Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

1

Nr 270,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statens
utlänningskommission m. m.; given Stockholms
slott den 9 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson,
berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för justitie- och finansdepartementen anför statsrådet Mossberg följande.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har Kungl. Maj:t på min
hemställan under punkterna 259, 260, 262 och 263 föreslagit riksdagen, att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna
dels till Statens utlänningskommission: Avlöningar ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor;

dels till Statens utlänningskommission: Omkostnader ett förslagsanslag av
150 000 kronor;

dels till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning in. m. ett förslagsanslag
av 4 500 000 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 270.

1

J Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

dels ock till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag
av 500 000 kronor.

Sedan beredningen av förevarande ärenden numera avslutats, får jag ånyo
anmäla desamma.

I. Inledning-.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1946 tillkallade
jag samma dag ordföranden i statens utlänningskommission Nils Hagelin
att inom socialdepartementet verkställa översyn av statens utlänningskommissions
och statens flyktingsnämnds verksamhet och organisation, vilken
översyn skulle syfta till att skapa en efter fredsmässiga förhållanden anpassad
ordning för handläggningen av de frågor, som hittills ankommit på
nämnda organ.

Utredningsarbetet har bedrivits så, att utlänningskommissionens sociala
uppgifter upptagits i samband med flyktingsnämndens verksamhet under det
att utlänningskommissionens organisation och verksamhet i övrigt behandlats
för sig. Utredningsmannen har den 31 januari 1947 avlämnat en promemoria
med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse samt den 11 februari 1947
en promemoria med förslag till omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions
sociala verksamhet och successiv reducering av statens flyktingsnämnds
uppgifter. Därjämte har utredningsmannen i anslutning till de

1 sistnämnda promemoria framförda förslagen likaledes den 11 februari 1947
avlämnat en promemoria med förslag angående upphävande av bestämmelserna
i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om utlännings hemsändande. Vid utredningen
rörande utlänningskommissionens verksamhet och organisation bär
statskommissarien R. E. Norberg biträtt såsom löne- och organisationsteknisk
expert, under det att direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
förutvarande borgmästaren Eric Wahlberg biträtt såsom expert vid utredningen
rörande utlänningskommissionens och flyktingsnämndens sociala
verksamhet samt förfarandet vid hemsändning av utlänning.

I promemorian med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse har utredningsmannen
tillika föreslagit vissa ändringar av 8 och 15 §§ utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315). Över dessa lagfrågor har Kungl. Maj:t tidigare
denna dag, på föredragning av chefen för justitiedepartementet, beslutit
inhämta lagrådets utlåtande jämlikt § 87 regeringsformen. Förslaget angående
upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om utlännings
hemsändande behandlas i eu likaledes denna dag av Kungl. Maj:t
beslutad proposition (nr 000) med förslag till lag om upphävande av 61 §

2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Över promemorian med förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse ha
efter remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
utom en, statspolisintendenten, statens kriminaltekniska anstalt,
civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,
statens flyktingsnämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna löne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

3

nämnden, överrevisionen för krisförvaltningen, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation och civila
statsförvaltningens tjänstemannaförbund. Därjämte ha yttranden överlämnats
av överståthållarämbetet från polismästaren, kriminalpolisintendenten
och biträdande kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelserna
i Jönköpings och Kalmar län från landsfogdarna i länen, av länsstyrelsen i
Blekinge län från polismästaren i Karlskrona, av länsstyrelsen i Malmöhus
län från landsfogden i länet, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg ävensom
stadsfiskalen i Trelleborg samt av utlänningskommissionen från kommissionens
personalförening och civilförvaltningens personalförbund.

Över promemorian om den sociala flyktingsvården ha efter remiss yttranden
avgivits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, medicinalstyrelsen,
statens utlänningskommission, statens flyktingsnämnd, överstyrelsen
för yrkesutbildning, svenska landskommunernas förbund, svenska
stadsförbundet och utlandssvenskarnas förening.

Den 12 januari 1945 beslöt Kungl. Maj:t tillsätta en kommission med uppdrag
att verkställa en allsidig undersökning rörande vissa förhållanden i
samband med uppdagandet av att dåvarande e. o. byråinspektören i statens
utlänningskommission Robert Paulson utlämnat vissa uppgifter till en svensk
medborgare, som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet. Kommissionen antog
namnet parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst. Kommissionen har hittills avlämnat två betänkanden,
nämligen Betänkande I angående flyktingars behandling (SOU 1946:
36) och Betänkande II angående utlämnande av uppgifter om flyktingar
(SOU 1946:93). Dessa betänkanden samt en sammanställning av däröver
avgivna yttranden torde få fogas såsom bilagor1 (Bilagor A—C) till statsrådsprotokollet
för denna dag.

II. Utlänningskontrollen.

A. Utlänningskouinussionens tillkomst samt kommissionens nuvarande
arbetsuppgifter och organisation in. in.

Statens utlänningskommission började sin verksamhet den 1 juli 1944.
Beträffande kommissionens tillkomst, arbetsuppgifter, organisation
m. m. lämnas en redogörelse i promemorian av den 31 januari 1947,
varav följande må anföras.

Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 21 april 1943 tillkallades särskilda
sakkunniga2 för att inom justitiedepartementet biträda med en översyn
av då gällande utlänningslag och vad därmed ägde samband. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen 1943 års utlänningssakkunniga, avläm ''

Bilagorna A och B här uteslutna.

2 De sakkunniga voro justitierådet G. Dahlman, tillika ordförande, pressombudsmannen R.
Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Å.
Holmbiick och dåvarande tf byråchefen i socialstyrelsen C. Sclimidt. Såsom sekreterare biträdde
numera byråchefen i utlänningskommissionen G. Lindencrona.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

nade den 13 februari 1944 en promemoria rörande den centrala organisationen
för utlänningsärendenas handläggning.

I promemorian föreslogo de sakkunniga sammanförande av socialstyrelsens
utlänningsbyrå och avdelning för utlänningsförläggningar med utrikesdepartementets
expedition för utländska passärenden till en särskild fristående
myndighet, benämnd utlänningsinspektionen. Till motivering anförde de
sakkunniga bland annat följande.

De sakkunniga ha funnit det angeläget, att en starkare organisation tillskapas
för utlänningsärendenas behandling. Därvid har i första hand övervägts
att med bibehållande av ärendenas handläggning inom socialstyrelsen förstärka„
dennas organisation. Då ledningen av utlänningsärendenas handläggning
svårligen kan utövas av generaldirektören med dennes även i övrigt omfattande
arbetsuppgifter boi''de en särskild tjänsteman, med överdirektörs ställning,
förordnas för dessa ärenden. Överdirektören skulle i allt vad avser utlänningsärenden
och vad därmed äger samband beredas samma ställning som
generaldirektören i förhållande till socialstyrelsen i övrigt. Å andra sidan skulle
överdirektören för att helt kunna ägna sig åt utlänningsärendenas behandling
icke deltaga i styrelsens verksamhet inom övriga ämbetsområden. Fördelningen
av chefsskapet mellan generaldirektören och överdirektören skulle
således i realiteten innebära eu uppdelning av socialstyrelsen i två avdelningar.

Emellertid ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att enbart en
dylik ändring icke skulle vara en lycklig lösning. Socialstyrelsen, liksom generaldirektören,
skulle i allmänhetens ögon alltjämt komma att framträda
såsom ansvariga för den i styrelsens namn förda utlänningspolitiken. Risk för
kompetenskonflikter med avseende å verkets administration skulle även
föreligga. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle, om den bibehölles i socialstyrelsen,
icke erhålla den självständiga ställning, som kräves av den omfattning,
utlänningsärendena redan ha och den ökning därav, som kan motses
inom de närmast åren. De sakkunniga anse sig därför böra föreslå, att
socialstyrelsen befrias från handläggningen av utlänningsärendena och att
härför inrättas ett fristående organ, förslagsvis benämnt utlänningsinspektionen,
med en överdirektör som chef.

Detta förslag innebär icke någon slutgiltig lösning av frågan om utlänningsärendenas
centrala behandling. Organisationen är endast att betrakta
som ett provisorium i avbidan på erfarenheter rörande behovet av ett fristående
centralt organ för utlänningsärendena även under normala förhållanden.
Ett återförande av utlänningsinspektionen till socialstyrelsen bör kunna
vidtagas så snart förhållandena medgiva det, liksom inspektionen, om så
skulle befinnas lämpligt, bör kunna inordnas under annat centralt ämbetsverk.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att socialvårdskommittén
i sitt i december 1942 avgivna betänkande angående socialvårdens organisation
(SOU 1942: 56) antytt behovet av en omorganisation av socialstyrelsen,
därvid borde övervägas att överflytta handläggningen av vissa grupper
ärenden till annan central myndighet.

Över de sakkunnigas förslag om inrättande av en utlänningsinspektion inhämtades
yttranden från chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och
Norrbottens län ävensom från säkerhetschefen, statens arbetsmarknadskommission
och statskontoret. Samtliga remissmyndigheter utom överståthållarämbetet
tillstyrkte eller lämnade utan erinran de sakkunnigas förslag om

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tillskapande av eu särskild central myndighet för utlänningsärendenas handläggning.

Socialstyrelsen anförde bland annat.

Förslaget om överförande, i varje fall provisoriskt, av den centrala utlänningskontrollen
till ett fristående organ innebär en genomgripande förändring
av socialstyrelsens ämbetsuppgifter, som styrelsen hälsar med tillfredsställelse.
Det har redan länge stått klart för styrelsen, att utlänningsärendenas
organiska samband med styrelsens övriga arbetsuppgifter efter hand försvagats.
Arbetsmarknadssynpunkterna tillmätas visserligen fortfarande stor betydelse
vid de enskilda ärendenas avgörande och själva hjälpproblemen ha
med ökningen av antalet flyktingar fått en allt större omfattning, men ^det
ligger i sakens natur, alt de polisiära och övervakande synpunkterna erhållit
en betydligt ökad vikt med den utveckling, som de olika problem, vilka skapats
av utlänningars vistelse i landet, erhållit de senaste aren. Utlänningsärendenas
oerhörda ansvällning har medfört, att verkets chef nödgats använda en
oproportionerligt stor del av arbetstiden för dessa ärenden, trots att mycket
långtgående åtgärder vidtagits för att avlasta arbetsbördan från honom. Samtidigt
som utlänningsärendenas antal och betydelse starkt tillvuxit, har en
kraftig expansion ägt rum även inom styrelsens övriga arbetsområden. Salunda
förgår knappast något år utan att nya arbetsuppgifter av stor social
betydelse tillkomma å styrelsens fattigvårdsbyrå. Socialstyrelsen bör alltmera
övergå till att bliva en verklig chefsmyndighet för socialvården. Även arbetslöshetsförsäkringens
utveckling bar under de senaste åren medfört en väsentligt
ökad arbetsbörda för styrelsen. De statistiska utredningarna ha samtidigt

ökat i antal och vikt. . . ,

Det måste betecknas såsom en oundgänglig förutsättning tor en sociaivårdsreform,
varigenom styrelsen skulle bliva verklig chefsmyndighet för
hela socialvården, att styrelsen befriades från sådana ärenden, som ej oundgängligen
måste handläggas av styrelsen. Om icke förr maste i varje tall i
samband med en socialvårdsreform utlänningsärendena brytas ut från socialstyrelsen
Styrelsen kan för sin del svårligen förestalla sig, att det kan bliva
möjligt att vid ett avlösande av den nu föreslagna provisoriska ordningen
återgå till att förlägga utlänningsärendena till socialstyrelsen. Fn som ett
provisorium anordnad utlänningsinspektion måste en gang komma att avlösas
av ett centralt ämbetsverk pa ordinarie stat eller också maste inspek
tionen inordnas under annat ämbetsverk än socialstyrelsen. Man bor inrikta
sig på att provisoriet icke lår längre varaktighet an vad tidsforliallandena
göra nödvändigt.

I anförande till statsrådsprotokollet den 14 april 1944 vid anmälan av ärendet
uttalade chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, bland annat

följande.

Det av utlänningssakkunniga framhållna behovet av en starkare och enhetligare
central organisation för handläggningen av utlänningsärendena kan
jag val vitsorda. För att ernå den erforderliga förbättringen av utlänningsorganisationen
synes man ha att välja mellan tre olika vägar, antingen att
vidtaga åtgärder för att inom socialstyrelsens ram få till stand en mera fristående,
effektivt arbetande utlänningskontroll eller att överflytta utlänningsärendena
till statens arbetsmarknadskommission eller slutligen att i enlighet
med sakkunnigförslaget för ändamålet, åtminstone provisoriskt, tillskapa en
särskild självständig organisation. Av de börda remissmyndigheterna bar endast
överståthållarämbctel avstyrkt bortflyttandet av utlänningsärendena från
socialstyrelsen. Ämbetet bar därvid bland annat framhållit de speciella förutsättningar,
styrelsen genom sin kännedom om arbetsmarknadsförhallan -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

dena hade för att bedöma utlänningsärendena. Alternativet att överflytta utlänningsärendena
i allmänhet till statens arbetsmarknadskommission har
icke närmare dryftats av myndigheterna. Kommissionen har själv endast påyikat,
att handläggningen av arbetstillståndsärenden för härvarande utlänmngar
skulle överflyttas till kommissionen. Flertalet remissmyndigheter har
tillstyrkt de sakkunnigas förslag om ett särskilt organ för utlänningsärendena.
Ett par myndigheter har därvid ifrågasatt, om centralmyndigheten
icke hellre borde organiseras såsom kommission eller nämnd än som ämbetsverk;
detta skulle enligt deras uppfattning bättre svara mot dess karaktär av
provisorisk kristidsmyndighet.

Jag delar uppfattningen om önskvärdheten att åtminstone tills vidare flytta
bort utlänningsärendena från socialstyrelsens ämbetsområde. En sådan åtgärd
framstar för närvarande såsom påkallad även av hänsyn till behovet att styrelsen
mera skulle kunna ägna sig åt sina egentliga, socialvårdande arbetsuppgifter.

Ett viktigt motiv till utlänningsärendenas förläggning till socialstyrelsen
var styrelsens uppgifter såsom tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.
Ärendena rörande den offentliga arbetsförmedlingen
överflyttades emellertid under våren 1940 tills vidare till arbetsmarknadskommissionen.
Att nu låta kommissionen omhändertaga utlänningsärendena
skulle innebära ett fullföljande av denna linje. Även om tillgodoseendet
av de vid utlänningskontrollen nödvändiga säkerhetssynpunkterna kan sägas
vara en för kommissionen relativt främmande uppgift, synes man i vart fall
icke i princip kunna avvisa tanken på en sådan överflyttning. Den nuvarande
omfattningen av socialstyrelsens utlänningsavdelningar måste emellertid
framkalla tvekan om den organisatoriska lämpligheten av en dylik åtgärd för
närvarande. Härtill kommer, att förhållandena på arbetsmarknaden snabbt
nog kunna förändras och ställa kommissionen inför mera maktpåliggande
uppgifter än för närvarande. Jag har för den skull icke ansett mig nu böra
ifrågasätta en sådan vidgning av kommissionens ämbetsområde,

Den möjlighet, som då återstår, är att för handläggning av utlänningsärendena
tillskapa ett självständigt centralorgan. Denna linje anser jag för
närvarande vara den lämpligaste utvägen.

Det nya centrala utlänningsorganet bör, såsom från olika håll framhållits,
i avbidan på erfarenheter från mera normala förhållanden erhålla karaktären
av ett provisorium. Med denna karaktär överensstämmer bäst att organisera
utlänningsmyndigheten såsom kommission och icke, på sätt de sakkunniga
föreslagit, såsom ett ämbetsverk under ledning av en överdirektör.
Aven om den ena eller andra organisationsformen icke torde behöva ha avgörande
betydelse för provisoriets varaktighet, bär jag efter övervägande av
olika på frågan inverkande omständigheter stannat vid att i detta fall förorda
formen av kommission.

Genom proposition nr 254 angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen
förelädes förslaget 1944 års riksdag, som biföll detsamma.

Utlännings k o mmissionens arbetsuppgifter ha i första
band sin grund i att kommissionen enligt 1 § utlänningskungörelisen den 15
Juni 1945 (nr 317) skall vara central utlänningsmyndighet. Därav följer en
råd olika i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) och tillämpningsföreskrifterna
till lagen angivna arbetsuppgifter, av vilka följande torde få omför -mälas.

Utlänning, som ankommer till riket, skall, där Konungen det förordnar,
hav a sin legitimationshandling försedd med påteckning av svensk myndighet,

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

visering. Visering meddelas av utlänningskommissionen eller, efter dess bemyndigande,
av vederbörande tjänsteman vid svensk beskickning eller vid
lönat svenskt konsulat eller av olönad svensk konsul, vilken är behörig meddela
visering. Ehuru det under kriget rådande allmänna viseringstvånget numera
upphävts för medborgare i ett flertal europeiska stater samt kommissionen
kunnat i stor utsträckning generellt bemyndiga utlandsmyndigheterna
att avgöra viseringsärenden, kvarstår dock å kommissionen en avsevärd arbetsbörda
med sådana ärenden. Beträffande vissa grupper statslösa samt
medborgare i särskilda länder har nämligen kommissionen funnit sig böra
bibehålla beslutanderätten i de enskilda ärendena. Detsamma gäller i övrigt
varje enskilt ärende, som på grund av att utlänningen saknar åter- eller
vidareresemöjlighet från Sverige eller av annan anledning är av tveksam natur.
Därtill kommer att kommissionen har att utfärda anvisningar och direktiv
till utlandsmyndigheterna rörande de av dem direkt handlagda viseringsärendena.

Rent tekniskt kräver viseringsförfarandet en omfattande organisation. För
varje utlänning, vars ansökan om visering till Sverige prövats av utlänningskommissionen,
måste nämligen uppläggas dels ett registerkort och dels en
dossier, i vilken materialet rörande ärendet samlas. Remisser till andra myndigheter,
referensförfrågningar, slagningar i olika s. k. kontroll- eller ofördelaktighetsregister
samt diarieföring av in- och utgående expeditioner kräver
även stor biträdespersonal.

Utlänning, som uppehåller sig i Sverige, måste enligt 4 § utlänningslagen
vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Konungens
förordnande må gälla såsom pass. Då en stor del av de utlänningar, vilka
för närvarande uppehålla sig i vårt land, vid ankomsten saknat legitimationsliandlingar
och icke kunnat erhålla sådana av hemlandsmyndigheterna, har
utlänningskommissionen nödgats utställa främlingspass eller tillfälliga legitimationshandlingar
för dem. Detsamma gäller för vissa utlänningsgrupper,
vilka visserligen vid ankomsten innehaft legitimationshandlingar, men där
förlängningar eller utställande av nya handlingar icke skelt genom hemlandsmyndighetemas
försorg. Utställandet av främlingspass förutsätter en prövning
av frågan om utlänningen bör få kvarstanna ulan att inneha av hemlandsmyndigheterna
utfärdad godtagbar handling.

Utlänning äger enligt 7 8 utlänningslagen, bortsett från vissa speciella
grupper, icke uppehålla sig i Sverige utöver viss tid utan att inneha av utlänningskommissionen
meddelat uppehållstillstånd. För handläggningen av
sådana ärenden, vilka för närvarande utgöra kommissionens mest omfallande
och kanske väsentligaste arbetsuppgift, har uppbyggts en stor organisation.
Varje ärende bedömes individuellt av eu kvalificerad tjänsteman
och i regel inhämtas yttranden från länsstyrelser, polis- och andra myndigheter.
Liksom beträffande viseringsärendena har omfattningen av klientelet
och ärendenas antal nödvändiggjort uppläggandet och förandet dels av
ett särskilt kortregister över inkomna ärenden samt beviljade och vägrade
tillstånd, dels ock av ett dossierregister, innehållande en särskild dossier

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

för varje utlänning, som vistas eller nyligen vistats i landet så länge, att
han måst inneha uppehållstillstånd.

Enligt 13 § utlänningslagen äger utlänning icke antaga eller inneha arbetsanställning
i Sverige utan särskilt tillstånd, arbetstillstånd. Även arbetstillstånd
meddelas av utlänningskommissionen. Genom särskilda tillämpningsföreskrifter
har emellertid Kungl. Maj:t, med stöd av en i lagen meddelad
fullmakt, för närvarande helt befriat medborgare i Danmark, Finland,
Island och Norge samt de baltiska flyktingarna från arbetstillståndsskyldigheten
samt förklarat, att arbetstillstånd för närvarande icke erfordras för
anställning i husligt arbete eller såsom skogs-, jordbruks- eller torvarbetare,
dock icke i befälsställning eller med förvaltningsuppgifter och ej heller såsom
trädgårdsmästare eller vid handelsträdgård. Vissa andra speciella undantag
ha ock meddelats. Arbetstillståndsärendena handläggas inom kommissionen
för närvarande i regel i omedelbar anslutning till uppehållstillstandsarende
för vederbörande utlänning men i intim samverkan med statens
arbetsmarknadskommission.

För belysande av omfattningen av kommissionens verksamhet har utredningsmannen
lämnat följande uppgifter angående antalet utlänningar, samt
antalet handlagda ärenden rörande visering, uppehålls- och arbetstillstånd.

Antalet utlänningar i Sverige har enligt socialstyrelsens och utlännin^skommissionens
offif^Un —der följande år uppgått till

c:a 49 OOOj (I dessa siffror ha icke inräk»
68 000 nats i Sverige tillfälligt omhän»
93 0001 dertagna finska barn eller från
;> 91 000 norra Finland till Sverige tillfäl»
93 000J ligt evakuerad civilbefolkning.)

Före utlänningskommissionens tillkomst handlades viseringsärendena av
utrikesdepartementets expedition för utländska passärenden. Det högsta anoft
nnnaTrh-and auda s?d.aiJ? arenden uppnåddes under år 1940 med omkring
i oS0''- Fraf °Ch med ^i1 ™41 ned§ick antalet avsevärt eller till omkring
1 200 arenden per manad. Efter kommissionens tillkomst har antalet centrait
ilandvKAnrufcämn^nn *:n

eller sammanlagt 20 630 ärenden under år
1945.

eller sammanlagt 33 701 ärenden under år
1946.

Antalet av socialstyrelsen behandlade uppehålls- och arbetstillståndsären™nunpp!''ves
f?r ar 1937 hava uppgått till 20 000. År 1938 behandlades där
47 000 sadana arenden. Under år 1943 hade antalet stigit till 105 000, trots
att vissa lattnader detta år infördes beträffande arbetstillståndsskvldigheten.
Forsta halvaret 1944, d. v. s. under tiden fram till utlänningskommissionens
inrättande, handlades 45 609 ärenden.

1937

c:a 13 000

1943

1938

» 15 000

1944 (Vt)

1939

» 20 000

1945 (Vt)

1940

» 20 500

1946 (V)

1941

» 21500

1947 (V)

1942

» 29 000

3:e

kvartalet

1944

4 358

ärenden

4:e

1944

3 753

>

l:sta

1945

3 996

»

2.-dra

>

1945

4 925

»

3:e

»

1945

6 296

»

4:e

»

1945

5 413

»

l:sta

»

1946

7 071

» •

2:dra

»

1946

10 710

»

3:e

»

1946

9 739

»

4:e

2>

1946

6 181

9

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270-

För utlänningskommissionens del bär antalet ärenden av ifrågavarande art
uppgått till, under

3:e kvartalet

1944 34 457

4:e

»

1944 53 586

l:sta

»

1945 35 386

2:dra

1945 39 447

3:e

»

1945 26 803

4:e

»

1945 36 840

l:sta

»

1946 32 021

2:dra

»

1946 35 089

3:e

»

1946 38 071

4:e

»

1946 28 739

ärenden

» (eller sammanlagt 138 476 ärenden under år
» 1945.

eller sammanlagt 133 920 ärenden under år
( 1946.

Enligt skilda bestämmelser i utlänningslagen ankommer vidare å utlänningskommissionen
att handlägga vissa ärenden om avvisning av utlänning
samt att meddela utrese- eller förpassningsbeslut för utlänning ävensom att
i tvivelaktiga fall eller där politiskt flyktingskap åberopas förordna om
verkställighet av beslut om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning.
På grund av svårigheterna i vissa fall att för närvarande verkställa
beslut om utlännings avlägsnande ur landet samt på grund av hänsynstaganden
till utlänningens person och andra omständigheter måste ofta anstånd
medgivas för längre eller kortare tid. Anstånden få ofta förlängas flera
gånger, och i samband med anstånden ha i vissa fall meddelats särskilda
föreskrifter om begränsning i utlänningens vistelserätt till viss ort eller visst
område eller om hans ställande under uppsikt av polismyndighet eller hållande
i förvar. Antalet ärenden av nu angiven art har under år 1946 uppgått
till 3 830. Ärendena förutsätta genomgång av ett omfattande utredningsmaterial
samt i regel överväganden av många skiftande omständigheter.

Med stöd av utlänningslagen har Kungl. Maj:t i utlänningskungörelsen
föreskrivit en omfattande anmälningsskyldighet till utlänningskommissionen
angående utlänningar. Sålunda åligger det länsstyrelser och polismyndigheter
att ofördröjligen till kommissionen anmäla sadan omständighet beträf
fande utlänning, som kan antagas vara av betydelse vid prövning av fråga
om uppehållstillstånd för denne. Åklagare, som beslutat om åtal mot utlänning,
skall så snart ske kan till kommissionen insända anmälan om åtalet
samt om utgången av målet. Domstol eller häktningsmyndighet, som beslutat
om häktning av utlänning, skall sa snart ske kan till kommissionen insända
anmälan därom. Enligt särskilda bestämmelser i utlänningskungörelsen åligger
det vidare i regel utlänning att vid ankomsten till riket och vid avresan
härifrån ifylla en anmälningsblankett, vilken skall insändas till kommissionen.
Slutligen är en var, som upplåter bostad åt utlänning för övernattning,
ävensom den, som anställer utlänning i sin tjänst, skyldig att göra anmälan

härom till kommissionen.

Fullgörandet av de olika föreskrivna anmälningsskyldigheterna medför,
att ett mycket omfattande material kommer utlänningskommissionen tillhanda.
Detta material sammanställes och bearbetas på olika sätt. Bland annat
föres ett register över alla utlänningar, om vilka nagot ofördelaktigt är

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

känt för kommissionen. Anmälningar från länsstyrelser, polismyndigheter,
åklagare och häktningsmyndigheter samlas därjämte i de för varje utlänning
upplagda dossiererna för att lagas i beaktande vid behandling av fråga
om förlängt uppehållstillstånd för utlänningen. Genom jämförelse mellan å
ena sidan kommissionens register över beviljade uppehålls- och arbetstillstånd
samt å andra sidan inkommande anmälningar från bostadsupplåtare
och arbetsgivare ävensom med in- och utreseanmälningar av utlänningar kan
kommissionen utöva kontroll över att utlänning icke utan vederbörligt tillstand
uppehåller sig här i riket eller innehar arbetsanställning.

De inkomna anmälningsblanketterna och de olika registren ligga även till
grund för den verksamhet för efterforskning av s. k. displaced persons, som
enhgt Kungl. Maj ds beslut den 31 augusti 1945 uppdragits åt utlänningskommissionen.

Genom beslut den 6 september 1946 förordnade Kungl. Maj:t, att socialstyrelsens
befattning med den officiella utlänning sstatistiken fr. o. in. den
1 oktober samma år skulle upphöra och uppgiften i fortsättningen omhänderhas
av utlänningskommissionen. Denna statistik, som omfattar sammanställningar
av antalet in- och utresande utlänningar, utlänningar med uppehålls-
och arbetstillstånd, utlänningarnas fördelning å olika nationaliteter,
deras sysselsättning inom skilda yrkesområden och inom olika delar av landet,
är av synnerligen stort värde vid uppdragandet av riktlinjerna för kommissionens
utlänningspolitik i allmänhet.

I utlänningskungörelsen stadgas, att utlänning, med vissa särskilda undantag,
ej må utan tillstånd av utlänningskommissionen eller länsstyrelse
inresa i eller utresa ur riket å annan ort än sådan där passkontroll är anordnad.
Vidare angivas de orter, å vilka passkontroll skall vara anordnad.
Passkontrollerna å vissa mera livligt frekventerade passkontroller skola,
där så finnes erforderligt, stå under ledning av särskild föreståndare samt
vid förfall för denne av biträdande föreståndare. Föreståndare och biträdande
föreståndare, vilka avlönas av statsmedel, förordnas av kommissionen
efter samråd med länsstyrelsen. Närmare instruktioner för föreståndare
och biträdande föreståndare utfärdas av kommissionen efter samråd
med länsstyrelsen. Utöver dessa i utlänningskungörelsen intagna bestämmelser
har i instruktionen för utlänningskommissionen föreskrivits, att
kommissionen skall öva uppsikt över passkontrollen beträffande in- och utresande
utlänningar. I sådant avseende bär kommissionen att meddela råd
och anvisningar rörande kontrollens utövande. Kommissionen skall därvid
tillse, att passkontrollörer finnas i erforderligt antal, att de äro väl förfarna
i sina uppgifter samt att de lokala anordningarna för passkontrollen
äro ändamålsenliga. För fullgörande av uppsikten äger kommissionen förrätta
inspektioner.

Genom överförandet av socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar
till utlänningskommissionen fick kommissionen sig även anförtrodd
en omfattande social verksamhet för flyktingar och andra utlänningar i
landet. Denna verksamhet omfattar i första hand omhändertagandet av

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

flyktingar i läger av olika slag, såsom mottagningscentraler, karantänsläger,
arbetsförmedlingsläger, konvalescenthem, mödra- och spädbarnshem, internatskolor
och skolhem, ålderdomshem samt vissa avdelningar eller paviljonger
vid sjukhus och sanatorier. Med lägerverksamheten sammanhänga
ärenden om utlänningarnas intagning på eller utskrivning från de olika
lägren samt deras omflyttande mellan lägren. Lägerverksamheten har medfört
en omfattande administrativ och kameral verksamhet. Häri ingå såväl anställande
och entledigande av för lägrens skötsel erforderlig personal och
därmed sammanhängande personalärenden som förhyrande av lägerplatser
och såsom förläggningar lämpliga pensionat och hotell liksom även anskaffande
av baracker och olika slag av utrustning. Härför kräves även en
omfattande bokförings- och revisionsverksamhet.

Enligt instruktionen för utlänningskommissionen skall denna tjänstgöra såsom
kansli åt statens flyktingsnämnd. Härigenom har kommissionen ålagts
ytterligare social verksamhet för flyktingar i landet. Å nämnden ankommer
nämligen enligt kungörelsen den 12 september 1941 (nr 753) om statlig och
statsunderstödd flyktingshjälp att handlägga ärenden om bidrag av statsmedel
till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer), vilka meddela
flyktingshjälp, samt om direkt understöd av statsmedel åt utlänning, som
icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté. Vid hjälpverksamheten skall
eftersträvas att förskaffa flykting möjlighet att själv sörja för sitt och
sin familjs uppehälle genom arbete inom lämpligt yrke. Därjämte bör iakttagas,
att flykting, för vilken lämpligt arbetstillfälle icke yppar sig, om
möjligt erhåller utbildning, som är ägnad att vidga hans möjligheter att
framdeles vinna försörjning. I mån av behov bör flykting även erhålla bistånd
vid anskaffande av bostad.

I sin egenskap av central utlänningsmyndighet har utlänningskommissionen
i stor utsträckning blivit remissmyndighet i ärenden av olika slag rörande
utlänningar. Så bruka i flertalet fall till kommissionen remitteras
ärenden rörande tillstånd för utlänningar att här i riket förvärva fast egendom
(justitiedepartementet), att utöva läkar- eller tandläkaryrket (socialdepartementet),
att inskrivas vid eller avlägga examen vid högre läroanstalter
(ecklesiastikdepartementet), att bedriva näring eller att vara styrelseledamot
i svenskt bolag (handelsdepartementet), att vara befäl å svenskt fartyg (kommerskollegium),
att växla utländska valutor (valutakontoret) samt att eihalla
körkort (länsstyrelserna) m. in.

Huvuddragen av utlänningskommissionens o i g a n i s a t i o n
angivas i kommissionens instruktion (SFS 489/1944). Enligt denna skall
kommissionen bestå av eu ordförande och chef samt högst atta ledamöter.
Ersättare skola finnas för ordföranden samt, i den utsträckning Kungl. Maj.t
bestämmer, jämväl för ledamöterna. Inom kommissionen skola finnas tre
byråer, nämligen passbyrån, kontrollbyran och sociala byrån. Vaije hyra
förestås av eu byråchef. En av dessa har förordnats att vara vice ordförande
i kommissionen. Vid sidan av byråerna har kommissionen inrättat en
särskild fristående avdelning för personalärenden samt administrativa och

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

kamerala ärenden, kansliavdelningen, vilken föreslås av eu förste sekreterare.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika byråerna och kansliavdelningen
bestämmes i särskild av kommissionen fastställd arbetsordning.
Kommissionen har den 20 december 1945 fastställt arbetsordning, gällande
från och med den 1 januari 1946. Ärendesfördelningen mellan byråerna
kan i korthet angivas så, att å passbyrån liandlägges flertalet tillståndsärenden
av olika slag såsom ärenden om visering, uppehålls- eller arbetstillstånd;
å kontrollbyrån handhaves den individuella utlänningskontrollen och
ombesörjes kommissionens registerverksamhet; å sociala byrån handläggas
alla ärenden rörande kommissionens sociala verksamhet.

Enligt instruktionen kunna ärenden avgöras i tre olika former, nämligen
in pleno, av ordföranden eller av byråchef eller annan befattningshavare. Av
utlänningskommissionen in pleno skola avgöras frågor rörande riktlinjerna
för beviljande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd samt eljest viktigare
frågor rörande kommissionens organisation, instruktion och verksamhet.
Kommissionen är beslutmässig då förutom ordföranden vid sammanträdet
minst halva antalet ledamöter eller ersättare för dem deltaga i avgörandet.
Såsom kommissionens beslut gäller den mening varom de flesta förena sig
eller, vid lika röstetal, den som biträdes av ordföranden. Övriga ärenden avgöras
av ordföranden; dock att i arbetsordningen eller i förekommande fall
genom beslut av kommissionen in pleno må bestämmas ärenden eller grupper
av ärenden som få avgöras av vederbörande byråchef eller av annan befattningshavare.
Med stöd av denna bestämmelse har i arbetsordningen föreskrivits,
att ärenden angående beviljande och återkallande av visering, uppehålls-
och arbetstillstånd samt utställande och förlängande av främlingspass
må avgöras av cheferna för pass- och kontrollbyråerna; dock att ärenden,
vilka äro av principiell betydelse, i vilka avvikelse från tidigare praxis ifrågasättes
eller vilka eljest äro av synnerlig vikt eller giva anledning till stor
tveksamhet, skola avgöras av kommissionen in pleno eller av ordföranden.

Utlänningskommissionens personal uppgick den 31 december
1946 förutom ordföranden till 500 tjänstemän, fördelade på följande befattningar.

3 byråchefer;

11 sekreterare, av vilka 4 med arvode
motsvarande Eo 26 och 7
med arvode motsvarande Eo 24;

1 kamrerare;

1 aktuarie;

14 notarier;

50 amanuenser;

5 revisorer;

11 assistenter;

7 kuratorer;

1 registrator och kassör; I

2 kansliskrivare;

13 kontorister;

1 stämpelförsäljare i lönegrupp IV
i krisavlöningsreglementet;

30 kanslibiträden;

5 tjänstemän i lönegrupp III i
krisavlöningsreglementet;

46 kontorsbiträden, av vilka 2 telefonister; 284

skrivbiträden, av vilka 6 telefonister; 15

expeditions- och kontors vakter.

I denna personalförteckning ingår även den personal, som anställts för att
kommissionens sociala byrå skall kunna fungera som kansli åt statens flyk -

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 270.

tingsnämnd. Däremot har icke medtagits utlänningsnämndens personal, vilken
består av en av Kungl. Maj:t förordnad sekreterare med arvode, för närvarande
närmast motsvarande Bo 23, samt ett kanslibiträde och ett skrivbiträde,
vilka båda senare äro anställda hos kommissionen men ställts till
nämndens förfogande.

Vid utlänningskommissionens inrättande ålade Kungl. Maj:t innehavarna
av vissa ordinarie och extra ordinarie befattningar a utrikesdepartementets
expedition för utländska passärenden samt å socialstyrelsens utlänningsbyrå
och avdelning för utlänningsförläggningar tjänstgöringsskyldighet i kommissionen.
Kommissionen antog därjämte som tjänstemän ett antal extra ordinarie
tjänstemän hos socialstyrelsen, vilka beviljades tjänstledighet från sina
respektive befattningar hos styrelsen. För kommissionens personal gäller
krisavlöningsreglementet.

Med anledning av det till en början synnerligen kraftigt dominerande inslaget
av extra ordinarie befattningshavare, vilka åtnjöto lön enligt viss löneklass
i civila icke-ordinariereglementet, fann kommissionen det lämpligt och
nödvändigt att nära anpassa arvodena för övrig personal till lägsta löneklass,
som gällde för den extra ordinarie personalen i motsvarande ställning. Likaså
ha icke-ordinariereglementets bestämmelser om löneklassplacering vid befordran
analogi vis tillämpats. För amanuenser och skrivbiträden har kommissionen
fastställt särskild befordringsgång. Vad gäller amanuenser har
principen varit, att en tingsmeriterad jurist pa 3V2 ar med bestämda intervaller
skulle erhålla successiv löneuppflyttning från 550 till 700 kronor per
månad (från och med den 1 juli 1946 från 605 till 755 kronor per månad)
samt att annan amanuens på 5 år med bestämda intervaller skulle erhålla
uppflyttning från 500 till 700 kronor per månad (från och med den 1 juli
1946 från 555 till 755 kronor per månad). För skrivbiträden har befor drings -gången inneburit att befattningshavare på 4 år från anställningens början
successivt erhållit löneuppflyttning från 260 kronor per månad (efter den 1
juli 1946 kronor 275) till 353 kronor 85 öre per månad (efter den 1 juli 1946
kronor 368:85), vilket motsvarar kontorsbiträdeslön.

B. rtlänningskomniissionens fortbestånd.

Utredningsmannen.

Utredningsmannen har föreslagit, att för utlänningsärendenas handhavande
den 1 juli 1947 skall inrättas ett fristående centralt organ, organiserat som
el t ämbetsverk. Som namn ä ämbetsverket har utredningsmannen föreslagit
utlänningsstyrelsen. I motiveringen för förslaget har utredningsmannen inledningsvis
uttalat, att utlänningskontrollen icke är att beteckna som en knsuppgift
i den meningen, alt den i största utsträckning kan avvecklas i och
med återgången till fredsförhällanden. Tvärtom torde man nödgas förutsäga,

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 270.

att vi ha behov av en utlänningskontroll under överskådlig tid framåt. Först i
en sådan framtid, då ett fullständigt fritt folkutbyte samt en allmän ekonomisk
och social gemenskap vunnits, bli utlänningspolitik och utlänningskontroll
obehövliga. Utredningsmannen har även uttalat, att vi måste räkna med
att under avsevärd tid framåt ett stort antal utlänningar kommer att vistas i
Sverige och att bland dem finnas sådana, som ur olika synpunkter icke äro
önskvärda här. Beträffande utlänningskontrollens syfte och utformning har
utredningsmannen anfört följande.

Var forsta egentliga utlänningslag utfärdades den 17 november 1927. Huvudprinciperna
i denna lag ha sedan dess ägt bestånd och ligga även till
grund tor den nu gällande utlänningslagen av den 15 juni 1945. Lagstiftningens
sytte är att astadkomma kontroll över utlänningarna i landet för att de
utlänningar som icke äro önskvärda, skola kunna förhindras att hit inresa
och uppehåll sig här. Bortsett från vissa kategorier kriminella och asociala
element angives emellertid icke i lagstiftningen vilka utlänningar, som skola
anses vara icke önskvärda, utan överlämnas åt myndigheterna att pröva detta
med hänsyn till de vid skilda tidpunkter rådande förhållandena.

Vid anmälan i statsrådet av förslaget till 1927 års utlänningslag angav föredragande
departementschefen vissa omständigheter som, med ‘hänsvn till
Svarande förhållanden, borde tillmätas särskild betydelse vid lagstiftningens
tillämpning. Därvid betonades i första hand vikten att skydda den svenska
arbetsmarknaden mot oreglerad invandring av utländska arbetssökande. Vidare
framhölls behovet av kontroll över utlänningarna med hänsvn till ordnings-
och säkerhetssynpunkter. Det även vid denna tid betryckta bostadsaget
i landet föranledde ett uttalande, att vid utlänningsärendenas handläggnmg
hansyn även skulle tagas till nödvändigheten att garantera tillgängliga

ostader åt den svenska befolkningen. Slutligen nämndes vikten av att sådana
utlänningar icke tillätos bosätta sig här, som kunde antagas av en eller annan
anledning icke kunna acklimatisera sig med svenska förhållanden och levnadsvanor.

De riktlinjer för den svenska utlänningspolitiken, som angåvos vid behandlingen
av 1927 ars utlänningslag, bibehöllo sin betvdelse ända fram till senaste
krigsutbrottet. Under kriget trädde emellertid härav betingade speciella
säkerhetssynpunkter i förgrunden varjämte de allmänna utrikespoli*!?,
,?o avvagandena finge stor praktisk betydelse. Asylrättsprincipens uppratthallande
paverkade även utlänningspolitiken i allmänhet.

Den nu allt snabbare återgången till fredsförhåUanden har föranlett omvärderingar
av huvudsynpunkterna för den svenska utlänningspolitiken. Arbetsmarknads-
och befolkningspolitiska bedömningar ha åter trätt i för«runden
varjamte det allmänna nödläget i Europa givit en dominerande ställning
åt de humaniora synpunkterna. Aven bostadsläget har kommit att åter i viss
man inverka a utlänningsfrågomas bedömande. Och liksom under tiden före
mnttonf 6’ krigsutbrottet gora sig de vanliga ordnings- och säkerhetssyn,
k1T1.a ^te.r vållande — till och med avsevärt starkare än då på grund av
den okade kriminalitet och asocialitet, som blivit en följd av krio-ef

De omständigheter, som inverka å frågan om den allmänna utlänningspohlikens
faststa ande och dennas tillämpande å de enskilda utlänningarna
vaxla från tid till annan. Ett försämrat arbetsmarknads- eller bostadsläge
kan t. ex. krava starkare restriktivitet än hittills vid beviljandet av inrese-,
uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar, som söka sig till vårt land
tor att taga arbetsanställning eller bosätta sig här. En ökning av brotts -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 270-

ligheten eller asocialiteten hos utlänningarna här kan kräva skärpta åtgärder
till förhindrande av att sådana utlänningar tillåtas bosätta sig i vårt land,
som kunna, anses vara icke önskvärda på grund av kriminell eller asocial belastning.
Överhuvud taget torde kunna sägas, att en allmän utlänningspolitik
aldrig kan fastställas med permanent giltighet. Politiken måste ständigt anpassas
efter växlingarna i det aktuella läget, varvid övervägandena böra
grundas såväl å relevanta förhållanden inom landet, sasom arbetsmarknads-,
befolknings- och bostadsläget m. in., som å förhållandena i Europa och världen
i övrigt.

Tilläggas må, att utvecklingen i allt större utsträckning synes gå den vägen,
alt frågor rörande utlänningsproblemen upptagas i internationellt sammanhang,
varvid det även för Sveriges del är av stor betydelse att följa utvecklingen
och tillvarataga sina intressen.

Utredningsmannen har vidare uttalat, att å det centrala organ, som erfordras
för beredning av de allmänna utlänningspolitiska frågorna, även bör
ankomma att handhava och ansvara för tillämpningen av de allmänna riktlinjerna
å de enskilda utlänningsärendena. Härom har utredningsmannen
anfört följande.

Vid tillämpningen av den allmänna utlänningspolitiken bör givetvis så långt
som möjligt hänsyn tagas till de enskilda utlänningarnas personliga förhållanden.
Därför bör utlänningspolitiken — om den skall kunna tillämpas
humant och förnuftigt — endast innefatta de allmänna riktlinjerna för den
tillämpande myndigheten. Den närmare utformningen av politiken måste ske
genom avgöranden i enskilda ärenden. I vissa främmande länder har man
visserligen fastställt kvotregler för invandring och tillämpat andra summariska
bedömningsgrunder, men en sådan politik torde icke vara lämplig
med den svenska uppfattningen av denna fråga. För vårt land måste stor
betydelse fästas vid den individuella bedömningen av de enskilda utlänningar,
vilka skola tillåtas bosätta sig och taga arbetsanställning här.

Vad angår frågan vilket organ, som bör anförtros uppgiften att vara
central utlänningsmvndighet, har utredningsmannen uttalat, att läget nu
torde vara ungefär detsamma som vid utlänningskommissionens tillkomst.
Man har att välja mellan tre olika alternativ, nämligen att återföra utlänningsärendena
till socialstyrelsen, att överföra dem till annan myndighet,
närmast den centrala arbetsmarknadsmyndigheten, eller att för ändamålet
inrätta ett fristående centralt organ. Av dessa alternativ har utredningsmannen,
såsom förut angivits, förordat det sistnämnda, lilt stöd härför har anförts.

Beträffande de båda förstnämnda alternativen till organisationsfrågans lösning
bör beaktas, att av förut angivna skäl utlänningspolitiken aldrig torde
kunna fastställas uteslutande ur en speciell synpunkt, utan att alla på frågan
vid skilda tidpunkter inverkande hänsynstaganden måste givas spelrum.
Med hänsyn härtill torde det icke vara lämpligt att hänföra utlänningsärendena
i allmänhet till ett för ett särskilt arbetsområde inrättat organ. Skalen
att hänföra utlänningsärendena till socialstyrelsen torde numera i huvudsak
ha bortfallit, sedan arbetsmarknadsärendena icke längre handläggas av
detta verk. Att i stället hänföra ärendena till arbets,marknadsorganet skulle
emellertid kunna medföra ett icke fullt motiverat dominerande av aibetsmarknadssynpunkterna.
Liknande farhågor kunna säkerligen med fog resas

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 270-

gentemot att polismyndighet göres till central utlänningsmyndighet. Allmänt
kan sägas att det icke torde vara uteslutet att läget inom utlänningspolitiken,
som för närvarande är sådant att de arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena
åter börja bliva av väsentlig betydelse utan att dock de rent polisiära
och utrikespolitiska momenten få underskattas, så kan påverkas av förhållandena
i världen och även i Sverige, att eu förskjutning av värdesättningen
av de olika huvudintressena inbördes med jämna mellanrum måste företagas.
Då det för kontinuiteten av verksamheten icke torde vara lämpligt att överföra
utlänningsärendena från ett verk till ett annat allt efter som olika intressen
dominera, torde aven på längre sikt samma premisser föreligga, som
då 1943 års utlänningssakkunniga uttalade, att det ur alla synpunkter vore
lämpligast att hänskjuta utlänningsärendena till ett fristående centralt organ.

Anmärkas må, att en uppdelning av utlänningsärendena mellan de olika
centrala myndigheter, som beröras av desamma — såsom fallet i viss mån
var före utlänningskommissionens tillkomst — säkerligen skulle innebära
en tillbakagang, i första hand beträffande möjligheterna till att kontinuerligt
ha en samlad överblick över utlänningsfrågans växlingar och därav påkallade
ändringar av den allmänna utlänningspolitiken. Men även för utlänningarna
skulle frågan ställa sig mera komplicerad eftersom de då i sina
angelägenheter skulle behöva vända sig till flera olika organ. Dessutom
skulle ur arbetstekniska och organisatoriska synpunkter säkerligen en försämring
inträda, då förutsättningarna för en allsidig överblick av de enskilda
ärendena skulle saknas, om de nu hos utlänningskommissionen centralt
förvarade handlingarna uppdelades å flera myndigheter eller dessa skulle få
tillhandahållas vederbörande myndighet varje gång ett ärende komme under
Provning av någon av dem. Den sammanlagda arbetsuppgiften skulle icke
minska, varför någon personalbesparing icke skulle inträda utan förhållandet
skulle bliva det omvända, nämligen att särskild personal hos de olika
myndigheterna skulle behöva avdelas att hålla kontakt med övriga berörda
myndigheter.

En annan omständighet, som talar för ett fristående centralt organ för utlänningsärendena
är, att dessa säkerligen alltid på grund av sina skilda aspekter
komma att i viss mån tilldraga sig mer allmän uppmärksamhet och, även
om de organisatoriskt hänfördes under en även för andra arbetsuppgifter
tillskapad myndighet, icke skulle naturligt sammansmälta med myndighetens
ämbetsuppgifter i övrigt. Därtill kommer, att verkets chef, förutom att planlägga
och leda verksamheten inom verkets övriga avdelningar, även måste
kontinuerligt iakttaga alla de faktorer, som böra påverka utlänningspolitikens
gestaltning. Erfarenheterna under den tid, utlänningsärendena lågo
under socialstyrelsen, gåvo klart vid handen, att ansvaret för politikens utformande
och för de individuella ärendenas avgörande allvarligt inkräktade
pa generaldirektörens möjligheter att ägna sig åt verkets övriga ämbetsområden.
Icke heller inrättandet under en annan myndighet av en särskild avdelning
för utlänningsärendena under eu souschef torde, av skäl som anfördes
av 1943 års utlänningssakkunniga, vara en lycklig lösning av organisationsfrågan.

Till stöd för förslaget att den fristående centrala utlänningsmyndigheten
skall organiseras som ett ämbetsverk har utredningsmannen särskilt framhållit
betydelsen därav för personalen. Härom anföres.

Under utlänningskommissionens verksamhetstid ha förmärkts svårigheter
att i en organisation av kommissionens karaktär behålla duglig arbetskraft
under längre tid. Avgång av personal har ständigt ägt rum och svårigheter
ha förelegat för nyrekrytering, faktorer som nödvändiggjort att återstående

17

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

personal i alltför hög grad måst sysselsättas på övertid. Möjlighet att bereda
personalen fastare anställningar torde därför kunna medföra fördelar även
ur personalbesparingssynpunkt. Givet är nämligen att täta ombyten av personal
och omfattande övertidsarbete måste allvarligt inverka å den totala arbetsprestationen.
Rörligheten bland utlänningskommissionens personal kan
visserligen måhända tagas som uttryck för den allmänna situationen på arbetsmarknaden,
men även om så är fallet, särskilt beträffande den lägst avlönade
personalen, är det angeläget att utlänningsmyndigheten åtminstone
inte blir utsatt för konkurrens om sin personal från den övriga statsförvaltningen
på grund av att denna kan bjuda fastare anställningsförmåner. Ett
sådant förhållande är, sett i ett större sammanhang, enbart till skada för
hela förvaltningen. Det synes därför nödvändigt att tillskapa en sådan organisationsform
för det centrala utlänningsorganet, att inom detsamma möjligheter
givas till liknande anställningsformer som inom den övriga statsförvaltningen
i allmänhet,

Yttrandena.

De myndigheter, som avgivit yttranden över utredningsmannens förslag,
ha framfört mycket varierande synpunkter. Av vissa myndigheter har problemställningen
ingående diskuterats, under det att flertalet helt allmänt angivit
sin ståndpunkt eller särskilt framhållit viss eller vissa omständigheter,
som ansetts vara av särskild betydelse för principfrågans avgörande. Myndigheterna
kunna emellertid i stort sett uppdelas i två ungefär lika stora grupper,
av vilka den ena tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningsmannens
förslag om inrättande omedelbart av ett särskilt ämbetsverk för utlänningsärendenas
handläggning. Den andra gruppen myndigheter bär åter förordat
bibehållande tills vidare såsom ett provisorium av utlänningskommissionen
som central utlänningsmyndighet i avbidan på ytterligare erfarenheter rörande
utlänningsärendenas omfattning och art under fredliga förhållanden.
Ett par myndigheter ha slutligen ifrågasatt andra provisoriska åtgärder i
avvaktan på frågans definitiva lösning. I anslutning till uttalanden om behovet
av ett särskilt ämbetsverk för utlänningsärendenas handhavande ha
flera myndigheter förordat särskild utredning i olika avseenden, berörande
utlänningskontrollens utformning och ärendenas tekniska handläggning.

Förslaget om omedelbart inrättande av en utlännmgsstyrelse har tillstyrkts
av bl. a. statens utlänningskommission. Enligt kommissionens mening är den
centrala frågan i förevarande utredning den, huruvida det även i framtiden
kan anses föreligga behov av en utlänningskontroll. Härom har följande anförts.

Med utlänningskontroll avses därvid prövning av utlänningars rätt att uppehålla
sig i vårt land eller här antaga arbetsanställning. Antalet utlänningar
med uppehållstillstånd i riket överstiger för närvarande 94 000. Även om en
de! av dessa så småningom kommer att erhålla svenskt medborgarskap och
stora grupper komma att lämna landet, torde utlänningsstocken icke därigenom
komma att mera nämnvärt sjunka, då man även för framtiden måste
räkna med en fortsatt tillströmning av utlänningar. I detta sammanhang må
nämnas, alt t. ex. under januari månad 1947 sammanlagt omkring 5 500

Bihang till riksdagens protokoll 4947. i samt. Nr 270. 2

18

Knnr/l. Mcij:ts proposition nr 270.

utlänningar med vistelsetillstånd lämnade riket, under det att omkring 7 000
nyinresta utlänningar beviljades tillstånd för vistelse här.

Liksom efter förra världskriget torde även nu förefinnas ett önskemål att
åstadkomma ett fritt folkutbyte av samma art som före 1914, d. v. s. möjlighet
för utlänningar att utan särskilda restriktioner inresa i och bosätta
sig i andra länder. Även kommissionen delar i princip uppfattningen om
önskvärdheten härav. Ett förverkligande av detta önskemål synes dock icke
möjligt under tid, som nu kan överblickas. Ända sedan första världskriget
har läget i Europa varit så labilt, att särskilda åtgärder för kontroll av resandetrafiken
mellan länderna varit påkallade. I likhet med vad som nu
sker genomfördes emellertid även efter första världskriget successivt ett upphävande
av viseringstvånget mellan de olika länderna. I stället infördes spärrar
i form av krav på uppehålls- och arbetstillstånd. En dylik kontroll infördes
även i Sverige genom 1927 års utlänningslag — föranledd närmast av
en överenskommelse i september 1926 med Tyskland om ömsesidigt upphävande
av viseringstvånget — och har alltsedan dess varit gällande i svensk
utlänningslagstiftning. En utlänningskontroll av denna art, som icke inverkar
hämmande på den normala resandetrafiken, är för närvarande för Sveriges
del nödvändig. Under nuvarande förhållanden skulle vi nämligen eljest
få en mycket stor invandring, och bland invandrarna komme att finnas ur
olika synpunkter mindre önskvärda element. Även om systemet med tillståndsprövning
i eu framtid skulle slopas, kvarstå dock arbetsuppgifter för
avvisning, förpassning eller utvisning av utlänningar, som på grund av asocialitet,
kriminalitet eller liknande icke äro önskvärda i vårt land. Av nu angivna
skäl finner kommissionen det erforderligt att upprätthålla någon form av utlänningskontroll
för skydd av vår ekonomiska, sociala och kulturella standard.

Kommissionen har uttalat, att den behövliga utlänningskontrollen bör
handhavas av en fristående central utlänningsmyndighet. Härom anföres.

Upprätthållandet av kravet på uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar
förutsätter en tillståndsprövning. Enligt kommissionens uppfattning får
denna icke göras summarisk, utan hänsyn måste bland annat av humanitära
skäl tagas till varje utlännings personliga förhållanden, såsom arbets- och
försörjningsförmåga, vistelsetidens längd, svensk härstamning m. m. Detta
bedömande av varje individuellt fall måste ske under hänsynstagande till alla
på utlänningsfrågoma i allmänhet inverkande synpunkter, såsom utrikespolitiska,
statsekonomiska, arbetsmarknadspolitiska, befolkningspolitiska, kulturella
och polisiära bedömningar. I likhet med utredningsmannen anser
kommissionen det därför olämpligt att lägga avgörandet i dessa frågor under
en myndighet, vars huvudsakliga verksamhet ligger endast på ett speciellt
område. Lika olämpligt skulle det vara med en uppdelning av ärendena mellan
olika myndigheter. Mot detta sistnämnda alternativ talar enligt kommissionens
uppfattning särskilt starkt, att det för utlänningarna själva därigenom
lätt kunde uppstå tvekan till vilken myndighet de hade att vända
sig i visst speciellt ärende.

Beträffande fragan om den lämpligaste organisationsformen för den fristående
centrala utlänningsmyndigheten har kommissionen tillstyrkt utredningsmannens
förslag. Härom har anförts.

Inom kommissionen har uttalats viss tveksamhet, huruvida icke den nuvarande
kommissionsformen borde bibehållas med hänsyn till svårigheterna
att ännu klart överblicka de omständigheter, som böra inverka på ett slut -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ligt ställningstagande till frågan. Den övergång till mera normala förhållanden
i avseende å folkutbvtet mellan länderna, som nu pågår och som maste
vara av avgörande betydelse för omfattningen av den erforderliga utlänningskontrollen,
borde jämväl tala för att tidpunkten för en definitiv reglering av
organisationsfrågan ännu icke är inne. Emellertid torde såsom förut tramhållits
det bliva erforderligt att även framdeles upprätthålla nagon lorm av
utlänningskontroll. De gångna årens erfarenhet ger även klart vid handen,
att denna måste sammanhållas av ett centralt organ. Kommissionen har daiför
kommit till den uppfattningen, att det är önskvärt att redan nu giva den
centrala myndigheten den fastare form, som utredningsmannen föreslagit.

Vid detta ställningstagande har kommissionen tagit hänsyn till att de kravande
och ansvarsfulla, av den allmänna opinionen noga observerade uppgifter,
som äro förenade med en fortsatt utlänningskontroll, gora det ofrånkomligt
att den centrala myndighet, som skall handhava dessa uppgifter, erhåller
en fast organisation. .

Kommissionen har vidare övervägt, huruvida den omständigheten, att vållande
utlänningslag icke är av permanent karaktär, skulle utgöra hinder
mot den föreslagna omorganisationen. Någon tveksamhet om behovet överhuvud
taget av en mera permanent utlänningslagstiftning torde emellertid
icke förefinnas. Under sådana förhållanden torde ett kortare provisorium
med utlänningslagen icke utgöra skäl mot att redan innan en permanent utlänningslag
stiftas tillskapa en fastare organisationsform for utlanmngsaien -

denas handhavande.

Ej heller böra inom utlänningskommissionen pågående eller planerade om
organisations- och rationaliseringsåtgärder enligt kommissionens uppfattning
inverka på frågan. Visserligen medföra dessa åtgärder svanghet att redan nu
med säkerhet bedöma det totala personalbehovet framdeles hos den centrala
myndigheten, men detta hindrar icke att man kan fastställa ett visst minimibehov
av personal, som under alla förhållanden erfordras. Utredningsmannens
förslag syftar endast till inrättandet hos det föreslagna nya ämbetsverket
av ordinarie och extra ordinarie befattningar för en personal, som efter
särskild undersökning ansetts under alla förhållanden erforderhg under tid,
som nu kan överblickas. I detta sammanhang ma framhallas, att da utlänningsärendena
den 1 juli 1944 överfördes från utrikesdepartementet och socialstyrelsen
till kommissionen antalet med ifrågavarande arbetsuppgifter
sysselsatta tjänstemän uppgick till 194, av vilka 6 vid nämnda tidpunkt voro
placerade på ordinarie och 81 på extra ordinarie stat. Innehavarna av dessa
ordinarie och extra ordinarie befattningar överfördes under olika former till
utlänningskommissionen. Det måste enligt kommissionens uppfattning för
utrikesdepartementet och socialstyrelsen vara mycket angela^et att fa detta
provisoriska förhållande slutligt ordnat.

1 Kommissionen vill slutligen framhålla, att endast om eu fastare organisation
skapas man får möjligheter att binda personalen till de uppgifter, som
utlänningslagstiftningen medför. Den lösare organisation, som kommissionen
äger har medverkat till att kommissionen icke kunnat i önskvärd omfattning
behålla lämplig personal. Det kan överhuvud taget icke anses rättvist
och lämpligt, att såsom nu är händelsen personal som far arbeta hart
och med ömtåliga uppgifter, icke ens efter flerårig tjänstgöring kan fa en
tryggad ställning. Därest möjligheter förelegat att med bibehållande av kommissionens
nuvarande karaktär vid kommissionen landa lämplig personal
och giva den samma förmåner som annan i statstjänst fast anstalld personal,
hade'' kommissionen velat tillstyrka ett förslag i denna riktning Da detta
emellertid icke synes möjligt vill kommissionen framhalla att inrättandet av
eif ämbetsverk icke utesluter möjligheten att, om detta framdeles mot för -

20

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270-

mödan icke längre skulle vara erforderligt, överflytta den ordinarie personalen
till andra ämbetsverk. Kommissionen vill även erinra om utredningsmannens
förslag att anslagsbehovet för den föreslagna extra personalen halvårsvis
skulle prövas av Kungl. Maj:t. Förslaget härom synes innebära en betryggande
garanti för att åtgärder successivt vidtagas för personalbesparing
genom omorganisation och rationalisering.

Av de tillstyrkande myndigheterna ha vissa angivit särskilda skäl, som
ansetts tala för förslagets genomförande. Sålunda anför statspolisintendenten
följande.

Vad beträffar den egentliga utlänningskontrollen, vilken regleras av utlänningslagen
med följdförfattningar, tillkom denna verksamhet år 1927, tillsynes
närmast såsom en följd av den efter första världskriget uppkomna stora
arbetslösheten. Närmast före och under loppet av det sista världskriget
kom helt naturligt verksamhetens tyngdpunkt att i tämligen hög grad förskjutas
till förmån för polis- och säkerhetsintressen. Under krigets slutskede
och efterkrigstiden ha spörsmålen angående flyktingar samt den rådande
avsevärda bristen på arbetskraft vunnit i betydelse. Utlänningskontrollen har
hela tiden varit och är alltjämt av stor omfattning.

Erfarenheter, omfattande närmare tjugo år, böra utgöra ett gott underlag
för bedömande av frågan, huruvida utlänningskontrollen bör anses såsom en
mera tillfällig och tidsbegränsad företeelse eller är att betrakta såsom en
stadigvarande uppgift, av betydelse även på längre sikt.

Även för en avsevärd tid framåt torde det vara välbetänkt att utlänningar,
som vilja bosätta sig här i riket för längre tid, prövas vara ur svensk synpunkt
önskvärda. Det vill synas som om ett fritt folkutbyte av det slag, som
förekom före första världskriget, näppeligen kan bliva möjligt än på länge.
Det torde sålunda vara nödvändigt att för en avsevärd tid framåt upprätthålla
en omfattande utlänningskontroll med tillståndsprövningar av olika
slag m. m. Denna verksamhet, som enligt min mening är synnerligen betydelsefull,
omsluter den allmänna utlänningspolitiken såväl i dess principuppläggning
som i dess pi-aktiska tillämpning. I anslutning till det anförda får
jag såsom min mening framhålla att de hittills gjorda erfarenheterna i förening
med utlänningskontrollens stora betydelse för riket motivera, förutom
en permanent utlänningslagstiftning, ett fristående centralt organ för utlänningskontrollens
handhavande.

Utredningsmannen, vars förslag går i här antydd riktning, har förordat inrättandet
av en utlänningsstyrelse, vars stomme skulle bli i tillfälle att sörja
för kontinuiteten och befordra utvecklingen på området. I utredningsmannens
förslag, som överhuvud taget synes vara präglat av stor försiktighet och
måttfullhet, har utlänningsstyrelsen i organisatoriskt hänseende så utformats
att den kan avpassas till olika tidslägen. En utlänningsstyrelse med den
sammansättning, som utredningsmannen föreslagit, framstår såsom en naturlig
följd av den hittillsvarande utvecklingen på området. Tilläggas må att det
med säkerhet ur personalsynpunkt skulle vara till stor skada för den utlänningskontrollerande
verksamheten, om den provisoriska organisationen på
området ytterligare skulle få fortbestå.

Vikten av en fast central utlänningsorganisation för reglering av det utländska
arbetskraftsproblemet har särskilt framhållits av tjänstemännens
centralorganisation, som anfört följande.

Organisationen önskar i principfrågan kraftigt understryka angelägenheten
av att det för utlänningsärendena, vilka till sin natur äro så speciella och
till sin omfattning så betydande och vilka ej längre sammanhänga enbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

21

med flyktingsproblemen under krisåren utan efter hand komma att alltmera
anknyta till en normal svensk utlänningspolitik, tillskapas en fast central

myndighet. „ . „

Frågan huruvida denna nya myndighet bör vara helt fristående och ta
formen av ett nytt ämbetsverk eller inordnas i den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
synes böra avgöras med hänsyn till arten och omfattningen av
föreliggande arbetsuppgifter och de uppgifter, som i en fullt normal situation
beräknas komma att finnas. o

Betydande grupper av de utlänningar, som såsom flyktingar fatt sm hemvist
i landet, torde för framtiden komma att kvarbliva här och efter viss tid
bliva helt absorberade i det svenska näringslivet. Under en relativt lång tid
kan det emellertid förutsättas, att härmed sammanhängande uppgifter bliva
av ganska stor omfattning. Under trycket av nuvarande situation med starkt
framträdande brist på arbetskraft ha frågor rörande import av utländsk arbetskraft
i hög grad aktualiserats och så snart de politiska förhållandena
stabiliserats, torde förutsättningar föreligga för en större rörlighet. Härvid
måste tillses, att landet får en till de svenska arbetsmarknadsförhållandena i
varje konjunkturläge anpassad utlänningspolitik med den utländska arbetskraften
som en i möjligaste mån elastisk kvantitet.

Det synes därför naturligt och välgrundat, att ett särskilt ämbetsverk inrättas
för här ifrågavarande komplex av ärenden. Organisationen önskar
härvid erinra om att de sakkunniga, som inom socialdepartementet verkställt
utredning rörande ett nytt centralt arbetsmarknadsorgan, icke räknat med
någon annan organisation för utlänningsärenden än som direkt anknyter till
ännu kvarstående flyktingsproblem, till den del de ha arbetsmarknadskaraktär,
utan synes ha utgått ifrån, att det för utlänningsärendena skulle erfordras
en särskild myndighet. Organisationen önskar emellertid med stor skärpa
framhålla vikten av att det mellan den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
och den centrala utlänningsmyndigheten skapas en intim organisatorisk
kontakt. För organisationen framstår det sålunda som synnerligen betydelsefullt,
att de svenska arbetsmarknadsintressena bliva väl tillgodosedda i utlänningspolitiken
till förhindrande av en försämring av den svenska arbetskraftens
sysselsättningsmöjligheter i vissa konjunkturlägen och till främjande
av import av arbetskraft i sådana situationer, da det kan vara för svenskt
näringsliv betydelsefullt att erhålla visst arbetskraftstillskott.

Utlänning skommissionens personalförening har särskilt framhållit betydelsen
av fastare anställningsförhållanden för kommissionens personal, därvid
följande anförts.

Personalens nuvarande anställningsförhållanden kännetecknas av förutom
eu omfattande arbetsbörda — en anmärkningsvärd brist på trygghet:
personalen saknar i regel sådana förmåner som fri sjukvård, pensionsrätt
in. in. och därtill kommer ovissheten om anställningstidens längd. Denna
bristande trygghet måste i längden menligt inverka på arbetslusten och arbetskapaciteten.
Ovissheten om den framtida utvecklingen leder till att personalen
har svårt att få någon verklig hemkänsla i kommissionen och att
den i stället söker sig bort till andra arbetsområden. Man torde ulan överdrift
kunna påstå, att otrygghetskänslan och oron bland personalen ökat i
synnerhet under den senaste liden. Det framstår därför desto mera angeläget,
att fastare anställningsförhållanden snarast tillskapas för personalen.
Det kan tilläggas, att i stor utsträckning endast hoppet om att ett ämbetsverk
med fastare anställningsvillkor nu skall komma alt inrättas, återhåller
personalen från att i större skala genast söka annan anställning.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Om sålunda personalen i allmänhet önskar en omreglering av sin anställningsform,
så gäller detta i alldeles särskild grad den personalgrupp av extra
och e. o. tjänstemän, som den 1 juli 1944 vid kommissionens tillkomst överfördes
från socialstyrelsen, varvid så gott som samtliga blevo arvodister och
de extra tjänstemännen förlorade sin ställning som extra. Denna personalgrupp,
som genom överflyttningen sålunda tillfördes ett krisorgan och så
att säga förlorade sin tur till högre och fastare anställningar inom socialstyrelsen,
har ett stort och berättigat intresse av att åter bli placerad i ett ordinarie
ämbetsverk. Nämnda grupp inrymmer ett relativt stort antal befattningshavare
med mångårig, väl vitsordad tjänstgöring; flera kunna åberopa
en 10-årig, i vissa fall 20-årig tjänstetid. De extra ordinarie tjänster, som
dessa inneha, äro alltför lågt placerade i lönegradshänseende och de högre
arvoden befattningshavarna uppbära under sin tjänstgöring i kommissionen
kunna ingalunda kompensera de ofördelaktiga utsikterna för framtiden.

I övrigt har förslaget om omedelbart inrättande av eu utlänningsstyrelse
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,
statens arbetsmarknadskommission, länsstyrelserna i Uppsala,
Värmlands och Jämtlands lön, statens flyktingsnämnd, biträdande kriminalpolisintendenten
i Stockholm, stadsfiskalen i Trelleborg, svenska arbetsgivareföreningen.
landsorganisationen i Sverige samt civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund. De skäl. som av nämnda myndigheter anförts till stöd
för ställningstagandet, överensstämma i huvudsak med de av utlänningskommissionen
och statspolisintendenten framförda.

Såsom representativt för de uttalanden, vilka utmynna i förslag om bibehållande
tills vidare av utlänningskommissionen som central utlänningsmyndighet.
kan angivas följande av överståthållarämbetet avgivna yttrande.

Av de statistiska uppgifterna i promemorian framgår, att antalet utlänningar
i Sverige, som år 1937 utgjorde 13 000, den 1 juli 1944 uppgick till
68 000, den 1 juli 1945 till 93 000. den 1 juli 1946 till 91 000 och den 1
januari 1947 åter till 93 000. Utlänningsantalet har således ökat med 25 000
från tiden för utlänningskommissionens tillkomst. Även om utlänningsärendena
numera av olika anledningar blivit av enklare beskaffenhet och en omfattande
delegation av beslutanderätten i vissa ärenden kan komma att ske
till lokala myndigheter torde dock handläggningen av ärenden, som sammanhänga
med ett så stort antal utlänningar som 93 000, innebära en så
omfattande arbetsuppgift att ansvaret för densamma i nuvarande läge icke
bör överlämnas till annan central myndighet, överståthållarämbetet, som utgår
ifrån att någon omedelbar minskning av utlänningsantalet icke kan väntas,
anser sig därför icke vilja ifrågasätta annat än att fortsatt behov även
särskild central utlänningsmyndighet tills vidare förefinnes.

Frågan om detta organ bör bibehållas vid dess nuvarande provisoriska
form eller organiseras mera permanent som ämbetsverk synes främst vara
beroende av huruvida inom överskådlig tid en avsevärd minskning i utlänningsantalet
kan förväntas. Till ledning för bedömandet av detta spörsmål
har överståthållarämbetet under hand från utlänningskommissionen inhämtat
uppgift angående utlänningarnas fördelning å olika nationaliteter per den
1 januari 1947. I detta sammanhang träder i förgrunden det stora antal utlänningar,
vilka inkommit till landet såsom flyktingar och sedan här kvarblivit.
I den mån dessa utlänningar icke frivilligt återvända till det egna
landet sedan förhållandena där blivit mera stabila, torde flertalet av dem antingen
komma att utresa till annat land eller efter hand assimileras med den

23

Kungl. Mctj.ts proposition nr 270.

svenska befolkningen och erhålla svenskt medborgarskap. Överståthållarämbetet
håller för sannolikt att nämnda flyktingsproblem inom en ej alltför
lång tidrymd blivit i huvudsak löst. Att i övrigt ett så stort antal utlänningar
för närvarande under längre tid uppehalla sig i landet torde främst kunna
hänföras till de samverkande omständigheterna, att utlänningar, särskilt
från våra nordiska grannfolk, söka sig över till vart land för att bli delaktiga
i de härstädes rådande gynnsamma levnadsvillkoren, samt att Sverige, som
har stort behov av arbetskraft, i detta läge ej har anledning tillämpa en
restriktiv utlänningspolitik. I samband med den utjämning av levnadsbetingelserna
i olika länder, som efter hand kan förutsättas inträda om .än
tidpunkten härför nu är vansklig att bedöma, torde en avsevärd minskning
kunna förväntas i det antal utlänningar, som för längre tid vistas här. Andra
förhållanden såsom en eventuell ändring i det svenska arbetsmarknadsläget
kunna snabbt bidraga till nämnda utveckling. Hur stor nedgången i utlänningsantalet
kommer att bli kan givetvis nu ej ens tillnärmelsevis uppskattas.
Uteslutet torde icke vara att antalet kommer att nedgå till 1937 ars
nivå, 13 000, men även om så icke blir fallet, synes dock med hänsyn bland
annat till att utlänningsärendena kunna förutsättas bli av allt enklare beskaffenhet
och beslutanderätten i ett stort antal ärenden torde kunna överlämnas
till lokala myndigheter, behovet av ett fristående centralt oigan föi enbart
utlänningsärenden, såvitt nu kan bedömas, icke för framtiden komma
att kvarstå. Den omständigheten att i en framtid med friare förbindelser
mellan folken resandefrekvensen mellan olika länder på grund av de snabbare
samfärdsmedlena kan förutsättas bli av betydligt större omfattning än
vad tidigare varit fallet synes enligt överståthållarämbetets uppfattning i
detta sammanhang ej böra tillmätas betydelse, enär därvidlag fråga torde bil
främst om mera kortvariga uppehåll. I övrigt bör eftersträvas att fa viseringstvånget
upphävt beträffande turister, vilkas övervakande helt torde
kunna hänföras till det rent polisiära området. — I den man mera normala
fredsförhållanden inträda lära arbetsmarknadssynpunkterna i an storre utsträckning
än för närvarande bli av avgörande betydelse för utlannmgstragornas
bedömande. Den centrala beredningen och handläggningen av utlänningsärendena
synes då i princip kunna överföras till det centrala arbetsmarknadsorganet.
Vad utredningsmannen anfört mot en sadan anordning
bör enligt överståthållarämbetets förmenande icke tillmätas avgörande vikt.

Med hänsyn till berörda förhållanden anser sig överståthållarämbetet bora
avstyrka att den centrala utlänningsmyndigheten gives den mera permanenta
form som ett ämbetsverk innebär, och vill ämbetet i stället förorda, att
myndigheten tills vidare bibeliålles som kommission samt att pa iornyat övervägande
vid en tidpunkt, som nu icke närmare kan bedömas men som icke
torde vara alltför avlägsen, får bero om myndigheten kan överföras sasom
eu underavdelning till det centrala arbetsmarknadsorganet. I avvaktan pa
sådant ställningstagande torde möjliga åtgärder böra vidtagas tor att i
lämplig utsträckning bereda personal vid utlänningskommissionen förbättrade
anställningsvillkor.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län bär efter ingående diskussion av de föreliggande
problemen funnit sig böra förorda bibehållande tills vidare av utlänningskommissionen
som central utlänningsmyndighet. Länsstyrelsen har
härom anfört följande.

Till eu början må framhållas, att en mångfald olika aspekter, som spelar
in vid utlänningsärendenas avgörande, nödvändiggör, att dessa ärenden tills
vidare handläggas av ett fristående centralt organ, vars sammansättning garanterar
största möjligt kringsvn och sakkunskap på detta speciella lorvalt -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

mngsområde. Denna omständighet synes emellertid i och för sig knappast
motivera tillkomsten av ett permanent statligt ämbetsverk. Enligt länsstyrelsens
formenande kan läget för närvarande ingalunda anses vara så stabiliserat,
att därav kunna dragas några bestämda slutsatser rörande det framtida
behovet av ett bestående centralt utlänningsorgan.

I fråga om den verksamhet för utlänningskontroll, som för närvarande regleras
i utlänningslagen med tillhörande följdförfattningar, må anmärkas alt
en restriktiv utlänningspolitik givetvis fortfarande är nödvändig, till dess de
politiska och sociala förhållandena i den krigshärjade delen av Europa åter
blivit normala. I och med en fortgående stabilisering av dessa förhållanden
torde emellertid kunna förväntas en successiv uppmjukning av restriktionerna.
En sådan har för övrigt redan påbör jats genom'' upphävandet av visumtvånget
lör medborgarna i vissa länder och vissa begränsningar i skyldigheten
att söka arbetstillstånd. Givetvis måste restriktionernas fortsatta mildlande
innebära en motsvarande arbetsminskning för det centrala utlänninasorganet.

Den polisiära övervakningen av utlänningar här i riket avser huvudsakligen
eu kontroll över utlänningslagstiftningens efterlevnad. Denna kontroll
ar uppenbarligen fortfarande av stor vikt men torde minska i betydelse allteftersom
utlänningsklientelet blir mera stabilt samt vidare den på erfarenhet
grundade uppfattningen mer och mer gör sig gällande, att utlänningar a
priori icke äro att betrakta som mindre laglydiga än landets egna medborgare.
Härav följer, att de anmälningar, som för närvarande författningsenligt
insändas till utlänningskommissionen för att där granskas och katalogiseras,
med tiden måste betydligt minska i antal. Det torde sålunda kunna
bedömas som sannolikt, att inom en kanske ej alltför avlägsen framtid den
nuvarande omfattande anmälningsskyldigheten kan komma att väsentligt
inskränkas och förenklas. Det torde för övrigt redan nu kunna ifrågasättas,
huruvida de besvär och de kostnader, som denna omfattande anmälningsskyldighet
förorsakar, uppvägas av motsvarande nytta.

Det torde med säkerhet kunna antagas, att jämväl vissa övriga arbetsuppgifter,
som nu hårt belasta utlänningskommissionen, väsentligt komma att
minska i antal, exempelvis utställande av främlingspass eller tillfälliga legitimationshandlingar
samt beslut rörande avvisning, utresa och förpassning.

Medan det sålunda kan bedömas, att det centrala utlänningsorganets arbetsuppgifter
rent kvantitativt småningom komma att minskas, återstår frågan
huruvida uppgifternas natur kan motivera ett permanent bibehållande
av ett dylikt organ. Såsom utredningsmannen själv framhållit, hava redan nu
arbetsmarknads- och befolkningspolitiska bedömningar åter trätt i förgrunden,
och med skäl torde kunna antagas, att dessa båda faktorer komma att
spela en alltmer dominerande roll, ehuru givetvis de rent polisiära momenten
fortfarande komma att få betydelse. I fråga om den allmänna utlänningspolitiken
måste helt naturligt intim kontakt hållas med den politiska ledningen,
vars direktiv självfallet äro bindande för det centrala organets handlande.
Som dessa direktiv med samma verkan kunna lämnas vilken myndighet
som än anförtros utlänningsärendena, utgör emellertid enbart detta
icke ett motiv för permanent bibehållande av ett fristående organ med uteslutande
uppgift att handlägga utlänningsärenden. Beträffande den praktiska
tillämpningen av den allmänna utlänningspolitiken på de enskilda fallen skall
enligt förslaget vederbörande fackmyndighets yttrande alltid inhämtas och
detta yttrande tillerkännas avgörande betydelse sålunda, att ett beslut emot
fackmyndighetens uttalande skall kunna ske endast av hänsyn till andra å
ärendet inverkande omständigheter än sådana, som höra under fackmyndighetens
kompetensområde. I praktiken torde detta framdeles — i stort sett —

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

25

komma att tillämpas så, att den centrala arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning
blir den avgörande faktorn med hänsynstagande dock till de upplysningar
och det yttrande, som lämnas av polisiär myndighet. En nära till
hands liggande lösning av förevarande organisationsfråga vore dartor att i
sinom tid överföra utlänningsärendena till den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,
som då skulle beredas tillgång till de polisiära uppgifterna samlade
exempelvis hos statspolisintendenten. Länsstyrelsen vill emellertid lramhålla,
att enär länsstyrelsen saknar möjlighet bedöma de svarberakneliga
faktorer, som i framtiden måste tillerkännas avgörande betydelse harvidlag,
länsstyrelsen givetvis icke här avsett taga definitiv ställning till organisationsfrågan
utan endast velat belysa vanskligheten av att nu fastlasa organisationen
på sätt utredningsmannen föreslagit.

Det anförda föranleder länsstyrelsen till det uttalandet, att ett centralt utlänningsorgan
för närvarande synes vara av behovet påkallat men att beslut
om permanent utformning av organisationen bör tills vidare ansta.

Synpunkter av enahanda slag som de av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Malmöhus län anförda, ha framförts av länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens
län, landsfogdarna i Jönköpings, Kalmar och Hallands län samt poliskammaren
i Malmö ävensom statens kriminaltekniska anstalt, riksrukenskapsverket
och öv er revisionen för krisförvaltningen.

Även länsstyrelsen i Blekinge län har givit uttryck åt liknande synpunkter
men uttalat, att, då det med hänsyn till personalrekryteringen måhända i
längden kan vara nödvändigt att centralorganet göres permanent, länsstyrelsen
icke vill avstyrka förslaget om inrättandet av en utlänningsstjuelse.

Utlänningsnämnden har intagit en mellanställning i det avseendet, att
nämnden funnit nödvändigt, att en fristående central organisation för handläggningen
av utlänningsärendena upprätthålles, men ansett, att med hänsyn
till ovissheten rörande den framtida utvecklingen det nuvarande provisoriet
med en kommission tills vidare böra bibehållas, under förutsättning
likväl att personalen kan beredas fastare anställning. Nämnden har härom
anfört följande.

Nämnden delar den sakkunniges uppfattning, att behov av eu utlänningskontroll
torde föreligga under avsevärd tid framåt. Vid avgörande av iragan,
vilket organ bör anförtros uppgiften att vara central utlänmngsmyndighet,
synes man, som i promemorian framhålles, ha att välja mellan tre olika
vägar. Att nu återföra utlänningsärendena till socialstyrelsen torde icke vara
möjligt. Den successiva utbyggnad av socialvården, som ägt och alltjämt ager
rum, utesluter en sådan anordning. Att överflytta dessa ärenden i sm helhet
på den centrala arbetsmarknadsmyndigheten synes på av den sakkunnige anförda
skäl mindre lämpligt. En tänkbar lösning vore emellertid att till arbetsmarknadsorganet
överflytta de ärenden, som för närvarande handlaggas
å utlänningskommissionens passbyrå, samt att till polismyndighet hanfora de
arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma kommissionens kontrollbyra.
TTn Ui/lik söndersnlitttrimr av utlänningsärendena mellan olika myndigheter ar

emellertid agnaa au vacaa auvamg» cinu.uBai

dens mening icke ifrågakomma. Med den sakkunnige ar nämnden ense om
nödvändigheten av eu central organisation för handläggningen av utlännings -

nödvändigheten av eu central organisation för handläggningen av utlänningsärendena.
De möjligheter, som då återstå, äro att bibehalla tills vidare det nu -

26

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

varande provisoriet med en kommission eller omvandla denna till ett organ
av permanent karaktär. De skäl, som av den sakkunnige anförts till stöd för
förslaget att inrätta en permanent utlänningsstyrelse, synas nämnden väl
motiverade. Nämnden vill särskilt understryka, vad den sakkunnige anfört
i fråga om önskvärdheten att bereda inom utlänningskommissionen anställd
personal tryggare anställningsförhållanden.

Det kan emellertid ifrågasättas, om tidpunkten ännu kan anses vara inne
att tillskapa ett permanent ämbetsverk. Som väntat har eu återgång till normala
förhållanden visserligen icke inträtt i och med fientligheternas upphörande
men den tid, som därefter iörflutit, synes vara alltför kort för att
man därav skall kunna draga några säkra slutsatser om situationens utveckling.
Med hänsyn till ovissheten om det framtida personalbehovet kunna skäl
anföras för ett bibehållande tills vidare av det nuvarande provisoriet i avbidan
På ytterligare erfarenheter. För en provisorisk lösning talar även, att en omarbetning
av nu gällande utlänningslag är att förvänta inom de närmaste åren.
Den centrala utlänningsmyndighetens framtida organisation samt utlänningslagens
definitiva utformning synas äga det samband, att dessa frågor böra
upptagas till behandling i ett sammanhang.

Vid övervägande av angivna synpunkter anser sig nämnden höra förorda,
att det nuvarande provisoriet med en kommission tills vidare bibehålies.
Dock förutsättes härvid, att möjlighet iöreligger att inom den nuvarande
organisationens ram bereda personalen fastare anställningsförhållanden.
Skulle dock så ej vara förhållandet, tillstyrker nämnden trots rådande ovisshet
rörande den framtida utvecklingen inrättandet av en utlänningsstyrelse.

Förslaget om inrättandet av en utlänningsstyrelse har avstyrkts av länsstyrelsen
i Kronobergs län. Länsstyrelsen har jämväl avvisat tanken på att
framdeles upprätthålla en central organisation för utlänningsärendenas handhavande
men har förordat bibehållande ytterligare någon tid ; i v utlänningskommissionen
såsom ett provisorium. Till stöd för sitt ställningstagande
har länsstyrelsen anfört följande.

Den ansvällning, som utlänningskontrollen erhållit under kriget och som
till större delen ännu kvarstår, maste i övervägande grad betraktas som en
krisföreteelse beroende på att utlänningsärendena under denna tid huvudsakligen
varit flyktingsproblem. Statistiken visar, att antalet utlänningar i
vårt land under de sista åren varit tämligen konstant. Någon ny flyktingström
av samma omfattning som under de sista krigsåren och tiden närmast därefter
torde icke vara att paräkna. De utlänningar, som hädanefter komma
hit, torde huvudsakligen vara ett relativt begränsat antal turister, affärsman
och arbetssökande. Att inrätta ett särskilt ämbetsverk för kontroll av
denna så att säga normala resandeström och för de nu i landet befintliga
flyktingarna synes icke motiverat. Det är i stället angeläget att flyktingarna
i vårt land snarast möjligt inordnas i samhälls- och arbetslivet och icke betraktas
som en grupp, avskild från samlevnaden i övrigt och ställd under
särskild uppsikt. Inrättandet av ett ordinarie ämbetsverk för utlänningskontrollen
skulle rent av kunna innebära risk för att flyktingsproblemets avveckling
fördröjdes.

Da länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det är angeläget att snarast
inordna de flyktingar, som kunna beräknas kvarstanna i vårt land, i det
svenska samhällslivek synes det länsstyrelsen önskvärt, att de problem som
härvid uppkomma så snart omständigheterna medgiva komma att handläggas
av de myndigheter, som handhava motsvarande uppgifter för svenska
medborgare. I vad det gäller arbetsanskaffning o. d. synas sålunda uppgif -

27

K ungt. Mcij.ts proposition nr 270.

terna böra omhändertagas av det centrala arbetsmarknad,sorganet och dess
underorganisation, den sociala verksamheten bor handlaggas av socialvardsorganen
o. s. v. De polisiära uppgifterna torde i stor utsträckning kunna
decentraliseras till länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna som
förhållandet var under den första utlänningslagens giltighetstid. Återstoden
av de ärenden, som nu handläggas av utlänningskommissionen, torde kunna
återföras till socialstyrelsen eller överföras till annan myndighet.

Länsstyrelsen vill emellertid icke förorda en omedelbar förändring av den
nuvarande organisationen för utlänningsärendenas handläggning. Forhatlandena
i Europa äro ännu oordnade och det torde dröja ännu nagon hd innan
läget blir relativt normalt. Under tiden torde dock utlänningskontrollen successivt
komma att uppmjukas, såväl i vårt land som i andra länder Intill
dess mera stabila förhållanden inträtt synes den nuvarande provisoriska organisationsformen
i huvudsak kunna bibehållas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och landsfogden i Malmöhus län ha förestått
omedelbart överförande av utlänningsärendena till statens arbetsmarknadskommission.
Såsom skäl härtill har anförts, att frågan om utlänningars
in- och utresa samt vistelse i landet uppenbarligen allt mindre blir en social
och politisk asylfråga och alltmera en arbetsmarknadsfråga. Liknande synpunkter
ha även anförts av en minoritet inom flyktingsnämnden (ledamoten
Ebon Andersson och suppleanten Wallentheim), som förordat en undersökning
av möjligheterna för utlänningsärendenas överförande till den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten. Därvid har som ytterligare skäl angivits,
att vissa personalbesparingar därigenom torde bliva möjliga, att utlänningsärenden
städse kräva en nära kontakt med arbetsmarknadsmyndigheten samt
att ett självständigt verk torde ha svårare än en avdelning inom den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten att anpassa sig efter de ändrade förhållanden,
som kunna inträda i fråga om utlänningsorganisationens arbetsuppgifter.

Civilförsvarsstyrelscn har förklarat sig starkt böjd för antagandet, att betydande
besparingar och andra organisatoriska fördelar äro att vinna, därest
utlänningsärendena överlåtas på existerande ordinarie statsorgan med arbetsuppgifter
liknande eller eljest sammanhängande med de förutvarande.

Civilförvaltningens personalförbund har förordat utlänningsärendenas hänförande
till annan statlig institution med hänsyn till de större befordringsmöjligheter,
som därigenom skulle vinnas för personalen.

Allmänna lönenämnden har i sitt utlåtande över förslaget icke närmare berört
principfrågan om den framtida organisationsformen för utlänningsärendenas
handhavande, men bar ifrågasatt om icke i rationaliseringssyfte en
undersökning bör ske för att utröna, i vilken utsträckning samarbete kan
komma till stånd mellan utlänningsstyrelsen och andra myndigheter med
arbetsuppgifter, som beröra utlänningsstyrelsens verksamhetsområde. Sålunda
borde undersökas, huruvida icke utlänningsstyrelsens statistiska och registrerande
verksamhet kan sammankopplas med exempelvis de åligganden
i förevarande avseenden, som ankomma på statens kriminaltekniska anstalt.

Flera myndigheter ha upptagit frågan om möjligheterna att förenkla och
rationalisera utlänningskontrollen. Länsstyrelsen i Värmlands län har sålunda

28

Kangl. Maj:ts proposition nr 270.

ifrågasatt, huruvida ej spörsmålet om eu revision av nuvarande utlänningslagstiftning
med därtill hörande tillämpningsbestämmelser och administrativ
tillämpningspraxis borde underkastas ett allsidigt övervägande, innan definitiv
ståndpunkt tages till organisationen för utlänningsärendenas handläggning
under fredsmässiga förhållanden. Länsstyrelsen har härom anfört bland
annat följande.

Den sakkunnige har icke ingått på en närmare prövning av frågan, huruvida
skäl alltjämt kunna anses föreligga för upprätthållande i oförändrad
omfattning av nuvarande regler om övervakning av utlänningar. Den svenska
utlänningslagstiftningen kan anses principiellt grundad på en strävan att tillse,
att utlänningar, som icke äro önskvärda, förhindras att vistas i vårt land
samt att erforderligt skydd för utländskt intrång lämnas åt den svenska arbetsmarknaden.
Dessa utgångspunkter i förening med de särskilda förhållanden,
som utvecklats under världskrigets påverkan, hava lett till en relativt
restriktiv inställning med en därav betingad tidsödande och arbetsorganisatoriskt
krävande handläggning i fråga om tillståndsgivning, anmälningsgranskmng,
kontroll, registrering och statistik. Det kan ifrågasättas, huruvida
lagstiftningen och dess tillämpning i tillräcklig grad anpassats efter inträdda
ändrade förhållanden. I nu rådande arbetsmarknadsläge förefaller en
liberalare inställning och en minskad restriktivitet åtminstone i vissa avseen^~en
iT?1 a motiverad. Därav borde kunna följa en lättnad i den administrativa
handläggningen beträffande utlänningar, vilka icke på grund av asocial belastning
eller av liknande grund måste behandlas såsom icke önskvärda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifragasatt om icke hos utlänningskommissionen
en kraftig rationalisering skulle kunna genomföras. Länsstyrelsen
har funnit, att handläggningen av ärendena hos kommissionen borde
kunna förenklas. Tiden för giltigheten av uppehållstillstånden för oförvitliga
utlänningar borde salunda kunna utsträckas avsevärt. En successiv decentralisering
av vissa grupper av ärenden borde även genomföras.

Liknande synpunkter ha framförts av överrevisionen för krisförvaltningen
samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Även länsstyrelsen
i Kalmar län har förordat en utredning av möjligheterna till förenkling
av utlänningskontrollen.

Föredraganden.

Enligt gällande utlänningslag erfordras tillstånd för utlänningar för arbetsanställning,
längre tids vistelse och i vissa fall inresa i Sverige. I lagstiftningen
har emellertid i allmänhet icke angivits efter vilka principer tillståndsprövningen
skall ske, utan liar detta överlämnats till en central utlänningsmyndighet,
utlänningskommissionen. Genom tillståndstvånget ha möjligheter
skapats att begränsa den utländska invandringen till vad som kan anses vara
lämpligt med hänsyn till läget å arbetsmarknaden, bostads- och befolkningspolitiska
förhållanden, statsekonomiska skäl m. m. För upprätthållande av
tillståndstvånget har vidare i lagstiftningen meddelats stadganden rörande
utlänningars avlägsnande ur landet samt om en omfattande anmälningsskyldighet
rörande utlänningar.

Vid bedömningen av frågan om den framtida organisationsformen för ut -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

länningsärendenas centrala handläggning är av grundläggande betydelse, huruvida
och i vad män vi böra räkna med behov framdeles av invandringsreglering.
I detta avseende har jag den uppfattningen, att redan det förhållandet,
att Sverige för närvarande har behov av ytterligare arbetskraft och därför’kan
bereda utlänningar arbetstillfällen här, kommer att medföra en avsevärd
tillströmning av utlänningar allt efter som resemöjligheterna mellan
länderna underlättas. Men även bortsett härifrån torde det i förhållande till
de krigshärjade länderna relativt gynnsamma ekonomiska och sociala läge,
vari vi befinna oss, utgöra en dragningskraft icke endast å arbetssökande
utan även å hjälpbehövande utlänningar av olika slag. Att bland de utlänningar,
vilka av sådana anledningar kunna söka sig till Sveiige, skulle finnas
många som icke kunna anses önskvärda här och som särskilt vid ett försämrat
arbetsmarknads- och ekonomiskt läge skulle förorsaka svåra problem är
uppenbart. Jag delar därför utredningsmannens uppfattning, att behov av
någon form av utlänningskontroll kommer att föreligga under tid, som för
närvarande kan överblickas. Grunderna för bedömningen av vilka utlänningar,
som böra få invandra i landet för att här bosätta sig eller för längre eller
kortare tid taga arbetsanställning, maste ständigt anpassas efter de växlande
förhållandena och kan svårligen regleras i lagstiftning. För sammanhållandet
och tillämpningen av en efter tidsläget anpassad utlänningspolitik
torde därför även framdeles erfordras en central utlänningsmyndighet.

Det förhållandet, att reglering av invandringen till Sverige är erforderlig,
innebär emellertid icke, att det nuvarande systemet och formerna härför äro
de mest lämpliga. Jag har för egen del den uppfattningen, att systemet i
flera avseenden kan förenklas och göras smidigare utan att syftet med det
samma eftersättes. En omläggning i sådan riktning kan för övrigt visa sig
nödvändig med den alltmer ökande strömmen av utländska affärsbesökande
och turister m. fl. Vissa förenklingar, som varit möjliga inom ramen för gällande
lag, hava genomförts av utlänningskommissionen. Förändringar av mera
genomgripande art av systemet för utlänningskontroll torde emellertid förutsätta
ytterligare undersökningar och överväganden och torde därför böra
göras till föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Utlänningskontrollens
huvudlinjer äro reglerade i gällande utlänningslag och frågan
om en revidering av systemet torde därför lämpligen böra upptagas i
samband med den översyn av lagstiftningen chefen för justitiedepartementet
tidigare denna dag vid anmälan av fråga om förlängd giltighetstid för utlänningslagen
funnit böra företagas.

Utredningsmannen, som även förutsatt möjligheten av framtida ändringar
i den centrala utlänningsmyndighetens arbetsuppgifter och organisation, har
uttalat, att cn stomme av den centrala myndigheten dock under alla förhållanden
torde visa sig erforderlig, och förordat att denna stomme uppbygges
som kärnan i ett permanent ämbetsverk för utlänningsärendenas handhavande.
Denna tanke bygger på förutsättningen, att för utlänningsärendenas handhavande
framdeles skall bibehållas ett fristående centralt organ. Det synes
mig dock icke lämpligt alt binda organisationen förrän frågan om utlän -

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 270.

ningskontrollens framtida utformning och bedrivande blivit slutligt avgjord.
Med hänsyn härtill vill jag förorda, att frågan om inrättandet av ett permanent
ämbetsverk för utlänningsärenden får vila i avbidan på den nämnda
översynen av utlänningslagstiftningen och att nuvarande provisoriska anordning
bibehålies. Såsom flera remissmyndigheter framhållit, torde dock hänsynen
till utlänningskommissionens personal samt de olägenheter, som skulle
uppstå om personalen i större utsträckning lämnade sina anställningar, kräva
särskilda åtgärder för beredande åt dem av tryggare anställningsförhållanden.
Till denna fråga återkommer jag senare.

C. Utlänningskommissionens organisation m. m.
Utredningsmannen.

Vid behandlingen av frågan om utlänningsmyndighetens organisation har
utredningsmannen erinrat om att myndighetens arbetsuppgifter och huvudlinjerna
för ärendenas handläggning äro fastställda i gällande utlänningslag
och följdförfattningarna till denna. Beträffande ärendenas handläggning har
utredningsmannen särskilt uttalat, att det bör vara utlänningsmyndigheten
angeläget att upprätthålla intim kontakt med de olika berörda fackmyndigheterna.
Utlänningsmyndigheten bör sålunda alltid söka handlägga de enskilda
ärendena så, att tillbörlig hänsyn tages till vederbörande fackmyndighets
yttrande. Om utlänningsmyndigheten ändock funne sig böra gå emot
fackmyndighets uttalande, borde detta vara motiverat av hänsyn till annan
eller andra å ärendet inverkande omständigheter än sådana, som höra under
fackmyndighetens kompetensområde.

I detta sammanhang har utredningsmannen berört frågan om arbetstillståndsärendenas
handläggning, därvid uttalats, att arbetsmarknadsmyndigheten
bör hava ett dominerande inflytande å ärendenas bedömande ur ren
arbetsmarknadssynpunkt, men att beslutanderätten bör bibehållas hos den
centrala utlänningsmyndigheten. Till stöd för denna uppfattning har utredningsmannen
uttalat, att det kan förekomma, att avsteg i såväl positiv som
negativ riktning av humanitära eller polisiära eller andra skäl kan vara motiverat
från det resultat, vartill ett ärendes bedömande uteslutande ur arbetsmarknadssynpunkt
skulle leda.

Beträffande utlänningsmyndighetens organisation har utredningsmannen
föreslagit, att myndigheten ställes under ledning av eu överdirektör samt att
myndigheten även efter avvecklingen av de sociala ärendena organiseras å tre
byråer, benämnda pass-, kontroll- och kanslibyrån. Härom har utredningsmannen
anfört följande.

1943 års utlänningssakkunniga uttalade i sin promemoria rörande den centrala
organisationen för utlänningsärendenas handläggning, att stora krav
torde komma att ställas på innehavaren av befattningen som chef för den av
de sakkunniga föreslagna organisationen. De sakkunniga förordade därför,

Kungl. iMuj.ts proposition nr 270. °f

att befattningen inrättades såsom eu överdirektörsbefattning, vilken icke
borde placeras lägre än i lönegraden C 10 i gällande avlöningsreglemente.
Detta uttalande torde i samma mån kunna tillämpas å befattningen som chef
för den nu föreslagna myndigheten.

Myndighetens arbetsuppgifter skulle i huvudsak omfatta vad som enligt
utlänningslagstiftningen ankommer å utlänningskommissionen i dess egenskap
av central utlänningsmyndighet. Dessa arbetsuppgifter ha under kommissionens
verksamhetstid handlagts å dess pass- och lcontrollbyraer samt
kansliavdelning. Arbetsuppgifternas omfattning har medfört, att de båda
byråerna blivit osedvanligt stora och arbetsbelastade. Det synes därför motiverat,
att den nya myndigheten organiseras å tre byråer, benämnda passbyrån,
kontrollbyrån och kanslibyrån, och att från de först nämnda byråerna
till kanslibyrån överföras vissa ärendesgrupper av huvudsakligen administrativ
natur. Bestämmandet av ärendenas fördelning mellan byråerna
torde böra ankomma å myndigheten och närmare regleras i dess arbetsordning.

Utredningsmannen har föreslagit bibehållande av den nuvarande ordningen
i utlänningskommissionen med en styrelse, bestående av intresserepresentanter
och lekmän. Antalet ledamöter i styrelsen har utredningsmannen
ansett böra minskas från nuvarande åtta till sju, varjämte emellertid de tre
byråcheferna föreslagits skola ingå såsom ledamöter av styrelsen. Till motivering
av förslaget har utredningsmannen anfört följande.

Vid beredningen av frågor rörande den allmänna utlänningspolitikens fastställande
måste olika berörda intressen beaktas. Det bör därför vara den
centrala myndigheten angeläget, att upprätthålla intim kontakt med de
myndigheter och organisationer, som företräda sådana intressen, som påverka
utlänningspolitikens fastställande. Sådan kontakt kan vinnas på olika
sätt. Då det gäller individuella ärenden är i regel ett remissförfarande, antingen
i formell form eller under hand, det mest naturliga. Men då fråga är
om allmänna principer där det kan gälla vägande mellan och sammanjämkande
av olika synpunkter och intressen, torde gemensamma sammanträden
mellan representanter för de viktigaste intressena vara att föredraga. Detta
har i utlänningskommissionen, liksom i flera ämbetsverk bl. a. överstyrelsen
för yrkesutbildning, ordnats så, att i myndighetens styrelse ingå representanter
för de verk och myndigheter, vilkas arbetsområden beröras av verksamheten
i fråga. Detta system har under kommissionens verksamhetstid
visat sig vara mycket lämpiigt och medföra en allsidig belysning och bedömning
av frågorna. De förhållanden, som inverka å utlänningspolitikens gestaltning,
växla från tid till annan. För närvarande synes emellertid uppenbart,
att arbetsmarknads- och polisiära synpunkter under avsevärd tid framåt
bliva av väsentlig betydelse i detta avseende. Det synes därför lämpligt, att
de myndigheter, vilka främst ha att tillvarataga ifrågavarande intressen,
bliva representerade i utlänningsmyndighetens styrelse. Dessa representanter
torde böra tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande fackmyndigheter,
d. v. s. arbetsmarknadsmyndigheten och central polismyndighet
(statspolisintendenten). De övriga intressen, som böra vara företrädda i
styrelsen, kunna oftare växla och det torde böra ankomma å Kungl. Maj:t
att direkt utse representanter därför. I styrelsen torde, förutom en representant
för vardera av arbetsmarknadsmyndigheten och central polismyndighet,
böra ingå ytterligare fem intresserepresentanter. För ledamöterna böra
utses personliga suppleanter. Därutöver synes emellertid motiverat att i sty -

32

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

relsen ingår, förutom verkets chef såsom ordförande, även byråcheferna såsom
ledamöter. Dessa, som i stor utsträckning bära ansvaret för de av styrelsen^
uppdragna riktlinjernas praktiska tillämpning och genomförande,
torde å ena sidan hava stort intresse av att deltaga i styrelsens förhandlingar
för att därigenom få en fullständig bild av de synpunkter, vilka ligga till
grund för styrelsens beslut i principfrågor. Å andra sidan torde byråcheferna
med sina erfarenheter av utlänningspolitikens praktiska tillämpning
och problemens successiva förändringar kunna utgöra ett värdefullt komplement
till fackmyndigheternas representanter. En av byråcheferna bör förordnas
till överdirektörens ställföreträdare.

Beträffande formerna för ärendens avgörande har utredningsmannen förordat
bibehållande i huvudsak av gällande ordning. Härom har följande anförts.

Å utlänningsmyndighetens styrelse synes böra ankomma att avgöra ärenden
rörande uppdragandet av riktlinjerna för myndighetens verksamhet, viktigare
individuella ärenden och större frågor rörande myndighetens organisation
samt i övrigt de slag av ärenden som enligt instruktionen för utlänningskommissionen
skola avgöras av kommissionen in pleno. Styrelsen
bör vara beslutför om ordföranden, en eller flera av byråcheferna samt
minst tre av övriga ledamöter eller deras suppleanter äro närvarande. Såsom
styrelsens beslut bör gälla den mening, varom flertalet förenat sig, eller, vid
lika röstetal för olika meningar, den som ordföranden biträder.

Övriga å styrelsen ankommande ärenden böra i princip avgöras av överdirektören
ensam eller av denne och byråcheferna. I den senare formen böra,
i den mån de icke äro av beskaffenhet att böra avgöras i plenum, avgöras
ärenden angående utfärdande av tjänsteföreskrifter för myndigheten och
dess befattningshavare; användande av anslag för myndighetens verksamhet
eller till myndigheten underlydande organ; ledigförklarande av tjänster samt
tillsättning av tjänster hos myndigheten; anställande av amanuenser och
andra icke-ordinarie befattningshavare hos myndigheten samt, i förekommande
fall, arvoden åt dessa, tillkallande av sakkunniga samt arvode åt sådana;
tjänstledighet och förordnande som avser längre tid än sex månader i
följd; löneklassplacering av befattningshavare; rätt att med innehavande
tjänst förena annan befattning; tjänstgöringsbetyg ävensom ärenden i övrigt,
vilka överdirektören anser böra behandlas i denna ordning.

Antalet enskilda ärenden, som komma under myndighetens direkta avgörande,
torde bliva så stort, att det är omöjligt för överdirektören att taga
ståndpunkt i varje särskilt ärende. Det synes därför vara lämpligt att möjlighet
föreligger för myndigheten att genom i plenum fastställd arbetsordning
delegera beslutanderätt i enskilda ärenden till byråchef eller annan befattningshavare
hos myndigheten. Detta förfarande har i stor utsträckning tilllämpats
hos utlänningskommissionen utan att några väsentliga olägenheter
framträtt. Förhållandet har för övrigt varit det, att å passbyrån, där det
största antalet ärenden handlagts, det reella avgörandet av enskilda ärenden
som icke varit av tveksam eller principiell natur måst delegeras å underordnade
befattningshavare.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag rörande utlänningsstyrelsens arbetsuppgifter
och organisation m. m. har berörts endast i ett fåtal yttranden och endast
beträffande vissa särskilda frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

33

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har funnit den av utredningsmannen föreslagna
titeln å den nya myndigheten rent språkligt icke vara
korrekt samt har förordat namnet »överstyrelsen för utlänningsärendena»
enär denna, ehuru tämligen tung, ansetts bättre täcka myndighetens arbetsuppgifter.

Frågan om arbetstillståndsärendenas handläggning har
upptagits av statens arbetsmarknadskommission, som starkt framhållit det
riktiga i att frågor om arbetstillstånd avgöras av det organ, som har ansvaret
för arbetsmarknadspolitiken. Kommissionen har uttalat, att det endast ur
praktiska synpunkter kan motiveras, att dessa avgöranden formellt läggas
hos utlänningsorganet.

Tjänstemännens centralorganisation har uttalat, alt det dominerande inflytandet
på utlänningsärendenas bedömande ur arbetsmarknadssynpunkt
bör, när det gäller nya arbetstillstånd, tillkomma arbetsmarknadsmyndigheten,
även om beslutanderätten under hänsynstagande till polisiära och andra
synpunkter bör ligga hos den centrala utlänningsmyndigheten. Centralorganisationen
har även upptagit ett par speciella frågor rörande utlänningsmyndighetens
instruktion. Sålunda har föreslagits, att den av
utredningsmannen förordade kontakten med myndigheter och organisationer
skall bliva administrativt dokumenterad genom en föreskrift i instruktionen
för utlänningsstyrelsen. Vidare har påkallats ett stadgande om att vid
föredragning av ärende i utlänningsstyrelsens plenum skall kunna på kallelse
närvara icke endast representant för annan myndighet eller ock särskilt
tillkallad sakkunnig utan även representant för organisation eller sammanslutning.

Socialstyrelsen har föreslagit en utökning a v de för utlänningsstyrelsen
föreslagna arbetsuppgifterna med vissa ärenden rörande
näringstillstånd och medborgarskap. Styrelsen har härom anfört följande.

1 promemorian föreslås, att den nya utlänningsstyrelsen skall ha i stort
sett samma arbetsuppgifter som kommissionen frånsett dess sociala verksamhet.
Socialstyrelsen vill för sin del ifrågasätta, huruvida icke den nya
utlänningsmyndigheten med fördel skulle kunna anförtros ytterligare arbetsuppgifter.
Styrelsen avser näringstillståndsärenden och medborgarskapsärenden.
Ärenden rörande tillstånd för utlänning att bedriva näring inom landet
handläggas för närvarande av handelsdepartementet. Sedan för utlänningsärenden
inrättats ett särskilt ämbetsverk, synes visst fog finnas för att detta
ämbetsverk får ombesörja erforderlig utredning samt meddela beslut i dessa
ärenden. I fråga om medborgarskapsärendena torde det nya ämbetsverket
vara väl ägnat att i egenskap av remissmyndighet verkställa samtliga utredningar.
Styrelsen har icke något yrkande i detta sammanhang men har härigenom
velat fästa uppmärksamheten på dessa frågor.

Beträffande byråindelningen har allmänna lönenämnden ifrågasatt
om icke antalet byråer inom styrelsen bör begränsas. Lönenämnden har
därvid framhållit, att den nuvarande utlänningskommissionen visserligen
vore uppdelad på tre byråer, men att bland dessa ingår en social byrå, vars
arbetsuppgift icke skulle överflyttas på utlänningsstyrelsen.

ttihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sanitl. Nr 270. ■ ’>

34

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270.

U t i ä n n i n g s s t y r e 1 s e n s s a mmansättni n g liar berörts avett
par myndigheter. Statens utlänningskominission har med hänsyn till myndighetens
grannlaga uppgifter betonat vikten av att lekmannainflytandet icke
minskas. Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat en begränsning av antalet
ledamöter samt dessutom ifrågasatt lämpligheten av att i styrelsen skola
ingå representanter för arbetsmarknadsmyndigheten och polisväsendet. Länsstyrelsen
har härom anfört följande.

Enligt förslaget skall styrelsen utgöras av överdirektören, de tre byråcheferna
och sju av Kungl. Maj:t förordnade personer, tillhopa sålunda elva
personer. Det förefaller länsstyrelsen som om ett så högt antal ledamöter
knappast kan vara behövligt och lämpligen bör nedbringas för underlättande
av ärendenas handläggning. Då byråcheferna givetvis såsom föredragande en
var beträffande sin byrås ärenden skola närvara vid styrelsens sammanträden
och deltaga i överläggningarna, synes anledning saknas att tillerkänna
dem ledamotskap.

Av de särskilt förordnade ledamöterna skall enligt förslaget en utses efter
förslag av arbetsmarknadskommissionen och en efter förslag av statspolisintendenten
såsom representant för polisväsendet. Länsstyrelsen vill ifrågasätta
ändamålsenligheten av denna anordning under förutsättning att före ärendenas
avgörande vederbörliga yttranden remissvägen inhämtas från de myndigheter,
dessa ledamöter företräda. En bestämd olägenhet av förslaget i denna
del blir, att ifrågavarande ledamöter nödgas fatta ståndpunkt till föreliggande
spörsmål tvenne gånger, nämligen dels vid avgivandet av remissvaret och
dels vid styrelsens sammanträde. Enligt länsstyrelsens förmenande böra därför
arbetsmarknadskommissionen och polisväsendet icke representeras i styrelsen.
Antalet ledamöter däri skulle härigenom kunna nedbringas till — förutom
överdirektören-ordföranden — fyra eller sex personer, samtliga obundna
av föregångna ställningstaganden till vid sammanträdena handlagda
ärenden.

Chefen för försvarsstaben har förordat, att en företrädare för försvarsledningen
ingår i utlänningsorganets styrelse samt till stöd härför anfört.

Det är en allmänt utbredd missuppfattning, att faran för utländsk underrättelseverksamhet
är mindre i fred än under krigstid. Utan att överdriva
denna fara vill jag bestämt påstå, att den grundläggande underrättelseverksamheten
bedrives under fredsperioder. Under tider då krig icke råder kunna
nämligen underrättelseorganen i lugn och ro införskaffa de detaljupplysningar,
vilka erfordras för planläggningen av operationer, ävensom förbereda s. k.
5-kolonnverksamhet. Erfarenheterna från det senaste världskriget ha klart
ådagalagt varthän godtrogenheten gentemot utlänningar kan leda. Man kan
naturligen från vissa utlänningar icke förvänta samma lojalitet som av landets
egna medborgare. Därtill må anföras, att förekomsten av ett större antal
utlänningar, om vilka man intet eller föga känner, i en kritisk situation
måste innebära ett faromoment av oberäknelig storlek. Det är därför av betydelse,
när det gäller frågor om exempelvis uppehållstillstånd eller arbetsanställning,
att försvarets intressen tillgodoses. Detta kan bäst ske genom att en
representant för försvarsledningen ingår i utlänningsorganet.

I den mån utlänningsmyndigheten genom viseringstvångets successiva upphävande
fråntages eller genom delegering av beslutanderätten i viseringsärenden
frånsäger sig förhandskontrollen av hit inkommande utlänningar,
synes en naturlig följd härav bliva en mer ingående efterhandskontroll. Härvid
måste samarbetet mellan berörda myndigheter bliva av än större betydelse
än hittills. Jag vill i detta sammanhang nämna, att försvarsstaben i

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

35

sina strävanden att följa utlänningsläget ävensom enskilda utlänningars förehavanden
haft och alltjämt har ett ingående samarbete med utlänningskommissionens
kontrollbyrå och inom denna framförallt med dess kontrollavdelning.
Sålunda äger dagligen samråd rum mellan försvarsstabens inrikesavdelning
och nämnda kontrollavdelning. Även med hänsyn härtill bör en
företrädare för försvarsledningen ingå i utlänningsorganets styrelse. Härigenom
beredes nämligen försvarets representant möjlighet att upptaga eller
yttra sig i ärenden, vilka aktualiseras genom nyssnämnda samarbete och som
kräva handläggning in pleno.

Föredraganden.

De av utredningsmannen upptagna speciella frågorna om utlänningsmyndighetens
organisation in. in. äro i viss mån beroende av den tidigare
behandlade frågan huruvida myndigheten bör uppbyggas som ett ämbetsverk
eller bibehålla kommissionsformen. Då jag på angivna skäl förordat det
senare, följer därav att jag tillstyrker bibehållande i oförändrad form av eu
särskild styrelse under ordförandeskap av kommissionens chef och med särskilda
intresserepresentanter och lekmän såsom ledamöter. Med bibehållande
tills vidare av kommissionsformen följer vidare, att myndighetens namn icke
bör ändras. Likaså torde under sådana förhållanden anledning saknas, att
utbyta liefattningen som ordförande och chef för kommissionen mot en överdi
rektorsbefattning.

Beträffande byråindelningen kan jag visserligen vitsorda utredningsmannens
uttalande, att kommissionens pass- och kontrollbyråer äro osedvanligt
stora och arbetsbelastade. Då byråernas arbetsuppgifter emellertid redan torde
ha börjat minska och några nya uppgifter för byråerna icke kunna antagas
uppkomma utan omläggning av systemet för utlänningskontrollen, anser
jag den nuvarande ordningen med en pass- och en kontrollbyrå samt en
fristående kansliavdelning under ledning av en förste sekreterare böra bibehållas.

De av utredningsmannen upptagna frågorna om formerna för avgörande
av förekommande ärenden samt de i ett yttrande föreslagna ändringarna i
kommissionens instruktion torde böra tagas under övervägande vid utfärdandet
av ny instruktion för kommissionen.

Utlänningskommissionens arbetsuppgifter bliva, om de sociala ärendena
bortflyttas på sätt i det följande kommer att angivas, i huvudsak helt en
följd av gällande utlänningslagstiftning och böra därför icke upptagas i detta
sammanhang, .lag vill dock beträffande arbetstillslåndsärendena uttala, att,
ehuru vissa skäl tala för deras överflyttande till den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,
jag på grund av de av utredningsmannen angivna omständigheterna
och med hänsyn till de av utlännings- och arbetsmarknadskommissionerna
i samförstånd vidtagna åtgärderna för sådana ärendens handläggning,
förordar bibehållande av den formella beslutanderätten i dessa
ärenden hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Vad slutligen angår den av socialstyrelsen föreslagna utökningen av kommissionens
arbetsuppgifter med vissa medborgarskaps- och näringstillståndsäronden,
torde frågorna härom böra upplagas i annat sammanhang.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

I). Utlänningskommissionens personal.
Utredningsmannen.

Utredningsmannen har inledningsvis framhållit, att fastställandet av utlänningsmyndighetens
personalbehov förutsätter eu värdering av omfattningen
av de arbetsuppgifter, som ankomma å myndigheten i dess egenskap av
central utlänningsmyndighet enligt utlänningslagen. I detta avseende har utredningsmannen
vidare anfört följande.

För närvarande omfatta dessa arbetsuppgifter i huvudsak prövning av
ärenden om inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar, om utlänningars
avlägsnande ur landet samt kontroll av utlänningsförfattningarnas
efterlevnad och av de enskilda utlänningarna i landet. Av denna beskrivning
av arbetsuppgifternas art framgår, att dessas omfattning måste ställas i
relation bl. a. till antalet utlänningar i landet. Utvecklingen hittills i detta
avseende tyder på en successiv stegring. Emellertid inverka även andra omständigheter
å arbetsmängden, såsom den noggrannhet varmed utlänningskontrollen
i allmänhet med hänsyn till tidsläget anses böra bedrivas. Vidare
äro givetvis den centrala utlänningsmyndighetens arbetsuppgifter beroende
av i vad mån beslutanderätt i enskilda ärenden anses kunna decentraliseras å
lokala organ. Personalbehovets angivande är även beroende på möjligheterna
av ytterligare rationaliseringar inom myndighetens organisation.

Utredningsmannen har föreslagit, att med hänsyn till de många osäkra
momenten och möjligheterna av väsentliga ändringar av förutsättningarna
organisationen uppbygges på sådant sätt, att den medgiver stor elasticitet i
fråga om antalet anställda. Detta har föreslagits böra ske genom att utöver
en viss fastare anställd personal för sådana arbetsuppgifter, som kunna beräknas
bestå under överskådlig framtid, Kungl. Maj:t erhåller möjlighet att
medgiva myndigheten anställande av den extra personal, som med hänsyn
till förhållandena vid tidpunkten i fråga är oundgängligen nödvändig. Den
fastare anställda personalen, vilken betecknats såsom stommen eller minimibehovet
för framtiden, har föreslagits erhålla befattningar å ordinarie eller
extra-ordinarie stat. Beträffande antalet sådana befattningar har särskilt
framhållits, att utlänningsärendenas handläggning i regel kräver särskilt skolad
eller instruerad personal. Den fast anställda personalen måste därför
kunna utnyttjas som arbetsledare och instruktörer för den för mera tillfälliga
behov anställda personalen. Beträffande den extra personalen har föreslagits
den ordningen, att utlänningsmyndigheten skall hava att halvårsvis
hos Kungl. Maj :t göra framställning om erforderliga medel för dess avlönande,
varigenom Kungl. Maj:t skulle beredas möjlighet att mer kontinuerligt
bedöma omfattningen av myndighetens arbetsuppgifter och härför erforderlig
personal.

Utredningsmannen har även erinrat om att inom utlänningskommissionen
för närvarande pågår ett omfattande omorganisationsarbete i huvudsaklig
överensstämmelse med vad överrevisionen för krisförvaltningen förordat i en
med skrivelse den 5 juli 1946 till statsrådet och chefen för socialdepartementet
överlämnad promemoria angående verkställd granskning ur ekonomisk
synpunkt av utlänningskommissionens organisation och verksamhet. Denna

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

37

omorganisation, som syftar till en rationalisering av den tekniska handläggningen
av kommissionens arbetsuppgifter, beräknas i huvudsak vara slutförd
till den 1 juli 1947. Utredningsmannen har uttalat, att det vore möjligt, att
visst efterarbete kunde komma att kvarstå till nästa budgetår. Hänsyn härtill
hade emellertid tagits vid beräkningen av utlänningsmyndighetens behov
av extra personal och en minskning av denna personal kunde således beräknas
komma att ske successivt, allt efter som rationaliseringen slutligt genomfördes.

Minimibehovet under överskådlig tid av befattningar å passbyrån bär av
utredningsmannen beräknats till 1 byråchef i 30 :e lönegraden, 1 förste byråsekreterare
i 26 :e och 1 i 24 :e lönegraden, 3 byrasekreterare i 21:a lönegraden
samt 6 amanuenser. För personal i biträdesgrad har föreslagits följande befattningar,
nämligen 1 kansliskrivare i ll:e lönegraden, 3 kontorister i 9:e
lönegraden, 6 kanslibiträden i 7:e lönegraden samt 20 kontors- och skrivbiträden.

För kontrollbyråns del har föreslagits följande befattningar: 1 byråchef i
30 :e lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 26 :e lönegraden, 3 förste byråsekreterare
och 1 förste aktuarie i 24 :e lönegraden, 2 byråsekreterare i 21:a lönegraden
samt 3 amanuenser. Därjämte har föreslagits följande befattningar i
biträdesgraderna, nämligen 1 kansliskrivare i ll:e lönegraden, 4 kontorister
i 9:e lönegraden, 6 kanslibiträden i 7:e lönegraden samt 52 kontors- och skrivbiträden.
Av befattningarna ha 1 förste byråsekreterare i 24 :e och 1 byråsekreterare
i 21 :a lönegraden avsetts för polisiärt utbildade tjänstemän.

A kanslibyrån har utredningsmannen föreslagit inrättandet av följande befattningar:
1 byråchef i 30:e lönegraden, 1 förste byråsekreterare i 24 :e lönegraden,
1 byråsekreterare i 21:a lönegraden samt 2 amanuenser ävensom 1
registrator och kassör i 14:e lönegraden, 2 kanslibiträden i 7:e lönegraden
samt 8 kontors- och skrivbiträden. Därutöver har föreslagits 1 kontoristbefattning
i 9:e lönegraden, avsedd för en tjänsteman med uppgift att fungera
som sekreterare och stenograf åt överdirektören.

Till kanslibyrån skulle vidare hänföras samtliga expeditions- och kontorsvakter
hos myndigheten. Behovet av befattningar härför har beräknats till 1
förste expeditionsvakt i 7:e lönegraden och 3 expeditionsvakter i 5:e lönegraden.

Samtliga föreslagna befattningar hava sin motsvarighet i kommissionens
nuvarande organisation med undantag av förste aktuarien å kontrollbyrån,
vilken för närvarande motsvaras av en arvodesbefattning i 21 :a lönegraden.
Till stöd för förslaget om inrättande av den nya tjänsten har anförts.

Med kommissionens statistiska arbete sysselsättas för närvarande såsom
närmast ansvariga eu aktuarie och eu amanuens, vilka äro placerade å kontrollbyrån.
Utlänningsstatistiken är av mycket stor betydelse för utlänningsmyndighetens
allmänna verksamhet. Allmänna riktlinjer för t. ex. inresetillståndsgivningen
för vissa nationalitetsgrupper, yrkesgrupper m. in. påverkas
i viss män av antalet beviljade ännu gällande sådana tillstånd. Andra verk
och myndigheter hava även intresse av utlänningsstatistiken. Så är t. ex.
kommissionens statistik över arbetsanställda utlänningar och dessas fördelning
ä olika yrkesgrupper och län av praktisk betydelse för arbetsmarknads -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

kommissionen och länsarbetsnämnderna. I samband med att den tidigare av
socialstyrelsen förda kvartalsstatistiken över utlänningarna i landet med vistelse-
eller arbetstillstånd från och med den 1 oktober 1946 överförts å utlänningskommissionen
ha åtgärder måst vidtagas för viss utbyggnad och
rationalisering av de register och den organisation, varå statistiken bygges.
Med hänsyn till vikten av utlänningsstatistikens noggranna förande samt arbetsuppgiftens
svårighetsgrad och omfattning torde vara motiverat, att aktuariebefattningen
uppflyttas till en förste aktuariebefattning i 24 :e lönegraden.

1 anslutning till beräkningen av antalet erforderliga befattningar för expeditions-
och kontorsvakter har utredningsmannen berört utlänningskommissionens
lokalfråga och därvid erinrat om att kommissionen för närvarande
har lokaler i sju olika byggnader i Stockholm, nämligen passbyrån
vid Birger Jarlstorg 5, i den s. k. baracken å Riddarholmen, vid Mäster Samuelsgatan
44 samt i baracken vid Valhallavägen 135; kontrollbyrån vid
Birger Jarls torg 5, Stora Nygatan 1 samt Munkbron 7; kansliavdelningen
vid Brunkebergstorg 14 samt slutligen sociala byrån i baracken vid Valhallavägen
135. Efter den föreslagna personalreduceringens genomförande skulle
enligt utredningsmannen utlänningsmyndigheten kunna inrymmas i de av
utlänningskommissionen för närvarande disponerade lokalerna vid Birger
Jarls torg, Brunkebergstorg, Stora Nygatan och Munkbron samt baracken å
Riddarholmen. Ytterligare personalreduceringar framdeles torde i första hand
möjliggöra frigörande av lokalerna vid Brunkebergstorg, Stora Nygatan och
Munkbron.

Beträffande de föreslagna befattningarnas uppförande å ordinarie eller
extra-ordinarie stat bär utredningsmannen uttalat, att ehuru befattningarna
kunna betecknas som ett minimibehov under överskådlig framtid, den möjligheten
givetvis alltid föreligger, att en väsentlig förändring inträder i förutsättningarna
för beräkningen av antalet erforderliga befattningar. I varje
fall till dess ytterligare erfarenheter vunnits av efterkrigs- och fredsförhållandenas
inverkan å utlänningsfrågoma borde därför icke samtliga uppföras
å ordinarie stat. Bortsett från amanuenser samt kontors- och skrivbiträden

framgår förslaget i detta

avseende av

följande uppställning.

Ordinarie stat.

Extra-ordinarie sttrt.

Befattning

Lönegrad

Befattning

Lönegrad

1 överdirektör.........

.... G 10

1 byråchef ..............

Eo 30

2 byråchefer ..........

.... A 30

2 förste byråsekreterare

Eo 24

2 förste byråsekreterare

____A 26

1 förste aktuarie..........

Eo 24

3 förste byråsekreterare

.... A 24

3 byråsekreterare ........

Eo 21

3 byråsekreterare ......

____ A 21

1 kansliskrivare ..........

Eo 11

1 registrator och kassör

____ A 14

4 kontorister.............

Eo 9

1 kansliskrivare.......

. . . . A 11

4 kanslibiträden .........

Eo 7

4 kontorister .........

.... A 9

1 expeditionsvakt.........

Eo 5

10 kanslibiträden.......

.... A 7

1 förste expeditionsvakt

____ A 7

2 expeditionsvakter . .. .

.... A 5

Summa 30 tjänstemän

Summa 17 tjänstemän

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Härjämte skulle till kommissionens lasta personal räknas 11 amanuenser.
Behovet av kontors- och skrivbiträden har uppskattats till sammanlagt 80
Dessa befattningshavares hänförande till ordinarie eller icke-ordinarie stat
och placering i lönegrad skulle bli beroende av tjänstgöringstidens längd föi
vederbörande befattningshavare, varvid de nya allmänna grunderna för befordringsgången
skulle tillämpas.

Utöver nu angivna befattningshavare har utredningsmannen tills vidare
räknat med följande extra personal: 1 förste byråsekreterare, 2 byrasekreterare,
12 amanuenser, 2 kontorister, 12 kanslibiträden, 4 expeditions- och
kontorsvakter samt 108 kontors- och skrivbiträden.

Det sammanlagda personalbehovet hos utlänningsmyndigheten har sålunda
beräknats till 30 ordinarie och 17 extra ordinarie befattningshavare över
4:e lönegraden, 11 amanuenser i lönegraderna Ex 15—Eo 21, 80 kontors- och
skrivbiträden i lönegraderna Ex 2—A 4 samt 141 extra tjänstemän, eller tillhopa
279 tjänstemän.

Med hänsyn till de av kommissionen tillämpade principerna för arvodesuppflyttning
har utredningsmannen i detta sammanhang föreslagit, att för
tjänsteman, som hos kommissionen innehar befattning med arvode motsvarande
viss bestämd löneklass enligt löneplan Eo, skall vid övergång till
ordinarie eller extra ordinarie befattning hos utlänningsstyrelsen i fråga om
löneklassplacering och bestämmande av tidpunkten för löneklassuppflyttning
så anses som om avlöningsreglementet varit å honom tillämpligt undei
den tid han tjänstgjort hos kommissionen.

Utredningsmannen har framhållit, att tillsättandet av de ordinarie och
extra ordinarie befattningarna kommer att taga relativt lång tid i anspråk.
Även om statsmakternas beslut angående utlänningsmyndighetens organisation
skulle föreligga i så god tid att ansökningstiderna till befattningarna
hunnit utgå den 1 juli 1947, skulle handläggningen av eller avgivande av förord
till ifrågavarande tjänster komma att bliva sa pass tidskrävande, att den
nva organisationen kan beräknas vara helt genomförd tidigast omkring den
1 oktober 1947. Utredningsmannen har även framhållit, att man i åtskilliga
iall, där det kommer att finnas delvis samma sökande till eu högre och en
lägre befattning, måste avvakta det slutliga beslutet beträffande den högre
tjänsten, innan den lägre kan definitivt tillsättas. Det syntes därför nödvändigt
att införa någon form av övergångsbestämmelser. Utredningsmannen har
föreslagit, att utlänningsstyrelsen bemyndigas att i den mån tjänstemän hos
utlänningskommissionen, vilka åro sysselsatta med arbetsuppgifter, som skola
överföras å utlänningsstyrelsen, icke kunna i omedelbar anslutning till styrelsens
inrättande antagas eller förordnas å motsvarande ordinarie eller extra
ordinarie befattningar hos styrelsen, de under en övergångstid bibehållas
vid den löneställning de inneha den 30 juni 1947. Vid sadant förhållande böra
emellertid med hänsyn till den beslutade löneregleringen de senare givna för
onlnandena erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 juli 1947.

I samband med inrättandet av de föreslagna ordinarie och extra ordinarie
befattningarna hos utlänningsmyndigheten skulle enligt utredningsmannens

40

Kmifll. Maj.ts proposition nr 270.

förslag de befattningar hos utrikesdepartementet och socialstyrelsen indragas,
vilka inrättats för de arbetsuppgifter som övertagits av utlänningsmyndigheten
och vilkas innehavare genom Kungl. Maj:ts beslut ålagts att fullgöra
sin tjänstgöringsskyldighet hos utlänningskommissionen eller som av vederbörande
verk beviljats tjänstledighet för anställning hos utlänningskommissionen.
De av dessa befattningar, som finnas upptagna i vederbörande verks
personalförteckningar, ha angivits vara följande.

Befattning

2 kanslibiträden

U trikesdepartementet.

1 byråchef .........

1 expeditionsvakt

1 kontorsbiträde .....

2 förste byråsekreterare

1 byråinspektör ......

3 byråsekreterare

Socialstyrelsen.

Lönegrad
A 7

A 30
A 6
A 4
Eo 24
Eo 22
Eo 21

Angivna tjänster hos socialstyrelsen äro direkt knutna till dess utlänningsbyrå.
Samma anknytning har vidare följande extra ordinarie personal, nämligen
1 förste amanuens (Eo 18), 1 kansliskrivare (Eo 11), 8 kanslibiträden
(Eo 7), 1 expeditionsvakt (Eo 5), 19 kontorsbiträden (Eo 4) och 38 skrivbiträden
(Eo 2).

Yttrandena.

Personalfrågan bar i allmänhet icke berörts i yttrandena. Ett par remissorgan
har dock gjort allmänna uttalanden varjämte en del speciella frågor
upptagits i några yttranden.

Svenska arbetsgivareföreningen har understrukit, att största försiktighet
bör iakttagas vid inrättande av ordinarie tjänster inom ämbetsverket och att
J”an0vid uPP^örande av personalstat bör i första hand taga sikte på sådana
förhållanden beträffande utlänningar i Sverige, som kunna väntas råda, sedan
normala, fredsmässiga förhallanden i världen inträtt. Föreningen har ställt
sig tveksam till den uppgjorda personalstaten och förordat ett mindre antal
ordinarie tjänster än utredningsmannen förutsatt. Liknande synpunkter ha
angivits av länsstyrelsen i Malmöhus län. Statskontoret har däremot för sin
del uttalat, att det framlagda förslaget till personalorganisation är väl ägnat
att läggas till grund för en förenklad och rationaliserad administration under
den fortsatta provisorietiden. Statskontoret har emellertid förklarat sig icke
vara berett att tillstyrka inrättandet av nya ordinarie befattningar för kommissionens
verksamhet. Däremot bar statskontoret uttalat, att det torde vara
lämpligt att ersätta det för kommissionen nu tillämpade krisavlöningsreglementet
med de anställnings- och avlöningsvillkor, som från och med nästa

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

41

budgetår må komma att fastställas för statlig icke-ordinarie personal i allmänhet,
som anställts för tidsbegränsade arbetsuppgifter.

Statens utlänning skommissions personalförening har mera ingående behandlat
utredningsmannens beräkning av antalet tjänster. Sammanfattningsvis
har föreningen uttalat, att vid fördelningen av personalstyrkan på
ordinarie och extra ordinarie stat bör iakttagas, att hela den personal, från
byråchef till och med kanslibiträden — dock med undantag för amanuenser
-— som av utredningsmannen betecknats som ett minimibehov för den
nya organisationen, placeras å ordinarie slat. Hela antalet å ordinarie stat
uppförda befattningshavare skulle sålunda utgöra 47. Vidare har föreningen
förordat, att av den i utredningen som extra betecknade personalen minst
1 förste byråsekreterare, 1 byråsekreterare, 6 amanuenser, 1 kontorist samt
6 kanslibiträden uppföras å extra ordinarie stat. Om härtill läggas de 11
amanuenser, som utredningen föreslagit, skulle hela antalet extra ordinarie
tjänstemän med undantag för skriv- och kontorsbiträden bli 26. Befattningarna
i Ex 2—A 4 ha av föreningen beräknats till 134. Föreningen har förutsatt,
att de nya allmänna bestämmelser, som komma att bli gällande i avseende
å l>efordringsgången för amanuenser och biträ despersonal, i tull utsträckning
göras tillämpliga å personalen i det nya verket, varvid denna bör
få tillgodoräkna sig tidigare anställningstid i kommissionen.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har uttalat, att det enligt
förbundets uppfattning icke syntes sannolikt, att de arbetsuppgifter, som
sociala byråns personal icke inräknad — nu sysselsätta en personalstyrka
på cirka 400, inom några månader kan nedbringas till det av utredningsmannen
föreslagna antalet 279. Förbundet förutsätter därför, att en successiv avveckling
av personalen äger rum i den omfattning, vartill minskningar av
arbetsuppgifterna kunde föranleda. Förbundet har härom vidare anfört följande.

Förbundet delar i princip utredningsmannens uppfattning, att organisationen
måste uppbyggas med hänsyn till de krav på elasticitet, som måste ställas
på myndigheten. För bedömande av utredningsmannens beräkningar
saknar emellertid förslaget erforderliga hållpunkter. Svårigheterna att bedöma
utredningsmannens avvägningar bli än större, när utlänningsmyndighetens
handläggning av vissa ärenden eller grupper av ärenden göres beroende
av vissa förutsättningar, om vilkas inträffande man i dagens läge icke
har några möjligheter att uttala sig. Vad man däremot i dagens läge kan säga
är, alt utlänningskommissionens arbetsuppgifter för närvarande äro av betydande
omfattning. Med hänsyn till arbetsmarknadslägets utveckling och befolkningspolitiska
avväganden finnes jämväl anledning antaga, att utlänningsmyndigheten
framdeles kommer alt erhålla nya arbetsuppgifter av betydelse
för det svenska näringslivets arbetskraftsförsörjning. Man måste därvid räkna
med att åtgärderna härvidlag direkt utformas under hänsynstagande till
konjunkturläget vid varje särskild tidpunkt och att utlänningspolitiken anpassas
i förhållande härtill. Även om det kan erinras, alt en viss del av arbetsuppgifterna
inom eu mer eller mindre avlägsen framtid kan avvecklas,
synes det mera vara att utslag av önsketänkande än ett realistiskt bedömande
att utgå ifrån att personalstyrkan skulle kunna nedskäras inom tid och
på sätl utredningsmannen föreslagil. Del bör i della sammanhang beaktas

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

att det inom Sverige för närvarande finnes ett avsevärt antal utlänningar,
avsedda att inlemmas i den svenska folkkroppen.

Då såsom tidigare framhållits åtskilliga arbetsuppgifter av mera krisbetonad
karaktär kunna förväntas kräva eu förhållandevis stor personal under
åtskilliga år framåt, vill förbundet understryka, att hänsyn måste tagas till
att den kvalificerade personal, som genom mångårig verksamhet inom socialstyrelsens
utlänningsbyrå och därefter inom utlänningskommissionen förvärvat
särskild skicklighet, icke kommer att finna en i princip så löslig anställning
som den nuvarande vara förenlig med dess intressen. Man kan i
stället med visshet påräkna, att denna personal hellre söker sig till andra
arbetsområden än det den under bibehållande av de nuvarande osäkra arbetsvillkoren
övergår till utlänningsmyndigheten för att där syssla med ar
betsuppgifter, som — åtminstone såvitt nu kan bedömas — komma att bliva
av avsevärd varaktighet.

Enligt förbundets uppfattning kräva de speciella förhållanden, under vilka
utlänningskommissionen arbetar, speciella åtgärder för personalproblemens
lösning. Förbundet är emellertid med hänsyn till utlänningsmyndighetens av
den sakkunnige förutsatta normala organisation berett att tillstyrka en permanent
personaluppsättning av i stort sett den föreslagna omfattningen. Därutöver
bör emellertid en stor del av övrig personal med varaktigare arbetsuppgifter
kunna påräkna fastare och med pensionsrätt förenad anställning.
För denna personal bör emellertid klargöras, att densamma även vid extra
ordinarie anställning riskerar att entledigas, därest arbetsuppgifterna skulle
avvecklas eller minskas.

Allmänna lönenämnden har i sitt yttrande upptagit vissa frågor rörande
överdirektörens lönegradsplacering och personalförteckningarnas utformning
samt härom anfört följande.

Den sakkunnige har föreslagit, att ämbetsverkets chef skulle erhålla ställning
som överdirektör i G 10, motsvarande enligt det från och med den 1
juli 1947 gällande avlöningssystemet lönegrad Cp 17. Lönenämnden vill för
sin del sätta i fråga, om icke en lönegradsplacering i C 9, motsvarande Cp 15.
kan vara tillfyllest. Beträffande lönegradsplaceringar för byråchefs- och förste
byråsekreterartjänsterna har lönenämnden ej funnit anledning till erinran.
I personalförteckningen ha vidare upptagits 6 befattningar som byråsekreterare
i 21 lönegraden och 11 amanuenstjänster. Lönenämnden anser, att antalet
befattningar som byråsekreterare och amanuenser hos styrelsen bör
reduceras. Av i betänkandet lämnade uppgifter vill det nämligen synas nämnden,
att för ifrågavarande befattningar huvudsakligen avsetts den mera rutinmässiga
handläggningen av utlänningsärenden. Med hänsyn härtill torde det
ej minst ur rekryteringssynpunkt vara lämpligare att för dessa arbetsuppgifter
inrätta tjänster som förste kontorsskrivare och kontorsskrivare i 17
respektive 15 lönegraden. Beträffande amanuenstjänsterna må för övrigt
framhållas, att ifrågavarande befattningar i princip torde få betraktas som
passagetjänster, varför det ur denna synpunkt torde få anses mindre tillfredsställande
med dylika tjänster till det antal som föreslagits.

Förslaget att den byråchef, som skulle tjänstgöra som överdirektörens ställföreträdare,
skulle erhålla särskilt arvode å 1 200 kronor för år kan lönenämnden
icke biträda. Enligt nämndens mening bör i stället byråchef under
förordnande som överdirektör äga uppbära vikariatsersättning i enlighet med
bestämmelserna i civila avlöningsreglementet med därtill hörande tilläggsbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

43

Även civilförvaltningens personalförbund har förordat utbytande av en del
amanuensbefattningar mot kontorsskrivarbefattningar. Förbundet har tillika
hemställt, att i tjänsteförteckningen upptagas de för närvarande å kommissionens
kansliavdelning inrättade assistentbefattningarna. Beträffande expeditionsvaktpersonalen
har förbundet uttalat, att utredningsmannen räknat
med ett betydligt lägre antal än som torde komma att visa sig erforderligt.
Förbundet har även uttalat sin förvåning över att icke utredningsmannen, i
likhet med 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga, ansett det önskvärt att
åtminstone en av expeditionsvakterna, som har att i första hand taga emot
besökande utlänningar, besitter någon kunskap i främmande språk. Detta
motiverade enligt förbundet på sin tid inrättandet av en befattning i lönegrad
A 6, vilken befattning utredningsmannen icke upptagit i sitt förslag.

Frågan om lönegradsplaceringen för vissa å utlänningskommissionens kontrollavdelning
anställda polisiärt utbildade tjänstemän har upptagits av
ledamoten i utlänningskommissionen major Leche i ett särskilt yttrande, vari
förordas, att avdelningens föreståndare placeras i 26:e och dennes närmaste
biträde i 24:e lönegraden. Till motivering härav har följande anförts.

Ursprunget till kontrollavdelningen torde närmast vara att söka i den s. k.
»Statens polisbvrå för övervakande av utlänningar i riket», vilken förestods
av tjänsteman ''med lön och tjänsteställning motsvarande kriminalöverkonstspd Sedan

1937 har antalet utlänningar i riket ökat från cirka 13 000 till
93 000, vilket medfört en motsvarande ökning i kontrollavdelningens arbetsbörda Det

kan förväntas, att lättnader komma att införas beträffande utlänningars
möjligheter att erhålla uppehålls- och arbetstillstånd och beträffande anmälningsskyldigheten
m. m. Detta kommer emellertid icke att medföra någon
lättnad i kontrollarbetet utan snarare att medföra en ökning av detta.
Registraturuppgifterna bliva nämligen ofullständiga, vilket kommer att medlöra
utökat och mer kvalificerat arbete med att uppdaga de utlänningar, som
vistas här illegalt, eller beträffande vilka åtgärder måste vidtagas med anledning
av att de äro mindre önskvärda här i riket.

Med hänsyn till säkerlietsintresset är det nödvändigt, att tjänsterna vid
kontrollavdelningen sättas så pass högt, att kvalificerad personal erhålles för
desamma. Den arbetsbörda och det ansvar, som åvilar tjänstemännen vid
kontrollavdelningen, måste sålunda anses berättiga, att ifragavarande tjänstei
i lönehänseende för föreståndaren sättes i nivå med poliskommissarie i
Stockholm och för övriga tjänster i nivå med överkonstaplar, d. v. s. 26.
respektive 24 lönegraderna.

Ifrågavarande tjänster vid kontrollavdelningen torde vidare vara att anse
som sluttjänster, enär innehavarna av dessa genom sina speciella kvalifikationer
icke torde kunna omplaceras på andra befattningar inom kommissionen.

Landsfogden i Malmöhus lön har uttalat, att det niahända voie angeläget
att genomföra en utökning av befattningarna för polisiärt utbildade tjänstemän
å kontrollbyrån.

Utlänningsnämnden har till behandling upptagit fragan om tillskapande
för framtiden av fastare anställningsförhållanden även för nämndens per -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

sonal samt föreslagit, att för detta ändamål inrättades dels en förste byråsekreterarebefattning
i 24 :e lönegraden och dels en kanslibiträdesbefattning i
7;e lönegraden, båda placerade å extra ordinarie stat. Till motivering för förslaget
har nämnden anfört följande.

För närvarande utgöres nämndens personal av en av Kungl. Maj:t förordnad
sekreterare med arvode för närvarande närmast motsvarande Eo 23 samt
ett kanslibiträde, varjämte statens utlänningskommisson vid behov tillhandahåller
ytterligare skrivpersonal.. De skäl, som av den sakkunnige åberopats
till stöd lör tillskapande av fastare anställningsförhållanden för kommissionens
peisonal, synas nämnden i lika hög grad tillämpliga, vad angår nämndens
personal. Det synes nämnden därför önskvärt, att sekreterarebefattningen
hos nämnden erhåller karaktären av en extra-ordinarie befattning
med placering i förslagsvis 24 lönegraden, varjämte en extra-ordinarie befattning
som kanslibiträde med placering i 7 lönegraden torde böra inrättas.
Inrättande av sistnämnda befattning skulle icke utesluta, att kommissionen
alltjämt vid behov har att ställa erforderlig skrivpersonal till nämndens förfogande.

Beträffande det av utredningsmannen väckta förslaget om rätt för vissa
av kommissionens befattningshavare att vid placering å ordinarie eller extraordinarie
befattning hos utlänningsstyrelsen få i fråga om löneklassplacenng
tillgodoräkna tidigare motsvarande tjänstgöring hos utlänningskommissionen
har allmänna lönenämnden framhållit, att frågan om tillgodoräkning
av tidigare anställningstid lios kommissionen givetvis blir beroende av vilka
föreskrifter, som i detta hänseende komma att meddelas i det nya avlömngsreglementet.
Därest reglementet icke skulle komma att innefatta andra
bestämmelser beträffande uppflyttning i löneklass på grundval av föregången
statsanställning än som för närvarande gälla, torde frågan om befattningshavares
inplacering i högre löneklass än begynnelselöneklassen i respektive
lönegrader från fall till fall böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Lönenämnden har vidare uttalat, att nämnden anser det skäligt, alt befattningshavare
hos utlänningskommissionen — på sätt utredningsmannen förordat
— i avbidan på beslut om tjänstetillsättning får under fullgörande avmotsvarande
arbetsuppgifter hos utlänningsstyrelsen uppbära tidigare till
honom utgående avlöning. Beträffande förslaget att beslut om tjänstemans
antagande till befattningshavare hos styrelsen skulle erhålla retroaktiv verkan
har lönenämnden framhållit, att ett bifall härtill torde komma att innebära
ett avsteg från hittills tillämpade principer vid tjänstetillsättningar. Förslaget
torde också få bedömas mot bakgrunden av de eventuella bestämmelser
beträffande tillgodoräkning av statstjänst för löneklassplacering, som
kunna komma att meddelas i det nya avlöningsreglementet.

F öredraganden.

Av7 utredningsmannen har lramhållits skäligheten av- att utlänningskommissionens
personal erhåller fastare anställningsformer och uttalandet härom har
icke föranlett någon erinran av remissmyndigheterna. Ehuru jag kan instäm -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ma i utredningsmannens uttalande i detta avseende, tinner jag mig icke, med
utgångspunkt från uppfattningen att kommissionsformen åtminstone tills
vidare bör bibehållas för myndigheten, kunna tillstyrka inrättandet av ordinarie
befattningar hos kommissionen. Däremot anser jag skäligt, att den del
av personalen hos utlänningskommissionen, som kan betecknas såsom stominen
för framtiden, erhåller extra ordinarie anställning. För personalen i övrigt
torde däremot tills vidare böra bibehållas de nuvarande anställningsformerna.

Utredningsmannens förslag till personalplan synes mig i huvudsak omfatta
den personal, som under alla förhållanden torde visa sig erforderlig för
framtiden. Samtliga de i personalplanen upptagna befattningarna ha sin
motsvarighet i nuvarande organisation med undantag av överdirektören och
förste aktuarien. Vad gäller förste aktuarien kan jag vitsorda värdet av en
ingående och noggrann utlänningsstatistik samt att ledningen härav ställer
stora krav å befattningens innehavare. Jag har tidigare uttalat, att jag icke
anser inrättande av en överdirektörsbefattning motiverat vid bibehållande av
kommissionsformen för myndighetens organisation. Icke heller kan jag tillstyrka
inrättande av den föreslagna nya kanslibyrån. Med hänsyn till dessa
förhållanden vill jag förorda, att samtliga de av utredningsmannen å förslaget
till ordinarie och extra-ordinarie stat upptagna befattningarna uppföras
å tjänsteförteckning för kommissionen med undantag för överdirektören
och en av byråcheferna samt med den ändringen att en förste byråsekreterare
i 24 :e lönegraden utbytes mot en förste byråsekreterare i 26 :e lönegraden.
Mot utredningsmannens beräkningar av behovet av amanuenser samt
kontors- och skrivbiträden har jag intet att erinra. Med bibehållande av kommissionsformen
bortfaller även anledningen att ersätta kommissionens vice
ordförande med en ställföreträdare för överdirektören. Behovet av polisiärt
utbildad personal synes mig för närvarande tillräckligt tillgodosett genom utredningsmannens
förslag. Frågan om ytterligare förstärkning, av denna personal
och förbättring av dess avlöningsförhållanden torde böra göras beroende
av den framtida lösningen av frågan om utlänningskontrollens bedrivande.
Det av några remissmyndigheter framförda förslaget om utbytande av ett par
amanuensbefattningar mot befattningar för kontorsskrivare och förste konlorsskrivare
torde böra anstå i avbidan på erfarenheter av det för närvarande
inom kommissionen pågående rationaliseringsarbetets inverkan å organisationen.

På grund av omorganisationen böra de Iran utrikesdepartementet och socialstyrelsen
till kommissionen överflyttade ordinarie befattningshavare, vilka
äro upptagna å de förstnämnda två myndigheternas personalförteckningar,
överföras på övergångsstat. Jag gör härom hemställan i det följande i
fråga om utrikesdepartementet. Vid anmälan denna dag av proposition angående
vissa anslag till socialstyrelsen framlägger jag motsvarande förslag beträffande
styrelsen.

Utredningsmannen har föreslagit vissa övergångsbestämmelser beträffande
den hos kommissionen fast anställda personalen. Vad angar föislaget om

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

rätt för denna personal att vid löneklassplacering få tillgodoräkna tidigare
anställningstid hos utlänningskommissionen kan jag tillstyrka detsamma
i den mån, den tidigare tjänstgöringen uppenbarligen är av samma art
som den, för vilken befattningen i fråga avses. Frågan om retroaktiv verkan
av beslut om tjänstemans antagande till extra ordinarie befattningshavare
anser jag böra bedömas individuellt av Kungl. Maj:t med hänsyn till de särskilda
omständigheterna i det speciella fallet. I avbidan på beslut om tjänste
tillsättning bör befattningshavare äga uppbära avlöning enligt de bestämmelser,
som gälla för den del av personalen, som icke kommer i åtnjutande av
extra-ordinarie befattningar.

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48.

1 :o) Statens utlänningskommission: Avlöningar, förslagsanslag.

Budgetår

Anslag

Nettoutgifter

1944/45 ...........

---- 700 000

1 614 286

1945/46 ........

2 654 156

1946/47 .........

_

1947/48 (förslag).....

... 1 632 000

_

Som liamgår av de lämnade sifferuppgifterna bar kommissionens avlöningsanslag
för budgetåren 1944/45 och 1945/46 måst överskridas högst avsevärt.
Detta kommer att bliva fallet jämväl beträffande det för innevarande
budgetår anvisade anslaget. För bestridande av kommissionens avlöningskostnader
har Kungl. Maj:t för budgetåret 1946/47 genom skilda beslut —
anslagsmedel ställas kvartalsvis till kommissionens förfogande — anvisat tillhopa
2 657 000 kronor, att disponeras sålunda:

Avlöningsstat.

1. Ersättning till ordföranden lör rriistade avlöningsförmå ner,

förslagsvis ................................ kronor

2. Arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter

ävensom byråchefer, förslagsvis .................. »

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst .............. »

4. Ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga,

högst ................................

5. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlännings nämnden

samt ersättningar till kanslipersonal hos
nämnden, förslagsvis........................ s

15 000

60 000
2 540 000

2 000

40 000

summa kronor 2 657 000.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 har statens utlänningskommission
föreslagit, att anslaget upptages till 2 010 000 kronor.

Utredningsmannen har föreslagit följande avlöningsstat för budgetåret
1947/48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor

2. Avlöningar till extra ordinarie personal, förslagsvis.... 5

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal högst . . »

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................

5. Arvode till överdirektörens ställföreträdare ..........

6. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningssty relsen,

förslagsvis ..............................

7. Ersättningar till av utlänningsstyrelsen anlitade sakkun niga,

högst ....................................

S. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden
samt ersättningar till kanslipersonal hos

nämnden, förslagsvis ...................... • • 8

Summa kronor

416 300
465 800
700 000
95 000
1 200

9 000

1 000

30 000
1 718 300

Anslagsposterna till avlöningar till tjänstemän a ordinarie stal och till avlöningar
till extra ordinarie personal hava av utredningsmannen beräknats
med hänsyn till den av statsmakterna i princip beslutade löneregleringen
och under förutsättning att 1944 års personalutrednings förslag till befordringsgång
för viss biträdes- och amanuenspersonal antages att gälla under
budgetåret 1947/48 samt med lön i lägsta löneklassen inom respektive lönegrad.

Utlänningsnämnden har i skrivelse den 6 november 1946 hemställt, att
nämndens ledamöter tillkommande arvoden måtte fastställas att utgå i överensstämmelse
med de arvoden, som utgå till ledamöter i andra nämnder.
Nämnden har härom anfört följande.

Utlänningsnämnden tillkom genom utlänningslagen den 11 juni 1937. I
samband härmed föreskrev Kungl. Maj:t, att envar av nämndens tre ledamöter
skulle åtnjuta ett fast arvode av 1 000 kronor för år räknat jamte ett
särskilt arvode av 20 kronor för sammanträdesdag. Genom beslut den 2 ma]
1941 förordnade Kungl. Maj:t med tillämpning tillsvidare från och med
budgetåret 1941/42, att ordföranden i nämnden skulle åtnjuta ett fast arvode
av f 000 kronor och envar av de två övriga ledamöterna ett fast arvode av
750 kronor, allt för år räknat, varjämte det särskilda arvodet för sammanträdesdag
sänktes till 12 kronor. De arvoden, som nämndens ledamöter för
närvarande åtnjuta, hava jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945
fastställts att utgå med belopp överensstämmande med de ar 1941 fastställda
För denna sänkning av arvodena saknas enligt nämndens uppfattning
numera tillräckliga skäl. Till stöd härför må framhållas, att det totala antalet
till nämnden remitterade ärenden år 1940 utgjorde 186 under det att
motsvarande siffra för år 1945 var 4 316. Under sistnämnda år höll nämnden
därjämte 191 förhör med utlänningar. Även om antalet till nämnden
remitterade ärenden efter krigsslutet minskat i antal, har någon pataglig
lättnad i nämndens arbete härigenom icke inträtt. Detta sammanhänger darmed,
att nämnden den 15 juni 1945 i samband med omhändertagandelagens
tillkomst övertagit den länsstyrelserna tidigare åvilande skyldigheten att
hålla förhör i vissa utlänningsärenden samt att utlänningskommissionen där
jämte i betydande omfattning anlitat nämnden som förhörsmyndighet i förpassningsärenden.
Delta innebär, all den utredning, som tidigare införskaf -

48

Kungl. Maj ds proposition nr 270.

tats vid länsstyrelsernas förhör, numera skall införskaffas vid förhör inför
nämnden. Denna utvidgning av arbetsuppgifterna har visat sig innebära ett
betydande merarbete för nämndens ledamöter. Under innevarande år har
nämnden tills dato hållit 85 förhör med utlänningar. Dessa förhör ha i de
flesta fall tagit lång tid i anspråk, då vederbörande utlänningar därvid så
gott som undantagslöst antingen själva eller genom omhud bruka förebringa
ett vidlyftigt material. Då det icke sällan visat sig önskvärt, att tillgängligt
material före förhörs hållande cirkulerar bland nämndens ledamöter samt
numera regelmässigt föredragning inför nämnden sker i anslutning till upprättade
skriftliga promemorior, vilka på förhand tillställas ledamöterna, äro
dessa tvungna att anslå betydande tid till hemarbete. Det förtjänar även i
detta sammanhang framhållas, att nämnden innevarande år på hemställan
av olika myndigheter haft att avgiva yttrande såväl över förslag till ändringar
i nu gällande utlänningslag som i frågor rörande rätta tolkningen av nämnda
lag. Flertalet av nämndens ledamöter har sin huvudsakliga verksamhet
inom andra områden. Detta förhållande samt den sekreteraren i nämnden
åvilande arbetsbördan har icke möjliggjort för nämnden att i medeltal hålla
mer än två sammanträden per vecka, vilket till följd av den stora anhopningen
av ärenden medfört, att sammanträdena kommit att draga långt ut
på tiden. Sålunda bruka nämndens sammanträden i medeltal vara minst 2 å 3
timmar.

Nämnden har tidigare icke ansett sig böra påkalla höjning av ledamöterna
tillkommande arvoden, enär det icke varit möjligt att med någon högre grad
av säkerhet bedöma omfattningen av det arbete, som framdeles komme att
åvila nämnden. Då emellertid, enligt vad nämnden nu kan bedöma, någon
minskning i nämndens arbete inom överskådlig tid icke kan förväntas inträda,
får nämnden hemställa, att arvodena måtte fastställas att utgå i överensstämmelse
med de arvoden, som utgå till ledamöter i andra nämnder.

Föredraganden.

Vid bibehållandet av kommissionsformen för den centrala utlänningsmyndigheten
böra medel under avlöningsanslaget beräknas för följande ändamål,
nämligen till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner,
till arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter, till avlöningar
till extra ordinarie personal, till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
till rörligt tillägg, till ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga
samt till arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden.
Ersättningar till utlänningsnämndens kanslipersonal ha härvid förutsatts
skola utgå från de till kommissionen för motsvarande ändamål anvisade
posterna.

För ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt till
arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter torde böra avses
15 000 respektive 20 000 kronor.

Posten till avlöningar till extra ordinarie personal uppskattar jag med utgångspunkt
från de löner, som komma att gälla enligt den av riksdagen i
princip fastställda löneregleringen för statens tjänstemän, till 845 000 kronor.

Med hänsyn till att under budgetåret 1947/48 den icke fasta personalen
torde få antagas komma att något nedgå i antal uppskattar jag behovet av
medel till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal — av utredningsmannen
beräknat till 700 000 kronor — till 650 000 kronor.

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

För rörligt tillägg och ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga
torde erfordras 90 000 respektive 2 000 kronor.

Då jag anser, att arvoden till ledamöter och suppleanter i utlänningsnämnden
böra utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som gällde
före budgetåret 1941/42, beräknar jag denna post till 10 000 kronor.

Kommissionens avlöningsstat skulle alltså upptaga följande anslagsposter:

1. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsför -

måner, förslagsvis .............................. kronor 15 000

2. Arvoden åt ordförande, vice ordförande och ledamöter,

förslagsvis .................................... * 20 000

3. Avlöningar till extra ordinarie personal, högst ...... » 845 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis » 650 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 90 000

6. Ersättningar till av kommissionen anlitade sakkunniga,

högst .......................................... * 2 000

7. Arvoden till ledamöter och suppleanter i utlännings nämnden,

förslagsvis............................ » 10 000

Summa kronor 1 632 000;

2:o) Statens utlänningskommission: Omkostnader, förslagsanslag.

Budgetår

Anslag

Nettoutgifter

1944/45 ...............

..... 150 000

552 958

1945/46 ...............

..... 150 000

504 621

1946/47 ...............

..... 150 000

—

1947/48 (förslag) .....

..... 280 000

—

Kungl. Maj:t har den 31 maj 1946 fastställt följande omkostnadsstat för
kommissionen, att tillämpas under budgetåret 1946/47:

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. in., förslagsvis ........................ kronor 5 000

2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 35 000

3. Expenser, förslagsvis .............................. » 110 000

Summa kronor 150 000.

I skrivelse den 27 augusti 1946 har statens utlänningskommission beräknat
kommissionens omkostnader under budgetåret 1947/48.

Kommissionen har upptagit posten till sjukvård in. in. till 10 000 kronor
under förmälan att för detta ändamål under budgetåret 1945/46 använts
cirka 10 000 kronor.

I fråga om posten till reseersättningar upplyser kommissionen,
att medelsåtgången under budgetåret 1945/46 utgjort cirka 64 900 kronor.
Med hänsyn till att antalet läger beräknas komma att väsentligt minska,
kommer antalet inspektionsresor att nedgå. Den härav föranledda kostnadsminskningen
anser kommissionen dock i viss mån komma att uppvägas av

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 270. 4

50

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

en erforderlig ökning av antalet tjänsteresor för inspektion av passkontrollerna.
Kommissionen föreslår, att för reseersättningar anvisas 35 000 kronor.

För expenser hava, enligt vad kommissionen uppgiver, under budgetåret
1945/46 förbrukats cirka 429 000 kronor, därav för inventarier 66 000,
för tryckningskostnader 69 000, för telefon och telegram 127 000, för annonsering
1 000, för bränsle och lyse 35 000, för städning 35 000 samt för övriga
ändamål 96 000 kronor. För nästa budgetår väntas utgifterna för inventarier
komma att bliva avsevärt mindre. Kommissionen anser, att denna post bör
beräknas till 10 000 kronor. Övriga poster utom posten för böcker och
prenumerationer väntas även komma att minska. Kommissionen föreslår att
posten för expenser upptages till 310 000 kronor.

I enlighet härmed uppskattar kommissionen hela medelsbehovet till
(10 000-i-35 000+ 310 000) 355 000 kronor.

Utredningsmannen har för det nya ämbetsverket föreslagit, att kostnaderna
för sjukvård med hänsyn till ökningen av antalet sjukvårdsberättigade
tjänstemän uppräknas till 15 000 kronor.

Posten till reseersättningar föreslås begränsad till 15 000 kronor.

Utgifterna för expenser har utredningsmannen i betraktande av föreslagen
begränsning av myndighetens arbetsuppgifter och av dess lokalbehov
beräknat till 250 000 kronor.

Utredningsmannen har alltså uppskattat hela medelsbehovet till (15 000 J15
000 + 250 000) 280 000 kronor.

Föredraganden.

Mot utredningsmannens beräkningar har jag intet att erinra. Jag uppskattar
alltså medelsbehovet för omkostnader till 280 000 kronor. *

III. Flyktingshjälpen.

A. Utläniiingskonimissionens sociala verksamhet.

Genom 1937 års utlänningslag centraliserades utlänningsärendena till socialstyrelsen,
där en .särskild byrå inrättades för dessa ärendens handläggning.
I och med det andra världskrigets utbrott och fortgång ökades snabbt
arbetsuppgifterna å byrån. Styrelsen fick bland annat genom kungörelser
den 16 februari 1940 (nr 92 och 93) i uppdrag att i vissa fall förordna om
utlännings omhändertagande i förläggning samt att anordna och hava inseendet
över erforderliga förläggningar.

Genom beslut den 17 maj 1940 förordnade Kungl. Maj:t, att å socialstyrelsen
ankommande ärenden rörande planläggning, anordnande och drift av
för utlänningars omhändertagande avsedda förläggningar, rörande disciplinen
och ordningen inom sådana förläggningar samt rörande där omhändertagna
utlänningars förflyttning till andra förläggningar eller deras tagande
i förvar skulle tills vidare handläggas av en särskild, från utlänningsbyrån
skild avdelning inom styrelsen, avdelningen för utlänningsförläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

51

Genom särskilda beslut den 31 maj, den 21 juni och den 9 augusti 1940
förordnade Kungl. Maj:t, att statens utrymningskommission skulle omhändertaga
civila flyktingar från Norge, Danmark och de baltiska länderna. I
kungörelse den 12 september 1941 (nr 753) föreskrevs emellertid, att i den
mån flyktingshjälp ansågs böra utgå i form av beredande av vistelse på för
flyktingar anordnat läger socialstyrelsen skulle handhava denna verksamhet.

Vad avser annan flyktingshjälp än beredande av lägervistelse må nämnas,
att direkt stöd från det allmännas sida till hjälp åt enskilda flyktingar lämnades
redan år 1935, då insamlingen för landsflyktiga intellektuella erhöll
anslag av lotterimedel. Dessförinnan hade flera frivilliga hjälpkommittéer
igångsatt verksamhet för att bispringa politiska flyktingar. År 1939 trädde
staten till för att allmänt stödja hjälpverksamheten för politiska flyktingar
och nämnden för statens flyktingshjälp upprättades den 24 maj 1939. Den
statliga flyktingshjälpen genom nämnden verkade i stor utsträckning därhän,
att de frivilliga flyktingskommittéema, som åtnjöto bidrag av nämnden,
i huvudsak kommo att framstå såsom de normala organen för hjälp åt behövande
politiska flyktingar.

Krigshändelserna förde med sig, att betydligt större flyktingströmmar än
tidigare sökte sig till vårt land. Särskilda anstalter vidtogos för de olika kategorierna
flyktingar. Vissa länders legationer, såsom de norska och danska,
togo så småningom själva hand om sina flyktingar. Andra fingo omhändertagas
av de svenska myndigheterna i läger. Många av sistnämnda flyktingar
behövde emellertid fortsatt hjälp, sedan de genomgått mottagningslägren. Att
såsom tidigare hänvisa dessa skaror flyktingar till flyktingskommittéema ansågs
ogörligt. Den 12 september 1941 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild statens
flyktingsnämnd, som skulle övertaga nämndens för statens flyktingshjälp
uppgifter och samtidigt i betydligt större utsträckning än denna direkt kunna
bisträcka enskilda flyktingar, som voro i behov av hjälp.

Socialstyrelsens avdelning för utlänningsförläggningar, vilken tillfördes
både uppgiften att svara för den flyktingshjälp, som utgick i form av beredande
av vistelse på läger, och uppdraget att vara kansli åt statens flyktingsnämnd,
kom härmed att växa i mycket hastig takt och hade, då maximisiffran
nåtts, bland annat ansvaret för omkring 150 läger och förläggningar
samtidigt. I denna siffra inkluderas icke de läger, som drevos av andra myndigheter,
t. ex. civilförsvarsstyrelsen eller av utländska legationer.

Då utlänningsärendena i samband med utlänningskommissionens inrättande
den 1 juli 1944 utbrötos från socialstyrelsen, övergick avdelningen i kommissionens
sociala byrå. Avdelningen, som tidigare haft att deltaga i arbetet
med mottagande av de stora flyktingströmmarna från Norge, Danmark och
Balticum, var vid denna tidpunkt huvudsakligen verksam med avseende å de
baltiska flyktingarna. Avvecklingen av sistnämnda klientel var i det närmaste
slutförd på försommaren 1945. Genom överförandet till Sverige genom röda
korsets och UNRRA:s försorg av ett stort antal tyska koncentrationslägerfångar
tillkoinmo nya och på grund av dessa s. k. repatrianders fysiska och
psykiska tillstånd delvis artskilda arbetsuppgifter.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Utlänningskommissionens sociala byrå, där alltså flertalet av de med flyktingshjälpen
sammanhängande praktiska uppgifterna kommit att samlas,
skall, enligt 9 § i den för kommissionen fastställda arbetsordningen, handlägga
ärenden om flyktingshjälpverksamheten i den mån fråga är om flyktingarnas
första mottagande, deras vistelse å särskilt anordnade flyktingsläger,
anskaffande av utrustning m. in., upprättande och handhavande av skötseln
av förläggningar för omhändertagandet av vissa utlänningar samt klagomål
från utlänning över behandlingen å förläggning eller läger. Vidare skall
hyrån utgöra kansli åt statens flyktingsnämnd, vilken har att handlägga ärenden
dels om bidrag av statsmedel till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer),
som meddela flyktingshjälp, och dels om direkt understöd avstatsmedel
åt utlänning, som icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté.
Sociala byrån skall även handlägga ärenden av ekonomisk natur, som hava
samband med kommissionens läger- och förläggningsverksamhet ävensom
med statens flyktingsnämnds verksamhet, handlägga ärenden angående personal
å kommissionens läger och förläggningar samt upprätta förslag till besvarande
av remisser och avgivande av yttranden rörande ärenden, som bedömas
beröra byråns verksamhetsområde.

Internering av utlänningar förekommer icke sedan den 1 juli 1946 och
interneringsförläggningarna äro sedan dess avvecklade. En annan grupp ärenden
har emellertid tillkommit efter Kungl. Maj:ts uppdrag, nämligen omhändertagande
av utländska barn, som i kontingenter överföras till Sverige för
sjuk- och konvalescentvård under kortare tid. Därjämte har till kommissionens
sociala byrå hänförts ärenden rörande transporter av flyktingar mellan
olika läger samt från Sverige till hemlandet. Hitintills ha cirka 2 700 flyktingar
lämnat landet med sådana transporter. I kommissionens flyktingshjälp
ingår slutligen även kuratorsverksamhet, vilken skötes dels centralt av tre vid
sociala byrån anställda kuratorer dels ock lokalt av å vissa läger och sjukhus
anställda särskilda kuratorer. Kuratorerna handhava organiserandet av
sysselsättning, arbetsterapi, kursverksamhet och yrkesutbildning i viss omfattning,
placering av barn i fosterhem, individuella resor till andra länder
in. m.

Rörande kommissionens lägerverksamhet har utredningsmannen lämnat
följande redogörelse.

Utlänningskommissionens lägerverksamhet nådde kulmen sommaren 1945,
varefter en stadig minskning skett särskilt under år 1946. Beläggningen på
lägren utgjorde sålunda den 15 september 1945 11 000. Den 1 januari 1946
var motsvarande siffra omkring 7 000 och den 1 april samma år 5 000. Den
1 september 1946 utgjorde antalet lägerfall omkring 2 500. Vid senaste årsskiftet
var siffran cirka 2 250. Att beläggningssiffroma så ansenligt minskat
beror dels på den företagna repatrieringen till hemländerna och dels på att
även repatriandema efter sex månaders vistelse i landet i princip ålagts samma
skyldighet att själva försörja sig, som åvilar flyktingar i gemen, och i
överensstämmelse härmed i mån av arbetsförmåga genom arbetsförmedlingen
anvisats arbete. Särskilt under våren 1946 forcerades arbetsförmedlingsverksamheten
på lägren. En genomgång av det kvarvarande klientelet visar
emellertid, att någon ytterligare mera betydande avgång genom arbetsplace -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ring icke är att vänta under den närmaste tiden. Klientelet utgöres nämligen
nu nästan helt av konvalescenter, minderåriga, åldringar och arbetsoför mögna.

.....

Antalet på läger omhändertagna flyktingar, för vdka utlanningskommissionen
till fullo ombesörjer omvårdnaden, uppgick den 1 januari 1947 till
2 102. Av dessa var flertalet omhändertaget å konvalescentläger samt lager
för kroniskt sjuka och åldringar. Klientelet å dessa läger är i stoi utsträckning
behäftat med sjukdomar av olika slag. Pa vissa läger utgöres huvudparten
av tuberkulosfall, som dessutom många gånger även lida av andra
sjukdomar eller äro invalider. Vanligen finnas samtidigt även ett antal reumatiker,
kroniskt sjuka, blinda och invalider ävensom nervklena personer.
Sålunda utgjorde lägrens sammanlagda antal invalider, reumatiker, kroniskt
sjuka och blinda cirka 150. Antalet tuberkulosfall var över 400, varibland
ett 75-tal dessutom var behäftat med annan sjukdom eller lyte. Antalet nervsjuka
uppgick till ett 70-tal och åldringarna till ett 50-tal. Antalet flyktingar,
som åtnjöto eftervård efter sjukhusvistelse eller dylikt, var omkring 75.

Förutom läger för sjuka, konvalescenter och åldringar driver kommissionen
även rnödra- och spädbarnshem, internatskolor och skolhem, ett gymnasium
(i Sigtuna) samt arbetsförmedlingsläger och mottagningsförläggningar.
A de sistnämnda genomgå till landet nykommande flyktingar karantän och
underkastas polisförhör varjämte flyktingarna erhålla utrustning och i förekommande
fall hänvisas till arbete å den allmänna arbetsmarknaden.

Personalen vid kommissionens läger uppgick den 31 december 1946 till
ca 400.

I detta sammanhang må framhållas, att flyktingar finnas även å vissa
särskilda avdelningar och paviljonger vid sjukhus och sanatorier. Denna
verksamhet omhänderhaves i huvudsak av medicinalstyrelsen, som för ändamålet
åtnjuter statsanslag. Viss kuratorsverksamhet liksom utbetalning av
fickpengar samt i förekommande fall utrustning med kläder ombesörjes
emellertid av kommissionen. Pa sadant sätt omhändertagna flyktingar uppgingo
den 3 januari 1947 till ett antal av 431.

Beträffande kommissionens verksamhet med avseende å utländska barn
må nämnas, att sociala byrån enligt Kungl. Maj:ts direktiv dels haft att svara
för inkvartering och vård, utrustning, transporter m. in. av omkring 400
franska tuberkulösa barn, som under sexmånadersperioder vistats i Sverige,
dels ock ordnat karantäns- och genomgångsläger samt utrustning och transporter
för omkring 2 000 andra utländska barn, som inbjudits för placering
i fosterhem i Sverige genom föreningen Rädda Barnens försorg.

15. Flyktingsnämndens verksamhet.

Flyktingsnämndens nuvarande verksamhet grundas på kungörelsen den
12 september 1941, enligt vilken nämnden ma lämna hjälp till sadana i riket
vistande flyktingar, som sakna nödiga medel för sitt uppehälle eller eljest
äro i behov av bistånd.

Flyktingshjälp genom nämndens försorg har huvudsakligen lämnats genom
bidrag av statsmedel till vissa flyktingskommittéer och direkt bistånd

54

Kiingl. Maj.ts proposition nr 270.

åt flyktingar, som icke äro intagna å läger. Dock har, såsom framgår av
det följande, nämnden även i viss begränsad omfattning bedrivit hjälp verksamhet
genom omhändertagande å läger av behövande flyktingar.

Beträffande gränsdragningen mellan utlänningskommissionens och flyktingsnämndens
lägerverksamhet för flyktingar har utredningsmannen lämnat
följande redogörelse.

Praxis har icke alltid följt den ordning, som fastslagits genom kungörelsen
den 12 september 1941, att utlänningskommissionen skulle omhänderhava
vården av alla utlänningar, som vistas på läger och ännu icke ansetts böra
Mva föremål för enskild utplacering, medan flyktingsnämnden hade att svara
lör hjälpbehövande flyktingar, som ej vistas på läger.

En av de bärande principerna för kommissionens lägerverksamhet har
varit, att flyktingar, som vid ankomsten till riket måst placeras i läger, sedan
de en gång kunnat lämna dessa, icke senare på grund av iråkade svårigheter
tillåtits återvända. Särskilt under tider av stor tillströmning av flyktingar
har det varit en nära nog tvingande nödvändighet att undantagslöst
upprätthålla denna princip. Vederbörande hjälpbehövande flyktingar ha i
stället hänvisats som individuella hjälpfall till flyktingsnämnden. Ofta har
det emellertid då inträffat, att flyktingar, som varit utplacerade från läger,
av flyktingsnämnden bedömts böra erhålla hjälp i form av inkvartering och
vid förekommande behov vård i mera kollektiv form. Särskilda hem av
lägerbetonad karaktär ha måst upprättas för mödrar med barn, gamla och
orkeslösa personer samt partiellt arbetsföra och tillfälligt husvilla. Dessa flyktingsnämndens
läger ha med undantag för mödra- och barnhemmen i det väsentliga
ej skilt sig nämnvärt från de under kommissionen lydande lägren.
Sedan utlänningskommissionens lägerklientel numera reducerats till minsta
möjliga, har anledning ej förefunnits att upprätthålla denna strängt genomförda
dualism, utan flyktingsnämnden får numera enligt överenskommelse
ined utlänningskommissionen placera in flyktingar även på kommissionens
läger och vice versa. Organisatoriskt har sociala byråns kamerala avdelning
ombesörjt såväl utlänningskommissionens som flyktingsnämndens utgifter i
samband härmed, varför någon mera strikt gränsdragning härutinnan icke
direkt befunnits påkallad.

Sammanfattningsvis kan sägas, att utlänningskommissionen omhänderhar
den övervägande delen av lägerklientelet men även sysslar med individuella
tall såsom flyktingsbarns placering i fosterhem, enskilda flyktingars och flyktingsgruppers
repatriering och utvandring liksom även övrig individuell kuratorsverksamhet
med mottagning för hjälpsökande såväl centralt som i distrikt
med större anhopningar flyktingar, i senare fall genom speciellt förordnade
kuratorer. Flyktingsnämnden å sin sida svarar för flyktingshjälp i form av
bistånd till enskild flykting men har dock såväl tre konvalescentläger som ett
speciellt bostadsplaceringsläger med arbetsmöjligheter. Å det senare har för
övrigt utlänningskommissionen ägt placera vissa utlänningar, som avvakta
verkställigheten av meddelade avvisningsbeslut. Antalet flyktingar som av
nämnden omhändertagits å läger uppgår för närvarande till 134.

Beträffande omfattningen av den av flyktingsnämnden bedrivna hjälpverksamheten
genom direkta bidrag till hjälpbehövande flyktingar har utredningsmannen
lämnat följande uppgifter.

Någon kontinuerlig bild av det antal flyktingar, som varit beroende av
flyktingsnämnden, står svårligen att få med hänsyn till att någon samlad
statistik över verksamheten icke föres. Emellertid har nämnden i skrivelse

55

Kungl. Mcij.ts proposition nr 270.

till Kungl. Maj:t den 20 maj 1946 med plan för avveckling av nämndens
verksamhet uppskattat antalet flyktingar med löpande understöd från nämnden
den 15 maj 1946 till 971. Vidare uppgav nämnden, att den dessutom
har ett skiftande klientel av tillfälliga understödstagare, som begära hjälp.
Dessas antal uppgick till omkring 2 000 å 3 000 i månaden.

Vid en motsvarande uppskattning av flyktingsnämndens understödsklientel
avseende november månad 1946 framgick, att antalet löpande understöd
minskat till 873, för vilket kostnaderna under nämnda månad belöpte sig
till cirka 80 000 kronor. Antalet tillfälliga understödstagare visade ännu
större nedgång och var endast 619 med ett understödsbelopp av sammanlagt
cirka 51 000 kronor.

Understödsklientelets fördelning länsvis och med hänsyn till olika hjälpformer
enligt uppskattningen i november 1946 framgår av tabellerna A
och B.

Flyktingsnämndens hjälpverksamhet har i mycket stor utsträckning omfattat
sådan vård, som fattigvårdsstyrelse enligt 1 § fattigvårdslagen är skyldig
lämna. Nämndens verksamhet har emellertid även omfattat sådan hjälp,
som motsvarar fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen, såsom bidrag till omskolning,
arbetslöshetshjälp, starthjälp samt hjälp till blivande och nyblivna
mödrar motsvarande svensk mödrahjälp.

Vad särskilt gäller omskolnings- och arbetslöshetshjälpen har sådan i
olika former utgått både från flyktingsnämnden, arbetsmarknadskommissionen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Härom har utredningsmannen
lämnat följande uppgifter.

Den omskolningsverksamhet, som bedrives för flyktingar, har vanligen
ombesörjts av överstyrelsen för yrkesutbildning, som på initiativ av arbetsmarknadskommissionen
igångsatt kurser för flyktingar eller ställt disponibla
platser i ordinarie kurser till förfogande. Vid dessa kurser ha hitintills
utgifterna för uppehället under kurstiden vanligen bestritts av flyktingsnämnden.
Vissa slag av kurser har dock arbetsmarknadskommissionen själv
anordnat. Sålunda genomgingo cirka 800 flyktingar, sysselsatta i arkivarbete,
sommaren 1946 kurser i svenska för att få sina möjligheter att erhålla anställning
underlättade. Nämnas kan, att överstyrelsen lör yrkesutbildning på
framställning av arbetsmarknadskommissionen nyligen startat speciella kurser
för arkivarbetare. Bidrag till flyktingarnas uppehälle under dessa kurser
kommer att med Kungl. Maj:ts medgivande utbetalas direkt av arbetsmarknadskommissionen.

Den arbetslöshetshjälp, som ombesörjes av flyktingsnämnden, utgöres väsentligen
av kontantunderstöd. Det kan härvid gälla bistånd till flyktingar
under den tid företaget, där de äro anställda, gör driftsuppehåll, det kan
gälla bidrag till försörjning under en arbetslöshetsperiod mellan två anställningar
m. fl. situationer. Eftersom dessa uppgifter äro intimt förknippade
med flyktingarnas uppträdande på arbetsmarknaden, anmäles hjälpbehovet
vanligen på initiativ av arbetsmarknadsorganen, som också bruka utbetala
understöden för flyktingsnämndens räkning. Nämnas kan, att länsarbetsnämnderna
ha flyktingsnämndens bemyndigande att utan dess hörande
utbetala arbetslöshetshjälp med 7 kronor per dag under en tid av högst 7
dagar (s. k. uppehälle under väntetid).

Härutöver har arbetsmarknadskommissionen i början av år 1943 anordnat
beredskapsarbeten i form av vägarbeten för norska flyktingar, där tid -

Tabell A. Löpande understöd under november 1946,

Öl

05

Stockholms stad............

Stockholms län ............

Uppsala stad ..............

Uppsala län (i övr.)........

Södermanlands län.........

Norrköpings stad ..........

Östergötlands län (i övr.) ...

Jönköpings län.............

Kronobergs län............

Kalmar län................

Gotlands län...............

Blekinge län...............

Kristianstads län...........

Malmö stad................

Malmöhus län (i övr.)......

Hallands län ..............

Göteborgs stad ............

Göteborgs o. Boh. län (i övr.)

i Borås stad.................

Älvsborgs län (i övr.)......

J Skaraborgs län ............

Värmlands län.............

Örebro län ................

Västmanlands län..........

Kopparbergs län...........

Gävleborgs län.............

Västernorrlands län........

Jämtlands län.............

| Västerbottens län..........

! Norrbottens län............

Hela riket

Understöd
i allmänhet

Mödrahjälp

Sjukvård

Kläder

Bohag

Resor

Summa

Antal

1 under-stöds-tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

Antal

under-

stöds-

tagare

Under-stöds-belopp
i kr.

166

16 407

_

_

10

140

12

1117

2

30

190

17 694

37

3 697

—

—

—

—

2

373

—

_

_

39

4 070

38

4 175

—

—

—

—

11

859

—

_

2

12

51

5 046

17

1 385

—

—

—

—

2

446

—

_

1

6

20

1837

31

3 028

—

—

—

—

2

365

—

_

_

33

3 393

38

3 322

—

—

—

—

3

442

—

_

2

99

43

3 863

12

970

—

—

1

70

2

239

—

_

15

1279

28

2 36y

—

—

1

31

2

226

—

_

1

8

32

2 634

65

6 722

—

—

2

18

19

2 360

—

_

13

222

99

9 322

38

3 820

—

—

2

131

3

693

—

—

1

36

44

4 680

1

15

—

—

—

—

—

—

—

_

_

_

1

15

2

120

—

—

—

—

—

—

—

_

1

16

3

136

12

677

—

—

1

15

—

—

—

_

1

6

14

698

14

1 260

—

—

—

—

1

113

—

_

_

15

1 373

33

3 513

2

290

2

166

—

—

—

_

37

3 969

2

30

1

45

—

_

—

—

—

_

_

3

75

22

2 390

—

—

4

55

3

168

2

99

_

___

31

2 712

12

866

—

—

O

152

3

823

—

_

_

_

18

1 841

10

685

1

120

5

172

2

232

—

_

_

18

1209

32

2 975

—

—

—

—

—

—

_

_

_ ’

32

2 975

10

1002

—

—

1

6

1

15

—

—

_

_

12

1023

12

890

—

—

—

—

1

253

—

—

1

25

14

1 168

17

1 204

—

—

—

—

—

—

1

77

_

__

18

1281

25

2 335

1

126

1

192

3

386

—

_

_

_

30

3 039

10

850

—

—

—

—

1

120

—

_

1

30

12

1000

25

2 017

—

—

—

—

7

151

—

—

1

32

33

2 200

4

200

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

4

200

6

578

—

—

—

—

—

—

—

—

_

_

6

578

1

200

—

—

—

—

—

—

—

__

_

_

1

200

5

145 |

—

—

—

—

—

—

—

—

-

—

5

145

725

67847

-

O

581

33

t 148

SO

9381

3

176

27

522

S73

79655

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Tabell B. Tillfälliga understöd uiide'' uoTCinber 1916.

tagare

Stockholms stad.........; 121

Stockholms län..........j —

Uppsala stad............ 17

Uppsala län (1 övr.).....! 5

Södermanlands län......, 14

Norrköpings stad........: 9

Östergötlands län (i övr.) j 5

Jönköpings län..........| 4

Kronobergs län ......... 8

Kalmar län.............I 5

Gotlands län............j —

Blekinge län............j —

Kristianstads län........j 6

Malmö stad.............] 3

Malmöhus län (i övr.) ... 14

Hallands län ...........] 3

Göteborgs stad.......... \ 07

Göt. o. Boh. län (i övr.) ..: I

Borås stad..............i 11

Älvsborgs län (i övr.).... 6

Skaraborgs län.......... 5

Värmlands län..........I 7

Örebro län............. 6

Västmanlands län.......I 6

Kopparbergs län........I 2

Gävleborgs län.......... 24

Västernorrlands län..... 10

Jämtlands län.......... 1

Västerbottens län....... —

Norrbottens län ........1 —

Hela riket! 319

rstöd 1
änhet

Mödrahjälp

Sjukvård

Kläder

Bohag

Under-j

Antal

Under-

Antal

Jnder-

Antal-j

Under-

Antal

Under-

stöds-

under-

stöds-

under-

stöds-

under-j

stöds-

under-

stöds-

belopp.

stöds-

belopp

stöds-

belopp

stöds-

belopp

stöds-

belopp

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

tagare

i kr.

8 304

1

155

17

474

53

3 584

7

1603

_

__

_

2

145

1

200

1393

5

937

3

249 ]

5

515

1

219

553

1

171

1

65

5

428

—

—

918

4 !

1130

1

132

16

1736

—

—

352

1

250

O

58

1

257

—

—

89

2 i

117

1

65

1

in

—

—

23<U

3

505

5

131

2

277

3

1081

602

—

—

—

7

808

—

—

315

1

220

1

43

2

in

—

—

1

85

1

152

—

—

1

46

_

_

_

—

—

—

—

—

—

257

1

145

2

227

3

224

—

—

160

1

229

—

—

—

—

—

—

1 171

7

616

8

412

1

202

—

—

163

2

411

1

3

—

—

—

—

1176

—

—

—

17

694

—

—

613

2

760

1

51

2

in

—

—

283

1 _

_

1

7

1

41

—

—

289

2

320

_

—

1

319

2

586

669

! 4

533

2

55

10

1051

1

263

532

1

70

1

123

2

471

1

23

480

4

131

8

787

1

477

36

1

75

—

—

—

—

—

—

1 547

6

983

4

540

4

324

4

165

659

—

—

—

2

no

1

875

200

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—-

—

—

—

20 5)97

| 46

7 712

57

2918

| 145

12 336

23

5 538

Resor

Antal

under stöds tagare -

Understödsbelopp

i kr.

Samma

Antal

under stöds tagare -

4

1

1

1

1

1

3

2

79

121

23

27

23

32

48

41

Understödsbelopp

i kr.

203
4

31

13
36

14
10
18
18
11

3

12

4

30
6

5 J 45

- 16
— 1 8
13
26
11
21
3
43
19
1

Sammandrag
av utlämnade
löpande och
tillfälliga
understöd november
1946

Antal

under stöds tagare -

Under stöds belopp i

kr.

67

153

38

25

514

-

14199
466
3 313
1240
3 943
917
405
2 262
1458
730
283

853
389
2 401
577

1875

1 535
331

1 611

2 724
1219

1 913
111

3 584

2 158
200

393

43

82

33
69
57

25

50
117

55

4
3

26
19
67

6

94

34
40
25
40
29

51
15
76
23

7

1

5

31893
4 536
8 359

3 077
7 336

4 780,
1681

4 896
10 780

5 410
298
139

1 551
1762

6 370
652

6 428

2 744

3 306

2 634

3 892
2 500
4952
1 111
5 784
2 358

778

200

145

1196 ! 619 i 50 697 I 1 492 130 352

Öl

—4

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tals över 1 000 arbetare samtidigt voro sysselsatta och sammanlagt cirka
4 000 norska flyktingar haft anställning. Eu liknande form av beredskapsarbeten
har kommissionen bedrivit i samarbete med riksantikvarieämbetet,
som anvisat lämpligt arbete i form av fornminnesvårdsuppgifter. Den på
senare tiden mest betydelsetulla formen av arbeten för sådana flyktingar,
som ej kunnat placeras i öppna marknaden, utgör emellertid arbetsmarknadskommissionens
igångsättande av arkivarbeten för intellektuella flyktingar.
Denna verksamhet har tidvis omfattat över 1 000 flyktingar samtidigt, och
sammanlagt torde cirka 500 arkivarbetare fortfarande inneha dylikt arbete.
Flertalet av dessa kan på grund av ålder, olämplighet för arbete i
öppna marknaden m. fl. orsaker bedömas behöva sysselsättas i arkivarbete
så länge de äro att betrakta som arbetsföra, varför kommissionens befattning
med denna form av arbetslöshetshjälp troligen måste bestå för lång tid
framåt. I de fall då flyktingshjälp lämnats enligt denna s. k. arbetslinje ha
flyktingarnas familjer i mån av behov kunnat erhålla understöd av flyktingsnämnden
enligt fattig vårdsnormer.

Flyktingsnämndens nuvarande tredje huvuduppgift är prövning av frågor
om statsbidrag till flyktingskommittéer. Enligt kungörelsen om statlig och
statsunderstödd flyktingshjälp den 12 september 1941 kan statsbidrag utgå
till flyktingskommitté med högst 40 % av kommitténs kostnader för individuella
understöd åt flyktingar. Härvid skall dock iakttagas, att statsbidraget
beräknas endast på den del av understödet, som motsvarar vad i liknande
fall skulle ha utgått såsom arbetslöshetshjälp eller fattigvård. Beviljandet
av statsbidrag skall handhavas av flyktingsnämnden, som, då särskilda
skäl anses tala härför, äger att medgiva högre statsbidrag än vad
förut sagts. Särskilt i fråga om hjälp åt barn har nämnden medgivit högre understöd,
i vissa fall upp till 70 %.

För närvarande är antalet flyktingskommittéer med statsbidrag 13 och
kommittéernas klientel utgör omkring 500 personer. Bidragen lämnas vanligen
i form av restitution, sedan kommittéernas redovisning granskats av flvktingsnämnden.
Flyklingsnämndens sammanlagda utgifter för ifrågavarande
kommittéer uppgingo under år 1946 till 619 301 kronor.

Eu särskild giupp utlänningar, beträffande vilken flyktingsnämnden även
bestrider kostnader för understöd, utgöres av till hemlandet återkomna
svenskfödda, tyskgifta kvinnor jämte deras barn. Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
handhaves hjälpverksamheten beträffande denna grupp för flyktingsnämndens
räkning av utlandssvenskarnas förening, som därvid har att följa
av nämnden lämnade direktiv. Nämnden ersätter helt föreningens kostnader
för denna hjälpverksamhet. Föreningen understöder för närvarande omkring
500 dylika fall på flyktingsnämndens uppdrag. För hjälpverksamheten för
de utlandssvenskar, som bihehallit sitt svenska medborgarskap, åtnjuter utlandssvenskarnas
förening anslag direkt av Kungl. Maj:t. I

I anslutning till redogörelsen för utlänningskommissionens och flyktingsnämndens
sociala verksamhet har utredningsmannen framhållit, att denna
verksamhet i stor omfattning kommit att utövas i samband med flyktingarnas
uppträdande på arbetsmarknaden, varför av praktiska skäl stora delar
av densamma ombesörjts av arbets m a rknadsorganen, vilka för

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

detta ändamål förstärkts med speciella avdelningar och tjänstemän. Utredningsmannen
har härom anfört.

Nämnas kan, att redan socialstyrelsen våren 1944 gjorde framställningar
om att arbetsmarknadskommissionen skulle genom sina underorgan, länsarbetsnämnder
och arbetsförmedlingar, åtaga sig att pa samma satt som
kommissionen redan tidigare på direkt framställning från de norska, danska
och holländska flyktingskontoren ombesörjde vederbörande flyktingars utrustning
med gångkläder, arbetskläder, fickpengar, resetraktamenten startbidrag
till kost och logi i samband med förstagångsanstallmng arbetsloslietsbidrag
i väntan på arbete m. m. — bistå styrelsens och flyktmgsnamndens
klientel på respektive myndigheters bekostnad i samma omfattning.
Sedermera träffades överenskommelse mellan utlänningskommissionens sociala
byrå och arbetsmarknadskommissionen, att denna utrustmngsverksamhet
av arbetsmarknadsorganen skulle ombesörjas jämväl betrattande
de flyktingar, som genom sin vistelse på mottagningsforlaggnmgar o. dyl.
komme att sortera under utlänningskommissionen. Framställningen kompletterades
under hösten 1944 med en anhållan, att arbetsmarknadskommissionen
åt utlänningskommissionen skulle ombesorja bohagsutrustnmgen
åt sådana flyktingsfamiljer, som avflyttade från mottagmngsforlaggning

Slutligen må anföras, att utlänningskommissionen i skrivelse till arbetsmarknadskommissionen
den 16 januari 1945 hemställde, att de till länsarbetsnämnderna
knutna utlänningsamanuenserna matte för lokalt begränsade
tiänsteförrättningar ävensom i vissa understödsfragor fa tagas i ansprak av
statens utlänningskommissions sociala byrå och statens flyktingsnamnd sam
att de i nu nämnda fall, utan att vederbörande länsarbetsnämnder darom
först tillfrågades, bemyndigades mottaga direktiv från sociala byrån respektive
flvktingsnämnden. Arbetsmarknadskommissionen, som biloll utlanmngskommissionens
hemställan, utfärdade den 19 januari samma ar^ direktiv i
berörda frågor. Härigenom fick speciellt flyktingsnamnden tillgång till e
lokal administration, som successivt knutits fastare till nämndens kansli och
utnyttjats såväl till erforderliga utredningar som till verkställandet av nämndens
olika beslut. För utlänningskommissionens sociala hyra ha dessa lokala
organ haft betydelse vid uppläggningen av omvårdnaden för repatnanderna.

C. Tidigare förslag angående avveckling av flyktingsnämndens

verksamhet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1946 framlade statens flpktingsnämnd
en plan för avveckling av nämndens verksamhet. Nämnden framhöll,
att efter avslutandet av krigshändelserna i Europa läget beträffande
flyktingarna stabiliserats, så att några nya större flyktingsgrupper icke längre
anlände till vårt land. Tidigare ankomna flyktingar hade, om man bortsåge
från vissa grupper av repatriandi, börjat växa in i det svenska samhället.
Dessa omständigheter hade föranlett, att nämnden ansett sig höra
till övervägande upptaga frågan, om icke nämndens verksamhet skulle helt
eller delvis avvecklas. Nämnden förordade lör sin del en successiv avveckling.
Det äldre flyktingsklientelet borde utan några svårigheter kunna omedelbart
överföras till de ordinarie socialvårdande organen. Fn dylik överflyttning
stötte emellertid på svårigheter, då det gällde sådana flyktingar,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

som icke vistats i landet någon längre tid. Sistnämnda flyktingar hade nämligen
behov av en hjälp- och rådgivningsverksamhet, som vore särskilt anpassad
för personer, som helt nyligen upptagits i det svenska samhället.
Framför allt hade de behov av starthjälp i olika former. Fattigvårdsstyrelsema
kunde icke förväntas vara hågade att lämna dylik hjälp, enär fattigvårdslagen
icke medgåve fattigvårdssamhälle gottgörelse av staten för hjälp,
som icke hade karaktären av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen.

Under angivna förhållanden ansåg flyktingsnämnden, att nämnden borde
finnas kvar ännu någon tid, förslagsvis till den 1 juli 1947. Nämndens arbetsuppgifter
borde emellertid begränsas till att avse följande grupper av
ärenden: 1) hjälp till flyktingar, som inkommit i riket efter viss dag, förslagsvis
den 1 juli 1944; 2) hjälp till flyktingar, som sedan minst tre månader
uppburit löpande understöd direkt från nämnden; 3) direkta bidrag
till flyktings resekostnader, oavsett tidpunkten för flyktingens ankomst till
riket; samt 4) statsbidrag till flyktingskommittéer och utlandssvenskarnas
förening. Övriga ärenden skulle övertagas av de ordinarie socialvårdande organen.

Efter den föreslagna övergångstidens slut borde enligt nämndens uppfattning
samtliga flyktingar överföras till de ordinarie socialvårdsorganen. Vissa
uppgifter, som icke lämpligen kunde påläggas dessa organ, borde enligt nämndens
mening anförtros åt utlänningskommissionen. Detta skulle gälla dels
frågor om restitution till flyktingskommittéerna för understöd och resekostnader,
dels tillsynen över utlandssvenskarnas förenings understödsverksamhet
för svensktyskar och betalningen av kostnaderna härför och dels nämndens
direkt till flyktingar utgivna resebidrag.

Över flyktingsnämndens förslag avgåvos yttranden av utlänningskommissionen,
socialstyrelsen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Utlänningskommissionen uttalade sammanfattningsvis, att frågan om eu
avveckling av flyktingsnämnden syntes böra göras till föremål för närmare
utredning, lämpligen genom särskilt tillkallade sakkunniga. Övervägas borde
därvid, huruvida icke i stället för en total avveckling av den extra flyktingshjälpen
regler borde fastställas, som innebure en begränsning i densamma
genom bestämmandet av en tidsfrist, räknad från flyktingens ankomst
till riket, under vilken hjälpen finge utgå. Därest emellertid Kungl. Maj:t
skulle finna, att av statsfinansiella eller andra skäl den extra flyktingshjälpen
icke vidare skulle utgå, syntes det böra närmare undersökas om och i vad
mån statsbidrag skulle kunna utgå till fattigvårdsmyndigheterna dels för åt
flykting lämnad fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen och dels för de ökade
administrationskostnader, som kunde uppkomma genom ökningen av antalet
fattigvårdsärenden för utlänningar.

Socialstyrelsen ställde sig tveksam till lämpligheten av en successiv avveckling
av flyktingsnämndens verksamhet. En dylik form för avvecklingen
skulle medföra, att flyktingarna under avvecklingstiden uppdelades i två
kategorier, vilket skulle medföra praktiska svårigheter. Socialstyrelsen föreslog
därför, att nämndens verksamhet vid lämplig tidpunkt skulle upphöra

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

på en gång. Styrelsen underströk betydelsen av att flyktingarna erhölle nödig
starthjälp och föreslog i samband därmed en ändring av 60 § fattigvardslagen
så att fattigvårdssamhälle skulle kunna erhålla gottgörelse av staten för
fattigvård, som enligt 2 § lämnats flykting i avsikt att göra det möjligt för
honom att själv försörja sig. Gottgörelsen borde ej utgå med högre belopp an
som kunde anses erforderligt för att ernå det med understodet avsedda syftet.
En närmare utredning syntes erforderlig i olika avseenden, innan beslut meddelades
om flyktingsnämndens upplösning. Nämnden borde enligt socialstyrelsens
mening få i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen och utlanningskommissionen
verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder,
som lämpligen borde vidtagas, då nämndens verksamhet upphörde.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet behandlade i sitt yttrande
verkningarna av flyktingshjälpens överförande till de ordinarie socialvardande
organen. Härutinnan framhöll förbundet, att det speciellt under en
övergångstid torde uppstå vissa svårigheter för socialvårdsorganen att mota
och bemästra den extra arbetsbelastning, som tillkomsten av samtliga hjalpbehövande
flyktingar till det ordinarie klientelet skulle mnebara. I vart tal
kunde man förutsätta, att det icke bleve möjligt att ägna flyktingarna den
speciella uppmärksamhet och personliga omsorg, som vore nödvändig. Starka
skäl talade sålunda för att huvudparten av flyktingarna alltfort skulle erhålla
hjälp genom flyktingsnämnden. Nämndens förslag angaende överförande
av det äldre flyktingsklientelet till de ordinarie socialvårdande organen
komme icke att vålla några svårigheter av betydenhet pa grund av det
relativt ringa antal flyktingar, varom vore fråga. Förbundet framhöll emellertid,
att förslaget komme att få vissa ekonomiska konsekvenser för kommunerna,
enär dessa endast kunde erhålla ersättning av staten för fattigvård,
som meddelats jämlikt 1 § fattigvårdslagen. Förbundet ansåg darfor, att
särskilda administrativa föreskrifter borde meddelas om en.mindre strang
tillämpning av statsbidragsbestämmelserna i fattigvårdslagen ävensom att de
ordinarie socialvårdande organen under avvecklmgstiden borde beredas möjlighet
att hos flyktingsnämnden erhålla erforderliga råd och upplysningar.

]). Flyktingshjälpens framtida bedrivande.

Utredningsmannen. .

Utredningsmannen har föreslagit, att såväl utlänningskommissionens som
flyktingsnämndens sociala verksamhet skall successivt avvecklas i enlighet
med eu av utredningsmannen framlagd plan. Denna avveckling skulle ske
under ledning av flyklingsnämnden och för detla ändamål borde utlänningskommissionens
sociala verksamhet, i den mån den icke kunde omedelbart

avvecklas, överföras å flyktingsnämnden.

I fråga om utlänningskommissionens lägerverksamhet har utredningsmannen
uttalat, alt det torde få anses lämpligt, att det flyktingsklientel,
som är omhändertaget å kommissionens läger för sjuka, konvalescenter och

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

åldringar, snarast beredes tillfälle att så långt möjligt få vård vid ordinarie
sjukvårdsanstalter och att planläggningen härav liksom undersökningen av
hur flyktingarna på bästa sätt kunna tagas om hand intill dess tillräckligt
antal platser på nämnda anstalter finnas tillgängliga sker i samråd med
medicinalstyrelsen. Beträffande de närmare detaljerna för en sådan anordnings
genomförande har utredningsmannen anfört följande.

Vid förhandlingar, som förts med medicinalstyrelsen rörande hithörande
problem, har denna ställt sig välvillig till förslagen och uppgivit sig vilja
medverka i den man personal och medel ställas till dess förfogande. Styrelsen
avser att för vården av tuberkulösa flyktingar använda de E-paviljonger,
som redan tidigare genom styrelsens försorg finnas uppförda för flyktingar
vid vissa sjukhus men som ännu ej tagits i bruk. Härvid skulle vederbörande
landsting svara för driften. Övriga sjuka, som kräva specialvård, såsom sinnessjuka
eller nervklena, avses att på annat sätt omhändertagas. I den mån
det bedömes lämpligt att för vård av flyktingarna fortfarande behålla vissa
av utlänningskommissionens läger, skulle driften av dessa anförtros åt
landstingen på liknande sätt som beträffande E-paviljongerna. Härvid kan
tilläggas, att särskilt konvalescentvården, till vilken även flertalet av förut
uppräknade fall torde få anses höra, troligen kommer att nödvändiggöra,
att dessutom ett antal dylika, från de allmänna sjukvårdsanstalterna fristående
läger, firmas tillgängliga.

Det må i detta sammanhang framhållas, att medicinalstyrelsen sedan
sommaren 1945 åtnjuter statsanslag för administreringen av ett flertal för
flyktingar upprättade beredskapssjukhus och provisoriska sjukhus, varvid
styrelsen som regel träffat överenskommelse med vederbörande landsting
om själva driften av dessa sjukhus.

Vid preliminära underhandlingar med svenska landstingsförbundet har
förbundet förklarat sig villigt att medverka till den nu skisserade ordningens
genomförande. Den omflyttning av klientelet mellan de olika lägren och sjuktörläggningarna
för flyktingar, vilken, sedan den föreslagna omläggningen
genomförts, av olika skäl kan bli erforderlig, skulle ombesörjas lokalt enligt
direktiv från medicinalstyrelsen, vari även skulle inbegripas tillfrisknade
flyktingars utskrivning och överföring till arbetsförmedlingsläger.

Den centrala överblick, som kommer att erfordras beträffande åsyftade
flyktingars sjukhus- och konvalescentvård, kommer alltså att upprätthållas
av medicinalstyrelsen dels genom från de olika anstalterna regelbundet infordrade
rapporter angående beläggning in. m., dels även i samband med
granskning och betalning av utgifterna för denna flyktingsvård, som avses
att hundraprocentigt gäldas med till medicinalstyrelsens förfogande ställt
statsanslag.

Sedan en flykting väl tillfrisknat och utskrivits, bör vederbörande i mån av
senare behov av sjukhusvård eller konvalescentvård icke äga återvända till
dessa speciella flyktingslager utan i vanlig ordning remitteras till allmänna
konvalescent- eller sjukvårdsanstalter. Härigenom ernås den åsyftade successiva
minskningen av beläggningen på flyktingslägren.

Utlänningskommissionens mödra- och spädbarnshem samt upptagningshem
för barn skulle enligt utredningsmannens förslag likaledes avvecklas
och klientelet intagas på de ordinarie bamavårdsanstalterna. Beträffande
planen i denna del har utredningsmannen anfört följande.

Den platsbrist, som för närvarande råder å nämnda anstalter, torde nödvändiggöra,
att en del av de ifrågavarande speciella hemmen under en av -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

vecklingstid bibehålies. Vid förhandlingar, som härom förts med socialstyrelsen,
har uttalats, att de speciella hemmen för flyktingsklientelet av denna
art under avvecklingstiden borde drivas av landsting eller andra lämpliga
organ under socialstyrelsens överinseende, varvid kostnaderna för driften
skulle gäldas av flyktingsnämnden. Intagning på hemmen och barnens utplacering
i fosterhem etc. skulle kunna förmedlas av socialstyrelsen, undei
förutsättning att en särskild tjänsteman finge hos styrelsen anställas med
uppdrag att närmast handhava dessa uppgifter.

Utredningsmannen har erinrat om att sedan hösten 194o till Sverige såsom
flyktingar inkommit ett mindre antal ensamma barn, vilka placerats i
utlänningskommissionens hem, samt att man torde böra räkna med att barn
av denna kategori även i fortsättningen kunna anlända hit. I den mån så
sker, borde dessa från mottagningsförläggningarna genom socialstyrelsens
försorg placeras i lämpliga upptagningshem för att sedan i mån av behov
på annat sätt omhändertagas.

Till arbetsmarknadskommissionen har utredningsmannen föreslagit överförande
av utlänningskommissionens mottagningscentraler, arbetsfömiedlingsläger
samt förrådsverksamhet. Förslaget härom har närmare utvecklats
på följande sätt.

Uppgiften att upprätta och driva mottagningscentraler torde rent organisatoriskt
utan olägenhet kunna överföras på arbetsmarknadsmyndigheterna.
Dessa organ äro icke främmande för dylik verksamhet eftersom de omhänderhaft
lägerverksamhet för dels flyktingar, som deltagit i olika av dem
anvisade arbetsuppgifter, såsom vägarbeten, skogsavverkning och fornnunnesvårdsarbeten,
dels norska skolelever, som förlagts i av dessa myndigheter
anordnade skolinternat, i vissa fall f. d. flyktingsförläggningar. Slutligen
ingår i arbetsmarknadsorganens ordinarie arbetsuppgifter att hålla lager av
förläggningsmateriel att användas vid igångsättandet av beredskapsarbeten
och liknande. En rationalisering för statsverket kan därför påräknas, om
förenämnda lägerverksamhet uppdrages åt arbetsmarknadsmyndigheterna
eftersom dessa ändock komma att driva intendentur och förrådsverksamhet,
vilket däremot den centrala utlänningsmyndigheten skulle kunna befrias från
enligt nämnda förslag. Ett införlivande med arbetsmarknadskommissionens
intendenturverksamhet av utlänningskommissionens enligt detta förslag överflödiga
verksamhet av samma slag, speciellt dess centralförråd ^ i Bäckehagen,
skulle därför i detta sammanhang vara att förorda. Att på mottagningsförläggningarna
svara för utlänningskontrollen och därmed sammanhängande
uppgifter torde utan svårighet kunna uppdragas åt den centrala
utlänningsmyndigheten och polismyndigheterna även om arbetsmarknadsorvanen
stå för själva administrationen. Slutligen kan i detta sammanhang
nämnas alt enligt vad utredningen erfarit det föreslagits, att organiserandet
av en eventuell samlad överföring av utländsk arbetskraft skulle uppdragas
åt arbetsmarknadskommissionen, som alltså under alla omständigheter skulle
behöva i annat sammanhang vidtaga anordningar motsvarande dem som
nyss föreslagits. I den mån det klientel vid mottagningscentralerna, som icke
skall arbetsförmedias — vanligen utlänningar, som mottagas av släktingar
och vänner — skulle i och för hjälp behöva få kontakt med ordinarie socialvårdande
organ, skulle detta kunna ske genom vederbörande länsarbetsnämnds
utlänningskonsulent. „ ...

Vid de arbetsförmcdlingsldger, som finnas, skola endast sadana o t lanningar,
som friskförklarats från konvalescenthem eller motsvarande, vistas

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

för att skyndsammast möjligt genom den vid lägret särskilt upprättade arbetsförmedlingen
placeras i lämpligt arbete. Med hänsyn till att friskförklaring
av konvalescenter endast i ringa omfattning torde kunna komma att
äga rum för det nu återstående lägerklientelet, torde måhända behov av
speciella a rbeil s fö r med i i n gslä ger i fortsättningen icke föreligga. Möjligen
skulle klientelet kunna överföras till mottagningscentralema för att genom
dessas arbetsförmedlingar placeras i arbete. I undantagsfall skulle även förmedling
direkt från konvalescenthemmen kunna tänkas genom närmaste
arbetsförmedling eller länsarbetsnämndens utlänningskonsulent. T den mån
arhetsförmedlingsläger emellertid i fortsättningen skulle erfordras, synes
driften av själva lägeradministrationen böra överföras på arbetsmarknadsorganen,
eftersom detta slag av lägerverksamhet huvudsakligen synes vara
en arbetsförmedlingsuppgift.

En överföring till arbetsmarknadsorganen av sådan lägerverksamhet, som
äger samband med arbetsförmedlingsuppgiften, skulle måhända även ur personalsynpunkt
kunna betecknas som en rationalisering, då en minskning av
båda myndigheternas nuvarande sammanlagda personal på lägren troligen
kunde åvägabringas. Genom den föreslagna ordningen ernås även garanti för
att lägerledningens och själva arbetsförmedlingens intressen arbeta i samma
riktning, en betydelsefull faktor i strävandena att snarast möjligt avveckla
lägerverksamheten.

Även utlänningskommissionens härefter kvarstående läger, nämligen gymnasiet
i Sigtuna och kommissionens skolhem, har utredningsmannen föreslagit
skola överföras till arbetsmarknadskommissionen. Till motivering härav
bär anförts.

Då det knappast kan anses rationellt att upprätthålla utlänningskommissionens
förläggningsadministration för ett enda läger, bör driften av gymnasiet
kunna uppdragas åt arbetsmarknadskommissionen. Tilläggas kan, att
vissa elever skola där avlägga sin examen den 15 februari, återstoden den
15 augusti 1947. Efter avslutad skolgång skall troligen flertalet söka sig
arbete i öppna marknaden. Det skulle därför för vederbörande kunna anses
som enbart fördelaktigt, om en intim kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna
åvägabringades snarast möjligt, så att ungdomarna kontinuerligt
kunna komma i åtnjutande av bland annat den yrkesvägledningsverksamhet,
som arbetsförmedlingen kan bistå med. Så snart kursverksamheten slutförts,
skulle därför gymnasiet kunna betraktas såsom arbetsförmedlingsläger.

På framställning av mosaiska församlingen i Stockholm beslöt utlänningskommissionen
den 24 september 1946, att den av kommissionen bedrivna
skolverksamheten för judiska repatriander och flyktingar under 18 år
skulle fortgå till den 1 april 1947. Förhandlingar med församlingen ha givit
till resultat, att denna önskar, att skolverksamheten i allmänhet bedrives
ytterligare ett år. Lämpligen kunde församlingen själv övertaga den fortsatta
driften av skolorna och härför få påräkna ekonomiskt stöd av flyktingsnämnden.
Detta förslag har framlagts för församlingen, som lovat närmare
pröva detsamma.

Utlänningskommissionen har även upprättat en polsk skola, vilken dock
i likhet med övrig skolverksamhet bör avvecklas, varom förhandlingar komma
att upptagas med vederbörande myndigheter.

Utredningsmannen har vidare förordat, att på arbetsmarknadsorganen
skulle överföras uppgiften att för flyktingar, som i fortsättningen från läger

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

65

eller sjukhus utplaceras i arbete, bekosta den starthjälp i form av kläder,
kontantbidrag och möbler, som nu betalas av utlänningskommissionen och
flyktingsnämnden. Härom bar följande anförts.

Dessa bidrag böra endast utlämnas mot återbetalningsskyldighet, som dock
i särskilt ömmande fall bör kunna hävas. Omläggningen skulle rent praktiskt
innebära en förenkling i vissa avseenden. Arbetsmarknadskommissionens
kameral- och förrådsbyrå har nämligen ombesörjt och ombesörjer alltjämt
utrustningsverksamhet för sociala byråns och flyktingsnämndens räkning och
har därigenom i stor omfattning omhänderhaft inköp och utrustning åt flyktingar.
Härvid har räkning på dessa kostnader liksom de olika slag av hjälp,
som utgått genom arbetsmarknadsorganen, efter granskning av vederbörande
länsarbetsnämnd samt arbetsmarknadskommissionen måst tillställas utlänningskommissionen
eller flyktingsnämnden för liknande detaljgranskning.
Omläggningen innebär, att alla bokförings- och kontrollåtgärder skulle
komma att stanna hos den verkställande myndigheten, som i fortsättningen
alltså även blir den betalande.

I promemorian har omförmälts, att sociala byråns befattning med transporter
av repatriandi enligt fattat beslut skulle upphöra från och med den
15 februari 1947. Arbetet med de resor, vilka efter denna tidpunkt likväl kunna
komma att bliva aktuella, har utredningsmannen funnit kunna fullgöras
av flyktingsnämnden.

Utredningsmannen har uttalat, att flyktingsnämnden i fortsättningen tills
vidare bör vara forum för den individuella omvårdnaden av flyktingarna.
Kommissionen skulle härigenom kunna befrias från skyldigheten att taga befattning
med någon form av egentlig flyktingshjälp och avvecklingen av
denna form av krisverksamhet skulle helt ombesörjas av flyktingsnämnden.

Beträffande flyktingsnämndens verksamhet har utredningsmannen förordat
en avveckling av densamma i etapper. I den första etappen skulle verksamheten
för hjälp vid arbetslöshet, hjälp till omskolning samt starthjälp
överföras å arbetsmarknadskommissionen. Flyktingsnämndens direkta hjälpverksamhet
i övrigt skulle däremot bibehållas hos nämnden, dock att fattigvårdsstyrelser
och länsarbetsnämnder skulle anlitas som ombud vid hjälpverksamheten.
I den andra avvecklingsetappen, vilken skulle påbörjas vid
tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämde, skulle nämndens återstående direkta
hjälpverksamhet — med undantag för vissa särskilda arbetsuppgifter -— helt
upphöra. Därvid skulle flyktingarna i likhet med andra utlänningar vid behov
av hjälp från det allmännas sida hänvisas att anlita de kommunala
hjälporganen, fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. Härigenom skulle
vinnas, alt flyktingarna då det gäller sådan hjälp i princip skulle erhålla
samma ställning som svenska medborgare. De särskilda arbetsuppgifter, vilka
efter andra etappen i avvecklingen skulle bibehållas hos nämnden, skulle huvudsakligen
omfatta bidrag till flyktingskommittéer.

Till motivering av planen för avveckling av flyktingsnämndens hittillsvarande
verksamhet har utredningsmannen anfört, att man troligen kan räkna
med att flyktingarnas behov av ekonomisk hjälp kontinuerligt kommer att
avtaga, huvudsakligen beroende på att de numera vistats i landet under läng Ilihantj

till riksdagens protokoll 1947. t samt. Nr 270. f>

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

re tid samt därvid vunnit anknytning till svenskt samhällsliv, icke minst därigenom
att ett mycket stort antal flyktingar erhållit arbetsanställning.

Till stöd för förslaget, att arbetslöshetshjälpen för flyktingar skulle överföras
på arbetsmarknadsorganen har utredningsmannen framhållit, att det
alltid kommer att bliva dessa organ, som tidigast få kontakt med inträffade
förändringar på arbetsmarknaden i fråga om sysselsättningsmöjligheterna.
Då det med all säkerhet i första hand bliva utlänningarna, som få lämna sina
anställningar vid en åtstramning på arbetsmarknaden, särskilt som en icke
oväsentlig del av desamma nu har svårighet att erhålla annat än ytterst tillfälliga
anställningar, föreligger redan nu behov av att arbetsmarknadsorganen
få i uppgift att svara för uppläggningen och utformningen av en enhetlig
arbetslöshetspolitik även för utlänningar.

Beträffande den inverkan i hjälpavseende förslaget om indragande i övrigt
av den direkta hjälpverksamheten genom flyktingsnämnden skulle hava
för flyktingarna har utredningsmannen anfört följande.

Därest flyktingarna såsom andra utlänningar hänvisas till de kommunala
hjälporganen, skulle desamma alltså beredas hjälp vid minderårighet och
arbetsoförmåga, d. v. s. erhålla fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen och hjälp
enligt lagen om samhällets barnavård. I alla dessa fall äro de kommunala organen
— fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder — skyldiga att ingripa.

Vidare skulle flykting och för flykting försörjningspliktig bliva på liknande
sätt som svenska medborgare ersättningsskyldiga till det allmänna för erhållen
vård, vilket nu icke är fallet. Nämnas kan dock, att flyktingsnämnden
med hänsyn härtill i viss omfattning utlämnat bidrag såsom lån och att den
vårdtagande flyktingen på så sätt blivit ersättningsskyldig.

Då vårdkostnaderna enligt 60 § fattigvårdslagen och 63 § lagen om samhällets
barnavård ersättas av staten, belastas kommunerna i regel icke av
denna hjälpverksamhet på annat sätt än att länsstyrelsernas och de kommunala
organens administrativa arbete i viss grad kommer att öka.

Skyldighet att lämna utlänningar sådan hjälp, som omnämnes i 2 § fattigvårdslagen,
finnes icke för fattigvårdsstyrelse liksom sådan skyldighet icke
förefinnes, då det gäller svenska medborgare. Då ersättning av staten för
fattigvård enligt sistnämnda paragraf icke enligt nu gällande bestämmelser
kan erhållas, torde utlänning i viss utsträckning icke kunna påräkna sådan
hjälp, ehuru en hel del fattigvårdsstyrelser —- särskilt i de större kommunerna
--säkerligen icke komma att undandraga sig att även lämna sådant un derstöd,

särskilt om utlänningen under längre tids vistelse i kommunen där
haft arbetsanställning och erlagt skatt till kommunen.

Därest emellertid starthjälp, hjälp till omskolning och understöd vid arbetslöshet
för utlänning, som förut anförts, skulle kunna lämnas av arbetsmarknadskommissionen,
torde flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 § fattigvårdslagen
bliva mindre betydande.

Utredningsmannen har framhållit, att i ett särskilt avseende den direkta
flyktingshjälpens avskaffande skulle innebära ett försämrat läge för flyktingarna.
Enligt nu gällande bestämmelser kan mödrahjälp endast lämnas
kvinna, som författningsenligt skall vara mantalsskriven i riket och som är
svensk medborgare, dock att Kungl. Maj:t äger, under förutsättning av ömsesidighet,
ingå överenskommelse med främmande stat, att dess medborgare

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

67

skola i avseende å tillämpning av mödrahjälpsförordningen likställas med
svenska medborgare. Någon sådan överenskommelse har hitintills icke träffats.
Vid lämnandet av hjälp av detta slag har flyktingsnämnden helt följt de
i den gällande mödrahjälpsförordningen och av socialstyrelsen uppdragna
riktlinjerna för mödrahjälps meddelande. För undvikande av ifrågavarande
försämring för flyktingarna har utredningsmannen föreslagit, att Kungl. Maj:t
med stöd av lagen den 17 juni 1938 angående rätt för Konungen att meddela
förordnande om vissa förmåner åt statslösa m. fl. utfärdar bestämmelser om
att personer, vilka stadigvarande vistas i riket och icke någonstädes äga medborgarskap
eller, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt hemlands
skydd, skola i avseende å tillämpningen av förordningen den 11 juni 1937
om mödrahjälp likställas med svenska medborgare. Beträffande den föreslagna
ändringens tillämpning har utredningsmannen anfört följande.

Då det kan möta svårigheter för mödrahjälpsnämnderna att avgöra, huruvida
utländsk kvinna bör betraktas såsom statslös eller därmed likställd person
och huruvida sökanden bör anses ha stadigvarande hemvist i Sverige,
synes det lämpligt att i ärende angående mödrahjälp åt utlänning varom här
är fråga, barnavårdsnämnden, innan nämnden med yttrande överlämnar ansökan
om mödrahjälp till mödrahjälpsnämnden, inhämtar utlåtande av den
centrala utlänningsmyndigheten. Denna blir därigenom i tillfälle att giva
uttryck åt sin uppfattning om sökandens flyktingskap och kan även lämna
upplysningar av värde för bedömande huruvida utlänningen kan anses ha
stadigvarande hemvist i riket. Uppgift kan sålunda av utlänningsmyndigheten
lämnas om längden av sökandens vistelse i Sverige, de resor vederbörande
företagit till annat land, det uppgivna syftet med vistelsen här samt beviljade
uppehålls- och arbetstillstånd. Ett remissförfarande av nu angiven art
torde icke i nämnvärd grad behöva fördröja handläggningen av mödrahjälpsärendet.

För undvikande av att kommun gör ekonomisk förlust vid meddelande av
fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen åt utlänning genom intagande av denne
å kommunens fattigvårdsanstalt, har utredningsmannen föreslagit, att frågan
om höjning av den av Kungl. Maj:t utfärdade vårdtaxan upptages till prövning.
Härom har utredningsmannen anfört följande.

De i denna taxa fastställda beloppen torde på grund av de senare årens
prisstegringar på livsmedel in. m. icke tillnärmelsevis täcka den verkliga
kostnaden, varför kommunen i sådana fall själv får svara för en icke obetydlig
del av den till utlänningen utgående vården. Då det kan inträffa,
att en kommun kan bliva skyldig att lämna en arbetsoförmögen utlänning,
som till och med rent tillfälligt vistas inom kommunen, vård på kommunens
fattigvårdsanstalt under åratal, kan detta icke anses tillfredsställande.
Det synes därför angeläget, att de i taxan angivna ersättningsbeloppen höjas
så, att desamma komma att bättre svara mot de verkliga kostnaderna. Då
eu sådan höjning överhuvudtaget torde kunna anses skälig, vill utredningen
föreslå, att denna fråga av Kungl. Maj:t upptages till omprövning.

Med anledning av utlänningskommissionens i yttrande över flyktingsnämndens
plan för verksamhetens avveckling gjorda uttalande, att undersökning
borde göras i vad mån statsbidrag skulle kunna utgå till fattigvård
s my nd i gh et er n a för de ökade administrationskostnader, som kunde

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

uppkomma genom ökningen av antalet fattigvårdsärenden för utlänningar,
har utredningsmannen förklarat sig icke kunna tillstyrka, att statsbidrag
skall utgå härför. Till motivering härav har utredningsmannen anfört.

Utredningen vill påpeka, att fattigvårdsstyrelser enligt gällande lagstiftning
äro skyldiga att utan ersättning för administrationskostnader lämna
utlänningar hjälp enligt 1 § fattigvårdslagen. Detsamma gäller, då utländska
barn behöva omhändertagas enligt lagen om samhällets barnavård in. m.
Därtill kommer, att fattigvårdsstyrelse enligt 6 § i kungörelsen om statlig
och statsunderstödd flyktingshjälp bör biträda flyktingsnämnden i dess
verksamhet. Många fattigvårdsstyrelser i landets olika delar äro på grund
härav för närvarande flyktingsnämndens ombud och verkställa utan någon
särskild ersättning för nämndens räkning såväl utredningar som utbetalning
av understöd in. in. Dessutom kan framhållas, att de kommuner, där socialvårdsorganen
efter den speciella flyktingshjälpens avskaffande skulle behöva
i högre grad än vad nu är fallet syssla med hjälp till flyktingar, i regel
kunna påräkna skatt från åtskilliga där arbetsanställda utlänningar, för vilka
kommunen vid behov av hjälp enligt 1 § fattigvårdslagen får gottgörelse
av staten.

Beträffande de efter andra avvecklingsetappen kvarstående särskilda arbetsuppgifterna
för nämnden har utredningsmannen anfört följande.

Det torde få anses välbetänkt, att flyktingsnämnden får tillfälle att ytterligare
någon tid lämna bidrag till flyktingskommittéerna, då dessas betydelse
för sitt speciella klientel måste anses värdefullt och det stöd och den omvårdnad,
flyktingarna genom kommittéerna erhålla, underlättar deras anpassning
och avlasta andra hjälporgan. Tilläggas kan, att den hjälp, som
för närvarande på grund av kommittéernas verksamhet endast delvis behöver
utgå av statsmedel, i annat fall skulle kunna komma att hundraprocentigt
drabba statsanslagen.

Flyktingar, som önska resa till annat land, ha efter framställning till
flyktingsnämnden kunnat erhålla bidrag att täcka resekostnaderna. Det
brukar härvid gälla såväl återresor till hemlandet som vidare emigration
till annat land. Det torde ur flera synpunkter vara lämpligt, att hjälp lämnas
flyktingar att så snart förhållandena det medgiva återvända till sina
hemländer. Men även sådana flyktingar böra bistås, vilka visat svårigheter
att acklimatisera sig med svenska förhållanden och som därför söka sig till
länder, som bättre motsvara vederbörandes invanda miljö. Det synes fullt
i linje med en humanitär flyktingspolitik att även i fortsättningen ekonomiskt
stödja dylik verksamhet.

Som redan nämnts kan det tänkas, att vissa uppgifter i samband med
den fortsatta lägerverksamheten för flyktingar icke helt kunna övertagas av
de administrerande organen. Där så erfordras bör därför flyktingsnämnden
kunna träda emellan och svara för uppkommande kostnader.

Därest starthjälp, hjälp till omskolning och understöd vid arbetslöshet
skulle kunna lämnas av statens arbetsmarknadskommission och utländsk
moder, som är att betrakta som flykting, i regel skulle kunna erhålla mödrahjälp,
torde som förut påpekats flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 §
fattigvårdslagen icke bliva betydande. Emellertid torde under en viss övergångstid
behov av särskild hjälp för en eller annan flykting trots detta kunna
uppstå. Därest sådana fall bliva aktuella, synes det lämpligt att flyktingsnämnden
efter hänvändetse från bland annat vederbörande länsarbetsnämnd
skulle kunna bevilja erforderlig hjälp. Det bör dock förutsättas, att sådan
hjälp endast skall lämnas i undantagsfall och att flyktingsnämndens hjälp -

69

Kungi. ]\Iaj:ts proposition nr 270.

verksamhet i sådana fall bör vara inskränkt. I den man sådan speciell hjälp
prövas böra utgå, synes densamma kunna efter flyktingsnämndens uppdrag
utbetalas genom vederbörande länsarbetsnämnd och påföras nämndens anslag
hos arbetsmarknadskommissionen. Som i det följande föreslås bör nämligen
kommissionen bland annat ombesörja av flyktingsnämnden beslutade
utbetalningar.

Utredningsmannen har slutligen uttalat, att, så snart det anses lämpligt
efter andra etappens slutförande, frågan om nämndens totala avveckling
ånyo bör upptagas till prövning.

Beträffande flyktingsnämndens framtida organisation har utredningsmannen
föreslagit, att nämnden även i fortsättningen skall bestå av fem ledamöter
med personliga ersättare, varvid bland dessa ordförande och vice
ordförande torde böra utses av Kungl. Maj :t. Dessa böra härför erhålla
särskilt arvode. Särskild sekreterare åt nämnden skulle härjämte förordnas.
Utredningsmannen har slutligen föreslagit, att flyktingsnämndens
kansli skall överflyttas från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen
samt härom anfört följande.

När det gäller frågan, vart flyktingsnämndens kansli i fortsättningen bör
förläggas, kan man till en början konstatera, att någon egentlig bundenhet
till det centrala utlänningsorganet icke längre existerar och att detta på
grund av sin avsaknad av lokala organ icke är särskilt lämpat för uppgiften.
Att bilda ett fristående kansli kan icke heller anses befogat. Däremot
tala starka skäl för att flyktingsnämnden för verkställighet av sina beslut
bibehåller sin lokala representation vid länsarbetsnämnderna. I den utsträckning
personal erfordras för central handläggning av ärenden åt flyktingsnämnden,
synes det lämpligt att denna ställes till förfogande av den ordinarie
chefsmyndigheten för dessa lokalorgan, d. v. s. arbetsmarknadskommissionen.
Detta motiveras även av att huvudparten av de ärenden, flyktingsnämnden
kommer att få taga ställning till, troligen aktualiseras av de
lokala arbetsmarknadsorganen liksom att arbetsmarknadsorganen under alla
omständigheter komma att lia befattning med flyktingsfrågor genom sin
handläggning av arbetslöshetshjälpen.

Yttrandena.

De av utredningsmannen framförda förslagen till avveckling av utlänningskommissionens
sociala verksamhet och successiv reducering av flyktingsnämndens
uppgifter ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissmyndigheterna. Statens utlänningskommission uttalar sålunda, att
kommissionen delar utredningsmannens uppfattning angående önskvärdheten
av att kommissionens sociala verksamhet och flyktingsnämndens uppgifter
successivt överföras å de ordinarie socialvårdande organen, samt tillstyrker
förslaget härom ävensom de av utredningsmannen föreslagna formerna för
verksamhetens fortsatta bedrivande av sistnämnda organ. Utlänningskommissionens
personal förening finner de utarbetade etapperna för en successiv
avveckling av flyktingsnämndens verksamhet i stort sett ändamålsenliga.
Däremot anser föreningen den framlagda organisationsplanen för avveckling
av uilänningskommissionens sociala verksamhet onödigt komplicerad. Föreningen
utvecklar det senare uttalandet på följande sätt.

70

Kungi. Maj.ts proposition nr 270.

Det förefaller icke vara ändamålsenligt, att den nuvarande lägerverksamheten
uppdelas på ett flertal olika myndigheter, varvid icke blott olika myndigheter
i olika fall komma att svara för administrationen och driften av
lägren utan även olika myndigheter bliva kontrollinstanser. Med den relativt
begränsade omfattning, som lägerverksamheten nu har, synes det fastmer
praktiskt, att denna handhaves av en central myndighet. Vid övervägande
av vilken myndighet som då främst bör ifrågakomma, har föreningen för sin
del velat förorda flyktingsnämnden, som ju redan har den största erfarenhet
på området. Att i nuvarande läge exempelvis inkoppla medicinalstyrelsen
och arbetsmarknadskommissionen såsom var för sig centrala organ för lägerverksamheten
verkar vara ett alltför osmidigt arrangemang. Det kan
starkt ifrågasättas, om det lämpligaste sättet att avveckla en krisbetonad
verksamhet är att överföra denna från en kommission till olika ordinarie ämbetsverk
— även arbetsmarknadskommissionen väntas ju bliva ett dylikt
ordinarie organ den 1 juli 1947. Den i utredningen på tal om arbetsmarknadskommissionen
anförda motiveringen kan icke heller väga tungt, om
man betänker, att endast ett rent arbetsförmedlingsläger och tre mottagningscentraler
för närvarande äro i drift och att arbetsförmedlingsfallen bland det
nuvarande lägerklientelet utgör ett försvinnande mindretal. Ett successivt
överförande av det kvarvarande lägerklientelet på ordinarie vård- och hjälpinrättningar
— i den mån platser bliva disponibla — synes lika väl kunna
organiseras av flyktingsnämnden som någon annan myndighet.

Beträffande det praktiska genomförandet av förslaget om avveckling av
utlänningskommissionens lägerverksamhet har socialstyrelsen framhållit vikten
av att samråd i god tid äger rum med styrelsen. Sådant samråd är i synnerhet
påkallat för placering av åldringar i ålderdomshem och för barnavårdens
ordnande. Styrelsen har även anfört följande speciella synpunkter
å den framtida flyktingshjälpen i form av lägervistelse.

Utredningen anser det lämpligt, att det klientel, som för närvarande vårdas
å speciella läger och hem för kroniskt sjuka, snarast beredes tillfälle att
så långt möjligt få vård vid ordinarie sjukvårdsanstalter. Till detta i och för
sig naturliga önskemål vill socialstyrelsen emellertid foga en erinran om den
rådande allvarliga bristen på vårdplatser å sjukhem etc. Styrelsen har vid
flera tillfällen riktat uppmärksamheten på de olyckliga konsekvenserna för
ålderdomshemmen av den stora bristen på platser för sjukvård. I nu förevarande
sammanhang vill styrelsen enträget förorda en sådan utbyggnad och
utrustning av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens nuvarande
konvalescentläger och vårdhem, att dessa framgent kunna fylla sina uppgifter.
En inskränkning av dessa vårdanstalter är i rådande läge och för överskådlig
framtid otänkbar. Vad som nu sagts gäller i lika hög grad om vården
av de sinnessjuka och nervklena som om de kroniskt kroppssjuka patienterna.

I fråga om de normala åldringarna, för närvarande uppskattade till ett
femtiotal, torde möjligheter föreligga för vård å vissa ålderdomshem. Härom
bör emellertid, såsom framhållits, närmare samråd äga rum med socialstyrelsen.

I vad förslaget avser utlänningskommissionens mödra- och spädbarnshem
samt upptagningshem har samråd redan i viss mån ägt ram med socialstyrelsen.
Men även här vill styrelsen betona vikten av nära samråd inför de
praktiska dispositionerna och särskilt understryka att styrelsens medverkan
vid intagning av barn på hemmen och utplacering i fosterhem förutsätter

71

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

medgivande att eu särskild för dessa uppgifter kvalificerad tjänsteman får
anställas hos styrelsen. Uppgifterna skulle taga minst ett lialvt års tid i anspråk
och medgivandet torde därför gälla ett halvt år.

Även medicinalstyrelsen har berört frågan om formen för flyktingar bistående
genom deras omhändertagande å sjukhus och läger in. in., därvid
styrelsen anfört följande.

Av utredningen framgår, att de flyktingar, som nu äro omhändertagna a
de av utlänningskommissionen och statens flyktingsnämnd, drivna lägren,
till långt övervägande delen även i fortsättningen synas vara i behov av sjukhusvård
eller annan medicinsk omvardnad.

En kategori, som särskilt bör uppmärksammas, utgör de tuberkulosa tallen,
enligt utredningen uppgående till omkring 400. Medicinalstyrelsen har
möjlighet att emottaga dessa fall å s. k. E-paviljonger vid vissa sanatorier,
under förutsättning att berörda landsting åtaga sig att svara för driften av
desamma, och att kostnaderna härför helt ersättas landstingen av staten,
överflyttningen till nämnda paviljonger kan emellertid ske endast successivt
allteftersom de hinna bliva färdigutrustade och erforderlig personal kunnat
anskaffas. Läkarvården avses att under sanatorieläkarnas överinseende omhänderhavas
av utländska läkare, som därtill av medicinalstyrelsen förordnas.

Övriga i utredningen berörda kategorier vårdbehövande flyktingar, som
vistas å läger, äro en var till numerären avsevärt mindre än kategorien tuberkulösa
och omfatta sammanlagt ej ett lika stort antal som sistnämnda
kategori.

Det sinnessjuka klientelet avses att såsom hittills omhändertagas a statens
sinnessjukhus. De nervklena åter avser styrelsen att åtminstone till en del
kunna bereda vård å till vissa sinnessjukhus anslutna provisoriska avdelningar.
. ....

Var övriga, i utredningen såsom invalider, reumatiker, kroniskt sjuka,
blinda, konvalescenter och åldringar betecknade kategorier lämpligen böra
definitivt omhändertagas, kan för närvarande ej med säkerhet bedömas, i
avsaknad som man är av kännedom om tillståndet hos de särskilda fallen.
Först efter en närmare undersökning av klientelet får ställning tagas härtill.
Det synes därför lämpligt att tills vidare sammanföra här avsedda kategorier
ävensom nervklena, i den mån de ej nu kunna mottagas a till sinnessjukhus
anslutna paviljonger, till vissa av utlänningskommissionens och
fiyktingsnämndens nuvarande läger. Förutsättningen härför är, att berörda
landsting åtaga sig att svara även för driften av dessa samt helt ersättas
kostnaderna av staten, enär eljest en fullständig avveckling snarast möjligt,
såsom syftemålet med utredningen är, av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens
lägerverksamhet ej torde vara möjlig att genomföra. Huru
läkarvården vid de läger, som salunda avses att bibehållas, lämpligen böi
omhänderhavas anser sig medicinalstyrelsen ej i ärendets nuvarande läge
behöva taga ståndpunkt till.

Medicinalstyrelsen vill understryka, att styrelsen med avseende k avdelning
och läger, som sålunda avses alt genom landstingen drivas för vård av flyktingar,
ej anser sig kunna taga annan befattning än överinseendet, meddelandet
av erforderliga direktiv för omflyttningar o. dyl. samt, efter verkställd
granskning, utbetalningar av ersättningar till landstingen för driftkostnaderna.
Den sociala omvårdnaden av klientelet, såsom tillhandahållande av
fickpengar, av kläder etc., kan medicinalstyrelsen sålunda ej åtaga sig att
övervaka.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

I fråga om den direkta flyktingshjälpens avveckling har statens flyktingsnämnd
förutsatt, att förslaget genomföres i sådan takt, att den redan tidigare
av nämnden föreslagna avvecklingen av nämndens verksamhet kan
genomföras så snart omständigheterna det medgiva.

Socialstyrelsen har i detta avseende understrukit önskvärdheten av att den
direkta flyktingshjälpen upphör på en gång vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t
bestämmer, och icke avvecklas successivt, så att olika kategorier hjälpsökande
uppstå, nämligen sadana, som hava att vända sig till flyktingsnämnden,
och sådana, som hava att anlita de kommunala socialvårdsorganen. En dylik
kategoriklyvning skulle medföra besvär och omgång. Styrelsen har vidare
xiktat uppmärksamheten på den begränsning till understöd enligt 1 § fattigvårdslagen
som skulle komma att gälla för flyktingar på grund av bestämmelserna
om fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av statsmedel och den
härmed sammanhängande proceduren enligt 61 § fattigvårdslagen, nämligen
framställning om utlännings hemsändning. Styrelsen anför härom vidare
följande.

Utredningen föreslår, att befattningen med viss hjälp av sådan art och
omfattning, som motsvarade understöd enligt 2 § fatligvårdslagen, såsom
arbetslöshetshjälp, omskolningshjälp och starthjälp, skulle tämligen omedelbart
överföras till arbetsmarknadskommissionen. I sammanhang härmed vill
styrelsen erinra om styrelsens förslag i skrivelse den 21 december 1946 till
Kungl. Maj:t att de erkända arbetslöshetskassorna skulle öppnas för alla utlänningar
och härigenom skulle många flyktingars understödsbehov vid arbetslöshet
bli tillgodosett.

Styrelsen medger, att flyktingarnas behov av hjälp enligt 2 § fattigvårdslagen,
därest de nyss refererade förslagen genomföras, blir mindre omfattande.
Detta måste så mycket mer bliva fallet som de flesta flyktingar numera
vistats så länge här i landet, att startsvårigheterna väsentligen torde ha övervunnits.
I det att styrelsen alltså tillstyrker att de nämnda förslagen snarast
förverkligas, vill styrelsen begränsa sig till att i avvaktan på socialvårdskommitténs
förslag till socialhjälpslag uttala den förhoppningen, att fattigvardsstvrelserna
även i fråga om nu ifrågavarande hjälpldientel lämna erforderligt
understöd efter förebyggande linjer.

Statens utlänningskommission har framhållit vikten av att när flyktingshjälpen
överföres å de ordinarie socialvårdande organen vederbörlig hänsyn
tages till det förhållandet, att flyktingarna sedan ett flertal år tillhaka vid
behov av hjälp varit vana att vända sig till ett speciellt för dem inrättat
organ. Med hänsyn härtill har kommissionen uttalat den förhoppningen,
att lämpliga åtgärder vidtagas för vägledningen av flyktingarna rörande de
ändrade hjälpformernas utnyttjande. Detta torde vara av betydelse för bibehållandet
av den goodwill, som under krigsåren vunnits genom det svenska
flyktingsarbetet.

Frågan om en höjning av vårdtaxan enligt 51 § fattigvårdslagen har upptagits
i ett par yttranden. Socialstyrelsen har sålunda framhållit, att i de
fall, då flykting meddelas vård å en kommuns ålderdomshem — vilket i
avsevärd omfattning är att förvänta genom den förut berörda avvecklingen
— kommunen tillskyndas ekonomisk förlust, enär ersättning med stats -

73

Kungl. Maj ds proposition nr 270.

medel för sådan vård i regel utgår enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade vårdtaxan.
Styrelsen erinrar om att den i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit, att
vårdtaxans belopp jämväl tills vidare under år 1947 bibehållas vid den i kungörelsen
den 31 december 1945 bestämda höjningen, samt att styrelsen hemställt
om uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa översyn
av taxan. Styrelsen anför vidare följande.

Därest svårigheter skulle yppa sig att i avvaktan på taxans revision erhålla
vårdplatser å ålderdomshem till gällande ersättningsbelopp för flyktingar,
som komma att överflyttas till sådana hem, vill styrelsen erinra om att Kungl.
Maj :t i enskilda fall genom särskilda beslut medgivit ersättning för sådan
vård med högre belopp än de i taxan angivna. Styrelsen föreslår, att i förekommande
fall en skälighetsprövning av ersättningsbeloppet må kunna äga
rum så att den föreslagna avvecklingen av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens
åldringsvård icke må hindras av nu berörda ekonomiska
skäl.

Svenska stadsförbundet har särskilt understrukit angelägenheten av att de i
nämnda taxa angivna ersättningsbeloppen höjas så, att de komma att bättre
svara mot de verkliga kostnaderna. Utan en sådan höjning måste det givetvis
te sig alldeles särskilt oegentligt, att taxan skall vara bestämmande för
statens ersättning till kommun för anstaltsvård åt icke svenska medborgare.
Men även med hänsyn till de övriga ersättningsfrågor, som skola regleras enligt
taxan, måste kravet på en höjning av dennas ersättningsbelopp anses fullt
befogat.

Utlandssvenskarnas förening har uttalat, att föreningen givetvis intet har
att erinra mot att en omprövning av vårdtaxans belopp kommer till stånd,
men framhåller samtidigt, att, även om på detta sätt en höjning av vårdtaxan
sker, kommunerna ändock näppeligen komma att beredas sådan ersättning,
att med skäl kan förväntas, att vård härför skall beredas åt t. ex.
de utlandssvenskar, som äro i behov av vård på ålderdomshem.

Föredraganden.

Den statliga flyktingshjälpen under krigsåren har, bortsett från statsbidrag
till flyktingskommittéer, utgått efter två skilda huvudlinjer, nämligen genom
omvårdnad av flyktingar å läger samt genom direkta bidrag för underhåll
eller i form av bohagsutrustning, kläder m. in. De praktiska förhållandena ha
lett till den praxis, att nykomna flyktingar först omhändertagits i läger och
senare, efter utskrivning med eller utan samband med arbetsplacering, i mån
av behov lämnats bistånd genom direkta bidrag. På detta sätt ha sedan
krigsutbrottet omkring 110 000 flyktingar av olika nationaliteter under längre
eller kortare tid vistats å utlänningskommissionens läger. Av detta antal återstå
för närvarande endast omkring 2 000 personer. Dessa senare befinna sig
emellertid i regel i sådant fysiskt och psykiskt tillstånd, att de kunna antagas
icke inom den närmaste tiden eller i vissa tall överhuvudtaget kunna
reda sig själva. Då några nya flyktingsströmmar icke längre torde behöva förväntas,
kan sägas, att den uppgift som kommissionens lägerverksamhet haft
att fylla, nu är slutförd. Det återstående lägerklientelets omhändertagande

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

är en uppgift av annan karaktär, nämligen beredande av mer eller mindre
permanent omvårdnad. Med anledning härav bär Kungl. Maj:t genom beslut
den 25 april 1947 i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag förordnat om överflyttande av utlänningskommissionens och flyktingsnämndens
lägerverksamhet, beträffande mödra- och spädbarnshem samt
upptagningshem för barn å socialstyrelsen, beträffande sjuk vårdsförläggningar
och konvalescenthem å medicinalstyrelsen samt beträffande mottagnings-
och arbetsförmedlingsläger å arbetsmarknadskommissionen. Även utlänningskommissionens
intendentur och förrådsverksamhet ha genom samma
beslut överförts å arbetsmarknadskommissionen.

Vad angår hjälpverksamheten bland flyktingar genom direkta bidrag från
flyktingsnämnden är förhållandet, att även denna verksamhet nu börjat
avtaga i omfattning. Anledningen härtill är uppenbarligen, att flyktingarna
nu vistats så länge i landet att de börjat acklimatisera sig med svenska
förhållanden samt fått en ny start i livet och därför i mindre omfattning än
omedelbart efter utskrivningen från lägren äro i behov av understöd. Bidragande
torde även vara, att flyktingarna under vistelsen i Sverige kunnat återhämta
sig från de fysiska och psykiska skador de ådragit sig under kriget.
Även bland detta klientel måste man emellertid räkna med att en viss grupp
åldringar, invalider och andra mer eller mindre arbetsoförmögna för framtiden
torde vara beroende av hjälp från det allmännas sida. Också detta
kvarstående hjälpbehov har dock nu förlorat sin kriskaraktär, och det synes
därför lämpligt att i huvudsak överföra bidragsverksamheten å de härför avsedda
ordinarie organen, d. v. s. fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.
En särskild anledning härtill är, att flyktingarna därigenom i understödsavseende
principiellt helt skulle likställas med svenska medborgare. Jag kan
således tillstyrka förslaget om avveckling av flyktingsnämndens direkta bidragsverksamhet.

Såsom utredningsmannen framhållit bör dock flyktingsnämnden tills vidare
bibehållas för handläggning av ärenden om statsbidrag till enskilda flyktingskommittéer,
då dessa senares verksamhet särskilt av psykologiska skäl
icke torde böra ersättas med den allmänna socialvården. Då flyktingskommittéernas
hjälpverksamhet till viss del bestrides med insamlade medel, vinnes
även en statsekonomisk fördel genom bibehållandet i detta avseende av
det nuvarande systemet. Även i övrigt torde försiktigheten bjuda att under
eu övergångstid bibehålla flyktingsnämnden såsom ett organ, vilket i undantagsfall
skall kunna bisträcka nödställda flyktingar med sådan hjälp som
icke täckes av den obligatoriska fattigvården enligt 1 § fattigvårdslagen eller
andra av statsmedel bekostade hjälpformer för utlänningar.

Beträffande tidpunkten för överförande i huvudsak av flyktingsnämndens
direkta bidragsverksamhet å de ordinarie socialvårdande organen vill jag
förorda, att denna tidpunkt, med hänsyn till att de kommunala organen kalenderårsvis
redovisa lämnad hjälp åt utlänningar och till vikten av att dessa
organ på lämpligt sätt noga informeras om omläggningens innebörd, icke
sättes tidigare än årsskiftet 1947/48.

Med avseende å den av flera remissmyndigheter berörda frågan om översyn

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

av vårdtaxan enligt 51 § fattigvårdslagen vill jag erinra om att Kungl. Maj:t
genom beslut den 7 mars 1947 anbefallt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
att efter erforderlig utredning före den 1 oktober 1947 inkomma med gemensamt
förslag till bestämmelser beträffande ersättningsbelopp enligt fattigvårds-
och barnavårdslagarna för anstaltsvård för tid från och med den 1
januari 1948.

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947 48.

Bidrag till flyktingars uppehäile, yrkesutbildning m. m., förslagsanslag.

Budgetår Anslag Nettoutgitter

1945/46 .............. 20 005 000 20 042 896

1946/47 .............. 9 000 000 —

1947/48 (förslag) ...... 4 145 000 —

I skrivelse den 27 augusti 1946 har statens utlänningskommission framlagt
förslag rörande beräkningen av medelsbehovet för av kommissionen bedriven
flyktingshjälp under budgetåret 1947/48. Kommissionen har därvid
anfört bland annat följande.

För närvarande vistas omkring 2 650 flyktingar, varav cirka 230 baltiska,
å kommissionens läger, konvalescenthem, mödra- och spädbarnshem, skolhem
och internatskolor. Dessutom vistas cirka 300 belgiska och franska barn
å särskilda läger och barnhem, för vilket klientel kostnaderna dock bestridas
av särskilt anslag. En icke obetydlig reducering av antalet vanliga lägerfall,
från ungefär 5 100 i mitten av mars, och cirka 3 200 i mitten av juni till
nuvarande 2 650, har genomförts, vilket förhållande kan tillskrivas framför
allt den intensifierade arbetsförmedlingsverksamheten under våren och
sommaren och i viss mån de ökade möjligheterna till repatriering och emigration.
Möjligheterna till utplacering i arbete torde emellertid komma att successivt
minskas. En nyligen företagen genomgång av ifrågavarande lägerklientel
har nämligen givit vid handen, att det stora flertalet utgöres av åldringar,
minderåriga, konvalescenter och andra personer, vilka icke äro fullt
arbetsföra. En bidragande orsak till förväntad långsammare minskning av
antalet lägerfall är, att lägren efter hand tillföras flyktingar, vilkas hälsotillstånd
medgiva överflyttning från beredskapssjukhus till konvalescentläger.
A andra sidan kan antalet barn å skolhem och internatskolor till och under
budgetåret 1947/48 beräknas nedgå med ungefär 300 genom utplacering i
arbete av ungdomar i åldern 17—18 år. Försiktigheten synes salunda bjuda,
att antalet lägerfall under ifrågavarande budgetår i varje fall ej uppskattas
till lägre än 1 000.

Genomsnittskostnaderna för vistelse å läger — vari ingå olika utgiftsposter,
såsom kost, logi, läkarvård, fickpengar, kompletterande klädesutrustning,
administration, undervisning m. m. — torde kunna beräknas till omkring
6 kronor 50 öre per dag och person eller för hela budgetåret 2 372 500
kronor.

Från och med den 1 april 1946 har kommissionen övertagit den sociala
omvårdnaden av utlänningar, som vistas å beredskapssjukhus. Antalet sådana
utlänningar, för närvarande uppgående till ungefär 550, synes ej böra
uppskattas till lägre än 300. Utgifterna härför, vilka innefatta kostnader
för komplettering av klädesutruslning, fickpengar, administration in. in., synas
böra beräknas till 120 000 kronor.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Kommissionen har dessutom ansett sig böra räkna med 50 000 kronor för
ersättning av vissa inventarier samt ytterligare 150 000 kronor för bestridande
av avvecklingskostnader i samband med nedläggande av förläggningar.

Medelsbehovet för transporter av flyktingar från riket låter sig ej beräknas.
Kommissionen vill dock föreslå, att för detta ändamål anslås 200 000
kronor.

Sammanlagda medelsbehovet för flyktingars emottagande och vistelse å
läger och beredskapssjukhus m. m. för budgetåret 1947/48 har alltså av
kommissionen beräknats till (2 372 500 + 120 000 + 50 000 + 150 000 +
200 000) 2 892 500 eller i avrundat tal till 2 900 000 kronor.

Statens flykting snämnd har i skrivelse den 27 augusti 1946 hemställt om
anvisande av medel för den hjälpverksamhet bland flyktingar, som bedrives
av nämnden ävensom av flyktingskommittéerna. Nämnden har därvid erinrat
om att den i skrivelse den 20 maj 1946 föreslagit en successiv avveckling
av sin verksamhet samt framhållit, att de framlagda beräkningarna av
medelsbehovet under budgetåret 1947/48 grundats å förutsättningen att nämnden
under ifrågavarande tidsperiod kommer att bestå med ungefär samma
uppgifter som hittills. Nämnden har vidare anfört i huvudsak följande.

Utgifterna för nämndens egen understödsverksamhet kunna lämpligen
fördelas på två poster, nämligen kontantunderstöd och kostnader för utrustning,
vari även i erforderliga fall ingar anskaffande av bohagsutrustning.
Kontantunderstöden i sin tur böra uppdelas i regelbundna och tillfälliga.
Dessa understöd beräknas i stort sett efter samma normer, som tillämpas av
fattigvården i den ort, där vederbörande är bosatt.

Nämndens medelsförbrukning under de senaste tre budgetåren framgår av
nedanstående tabell:

Budgetår Förbrukat belopp Därav återbetalat Nettotörbrukning

1943/44 1 274 613: 85 35 063: 11 1 239 550: 74

1944/45 2 428 400:30 62 845:56 2 365 554-74

1945/46 4 622 354: 13 372 374: 91 4 249 979: 22

Under budgetåret 1945/46 förbrukade nämnden således ungefär 4 620 000
kronor. Härav ha understöden utgjort cirka 1 430 000 kronor. Klädes- och
bohagsutrustning har tillhopa utgjort närmare 1 050 000 kronor. Visst slag
av tillfälliga understöd har utbetalats av arbetsmarknadskommissionen till
ett belopp av i runt tal 1 640 000 kronor. Slutligen har något mer än 500 000
kronor utbetalats såsom statsbidrag till flyktingskommittéer.

Å ena sidan måste det anses mycket sannolikt, att en hel del flyktingar,

synnerhet lepatriandi, komma att avresa ur riket så snart de få möjlighet
därtill. Man torde vidare kunna räkna med att framför allt den stora baltiska
flyktingsgruppen under budgetåret 1947/48 i ännu högre grad än som nu är
fallet anpassats i det svenska samhället och endast i ringa grad faller under
nämndens verksamhetsområde.

,Å andra sidan ha många av repatriandi ur hälsosynpunkt ett så dåligt utgångsläge
att de, även om de kunna utplaceras i arbete, troligen under ganska
lang tid framåt då och då komma att behöva anlita det allmännas hjälp.
Man torde även böra påpeka, att på grund av nu rådande brist på arbetskraft
ett ganska stort antal flyktingar kunnat beredas anställning, ehuru de
av olika orsaker icke kunna betraktas som fullgod arbetskraft. Dessa komma
vid en förändrad arbetsmarknadssituation med all säkerhet att bliva
understödstagare.

Under förutsättning att nämnden kommer att fortsätta sin verksamhet under
budgetåret 1947/48 synas dess utgifter därför böra beräknas på följande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

77

Statsbidragen till kommittéerna torde böra upptagas till ett belopp av
700 000 kronor. En del av detta belopp är avsett att utgöra restitution på beviljade
resebidrag. Storleken av detta belopp kan möjligen komma att ökas
med ytterligare några tiotusentals kronor beroende på i vilken utsträckning
flyktingsklientelet erhåller möjlighet att lämna landet, vare sig de repatrieras
eller resa till andra länder. ''

Bidraget till utlandssvenskarnas förening för viss understödsverksamhet för
nämndens räkning beräknas till 50 000 kronor per månad eller 600 000 kronor.

Kostnaderna för understöd till ensamstående flyktingar eller flyktingsfamiljer,
vilka behöva understöd helt eller delvis, anser sig nämnden böra
uppskatta till ungefär samma belopp, som för närvarande åtgår, nämligen
cirka 112 500 kronor per månad eller 1 350 000 kronor under ifrågavarande
budgetår. o •

Utgifter för bohagsutrustning synas vid ifrågavarande tidpunkt knappast
längre böra ifrågakomma. Däremot bör visst belopp för klädesutrustning
fortfarande beräknas åt de flyktingar, som leva på understöd eller vilkas
inkomster äro så ringa, att de knappast komma över fattigvårdsnivån. Detta
belopp uppskattas av nämnden till cirka 100 000 kronor.

Nämnden mottager alltjämt räkningar från arbetsmarknadskommissionen
å cirka 50 000 kronor per månad. Dessa avse huvudsakligen de rekvisitioner
å kost och logi samt arbetskläder, som flyktingarna erhålla vid utplacering
i arbete från läger. Med utgångspunkt från nuvarande beläggning på lägren
torde ett belopp av 300 000 kronor böra beräknas för detta ändamål.

Med stöd av vad sålunda anförts har flyktingsnämnden — under förutsättning
att nämnden under ifrågavarande tidsperiod kommer att fortsätta
sin verksamhet — hemställt, att för nämndens utgifter under förevarande
anslag anvisas ett belopp av (700 000 + 600 000 + 1 350 000 + 100 000 +
300 000) 3 050 000 kronor.

Statens utlänningskommission har förklarat sig icke hava anledning till
erinran mot flyktingsnämndens anslagsäskanden.

Det begärda anslaget utgör således (2 900 000 + 3 050 000) 5 950 000 kronor.

Föredraganden.

Beträffande den sociala verksamhet, som hittills bedrivits av utlänningskommissionen,
har kommissionen beräknat kostnaderna för nästa budgetår
till 2 892 500 kronor, därav 2 372 500 för lägerverksamhet, 120 000 kronor
för social omvårdnad av utlänningar å beredskapssjukhus, 50 000 kronor för
inventarier, 150 000 kronor för avvecklingskostnader i samband med nedläggande
av läger samt 200 000 kronor för transport av flyktingar från riket.
Kommissionen har i fråga om lägerverksamheten utgått från en genomsnittlig
beläggning å lägren av 1 000 personer. Såsom jag tidigare anfört,
skall lägerverksamheten under nästa budgetår bedrivas av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen, därvid avsikten är,
att flyktingarna skola i största möjliga omfattning överföras till ordinarie
socialvårdsanstalter. För de å sådana anstalter omhändertagna utlänningarna
komma vårdkostnaderna alt belasta det allmänna fattigvårdsanslaget. Kostnaderna
för lägervistelse böra emellertid alltjämt bestridas från flyktingsan -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

slaget. Vad angår medelsbehovet, vill jag framhålla, att lägerklientelet visserligen
torde komma att minska på grund av överförandet av flyktingar till
ordinarie socialvårdsanstalter. Med hänsyn till bristen på platser vid dessa
anstalter och då, i betraktande av lägerklientelets nuvarande sammansättning,
utskrivning från lägren icke torde komma att ske i den omfattning,
som antagits av kommissionen, synes dock antalet lägerfall under nästa budgetår
icke komma att mera avsevärt understiga den av kommissionen angivna
siffran. Med utgångspunkt härifrån och från kommissionens beräkning
av dagskostnaden per person uppskattar jag anslagsbehovet till 2 000 000
kronor. Mot beräkningen av kostnaderna för social omvårdnad av flyktingar,
som intagits å beredskapssjukhus, har jag intet att erinra. Kostnaderna upptagas
alltså av mig till 120 000 kronor. Beträffande utgifterna för lägrens avveckling
har jag med hänsyn till att avvecklingen redan påbörjats och således
till en del kommer att bekostas av anslaget för innevarande budgetår
ansett medelsanvisningen för budgetåret 1947/48 kunna begränsas till
50 000 kronor. För inventarier och transporter av flyktingar ur riket finner
jag mig icke böra beräkna några medel.

Med avseende å flyktingsnämndens verksamhet har jag intet att invända
mot nämndens uppskattning av utgifterna för bidrag till flyktingskommittéer
och till utlandssvenskarnas förening. För dessa ändamål böra alltså avses
700 000 respektive 600 000 kronor. Då nämndens verksamhet är avsedd
att i huvudsak upphöra vid årsskiftet 1947/48, föreslår jag med godtagande
av nämndens beräkning av det månatliga medelsbehovet att för direkta understöd
anvisas ett belopp av 675 000 kronor. I övrigt anser jag mig icke
böra beräkna medel för ifrågavarande verksamhet.

I enlighet härmed skulle förevarande anslag böra uppföras med (2 000 000
+ 120 000 +50 000 + 700 000 + 600 000 + 675 000) 4 145 000 kronor.

IV. Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. in.

Under denna rubrik har å riksstaten för innevarande budgetår anvisats
ett förslagsanslag av 500 000 kronor. Anslaget är närmast avsett att disponeras
för utgivande av bidrag till utlandssvenskarnas förening för föreningens
kostnader för omhändertagande av från utlandet hemvändande svenska
medborgare samt dess hjälpverksamhet bland nödlidande svenskar i utlandet
ävensom för bestridande till viss del av föreningens administrationskostnader.
En utförlig redogörelse för de ändamål, för vilka anslaget avsetts,
har lämnats i proposition nr 306 till 1945 års riksdag.

I skrivelse den 5 november 1946 har utlandssvenskarnas förening framlagt
förslag rörande beräkningen av förevarande anslag för nästa budgetår. I
skrivelsen lämnas till en början en redogörelse för föreningens utgifter och
inkomster under budgetåret 1945/46. Utgifternas storlek och fördelning på
olika ändamål framgår av följande sammanställning.

I. Hjälpverksamhet i Sverige

A. Svenska medborgare.................. 794 887:29

B. Svenskfödda, utländska medborgare .... 370 489:22

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

79

C. Svenskhemmet (ålderdomshemmet i Flo dafors)

.............................. 34 099:14 1 199 475:65

II. Hjälpverksamhet utomlands

Livsmedelssändningar .............................. 233 328: 93

III. Administrationskostnader

för hjälpverksamheten.............................. 106 452:63

Summa kronor 1 539 257:21.

För täckande av dessa kostnader har föreningen erhållit bidrag till ett
sammanlagt belopp av 1 612 675 kronor 72 öre. övervägande delen härav,
eller 1 582 149 kronor 92 öre, utgöres av statsbidrag, medan ett belopp av
30 525 kronor 80 öre erhållits från privat håll genom individuella inbetalningar
för livsmedel. Av statsbidragen ha 319 206 kronor 55 öre erhållits
genom utlänningskommissionen för hjälpverksamhet åt svenskfödda, utländska
medborgare och återstoden, eller 1 262 943 kronor 37 öre, genom
direkta anslag å riksstaten. Då de från statsverket totalt erhållna medlen utgöra
1 612 675 kronor 72 öre och utgifterna 1 539 257 kronor 21 öre, har
alltså statsverket per den 30 juni 1946 förskotterat 73 418 kronor 51 öre. Sistnämnda
belopp har balanserats till budgetåret 1946/47.

För att beträffande hjälpverksamheten i Sverige erhålla en
överblick över hjälpklientelets sammansättning med avseende på ålder, familjeförhållanden
och yrken samt huruvida understödstagama varit helt
eller delvis beroende av understödet, har föreningen verkställt en undersökning
angående dessa förhållanden under augusti månad 1946, vilken ansetts
representativ såsom en normal månad. Resultatet av undersökningen framgår
av tabell 1 och 2.

Tabell 1. Hjälpklientelets sammansättning i augusti 1946.

Familjer

Helt

beroende

Delvis

beroende

Ålder

Huvud-

person

Barn

stående

Summa

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

SM

UK

4

2

2

4

22—50 >.............

36

69

53

164

28

17

67

97

50

153

117

250

51_67 ,.............

24

4

38

16

32

11

34

5

66

16

68-

28

—

—

32

15

19

10

41

5

60

15

Summa

88

69

57

161

102

48

120

118

127

163

247

281

SM = svenska medborgare.

UK = svenskfödda, utländska medborgare (bidrag genom utlänningskommissionen).

Av tabell 1 framgår, att hela antalet hjälpsökande under augusti månad
1946 utgjorde 528 personer. Av dessa voro 247 svenska medborgare, fördelade
på 88 försörjningspliktiga huvudmän med sammanlagt 57 barn och
102 ensamstående personer. Av totalantalet, 247 personer, voro 120 helt och
127 delvis beroende av understöd. De svenskfödda, utländska medborgarna
uppgingo till 281, fördelade på 69 försörjningspliktiga huvudmän med sammanlagt
164 barn och 48 ensamstående personer. Av totalantalet, 281 personer,
voro 118 helt och 163 delvis beroende av understöd.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Tabell 2. Hjälpklieutelets yrltesgruppering i augusti 1946.

Yrke eller titel

Svenska

medborgare

Svenskfödda utländska
medborgare

Å 1 d e

r

Summa

Å 1 d e

r

Summa

16—21 22-50

51—

16—21

22—50

Öl—

Affärsbiträde..............

2

2

Barnsköterska...................

_

1

_

1

_

1

1

Dansös............

_

1

_

1

_

Direktör..............

_

_

4

4

_

_

_

Elektrisk montör................

2

2

Fabriksarbetare.................

_

8

4

12

_

4

1

5

Flygkapten .....................

—

2

—

2

_

1

1

Folkskollärare...................

—

—

1

1

_

1

_

1

Frisör...............

1

1

—

2

_

_

1

1

Fru........................

—

15

3

16

_

44

10

54

Förrådsarbetare................

1

4

—

5

_

_

Garvare................

_

_

4

4

_

_

Gjutmästare................

—

—

2

2

_

_

_

_

Godsägare..........

_

—

2

2

_

_

_

_

Hembiträde ...................

1

1

1

3

_

6

_

6

Ingenjör...............

—

1

5

6

_

_

Kassör..............

—

_

—

_

_

1

1

Kindergartenlärarinna ..........

_

1

—

1

_

_

Konstnär..............

—

—

1

1

_

_

_

Kontorist...........

—

3

4

7

_

16

1

17

Köpman..............

—

8

18

26

_

1

1

Körsnär...........

_

_

2

2

_

Lantbrukare.........

_

_

5

5

_

_

Montör...........

_

2

_

2

_

Murare.........

_

_

1

1

_

_

Musikdirektör.........

_

_

2

2

Målare.........

—

_

2

2

__

_

_

Näringsfysiolog...........

_

_

2

2

_

_

_

Sadelmakare........

_

_

3

3

.

Servitör........

_

3

3

_

1

1

Sjuksköterska.......

_

1

_

1

_

1

_

1

Sjukgymnast....................

—

_

2

2

_

1

1

Skeppstimmerman...........

—

—

4

4

_

_

Skolkökslärarinna...............

_

1

_

1

_

1

1

Skomakare.........

_

_

2

2

_

Skräddare............

_

_

2

2

_

_

Skådespelare.......

_

1

—

1

_

1

_

1

Språklärare...................

—

—

6

6

_

_

__

Studerande..............

1

3

_

4

Sångerska................

_

2

_

2

1

1

Sömmerska..........

_

_

2

2

_

2

2

Tandsköterska..............

_

_

1

1

Vaktmästare............

_

1

2

3

_

Verkmästare............

—

2

1

3

_

__

_

_

Änkefru...............

—

—

35

35

—

1

17

18

Summa

4

62

124

190

87

SO

117

Vid uppgörande av tabell 2 har den yrkesbeteckning begagnats, som vederbörande
hjälpsökande själv använt rörande tidigare verksamhet utomlands,
dock med undantag för sådana personer i arbetsför ålder, om vilka
man skäligen kunnat antaga, att de i framtiden komme att försörja sig
inom det yrke, vari de för närvarande äro verksamma i Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

81

Rörande hjälpbehovet uttalas.

Genom intimt samarbete med de statliga arbetsförmedlingsorganen har
föreningen under budgetåret 1945/46 kunnat placera 412 personer i arbete.
Det har dock visat sig, att en del av de återvända utlandssvenskarna tagit
sådan skada av krigsårens umbäranden, att de haft svårt att snabbt återvinna
full hälsa. Det är sålunda ej ovanligt, att personer, vilka under någon
tid haft förvärvsarbete, måst upphöra med detta på grund av sjukdom, vederbörligen
styrkt av läkare, och åter fått begära hjälp hos föreningen. En
stor del av föreningens hjälpklientel kom till Sverige under höstmånaderna
1945 och har på grund av anförda svårigheter ännu ej kunnat helt inpassas
i den svenska arbetsmarknaden. 1 detta sammanhang förtjänar framhållas,
att utblottade svenskar och svenskfödda alltjämt återvända till Sverige, ehuru
antalet väsentligt nedgått. Även dessa måste fortlöpande omhändertagas.

Varaktigt hjälpbehov synes under avsevärd tid framåt föreligga för åldringar
samt för ensamstående kvinnor med minderåriga barn. För den senare
gruppen kommer hjälpbehovet att minska eller upphöra i den mån
barnen växa upp och kunna insättas i förvärvsarbete, varemot för den förstnämnda
gruppen hjälp måste beräknas utgå tillsvidare. I den mån folkpension
och barnbidrag kunna beviljas åt dem, som äro svenska medborgare,
kommer behovet av hjälp från föreningen att i motsvarande grad minskas.

Antalet åldringar, som äro placerade å pensionat, ålderdomshem och ijiotsvarande,
uppgår för närvarande till omkring 30. Utlandssvenskarnas förening
svarar helt för dessas vårdkostnader. En del äldre personer åtnjuter
ännu hemunderstöd genom föreningen, men det är endast en tidsfråga, när
även de måste beredas vård å lämplig anstalt, varvid föreningen kommer att
söka få dessa åldringar intagna på kommunala ålderdomshem. Det torde
emellertid ej låta sig göra att härvid få själva kostnaderna för anstaltsvården
överförda på respektive kommuners socialvård, även om rätt skulle
föreligga för kommunerna att enligt 60 § fattigvårdslagen söka sitt åter av
staten. De platser på ålderdomshem, som föreningen hittills anskaffat på
olika håll, hava hl. a. erhållits genom samarbete med statens fattigvårdskonsulenter.
Föreningen har härvid, för att åldringarna ej skola känna sig fullkomligt
isolerade, sökt såvitt möjligt få dem placerade på hem, där släktingar
eller gamla vänner finnas i närheten.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att föreningen i vissa fall får
erlägga en något högre dagavgift än den av Kungl. Maj:t jämlikt fattigvårdslagen,
i; 51 andra stycket, fastställda. Detta inträffar i sådana fall, där
vård beredes på ålderdomshem, som ej är beläget inom vederbörandes vistelsekommun,
varför fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där ålderdomshemmet
ligger, förbehåller sig denna högre dagavgift. Ett överförande till
socialvården av dylika hjälplall kan i regel icke ske utan menliga följder
för åldringarna, varför föreningen anser sig nödsakad att tillsvidare och
intill dess annorlunda blivit bestämt svara för de sålunda ökade vårdkostnaderna.
Skillnaden mellan den av Kungl. Maj:t fastställda vårdkostnaden
och den avgift, som betalas av föreningen, kan även variera på skilda hem.

Det tidigare av föreningen drivna ålderdomshemmet i Flodafors har nedlagts
under augusti 1946. Tanken alt ånyo anordna ett särskilt ålderdomshem
för hemvända utlandssvenskar kan måhända synas ligga nära till
hands men är enligt föreningens mening för närvarande icke påkallad, särskilt
om hänsyn tages till de sannolikt relativt höga engångskostnaderna för
upprättande av ett dylikt hem. Visserligen önska eu del personer, som utomlands
lärt känna varandra, även efter hemkomsten hålla tillsammans, men
några större anpassningssvårigheter, när utplacering skett, ha ej visat sig
föreligga.

Ilihrinij till rikxdatinis protokoll /.0 i7. / s/tml. Xr 270.

6

°2 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Angående kostnaderna för ifrågavarande hjälpverksamhet anför föreningen.

Av en beräkning för första kvartalet 1946 framgår (se tabell 3), att understödet
per försörjningspliktig huvudperson uppgått till i medeltal 250 kronor
eller för år räknat till 1 000 kronor. I detta belopp ingå dock ej de reverslån,
som beviljats i och för igångsättande av rörelse i försörjningssyfte.

Tabell 3. Hjälpverksamheten för svenska medborgare under första kvartalet 1946.

Belopp i kronor

Löpande understöd

samt bosättningslån

Större reverslån
(rörelselån)

Sum-

Under
20 >

201-

400

401-

6110

601-

800

801-

1000

1001-

1500

1 501-2 000

2 001-3 000

Över

3 000

ma

Antal huvudpersoner ...

157

103

73

44

25

27

10

4

19

462

I procent av totala an-talet.................

34

22

16

10

5

6

2

1

4

100

Hjälpkostnaderna för svenska medborgare under första kvartalet 1946
utgjorde 240 509 kronor. Däri ingingo större reverslån å 131 800 kronor. De
löpande understöden och bosättningslånen belöpte sig alltså till 108 709 kronor.
Då antalet större reverslån (belopp över 1 500 kronor) utgjorde 33, kan
en medelsiffra per person på hjälpkostnad av direkt social natur erhållas
OJ , 108 709

salunda: 452 _ 33 = 253 kronor 50 öre. För helt år uppgår alltså kostnaden
till cirka 1 000 kronor per person.

Under hela budgetåret 1945/46 uppgick summan av beviljade reverslån
för studier, bosättning och startande av rörelse i försörjningssyfte till 209 617
kronor 40 öre, fördelade på 224 låntagare. Återbetalning å dessa lån och övriga
understöd har per den 30 juni 1946 skett med 10 846 kronor 11 öre. En
ökning av återbetalningarnas belopp är att förvänta under budgetåret 1946/
47 allt eftersom avtalade amorteringar börja verkställas.

Hjälpen till utomlands boende svenska medborgare
och svenskfödda (inom Tyskland blott till svenskfödda fruar enligt
ockupationsmyndigheternas bestämmelser) har under budgetåret 1945/46
bestått av livsmedelssändningar. Kostnaden härför har uppgått till 259 121
kronor 74 öre, varav större delen belöper på livsmedelssändningar till Tyskland.
Kostnaderna ha främst finansierats genom statsbidrag, vilka uppgå
till 233 328 kronor 93 öre.

Föreningen anför vidare.

Enligt samstämmiga rapporter från föreningens ombud i Central-Europa
synes livsmedelsläget där ha avsevärt försämrats under höstmånaderna 1946.
Ett omedelbart behov av att öka sändningarnas såväl antal som storlek
föreligger därför redan för budgetåret 1946/47. Med all sannolikhet kommer
livsmedelsläget i Europa att ställa avsevärda krav på föreningen även under
budgetåret 1947/48. Det synes därför nödvändigt att nedlägga större
kostnader än hittills på denna del av hjälpverksamheten.

Kostnaderna för regelbundna livsmedelssändningar till de svenskar och
svenskfödda, vilka finnas i Europa och äro beroende av sådana sändningar
för sitt livsuppehälle, måste dock bliva avsevärt lägre än de kostnader, som
skulle uppstå vid ett eventuellt återförande av dessa personer till Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

83

Antalet hjälpbehövande beräknas uppgå till omkring 3 000 personer, för -

delade i stort enligt nedan:

Finland................................... 150

Frankrike................................. 670

Grekland.................................. 15

Holland .................................. 220

Italien .................................... 25

Polen..................................... 25

Tyskland

amerikanska zonen (med franska zonen) .... 375

engelska zonen .......................... 1 250

ryska zonen............................. 575

Ungern ................................... 10

Österrike.................................. 80

Summa 3 395 personer.

Föreningen omförmäler slutligen, att av totalkostnaden för hjälpverksamheten
de av statsverket burna administrationskostnaderna utgöra
5,9 %.

Beträffande anslagsbehovet för samtliga nu angivna ändamål för budgetåret
1947/48 uttalar föreningen.

Då enligt vad förut anförts starka skäl tala för att hjälpbehovet bland utlandssvenskarna
icke kommer att väsentligt nedgå under budgetåret 1947/48,
har föreningen med stöd av förut framlagda synpunkter beräknat kostnaderna
för en fortsatt hjälpverksamhet nämnda budgetår -— under förutsättning
att de av föredragande departementschefen i proposition nr 306/1945
framlagda direktiven för hjälpverksamhetens bedrivande alltjämt skola gälla
— till 1 000 000 kronor, varvid en inbördes förskjutning mellan storleken av
hjälpverksamheten i Sverige och utomlands kan komma att bliva nödvändig.
Nämnda belopp kommer att minskas i samma mån det allmänna livsmedelslaget
i Europas centrala delar förbättras,

Föreningen är i stort i avsaknad av medel för bedrivande av hjälpverksamhet
i här ifrågavarande omfattning, varför föreningen alltfort ser sig
nödsakad att lita till bidrag från staten. Dessa kunna naturligtvis nedgå i
den mån det blir föreningen möjligt att på privat väg anskaffa medel, men
erfarenheten visar, att några större belopp icke torde stå att erhålla på detta
sätt. Föreningen anser därför ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor böra för
ändamålet upptagas å riksstaten för nästa budgetår.

För sin ordinarie administration har föreningen tidigare anvisats ett bidrag
på riksstaten av 30 000 kronor. Då behovet av ett dylikt anslag alltjämt
kvarstår för att föreningen skall kunna bedriva sin verksamhet med
utsikt till framgång, får föreningen anhålla att även för budgetåret 1947/48
för nämnda ändamål erhålla ett anslag av 30 000 kronor.

Föreningen hemställer sålunda om anvisande av dels ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor till omhändertagande av utlandssvenskar in. m. samt för
därmed direkt förbundna kostnader och dels ett bidrag av 30 000 kronor för
föreningens ordinarie administration.

Utredningsmannen har i sin promemoria den It februari 1947 ifrågasatt
lämpligheten av att fortsätta uppdelningen av utlandssvenskarnas klientel

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

med en särskild grupp för sådana, som icke äro svenska medborgare, samt
förordat en utredning av förutsättningarna för en samordning av hjälpen till
utlandssvenskarna med den ordinarie socialvården. Utredningsmannen framhåller,
att det i vissa fall synes kunna uppstå olägenheter för föreningen att
behöva upprätthålla en understödsverksamhet efter två olika normer, särskilt
som de understödda torde ha svårt att förstå det berättigade i denna
uppdelning. Systemet synes därjämte favorisera de utlandssvenskar, som bibehållit
sitt svenska medborgarskap. Om denna hjälp även i fortsättningen
skall utdelas av ett enda organ, synes densamma helst böra utgå efter för
alla klienter gemensamma normer.

Socialstyrelsen har i yttrande över utredningsmannens förslag förordat,
att ifrågavarande verksamhet helt överföres på föreningen. Styrelsen har härom
anfört följande.

Då utlandssvenskarnas förening av Kungl. Maj:t direkt betrotts med uppdraget
att utöva en omfattande och skiftande hjälpverksamhet för utlandssvenskar,
som äro svenska medborgare, synes det socialstyrelsen lämpligt
och riktigt, att även hjälpverksamheten beträffande klientelet i övrigt anförtros
föreningen. Styrelsen vill alltså tillstyrka en avveckling av flyktingsnämndens
befattning med hjälpverksamheten för svenskfödda, tvskgifta
kvinnor.

Vad beträffar föreningens hjälpverksamhet för de övriga utlandssvenskarna
utövas denna enligt Kungl. Ma j ds beslut den 29 juni 1945 under kontakt
med representanter för socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen och
överstyrelsen för yrkesutbildning. Sedan något år tillbaka pågår här i möjligaste
mån en successiv överföring av hjälpfall till samhällets ordinarie socialvård.
Sålunda vårdas för närvarande endast ett trettiotal äldre utlandssvenskar
på föreningens pensionat, medan ungefär ett lika stort antal vårdas
å skilda kommunala ålderdomshem. Icke några barn vårdas för närvarande
genom föreningens försorg på barnhem.

Styrelsen anser det vara av värde, att i förevarande sammanhang den av
utlandssvenskarnas förening bedrivna hjälpverksamheten, vilken är mera
nyanserad och till sin natur känsligare än den för flyktingarna ordnade verksamheten,
göres till föremål för en särskild översyn i syfte att i nu rådande
situation planera verksamhetens framtida utformning.

Utlandssvenskarnas förening har i utlåtande över utredningsmannens promemoria
framhållit, att föreningens samarbete sådant det nu är organiserat
med statens olika organ i fråga om hjälparbetet icke från föreningens sida
påkallar behov av omläggning, då arbetet hela tiden gått fullt friktionsfritt.
Av praktiska skäl vill föreningen dock tillstyrka, att den av utredningsmannen
föreslagna utredningen skyndsamt kommer till stånd. Föreningen har
utvecklat sin synpunkt å frågan på följande sätt.

Tillkomsten av bestämmelsen om att de svenskfödda utländska medborgarna
skola sortera under de statliga myndigheterna grundar sig på föredragande
departementschefens uttalande i proposition 306/1945 (s. 13) samt riksdagens
skrivelse nr 452/1945. Utlandssvenskarnas förening har därefter erhållit
direktiv från flyktingsnämnden på vad sätt imderstödsverksamheten
till denna grupp flyktingar skall skötas. I praktiken skilja sig understödsformerna
och omfattningen av understödet till hemvända utlandssvenskar,
som äro svenska medborgare, och dem, som genom giftermål blivit utländska

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

85

medborgare, ej i någon större grad. För biigffe grupperna tillämpas i allmänhet
understöd i samma omfattning som för den allmänna socialvården. Någon
höjning av understöden förekommer nog för bägge, då alla som anlänt
bit varit totalt blottställda och ofta dessutom varit såväl själsligt som kroppsligt
ganska illa ställda. Bestämmelsen om att de svenskfödda, utländska medborgarna
skola understödjas enligt direktiv från flyktingsnämnden medför
emellertid för föreningen som verkställande organ icke den frihet att i varje
fall och situation förfara på det smidigaste och mest lämpliga sätt, som vid
varje tillfälle förefaller lyckligast ur den hjälpbehövandes synpunkt. Arbetet
blir tungrott. Om vid ett visst tillfälle en hjälpbehövande visar sig vara i behov
av understöd, som ej står i överensstämmelse med de av flyktingsnämnden
lämnade direktiven, måste föreningen skriftligen hänvända sig till nämnden
för att få prövat om hjälp kan lämnas på önskat sätt. Nämnden har då
att pappersmässigt pröva fallet, fatta beslut och lämna besked till föreningen,
som haft den direkta kontakten med klienten. Förfarandet är tidsödande.
Föreningen har sedermera, för närvarande för perioder om två månader, att
skriva räkning till nämnden på sina utlägg för klientelet, upptagande understödstagamas
namn och utgifterna för dem. Utgiftsposterna för oktober och
november 1946 uppgingo till ett antal av 519. Dessa utgiftsposter, som först
granskats mot föreningens bokföring och verifikationer av föreningens auktoriserade
revisorer, underkastas därefter förnyad granskning av nämnden,
varefter en tjänsteman från nämnden företar sakgranskning av utgifterna
med genomgång av akterna å föreningen. Skulle det härvid visa sig att någon
utgiftspost ej står i överensstämmelse med lämnade direktiv eller att någon
understödstagare upptagits till svensk medborgare utan att föreningen erhållit
kännedom härom, avvisas betalningskravet. Föreningen har under sådana
omständigheter endast att bokföra den redan gjorda utgiften på de statsmedel,
som direkt anvisats för föreningens hjälpverksamhet. Hur bokföringen
än till slut sker blir det under alla omständigheter statsmedel, som måste
anlitas. Föreningen anser, att det enligt dess mening onödiga dubbelarbete,
som på detta område nu försiggår, redan i samband med de ifrågasatta avvecklingarna
borde föreslås bliva ändrat. Då föreningen har statsmakternas
förtroende att med statsmedel självständigt handha hjälpverksamheten åt
hemvända utlandssvenska medborgare, vilket klientel är större än det s. k.
svenskfödda utlandsklientelet, skulle, om föreningen finge självständigt handhava
även det senare klientelet, betydande förenklingar och besparingar inträda.
icke minst till fördel för vederbörande statliga myndigheter. Föreningen
vill i detta sammanhang erinra om att i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut
eu var av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission och överstyrelsen
för yrkesutbildning utsett en representant, med vilken föreningen har
att samarbeta vid hjälpverksamhetens utövande. Föreningen står också i
kontinuerlig kontakt med dessa representanter, särskilt med dem från socialstyrelsen
och arbetsmarknadskommissionen, vilkas arbetsfält mest beröras
av föreningens hjälpverksamhet. Slutligen finnes jämte föreningens egna
auktoriserade revisorer iiven eu av Kungl. Maj:t utsedd revisor, som fortlöpande
följer verksamheten.

Föredraganden.

För uinevarande oudgetår har i enlighet med vad chefen för socialdepartementet
hemställt till bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. m.
anvisats (‘It förslagsanslag av 500 000 kronor. Departementschefen framhöll
rörande anslagsberäkningen, all eu närmare uppskattning av medelsbehovel
icke läte sig göra. Såsom av de! föregående framgår, bar under budgetåret

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

1945/46 för ändamålet åtgått c:a 1,5 miljoner kronor. Vid anslagets användning
hava därvid de riktlinjer tillämpats, vilka godkändes av 1945 års riksdag
(prop. 306/1945, riksd. skriv, nr 452/1945).

Mot den av föreningen framlagda beräkningen av medelsbehovet för budgetåret
1947/48 har jag i stort sett intet att erinra. De av utredningsmannen
upptagna frågorna angående förutsättningarna för en samordning av hjälpen
till utlandssvenskar med den ordinarie socialvården samt rörande formerna
för den hjälp, som meddelas svenskfödda personer, vilka förlorat sitt
svenska medborgarskap, torde böra göras till föremål för förnyade överväganden.
Resultaten av dessa överväganden torde få beaktas vid anslagsberäkningen
för budgetåret 1948/49. För nästa budgetår anser jag mig på grund
av det anförda böra förorda en medelsanvisning av 1 000 000 kronor, ersättning
för föreningens administrationskostnader däri inräknad.

V. Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående i olika hänseenden anfört,
får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

dels för riksdagen anmäla

a) parlamentariska undersökningskommissionens angående
flyktingärenden och säkerhetstjänst betänkanden angående
flyktingars behandling och angående utlämnande av uppgifter
om flyktingar samt däröver avgivna yttranden; och

b) den i det föregående framlagda planen angående avveckling
av statens utlänningskommissions och begränsning
av statens flyktingsnämnds verksamhet för hjälp åt flyktingar
och andra utlänningar;.

dels ock föreslå riksdagen att

I) godkänna det förslag till omorganisation av statens utlänningskommission,
som av mig framlagts;

II) medgiva att personalförteckning för statens utlänningskommission
må fastställas i enlighet med av mig framförda
förslag;

III) medgiva, att två av de å utrikesdepartementets personalförteckning
upptagna kanslibiträdena överföras å övergångsstat; IV)

för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa

dels till Bidrag till flyktingars uppehälle,
yrkesutbildning m. m. ett förslagsan -

slag av .............................. kronor 4 145 000

dels till Bidrag till omhändertagande av
utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag
av .................................. » 1 000 000

Kungl. Mcij:ts proposition nr 270.

87

V) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln anvisa

dels till Statens utlänning s k o in m i s s i o n:

Avlöningar ett förslagsanslag av ........ kronor 1 632 000

dels ock till Statens utlänningskommission:
Omkostnader ett förslagsanslag av . . » 280 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

• M. Silfverstolpe.

88

Xungl. Maj:ts proposition nr 270.

Bilaga C.

Sammanställning av till socialdepartementet överlämnade
yttranden rörande parlamentariska undersökningskommissionens
angående flyktingärenden och säkerhetstjänst betänkanden
I angående flyktingars behandling (SOU 1946:30)
och II angående utlämnande av uppgifter om flyktingar

(SOU 1946:93).

De befattningshavare, som blivit berörda i parlamentariska undersökningskommissionens
betänkanden 1 och II (SOU 1946:36 och 93), hava genom
remiss den 18 februari 1947 berctts tillfälle att avgiva yttranden. Remissen
omfattade befattningshavare inom utrikesdepartementet, försvarsstaben, socialstyrelsen,
statens utlänningskommission, staten kriminaltekniska anstalt,
förutvarande allmänna säkerhetstjänsten, statspolisen samt fångvårdsstyrelsen.
Remissen ställdes till kabinettssekreteraren K. I. Westman, chefen för
försvarsstaben C. A. Ehrensvärd, t. f. generaldirektören och chefen för socialstyrelsen
E. G. Bexelius, ordföranden och chefen för statens utlänningskommission
N. P. Hagelin, föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt,
överdirektören H. Söderman, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin samt
överdirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen H. P. Göransson med anmodan
att bereda av betänkandena berörda nuvarande eller förutvarande befattningshavare
inom respektive institutioner tillfälle att yttra sig över betänkandena
och att inkomma med de yttranden, som kunde komma att avgivas,
ävensom med eget utlåtande i ärendet. Vidare har generaldirektören
K. J. Höjer beretts tillfälle avgiva yttrande.

Utrikesdepartementet.

Med anledning av remissen ha genom kabinettssekreterarens försorg följande
personer beretts tillfälle att avgiva yttrande, nämligen sändebudet i Rom,
envoyén herr Gunther, sändebudet i Paris, envoyén E. C. Boheman, sändebudet
i Bern, envoyén S. J. Söderblom, sändebudet i Rio de Janeiro, envoyén
R. Kumlin, chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, utrikesrådet
G. Engzell, generalkonsuln i Bombay C A. M. Hallenborg, legationsrådet
i disponibilitet E. S. Hellstedt samt förste legationssekreteraren vid beskickningen
i London, friherre I. K.-G. E. Lagerfelt.

Här nedan angivna yttranden hava överlämnats.

Envoyén E. C. Boheman anför:

Såvitt jag kunnat finna, är jag i undersökningskommissionens betänkande
del II personligen omnämnd endast ås. 74 i samband med de anvisningar
och råd, som av mig och dåvarande utrikesrådet Söderblom lämnades intendenten
Lundqvist före en resa till Berlin. Då jag mycket väl erinrar mig
nämnda tillfälle kan jag vitsorda, att den givna framställningen är riktig.

Det kanske kan äga något intresse att tillägga att, såvitt jag minns, Söderblom
samma morgon underrättat mig om Lundqvists resa, till vilken han

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

89

erhållit tillstånd av statsrådet Möller. Härom hade Söderblom fått vetskap
genom telefonpåringning från Lundqvist. Jag minns väl att jag då, troligen
åtföljd av Söderblom gick in till utrikesministern, varvid jag framhöll det
enligt mitt förmenande betänkliga i denna kontakt med den tyska polisen.
Utrikesministern sade sig i och för sig dela dessa betänkligheter men han
och statsrådet Möller hade kommit överens om att Lundqvist dock borde
resa med hänsyn till att varje förbindelse med den tyska polisen icke borde
avvisas. Orsaken till detta ställningstagande vore främst, att vissa personliga
förbindelser kunde visa sig vara av nytta när det gällde att rädda svenskar,
som av en eller annan anledning blivit häktade i Tyskland. Lundqvist
borde dock instrueras att iakttaga stor försiktighet. (Det kanske här bör inskjutas,
att utrikesdepartementet och dess organ under hela kriget bedrev
en i stort sett framgångsrik verksamhet för att bispringa svenskar, som råkat
illa ut i Tyskland.) Ep stnnd efter samtalet med utrikesministern kom
Lundqvist som avtalat upp till Söderblom, varvid jag under större delen
av samtalet deltog i detsamma, ehuru jag då och då fick gå in i mitt rum
för att taga emot viktiga telefonsamtal.

Min personliga befattning med flyktingfrågor var för övrigt under kriget
ganska ringa. Kabinettssekreteraren hade då en omåttlig arbetsbörda och
flyktingfrågorna handlades främst av cheferna för rättsavdelningen och politiska
avdelningen. Dessa chefer föredrogo direkt dessa ärenden för utrikesministern,
mera sällan i min närvaro. Med den kännedom jag äger om ifrågavarande
personer är jag övertygad om att de underställt regeringen samtliga
viktigare frågor.

Jag erinrar mig emellertid mycket väl, att jag fann den rådgivande roll,
som utrikesdepartementet fick pålaga sig i dessa frågor, otillfredsställande
och att jag vid flerfaldiga tillfällen föreslog, att något av de statsråd, som
icke voro alltför arbetsbelastade, skulle utses att övervaka och koordinera
samtliga hithörande frågor. Detta blev emellertid först under senare delen
av kriget realiserat. Utrikesdepartementets personal var alltför fåtalig och
de ledande tjänstemännen till den grad arbetstyngda, att det icke syntes
mig mer än rimligt, att de icke till alla andra ärenden också belastades med
hithörande ofta mycket ömtåliga frågor, vilkas avgörande icke nödvändigtvis
behövde underställas regeringen via utrikesdepartementet. Jag minns
också mycket väl, att jag för mina medarbetare påpekat önskvärdheten av
att vid viktigare avgöranden i dylika frågor tillse, att chefens för socialdepartementet
godkännande inhämtades. Jag är övertygad om att utrikesrådet
Söderblom också framhållit detta för herrar Thulin och Lundqvist
(se betänkandet s. 94).

Jag vill slutligen begagna delta tillfälle att framhålla att, även om otvivelaktigt
fel och misstag begåtts i flyktingfrågor av utrikesdepartementets
tjänstemän och andra, vilka fel och misstag dock såvitt jag kunnat finna
av undersökningskommissionens betänkande icke i något fall kunnat påvisas
hava lett till olyckliga konsekvenser för vederbörande flykting eller
hans anhöriga, så borde detla icke få undanskymma det väsentliga, nämligen
att Sverige under kriget bedrivit en långt liberalare flyktingpolitik än
något annat land. De otaliga bevis på tacksamhet för vad Sverige gjort i
detta hänseende, som strömmat mig till mötes här i Frankrike, ha varit
talande. De franska flyktingar, som vistats i Sverige, hava bildat en särskild
fransk-svensk förening och de försäkra med en mun, ofta efter anställd
jämförelse med de erfarenheter som gjorts av de talrika fransmän
som via andra länder återvänt till hemlandet, att i intet land hava flyktingar
mötts av en liknande välvilja såväl från myndigheters som allmänhetens
sida.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Envoyén R. Kumlin anför:

Under den tid jag under kriget tjänstgjorde å utrikesdepartementets politiska
avdelning (september 1940—februari 1944) har jag deltagit i handläggningen
av i betänkande II omnämnda ärenden rörande förbindelser mellan
svensk och tysk polis ävensom besvarat fristående förfrågningar från
polisens sida rörande olika uppkommande spörsmål. Jag kan icke erinra
mig ha deltagit i handläggningen av i samma betänkande omnämnda ärenden
rörande förbindelser med finska statspolisen.

1. De utrikespolitiska motiv, som förelegat för den av regeringen medgivna
kontakten mellan de svenska och tyska polismyndigheterna, uppfattades
av mig vara i första hand att söka förebygga, att det betydande inflytande,
som representerades av Himmler i den tyska nazi-staten, lades i vågskålen
till förmån för militära tvångsåtgärder mot Sverige. Det ansågs, att
inom den högsta nazistledningen meningsbrytningar av och till förekommo
rörande denna fråga, som när som helst kunde väntas få aktualitet i samband
med utvecklingen av krigsläget i stort. Under krigets fortsättning tillkom
behovet att förhindra drastiska åtgärder mot häktade svenskar i Tyskland,
varvid möjligheten av direkt kommunikation med tyska polisen ansågs
värdefull.

Beträffande kontaktens omfattning och utformning anser jag, att den beskrivning,
som inför kommissionen lämnats av dåvarande kriminalpolisintendenten
Lundqvist beträffande skriftväxlingen med tyska polisen (betänkande
II, s. 80, nederst, — s. 81), på ett adekvat sätt återger även politiska
avdelningens inställning till hithörande frågor. Det förefaller dock tveksamt,
huruvida det av Lundqvist använda uttrycket »anvisningar», vilket kommissionen
i olika variationer gjort till sitt eget, ger en riktig bild av arten av det
samarbete, som i dessa frågor ägde rum mellan politiska avdelningen och
polisen. Politiska avdelningen kopplades in som rådgivande instans, och
huvudprincipen för dess rådgivande verksamhet uppfattades av mig vara att
uppmärksamma, att den av regeringen medgivna direkta kontakten mellan
de båda ländernas polismyndigheter å svensk sida gestaltades så innehållslös
och till så litet förbindande som möjligt. Under detta samråd konsulterades
politiska avdelningen ofta under hand av säkerhetstjänstens befattningshavare
rörande olika detaljfrågor. Samtalen fördes resonemangsvis, och det
upnfattades från min sida som en självklar förutsättning, att alla punkter,
rörande vilka tveksamhet kunde råda, borde underställas respektive överordnade.
Tanken att vid dylika samtal uttalade meningar kunde ha uppfattats
som direktiv, bindande även för säkerhetschefen, är mig oförståelig, och så
torde heller icke ha varit fallet.

Alla frågor av någon betydelse — dessa diskuterades ofta vid personliga
besök i utrikesdepartementet av säkerhetstjänstens befattningshavare — underställdes
utrikesministern för inhämtande av regeringens beslut. Det framgick
av utrikesministerns uttalanden vid denna tid, att vissa frågor diskuterats
enbart med socialministern, medan andra föredragits i allmän statsrådsberedning.
I hithörande fall erhöllo säkerhetstjänstens befattningshavare
ofta — man skulle kunna säga av praktiska skäl — besked angående
regeringens ställningstagande via de tjänstemän å politiska avdelningen,
med vilka de samrått, vanligen avdelningschefen, och man torde här vara
berättigad att tala om direktiv eller anvisningar, nämligen från regeringen.
Även i dylika fall hade i varje fall jag den bestämda uppfattningen, att säkerhetstjänstens
befattningshavare höllo säkerhetschefen i detalj informerad
om gången av de överläggningar, som ägde rum med politiska avdelningen,
och att säkerhetschefen hade möjlighet att med socialministern kollationera
de beslut som varit föremål för regeringens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

91

Det må framhållas, att politiska avdelningens konsulterande verksamhet i
första hand rörde omfattningen av och formerna för kontakten, under det
att det materiella innehållet i densamma var av polisiär art, d. v. s. frågor,
som i första hand föllo under säkerhetstjänstens och socialdepartementets
kompetens. Härunder föllo uppenbarligen även frågor rörande de ifragasatta
åtgärdernas förenlighet med svensk lagstiftning, inrikespolitiska och
humanitära överväganden m. m. Detta har av politiska avdelningen otta
framhållits för säkerhetstjänstens befattningshavare, och jag vill papeka, att
detta med önskvärd tydlighet framgår av sista punkten i kriminalkommissarie
Lundqvists skrivelse till säkerhetschefen den 10 november 1941, refererad
i undersökningskommissionens betänkande å s. 87-—88. Det oaktat
uttalar kommissionen i sina allmäna slututtalanden (s. 193), att det maste
anses rimligt, att säkerhetstjänsten funnit sig böra handla i enlighet med
utrikesdepartementets uttalanden, vari synes böra inläggas, att kommissionen
icke ansett någon prövning eller något underställande av de behandlade
frågorna ens ur andra synpunkter än de utrikespolitiska ha alegat säkerhetstjänsten
Kommissionen framlägger icke någon motivering ior detta uttalande
— som för en befattningshavare i utrikesdepartementet, vilken deltagit
i handläggningen av ifrågavarande ärenden, måste te sig i hög grad
anmärkningsvärt — men knvter till detsamma det allmänna omdömet, att
någon anmärkning mot säkerhetstjänstens befattninghavare enligt kommissionens
mening icke kan framställas. Då något motsvarande omdonie ^icke
avgives rörande utrikesdepartementets befattningshavare, oaktat dessa upprepade
gånger nämnas vid namn utan anknytning till konkreta tall (s. 8
och 93), hade det varit önskvärt, om kommissionen preciserat, att denna
ögonskenliga olikhet i värdesättning icke har sin grund däri, att kommissionen
funnit de sistnämnda ha brustit i sina tjänsteåligganden. En motsatt
konklusion inställer sig annars liitt vid läsningen av kommissionens betänkande
och har även i vissa fall dragits av pressen.

2 I samband med redogörelsen för statens kriminaltekniska anstalts lorbindelser
med Internationella kriminalpoliskommissionen (IKPK) och utländsk
polis omnämner undersökningskommissionen ett fall (s. 127), dar
iag på en telefonförfrågan i februari 1942 av dåvarande biträdande overvakningschefen
i Stockholm, huruvida hinder mötte mot framstallan till
IKPK om personidentifikation av en i Sverige anhållen tysk medborgare,
skulle ha svarat, att från utrikesdepartementets sida något hinder mot en
dylik framställan icke mötte. Ehuru jag efter fem år icke i detalj kan erinra
mig ifrågavarande ärende, är det sannolikt, att jag uppfattat polisens förfrågan
såsom avseende, huruvida enligt min åsikt ur utrikespolitisk synpunkt
något hinder mötte mot att polisen i ett under handläggning varan e
brottmål verkställde en runtinförlrågan rörande vederborandes identitet. V ad
ja» vid svarets avgivande i första hand övervägt torde ha vård, huruvida
åt»ärden kunde tänkas skapa något icke önskvärt prejudikat i fråga om förbindelserna
med de tyska polismyndigheterna och av denna anledning bort
avstyrkas. Hade ärendet framställts för mig som ett flyktmgarende, hade
ja» med stor sannolikhet hänvisat vederbörande till utrikesdepartementets
länsavdelning där löpande frågor rörande flyktingpolitikens tillämpning
handlades. Det torde få erinras om att — såsom framhålles i betankandet
is. 124) — ett samråd rörande ärenden av identiskt samma art som det föreliggande
upprätthölls mellan nämnda avdelning och kriminaltekniska an Sill

Itc? 11. . i r ii

I sina allmänna slututtalanden anför kommissionen, att ovannamnda tall
utgör ytterligare ett exempel på bristfälligheten i utrikesdepartementets kontroll
river att sådana uppgifter, som kunde skada medborgare i Tyskland
och av detsamma ockuperat område, icke utlämnades genom pohsmyndig -

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

heterna. Aven med bortseende från att kommissionen icke synes fästa avseende
vid hur ärendet materiellt beskrivits av den frågande parten eller att
förfrågan skett genom en informell telefonpåringning till annan instans än
den vanliga inom departementet — omständigheter varigenom utan den tillfrågades
förvållande missförstånd lätt kunnat uppkomma — finner jag kommissionens
ovannämnda uttalande anmärkningsvärt. Jag har icke haft kännedom
om att bland utrikesdepartementets uppgifter ingick att utöva kontroll
över säkerhetstjänsten i berört hänseende, och vid meromnämnda för1
rågans besvarande har i varje fall denna synpunkt varit mig främmande.
Jag har utgått ifrån att de humanitära principer, som varit och äro grundläggande
för vår flyktingpolitik, varit kända för de myndigheter, som under
socialdepartementet haft att handlägga flyktingfrågor och att kontrollen
over deras efterlevnad handhafts av de formellt ansvariga cheferna enligt
anvisningar från sagda departement. Likaledes har jag utgått ifrån att säkerhetstjänsten
och närställda organ haft kännedom om den tvska polisens
arbetsmetoder och haft möjlighet att självständigt bedöma de risker för den
enskilde, som desamma medförde. Det framgår för övrigt av kommissionens
betänkande (s. 118, 125 f.), att statens kriminaltekniska anstalt, som i fortsättningen
hade den avgörande befattningen med detta ärende, vid nu ifrågavarande
tidpunkt hade sin uppmärksamhet riktad på nämnda risker. Även
under antagande, att säkerhetstjänsten och kriminaltekniska anstalten tolkat
det av mig muntligen lämnade beskedet såsom en tillstyrkan att i det
föreliggande fallet av utrikespolitiska skäl bortse från ovannämnda risker
och åsidosätta klara humanitära hänsyn, hade det enligt min uppfattning
varit vederbörande befattningshavares plikt att anmäla detta för överordnade
instanser. Men ett sådant antagande är absurt, eftersom initiativet till
identifikationsframställningen utgått från polisen och det sunda förnuftet
maste ha sagt vederbörande, att ingen utrikespolitisk olägenhet kunde uppkomma,
om framställningen inhiberades.

Utrikesrådet G. Engzell anför:

I de båda betänkandena har undersökningskommissionen behandlat ett
stort antal spörsmål rörande den svenska flyktingpolitiken före och under
kriget. Särskilt i det första betänkandet lämnas redogörelse med åtföljande
kritik för behandlingen av åtskilliga individuella ärenden. Såsom chef för
utrikesdepartementets rättsavdelning under den ifrågavarande tiden har jag
tagit befattning med vissa grupper av de omhandlade ärendena såsom närmare
framgå av betänkandena. På grund av den korta tiden för yttrandets
avgivande och de många andra trängande tjänsteärendena under denna tid
har det tyvärr icke varit möjligt att låta yttrandet avse en detaljerad genomgång
av de frågor, som kunna anses beröra rättsavdelningen. Jag har i
stället måst begränsa mig till mera allmänna uttalanden.

Betänkande I.

Kommissionen har själv å s. 9 i betänkande I anfört, att kommissionen
ej företagit någon allmän genomgång av den sakliga behandlingen av utlänningsärenden
av viss kategori utan begränsat sina undersökningar till
vad som framkommit genom klagomål eller vad kommissionen eljest uppmärksammat
under sitt arbete. Detta medförde enligt kommissionen att varsamhet
maste iakttagas, da det gällde att basera ett allmänt omdöme om
myndigheternas verksamhet på de fall som kommissionen behandlat.

De klagomål rörande enskilda flyktingar, som framförts till kommissionen,
uppgå till 428. Därvid är att märka att kommissionen till ett stort antal
organisationer, som haft att göra med flyktingar, utsänt en rundskrivelse

Kunyl. Maj:ts proposition nr 270.

93

med anhållan om de uppgifter, som kunde anses vara av intresse för kommissionen.
Kommissionen har även riktat samma rundskrivelse till ett antal
främmande legationers flyktingkontor i Stockholm, varjämte kommissionen
eller dess ledamöter företagit resor både inom och utom landet.

Nämnda antal klagomål kan i och för sig synas betydande. Men i förhållande
till de hundratusentals ärenden, som utlänningsmyndighetema haft
att handlägga under den ifrågavarande tiden, bli klagomålen förvånansvärt
få. Givetvis måste värdesättningen bli beroende på innehållet i klagomålen.
Man måste emellertid vid bedömandet av flyktingfrågor hava i minnet att
statsmakterna och myndigheterna härvidlag ställdes inför nya problem, som
ofta voro av mycket ömtålig karaktär och vid vilkas behandling hänsyn
måste tagas till många olika omständigheter. Det kanske också bör erinras
om att den allmänna opinionen i Sverige var mycket delad i fråga om vår
flyktingpolitik.

Kommissionen har närmast haft till uppgift att kritiskt undersöka och bedöma
de felaktigheter som kunna ha begåtts. Men det kan icke lörnekas att
betänkandets innehåll lätt ger och även givit den stora allmänheten en felaktig
bild av den flyktingpolitik, som förts av Sverige under dessa år och den
behandling som flyktingarna i allmänhet fått här i landet. Redan titeln på
betänkandet I, »Angående flyktingars behandling», synes mig ur denna
synpunkt något missvisande.

Det torde utan större överdrift kunna sägas att Sveriges flyktingpolitik före
och under kriget i stort sett varit liberalare än i de flesta andra länder. Detta
kan naturligtvis icke försvara de misstag, som begåtts, men det kan ifrågasättas
om det icke varit befogat, att kommissionens betänkande innehållit
något av erkännande härutinnan, vilket skulle ha ställt de berörda myndigheterna
i en mindre dålig belysning.

Vad beträffar mottagandet av flyktingar före och i början av kriget, särskilt
judiska sådana, är det troligen riktigt att, såvitt man nu kan bedöma,
Sverige skulle kunnat utan större svårigheter mottaga ett större antal än
som verkligen kommo hit. Man måste emellertid bedöma även denna fråga
efter förhållandena vid ifrågavarande tid. Så gott som alla länder stängde
sina gränser för flyktingarna och ett växande stort antal sådana väntade
på varje möjlighet att fly från Tyskland och av Tyskland behärskade områden.
Våra legationer och konsulat voro överfyllda av besökande personer,
som önskade inresetillstånd till Sverige. Regeringen intog den ståndpunkten,
som omfattades av många andra länder, att en lösning av frågan om de
judiska flyktingarna endast kunde nås genom eu internationell reglering. Jag
hade själv tillfälle att 1938 vid den av presidenten Roosevelt sammankallade
flyktingkonferensen i Evian framföra denna den svenska regeringens ståndpunkt,
som ju även blev konferensens. Det kan erinras om att jag i ett anförande
vid konferensen uttalade, att Sverige var berett alt i den omfattning
landets ekonomiska och sociala förhållanden så medgåve föra en generös
flyktingpolitik. Detta uttalande blev emellertid föremål för stark kritik i
vissa delar av den svenska pressen.

Den i Evian konstituerade internationella flyktingorganisationen inriktade
sitt arbete bl. a. på att uppnå en överenskommelse med Tyskland om ordnad
emigration i stor skala av därvarande judar. Vid krigsutbrottet förelåg också
ett förslag till sådant avtal, vilket dock på grund av kriget ej kunde fullföljas.
Krigsutbrottet och de ytterligt skärpta förhållandena i Norden 1940
kommo givetvis att inverka i restriktiv riktning å Sveriges möjligheter att
mottaga flyktingar. Men trots de föreliggande spända förhållandena kunde
dock ett icke obetydligt antal flyktingar taga sin tillflykt hit eller genom
Sverige fara vidare.

Så snart det ansågs möjligt med hänsyn till Sveriges allmänpolitiska läge

94

Kunf/l. Maj:ts proposition nr 270.

och andra bedömanden blevo restriktionerna mindre i fråga om mottagande
av flyktingar. Beklagligtvis hade den nazistiska våldspolitiken då tagit eu
sådan inriktning att det icke blev möjligt för så många judar att utresa ur
Tyskland.

Det är vid bedömande av de första årens flyktingpolitik också av vikt att
minnas, att statsmakterna stodo främmande för att bevilja medel för flyktingars
mottagande och uppehälle här, varför man i allmänhet måste se till
att hitkommande flyktingar icke komme alt falla del allmänna till last.

De enskilda fall av vägran av inresetillstånd, vilka kommissionen upptagit
i betänkandet, kunna synas märkvärdiga och kanske upprörande. Jag
bär icke haft möjlighet att närmare granska dem. Vid bedömande av fallen
bör man bl. a. komma ihåg, att vissa principer, för vilka regeringen svarade,
måste upprätthållas och att de referade fallen, som kommissionen anmärker,
endast utgöra en ringa del av samtliga under ifrågavarande tid av
de svenska myndigheterna handlagda ärenden angående inresetillstånd. Säkerligen
skulle de tjänstemän, som handlagt ärendena, gärna velat hjälpa
vederbörande, men de måste alltid taga hänsyn till en hel del olika omständigheter
och bl. a. beräkna konsekvenserna. Som ett exempel kan nämnas
det fall, som refereras nederst å s. 326. Anledning till socialstyrelsens avstyrkande
och utrikesdepartementets avslag torde ha varit att enligt en träffad
överenskommelse med den mosaiska organisation, som omhänderhade grupputbildning
av unga judiska lantbruksarbetare, barnens föräldrar icke skulle
medgivas inresetillstånd.

Vad nu senast anförts torde även vara tillämpligt i fråga om kommissionens
redogörelse för avvisningar. De anmärkta fallen te sig givetvis numera
stötande, men det gällde då bl. a. för de verkställande myndigheterna att
genomföra den politik, som hade fått uttryck i den nederst å s. 336 omnämnda
kungörelsen den 9 september 1938, vars stadgande även upptogs i tillsynskungörelsen
den 1 september 1939. Beträffande detta stadgande kan
hänvisas till redogörelsen å s. 317—318 angående inresetillstånd. Avsikten
var att, då viseringsfrihet förelåg, de personer som sökte sig hit, skulle före
hitresan skaffa sig tillstånd för att icke bliva avvisade vid gränsen. Systemet
innebar således att skapa möjligheter för en reglering av invandringen och
det var av betydelse att detsamma i möjligaste mån upprätthölls. Tyvärr kom
detsamma att i individuella fall verka onödigt hårt.

Undersökningskommissionen har under avdelningen »Nordiska klagomål»
å s. 138 och följande redogjort för frågan om avvisningar av och lämnande
av nödfallsvisering åt norska flyktingar. Vid bedömande av vad denna redogörelse
innehåller bör man hålla i medvetandet att de svenska myndigheterna
vid behandlingen av den efter händelserna 1940 uppkommande norska
flyktingfrågan ställdes inför nya och ömtåliga problem, därvid en viss tveksamhet
rådde inför den politik, som borde följas. Bland de norska flyktingarna,
som i växande antal sökte sig över till Sverige, funnos olika kategorier.
Många flydde givetvis för att de voro hotade av ockupationsmakten,
andra önskade via Sverige söka sig till de allierades eller senare norrmännens
egna militärstyrkor. Men många lämnade Norge endast därför att de önskade
komma till bättre förhållanden i Sverige. Det ansågs till en början nödvändigt
att efter granskning av flyktingarna söka stoppa strömmen av sådana,
som icke hade särskild grund för sin flykt. En viss oro förefanns att
flyktingströmmen skulle snabbt växa till stora dimensioner. Från norsk sida
torde man också ha varit angelägen att icke norrmännen utan orsak lämnade^
sitt hemland. Vid vissa tillfällen lära anmaningar i detta hänseende
ha gått ut från den s. k. hemmafronten i Norge.

Den gallring, som man alltså till en början fann sig nödsakad göra, ställde
ofta myndigheterna inför svåra och oangenäma avgöranden. Begreppet poli -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

tisk flykting var aldrig närmare utformat och lämnade rum tör olika tolkningar
av olika myndigheter. När de å s. 139 intagna riktlinjerna tör gränspolitiken
i samråd mellan utrikesdepartementet och socialstyrelsen uttonnades
var avsikten bl. a. att man genom tillämpning av systemet med nödfallsviseringar
skulle kunna undvika att flyktingarna i avbidan pa besked skulle
behöva kvarhållas hos polismyndigheterna. Meningen var att polismyndigheten
vid gränsen skulle i första hand avgöra huruvida fråga om politiskt flyktingskap
jämlikt 20 § utlänningslagen förelåg. Om så vore fallet skulle ärendet
underställas socialstyrelsen. Det torde vara riktigt som kommissionen
framhåller (s. 143) att utvecklingen ledde till, att gränsmyndigheterna mestadels
förfrågade sig i utrikesdepartementet. En bidragande orsak härtill torde
enligt fleras utsago ha varit den större lättheten att vid vilken tid som helst
på dygnet komma i kontakt med utrikesdepartementets tjänstemän. Departementet
hade t. ex. nattvakt och ofta komino frågorna efter tjänstetidens slut,
ja under nattens lopp. Förfrågningarna besvarades otta från utrikesdepartementet
med att ärendet borde underställas socialstyrelsen.

Säkerligen begingos vid den ständigt ökade inströmningen av norska flyktingar
flera misstag. Utrikesdepartementet, som hade ständig kontakt med den
norska representationen i Stockholm, sökte, i den män så var möjligt, tillrättalägga
svårigheterna och jag har trots allt en känsla av att vi i mycket
vunno förståelse för våra synpunkter. Man måste betänka att bland flyktingarna
även lunnos många, som de norska myndigheterna i Sverige icke
ville taga emot. Risken fanns ju vidare att vi kunde fa hit personer med
kunskaparuppdrag för de makthavande i Norge. Flera sådana uppdagades
också, såväl vid gränsen som inne i landet.

Betänkande II.

Undersökningskommissionen har i avdelning III hl* a. lämnat redogörelse
för besvarandet av förfrågningar från tyska legationen hos socialstyrelsen
och utlänningskommissionen angående utlänningar. I kommissionens allmänna
uttalanden under avdelning VID har kommissionen med avseende hära
uttalat, att det kunde framhållas att det samråd, som i vissa fall ägt rum med
utrikesdepartementet, icke varit ägnat att skärpa den centrala utlänningsmyndighetens
vaksamhet beträffande ifrågavarande ärenden. Enligt kommissionens
mening kunde utrikesdepartementet icke undgå att med den centrala
utlänningsmyndigheten dela ansvaret för den praxis som tillämpats.

I den allmänna diskussionen hava de förhållanden, som sålunda blivit föremål
för utredning, väckt ett stort uppseende.

De uppgifter, som i förevarande avseende förekommit i den allmänna pressen
såväl vid tiden för handläggningen i underrätten av åtalet mot Paulson
som senast i samband med publiceringen av undersökningskommissionens
betänkande II, giva emellertid en ganska ofullständig bild av vad som egent -

ligen förekommit.

I undersökningskommissionens redogörelse lämnas en del narmare upplysningar
om arten och antalet av de förfrågningar, som tyska beskickningen
gjort under åren 1941—1944. De äro huvudsakligen grundade på uppgifter,
som lämnats av utlänningskommissionen i dess skrivelse till justitieombudsmannen
den 28 mars 1945. I denna skrivelse har utlänningskommissionen,
utöver vad undersökningskommissionen anfört, lämnat en del förklaringar,
som ytterligare belysa och motivera de lämnade svaren.

Det bör påpekas att förfrågningarna komino från tyska legationens konsulatavdelning.
Redan före kriget hade denna liksom tyska konsulat i landsorten
gjort dylika förfrågningar hos olika svenska myndigheter. Det är eu
internationell praxis att främmande länders konsulat kunna vanda sig direkt

96

Kunyl. Maj:ts proposition nr 270.

via utrikesdepartementet. Det var därför icke något märkvärdigt i och för
sig när den anordningen träffades i december 1940, att dylika förfrågningar
skulle riktas till socialstyrelsen.

-Med all sannolikhet avsågo de tyska förfrågningarna i allmänhet förekommande
konsulära rutinärenden av natur att under vanliga förhållanden böra
besvaras. Vid samtal, som tjänstemän å utrikesdepartementets rättsavdelning
nade med chefen för konsulatavdelningen år 1940, varvid man uttalade sin
tveksamhet inför de gjorda förfrågningarna, framhölls alltid från tysk sida,
att tiaga vore om sedvanliga konsulära ärenden, där man ansåge sig kunna
parakna svenska myndigheters bistånd. De rådande förhållandena i avseende
a pass-, medborgarskaps-, värnplikts- m. fl. frågor motiverade, menade
man, att förfrågningar i större utsträckning än vanligt framställdes.

™ besvarandet före 1941 av ett antal förfrågningar, som antingen riktats
direkt Iran nämnda konsulatavdelning till utrikesdepartementet eller dit översänts
från annan svensk myndighet, hade man i utrikesdepartementet alltid
uppmärksamheten riktad på om besvarandet kunde vara till skada för vederbörande,
särskilt om denne vore att anse som politisk flykting. Förfrågningarna
remitterades vanligtvis till socialstyrelsen, som i tveksamma fall
översände den efterfrågades dossier till departementet. I vissa fall lämnades
negativa svar. Jag anser mig också kunna påstå att vid de samtal, som jag
eller andra tjänstemän å rättsavdelningen hade med tjänstemän i socialstyr?lsen
eller med polismyndighet angående eventuellt besvarande av tyska
tortragningar, vi alltid utgått från att försiktighet borde iakttagas i fråga
om flyktingar. Utrikesdepartementets inställning framgår även av ett par i
betankandet intagna skrivelser från departementet (s. 22 och 33) Därutöver
kan framhållas hurusom från departementet vid åtskilliga tillfällen avvärjts
försök från tysk sida att vinna liknande upplysningar om olika kategorier
flyktingar, t. ex. förrymda sjömän, desertörer m. fl.

Sedan enligt den i december 1940 träffade överenskommelsen förfrågningarna
riktades till socialstyrelsen (sedermera utlänningskommissionen), har
jag lc^e iörrän i samband med undersökningskommissionens tillkomst fått
kännedom om de hos nämnda myndigheter gjorda förfrågningarna och svaren,
frånsett de enstaka fall, som i kommissionens betänkande särskilt omnämnas.
(Ett tatal förfrågningar angående förrymda sjömän, vilka överlämt?
u0tnkesdePartementet, besvarades med att vederbörande erhållit uppehållstillstånd
i riket.) Jag har därför för min del haft all anledning utgå från
att den försiktighet, som vid förutnämnda samråd i enstaka frågor alltid
tramstatt som en klar princip, jämväl iakttagits.

De avskrifter av socialstyrelsens och utlänningskommissionens svarsskrivelser,
som översänts till utrikesdepartementets utländska passexpedition och
som jag tidigare saknat kännedom om, hava där lagts ad acta utan mera ingaende
granskning. Sådan var icke heller möjlig, då handlingarna angående
de efterlragade icke funnos tillgängliga i utrikesdepartementet. Svaren hava
i och tor sig icke givit anledning till misstanke att icke de överenskomna
principerna blivit följda.

Undersökningskommissionen har anmärkt på att utrikesdepartementet förordat
och i nagot fall självt givit tyska legationen det svaret, att den efterragade
vistades här som politisk flykting. Ehuru jag icke kan nu erinra
mig de narmare skalen for detta skrivsätt, vill jag påpeka att jag hade många
och ingående samtal med representanter för tyska beskickningen varvid ia^
energiskt försvarade vår rätt att skydda politiska flyktingar medan man å
tysk sida gjorde gällande att det var en dimridå, bakom vilken vi ville dölja
en gentemot tyskarna ovänlig inställning i hithörande frågor Man kom
emellertid enligt min uppfattning å tysk sida att så småningom förstå att
detta var nagot för oss betydelsefullt. Det använda svarsuttrycket torde böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

97

ses mot denna bakgrund. I det i noten å s. 24 anmärkta fallet finnes å handlingen
antecknat att ärendet föredragits för utrikesministern.

Med hänsyn till vad jag nu anfört synes mig kommissionens uttalande å
sidan 189, att samrådet med utrikesdepartementet icke varit ägnat att skärpa
den centrala utlänningsmyndighetens vaksamhet beträffande ifrågavarande
ärenden, icke vara riktigt.

Kommissionen har funnit angeläget undersöka i vad mån lämnandet av
ifrågavarande uppgifter har kunnat lända vederbörande utlänning eller honom
närstående till skada. I intet fall har visats eller ens gjorts sannolikt
att besvarande av någon förfrågan medfört skada. Det är dock troligt att, om
sådan verkligen inträffat, någonting därom skulle kommit till kommissionens
kännedom. Vid bedömande om skada skulle ha kunnat inträffa har kommissionen
funnit att av de personer, om vilka de tyska myndigheterna framställt
förfrågningar, omkring 175 enligt kommissionens mening varit att anse som
flyktingar. Enligt utlänningskommissionens åsikt kunde icke alla dessa anses
som flyktingar. Sannolikt torde flera av dem fortfarande ha stått i kontakt
med tyska myndigheter vid tiden för förfrågningarna. I icke mindre än 141
fall av de 175 har tyska beskickningen i sina förfrågningar angivit vederbörandes
tidigare eller dåvarande adress i Sverige och således känt till var
vederbörande vistades här. Det återstår alltså 34 fall, vari under de fyra avsedda
åren svar från socialstyrelsen eller utlänningskommissionen lämnats
trots att det icke framgått att beskickningen känt till de efterfrågades adresser.
Detta utesluter givetvis icke att beskickningen vetat att de vistades i Sverige;
det är tvärtom sannolikt att deras härvaro var känd. Vad frågorna i
dessa fall avsett har jag ej närmare kännedom om. Ehuru som förut framhållits
desamma säkerligen endast avsett rent konsulära spörsmål (passfrågor,
familjeangelägenheter eller dylikt) är det naturligtvis ej uteslutet, att de
genom svaren erhållna upplysningarna kunnat användas i annat syfte.

Det bör påpekas att de tyska förfrågningarna visserligen i några enstaka
fall avsett andra än tyska medborgare men att ingen förfrågan gjorts beträffande
danska eller norska flyktingar med undantag för en person, som
visade sig vara dansk och beträffande vilken svar ej avgavs.

Oaktat således någon skada sannolikt icke uppkommit genom besvarandet
av de framställda frågorna, hava tveksamma fall förekommit, vilka bort
föranleda större försiktighet i handläggningen av dessa ärenden. Det synes
mig emellertid angeläget att gentemot de allehanda överdrifter, som i den
allmänna diskussionen om dessa frågor otvivelaktigt förekommit, framhålla
att de påtalade förhållandena, viktiga i och för sig, icke haft de stora proportioner,
de fått i den allmänna diskussionen.

Vad därefter beträffar i betänkande II i övrigt upptagna förhållanden har
jag, såvitt jag kan erinra mig, icke haft befattning med de frågor, som avse
statens kriminaltekniska anstalt.

Av naturliga skäl kom alltifrån början av kriget ett samarbete mellan utrikesdepartementet
och olika andra myndigheter till stånd, vilket kanske under
normala tider icke skulle ha ägt rum i samma utsträckning. Detla gällde
bl. a. säkerhetstjänsten liksom andra polismyndigheter i landet. Samarbetet
rörde sådana frågor, som kunde inverka på våra förhållanden till andra
länder eller deras medborgare och var ofta betingat av framställningar av
olika slag från främmande beskickningar. Förfrågningar gjordes ofta av
polismyndigheter hos olika tjänstemän i departementet och redogörelser lämnades
föi* polismyndigheters förfaranden och ingripanden i olika hänseenden.
Ilä I Isavdelningen har t. ex. helt naturligt fått stå till tjänst i stor utsträckning
i olika rättsliga och polisiära frågor, liksom avdelningen alltid har eif samarbete
med olika myndigheter i intemationelll-rättsliga spörsmål. Från de Hiluuuj

till riksdagens protokoll I!)47. 1 samt. Nr 270. 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

partementets sida ville man icke underlåta att tillhandagå med den sakkunskap,
som där kunde finnas i hithörande spörsmål. Naturligtvis liadc departementet
ofta även ett direkt intresse av att de åtgärder, som vidtogos, stämde
överens med de utrikespolitiska strävanden, vilka regeringen eller utrikesledningen
hade för ögonen. Därvid bör framhållas att från utrikesdepartementets
tjänstemän vidtagna åtgärder i allmänhet företagits efter det de varit
töremål för ulrikesledningens eller regeringens prövning.

I den allmänna diskussionen påtalades under krigets första skede att utrikesdepartementet
tilläde sig en befogenhet att giva instruktioner åt polismyndigheter,
som icke voro underställda departementet. Från tjänstemän i
departementet har för kommissionen framhållits att det samråd, som ofta
ägt rum, från deras sida blott betraktats såsom av rådgivande karaktär. 1
vissa fall, då frågorna underställts regeringen, hava väl anvisningar givits,
men i övrigt har man givetvis i departementet utgått från att vederbörande
myndigheter haft att själva bestämma eller underställa sina överordnade
ärendet i fråga. Det synes ägnat att förvåna, att kommissionen i olika avseenden
talar om bristfälligheten i utrikesdepartementets kontroll över polismyndigheterna.
Någon skyldighet eller rättighet till sådan kontroll har utrikesdepartementet
icke haft.

I anslutning härtill vill jag erinra om att frågan om utrikesdepartementets
s. k. »instruktionsgivning» togs upp i en diskussion vid det av kommissionen
i annat sammanhang omnämnda landshövdingmötet i december 1942. För
mitt eget vidkommande kan jag bestämt intyga, att jag såväl före som i
synnerhet efter denna tidpunkt för polismyndigheterna vid förfrågningar i
skilda ämnen — jag bortser här från nyss antydda regeringsanvisningar —
framhöll, att vad jag anförde blott finge uppfattas som ett uttryck för departementets
uppfattning och icke såsom instruktion. Sådan hade vederbörande
att vid behov inhämta å annat håll.

Jag har icke — frånsett enstaka spörsmål — haft befattning med frågorna
om säkerhetstjänstens allmänna samarbete med den tyska eller finska polisen^
de särskilda avseenden, som kommissionen berör i betänkandet.

Vad beträffar de båda tyska polismännen Neumanns och Mullers vistelse
i Sverige, vilket ärende givetvis underställts utrikesministern, kan jag vitsorda,
att eu bidragande orsak till att de medgåvos uppehållstillstånd var att
man ville utnyttja deras inflytande för att utverka lättnader åt i Tyskland
och Norge anhållna svenskar, .svenska och andra judar i koncentrationsläger
in. fl.

Jag ber i detta sammanhang få framföra några synpunkter, som enligt
mitt förmenande icke böra förbigås, när det gäller att bedöma de av undersökningskommissionen
i betänkande II behandlade spörsmålen. Kommissionens
arbete har varit inriktat på att kritiskt behandla sådana förhållanden,
där en felaktig handläggning förmenats föreligga. För utrikesdepartementets
del liksom i övrigt är det omöjligt att göra ett riktigt bedömande
utan att hänsyn tages till åtskilliga sidor av departementets övriga verksamhet
under kriget. Jag tänker härvid bl. a. på att departementet^ hade ett
mycket betydande arbete för att bistå svenska medborgare, som i utlandet
med eller utan skuld råkat ut för tyska ingripanden. Ett stort antal svenskar
voro anhållna i Tyskland, Norge och Danmark. Bland dessa voro några,
som av tyska domstolar dömts till döden eller livstids frihetsstraff. Utöver de
för allmänheten kända dödsdomarna över de s. k. polensvenskarna hade ytterligare
ett antal dödsdomar utdömts för svenska medborgare, ett par fall
på grund av kommunistisk verksamhet.

Rättsavdelningen var — liksom de svenska representationerna i Berlin och
Oslo — ständigt inriktad på, bl. a. genom utnyttjande av förekommande kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

99

takter med tyska myndigheter och tjänstemän, att söka rädda dessa svenskar.
I stort lyckades dessa strävanden. Inga dödsdomar verkställdes och
flera anhållna blevo frigivna. Likaledes nedlades ett stort arbete på att
från nazismens klor rädda svenska och andra judar, vilka intagits i koncentrationsläger
i Norge eller Tyskland. Det är icke för mycket sagt att genom
detta arbete ett stort antal sådana räddades till livet.

Slutligen kan jag icke underlåta att framhålla följande. I betänkandenas
olika redogörelser utpekas namngivna tjänstemän såsom ansvariga för olika
vidtagna eder underlåtna åtgärder. I vissa avsnitt påpekas helt allmänt, att
t. ex. samråd ägt rum med den eller den tjänstemannen i utrikesdepartementet.
I sistnämnda fall kan det vara svårt att bedöma de olika tjänstemännens
andel i åtgärderna i fråga och ofta omöjligt för tjänstemännen själva att
efter den relativt långa tid som förflutit, identifiera vad som förekommit
vid exempelvis allehanda telefonsamtal. Kommissionen har visserligen själv
framhållit (i betänkandet I s. 9) att vid bedömande av frågan om i berörda
fall klander skall riktas mot någon enskild ämbets- eller tjänsteman avseende
måste fästas vid åtskilliga andra omständigheter än enbart huruvida åtgärden
såsom sådan varit oriktig eller olämplig, såsom i vad mån vederbörandes
förfarande haft åtminstone formellt stöd i gällande författningar eller
berott på meddelade instruktioner samt i vad mån arbetsbelastning eller
liknande förhållanden kunde ha ursäktat hans handlande. Det synes mig
dock böra understrykas, vad tjänstemännen i utrikesdepartementet angår,
att alla viktigare frågor givetvis underställdes utrikesministern eller regeringen
och att de direktiv som därvid erhöllos blevo normerande för behandlingen
av de många enskilda ärendena.

Försvarsstaben.

Yttranden ha av chefen för försvarsstaben infordrats från förutvarande avdelningschefen
vid försvarsstabens underrättelseavdelning överste C. Adlercreutz,
förutvarande avdelningscheferna vid försvarsstabens inrikesavdelning
överstelöjtnant T. Lindquist och överste C. Bonde samt kapten R. Hanson.
Major C. Petersén har på grund av resa utomlands ej kunnat anmodas att
ytterligare yttra sig i ärendet.

Överste C. Adlercreutz har uttalat att de i betänkandena införda uppgifterna
rörande hans person (I s. 407 och II s. 72) efter vad han numera kan
minnas icke äro oriktiga.

Kapten R. Hanson har bekräftat riktigheten av det av chefen för försvarsstaben
här nedan gjorda uttalandet i anledning av fallet G.

Övriga ha icke haft något uttalande att göra.

I eget utlåtande anför chefen för försvarsstaben C. A. Ehrensvärd;

De erinringar, vilka undersökningskommissionen funnit sig böra göra
gentemot åtgärder från försvarsstabens sida, hänföra sig till

dels ett fall, i vilket uppehållstillstånd för viss ort vägrats eu norsk medborgare
(I, s. 384—385) och

dels e. o. byråinspektören R. Paulsons ianspråktagande för försvarsstabens
räkning (I, s. 416—419 och 482).

I förstnämnda fall hade försvarsstaben avstyrkt en från socialstyrelsen
remitterad framställning om tillstånd för norske pastorn G att under viss
tid i maj 1943 få vistas i Nynäshamn i samband med anordnandet därstädes
av ett möte och festligheter till förmån för Svenska Norgehjälpen. G hade
av sagda organisation ställts till förfogande för alt hålla ell tal.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Undersökningskommissionen har ansett — särskilt med hänsyn till syftet
med G:s besök och den omständigheten, att finska medborgare ntan särskilt
tillstånd ägde vistas i Nynäshamn — att framställningen om tillstånd för G
att vistas därstädes bort beviljas. Kommissionen har vidare uttalat att försvarsstabens
ställningstagande i detta fall måste framstå som anmärkningsvärt.

Gentemot vad undersökningskommissionen sålunda anfört får jag framhålla
följande.

Nynäshamn betraktades av chefen för försvarsstaben som en ur försvarssynpunkt
mycket betydelsefull plats. Orsakerna härtill voro dels att ett oljeraffinaderi
är anlagt därstädes, dels att kustflottan ofta var förankrad utanför
staden, varvid ett stort antal besättningsmän vistades i Nynäshamn på
permission o. d. Med anledning härav har chefen för försvarsstaben principiellt
avstyrkt alla ansökningar om uppehållstillstånd för utlänningar i
Nynäshamn. Försvarsstabschefen hade sålunda även avstyrkt, att finska
medborgare skulle undantagas från detta förbud. Försvarsstabschefens avstyrkande
av G:s ansökan om tillstånd att vistas i Nynäshamn var en följd
av den principiella inställningen. Avstyrkandet var icke riktat mot G, om
vilken intet ofördelaktigt var känt.

Vad därefter angår e. o. byråinspektören Paulsons ianspråktagande för försvarsstabens
räkning får jag till en början meddela, att en ingående redogörelse
för förbindelserna mellan nämnde tjänsteman och avdelningar eller
enskilda befattningshavare inom försvarsstaben av mig överlämnats till undersökningskommissionen
med skrivelser den 13/:. 1945. ffärvid ha yttranden
bifogats från samtliga av ärendet berörda befattningshavare. I övrigt får jag
anföra följande.

Undersökningskommissionen har anfört, att det varit oriktigt av vederbörande
inom försvarsstaben att mot visst arvode av statsmedel engagera en
hos utlänningsmyndigheten anställd tjänsteman för att denne skulle tillhandahålla
försvarsstaben upplysningar från sitt tjänsteområde. Kommissionen
har därjämte för sin del förklarat, att uppgiften att det månatliga arvodet
till Paulson avsetts utgöra ersättning för expenser ej verkar övertygande.

Till Paulson har enligt hans egen, av kommissionen godtagna uppgift utbetalts
50 kronor per månad. Det är uppenbart att det omfattande arbete,
som Paulson utfört för försvarsstabens räkning och som framgår av bilagor
till min ovannämnda skrivelse den 13j:. 1945, icke kunnat ersättas med en så
blygsam summa. Huvuddelen av detta arbete har tydligen utförts på tjänstetid
och utan särskild ersättning. Det belopp, vilket till honom utbetalats,
har i stället avsetts för bestridande av omkostnader i samband med arbete
utom den ordinarie tjänsten. Till stöd för detta påstående må åberopas vad
som anförts i olika PM, fogade till nyssnämnda skrivelse, nämligen att Paulson
tagits i anspråk för tjänster även på sin fritid och att han för dessa haft
vissa utgifter. Det belopp — 50 kronor per månad — med vilket han härför
sålunda ersatts, synes blygsamt. Termen expenskostnader torde kunna
anses berättigad.

Åtgärden att mot visst arvode av statsmedel engagera en hos utlänningsmyndigheten
anställd tjänsteman för att denne skulle tillhandahålla försvarsstaben
upplysningar från sitt tjänsteområde, vilka utlänningsmyndigheten
bort vara skyldig att på framställning tillhandahålla, att detta förhållande
anmälts för tjänstemannens chef ter sig vid en eftergranskning olämplig.
Den förklaras emellertid därav att den för åtgärden ansvarige sannolikt
sett saken så, att riket befann sig i krigsfara och att det gällde för underrättelsetjänsten
att begagna de utvägar som stodo till buds för att snabbt
och utan långvariga omgångar lösa sina uppgifter.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

1 ett fall har dock uppdrag, som lämnats Paulson, obestridligen legat helt
utanför dennes tjänsteområde, i samband med vilket ett särskilt belopp om
400 kronor utbetalts.

Socialstyrelsen.

Efter därom mellan socialdepartementet och t. f. generaldirektören och
chefen för socialstyrelsen Ernst Bexelius underhand träffad överenskommelse
skulle genom honom tillfälle till yttrande beredas endast sådana tjänstemän
hos socialstyrelsen, som fortfarande tjänstgöra i styrelsen, medan de
tjänstemän, som från styrelsen överflyttats till statens utlänningskommission,
skulle beredas tillfälle till yttrande genom kommissionens ordförande. Med
anledning härav har generaldirektören Bexelius endast anmodat förste byråsekreteraren
C. C. Schmidt att yttra sig.

Förste byråsekreteraren C. C. Schmidt anför:

På grund av synnerlig anhopning av arbetsuppgifter samt också andra
orsaker har jag icke haft möjlighet att under den tid, som statt mig till buds
för att avgiva detta yttrande, gå in på detaljer i betänkandena utan får jag
begränsa mig till vissa allmänna påpekanden.

Mig veterligt har tidigare icke någon förvaltningsmyndighets åtgöranden
så noggrant granskats i efterhand som fallet varit beträffande socialstyrelsens
och utlänningskommissionens handläggning av flyktingärenden. I ett
läge, då vårt land beredde fristad åt cirka 190 000 utlänningar, därav omkring
100 000 flyktingar, vände sig undersökningskommissionen genom dagspressen
till flyktingar med uppmaning att till undersökningskommissionen
inkomma med anmälningar om förefintliga klagomål mot myndigheterna. Vidare
utsände undersökningskommissionen en rundskrivelse till ett stort antal,
delvis till utländska legationer knutna flyktingorganisationer eller flyktingkontor
med anhållan om uppgifter rörande klagomal mot svenska myndigheter
samt om ett allmänt omdöme om sättet för flyktingars behandling
här i landet. I betraktande av att väl ofta en person, som ej får sina önskemål
tillgodosedda eller blir utsatt för ingripande i en eller annan form, lätt
kan anse sig orättvist behandlad, synes det mig ägnat att förvåna, att ej fler
än 428 muntliga och skriftliga anmälningar framförts.

Huruvida samtliga dessa anmälningar beröra socialstyrelsens och utlänningskommissionens
åtgöranden eller också andra myndigheters är mig obekant.
I allt fall framgår av betänkandena, att åtskilliga av anmälningarna
hänföra sig till annan tid än de något mer än tre år (tiden 24/io 1942—"Via
1945), då jag var byråchef å socialstyrelsens utlänningsbyrå resp. å utlänningskommissionens
kontrollbyrå.

Undersökningskommissionen har (del I, s. 12) anfört, att under liden före
den tyska kapitulationen en viss obenägenhet förmärkts från enskilda flyktingars
sida att framträda med sina klagomal, »bland annat beroende pa
rädsla för alt flyktingarna skulle komma på kant med de myndigheter, som
i fortsättningen skulle handlägga ärenden rörande dem». Min egen erfarenhet
lämnar icke stöd för att så skulle ha varit förhållandet. Den törtroendekris
för den centrala utlänningsmyndigheten, som inträdde genom Paulsons
anhållande och undersökningskommissionens tillsättande, tog sig enligt min
erfarehet helt andra uttryck hos utlänningarna, bl. a. en benägenhet att i
aktuella ärenden vilja anse undersökningskommissionen såsom besvärsinstans.
Vissa rätt allvarliga upplopp å interneringsförläggningarna i Rengsjö

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

och FlorsbCTg torde också ha samband med denna förtroendekris. För tjänstemännen
var det under denna tid ibland svårt att hävda utlänningsmyndigheters
auktoritet. Olika tillmålen och förtäckta bot om anmälningar till undersökningskommissionen
ha förekommit, men endast i ett fall har jag personligen
utsatts för hot till livet.

Av de 428 klagomålen ha 47 (del I, s. 237) framställts av danska och norska
samarbetsmän. Vidare har »ett antal tyska desertörer» (del I, s. 248) inkommit
med anmälningar. Hur de övriga klagomålen fördela sig på olika grupper
av flyktingar framgår icke fullt klart av betänkandena.

Bland klagomålen betraktar jag som särskilt allvarliga och beklagliga dem,
vilka avse kvarhållandena i förvar utöver 2 månader. Jag har deltagit i yttranden,
som avgivits av utlänningskommissionen i fem av dessa ärenden, där
kvarhållandet berott på den centrala utlänningsmyndigheten, och får vad
dessa ärenden beträffar hänvisa till ifrågavarande yttranden. Jag vill endast
tillägga, att jag i de fält (nr 2 å s. 262 och nr 5 å s. 269), där förhållandet
upptäckts på min byrå och jag erhållit anmälan därom, omedelbart beordrat
telegrafiskt besked om rättelse samt sökt genom organisatoriska ändringar
förebygga ett återupprepande.

I flera fall har undersökningskommissionen i interneringsärenden — särskilt
rörande danskar och norrmän — funnit sig böra uttala, att internering
icke bort ske. Jag kan numera anse vissa av de träffade avgörandena diskutabla,
men i andra fall kan jag icke finna undersökningskommissionens bedömande
riktigt, om man tillbörligt beaktar den situation som förelåg, då
besluten träffades. Då unga män, besjälade av lidelsefullt hat till den dåvarande
tyska regimen och väl förtrogna med underjordisk verksamhet som
sabotörer i kampen mot denna x-egim, hitkommo såsom flyktingar, kunde i
dåvarande läge ej anses obefogat befara, att de skulle vara benägna att här
fortsätta kampen antingen mot härvarande institutioner och transporter, mot
den svensk-tyska handeln eller genom företag från svensk botten i deras
hemländer. Tillbud till sådana händelser saknades icke. Jag erinrar om att
överbefälhavaren på sin tid i hemligstämplad skrivelse till Kungl. Maj:t utomordentligt
kraftigt angrep socialstyrelsen för dess enligt hans mening alltför
liberala utlänningspolitik. Skulle något av de planerade sabotagen mot t. ex.
den tyska permittenttrafiken ha kommit till utförande, skulle i en tid, då
Sverige officiellt upprätthöll neutraliteten, mycket allvarliga konsekvenser för
landet ha kunnat följa och socialstyrelsens sätt att sköta sina åligganden
med berättigande ha kunnat kritiseras.

Jag tillfogar också, att såvitt jag har mig bekant icke från socialstyrelsens
sida någon »eftersläpning» förekom i fråga om anpassning av behandlingen
av danska ärenden våren 1944.

Ytterligare får jag påpeka, att den tid,, som stöd till förfogande för prövning
av varje ärende, var ytterst begränsad på grund av mängden av arbetsuppgifter.
Under hela tiden ägde intimt och gott samarbete rum med de
danska och norska flyktingorganisationema, och man hade fördelen att
gentemot de ledande personerna inom desamma kunna oförbehållsamt diskutera
och motivera ståndpunktstagandena såväl i princip som i de enskilda
fallen.

Slutligen får jag i detta avseende hänvisa till att utlänningsnämnden
bedömt situationen i de nu påtalade fallen på samma sätt som socialstyrelsen.

Undersökningskommissionen har vid fullgörande av sitt arbete, såvitt
jag kan förstå, gått till väga med utomordentlig noggrannhet och icke
underlåtit att, så snart den minsta anledning till kritik mot den centrala
utlänningsmyndigheten ansetts föreligga, ganska skarpt framföra densam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

103

ma. Jag hänvisar härutinnan till det uttalande, som undersökningskommissionen
gjort i del II, s. 156, rörande socialstyrelsens och utlänningskommissionens
befattning med ärenden rörande den norska kurirtrafiken, före oktober
1944. Ehuru ej heller före nämnda tid några olyckor inträffat, anser
sig undersökningskommissionen höra göra gällande, att dessa ärenden då
»icke behandlats med den högre grad av sekretess, som kan anses ha varit
påkallad för att utesluta varje eventuell möjlighet till att uppgifter om trafiken
spredes». Jag anser denna reprimand orättvis. Även det tidigare systemet
för dessa ärenden var »vattentätt», då ett utletande av kurirfallen bland
massan av andra ärenden hade varit en uppgift av motsvarande svårighet
som att finna eu knapphål i en höstack. Omläggningen av systemet skedde
icke på grund av att utlänningskommissionen själv hade misstro mot det
dittills praktiserade systemet utan för att gardera sig, då misstankar framkommit,
att läckage förelåge på något håll. Härvid åsidosatte utlänningskommissionen
medvetet gällande bestämmelse om registrering och protokollföring
av förekommande ärenden.

I del II har starkt kritiserats utlämnandet till tyska konsulära myndigheter
av adresser, särskilt å härvarande flyktingar, och har därvid ansetts,
att jag icke tillräckligt övervakat Paulson i dennes handhavande av dylika
ärenden. Undersökningskommissionens principiella ståndpunkt utgår från,
att adresser å flyktingar icke bör utlämnas ens i sedvanliga konsulära ärenden,
detta särskilt med hänsyn till därav eventuellt uppkommande risker
för flyktingarna själva och främst deras eventuella anhöriga i hemlandet.
Jag anser det vara att beklaga, att undersökningskommissionen icke utrönt
eller sökt utröna, huruvida i något fall på grund av de utlämnade uppgifterna
flyktingen själv eller någon hans anhörig åsamkats skada. Min personliga
erfarenhet är, att flyktingarna själva icke varit rädda för sådana
påföljder. Såvitt jag kunnat finna, hyste de icke betänkligheter mot att själva
besöka tyska konsulat eller att upprätthålla korrespondens (genom den tyska
censuren) med hemmavarande anhöriga. Vad nu sagts om de enligt min
uppfattning obetydliga riskerna på grund av adressutlämningen gäller icke
mera prominenta flyktingar. På några sådana ha adresser icke utlämnats
genom socialstyrelsen eller utlänningskommissionen. Jag har genom samtal
med en av de flyktingar, å vilken adress utlämnats och vilken jag
anser vara mycket omdömesgill, inhämtat, att han tillfullo delar de synpunkter,
jag här framfört. Han har erbjudit sig att — om så skulle befinnas
påkallat —- skriftligen intyga detta. Med det nu sagda har jag ingalunda
återkallat vad jag såsom föredragande i yttrande till justitieombudsmannen
medverkat till att uttala därom, att lämnandet av uppgifterna i tre
fall kunde betecknas såsom anmärkningsvärda.

Undersökningskommissionen har särskilt anmärkt på att adressuppgifter
lämnats till tyska konsulat ännu under år 1944 och i ett par fall så sent
som i januari 1945. Då jag vidbliver uppfattningen om att ifrågavarande
framställningar om upplysningar hade karaktären av vanliga konsulära rutinförfrågningar,
ser jag i det anmärkta förhållandet icke något särskilt
anmärkningsvärt. Utlänningskommissionen kunde rimligen icke vägra att
lämna begärda upplysningar i dylika rutinsaker, något som skulle ha inneburit
att utlänningskommissionen fört en från det övriga officiella Sverige
skiljaktig politik.

Undersökningskommissionen har gjort gällande, att jag underlåtit att lämna
Paulson närmare instruktioner och att i övrigt följa hans verksamhet
beträffande adressutlämningen. Det har också uttalats, att Paulsons chefer
icke tillräckligt effektivt eljest övervakat Paulsons verksamhet. Delta är
icke helt riktigt och i allt fall ej fullt rättvist. Efter Paulsons anhållande

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

och den våldsamma och måttlösa tidningskampanj, som i detta sammanhang
igångsattes mot honom, synes en slags psykos ha gripit omkring sig.
Vid de förhör, som vi, hans arbetskamrater, varit underkastade, torde vi i
viss utsträckning ha påverkats härav och främst haft att omtala de anmärkningar
mot Paulson, som synts oss kunna förtjäna att framhållas,
medan till avbalansering härav kanske icke lika starkt framhållits hans
förtjänster. Paulsons understundom framträdande bryskhet i sättet mot utlänningar
och arbetskamrater föranledde mig att vid ett par tillfällen tala
med honom. Hans stora arbetsamhet och expertis i arbetet på vissa områden
ävensom hans alltid visade villighet att, även på kvällarna, ägna sig åt arbetet
— även för att hjälpa t. ex. eu enskild utlänning att utfå sitt pass —
fann jag motivera omdömet, att han var en dugande tjänsteman. Att jag i
detalj skulle granska hans efter givna direktiv utförda dagliga arbete, kan
numera — sedan anmärkningar mot detsamma framförts — anses ha ingått i
min skyldighet såsom Paulsons chef Men Paulsons arbete med besvarandet
av adressförfrågningar var en försvinnande liten detalj i hela byråns
arbete, och de få ärenden av dithörande art, rörande vilka han rådfrågade
mig, voro av självklar innebörd.

Överhuvud taget har jag det intrycket, att undersökningskommissionen i
sin framställning i de avgivna betänkandena icke tillräckligt beaktat de svåra
arbetsförhållanden, som förelågo vid socialstyrelsens och utlänningskommissiönens
handhavande av utlänningsärendena. Medan dessa ärenden kvarlågo
hos socialstyrelsen, var ramen för personalutrustningen — förutom av de tillgängliga
lokalerna — begränsade av den ram som de till förfogande ställda
anslagen angav. Utlänningsbyråns personal uppgick i juni 1944 till omkring
180 personer. När jag lämnade utlänningskommissionen vid årsskiftet 1945/
46, voro enbart å min byrå cirka 195 personer anställda. Under de svåra
tiderna, innan denna upprustning skett, pressades personalen till bristningsgränsen.

I eget utlåtande anför t. f. generaldirektören E. Bexelius:

Till en början får jag erinra om under vilka tider och i vilka tjänsteställningar
jag handlagt ärenden tillhörande utlänningskontrollen. 1 samband
med att byråchefen Kurt Bergström, vilken var chef för utlänningsbyrån i
socialstyrelsen, av Kungl. Maj:t förordnades till överinspektör för utlänningsförläggningar
beslöt socialstyrelsen att jag, som då var chef för lagbyrån,
skulle från den 17 maj 1940 tjänstgöra som chef för utlänningsbyrån.
Detta förordnande sträckte sig till den 15 maj 1941, då jag återgick
såsom chef för lagbyrån. Samtidigt med att jag övertog chefskapet för utlänningsbyrån
blev jag av Kungl. Maj:t förordnad såsom ställföreträdare för
generaldirektören. Härigenom kom jag även efter min återflyttning till lagbyrån
att i viss utsträckning taga del i utlänningsärendena. Jag deltog sålunda
i allmänhet i principiella resonemang om dessa frågor ävensom i viktigare
överläggningar med utländska flyktingkontor eller svenska myndigheter.
Under de tider, då jag på grund av generaldirektörens frånvaro
uppehöll generaldirektörstjänsten, hade jag självfallet att direkt handlägga
utlänningsärendena. Vid inrättandet av statens utlänningskommission den 1
juli 1944 förordnades jag till ordförande och chef för kommissionen. Detta
förordnande varade till den 1 juli 1946.

Såsom en allmän anmärkning med anledning av parlamentariska under
sökningskommissionens båda betänkanden vill jag framhålla, att kommissionen
icke genomgått socialstyrelsens och utlänningskommissionens hela
verksamhet beträffande utlänningskontrollen. Undersökningskommissionen
har till behandling blott tagit upp de hos kommissionen anförda klagomålen.

105

Kanal. Maj:Is proposition nr 270.

Med den publicitet under vilken kommissionen arbetat kan man utgå från att
klagomål anförts av praktiskt taget alla här i landet då vistande utlänningar,
vilka ansett sig vara felaktigt behandlade. Mot den överväldigande
största delen av besluten i utlänningsärenden har emellertid någon anmärkning
icke riktats. Skälig hänsyn synes böra tagas härtill vid bedömandet
av myndigheternas verksamhet. Att undersökningskommissionen själv beaktat
denna synpunkt framgår av ett uttalande i del I, s. 9.

Jag vill vidare betona skillnaden mellan att i efterhand pröva lämpligheten
av ett beslut och att med den press och under de förhållanden, som
rådde under respektive tidsperioder, taga ställning till de olika frågor, inför
vilka den centrala utlänningsmyndigheten då ställdes.

I de flesta av de frågor, som behandlas i kommissionens båda betankanden,
har jag i den mån jag berörcs av dem redan yttrat mig skriftligen eller
muntligen till kommissionen. Detta gäller exempelvis den huvudfråga, för
vilkens prövning kommissionen tillsattes, eller fallet Paulson. Beträffande
vissa frågor eller speciella ärenden har jag deltagit i yttranden, som avgivits
av statens utänningskommission. Jag har i stort sett icke något att tillagga
till vad jag sålunda anfört utan anser mig här kunna inskränka mig till att

åberopa dessa yttranden. .

Beträffande vissa särskilda punkter i de båda betänkandena far jag an -

föra följande.

I del I, s. 488, har parlamentariska undersökningskommissionen gjort vissa
uttalanden angående förhållandet mellan utlänningsnämnden och den centrala
utlänningsmyndigheten. Kommissionen anför, att utlänningsnämnden
tillkom bland annat för att skapa garanti för att tveksamma ärenden skulle
komma under Kungl. Maj:ts prövning, och klagorätt för utlänning baserades
på om skiljaktighet i uppfattningen förelåg mellan utlänningsnämnden eller
någon dess ledamot och den centrala utlänningsmyndigheten. Systemet hade
emellertid i stort sett fungerat som om den centrala utlänningsmyndigheten
och utlänningsnämnden varit eu myndighet. En löljd av alt någon skil jaktighet
inom utlänningsnämnden eller mellan nämnden och den centrala utlänningsmyndighetens
beslut i allmänhet ej förelegat hade blivit, att utlänningarna
endast i sällsynta undantagsfall haft rätt anföra besvär i äienden
angående frihetsberövande. Att besvärsrätt sålunda i realiteten endast undantagsvis
förelegat måste enligt kommissionens mening anses otillfredsställande.
Kommissionen hade i åtskilliga fall av frihetsberövande annan
uppfattning än den, vartill den centrala utlänningsmyndigheten och utlänningsnämnden
samstämmigt kommit. ...

Jag kan icke dela kommissionens synpunkter på denna fråga. Utlänningsnämnden
tillkom icke för att ge besvärsrätt i tveksamma fall till Kungl.
Maj:t utan för att skapa garantier för att den centrala utlänningsmyndigheten
icke utan kärande skäl skulle meddela förpassnings- eller interneringsbeslut.
Först om utlänningsnämnden eller till och med blott någon enda av
dess ledamöter icke var med om åtgärden skulle besvärsrätt till Kungl. Maj:t
finnas för utlänningen. Den omständigheten, att socialstyrelsen och utlänningskommissionen
praktiskt laget alltid rättade sig etter nämndens uppfattning,
kan rimligen icke anses medföra, alt systemet icke fungerade pa
avsett vis. Jag vid betona, alt Kungl. Maj:t vid utseendet av ledamöter i utlänningsnämnden
städse ställt kraven mycket högt. Såvitt jag kan linna
har man genom anordningen med utlänningsnämnden haft .just de garantier
mot förhastade eller olämpliga beslut i de viktiga förpassnings- och inlerneringsärendcna,
som statsmakterna velat skapa. Den omständigheten, att
parlamentariska undersökningskommissionen nu i efterhand ansett, att vissa
interneringar icke bort ske, kan icke förändra detta mitt omdöme, så myc -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ket mera som kommissionens uttalande i flera fall avser av Kungl. Maj:t
prövade ärenden.

På s. 375 i del I har undersökningskommissionen beträffande ett av statens
utlänningskommission i plenum iattat beslut om förpassning av en estnisk
medborgare uttalat, att utlänningskommissionen på grund av den tveksamhet,
som finge anses ha förelegat i detta fall — särskilt med hänsyn till
utlänningens ungdom och hans psykiska tillstånd — bort överlämna ärendet
till Kungl. Maj:ts avgörande. Jag vill härtill genmäla, att utlänningskommissionen
i fråga om överlämnande till Kungl. Maj ds avgörande av enskilda
ärenden tillämpade den principen, att kommissionen överlämnade dels vissa
utrikespolitiskt betonade ärenden och dels vissa typfall för att genom Kungl.
Maj ds avgörande av dessa få ledning för behandling av likartade fall. Kommissionen
ansag sig däremot icke kunna undandraga sig att avgöra ärenden,
som av den ena eller andra anledningen kunde vara tveksamma. En annan
tillämpning skulle ha inneburit att antalet till Kungl. Majd överlämnade ärenden
skulle ha blivit mycket stort, enär anledning till tveksamhet givetvis förekom
i ett betydande antal ärenden.

Beträffande den i del II utförligt behandlade frågan om besvarande av
förfrågningar från tyska legationen kan jag i huvudsak hänvisa till det yttrande,
som statens utlänningskommission avgivit till riksdagens justitieombudsman.
Härutöver vill jag blott anföra, att det icke är riktigt vad undersökningskommissionen
anför på s. 187, att befattninghavarna i socialstyrelsen,
då styrelsen efter överenskommelse med utrikesdepartementet hösten
1940 övertog besvarandet av förfrågningar från tyska legationen och tyska
konsulat här i landet, icke erinrades om den tidigare av socialstyrelsen utfärdade
instruktionen av innebörd att uppgifter till tyska myndigheter skulle
lamnas allenast såvitt anginge tyska medborgare, vilka icke vistades här i
landet i egenskap av flyktingar. Jag har muntligen inför undersökningskommissionen
förklarat, att utrikesrådet Engzell och jag, som då tjänstgjorde
som chef för utlänningsbyrån, »voro överens om att beträffande politiska
flyktingar skulle svar icke ges. Självfallet har jag sedan meddelat på utlänningsbyrån
vad som överenskommits.» Att det för tjänstemännen hos socialstyrelsen
var val känt, att uppgifter till tyska legationen icke skulle lämnas
beträffande politiska flyktingar, visas tillfyllest därav att samråd i åtskilliga
fall sedermera ägde rum med utrikesdepartementet beträffande fråga om svar
skulle lämnas.

Generaldirektör K. J. Höjer, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, anför: Kommissionen

redogör för ett förpassningsärende angående den tyske
medborgaren H., beträffande vilken förpassning beslutats av socialstyrelsen,
innan jag tillträdde förordnandet som styrelsens chef men vilket ärende i
sin sista fas handlades av mig. Kommissionen uttalar beträffande detta ärende,
att det varit motiverat med ett ytterligare anstånd med förpassningens
verkställande samt uttalar, att mannens återsändande till Tyskland »nu vid
efterhandsgranskning måste betecknas som beklagligt» (I, s. 365). Detta uttalande
kan icke gärna innebära annat än att kommissionen varit medveten
om att dess utgångspunkter vid bedömandet av ärendet varit skiljaktiga
från dem som förelågo för de myndigheter, vilka 1939—40 hade att taga
ställning till frågan. Formuleringen av kommissionens uttalande innebär alltså
ett medgivande från kommissionens sida att ett beslut, även om det nu
skulle kunna betecknas som beklagligt, för det dåvarande kunde te sig såsom
riktigt och kanske nödvändigt.

Den försiktighet i bedömningen som kommissionen sålunda i detta fall

Ktuu/l. Maj:ts proposition nr 270.

107

ådagalagt har emellertid i flera andra sammanhang icke kommit till synes.
Kommissionen ultalar i ett flertal fall att de vidtagna åtgärderna måste betecknas
som beklagliga eller anmärkningsvärda eller använder annat bestämt
omdöme av mer eller mindre klandrande art. Föga hänsyn synes i många
av dessa fall ha tagits till de förhållanden, under vilka myndigheterna hade
att fatta sina beslut. Ett exempel på detta må anföras.

Beträffande inrättandet av interneringsförläggningar uttalar kommissionen
(I, s. 305), att »det ur olika synpunkter varit lämpligt med en ganska
långt gående differentiering av flyktingarna för fördelning på olika förläggningar
med hänsyn till dels vederbörandes politiska inställning och dels de
olika grunderna för omhändertagandet». Den strävan efter dylik differentiering
som lagts i dagen synes enligt kommissionens mening icke i praktiken
balett till ett i allo tillfredsställande resultat. Härtill lägger kommissionen
att inrättandet av slutna familjeförläggningar borde ha tagits upp till övervägande
tidigare än som skett.

Kommissionen synes mig ha behandlat frågan om inrättandet av differentierade
förläggningar ungefär som om det vore fråga om en granskning av
fångvårdens anstaltsväsende. Man har alldeles bortsett ifrån att del aldrig
fanns någon möjlighet att avgöra under hur lång tid framåt interneringsbestämmelserna
överhuvud taget kunde antagas komma att gälla. Jag erinrar
mig, att när socialstyrelsen omedelbart efter mitt tillträde av förordnandet
såsom chef på grund av de nya bestämmelserna tog upp frågan, vilka
förläggningar som borde inrättas m. m., och förde förhandlingar med direktionen
för Långmora och Smedsbo arbetshem angående förhyrandet av
dessa lokaler, vi betraktade det såsom en stor svårighet, att det icke kunde
avgöras, huruvida förläggningarna kanske icke skulle behövas mer än sex
månader. När under utvecklingens gång efter hand behov av nya förläggningar
uppstod, stod man ständigt inför samma problem. Hur lång tid kan
det gälla? Att lägga ut stora summor på en kanske kortfristig historia, vilken
därjämte på grund av sin natur måste betecknas som ett visserligen nödvändigt
ont, var icke tilltalande. Denna inställning som för övrigt, så vitt jag
kunde finna, även var starkt markerad i socialdepartementet, föranledde att
differentieringssynpunkterna icke blevo tillgodosedda förrän omständigheternas
tryck praktiskt taget tvingade därtill. Ehuru jag då var och alltjämt
är medveten om de allvarliga olägenheter som bristen på differentieringsmöjligheter
medförde, kan jag icke finna annat än att den som verkligen
sätter sig in i situationen sådan som den efter hand tedde sig under årenas
lopp, borde kunna finna att åtminstone i stort en rimlig avvägning gjordes
ur olika synpunkter, även om åtskilligt »nu vid efterhandsgranskning måste
betecknas som beklagligt».

Beträffande frihetsberövande genom bl. a. tagande i förvar respektive internering
enligt utlänningslagstiftningens bestämmelser uttalar kommissionen
att den med hänsyn till lagarnas utformning icke ansett sig kunna i nu
förevarade avseende rikta anmärkning mot de svenska myndigheternas handlingssätt
och tillfogar: »Härmed har kommissionen självfallet icke velat frånkänna
den principen giltighet, att vederbörande myndigheter, även om lagstiftningen
varit oklar och lämnat myndigheterna vittgående befogenheter,
likväl varit skyldiga att pröva varje enskilt fall med hänsynstagande till den
allvarliga innebörd, som den allmänna rättsåskådningen i vårt land av ålder
tillagt frihetsberövande åtgärder.» (I, s. 51).

Detta principuttalande visar enligt min mening, alt kommissionen (iverhuvud
taget icke fäst tillbörligt avseende vid de förutsättningar, under vilka
utlänningslagstiftningens förvars- och intcrneringsbestämmelser kommit till.
Utlänningar, vilka av olika skäl ansågos icke önskvärda, sändes även tidi -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

gare ut ur landet. Om det iakttogs, att vederbörande icke skickades till
land, där fara kunde uppstå för honom, torde detta förfaringssätt icke ha
ansetts strida mot den allmänna rättsåskådningen. Någon som helst möjlighet
till jämförelse med svenska medborgares rättigheter och ställning finnes
icke härvidlag. När det andra världskriget efter hand minskade och till sist
förintade möjligheterna att sända icke önskvärda utlänningar ur landet, tillgreps
i stället intemeringsförfarandet. Det har just varit karakteristiskt för
detta förfaringssätt, att det inneburit ett kvarhållande i förläggning när
vederbörande ville vara kvar i landet men full frihet för honom att lämna
förläggningen, om han samtidigt ville lämna landet. Att under sådana förhållanden
jämställa detta frihetsberövande med det som kan vidtagas mot
svenska medborgare synes mig innebära en felsyn. Om de beslutande myndigheterna
skulle såsom kommissionen önskat prövat varje enskilt fall »med
hänsynstagande till den allvarliga innebörd, som den allmänna rättsåskådningen
i vårt land av ålder tillagt frihetsberövande åtgärder», hade överhuvud
taget inga interneringar kunnat äga rum.

I samband med bedömningen av vissa långvariga interneringsfall uttalar
kommissionen, att den måst säga sig att i åtskilliga av fallen dylik behandling
icke kunnat anses ha varit påkallad, utan att i stället beviljande av uppehållstillstånd
för begränsat område »med noggrann övervakning från polismyndighetens
sida» hörde ha ansetts tillfyllest. På grund härav må framhållas
att polismyndigheterna själva i olika sammanhang underströko, att möjligheterna
att anordna en noggrann övervakning voro ytterligt små. Den
övervakning, som kunde ordnas genom brev- och telefonkontroll, kunde ju
lätt kringgås, när vederbörande hade anledning misstänka, att han var övervakad.
Personlig övervakning i övrigt kunde — bortsett från enstaka fall —
icke få annan form än att vederbörande ålades personlig inställelse hos
polismyndigheten på vissa tider. Att ålägga dylik inställelse varje dag medförde
svårigheter för den övervakade i hans arbete och fick lätt i praktiken
en anstrykning av trakasseri. Mindre täta inställelser utgjorde å andra sidan
intet hinder för vederbörande att företaga ganska långa resor utan polismyndighetens
kännedom. Svårigheterna härvidlag kommo skarpt till symes,
när det gällde att upprätthålla myndigheternas beslut om uppehållstillstånd,
begränsat till visst område. Såsom kommissionen även själv har exemplifierat,
förekom det att i dylika fall vederbörande företog upprepade resor utanför
området utan att detta för det dåvarande var för polismyndigheten känt.
För min del fann jag och finner alltjämt, att det av kommissionen rekommenderade
alternativet till internering, nämligen vistelse utanför förläggning
men under noggrann övervakning av polismyndigheten, icke skulle
kunnat realiseras annat än möjligen i rena undantagsfall. Eu sådan uppfattning
måste leda till internering även i vissa fall, där sådan enligt kommissionens
ståndpunkt icke varit påkallad, såvida icke socialstyrelsen skulle
ha tagit risker, vilkas förefintlighet kommissionen blundar för med talet om
noggrann övervakning. Det må erinras om Krylbokatastrofen, vars orsaker
aldrig kunde klarläggas men där mycket torde ha talat för att sabotage förelåg.
Situationen blev i detta avseende en helt annan, sedan tyska permittenttåg
och materialtransporter upphört att rulla genom landet.

Kommissionens majoritet har beträffande den s. k. Långmorarazzian uttalat,
att det varit befogat att från socialstyrelsen och polismyndighetens
sida verkställts noggranna undersökningar för utrönande av huruvida påståendena
om illegal verksamhet inom förläggningarna varit riktiga (I, s.
128). Ledamoten Branting har däremot i särskilt yttrande betecknat ingripandet
såsom beslutat »av socialstyrelsen och polismyndigheten i förening»
och uttalat, att han funnit beslutet såsom otillräckligt grundat symnerligen

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

anmärkningsvärt. En utförlig redogörelse, under vilka omständigheter denna
åtgärd vidtogs har lämnats i betänkandet, och skilda uttalanden refererats
bl a. beträffande frågan, vilken myndighet som hade initiativet och det formella
och reella ansvaret (I, s. 127, o. f.)

Ehuru kommissionen sålunda själv i sistnämnda avseende icke gjort något
uttalande, finner jag särskilt med hänsyn till ledamoten Brantings uttalande
att det i den ingående redogörelsen borde ha meddelats allt, som
framkommit under utredningen och som i sagda avseende kunde tillmätas
någon betydelse. Så har emellertid icke skett. När jag den 17 maj 1945 var
kallad inför kommissionen bl. a. rörande denna angelägenhet anmälde jag,
att jag funnit angeläget kort före razzians verkställande personligen underrätta
statsrådet och chefen för socialdepartementet om vad som förestod,
samt att jag därvid framhållit, att vi i socialstyrelsen icke ansågo vare sig
det formella eller det reella ansvaret vila på styrelsen utan på säkerhetschefen.
Statsrådet gjorde därvid endast ett kort uttalande av ungefärligen
den innebörden, att det ankom på säkerhetschefen att pröva och avgöra
frågan. Denna min upplysning finnes upptagen i stenografiskt referat hos
undersökningskommissionen. Utan att tillmäta denna episod någon större
betydelse bär jag dock på grund av herr Brantings yttrande under hänvisning
till kommissionens handlingar velat komplettera den i betänkandet
lämnade redogörelsen på denna punkt.

Beträffande den intern Ä på Långmora förläggning som lamnade vissa
upplysningar angående vad som förekommit inom förläggningen uttalar
kommissionen, att omständigheterna tala för att dennes motiv var »hans
önskemål att bli frigiven från förläggningen, vilket han också blev» (I, s. 129) .
Ledamoten Branting har i särskilt yttrande framhållit att A för sitt angiveri
mot kamraterna belönades med 1 riskrivning, vilket förfarande var av beskaffenhet
att uppväcka berättigad ovilja. På grund härav vill jag framhalla
att socialstyrelsen icke hade något annat val än att friskriva Ä. Hans förfaringssätt
var känt av kamraterna i Långmoraförläggningen och utan tvivel
känt också på Smedsbo förläggning, mellan vilka förläggningar det uppenbarligen
fanns kontakt. Varje anledning att taga honom i förvar saknades.
Ett återförande av Ä till Långmora eller hans placering pa Smedsbo skulle
för honom ha medfört fara. Övriga förläggningar voro icke av den art att
man rimligen där kunde placera Ä. Det fanns under sådana förhållanden
intet annat val än att utskriva honom. Att detta kom att framstå såsom en
belöning kan ju anses beklagligt men ändrar icke sakförhållandet. För övrigt
erinrar jag mig, att redan innan Ä lämnade sina uppgifter, hans utskrivning
varit starkt på tal. Det må nämnas, att ombudsman Charles Lindley
hade gjort upprepade framställningar av dylik innebörd. Även om Ä icke
blivit blivit utskriven vid tid som skedde utan kunnat placeras å annan förläggning
hade han säkerligen utskrivits i samband med den allmänna omprövning
av långtidsinterneringarna som företogs av Kungl. Maj:t i juni

1943. , ,

Beträffande lämnandet av adressuppgifter in. in. till tyska legationen Iran
socialstyrelsens sida (II), har kommissionens utredning visat, att detta i
vissa fall skett i strid med givna instruktioner, vilket förhållande givetvis
i och för sig är anmärkningsvärt. Huruvida därigenom vederbörande vållats
någon skada är okänt. .lag önskar för min del i detta avseende endast framhåiia,
att hela detta öppna frågeförfarandet från tysk sida synes mig utgöra
ett typiskt utslag av den tyska byråkratiska apparatens precision in absurdum
.lag vill erinra mig, att åtskilliga av de efterfrågade hade fast bostad
med telefon, och upplysning, alt de vistades här, kunde erhållas av telefonkatalogen.
När de nazistiska myndigheterna önskade taga reda på en här -

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

varande tysks politiska inställning o. d. torde man ha använt sig av helt
andra metoder.

Till sist må följande framhållas. När förfrågan framställdes från tysk
sida om viss persons adress, torde detta åtminstone praktisk taget alltid ha
grundats på en på annat sätt redan inhämtad upplysning, att vederbörande
rest till Sverige. Om personen innehade tyskt pass men likväl betraktade
sig själv såsom flykting, sammanhängde detta i regel med att han icke
officiellt ville bryta med hemlandets myndigheter. Om socialstyrelsen
hade vagrat att lamna adressuppgift på dylik person, torde detta ha inneburit
sa gott som samma upplysning som om man betecknat honom såsom
flykting. Genom att lämna adressuppgift men endast dylik överlät man åt
personen själv att avgöra på vad sätt han ville ställa sig för den händelse
tyska legationen ville pressa honom t. ex. att återvända till hemlandet.

Statens utlänningskommission.

I anledning av remissen ha 131 nuvarande eller förutvarande tjänstemän i
utlänningskommissionen beretts tillfälle att yttra sig. Endast förre e. o. byråinspektören
R. Paulson har begagnat sig härav.

F. e. o. byråinspektören R. Paulson anför:

Del I.

Å sidan 419 sista stycket står, att jag och Thour reste till Finland för att
uppvakta Riekki på dennes femtioårsdag. Detta är fel uppfattat Thour
hade bland andra lämnat bidrag till presenten åt Riekki men jag fick ensam
och pa egen bekostnad resa till Finland och överlämna den

Jag tillåter mig undra, varför säkerhetstjänsten och åklagaren trots mina
upprepade påpekanden undvikit att vid förhören och under rättegången
medgiva, att jag begärt och även fått med en man från säkerhetstjänsten
vid mitt besok hos Lonnegren, ävensom att jag presenterat denne som min
sekreterare. Denne polisman måste ju ha avlämnat någon rapport från
besöket.

Även om kommissarie Magnusson är död, måste överkonstapel Söderström
kanna till fallet Holmberg och bedrägeriet med kartorna för vilket Holmber"
dömdes till fängelse.

Del IT

Jag har icke tidigare varit i tillfälle att taga del av det yttrande som
avgivits av stockholmspolisens utlänningsexpedition.

De s k. svarta böckerna tillkommo på mitt initiativ utan order från någon
överordnad. Underståthållare Hallgren var vid den tiden polismästare och
chef for pohsbyran och under honom tjänstgjorde dåvarande statspolisintendenten
Ros. Mm närmaste chef för kommissarie Brändström. På grund av
Bi andströms stora arbetsbörda tog han icke någon större befattning med
pohsbyran utan jag fick i många fall vända mig direkt till statspolisintendenten
som i sm tur hänvisade till polismästaren Hallgren.

Vid vilken tidpunkt polismästaren första gången fick del av de s. k svarta
böckerna med uppgift om adressförfrågningar kan jag nu icke angiva ei
heller minns jag att jag fick några särskilda förhållningsorder. Jag ombads
blott att fortsatta med att föra dessa anteckningar.

A» utlänningsexpeditionen fick order angående besvarandet av inkomna
förfrågningar har hittills varit mig obekant. Både jag och den mig underordnade
personalen levde i tron att de tjänstgörande på utlänningsexpeditionen
hanvisade alla fragande till polisbyrån, sedermera socialstyrelsen, och

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

111

att detta skedde av rena avlastningsskäl. Åtminstone syntes detta framgå av
de telefonförfrågningar som inkommo. Oaktat såväl jag som min personal
ombad utlänningsexpeditionen att meddela, att endast skriftliga förfrågningar
besvarades, framfördes detta icke alltid till de adressökande.

(I detta sammanhang bör framhållas, att en viss rivalitet rådde mellan
polisbyråns och utlänningsexpeditionens personal angående efterspaningen
av utlänningar. Det utbetalades nämligen en viss dusör för anträffande av
efterspanade utlänningar. Enär polisbyråns post gick genom utlänningsexpeditionen,
kunde personalen där före min personal taga del av handlingarna
och finna adressen på efterspanad. När sedan kontrollen på polisbyrån meddelade
att en efterspanad utlänning inpolicierats viss dag erhöll man till
svar, att detta kände man redan till.)

Upplysningsvis bör nämnas att avdelning 100, som den hemliga avdelningen
för övervakande av utlänningar kallades å utlänningsexpeditionen
utgallrade alla ansökningshandlingar som hade intresse för den, innan posten
överlämnades till polisbyrån.

Denna avdelning hade även dygnet runt tillgång till polisbyråns lokaler
och register.

När polisbyrån överflyttades till socialstyrelsen följde de svarta böckerna
med och sekreterare Drougge som enligt mitt förmenande var den som dagligen
stod i förbindelse med U. D. fick del av dessa. Drougge meddelade, att
alla förfrågningar från tyska legationen eller konsulatet skulle besvaras genom
U. D. Så skedde även en tid, men enligt vad Drougge meddelade klagade
tyskarna även på denna omväg, som fördröjde brådskande ärenden. Först
då tillkom bestämmelsen, att socialstyrelsen skulle direkt besvara de till
styrelsen ställda förfrågningarna. Alltså hade tyskarna under en viss tid fått
ställa sina frågor till U. D. varifrån de remitterades till S. S. och sedan återginge
till U. D. för svars avgivande.

Order gavs att en kopia av svaret skulle lämnas till U. D. och en till säkerhetschefen.
Socialstyrelsen beslöt att kriminalkommissarie Thour skulle
vara förbindelseman mellan S. S. och Hallgren och att Thour således skulle
taga hand om kopian till Hallgren. Vidare beslöts att Thour skulle vara chef
för det s. k. nationalregistret, där allt angående här vistande utlänningar som
kunde vara av vikt för det införda gruppsystemet skulle intagas. Så snart
detta register blev användbart, tror jag att förfrågningar slogs i detta och när
ingen anmärkning fanns där, besvarades förfrågningarna. Jag förmodar att
detta var anledningen till att Thour förvarade ett så stort antal kopior i sitt
rum.

Jag vill framhålla att Thour i många fall, då jag av sammanträden eller
andra orsaker var förhindrad underskriva posten på bestämd tid, men
maskinskriverskan enligt order i maskinskrift skrivit mitt namn, underskrev
utgående post med min namnteckning.

Efter besparingskommissionens ingripande fick jag mindre att göra med
adressregistret. Enligt vad jag kan minnas var det även Drougge som bestämde
att eu kvinnlig befattningshavare skulle slå och skriva svar på alla
inkommande förfrågningar. Eu av dessa befattningshavare hade tidigare varit
anställd under fru Bruzell och därvid visat sig ganska egenmäktig och
oaktat tillsägelser varit väl frikostig vid besvarandet av telefonförfrågningar.
Hon beklagade sig hos mig över att jag var mera sträng än Thour vid kontrollen.

Det kunde inträffa att från etl upptagningsliiger inkom förfrågningar rörande
15—20 namn. Denna frågelista kunde vara underskriven av en flykting
beträffande vilken ännu ej utförlig rapport inkommit. Jag förbjöd då
förfrågningens besvarande, men tillät att någon eller några av de efter -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

frågade fick meddelande om, alt den frågande kommit till Sverige och vistades
där eller där samt önskade komma i kontakt. I många fall lades frågorna
ad acta i avväntan på inkommande uppgifter.

Såsom jag tidigare framhållit hade säkerhetstjänsten en ibland två kvinnliga
befattningshavare placerade å socialstyrelsen senare utlänningskommissionen.
Dessutom gick så gott som dagligen en kriminalkonstapel (Lindell?)
igenom registren. Om denne var från säkerhetstjänsten eller utlänningsexpeditionen
vet jag ej. Men såväl säkerhetstjänstens anställda som
nämnda kriminalkonstapel rapporterade till mig, att tjänstemännen på centralregistret
voro för godtrogna vid besvarandet av telefonförfrågningar angående
utlänningar. Man avslöjade även att en falsk polisman erhållit uppgifter.

Med ovanstående har jag velat visa, att mina försök till effektiv kontroll
vid förfrågningars besvarande icke lyckades utan jag avfördes mer och mer
från denna kontroll. Kamrer Eklund i besparingskommissionen framhöll
även vid mer än ett tillfälle, att man ansåg min arbetskraft vara mera
behövlig och önskvärd på andra håll.

Kommissarie Thour måste sitt dåliga minne till trots komma ihåg våra
resonemang om detta och flera andra missförhållanden. Han hade själv
insett och beaktat det osäkerhetstillstånd som inträtt på utlänningskommissionen
ävensom att han även talat om saken med socialminister Möller.
Detta har jag även vid rättegången framfört till min försvarsadvokat Hugo
Lindberg, som torde ha talt vid Thour därom.

Angående utlämnande av adresser till Lönnegren har åklagaren helt förbigått
mina uppgifter, att Lönnegren första gången kom till mig å socialstyrelsen
på rekommendation av generaldirektör Sigfrid Hansson. Detta har bekräftats
av Lönnegren, som uppgivit att Sigfrid Hansson och hans fru varit på
middag hos honom och att Liansson vid detta tillfälle hänvisat honom till
mig.

Lönnegren var ej så bekant med mig att han då kände igen mig, utan det
var jag som kände igen namnet Lönnegren. Enär inget framkommit under
förra världskriget, som bestyrkt de då hysta misstankarna mot Lönnegren
kunde jag väl knappast då han kom till mig med sådana rekommendationer
misstänka Lönnegren. Misstankarna framkom först i samband med samtal
med Thour, som framförde dem till Hallgren.

Statens kriminaltekniska anstalt.

I eget utlåtande anför överdirektör H. Söderman:

Varken nuvarande eller förutvarande tjänstemän vid anstalten ha ansett sig
hava några synpunkter att framföra med anledning av remissen.

Såsom eget yttrande får jag i underdånighet framhålla, att mot de faktiska
uppgifter om kriminaltekniska anstaltens mellanhavanden med tyska
myndigheter, som lämnas i betänkandena, har jag intet att invända. Kommissionens
anmärkningar mot den av anstalten med tyska myndigheter förda
korrespondensen torde, enär ju denna i huvudsak skett i samråd med socialoch
utrikesdepartementen och i enlighet med ett anstalten av Kungl. Maj:t
anbefallt uppdrag, icke av mig behöva bemötas. Det bör kanske dock i detta
sammanhang påpekas, att någon skada för någon flykting i det fåtal fall det
gäller icke kunnat påvisas. Kommissionens huvudanmärkning, åtminstone
torde den hava så uppfattats i dagspressens kommentarer till kommissionens
betänkande, gäller utbytet av tidningen Polisunderrättelser med vederbörande
tyska organ. Kommissionen utsäger här »att på detta sätt (till mars 1942)
redovisades hela grupper av utlänningar, som vistades eller vistats i Sverige,
vilket uppenbarligen var olämpligt».

Kanyl. Maj:ts proposition nr 270.

113

Jag tillåter mig till detta följande kommentar.

Polisunderrättelser har sedan år 1878 utbytts mot hl. a. vederbörande tyska
efterlysningsorgan. I Polisunderrättelser förekomma endast uppgifter om utlänningar,
alltså även tyskar, vilka varit föremål för behandling från svenska
rättsvårdande myndigheter, alltså sådana, vilka efterlysts av polismyndigheter,
ådömts straff av domstol eller vilka varit föremål för utvisnings- eller
förpassningsbeslut. Att här tala om »hela grupper av utlänningar» torde vara
eu överdrift såvida man icke med uttrycket »grupp» vill beteckna människor,
vilka på ett eller annat sätt förstött sig mot svensk lag. Det må nämnas att
under år 1940 förekommo i Polisunderrättelser 128 notiser om tyskar, vilka
behandlats enligt vår utlänningslagstiftning, och under år 1941 65 sådana. Då
anstalten icke har eller bär haft handlingarna i dessa ärenden till förfogande,
har det ej varit möjligt att göra en närmare analys av vederbörande tyskars
politiska förhållanden eller anledningen till deras utvisning respektive förpassning.
De myndigheter, som i realiteten behandlat ärendena och som alltså
kände till omständigheterna kring vederbörande flyktingar, synas ju i varje
fall i lika hög grad som kriminaltekniska anstalten, som ju endast är en
publiceringsförmedlare och som saknar möjlighet till en realprövning hava
kunnat uppmärksamma faran av en publicering. Det är icke någon ursäkt
och ännu mindre något försvar, när jag dessutom tillåter mig påpeka, att
anstalten tillkom en tid efter krigsutbrottet, att de första åren av anstaltens
verksamhet voro fyllda av ett sjudande organisationsarbete samt utförandet
av en mängd uppgifter, vilka genom kriget kornmo anstalten till del, samt
vidare att anstalten den 1 oktober 1939 övertog den lilla detaljen Polisunderrättelser
med personal och alla tillbehör jämte, icke minst viktigt, en lång
och fast tradition. Det i kommissionens rapport, s. 125 tf. omnämnda fallet,
när en desertör från tyska armén år 1941 utvisades från landet och sändes
till en tämligen säker död var för mig personligen incitamentet till en
strängare realprövning av de av anstalten handlagda utlänningsärendena.
Det var också på mitt eget initiativ, som samtliga utlänningars namn helt
borttogos ur Polisunderrättelser under år 1942. Jag erkänner gärna det berättigade
i kommissionens anmärkning, att denna åtgärd bort följa ögonblickligen
på mitt »uppvaknande» år 1941. Å andra sidan tillåter jag mig uttrycka
den starka förvissningen, att någon skada icke torde kunna påvisas hava skett
för någon flykting. En närmare analys av ärendena torde väl också i huvudsak
kunna bekräfta detta.

I belysning av efter krigets slut vunna erfarenheter av den nazistiska polisens
metoder hade det säkerligen varit häst, om samtliga polisiära förbindelser
mellan Sverige och Tyskland avbrutits vid världskrigets utbrott.

Förutvarande allmänna säkerhetstjänsten och statspolisen.

I anledning av remissen har statspolisintendenten (i. Thulin, med förmälan
alt han icke funnit anledning yttra sig för egen del, överlämnat yttranden
från häradshövdingen K.-F. Pfeiffer, 1. f. landssekreteraren O. Rosengren och
förste stadsfiskalen M. Lundqvist.

Häradshövdingen K.-F. Pfeiffer anför:

Såvitt jag kunnat finna beröres vad som förevarit på Gotland endast på
det ställe i del II, där den förfrågan, som tyska konsulatet riktade till landsfiskalerna,
behandlas.

Till vad där anföres kan läggas, att landsfiskalerna omedelbart underrättade
mig om konsulatets framställning varpå överenskoms, alt framställ Rihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Å r 270. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ningen icke skulle föranleda åtgärd från landsfiskalernas sida, ävensom att
vad i betänkandet yttras därom, att uppgifter om tyska medborgare icke
lämnats, gäller ej blott ett »flertal landsfiskaler» på Gotland utan länets
samtliga fyra landsfiskaler och stadsfiskalen i Visby,

I övrigt vill jag endast framhålla, alt jag finner titeln på del I i viss man
missvisande. Då den betecknas som betänkande angående flyktingars behandling
har man anledning vänta, att åtminstone något skulle beröra det
enastående och uppoffrande arbete som — kanske i första rummet av landsfiskalerna
— utfördes för flyktingarnas omhändertagande och hjälpande.

T. f. landssekreteraren Otto Rosengren har funnit anledning yttra sig endast
i fråga om vissa interneringsfall, varom utredning återfinnes i betänkandet
I s. 191—208. Rosengren lämnar först följande redogörelse för de
direktiv och synpunkter som varit vägledande för honom vid handläggandet
av de ärenden som berörts av kommissionen och anför:

Då den stora danska flyktingströmmen började i slutet av augusti 1943.
uppstodo polisiära spörsmål av stor vikt och svårighetsgrad. Man hade nämligen
då att räkna med dels att bland mängden flyktingar danska samarbetsmän
insmugit sig med uppdrag att till tyska eller nazistiska vederbörande i
hemlandet lämna uppgift om bl. a. de danska flyktingarna, dels ock atl hitkomna
danska patrioter i sitt upprivna och labila sinnestillstånd skulle begå
våldshandlingar här i riket, riktade exempelvis mot tyska konsulat. Ehuru
svenska polisen vid sin kontroll av flyktingarna biträddes av ett antal danska
polismän, som flytt till Sverige, blev på grund av det stora antalet flyktingar
nödvändigt att sända tveksamma fall till den öppna förläggningen i
Snogeholm för närmare undersökning. Även där kunde polisundersökningen
emellertid icke bliva så grundlig som önskvärt var. De flyktingar, på vilkas
pålitlighet man icke helt ansåg sig kunna lita, blevo därför i vissa fall anmälda
till socialstyrelsen med hemställan om omhändertagande tills vidare
i förläggning.

Med utgångspunkt framför allt från egna erfarenheter vill jag beröra det
utgångsläge, varifrån de svenska polismyndigheterna haft att behandla hithörande
ärenden. Det torde då till en början knappast behöva framhållas, al!
flyktingfrågorna — och då i synnerhet sådana, varom här är fråga — handlagts
efter principer, vilka utformats med hänsyn främst till vad som betingats
av aktuella politiska förhållanden. De underordnade myndigheterna
ha givetvis icke kunnat handla efter eget huvud utan måst vid varje särskilt
tillfälle tillämpa anbefallda normer. Med hänsyn härtill torde en kritik
av deras handlande, i den mån densamma avser tillämpade principer,
icke drabba rättvist. —- Polismyndigheternas underordnade och osjälvständiga
ställning är påtaglig icke minst i fråga om handläggningen av ärenden,
som avse politiska flyktingar, där deras enda och huvudsakliga uppgift kan
sägas vara att samla in de uppgifter och förebringa det material, på grundval
av vilket överordnad myndighet därefter har att fatta beslut. Detta material
bör självfallet vara fullt objektivt; den rekommendation däremot, som
polismyndigheten i förekommande fall anser sig böra lämna den överordnade
myndigheten betx-äffande blivande beslut, måste givetvis vara förestavad
av den naturliga polisiära omsorgen om ordning och säkerhet. Känslan
för denna omsorg vid behandlingen av flyktingfrågor torde hava varit stark
hos de flesta polismyndigheter, starkast dock hos dem, som därjämte känt
det kvalificerade ansvaret såsom befattningshavare inom den då existerande
allmänna säkerhetstjänsten. Att kalla detta »överdriven misstänksamhet»
torde låta sig göra endast om man anser en lagom grad av godtrogenhet och
blåögdhet som idealet i ett dylikt sammanhang. — I valet mellan släpp -

Kimgl. Maj:ts proposition nr 270.

115

händhet, å ena sidan, och möjligheten att till socialstyrelsen hänskjuta frågan
om misstänkt utlännings framtida behandling, å andra sidan, måste jag
beakta mitt tyngande ansvar såsom övervakningschef. Det kan därför knappast
läggas mig till last, att jag i tveksamma fall begagnat mig av min rätt
och plikt att lägga avgörandet i socialstyrelsens hand. Därest jag underlåtit
detta och i stället låtit en enligt min mening farlig utlänning vistas på fri
fot i Skåne med alla de möjligheter till illegal verksamhet, som där stodo
till buds. och någon våldshandling eller annan olaglig gärning verkligen begåtts
av honom, då hade jag för visso varit värd klander och sannolikt också
fått hårt vidkännas mitt ansvar. Mitt handlingssätt att till socialstyrelsen
för internering anmäla vissa danska flyktingar dikterades emellertid icke
enbart av hänsyn till svenska intressen och mitt eget ansvar utan föranleddes
även av de bindande direktiv därom, som socialstyrelsen lämnat mig. Sålunda
erhöll jag redan tidigt på hösten 1943 muntligen detta besked, som
jag i en PM av den 14 december 1943 antecknade sålunda:

»Icke-kommunistiska sabotörer av utpräglad larlighetsgrad hållas i förvar.
Möjligast fullständiga polisrapport tillställes socialstyrelsen med hemställan
om flyktingens omhändertagande i sluten förläggning. Socialstyrelsens
beslut avvaktas. Tre exemplar av polisrapporten tillställas mig.»

Från socialstyrelsen har jag vidare erhållit eu odaterad och icke underskriven
PM, varav här citeras följande:

S. k. gentlemanna-sabotörer av större format kvarhållas i Malmö och
landsfogden gör framställning om internering.»

Emellertid bör vidare med skärpa framhållas, att i de fall, då undersökningskommissionen
klandrat mitt handlingssätt, även danska intressen haft
avgörande betydelse för mina beslut. Samtliga de danskar, varom nu är
fråga, voro aktiva sabotörer, vilka åtminstone i vissa fall spelat en relativt
ledande roll i danska motståndsrörelsen. Vid sin liitkomst voro de flesta
upprivna och för övrigt i en sådan sinnesstämning, att de inte kunde finna
sig till rätta i lugna förhållanden ulan kände en avsevärd olust och irritation
inför utsikten att för obestämd tid nödgas härifrån overksamma följa
hemmavarande kamraters fortsatta kamp mot ockupationsmakten. Dessa
stämningar togo sig icke sällan uttryck i oöverlagda expeditioner till hemlandet.
riskfyllda icke minst för hemmafrontens män.

Av danska flyktingkontoret hade jag redan på ett tidigt stadium gjorts
uppmärksam på de risker, som ur dansk synpunkt förelågo för flyktingars
återresa till Danmark icke blott för vederbörande flykting själv utan även
och framför allt för den danska motståndsrörelsen. Belysande för denna
danska inställning är ett memorandum, avgivet av en tjänsteman vid danska
flyktingkontoret av vilket memorandum här intages följande.

Dette i Förbindelse med den i övrigt skaerpede Tilstand i Danmark og
Krigens hele Udvikling gor, åt man nu kan befrygte, åt en Person, der er
kommet her t il ad eu illegal Rute, og som bliver forpasset og sent til Danmark,
af Tvskerne vil blive forliort eventuelt under ''fortur, om den Rute,
hvormed han er blevet transporteret hertil.

•leg mener derfor, åt man for Fremtiden i alle Tilfadde, livor man fra
svenske Myndigheders Side bliver afsesket eu Udtalelse, bor svare, åt man
onsker, åt forpassning ikke finder Sted, for saa vidt den paagseldende er
kommet hertil ad en illegal Rute.

Med Ilensvn til andre Flvktninge mener jeg, al man bor indtage samme
Standpunkt, hvis den paagseldende under Hensyn lil det Sted, hvor han har
opholdt sig, og de Personer, han er kommet sammen med her, maa antages
åt sidde inde med Oplysninger, som man ikke onsker meddelt i Danmark.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Delte sidste Argument har i övrigt sserlig Betydning overfor de Personer,
der er her som Flyktninge, men som nu onsker Visum til Indrejse i Danmark.
Disse Personers politiske Indstilling eller mentale Tilstand er en saadan,
åt jeg mener, åt man ikke bor ekspedere deres Ansogning.

Saafremt disse Retningslinier folges, vil der ikke opstaa Risiko för nogen
Flygtning her, for Flygtningenes Familie i Danmark eller for Personer, der
arbejder illegalt i Danmark.»

Rosengren citerar vidare en av honom till säkerhetschefen ställd skrivelse
rörande ett samtal mellan Rosengren och eu tjänsteman vid danska legationen: »Under

samtalet berörde jag också frågan om de danska flyktingarnas
återresa till Danmark. Han förklarade då med stor skärpa, att sådan återresa
bör i görligaste mån förhindras, och att detta är danska legationens
bestämda uppfattning. Sedan jag upplyst honom om att denna fråga f. n.
ligger under omprövning, sade han sig skola animera kammarherre Kruuse
till en personlig uppvaktning hos utrikesministern för att närmare klarlägga
och utveckla den danska uppfattningen i frågan.»

I detta sammanhang hänvisar Rosengren till en skrivelse från chefen för
utrikesdepartementets rättsavdelning utrikesrådet G. Engzell till säkerhetschefen
underståthållaren E. Hallgren. Denna skrivelse, varav avskrift tillställts
Rosengren, var av följande lydelse.

»I skrivelse den 21 mars 1944 har Ni meddelat, att viss illegal trafik påginge
mellan Sverige och Danmark och att fråga uppstått i vad män danska
flyktingar i Sverige skulle förhindras att med anlitande av sådan trafik återvända
till Danmark. Då olika praxis härutinnan utvecklat sig i Malmö och
Hälsingborg, varifrån den ifrågavarande trafiken utginge, har Ni önskat erfara
utrikesdepartementets uppfattning i saken.

Frågan har av mig diskuterats med härvarande danske minister — envoyén
Kruuse, samt även underställts utrikes-, justitie- och socialministrarna. Det
måste såväl ur svensk som dansk synpunkt anses vara ett önskemål att de
härvarande flyktingarnas illegala återresor i möjligaste mån inskränkas och
att de i varje fall ske under sträng kontroll, vilken bör utövas i samråd
med vederbörande av danska legationen utsedda myndighetspersoner. Det
synes också angeläget, att icke vid dessa resor medverka personer, som därvid
handla mera i förvärvssyfte än av omtanke om de intressen av annan
art, vilka böra beaktas.

Sålunda synes vid kontrollen närmast böra förfaras i enlighet med den
praxis, som utbildats i Malmö. Principiellt böra danska flyktingar icke tillåtas
att illegalt återvända till Danmark. Endast där synnerliga skäl föreligga
för tillstånd till sådan resa, t. ex. särskilt ömmande humanitära skäl, hör tillstånd
lämnas.

Då, enligt vad departementet erfarit, dylik trafik jämväl utgår från Göteborg
torde därvarande polismyndigheter jämväl höra erhålla del av de instruktioner,
som kunna bliva utfärdade i frågan.»

Rosengren anför i fortsättningen:

Vidare må anmärkas, att den ansvariga danska polisledningen långt före
den lidpunkt, då danska polisen sattes ur spel, vid upprepade tillfällen med
skärpa framhållit angelägenheten ur dansk synpunkt av att danska motståndsmän,
som flytt till Sverige, skulle tvingas kvarstanna här. Motiveringen
härför var följande: En dansk frihetskämpe lämnade i regel sitt land och sin

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

verksamhet där endast av tvingande skäl, i regel därför att han av Gestapo
vore känd som aktiv sabotör och efterspanad i så hög grad, att hans gripande
vore sannolikt. Flykten till Sverige hade i regel, skett på order av motståndsledningen
på grund av de risker för motståndsorganisationen, som
hans fänglande i Danmark kunde medföra. De till Sverige flyktade sabotörerna
och i synnerhet de, som spelat en mera framträdande roll, borde därför
betraktas som »förbrukade» krafter i den underjordiska motståndsarmén.
Både för motståndsrörelsen och för den danska polisen vore det alltsa
en fråga av största vikt, att sabotörerna kvarhölles i Sverige, eventuellt med
tvång.

Jag framhåller, att dessa danska synpunkter vid flera tillfallen av mig
framfördes till säkerhetschefen och hos honom vunne förståelse. Den s. k.
illegala trafiken över Öresund, som verksamt främjades av allmänna säkeihetstjänsten,
blev också föremål för en säkerhetstjänstens kontroll, som tog
sikte bl. a. just på undvikande av angivna risker för den danska motstånds -

rörelsen.

Då jag hos socialstyrelsen föreslog internering av de hittlvKtade danska
sabotörer, som kunde förväntas vilja med alla medel söka återvända till
hemlandet, åberopade jag emellertid icke de danska synpunkterna utan endast
de svenska polisiära intressena. Jag antog nämligen, att uti en officiell
skrivelse från mig till ämbetsverket endast svenska intressen borde t ramhallas;
för övrigt tog jag för givet, att danska flyktingkontoret i Stockholm vederbörligen
orienterat socialstyrelsen såsom beslutande myndighet om de
danska synpunkterna. . ..

Efter denna allmänna redogörelse övergår jag nu till behandling av de sai -

skilda ärendena.

Radiohandlaren A: Han hade som ledare för en synnerligen aktiv sabotagegrupp
enligt egen uppgift verkställt en mängd större sprängämnesattentat,
innan han funnit sin egen säkerhet så hotad, att han måst fly till Sverige. En
utförlig redogörelse över hans sabotageverksamhet återfinnes i säkerhetspolisens
i Hälsingborg rapport av den 13 september 1943. Ehuru han vid
sin ankomst hit till riket, förklarligt nog, befann sig i eu mycket nervös,
desperat och uppriven sinnesstämning och viss risk sålunda förelåg för att
han även här i Sverige skulle fortsätta sin illegala verksamhet, fick han dock
vara på fri fot och gjordes då ingen framställning om hans omhändertagande.
Emellertid erhöll jag den 24 oktober 1943 telefonmeddelande från
säkerhetspolisen i Hälsingborg, att A. vistades där och uppenbarligen val
sysselsatt med illegal verksamhet här i riket. På grund därav fann jag riktigast
att låta underkasta A. närmare undersökning, varför jag gav order
om hans anhållande. Redan den 26 samma månad anhöll jag hos socialstyrelsen
om A:s omhändertagande i förläggning. Denna framställning bifölls,
och att märka är, att utlänningsnämnden enhälligt biträtt min framställning.

Undersökningskommissionen har nu uttalat, att »landsfogden som skäl för
internering åberopade farhågor för fortsatt sabotageverksamhet av A. här
i landet ha enligt undersökningskommissionens mening ej hatt tillräckligt underlag
i vad mot A. förekommit». Märkligt nog har kommissionen alltså här
helt bortsett från A:s här i riket bedrivna olovliga underrättelseverksamhet,
ehuru kommissionen i sitt referat av ärendet medtagit även denna omständighet.
I valet mellan att eventuellt efter häktning ställa A. under åtal för
olovlig underrättelseverksamhet och åt! hos socialstyrelsen hemställa om
hans omhändertagande stannade jag för det sistnämnda alternativet. Over
detta kan A. näppeligen beklaga sig. Härtill kommer, att A. vid tidpunkten
i fråga befann sig i Hälsingborg med de där förefintliga möjligheterna afl
utan^de svenska myndigheternas medgivande illegalt begiva sig till Dan -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

mark. Därest han företagit eu dylik resa, förelåg uppenbarligen eu betydande
risk för hans gripande av Gestapo, som väl kände honom. Enär han i
sin framskjutna ställning inom danska motståndsrörelsen väl kände till
denna, hade hans gripande givetvis inneburit en överhängande fara för
i öreisen och för åtskilliga i Danmark då fortfarande verksamma medlemmar
av motståndsgrupper. Visserligen kan här framhållas, att A. icke ådagalagt
någon avsikt att återvända till Danmark, men genom hans rastlösa
och nervösa sinnesförfattning bibragtes man dock den uppfattningen, att
han icke skulle stå ut med att i relativ overksamhet här i landet bevittna
sina kamraters kamp i Danmark. Jag har aldrig ifrågasatt hans egenskap av
»god dansk patriot», men just denna hans karaktär gjorde det ju så mycket
troligare, att han i längden icke skulle kunna motstå frestelsen att förena
sig med sina kämpande kamrater.

Dekoratören C: Undersökningskommissionen har visserligen icke riktat
någon direkt anmärkning mot mig i detta ärende men dock refererat Udvalgets
uttalande, att »anledning saknades till det av landsfogden som grund för
mtemenngsframställningen lagda antagandet, vilket måste betraktas som ett
utslag av överdriven misstänksamhet». Häremot torde endast vara att anföra.
att JaS grundade min framställning på uttalande av den svenske kriminalöverkonstapel,
som i Snogeholm verkställt utredning om C, att socialstyrelsen
efter utlänningsnämndens enhälliga tillstyrkan bifallit min framställning,
samt att Kungl. Maj:t genom att ogilla C:s besvär över omhändertagandet
intagit samma ståndpunkt.

Mekanikern E: Enligt egen uppgift hade han alltifrån början av år 1943
aktivt deltagit i en mängd större sabotage med sprängämnen, därvid deltagarna
varit beväpnade. Vid ett tillfälle i oktober 1943 hade härunder eu
vaktman troligen skjutits ihjäl. Ehuru jag nu icke längre kan erinra mig
detaljerna i detta ärende, haller jag för troligt, att E. hörde till den grupp
sabotörei, som vid sin hitkomst befann sig i särskilt uppriven sinnesstämning
och som därför enligt mitt förmenande icke borde få vistas på fri fot i
Skåne. Som E. dessutom deltagit i sabotage med dödlig utgång, tillhörde
han den kategori flyktingar, som enligt Kungl. Maj:ts praxis bort tagas i förvar.
Enär E. emellertid rymde från Långmora förläggning strax efter intagandet
där blev ärendet aldrig underställt Kungl. Maj:ts prövning.

Landinspektören F: Han tillhörde den synnerligen aktiva sabotagegrupp,
som bland sina medlemmar också hade ovannämnde radiohandlare A., och
hade tillsammans med denna och andra sabotagegrupper förövat en mängd
sabotage med sprängämnen. Han ägde ingående kännedom om dessa gruppers
sammansättning och verksamhet. Under vistelsen på Snogeholm stack
han icke under stol med sin avsikt att illegalt återvända till sitt hemland;
han rymde också från Snogeholm tillbaka till Danmark, där hans vistelse
innebar en betydande risk för danska motståndsrörelsen innan han lyckades
välbehållen taga sig tillbaka till Sverige. Här är alltså fråga om ett typfall,
då ett bestämt danskt intresse avgjort fordrade hans kvarhållande i
Sverige.

...^e vidare här anmärkas, att, enligt en av den i säkerhetspolisen då
tjänstgörande kriminalkommissarien Richard Ifansen i Malmö den 23 september
1943 till mig avgiven rapport angående förhållandena i Danmark, de
medlemmar uti förenämmda sabotagegrupp, som tagit sin tillflykt till Sverige
»i ett visst läge skulle kunna tänka sig att här i landet fortsätta sin sabotageverksamhet
mot den tyska staten. Den bör därför göras till föremål för särskild
uppmärksamhet.»

Slutligen må i detta ärende framhållas, att Kungl. Maj:t genom att ogilla
F:s besvär över hans omhändertagande i Långmora förläggning intagit sam -

Kungi. Mnj:ts proposition nr 270.

119

ma ståndpunkt som jag och socialstyrelsen i fråga om lämpligheten av att
låta honom vistas på fri fot.

Civilingenjören G: Undersökningskommissionen har beträffande honom
förklarat sig anse, »att internering på de i handlingarna angivna skälen saknat
fog». Denna uppfattning kan jag icke dela. G. hade såsom ledare och
organisatör av sabotageverksamhet i sitt hemland fått sina nerver så upprivna,
att han vid sin hitkomst knappast var vid sina sinnens fulla bruk.
Detta bestyrktes för övrigt av förläggningschefen på Säters förläggning, som
(betänkandet I s. .307) uppgav, att G. vore »en hysterisk psykopat». Om G.
kunde i högre grad än någon annan dansk flykting, med vilken jag kommit
i beröring, antagas, att han fullständigt huvudlöst och desperat skulle här
i riket ha fortsatt sin illegala verksamhet. Fråga är dessutom, om han i sin
dåvarande sinnesförfattning icke var vådlig för den allmänna säkerheten.

G. hade vidare fått för sig, att hans hustru tagits som gisslan av de tyska
myndigheterna, och förklarade, att därest han icke här i Sverige fick bestämd
upplysning huru härmed förhöll sig, han skulle begagna varje medel
att återvända till Danmark; där ämnade han, om hans misstankar visade
sig riktiga, anmäla sig för de tyska myndigheterna i ändamål att få hustrun
frigiven. Detta förhållande stärkte mig i min uppfattning om nödvändigheten
av att få G. omhändertagen i förläggning, tv förutom den danska motståndsrörelsens
vitala intressen hade jag här att beakta G:s personliga säkerhet.
.lag håller för troligt, att mitt handlingssätt räddat G:s liv, som sannolikt
icke varit mycket värt, om han råkat i Gestapos våld. — Upplysningsvis
meddelas, att, enligt vad jag sedermera erfarit från Danmark, G:s misstankar
om hans hustrus fängslande voro felaktiga.

Jämväl i detta ärende må framhållas, att Kungi. Maj:t genom att ogilla
G:s besvär över hans omhändertagande i Smedsbo förläggning intagit samma
ståndpunkt som jag, socialstyrelsen och den enhälliga utlänningsnämnden i
fråga om lämpligheten av att låta honom vistas på fri fot.

Avslutningsvis tillåter jag mig framhålla följande;

Av det stora antal intemeringsfall, vari jag tagit initiativet, ha endast nu
angivna fem blivit föremål för anmärkning från parlamentariska undersökningskommissionens
sida. Det är bär fråga om bedömningsfall, i vilka olika
uppfattningar om de skilda på ärendet inverkande faktorernas värde och
avvägning mot varandra kunna göra sig gällande. Enär emellertid kommissionen
endast i ett så ringa antal fall anmält avvikande mening mot min
uppfattning — som för övrigt i anmärkningsvärd grad delats av socialstyrelsen,
en enhällig utlänningsnämnd och Kungl. Maj it — torde skäligen
kunna påstås, att jag icke visat prov på mindre gott omdöme. Härtill kommer,
att jag, såsom ovan framhållits, korrekt följt mig givna direktiv och
noga beaktat de önskemål, som beträffande den polisiära behandlingen av
danska flyktingar framförts från ansvarigt danskt håll. Jag kan därför icke
finna annat, än att jag bör vara helt fri från klander för mitt handlings Sa''.

lag kan vidare icke underlåta framhålla del anmärkningsvärda förhållandet,
att kommissionen först låter i tryck offentliggöra anmärkningar och alt
därefter vederbörandes förklaring inhämtas. Jag är övertygad om, att därest
jag avkrävts förklaring innan betänkandet färdigställts, något klander mot
inig icke anförts. Visserligen kunna de mot mig framställda anmärkningarna
icke anses grava, men de äro dock onödiga och orättvisa. De hava också förorsakat
mig personligt obehag och lidande genom att giva upphov till hätska
angrepp i svensk och dansk kommunistpress och även i andra danska pressalster.
Såsom torde vara känt, bär jag under kriget med uppoffrande av tid
och krafter nedlagt elt synnerligen betydande arbete till de danska ilyk -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

tingarnas och icke minst den danska motståndsrörelsens bästa, och jag hade
då rimligtvis kunnat begära att åtminstone förskonas från äreröfiga, offentliga
angrepp av den art, vissa tidningsorgan tillåtit sig och som till sitt upphov
hava undersökningskommissionens betänkande.

Förste stadsfiskalen M. Lundqvist har i skrivelse meddelat att tiden icke
medgivit honom att för egen del närmafe granska betänkandena, varför han
icke är i tillfälle att yttra sig. Lundqvist hänvisar emellertid till ett bilagt
yttrande av kommissarierna Erik Lönn och Otto Danielsson av följande
lydelse:

På grund av den korta tid, som stått till förfogande, och på grund av att
vi icke haft tillgång till allt det material, på vilket kommissionen bygger
sina utlåtanden, hava vi icke haft möjlighet att företaga en ingående granskning
av betänkandena. Den summariska granskning, som kunnat ske från
vår sida, har emellertid givit vid handen, att kommissionen bemödat sig om
att så rättvist som möjligt bedöma vårt arbete, och enligt vår åsikt har undersökningsresultatet
undanröjt grunden för många orättvisa beskyllningar
mot säkerhetstjänstens personal och tillrättalagt och till sina rätta proportioner
nedbringat många överdrivna uppgifter. Emellertid har kommissionen
ansett sig böra framställa vissa erinringar mot sättet för behandlingen av
en del ärenden. Dessa erinringar hava framställts efter det kommissionen
tagit del av infordrade redogörelser från säkerhetstjänstens befattningshavare
om sättet för handläggningen av ärendena, samt granskning av säkerhetstjänstens
akter och handlingar skett. Det torde emellertid det oaktat icke
vara uteslutet att en ytterligare granskning från vår sida av vissa i kommissionens
betänkanden närmare berörda fall skulle kunna ge en klarare bild
av vad som förekommit och vad som legat till grund för olika åtgärder. Eu
sådan granskning måste dock nödvändigtvis taga mycket lång tid i anspråk,
och vi få därför hemställa, att den får anstå tills kommissionen avgivit sitt
tredje och sista betänkande för det fall, om på grund av betänkandena anledning
skulle uppkomma till någon preciserad anmärkning mot någon av
säkerhetstjänstens befattningshavare.

Fångvårdsstyrelsen.

I anledning av remissen har överdirektören H. Göransson jämte eget yttrande
överlämnat yttrande från föreståndaren för fångvårdsanstalten i Falun
I. Ekelund.

Direktör 7. Ekelund anför:

Betr. förutvarande tyske medborgaren, statslöse A, del I, s. 295.

Vid ifrågavarande tid höllos alla politiska fångar i enrum och övervakades
mycket noga, så att de ej skulle kunna förbereda rymning eller genom
andra intagna illegalt komma i förbindelse med personer utanför fängelset.
Några föreskrifter om att de i förvar tagna utlänningarna skulle hållas till
gemensamhet funnos icke vid ifrågavarande tid, och efter vad som framgår
av läkarjournalen, har A ej heller visat någon psykisk sjukdomssymtom,
som skulle ha kunnat giva anledning till, att han därför erhölle sällskap. Under
den tid han vistades här, gjorde han ej heller någon hemställan eller
framförde några klagomål i denna sak till högre myndigheter.

Det kan nu efteråt synas hårt och onödigt med denna isolering, men
torde det vid ifrågavarande tid rått andra meningar, då säkerhetspolisen

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

121

gjorde muntliga framställningar om skärpt tillsyn över såväl A som hans vid
samma tid i förvar tagne kamrat.

Betr. den förutvarande tvske medborgare, som till yrket var bokhandlare,
del I, s. 298.

Den kategori intagna som bokhandlaren tillhörde, förstörde vid upprepade
tillfällen kuvertämnen och färdiga kuvert och använde dem sedan att
skriva och rita på. För att stävja detta missförhållande, gav jag order om
att de skulle förbjudas att använda arbetsmaterialet för sådant ändamål,
samt att om de trots detta fortsatte härmed, allt sådant papper skulle tagas i
beslag.

Värdet av de kuvertämnen och kuvert, som på detta sätt förstördes, kan
ju synas relativt obetydligt, men anser jag det ej vara förenligt med god
ordning att låta de intagna förstöra det arbetsmateriel, som anförtros dem.

Jag beklagar att de av bokhandlaren gjorda anteckningarna ej arkiverats,
utan av misstag blivit uppbrända.

Överdirektör It. Göransson anför:

Vad kommissionen anfört rörande klagomål över behandlingen av i förvar
tagna utlänningar återfinnes å s. 291—302 i betänkandet I. Kommissionen
har härvid å s. 291 gjort ett allmänt uttalande och å följande sidor redovisat
vissa klagomål rörande enskilda fall. Några av klagomålen rikta sig
mot andra än fångvårdsmyndigheter. I andra fall hava klagomålen icke
föranlett någon kommissionens vidare åtgärd. Klagomål av nu angivna slag
lämnas här åsido.

1 ett fall berörande fångvården — nämligen beträffande behandlingen av
förutvarande österrikiske, sedermera tyske medborgaren B. — har kommissionen
som sin mening uttalat (s. 300), att kommissionen ansett tillräckliga
skäl icke hava förelegat att vid en i betänkandet omförmäld transport
belägga B. med handbojor.

Slutligen har kommissionen uttalat, att behandlingen av två å kronohäktet
i Falun intagna personer — förutvarande tyske medborgaren statslöse A.
samt »eu förutvarande tysk medborgare, född 1901» — varit hårdare än
som betingats av omständigheterna (s. 296) respektive innefattat onödig
stränghet (s. 298).

Sedan kommissionens uttalanden, i vad rör i betänkandet redovisade fall,
sålunda beträffande fångvården reducerats på sätt ovan angivits, har jag
icke funnit anledning inhämta yttrande av annan befattningshavare vid fångvården
än styresmannen vid fångvårdsanstalten i Falun. 1 närslutna yttrande
har styresmannen uttalat sig angående behandlingen av ovannämnda
två intagna, nämligen tyske medborgaren statslöse A. samt »en förutvarande
tysk medborgare, född 1901».

För egen del får jag anföra följande.

Kronohäktet i Falun började i större utsträckning tagas i bruk för i förvar
tagna utlänningar i samband med upprättandet år 1940 av utlänningsförläggningarna
i Långmora och Smedsbo. Till kronohäktet överfördes bland
andra sådana å förläggning intagna som gjort sig skyldiga till avvikande
eller allvarligt hotat ordningen och disciplinen inom förläggningen. Förvarsliden
var i regel högst två månader men kunde av Kungl. Maj:t utsträckas
härutöver, lifter hand intogos å kronohäktet i Falun jämväl utlänningar
som tagits i förvar för längre lid utan att dessförinnan hava passerat förläggning.

Beträffande behandlingen av i förvar tagna utlänningar gällde under första
åren den regeln, alt de i stort sett skulle jämställas med fängelsefångar,
vilket innebar, att då gällande bestämmelser om cellstraff blevo tillämpliga

Hihang till riksdagens protokoll W47. I samt. Xr 270. 9

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

även pa utlänningar. Eu uppmjukning av bestämmelserna infördes genom
kungörelsen den 18 september 1943 (nr 715) med vissa föreskrifter angående
utlännings hållande i förvar.

Redan dessförinnan hade fångvårdsstyrelsen emellertid sökt på olika sätt
åvägabringa lättnader i behandlingen. Främst beträffande dem som tagits i
förvar för kort tid — på kronohäktet i Falun eller å andra fångvårdsans talter
—- mötte det emellertid svårigheter att gå så långt som hade varit önskvärt.
Först är att nämna, att fängelsernas beläggning oavlåtligen ökades under
krigsåren, vilket starkt bidrog till att hindra eu individualiserande behandling.
Härtill kom vidare, att fängelsemyndigheterna icke hade tillgång
till upplysningar om internerna. I regel fick anstalten nämligen icke mottaga
några handlingar utöver förpassningen. I denna fanns ingen uppgift
om vare sig den i förvar tagnes sinnesart eller anledningen till försvarsåtgärden.
Vad nu sagts gällde också dem som ådömts förvar till följd av ordningsstörande
uppträdande på förläggning. Fängelseledningarna, både i Falun
och på andra fångvårdsanstalter, befunno sig alltså i det läget, att de
fingo omhändertaga personer, om vilka de visste föga eller intet. Ä andra
sidan betonades ofta från polismyndigheternas sida vikten av att de i förvar
tagna förhindrades att avvika eller att etablera otillåten kommunikation med
yttervärlden. Från mina inspektioner under dessa år har jag i starkt minne
mina överläggningar med styresmännen om hur långt man skulle kunna gå
utan att åsidosätta säkerhetskravet. Vad man visste om de intagna, hade i
regel inhämtats av deras egna berättelser, och det säger sig självt, att dessa i
många fall voro otillförlitliga.

Flerfaldiga gånger sökte fångvårdsstyrelsen få till stånd en ordning, varigenom
fängelsemyndigheterna skulle erhålla erforderliga upplysningar angående
de personer, som liöllos i förvar. Framställningar i detta syfte mötte
förståelse hos myndigheterna, men åtminstone vad det gällde korttidsintagna
visade det sig förenat med nära nog oöverstigliga svårigheter att åstadkomma
ändring. I några fall hänvisades till att uppgifterna om de i förvar tagna
voro av den art att de icke kunde utlämnas. Under sådana förhållanden är
det förklarligt om styresmännen nödgades behandla de intagna mer schematiskt
än som eljest varit behövligt.

I vad det gällde de för kort tid (högst två månader) intagna kändes väl
omhändertagandet i allmänhet mindre svårt. Där förvarstiden översteg två
månader, visade det sig att särskilda åtgärder voro erforderliga för att liitta
det psykiska trycket.

I februari månad 1942 framhöll undertecknad vid överläggning med förläggningskommissionen
att tagande i förvar tills vidare, d. v. s. på obestämd
tid, borde ske på särskild anstalt, förslagsvis fångvårdsans tälten i
Kalmar. I sitt betänkande den 26 mars 1942 anslöt sig också förläggningskommissionen
till detta förslag. I yttrande den 30 april 1942 över förläggningskommdssionens
betänkande tillstyrkte fångvårdsstyrelsen att Kalmarfängelset
skulle apteras såsom anstalt för utlänningar, som tagits i förvar
för längre tid. Styrelsen påpekade, att eu sådan anordning krävde medel för
anstaltsbyggnadernas iståndsättande.

Till stöd för förslaget om anordnande av en särskild anstalt för långtidsförvarade
anförde styrelsen bland annat följande:

Man har nämligen att taga hänsyn till att det nya klientelet icke blott
är farligare än det nuvarande (d. v. s. de straff- och fängelsefångar som förvarades
å Kalmarfängelset; anmärkning av undertecknad Göransson) utan
därjämte inneslutes i anstalt utan att ha begått brott — en i och för sig anmärkningsvärd
omständighet — och därtill kan komma att berövas sin frihet
under längre tid. Dessa omständigheter tillsammans motivera därför åt -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

gärder, som taga sikte på både säkerheten och humaniteten. Styrelsen önskar
självfallet att när krigstiden är förbi icke den erinran skall kunna göras,
att man för dessa främlingar använt större tvång än som vant nödvändigt.

Tyvärr dröjde det till 1943 års riksdag innan särskilda medel anvisades tor
modernisering av Kalmaranstalten. Hade anstalten kunnat sättas i stand tidigare,
hade den ovannämnde förutvarande tyske, medborgaren statslöse A.
troligen icke behövt kvarstanna i Faluanstalten så länge som nu blev fallet.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på en annan omständighet som
starkt bidrog till att försvåra arbetet vid bland annat anstalten i Falun. Det
förekom nämligen att utlänning, som på grund av sinnesoro eller annan rubbning
i själsverksamheten intagits å den vid sinnessjukhuset i Sater anordnade
utlänningsförläggningen, till följd av indisciplinärt uppträdande inom
förläggningen överfördes till kronohäktet i Falun. Tva fall kunna anföras
som exempel. Det ena rör en man, som tidigare vistats i Kalmarfängelset,
men visat sig behöva vård å specialförläggningen i Säter, i annat fall gällde
det en person som gjort sig skyldig till självmordsförsök å förläggningen i
Rengsjö. Det behöver icke påpekas hur olämpligt det var att överföra dessa
labila människor till fängelse, sedan de val omhändertagits för sjukvård.
Åtgärderna torde förklaras med att Säterförläggningen icke var utrustad med
tillräckliga säkerhetsanordningar.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Innehållsförteckning.

I. Inledning-............................

II. Utlänningskontrollen ........................

A. Utlänningskommissionens tillkomst samt kommissionens nuvarande arbetsuppgifter
och organisation in. in.....................

15. Utlänningskominissionens fortbestånd......................

Utredningsmannen..................................

Yttrandena .................................

Föredraganden..............................

C. Utlänningskommissionens organisation m. in......................

Utredningsmannen .............................

Yttrandena ..............................

Föredraganden .............................

1). Utlänningskommissionens personal ...........................

Utredningsmannen ..........................

Yttrandena ........................

Föredraganden...........................

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48 ........................

l:o) Statens ullänningskommission: Avlöningar, förslagsanslag.......

Föredraganden ..........................

2:o) Statens utlänningskommission: Omkostnader, förslagsanslag____!!

Föredraganden ............................

III. Flyktingslijälpen ..........................

A. Utlänningskommissionens sociala verksamhet......................

15. Flyktingsnämndens verksamhet.................................

C. Tidigare förslag angående avveckling av llyktingsnämudcns verksamhet

D. Flyktiugshjälpens framtida bedrivande...........................

Utredningsmannen ......................

Yttrandena ...............................

Föredraganden........................

E. Anslagsberäkningar för budgetåret 1947/48 .....................

Föredraganden ...........................

IV. Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar in. in.........

Föredraganden.............................

V. Hemställan................................

Bilaga. Sammanställning av till socialdepartementet överlämnade yttranden
rörande parlamentariska undersökningskommissionens angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst betänkanden I angående flyktingars
behandling (SOU 1946: 36) och II angående utlämnande av uppgifter
om flyktingar (SOU 1946:93)....................

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471610

Sid.

2

3

3

13

13

17

28

30

30

32

35

36

36

40

44

46

46

48

49

50

50

50

53

59

61

61

69

73

75

77

78

85

86

88