Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
1
Nr 274.
Kungl. Mcij-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården; given Stockholms slott
den 9 maj 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Bihang lill riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 274.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
Förslag
till
Lag
angående upphävande av 61 § 2 inom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall upphöra att gälla med utgången av år 1947.
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms
slott den 9 maj 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
statsrådet Mossberg fråga angående ändrade bestämmelser om hemsändande
av utlänning, som faller fattigvården till last, samt anför därvid följande.
Inledning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1946 tillkallade
jag samma dag ordföranden i statens utlänningskommission Nils Hagelin
att såsom sakkunnig inom socialdepartementet verkställa översyn av statens
utlänningskommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet och
organisation, vilken översyn skulle syfta till att skapa en efter fredsmässiga
förhållanden anpassad ordning för handläggningen av de frågor, som hittills
ankommit på nämnda organ.
Utredningsmannen har i anslutning till av honom framlagda förslag om
inrättande av ett centralt ämbetsverk för utlänningsärendenas handläggning
samt om omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions sociala
verksamhet och successiv reducering av statens flyktingsnämnds uppgifter i
en särskild promemoria av den 11 februari 1947 till behandling upptagit
fråga om upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om
utlännings hemsändande. Vid utredningen härom har direktören i svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, förutvarande borgmästaren Eric Wahlberg,
biträtt som expert.
över nämnda promemoria ha yttranden avgivits av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna samt av statens utlänningskommission, statens flyktingsnämnd,
utlänningsnämnden, socialstyrelsen, kammarrätten, socialvårdskommittén,
svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har meddelat, att förbundet
icke haft möjlighet att inom den fastställda tiden avgiva något utlåtande,
men har framhållit, att dess verkställande ledamot och direktör deltagit i
utarbetandet av den ifrågavarande promemorian. Därjämte ha yttranden överlämnats
av överståthållarämbetet från Stockholms stads fattigvårds- och
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
barnavårdsnämnder, av länsstyrelsen i Uppsala län från socialvårdschefen i
Uppsala stad samt av länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Norrbottens
län från statens fattigvårds- och harnavårdskonsulent i respektive 5:e,
9:e och 13 :e distriktet.
Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende, därvid jag erinrar att de av
utredningsmannen i övrigt framlagda förslagen behandlats i en förut denna
dag beslutad proposition angående anslag till statens utlänningskommission
m. m. med undantag för vissa frågor om ändringar i utlänningslagstiftningen,
vilka likaledes förut i dag anmälts av chefen för justitiedepartementet.
Gällande rätt.
Jämlikt 60 § 1 mom. fattigvårdslagen erhåller fattigvårdssamhälle gottgörelse
av staten för fattigvård, som enligt 1 § nämnda lag lämnats någon,
vilken icke är svensk medborgare. Enligt 3 mom. i förstnämnda paragraf
utgår dock gottgörelse allenast om ersättning för fattigvården ej kan uttagas
hos enskild person. Ansökning om gottgörelse av staten skall enligt
61 § 1 mom. fattigvårdslagen göras hos länsstyrelsen för varje år i regel under
loppet av februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället
utgivits. Sedan länsstyrelsen granskat de ansökningar, som inkommit,
samt eventuellt införskaffat kompletterande utredning, meddelar länsstyrelsen
före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av ansökningarna.
För att fattigvårdssamhälle skall erhålla gottgörelse av staten för fattigvård,
som enligt 1 § fattigvårdslagen lämnats utlänning, kräves ytterligare,
att fattigvårdsstyrelsen inom fjorton dagar efter den dag, då fattigvården
börjat utgå, hos länsstyrelsen gör framställning om den nödställdes hemsändande.
Bestämmelse härom finnes i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen. Viss
angiven utredning skall bifogas. Försiltes nyssnämnda tid, skall rätt till ersättning
för fattigvård, som utgivits mer än fjorton dagar före det ansökning
gjorts hos länsstyrelsen, anses förfallen. I fall, där det icke enligt särskilda
bestämmelser tillkommer länsstyrelsen att avgöra hemsändningsfrågan,
skall densamma underställas Kungl. Maj ds prövning.
Jämlikt 61 § 3 mom. fattigvårdslagen äger Kungl. Maj:t, under förutsättning
av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande makt om
behandlingen av dess undersåtar här i riket i fattigvårdshänseende och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Med stöd av detta stadgande och
ett motsvarande stadgande (66 §) i lagen om samhällets barnavård ingick
Sverige den 25 oktober 1928 den nu gällande fattigvårdskonventionen med
Danmark, Finland och Norge. Denna konvention, som i vissa hänseenden
innehåller bestämmelser, vilka avvika från de regler som eljest äro meddelade
på här ifrågavarande område, kommer att beröras i det följande.
Av 63 § lagen om samhällets barnavård m. m. framgår, att om kommun
haft utgift för vård av omhändertaget barn, som icke är svensk medborgare
kommunen erhåller gottgörelse av staten, därest ersättning för vården icke
kan uttagas hos enskild person. Detsamma gäller beträffande utgift, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
5
kommun haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med
stöd av 22 § d) barnavårdslagen. Beträffande de åtgärder kommunen har
att vidtaga för erhållande av nu nämnd gottgörelse innehåller 65 § nämnda
lag en hänvisning till nyss återgivna bestämmelser i fattigvårdslagen. Vad
där sagts om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamliälle skall här gälla barnavårdsnämnd
och kommun.
Av det anförda framgår, att — om man bortser från de särskilda bestämmelser,
som på grund av 1928 års fattigvårdskonvention gälla beträffande
gottgörelse till fattigvårdssamhälle eller kommun för utgift, som samhället
haft för fattigvård åt eller samhällsvård jämlikt barnavårdslagen av
dansk, finsk eller norsk medborgare eller av person, som enligt konventionen
skall likställas med sådan medborgare — enligt såväl fattigvårdslagen som
barnavårdslagen framställning om utlännings hemsändning är en förutsättning
för att fattigvårdssamhälle eller kommun skall erhålla gottgörelse av
staten för utgift, som samhället haft i form av fattigvård åt utlänningen eller
för hans omhändertagande jämlikt barnavårdslagen.
Bestämmelser angående länsstyrelsernas behandling av inkomna framställningar
om utlännings hemsändande äro meddelade i kungörelsen den 23 februari
1934 (nr 33) angående handläggning av ärenden om hemsändande av
vissa nödställda utlänningar. Enligt kungörelsen, som icke äger tillämpning å
fall, som beröras av 1928 års fattigvårdskonvention, skall länsstyrelse omedelbart
granska de inkomna framställningarna och därtill hörande handlingar
samt efter införskaffande av den ytterligare utredning, som för hemsändningsfrågans
prövning till äventyrs må vara erforderlig, upptaga ärendet till behandling.
Härvid skall iakttagas, att i regel hemsändning icke hör äga rum,
om densamma skulle medföra, att nära anhöriga skiljas från varandra, om
den nödställde nått en framskriden ålder och länge vistats i landet, om nödställd
är änka eller frånskild hustru och vid äktenskapets ingående var
svensk medborgare, om hemsändning icke kan företagas utan men för den
nödställdes hälsa eller om eljest humanitära skäl tala emot hemsändningen.
Finner länsstyrelse vid prövning av samtliga föreliggande omständighetei’,
att hemsändning ej hör äga rum, äger länsstyx-elsen att meddela beslut i
ärendet. I motsatt fall har länsstyrelsen att underställa hemsändningsfrågan
Kungl. Maj :ts prövning.
1928 års fattigvårdskonvention bygger på principen, alt medborgai-e i Danmark,
Finland, Norge eller Sverige, som under vistelse i ett av de andra nordiska
länderna kommer i nödställd belägenhet, skall av vistelselandet erhålla
fattigvård på samma sätt och enligt samma i-egler som landets egna medborgare.
Med medboi''gare i ett av länderna likställes den, som tidigare varit
medborgare i landet och icke förvärvat medborgarrätt i annat land, ävensom
den, som är medborgare i landet och som utan att förlora denna medborgarrätt
blir medborgare i ett annat land. Såsom fattigvård räknas enligt
konventionen även utgift för barn, som i Sverige omhändertagits för samhällsvård
jämlikt bamavårdslagen. År den lämnade fattigvården stadigvaxande,
äger vistelselandet i regel påfordra, att den nödställde mottages i
6
Kangl. Maj:ts proposition nr 274.
hemlandet eller att ersättning utgives för fattigvården. År fattigvården tillfällig,
kan endast ersättning ifrågakomma, med mindre den nödställde själv
gör framställning om att bliva hemsänd. I några i konventionen angivna
fall, där den nödställde har stark anknytning till vistelselandet, äger landet
i fråga icke påfordra utlänningens hemsändande och i en del av fallen
icke heller ersättning för den lämnade vården. Även om enligt nämnda
regler hinder icke föreligger för den nödställdes hemsändning, skall
det likväl alltid tagas i övervägande, huruvida de föreliggande omständigheterna
tala för att hemsändning ej bör äga rum och att ersättning i stället bör
utgå. Därest sådana omständigheter äro för handen, skall genom överenskommelse
mellan länderna i varje särskilt fall bestämmas, om ersättning
skall träda i stället för hemsändning. Vid avgörandet härav skola humanitära
hänsyn i första rummet vinna beaktande. I regel bör hemsändning undvikas
och ersättning träda i stället, om hemsändning skulle medföra, att nära anhöriga
skiljas från varandra, om den nödställde nått en framskriden ålder
och länge vistats i landet eller om hemsändning icke kan företagas utan men
för den nödställdes hälsa. Vill vistelselandet i anledning av lämnad fattigvård
hemsända den nödställde eller påfordra ersättning för fattigvården,
skall skriftlig framställning därom göras hos hemlandet. Framställningen
skall i Sverige göras av vederbörande länsstyrelse samt insändas till motsvarande
myndighet i hemlandet, inom vars område den nödställde kan antagas
äga hemortsrätt. Därest under skriftväxlingen mellan myndigheterna sådant
skulle visa sig önskvärt, kan ärendet hänskjutas till behandling å diplomatisk
väg. Vad angår ersättningsfrågorna skall här endast nämnas, att för varje
kalenderår skall före utgången av påföljande år uppgörelse äga rum mellan
de fördragsslutande länderna rörande ersättning, som skall lämnas enligt
konventionen. Konventionen innehåller slutligen bland annat en bestämmelse
om att densamma icke medför någon inskränkning i de fördragsslutande
ländernas rätt att fritt tillämpa där gällande allmänna bestämmelser om utlännings
rätt att vistas i vederbörande land Tillämpningen av sistnämnda
bestämmelser får dock icke ske på sådant sätt, att konventionen kringgås.
Med anledning av 1928 års fattigvårdskonvention har den 24 november
1928 utfärdats en kungörelse (nr 447) med bestämmelser i anledning av konventionen.
I kungörelsen stadgas bland annat, att om dansk, finsk eller norsk
medborgare eller därmed enligt konventionen likställd person erhållit fattigvård
här i riket, vare sig enligt 1 eller 2 § fattigvårdslagen, eller här omhändertagits
för samhällsvård jämlikt barnavårdslagen, det åligger vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd att inom fjorton dagar efter
den dag, då fattigvården började utgå eller omhändertagandet skedde, till
länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Har anmälan icke inkommit till
länsstyrelsen inom nämnda tid, skall vad i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen finnes
stadgat om förlust av rätt till ersättning av staten för vård, som lämnats
mer än fjorton dagar före det där avsedd framställning gjorts hos länsstyrelsen
äga tillämpning. Sedan länsstyrelsen införskaffat till äventyrs erforderliga
ytterligare upplysningar, skall länsstyrelsen taga under omprövning,
Kungi. Maj.ts proposition nr 274.
7
huruvida framställning bör göras till det andra landet om hemsändning eller
ersättning. Finnes dylik framställning påkallad av föreliggande förhållanden,
skall länsstyrelsen så snart ske kan vidtaga i konventionen föreskrivna åtgärder.
Kungörelsen innehåller vidare bland annat föreskrift, att fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd, som i de av konventionen berörda fallen vill
erhålla ersättning av staten för lämnad fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen
eller för omhändertagande för samhällsvård, har att för varje år före februari
månads utgång det påföljande året inkomma med ansökning härom
till länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen
och som från länsstyrelsen erhållit underrättelse att överenskommelse
träffats med hemlandet om vårdtagarens hemsändande eller om ersättning
för vården, har att, för utbekommande av den ersättning, vartill
rätt kan finnas enligt konventionen, inom februari månad året efter det, då
styrelsen erhållit dylikt meddelande, till länsstyrelsen insända förteckningar
å de belopp, för vilka gottgörelse begäres. Nu nämnda ansökningar och förteckningar
överlämnas av länsstyrelserna till socialdepartementet för vidare
behandling.
Ett med hemsändningsförfarandet enligt fattigvårdslagen i viss mån parallellt
system för prövning av utlännings rätt att vistas i riket är reglerat i
utlänningslagstiftningen. I 1945 års utlänningslag föreskrives, att utlänning
icke må uppehålla sig i Sverige utöver viss tid utan att innehava av den centrala
utlänningsmyndigheten meddelat uppehållstillstånd. Utlänningslagen
saknar närmare föreskrifter angående de riktlinjer, som den centrala utlänningsmyndigheten
skall följa vid prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd.
Det enda direkta lagstadgande i ämnet som finnes är en bestämmelse
i 10 § i lagen, att vid bedömande av fråga om uppehållstillstånd skälig hänsyn
skall tagas till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt
till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket. Därjämte
kunna vissa slutsatser dragas av en del bestämmelser i lagen, vilka
bereda utlänning skydd mot att direkt eller indirekt bliva återsänd till land,
varifrån han av politiska orsaker flytt. Därutöver kan ledning hämtas av
uttalanden i förarbetena till utlänningslagstiftningen.
Utlänningslagen innehåller vidare föreskrifter om utlännings avlägsnande
ur riket. Flera olika former härför (avvisning, förpassning, utvisning) regleras
i lagen. Bland dessa är i detta sammanhang allenast förpassningsinstitutet
av intresse.
Förpassningsbeslut är ett förordnande, att utlänning ofördröjligen eller
inom viss tid skall avresa från Sverige vid äventyr att han, därest han ej
avreser, skall förpassas ur riket. Förpassningsbeslut meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten och kan fogas till ett beslut, varigenom utlännings
ansökan om uppehållstillstånd avslås. Förpassningsbeslut kan även
meddelas utan samband med ansökan om uppehållstillstånd, nämligen om
utlänning saknar föreskriven legitimationshandling eller kvarbliver här eller
utgången av den tid han äger vistas i landet. Då särskilda skäl därtill
äro, kan förpassningsbeslut även meddelas beträffande utlänning, som i an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
nät avseende uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen
eller med stöd därav blivit föreskrivet eller som mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,
varom är stadgat i utlänningsförfattningarna. Innan den centrala
utlänningsmyndigheten meddelar förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas
av utlänningsnämnden, där ej ärendet är av synnerligen brådskande
natur eller sådant utresebeslut, som avses i 8 § utlänningslagen, tidigare meddelats.
Över meddelat förpassningsbeslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t,
där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande
mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden.
Har förpassningsbeslutet föregåtts av utresebeslut, äger utlänningen icke
i något fall klaga över förpassningsbeslutet.
Utredningsmannens förslag.
Utredningsmannen har i fråga om hemsändningsärenden, som
icke beröras av 1928 års fattig vårds konvention, förordat
att det nuvarande hemsändningsinstitutet avskaffas och att det i stället
överlämnas åt den centrala utlänningsmyndigheten att i samband med prövning
av ansökan om uppehållstillstånd eller förlängt dylikt tillstånd avgöra,
huruvida det förhållandet att utlänning erhållit fattigvård eller omhändertagits
jämlikt barnavårdslagen skall, ensamt eller tillsammans med andra
omständigheter, föranleda, att vederbörande vägras uppehållstillstånd och
eventuellt förelägges att vid äventyr av förpassning lämna riket inom i beslutet
angiven tid.
I motiveringen till detta förslag har utredningsmannen hänvisat till den
dualism i prövningen av utlännings rätt att vistas här i riket som för närvarande
råder genom att såväl den centrala utlänningsmyndigheten som länsstyrelserna
i första hand pröva frågan och därvid bedöma denna ur delvis
olika synpunkter. Rörande uppkomsten av denna dualism i prövningsförfarandet
har utredningsmannen anfört följande.
Den nuvarande dualismen har sin grund i historiska förhållanden i det att
hemsändningsinstitutet tillskapades vid en tidpunkt, då någon utlänningslagstiftning
i nuvarande bemärkelse icke fanns i vårt land. Sveriges första egentliga
utlänningslag stiftades år 1927, medan hemsändningsinstitutet funnits
icke blott sedan tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag utan går tillbaka till
1871 års förordning angående fattigvården. Att någon ändring icke tidigare
gjorts i det nuvarande systemet torde bero därpå, att utlänningslagstiftningen
hittills varit tidsbegränsad och frågan om utlänningskontrollens organisation
endast erhållit provisorisk lösning. Förhoppningar hava förefunnits att
förhållandena i världen i en snar framtid åter skulle bliva sådana, att en utlänningskontroll
icke längre vore erforderlig. Man synes emellertid numera
nödsakad räkna med att det föreligger behov av en dylik kontroll under så
lång tid framåt som kan överskådas. Först i en avlägsen framtid, då ett fullständigt
fritt folkutbyte och en allmän ekonomisk och social gemenskap vunnits,
torde utlänningskontrollen bliva obehövlig. Då läget är sådant och förslag
framlagts om inrättande av ett centralt ämbetsverk för handläggning av
utlänningsärenden synes tiden mogen för ett överförande av hemsändningsfrågoma
till den centrala utlänningsmyndigheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
9
Utredningsmannen har vidare anfört följande.
Hemsändningsförfarandet har till syfte att befria staten från vidare utgilter
för fattigvård och barnavård åt utlänningar. Såsom framgår av innehållet
i 1934 års kungörelse angående handläggning av ärenden om hemsändande
av vissa nödställda utlänningar hemsändes emellertid icke utlänning i varje
fall, då utgifter uppstått för statsverket genom att personen i fråga erhållit
fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen. Länsstyrelsen
företager en prövning av frågan om humanitära skäl tala emot hemsändningen.
Då humanitära skäl så gott som alltid tala mer eller mindre starkt
emot det ingrepp i den personliga integriteten, som ett hemsändande utgör,
måste i varje hemsändningsärende statens ekonomiska intresse av utlänningens
hemsändande vägas emot de humanitära skäl, som tala tör att utlänningen
bör tillåtas kvarstanna i landet. Vid denna avvägning är det givetvis av betydelse,
om hjälpbehovet varit tillfälligt eller måste anses mer eller mindre
stadigvarande. Ju mer stadigvarande hjälpbehovet är, desto starkare måste
de humanitära skälen vara för att utlänningen skall få stanna kvar. Bland de
synpunkter, till vilka hänsyn måste tagas men som icke direkt framgå av
den exemplifierade uppräkningen, bör särskilt framhållas asylrätlssynpunkten.
Det torde icke kunna ifrågakomma att hemsända en politisk flykting till
det land, varifrån han flytt, icke ens om han måste anses vara i behov avhjälp
under hela sin återstående livstid. En dylik åtgärd skulle stå i strid
med allmänna rättsgrundsatser. Enligt vad utredningen inhämtat komma
länsstyrelserna vid prövningen av gjorda hemsändningsframställningar i flertalet
fall till det resultatet, att av humanitära skäl hemsändning icke bör äga
rum. Då i dylika fall länsstyrelserna själva äga meddela beslut, underställas
hemsändningsfrågorna endast i ett förhållandevis fåtal fall Kungl. Maj:ts
prövning.
Vid prövningen av uppehållstillståndsärenden har den centrala utlänningsmyndigheten
att taga hänsyn till olika synpunkter. För närvarande träda
närmast arbetsmarknadssynpunkter i förgrunden. Vid sidan av dessa tillmätas
ordnings- och säkerhetssynpunkter stor betydelse. Kriminella och asociala
samt andra icke önskvärda utlänningar avlägsnas ur landet, såvitt möjlighet
därtill erbjuder sig. Vid avgörandet av om en utlänning skall få stanna i Sverige
eller ej måste hänsyn vidare tagas till vårt lands förhållande till andra
stater. Därest utlänning icke kan åberopa politiskt flyktingskap, tillätes han
i allmänhet icke att kvarstanna härstädes, därest hemlandet önskar att han
skall återvända och låter detta komma till uttryck genom vägran att utställa
pass för honom eller att förlänga passets giltighetstid. Å andra sidan kunna
gjorda åtaganden i förhållande till andra stater eller internationella organisationer
medföra förpliktelse för oss att under kortare eller längre tid hysa vissa
utlänningar i landet. Såsom exempel härpå kan nämnas, alt Sverige år
1945 mottog av de allierade befriade koncentrationslägerfångar från Tyskland.
I ett stort antal uppehållstillståndsärenden har den centrala utlänningsmyndigheten,
särskilt under de senast gångna åren, måst taga ställning till
frågan om utlännings asylrätt. Mycket stor vikt lägges vidare vid de humanitära
synpunkter, som kunna göra sig gällande i de enskilda ärendena. Hänsyn
tages sålunda exempelvis till vederbörande utlännings hälsotillstånd och
till hans anknytning till Sverige genom tidigare svenskt medborgarskap eller
långvarig vistelse här eller genom giftermåls- eller släktskapsförbindelser.
Under nuvarande förhållanden i Europa anses hänsyn även böra tagas till
livsmedels- och bostadsläget i utlänningens hemland. Befolkningspolitiska
synpunkter och bostadssynpunkter spela också en roll vid handläggningen av
uppehållstillståndsärenden.
I den mån upplysningar föreligga om alt utlänning åtnjutit understöd av
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
det allmänna, inverkar även denna omständighet på uppehållstillståndsfrågan.
Upplysningar av nämnda slag får den centrala utlänningsmyndigheten i
en del fall genom företagen polisutredning och i andra fall genom uppgifter
från statens flyktingsnämnd, med vilken nära kontakt upprätthålles. Sammanfattningsvis
kan sägas, att den centrala utlänningsmyndigheten bedömer
varje uppehållstillståndsärende individuellt och därvid tager hänsyn till
samtliga i det enskilda ärendet föreliggande omständigheter.
Av det övriga framgår, att den centrala utlänningsmyndigheten vid prövningen
av ansökningar om uppehållstillstånd tager hänsyn till de humanitära
synpunkter, som skola beaktas i hemsändningsärendena, och även till de
samhällsekonomiska synpunkterna, därest upplysning erhållits om att vederbörande
åtnjutit understöd. Utlänningsmyndigheten har emellertid att se frågan
om en utlännings kvarstannande i riket ur en vidare synvinkel, i det att
även andra skäl än de samhällsekonomiska och humanitära komma under
bedömande.
Beträffande de praktiska konsekvenserna av att beslut om överlämnande
till den centrala utlänningsmyndigheten att ensam pröva frågan huruvida
utlänning, som åtnjutit fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen
och därigenom förorsakat det allmänna utgifter, skall få kvarstanna i
landet har utredningsmannen anfört följande.
Gentemot en dylik anordning kan knappast med fog invändas, att den
skulle fördröja ett eventuellt hemsändande och på så sätt förorsaka statsverket
onödiga kostnader. Med den praxis, som för närvarande tillämpas beträffande
längden av beviljade uppehållstillstånd, kan man nämligen i flertalet
fall räkna med att ett beslut av den centrala utlänningsmyndigheten om utlännings
avlägsnande ur landet, därest dylikt beslut anses böra meddelas,
kommer att föreligga lika snabbt som ett hemsändningsbeslut av Kungl.
Maj:t. Upphäves hemsändningsinstitutet i fattigvårdslagen och överlämnas
det åt den centrala utlänningsmyndigheten att ensam avgöra frågan om utlännings
avlägsnande ur landet på grund av meddelad fattig- eller barnavård,
vinnes, förutom ett avlägsnande av den nuvarande dualismen, den fördelen
att länsstyrelsernas arbetsbörda i fattigvårds- och barnavårdsärenden i icke
obetydlig grad minskas. För den centrala utlänningsmyndighetens del däremot
blir det endast fråga om ett obetydligt merarbete, som icke ökar personalbehovet.
Ärendena äro nämligen avsedda att aktualiseras först då frågan
om förlängt uppehållstillstånd för utlänningen ändock blir föremål för
en allsidig prövning.
Såsom ett särskilt skäl för en ändring av det gällande systemet rörande
hemsändande av utlänning enligt fattigvårdslagens föreskrifter har utredningsmannen
angivit den väsentliga ökning av antalet hemsändningsärenden,
som skulle inträda vid genomförande av det av utredningsmannen i annat
sammanhang väckta förslaget om avveckling av den speciella flyktinghjälpen.
Därjämte har åberopats önskvärdheten att undvika det stötande i att
enligt gällande föreskrifter framställning om hemsändande måste göras, även
om det är uppenbart att starka skäl tala mot att vederbörande utlänning skall
hemsändas. Utredningsmannen har i dessa hänseenden anfört följande.
Fattigvård och annan socialhjälp till utlänningar i Sverige lämnas för närvarande
icke blott i den ordning, som fattigvårdslagen och bamavårdslagen
föreskriva. Statens flyktingsnämnd har fått sig anförtrodd en omfattande
social verksamhet till lörmån för de flyktingar, som vistas i landet. Å nämn
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
den ankommer enligt kungörelsen den 12 september 1941 (nr 753) om statlig
och statsunderstödd flyktingshjälp att handlägga ärenden om bidrag av
statsmedel till enskilda sammanslutningar, vilka meddela flyktingshjälp (flyktingskommittéer),
samt om direkt understöd av statsmedel åt utlänning,
som icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté. Dessutom hava genom statens
utlänningskommissions sociala byrå flyktingar omhändertagits å läger av
olika slag, bland annat å sjukläger, ålderdomshem samt mödra- och spädbamshem.
Stora grupper av flyktingar åtnjuta flyktingshjälp i någon av ovan
angivna former. En avveckling av den speciella flyktingshjälpen och ett inordnande
av densamma under de former av socialhjälp, som komma svenska
medborgare till del, skulle medföra, att länsstyrelserna, därest någon lagändring
icke gjordes, skulle komma att få in en ström av framställningar från
fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder om utlännings hemsändande. I
mycket få fall torde emellertid en dylik åtgärd kunna ifrågakomma. Då
emellertid beslut måste fattas i anledning av varje inkommen framställning,
skulle länsstyrelsernas arbetsbelastning i hög grad ökas utan motsvarande
nytta för staten eller de enskilda. Härtill kommer att det måste anses stötande,
att fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder skulle, för erhållande
av gottgörelse av staten, vara tvungna att göra framställning om hemsändande
av personer, beträffande vilka det olta är uppenbart, alt något hemsändande
icke kan ifrågakomma. Vid eu avveckling av de nuvarande formerna
för flyktingshjälp synes därför i allt fall anledning föreligga att
befria länsstyrelserna och Kungl. Maj:t från den nuvarande handläggningen
av hemsändningsfrågor.
Under åberopande av det anförda har utredningsmannen, såsom inledningsvis
nämnts, föreslagit att hemsändningsinstitutet i fattigvårds- och barnavårdslagen
avskaffas och att det i stället överlämnas åt den föreslagna
utlänningsstyrelsen att i samband med prövning av ansökan om uppehållstillstånd
eller förlängt dylikt tillstånd avgöra, huruvida det förhållandet att
utlänning erhållit fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen
skall, ensamt eller tillsammans med andra omständigheter, föranleda, att
vederbörande vägras uppehållstillstånd och eventuellt förelägges att vid
äventyr av förpassning lämna riket inom i beslutet angiven tid. Rörande
handläggningen av ärendena efter en dylik omläggning av prövningsförfarandet
har utredningsmannen anfört följande.
För att den centrala utlänningsmyndigheten skall få kännedom om fattigvård.
som lämnats utlänning, och om utlännings omhändertagande jämlikt
barnavårdslagen torde det böra föreskrivas skyldighet för fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd att i förevarande fall göra anmälan till nämnda myndighet.
Behov av dylik anmälan synes emellertid föreligga allenast då fattigvården
eller omhändertagandet icke kan anses vara av enbart tillfällig natur,
Bestämmelse i ämnet synes lämpligen böra intagas i utlänningskungörelsen.
För att de berörda kommunala myndigheternas uppmärksamhet med säkerhet
skall bliva riktad på stadgandet i fråga, synes ett påpekande om anmälningsskyldigheten
böra göras i den av socialstyrelsen utgivna publikationen
Råd och anvisningar i socialvårdsärenden, vilken bland annat distribueras
till samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. Då man under
sådana förhållanden torde kunna antaga, att fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder
i allmänhet komma att göra föreskriven anmälan till den
centrala utlänningsmyndigheten, synes bevis om gjord anmälan icke behöva
uppställas såsom formell förutsättning för att fattigvårdssamhälle och kom
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
mun skola erhålla gottgörelse av staten för utgifter för fattigvård åt utlänning
enligt 1 § fattigvårdslagen eller för utlännings omhändertagande jämlikt
barnavårdslagen. Skulle mot förmodan någon fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd
underlåta att göra anmälan, kan det antagas, att den centrala
utlänningsmyndigheten, i varje fall om fallet är mera uppseendeväckande,
erhåller meddelande härom av den lokala polismyndigheten, som har att
avgiva yttrande över ansökningar om uppehållstillstånd. Ett bibehållande av
nämnda förutsättning för gottgörelse skulle medföra, dels att de kommunala
hjälporganen skulle bliva tvungna att göra anmälan även vid hjälp av enbart
tillfällig natur, vilket för bedömandet av frågan om utlänning skall få vistas
härstädes eller icke måste anses opåkallat, och dels att länsstyrelse i varje
gottgörelseärende skulle behöva kontrollera, att anmälan blivit gjord. En sådan
kontroll torde emellertid påfordra endera att anmälan insändes jämväl
till vederbörande länsstyrelse eller att länsstyrelsen från den centrala’ utlänningsmyndigheten
införskaffar uppgift om gjord anmälan. Vare sig man
väljer det ena eller det andra av dessa förfaringssätt, skulle för de berörda
organen uppkomma ett betydande merarbete, som knappast skulle stå i proportion
till vad man härigenom skulle kunna vinna.
I anslutning till det anförda har utredningsmannen föreslagit upphävande
av det nuvarande 2 mom. i 61 § fattigvårdslagen och en redaktionell ändring
av 3 mom. i nämnda paragraf och av 66 § i lagen om samhällets barnavård
m. m. av innebörd att i dessa stadganden skulle inflyta en föreskrift om rätt
för Kungl. Maj:t att med främmande makt träffa överenskommelse om hemsändande
av utlänning.
Beträffande h emsändningsärenden enligt. 1928 års fattigvårds
konvention har utredningsmannen förordat, att annan
ändring icke nu vidtages än ett upphävande av stadgandet i konventionskungörelsen,
att om i kungöreisen föreskriven anmälan till länsstyrelsen
icke inkommit i rätt tid, vederbörande fattigvårdssamhälle skall gå förlustig
rätten till ersättning av staten för vård, som lämnats mer än fjorton dagar
före det anmälningen gjorts. Utredningsmannen har härom uttalat, att det icke
synes lämpligt, att konvenlionskungörelsen innehåller strängare förutsättningar
än de i allmänhet gällande för att gottgörelse av staten skall utgå
för vård åt utlänning. Några större förluster för statsverket anser utredningsmannen
icke behöva befaras genom upphävande av det ifrågavarande stadgandet.
Rörande bibehållandet i övrigt av konventionsföreskrifterna har utredningsmannen
anfört följande.
Rent principiellt skulle det givetvis vara mest riktigt att överflytta samtliga
hemsändningsfrågor på utlänningsstyrelsen. Detta synes emellertid icke
lämpligt beträffande sådana hemsändningsärenden, som regleras av 1928 års
fattigvårdskonvention och den därtill sig anslutande kungörelsen den 24 november
samma år. I fall, då konventionen är tillämplig, kan Sverige icke ensidigt
besluta om hemsändning, utan överenskommelse förutsättes med det
andra landet för dylik åtgärds vidtagande. Ersättnings- och hemsändningsfrågorna
äro sammankopplade. Då det icke synes vara skäl att överflytta
handläggningen av ersättningsfrågorna på den centrala utlänningsmyndigheten,
synes det icke kunnat ifrågakomma att göra en överflyttning av hemsändningsfrågorna.
Härtill kommer, att det direkt i konventionen utsäges,
13
Kungl. May.ts proposition nr 274.
att det ankommer på länsstyrelserna att hos motsvarande myndighet i det
andra landet göra framställning om att den nödställde skall hemsändas eller
ersättning utgå. Ett ändrat tillvägagångssätt skulle förutsätta en ändring av
själva konventionen.
Yttrandena.
Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden. I vissa yttranden har emellertid förordats anstånd
med förslagets genomförande tills frågan om utlänningsärendenas handläggning
slutligen avgjorts. Förslaget har helt avstyrkts av tre länsstyrelser, varjämte
i ett flertal yttranden detaljanmärkningar framställts mot förslaget.
Beträffande principfrågan om upphävandet av fattigvård
sia gens hemsändningsregler har följande anförts.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser i likhet med utredningen, att den nuvarande
ordningen för prövning av ärenden angaende nödställd utlännings hemsändande
enligt fattigvårds- och bamavårdslagarna är mindre tillfredsställande.
Länsstyrelsen har härom anfört följande.
Då frågan om sådan nödställd utlännings hemsändande icke alltid är avgjord
i och med länsstyrelsens beslut, utan annan myndighet — den centrala
utlänningsmyndigheten -— i sin tur kan pröva densamma från andra synpunkter
och på grundval därav komma till annat resultat än länsstyrelsen,
synes det länsstyrelsen rationellt, att ifrågavarande ärenden helt överflyttas
till den centrala utlänningsmyndigheten, oavsett om ett särskilt ämbetsverk
inrättas eller utlänningskommissionen tillsvidare bibehålies. Härigenom skulle
man, enligt länsstyrelsens uppfattning, icke endast åstadkomma ett förenklat
och arbetsbesparande förfarande utan även undvika det otillfredsställande i
att myndigheter, som icke äro olika instanser, fatta olika beslut i hemsändningsärenden.
Såsom i promemorian framhållits avslås i de flesta fall en framställning om
nödställd utlännings hemsändande, enär humanitära skäl däremot måste anses
föreligga. Under sådana förhållanden få de i 61 § lattigvårdslagen föreskrivna
villkoren för erhållande av gottgörelse av staten anses innebära ett
alltför omständligt formkrav, vars uppfyllande, såsom den sakkunnige framhållit,
även i många fall kan förefalla stötande för rättskänslan. Länsstyrelsen
anser därför i likhet med utredningen att sagda formella villkor för erhållande
av gottgörelse av staten icke bör i fortsättningen vidmakthållas. Den
kontroll över understöd till nödställda utlänningar, som man genom nuvarande
bestämmelser erhåller, synes länsstyrelsen lämpligen kunna ske genom
det föreslagna anmälningsförfarandet.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, alt den radande dualismen
med avseende å handläggningen av ärenden om vissa utlänningars
kvarstannande här i riket borde bringas ur världen.
Länsstyrelsen i Hallands län har ansett förslaget om upphävande av skyldigheten
för fattigvårds- och barnavårdsmyndigheter alt hos länsstyrelsen
göra framställning om hemsändning av utlänning vara synnerligen tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län bär förklarat sig instämma i utredningsmannens
uttalande, att det måste anses stötande att enligt gällande
ordning fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder för erhållande av gott
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
görelse av staten nödgas göra framställning om hemsändande av personer,
beträffande vilka det är uppenbart att något hemsändande icke kan komma
i fråga.
Att ett genomförande av de framlagda förslagen skulle medföra en avsevärd
förenkling och arbetsbesparing icke minst för länsstyrelsernas del har
betonats av länsstyrelsen i Älvsborgs lön, som även uttalat, att de intressen,
som äro avsedda att tillgodoses med den nuvarande lagstiftningen, syntes
bliva tillgodosedda även efter förslagens genomförande.
Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrkt förslaget att upphäva skyldigheten
för fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder att göra framställning
om hemsändning av vårdbehövande utlänningar, har motiverat detta
sitt ställningstagande på följande sätt.
All erfarenhet visar, att hemsändning i anledning av dylika framställningar
praktiskt taget icke förekommer, varför förslagets genomförande icke kan
väntas medföra ökade utgifter för staten. Dessutom synes det orimligt och
stötande, att hemsändning skall begäras även där sådan överhuvud taget icke
kan ifrågakomma. exempelvis beträffande statslösa. Vidare har det i en stor
förvaltning som Stockholm icke alltid kunnat undvikas, att staden genom
preskription i vissa fall gått miste om ersättning av staten, något som förefaller
särskilt oskäligt, då det varit fråga om utlänningar, vilka genom statliga
åtgärder inkommit i riket.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att hemsändning enligt
fattigvårdslagen under nuvarande förhållanden icke kan komma i fråga annat
än i enstaka undantagsfall. Länsstyrelsen har vidare anfört.
Skyldigheten för fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattigvård åt utlänning,
att göra framställning om dennes hemsändning framstår därför numera som
en tämligen meningslös formalitet. Det torde också med fog kunna göras gällande,
att även under mera normala tider frågor om hemsändning av utlänning
böra bedömas uteslutande enligt den särskilda lagstiftningen om utlännings
rätt att vistas i riket. Länsstyrelsen har därför icke något att erinra mot
de föreslagna ändringarna i fattigvårds- och bamavårdslagarna.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande.
Den i föreliggande förslag angivna ordningen för prövningen av frågan
huruvida utlänning, som här i landet måst tilldelas fattigvård eller omhändertagits
jämlikt bamavårdslagen skall det oaktat få kvarstanna i landet, synes
ur humanitär synpunkt vara att föredraga framför nu gällande bestämmelser
i ämnet. Ett obligatoriskt åliggande för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd
att göra framställning om hemsändande av sådan utlänning även
i sådana fall, då det är uppenbart att hemsändande av humanitära skäl icke
bör förekomma, synes föga tilltalande. Frågan om rätt för sådan utlänning
att fa kvarstanna i landet bör utan större olägenhet kunna prövas i samband
med avgörandet av frågan om uppehållstillstånd för honom.
Länsstyrelsen får därför tillstyrka föreliggande förslag och torde detsamma
böra genomföras även därest tiden icke skulle anses mogen för den föreslagna
omorganisationen av statens utlänningskommission till en utlänningsstyrelse.
Fragan om lagändringens samband med organisationen för utlänningsärendenas
handläggning har berörts även av andra myndigheter. Länsstyrelsen i
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
15
Östergötlands lön, som ansett frågan om den centrala utlänningsmyndighetens
omorganisation böra anstå till dess man fått en säkrare överblick över den
framtida utvecklingen, har uttalat, att oberoende av huru denna organisationsfråga
komme att lösas torde det vara uppenbart, alt starka skäl tala för
förslaget om hemsändningsärendenas överflyttande till ett för riket centralt
organ. Länsstyrelsen uttalar därför sin anslutning till den föreslagna överflyttningen.
Socialstyrelsen, som likaledes tillstyrker förslaget, har uttalat,
att detta förutsätter en central utlänningsmyndighet för att kunna genomföras
i föreliggande form. Styrelsen har även riktat uppmärksamheten på vikten
av att denna myndighet — vilken ensam skulle ha att avgöra fråga om utlännings
hemsändning från Sverige i anledning av fattigvård eller barnavård
— vid bedömningen av hithörande frågor noga beaktar även de sociala synpunkter,
som för närvarande skola iakttagas vid länsstyrelsernas behandling
av hemsändningsärenden.
Statens flyktingsnämnd har anfört följande.
Den remitterade promemorian ansluter sig till en samtidigt framlagd promemoria
med förslag till omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions
sociala verksamhet och successiv reducering av flyktingsnämndens
uppgifter. Enligt nämndens uppfattning äro förslagen i den nu behandlade
promemorian av mindre betydelse för tillskapandet av en fredsmässig ordning
för den sociala verksamheten till förmän för härvarande flyktingar. Då
emellertid ett genomförande av förslagen medför en minskning i länsstyrelsernas
arbetsbörda, särskilt under tiden närmast efter flyktingarnas hänvisande
till de ordinarie socialvårdande organen, vill nämnden icke motsätta
sig den i promemorian föreslagna ordningen. Nämnden utgår härvid från
att denna anordning icke åberopas som särskilt skäl för inrättandet av en
fristående utlänningsstyrelse.
Överståthållarämbetet har uttalat, att de i förslaget berörda förhållandena
ge vid handen, att en revision av lagbestämmelserna angående hemsändning
av utlänningar är önskvärd samt har vidare anfört följande.
Det nu föreskrivna ansökningsförfarandet torde med hänsyn till att hemsändning
endast i undantagsfall ifrågakommer och beträffande exempelvis
statslösa vårdtagare överhuvud taget är utesluten med fördel kunna ersättas
med den föreslagna anmälningsskyldigheten. Begränsningen av anmälningsskyldigheten
till att omfatta endast de fall, då vården är av mera stadigvarande
natur, synes väl motiverad av den förenkling och den minskning
i de kommunala socialvårdsorganens arbetsbörda, som härigenom borde
kunna uppnås.
Ehuru den föreslagna lagändringen torde vara möjlig att genomföra omedelbart,
vill ämbetet fästa uppmärksamheten på att frågan om en överflyttning
till de lokala myndigheterna av eu del av de uppifter, bland annat beviljande
eller förlängning av uppehållstillstånd i vissa fall, vilka för närvarande
åvila den centrala utlänningsmyndigheten, ännu ej kan anses definitivt löst.
Lämplighetsskäl torde tala för att sistnämnda fråga erhåller sin lösning, innan
eller samtidigt med att den föreslagna lagändringen genomföres. Föreskrifterna
rörande sättet för anmälningsskyldighetens fullgörande bliva ju
beroende av vilken myndighet, som kommer att pröva frågor om beviljande
eller förlängning av uppehållstillstånd.
16
Kungl. Mcij:ts proposition nr 274.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.
Frågan huruvida ifrågavarande stadgande i fattigvårdslagen nu bör upphävas
har aktualiserats i samband med förslaget om inrättande av ett nytt,
centralt ämbetsverk för handläggning av utlänningsärenden. Över detta förslag
har länsstyrelsen avgivit utlåtande till Kungl. Maj:t och därvid på anförda
skäl ifrågasatt, huruvida icke den erforderliga utlänningskontrollen
skulle kunna uppdragas åt en särskild byrå inom den till inrättande avsedda
arbetsmarknadsstyrelsen.
Skulle likväl det föreslagna ämbetsverket inrättas, torde övervägande skäl
tala för att de med kungörelsen den 23 februari 1934 angående handläggningen
av ärenden om hemsändande av vissa nödställda utlänningar avsedda
ärendena för framtiden överlämnas till det nya ämbetsverket. Anses däremot
behovet av en central utlänningskontroll vara av blott temporär karaktär,
och skulle vid sådant förhållande utlänningskontrollen, på sätt länsstyrelsen
ifrågasatt, tillsvidare uppdragas åt något annat centralt organ än ett särskilt
ämbetsverk, synes stadgandet i 61 § 2 mom. lagen om fattigvården icke böra
upphävas. Uen nuvarande dualismen med avseende å handläggningen av frågor
om utlänningars avlägsnande ur landet torde i så fall i stället kunna avhjälpas
genom ändring av nyssnämnda kungörelse på det sättet, att sådan
framställning, varom förmäles i nyssberörda stadgande i fattigvårdslagen,
tillsvidare, så länge utlänningskontrollen kräver tillgång till ett centralt organ,
av vederbörande länsstyrelse överlämnas till detta tillfälliga organ för
beslut i samband med prövning därstädes av ansökan från vederbörande om
uppehållstillstånd eller förlängt dylikt tillstånd.
Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat bl. a. följande.
Förslaget bygger på att ett nytt centralt ämbetsverk, en utlänningsstyrelse,
skall tillskapas för det framtida handhavandet av utlänningsärendena. Länsstyrelsen
har nyligen avgivit utlåtande öven en av samma sakkunnige utarbetad
promemoria, utmynnande i förslag om vidtagande av en dylik åtgärd.
På närmare angivna skäl har länsstyrelsen därvid förklarat att länsstyrelsen
icke ansåge sig kunna tillstyrka sakkunnigförslaget utan att länsstyrelsen
funne frågan böra göras till föremål för ny behandling, sedan sådana förhållanden
inträtt, att de med erforderlig grad av säkerhet läte sig bedömas,
hur densamma lämpligen borde lösas. I avbidan härå borde enligt länsstyrelsens
mening rådande ordning bibehållas.
För den händelse statsmakterna ändock finna anledning att inrätta en
utlänningsstyrelse i form av ett fast statligt ämbetsverk synes intet vara att
erinra mot att det nu remitterade förslaget samtidigt genomföres. Länsstyrelsen
^nner det nämligen i och för sig vara en lämplig åtgärd att i största
möjliga utsträckning på en hand förena beslutanderätten i sådana ärenden,
där avgörande skall träffas, huruvida i riket inkommen utlänning skall få
kvarstanna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört liknande synpunkter som de av
länsstyrelsen i Stockholms län framförda.
Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må återgivas följande uttalanden
av mera principiell betydelse.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande.
Förslaget har enligt promemorian främst till syfte att undanröja den dualism,
som anses föreligga genom att, som det säges, »såväl den centrala utlänningsmyndigheten
som länsstyrelserna i första hand pröva frågan om vissa
Kunyl. Maj:ts proposition nr 274.
17
utlänningars kvarstannande i landet och därvid bedöma frågan ur delvis
olika synpunkter». Vilka olägenheter, som den påstådda dualismen förorsakat,
angives ej närmare. Man får emellertid den uppfattningen, att de sakkunniga
anse det onödigt, att länsstyrelserna pröva hemsändningsfrågan, då
den centrala utlänningsmyndigheten vid behandlingen av ansökning om fortsatt
uppehållstillstånd tar hänsyn till den omständigheten, att understöd utgått
från det allmänna, och därvid prövar frågan om utlänningens kvarstannande
i riket »ur en vidare synpunkt». Det är då närmast ägnat att förvåna,
att de sakkunniga icke varit så konsekventa, att de — i anslutning till tidigare
i ämnet väckta förslag — även förordat upphävande av bestämmelserna om
utvisning i 31 § utlänningslagen. Vad de sakkunniga ovan anfört synes nämligen
med i stort sett samma fog kunna åberopas härför. Lika väl som den
centrala utlänningsmyndigheten i uppehållstillståndsärendet beaktar åtnjutet
understöd, synes den kunna taga hänsyn till vad utlänningen låtit sig komma
till last i de hänseenden, som angivas i nämnda lagrum.
De sakkunnigas motivering kan emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning
knappast godtagas. Det synes bygga på den förutsättningen, att de nuvarande
förhållandena och den därav föranledda exceptionella utlänningslagstiftningen
skall bliva bestående. Ett sådant betraktelsesätt kan dock näppeligen
vara riktigt. Vår utlänningslagstiftning innehåller för närvarande såväl
element av mera bestående natur som sådana av, som man får hoppas, temporär
karaktär, betingade av de rådande abnorma förhållandena. Till de varaktiga
elementen är att hänföra bestämmelserna om utvisning av förbrytare
och andra samhällsskadliga Dersoner liksom om hemsändning av försörjningsodugliga.
De tidsbegränsade uppehållstillstånden för utlänningar, som
för framtiden vilja slå sig ned i vårt land, utgöra däremot en företeelse, som
man vill hoppas kommer att försvinna, då normala förhållanden åter inträda.
Ett mål för strävandena på detta område synes nämligen böra vara, att
så snart omständigheterna det medge lagfästa, att den utlänning, som efter
noggrann prövning fått tillstånd att bosätta sig här i landet, för sin fortsatta
vistelse härstädes icke skall vara beroende av myndighets beslut^ om uppehållstillstånd
utan skall kunna tvingas lämna landet endast då någon av de
nuvarande utvisningsgrunderna finnes tillämplig å honom eller han faller fattigvården
till last. Med en sådan målsättning för vår utlänningslagstiftning
synes det nu framlagda förslaget, som förutsätter tillvaron av kortvariga uppehållstillstånd
för alla utlänningar, icke vara förenligt.
De sakkunniga anföra vidare ett välkänt argument, då de framhålla den
fördel, som skulle vinnas därigenom att länsstyrelsens arbetsbörda i icke
obetydlig grad skulle minskas. Därest en sådan minskning skulle finnas önskvärd,
lärer den lättnad, som genom förslaget skulle ernås, emellertid kunna
skattas mycket ringa.
Även om man ej kan godtaga de i promemorian åberopade skälen, är därmed
ingalunda sagt, att icke en revision av 61 § 2 mom. fattigvårdslagen är
behövlig. Lagrummet är avpassat för en tid, då antalet utlänningar i landet
var vida lägre än vad man inom en överskådlig framtid kan räkna med skall
bliva fallet. Ehuru utlänningarna i viss utsträckning omfattas av socialförsäkringen,
falla de, då deras ekonomiska ställning på det hela taget ofta nog
är ganska svag, vid inträffad arbetsoförmåga o. dyl. lätt fattigvården till last.
Oftast är det fråga om fattigvård av rent tillfällig natur, som uppenbarligen
ej bör föranleda hemsändning. Det framstår därför såsom onödigt, att fattigvårdsstyrelserna
i dessa fall skola vara nödsakade att begära hcinsändning.
Den tid av 14 dagar, inom vilken sådan ansökan skall göras, är vidare
alltför kort. Det är ej alltid möjligt att redan då bedöma, huruvida vårdbeho
Bilwntj
till riksdagens protokoll V.)M. 1 samt. År 274.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
vet är stadigvarande, en omständighet, som är avgörande för hemsändningsfrågans
prövning. Tidsfristen synes därför böra avsevärt förlängas.
Samma synpunkter göra sig i viss mån gällande beträffande den i kungörelsen
med bestämmelser i anledning av den mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge den 25 oktober 1928 avslutade fattigvårdskonventionen stadgade
anmälningsskyldigheten. Vissa föreskrifter i konventionen komplicera
emellertid uppenbarligen för närvarande här förhållandena.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att länsstyrelsen i annat
sammanhang avstyrkt förslaget om inrättande av en utlänningsstyrelse och
förordat dels viss decentralisering av utlänningsärendena och dels överförande
av återstoden av de ärenden, som nu handläggas av statens utlänningskommission,
till socialstyrelsen eller annan myndighet. Länsstyrelsen har
vidare anfört följande.
Om nu ifrågavarande hemsändningsärenden överflyttas till den centrala ntlänningsmyndigheten
skulle avvecklingen av statens utlänningskommission
sannolikt fördröjas. Även andra skäl tala mot förslaget. Det synes sålunda
olämpligt att den nuvarande enhetliga handläggningen av ärenden enligt
1928 års fattigvårdskonvention och andra hemsändningsärenden sönderbrytes.
Förslagets genomförande skulle genom att ärenden rörande skandinaver
komma att handläggas på annat sätt än ärenden rörande andra utlänningar
åstadkomma förvirring och osäkerhet hos fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.
Det nuvarande systemet, då frågor om eventuell hemsändning
av utlänningar prövas såväl av länsstyrelser som av Kungl. Maj:t, torde innebära
större garanti för utlänningars rättssäkerhet än förslaget om prövning
enbart av den centrala utlänningsmyndigheten. Länsstyrelsens arbete
med dessa hemsändningsärenden är icke särskilt betungande.
Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget har länsstyrelsen i Göteborgs och
Bolms län anfört följande.
Den sakkunnige har anmärkt, att det råder en dualism genom att såväl
den centrala utlänningsmyndigheten som länsstyrelserna i första hand pröva
frågan om vissa utlänningars kvarstannande i landet och därvid bedöma frågan
ur delvis olika synpunkter. Mot denna dualism har den sakkunnige sökt
det vanliga botemedlet — centralisering — och därvid föreslagit att det överlämnas
åt den centrala utlänningsmyndigheten alt i samband med frågan om
förlängning av uppehållstillstånd pröva frågan om utlänning, som åtnjutit
fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen, skall få kvarstanna
i landet eller ej. Beträffande medborgare i de nordiska länderna har — på
grund av fattigvårdskonventionens bestämmelser, varigenom hemsändningsfrågan
sammankopplats med ersättningsfrågan — någon dylik överflyttning
av hemsändningsfrågorna ej föreslagits. Härigenom kommer hemsändningsinstitutet
att kvarstå beträffande medborgare i de nordiska länderna, för
vilka ersättning för vården i regel utgives från hemlandet, under det att beträffande
andra utlänningar, för vilka någon ersättning för lämnad vård icke
utgår från hemlandet, frågan om utlänningens kvarstannande i riket skulle
kunna upptagas endast i samband med frågan om förlängning av uppehållstillståndet.
Denna olikhet, vilken ej synes inge den sakkunnige några
betänkligheter, finner länsstyrelsen böra tillmätas betydligt större vikt än
ovannämnda dualism. Enligt den sakkunniges förmenande skulle den föreslagna
anordningen ej fördröja ett evenluellt hemsändande. Länsstyrelsen
finner detta påstående oriktigt. Visserligen beviljas nu flertalet uppehållsviseringar
endast för kort tid — i allmänhet sex månader — men det kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
19
väl ej vara rimligt att under fredsförhållanden 1''asthålla vid denna princip
utan praktiska skäl tala för att tiden för beviljande av uppehållstillstånd väsentligt
utökas. Man torde emellertid utan vidare kunna fastslå att så snart
tiden för uppehållstillståndens giltighet överskrider sex månader, den föreslagna
anordningen skulle väsentligt fördröja en eventuell hemsändning.
Länsstyrelsen har vidare anfört följande.
Statens intresse i fråga om hemsändning av utlänning, som fallit fattigvården
till last eller omhändertagits jämlikt bamavårdslagen, är icke enbart
av ekonomisk art. Det råder på så gott som samtliga våra vårdanstalter brist
på vårdplatser och det är givetvis av intresse för sjukvårds- och socialvårdsmyndigheterna
att i främsta hand landets egna medborgare tillförsäkras
möjlighet till den vård, varav de äro i behov, och att för den skull vårdplatser
ej onödigtvis upptagas av utlänningar med ringa anknytning till landet. Länsstyrelserna,
som ha ständig kontakt med de sociala myndigheterna och kännedom
om de sociala vårdbehoven, torde i främsta rummet vara lämpade
för bedömande av hemsändningsfrågorna. Att därvid även i viss mån böra
läggas sådana synpunkter på fallet, som komma i fråga vid bedömandet av
ärenden jämlikt utlänningslagen, är självklart, men länsstyrelserna stå ingalunda
främmande för dessa synpunkter. Länsstyrelsen har i ett denna dag
avgivet utlåtande angående förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse,
i samband med att länsstyrelsen avstyrkt förslaget, uttalat sig för en utredning
i vad mån handläggningen av utlänningsärendena kan decentraliseras.
Därest detta länsstyrelsens förslag vinner beaktande, skulle det vara
olyckligt att föregripa en dylik utredning genom en centralisering av hemsändningsärendena.
Beträffande förslagets verkningar i fråga om länsstyrelsernas arbetsbörda
har länsstyrelsen anfört följande.
Den sakkunniges påstående, att en överflyttning från länsstyrelserna av nu
ifrågavarande hemsändningsärenden skulle medföra att länsstyrelsernas arbetsbörda
i fattigvårds- och barnavårdsärenden komme att i icke obetydlig
grad minskas, synes bottna i ren okunnighet om verkliga förhållandet. Antalet
dylika ärenden utgjorde nämligen vid härvarande länsstyrelse — där
dock antalet säkerligen är avsevärt större än hos flertalet andra länsstyrelser
— under år 1945 53 och under år 1946 58, ett försvinnande litet antal jämfört
med samtliga fattigvårds- och barnavårdsärenden vid länsstyrelsen. Härtill
kommer att handläggningen av det stora flertalet av dessa ärenden förorsakar
länsstyrelsen endast ringa arbete. En avveckling av den speciella flyktinghjälpen
skulle visserligen väsentligt öka antalet dylika ärenden, men denna
ökning kommer till övervägande delen att bliva helt tillfällig. En dylik tillfällig
ökning kan icke få tagas till förevändning för en överflyttning av ifrå
gavarande ärenden.
Ett genomförande av den föreslagna överflyttningen skulle — därest den
nuvarande påföljden för fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna av
försummad anhållan om hemsändning bibehålies — medföra ett betydande
merarbete jämfört med vad som nu är förhållandet. Den sakkunnige har därför
ansett sig nödsakad att föreslå borttagandet av denna påföljd, för likformighetens
skull även beträffande konvenlionsfallen. Därvid har uttalats den
förmodan, alt fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna i allmänhet
komma att göra föreskriven anmälan, även om bevis om fullgjord sådan icke
uppställes som förutsättning för statsbidrag. Länsstyrelsen som bar en mångårig
erfarenhet alt bygga på i dessa ärenden, delar ej denna optimistiska
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
åsikt, varför länsstyrelsen icke kan tillstyrka att ovannämnda påföljd bortfaller.
Med stöd av det anförda har länsstyrelsen bestämt avstyrkt förslaget om
upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen. Ärenden om
hemsändande av utlänning borde enligt länsstyrelsens mening liksom hitintills
handläggas av länsstyrelserna. Fattigvårdsstyrelsemas och barnavårdsnämndernas
skyldighet att för att bevara statsbidragsrätten göra ansökan om
hemsändning kunde dock lämpligen ersättas med en enkel anmälningsskyldighet
till länsstyrelsen om lämnad vård, vilken skyldighet borde fullgöras å
fastställd blankett, upptagande vissa för ifrågavarande ärendens bedömande
önskvärda frågor. Tiden för fullgörande av dylik anmälan kunde lämpligen
utsträckas till en månad.
Hemsändnings frågornas samband med uppehållstil 1-ståndstidens längd har särskilt berörts av ett par myndigheter.
Överståthållarämbetet har sålunda framhållit, att enligt förslaget skulle i
samband med avskaffandet av hemsändningsinstitutet i fattigvårds- och barnavårdslagen
frågan om utlänningars kvarstannande här i riket endast komma
under bedömande vid beviljande eller förlängning av uppehållstillstånd.
Ämbetet tillstyrker i princip detta men förutsätter därvid att, därest ett uppehållstillstånd
beviljats under antagande att vederbörande ägde förvärvsmöjligheter
och grunden för tillståndet sålunda förfallit, tillståndsfrågan kan
tagas under förnyad prövning även om tiden för uppehållstillståndet ej gått
till ända. I samband härmed har ämbetet föreslagit, att en utvidgning av förpassningsgrunderna
enligt utlänningslagen toges under övervägande.
Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Örebro län, som anser
att om praxis i fråga om längden av uppehållstillstånd på det sätt ändras,
att tiden för tillståndens giltighet utsträckes, särskilda bestämmelser torde
bliva erforderliga, innefattande föreskrift att frågan om utlännings avlägsnande
ur landet regelbundet och utan alltför lång mellantid — förslagsvis
högst ett år — upptages till prövning.
Vad angår den föreslagna anmälningsskyldigheten beträffande
utgiven fattig- eller barnavård har länsstyrelsen i
Jämtlands län anfört följande.
Enligt gällande bestämmelser skall ansökan om statsersättning insändas till
länsstyrelsen före utgången av februari månad året efter det, då vården utgavs;
och föreslås härutinnan icke någon ändring. Sålunda kan avsevärd tid
förflyta mellan vårdens utgivande och ingivandet av ansökningen om statsersättning.
Detta förhållande har dock hitintills icke medfört någon olägenhet
i utredningshänseende, enär länsstyrelsen med nu gällande ordning genom
föreskriven anmälan fått kännedom om vårdfallen inom kort tid efter
vårdens början och följaktligen kunnat föranstalta om erforderlig utredning
i fattigvårdshänseende. Därest anmälan till länsstyrelsen — såsom nu
föreslagits — borttages, kan det bliva svårt eller i vissa fall omöjligt för
länsstyrelsen att förebringa dylik utredning, eftersom länsstyrelsen måhända
först lång tid efter vårdens utgivande får kännedom om fallen. Vid sådant
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
21
förhållande torde frågan om borttagandet av anmälan hos länsstyrelsen böra
bliva föremål för ytterligare övervägande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har förklarat sig icke kunna tillstyrka det föreslagna
nya stadgandet om skyldighet för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,
som lämnat vård åt utlänning, att, om vården ej kan anses tillfällig,
göra anmälan därom till den centrala utlänningsmyndigheten. De upplysningar
om meddelad socialvård, som denna myndighet behöver, finner länsstyrelsen
enklast och tillförlitligast kunna anskaffas genom att de lokala
polismyndigheterna till sin utredning i ärenden angående uppehållstillstånd
m. m. foga utdrag av socialregistret rörande de utlänningar, som åtnjutit
sådan vård.
Liknande synpunkter ha anförts av socialvårdscliefen i Uppsala stad, som
tillika anser att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning skulle bli illusorisk
då uraktlåtenhet att göra anmälan ej är förenad med någon påföljd.
Stockholms barnavårdsnämnd har anfört följande.
Då utredningen icke angiver på vad sätt eller i vilken form den föreslagna
nya anmälan till utlänningsstyrelsen skall ske, kan man icke avgöra vad förslaget
i denna del kommer att medföra i fråga om arbetsbelastning för barnavårdsnämnden.
I individuella fall kan vidare tveksamhet uppstå, huruvida
anmälan skall göras eller ej, eftersom anmälningsskyldigheten föreslås begränsad
till fall, »där ej vården anses enbart tillfällig», och sålunda icke
anknytes till något objektivt konstaterbart. Ehuru någon påföljd för underlåtenhet
att göra anmälan (i motsats till vad som gäller bamhemsföreståndares
och fosterföräldrars m. flis anmälningsskyldighet till polisen om utlännings
emottagande) icke föreslås, synes dock anmälningsskyldighetens omfattning
böra mera noggrant preciseras, så att kommunala organ, som lojalt
vilja fullgöra sin skyldighet, icke behöva stå tveksamma.
Stockholms fattigvårdsnåmnd bär anfört enahanda synpunkter som barnavårdsnämnden
samt i detta sammanhang förordat en revision av utlänningskungörelsens
stadgande om anmälningsskyldighet rörande utlänningar.
Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört.
Stadgandet i konventionskungörelsen om samhälles skyldighet att inom
viss tid göra anmälan till länsstyrelsen om vård till skandinavisk medborgare
bör icke borttagas. Genom nämnda anmälan får länsstyrelsen nämligen kännedom
av vård, som skall återsökas av hemlandet, och kan i sådant fall
inom föreskriven tid göra framställning till hemlandet. Om anmälningsskyldigheten
bortfaller, får länsstyrelsen regelmässigt icke kännedom om vården
förrän samhället söker gotlgörelse av statsmedel. I den mån vården utgivits
för mera än ett år sedan är hemlandet icke skyldigt ersätta svenska statsverket
för den gottgjorda vården. Härigenom kommer statsverket att förorsakas
icke obetydliga förluster.
Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat, att om någon påföljd för underlåtenhet
att fullgöra anmälan icke stadgas, fara föreligger för att föreskriven
anmälan ej göres och att den centrala utlänningsmyndigheten sålunda icke
får kännedom om alt vård utgått. Länsstyrelsen föreslår, att antingen den
lokala polismyndigheten ålägges alt i varje ärende angående uppehållstillstånd
utreda, om utlänningen åtnjuter sådan vård, eller ock föreskrift med
-
22
Kungl. Mcij.ts proposition nr 274.
delas, att länsstyrelse varje år, så snart ansökningarna om statsbidrag till
kostnaderna för vård åt utlänningar prövats, skall till den centrala utlänningsmyndigheten
översända avskrift (genomslagskopia) av uppgjorda förteckningar
över dessa ansökningar.
Överståtliållaråmbetet har framhållit, att det är av stor betydelse för den
centrala utlänningsmyndigheten att utan dröjsmål erhålla uppgift om meddelad
vård, enär detta förhållande måste beaktas vid prövningen av ansökningar
om uppehållstillstånd. En garanti för anmälningsskyldighetens fullgörande
skulle enligt överståthållarämbetets mening kunna erhållas genom att
rätten till ersättning av statsmedel bleve beroende av huruvida anmälan skett
i rätt tid.
Utlänningsnämnden bär förordat, att — i överensstämmelse med vad hittills
gällt — som förutsättning för rätt till gottgörelse uppställes, att anmälan
om lämnad fattigvård ägt rum. Nämnden har härom vidare anfört följande.
I så fall skulle visserligen, som i promemorian framhålles, de kommunala
hjälporganen kunna finna anledning att göra anmälan till den centrala utlänningsmyndigheten
även vid hjälp av enbart tillfällig natur. Enligt nämndens
uppfattning skulle emellertid någon större olägenhet härigenom icke uppkomma.
Uppställande av förutnämnda förutsättning för gottgörelse skulle
givetvis medföra, att länsstyrelse i varje gottgörelseärende måste kontrollera,
huruvida föreskriven anmälan blivit gjord. För möjliggörande av denna kontroll
torde därför böra föreskrivas, att den i 49 a § utlänningskungörelsen
föreskrivna anmälan även skall insändas till vederbörande länsstyrelse vid
äventyr att ersättning för fattigvård eller utgift jämlikt bamavårdslagen, som
utgivits mer än fjorton dagar före det anmälan gjorts, anses förfallen. Det
synes nämnden icke med skäl kunna antagas, att något mera betydande arbete
härigenom skulle uppkomma för de kommunala hjälporganen. I varje
fall skulle därigenom — mer än på annat sätt — vinnas avsevärd garanti för
att den centrala utlänningsmyndigheten redan på ett tidigt stadium ernölle
kännedom om åt utlänning meddelad fattigvård, något som ur hemsändningssynpunkt
är av uppenbar betydelse.
Länsstyrelsen i Hallands län har funnit de i 25 kap. strafflagen och 39 §
utlänningslagen införda straffbestämmelserna utgöra erforderliga garantier
för att anmälningsskyldigheten fullgöres.
Beträffande förslaget om upphävande av påföljden för försummad
anmälan enligt konven tionskungörelsen har överståthållarämbetet
förordat att gällande bestämmelse bibehålies. Till motivering
härav har ämbetet anfört följande.
Enligt artikel 13 i konventionen skall nämligen länsstyrelse till vederbörande
myndighet i vårdtagarens hemland snarast möjligt göra framställning
om hemsändning eller ersättning och rätt till ersättning för den vård, som
lämnats tidigare än ett år före framställningen, föreligger ej. Sistnämnda
preskriptionsbestämmelse kan befaras medföra onödiga förluster för staten
till följd av försummad anmälan från de kommunala organen, vilka ej längre
ha samma ekonomiska intresse av att anmälan sker inom föreskriven tid.
Dröjsmål med avgörandet av konventionsärendena kan även bliva en följd
härav.
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
23
Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Örebro län, som anser
det böra övervägas, om icke anledning föreligger att i konventionskungörelsen
intaga en bestämmelse av innehåll att fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd,
som genom underlåten anmälan föranlett att staten ej äger av hemlandet
utfå gottgörelse för viss vård, icke skall vara berättigad till ersättning
för vården av statsmedel.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län har avstyrkt förslaget i denna del,
därvid framhållits, att då i konventionsfall anmälan fortfarande skall göras
även om vården anses tillfällig, icke heller de praktiska skäl föreligga, vilka
motivera upphävandet av påföjden då fråga är om icke konventionsfall.
Ett par remissmyndigheter ha framhållit erforderlighelen av en definition
av begreppet stadigvarande vård som förutsättning för
anmälningsskyldighetens inträdande, överståthållaräimbetet och länsstyrelsen
i Hallands län ha därvid påpekat risken för att den definition av begreppet
tillfällig vård, som förekommer i den nordiska fattigvårdskonventionen, d. v. s.
all vård upp till ett år, kan föranleda felbedömningar. Länsstyrelsen ifrågasätter
i detta sammanhang, om icke anmälningsskyldigheten även i konventionsfallen
kunde begränsas, lämpligen på sätt gäller i fråga om rätt för ett
land att utfå gottgörelse av annat land, d. v. s. till fall där vårdbeloppet
överstiger 100 kronor.
Vikten av att de föreslagna föreskrifterna om anmälningsskyldighet
på ändamålsenligt sätt bringas till fattigvårds-
och barnavårds myndigheternas kännedom har
betonats av flera myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län har härom anfört
följande.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör föreslagen lagbestämmelse angående
den anmälningsskyldighet, som i detta sammanhang skall åligga fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd, liksom hittills intagas i fattigvårds- och barnavårdslagarna.
Endast härigenom synes garanti kunna vinnas för att ifrågavarande
anmälningsskyldighet verkligen blir fullgjord. Nyssnämnda lagar ha
de kommunala myndigheterna i allmänhet god kännedom om, och i dessa
lagar kunna de lätt återfinna ifrågavarande bestämmelse. Utlänningskungörelsen
däremot stå myndigheterna i många fall helt främmande för. Det låter
sig visserligen göra att de kommunala myndigheterna uppmärksammas å bestämmelsen
genom ett påpekande i den av socialstyrelsen utgivna publikationen
Råd och anvisningar i socio lvårdsfrågor. EU dylikt påpekande har
emellertid ett mycket begränsat värde. Efter ett eller ett par ordförandeskiften
torde påpekandet ha fallit i glömska med påföljd att sådan anmälan,
varom här är fråga, icke alltid kommer att fullgöras.
Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens
län samt av socialvårdschefen i Uppsala stad.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har i detta sammanhang anfört följande.
Innan länsstyrelsen till avgörande företager inkomna ansökningar enligt
61 § 2 mom. fattigvårdslagen, undersöker länsstyrelsen regelmässigt, huruvida
överhuvud taget förutsättningar för gottgörelse av statsmedel för de
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
uppkomna vårdkostnaderna kunna tänkas föreligga samt införskaffar erforderlig
utredning, i den mån sådan på detta stadium står att erhålla. Vid
den tidpunkt nästföljande år, då ansökan om ersättning av statsmedel till länsstyrelsen
inkommer, kan nämligen vården ofta nog hava upphört, varigenom
förebringandet av kompletterande utredning försvåras. Därest 61 § 2 mom.
fattigvårdslagen upphäves, omöjliggöres en sådan förberedande handläggning
av ersättningsfrågan, vilket åter kan medföra rättsförlust för vederbörande
vistelsesamhälle.
I samband med förslagets genomförande synes därför i allt fall — eventuellt
genom påpekande i av socialstyrelsen utgivna Råd och anvisningar i
socialvårdsärenden, till vilken publikation promemorian i annat sammanhang
hänvisar —< fat tig vår dsstyrelserna och barnavårdsnämnderna göras uppmärksamma
på vikten av att i nu ifrågavarande ärenden genom dessa hjälporgans
försorg redan på ett tidigt stadium förebringas erforderlig utredning
angående förhandenvaron av lagstadgade förutsättningar för statsmedelsgottgörelse.
Slutligen må nämnas, att kammarrätten erinrat därom att i 31 § sista stycket
utlänningslagen föreskrives, att om hemsändande av utlänning som faller
fattigvården till last är särskilt stadgat. Då detta särskilda stadgande torde
avse bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen syntes, därest sistnämnda
bestämmelser upphävdes, 31 § sista stycket utlänningslagen böra givas
sådan lydelse, som svarade mot det föreslagna innehållet av 61 § 3 mom.
fattigvårdslagen.
Föredraganden.
Frågan om utlännings rätt att vistas här i riket regleras i huvudsak av utlänningslagstiftningen.
Denna innehåller bestämmelser angående utlännings
rätt att inkomma och uppehålla sig i riket ävensom under vilka förutsättningar
och i vilka former beslut om icke önskvärda utlänningars avlägsnande
ur riket skall meddelas. Sådant beslut meddelas i vissa fall — då fråga är om
utvisning av vissa asociala och kriminella utlänningar -—• av länsstyrelse, men
i allmänhet av den centrala utlänningsmyndigheten.
För ett särskilt fall, nämligen då fråga är om hemsändande av utlänning,
som faller fattigvården till last, regleras emellertid frågan om utlännings avlägsnande
ur riket icke i utlänningslagstiftningen, utan föreskrives däri endast
att om hemsändande av sådan utlänning är särskilt stadgat. Denna hänvisning
avser bestämmelserna i 61 § fattigvårdslagen och därtill sig anslutande
författningar. Enligt 2 mom. av nämnda paragraf skall, om fattigvård lämnats
någon som ej är svensk medborgare, fattigvårdsstyrelsen inom fjorton
dagar efter det fattigvården började utgå hos vederbörande länsstyrelse göra
framställning om utlänningens hemsändande vid äventyr att gottgörelse av
staten för den lämnade fattigvården icke beredes fattigvårdssamhället beträffande
tid som gått till ända mer än fjorton dagar före det ansökning om hemsändande
göres. I administrativ ordning ha bestämmelser meddelats om de
grunder efter vilka prövningen av hemsändningsfrågan skall ske. Beslut om
hemsändande kan endast meddelas av Kungl. Maj :t.
Enligt 61 § 3 mom. fattigvårdslagen äger vidare Kungl. Maj:t, under förutsättning
av ömsesidighet, med främmande makt träffa överenskommelse om
Kungl- Maj.ts proposition nr 274.
25
behandling av dess undersåtar här i riket i fattigvårdshänseende och om gottgörelse
för härvid uppkommen kostnad. I den med stöd av detta stadgande år
1928 avslutade fattigvårdskonventionen med Danmark, Finland och Norge
har behandlats frågan om hemsändande av medborgare i något av nämnda
länder som här i riket åtnjutit fattigvård. Nämnda konvention har föranlett
särskilda föreskrifter om handläggning av ärenden som avses i konventionen.
I stället för ansökning om hemsändande skall sålunda till länsstyrelsen endast
göras anmälan om lämnad fattigvård, varefter det ankommer på länsstyrelsen
att söka direkt kontakt med vederbörande myndighet i den nödställdes
hemland för avgörande av ersättnings- och hemsändningsfragan.
De särskilda regler i fattigvårdslagstiftningen, för vilka nu redogjorts, äga
enligt 66 § barnavårdslagen motsvarande tillämpning då utländsk medborgare
omhändertagits för samhällsvård jämlikt barnavårdslagen.
Den för utredning av frågan om utlänningskommissionens och statens flyktingsnämnds
fortsatta verksamhet tillkallade utredningsmannen har föreslagit,
att hemsändningsinstitutet enligt fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen
avskaffas såvitt angår andra utlänningar än medborgare i de länder som omfattas
av 1928 års fattigvårdskonvention. I stället skulle frågan om utlännings
avlägsnande ur riket på den grund att fattigvård meddelats honom bliva
föremål för bedömning i samband med avgörande av frågan om fortsatt
uppehållstillstånd för hans vistelse i riket. Vederbörande fattigvårdsmyndighet
skulle vara skyldig att om lämnad fattigvård åt utlänning — dock endast
beträffande vård av varaktig karaktär — göra anmälan till den centrala utlänningsmyndigheten,
som, då fråga uppkomme om förlängning av uppehållstillståndet,
skulle ha att taga hänsyn till den omständigheten att utlänningen
fallit fattigvården till last och äga att, om skäl därtill ansåges föreligga, vägra
fortsatt uppehållstillstånd och eventuellt i samband därmed meddela beslut
om utlänningens omedelbart förpassning ur riket.
Till stöd för detta förslag har utredningsmannen främst åberopat att den
nuvarande ordningen innebure en olämplig dualism i prövningen av fragan
om utlännings avlägsnande ur riket. Rätten för utlänning, som fallit fattigvården
till last, att kvarstanna i riket vore nämligen icke beroende enbart på
hemsändningsfrågans avgörande, eftersom den centrala utlänningsmyndigheten
kunde taga upp frågan från andra utgångspunkter. Utredningsmannen
har jämväl anfört, att den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning
toge hänsyn till sådana humanitära och samhällsekonomiska synpunkter,
som skulle beaktas vid prövning av hemsändningsfrågor enligt fattigvårdslagen.
Såsom ett särskilt skäl för att slopa de nuvarande föreskrifterna om
hemsändning har utredningsmannen åberopat, att det måste anses stötande
att fattigvårdssamhälle skall vara skyldigt att begära hemsändande av utlänning
i sådana fall då med hänsyn till asylrättssynpunkter eller av andra humanitära
skäl något hemsändande uppenbarligen icke kan komma i fråga.
I de yttranden, som avgivits över utredningsmannens förslag, har detta i
allmänhet tillstyrkts. Därvid har i en del fall åberopats att en gemensam
handläggning av alla frågor rörande utlänningars avlägsnande ur riket vore
26
Kiirtgl. Maj.ts proposition nr 274.
önskvärd, medan i andra fall särskilt betonats vad utredningsmannen anfört
därom att det vore stötande att hemsändning skulle behöva begäras då sådan
ej kunde komma i fråga. Några remissmyndigheter ha emellertid ställt sig
avvisande till förslaget. I dessa yttranden har anförts, bland annat, att medan
hemsändningsinstitutet -—• i likhet med reglerna om utvisning av asociala
och kriminella utländska medborgare — vore av bestående karaktär, behovet
av föreskrifter om allmän kontroll av här i riket sig uppehållande
utlänningar kunde antagas vara mera övergående. Gentemot det av utredningsmannen
främst åberopade skälet för det av honom framlagda förslaget,
eller den rådande dualismen i fråga om prövningsförfarandet, ha några myndigheter
hänvisat till att enligt förslaget en dualism alltjämt komme att bestå,
i det att hemsändningsinstitutet skulle vara tillämpligt å utlänningar, som
fölle under 1928 års fattigvårdskonvention, medan däremot i fråga om övriga
utlänningar ett avlägsnande ur riket på grund av lämnad fattigvård komme
att ske i samma ordning som då sådan åtgärd förestavades av andra skäl.
För min del anser jag den av utredningsmannen påtalade dualismen vara
en olägenhet. Det är uppenbart att man i många fall icke kan bedöma frågan
huruvida en utlänning som fallit fattigvården till last bör tillåtas att
stanna kvar i riket enbart med hänsyn till den omständigheten att fattigvård
lämnats honom. Enligt den rådande ordningen bör emellertid strängt taget
sistnämnda omständighet hållas i sär från andra omständigheter, som göra
att utlänningens fortsatta vistelse i riket icke är önskvärd. Det kan i detta
sammanhang erinras, att 1928 års fattigvårdskonvention uttryckligen föreskriver,
att konventionen icke medför någon inskränkning i de fördragsslutande
ländernas rätt att fritt tillämpa där gällande allmänna bestämmelser
om utlännings rätt att vistas i vederbörande land; dock att tillämpningen
icke får ske på sådant sätt att konventionen kringgås. Att fattigvård lämnats
en utlänning kan emellertid vara ett av de skäl som tillhopa, men icke
var för sig, göra det önskvärt att utlänningen avlägsnas ur riket. Från principiell
synpunkt synes det därför riktigt att, såsom utredningsmannen föreslagit,
hemsändningsfrågorna prövas av samma myndigheter, som eljest ha
att avgöra frågan om utlänningens rätt att kvarstanna i riket.
Såsom framhållits i vissa remissyttranden är emellertid den nuvarande utlänningslagstiftningen
tidsbegränsad och frågan om den framtida organisationen
för handläggning av utlänningsärendena oklar. Jag har tidigare denna
dag vid anmälan av fråga om anslag till utlänningskommissionen redogjort
för ett av utredningsmannen framlagt förslag till omorganisation av vissa
delar av utlänningskommissionen till ett permanent ämbetsverk. Därvid har
jag uttalat såsom min mening, att med frågan om skapandet av en definitiv
organisation för utlänningsärendenas handläggning borde anstå i avbidan
på att frågan om utlänningskontrollens framtida utformning och bedrivande
bleve slutligt avgjord. På grund härav synes mig tiden ännu icke vara
inne att överföra prövningen av frågor om hemsändning av utlänningar, som
fallit fattigvården till last, till utlänningsmyndigheterna. En bidragande orsak
till att låta frågan anstå är att 1928 års fattigvårdskonvention bygger på
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
förefintligheten av ett hemsändningsinstitut. Konventionen är i åtskilliga
avseenden föråldrad och frågan om en revision av densamma synes böra
upptagas till övervägande. Intill dess en sådan revision skett, måste emellertid
hemsändningsförfarandet bibehållas såvitt angår medborgare i våra
nordiska grannländer.
Enligt min mening bör alltså hemsändningsförfarandet tills vidare bibehållas.
I likhet med utredningsmannen och så gott som samtliga hörda myndigheter
anser jag emellertid de nuvarande reglerna därom i vissa hänseenden
vara otillfredsställande. Det är sålunda stötande att en fattigvårdsstyrelse
för att erhålla gottgörelse av staten för lämnad fattigvård åt utlänning
skall nödgas göra framställning om dennes hemsändande, även om det är
uppenbart att starka humanitära eller andra skäl tala mot att hemsändning
äger rum. Detta krav bör därför slopas i sin nuvarande form. Huruvida i
dess ställe bör träda en skyldighet att till vederbörande länsstyrelse göra anmälan
om den lämnade hjälpen sammanhänger med i vad mån utfående av
ersättning skall göras beroende av att sådan anmälan gjorts.
I detta hänseende har utredningsmannen förordat att utfåendet av ersättning
ej skall vara beroende av att anmälningsskyldigheten fullgjorts. Utredningsmannen
har vidare ansett tillräckligt, att anmälan om åt utlänning lämnad
vård — som enligt hans förslag skulle göras hos den centrala utlänningsmvndigheten
— sker endast om vårdbehovet kan antagas icke vara tillfälligt.
Då så gott som alltid starka humanitära skäl tala mot att ett hemsändningsförfarande
igångsättes enbart på grund av att utlänningen mottagit
tillfällig hjälp, och en anmälningsskyldighet för dessa fall sålunda är
praktiskt taget betydelselös, biträder jag utredningsmannens förslag att i dylika
fall någon anmälningsskyldighet icke skall föreligga. Då vårdbehovet
är av mera stadigvarande karaktär bör däremot anmälan ske för att frågan
om hemsändning av utlänningen skall kunna bli föremål för prövning.
Genom en sådan begränsning av anmälningsskyldigheten vinnes en lättnad
i såväl de kommunala socialvårdande organens som länsstyrelsernas arbetsbörda
med ärenden av denna art. Detta blir av särskild betydelse därest,
såsom jag i annat sammanhang förordat, den särskilda flyktinghjälpen avskaffas
och hjälpbehövande utlänningar i följd härav hänvisas till de vanliga
socialhjälpsorganen. Antalet utlänningar i Sverige har nämligen mer än
fvradubblats sedan de första krigsåren och det procentuella antalet av de
utlänningar som varit i behov av understöd har därjämte stigit. Om ej anmälningsskyldigheten
begränsades, skulle följaktligen fattigvårdsstyrelserna
nödgas att i avsevärt mycket större omfattning än nu göra anmälan om lämnad
fattigvård åt utlänning. För länsstyrelsernas del kommer den föreslagna
ändringen att närmast bli av formell art. Då anmälan om utbetalad hjälp
till utlänning inkommer, har länsstyrelsen såsom hittills att pröva huruvida
anmälan bör föranleda framställning till Kungl. Maj:t om utlänningens hemsändande.
Anses sådan framställning ej böra ske, erfordras intet länsstyrelsens
beslut, utan anmälan kan läggas till handlingarna.
Vad härefter angår frågan om fullgjord anmälningsskyldighet i de fall så -
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 274.
dan skyldighet föreligger skall vara en förutsättning för rätt till gottgörelse
av statsmedel för lämnad fattigvård åt utlänning ha flera remissmyndigheter
uttalat farhågor för att påföljdens slopande skulle medföra risk för anmälningsskyldighetens
eftersättande. Dessa farhågor synas mig överdrivna, om
de berörda kommunala organen på lämpligt sätt hållas informerade om anmälningsskyldigheten.
Påföljdens avskaffande medför däremot påtagliga
fördelar. Begränsas anmälningsskyldigheten att omfatta endast vård, som
icke kan antagas vara tillfällig, skulle påföljdens upprätthållande kunna
medföra att vederbörande fattigvårds- och barnavårdsmyndigheter på grund
av risken för felbedömning av vårdens mer eller mindre tillfälliga natur i
större utsträckning än eljest gjorde anmälan om utlänning lämnad vård.
Vinsten av den ifrågasatta begränsningen av anmälningsskyldigheten skulle
därigenom i viss mån gå förlorad. Jag ansluter mig därför till utredningsmannen
förslag i denna del. Att märka är för övrigt att länsstyrelsen under
alla förhållanden erhåller kännedom om den åt utlänningen lämnade vården
i samband med granskningen av gjorda framställningar om ersättning av
statsmedel.
Det nu anförda har avsett det i fattigvårdslagen reglerade normala förfarandet
i hemsändningsärenden. Vad angår det i den s. k. konventionskungörelsen
reglerade motsvarande förfarandet beträffande medborgare i våra nordiska
grannländer har utredningsmannen icke föreslagit annan ändring än
att i analogi med vad som skulle gälla i normalfallet påföljden vid underlåtenhet
att göra föreskriven anmälan skulle slopas. Då framställning om ersättning
hos vederbörande hemland bör göras snarast möjligt, synes det
önskvärt att anmälan till länsstyrelsen sker i samma omfattning som hittills.
Ett slopande av påföljden synes däremot lämpligt, då fattigvårdssamhälles
rätt att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård som lämnats medborgare
i våra nordiska grannländer icke bör vara bunden till strängare förutsättningar
än då fråga är om fattigvård åt utlänningar i övrigt. Jag förutsätter
härvid att fattigvårdsstyrelserna på lämpligt sätt påminnas om anmälningsskyldighetens
fullgörande. Även om i något enstaka fall anmälan
icke skulle ske, torde nämnvärd rättsförlust för statsverket ej behöva befaras,
då enligt konventionen ersättning utgår för fattigvård som lämnats under ett
år före det framställning om ersättning göres från svensk sida.
På grund av det anförda torde, i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit,
61 § 2 mom. fattigvårdslagen kunna upphävas. I samband därmed
synes den i 31 § utlänningslagen gjorda hänvisningen till vad som är särskilt
stadgat om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, böra
erhålla sådan lydelse, att däri uttryckligen stadgas, att Kungl. Maj:t äger
förordna om hemsändande av dylik utlänning. Härigenom bortfaller behovet
av de av utredningsmannen i samma legislativa syfte föreslagna ändringarna
i 61 § 3 mom. fattigvårdslagen och 66 § barnavårdslagen. Frågan om ändring
av utlänningslagen i nu angiven riktning har tidigare i dag anmälts av
chefen för justitiedepartementet.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
Utöver vad nu nämnts torde erforderliga föreskrifter i anledning av hemsändningsförfarandets
omläggning kunna meddelas i administrativ ordning.
Den nya ordningen för erhållande av gottgörelse av statsmedel för åt utlänning
lämnad fattig- eller barnavård synes, för att erforderliga förberedelser
skola kunna vidtagas, icke böra träda i tillämpning förrän den 1 januari
1948. Jag vill härutinnan också anmärka att flyktinghjälpens avveckling
fömtsättes komma att ske först vid nämnda tidpunkt.
Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag angående upphävande av 61 §
2 mom. lagen den U juni 1918 (nr 422) om fattigvården måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
M. Silfverstolpe.
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
471S14