Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Nr 243.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad m. m.;
given Stockholms slott den 18 april 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj ds

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 18 april 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående grunder för
ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. samt anför därvid
följande.

Socialvårdskommittén — som i enlighet med Kungl. Maj ds bemyndigande
den 17 december 1937 tillsatts för att verkställa en översyn av den svenska
socialvården och framlägga därav föranledda förslag — har i juli 1946 avBihanq
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243. 1

Kungl. May.ts proposition nr 243.

lämnat betänkande med förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946:
52)-1 Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar.

Gällande bestämmelser om ålderdomshem.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshem återfinnas i 31 §
fattigvårdslagen, vari föreskrives, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt
(ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare,
vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i
hemmet eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt. Villkor och bestämmelser
för sådan förening skola upptagas i ett reglemente, som fastställes
av länsstyrelsen. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet
understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller
del i sådan, må efter länsstyrelsens beprövande kunna tills vidare befrias
från skyldighet härifrån. Om befrielse meddelas, fritages samhället dock icke
härigenom från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som
är i behov därav. I 32 §, som innehåller bestämmelser om anordningar vid
anstalt, varom talas i 31 §, stadgas bland annat, att, därest sinnessjuka,
sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare
icke kunna erhålla vård å särskild anstalt utan måste intagas å fattigvårdsanstalten,
dessa sjuka i allmänhet skola vårdas i särskilda rum eller
avdelningar. Vidare föreskrives att minderårig icke annat än tillfälligtvis och
till dess annan anordning hunnit träffas må intagas å anstalten, där ej en
från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och
vården inrättats samt blivit godkänd som barnhem.

översikt över socialvårdskommitténs förslag’.

Allmänna synpunkter.

Socialvårdskommittén framhåller inledningsvis, att i vårt land stor uppmärksamhet
hade ägnats den viktiga frågan att bereda medborgaren ekonomisk
hjälp men att av lika stor betydelse vore att han garanterades tillfälle
till vård, när sådan vore av behovet påkallad. I detta senare avseende
företedde vår socialpolitik alltjämt allvarliga brister. Antalet vårdplatser på
sjukhus, vårdhem och abnormanstalter vore sålunda för vissa grupper av
vårdbehövande otillräckligt. Likaså funnes stora brister i fråga om vårdmöjligheter
för ålderdomssvaga personer.

1 Vid betänkandets färdigställande har socialvårdskommittén utgjorts av f. d. landshövdingen
Bernh. Eriksson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen
A. Hagård, fru Olivia Nordgren, ombudsmannen Fritz Persson, hemmansägaren Martin Skoglund
och lantbrukaren Otto Wallén, redaktören Lennart Hartmann, generaldirektörerna Ernst
Bexelius och Karl J. Höjer samt fattigvårdsdirektören Otto Wangson. Utarbetandet av betänkandet
har närmast omhänderhafts av generaldirektören Höjer.

Kungl. Maj ds proposition nr 243.

Frågan om beredande av vård på sjukvårdsanstalt fölle visserligen icke
inom socialvårdskommitténs arbetsområde. Den utövade emellertid ett avgörande
inflytande på möjligheterna att ordna anstaltsvård för åldringar och
förtidsinvalider, som — utan att vara i behov av vård på sjukvårdsanstalt
— vore i behov av omvårdnad och tillsyn.

I stor utsträckning hade nämligen ålderdomshemmen annat klientel än
åldringar. Anmärkningsvärt vore att på dessa hem måste omhändertagas ett
stort antal sinnessjuka och andra personer, vilka vore i behov av vård på
sjukvårdsanstalt men på grund av platsbrist på dylika anstalter ej kunnat
mottagas därstädes. Bristen i fråga om lämplig anstaltsvård för åldringar och
invalider vore sålunda i hög grad en konsekvens av den otillräckliga tillgången
på platser å sjukvårdsanstalter.

Kommittén erinrar om att under en tidigare epok ingen gräns funnes mellan
fattigvård och sjukvård. I princip skilde man visserligen under 1800-talet mellan fattigvårdens och sjukvårdens anstaltsväsen, men i praktiken intogos
på fattigvårdsanstalterna vårdbehövande av alla slag (barn, sjuka, invalider
och åldringar).

Kommittén uppgiver, att eu förändring i fråga om anstalternas faktiska användning
först inträffade efter sekelskiftet och framför allt sedan 1918 års
fattigvårdslag tillkommit. En förskjutning i sammansättningen av de kommunala
fatligvårdsanstalternas klientel hade sedermera ägt rum, något som
lett till att antalet åldringar, som icke vore i behov av vård på sjukhus eller
vårdhem, numera utgjorde en större del av klientelet.

Kommittén fortsätter.

Vad nyss anförts får icke fördölja, alt våra »ålderdomshem» i full överensstämmelse
med fattigvårdslagens både bokstav och mening i regel samtidigt
äro både försörjningshem och vårdhem d. v. s. måste omhändertaga dels vårdbehövande
men ej sjuka åldringar, dels yngre och medelålders tämligen arbetsföra
men ej försörjningsdugliga personer (försörjningsfall), dels sjuka
personer. Endast i de största städerna är antalet försörjningsfall och sjukdomsfall,
som ankomma på fattigvården, så omfattande, att kommunen kan
uppföra särskilt försörjningshem och särskilt vårdhem. I regel återstår därlör
ingen annan utväg än att låta ålderdomshemmet fylla även uppgifterna
som försörjningshem och vårdhem. Rättsligen ha fattigvårdsanstalternas karaktär
icke vare sig genom 1918 års lag eller senare ändrats. De ha sålunda
kvar karaktären av anstalt, som är till för fattiga av alla slag, som ej kunna
beredas anstaltsvård på annat sätt, både för kortvariga och långvariga fall.
I fråga om de kortvariga spelar fattigvårdsanstalten faktiskt rollen av en
allmän upptagningsanstalt, till och med i fråga om barn (33 § barnavårdslagen)
. Utan stöd av författning utsträcker man i praktiken kravet, att fattigvårdsanstalten
skall vara en allmän upptagningsanstalt, därhän att man där
i betydande omfattning måste mottaga sjukdomsfall, beträffande vilka intet
ekonomiskt hjälpbehov föreligger (andra än »fattiga») men vars behov av
vård på anstalt ej kan tillgodoses i annan ordning.

Utvecklingen har vidare lett till alt man, likaledes utan stöd av författning,
kommit att mottaga en annan grupp, som icke heller är i behov av fattigvård,
i varje fall icke om det finnes möjlighet att ordna helinackordering för rimlig
kostnad, nämligen icke sjukvårdsbehövande åldringar med inkomst av till
räcklig storlek för att kunna bestrida dylik kostnad. Detta inackorderings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

system vinner alltmera spridning även om det, framförallt beroende på ålderdomshemmens
skiftande beskaffenhet, är mycket ojämt förekommande. Genomsnittligt
utgjordes beläggningen enligt socialvårdskommitténs undersökning
av ålderdomshemmen 1938 (SOU 1940: 22) till cirka 17 % av inackorderingar,
men denna siffra har sedan dess otvivelaktigt stigit avsevärt och torde
ligga omkring 25 °/o, kanske bortemot 30 °/o.

Det är till utvecklingen i detta senare avseende, som kommittén vill anknyta
diskussionen om ålderdomshemmens framtida gestaltning. Kommittén
uttalar, att den icke hyser någon tvekan om att denna utveckling icke endast
bör tolereras utan även på lagstiftningens väg fullföljas. Kommunerna hade
i det praktiska arbetet gått lagstiftningen i förväg och utpekat den väg, som
borde följas. Ålderdomshemmen borde alltså enligt kommitténs uppfattning
upphöra att vara fattigvårdsanstalter. De borde ställas utanför fattigvårdslagen.
De nuvarande fattigvårdsanstalterna borde i huvudsak förvandlas till
inackorderingshem för åldringar, som vore i behov av anslaltsvård men dock
icke av sjukvård på speciell vårdanstalt, samt reserveras för detta klientel.
Ett ståndpunktstagande till denna fråga fordrade emellertid ett klargörande
på vad sätt det i fortsättningen skulle sörjas för erforderlig anstaltsvård åt
den övriga delen av ålderdomshemmens nuvarande klientel.

För kommitténs uttalanden och förslag i dessa frågor redogöres i det följande.

Ålderdomshemmen och deras klientel.

Socialvårdskommittén har härefter övergått till att närmare redogöra för
ålderdomshemmen och deras klientel. Kommittén erinrar härvid till en början
om att kommittén i ett tidigare betänkande (SOU 1940: 22) redovisat
resultaten av en av kommittén verkställd statistisk undersökning angående
kommunernas ålderdomshem. Undersökningen avsåg visserligen förhållandena
år 1938, men de förändringar, som senare inträtt, anser kommittén icke
avsevärt minska resultatens användbarhet för ett bedömande av fattigvårdens
anstaltsfrågor.

Det framgick av undersökningen att det totala antalet ålderdomshem i
riket år 1938 uppgick till 1 433, varav 1 302 på landsbygden och 131 i städerna.
Platsantalet (inklusive platser vid godkända avdelningar för sinnessjuka
och kroniskt sjuka) uppgick till sammanlagt 42 426, därav på landsbygden
27 251 och i städerna 15 175. Å de egentliga ålderdomshemmen uppgick
platsantalet till 25 900 på landsbygden och 8 245 i städerna. Av landsbygdens
ålderdomshem inrymde 892 hem högst 20 samt 251 hem 21—30 platser
på egentliga ålderdomshemmet. Ungefär hälften av hemmen på landsbygden
hade tagits i bruk före år 1921. Genomsnittliga antalet platser på ålderdomshemmen
per 1 000 invånare utgjorde den 1 januari 1938 för landsbygden
6,7 samt för städerna 6,9.

Av en särskild undersökning, omfattande l 400 ålderdomshem, framgår
att den genomsnittliga beläggningssiffran för hela rikets landsbygd utgjorde

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

74.3 °/o av hela platsantalet den 1 juli 1937, 75 °/o i februari 1938 samt

75.4 % den 30 juni 1938. För städerna voro motsvarande siffror något högre
eller respektive 76,3, 80 och 77 °/o.

Undersökningen avsåg vidare att utröna i vilken utsträckning behov av
differentierad vård förelåg hos klientelet å ålderdomshemmen, vårdlagarna
å godkända specialavdelningar för sinnessjuka och kroniskt sjuka ej inberäknade.
I denna del omfattade dock icke undersökningen ålderdomshemmen
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den berörde i allt 24 104 personer,
därav 19 555 på landsbygdens ålderdomshem och 4 549 på städernas ålderdomshem.

Kommittén anser sig därvid ha funnit, att av dessa 24 104 vårdtagare
3 359 vore sinnesabnorma, 1 197 i behov av vård på hem för kroniskt sjuka,
208 i behov av vård å annan specialanstalt och 328 svårhanterliga. Av de
sinnesabnorma behövde 688 vård på sinnessjukhus, 1 993 på vårdhem för
lättskötta sinnessjuka och 678 på anstalt för sinnesslöa.

Sedan dessa grupper frånräknats, återstod en grupp om 19 012 personer,
vilka kommittén ansåg ej vara i behov av vård å specialanstalt. Av sistnämnda
grupp voro 1 631 personer mera varaktigt sängliggande, varmed kommittén
avsett personer, som varit sängliggande minst 6 av de senast förflutna 12 månaderna.
Av dessa var det stora flertalet eller 87 % över 70 år. Av de till
gruppen hänförliga icke varaktigt sängliggande vårdlagarna, 17 381 personer,
voro — om man bortser från barnen under 16 år, vilkas antal utgjorde
73 — 13 933 över 60 år, 1 680 mellan 50 och 60 år samt 1 695 under 50 år.

För hela riket var frekvensen av sinnesabnorma i det av undersökningen
berörda klientelet 14 °/o. På landsbygden var denna något större än i städerna
(respektive 16 %> mot 13,5 %). Man finge därvid komma ihåg, framhåller
kommittén, att städerna i mycket större utsträckning än landsbygden
byggt godkända avdelningar för sinnessjuka, vilkas patienter ej vore här
medräknade. Frekvensen av sinnesabnorma vore emellertid mycket skiftande
från län till län, ett förhållande som delvis vore beroende av vad landstingen
gjort för att inrätta vårdhem för lättskötta sinnessjuka och för de sinnesslöa.
Mellan de olika ålderdomshemmen skiftade frekvensen även starkt. Icke
mindre än 592 hem voro helt utan sinnesabnorma, men å andra sidan uppgingo
dessa i 136 hem till mer än 30 °/o av hela klientelet (därav i 19, framförallt
mycket små hem, till mer än 50 %>).

I anslutning till de här återgivna siffrorna framhåller kommittén, att det
klientel, som klart tillhörde ett ålderdomshem i egentlig mening, utgjordes
av dels nämnda 13 933 över 60 år, dels sannolikt en betydande del av de
1 680 mellan 50 och 60 år, dels hela gruppen varaktigt sängliggande. Sannolikt
måste även eu del av de 1 695 under 50 års ålder behållas på ålderdomshem.
Av de omkring 24 000 personer, som berördes av undersökningen,
kunde i runt tal 17 000 beräknas tillhöra det klientel, som rätteligen borde
höra hemma på ålderdomshem. Undersökningen visade alltså, att av dessa
17 000 en mycket begränsad del (1 600 å 1 700) vore varaktigt sängliggande
och därför i behov av mera sjukvårdsbetonat omhändertagande. I stort sett

Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.

vore här fråga om ett klientel, som utan att behöva skötas på vårdhem likväl
på grund av sin höga ålder vore i behov av den tillsyn och omvårdnad,
som kunde lämnas endast på en anstalt eller i ett hem i egentlig mening.

Beträffande de tidigare nämnda 1 680 personerna i åldern 50—60 år och
1 695 personerna under 50 år har kommittén undersökt vårdtidens längd.
Dessa grupper har kommittén, som nämnts, antagit endast i begränsad utsträckning
höra hemma på ålderdomshemmen. Snarare borde de omhändertagas
på de anstalter, som i fattigvårdslagen benämnas försörjningshem.
Detta gällde i synnerhet gruppen under 50 år. Resultatet av undersökningen
utvisade, att den övervägande delen varit intagen på ålderdomshem under
lång tid, nämligen 86 °/o under minst ett halvt år och 82 °/o under minst ett
helt år. Klientelet kunde enligt kommittén således i sin helhet utan överdrift
betecknas som ett långtidsklientel. Dessa siffror avsåge förhållandena den 30
juni 1938, vid vilken tid på året beläggningen på ålderdomshemmen brukade
vara låg. Den starkare beläggning, som brukade förekomma på vintern,
föranleddes framförallt av att yngre personer, vilka denna årstid hade
svårt att reda sig på egen hand, under höstens lopp sökte sig till hemmen.
Kommittén räknade därför med att, om tvärsnittet genom klientelet lagts i
februari i stället för i juni, skulle framförallt gruppen försörjningsfall (under
50 år) ha ökat och dess karaktär av långtidsfall ej ha blivit fullt så markerad.

Beliovet av hem och höstäder för åldringar m. m.

Socialvårdskommittén har i betänkandet erinrat om att vid sidan av ålderdomshemmen
samhället även på en annan linje sökt lösa bostadsfrågan
för de gamla, nämligen för sådana som kunde sköta sitt eget hushåll och
för vilka omvårdnads- och tillsynsproblemet ännu icke vore aktuellt. Detta
hade skett genom de s. k. pensionärshemmen, till vilka statsbidrag utginge
(endast byggnadsbidrag). Hittills hade emellertid pensionärshemmen spelat
en tämligen underordnad roll. Enligt uppgift i proposition till 1946 års riksdag
angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen (nr 279)
beräknades, att cirka 11 000 lägenheter tillkommit genom pensionärshems -verksamheten, varigenom omkring 17 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

Enligt socialvårdskommitténs undersökning av folkpensionäremas bostadsförhållanden
i maj och juni 1944 (SOU 1944: 23) innehade av samtliga
personer med tilläggspension, som bodde i av fastighetsägaren förhyrd
lägenhet, knappt 5 °/o lägenhet i pensionärshem. Härtill komme dock drygt
lV2 %>, boende i »församlingshem», och knappt 21U %>, boende i stiftelse
eller dylikt, vilka båda bostadsformer realiter vore av samma typ som pensionärshem.
Även om dessa siffror genom verksamhetens relativt sett kraftiga
utveckling numera vore avsevärt högre, kanske mer än fördubblade,
gällde det fortfarande att den stora massan av pensionärer, vilka bodde i
förhyrd lägenhet, ej haft tillfälle få dylik i pensionärshem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Kommittén framhåller, att, när man ginge att pröva frågan om ålderdomshemmens
ställning och uppgifter, vore det ofrånkomligt, att man samtidigt
i viss utsträckning toge ställning till frågan om särskilda anordningar
från samhällets sida för ordnandet av enbart bostad för åldringar och därmed
även till frågan om avgränsningen av klientelet mellan
ålderdomshemmen å ena sidan samt pensionärshemmen
och liknande anordningar å andra sidan. Utgångspunkten
borde härvid enligt kommitténs mening tagas i en analys av åldringarnas
behov på ifrågavarande område. Denna analys kunde i hög grad
byggas på erfarenheter från de nuvarande pensionärshemmen och ålderdomshemmen.

Det framstode enligt kommittén för de flesta åldringarna som ett angeläget
önskemål att få bo kvar i den lägenhet eller åtminstone den trakt, där de
haft sitt hemvist under den verksamma perioden av sitt liv. Om emellertid
en åldring måste flytta, komme det för hans inställning härtill att bliva
avgörande, huruvida han kunde beredas eget rum att bo i eller icke. Vore
han relativt kry, ville han i regel helst ha egen lägenhet. Detta önskemål
vore värt uppmuntran och samhällets åtgärder måste i dylika fjäll ta sikte
på att ge åldringen tillfälle till att ha eget hushåll. Om däremot en åldring,
som vore skröplig och hade svårt att reda sig själv, sökte sig till pensionärshem.
komme han att bereda sig och andra mycket bekymmer.

Att många åldringar, som ha svårigheter att klara sig på egen hand, ändock
söka sig till pensionärshem, finner kommittén bero på följande omständigheter.
Ofta sökte sig de gamla till pensionärshemmen — och icke till
ålderdomshemmen — därför att det på ålderdomshemmen vore ont om enrum.
Mången toge risker och obehag av att bo ensam för sig själv hellre än
att tvingas dela rum med en eller flera människor på ett ålderdomshem.
Kunde enkelrum erbjudas, skulle vederbörande föredraga ålderdomshemmet,
om detta i övrigt vore tilltalande för den gamle. Icke enbart bristen på
enkelrum avskräckte utan härtill komme klientelblandningen, ålderdomshemmets
karaktär av fattigvårdsanstalt m. in., och för många vore måhända
de senare synpunkterna i och för sig avgörande. Kommittén fortsätter.

I diskussionen omkring dessa frågor synes de gamlas strävan efter eget
hushåll ha övervärderats. Man torde ha fäst sig vid det stora antalet ansökningar
till pensionärshemmen och därav dragit en felaktig slutsats, i det att
man förbisett, att detta ofta är den enda möjligheten, som erbjudes att få
lugn och trevnad och eget rum. Hade vi haft ålderdomshem med uteslutande
åldringar och med samma ställning som pensionärshemmen samt med god
tillgång på enrum, hade visserligen antalet sökande till pensionärshemmen
varit stort men dock betydligt mindre än nu.

I själva verket finnes mellan å ena sidan den del av ålderdomshemmens
klientel, som är sängliggande och behöver ständig omvårdnad, och å andra
sidan det renodlade pensionärshemsklientelet av pigga och krya åldringar
ett mellanskikt, som sannolikt är ganska betydande. Det är de som ha en
hel del krämpor, vilka då och då ansätta dem, och vilka därför allt emellanåt
ha svårt atl komma ut eller som behöva ett handtag vid på- och avkläd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ning och vid toalett i övrigt, behöva hjälp med städning m. in. För denna
kategori — och flertalet pigga och raska åldringar kommer ju efterhand in
i densamma — erbjuder ålderdomshemmet en långt tryggare och bättre tillvaro
än pensionärshemmet.

Utvecklingen på pensionärshemmen är i detta avseende lärorik. På grund
av åldringarnas motvilja mot ålderdomshemmen samt deras obenägenhet för
miljöbyte har man i viss utsträckning på pensionärshemmen fått ett klientel,
som i själva verket är i stort behov av omvårdnad och tillsyn. Där en sådan
situation uppstått, har den berett stora bekymmer. Man försöker reda sig
genom att anställa en sköterska, som kan se till de gamla och genom att tillhandahålla
städhjälp, och det har åtminstone ifrågasatts, att man skulle ge
de gamla möjlighet att få beställa lagad mat. Likväl torde en lösning av
problemet svårligen kunna nås på den vägen, enär pensionärshemmen äro
byggda som bostadshus. Eu verklig tillsyn över de gamla skulle kräva en
mycket stor personal, och hur man än här ordnar, så blir dock pensionärshemmet
för sådana gamla, som behöva omvårdnad och tillsyn, aldrig så
ändamålsenligt som ett väl ordnat ålderdomshem.

Den enda lösning, som är på samma gång den bästa möjliga för de gamla
och ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt rationell, är därför den, att
stat och kommun på olika sätt hjälpa de ännu krya och raska åldringarna
att lösa sin bostadsfråga, under det att de övriga tillhandahållas helinackordering
på ålderdomshem av god beskaffenhet.

Kommittén framhåller, att om man underläte att förbättra åldringarnas
möjligheter att hyra bostadslägenheter, under det att man avsevärt förbättrade
ålderdomshemsvården, komme dessa sannolikt att i betydande utsträckning
söka sig till ålderdomshemmen. Liksom det vore nödvändigt att ha tillgång
till sjukhus och vårdhem för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas
med sjuka personer, vore det också nödvändigt att ha tillgång till smålägenheter
i bostadshus för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas med mera
krya åldringar. Parallellt med åtgärder för att förbättra ålderdomshemsvården
måste därför gå åtgärder för att öka tillgången på bostadslägenheter
för åldringar.

Kommittén har i detta sammanhang kommit in på frågan, om man såsom
hittills enbart skall göra detta genom att stödja produktionen av den
speciella typen av bostadshus för åldringar, pensionärshemmen, eller om man
även skall vidtaga särskilda åtgärder för att bereda de gamla goda bostäder
till rimliga hyror i vanliga bostadshus. Efter en redogörelse för behandlingen
av förevarande spörsmål i bostadssociala utredningens slutbetänkande
del 1 (SOU 1945:63) har kommittén diskuterat möjligheten och lämpligheten
av statlig subvention till hyran för åldringar, men har ej ansett sig
kunna framlägga något förslag. Däremot har kommittén framhållit, att behov
förelåge av en översyn av grunderna för statsbidrag till pensionärshem.

I förevarande sammanhang har kommittén gjort ett uttalande rörande ett
ofta framställt önskemål från de gamla att få medtaga egna möbler
till ålderdomshemmen. Kommittén anser det vara betydelsefullt för de gamlas
trivsel att dylika önskningar tillmötesgås, något som för närvarande icke
genomgående torde ske. I stort sett borde de gamla själva få bestämma över
vad de önskade medföra till sitt rum på ålderdomshemmet, även om av

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

praktiska skäl viss begränsning kunde vara nödvändig. Det låge i sakens
natur att en ovillkorlig förutsättning härför måste vara, att persedlarna bleve
föremål för betryggande desinfektionsåtgärder.

Utbyggnad av sjukhus och vårdhem.

Socialvårdskommittén hav — som redan i korthet omtalats — betonat,
att tillgodoseendet av behovet av platser på olika slag av sjukvårdsanstalter
vore en förutsättning för att man skulle kunna befria ålderdomshemmen från
sådana personer, som vore behäftade med olika sjukdomar. Kommittén liar
därför i ett kort sammandrag redogjort för situationen på detta område samt
framlagt förslag rörande erforderliga åtgärder. Kommittén har härvid behandlat
varje vårdgrupp för sig.

Såvitt angår de sinnessjuka framhåller kommittén, att, då antalet platser
på de statliga sinnessjukhusen varit helt otillräckligt, kommunerna på vissa
håll sett sig nödsakade att — i anslutning till sina fattigvårdsanstalter
— uppföra vårdanstalter för sinnessjuka. Antalet platser på statens sinnessjukhus
utgjorde enligt ett av medicinalstyrelsen i september 1945 avlämnat
förslag till 10-årsplan för den statliga sinnessjukvården och den statliga sinnesslövården
16 589, bortsett från platser för asociala imbecilla och svårskötta
sinnesslöa. Lade man härtill beslutade och påbörjade utbyggnader
samt en av medicinalstyrelsen som möjlig ansedd överbeläggning, komme
man upp till 18 399 vårdplatser. På ålderdomshemmen funnes 1938 omkring
700 sinnessjukhusfall och någon större ändring i detta förhallande torde
knappast ha inträffat. Att hemmen alltjämt måste tjänstgöra som en reserv
för de statliga sjukhusen berodde sannolikt i hög grad på att många sinnessjukhusläkare
vant sig vid att betrakta ålderdomshemmen såsom en reserv,
där man ej borde släppa en plats, som man väl lagt beslag på.

I förslaget till 10-årsplan hade medicinalstyrelsen uppskattat platsbehovet
år 1955 till cirka 25 000. Genom utvidgning av familjevården m. m. beräknades
dock en utbyggnad av sinnessjukvården till 24 000 platser vara tillräcklig
för att tillgodose behovet.

Vad angår förhållandena i fråga om vården av lättskötta sinnessjuka upplyser
kommittén, att i mitten av 1946 funnes i drift vårdhem med sammanlagt
2 898 platser. Antalet personer på ålderdomshem, i behov av dylik vård,
utgjorde 1938 omkring 2 000, vartill komme en del av de cirka 1 400 patienterna
på de godkända sinnessjukavdelningarna vid ålderdomshemmen.
Situationen på åldersdomshemmen syntes sedermera icke 1m förbättrats. Det
förelåge alltså en betydande brist på platser för lättskötta sinnessjuka. Med
all sannolikhet erfordrades ytterligare 2 000 å 3 000 platser för att dessa
sjuka skulle kunna erhålla den för dem lämpliga vården och för att man
skulle undgå sammanblandning med de gamla på ålderdomshemmen.

I propositionen nr 177 till 1946 års riksdag angående utbyggnad av sin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

nessjukvården m. m. hade medicinalstyrelsens tioårsplan för sinnessjukvården
m. m. upptagits till behandling. Departementschefen hade förklarat sig
vara ense med medicinalstyrelsen om behovet av snara åtgärder för förbättring
av den statliga sinnessjukvården men ansåge sig icke kunna på grundval
av den förebragta utredningen förorda genomförandet av styrelsens förslag
utom i vissa delar. Utredningen borde enligt departementschefens mening
först på vissa viktiga punkter fullständigas. Samtidigt med att proposition
avlämnades — den 8 mars 1946 — hade Kungl. Maj:t givit medicinalstyrelsen
i uppdrag att med beaktande av vad av departementschefen sålunda
i propositionen anförts verkställa ytterligare utredning och avgiva förnyat
förslag rörande den statliga sinnessjukvården och sinnesslövårdens utbyggnad
under de närmaste tio åren.

Riksdagen (riksdagens skrivelse nr 209) hade bifallit Kungl. Maj:ts förslag
samt i samband härmed anfört, bland annat, att utredning borde verkställas
i de av departementschefen angivna hänseendena, men att även frågan,
huruvida landstingen och de i landsting icke deltagande städerna alltjämt
skulle ombesörja vården av lättskötta sinnessjuka, borde bliva föremål
för en förutsättningslös utredning.

Socialvårdskommittén bär i anslutning till den lämnade redogörelsen föreslagit,
att ålderdomshemmen skulle spärras för intagning av sinnessjuka och
att de sinnessjuka, som redan finnas där intagna, inom en tid av fem år från
den tidpunkt, då plan för utbyggandet av sinnessjukvården antagits av statsmakterna,
överflyttas till sinnessjukhus och vårdhem. Även de godkända avdelningarna
för sinnessjuka vid fattigvårdens anstalter borde evakueras inom
samma tid och nedläggas. Vissa större dylika avdelningar, vilka hade karaktären
av fristående sjukhus och vilka på grund därav icke medförde risk
för att de gamla på ålderdomshemmet skulle bli störda av de sinnessjuka,
kunde möjligen under ytterligare en övergångstid arrenderas och drivas av
staten, intill dess platser bleve tillgängliga på de statliga sjukhusen. Den nu
pågående utredningen om sinnessjukvården borde, uttalar kommittén, baseras
på förutsättningen, att å ålderdomshemmen efter utgången av nyss angivna
tid icke skulle få vårdas sinnessjuka personer.

I fråga om möjligheterna att genomföra vad kommittén sålunda yrkat, har
den framhållit, att sjukhusen och vårdhemmen omedelbart borde kunna helt
påtaga sig uppgiften att mottaga nya fall. De nya fall, vilka nu intoges på
ålderdomshem, måste till antalet vara ringa i förhållande till det antal, som
intoges på sinnessjukhus och vårdhem. Det borde därför vara en rent praktiskt
organisatorisk fråga att kunna mottaga även dessa fall direkt på sjukhusen
och vårdhemmen. För överflyttning till dessa anstalter av de sinnessjuka,
som redan funnes på ålderdomshemmen, borde av de fem första årens
nyproducerade platser ett tillräckligt antal reserveras.

Kommittén säger sig icke ha funnit anledning att för sin del närmare ingå
på frågan på vilket sätt platsbehovet för de sinnessjuka bör tillgodoses. I anslutning
till det av 1946 års riksdag gjorda uttalandet ville kommittén dock
betona, att den nuvarande dualismen i fråga om ansvaret för anstaltsväsen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

det för de sinnessjuka ledde till uppenbara olägenheter såväl för dessa sjuka
som för de gamla på ålderdomshemmen. Det uppstode nämligen lätt delade
meningar, huruvida en sinnessjuk, som vore i behov av anstaltsvård, borde
vårdas på sinnessjukhus eller vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Eftersom
dessa anstalter hade skilda huvudmän, bleve resultatet understundom det,
att båda vägrade mottaga den sjuke, varvid han i stället måste intagas på ett
ålderdomshem. Det vore sålunda ur socialvårdens synpunkt eu stor fördel,
om ansvaret för anstaltsväsendet för de sinnessjuka kunde samlas på en
hand. I den mån landstingen komme att tilldelas ansvaret för sinnessjukvårdens
anstaltsväsende funne kommittén det vara angeläget, att detta ansvar
finge formen av ett legalt huvudmannaansvar.

Vad angår de sinnesslöa uppgiver kommittén, att det låge närmast till
hands att antaga, att de knappt 700 sinnesslöa, som enligt 1938 års undersökning
funnos på ålderdomshemmen, främst tillhörde kategorien obildbara sinnesslöa.
Erfarenheten tydde emellertid på att på hemmen ofta funnes personer,
som borde betecknas som bildbara sinnesslöa men som på grund av
tidigare rådande otillfredsställande ordning i fråga om utbildning av sinnesslöa
icke erhållit sådan undervisning, för vilken de varit mottagliga och vilka
därför hade svårt att reda sig utanför anstalt.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att eu lag om undervisning och
vård av sinnesslöa hade trätt i kraft från och med år 1945. Den nya lagen
innebure obligatoriskt omhändertagande av bildbara sinnesslöa barn från inträdd
skolålder till 21 år, skyldighet för landstingen att bereda dessa sinnesslöa
undervisning och vård, ökad statlig ekonomisk hjälp åt landstingen till
anordnandet och driften av för ifrågavarande sinnesslöa erforderliga anstalter
samt uppdelning av överinseendet över sinnesslövården på medicinalstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Övriga delar av sinnesslövården hade dock fortfarande
lämnats åt sidan. Om vården av de obildbara barnen och om de
bildbara sinnesslöa över 21 års ålder hade i samband med riksdagsbehandlingen
icke gjorts något uttalande.

Beträffande anstaltsvård för de obildbara sinnesslöa hänvisar kommittén
till att något legalt huvudmannaskap icke funnes. Däremot lämnade staten
bidrag till för sådana personer avsedda vårdhem, anordnade av landsting,
stiftelser, föreningar eller enskilda personer. Sammanlagt funnes omkring
4 000 vårdplatser, varav omkring 1 500 i landstingshem och resten i vårdhem,
anordnade av stiftelser och föreningar samt framförallt av enskilda personer.

Av en av medicinalstyrelsen verkställd inventering hade framgått, att den
1 april 1945 å de av landsting, förening eller stiftelse samt enskilda inrättade
vårdhemmen vårdats 3 683 personer, av vilka 2 659 voro över 15 års
ålder.

Antalet av de personer, som ytterligare vore i behov av vård på vårdhem
för obildbara sinnesslöa, hade medicinalstyrelsen — utan att alls omnämna
det klientel, som funnes på ålderdomshemmen — uppskattat till 450.

Kommittén erinrar vidare om alt 1946 års riksdag i anledning av väckt
motion hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående en klarare gräns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

dragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och
befogenheter på sinnesslövårdens område. Riksdagen hade i motiveringen
för denna hemställan anfört, att i nämnda sammanhang, även borde utredas
frågan angående riktlinjerna för vården av obildbara sinnesslöa och äldre
bildbara sinnesslöa. Nämnda utredning hade av Kungl. Maj:t anförtrotts särskilda
sakkunniga.

Kommittén har för sin del föreslagit, att ålderdomshemmen efter eu lid av
fem år, räknat från det att statsmakternas beslut på grundval av nyssnämnda
utredning träder i kraft, icke vidare skola mottaga sinnesslöa samt att sinnesslöa
som finnas där intagna inom sagda tid skola ha överförts till sinnes*
slöanstalt. Kommittén har vidare uttalat sig för att ansvaret för sinnesslövården
lägges på en huvudman, nämligen landstingen, eventuellt med undantag
för vården av de asociala imbecilla och de svårskötta.

I fråga om vården av de kroniskt sjuka hava de sakkunniga till eu början
redogjort för gällande statsbidragsbestämmelser och erinrat om att statsbidrag
till uppförande och drift av hem eller avdelning för kroniskt sjuka kunde
utgå till landsting och stad, som ej deltager i landsting samt, då särskilda
skäl därtill vore, jämväl till kommun eller kommunalförbund för anordnande
av större från ålderdomshem fristående anstalt. Statsbidrag finge
dock utgå till högst 1 a/2 plats per 1 000 invånare i landstingsområde och
1 V2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting. I den proposition,
nr 113/1945, som låge till grund för gällande bestämmelser, hade föreslagits
en uppmjukning av intagningsbestämmelserna, så att även andra än de i den
fastslagna meningen kroniskt sjuka skulle kunna beredas plats, ehuru ulan
att driftbidrag därvid skulle utgå. Nämnda uppmjukning vore dock endast
ett provisorium och gällde under en tid av tre år. Riksdagen hade godtagit
detta förslag.

I fråga om förhållandena på detta område anför kommittén ytterligare
bland annat.

Enligt förut återgivna uppgifter funnos år 1938 på de egentliga ålderdomshemmen
cirka 1 200 personer som voro i behov av vård å hem för kroniskt
sjuka. 1 detta sammanhang måste uppmärksamheten också riktas på de
»godkända» avdelningarna för dylika sjuka vid ålderdomshemmen, vilka i
stort sett lämnades utanför kommitténs undersökning 1938 och vilkas klientel
sålunda icke ingår i nämnda siffra 1 200. Dessa avdelningar bestå av två
kategorier. En del av dem har icke uppfyllt de villkor, som gälla för statsbidrag,
och har sålunda icke kunnat erhålla sådant, men är likväl icke sämre
än att vården därstädes kunnat »av förste provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande»
(41 § fattigvårdslagen), varför fattigvårdsstyrelsen kunnat av
landstinget erhålla gottgörelse för halva vårdkostnaden. Om man bortser från
städer utanför landsting, uppgick antalet statsbidragsplatser till omkring
1 750 och antalet platser på övriga avdelningar till drygt 600. Med hänsyn
till arten av sistnämnda avdelningar torde det vara önskvärt, att dessas klientel
överflyttas i ungefär samma takt som övriga kroniskt sjuka på ålderdomshemmen.
Sammanlagt skulle alltså för evakuering av ålderdomshemmen,
exklusive avdelningar med statsbidrag, erfordras 1 800 (1 200 + 600)
nya platser.

Enligt medicinalstyrelsens anslagsskrivelse för 1946/47 kan platsantalet
(med statsbidrag) å vårdhem för kroniskt sjuka under första hälften av 1947

Kunyl. Maj.ts proposition nr 243.

beräknas uppgå till 4 646. Enbart för omhändertagandet av förut nämnda
högst 1 800 vårdtagare erfordras sålunda en utbyggnad med 30 å 40 °/o.

Av intresse är även att jämföra hela antalet statsbidragsberättigade platser,
4 646, med antalet dylika platser vid ålderdomshemmen, 1 750. Av hela antalet
vårdplatser för kroniskt sjuka återfinnas alltså 35 å 40 °/o på avdelningar
vid ålderdomshem. I själva verket ha alltså hittills kommunerna i
ganska hög grad svarat för tillgodoseendet av platsbehovet. Inom vissa områden
ha landstingen överhuvud laget icke intresserat sig för denna angelägenhet.

Det är för upprätthållandet av ålderdomshemmens rätta karaktär likaväl
som för beredande av god vård åt de kroniskt sjuka en angelägen sak, att
dessa sjuka erhålla den specialvård, av vilken de äro i behov. Även i fråga
om de kroniskt sjuka torde icke finnas någon annan utväg än att få till stånd
dels en spärr för kroniskt sjukas intagning eller kvarblivande på ålderdomshem,
dels ett legalt huvudmannaskap för hem för kroniskt sjuka, vilket bör
åläggas landstingen (motsvarande städer). Möjligen böra statsbidragen därvid
ytterligare höjas och givetvis bör kvotbegränsningen för bidragen borttagas.

För varje område bör därefter göras en detaljerad utredning om det verkliga
platsbehovet, och denna utredning bör omfatta även det klientel, som
nu finnes på ålderdomshemmen. På grundval av denna utredning bör utarbetas
eu plan att godkännas av medicinalstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Planen
bör innebära eu utbyggnad under bestämd tid, under vilken ålderdomshemmens
kroniskt sjuka vårdtagare skola därifrån överflyttas. I fortsättningen
böra dylika sjuka icke få vårdas på ålderdomshemmen. Kommittén
har beträffande de kroniskt sjuka icke såsom i fråga om de sinnessjuka och
sinnesslöa ansett sig kunna föreslå sagda tidrymd till 5 år men vill framhålla
angelägenheten av att tiden icke göres längre än som av finansiella och tekniska
skäl befinnes ofrånkomligt.

De nuvarande för statsbidrag godkända avdelningarna vid ålderdomshemmen.
vilka ofta äro mycket små (ända ner till tre platser), böra i sinom tid
uppgå i ålderdomshemmet i övrigt och deras patienter omhändertagas på
landstingens hem. Vad angår avgränsningen av begreppet kroniskt kroppssjuka
vill kommittén starkt understryka att uppmjukningen av intagningsbestämmelserna
bör bliva permanent.

Vidare har kommittén något berört frågan om vården av vissa andra specialvdrdbehövande
å ålderdomshemmen, såsom epileptiker, tuberkulossjuka
in. fl. Detta klientel vore enligt vad 1938 års undersökning gåve vid handen,
mycket begränsat (208 personer). Beträffande en del fall hade man anledning
ifrågasätta, huruvida verkligen allvarliga försök gjorts för att få vederbörande
intagen på lämplig vårdanstalt. Denna grupps placering i annan
ordning än på ålderdomshem borde därför genomföras genom handläggning
av varje fall för sig. Detta finge äga rum på ett senare stadium genom
de lokala socialvårdsmyndigheternas försorg.

i detta sammanhang har kommittén berört ett par speciella kategorier, vilka
sannolikt delvis ingå i den nyss behandlade gruppen, nämligen vissa obotligt
sjuka, vilka dock ej tillhöra gruppen kroniskt sjuka, samt konvalescenter.
Kommittén anser, att med den uppmjukning av bestämmelserna för intagning
å hem för kroniskt sjuka, som gällde och som kommittén ansett böra bliva
bestående, borde obotligt sjuka kunna intagas på dessa hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ej sällan finge ålderdomshemmen tjänstgöra som konvalescenthem. Detta
kunde icke vara en tillfredsställande ordning varken för de gamla eller för
konvalescenterna. Med hänsyn härtill ville socialvårdskommittén ur ålder -domshemsvårdens synpunkt påkalla ståndpunktstagande till 1941 års reumatikervårdssakkunnigas
förslag (SOU 1944: 28) även i de delar, som avsåge
inrättandet av efterbehandlingsavdelningar och konvalescenthem eller ock ny
utredning i ärendet.

Ytterligare framhåller kommittén, att även sedan samtliga specialvårdbehövande
frånskilts, kvarstode enligt 1938 års undersökning en grupp på
sammanlagt 328 vårdtagare, vilka betecknats som svårhanterliga eller för omgivningen
störande, men av vilka likväl endast ett fåtal ansetts böra överflyttas
till arbetshem. Närmast till hands låge därför att antaga, att det i huvudsak
gällde personer utan arbetsförmåga. Med hänsyn till att gruppen vore
så pass liten och sannolikt till sin art ganska skiftande borde en individuell
undersökning göras för utrönande av, huruvida och i så fall vart vederbörande
skulle flyttas. Sagda undersökning borde icke utföras förrän man genomfört
sjukhus- och vårdhemsfallens förflyttning till respektive anstalter.
Eljest torde det icke vara möjligt att verkligen få fram restklientelet av svårhanterliga
och störande. Sannolikt komme det att visa sig lämpligt att överföra
dem till de statliga försörjningshem, varom kommittén i det följande
framlade förslag.

Det funnes slutligen vissa åldringar, behäftade med olika lyten, beträffande
vilka det kunde ifrågasättas, om de icke med hänsyn till sin egen trevnad
borde samlas på speciella ålderdomshem. Kommittén hade särskilt uppmärksammat
de dövstumma, vilka obehindrat kunde meddela sig med varandra
men ej med andra. Kommittén föreslår, att frågan om särskilda ålderdomshem
för de dövstumma och möjligen för någon annan liknande grupp måtte
göras till föremål för särskild utredning.

Hem för de s. k. försörjlringsfallen m. ni.

Socialvårdskommittén har i ett särskilt kapitel behandlat frågan om behovet
av hem för de s. k. försörjningsfallen, d. v. s. yngre och medelålders
tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer. Detta klientel utgjorde
i de ålderdomshem, som 1938 års undersökning omfattade, 2 000 å
2 500 personer. Enligt vad erfarenheten utvisade rörde det sig i stor utsträckning
om personer, vilka utan att vara sinnesslöa dock vore intellektuellt undermåliga
(debila). De hade både förmåga till och behov av kroppsarbete,
men på grund av nedsättningen av själsförmögenhetema hade de svårt att erhålla
och att få behålla en anställning. En annan grupp utgjorde sådana personer,
som förfallit till ett asocialt levnadssätt och därför måst lita till samhällets
hjälp i form av anstaltsvård. Det kunde här i många fall röra sig om
goda yrkesarbetare. En särskild grupp bildade de, som hade vandrar tendenser.
Under den varmare delen av året »voro de på luffen» men vände fram

Kungi. Maj:ts proposition nr 243. 15

på hösten åter till hemkommunen, där de måste tagas om hand på anstalt
över vintern.

Det vore uppenbart, att dessa personer i allmänhet icke passade ihop med
åldringarna. Redan en mycket stor åldersskillnad kunde tala emot en sammanblandning.
Försörjningsfallen kunde understundom lätt bli störande för
de gamla. Ur deras egen synpunkt vore ålderdomshemmet ofta olämpligt,
därför att där saknades arbetsmöjligheter. Förr vore fattigvårdsanstalterna
ofta förenade med jordbruk, i vilket sådana personer kunde sysselsättas, men
denna ordning försvunne mer och mer. Detta gällde även om andra till anstalterna
knutna verksamhetsgrenar. Endast i de större städerna vore försörjningsfallen
tillräckligt många för att ha möjliggjort anordnandet av särskilda
försörjningshem med arbetstillfällen.

Kommittén uttalar, att det icke finge förbises, att det kunde vara förenat
med vissa fördelar att behålla ett eller annat försörjningsfall på ålderdomshem,
där de kunde sysselsättas med gårdskarlsarbete eller budskickning. Antalet
i dess helhet vore dock för stort för att utan olägenhet kunna behållas
på ålderdomshemmen.

Även om åtskilliga försörjningsfall kunde utackorderas i enskilda hem —
möjligheterna härtill vore begränsade — förelåge det därför enligt kommitténs
mening behov av särskilda försörjningshem, och det vore nödvändigt
att detta behov tillgodosåges icke som nu endast för de större städerna utan
även för landet i övrigt. Uppenbarligen vore detta en uppgift, som icke kunde
lösas av primärkommunerna. Såsom huvudman för ett sådant anstaltssystem
kunde endast staten eller landstingen ifrågakomma. Med hänsyn till landstingens
verksamhet i övrigt torde det vara riktigast att lämna uppgiften åt
landstingen.

Kommittén har ansett, att statsbidrag bör utgå till anordnande av här avsedda
försörjningshem. Frågan om grunderna härför liksom om statsbidrag till
driften har kommittén ansett kunna upptagas till prövning senare, varför
kommittén ej framlagt något förslag i ämnet.

Vad angår de förut omnämnda vårdfallen, vilka arv störande för övriga
personer på ålderdomshemmen, framhåller kommittén, att det ej sällan
rörde sig om personer med ett mer eller mindre utpräglat asocialt förflutet. Det
hade därför öppnats möjlighet att få dylika störande vårdtagare överflyttade
till de arbetshem, som enligt 33 § fattigvårdslagen skola inrättas av landstingen.
För att åstadkomma tillfredsställande förhållanden å ålderdomshemmen
vore det, enligt kommittén, angeläget att särskilda vårdformer stode till
buds för sådana personer. Någon större omfattning hade emellertid icke
denna grupp.

Kommittén anser, alt ifrågavarande klientel bör omhändertagas på hem
av i huvudsak samma karaktär som ålderdomshemmen respektive försörjningshemmen,
låt vara att klientelets beskaffenhet torde motivera strängare
ordningsföreskrifter och ställa särskilda krav på personal in. in. Enligt kommitténs
mening borde staten övertaga ansvaret för vården av dessa perso -

Kunql. Maj.ts proposition nr 243.

ner. Kommittén, som har erinrat om att arbetshemmens klientel vore föremål
för undersökning genom socialstyrelsens försorg, har framhållit, att det
bland annat med hänsyn till ovissheten om resultatet av denna utredning
icke vore möjligt att avgöra, i vilken omfattning hem för det störande klientelet
från ålderdomshemmen bleve erforderligt. Två hem för män och ett
för kvinnor, varje hem på 25 å 30 platser, komme dock säkert att visa sig
erforderliga. Detta antal hem borde därför redan från början inrättas. Här
ifrågavarande hem böra enligt kommitténs mening icke benämnas arbetshem.
Kommittén har stannat vid att förorda benämningen statens försörjningshem.
Hemmen borde erbjuda vissa arbetsmöjligheter.

Kommittén har ej ansett sig böra för närvarande framlägga förslag till lagbestämmelser
rörande försörjningshemmen, då sådant förslag lämpligen borde
utarbetas i samband med förslaget till lag om socialhjälp. Det vore nu
tillräckligt om statsmakterna i princip toge ställning till vad kommittén
föreslagit.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt till diskussion upptagit frågan om behandlingen
av de övriga personer, som för närvarande omhändertagas på
arbetshem, nämligen försumliga försörjare samt vissa för skyddsuppfostran
omhändertagna ungdomar i åldern 18—21 år. Kommittén har ej framlagt
något definitivt förslag i denna del men har antytt lämpligheten av en kriminalisering
av försummelse av försörjningsplikt. Ett genomförande härav
skulle enligt kommittén göra det onödigt att ha specialanstalter för försumliga
försörjare. Då det enligt kommitténs uppfattning ej vore erforderligt eller
lämpligt att anlita arbetshemmen för personer, som omhändertagits för
skyddsuppfostran, borde denna vårdform i fortsättningen ej komma till användning.

Ålderdomshemmens uppgift som upptagningsanstalter. Upprätthållandet
av deras karaktär av hem för åldringar.

Socialvårdskommittén erinrar om att fattigvårdsanstalterna i praktiken
tjänstgöra som upptagningsanstalter såtillvida att där intagas fall, vilka
omedelbart måste beredas anstaltsvård men för vilka dylik vård icke kan
ordnas på den specialanstalt, som lämpar sig i det särskilda fallet, eller vilka
endast för kort tid behöva tagas om hand i avvaktan på att annan vård
t. ex. i enskilt hem hinner ordnas.

Kommittén uttalar som sin mening, att det ur flera synpunkter icke vore
tilltalande att låta de nya, från socialhjälpen fristående, för åldringar avsedda
hemmen fungera som upptagningsanstalter. Den renodling av klientelet, som
på allt sätt borde eftersträvas, kunde då icke uppnås. Å andra sidan kunde
det icke förnekas, att det framför allt på landsbygden ofta icke funnes någon
annan vårdanstalt än ålderdomshemmet inom sådant håll, att vederbörande
genast kunde föras dit. Fråga vore om icke denna rent praktiska synpunkt
måste bli avgörande och leda till den slutsatsen, att trots olägenheterna ål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 17

derdomshemmeu måste i viss utsträckning tjänstgöra som upptagningsanstalter.

Kommittén har stannat för denna ståndpunkt men därvid förutsatt, att
man skall skapa största möjliga garantier för att olägenheterna skola kunna
hållas inom snäva gränser. Så långt det funnes någon praktisk möjlighet
skulle t. ex. en sinnesslö, en kroniskt sjuk o. s. v. sändas direkt till specialanstalt.
Det skulle åligga ålderdomshemmets styrelse att förvissa sig om att
varje sådan möjlighet utnyttjats, innan vederbörande tillfälligt bereddes plats
på ålderdomshemmet. För en grupp av vårdbehövande funne kommittén det
dock angeläget, att den här skisserade möjligheten till tillfällig intagning på
ålderdomshem icke liölles öppen, nämligen de sinnessjuka. När antalet platser
på vårdhem för lättskötta sinnessjuka bleve utbyggt, torde dylika hem
bli så pass många till antalet, att avstånden icke lade hinder i vägen för deras
utnyttjande såsom upptagningsanstalter för sinnessjuka, vilka av någon
anledning ej kunde föras direkt till sinnessjukhus.

Kommittén understryker, att, om man alltså nödgas godtaga, att ålderdomshemmet
i viss mån tjänstgör som upptagningsanstalt, måste man förebygga
att på hemmen uppstår en ej önskvärd klientelblandning. Kommittén
säger sig därför ha övervägt, huruvida anstaltsstyrelsemas åtgärder i här
ifrågavarande avseende borde bli föremål för övervakning med stöd av föreskrifter
av samma typ som dem, som nu enligt 33 och 41 a §§ barnavårdslagen
gälla om barn på ålderdomshem och barnhem. Utan det sociala länsorganets
tillstånd skulle sålunda fall, som ej normalt tillhöra ålderdomshemmets
klientel, icke få behållas därstädes längre än en månad, och anstaltsstyrelsen
skulle vara pliktig att vid bestämda tidpunkter insända uppgifter om
sådana personer, vilka vårdades på hemmet utan sådant tillstånd. Länsstyrelsen
skulle kunna förbjuda att en person i fortsättningen vårdades på hemmet.

Emellertid har kommittén ansett, att det borde vara tillräckligt med en
övervakning av den allmänna natur, som nu utövas av länsstyrelserna med
biträde av statens fattigvårdskonsulenter. Det borde sålunda åvila länsstyrelsen
att med biträde av konsulenten övervaka, att det på ålderdomshemmen
icke vårdades andra än de, som höra dit. Vad särskilt beträffar försörjningsfallen
borde länsstyrelsen med uppmärksamhet följa att på ålderdomshemmen
icke behölles andra försörjningsfall än de, som vore lämpliga att vistas
där och ej heller flera än som med hänsyn till hemmets storlek vore
rimligt.

Slutligen nämner kommittén, att det torde inträffa att socialvårdsorganet
i en kommun måst taga hand om personer eller hela familjer, vilka ej alls
vore i behov av anstaltsvård men saknade bostad. Dessa liade då beretts tillfällig
plats på ålderdomshemmet. Även i fortsättningen måste en sådan möjlighet
hållas öppen.

Rihang till riksdagens protokoll 19-17. 1 saml. Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ålderdomshemmens standard.

Socialvårdskommittén erinrar om att kommittén inledningsvis givit uttryck
åt den uppfattningen, att den på många håll påbörjade förvandlingen av de
nuvarande primärkommunala fattigvårdsanstalterna till goda, från socialhjälpen
fristående hem för åldringar borde fullföljas och legaliseras. Ålderdomshemmens
uppgift —- eller i vart fall deras huvuduppgift — skulle sålunda
vara att mottaga åldringar, vilka utan alt vara i behov av vård på
sjukvårdsanstalt dock icke lämpligen kunde bo i eu bostad för sig själva
eller vilka ej bereddes bostad hos anhöriga. Till den normala uppgiften finge
även räknas att mottaga ett relativt ringa antal i förtid invalidiserade personer,
vilka icke behövde vård vare sig å sjukhus eller vårdhem men likväl
måste tagas om hand på anstalt.

Om ålderdomshemmens klientel begränsades på nu angivet sätt, återstode
frågan, vilka fordringar som borde uppställas på anordningarna vid dylikt
hem. I fråga om detta spörsmål anför kommittén bland annat.

Denna fråga vore under prövning i särskild ordning, nämligen av »1945
års vårdhemssakkunniga», vilka behandlade frågan om föreskrifter rörande
planläggning och utförande av byggnader för bland annat ålderdomshem.
Socialvårdskommittén ville för sin del göra det principuttalandet, att ålderdomshemmen
i avseende på anordningar för bekvämlighet, hygien m. m. dylikt
icke finge utrustas sämre än pensionärshemmen. Det vore nämligen, om
den av kommittén angivna klienteluppdelningen skulle kunna upprätthållas,
synnerligen angeläget, att ålderdomshemmen icke framstode som i något avseende
av sämre klass än pensionärshemmen. Vad beträffar den viktiga frågan
om ett åldersdomshems utrustning med enrum önskade kommittén uttala, att
varje medborgare, som på gamla dagar önskade få ett rum för sig själv, borde
kunna få detta, oavsett om han bereddes plats i pensionärshem (annan bostadslägenhet)
eller på ålderdomshem.

Härav följde emellertid icke att det skulle vara en regel att alla platser på
ett ålderdomshem skulle vara i enkelrum. Det vore nämligen icke så att åldringarna
alltid önskade bo ensamma. Särskilt på landsbygdens ålderdomshem
kunde man stundom iakttaga att åldringarna satte värde på en rumskamrat.
Detta kunde i viss mån även vara praktiskt i det de kunde hjälpa
varandra med det ena och det andra. Understundom hände det också att man
och hustru båda bleve intagna på ålderdomshem och ville ha ett rum ihop.

I viss utsträckning finge man vidare alltid räkna med en grupp vårdtagare,
vilka vore varaktigt sängliggande. Dessa, liksom personer som mera
tillfälligt insjuknade, vårdades lämpligast i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Med hänsyn till dessa omständigheter kunde det fastslås, att behovet av
enrum vore mycket stort, men att likväl ett efter förhållandena starkt skiftande
antal platser kunde vara i dubbelrum och att ett mindre antal platser
borde vara i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Om en regel för hela landet skulle uppställas, måste den få karaktären av
ett angivande av minimiantalet enkelrum, vilket antal emellertid icke borde
bliva normgivande. En dylik regel borde dock givas och innebära, att antalet
platser i enkelrum skulle uppgå till minst hälften av hela platsantalet. Kommittén
hade i denna fråga samrått med vårdhemssakkunniga, vilka förklarat
sig icke ha något att erinra mot denna regel. Givetvis måste ålderdomshem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

mens utrustning med flera enkelrum ske under en viss övergångstid. Det
vore emellertid angeläget att principen snarast bleve fastslagen. Vi befunno
oss i en ganska intensiv om- och utbyggnadsperiod i fråga om ålderdomshemmen.
. Utvecklingen koniine att ännu mera intensifieras, sedan besked
lämnats i statsbidragsfrågan samt ändringen i den kommunala indelningen
tagit fastare form.

Kommittén framhåller, att mot ålderdomshemmens utrustning med ett
stort antal enkelrum kunde invändas, att detta medförde ökade kostnader i
fråga om anordnandet och driften. Denna invändning hade visst fog för sig
men finge icke tillmätas alltför stor vikt då det gällde att skapa goda ålderdomshem.
Den för närvarande rådande bristen på arbetskraft kunde även åberopas
som skäl mot att giva ålderdomshemmen en utformning, vilken medförde
ökat personalbehov. Att låta dagens läge på detta område påverka utformningen
av ålderdomshemsfrågan, vilken vore avsedd att lösas under en
10-års period och sedan konnne att prägla denna sida av socialvården under
decennier framåt, vore emellertid enligt kommitténs mening icke försvarbart.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat om att den i sitt betänkande
om socialvårdens organisation uttalat, att platsantalet på ett ålderdomshem
i regel icke borde understiga 25. Sannolikt komme många av de minsta
hemmen att nedläggas i samband med bildandet av större kommunala enheter
och ersättas med ett mindre antal större hem. Det vore av stor vikt att
dessa nya hem finge en tillfredsställande utformning.

Kommittén har vidare upptagit namnfrågan till diskussion samt anför
härvid, att ordet ålderdomshem i och för sig vore en benämning, som
väl angåve syftet och som därjämte vunnit burskap. När såsom nu avsetts
en omläggning av hemmens såväl rättsliga som praktiska art vore avsedd att
företagas, vore det dock av psykologiska skäl fördelaktigt, om detta kunde
markeras genom en ny benämning. Närmast till hands låge ordet pensionärshem,
vilken benämning på ett och annat håll börjat användas i stället
för ålderdomshem. Man skulle emellertid då få två typer av pensionärshem,
varför behov skulle föreligga att på ett enkelt sätt kunna skilja de båda typerna.
Detta skulle kunna ske genom att införa benämningarna pensionärshem,
typ I, och pensionärshem, typ II. Mot ett sådant förslag kunde invändas
att av rent praktiska skäl behovet av skilda termer vore stort, och att
benämningarna pensionärshem, typ I, respektive typ II ej lämpade sig att
använda annat än i mera speciella sammanhang. Det vore därför sannolikt
att benämningen ålderdomshem likväl skulle komma alt användas även i
fortsättningen.

Socialvårdskommittén har under dessa omständigheter för sin del avstått
från att föreslå en annan benämning än ålderdomshem.

Omfattningen av behovet av ålderdomshem av den nya typen.

Kommittén har gjort ett försök att beräkna omfattningen av behovet av
ålderdomshem av den nya typen. Till grund för en sådan beräkning har kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

mittén lagt tillgängliga siffror rörande beläggningen å ålderdomshemmen
samt hänvisar härvid till, att kommittén i betänkandet SOU 1940: 22 å s. 19—
25 lämnat en redogörelse för sina undersökningar i denna fråga. Kommittén
påpekar, att undersökningen vilade på uppgifter från fattigvårdsstyrelserna.
Undersökningen hade avsett perioden 1 juli 1937—30 juni 1938.

Kommittén har sammanfattat resultatet av undersökningen sålunda.

Den genomsnittliga årsbeläggningen vid samtliga anstalter var för landsbygdens
del 76,1 %> och för städernas 77,3 %>. Beläggningen var emellertid
ytterst varierande från anstalt till anstalt. Av landsbygdens 1 302 hem hade
17 stått tomma hela året, 10 hade en beläggning under 20 %> samt 170 mellan
20 och 50 %>. Överbelagda voro 146 eller 11 °/o av anstalterna och av dessa
hade 60 mer än 10 % överbeläggning. Såsom man kunde vänta var spridningen
i beläggningsfrekvensen störst på de små ålderdomshemmen, och genomsnittligt
var den där lägre än i övrigt. Landsbygdens 192 hem med mindre
än 10 platser hade en genomsnittsbeläggning på endast 64,5 % och de 700
hemmen med 11—20 platser en dylik beläggning av 75,2 %, under det att
genomsnittsbeläggningen på t. ex. hem med 31—40 platser var 81,0 %>.

Med hänsyn dels till nödvändigheten av att ha en viss marginal för variationer
i antalet vårdtagare, dels till vad nyss sagts om fattig vårdsstyrelsernas
uppskattning av platsantalet har kommittén kommit till upplattningen, all
det 1938 icke förefanns något platsöverskott på ålderdomshemmen i stort
sett. Snarare kan man tala om en viss platsbrist på hem av just den storleksordning,
som man anser önskvärd och vill tänka sig hestå. På de små anstalterna
däremot fanns ett genomsnittligt platsöverskott, men detta får anses
vara fiktivt, enär svängningarna i beläggningen här äro så stora, alt den
genomsnittliga reserven måste vara betydande. Härtill kommer, att dessa små
hem tillhöra en kategori, som bör försvinna.

Kommittén framhåller, att tillgången på platser på ålderdomshemmen vore
beroende av dels den omfattning, i vilken ålderdomshemmen evakuerades
med avseende på visst klientel, dels den sannolika ökningen av antalet personer,
som behövde och önskade beredas vård på ålderdomshem, dels den
minskning av platsantalet på hemmen, som kunde föranledas av kravet på
höjd standard.

Kommittén anför härom ytterligare i huvudsak följande.

Om den nämnda evakueringen verkställes i fråga om det klientel, vilket
enligt vad tidigare nämnts bör beredas vård i annan ordning, skulle — förfarande
med utgångspunkt från 1938 års förhållanden — sammanlagt omkring
7 000 platser bliva lediga på hemmen, vartill efter hand skulle komma
ett eller annat tusental platser på de särskilda avdelningar, vilka efter en
övergångstid skulle stå till kommunens förfogande för åldersdomshemmets
eller annat behov. Detta överskott blir emellertid inom en begränsad tid förbrukat.

Självfallet växer det behövliga antalet ålderdomshemsplatser med antalet
åldringar. Enligt Statistisk årsbok uppgick år 1940 antalet personer över 67
års ålder till 503 000. Samma siffra kan 1938 antagas ha legat^ omkring
490 000. De av professor Wahlund utförda beräkningarna, vilka återfinnas
som bilaga till socialvårdskommitténs folkpensioneringsbetänkande, utvisa
att antalet personer, äldre än 67 år, år 1947 kan beräknas vara 560 000, år
1950 590 000, år 1955 640 000 och år 1960 690 000. De följande decennierna

Kungi. Maj.ts proposition nr 243.

blir ökningen än kraftigare (1970 blir antalet 800 000 och 1980 920 000).
Om man räknar med att det egentliga ålderdomsklientelet växer i samma
proportion som antalet personer över 67 år, ett antagande som i stort sett
torde vara berättigat, kommer antalet vårdbehövande från 1938 till 1955
att ha ökat från 17 000 till 22 000. Vid mitten av 1950-talet skulle dock sålunda
föreligga ett visst platsöverskott i förhållande till 1938 (cirka 2 000
platser).

Emellertid förhåller det sig enligt socialvårdskommitténs uppfattning otvivelaktigt
så, att många personer, vilka äro i stort behov av vård på ålderdomshem,
för närvarande med hänsyn till förhållandena på hemmen draga
sig för att mottaga dylik vård och hellre leva i enskilt hem under förhållanden,
som både ur deras egen och de anhörigas, eventuellt även andra personers
synpunkt framstå såsom synnerligen otillfredsställande. På många
håll äro därjämte åldersdomshemmen fullbelagda, och de gamla sakna alltså
möjlighet att alls bliva där intagna.

I själva verket föreligger det alltså ett latent behov av ålderdomshemsvård,
som kommer att göra sig gällande, så snart arbetet på skapandet av
goda ålderdomshem tager sin början. Kommittén finner sannolikt, att redan
detta förhållande skall visa sig innebära, alt nyssnämnda platsöverskott icke
existerar.

Härtill kommer emellertid, att det måste genomföras en grundlig ombyggnad
av många av de hem, vilka i fortsättningen skola användas som ålderdomshem
särskilt med hänsyn till nödvändigheten av att få fler rum för
endast en person samt i viss utsträckning för två. Genom denna ombyggnad
kommer otvivelaktigt antalet platser att avsevärt nedgå.

Enligt kommitténs mening har man på grund av dessa omständigheter
ingen anledning att räkna med överskott på platser utan tvärtom är det sannolikt
att brist på platser på ålderdomshem kommer att uppstå. Endast en ombyggnad
av de nuvarande hemmen kan därför icke antagas vara tillräcklig.

Till slut har kommittén givit uttryck för sin uppfattning att den beslutade
folkpensioneringsreformen ej komme att leda till minskat behov av platser
på ålderdomshemmen, då intagning på hemmen redan nu skedde på grund
av vederbörandes behov av vård och tillsyn och ej på grund av oförmåga att
ekonomiskt sörja för sig själv.

Huvudmannaskapet för ålderdomshemmen. Tillsyn över
liemmen m. m.

Socialvårdskommittén har, som inledningsvis framhållits, givit uttryck åt
den uppfattningen att ålderdomshemmen böra erbjuda vård för en så låg
kostnad, att praktiskt taget alla, vilka behöva anlita dylik anstalt, själva
kunna betala för sig, och att vård på ålderdomshem icke som nu är fallet
bör vara automatiskt sammankopplad med eu viss hjälpform. Ålderdomshemmen
böra alltså få samma ställning som t. ex. ett sjukhus och mot viss
avgift stå öppna för var och en som tillhör det klientel, för vilket dessa hem
äro avsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshemmen föreslår kommittén
böra införas i en särskild lag om ålderdomshem. (Kommitténs förslag
till sådan lag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.)

Liksom nu är det enligt kommitténs mening angeläget, att genom ett legalt
huvudmannaskap en viss samfällighet ålägges alt ansvara för att ålderdomshem
i tillräcklig utsträckning komma till stånd. Primärkommunerna
föreslås sålunda alltjämt vara huvudmän för ålderdomshemmen även efter
den föreslagna omläggningen.

Enligt lagförslaget skulle föreskrivas skyldighet för kommun att själv
eller genom kommunalförbund gemensamt med en eller flera andra kommuner
ha ålderdomshem. Däremot borde kommun icke ha möjlighet att som
nu är fallet fritagas från sin skyldighet att själv anordna ålderdomshem, om
den träffat avtal med annan kommun om att få disponera vissa platser å
dess ålderdomshem. Denna ordning försvårade enligt kommitténs uppfattning
genomförandet av mindre kommuners gruppering i kommunalförbund
av lämplig storlek. Behov av dylik samverkan koinme nämligen säkerligen
att föreligga även efter förverkligandet av den av 1946 års riksdag beslutade
sammanläggningen av små kommuner till större.

Vid bedömandet av behovet av dylik samverkan hade man enligt socialvårdskommittén
till att börja med att taga ställning till frågan, huru stort
platsbehovet skulle vara för att en kommun på egen hand skulle kunna
lösa sin ålderdomshemsfråga. Kommittén har givit uttryck åt den meningen,
att ett ålderdomshem icke borde ha mindre än 25 platser. Kommittén uttalar
dock, att även om ett hem på 20 platser vore mindre än vad som ur vård- och
driftsynpunkt kunde anses tillfredsställande, vore olägenheterna av en sådan
storlek på hemmet dock icke så betydande, att man borde söka förmå en
kommun, som behövde 20 platser men ej flera, att förena sig med annan
om ett större hem. Man kunde med denna utgångspunkt räkna med att det
stora flertalet kommuner efter kommunreformen bleve i tillfälle att var
för sig lösa sin ålderdomshemsfråga, något som kommittén säger sig hälsa
med den största tillfredsställelse.

Emellertid räknade kommittén med att kommuner med mindre än 2 000
invånare och med 2 000 å 3 000 invånare i allmänhet icke kunde antagas
bliva i behov av ålderdomshem med 20 platser. I dessa fall torde ett samgående
om gemensamt ålderdomshem ofta bliva ofrånkomligt. Denna samverkan
borde få formen av kommunalförbund.

Kommittén har vidare till behandling upptagit frågan, huruvida det skulle
helt läggas på kommunerna att genom förhandlingar besluta om samgående
i kommunalförbund eller om Kungl. Maj:t, när särskilda omständigheter
föreligga i dylikt avseende, skulle kunna giva bindande föreskrifter. Kommittén
har härvid stannat för att förorda, att Kungl. Maj:t tillägges en sådan
befogenhet. Som skäl härför har anförts, att om tvingande bestämmelser i
här avsett hänseende icke funnes, kommun, som behövde exempelvis 10 eller
15 platser, kunde komma att sakna möjlighet att fullgöra lagens föreskrift.

Hemmen böra enligt kommittén stå under samma tillsyn som barnhem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24o.

men, alltså av länsstyrelserna och socialstyrelsen. Länsstyrelserna skulle
övervaka verksamheten vid hemmen medan högsta tillsynen över dem skulle
utövas av socialstyrelsen. Innan ålderdomshem uppfördes, skulle Konungen
eller där Konungen så bestämt, socialstyrelsen ha godkänt såväl den för
hemmet avsedda tomten som ritningar för den byggnad, vari hemmet skulle
inrymmas.

I lagförslaget har vidare föreslagits att för ålderdomshem skulle finnas eu
styrelse, vilken utsåges av kommunens beslutande organ. Kommittén har utgått
från att den av kommittén i dess betänkande om socialvårdens organisation
(SOU 1942: 56) föreslagna socialnämnden i regel skall vara styrelse
för hemmet, åtminstone i mindre kommuner. Det borde dock överlämnas
åt kommunen att själv besluta att så skulle ske.

Statsbidrag till ålderdomshem. Aygifter på dylika hem.

Om man bortser från avdelningar för kroniskt sjuka utgår icke statsbidrag
till kommunala fattigvårdsanstalter. I detta avseende föreligger emellertid
enligt socialvårdskommitténs mening anledning att intaga en annan ståndpunkt
i fråga om de nya ålderdomshemmen. Icke minst ur skatteutjämningssynpunkt
vore det angeläget att statsbidrag kunde utgå till anordnandet
av ålderdomshem liksom vore fallet i fråga om anordnandet av folkskolebyggnader.

Kommittén uttalar, att mellan åldersdomshem och pensionärshem skulle
finnas en principiellt klar åtskillnad i fråga om klientelet. Denna gräns vore
dock ofta svår att närmare fastställa i praktiken. Nu gällande ordning med
stora statsbidrag till pensionärshemmen och inga eller obetydliga till ålderdomshemmen
innebure en frestelse för kommunerna att bygga pensionärshem
för ålderdomshemsklientelet, en ur de gamlas synpunkt olycklig utveckling.
Det vore därför fördelaktigt att göra statsbidragsbestämmelserna för
de båda bostadsformerna likartade.

Kommittén har emellertid ej föreslagit enahanda statsbidragsbestämmelser.
som gälla beträffande pensionärshemmen (statsbidrag med lägst 25 och högst
80 procent av kostnaderna beroende på uttaxeringen) utan har i stället ansett,
att de statsbidragsbestämmelser, som gälla beträffande folkskolebyggnader
(SFS 882/1945), böra tjäna som förebild i fråga om statsbidrag till ålderdomshem.
Kommittén anför härom:

Enligt dessa bestämmelser skall statsbidraget varieras efter kommunens
ekonomiska bärkraft. Därvid tages antalet skattekronor per invånare till utgångspunkt,
men på dylikt sätt fastställes bidragsprocenten endast inom vissa
latituder. Mellan dessa fixeras bidragsprocenten genom prövning och beslut
i varje särskilt fall, och därvid skall man utgå ifrån andra faktorer, som inverka
på kommunens bärkraft, än antalet skattekronor per invånare. Såsom
sådana faktorer framhålles i författningen det totala kommunala skattetrycket,
skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt samt dess ekonomiska och
geografiska struktur.

Kungi. Mcij.ts proposition nr 243.

Statsbidragsskalan har följande utseende.

Antal skattekronor per inv.

Statsbidrag i procent

högst 5 ............................ 80—70

över 5 » 7 ............................ 75—65

> 7 » 9 70—60

» 9 » 11 ............................ 65—do

» 11 » 13 60—50

» 13 > 15 55—45

» 15 » 17 50—40

» 17 ............................ 45—35

Kungl. Maj:t kan, där synnerliga skäl därtill äro, till skoldistrikt med ett
skatteunderlag av högst 5 skattekronor per invånare, bevilja högre bidrag
än som motsvarar 80 % av kostnaderna.

Kommittén vill för sin del föreslå, att samma regler i tillämpliga delar skola
gälla för statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem, dock med den ändringen
att bland de särskilda faktorer, till vilka hänsyn skall tagas, »skoldistriktets
ekonomiska ställning i övrigt» bör ersättas med kommunens belastning
i avseende på utgifter för socialvården.

För ålderdomshemmen disponera kommunerna det nuvarande beståndet
av anstalter enligt 31 § fattigvårdslagen, vilka ju i regel redan benämnas
ålderdomshem. Dessa skola självfallet övergå till sin nya uppgift och ställning,
utan att något statsbidrag härvid utgår. Däremot bör för deras omoch
tillbyggnad liksom för nybyggnad statsbidrag utgå enligt ovanstående
regler för folkskolebyggnader. För att icke socialvårdskommitténs förslag i
denna del skall hejda det pågående arbetet — en viss tendens därtill kan
redan nu förmärkas — bör bidrag kunna utgå retroaktivt, förslagsvis till nybyggnadsföretag,
som påbörjats efter den 1 juli 1946 och efter lagens ikraftträdande
blivit i föreskriven ordning godkänt.

Vad angår driftkostnaderna anser kommittén dessa böra i första
hand finansieras med avgifter. Det stora flertalet inackorderingar komme
icke att disponera andra inkomster än folkpensionen, och avgifterna borde
därför för deras del avpassas efter folkpensionernas storlek. Genom den nya
folkpensionslagens 18 § 2 mom. hade statsmakterna godtagit ett av socialvårdskommittén
framlagt förslag, att folkpensionär på ålderdomshem skulle
för personliga behov få disponera 200 kronor. Någon ändring härutinnan
vore icke påkallad, och resten av pensionen borde alltså få kunna gå åt till
betalningen av avgiften på ålderdomshemmet. Inom respektive ortsgrupper
borde dagavgiften sålunda kunna fastställas till en trehundrasextiofemtedel
av pensionen, minskad med 200 kronor, eller i avrundade belopp 2 kronor 15
öre, 2 kronor 60 öre, 3 kronor, 3 kronor 40 öre och 3 kronor 80 öre. Dylika
avgifter borde uttagas för folkpensionärer efter den ortsgrupp, där hemmet
vore beläget.

Beträffande frågan i vilken utsträckning dessa avgifter komme att täcka
de verkliga kostnaderna hänvisar kommittén till att med ledning av den officiella
fattigvårdsstatistiken följande kostnad per vårddag framräknats för
åren 1939—1944.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.

Kostnad per vårddag

Landsbygd Städer Hela riket
kr. kr. kr.

1939 .....................1:82 3:27 2:40

1940 ........ 1:93 3:56 2:59

1941 .................... 2:19 3:50 2:70

1942 .................... 2:34 3:69 2:88

1943 .................... 2:46 3:88 3:04

1944 .................... 2:61 4:37 3:34

Kommittén påpekar, att de från varje kommun uppgivna kostnaderna vore
starkt varierande. I Stockholms stad uppginge de till icke mindre än 7 kronor
20 öre för år 1944. Av olika anledningar hade man vidare all anledning räkna
med att medeltalen för de verkliga kostnaderna låge högre än de beräknade
medeltalen. Under alla förhållanden kunde man på dessa siffror bygga den
slutsatsen, att de verkliga kostnaderna låge icke obetydligt över de nyss föreslagna
avgifterna.

Kommittén, som beräknat, att på de rena landsbygdskommunerna skulle
komma att falla en kostnad av närmare en krona per dag och pensionär, har
diskuterat frågan, huruvida statsbidrag borde utgå till dessa kostnader. Denna
fråga borde enligt kommitténs mening bedömas mera ur rent finansiella
synpunkter än ur soeialvårdssynpunkter. Kommittén vore för sin del icke för
närvarande beredd att förorda bidrag till driftkostnaderna vid ålderdomshem
men finge anledning återkomma därtill i samband med frågan om statsbidrag
till socialhjälpen.

Till slut har kommittén behandlat frågan, huruvida inackordering å ålderdomshem
till angivna avgifter skall lämnas, oavsett pensionärens ekonomiska
ställning, eller om kommunen bör tillerkännas rätt att för bemedlade personer
betinga sig en avgift, som motsvarar kommunernas självkostnad. För den
förstnämnda ståndpunkten talar enligt kommittén önskvärdheten av att ålderdomshemmen
få ställningen som för alla medborgare på samma villkor
tillgängliga hem, varmed också skulle motverkas alla tendenser från mera
bemedlade pensionärer att för sig begära bättre förmåner än de övriga erhålla.
Å andra sidan kunde det förefalla tveksamt, huruvida man obligatoriskt
borde på kommunerna lägga kostnad för inackordering å ålderdomshem
för mera bemedlade personer.

Kommittén har stannat för att de förut angivna avgifterna obligatoriskt böra
gälla för obemedlade och mindre bemedlade, men att kommunen skulle äga
rätt debitera övriga högst vad som motsvarar kommunens självkostnad. Någon
närmare avgränsning av den grupp, för vilken sålunda högst självkostnad
finge debiteras, syntes icke erforderlig. Kommittén räknade för sin del
med att rättigheten att debitera avgift, högre än minimiavgiften, komme att
av kommunerna utnyttjas med stor försiktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Tidpunkten för reformens ikraftträdande.

Enligt övergångsbestämmelserna till socialvårdskommitténs förslag till lag
om ålderdomshem skulle sedan fem år förflutit från den dag då lagen
trädde i kraft, såsom ålderdomshem ej få användas anstalt, vilken icke i
enlighet med föreskrifterna i lagen blivit av Konungen eller efter Konungens
bestämmande av socialstyrelsen godkänd såsom ålderdomshem.

Antagandet av lagen anser kommittén dock ej nödvändigtvis böra ske nu.
I själva verket kunde ålderdomshem av den föreslagna typen icke genomgående
åstadkommas, förrän frågan om special vårdans taltema erhållit sin
lösning, vilket komme att taga avsevärd tid. Det vore lagstiftning beträffande
de senare, som omedelbart behövde genomföras. I samband härmed
vore det dock nödvändigt att ställning toges till riktlinjerna för anordnandet
av ålderdomshem och försörjningshem. Kommunerna behövde få klara besked
om statsmakternas avsikter. Icke minst viktigt vore detta med hänsyn
till den förestående sammanläggningen av småkommuner till större. Med
hänsyn härtill ansåge kommittén det vara angeläget att särskild lag om ålderdomshem
snarast antoges, att sättas i kraft vid den tidpunkt, Konungen
bestämde. Kommittén tänkte sig att avgörande beslut om utbyggnad av
specialvårdsanstalterna skulle fattas vid 1947 års riksdag och att samtidigt
lag om ålderdomshem antoges. Denna lag skulle sättas i kraft först sedan
den nya kommunindelningen blivit gällande. Den tid, inom vilken ålderdomshemmen
skulle vara fullständigt ordnade, borde bestämmas till fem år
från tiden för lagens ikraftträdande.

Samtidigt med att lagen om ålderdomshem trädde i kraft, borde nya lagar
om socialhjälp samt om försörjningshem, till vilka kommittén under
loppet av 1947 komme att framlägga förslag, bli gällande.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, statens
byggnadslånebyrå, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län,
flertalet av landstingens förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i städer, som ej
deltaga i landsting, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet
samt svenska dövstumförbundet.

Socialstyrelsen har överlämnat yttranden från statens fattigvårds- och
bamavårdskonsulenter. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett
antal kommuner i varje län, sammanlagt 169, varav 63 städer.

Yttranden hava härjämte inkommit från styrelsen för Kopparbergs läns
fattigvårds- och barnavårdsförbund samt Jämtlands läns fattigvårdsförbund.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av en höj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

ning av ålderdomshemmens standard och eu avlastning
från ålderdomshemmen av där vårdade sjuka
personer in. f 1. Ett stort antal yttranden ha givit uttryck åt tillfredsställelse
med kommitténs förslag, därvid framhållits, att det vore väl ägnat
att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Socialstyrelsen anför, att styrelsen vid flera tillfällen framhållit som en
central utvecklingslinje för de kommunala ålderdomshemmen, att dessa
borde förbehållas mer eller mindre orkeslösa normalt åldrande personer, medan
patienter, som på grund av sjukdom eller annan svaghet krävde särskild
tillsyn, övervakning eller vård, borde beredas plats å specialanstalter. Socialvårdskommitténs
förslag vore ägnat att främja ålderdomshemmens utveckling
till goda hem för normalt åldrande personer.

För att ytterligare belysa den klientelblandning, som förekommer å de
flesta ålderdomshem, har socialstyrelsen hänvisat till en av statens inspektör
för fattigvård och barnavård med biträde av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i Värmlands län utförd undersökning av klientelet å ålderdomshemmen
i nämnda län. Undersökningen, vilken avsåg förhållandena i maj 1946.
utvisade, att av de 1 611 personer, som vid nämnda tid vårdades på ålderdomshemmen
i länet, 258 vore i behov av vård på hem för kroniskt sjuka
samt 414 på anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa m. fl. 928 personer eller 58
procent av samtliga vårdade ansågos —- om än i många fall med stor tvekan
— tillhöra det klientel, för vilket ålderdomshemmen egentligen borde
vara avsedda. Den lämnade aktuella bilden av ålderdomshemsklientelet i ett
län gåve enligt socialstyrelsen en illustration till hur trängande aktuellt socialvårdskommitténs
förslag vore. Styrelsen ville starkt framhäva, att vårdförhållandena
på ålderdomshemmen snart sagt genomgående vore ägnade att
inge allvarliga bekymmer. Situationens allvar skärptes undan för undan genom
de ökade krav på vårdresurser, som den pågående ökningen av antalet
åldringar förde med sig.

I fråga om lämpligheten av att nu genomföra en lagstiftning för
ålderdomshemmen ställer sig svenska landskommunernas förbunds
styrelse avvisande. Styrelsen anför bland annat.

I likhet med socialvårdskommittén anser styrelsen det vara ett eftersträvansvärt
mål att så snart det låter sig göra frigöra ålderdomshemmen från
det klientel — främst störande sinnessjuka och sinnesslöa samt kroniskt
sjuka —- som hittills i betydande grad omöjliggjort, att ålderdomshemmen
blivit verkliga fristäder för åldringar. Styrelsen har heller intet att erinra
emot att ålderdomshemmens standard successivt höjes genom vissa av kommittén
föreslagna åtgärder.

Såvitt styrelsen förstår, skulle den föreslagna lagstiftningens främsta syfte
vara att lämna kommunerna en framtida utfästelse om statsbidrag och därigenom
stimulera dem till att utan dröjsmål bidraga till realiserandet av de
önskemål i olika avseenden, som kommittén uttalat. Ur formell synpunkt vill
styrelsen framhålla olägenheterna av att den lagstiftning, som reglerar kommunernas
socialvårdande uppgifter, ytterligare splittras; det borde i stället
ur olika synpunkter vara önskvärt att eftersträva en kodifikation. Men icke
heller i övrigt har styrelsen övertygats om nyttan och värdet av den föreslagna
lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

På grund av vad sålunda anförts anser sig styrelsen, som i övrigt ger sin
anslutning till de tankegångar, på vilka socialvårdskommitténs förslag vilar,
vara ur stånd att tillstyrka förslaget. Under ytterligare några år framåt torde
det bli nödvändigt att söka sig fram till mera improviserade lösningar. Det är
emellertid nödvändigt med ett auktoritativt uttalande från statsmakternas
sida till vägledning för kommunernas fortsatta handlande i denna angelägenhet.

Även svenska stadsförbundets styrelse har ansett, att det bör anstå med
utfärdande av en särskild lag beträffande ålderdomshemmen. Kommunerna
behövde visserligen i god tid få klara besked om statsmakternas avsikter,
men det vore tillräckligt, om detta skedde genom beslut om riktlinjer för reformen.

Kommitténs synpunkter i fråga om det klientel, för vilket ålderdomshemmen
framdeles böra avses, ha i allmänhet ej
mött någon gensaga.

Kommitténs åsikt att till det egentliga ålderdomshemsklientelet bör räknas
gruppen mera varaktigt sängliggande anser sig medicinalstyrelsen emellertid
ej kunna dela. Styrelsen hänvisar till att de sakkunniga, vilkas betänkande
låg till grund för statsmakternas beslut rörande statsbidrag till hem för kroniskt
sjuka, uttalat, att sådana sjuka, vilka lede av patologisk senilitet, ovillkorligen
måste vårdas på sjukhem, då de tarvade en sakkunnig och synnerligen
tröttande skötsel. Styrelsen hade vid angivandet av riktlinjerna i fråga
om intagningen å hem för kroniskt sjuka i cirkulärskrivelse den 27 mars
1930 till samtliga förste provinsialläkare och med dem likställda stadsläkare
åberopat och anslutit sig till de sakkunnigas uttalande. Det vore uppenbart,
att personer, som vore mera varaktigt sängliggande, borde hänföras till dem,
som behövde vård på hem för kroniskt sjuka. Genom den av styrelsen föreslagna
striktare uppdelningen av klientelet med hänsyn till gruppen kroniskt
sjuka vunnes den fördelen, att socialvården för de gamla tarvade mindre
personal med sjukvårdande uppgifter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man ej bör driva differentieringen
för långt. Sjuka åldringar, som utan men för sin hälsa fortfarande kunde
vårdas på ålderdomshem, borde få stanna kvar där.

Vad beträffar frågan om gränsdragningen mellan klientelet på pensionärshemmen
och ålderdomshemmen förutsätter socialstyrelsen, att en bestämd
skillnad göres mellan de båda typerna av hem. Uppförande av pensionärshem
med direkt avsikt att använda dem som annex till eller ersättning för
ålderdomshem borde icke få förekomma.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, att ett avskiljande från ålderdomshemmen
av sådana personer, som vore i behov av specialvård, otvivelaktigt
skulle inverka förmånligt även på pensionärshemsklientelet, så till vida att
därigenom pensionärernas motstånd mot en förr eller senare nödvändig överflyttning
från pensionärshem till ålderdomshem skulle avtaga.

Behovet av en utbyggnad av special vår danst al ter, vilka
närmast skulle taga hand om det sjukvårdshehövande klientelet på ålderdomshemmen,
bar allmänt vitsordats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Socialstyrelsen anför bland annat.

Om resurserna för vård av sjuka åldringar icke kraftigt utbyggas inom
den allra närmaste framtiden, komma allt flera sådana patienter att bli hänvisade
till att vistas i sina hem eller hos anhöriga i avsaknad av den sakkunniga
vård och tillsyn, som deras sjukdomstillstånd kräver. Vad detta betyder
av ökat arbete, nattvak och depression i tusentals hem i hela vårt land
behöver icke närmare utvecklas. Vidare komma ålderdomshemmen att till
bristningsgränsen utnyttjas för att bereda platser åt sjuka åldringar. Platsbristen
på sjukhus och sjukhem medför icke blott att folkpensionsreformen
för talrika sjuka pensionärer är på ett ödesdigert sätt ofullständig utan omöjliggör
även genomförandet av den av socialvårdskommittén föreslagna ålderdomshemsreformen.
Det sistnämnda är socialstyrelsen synnerligen angelägen
att kraftigt understryka.

t anslutning härtill har styrelsen för att möjliggöra en så snabb ökning
som möjligt av antalet vårdhemsplatser förordat en systematisk inventering
av bestående ålderdomshemsbyggnader, vilka, ehuru de ej fylla de krav,
som numera böra ställas på ålderdomshem, enligt styrelsens uppfattning med
fördel skulle kunna användas till vårdhem av det ena eller andra slaget.

Medicinalstyrelsen, som ansett sig böra anlägga allenast medicinska och
medicinskt-organisatoriska synpunkter på kommitténs förslag, understryker
behovet av en kraftig ökning av antalet vårdplatser å de statliga sinnessjukhusen
samt tillstyrker, att takten i utbyggandet av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka ökas. En sammanslagning av organisationen för vård av sådana
sinnessjuka med organisationen för kvalificerad vård av sinnessjuka syntes i
princip vara eftersträvansvärd. Beträffande de olika sinnesslövårdsfrågor,
som socialvårdskommittén berört, ansåge sig styrelsen ej kunna göra något
uttalande, då dessa spörsmål vore föremål för särskild utredning. Att även
här krävdes en avsevärd utvidgning av vårdmöjligheterna låge dock i öppen
dag.

Styrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot kommitténs förslag att
utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka skall ske efter en fastställd plan
samt att landstingen göras till legala huvudmän för denna vårdgren. Ej
heller vill styrelsen motsätta sig en höjning av statsbidragen och en väsentlig
utökning av kvoten för erhållande av statsbidrag. Till förslaget att låta
den provisoriskt medgivna uppmjukningen av intagningsbestämmelserna för
vård å hem för kroniskt sjuka bliva bestående ställer sig däremot styrelsen
tveksam.

Svenska landstingsförbundets styrelse förklarar sig vara fullt ense med socialvårdskommittén
om att sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka måste
omhändertagas på särskilda vårdanstalter och att det för den skull är nödvändigt,
att samhällets vårdresurser i dessa hänseenden snarast möjligt utbyggas.

Förbundsstyrelsen anför i denna fråga härutöver bland annat följande.

Styrelsen har ej funnit anledning alt, då frågan om huvudmannaskapet
för sinnessjukvården är föremål för utredning inom medicinalstyrelsen, nu
taga ställning till denna fråga. Ej heller i den under utredning varande frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

gan om vården av de obildbara sinnesslöa samt de bildbara sinnesslöa över
21 års ålder anser sig styrelsen för närvarande böra taga ställning.

Vad angår vården av de kroniskt sjuka bör det även enligt styrelsens mening
ankomma på landstingen att utbygga denna vård i sådan omfattning,
att den kan taga hand om alla kroniskt sjuka, som nu vårdas å de vanliga
ålderdomshemmen. I andra hand böra även de särskilda avdelningar för
kroniskt sjuka, som nu drivas av primärkommunema, avvecklas och landstingen
taga hand om deras klientel.

Det högst betydande antal nya vårdplatser, som därför måste tillskapas,
kommer att ställa landstingen inför en rad svårbemästrade problem.

Trots att något obligatoriskt åläggande för landstingen att taga hand om
denna vårdfråga ej finnes för närvarande ha redan omkring 2 000 vårdplatser
av dem inrättats och ytterligare ett par tusental äro beslutade eller planerade.
Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida ett legalt
huvudmannaansvar för landstingen är påkallat. I och för sig vill styrelsen
emellertid icke motsätta sig, att ett dylikt huvudmannaansvar pålägges landstingen,
under förutsättning att detta icke förbindes med rigorösa föreskrifter,
som komma att leda till en byråkratisering av arbetsformerna. Även enligt
styrelsens mening är del lämpligt att en plan för utbyggnaden av vården av
de kroniskt sjuka upprättas för varje landstingsområde, men styrelsen har
svårt att inse att denna skall behöva godkännas av statlig myndighet.

Det synes styrelsen rimligt, att landstingen sträva efter att snarast möjligt
utbygga vården för de kroniskt sjuka, så att de sjuka, som nu vårdas å
ålderdomshemmen kunna överflyttas till landstingens vårdhem. Därest nuvarande
restriktioner på byggnadsmarknaden lättades, torde det kunna förutses,
att landstingen skulle kunna omhändertaga de å ålderdomshemmen
vårdade kroniskt sjuka inom ej alltför avlägsen framtid.

Den nuvarande kvotbegränsningen av statsbidragen till den kroniska sjukvården
bör även enligt styrelsens mening slopas, då den kommer att verka
hindrande på vårdens utbyggnad. I likhet med socialvårdskommittén vill styrelsen
livligt understryka behovet av att de uppmjukningar beträffande intagning
å hem för kroniskt sjuka, som nu provisoriskt vidtagits, få en permanent
karaktär.

Landstingens förvaltningsutskott ha allmänt uttalat sig för borttagandet
eller en utvidgning av den nuvarande kvotbegränsningen för statsbidrag till
hem för vården av kroniskt sjuka. Vad angår frågan om legalt huvudmannaskap
för landstingen i fråga om nämnda vård ha flertalet utskott tillstyrkt
eller i varje fall ej ställt sig avvisande härtill. Förvaltningsutskotten i Uppsala
och Älvsborgs län ha däremot avstyrkt en sådan bestämmelse, vilken
de ansett onödig med hänsyn till landstingens redan visade stora intresse för
denna vårdgren.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker kommitténs förslag att landstingen
skulle åläggas att inom viss tid ha anordnat erforderligt antal platser
för vården av kroniskt sjuka. Styrelsen anser vidare, att all sinnessjukvård
bör läggas under en enhetlig ledning, vilken bör anförtros landstingen och i
landsting ej deltagande städer.

I många yttranden har yppats tvivel i fråga om möjligheterna att
genomföra utbyggnaden av de olika vårdanstalterna inom
den av socialvårdskommittén förutsatta tiden.

Socialstyrelsen finner det tveksamt, om det av kommittén framlagda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

slaget om utbyggnad av ålderdomshemmen kan realiseras inom en tid av
fem år efter lagens ikraftträdande, och föreslår, att övergångsbestämmelserna
ändras, så att de möjliggöra en anpassning efter ofrånkomliga svårigheter
att tillgodose behovet av platser på ålderdomshem.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i princip till förslaget att ålderdomshemmen
spärras för intagning av sinnessjuka och att där redan vårdade inom en tid
av fem år överflyttas till sinnessjukhus och vårdhem, men framhåller härvid
följande.

Styrelsen ser för sin del ej möjligheter föreligga afl inom den angivna tidrymden
kunna tillhandahålla erforderligt antal nya platser för kvalificerad
vård. Med rådande, hart när otroliga överbeläggning på de statliga sinnesjukhusen
kunna platserna å de av statsmakterna i princip godkända två nya
sinnessjukhusen icke helt disponeras för överförande från ålderdomshemmen
av patienter, som kräva kvalificerad sinnessjuk vård. Av tillkommande
1 300 nya vårdplatser komma cirka 800 att ersätta nedlagda eller för annat
ändamål avsedda. Sinnessjukvården har nämligen minst lika stor skyldighet
att taga hand om tidiga fall av psykoser, där hopp finnes om att en i
rätt tid insatt behandling skall bota eller i varje fall för avsevärd tid uppskjuta
en hotande invalidisering. Detta är en av de omständigheter, som nu
nödga många överläkare vid statliga sinnesjukhus att kräva byte av patienter,
då fråga uppstår om intagning av fall från ålderdomshemmen. Skulle
därutöver de smärre kommunala sinnessjukhusen enligt kommitténs förslag
nedläggas, blir läget helt säkert katastrofalt. Kommitténs förslag att vissa
kommunala sinnessjukhus skulle arrenderas och drivas av staten finner styrelsen
ej heller lyckligt, då en sådan anordning helt säkert skulle bidraga
till att det nuvarande icke önskvärda förhållandet med små anstalter, som
icke kunna giva de där intagna den vård, de verkligen behöva, blir för eu
avsevärd tid bestående. Den enligt styrelsens förmenande enda riktiga lösningen
är därför, att åtgärderna för tillskapandet av nya platser för kvalificerad
vård av sinnessjuka avsevärt forceras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bland annat.

Förslaget kräver för sitt genomförande en omfattande utbyggnad av anstaltsväsendet
i olika avseenden, detta framför allt som förslaget bygger
på en strikt kategoriklyvning av det vårdbehövande klientelet i och för överflyttning
till särskilda anstalter av dem, som icke lämpligen böra beredas
plats å ålderdomshem eller å pensionärshem. Lösningen av dessa frågor är
emellertid för närvarande i mycket stor utsträckning beroende på vissa
utredningar, som pågå och som i flera fall först nyligen påbörjats, t. ex. i
fråga om vården av sinnessjuka och sinnesslöa. Av betydelse i detta sammanhang
är även den översyn av grunderna och villkoren för statens bidrag
till hälso- och sjukvården, som i juni 1946 tillkallade sakkunniga fått
i uppdrag att verkställa.

Innan nödig erfarenhet och kunskap vunnits om de möjligheter till vård
å särskilda anstalter, som kunna bliva resultatet av pågående utredningsarbeten,
torde det överhuvud taget icke vara möjligt att taga definitiv ställning
till kommitténs förslag.

I yttrandet från svenska stadsförbundets styrelse ävensom i åtskilliga av de
av landstingens förvaltningsutskott samt i ett stort antal av de av kommunerna
avgivna yttrandena har ävenledes framhållits svårigheterna att inom
den av kommittén förutsatta tiden kunna genomföra reformen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2i3.

Kommitténs förslag att särskilda f ör sö r j ningsh em borde inrättas
dels för yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga
personer, de s. k. försörjningsfallen, dels ock för störande personer har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka förslagen, men anser,
att hithörande frågor lämpligen borde behandlas i samband med frågan om
arbetshemmens fortsatta tillvaro.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att en överflyttning av det störande
klientelet till annan lämplig anstalt bör äga rum i lika snabb takt som beträffande
de sinnessjuka och de sinnesslöa. Just de störande personerna
hade i särskilt hög grad bidragit till att nedsätta ålderdomshemmens anseende.

I en del yttranden ha emellertid gjorts vissa invändningar.

Medicinalstyrelsen framhåller, att enligt styrelsens förmenande huvudparten
av de störande understödstagama ledo av psykisk ohälsa eller invaliditet
och att därför hem för sådana personer på något sätt borde anslutas till
vårdhemsorganisationen för lättskötta sinnessjuka.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför, alt det vore sannolikt att eu
del av försörjningsfallen vore att hänföra till kategorien partiellt arbetsföra,
vars inlemmande i arbetslivet vore aktuell. Frågan om inrättande av försörjningshem
för de övriga försörjningsfallen vore i behov av en mera ingående
utredning. Dessa hem borde anordnas och drivas i statlig regi. För sistnämnda
förslag ha även förvaltningsutskotten i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs samt Västernorrlands läns landsting uttalat sig.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhålla, att de arbetsföra bland försörjningsfallen
i staden minskat avsevärt under de senaste åren. Det kunde därför
ifrågasättas, huruvida det ur arbetssynpunkt vore nödvändigt att inrätta
några kommunala försörjningshem, i synnerhet som socialvårdskommittén
själv ansett det vara förenat med vissa fördelar att ha ett eller annat försörjningsfall
på ålderdomshemmen för utförande av vissa handräckningsarbeten
o. d.

Stadsfullmäktige i Gävle anse, att försörjningsfallen i avsevärd omfattning
böra kunna utan olägenhet vårdas åtminstone på större ålderdomshem, där
de i den mån så erlordrades kunde sammanföras i särskilda avdelningar.
Särskilda försörjningshem för de mera besvärliga syntes dock erforderliga.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha även uttalat sig för att i de större städerna
en kombination av ålderdomshem och försörjningshem må bibehållas.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har föreslagit, att flera landsting
borde kunna förena sig om ett försörjningshem.

Socialvårdskommilténs uttalande rörande ålderdomshemmens
funktion som upptagningsanstalter även framdeles har givit
anledning till erinringar i några yttranden.

Länsstyrelsen i Örebro län ställer sig tveksam till förslaget med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

till att, enligt länsstyrelsens förmenande, svårigheter ofta komme att möta
mot överföring inom rimlig tid till vederbörande specialanstalt av personer,
som tillfälligt intagits på ålderdomshem. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,
om ej i varje län borde anordnas ett särskilt upptagningshem för det
klientel, varom här vore fråga.

Fattigvårdsstyrelsen i Kolbäcks kommun har anfört liknande betänkligheter
och föreslår att särskilda upptagningshem i stället anordnas för emottagande
av sådana hjälpbehövande, för vilka ålderdomshemmen ej äro avsedda.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet samt stadsfullmäktige
i Strängnäs anse sig ej kunna tillstyrka, att förbud meddelas mot att
tillfälligtvis taga emot sinnessjuka. Det kunde nämligen uppstå situationer,
då omedelbar transport till specialanstalt ej kunde ske.

Stadsfullmäktige i Lund anse behov föreligger att vid ålderdomshemmen i
de större kommunerna hava särskilda kommunala avdelningar, där kroniskt
sjuka och vissa akut sjuka åldringar kunna emottagas. Stadsfullmäktige i Borås
ha jämväl framhållit behovet av att å de större hemmen finnes en särskild
avdelning för sjuka, så utrustad att den är i stånd att lämna erforderlig vård.
Härigenom skulle ofta miljöbyte kunna undvikas. Liknande synpunkter ha
framförts av stadsfullmäktige i Karlstad samt fattigvårdsstyrelserna i Västerås
och Skövde.

De av socialvårdskommittén föreslagna fordringarna på ålderdomshem
av den nya typen ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
yttranden. Allmänt har erkänts angelägenheten av att ålderdomshemmen
erhålla en hög standard i fråga om såväl själva byggnaderna, dessas
inredning samt vården därstädes.

Till vissa av de av kommittén uppställda kraven har man emellertid i en
del yttranden ställt sig tvekande eller direkt avvisande. Detta gäller till en
början kommitténs förslag, att antalet platser i enkelrum skall
uppgå till minst hälften av hela p 1 a t s a n t a 1 e t.

Statskontoret, som framhåller vikten av att normalplaner utarbetas för ålderdomshem,
anser, att, då standardfrågan vore av stor ekonomisk räckvidd
för det allmänna, försiktighet borde iakttagas vid fastställande av minimiantalet
enkelrum.

Vissa länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge,
Malmöhus och Västernorrlands län, ävensom ett flertal kommuner ha uttalat,
att här avsett stadgande vore allt för kategoriskt. Förstnämnda länsstyrelse
framhåller, att behovet av enkelrum kunde tänkas komma att ställa sig
olika å skilda orter. På grund härav och med hänsyn till att kostnaderna
för hemmens anordnande i möjligaste mån borde hållas nere ville länsstyrelsen
föreslå, att stadgandet gåves det innehållet att »minst hälften av vårdplatserna
böra förläggas till enkelrum». Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår,
att i lagen endast meddelas vissa allmänna riktlinjer för hemmens anordnande
och att socialstyrelsen erhåller i uppdrag att utfärda de ytterligare
anvisningar, som kunna befinnas påkallade.

11 i han g till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Stadsfullmäktige i Solna samt kommunalfullmäktige i Kullerstads och Nikolai
kommuner föreslå, att antalet enkelrum fastställes att motsvara halva
antalet vårdrum i stället för halva antalet vårdplatser.

Jönköpings stads fattigvårdsstyrelse förordar, att icke flera enkelrum anordnas
än som motsvarar ungefär en tredjedel av hela platsantalet.

Statens fattigvårds- och harnavårdskonsulent i Östersund anför, att det
stora flertalet åldringar föredraga att dela rum med annan vårdtagare. Så
vore i varje fall förhållandet i Norrland, där man icke — åtminstone på landsbygden
— vant sig vid sådan inomhusisolering att detta skapat behov av
ensamrum.

Socialvårdskommitténs uttalande att ålderdomshem ej bör ha
mindre än 20 å 25 platser har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att de mindre ålderdomshemmens
brister ur vård- och driftsynpunkt bleve alltmera framträdande,
varför förbundet ville uttala förhoppningen, att kommunerna avråddes
från att uppföra ytterligare småliem.

Kommunalfullmäktige i Hemse uttala, att antalet vårdplatser på ålderdomshemmen
ej bör sättas lägre än 30. Det hade nämligen visat sig att de
små hemmen endast med största svårigheter lyckats erhålla erforderlig personal,
ett förhållande som medförde att föreståndarinnans i regel förut stora
arbetsbörda ytterligare ökades till men för henne själv och pensionärerna.
Det vore nödvändigt ur arbetskraftssynpunkt, att hemmet hade en sådan
storleksordning att större biträdesp er sonal kunde hållas och genom arbetsfördelning
rationellt utnyttjas, samtidigt som personalens berättigade krav
på ordnad ledighet kunde tillgodoses.

I några yttranden har emellertid rests invändningar mot socialvårdskommitténs
förslag.

Socialstyrelsen anför, att några fasta regler beträffande hemmens platsantal
ej borde uppställas. I synnerhet under en sannolikt lång övergångstid,
under vilken de till en nybildad storkommun sammanlagda mindre kommunerna
icke hunnit socialt sammanväxa, kunde skäl tala för bibehållandet av
ålderdomshem med ända ned till 15 platser. Länsstyrelsen i Uppsala län har
anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kalmar län vänder sig med eftertryck mot kommitténs uttalande.
Hem med mindre än 25 platser vore ofta i gott stånd och väl skötta
och borde ej kasseras endast på grund av sin litenhet. Om de vid den av
kommittén förutsatta omprövningen av de befintliga hemmens framtida bestånd
fyllde rimliga anspråk på bekvämlighet, borde de tillåtas stå kvar till
dess de tjänat ut. Det rörde sig här om ett betydande antal ålderdomshem
— mellan 900 och 1 000 — och man frågade sig, vartill de skulle kunna användas,
om de inom en ganska kort tidrymd komme att upphöra att tjäna
sitt nuvarande syfte. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har
uttalat sig i samma riktning.

Kommunalfullmäktige i Reftele och Bunge socknar avstyrka, att lägsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

platsantalet å hemmen fixeras; kommunerna skulle själva få bestämma det
platsantal, som vore lämpligt med hänsyn till kommunens storlek. Liknande
synpunkter ha anförts av kommunalfullmäktige i Askims kommun samt
Slite köping.

Beträffande frågan om rätt för pensionär att medtaga
egna möbler till ålderdomshemmet ha stadsfullmäktige i
Norrköping framhållit de praktiska svårigheter, som vore förenade med tillmötesgåendet
av dylika önskningar, icke minst på de större ålderdomshemmen.
Samtliga bostadsrum måste ju vid hemmets inrättande förses med
möbler, enär det vore svårt att på förhand veta, om det vore någon vårdtagare,
som kunde eller önskade medföra egna möbler till hemmet. Vissa
inskränkningar kunde bliva nödvändiga, då det gällde att tillmötesgå de
gamlas önskningar att medföra egna tillhörigheter till sitt rum på ålderdomshemmet.

Även länsstgrelsen i Gotlands län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
m. fl. hysa den uppfattningen, att ett generellt medgivande för de inackorderade
att medföra egna möbler ej bör lämnas, utan att det bör ankomma
på den styrelse, som förvaltar ålderdomshemmet, att avgöra i vilken utsträckning
pensionärerna vid inflyttningen på hemmet skola få medtaga
egna möbler och husgeråd.

Vad namnfrågan beträffar har bibehållandet av benämningen ålderdomshem
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. I en del
yttranden har emellertid framhållits, att det vore lämpligt, om ålderdomshemmen
i samband med reformen erhölle ett nytt namn. Länsstgrelserna i
Stockholms och Västmanlands län, stadsfullmäktige i Göteborg samt kommunalfullmäktige
i Nacka socken anse sålunda, att benämningen pensionärshem
avgjort är att föredraga framför ålderdomshem. Länsstgrelsen i Norrbottens
län är däremot av den uppfattningen, att beteckningarna pensionärshem
typ I och typ II i det längsta böra undvikas och föreslår i stället benämningen
vårdhem.

Bland övriga benämningar som föreslagits märkas följande: inackorderingshem
(fattigvårdsstyrelsen i Kolbäck), hem för gamla (kommunalfullmäktige
i Vollsjö m. fl.) och socialhem (fattigvårdsstyrelsen i Borlänge).

Stadsfullmäktige i Halmstad och kommunalfullmäktige i Nora landskommun
ha föreslagit, att ålderdomshem användes som officiell benämning, men
att varje kommun bör eftersträva att åt sitt hem ge ett egennamn, som har
anknytning till lokala förhållanden.

Vad angår omfattningen av behovet av ålderdomshem
av den nya typen anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Alt på grundval av 1938 års statistiska undersökning och övriga av kommittén
åberopade beräkningar göra några godtagbara antaganden om platsbehovet
på de nya ålderdomshemmen synes icke möjligt. Med hänsyn till vad
erfarenheten visat i fråga om den ökade efterfrågan på platser i de fall, där
nya och ändamålsenliga ålderdomshem tillkommit, hyser förbundet emellertid
samma uppfattning som kommittén, att ett stort latent behov av ålderdomshemsvård
förefinnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Enligt förbundets uppfattning är det eu allvarlig brist, att kommitténs utredning
icke nu gjorts så omfattande, att kommittén kunnat göra ett mera
bestämt uttalande om det behövliga antalet platser per 1 000 invånare. För
planerande av ny- och ombyggnader av ålderdomshem behöva kommunerna
hjälp och ledning i detta avseende. Kommitténs uttalande att kommuner
med 2 000—3 000 invånare i allmänhet icke kunna antagas bliva i behov av
ålderdomshem av den storlek, som kommun enligt kommitténs uppfattning
bör hava, är enligt förbundets uppfattning missvisande. Förbundet vågar
nämligen hålla före, att platsbehovet numera närmar sig 9—10 per 1 000
invånare.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Halmstad samt kommunalfullmäktige i Virestads
och Hemse kommuner ha ävenledes ansett, att skäl tala för att behovet
av ålderdomshemsplatser kommer att öka. Som grund för denna uppfattning
framhålles bland annat, att den allt större bristen på kvinnlig arbetskraft
till hemmen komme att föra med sig att ett större antal bemedlade åldringar
än hittills komme att söka vård på ålderdomshem.

Å andra sidan har i några yttranden uttryckts förmodan att de ökade folkpensionerna
komma att medföra att åldringarna kunna klara sig själva och
att på så sätt minskat behov av vård å ålderdomshemmen skulle kunna uppstå.
Denna uppfattning delas av bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län,
som därjämte anser att de vuxna barnen numera i större utsträckning än
tidigare vilja taga hand om sina föräldrar, av vilka de kunde påräkna en
eller annan med rådande brist på arbetskraft värdefull handräckning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att det nu
vore svårare än någonsin att söka bedöma det framtida platsbehovet på ålderdomshemmen,
då man ej visste något om den inverkan, som bland annat
de förhöjda folkpensionerna och den obligatoriska sjukförsäkringen komme
att få.

Förslaget att statsbidrag skulle kunna utgå till anordnande samt omeller
tillbyggnad av ålderdomshem ävensom de föreslagna statsbidragsgrunderna
ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i stort sett kunna gilla kommitténs förslag. Styrelsen
förutsätter, att bidragen komma att utgå helt enligt den föreslagna statsbidragsskalan
och att i anskaffningskostnaden inkluderas kostnaderna för arkitektens
arbete. Statsbidrag borde få åtnjutas av kommunen så länge byggnaden
användes såsom åldersdomshem och hölles i gott skick.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att eftersom
statsbidrag utginge till med ålderdomshem besläktade ändamål, framstode
det som naturligt att statsbidrag skulle utgå också till om- och nybyggnad av
ålderdomshem.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i andra distriktet har avstyrkt
statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem under motivering, att den
prövning av kostnaderna för hemmen, som bleve en följd av statsbidrag,
skulle medföra en sänkning av standarden. Den tävlan om det mest trivsamma
ålderdomshemmet, som nu rådde mellan kommunerna komme att förstinna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Vissa av de myndigheter, som tillstyrkt statsbidrag, ha haft en del detaljerinringar
mot de föreslagna statsbidragsbestämmelserna, bland annat i
vad avser frågan i vilken omfattning bidrag skola utgå till redan påbörjade
eller färdigställda ålderdomshem.

Statskontoret har ingen invändning att göra mot att statsbidrag till hemmens
anordnande utgår efter i huvudsak samma grunder som gälla i fråga
om bidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Ämbetsverket erinrar om att
arbetet med sådana byggnader ej finge påbörjas innan Kungl. Maj ds beslut
i statsbidragsfrågan förelåge. Denna förprövning av Kungl. Majd bleve beträffande
ålderdomshemmen av särskild vikt under tiden till dess ny kommunindelning
fastställts. En dylik förprövning skulle kommun emellertid icke
behöva underkasta sig i de fall, då statsbidragen enligt förslaget skulle kunna
utgå retroaktivt. Denna konsekvens förefölle icke tilltalande, helst som kommittén
funnit förhållandena motivera, att möjlighet öppnades för Kungl.
Majd att tvinga kommun att ingå kommunalförbund med annan kommun för
anordnande av ålderdomshem. Statskontoret ifrågasätter därför, huruvida
icke en förutsättning för retroaktivt statsbidrag borde vara, att viss förprövning
åtminstone av det planerade hemmets behövlighet och regionala anknytning
kommit till stånd. En dylik förprövning kunde givetvis anordnas innan
den nya lagen om ålderdomshem trätt i kraft. Rätten till retroaktivt bidrag
borde då begränsas till byggnadsföretag, påbörjade efter en senare dag än
kommittén angivit.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller som en mycket allvarlig brist i
förslaget om statsbidrag, att det saknade varje som helst utredning om de
ekonomiska konsekvenser, som detsamma komme att få för statsverket och
för de kommuner, som bleve skyldiga att uppföra nya ålderdomshem.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha under hänvisning till yttrande av drätselnämnden
framhållit, att statsbidragsreglerna vore konstruerade efter skatteutjämningsprincipen
men med ett icke oväsentligt inslag av fri skälighetsprövning.
En bestämd erinran måste framföras mot den allt oftare demonstrerade
metoden från statsförvaltningens sida att genomföra en skatteutjämning
genom att utan en enhetlig plan antaga — ofta nog till sin konstruktion
skiljaktiga — statsbidragsbestämmelser för olika områden, överståthållarämbetet
har understrukit de av stadsfullmäktige anförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke statsbidragen
i stället borde —- såsom i fråga om de slutna barnavårdsanstalterna —- beräknas
i viss relation till antalet vårdplatser.

Stadsfullmäktige i Uppsala ha ifrågasatt en höjning av statsbidraget dock
utan att närmare ange storleken härav. Kommunal fullmäktige i Rasbo kommun
ha uttalat sig i samma riktning.

Svenska stadsförbundets styrelse yttrar:

Huru angeläget det än kan vara för kommunerna att tidigt få klarhet om
grunderna för statens medverkan i form av statsbidrag till anordnande av
ålderdomshem, förefaller det föga rimligt att söka fixera dessa grunder redan
i samband med ett ställningstagande i princip till det föreslagna reformpro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

grammet. Från stadsförbundets sida har i olika sammanhang riktats anmärkningar
mot den godtyckliga utformning nuvarande statsbidragssystem fått
med en mängd varierande bidragsgrunder för olika ändamål utan någon enhetlig
plan. Inom förbundet har man blivit alltmer övertygad om att en översyn
och grundlig revidering av detta bidragssystem bör vidtagas. Att just nu
för det här aktuella ändamålet bestämma sig för en av de förekommande
olika bidragsvarianterna synes vid sådant förhållande icke försvarligt. Även
andra skäl tala för ett anstånd med avgörandet om dessa bidragsgrunder. Sålunda
bör uppmärksammas, att det faktiska bidragsbehovet torde komma att
bli mycket olika för de särskilda kommunerna på grund av de förefintliga
ålderdomshemmens olika beskaffenhet, som i ena fallet kan medgiva hemmets
fortsatta användning för den nya uppgiften utan dyrbarare förändringar
men i det andra fallet kan kräva omfattande om- eller tillbyggnad eller fullständig
nybyggnad för ändamålet. Frågan kompliceras givetvis också för närvarande
därav, att man just nu står inför en genomgripande pmreglering av
kommunindelningen, som beräknas bli genomförd först om några år.

Stadsfullmäktige i Norrköping ha anfört liknande synpunkter samt påyrkat,
att intill dess översynen av statsbidragssystemet ägt rum samtliga kommuner
böra erhålla procentuellt sett samma statsbidrag.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet säger sig hysa starka betänkligheter
mot ett byggnadsbidrag, som utformats på sätt kommittén förordat.
Förbundet anför bland annat:

Granskningen av en central myndighet måste givetvis i hög grad bliva
schablonmässig. Erfarenheterna hade dessutom visat, att granskningen av
förslag till folkskolebyggnader icke sällan medförde fordringar på kostnadernas
sänkning genom inskränkningar i byggnadsprogrammet. För ålderdomshemmen
skulle säkerligen denna bidragsform icke bliva lycklig. Då det gällde
sådana hem, borde kommunerna hava rätt att själva bestämma, huru hög
standarden skulle vara och vilka summor kommunens invånare ville anslå
för att bereda sina åldringar ett trivsamt hem.

Därest statsbidraget utformades efter liknande grunder, som tillämpades
för uppförande och inrättande av barnhem, skulle en del av ovannämnda
betänkligheter förfalla. Men även ett sådant system skulle innebära en påtaglig
orättvisa mot de kommuner, vilka tidigare löst sin ålderdomshemsfraga
och som sålunda skulle bliva utan statsbidrag.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott har framhållit önskvärdheten
av att kommuner, som ville till sitt ålderdomshem knyta en mindre
sjukavdelning, som kunde betjäna ej blott de å hemmet boende utan även
andra kommunmedlemmar, skulle kunna erhålla bidrag av statsmedel härför.
I län med långa avstånd till sjukvårdsanstalt skulle tillgodoseendet av
vårdbehovet vid lindrigare sjukdomsfall vara till stort gagn.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping ha uttalat sig för att för lättande
av åtagen skuldbörda för byggande av ålderdomshem statsbidrag bör
utgå till redan färdigbyggda ålderdomshem, vilka motsvarade socialvårdskommitténs
förslag. Fullmäktige tänkte sig, att bidrag skulle utgå efter en
fallande skala, räknad förslagsvis 20 år tillbaka. Liknande förslag ha framförts
av stadsfullmäktige i Alingsås och kommunalfullmäktige i Nikolai
kommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping och stadsfullmäktige i Ljungby föreslå,
att statsbidrag måtte utgå retroaktivt till ålderdomshem, som färdigställts
eller tagits i bruk efter den 1 juli 1946.

Stadsfullmäktige i Nynäshamn föreslå, att statsbidrag måtte utgå retroaktivt
för byggnadsföretag, som vore under arbete den 1 juli 1946.

I åtskilliga yttranden har framförts förslag om statsbidrag jämväl
till driften av ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, att det vore synnerligen önskvärt, att
statsbidrag utginge till åtminstone en del av driftkostnaderna och att- sagda
bidrag bestämdes på sådant sätt, att de billigare dyrortema erhölle kompensation
för de lägre avgifter, som de skulle äga uppbära. Skillnaden mellan
de faktiska vårdkostnaderna å högre och lägre dyrorter torde nämligen ofta
vara betydligt mindre än skillnaden mellan de föreslagna dagavgifterna å
motsvarande dyrorter.

Statsbidrag till driften har vidare påyrkats i yttranden från några av
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, några städer (Uppsala,
Strängnäs och Eslöv) samt ett ganska stort antal landskommuner.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att i stället för statsbidrag
till hemmens anordnande bidrag till löner åt den kvalificerade personalen
vid hemmen skulle vara ett mera rättvist och ur ekonomisk synpunkt
verkningsfullt stöd till kommunerna.

Socialvårdskommitténs förslag att i en lag om ålderdomshemmen införa
bestämmelser om avgifter för inackordering på ålderdomshem
har avstyrkts eller varit föremål för tvekan i ett stort antal yttranden.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, huruvida sådana bestämmelser redan nu
böra upptagas i lagen. Då denna väntades träda i kraft först efter år 1950,
vore det lämpligare att endast föreskriva, att högre avgift än den, som komme
att fastställas av Kungl. Maj:t, ej finge uttagas.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av att i en författning
av lags karaktär upptaga bestämmelser om storleken av vårdavgifter,
vilka helt säkert på grund av fluktuationer i penningvärdet och andra
omständigheter då och då måste bliva föremål för ändring. Jämväl länsstystyrelserna
i Blekinge, Västernorrlands och Västerbottens lån liksom ett stort
antal av de hörda kommunerna ha ställt sig avvisande till förslaget att i en
lag fixera vårdavgifterna. Förstnämnda länsstyrelse har ansett det vara lämpligare
att i lagen angiva maximiavgifterna genom ett stadgande om deras
förhållande till folkpensionen än att angiva avgifterna i kronor och ören. Det
sistnämnda kunde ske genom en av Kungl. Maj:t eller socialstyrelsen utfärdad
följdförfattning.

Vad angår vårdavgiftens storlek ha många av de hörda myndigheterna
uttalat sig för att avgiften borde fastställas till lika belopp för
alla vårdtagare, oberoende av deras ekonomiska ställning. Länsstyrelsen i
Stockholms län anför, att lika avgifter för alla skulle överensstämma med såväl
rådande förhållanden beträffande vården å sjukhus som med de pågå -

Kungi. Mcij.ts proposition nr 243.

ende strävandena att så långt möjligt frigöra den moderna socialvården från
behovsprövning. I förevarande fall kunde behovsprövningen i stället taga
sikte på att giva de obemedlade och mindre bemedlade företrädesrätt till intagning
å ålderdomshem.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Gotlands
län, styrelsen för landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i
några kommuner. Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har
uttalat sig för en enhetlig avgift oberoende av pensionärernas inkomst- och
förmögenhetsförhållanden.

I flera yttranden, däribland i yttrandet från socialstyrelsen, har påpekats,
att vårdavgiften enligt lagförslaget beräknats med utgångspunkt från att
vårdtagaren vore ogift. Om vårdtagaren vore gift, borde med hänsyn till att
folkpensionen för envar make bleve lägre än för den ogifte jämkning ske av
vårdavgiften i sådan grad, att vårdtagaren finge behålla 200 kronor av folkpensionen
för egna behov.

Stockholms stadsfullmäktige ha under åberopande av ett av fattigvårdsdirektören
i Stockholm avgivet yttrande framhållit, att kommittén ej ingått
på frågan hur avgift skulle erläggas för dem, som sakna medel härtill. Man
kunde givetvis tänka sig att dessa finge söka socialhjälp i vanlig ordning.
Lämpligare vore dock måhända, att anstaltsstyrelsen erhölle befogenhet att
allt efter behovet bevilja helt fri vård eller vård mot nedsatt avgift. Fullmäktige
anföra härutöver bland annat.

I lagförslaget preciseras ej omfattningen av de förmåner, som skola tillkomma
ålderdomshemspensionärerna i vidare mån än att de erhålla inackordering
samt i samband därmed viss tillsyn och vård. Begreppet inackordering
utgör enligt vanligt språkbruk en sammanfattande beteckning för »mat
och husrum». Frågan blir då på vad sätt de skola erhålla kläder. Det torde
i alla händelser vara uppenbart, att det belopp, som en folkpensionär kommer
att förfoga över för sitt personliga bruk, oftast inte räcker till kläder och det
torde väl ej heller vara avsett för detta ändamål. Skall folkpensionären som
regel nödgas vända sig till socialhjälpen för erhållande av kläder, synas ålderdomshemmens
avskiljande från socialhjälpen inte fullt få den betydelse,
som varit avsett. Ifrågavarande spörsmål synes vara av sådan vikt, att det
bör ägnas särskild uppmärksamhet vid statsmakternas granskning av förslaget.

I yttranden från vissa kommuner, däribland från Laholms stad och IJkna
socken, har anförts, att skillnaden i de föreslagna vårdavgifterna i högsta respektive
lägsta bostadskostnadsgrupp vore väl stor.

Svenska stadsförbundets styrelse har ansett det vara meningslöst att så
långt i förväg innan den föreslagna lagstiftningen vore avsedd att träda i
kraft söka precisera högsta dagavgifterna för mindre bemedlade och obemedlade.

Pcnsionsstyrelsen har påpekat, att ålderdomshemmen enligt förslaget till
lag om ålderdomshem vore avsedda för inom kommunen bosatta åldringar
och invalider under det att pensionsberättigad enligt nya lagen om folkpensionering
ansåges tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

mantalsskriven. I sistnämnda lag stadgades härjämte, att för tillhörighet till
någon av bostadskostnadsgrupperna II—V fordrades, att den pensionsberättigade
även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den
gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna
prövades skäligt i särskilt fall medgiva undantag härifrån. Enligt
motsvarande stadgande i den nu gällande folkpensioneringslagen medgåves
för närvarande i regel sådant undantag, när pensionsberättigad flyttat till
kommun, där han hade hemortsrätt, och samtidigt intagits å ålderdomshem
för stadigvarande vård och försörjning på det allmännas bekostnad.

Komitténs förslag att primärkommunerna alltjämt skola
vara huvudmän för ålderdomshemmen har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län anser emellertid, att ett åläggande för kommunerna
att anordna ålderdomshem ej vore tillräcklig garanti för att de medborgare,
som äro i behov av vård, verkligen erhålla sådan. Länsstyrelsen yttrar
vidare.

Man måste nämligen räkna med dels att en del kommuner ej uppföra tillräckligt
stora ålderdomshem, dels ock att det även eljest emellanåt förekommer
att ålderdomshemmen äro så fullbelagda, att ytterligare vårdbehövande
ej kunna mottagas. Förslaget synes i detta avseende lämpligen böra kompletteras
med en föreskrift om skyldighet för kommunerna att, då vårdbehövande
ej kunna erhålla vård å kommunens ålderdomshem, i stället bekosta vederbörandes
vård å annat ålderdomshem eller inackorderingshem eller ock
på annat sätt sätta vederbörande i samma ställning, vari han skulle kommit,
därest plats funnits på ålderdomshemmet. En dylik skyldighet för kommunerna
synes emellertid böra uppställas endast i de fall, då det är uppenbart
att vederbörande är i behov av sådan omvårdnad och tillsyn, som kan erbjudas
av ålderdomshemmen. En liknande utformning av huvudmannaansvaret
för olika anstalter synes för övrigt befogad även beträffande sjukhus och en
del andra inrättningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län kan ej dela kommitténs åsikt att enda
sättet för ordnandet av ett för två eller flera kommuner gemensamt ålderdomshem
skulle vara bildandet av kommunalförbund. På många platser hade
kommuner träffat avtal med annan kommun om ett antal vårdplatser och på
så sätt erhållit befrielse från skyldighet att hålla eget ålderdomshem, en anordning
som icke längre skulle tillåtas. Länsstyrelsen funne icke de skäl, som
kommittén anfört för sitt förslag, vara övertygande. Länsstyrelsen hyste också
vissa betänkligheter mot att införa den nyheten i fråga om den kommunala
förvaltningen, att Kungl. Maj:t skulle kunna mot kommunernas vilja
förordna om bildandet av kommunalförbund för ifrågavarande ändamål. Liknande
invändningar ha rests av länsstyrelsen i Gävleborgs län, kommunalfullmäktig
i Häverö och Åtvids kommuner samt stadsfullmäktige i Bollnäs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att kommunerna böra ha möjlighet
att träffa avtal med annan kommun eller kommunalförbund om dispositionsrätt
över vissa platser. Beslutanderätten härom borde dock tillkomma
Kungl. Maj:t.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 243.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sin förvåning över förslaget att länsstyrelserna
skulle fråntas rätten att förordna om kommunalförbund för drivande
av ålderdomshem. Kommittén hade icke förebragt några som helst skäl
för förslaget, vilket utgjorde ett nytt uttryck för de olyckliga tendenser till
centralisering inom förvaltningen, vilka ständigt och jämt gjordes gällande.
Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Södermanlands
län, som påpekat, att av kommitténs förslag ej fullt tydligt framginge,
om Kungl. Maj:ts förordnande skulle erfordras jämväl för det fall, att enighet
melian kommunerna skulle föreligga.

Styrelsen för landskommunernas förbund framhåller, att de genom kommunsammanslagningen
förstorade landskommunerna i regel torde bliva så
stora, ad ett ålderdomshem borde finnas i varje kommun. Under sådana förhållanden
syntes det styrelsen opåkallat att nu tilldela Kungl. Maj :t befogenhet
att törordna om bildande av kommunalförbund.

Samma mening har framförts av kommunalfullmäktige i Almunge, Askim
samt i Slite köping. Härvid har framhållits, att för att ålderdomshemmen
skola komma till sin rätt borde de förankras i bygden och vara belägna inom
den egna kommunen, även om det därigenom bleve nödvändigt att bygga
några hem med ett lägre vårdplatsantal än det av kommittén föreslagna minimiantalet.

Socialvårdskommitténs förslag rörande styrelse för ålderdomshemmen
har föranlett uttalanden i en del yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att skötseln av ålderdomshemmen
alltid bör anförtros den föreslagna socialnämnden, varigenom man skulle
undvika att splittra kommunernas verksamhet på det sociala området på
flera styrelser eller nämnder än nödvändigt. Förslag i denna riktning ha även
framlagts av länsstyrelsen i Värmlands län ävensom i yttrandena från städerna
Enköping, Gävle och Karlskoga.

Länsstyrelsen i Hallands lån föreslår, att stadgandet om styrelse för ålderdomshemmen
gives den innebörden att socialnämnden skall vara styrelse,
därest kommunens beslutande organ ej annorlunda bestämmer.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser förvaltningen av hemmen
böra anförtros ett socialvårdande organ med möjlighet för detta organ
att uppdraga den direkta förvaltningen åt en särskild styrelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i Hälsingborg och
Göteborg anse, att en gemensam styrelse bör utses för pensionärshemmen och
ålderdomshemmen.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att ett organisatoriskt sammanförande
av pensionärshem och ålderdomshem under gemensam kommunal
myndighet skulle vara till stort gagn för den rätta avvägningen av
platstillgången på de båda slagen av hem och för en ändamålsenlig fördelning
av åldringarna mellan hemmen.

I fråga om de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna att Konungen
eller där Konungen så bestämmer socialstyre 1-

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sen skall hava godkänt såväl den för ålderdomshemmet
avsedda tomten som ritningar till hemmet anför socialstyrelsen,
att detta innebure ett lagfästande av en praxis, som utvecklats i fria
former för kontakten mellan kommunerna och fattigvårdsinspektionen. Numera
vore det praktiskt taget regel, att fattigvårdsstyrelser direkt eller genom
förmedling av konsulenterna påkallade upplysningar, samråd och biträde av
statens fattigvårdsinspektör vid planering av ändringar eller nybyggnad av
ålderdomshem. Därigenom kunde inspektionen ställa sin samlade erfarenhet
och sakkunskap till förfogande på ett tidigt stadium.

Här avsedda förslag har även tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det
alldeles övervägande antalet yttranden från kommunerna.

I yttranden från ett tiotal kommuner, av vilka flertalet äro belägna i Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län, liksom i yttrandet från Jämtlands
läns fattigvårdsförbund har ifrågavarande förslag emellertid avstyrkts.

Länsstyrelserna i samtliga län, med undantag av tre — Blekinge, Örebro
och Kopparbergs — ha ävenledes avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i huvudsak.

Det torde icke kunna undvikas, att den ifrågasatta centraliseringen i många
fall kommer att medföra tidspillan och merkostnader för kommunala myndigheter.
Därtill kommer, att förhållandena i olika landsändar äro i hög
grad växlande, varför en absolut likformighet beträffande en sådan sak som
ålderdomshemmen icke ens kan anses eftersträvansvärd. De lokala myndigheterna
torde vara i flera avseenden bäst skickade att bedöma de frågor, som
i nämnda hänseende uppkomma. Länsstyrelsen finner följaktligen för sin
del, att ett avgörande i dessa ärenden med större fördel alltjämt bör förläggas
till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att enhetlighet i behandlingen
av här avsedda ärenden även om de handläggas av länsstyrelserna mycket
väl syntes kunna åstadkommas genom att standardritningar till ålderdomshem
utarbetades och tillhandahölles av central myndighet och att närmare
anvisningar rörande riktlinjerna för hemmens utförande ävenledes meddelades.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha under åberopande av ett yttrande från
fattigvårdsstyrelsen anfört, att erfarenheterna från den nu gällande ordningen,
som praktiserats sedan fattigvårdslagen trädde i kraft, vore goda och
motiverade ett bibehållande härav. Kommitténs ändringsförslag syntes vara
ett utslag av de centraliseringssträvanden, som på olika sätt numera så ofta
gjorde sig gällande på olika områden. Denna uppfattning delas av styrelsen
för svenska landskommunernas förbund samt svenska fattigvårds- och barnavårds
förbundet.

Vad angår förslaget att högsta tillsynen över ålderdomshemmen
skulle tillkomma socialstyrelsen ha stadsfullmäktige
i Göteborg invänt, att den föreslagna uppdelningen på två myndigheter
av tillsynen ur praktiska synpunkter vore förkastlig. Det vore ingalunda sä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kert, att socialstyrelsens och länsstyrelsens meningar rörande det ena eller
det andra angående ett ålderdomshem skulle sammanfalla. Tvärtom vore
för många fall motsatsen att befara. En kontroll av dessa två av varandra
oberoende statliga myndigheter utan någon avgränsning mellan bådas uppgifter,
något som för övrigt svårligen kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras,
skulle därför bringa ålderdomshemsförvaltningama i en besvärlig
mellanställning. Uttalanden i samma riktning ha gjorts av ett flertal länsstyrelser,
Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, fattigvårds-
och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet.

I några yttranden har frågan om utbildningen av personalen
och personalanskaffningen vid ålderdomshemmen berörts, varvid
framhållits nödvändigheten av att förslag framläggas, som syfta till att
avhjälpa de på många håll rådande svårigheterna att erhålla personal till
ålderdomshemmen.

Socialstyrelsen samt länsstyrelsen i Malmöhus län understryka nödvändigheten
av att ålderdomshemmen beredes tillgång till erforderlig och för
uppgiften väl utbildad personal, vilken fråga vore lika betydelsefull och
borde tillmätas samma vikt som spörsmålet om åldersdomshemmens beskaffenhet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ifrågasatt, huruvida icke
vissa kompetensvillkor för föreståndarinnor vid ålderdomshemmen borde
uppställas.

Arkitektpristävlan om ritningar till ålderdomshem.

I detta sammanhang vill jag anmäla en av socialstyrelsen efter samråd med
byggnadsstyrelsen och 1945 års vårdhemssakkunniga i skrivelse den 16 april
1947 gjord framställning om anvisande av ett belopp å 35 000 kronor för
anordnande av en arkitektpristävlan för framskapande av lämpliga typritningar
till åldersdomshem. Styrelsen anför till stöd härför i huvudsak följande.

Ålderdomshemmen äro till större delen inrymda i byggnader, som tillkommit
för lång tid sedan, då kraven på ett fullgott ålderdomshem voro andra än
de man nu anser sig böra ställa. Det ansågs exempelvis tidigare naturligt att
byggnaderna anordnades icke blott för uppegående åldringar utan även för
kroniskt kroppssjuka och för sinnessjuka samt indelades i förhållandevis
stora rum, avsedda för flera personer. Detta, tillika med avsaknaden av trivsamma
dagrum, har bidragit till den anstaltskaraktär, som vidlåder dessa
hem.

Utvecklingen har efter hand kommit att präglas av en strävan efler hem,
som bereda de där vårdade en trivsam, hembetonad miljö. Den omdaning av
ålderdomshemsvården, som måste komma till stånd, förutsätter nybyggnad
eller ombyggnad av flertalet ålderdomshem. Den förestående nya kommunindelningen
gör även, att frågan om uppförande eller ombyggnad av ålder -

Kungi. Maj:ts proposition nr 243.

domshem blir aktuell i många orter. Det är härvid av största vikt, att hemmen
utformas på sådant sätt att de motsvara nutida fordringar. Enligt styrelsens
erfarenhet är det därvid ej tillräckligt att antalet enkelrum ökas.
Vissa under senare tid uppförda ålderdomshem giva, trots att de utrustats
med enbart enkelrum och dubbelrum, intryck av anstalt, främst till följd
av rummens gruppering kring ofta långa och mörka korridorer. Några förslag
till ålderdomshem, som icke i större eller mindre grad vidlåtts av dessa
olägenheter, ha hittills ej framkommit.

Styrelsen anser, att enda möjliga sättet att få fram lämpliga ritningsförslag
till ålderdomshem är att utlysa en pristävlan. Genom denna bör man
i främsta rummet söka få fram förslag till ålderdomshem utan anstaltskaraktär.
De ritningar, som uppfylla detta krav och även eljest äro förtjänstfulla,
böra kunna tjäna som förebilder för kommunerna och användas av
socialstyrelsen vid styrelsens xådgivningsverksamhet i kommunerna vid planering
av ålderdomshem. Styrelsen anser, att kostnaderna för en sådan
pristävlan böra bestridas av staten, då man ej kan förutsätta, att kommunerna
själva skola vilja bekosta en sådan pristävlan. Därest, såsom socialvårdskommittén
föreslagit, statsbidrag kommer att utgå till kommunerna för
uppförande av ålderdomshem, bör det även vara ett ekonomiskt intresse för
statsverket att hemmen utformas på sådant sätt, att de komma att så länge
som möjligt fylla de krav, som kunna ställas på ålderdomshemsvården. Uteslutet
är ej heller, att en pristävlan bör kunna ge anvisning på sådana byggnadssätt,
som kunna vara ägnade att nedbringa kostnaderna.

Styrelsen vill föreslå, att pristävlan omfattar hem av tre olika storleksordningar,
nämligen för 25, 50 och 75 pensionärer. För att erhålla så stort
antal tävlande som möjligt anser styrelsen ett belopp för pris och inköp å
sammanlagt 25 000 kronor välbehövligt. Därtill torde erfordras ett belopp
av 10 GOD kronor för tryckning av program, annonsering, expertiskostnader
och prisdomarearvoden m. m. samt för bestridande av andra utgifter i samband
med tävlingen.

Bedömningen av de inkomna tävlingsförslagen synas böra uppdragas åt en
särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med representanter för bland andra
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt kommunerna.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om ålderdomshemmen återfinnas i 1918 års fattigvårdslag
och ha utformats i samband med tillkomsten av denna lag. Enligt
lagen ankommer det helt på kommunerna att själva ordna ålderdomshemsvården.
Kommunerna ha att var för sig eller gemensamt i kommunalförbund
anordna och driva ålderdomshem i den mån befrielse från denna skyldighet
ej medgivits av vederbörande länsstyrelse. Kommunerna ha i allmänhet visat
intresse för denna angelägenhet och merendels efter måttet av sina ekonomiska
resurser sökt ordna här avsedda vård.

Emellertid måste man konstatera, att detta oaklat ålderdomshemsvården
är behäftad med allvarliga brister. Anledningen härtill torde i främsta rummet
vara att tillskriva den klientelblandning, som fortfarande förekommer
på flertalet ålderdomshem. Härtill kommer vidare att byggnaderna flerstädes
äro gamla och omoderna och ej fylla de krav, som man numera anser sig
böra ställa i fråga om trivsel och ändamålsenlighet. Rummen äro mångenstä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

des avsedda för flera personer, stora och ogästvänliga och ge härigenom hela
hemmet anstaltskaraktär. Tillkomsten av pensionärshemmen med dessa hems
relativt höga standard har bidragit till att uppmärksamheten kommit att riktas
på behovet av en förbättring av förhållandena för de vårdbehövande åldringarna.

Vid tiden för fattigvårdslagens tillkomst torde man ha räknat med att personer,
som vore i stånd att försörja sig själva, skulle kunna på egen hand tillgodose
det behov av vård, som kunde uppstå för dem som gamla. Man synes
sålunda ha förutsatt, att vård som regel skulle kunna erhållas genom hjälp i
hemmet. De åldringar, som vistats på ålderdomshemmen, ha sålunda tidigare
i huvudsak varit personer, som saknat andra medel för sin försörjning
än folkpensionen. Pensionsbeloppet har helt eller så gott som helt lämnats
som ersättning för vården. Då folkpensionen endast täckt en mindre del av
vårdkostnaden har vården även för folkpensionärerna erhållit karaktär av
understöd.

De allt större svårigheterna för ålderstigna personer att erhålla nödig
hjälp i sitt hem, ha emellertid medfört att under senare år ålderdomshemmen
kommit att anlitas av personer, som haft möjlighet att erlägga viss, av kommunen
fastställd avgift för vården. Även om denna avgift ofta ej motsvarat
hela vårdkostnaden, ha dessa personer ej betraktats som understödstagare
utan närmast som inackorderingsgäster.

Genom de av 1946 års riksdag beslutade förbättringarna av folkpensionerna,
ha ökade möjligheter skapats för att även folkpensionärer skola kunna
erlägga en skälig avgift för vård på ålderdomshemmen, även om de ej ha
annan inkomst än folkpensionen. Härigenom föreligga förutsättningar för
ett fullföljande av nyss berörda utveckling. I och med att en avgift erlägges,
vilken täcker en förhållandevis stor del av vårdkostnaden, finnes ej längre
anledning att icke likställa vården på ålderdomshem med den vård, som lämnas
på andra av det allmänna drivna vårdinrättningar. Jag delar socialvårdskommitténs
uppfattning, att ålderdomshemmen böra få karaktären av
kommunala inackorderingshem för åldringar och invalider, som äro i behov
av omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen skulle härigenom förlora sin
fattigvårdskaraktär. Av denna uppfattning följer, att bestämmelser om ålderdomshemmen
icke längre böra höra hemma i fattigvårdslagen utan upptagas
i särskild lagstiftning. Socialvårdskommittén har utarbetat förslag till lag om
ålderdomshem. Av skäl som framgår av det följande anser jag mig dock icke
böra för närvarande tillstyrka att lagförslag i detta ämne förelägges riksdagen
för antagande. Däremot finner jag det vara angeläget, att statsmakterna
i princip taga ställning till riktlinjerna för ålderdomshemsvårdens anordnande
och utbyggnad.

Socialvårdskommittén har funnit, att en nödvändig förutsättning för genomförandet
av den förordade reformen av vården av åldringar är att ålderdomshemmen
befrias från de olika kategorier av sjuka och lytesbehäftade
personer, som för närvarande utgöra en betydande del av deras klientel. Ål -

Kungi. Maj:ts proposition nr 243.

derdomshemmen borde sålunda reserveras för åldringar och invalider, som
äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras
vård å sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt. Jag
ansluter mig i princip till denna uppfattning. Den förordade avgränsningen
av ålderdomshemmens klientel förutsätter dock utbyggandet av andra vårdformer.
Socialvårdskommittén har framlagt vissa förslag i detta avseende.

Vid en särskild undersökning har socialvårdskommittén funnit att huvuddelen
av de vårdbehövande personer, som för närvarande vistas å ålderdomshemmen
men som icke lämpligen böra vårdas därstädes, utgöres av sinnessjuka,
sinnesslöa och kroniskt sjuka personer. Kommittén har därför funnit
det angeläget, att åtgärder vidtagas för ett utbyggande av vårdmöjligheterna
för dessa kategorier ävensom att vissa organisatoriska frågor, nämligen
rörande huvudmannaskapet för de olika vårdformerna, snarast bringas till sin
lösning. Jag vill nu till behandling upptaga dessa spörsmål.

Såvitt angår sinnessjukvården synes klarhet numera ha vunnits såtillvida,
att behovet av ökat platsutrymme bör tillgodoses genom bland annat uppförande
av dels särskilda anstalter för omhändertagande av psykopater, dels
ock ett nytt sinnessjukhus om 600 å 700 platser, lämpligen förlagt till Blekinge
län. Förslag härom torde senare komma att anmälas av statsrådet
Mossberg. Därest dessa förslag bifallas, borde inom en relativt snar framtid
erforderligt utrymme kunna erhållas för omhändertagande å statens sinnesjukhus
av de mera kvalificerade fall av sinnessjukdom, som nu vårdas å
ålderdomshemmen, utan att vårdmöjligheterna för de akut sinnessjuka eftersättas.
Däremot är frågan om utbyggnaden av vården för de lättskötta sinnessjuka
svävande, i det att den av 1946 års riksdag begärda omprövning av huvudmannaskapet
för denna vård, vilken anförtrotts medicinalstyrelsen, ännu
icke slutförts. Vidare pågår utredning genom särskilda sakkunniga av frågan
om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård, som icke regleras
genom 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Innan
här nämnda utredningar slutförts, kan ställning icke tagas till frågan om
huvudmannaskapet för vården av de lättskötta sinnessjuka samt de sinnesslöa.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden är det för närvarande icke möjligt
att närmare fixera den tidpunkt, då ålderdomshemmen skola kunna befrias
från sinnesabnorma. På grund av rådande knapphet på vårdplatser för
sinnessjuka med därav föranledd avsevärd överbeläggning på de statliga
sinnessjukhusen synes det ej heller möjligt att nu helt spärra ålderdomshemmen
för fortsatt intagning av sinnessjuka. Jag förutsätter emellertid, att
nyintagning kommer att ske endast i sådana fall, där bestämda hinder
möta att bereda plats för den sjuke å sinnessjukhus eller på annat lämpligt
sätt taga hand om honom.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att landstingen skulle åläggas legalt
huvudmannaansvar i fråga om vården av de kroniskt sjuka och att för varje
landstingsområde en tidsbestämd plan för utbyggnaden av denna vårdgren
skulle uppgöras, vilken plan skulle godkännas av medicinalstyrelsen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Kungl. Maj:t. Från landstingshåll har framhållits, att sådana åtgärder ej vore
erforderliga, då landstingen redan nu visade stort intresse för utbyggnaden
av denna vårdgren. Detta är ävenledes fallet i fråga om flertalet landsting.
Inom ett landsting ha emellertid några planer på utbyggnad av hemmen för
kroniskt sjuka överhuvud ej upprättats. Inom vissa andra landsting omfatta
planerna endast en mindre del av de platser, som anses erforderliga. Sannolikt
har detta samband med att primärkommunema i dessa län tidigare i
betydande omfattning tagit sig an vården av de kroniskt sjuka. För att påskynda
utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka i dessa län torde en
klarläggande bestämmelse om huvudmannaskapet vara av väsentlig betydelse.
Jag anser mig därför böra i princip tillstyrka kommitténs förslag härutinnan.
Förslag till härav påkallade lagstiftningsåtgärder torde dock böra anstå till
en kommande riksdag.

Vad angår socialvårdskommitténs förslag att helt borttaga gällande kvotbegränsning
för statens bidrag till ifrågavarande hem vill jag erinra om att
jag i proposition nr 113/1945 angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka
uttalat, att några allvarligare betänkligheter ej behövde möta häremot. Med
hänsyn till bland annat läget inom byggnadsverksamheten och då någon
utredning om det totala platsbehovet icke förebragts, som gjorde det möjligt
alt bedöma konsekvenserna av en sådan åtgärd, stannade jag för att
föreslå en höjning av kvoten från 1 till F/2 plats per 1 000 invånare i
landstingsområde och F/2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.
Med hänsyn till rådande situation på byggnadsmarknaden och då utbyggandet
av här ifrågavarande vårdgren inom landstingsområdena i allmänhet
ej uppnått det enligt kvoten medgivna platsantalet torde med prövning
av frågan om kvotbegränsningens slopande böra tills vidare anstå. Detsamma
gäller det av socialvårdskommittén berörda spörsmålet om avgränsningen
av den kroniska sjukvården, vilket för närvarande är föremål för övervägande
inom statens sjukhusutredning.

Mot vad socialvårdskommittén anfört i fråga om vården av vissa andra
personer, som äro i behov av vård å specialanstalt (vissa obotligt sjuka, konvalescenter
samt vissa lytesbelastade åldringar) har jag intet att erinra. Vad
angår sistnämnda grupp, till vilken de dövstumma höra, synes en särskild
utredning böra verkställas om lämpligheten av att samla dessa till särskilda
ålderdomshem.

Vad slutligen angår frågan om behandlingen av de s. k. försörjningsfallen
samt störande personer ansluter jag mig i princip till kommitténs uppfattning,
att dessa personer -— frånsett en mindre del av förstnämnda kategori,
som kan beredas lämplig sysselsättning på ålderdomshemmen — böra omhändertagas
på särskilda hem, vilka äro så anordnade att lämpligt arbete kan
beredas de intagna. Emellertid anser jag i likhet med socialstyrelsen, att hithörande
frågor lämpligen böra behandlas i samband med frågan om arbetshemmens
framtida ställning. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 18 januari
1946 har socialstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa en individuell undersökning
av klientelet å dessa hem. Sedan resultatet av denna utredning blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

tillgängligt, bär jag för avsikt att till prövning upptaga frågan om arbetshemmens
fortsatta bestånd. Jag är därför ej beredd att nu taga definitiv
ståndpunkt till vad kommittén föreslagit i fråga om behandlingen av det här
avsedda klientelet. , ^

Jag övergår härefter till att behandla vissa andra frågor rörande ålderdomshemmens
framtida ställning. I fråga om hemmens uppgift som upptagningsanstalter
delar jag kommitténs uppfattning att man ej kan helt undgå
att hemmen tillfälligtvis anlitas för omhändertagande av personer, som ej
tillhöra det klientel, för vilket ålderdomshemmen i enlighet med vad förut
sagts böra avses, men som av en eller annan anledning behöva beredas vård
eller eljest omhändertagas i avvaktan på ett mera definitivt ordnande av förhållandena.
I princip år jag även ense med kommittén om att sinnessjuka
personer ej ens tillfälligtvis böra få emottagas på hemmen, Av vad jag förut
anfört framgår emellertid att man tills vidare torde vara nödsakad att finna
sig i att så sker. I likhet med kommittén anser jag en viss kontroll erforderlig
till förhindrande av att ålderdomshemmen i onödan utnyttjas som upptagningsanstalter
samt att de tillfälligt intagna kvarstanna där längre tid än som
kan anses erforderlig. Denna kontroll bör i första hand ankomma på länsstyrelserna
med biträde av fattigvårdskonsulenterna.

Vad angår den av kommittén berörda frågan om gränsdragningen mellan
pensionärshemmen å ena sidan samt ålderdomshemmen å andra sidan ansluter
jag mig till den uppfattning, som kommittén givit uttryck åt, nämligen
att de åldringar, som äro i stånd att sköta ett eget hushåll och i övrigt
taga hand om sig själva, böra av stat och kommun förhjälpas till en egen
för åldringar lämplig bostad. Detta bör även fortsättningsvis ske genom uppförandet
av pensionärshem. Till frågan om åtgärder för att underlätta för
ej vårdbehövande gamla att hyra bostäder i vanliga hyreshus anser jag mig
i förevarande sammanhang ej böra taga ställning.

I fråga om ålderdomshemmens standard vill jag helt allmänt framhålla,
att fox-dringarna på ålderdomshemmen ej böra sättas lägre än dem som i allmänhet
anses böra gälla i fråga om en god vård på inrättning, som drives av
det allmänna. Man bör i möjligaste mån sträva efter att undvika anstaltsprägeln
och i stället få fram en trivsam hemmiljö. Då härmed sammanhängande
spörsmål äro föremål för prövning av 1945 års vårdhemssakkunniga,
anser jag mig här böra taga ställning endast till eif par frågor, vilka socialvårdskommittén
upptagit till behandling. Den ena avser, i vilken utsträckning
hemmen böra utrustas med enpersonsrum. För egen del vill jag ansluta
mig till socialvårdskommitténs uppfattning att pensionär, som så
önskar, i regel skall kunna erhålla eget rum. Den av kommittén föreslagna
bestämmelsen att antalet enkelrum med hänsyn härtill skulle utgöra minst
hälften av hela platsantalet anser jag mig därför i princip böra biträda. Med
anledning av att i några yttranden påpekats, alt behovet av enkelrum i
vissa landsdelar icke vore så stort som kommittén räknat med, synes en
uppmjukning böra ske, såtillvida att föreskrift meddelas om afl minst hälf Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

len av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum. Det torde få ankomma på
myndighet, som har att granska ritningar till ålderdomshemmen, att i varje
särskilt fall pröva i vad mån undantag bör göras från huvudregeln. Givetvis
bör, vid förläggandet av ett större antal platser än hälften till enkelrum,
statsbidrag i enlighet med vad i det följande föreslås utgå till kostnaderna
härför.

Den andra frågan avser hemmens storlek. Jag delar i denna fråga socialvårdskommitténs
uppfattning, att hemmen ej böra vara för små med hänsyn
till de olägenheter ur driftsynpunkt, som detta för med sig. Den av kommittén
förordade minimistorleken, 20 å 25 platser, synes mig i regel böra upprätthållas.
Med ledning av de erfarenheter rörande platsbehovet i de kommuner,
som redan anordnat hem med i stort sett den standard som här föreslagits,
torde man enligt vad jag inhämtat kunna räkna med ett genomsnittligt
platsbehov på ålderdomshem av omkring tio platser per ettusen invånare.
Sedan den nya kommunindelningen genomförts, synas därför förutsättningar
komma att föreligga för det övervägande antalet kommuner att anordna eget
ålderdomshem av önskvärd storlek. I detta sammanhang anser jag mig i anledning
av påpekanden i vissa remissvar böra framhålla, att de här anförda
synpunkterna beträffande ålderdomshemmens storlek och antalet enkelrum
tills vidare endast böra avse hem, för vars uppförande eller om- eller tillbyggnad
statsbidrag är avsett att utgå. Befintliga hem, som ej fylla de angivna
fordringarna, böra under förutsättning att de i övrigt motsvara skäliga
anspråk på ett gott hem ej slopas omedelbart enbart på grund av sin
ringa storlek. Även om jag anser, att dessa mindre hem undan för undan
böra ersättas med större och mera moderna, torde med hänsyn till läget
på byggnadsmarknaden ej kunna nu uppställas någon viss tidsfrist för det
fortsatta utnyttjandet av dessa äldre hem.

Hinder bör icke möta att i en kommun uppföra mer än ett ålderdomshem,
där detta kan anses önskvärt och lämpligt med hänsyn till kommunens
invånarantal eller ytvidd.

Vad angår namnfrågan anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att
frångå den nuvarande benämningen ålderdomshem.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att jag är ense med socialvårdskommittén
om att primärkommunerna skola vara huvudmän för ålderdomshemmen.
Det av länsstyrelsen i Hallands län framförda yrkandet att kommunerna
skulle åläggas att, om vårdbehövande ej kunde erhålla vård å den
egna kommunens ålderdomshem, på annat sätt ordna vårdfrågan, anser jag
mig för närvarande ej kunna biträda.

Även om kommunerna efter den nya kommunindelningens genomförande
i allmänhet torde komma att hava behov av eget ålderdomshem, måste
man likväl räkna med att lösandet av ålderdomshems frågan i vissa mindre
kommuner lämpligast sker genom samverkan med en eller flera andra
kommuner. Kommittén har ansett, att sådan samverkan bör komma till
stånd i form av kommunalförbund mellan de berörda kommunerna. Det
hittills i förhållandevis stor omfattning tillämpade systemet att en kommun,
som saknar ålderdomshem, inackorderar åldringar i andra kommuners hem,

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

har kommittén ansett böra upphöra. För egen del är jag ense med kommittén
om att denna ordning, som ofta medfört att en åldring kommit att inackorderas
avlägset från hemorten, bör efter hand avvecklas. Detta bör emellertid
ej hindra att kommun, som har eget ålderdomshem av tillfredsställande
beskaffenhet, sluter avtal med en grannkommun om inackordering av
pensionär, som själv är villig att inackordera sig på grannkommunens hem.

Mot kommitténs förslag, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet
att förordna om bildande av kommunalförbund för anordnande och drift
av ålderdomshem ha rests invändningar i ett stort antal yttranden, därvid
anförts, att en sådan åtgärd borde ankomma på länsstyrelserna att besluta.
Jag vill med anledning härav framhålla, att kommittén torde ha avsett att
kommunerna själva liksom hittills skulle äga sluta överenskommelse om
bildande av kommunalförbund för här avsett ändamål, och att med stöd
härav upprättad förbundsordning liksom nu skulle fastställas av länsstyrelsen.
Beslut av Kungl. Maj :t skulle erfordras endast i sådana fall där kommunerna
själva ej kunna nå överenskommelse om bildande av sådant förbund
och man därför kunde riskera att någon kommun ej skulle kunna
erhålla en tillfredsställande lösning av sin ålderdomshemsfråga. Jag finner
att kommitténs förslag i detta avseende bör upptagas till övervägande men
anser mig icke i detta sammanhang böra föreslå ändring i gällande lag angående
kommunalförbund.

Kommitténs förslag att Konungen eller efter Konungens bestämmande
socialstyrelsen skall godkänna såväl den för ålderdomshem avsedda tomten
som ritningar till hemmet har i flera yttranden ansetts innebära en onödig
centralisering av handläggningen av dessa ärenden. Den nu rådande ordningen,
enligt vilken vederbörande länsstyrelse efter inhämtande av yttrande från
statens inspektör för fattigvård och barnavård godkänner ritningar til! ny-,
om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, har i några yttranden ansetts böra
bibehållas.

För egen del anser jag att man bör sträva efter att i möjligaste mån lägga
statens gransknings- och beslutanderätt i bär avsedda ärenden liksom överhuvud
i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Fn förutsättning
för att detta skall kunna ske är emellertid att länsstyrelserna ha tillgång till
kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika
sociala frågor. Detta torde som regel för närvarande icke vara fallet. Med
den fortgående snabba utbyggnaden av socialvården har bristen i detta hänseende
gjort sig alltmer kännbar. Bland annat ha de centrala ämbetsverk,
som äro tillsynsmyndigheter för de särskilda .sociala verksamhetsgrenarna,
kommit att belastas med detaljfrågor, som med fördel borde kunna handläggas
av det lokala länsorganet. Socialstyrelsen har i utlåtande över befolkningsutredningens
betänkande om befolkningspolitikens organisation
framhållit, att länsstyrelsernas organisation ur socialvårdssynpunkt redan nu
framstode som mindre ändamålsenlig samt att man borde eftersträva en
organisation med byråindelning, varvid en särskild byrå för socialvården,
i vidsträckt bemärkelse, borde komma till stånd. Enligt styrelsens mening
borde övervägas, huruvida och i vilken utsträckning lekmän borde få del -

Kungi. Mctj:ts proposition nr 243.

taga i avgörandet av ärenden rörande socialvården. I anledning härav vill
jag framhålla, att vid den översyn av länsstyrelsernas nuvarande organisation,
vilken, såsom i årets statsverksproposition (V hl, p. 211) angivits, torde
böra verkställas inom en nära framtid, särskilt beaktande bör skänkas organisationens
utformning ur socialvårdssynpunkt.

Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden rörande godkännande
av ålderdomshemsbyggnader synes böra tills vidare bibehållas.

Vad angår tillsynen över ålderdomshemmen anser jag ej erforderligt att nu
föreslå att denna ordnas på annat sätt än enligt de regler härom, som i fråga
om de nuvarande ålderdomshemmen innefattas i fattigvårdslagen (43 och
44 §§). Frågan torde böra upptagas till förnyad prövning i samband med
behandlingen av det förslag till socialhjälpslagstiftning, som socialvårdskommittén
avser att framlägga.

I några yttranden har understrukits betydelsen av en förbättrad utbildning
av personalen på ålderdomshem samt berörts frågan om personalanskaffningen.
Jag vill erinra om att utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem
hittills omhänderhafts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
som härför åtnjutit bidrag av statsmedel. Förbundet har utbildat ca
20 föreståndarinnor årligen. Enligt vad jag inhämtat förslår detta antal endast
för att tillgodose behovet vid de största hemmen. En ökad utbildning
synes därför erforderlig, varjämte kompletterande kurser för de föreståndarinnor,
som ej erhållit särskild utbildning, synes böra komma till stånd. En
närmare utredning om dessa frågor torde emellertid vara erforderlig. Jag har
därför för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt socialstyrelsen att
verkställa en sådan och så snart sig göra låter inkomma med därav föranledda
förslag.

Socialvårdskommitténs förslag atl kommunerna för nybyggnad samt omeller
tillbyggnad av ålderdomshem skola erhålla bidrag av statsmedel har så
gott som enhälligt tillstyrkts. Emellertid ha de föreslagna statsbidragsbestämmelsema
givit anledning till erinringar i vissa yttranden och förslag har
framställts att statsbidragsgrunderna borde fixeras först efter det ställning
i princip tagits till reformen. Vidare har påpekats, alt ingen utredning förelåge
rörande de ekonomiska konsekvenser för statsverket samt kommunerna,
vilka bleve en följd av reformen.

Vad angår sistnämnda påpekande vill jag framhålla, att det givetvis varit
önskvärt, att beräkningar rörande kostnaderna för erforderliga nybyggnader
samt om- eller tillbyggnader varit tillgängliga. Då en någorlunda tillförlitlig
kostnadskalkyl skulle förutsätta en inventering av samtliga ålderdomshemsbyggnader,
har en sådan icke nu kunnat medhinnas. Emellertid bär inom
socialstyrelsen verkställts en preliminär överslagsberäkning av byggnadsbehovet.
Denna beräkning har givit vid handen att byggnadsarbeten för tillhopa
lägst omkring 200 miljoner kronor och högst cirka 400 miljoner kronor hörde
komma till utförande. Att närmare angiva den tidrymd, inom vilken byggnadsarbeten
av denna omfattning kunna komma till utförande, låter sig för
närvarande icke göra, då detta måste bliva beroende av dels tillgången på
material och arbetskraft, dels ock det allmänna ekonomiska läget.

Kungl. Moj:ts proposition nr 24-1.

Allmän enighet torde råda om behövligheten av den höjning av ålderdomshemmens
standard, som jag i det föregående förordat. Frågan om fördelningen
av kostnaderna mellan stat och kommun är därför närmast ett avvägningsspörsmål.
För egen del finner jag skäligt att kommunerna erhålla statsbidrag
för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, då detta
bör underlätta för kommunerna att genomföra reformen. Det hade varit
önskvärt, att statsbidragsbestämmelserna kunnat närmare utformas redan
nu. Emellertid är jag icke beredd att för närvarande laga ställning till bidragsbestämmelserna.
Bland annat synes slutförandet av den nu pågående
översynen av grunderna och villkoren för statens bidrag till hälso- och sjukvården
böra avvaktas. Enligt min mening bör den omständigheten att beslut
nu ej fattas om statsbidragsgrunderna icke hindra att statsmakterna i detta
sammanhang uttala sig till förmån för .statsbidrag till ålderdomshem. Det
väsentliga torde nämligen vara, att kommunerna redan nu erhålla kännedom
om att statsbidrag kan påräknas ävensom de huvudsakliga villkoren härför.
Därest så sker, torde några mera avsevärda olägenheter ej vållas av att grunderna
för bidragen fixeras först senare. I enligliet med vad socialvårdskommittén
föreslagit vill jag förorda, att statsbidrag skall kunna utgå till kommun
eller kommunalförbund för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av
ålderdomshem. I likhet med vad som gäller beträffande statsbidrag till skollokaler
torde statsbidrag även böra utgå, därest ur allmänt ekonomiska synpunkter
befinnes uppenbart fördelaktigt, att för ålderdomshem tages i anspråk
kommunal byggnad eller annan befintlig byggnad.

Som förutsättning för statsbidrag bör gälla, att byggnaderna fylla de i det
föregående angivna kraven ävensom de övriga villkor, som komma att ställas
av myndighet i samband med granskning och godkännande av byggnadsförslagen.
Statsbidrag torde i enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit
böra utgå till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 194fi.

Vad angår storleken av de avgifter, som skola få uttagas av de på ålderdomshemmen
inackorderade, ansluter jag mig i princip till den av flera remissinstanser
uttalade tanken att avgifterna böra vara lika för alla, oberoende
av inkomst- och förmögenhetsställning. Emellertid torde frågan om utfärdande
av för kommunerna bindande föreskrift härom böra närmare prövas i
samband med det från socialvårdskommittén väntade förslaget om statsbidrag
till kommunernas kostnader för socialvården överhuvud. Tills vidare bör
det därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta beslut
i denna fråga. Ej heller anser jag någon föreskrift erforderlig om den
högsta dagavgift, som skall få uttagas av obemedlade och mindre bemedlade,
till vilken grupp kommittén torde ha hänfört dem, som ej hava annan inkomst
än folkpension. Som kommittén själv framhållit finnes i 18 § 2 mom.
lagen om folkpensionering fastslaget huru stor del av folkpensionen, som av
fattigvårdssamhälle högst må uppbäras såsom gottgörelse för kostnaderna
för den, som är intagen å sådant samhälle tillhörig anstalt. Med anledning av
det av Stockholms stadsfullmäktige framförda spörsmålet, huruvida det belopp,
som pensionsberättigad äger behålla för eget behov, vore avsett att
förslå jämväl för inköp av kläder vill jag framhålla, att enligt nyssnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

stadgande i lagen om folkpensionering det belopp, som fattigvårdssamhälle
äger uppbära, är avsett för bestridande av kostnaderna för vården eller försörjningen.
Detta bör enligt min mening tolkas så att fattigvårdssamhälle
skall hava att av den andel av folkpensionen som behälles av samhället bestrida
utgifterna för anskaffande i skälig omfattning av kläder åt den pensionsberättigade.

Av vad jag tidigare anfört torde ha framgått, att det för närvarande ej låter
sig göra att närmare söka fixera den tidpunkt, då den föreslagna reformeringen
av ålderdomshemsvården kan beräknas vara till fullo genomförd. Med
hänsyn till storleksordningen av den utbyggnad av vissa sjukvårdsgrenar
in. m. som måste föregå reformen synes den av socialvårdskommittén beräknade
tiden vara för knappt tilltagen. Antagandet av en särskild lag om ålderdomshem
nu skulle därför närmast hava principiell betydelse. Då vissa skäl
tala för att utformningen av de bestämmelser, som framdeles skola gälla för
ålderdomshemmen, prövas i samband med det förslag till lag om socialhjälp,
med vars utarbetande socialvårdskommittén nu är sysselsatt, anser jag mig
ej för närvarande böra föreslå utfärdandet av en särskild lag om ålderdomshemmen.
Detta bör emellertid ej utgöra något hinder för att omdaningen av
ålderdomshemmen fortsätter i den mån de reala resurserna medgiva detta.

Med hänsyn till den stora betydelse, som byggnadernas utformning har
lör skapandet av en önskvärd hemmiljö å ålderdomshemmen, anser jag mig
böra tillstyrka socialstyrelsens förslag att medel ställas till förfogande för
arkitektpristävlan för framskapande av lämpliga typritningar till ålderdomshem.
Mot de av styrelsen härför beräknade kostnaderna 35 000 kronor synes
intet vara att erinra. Ett särskilt anslag torde böra anvisas för ändamålet
under rubriken Arkitektpristävlan om ålderdomshem. Anslaget bör givas
karaktären av reservationsanslag.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och föreslagit får
jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

clels godkänna de grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande
och utbyggnad, som av mig förordats,

dels ock till Arkitektpristävlan om ålderdomshem för budgetåret
1047/48 anvisa ett reservationsanslag
av ..................................... kronor 35 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Sigurdson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Bilaya.

Socialvårdskommitténs förslagtill Lag

om ålderdomshem.

1 §•

Kommun åligger att, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna
och driva hem för inom kommunen bosatta åldringar och invalider, vilka äro
i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras
vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. Sådant
hem benämnes i denna lag ålderdomshem. Angående omhändertagande av
dylika åldringar och invalider, vilka på ålderdomshemmet äro störande för
de övriga vårdtagarna, föreskriver Konungen.

Där så för tillgodoseende av kommunens behov av ålderdomshem finnes
nödvändigt, må Konungen förordna, att två eller flera kommuner skola för
anordnande och drift av ålderdomshem bilda kommunalförbund. Kan enighet
icke uppnås om förbundsordningen, äger Konungen därom förordna.
Sedan kommunalförbund enligt Konungens förordnande kommit till stånd,
må Konungen på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av förbundsordningen.
Ej må utan Konungens medgivande kommunalförbund, som
nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde.

2 §■

Innan ålderdomshem uppföres, skall Konungen eller, där Konungen så
bestämmer, socialstyrelsen hava godkänt såväl den för hemmet avsedda tomten
som ritningar för den byggnad, vari hemmet skall inrymmas.

Vad sålunda stadgats om uppförande av ålderdomshem skall i tillämpliga
delar gälla i avseende å inrättandet av dylikt hem i byggnad, som tidigare
uppförts för annat ändamål, så ock i fråga om avsevärd om- eller tillbyggnad
av förefintligt hem.

3 §''

Till anordnandet av ålderdomshem samt till om- eller tillbyggnad av dylikt
hem utgår statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat.

4 §■

Länsstyrelsen åligger att övervaka verksamheten vid de inom länet befintliga
ålderdomshemmen.

Högsta tillsynen över ålderdomshemmen utövas av socialstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

5 §.

Ålderdomshem skall vara så inrättat och utrustat, att trevnaden och hygienen
befordras samt en lämplig fördelning av de inackorderade främjas. Tillfredsställande
anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits. Minst
hälften av vårdplatserna skall förläggas till enkelrum. Ej må mer än fyra
vårdplatser anordnas i samma rum.

Inom hemmet skola i erforderlig utsträckning finnas anordnade dagrum
och andra gemensamhetsutrymmen.

6 §•

För ålderdomshem skall finnas en styrelse, vilken utses av kommunens
beslutande organ.

Vid ålderdomshem skola finnas anställda befattningshavare till det antal
och med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en
tillfredsställande vård.

7 §•

Inackordering i ålderdomshem beviljas av hemmets styrelse eller av den
som därtill förordnats av styrelsen.

8 §\

För inackordering i ålderdomshem må uttagas avgift, som av kommunen
bestämmes. Avgiften för dag räknat för obemedlade och mindre bemedlade
får icke överstiga de belopp, som framgå av nedanstående tabell:

Hemmets belägenhet enligt folkpensioneringens bostadskostnadsgruppering. Bostadskostnadsgrupp	Högsta dagavgift Kr.
I	2:15
II	2:60
III	3: —
IV	3:40
V	3:80

I övrigt må avgiften icke överstiga belopp, motsvarande kommunens kostnader
för ändamålet.

9 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen.

10 §.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Sedan fem år förflutit från sagda dag, må såsom ålderdomshem ej användas
anstalt, vilken icke i enlighet med föreskrifterna i denna lag blivit av
Konungen eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen godkänd
såsom ålderdomshem.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470992