Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
1
Nr 207.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m.; given
Stockholms slott den 28 mars 1947.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt
2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.
Under Hans Maj ds
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1947,
1 samt. Nr 207.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag)
Nr 462
Förslag till
Arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer;
given Stockholms slott den 30 juni
1944.
Arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, vari
till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användas minst tre arbetstagare,
håri icke inräknad arbetstagare,
vilken användes till arbete som
i andra stycket avses. I omedelbar
anslutning till rörelse av nämnda
slag utövad annan verksamhet, vilken
ej bedrives såsom självständigt
företag, skall vid tillämpning av lagen
anses inbegripen i rörelsen.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses
ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
1 §■
Denna lag äger tillämpning å hotell-,
restaurang- och kaférörelse, för
såvitt i rörelsen arbetstagare användes
för arbetsgivares räkning till arbete
av annat slag ån i andra stycket
avses. I omedelbar anslutning till
hotell-, restaurang- eller kaférörelse
utövad annan verksamhet, vilken ej
bedrives såsom självständigt företag,
skall vid tillämpning av lagen anses
inbegripen i rörelsen.
till bestämda tider;
c) arbete, som bedrives av staten;
d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;
e) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;
f) skeppstjänst.
2 §•
Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning
av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)
hovmästare, kökschef, husfru
eller annan befattningshavare i överordnad
ställning;
2 §•
Såsom arbetstagare skall vid tilllämpning
av denna lag ej räknas:
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b)
företagsledare, personalchef eller
därmed jämförlig befattningshavare
i överordnad ställning;
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
3
(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag)
c) bokhållare eller annat kontors- c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.
biträde.
3 §•
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen äger
tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att
under loppet av tre kalenderveckor
uppgå beträffande arbetstagare, som
har att direkt betjäna allmänheten,
till 153 timmar och i fråga om annan
arbetstagare till 11A timmar. Arbetstiden
må ej något dggn överstiga 11
timmar.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än 144 timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Arbetstiden må
under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande
dag, ej överstiga 11 timmar.
5 §•
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § siigs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undanlag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av
de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
4
Kungl. Maj:ts proposition m 207.
Arbete å övertid.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
6 §■
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet
att ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
V §•
1 mom. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock att under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan 6
på morgonen ena dagen till samma
tid påföljande dag, arbetstagare icke
må användas till sådant arbete å
övertid mer än en och en halv timme.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.
3 mom. År eftergift utöver vad enligt 2 mom. medgives av trängande
behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av ett
kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
7 §•
1 mom. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före
eller efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock icke något dygn mer än en och
en halv timme.
Kungi. Maj:ts proposition nr 207.
5
(Gällande lag:) (Kungl. Maj ds förslag:)
4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i 2 eller 3 mom.
5 mom. I fråga om arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses
i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
Anteckning om arbete å övertid in. m.
8 §•
Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren
att göra anteckning i sådan övertidsjournal senast den första söckendagen
efter varje period av tre veckor eller, därest då icke kan avgöras,
huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet äger
dock föreskriva, att anteckning om arbete å övertid får verkställas å annan
tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid,
som avses i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid,
då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas
datum.
Arbetsgivare åligger att efter därom framställd begäran bereda hos honom
anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga del, såvitt
arbetstagaren angår, av övertidsjournal eller sådan handling, som i tredje
stycket sägs.
Allmänna bestämmelser.
9 §■
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en
ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige,
samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta eu av dess ledamöter, som
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 207.
(Gällande lag:) (Kungl. Maj:ts förslag:)
utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna
utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna med
förhållandena inom omförmälda näring.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i här nämnd
ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
10 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom
visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i
något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 inom., må Konungen, på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften
må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen, på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
11 §■
1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen.
Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat
rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.
2 mom. Å arbetsställe skall på lämplig plats finnas anslaget arbetstidsschema,
som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma
arbetstidsindelning angiver tiderna för arbetets början och slut samt de
tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den
tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.
Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva befrielse för viss arbetsgivare
från den i detta moment stadgade skyldigheten.
12 §.
Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad som stadgas
i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes
med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden
om arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
7
(Gällande lag.) (Kungl. Maj.ts förslag)
13 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller fjärde stycket
eller 11 § 2 mom. åligger honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
14 §. 14 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid Böter, som ådömas enligt denna
polisdomstol, där sådan är inrättad, lag, tillfalla kronan.
men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.
15 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
16 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 7944 och
i övrigt den 1 januari 7945 samt gäller
till och med den 31 december
7947. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.
Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 7947 och
i övrigt den 1 januari 7948 samt gäller
till och med den 31 december
1950. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess
giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 207.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.
Härigenom förordnas dels att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning skall under tiden från och med den 1 januari 1948 till och med
den 31 december 1950 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 10 § 1 mom. nämnda lag icke skall äga giltighet under nämnda tid.
1 §•
Denna lag---här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som---äger tillämpning,
k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt
l) arbete, som —---hans bostad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 februari
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Myrdal, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg fråga om ng arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer
samt anför.
Arbetstiden för ekonomipersonalen vid hotell, restauranger och kaféer
reglerades före år 1945 genom den s. k. allmänna arbetstidslagen den 16
maj 1930. Från denna lags tillämpning var däremot undantaget sådant arbete
inom hotell-, restaurang- och kaférörelse, som var att hänföra till allmänhetens
direkta betjänande. Arbetstiden för de med dylikt arbete sysselsatta,
alltså främst serverings- och hotellpersonalen, erhöll laglig reglering
först år 1944 genom arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.
Till denna lag överfördes därvid jämväl regleringen av arbetstiden för sådant
arbete inom näringen, varå allmänna arbetstidslagen förut ägt tilllämpning.
1944 års hotellarbetstidslag grundade sig på en av socialstyrelsen
verkställd utredning och däröver avgivna yttranden. Förslag till lagen
framlades genom proposition (nr 218) för 1944 års riksdag, som antog förslaget
med visst tillägg. Lagen, som utfärdades den 30 juni 1944 (nr 462),
erhöll tre års giltighetstid. Denna tid utgår den 31 december 1947.
Med hänsyn härtill ha statsmakterna att innevarande år taga ståndpunkt
till frågan om förlängning av giltighetstiden för lagen och om eventuella
ändringar i densamma.
Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 12 juli 1946 uppdragit åt arbetsrådet
att, efter inhämtande av yttrande från de myndigheter och sammanslutningar,
vilkas hörande arbetsrådet funne lämpligt, verkställa utredning
rörande hittills vunna erfarenheter angående verkningarna av hotellarbetstidslagen
samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag i fråga om förlängning
av lagens giltighetstid och ändringar i densamma, som i anledning
av den verkställda utredningen kunde anses erforderliga.
I anledning härav har arbetsrådet berett riksförsäkringsanstallen och
följande organisationer tillfälle att till rådet inkomma med yttrande, näm
-
It)
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
ligen svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Sveriges konditor-förening, svenska turisthotellens
riksförbund, svenska turistföreningen, Stockholms kaféidkareförening, reso
—- folkrörelsernas rese- och semesterorganisation, föreningen allmännyttiga
kafébolag, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, kooperationens förhandlingsorganisation,
landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och
restaurangpersonals förbund, svenska livsmedelsarbetareförbundet, svenska
handelsarbetareförbundet, tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger.
Yttranden ha inkommit till arbetsrådet från riksförsäkringsanstalten och
samtliga nämnda organisationer med undantag av reso och kooperationens
förhandlingsorganisation. Vid riksförsäkringsanstaltens yttrande har anstalten
fogat avskrifter av särskilda skrivelser i ärendet från yrkesinspektrisen
och vrkesinspektören i tredje distriktet. En av arbetsrådet upprättad
kortfattad sammanställning över innehållet i berörda yttranden torde få
såsom bilaga (Bilaga A) fogas till protokollet i förevarande ärende.
Med skrivelse den 11 december 1946 har arbetsrådet redovisat det av
Kungl. Maj:t erhållna uppdraget. Rådet föreslår härvid, att arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer efter ändring i 4 § beträffande betjäningspersonalens
arbetstid förlänges för en tid av tre år. Rådets yttrande
är emellertid icke enhälligt. Skiljaktiga meningar ha anmälts i fråga om
arbetsrådets förslag till ändring av lagen av t. f. ledamoten Rune samt arbetsgivarrepresentanterna
i rådet ledamoten Garsten och t. f. ledamoten
Göransson och i fråga om vissa i yttrandena till arbetsrådet väckta men
av arbetsrådet ej förordade förslag till ändringar i lagen av såväl en av
arbetsgivarrepresentanterna, ledamoten Garsten, som arbetarrepresentanterna,
ledamöterna Thörnberg och Bengtsson.
Över de förslag som framställts av arbetsrådet eller dess särskilda ledamöter
ha, efter remiss, yttranden inhämtats från riksförsäkringsanstalten,
socialstyrelsen, kommerskollegium och statens arbetsmarknadskommission.
Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från yrkesinspektrisen
och arbetsmarknadskommissionen ett yttrande från kommissionens
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft. Tillfälle att avgiva
yttrande över förslaget har vidare beretts svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
konditor-förening, svenska turisthotellens riksförbund, Stockholms kaféidkareförening,
svenska turistföreningen, föreningen allmännyttiga kafébolag,
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, kooperationens förhandlingsorganisation,
landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, tjänstemännens centralorganisation och tjänsteman
-
Kungl. Mnj:ls proposition nr 207.
11
naförbundet för hotell och restauranger. Samtliga de nämnda organisationerna
utom föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund
samt kooperationens förhandlingsorganisation ha begagnat
sig av det givna tillfället att avgiva yttrande.
Arbetsrådet framhåller i sin skrivelse, att enligt dess erfarenheter 1944
års lagstiftning om arbetstidsreglering för personalen vid hotell, restauranger
och kaféer kunnat genomföras utan större svårigheter samt att utformningen
av lagens bestämmelser i stort sett visat sig vara tillfredsställande.
Det kunde därför enligt rådets mening knappast råda någon tvekan
om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för ifrågavarande personal
borde bibehållas i fortsättningen.
Beträffande spörsmålet, huruvida arbetstidsbestämmelserna såsom hittills
skola intagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna arbetstidslagen,
har arbetsrådet ansett övervägande skäl tala för att det förstnämnda
förfaringssättet åtminstone tills vidare bibehölles. Frågan om ett
överflyttande av arbetstidsbestämmelserna till den allmänna arbetstidslagen
syntes böra upptagas först i sammanhang med en eventuell blivande revision
av arbetstidslagstiftningen i dess helhet.
I de yttranden, som avgivits i ärendet, har någon erinran mot en fortsatt
reglering i lag av arbetstidsförhållandena på förevarande område icke
framställts. Statens arbetsmarknadskommission uppgiver, att inom hotell-,
restaurang- och kafénäringen den allmänna bristen på arbetskraft ytterligare
skärpts i fråga om all slags personal, i synnerhet yrkesutbildad sådan,
och att en bidragande orsak till underskottet på arbetskraft vore de olägenheter,
som sammanhängde med arbetstidens oregelbundenhet och fördelning
på dygnet. Kommissionen, som ansett sig icke böra taga ställning till
de påyrkade lagändringarna, uttalar, att kommissionen ur de synpunkter
den hade att företräda icke hade något att erinra mot att lagen förlängdes
på ytterligare tre år.
Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom att lagstiftning om Föredraganreglering
av arbetstiden för personalen vid hotell, restauranger och kaféer den''
alltjämt är påkallad. Ändring av anordningen med en särskild arbetstidslag
på ifrågavarande område synes icke för närvarande böra ske.
Av skäl, till vilka jag skall återkomma, finner jag vissa ändringar i lagens
bestämmelser nu böra vidtagas. Med hänsyn härtill synes, i enlighet med
vad inom arbetstidslagstiftningen varit vanligt, den gamla lagen böra ersättas
av en helt ny arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer. Den
nuvarande lagens uppställning vad beträffar rubriker och paragrafindelning
kan dock i allo bibehållas.
Jag övergår härefter till att behandla de särskilda föreskrifter i den nu
gällande arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, om vilkas revision
fråga nu föreligger. Någon sammanhängande redogörelse för inne
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
hållet i gällande lag torde så mycket mindre vara nödig som, till jämförelse
med departementsförslaget, den nuvarande lagtexten i dess helhet återgivits
i en bilaga till protokollet i detta ärende.
1 § första stycket.
Jämlikt detta lagrum är lagens tillämpningsområde inskränkt till hotell-,
restaurang- och kaférörelse, vari till arbete för arbetsgivarens räkning i
regel användas minst tre arbetstagare, häri icke inräknad arbetstagare, som
sysselsättes med arbete, vilket enligt andra stycket av 1 § är undantaget från
lagens tillämpning.
I yttrandena till arbetsrådet har svenska turisthotellens
riksförbund, Sveriges konditor-förening och Sveriges kafé- och konditoriägareförbund
förordat, att lagens tillämpningsområde begränsas till företag
med minst fem arbetstagare. Sistnämnda organisation har alternativt föreslagit,
att gränsen för tillämpningsområdet åtminstone höjes så, att företag
med tre anställda undantagas, vilket även förordats av handelns arbetsgivareorganisation.
Till stöd för yrkandena om ytterligare begränsning av tillämpningsområdet
har i allmänhet andragits de svaga ekonomiska förhållanden, under
vilka småföretagen driva sin rörelse. Sveriges konditor-förening har sålunda
anfört att det praktiskt taget minsta serveringsföretag, som man
kunde föreställa sig (öppet för allmänheten mera än åtta timmar per dag),
bestode av två anställda som skötte både servering och köksarbetet. Endast
dessa allra minsta företag, som till antalet vore ytterst få, undantoges
från lagen, men redan om företagets innehavare satte dit exempelvis sin
gifta dotter att i sitt ställe förestå rörelsen, komme denna under arbetstidsregleringen.
Även i ett sådant fall måste emellertid rörelsen utan tvekan
betecknas som ett mycket litet företag i branschen, och lagstiftningen torde
därför inte kunna sägas ta nödig hänsyn till småföretagarnas berättigade
särintressen.
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund har jämväl åberopat det rådande
prisstoppet och läget på arbetsmarknaden till stöd för yrkandet om en ytterligare
begränsning av lagens tillämpningsområde.
Landsorganisationen har däremot med instämmande av bland andra Sverges
hotell- och restaurangpersonals förbund föreslagit, att lagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta alla företag inom hotell-, restaurangoch
kafénäringen. Enahanda yrkande har framställts av föreningen allmännyttiga
kafébolag. Landsorganisationen grundar sin ståndpunkt på erfarenheterna
från de kollektivavtalsbundna småföretag, för vilka lagen för närvarande
icke gäller. Den omständigheten att dessa företag på grund av
kollektivavtal haft att följa lagens arbetstidsbestämmelser har enligt landsorganisationens
uppfattning icke medfört det men och avbräck, som man
före lagens tillkomst befarade skulle följa av en generell lagreglering. Någon
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
13
anledning att räkna med annan återverkan beträffande icke kollektivavtalsbundna
företag kunde rimligen icke antagas.
Arbetsrådet anför för egen del följande.
Det vore givetvis i och för sig ur flera synpunkter önskvärt, att den nya
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer omfattade även sådana
småföretag, som nu på grund av sin storleksordning äro undantagna. Skall
en sänkning av gränsen genomföras, synes detta endast kunna ske därigenom,
att lagen, liksom för närvarande gäller beträffande arbetstidslagen
för detaljhandeln, göres tillämplig på alla företag. Afl gå en medelväg och
låta arbetstidsregleringen bli gällande för rörelser med minst en eller minst
två arbetstagare synes knappast böra ifrågakomma, då gränsen till de verkliga
småföretagen, som mer eller mindre äro att anse som en utvidgning
av det enskilda hushållet, just torde gå vid ett arbetstagarantal underskridande
tre. Med hänsyn till alt ännu icke två år förflutit från den tidpunkt
lagen började tillämpas synes det emellertid icke vara tillrådligt att redan
nu företaga en genomgripande ändring i bestämmelserna om lagens tilllämpningsområde.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet föreslå emellertid att lagens tillämpningsområde
utvidgas och anföra härutinnan.
Vi finna det i princip oriktigt att småföretagen — vare sig inom detta
eller andra arbetsområden — på arbetstagarnas bekostnad försättas i en i
arbetstidshänseende gynnad ställning, och praktiskt är en sådan begränsning
av tillämpningsområdet för den sociala skyddsreglering, som arbetstidslagstiftningen
utgör, så mycket betänkligare som de mest anmärkningsvärda
missförhållandena äro till finnandes just inom småföretagen. Ätt
lagens utvidgning att gälla alla företag icke behöver medföra några för småföretagen
menliga följder är för övrigt bekräftat av de erfarenheter, som
gjorts vid de kollektivavtalsbundna småföretag, vid vilka en arbetstidsreglering
i enlighet med lagens utan olägenhet kunnat tillämpas.
Skulle en utvidgning av lagens tillämpningsområde till att gälla varje
rörelse med lejd arbetskraft likväl anses icke f. n. kunna ifrågakomma,
få vi i andra hand tillstyrka att gränsen sättes vid minst två arbetstagare.
Vad rådets majoritet uttalar om att enda alternativet till den nuvarande
bestämningen av tillämpningsområdet vore en utsträckning av detta till
varje rörelse, oavsett arbetarantalet, kunna vi icke finna ha större giltighet
för denna lags del än för lantarbetstidslagens, i fråga om vilken ju motsvarande
utvidgning av tillämpningsområdet skedde år 1945.
I yttrandena till Kungl. Ma j:t vidhåller handelns arbetsgivareorganisation
sin hos arbetsrådet anförda ståndpunkt medan Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter biträder arbetsrådets förslag.
Sveriges konditor-förening framhåller, att endast den allra minsta tänkbara
typen av iöretag lämnats utanför och att därför sociala skäl syntes tala för
att området ej utvidgades.
Socialstyrelsen framhåller, alt styrelsen vid lagens tillkomst uttalat den
uppfattningen, att de minsta företagen borde lämnas utanför arbetstidsregleringen,
enär de ej hade ekonomisk förmåga att bära de med en personalökning
förenade kostnaderna. Denna synpunkt torde enligt styrelsens
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
mening alltjämt få anses bärande. Även om det med hänsyn till arbetarskyddets
krav syntes önskvärt, att samtliga företag omfattas av lagen,
ansåge styrelsen därför, att tiden i vart fall ännu icke vore mogen för en
sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riksförsäkringsanstalten
hänvisar till sitt yttrande i ärendet till arbetsrådet, däri anstalten under
åberopande av ett av yrkesinspektrisen avgivet yttrande uttalat, att ehuru
anstalten insåge att den nuvarande avgränsningen vore förenad med de av
yrkesinspektrisen framhållna olägenheterna, anstalten icke utan närmare
utredning kunde taga ställning till frågan om ändring av lagen på denna
punkt. I det åberopade yttrandet har yrkesinspektrisen anfört, att det inträffat
att en arbetsgivare med tre anställda avskedade en för att bli ställd
utanför lagen eller att den, som hade två anställda underläte att anställa
en tredje. Det vore därför rättvisare och riktigare att taga steget fullt ut
och under lagen inbegripa varje restaurangföretag med någon anställd.
Arbetsmarknadskommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft
anbefalla jämväl att lagens tillämpningsområde utvidgas på detta sätt
och anföra till stöd härför, att minst 50 procent av de småföretag, som icke
fölle under lagen, hade arbetstiden för sin personal reglerad genom kollektivavtal
med i princip samma arbetstider, som lagen stipulerade. En utsträckning
av lagen att omfatta sådana arbetsplatser torde därför ej behöva medföra
några väsentliga svårigheter, medan å andra sidan en reglering av
arbetstiden för dessa företag vore synnerligen betydelsefull ur social och
hygienisk synpunkt.
Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation (TCO) ansluta
sig till den av arbetarrepresentanterna i arbetsrådet i denna del uttalade
skiljaktiga meningen.
Föredragan- Tillämpningsområdet för den gällande arbetstidslagen för hotell, restauclen''
ranger och kaféer är inskränkt till företag, i vilket i regel användas minst
tre arbetare. Vid lagens tillkomst framställdes yrkanden om såväl ett vidare
som ett mera inskränkt tillämpningsområde än det lagstiftaren sålunda
slutligen stannade för. Departementschefen framhöll i detta sammanhang,
att då lagen ansetts påkallad i första hand med hänsyn till den längre arbetstiden
inom smärre företag, det skulle innebära en motsägelse att sedermera
undantaga huvudparten av dessa företag från lagens tillämpning. Å
andra sidan fann han det böra beaktas att en utsträckning av lagen till alla
företag inom branschen skulle innebära, att därunder fölle företag, som
endast utgjorde en utvidgning av det enskilda hushållet. Med hänsyn härtill
ansågs en begränsning till företag med mer än två anställda vara en
lämpligt avpassad medelväg.
Även nu ha yrkanden gjorts såväl om begränsning som om utvidgning
av lagens tillämpningsområde. För en begränsning i detta hänseende ha
bärande skäl ej förebragts. Vad angår frågan om en utvidgning har till
stöd för yrkandena i denna del från principiell synpunkt anförts att små
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
15
företagen på de däri anställda arbetstagarnas bekostnad intoge en i arbetstidshänseende
gynnad ställning. Detta har ansetts så mycket mera betänkligt
som i fråga om småföretagen en arbetstidsreglering framstode som särskilt
påkallad. Några olägenheter av att lagen bleve tillämplig även på
småföretagen har man icke ansett behöva befaras, då en stor del av personalen
vid sådana företag redan nu till följd av kollektivavtal inbegripes
under en arbetstidsreglering av i sak samma innehåll som hotellarbetstidslagen
föreskriver.
Ur social synpunkt torde otvivelaktigt starka skäl tala för att utvidga
hotellarbetstidslagens tillämpningsområde att omfatta jämväl småföretagen.
Inom dessa torde nämligen arbetstiden för de anställda ofta vara oskäligt
lång. Arbetet kan dessutom ofta bli betungande, exempelvis då samma arbetstagare
har att utföra både köks- och serveringsarbete. Å andra sidan
kunna givetvis svårigheter föreligga att inom ett småföretag ordna arbetsförhållandena
så att personalen tillförsäkras det skydd, lagstiftningen avser
att skänka. Såsom nämnts har emellertid för personalen i åtskilliga småföretag
inom branschen arbetstidsreglering genomförts kollektivavtalsvägen
utan att några större olägenheter därav försports. Den omständigheten att
så kunnat ske tyder på att småföretagens särintressen icke påkalla att de
fortfarande undantagas från den lagstadgade arbetstidsregleringen.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda att en ny hotellarbetstidslag
göres tillämplig på alla företag inom branschen, i vilka arbetstagare användas
till arbete för arbetsgivarens räkning. Såsom ett alternativ vid en
utvidgning av lagens tillämpningsområde har ifrågasatts att göra lagen tilllämplig
på företag med minst två arbetstagare. Med hänsyn bland annat
till vad yrkesinspektrisen i sitt yttrande i ärendet anfört synes mig emellertid
anledning saknas att stanna vid en dylik begränsning.
Med den av mig nu förordade utvidgningen av lagens tillämpningsområde
kommer att under densamma falla jämväl sådana företag, vilka på sätt vid
lagens tillkomst framhölls närmast utgöra en utvidgning av det enskilda
hushållet. Gränsfall kunna härvid uppkomma, där tvekan kan råda, huruvida
lagstiftningen är tillämplig eller icke. Exempelvis må nämnas att
innehavaren av en mindre kafé- eller matserveringsrörelse anställer ett
hembiträde, i vars åligganden jämväl ingår att i viss omfattning biträda i
rörelsen. Enligt arbetsrådets praxis inom andra grenar av arbetstidslagstiftningcn
anses dylikt s. k. blandat arbete falla under arbetstidsregleringen endast
i den mån det utföres inom den rörelse, för vilken arbetstidsregleringen
gäller. Samma betraktelsesätt torde böra anläggas i de fall varom här är
fråga. Erinras må härvid, att hembiträdeslagen är tillämplig å allt arbete,
som hembiträdet utför för arbetsgivarens räkning. I det anförda exemplet
torde därför arbetstagarens fritid och ledighet praktiskt taget helt komina
att regleras av hembiträdeslagens bestämmelser, därest denna lag överhuvud
äger tillämpning å avtalet.
Föredragande
n.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
1 § andra stycket.
I förevarande lagrum angivas vissa slag av arbeten, som äro undantagna
från lagen.
I yttrande till arbetsrådet har Sveriges arbetsgivareförening
för hotell- och restauranter ansett skäl tala för att turisthotell och turistrestauranger
undantoges från lagens tillämpning. Föreningen har anfört, att lagstiftningen
särskilt hårt drabbat dessa företag, som merendels vore belägna på avlägsna
platser och vilkas rörelse i allmänhet hade säsongkaraktär. Personalen
vore i stor utsträckning bosatt i företagens närhet och vistades mellan turistsäsongerna
i sina hem, där de kunde få tillfälle till erforderlig vila. Jämväl
svenska turistföreningen har — utan att dock framställa något yrkande —
framhållit, att en tillämpning av arbetstidsbestämmelserna i lagen särskilt
vid föreningens fjällanläggningar medfört stora svårigheter.
Arbetsrådet anser det icke kunna förnekas, att det för vissa typer av
turisthotell kan föreligga svårigheter att anpassa sig efter den i lagen givna
arbetstidsregleringen; detta torde framför allt gälla sådana hotell, som på
grund av avskilt läge hade svårt att erhålla arbetskraft och vilkas rörelser
vore starkt säsongbetonade. De angivna olägenheterna torde dock icke vara
så betydande, att de nödvändiggjorde att företagen i fråga helt undantoges
från lagen. Det syntes vara tillräckligt att i förekommande fall anlita de
inom lagens ram förefintliga möjligheterna till uppmjukningar i arbetstidsbegränsningarna.
Även om tillämpningen av lagens arbetstidsbestämmelser medfört svårigheter
för vissa typer av turisthotell torde det icke vara lämpligt att helt
eller delvis undantaga en så pass obestämd kategori företag som turisthotellen
från lagens tillämpning eller att införa särskilda regler att gälla
endast för sådana företag. Såsom arbetsrådet anfört torde det vara tillräckligt
att förefintliga dispensmöjligheter utnyttjas. Exempelvis kan nämnas,
att beträffande företag av utpräglad säsongkaraktär arbetsrådet med
stöd av 5 § 1 mom. kan lämna tillstånd till överflyttning av ordinarie arbetstid
från viss årstid till annan eller till fördelning av den medgivna arbetsperioden
på längre period än tre veckor.
2 §.
I förevarande paragraf, liksom i motsvarande paragraf i de övriga arbetstidslagarna,
lämnas bestämmelser om vilka personer som på grund av
personligt förhållande till arbetsgivaren eller sin ställning inom företaget ej
skola räknas som arbetstagare enligt lagen. 1 2 § b) omnämnas härutinnan
hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare i överordnad
ställning.
I sitt yttrande till arbetsrådet har tjänstemannaförbundet för
hotell och restauranger yrkat, att lagstiftningen skulle omfatta samtliga anställda
utan hänsyn till tjänsteställningen. Även tjänstemännens centralorga■
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
17
nisation har yrkat borttagande av undantaget för befattningshavare i överordnad
ställning, enär dessa i flertalet fall hade en arbetstid, som väsentligt
överskrede den i lagen medgivna.
Arbetsrådet förmenar, att befattningshavare i överordnad ställning i
regel hade sådan sysselsättning inom ett företag och stode i sådant förhållande
till företagsledningen, att en laglig reglering av deras arbetstid icke
vore lämplig. Skäl förelåge enligt arbetsrådets mening icke att inom förevarande
näringsområde göra ett avsteg från den princip, som kommit till
uttryck i 2 § i övriga arbetstidslagar.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges
centrala restaurangaktiebolag ha i sina yttranden till Kungl. Maj:t
förklarat sig icke ha något att erinra mot arbetsrådets uttalande.
I sitt yttrande till arbetsmarknadskommissionen över arbetsrådets förslag
ha kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft ifrågasatt,
om icke en reglering av arbetstiden även för ifrågavarande befattningshavare
vore befogad, då dessa hade avsevärt längre arbetstid än motsvarande
tjänstemän inom andra yrkesområden, exempelvis industrier och affärer.
Därigenom skulle sannolikt rekryteringen till dessa yrken underlättas
och intresset för yrkesutbildning kunna ökas.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger samt tjänstemännens
centralorganisation vidhålla i sina yttranden till Kungl. Maj:t sina hos arbetsrådet
i denna del framställda yrkanden. Yrkesinspektrisen har instämt
i dessa yrkanden under förmälan, att arbetstiden för ifrågavarande arbetsledare
ofta nog omfattade hela den tid arbete påginge inom restauranger,
i många fall upp till 16 timmar per dygn.
Det är ett genomgående drag i den svenska arbetstidslagstiftningen, att Föredraganarbetstagare
i överordnad ställning äro undantagna från den lagliga arbets- den''
tidsregleringen. Den allmänna arbetstidslagen innehåller sålunda föreskrift
om att såsom arbetare skall vid lagens tillämpning ej anses verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Enligt lantarbetstidslagen
är lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad
ställning undantagen från lagens tillämpning och enligt arbetstidslagen för
detaljhandeln gäller samma begränsning med avseende å företagsledare eller
annan befattningshavare i överordnad ställning. Från hotellarbetstidslagens
tillämpningsområde äro, såsom redan nämnts, undantagna hovmästare, kökschef,
husfru eller annan befattningshavare i överordnad ställning.
De skäl som förestavat nu ifrågavarande undantag torde kunna sammanfattas
så, att det i vanliga fall ej förelåge samma behov av en arbetstidsreglering
för befattningshavare i överordnad ställning och att det tidvis
kunde vara nödvändigt att en dylik befattningshavare för uppehållandet av
ett företags eller en rörelses drift kunde behöva sysselsättas utan hinder av
lagstadgade inskränkningar av arbetstiden.
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 saml. Nr 207.
2
18
Kung!. Maj:ts proposition nr 207.
Frågan vilka personalkategorier i överordnad ställning som skulle undantagas
från lagens tillämpningsområde var föremål för ingående prövning
vid hotellarbetstidslagens tillkomst. Under förarbetena till lagen hade yrkanden
framkommit att jämväl här ifrågavarande personal skulle omfattas
av lagens bestämmelser. Föredragande departementschefen framhöll emellertid
att för ett undantagsstadgande beträffande överordnade befattningshavare
talade samma skäl som legat till grund för att ett likartat stadgande
införts i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln. I anledning därav att i det av socialstyrelsen upprättade
förslaget till hotellarbetstidslag jämväl restaurangkassörskor upptagits i
exemplifieringen av personal, som intoge en överordnad ställning, framhöll
departementschefen att exemplifieringen endast borde omfatta befattningshavare,
som nästan undantagslöst innehade överordnad ställning. Av såväl
detta uttalande som förarbetena till hotellarbetstidslagen i övrigt synes
framgå att hovmästare, kökschef eller husfru skulle undantagas från lagens
tillämpning endast under förutsättning att de i de särskilda fallen verkligen,
oavsett tjänstens benämning, intoge en överordnad ställning.
Enligt vad jag inhämtat är numera för flertalet av här ifrågavarande befattningshavare
den ordinarie arbetstiden till följd av kollektivavtal begränsad
enligt samma regler som gälla för underordnad betjäningspersonal. Däremot
saknas närmare reglering av övertidsarbetets omfattning.
Uppenbarligen är det av sociala skäl önskvärt att så många arbetstagare
som möjligt inbegripas under arbetstidsregleringen. Undantaget för personal
i överordnad ställning bör därför ej göras vidare än som verkligen påkallas
av de skäl, som föranlett dess upptagande i arbetstidslagstiftningen. I fråga
om åtskilliga arbetstagare inom de personalkategorier, som i förevarande
lagrum upptagits som exempel på befattningshavare i överordnad ställning,
torde den arbetsledande och kontrollerande verksamhet de utöva icke vara
att anse som deras huvudsakliga uppgift. Så lära exempelvis många hovmästare
regelmässigt deltaga i arbetet med allmänhetens betjänande i icke
oväsentlig utsträckning, arbeta med regelbunden skiftindelning och även i
övrigt ha sina arbetsförhållanden ordnade i huvudsaklig likhet med den
underordnade personalen. De böra därför liksom denna hänföras under
lagens bestämmelser. Några olägenheter härav synas så mycket mindre behöva
befaras som arbetstiden för här åsyftade befattningshavare i följd av
kollektivavtal redan nu i allmänhet är reglerad i överensstämmelse med
lagen. Från lagens tillämpningsområde böra emellertid alltjämt undantagas
sådana befattningshavare vilka tjänstgöra som företagsledare eller eljest som
arbetsgivarens ställföreträdare med arbetsledande och därmed jämförliga
uppgifter, till exempel källarmästare, inköpschefer, personalchefer och sådana
hovmästare som ha en mera markerat överordnad ställning.
På grund av det anförda vill jag föreslå att det nuvarande undantaget
i 2 § b) för befattningshavare i överordnad ställning erhåller sådan avfatt
-
19
Kungl. Maj:ts proposition m 207.
ning att från lagens tillämpning undantages företagsledare, personalchef
eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställning. En liknande
formulering återfinnes i arbetstidslagen för detaljhandeln. Genom den ändrade
avfattningen lägges tonvikten mera på förtroendeställningen och förmanskapet
över underställd personal än genom den nuvarande lydelsen. Den
av mig åsyftade begränsningen av undantagets omfattning torde härigenom
vinnas. Det närmare avgörandet torde i tveksamma fall få ankomma på
arbetsrådet efter en prövning av de föreliggande omständigheterna.
*§■
Jämlikt förevarande paragraf må arbetsgivaren icke använda arbetstagare
till arbete under längre tid än att arbetstiden, raster och måltidsuppehåll
oräknade, kommer att under loppet av tre kalenderveckor uppgå beträffande
arbetstagare, som har att direkt betjäna allmänheten, till 153 timmar
och i fråga om annan arbetstagare till 144 timmar. Arbetstiden må ej
något dygn överstiga 11 timmar.
I sina yttranden till arbetsrådet ha landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet för hotell
och restauranger föreslagit, att den ordinarie arbetstiden för betjäningspersonal
bestämmes på samma sätt som för ekonomipersonalen eller till netto
144 timmar för tre kalenderveckor. Landsorganisationen har anfört, att som
motivering för den nu gällande kategoriklyvningen åberopats, att betjäningspersonalens
arbete vore av mera intermittent karaktär än ekonomipersonalens,
särskilt vid smärre kaféföretag i mindre befolkningscentra.
Detta kunde i många fall vara riktigt men vore knappast, enligt landsorganisationens
mening, tillräcklig anledning att generellt medgiva en längre
arbetstid för här ifrågavarande personal, vars arbete som regel vore av mera
påfrestande och tröttande natur än det arbete, som ålåge personalen i övrigt.
De bada sistnämnda organisationerna ha till motivering av förslaget
anfört, att arbetet vore enerverande, jäktigt, oregelbundet till sin intensitet,
i stor utsträckning förlagt till nattens timmar samt därtill ofta till rökiga
och bullrande lokaler, där personalen mången gång nästan hela arbetstiden
vore hänvisad till artificiellt ljus.
Arbetsrådet anför för egen del följande.
I propositionen (nr 218) till 1944 ars riksdag med förslag om arbetstidsreglering
på nu ifrågavarande område anförde föredragande departementschefen,
att förslaget om något längre arbetstid för den allmänheten direkt
betjänande personalen berodde på att det för de smärre och mindre bärkraftiga
företagen icke torde låta sig göra att föreskriva en så kraftig arbetstidsförkortning
som till 144 timmar för tre veckor. Andra lagutskottet
godtog i utlåtande nr 49 över propositionen förslaget om den längre arbets
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
tiden för berörda personal men anförde, att lösningen borde betraktas som
en övergångsform och komma under omprövning, sedan erfarenhet vunnits
om dess verkningar.
Enligt arbetsrådets mening måste det anses oegentligt, att den allmänheten
direkt betjänande personalen, som ofta arbetar under pressande förhållanden,
skall ha längre arbetstid än vad som gäller för det stora flertalet
övriga arbetstagare, som omfattas av laglig arbetstidsreglering. Arbetsrådet
anser för sin del, att tiden numera är mogen för att även för nämnda personal
bestämma arbetstiden till 144 timmar för tre veckor. I sådana fall, då
oundgängligt behov skulle visa sig föreligga att fortfarande, kanske under
viss övergångstid, behålla den längre arbetstiden, torde arbetsrådet med stöd
av 5 § kunna bevilja erforderlig dispens.
Arbetsrådet föreslår, att 4 § erhåller ändrad lydelse i enlighet med vad
sålunda anförts.
Arbetsgivarrepresentanterna i arbetsrådet samt dess t. f. ledamot förste
byråsekreteraren Rune biträda emellertid icke detta förslag. Efter att ha
framhållit, att genom lagen införts en arbetstidsbegränsning för serveringsoch
hotellpersonalen, som för många företag måste ha varit av genomgripande
betydelse, ha dessa ledamöter anfört:
Det synes oss med hänsyn härtill inge starka betänkligheter att redan nu,
då ännu ej två år förflutit sedan lagen trädde i kraft, föreslå ytterligare inskränkning
av arbetstiden. Under den tid lagen tillämpats ha ej enligt vår
mening tillräckliga erfarenheter vunnits om lagens verkningar för att kunna
motivera den av majoriteten intagna ståndpunkten. De skäl, som av arbetsrådet
anförts för att åtminstone tills vidare undantaga småföretagen från
lagen, göra sig enligt vår mening med samma styrka gällande i fråga om
bibehållande av den nuvarande arbetstiden för här ifrågavarande personal.
I yttrandena från arbetstagarsidan har anförts, att betjäningspersonalens
arbete är mera tröttande och påfrestande än ekonomipersonalens. Detta uttalande
kan icke anses äga generell giltighet. Det må vara riktigt, att serveringspersonalen
på restaurangerna i Stockholm och några av de största
städerna i landet arbeta under i viss mån pressande förhållanden. För den
stora massan företag i landsorten och de flesta städerna gäller däremot
— särskilt i fråga om hotellens dagvaktmästare och nattvaktmästare —
att arbetet ofta avbrytes av pauser och ingalunda kan anses vara särskilt
ansträngande.
En sänkning av arbetstiden lär under rådande läge på arbetsmarknaden,
som icke medger anställandet av ytterligare arbetskraft, komma att för serveringsrörelsernas
del medföra en intensifiering av arbetet för serveringspersonalen
— en utveckling som ur majoritetens synpunkt icke synes vara
lycklig. Att som motvikt häremot genomföra en inskränkning av tiden för
rörelsernas öppethållande torde med hänsyn till allmänhetens krav i de
flesta fall stöta på stora svårigheter och synes för övrigt icke komma att
innebära någon lättnad i personalens arbete. — Vad beträffar hotellen,
vilka huru än arbetstiden bestämmes ha hela dygnet som »affärstid», kommer
en inskränkning av arbetstiden att gå ut över allmänheten och därjämte
sannolikt medföra en viss inkomstsänkning för personalen. Det må
i detta sammanhang erinras om att denna personal i icke obetydlig utsträckning
genom utökad arbetstid (vikariat för nattvaktmästare, tjänstgöring som
Kungl. Maj.ts proposition nr 207. 21
tamburvaktmästare) anser sig nödgad att söka erhålla en förhöjning av
inkomsterna.
Under andra förhållanden på arbetsmarknaden med någorlunda god tillgång
på arbetskraft är den föreslagna minskningen av arbetstiden givetvis
lättare att genomföra. Klart är emellertid å andra sidan, att en sådan åtgärd
med hänsyn till personalens speciella avlöningsförhållanden i många
fall kommer att föra med sig ett inkomstbortfall.
Det låter sig väl säga att förhållandena på arbetsmarknaden icke få vara
avgörande för frågan om en arbetstagargrupp skall ha längre arbetstid än
övriga grupper. Det förefaller emellertid rimligt, att då den första arbetstidslagen
på området tillämpats så kort tid och då den av arbetsrådet föreslagna
nya lagen endast skall få temporär giltighet, man låter frågan om
en omprövning av arbetstidens längd för här ifrågavarande personal anstå
till nästa revision av lagen tre år härefter. Vid nämnda tidpunkt torde man
klarare kunna bedöma utvecklingen på arbetsmarknaden och med större
säkerhet överblicka verkningarna av lagen.
I yttrandena till Kungl. M a j : t tillstyrkes arbetsrådets nu berörda
förslag av riksförsäkringsanstalten. Även arbetsmarknadskommissionens
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft instämma i ändringsförslaget.
Socialstyrelsen ställer sig däremot tveksam till att redan nu genomföra
en ytterligare förkortning av arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare och
anför bland annat följande.
I sitt år 1943 avgivna betänkande framhöll styrelsen, att en dylik förkortning
av arbetstiden för nämnda personal skulle innebära en långt gående
reform, som med all sannolikhet på många håll skulle leda till allvarliga
olägenheter. En del mindre företagare skulle förmodligen, med hänsyn till
de kostnader och svårigheter en för arbetstidsinskränkningens genomförande
erforderlig ökning av personalen komme alt medföra, finna sig nödsakade
att nedlägga rörelsen eller att förkorta tiden för öppethållande — åtgärder,
som skulle vara förlustbringande för företagarna och i viss mån
även för personalen samt besvärande för allmänheten. Åtminstone som en
övergångsform syntes det därför vara skäligt att medgiva en något längre
arbetstid för den personal, som direkt betjänade allmänheten, än för ekonomipersonalen.
En sådan uppfattning synes alltjämt befogad. Det må framhållas,
att drickspenningssystemet ännu icke avskaffats, varför en arbetstidsförkortning
kan komma att medföra inkomstminskning för personalen genom
att en del tillfällen till erhållande av drickspengar bortfalla. Härtill
kommer, att bristen pa ifrågavarande slag av personal, särskilt yrkeskunnig
sådan, för närvarande är stor. Ur arbetsmarknadssynpunkt måste därför
förslaget ingiva avsevärda betänkligheter.
Kommerskollegium framhåller, alt den föreslagna avkortningen av arbetstiden
icke komme all uppgå till mer än omkring en halv timme per dag
i genomsnitt, varför personalens inkomstminskning syntes kunna inskränkas
till ell minimum. Ur nämnda synpunkt torde därför, enligt kollegii mening,
icke finnas anledning motsätta sig en minskning av arbetstiden för den allmänheten
direkt betjänande personalen. Däremot syntes med hänsyn till
den nuvarande slarkt minskade tillgången på arbetskraft viss tveksamhet
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
kunna råda rörande lämpligheten att nu genomföra ifrågavarande lagändring.
Kollegium ifrågasätter därför om icke frågan borde upptagas till behandling
först vid nästa revision av lagen, då läget på arbetsmarknaden
kanhända blivit mindre ansträngt.
Sistnämnda synpunkter framhållas även av svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, vilka samtliga avstyrka arbetsrådets
förslag i nu ifrågavarande avseende. Arbetsgivareföreningen för hotell och
restauranter hänvisar härvid därjämte till de av socialstyrelsen vid lagens
tillkomst framförda skälen för en längre arbetstid och gör gällande att
serveringsarbetet vore i hög grad intermittent och medgave talrika vilopauser
icke enbart vid de små företagen och i mindre befolkningscentra utan
jämväl vid många större företag i städer och därmed jämförbara orter.
Föreningen framhåller slutligen, att det inom hotell- och restaurangnäringen
ansetts naturligt och förenligt med de båda huvudgruppernas arbetsuppgifter,
att hotell- och serveringspersonalen sysselsatts längre arbetstid än ekonomipersonalen,
ett förhållande som också kommit till uttryck i samtliga
de kollektivavtalsuppgörelser, som allt sedan år 1920 träffats mellan näringens
huvudorganisationer.
Handelns arbetsgivareorganisation och svenska turisthotellens riksförbund
ansluta sig till den vid arbetsrådets yttrande i denna del fogade reservationen.
Även Sveriges konditorförening och Stockholms kaféidkareförening avstyrka
arbetsrådets förslag under bestridande av att serveringspersonalen
vid de till föreningarna anslutna företagen arbeta under pressande förhållanden.
Arbetstiden bestode till stor del av »beredskap», då servitriserna
kunde syssla med handarbete, läsning eller annat som intresserade.
Lagens stadgande, att arbetstiden icke för något dygn må överstiga 11
timmar har föranlett uttalanden i flera yttranden till arbetsradet.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och svenska turisthotellens
riksförbund ha sålunda föreslagit, att bestämmelsen i fråga
helt slopas. Arbetsgivareföreningen har i sådant hänseende anfört följande.
Erfarenheten har visat, att ifrågavarande stadgande medfört stora svårigheter
för vissa företag och även varit till men för personalen. Särskilt
hava svårigheter yppat sig, då personalen inom företagens små specialgrupper
haft sina fridagar och erforderliga tillfälliga ersättare ej kunnat anskaffas.
En dygnsmaximering å elva timmar kan vidare ej anses skälig för
sådana nattvakter, som under en väsentlig del av natten fa åtnjuta vila,
ostörda av allt egentligt arbete. Även för de anställda har bestämmelsen
medfört olägenheter, i det alt den visat sig utgöra ett hinder för en lämplig
anordning av fritiden, bland annat har bestämmelsen vid vissa företag omöjliggjort
det tidigare praktiserade systemet med två helfria arbetsdagar per
vecka och i stället nödvändiggjort en anordning med uppdelning av tiden
under arbetsdagarna i två skift, varvid uppehället mellan skiften ej rationellt
kunnat utnyttjas av personalen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
23
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges konditor förening, Stockholms
kaféidkareförening och föreningen allmännyttiga kafébolag ha uttalat, att
nu ifrågavarande bestämmelse bör ändras i den riktningen, att arbetstiden
ett eller två dygn i veckan får överskrida 11 timmar. Sveriges kafé- och konditoriägareförbund
har föreslagit, att dygnsmaximum fastställes till 12 timmar.
Till motivering av den förordade uppmjukningen av 11-timmarsbegränsningen
har för konditoriföretagens del åberopats, att dessa på vardagarna
hölles öppna för allmänheten ett relativt högt antal timmar, vilket
nödvändiggjorde en uppdelning av personalen på två skift. På söndagarna,
då affärstiden vore kortare, förelåge däremot ett stort behov av endast ett
skift. Begränsningen av arbetstiden för dygn till 11 timmar lade i stor utsträckning
hinder i vägen för ett sådant arrangemang.
Ä andra sidan har landsorganisationen föreslagit, att uttrycket »dygn»
ersattes med »arbetsdag». Med hänsyn till arbetstidens förläggning inom
branschen medförde bestämmelsen, att den sammanlagda arbetstiden för
arbetsdag faktiskt ofta nog bleve ej obetydligt längre än lagstiftaren förutsatt.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger och yrkesinspektrisen
ha hemställt, att en bestämmelse av motsvarande innebörd som den av
landsorganisationen föreslagna infördes. Yrkesinspektrisen har därvid framhållit,
att den nu gällande regeln med hänsyn till arbetstidens förläggning
på restaurangerna i många fall, t. ex. på restauranger med utsträckt tid för
dans, blivit helt illusorisk. Såväl tjänstemannaförbundet som yrkesinspektrisen
ha vidare anfört, att restaurangpersonalen ofta erhölle otillräcklig nattvila.
Yrkesinspektrisen har förordat en undersökning av förhållandena härutinnan
och verkningarna av en eventuell lagändring.
Riks för säkring sanstalten har för egen del framhållit, att den föreslagna
begränsningen av arbetsskiftets längd, till vilken funnes en viss motsvarighet
i 28 § 2 mom. 2 stycket förordningen den 25 oktober 1940 om yrkesmässig
automobiltrafik in. m., säkerligen vore av stort värde ur arbetarskyddssynpunkt
men att för utformning av stadgandet fordrades närmare
utredning.
Arbetsradet framhåller till en början, att regeln om viss maximiarbetstid
för dygn ej fanns upptagen i propositionen till 1944 års riksdag utan
infördes i lagen efter förslag av andra lagutskottet i anledning av väckta motioner.
Någon anledning att generellt upphäva denna bestämmelse förelåge
enligt arbetsrådets mening icke. I de undantagsfall, då arbetstiden
vore så oregelbunden, all 11-timmarsgränsen ofta måste överskridas, syntes
arbelsrådet med stöd av 5 § 1 mom. i lagen kunna meddela erforderlig
dispens. Med hänvisning till vad i vissa yttranden anförts om arbetsförhållandena
vid konditorier och kaféer ansåge rådet dock, alt det icke vore
orimligt alt bestämmelsen i fråga uppmjukades så lill vida, att arbetsgivaren
erhölle rätt all en dag i veckan utsträcka arbetstiden utöver 11 timmar,
exempelvis lill 12 timmar. Då antalet till arbetsradet inkomna ansökningar
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
om undantag i angiven riktning varit ringa, syntes det likväl riktigast att,
åtminstone till dess större erfarenhet vunnits om lagens verkningar, dispensvägen
tillgodose förefintligt behov av att överskrida 11-timmarsbegräns
ningen.
En av arbetsgivarrepresentanterna i rådet, ledamoten Garsten, är av
skiljaktig mening och yrkar slopande av dygnsmaximeringen under åberopande
i huvudsak av de av arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter
anförda synpunkterna. I reservationen påpekas även att vid lagens
tillkomst gjorts en hänvisning till stadgandet i 4 § andra stycket i allmänna
arbetstidslagen, enligt vilken någon dygnsmaximering icke förekommer vid
arbete med regelbunden skiftsindelning.
Beträffande det framförda yrkandet om att anknyta 11-timmarsbegränsningen
till begreppet »arbetsdag» anför arbetsrådel följande.
Såsom landsorganisationen och tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger
ävensom yrkesinspektrisen i sitt yttrande till riksförsäkringsanstalten
påpekat medför den inom arbetstidslagstiftningen hävdvunna tolkningen
av uttrycket dygn, att ett arbetspass, omfattande t. ex. tiden från
kl. 13 ena dagen till kl. 2 påföljande natt, kan överskrida 11 timmar, utan
att 11-timmarsbegränsningen i lagen trädes för nära. Det kan icke förnekas,
att här på sätt och vis föreligger en lucka i lagen. Betydelsen av denna förminskas
dock av att arbetspass av angiven längd endast lara forekomma pa
de större restaurangerna och ej heller där torde vara alltför vanligt torekommande.
Det av landsorganisationen och yrkesinspektrisen forordade
korrektivet, att införa begreppet arbetsdag, torde stöta på stora svårigheter
att praktiskt genomföra. Bestämningen i lagtextens form av begreppet arbetsdag
torde bli ganska invecklad och säkerligen ge upphov till tvistigheter
och tolkningssvårigheter. Härtill kommer, att »arbetsdagen» ofta maste
växla individuellt från dygn till dygn allt efter tjänstgöringsförhållandena,
varigenom det såväl för arbetsgivare och arbetstagare som för tillsynsmyndigheterna
måste uppstå svårigheter att hålla reda på arbetstiden. Den enda
praktiskt framkomliga vägen synes vara, att man, oberoende av nar den
individuella arbetsdagen börjar, bestämmer begreppet dygn pa annat satt
än i de övriga arbetstidslagarna, t. ex. från kl. 6 ena dagen till samma
klockslag påföljande dag. Emellertid synes man icke utan verkligt tvingande
skäl böra använda olika dygnsbestämningar inom arbetstidslagstiftningen.
Härtill kommer, att arbetsgivaren, huru än begreppet dygn bestämmes, genom
att utnyttja övertid kan vid de relativt fåtaliga tillfällen, då detta kommer
i fråga, uttaga en ganska avsevärd arbetstid i ett sträck. Arbetsrätt
anser sig på grund härav ej böra föreslå någon ändring av lagen i det hänseende,
varom nu är fråga.
Arbetarrepresentanterna i arbetsrådet, ledamöterna Thörnberg och Bengtsson,
reservera sig häremot och förmena, att de uppenbara olägenheter, som
på förevarande område följde av den gängse tolkningen av begreppet dygn,
starkt påkallade att detta ersättes med arbetsdag. Reservanterna kunde icke
finna, att det förelåge något praktiskt intresse av ett för hela arbetstidslagstiftningen
enhetligt dygnsbegrepp, som skulle vara av betydelse for att
förhindra att man på förevarande område genomförde en ändring, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 25
bättre anpassade den lagstadgade regleringen till de verkliga arbetstidsförhållandena.
Arbetsrådet har vid sin behandling av 4 § hotellarbetstidslagen även gått
in på vissa i yttrandena till rådet berörda frågor om beräkningen av arbetstiden
för längre eller kortare tid än tre veckor, om arbetstiden för
nattvaktmästare och om måltidsuppehållen. Arbetsrådet framhåller härvid,
att rådet givit 4 § i lagen den tolkningen, att arbetstiden utan särskilt tillstånd
finge beräknas i genomsnitt för kortare tid än tre veckor, t. ex. för
två veckor med en längsta arbetstid av 102 respektive 96 timmar. Denna
tolkning hade förestavats av rent praktiska motiv och stode i överensstämmelse
med de uttalanden, som rådet tidigare gjort angående tillämpningen
av motsvarande bestämmelse i 4 § andra stycket allmänna arbetstidslagen.
Arbetsrådet funne därför komplettering av lagen på ifrågavarande punkt
ej erforderlig. — Det syntes rådet ej heller möjligt att, såsom yrkats, slopa
regeln att måltidsuppehåll skulle likställas med rast. Det förtjänade emellertid
understrykas, att det skulle vara fråga om ett verkligt uppehåll i arbetet,
under vilket den anställde endast utförde beredskapstjänst. Intoges
måltiderna, såsom beträffande kassörskor gjorts gällande, mitt under pågående
arbete, torde något måltidsuppehåll icke kunna anses föreligga. —
I övrigt har arbetsrådet beträffande nu berörda yrkanden hänvisat till de
enligt 5 § i lagen medgivna dispensmöjligheterna.
I yttrandena till Kungl. M a j : t tillstyrkes arbetarrepresentanternas
förslag om införande av begreppet »arbetsdag» av landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation och tjänstemannaförbundet för hotell
och restauranger. Även arbetsmarknadskommissionens sakkunniga i frågor
rörande kvinnlig arbetskraft ansluta sig till förslaget.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter och handelns
arbetsgivareorganisation hemställa däremot, under hänvisning till den av
en av arbetsgivarrepresentanterna avgivna reservationen, att den i lagen angivna
dygnsmaximeringen måtte borttagas. Motsvarande yrkande göres för
turisthotellens del av svenska turisthotellens riksförbund. Efter att ha framhållit,
att de gällande stränga bestämmelserna i fråga om personalens arbetstid
på turisthotellen vore helt okända i andra länder och att de — jämte
andra restriktioner — hade en direkt lamslående verkan på den ur nationalekonomisk
synpunkt betydelsefulla turisthotellnäringen anför förbundet som
motivering för sitt yrkande:
Extra arbetskraft står på de flesta turistorter inte att uppbringa, vilket
speciellt medför svåra konsekvenser på personalens fridagar. Personalen
som erhålles på landsbygden presterar i regel inte ett sådant arbetstempo,
som erfordras i städerna. Under vissa delar av säsongen (januari—15 februari
i fjällen; juni månad, 1—20 augusti på kusten; januari, 1 maj—15
juni, oktober—15 december i mellan-Sverige) är gästfrekvensen på turisthotellen
så minimal, att personalen, som är anställd under dessa tider, praktiskt
taget är lialvledig. Arbetsrådet anser inte en lagändring erforderlig
26
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
Föredragan
den.
utan rekommenderar i stället dispensförfarande i varje enskilt fall. Förbundet
önskar emellertid framhålla, att dispensförfarandet inte ger företagarna
de möjligheter, som erfordras. Att begära undantag från lagen torde
ställa företagaren i en ogynnsam dager gentemot personalen och de eventuellt
konkurrerande företag, som inte begärt dispens.
Förbundet åberopar även de angivna synpunkterna såsom skäl för yrkande
om att för turisthotellen och därmed likställda företag tiden för genomsnittsberäkning
av arbetstiden bestämmes till sex veckor.
Sveriges konditor förening och Stockholms kaféidkar förening vidhålla sina
hos arbetsrådet framställda yrkanden om en uppmjukning av bestämmelsen
om dygnsmaximering och hänvisa härvid till att denna visat sig medföra
svårigheter vid upprättande av ett ändamålsenligt arbetstidsschema i
mindre rörelser, då det gällt lämpliga anordningar för personalens fritid.
Enligt den gällande lagen utgör den ordinarie maximiarbetstiden för personal,
som har att direkt betjäna allmänheten, 153 timmar för en period
av tre veckor, vilket motsvarar en veckoarbetstid av 51 timmar och en arbetstid
för dag av 8V2 timmar. För ekonomipersonalen gäller åter i princip
48-timmars arbetsvecka men arbetstiden är även för dessa arbetstagare bestämd
för treveckorsperiod och utgör alltså för sådan period 144 timmar.
Arbetsrådet har efter förslag från arbetstagarhåll förordat, att arbetstiden
även för betjäningspersonalen skall bestämmas till 144 timmar för tre
veckor. Emot detta förslag har — såväl i en reservation till rådets utlåtande
som i några däröver avgivna yttranden — förnämligast anförts, att det rådande
läget på arbetsmarknaden icke medgåve anställande av ytterligare
arbetskraft, varför förslaget skulle medföra en intensifiering av serveringspersonalens
arbete och, åtminstone för hotellens del, olägenheter även för
allmänheten. De menliga verkningarna för småföretagen ha även framhållits.
Anledningen till att vid lagens tillkomst den ordinarie arbetstiden sattes
längre för betjäningspersonalen än för ekonomipersonalen var att då lagens
tillämpningsområde begränsades så att även företag med endast 3—4 anställda
fölle under densamma, det icke ansågs möjligt att föreskriva en så
kraftig arbetstidsförkortning som till 144 timmar för tre veckor för dessa
smärre och mindre bärkraftiga företag. För personalen i dess helhet ansågs
det lända till större gagn om småföretagen inrymdes under lagstiftningen
men arbetstiden för betjäningspersonalen i stället sattes till 153 timmar för
tre veckor.
De sålunda anförda skälen för frångåendet av den i svensk arbetstidslagstiftning
eljest upprätthållna principen om 48 timmars arbetsvecka äga numera
föga bärkraft i fråga om sådana företag, som för närvarande falla
under hotellarbetstidslagen. Dessa ha under lagens giltighetstid kunnat anpassa
sig efter lagens bestämmelser och en arbetstidsförkortning för betjäningspersonalen
om i princip tre timmar per vecka lärer icke kunna medföra
allvarligare olägenheter. Då, såsom framhållits i arbetsrådets utlåtande
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
27
och i flera remissyttranden, betjäningspersonalens arbete ofta måste anses
lika påfrestande och tröttsamt som ekonomipersonalens, synes anledning saknas
att längre bibehålla åtskillnaden i arbetstidshänseende mellan betjä-.
nings- och ekonomipersonalen.
Genomföres den av mig i det föregående föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde, torde i fråga om de mycket små företag, som
därigenom föras in under lagen, kunna anföras liknande skäl som vid lagens
tillkomst mot en arbetstidsförkortning till 144 timmar per treveckorsperiod.
Å andra sidan torde icke minst i dessa företag arbetstidsreglering vara särskilt
av behovet påkallad. I dessa företag lärer det vidare ofta vara svårt
att avgöra om viss arbetstagare skall hänföras till betjänings- eller ekonomipersonalen.
Jag vill fördenskull förorda, alt även i fråga om dessa företag
arbetstiden genomgående bestämmes till 144 timmar för tre veckor. Skulle
under en övergångstid svårare olägenheter uppstå, innan företagen hunnit
anpassa sig efter den föreslagna regleringen, torde sådana kunna mildras
genom dispens av arbetsrådet.
Vad härefter angår de från olika håll framställda yrkandena om borttagande
av bestämmelsen att arbetstiden icke för något dygn får överstiga
11 timmar eller om jämkning av samma bestämmelse, synes det klart, att
denna regel, som infördes i lagen av riksdagen, är värdefull såsom ett skydd
för personalen mot oskälig arbetsanhopning. Några bärande skäl för att
slopa bestämmelsen ha icke förebragts. Såsom arbetsrådet funnit torde behovet
att i särskilda fall avvika från 11-timmarsbegränsningen kunna tillgodoses
dispensvägen.
Till följd av den inom arbetstidslagstiftningen hävdvunna tolkningen av
uttrycket dygn såsom avseende kalenderdygn har vid restauranger, som
hållas öppna efter klockan 24, arbetspassens längd kunnat överskrida It
timmar utan att ett överskridande av lagens bestämmelse om dygnsmaximering
skett. Detta är otillfredsställande och torde icke ha varit avsett vid
lagens tillkomst. Såsom arbetsrådet framhållit torde det enda praktiskt
genomförbara korrektivet mot detta missförhållande vara, att bestämmelsen
gives sådan avfattning, att arbetstiden icke under ett dygn, räknat från
klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, får överskrida
It timmar. Vad arbetsrådets majoritet anfört mot införandet av en
sådan regel synes icke övertygande. Med hänsyn till det begränsade område,
där regeln kommer att få betydelse, torde intresset av ett enhetligt dygnsbegrepp
icke i någon väsentlig mån trädas för nära genom dess godtagande.
Jag förordar därför, att lagens regei om dygnsmaximering kompletteras i
angiven riktning. För att markera att härigenom icke avses alt göra ändring
i utgångspunkten för beräkning av kalendervecka eller kalenderår, synes
dock dygnsbegreppet böra ersättas av eu föreskrift att maximeringen gäller
för en tidrymd av tjugofyra timmar, räknat från klockan (i på morgonen
ena dagen till samma lid påföljande dag. Såsom en konsekvens av denna
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
ändring torde motsvarande regel böra införas med avseende å den i 7 §
1 mom. upptagna bestämmelsen att tiden för s. k. förberedelse- och avslutningsarbeten
icke något dygn må överstiga en och en halv timme.
Till vad arbetsrådet i övrigt anfört vid behandlingen av lagens 4 § vill
jag lämna min anslutning. Någon ytterligare ändring av lagrummet synes
icke motiverad. Med anledning av det från arbetstagarhåll framförda yrkandet
om slopande av regeln, att måltidsuppehåll skall likställas med rast,
vill jag understryka arbetsrådets uttalande att om måltiderna intagas under
pågående arbete, något måltidsuppehåll, som får frånräknas bruttoarbetstiden,
ej kan anses föreligga.
8 och 11 §§.
I 8 § första stycket föreskrives, att arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället
förvara övertidsjournal, upprättad enligt fastställt formulär. I lagrummet
stadgas vidare, att arbetsrådet äger föreskriva, att anteckning om
arbete på övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits.
Det åligger arbetsgivare att efter därom framställd begäran bereda
hos honom anställd arbetstagare tillfälle att själv eller genom ombud taga
del, såvitt arbetstagaren angår, av journalen.
I sitt yttrande till arbetsrådet har landsorganisationen föreslagit,
att anskaffandet av övertidsjournal gjordes obligatoriskt. Enahanda yrkande
har i yttrande till riksförsäkringsanstalten framställts av yrkesinspektören i
tredje distriktet. Landsorganisationen föreslår även, att orden »såvitt arbetstagaren
angår» i bestämmelsen om rätt att taga del av journalen uteslutes.
Arbetsrådet framhåller, att enligt det av socialstyrelsen avgivna förslaget
till hotellarbetstidslag anskaffandet av övertidsjournal var obligatoriskt
och att föreskriften erhöll sin nuvarande avfattning först i propositionen.
Arbetsrådet ansåge därför skäl icke föreligga för en ändring av stadgandet.
Därest på arbetsgivarehåll den missuppfattningen av bestämmelsens innebörd
vore allmänt rådande, att arbetsgivaren över huvud taget icke, alltså ej
ens om övertid uttagits, vore skyldig att anskaffa övertidsjournal, kunde det
dock möjligen ifrågasättas att återgå till den ursprungligen föreslagna formuleringen.
Beträffande den av landsorganisationen kritiserade begränsningen i arbetares
rätt att ta del av övertidsjournalen uttalar arbetsrådet, att motsvarande
regel återfinnes även i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln.
Arbetsrådet hade tolkat bestämmelsen i de ovannämnda speciella
arbetstidslagarna så, att av arbetstagarnas organisation (avdelning av fackförbund,
personalklubb m. fl.) utsedd representant har rätt att ta del av
journalen i dess helhet och ej blott i vad den avser viss arbetare. På grund
härav syntes den av landsorganisationen föreslagna lagändringen ej vara
behövlig.
I sitt yttrande till Kungl. Maj:t har landsorganisationen med
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
29
hänsyn till vad arbetsrådet anfört förmenat sig för närvarande icke böra
vidhålla de framställda förslagen om ändringar i förevarande lagrum. Riksför
säkring sanstalten framhåller, att därest den föreslagna ändringen av paragrafens
första stycke genomfördes, stadgandet borde kompletteras med
möjlighet för arbetsrådet att medgiva dispens.
I It § 2 mom. stadgas skyldighet för arbetsgivaren att anslå arbetstidsschema,
som för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare med samma
arbetstidsindelning skall angiva tiderna för arbetets början och slut samt
de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden av den
tid över vilken varje arbetstagare förfogar. Andra stycket inrymmer befogenhet
för arbetsrådet att, då skäl därtill äro, medgiva befrielse från förenämnda
skyldighet.
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund har i sitt yttrande till arbetsrådet
ifrågasatt om icke arbetsgivare och arbetare åtminstone beträffande
de mindre företagen skulle kunna medgivas rätt att förhandlingsvis reglera
en del av de förhållanden, som beröras i 11 § 2 mom. Vid mellan förbundet
och arbetstagarnas organisation förda förhandlingar om kollektivavtal hade
enighet å ömse sidor rått därom, att arbetsgivaren icke borde betungas med
skyldigheten att å arbetstidsschema angiva de tider, som äro anslagna för
arbetstagarnas måltider och måltidsuppehåll.
Arbetsrådet framhåller, att förslag om ändring i förevarande lagrum
framfördes redan kort tid efter lagens ikraftträdande. I motion (11:319) till
1945 års riksdag hemställdes, att arbetsrådet skulle få rätt att medgiva
generell dispens från den förutnämnda skyldigheten, när arbetstagarorganisationerna
å ömse sidor vore ense därom. I yttrande till andra lagutskottet
över motionen anförde arbetsrådet, att rådet tolkat förevarande bestämmelse
så, att det icke vore nödvändigt att å arbetstidsschemat upptaga fixerade
tider för raster och måltidsuppehåll utan att det vore tillräckligt att
å schemat angåves, att rast eller måltidsuppehåll skulle utgå med ett bestämt
tidsmått inom viss längre tidrymd, t. ex. 15 minuter mellan klockan
11 och klockan 12. Arbetsrådet framhöll, att rådet ej kunde meddela generell
dispens för visst verksamhetsområde eller för vissa slag av företag, men
förklarade, att hinder ej förelåge att på framställning av arbetsgivarorganisation
medgiva kollektivt undantag för samtliga eller vissa till organisationen
anslutna medlemmar, upptagna å särskild förteckning. Arbetsrådet ansåg
på grund härav den föreslagna lagändringen icke vara erforderlig.
Sedan andra lagutskottet i utlåtande nr 3(3 hemställt, att motionen icke
måtte föranleda till någon åtgärd, biföll riksdagen utskottets hemställan.
Arbetsrådet hänvisar nu till den av rådet givna tolkningen av bestämmelsen,
med vilken påtalade olägenheter i väsentlig mån skulle vara undanröjda.
Skulle ändock i visst fall föreligga särskilda svårigheter att följa bestämmelsen,
återstode den utvägen att hos arbetsrådet söka befrielse enligt
andra stycket i förevarande moment. Rådet ansåge därför skäl ej föreligga
till ändring av lagrummet.
30
Kung!. Maj:ts proposition nr 207.
Föredragan
den.
Föredragan
den.
Föredragan
den.
Förslaget att ålägga arbetsgivaren obligatorisk skyldighet att anskaffa
övertidsjournal framfördes redan i samband med lagens tillkomst. Då underlåtenheten
att iakttaga en sådan föreskrift icke lämpligen kunde förbindas
med straffansvar, stannade man emellertid för det nuvarande stadgandet
i 8 §. Någon anledning att nu ändra nämnda paragraf synes icke föreligga.
De i övrigt väckta förslagen om ändring av bestämmelserna i 8 och 11 §§
av lagen har jag ej funnit anledning biträda.
9 §■
I 9 § lämnas bestämmelser om arbetsrådets sammansättning vid handläggningen
av ärenden rörande nu förevarande lag.
I ett av generaldirektören John Nordin i egenskap av inom socialdepartementet
tillkallad sakkunnig den 31 augusti 1946 avgivet betänkande har
föreslagits, att bland annat i arbetstidslagarna skulle införas bestämmelse, att
tjänstemännens centralorganisation jämsides med landsorganisationen skall
ha rätt att avlämna förslag till sådana ledamöter och suppleanter, som representera
arbetstagarsidan i arbetsrådet.
Arbetsrådet förmenar, att därest den föreslagna lagändringen anses böra
komma till stånd, den syntes böra genomföras i samband med att motsvarande
ändringar företoges i de övriga i betänkandet omförmälda lagarna.
■ Det i omförmälda betänkande framlagda förslaget är i vad det avser arbetsrådets
sammansättning föremål för övervägande inom socialdepartementet
i sammanhang med överarbetningen av de förslag till ny arbetarskyddslag
m. m., som avgivits av 1938 års arbetarskyddskommitté (SOU
1946:60 och 1946: 88). I den mån ändringar i arbetsrådets organisation och
sammansättning härvid finnas påkallade, torde förslag därom få framläggas
samtidigt med den föreslagna nya lagstiftningen om arbetarskydd.
U §■
I första stycket av förevarande paragraf stadgas att förseelse mot lagen
skall åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän
domstol.
- Enligt lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken
skall från och med den 1 januari 1948 den domsrätt, som i
stad tillkommer polisdomstol, övergå å stadens rådhusrätt. Bestämmelsen
i 14 § första stycket kan därför utgå ur lagen.
Lagens ikraftträdande och giltighetstid m. m.
I yttrandena till arbetsrådet har icke berörts spörsmålet huruvida den
nya lagen bör göras tidsbegränsad eller icke. Arbetsrådet har för egen del
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
31
anfört, att övervägande skäl — särskilt den omständigheten att frågan om
lagens tillämpningsområde icke kunde anses slutligt avgjord — talade för
att lagen erhölle endast temporär giltighet, förslagsvis under tre år räknat
från och med den 1 januari 1948.
I yttrandena till Kungl. Maj:t har kommerskollegium tillstyrkt förslaget
att alltjämt giva lagen provisorisk karaktär. Socialstyrelsen åter förordar,
att lagens giltighetstid tills vidare begränsas till två år, bland annat med
hänsyn till att frågan om lagens tillämpningsområde skulle upptagas till
förnyad prövning.
I enlighet med vad arbetsrådet föreslagit torde den nya lagen böra erhållaFöredraganprovisorisk
giltighet under tre år räknat från den 1 januari 1948.
Övergångsbestämmelser torde — såsom ock av arbetsrådet föreslagits —
böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med vad gällande lag därom
innehåller.
I samband med genomförandet av den nya lagstiftningen måste en förlängning
av giltighetstiden ske av de mot hotellarbetstidslagen korresponderande
ändringarna i allmänna arbetstidslagen, avseende jämkning av 1 §
andra stycket k) och uteslutande av 10 § 1 mom. nämnda lag, vilka ändringar
i likhet med hotellarbetstidslagen endast gälla för tiden intill utgången
av år 1947.
1 enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats förslag
till
1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt
2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Kahm.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har
här uteslutits.
32
Kungi. Maj:ts proposition nr 207.
Bilaga A.
Kortfattad sammanställning över de till arbetsrådet inkomna yttrandena
angående arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.
Upprättad inom arbetsrådet.
Speciallag?
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt föreningen
allmännyttiga kafébolag förorda, att arbetstidsregleringen även i fortsättningen
upptages i en särskild lag och icke, såsom tidigare ifrågasatts, sammankopplas
med den allmänna arbetstidslagen.
1 § första stycket.
Riksförsäkringsanstalten förklarar sig icke utan närmare utredning kunna
taga ställning till frågan om en ändring av lagens tillämpningsområde.
Föreningen allmännyttiga kafébolag anser, att någon begränsning av lagens
tillämpningsområde med hänsyn till antalet anställda icke bör goras.
Sveriges kafé- och konditoriågareförbund förordar, att lagens tillämpningsområde
med hänsyn till de allra minsta nykterhetskaféernas svaga ekonomi
inskränkes till företag med flera än fyra arbetstagare eller i varje tall
till företag med flera än tre arbetstagare.
Landsorganisationen anser, att den gällande begränsningen till företag
med minst tre arbetstagare kan slopas, därvid åberopas de gynnsamma erfarenheterna
från småföretag, som visserligen icke omfattas av lagen men
på grund av kollektivavtal följa dess reglering.
Handelns arbetsgivareorganisation förordar en höjning av gransen tor
lagens tillämpningsområde åtminstone så, att företag med tre anställda
undantagas från lagen. . , ...
Sveriges konditorförening finner med hänsyn till småföretagens berättigade
särintressen skäligt, att lagen blir tillämplig endast å företag med
minst fyra arbetstagare. ... ___
Svenska turisthotellens riksförbund åberopar, att bland turistföretagen
finnes ett flertal företag, som endast sysselsätta tre anställda och narmast
ha karaktären av ett större hem, samt yrkar, att lagen icke bör tillämpas
med mindre än att ett företag har minst fem anställda. 1
1 § andra stycket.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter anser skäl tala
för att turisthotell och turistpensionat undantagas från lagstiftningen
Föreningen anför, att tveksamhet i vissa fall råder, huruvida tamburarrendatorer
och deras medhjälpare omfattas av lagen. Med hänsyn till de
skiftande förhållanden, varunder sådana personer äro knutna till företagen,
anser föreningen det böra ankomma på arbetsrådet att inom ramen för nu
gällande lagstiftning söka finna lämpliga tillämpningsformer.
Kungi. Moj:ts proposition nr 207.
33
2 §‘
Tjänstemännens centralorganisation anser, att hovmästare, kökschef, hustru
eller alman befattningshavare i överordnad ställning, 2 § b), som nu
ar undantagen från arbets tidsbegränsningarna, bör få sin arbetstid lagligt
reglerad, då sådana arbetstagare i flertalet fall ha eu arbetstid, som väsentligt
överstiger den i lagen medgivna.
Tjänstemannaförbundet för hotell- och restauranger förordar, att lagstiftningen
omfattar samtliga anställda utan hänsyn'' till tjänsteställningen,
el te! som eilarenheten utvisat, att personalen i överordnad ställning ännu
ej på frivillighetens väg kunnat nå fram till drägliga arbetstider.
* §■
Riks försäkring sanstalten åberopar ett Yttrande av yrkesinspeklrisen vari
uttalas dels ått begränsningen av arbetstiden till 11 timmar för dygn borde
andras till It timmar för arbetsskift och dels att eu sådan ändring icke finge
omöjliggöra anordnandet av s. k. kedjeskift, d. v. s. tätt på varandra följande
tva skift, som efterföljas av relativt lång sammanhängande ledighet. För
egen del anser riksförsäkringsanstalten, att för utformning av stadgandet
erlordras närmare utredning.
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter förordar, att bestämmelsen
om arbetstidens maximering för dygn till 11 timmar borttages.
Bestämmelsen har enligt föreningens mening medfört stora svårigheter "för
vissa företag och även varit till men för personalen.
Handelns arbetsgivareorganisation förklarar, att starka praktiska hänsyn
tala för att dygnsmaximeringen till 11 timmar uppmjukas därhän, att undantag
medgives någon dag i veckan.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag angiver, att i fråga om nattportierer
och nallvaktmästare arbetets natur medför betydande svårighet för arbetsgivaren
att på förhand fastställa regelbundna måltidsraster. Bolaget föreslår
därför, att bruttoarbetstiden, inkluderande måltidsraster, för tre arbetsveckor
under nattjänst får uttagas utan angivande av måltidsrasternas förläggning
eller längd.
Sveriges konditor-förening anför, att i konditorier personalen ofta arbetar
i iva skilt utom på söndagar, då det med hänsyn till kortare affärstid skulle
räcka med ett skift, om arbetstiden finge utsträckas utöver 11-timmarsgränscn.
I örbundet hemställer därlör, att 4 ändras sa till vida. att arbetstiden
under ett dygn för vecka får överstiga 11 timmar.
Förbundet anser vidare lämpligt, att direkt lagfästes den av arbetsrådet
givna tolkningen, att genomsnittsberäkningen av arbetstiden för tre veckor
utan särskild dispens iar avse lvu veckor med en maximering av arbetstiden
till 102 och 96 timmar för arbetstagare, som direkt betjäna allmänheten,
resp. arbetstagare i övrigt.
Svenska turisthotellens riksförbund hemställer, att 11-timmarsbegränsningen
borttages för turisthotellens del, då dessa hotell under den lid av året,
dä de äro fullbelagda, böra ha rätt att använda personalen i erforderlig omfattning.
Med hänsyn till den ojämna resandefrekvensen på turisthotell och hadortsreslauranger
föreslås, att arbetstiden får räknas i genomsnitt på sex veckor
i stället som för närvarande på tre veckor.
Del kan enligt förbundets mening ej anses skäligt, alt tjänstgöringen för
nattvakter på turisthotell, som kunna vila så gott som hela natten, skall riik
llihrmg
titt riksdagens protokoll 19i7. / samt. Nr 207. •>
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
nas såsom full arbetstid. Arbetstiden för nattvaktmästarna bör därför reduceras
att räknas till 50 % av arbetstiden.
Stockholms kaféidkarförerting anser, alt bestämmelsen om 11-timmars begränsning
av dygnsarbetstiden bör utgå, enär i förelag med endast två anställda
av varje personalkategori möjlighet måste föreligga att åtminstone
elt dygn för vecka utsträcka nettoarbelstiden utöver It timmar.
Föreningen allmännyttiga kafébolag förordar, att arbetstiden ett eller två
dygn i veckan får överskrida 11 timmar, då genom en s. k. långvakt å över
11 timmar något dygn i veckan en mera sammanhängande ledighetstid åstadkommes
för de anställda.
Sveriges kafé- och konditoriågareförbund föreslår, att arbetstiden får räknas
i genomsnitt på fyra veckor samt att dygnsmaximum fastställes till 12
timmar.
Landsorganisationen föreslår, att den ordinarie arbetstiden för betjäningspersonalen
bestämmes på samma sätt som för ekonomipersonalen, d. v. s.
till 144 timmar för tre kalenderveckor, detta med hänsyn till att betjäningspersonalens
arbete i regel är av mera tröttande och påfrestande karaktär än
ekonomipersonalens.
Landsorganisationen hemställer vidare, att 11-timmars maximeringen bör
fastställas för »arbetsdag» och ej för »dygn». Med hänsyn till arbetstidens
förläggning inom branschen medför gällande bestämmelse, att den sammanlagda
arbetstiden för arbetsdag faktiskt ofta nog blir ej obetydligt längre
än vad lagstiftaren förutsatt.
Tjänstemännens centralorganisation föreslår, att arbetstiden för i stort sett
all personal bestämmes till 144 timmar för treveckorsperiod.
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger hemställer, utöver vad
av T. C. O. yrkats, att den regeln införes, att arbetstid, som i samband med
tidigare tjänstgöring är förlagd till 0.00—5.00, skall i fråga om dygnsmaximering
räknas till närmast föregående dygn.
Vidare föreslås, att »måltidsuppehåll» skola inräknas i arbetstiden och
icke, såsom nu gäller, i likhet med »raster» frånräknas arbetstiden.
Med hänsyn till alt arbetstagarnas behov av sömn ofta ej blir tillgodosett,
förordas en bestämmelse av innehåll, att den kortaste tidrymd, som får förflyta
från arbetets slut ena dagen till dess början nästa dag, skall utgöra
exempelvis 10 timmar.
5 §■
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter anser den lagliga
arbetstidsbegränsningen icke vara skälig för hotellens nattvaktmästare. Svårigheter
föreligga dock att i lagen fixera bestämmelser, som anpassa sig efter
dessa arbetstagares skilda arbetsformer inom olika företag. Arbetsrådet
synes böra erhålla befogenhet att utöka arbetstiden med tillbörlig hänsyn
till vilotiden under tjänstgöringen.
S § första och fjärde styckena.
Landsorganisationen föreslår, att anskaffandet av övertidsjournal göres
obligatorisk.
Därjämte förordas, att den begränsning i arbetstagarens rätt att taga del
av övertidsjournal, som innefattas i förbehållet »såvitt arbetstagaren angår»
i paragrafens fjärde stycke, utgår såsom saknande motsvarighet i den allmänna
arbetstidslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
35
11 § 2 mom.
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund föreslår, att skyldigheten för arbetsgivare
att å arbetstidsschema angiva de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas
måltider, borttages.
Svenska livsmedclsarbetareförbundet, svenska handelsarbetarcförbundet
och Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund ansluta sig till vad landsorganisationen
anfört i sitt yttrande.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att föreningen, som ej omfattar
arbetsgivare inom lagens tillämpningsområde, ej funnit anledning avgiva
yttrande.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Alaj.ts lagråd den 28 mars
1947.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuvlenstieuna.
Enligt lagrådet den 18 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21
februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt
2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsfiskalen S. O. af Geijerstam.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Er protokollet:
Åke Mossler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
37
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 28 mars 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg lagrådets den 28 mars 1947 avgivna utlåtande över de den
21 februari 1947 till lagrådet remitterade förslagen till
1) arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer samt
2) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning
och hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917
716339