller återupprättande förklarats
ej kunna ske, jfr 10 § i 1940 års lag. I den mån det icke gäller beslut, som
meddelats i sista instans, bör visserligen talan kunna föras, ehuru frågan i
praktiken torde få ringa betydelse, sedan den materiella prövningen bortfallit.
Men sådan talan torde kunna föras enligt patentverkets instruktion,
om det ej finns andra i det föreliggande fallet tillämpliga regler.

Lindring i utövningstvånget.

Artikel 5 i Neuchåtelöverenskommelsen mildrar i olika avseenden det vanliga
utövningstvånget. Det må från början framhållas, att artikeln för svenska
förhållanden endast bar betydelse, såframt fråga är om patent. Den svenska
rätten innehåller nämligen ej något stadgande om att underlåtenhet att
använda registrerat varumärke eller mönster medför någon menlig påföljd.
Ej heller har man i svensk rätt gjort bruk av den i Pariskonventionen artikel
6 bis andra stycket medgivna rätten att stadga en preklusionstid för anhängiggörande
av en på inarbetande stödd talan om varumärkesregistrerings hävande.

Vad sedan patent beträffar, stadgas om skyldighet att utöva i 15 § patentförordningen.
Enligt detta lagrum kan rätt att mot ersättning till patenthavaren
utöva patentskyddad uppfinning av domstol tillerkännas annan. För
sådan tvångslicens fordras, att den patentskyddade uppfinningen, sedan tre
år förflutit från patentets beviljande, ej inom riket utövats i ett mot förhållandena
därstädes väsentligen svarande omfång, och att patenthavaren ej
visar giltig anledning till underlåtenheten. — Tvångslicens är enligt svensk

57

Kungl. May.ts proposition nr 292.

patenträtt den enda påföljden av underlåtenhet att utöva; sådan underlåtenhet
kan ej, såsom i vissa främmande länder, medföra att patenträtten helt

förverkas. ,

Enligt 13 § i 1940 års lag kan Kungl. Maj:t förordna, att vid bedömande
av talan enligt 15 § paientförordningen viss tid icke skall medräknas i den
där omnämnda treårsperioden, såframt fråga är om talan, som anhängiggöres
efter förordnandeis ikraftträdande. Kungörelse med stöd av 13 § har
dock hittills icke i något fall utfärdats. .

Det har visat sig, att tvångslicenshestämmelserna i 15 g patentforordnmgen
under tiden efter "krigsutbrottet fått en i jämförelse med fredsförhållandena
avsevärt ökad praktisk betydelse. Ganska många tvångslicenser ha under
den gångna tiden förvärvats av inhemska företag; i de förda rättegångarna
har i allmänhet giltig anledning för patenthavaren att underlåta utövning ej
ansetts föreligga. ..

Första stycket av artikel 5 i överenskommelsen innebär nu, att tiden 3 september
1939—30 juni 1947 ej får räknas med vid bedömande av den patenthavaren
tillmätta fristen för utövning. Den svenska delegationen anmälde vid
konferensen, att man utgick från att här ifrågavarande bestämmelse ej skulle
beröra giltigheten av tvångslicens, som beviljats eller hos domstol begärts fore
ikraftträdandet av överenskommelsen. Detta väckte ej gensaga utan ansags
vara ett spörsmål, som varje land ägde reglera. .... „ „..

Andra stycket i artikel 5 ger en ytterligare lättnad i utövningstvanget. Dar
stadgas, att ingen påföljd av underlåten utövning, alltså ej heller tvångslicens,
får drabba patenthavaren före den 30 juni 1949. Denna regel får självständig
betydelse för patent, som beviljats viss tid före krigsutbrottet. Även för patent,
där 3-årsperioden kanske redan före september 1939 gått till ända, sk.jutes genom
andra stycket in en spärr mot tvångslicenstalan under avsevard tid.

Bestämmelserna i artikel 5 torde vara till viss olägenhet för det inhemska
näringslivet, men denna är kanske dock icke av verkligt avsevärd betydelse.

7 § i lagutkastet har utformats med utgångspunkt från 13 § i 1940 ars lag
men med de jämkningar, som betingats av överenskommelsen. Det stadgas,
att vid bedömande av talan, som efter lagens ikraftträdande (enligt forslaget
den 1 juli 1947) anhängiggöres enligt 15 § patentförordningen, skall tiden
1 september 1939—30 juni 1947 icke medräknas i den i 15 § uppställda 3-arstiden
Det tillägges, att vid bedömande av sådan, d. v. s. etter 1 juli 1J4/
anhängiggjord, talan denna 3-årstid aldrig skall anses uppnådd forran den

Reglerna i 8 § av utkastet avses bli tillämpliga även i hår föreliggande
fall. 7 § blir alltså utan vidare tillämplig i fråga om patent, som innehas av
svensk medborgare, medan för utlänningar fordras särskilt förordnande av
Kungl. Maj:t, för vilket i regel fordras reciprocilet. Om 8 § ma i övrigt hanvisas
till vad som anförts tidigare i promemorian.

Övergångsbestämmelser.

Det har redan nämnts, att den föreslagna lagen avses alt träda i kraft den
1 juli 1947. Denna dag, upphör 1940 års lag och de på denna stödda kungörelserna
att gälla. .. ,,

Tydligen kommer den 1 juli 1947 att bos besvarsavdelnmgen föreligga ett
antal oavgjorda ansökningar enligt de hittillsvarande kungörelserna. Det synes
ej motiverat, att besvärsavdelningen skulle fortsätta alt handlägga dessa
enligt de förutvarande strängare bestämmelserna. Därför föreslås i utkastet,
att sådana ärenden i fortsättningen tå handläggas enligt de i den nya lagen
givna reglerna. Dylika ansökningar höra alltså överföras till den instans, dar

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

ärendena enligt nya lagen böra prövas. — Det är påtagligt, att den omständigheten,
att ansökning enligt 1940 års lag blivit avvisad före 1 juli 1947,
eJ, hindrar, att saken tages upp på nytt enligt nya lagens regler. Det får dock
da anses ankomma på rättsinnehavaren att företaga, vad som enligt nya
lagen erfordras.

Övergångsbestämmelsen avser ej vid lagens ikraftträdande anhängiga
tvangshcensärenden. För dem skola tvärtom, såsom nyss anförts, de hittillsvarande
reglerna gälla.

Slutprotokollen.

Såsom inledningsvis nämnts, antogos vid Neuchåtelkonferensen även två
slutprotokoll, varav Sverige undertecknat det första men ej det andra.

Punkt II i det första slutprotokollet, som gäller prioritetsförlängning för
patentansökningar, som tjecker under kriget inlämnat i tyska patentverket,
har tidigare behandlats under avsnittet om förlängd prioritetstid.

Punkt I i det första slutprotokollet uttalar, att viss varumärkesanvändning
under tiden 3 september 1939—30 juni 1947 ej skall anses som ett ingrepp i
märkeshavarens rätt. Det gäller fall, där varor åsatta ett märke, som kolliderar
med ett i visst land registrerat märke, införts till detta land för regeringens
räkning, i syfte att tjäna krigföringen eller för vissa angivna andra
med krigsförhållandena sammanhängande syften.

Syftet med bestämmelsen är enligt en vid konferensen lämnad förklaring
tvafaldigt. brämst är avsikten att meddela en amnesti för del med viss officiell
sanktion verkställda varumärkesintrånget. I andra hand åsyftas att fastsiå,
att vad som härutinnan kan ha skett ej skall för framtiden minska märkeshavarens
rätt. Detta har betydelse för sådana länder, där märkesrätten
kan gå förlorad genom att märket användes av annan än den berättigade.

Ur sistnämnda synpunkt torde bestämmelsen knappast ha någon betydelse
för inre svenska förhållanden. Vad åter gäller amnestisynpunkten, har väl
knappast införsel här skett under sådana förhållanden, som avses i bestämmelsen.
Och oavsett detta torde ej här finnas någon önskan att avvika från
vanliga regler om varumärkesintrång. Någon lagstiftning synes alltså ej påkallad
på grund av denna bestämmelse, som väl å andra sidan knappast är
till större olägenhet för det svenska näringslivet, även om den kanske stundom
kan vara till nackdel för svenska varumärkeshavare utomlands.

I det andra slutprotokollet, som betecknas tilläggsslutprotokoll, förklaras
bestämmelserna i punkt I av första slutprotokollet äga analogisk tillämpning
i fråga om patent, saframt införseln ägt rum å de allierade och associerade
nationernas område eller till ett land i fiendskap med dem, under krigstiden.

Denna bestämmelse, som ger viss amnesti för begånget patentintrång, tillkom
pa särskild framställning från observatören från Förenta staterna vid
konferensen. Dennes uttalande, att en sådan bestämmelse kunde underlätta
för detta land att biträda överenskommelsen, torde främst ha bidragit till att
bestämmelsen kom till. I sak torde nämligen hos många delegationer ha funnits
en negativ inställning till ifrågavarande bestämmelse.

Som bestämmelsen slutligen utformats, är det klart, att den ej avser vad
som skett i ett neutralt land som Sverige. I det avseendet har den alltså ej
alls betydelse för vårt land. Däremot kunna svenska patenthavare utomlands
fa olägenhet av den avsedda amnestin.

. -^^gon åtgärd från svensk sida synes därför ej påkallad med anledning av
tilläggsslutprotokollet.

Stockholm den 20 mars 1947.

ÅKE v. ZWEIGBERGK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

59

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om återställande i Tissa fall av rätt till patent, mönster och varumärke

m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Återupptagande av ansökning och återupprättande av skgddsrätt m. m.

1 §■

Har en före den 30 juni 1947 gjord ansökning om patent eller om registrering
av mönster eller varumärke eller om förnyelse av varumärkesregistrering
förklarats förfallen eller avslagits genom beslut, som vunnit laga kraft i
anledning av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,
8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om
skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens
beslut, äge sökanden eller hans rättsinnehavare, om den
frist som skolat iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30
juni 1948, genom att senast den 30 juni 1948 fullgöra vad för ärendets fullföljande
erfordrats få ansökningen återupptagen.

Vad ovan stadgats skall jämväl gälla före den 30 juni 1947 gjord patentansökning,
som avförts enligt 5 § andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen
angående patent, därest i nämnda lagrum stadgad tid för återupplivning
gått till ända, eller som avförts enligt 7 § fjärde stycket förordningen
angående patent.

2 §•

Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.

Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,
som skett efter det patentansökning avförts, förklarats förfallen eller avslagits
men innan den återupptagits.

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen avförts, förklarats
förfallen eller avslagits men före den 1 januari 1947 och innan vad
som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där
vidtagit väsentliga åtgärder.

Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning
å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning
om sådan registrering.

3 §.

Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit
på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omför -

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 292.

mäles i 11 § förordningen angaende patent, eller har skydd för registrerat
varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya
registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den tidigare
patent- eller varumärkeshavaren eller dennes rättsinnehavare få skyddsrätten
återupprättad genom att senast den 30 juni 1948, i fråga om patent såframt
den ursprungliga giltighetstiden icke gått till ända, inkomma med den eller
de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning erläggas
samt, därest fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra vad
tidigare skolat iakttagas.

Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,
om den tidigare innehavaren av tilläggspatentet eller dennes rättsinnehavare
senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran
härom.

4 §.

Patent eller varumärkesregistrering, som återupprättas, skall i fråga om
skyddstiden och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så
anses, som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid varumärkesförnyelse
skall anses ha skett vid utgången av den föregående registreringsperioden.

Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, då åtgärd för
återupprättande sker, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,
som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande
sker, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början, sådan denna
nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i 11 § förordningen angående
patent stadgas.

5 §■

Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga
tillämpning a utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan
det återupprättats.

Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter
det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras
för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den
patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.

6 §.

Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande
av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i
allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande
av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen
angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen
blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.

Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av
ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skall rättsägaren
återfå enligt 1 eller 3 § erlagda avgifter.

7 §.

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

61

tre år, som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av
sådan talan aldrig anses uppnådd före den 30 .juni 1949.

8 §.

Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning
av svensk medborgare och skyddsrätt, som innehaves eller, då skyddsrätten
förföll, innehades av svensk medborgare.

Konungen äger förordna, att nämnda bestämmelser skola gälla till förmån
för medborgare i främmande stat. Sådant förordnande må endast meddelas
under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda skäl därtill föranleda,
varvid i förordnandet må å ena sidan vidtagas begränsningar i förmånerna
och uppställas villkor för desamma samt å andra sidan de i 1 och
3 §§ fastställda sluttiderna utsträckas med högst sex månader.

Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett
verkligt industri- eller handelsföretag.

Förlängning av prioriietstid.

9 §.

Konungen äger förordna, att för ansökningar om patent eller om registrering
av mönster eller varumärke skall, där skydd tidigare sökts i viss främmande
stat, den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1)
förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst sex månader,
som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt 16 § 5)
lagen om skydd för varumärken, förlängas till den 31 december 1947, såframt
den ordinära prioritetstiden ej gått till ända den 1 september 1939 och börjat
löpa före den 1 januari 1947 samt sökanden hos patent- eller registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan prioritet inom tid och
på sätt, som av Konungen bestämts i förordnande, vilket med stöd av ovannämnda
lagrum gäller i förhållande till den främmande staten.

10 §.

I fråga om skyddsrätt, för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i
anspråk, skall den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående
patent eller 11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja
med utgången av den ordinära prioritetstiden.

Patent, som meddelats på grund av ansökning, för vilken förlängd prioritetstid
enligt 9 § tagits i anspråk, vare ej gällande mot den som, innan denna
ansökning inkommit och före den 1 januari 1946, här i riket i god tro sökt
patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare, även om han
icke före förstnämnda patentansökning varit i utövning av den patenterade
uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit väsentliga åtgärder,
därest dylik utövning försvårats genom utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.

11 §•

Förordnande enligt 9 § må endast meddelas under förutsättning av ömsesidighet
eller om eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, varvid i
förordnandet må å ena sidan vidtagas begränsningar i förmånerna och uppställas
villkor för desamma samt å andra sidan den i 9 § fastställda sluttiden
utsträckas med högst sex månader.

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 292.

Allmänna bestämmelser.

12 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas
av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

.. H.?r återupptagande av patentansökning, återupprättande av patent eller
förlängning av prioritetstid sökts enligt föreskrifterna i förordnande utfärdat
med stöd av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. in., och har ärendet
ej slutligen avgjorts före nya lagens ikraftträdande, skall ärendet i fortsättningen
handläggas enligt de i denna lag givna reglerna.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 292.

63

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 maj
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 12 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 2 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om återställande i vissa fall av
rätt till patent, mönster och varumärke m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
S. Edling.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att bestämmelserna i 11 §
lämpligen borde inarbetas i 9 §.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 292.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 2 maj
1947 till lagrådet remitterade förslaget till lag om återställande i vissa fall
av rätt till patent, mönster och varumärke m. m.

Med förmälan att lagrådet mot förslaget framställt allenast en erinran av
formell natur, vilken syntes böra iakttagas, samt under åberopande av vad
föredraganden anfört till statsrådsprotokollet den 2 maj 1947 hemställer
föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels äska riksdagens
godkännande av den i nämnda statsrådsprotokoll omförmälda internationella
överenskommelsen rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra
världskriget, jämte slutprotokoll dels ock — med återkallande av den till
riksdagen avlåtna propositionen nr 35 med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m. — jämlikt § 87 regeringsformen
föreslå riksdagen att antaga förstnämnda lagförslag med den av lagrådet
förordade jämte vissa andra redaktionella jämkningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471319