Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
1
Nr 198.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva
läkarkonsten inom riket; given Stockholms slott den
21 mars 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1947.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld,
Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför statsrådet Mossberg.
Inledning.
Under det andra världskrigets senare år inkommo till Sverige såsom flyktingar
ett stort antal utländska läkare, till större delen hemmahörande i de
baltiska länderna. Antalet dylika läkare uppgår för närvarande enligt för
Ilihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 198.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
medicinalstyrelsen tillgängliga uppgifter till omkring 200, därav 147 balter
(110 ester, 33 letter och 4 litauer). Av övriga nationaliteter finnas 23 tyskar
och 12 polacker. Återstående läkare representera sju olika nationer, nämligen
Bulgarien, Holland, Jugoslavien, Rumänien, Ryssland, Tjeckoslovakien
och Ungern.
Av ifrågavarande läkare äro 30 födda år 1885 eller tidigare, 15 under något
av åren 1886—1891 samt 32 under perioden 1892—1896. Flertalet läkare,
närmare hestämt omkring tre fjärdedelar av samtliga, innehar specialistkompetens
i ett eller flera ämnen. Bland de baltiska läkarna finnes ett mindre
antal professorer eller jämställda. Hittills har ett nittiotal av läkarna erhållit
Kungl. Maj:ts tillstånd att utöva läkarkonsten i begränsad omfattning,
företrädesvis bland flyktingar av vederbörandes egen nationalitet. 5 läkare
ha förvärvat svenskt medborgarskap.
Med hänsyn till att nu avsedda utländska läkare sannolikt komma att
kvarstanna här och med beaktande av de tecken på bristande tillgång till
svenska läkare, som under senare tid framträtt, har medicinalstyrelsen låtit
utreda de förutsättningar, under vilka dessa läkare skulle kunna tagas i anspråk
inom den sjukvårdande verksamheten i Sverige. På grundval av de
resultat, som framkommit vid överläggningar i ämnet mellan representanter
för styrelsen samt för karolinska institutet och Sveriges läkarförbund, bär
styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 december 1946 framlagt förslag
till åtgärder i berörda syfte.
Innan jag ingår på medicinalstyrelsens framställning och däröver avgivna
yttranden synes mig lämpligt att i detta sammanhang erinra om de grundläggande
bestämmelserna i lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten. Enligt 1 § 1) i nämnda lag tillkommer sådan
behörighet den, som vunnit legitimation som läkare (legitimerad
läkare). Behörighet äger vidare -— enligt stadgandena i 1 § 2—4) i lagen
— dels den som, utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd, dels den som, utan att vara legitimerad
läkare, är av medicinalstyrelsen förordnad att tjänstgöra såsom vikarie
för läkare eller såsom extra läkare eller är av vederbörande myndighet
förordnad till läkare vid den militära sjukvården eller är förordnad att
vara underläkare eller amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik, dels
ock den som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva
läkarkonsten, i den omfattning och under den tid tillåtelsen avser. Enligt
2 § må legitimation endast meddelas svensk medborgare, som inom
riket avlagt medicine licentiatexamen. Ansökan om legitimation göres hos
medicinalstyrelsen. Styrker sökanden därvid, att han uppfyller de för vinnande
av legitimation stadgade villkoren, skall styrelsen meddela honom
legitimationsbevis. Legitimation kan återkallas; grunderna härför äro upptagna
i lagens 3 och 4 §§.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
3
Medicinalstyrelsens förslag.
Styrelsen framhåller inledningsvis, att de utländska läkarna i många tall
hade en mindre allsidig och grundlig utbildning än den som vunnes av
svenska läkare. Med hänsyn härtill hade man vid överläggningarna inom
styrelsen enats om nödvändigheten av eu viss prövning och efterutbildning
av de utländska läkare, vilka ville vinna svensk läkarbehörighet.
Till en början föreslås en individuell granskning av samtliga
läkares förutsättningar och lämplighet för fortsatt efterutbildning skola
komma till stånd inom medicinalstyrelsen. Därvid borde redan från början
de läkare avskiljas, som på grund av ålder eller andra orsaker icke lämpligen
kunde komma i fråga. Hänsyn borde vidare tagas till eventuella hinder
av politisk art; i denna del borde prövningen liksom hittills varit fallet ankomma
på statens utlänningskommission. Ett fortlöpande samråd härutinnan
förutsättes komma till stånd mellan utlänningskommissionen och styrelsen.
Styrelsen föreslår vidare, att de läkare, som vid den förberedande granskningen
befunnits godtagbara, skola — i den mån detta ej redan skett genom
tjänstgöring efter medicinalstyrelsens förordnande såsom Iäkarvikarie i underordnad
ställning å sjukvårdsanstalt •— fullgöra praktisk sjukhustjänstgöring
under loppet av minst ett år. Ändamålet härmed angives
vara att få besked om vederbörandes medicinska och personliga kvalifikationer,
kunskaper i svenska språket samt kännedom om svensk hälso- och
sjukvård. I dessa hänseenden borde intyg avgivas av den för sjukvården
vid vederbörande sjukvårdsanstalt ansvarige läkaren. Enligt vad medicinalstyrelsen
förklarat sig ha inhämtat från svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundet vore dessa organisationer villiga att medverka till
läkarnas utplacering å sjukvårdsanstalterna samt att under praktiktjänstgöringen
bereda dem fri kost ävensom — i mån av tillgång — fri bostad.
Nästa etapp av prövningsförfarandet skulle enligt styrelsens förslag omfatta
förhör inför akademiska lärare rörande vederbörande
läkares kunskaper och praktiska färdigheter, vilka förhör förutsättas anpassade
efter förhållandena i det enskilda fallet. I samband härmed skulle
såväl teoretiska som praktiska prov avläggas, av allmänpraktikerna i medicin,
kirurgi och pediatrik samt av specialisterna i vederbörandes specialitet.
Lämpligt vore därför, att allmänpraktikernas praktiktjänstgöring komme att
äga rum främst på invärtesmedicinsk avdelning eller odelat lasarett samt i
övrigt på sinnessjukhus, sanatorium eller annan ur utbildningssynpunkt godtagbar
sjukvårdsinrättning. För specialisterna åter syntes i första hand böra
krävas tjänstgöring på specialavdelning och på avdelning för specialitetens
grundläggande ämne.
Ytterligare uppställes enligt förslaget krav på kunskaper i rätlsoch
stats m e d i c i n, motsvarande fordringarna i delta ämne för svensk
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 198.
medicine licentiatexamen. I den mån läkarna icke förvärvat sådana kunskaper
genom självstudier, kontrollerade genom förhör av akademiska lärare,
skulle de åläggas genomgå särskilda för ändamålet anordnade kurser i
ämnet. Beträffande planläggningen av dessa kurser hänvisar styrelsen till
en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn W. Bosseus på
styrelsens uppdrag upprättad promemoria av i huvudsak följande innehåll.
Kursernas ändamål. De planerade kurserna avses skola bibringa deltagarna
kunskaper i statsmedicin, motsvarande fordringarna i svensk medicine
licentiatexamen. I överensstämmelse härmed böra kurserna ge nödiga
kunskaper rörande organisationen av vårt medicinalväsende och om våra
sociala välfärdsinrättningar ävensom kännedom om de viktigare svenska
medicinalförfattningarna samt om grunderna för utfärdande av intyg.
Förkunskaper. För att vinna tillträde till kurserna böra de sökande med
intyg eller på annat tillfredsställande sätt styrka, att de behärska svenska
språket i tal och skrift. Då de sökande till allra största delen torde besitta
endast helt ytliga förkunskaper rörande svenska samhällsförhållanden, böra
de före kurserna eller vid dessas början lämpligen läsa någon elementär
lärobok i medborgarkunskap, exempelvis Rydén—Thomsons »Medborgarknnskap».
Lärokursens inhämtande. Kunskaper rörande organisationen av det
svenska medicinalväsendet och om våra sociala välfärdsinrättningar kunna
under kurserna inhämtas huvudsakligen genom självstudier efter respektive
kursledares direktiv. Såsom lärobok kan därvid användas Höjer—Sjövall:
»Folkhälsan som samhällsangelägenhet». — Kännedom om de viktigare
svenska medicinalförfattningarna och om grunderna för utfärdandet av intyg
bör däremot i huvudsak meddelas genom undervisning i form av föreläsningar
och seminarier. 1 den mån dessa författningar icke hinna genomgås
vid undervisningen böra de av kursdeltagarna inhämtas genom studium
av Bastmans »Medicinalförfattningar», sista upplagan. Antalet undervisningstimmar
bör lämpligen sättas till 25.
Slutförhör. Varje kurs avslutas med ett förhör. För envar vid förhöret
godkänd kursdeltagare bör kursledaren kostnadsfritt utfärda intyg, att kursdeltagaren
visat sig besitta kunskaper i statsmedicin, motsvarande fordringarna
i svensk medicine licentiatexamen.
Antalet deltagare i varje kurs bör, om respektive kursledare skall kunna
hålla nödig kontakt med deltagarna och kontrollera, att de på tillfredsställande
sätt följa undervisningen, icke sättas högre än 20. Med hänsyn till att
samtliga läkare först efter en tid av 2—3 år torde ha hunnit genomgå provtjänstgöring
på sjukvårdsanstalt, bör fördelningen av kurserna ske över en
tidrymd av motsvarande längd.
Personal och kurslokal. Jämte akademiska lärarkrafter fordras för kurserna
eu vaktmästare och en städerska. Den åt karolinska institutets rättsmedicinska
och kemiska institutioner upplåtna föreläsningssalen i f. d. patologiska
institutionen, Hantverkargatan 3, förutsattes kunna användas som
kurslokal.
Kostnaderna. För varje kurs beräknas följande arvoden, nämligen till
kursledaren 1 000 kronor, till vaktmästaren 75 kronor och till städerskan
25 kronor. Därtill komma utgifter för annonsering om cirka 25 kronor.
Totalkostnaden för varje kurs skulle sålunda bliva (1 000 + 75 + 25 + 25)
1 125 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
5
1 anslutning härtill framhåller medicinalstyrelsen, att antalet erforderliga
kursdeltagare icke torde komma all överstiga 175. lläknade man med högst
20 deltagare i varje kurs, skulle antalet erforderliga kurser komma att uppgå
till högst 9. Totalkostnaden för anordnandet av samtliga kurser skulle följaktligen
med tillämpning av förut angivna beräkningsgrunder bli (9 X 1 125)
10 125 kronor eller i avrundat tal 10 000 kronor.
Sedan läkarna med godkända vitsord genomgått förenämnda prov och utbildning,
skulle de enligt förslaget medgivas behörighet att utöva läkarkonsten
här i riket. För vinnande härav skulle framställning i gällande
ordning ingivas till Konungen. Någon form av tidsbegränsning eller annan
inskränkning i behörigheten anses icke böra ifrågakomma. Medicinalstyrelsen
framhåller som ett önskemål, att de utländska läkare, som befunnits äga
därför nödiga kunskaper, jämväl beredes tillfälle att avlägga svensk medicine
licentiatexamen, enär denna examen utgjorde villkor för ernående av
legitimation efter erhållet svenskt medborgarskap.
Medicinalstyrelsen övergår härefter till frågan, huru man lämpligen borde
ordna med de utländska läkarnas och deras familjers försörjning under
prövo- och efterutbildningstiden. 1 detta avseende föreslås att läkarna skola
beredas tillgång till rån tefria studielån. För erhållande av dylika
lån skulle i tillämpliga delar gälla huvudsakligen samma bestämmelser, som
beträffande svenska akademiker äro meddelade i reglementet den 15 juni
1939 (nr 290) för utdelning av räntefria lån för universitetsstudier. Lån
föreslås skola beviljas till belopp av högst 6 000 kronor för läkare och år.
Ansökan om lån, innefattande redogörelse för sökandens ekonomiska förhållanden,
skulle enligt förslaget ställas till medicinalstyrelsen, som borde
omhänderhava låneverksamheten. Sålunda skulle de motsvarande uppgiiter,
som enligt nyssnämnda reglemente åvilade statsstipendienämnd och generalpoststyrelsen,
ankomma på medicinalstyrelsen, vilken jämväl skulle åläggas
skyldigheten att förvara avlämnade skuldförbindelser. Det förutsättes, att
närmare bestämmelser rörande låneverksamhetens administrerande sedermera
skola utfärdas av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen.
Med utgångspunkt från att antalet läkare, som önskade komma i åtnjutande
av lån, kunde uppskattas till 175, beräknar medicinalstyrelsen storleken
av de för lånebeviljandet erforderliga medlen under det första året till
(175X0 000) 1 050 000 kronor. Räknade man med eu tid av minst 2 år
för vederbörandes utbildning, skulle alltså det sammanlagda medelsbehovet
icke komma att understiga 2 000 000 kronor. Med hänsyn till den föreslagna
läneverksaxnlietens relativt korta varaktighet anses inrättandet av någon
statlig utlåningsfond för ändamålet icke böra ifrågasättas. Erforderliga anslag
föreslås i stället anvisade å driftbudgeten.
Styrelsen framhåller slutligen, att ett genomförande av de föreslagna åtgärderna
påkallade eu viss mindre förstärkning av styrelsens arbetskrafter.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Styrelsens framställning utmynnar i en hemställan att Kungl. Maj:t måtle
dels godkänna plan för prövning och efterutbildning av utländska läkare
i Sverige i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens förslag,
dels föreslå riksdagen att å tilläggsstat för budgetåret 1946/47 anvisa ej
mindre ett reservationsanslag av 10 000 kronor för anordnande av kurser i
statsmedicin för utländska läkare i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande
förslag än även ett anslag av 1 000 000 kronor till lån till ifrågavarande
läkare enligt de i det föregående angivna grunderna,
dels ock föreslå riksdagen att för budgetåret 1947/48 anvisa ett anslag av
1 000 000 kronor till samma låneverksamhet.
Yttranden.
Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av kanslern för
rikets universitet, efter hörande av de medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund samt karolinska institutets lärarkollegium, ävensom av statskontoret.
Förslagets syfte och principiella uppläggning har mötts av gillande eller
lämnats utan erinran i samtliga yttranden. Önskemål eller erinringar rörande
detaljer i förslaget ha emellertid framförts på sätt framgår av följande
redogörelse.
Beträffande prövnings- och utbildningsförfarandet i
allmänhet framhåller universitetskanslern, att de utländska läkare, som
för närvarande vistades i Sverige, sannolikt utgjorde en synnerligen heterogen
grupp, såvitt anginge kunskaper och förutsättningar för att tagas i anspråk
inom den sjukvårdande verksamheten i vårt land. Bedömningen av de enskilda
fallen borde därför ske med största möjliga omsorg i syfte att förebygga
att de läkare, som icke besutte erforderliga kvalifikationer, erhölle
behörighet att här utöva läkarkonsten. De av medicinalstyrelsen föreslagna
reglerna syntes därför böra tillämpas med största noggrannhet och hänsyn
därvid särskilt tagas till vederbörandes allmänna lämplighet. Å andra sidan
anmärker medicinska fakulteten i Lund, att den föreslagna ettåriga vidareutbildningen
och efterföljande prövningsförfarande givetvis i en del fall
kunde visa sig obehövlig.
Den föreslagna anordningen med pro v tjänstgöring å sjukvårdsanstalt
och intyg rörande utfallet av denna tjänstgöring finner
medicinska fakulteten i Uppsala vara i och för sig ändamålsenlig, men fakulteten
förordar, att tjänstgöringen fullgöres under mer än en ansvarig läkare
samt att intyget om vederbörandes personliga kvalifikationer och allmänna
lämplighet i överensstämmelse härmed utfärdas av minst två sådana läkare,
helst efter inbördes samråd och gärna i gemensamt utlåtande. Enligt fakultetens
mening vore nämligen bedömandet av de personliga förutsättningarna
och lämpligheten såsom läkare en så pass ömtålig och ansvarsfull uppgif t,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
att delsamma ej borde åläggas en läkare ensam. Universitetskanslern har
anslutit sig till detta fakultetens uttalande.
I fråga om de föreslagna kurserna i rätts- och statsmedicin
åberopar universitetskanslern ett uttalande av karolinska institutets lärarkollegium
av i huvudsak följande innehåll.
Nämnda »kunskaper i rätts- och statsmedicin», för vilkas inhämtande särskilda
kurser skulle anordnas, torde — möjligen bortsett från kunskaper rörande
grunderna för utfärdande av intyg —- avse endast de kunskaper i
statsmedicin, som ingå i fordringarna för medicine licentiatexamen, men ej
kunskaper i rättsmedicin i egentlig mening. Det torde med de resurser beträffande
undervisningslokaler och lärarpersonal, som för närvarande stå till
förfogande, icke vara möjligt att bereda de 100—‘200 flyktingsläkare, som
kunna komma i fråga, kursundervisning i sistnämnda ämne. Ej heller kan
särskild efteruibildning i detta ämne anses nödvändig för dessa läkare,
därest de blott skola givas tillstånd att utöva läkarkonsten i riket men icke
avlägga svensk medicine licentiatexamen och erhalla legitimation. I den av
medicinalstyrelsen åberopade, av professorn Bosams utarbetade promemorian
nämnes ej heller något om undervisning i egentlig rättsmedicin utan
endast om kurser i statsmedicin, vid vilka skulle inhämtas dels kunskaper
rörande organisationen av det svenska medicinalvåsendet samt om våra sociala
välfärdsinrättningar, dels ock kännedom om de viktigare svenska medicinalförfattningarna
samt om grunderna för utfärdande av intyg.
Enligt medicinska fakulteten i Lund hör frågan om förutsättningarna för
vederbörande läkares erhållande av behörighet underställas en
nämnd i syfte att garantera en så allsidig och rättvis prövning av det individuella
fallet som möjligt. Denna nämnd kunde förslagsvis bestå av eu representant
för medicinalstyrelsen, två representanter för läkarutbildningen
och en representant för Sveriges läkarförbund. Nämndens akademiska medlemmar
och representanter för läkarförbundet borde i fråga om personvalet
variera för olika grupper av ifrågakommande läkare samt utväljas sa, att
frågan om rimliga krav på allmän- eller specialistkompetens bleve ingående
och allsidigt belyst och prövad. I detta sammanhang ifrågasätter fakulteten,
huruvida icke en inskränkt behörighet skulle stimulera till ökade ansträngningar
bland läkarna att söka nå fram till medicine licentiatexamen;
möjligt vore att en inskränkning i behörigheten vore för enstaka läkare att
jämväl ur andra synpunkter föredraga. Även detta spörsmål kunde enligt
fakultetens förmenande med fördel överlåtas till den av fakulteten föreslagna
nämndens bedömande.
Universitetskanslern ansluter sig till ett av medicinska fakulteten i Uppsala
gjort uttalande, att det beträffande de utländska läkare, som önskade
avlägga svensk medicine licentiatexamen, borde ligga i vederbörande examinators
hand att medgiva de lättnader i fråga om kurser och tjänstgöringar,
som kunde vara av omständigheterna motiverade.
Den föreslagna långivningen till de utländska läkarna har föranlett
några uttalanden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Karolinska institutets lärarkollegium anser det ej riktigt att, på sätt skett
i medicinalstyrelsens framställning, göra en jämförelse mellan den ifrågasatta
flyktinghjälpen till de utländska läkarna och de studielån, som stå till
förfogande för svenska akademiker. Kollegiet framhåller, alt de sistnämnda
lånen tillgodonjötes av ett litet fåtal fattiga svenska studenter, vilka styrkt
sig äga studiebegåvning. Det vore alltså fråga om två helt olika typer av lån.
Enligt kollegiets mening borde därför den ekonomiska hjälpen till de utländska
läkarna ej betecknas såsom studielån utan ges ett annat namn,
exempelvis »statliga lån till akademiska flyktingar». Denna mening delas av
universitetskanslern, som för egen del föreslår benämningen »lån till akademiska
flyktingar för viss medicinsk utbildning».
Statskontoret anmärker, att medicinalstyrelsen vid beräkningen av de anslagsbelopp,
som under vart och ett av budgetåren 1946/47 och 1947/48 skulle
erfordras för lånen i fråga, utgått från att lånebeloppet för praktiskt taget
samtliga läkare skulle uppgå till föreslaget maximum av 6 000 kronor. Det
framhålles, att enligt det av styrelsen åberopade reglementet (SFS 1939: 290)
för utdelning av räntefria lån för universitetsstudier studielån må för varje
gång beviljas till belopp av högst 1 500 kronor för studier vid universiteten i
Uppsala och Lund samt högst 2 000 kronor för studier vid karolinska institutet.
Endast när särskilda omständigheter därtill föranledde, kunde lån beviljas
till högre belopp. Statskontoret framhåller, att även om det i flertalet
av de fall, om vilka här vore fråga, syntes bli behövligt med större lånebelopp
än som i regel avsetts för svenska studerande, medicinalstyrelsens beräkningar
dock förefölle väl högt tilltagna. Åtminstone i de fall, då det
gällde läkare utan försörjningsplikt i Sverige, borde det enligt statskontorets
mening vara tillräckligt med avsevärt mindre lån. Med hänsyn därtill
kunde de föreslagna anslagsbeloppen i ej ringa mån nedsättas.
Jämväl mot förslaget att lånen skulle vara räntefria inlägger statskontoret
gensaga. Enligt statskontorets uppfattning torde ifrågavarande läkare efter
erhållen legitimation kunna påräkna sådana inkomster, att det syntes rimligt,
att lånen återbetalades med skälig ränta, exempelvis efter 4 %.
Statskontoret förordar slutligen, att anslagen till låneverksamheten anvisas
under kapitalbudgeten, förslagsvis under fonden för låneunderstöd.
F öredraganden.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår vistas för närvarande omkring
200 utländska läkare av olika nationaliteter, företrädesvis balter, såsom
flyktingar i vårt land. I den mån dessa läkare på grund av humanitära
eller andra skäl icke lämpligen kunna återföras till sina respektive
hemländer, är det givetvis ett angeläget önskemål att åvägabringa förutsättningar
för att de på ett stadigvarande sätt skola kunna erhålla arbetsmöjligheter
och utkomst inom den svenska sjukvården. För åtgärder i
sådan riktning talar även behovet av en förstärkning av vårt lands läkar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
9
kår. Jag vill i detta hänseende erinra om att på senare tid i olika sammanhang
vitsordats, att i fråga om ett flertal uppgifter i tolkhälsans tjänst
antalet läkare är alltför ringa.
Det är mot bakgrunden härav, som medicinalstyrelsens nu föreliggande
förslag bör bedömas. Förslaget tar sikte på att bereda de utländska läkarna
möjlighet att vinna behörighet att utöva läkarkonsten i riket. Den omständigheten,
att man mångenstädes i utlandet icke uppställer lika höga fordringar
på allsidig och grundlig läkarutbildning som i Sverige, har föranlett
styrelsen att uppställa krav på viss efterutbildning och prövning såsom
principiell förutsättning för vinnande av sådan behörighet. Endast sådana
utländska läkare, vilka vid en första mera allmän bedömning i avseende å
ålder och hittillsvarande verksamhet befunnits önskvärda som svenska
läkare skola enligt förslaget kunna ifrågakomma för erhållande av efterutbildningen.
Beträffande de vid denna förhandsgranskning utvalda läkarna
kräver förslaget som regel minst ett års prövotid vid svensk sjukvårdsanstalt.
Rörande utfallet av denna tjänstgöring skall intyg avgivas av
den för sjukvården vid anstalten ansvarige läkaren. Praktiska och teoretiska
prov skola avläggas inför akademiska lärare, varvid proven dock
förutsättas kunna anpassas och varieras efter förhållandena i det enskilda
fallet. Vidare föreslås, att samtliga ifrågakommande läkare skola åläggas
styrka att de äga tillfredsställande insikter i svensk statsmedicin, motsvarande
fordringarna för svensk medicine licentiatexamen. I mån av behov
förutsättas särskilda, av statsverket bekostade kurser anordnade i ämnet.
Sedan vederbörande undergått den prövning, som i det särskilda fallet ansetts
lämplig och nödvändig, skall frågan om behörighets vinnande underställas
Kungl. Maj:ts bedömande. Någon form av tidsbegränsad eller partiell
behörighet bör enligt förslaget ej ifrågakomma. Ytterligare rekommenderar
styrelsen, att de utländska läkare, som befunnits äga erforderliga
kunskaper, skola beredas tillfälle att avlägga svensk medicine licentiatexamen.
Enligt vad medicinalstyrelsen upplyst ha svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet förklarat sig villiga att medverka till läkarnas
utplacering på sjukvårdsanstalterna för den ifrågasatta provtjänstgöringen
ävensom att under liden därför bereda dem fri kost och om möjligt tri
bostad. Handlingarna i ärendet ge vidare vid handen, att styrelsen har för
avsikt att, i den utsträckning som befinnes möjlig utan intrång på svenska
läkares intressen, meddela de utländska läkarna — pa sätt hittills praktiserats
— vikariatsförordnanden under praktiktjänstgöringen. I syfte att
betrygga läkarnas och deras familjers försörjning under provtjänstgöringsoch
efterutbildningstiden föreslås, att tillgång skall beredas till räntelria lån,
maximerade till 0 000 kronor per läkare och år. Låneverksamheten avses
administrerad av medicinalstyrelsen efter liknande bestämmelser, som nu
gälla för de räntelria studielånen till svenska akademiker.
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. I sand. Nr 198.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Vid remissbehandlingen har förslaget i princip tillstyrkts av de i ärendet
hörda sakkunniga myndigheterna — universitetskanslern och rikets ire
medicinska utbildningsanstalter. De önskemål eller erinringar, som framkommit,
taga närmast sikte på vissa detaljer; detta gäller även det av statskontoret
avgivna yttrandet, vari förslaget ägnats en uteslutande ekonomiskt-kameral
granskning.
För egen del finner jag förslaget innefatta en i huvudsak väl avvägd lösning
för tillgodoseendet av det därmed avsedda syftet. .lag tillstyrker därför,
att detsamma lägges till grund för praktiska åtgärder i ämnet med de
modifikationer, som av mig i det följande förordas.
Vad till en början p r ö v n i n g s- och efterutbildni n g s f ö rfarandet
angår torde alltför rigorösa normer för läkarnas utbildning
och lämplighetsprövning icke böra uppställas; huvudvikten bör i stället
läggas på en individuell bedömning. 1 särskilda fall bör det bl. a. vara
medicinalstyrelsen obetaget att med hänsyn till vederbörandes i tidigare
verksamhet ådagalagda kvalifikationer dispensera från kraven på praktiktjänstgöring
och prövning inför akademiska lärare. Självfallet är emellertid,
att varje läkare måste styrka sig äga tillfredsställande kunskaper i
svensk statsmedicin, motsvarande fordringarna i svensk medicine licentiatexamen.
Härvid torde böra beaktas vad karolinska institutets lärarkollegium
anfört rörande obehövligheten av särskilda kunskaper i rättsmedicin.
I anslutning till vad medicinska fakulteten i Uppsala och universitetskanslern
framhållit vill jag vidare förorda, att ifrågakommande praktiktjänstgöring
å sjukvårdsanstalt fullgöres under minst två ansvariga läkare
samt att skyldighet skall åligga envar av dem att medelst intyg avge ett på
egna erfarenheter grundat omdöme rörande vederbörandes personliga kvalifikationer
och allmänna lämplighet för vinnande av svensk läkarbeliörighet.
Det bör givetvis stå Kungl. Maj:t fritt att efter omständigheterna meddela
till tiden eller eljest begränsad behörighet att utöva läkarkonsten.
Beträffande de utländska läkare, som önska avlägga svensk medicine licentiatexamen,
bör det ligga i vederbörande examinators hand att medgiva
de lättnader i fråga om kurser och tjänstgöringar, som kunna vara av omständigheterna
i det särskilda fallet motiverade.
Jag övergår härefter till spörsmålet om e k o n o m i s k h j ä 1 p åt
ifrågavarande läkare under prövnings- och efterutbildningstiden. Till en
början vill jag då konstatera, att här icke är fråga om studielån i egentlig
mening. Några skäl varför lånen skulle vara räntefria finner jag i likhet
med statskontoret icke föreligga. .lag förordar därför, att lånen löpa med
ränta efter samma procentsats, som gäller för riksbankens amorteringslån
(för närvarande 3,5 %). Beträffande lånens storlek har jag intet att erinra
mot det föreslagna maximibeloppet av (1000 kronor för år, i de fall, där
vederbörande utländska läkare har försörjningsplikt mot familj eller anhörig
här i riket. I övriga fall förutsätter jag, att lånen regelmässigt bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
11
mas till lägre belopp; någon särskild maximigräns torde dock icke böra
tixeras för dessa fall med hänsyn till de skiftande omständigheter, som
kunna föreligga. 1 stället torde böra tillses, att prövningen av låneansökningarna
blir så omsorgsfull, som förhållandena medgiva. Vid övervägandet
härav har inom departementet dryftats olika möjligheter. Jag har därvid
kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande prövning lämpligen
bör handhavas av eu särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, bestående av
medicinalstyrelsens chef eller annan ledamot av styrelsen, vilken tillika
skulle fungera såsom nämndens ordförande, ävensom ytterligare två personer,
varav den ena lämpligen bör besitta kännedom om flyktingsförhållandena
och den andra om studielångivning i allmänhet. Ordföranden och ledamöterna
i nämnden böra äga åtnjuta ersättning enligt kommittékungörelsen.
Utanordningen av lånen samt de ekonomiska mellanhavandena med låntagarna
torde, såsom föreslagits, fä omhänderliavas av medicinalstyrelsen.
Närmare bestämmelser i ämnet torde få meddelas av Kungl. Maj:t, i tilllämpliga
delar med ledning av reglementet för statens räntefria studielån.
Till bestridande av kostnader n a för erforderliga kurser i statsmedicin
lör utländska läkare torde i enlighet med medicinalstyrelsens förslag
böra avses ett reservationsanslag av 10 000 kronor, vilket för möjliggörande
av vissa kurser redan innevarande vår bör anvisas å tilläggsstat
för det nu löpande budgetåret.
Av vad jag anfört framgår, att betydande svårigheter möta att med någon
grad av exakthet bedöma storleken av det belopp, som erfordras för finansieringen
av lånen till de utländska läkarna. Man torde dock kunna utgå
från att.det av medicinalstyrelsen kalkylerade totalbeloppet av 2 miljoner
kronor, fördelat på två budgetår, kommer att visa sig vara för högt. Intill
dess säkrare hållpunkter föreligga torde ett investeringsanslag av i runt
tal 1 000 000 kronor böra anvisas för ändamålet. För att möjliggöra viss
låneverksamhet redan under innevarande budgetår förordar jag, att anslaget
upptages å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1946/47. Anslaget
torde böra upptagas under rubriken Lån till utländska läkare för viss efterutbildning
och anvisas å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd.
Uppkommande utgifter för ersättningar till ledamöterna i den av mig
nyss förordade lånenämnden ävensom för sekreterar- och skrivhjälp synas
böra bestridas från den under medicinalstyrelsens avlöningsstat uppförda
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.
Slutligen vill jag anmäla, alt Kungl. Maj:t den 17 januari 1947 på föranledande
av eu av medicinalstyrelsen i skrivelse den 6 december 1946
gjord framställning bemyndigat styrelsen att för liden intill utgången av
budgetåret 1946/47 anställa viss extra arbetskraft — däribland en legitimerad
läkare — för handläggningen av ärenden rörande till Sverige inkomna
läkares arbetsförhållanden. Härav föranledda kostnader skola enligt beslutet
gäldas från förslagsanslaget till bidrag till flyktingars uppehälle,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
yrkesutbildning in. m. (1946/47: V. ti. 9.). I den mån behov jämväl efter
den 1 juli 1947 föreligger av sådan personalförstärkning, torde utgifterna
därför få fortsättningsvis bestridas från sistnämnda anslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946,47
anvisa
dels å driftbudgeten under femte huvudtiteln till Anordnande
av kurser i statsmedicin för utländska läkare ett reservationsanslag
av ..................... kronor 10 000:
dels ock å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
till Lån till utländska läkare för viss efterutbildning ett investeringsanslag
av................... kronor 1 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Sigurdson.
Iduns trycker», Esselte ab. Stockholm 1947
716505