Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
1
Nr 196.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bidrag till avlöningar
åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor
m. in.; given Stockholms slott den 21 mars 1947.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigaste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 21 mars 1947.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld,
Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför statsrådet
Mossberg.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 185, 18(5 och 203, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 196.
1
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 196.
dels till Bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor m. in. ett förslagsanslag
av 3 300 000 kronor,
dels till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m. ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor,
dels ock till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Inledning.
Gällande statsbidragskungörelser rörande distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
utgå från att befattningshavarna i fråga tillerkännas dels en
kontantlön, dels ock vissa naturaförmåner. För distriktssköterskorna hava
emellertid landstingen genom en föregående år träffad överenskommelse
med svensk sjuksköterskeförening från och med år 1947 övergått till bruttolönesystemet,
därvid distriktssköterskebefattningama inplacerats i lönegrad
Ca 13 i den av 1945 års lönekommitté föreslagna och av 1946 års höstriksdag
godkända nya dyrortsgraderade löneplanen nr 1 för statens befattningshavare.
Därjämte skola kallortstillägg utgå i huvudsak enligt de bestämmelser,
som gälla för statliga befattningshavare. För distriktsbarnmorskornas
del hava landstingen däremot tills vidare bibehållit nettolönesystemet.
Vidare må erinras om att 1944 års lönekommitté, avseende sjukvårds- och
ekonomipersonal, i ett den 30 september 1946 avgivet betänkande (SOU
1946: 67) framlagt förslag till löneställning för viss statsanställd sjukvårdsoch
ekonomipersonal, ävensom för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor.
Detta betänkande har i vad det avser bland annat sjuksköterskeutbildad
personal i statens tjänst varit föremål för behandling vid årets riksdag,
medan frågan om lönerna för distriktssköterskor och distriktsbammorskor
uppskjutits i avbidan på att grunderna för statsbidrag till dessa befattningshavaregruppers
löner närmare prövats av 1946 års statsbidragssakkunniga
för hälso- och sjukvården. Sistnämnda sakkunniga ha med skrivelse den 6
februari 1947 avlämnat förslag till provisoriska bestämmelser i ämnet, därvid
de — med tanke på frågans omprövning i ett vidare sammanhang — begränsat
sig till sådana ändringar, som betingats av övergången till bruttolönesystemet
och den av 1944 års lönekommitté föreslagna lönesättningen.
I samband med nu nämnda spörsmål har jag ansett lämpligt att dels till
behandling upptaga 1941 års befolkningsutrednings betänkande om förlossningsvården
(SOU 1945:50), i vad angår bestridandet av kostnaderna för
barnmorskas resor och utrustning, dels ock något beröra Norrlandskommitténs
förslag rörande kostnaderna för distriktssköterskas resor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
3
I. Löneställningen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
m. fl. samt lönekostnadernas fördelning.
A. Gällande bestämmelser.
Bestämmelser rörande distriktssköterskeväsendet hava meddelats
i kungörelse den 28 juni 1935 (nr 428; ändr. 407/1938, 263/1939, 1051/
1940, 328/1941, 267/1946) angående statsbidrag till distriktsvård. I de i förevarande
sammanhang aktuella delarna stadgas följande.
Statsbidrag till distriktssköterskas avlönande utgår allenast till landstingen,
men ej till städerna utanför landsting. Ledningen av distriktsvården
skall i varje landstingsområde ankomma på en särskild distriktsvårdsstyrelse;
såsom sådan styrelse fungerar undantagslöst landstingens hälsoberedning.
Av statsmedel utgår bidrag med 1 000 kronor om året för varje distriktssköterskebefattning
för tid, under vilken befattningen uppehälles av ordinarie
befattningshavare eller av vikarie med distriktssköterskekompetens. Som
kompetenskrav är föreskrivet, att distriktssköterska skall hava genomgått
godkänd sjuksköterskeskola samt dessutom hava bevistat fullständig kurs
vid statens distriktssköterskeskola; övergångsvis har dock viss dispens härifrån
meddelats. Av statsmedel bestridas vidare kostnaderna för utgående
ålderstillägg på 100 kronor efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.
Förutsättning för statsbidrag är, att distriktssköterska av landstinget tillförsäkras
dels en kontantlön av minst 1 800 kronor per år jämte nyssnämnda
ålderstillägg, dels ock kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse
eller ock ersättning för dessa efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst
ett rum och kök jämte nödiga uthus ävensom, där så lämpligen kan ske,
särskilt rum för mottagning. Tillika skall distriktssköterska, där så lämpligen
kan ske, beredas fri telefon. För beräkningen av ålderstilläggen finnas
i statsbidragskungörelsen närmare föreskrifter.
Statsbidrag enligt förevarande kungörelse beviljas av medicinalstyrelsen
och utanordnas av vederbörande länsstyrelse, som under juli månad varje
år bar att utan föregående rekvisition utanordna förskott med ett på visst
sätt beräknat belopp. Utbetalat förskott skall avräknas, då statsbidraget för
löpande år slutligen utanordnas. För löpande år skall distriktsvårdsstyrelsen
senast den 15 december till länsstyrelsen inkomma med rekvisition av statsbidrag.
Utöver statsbidragsreglerna i 1935 års distriktsvårdskungörelse finnas bestämmelser
om förhöjning av statsbidraget för distriktssköterkor inom rikets
ödemarksområden enligt kungörelse den 15 juni 1923 (nr 227) angående
.statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom
rikets ödemarksområden. Sålunda kan efter särskild ansökan ett extra årligt
bidrag utgå till sådan distriktssköterska intill ett belopp av 500 kronor. Detta
bidrag beviljas av medicinalstyrelsen och utanordnas av vederbörande länsstyrelse.
De grundläggande bestämmelserna rörande distriktsbarnmorskeväsendet
återfinnas i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m. samt kungörelsen den 30 juni 1943 (nr
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
572) om statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor. Därjämte finnas
åtskilliga detaljstadganden i skilda författningar av intresse i förevarande
sammanhang, såsom i reglementet den 21 november 1919 (nr 798 jämte senare
ändringar) för barnmorskor, kungörelsen den 31 december 1943 (nr
943) med vissa bestämmelser om tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst
m. in. och reglementet den 31 december 1943 (nr 938) för barnmorskestyrelserna
i riket.
Bestämmelserna innehålla i huvudsak följande.
För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp är riket
indelat i barnmorskedistrikt. Sådant distrikt utgöres av landstingsområde och
stad utanför landsting. Medicinalstyrelsen äger dock förordna, att stad, som
ej deltager i landsting, skall undantagas från distriktsindelningen, under villkor
att staden träffar avtal med tillräckligt antal barnmorskor att fullgöra
distriktsbarnmorskas uppgifter inom förlossningsvården. I enlighet härmed
hava städerna Hälsingborg och Gävle undantagits från distriktsindelningen.
Enligt förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor skall distriktsbarnmorska
åtnjuta dels kontant lön av minst 1 800 kronor jämte tre ålderstillägg
ä 180 kronor efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring,
ävensom de eller det tillägg, som skulle utgå å den kontanta lönen, därest
hon vore statsanställd och underkastad civila avlöningsreglementet — för
närvarande inalles 31 °/o på grundbeloppet jämte ålderstilläggen — dels ock
kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning
härför efter ortens pris. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1946 skall
under budgetåret 1946/47 till varje ordinarie distriktsbarnmorska utgå ett
månatligt tillägg å lönen av 50 kronor per månad, varå ej skall räknas rörligt
tillägg eller kristillägg. Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla
alla för sina arbetsuppgifter erforderliga förbrukningsartiklar, varjämte,
där så utan oskälig kostnad kan ske, fri telefon skall beredas henne. Därjämte
finnas stadganden om fri sjukvård, semester, ersättning vid tjänstledighet
in. in. Emellertid äga dessa stadganden icke tillämpning för befattning,
som är inordnad under vederbörande kommunala organs avlöningsreglemente
för andra befattningar inom hälsovården och sjukvården. Däremot
skola barnmorskereglementets bestämmelser om sättet för beräkningen av
ålderstilläggen under alla förhållanden gälla för samtliga distriktsbarnmorskor.
Kostnaderna för distriktsbarnmorskeväsendet ha fördelats på så sätt, att
statsverket svarar för samtliga kontanta avlöningsförmåner, under det att
huvudmännen tillhandahålla naturaförmånerna. Statsbidrag utgår dock blott
med hälften av kontantlönen för den tid utöver tre månader av ett och samma
kalenderår, som distriktsbarnmorska jämlikt anvisning av barnmorskestyrelsen
tjänstgör å barnbördsavdelning eller å förlossningshem med minst
sex vårdplatser, till vilkas drift statsbidrag utgår. Statsbidrag utgår vidare
allenast för tid, under vilken vederbörande distriktsbarnmorsketjänst är besatt
med ordinarie innehavare eller uppehälles av kompetent vikarie. Vissa
inskränkningar gälla också vid innehavarens tjänstledighet.
Statshidragsbeloppet (= de kontanta avlöningsförmånerna) är med nuvarande
dyrtidskompensation vid begynnelselön 2 958 kronor och vid slutlön
3 665 kronor. Till dessa belopp komma statliga ödemarkstillägg för distrikt
inom ödemarksområde. Dessa tillägg äro 100, 150 och 200 kronor per
år, under förutsättning att vederbörande landsting dessutom till barnmorskan
utbetalar ett kontant lönetillägg av minst enahanda storleksordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
5
B. 1944 års lönekominittés förslag.
Lönekommittén erinrar inledningsvis om att mellan landstingens centrala
lönenämnd och svensk sjuksköterskeförening träffats överenskommelse rörande
hos landstingen anställda sjuksköterskor. Dessa ha under tiden 1 januari
1947—31 december 1948 tillförsäkrats lön i anslutning till den av 1945
års lönekommitté föreslagna dyrortsgraderade löneplanen för statstjänstemän.
Denna lön inkluderar ersättning för författningsenligt utgående naturaförmåner.
Därest föreskriven bostad tillhandahålles, göres avdrag å avlöningen
med belopp, motsvarande hyra för ett rum och kök jämte avgift för
elektrisk energi eller gas, allt enligt i överenskommelsen särskilt angivna
grunder. Landstingen ha således övergått till bruttolönesystemet. Avdelningssköterskorna
ha inplacerats i lönegrad Ca 12, under det att sjuksköterskorna
i öppen vård placerats en lönegrad högre, d. v. s. lönegrad Ca 13. Detta medför
en betydande löneökning. Storleken därav låter sig svårligen fastställa
med hänsyn till att man samtidigt övergått från netto- till bruttolöner men
torde i genomsnitt utgöra omkring 1 500 kronor per befattningshavare. I den
mellersta ortsgruppen 3 innebär lönegrad 13, inklusive den höjning av 6 %>,
som utgår vid indexläget 154 (1935 = 100), en årslön av 5 928 kronor i
begynnelselön och 6 696 kronor i slutlön.
Vad beträffar lönesättningen för distriktssköterskor anför lönekommittén
följande.
Med hänsyn till de överenskommelser, som numera träffats mellan svenska
landstingsförbundet och vederbörande personalorganisation, torde kunna
ifrågasättas om bestämmelser om minimilön överhuvud taget äro erforderliga,
helst som några liknande bestämmelser icke ansetts påkallade för
personal inom den slutna sjukvården. I vart fall lär enligt kommitténs mening
minimilönen icke böra sättas lägre än vad som skall gälla enligt den
senast träffade överenskommelsen. Kommittén delar landstingsförbundets
uppfattning, att distriktssköterskorna med hänsyn till deras utbildning
och arten av deras arbetsuppgifter böra placeras en lönegrad högre
än avdelningssköterska inom den slutna vården. Med utgångspunkt från
kommitténs förslag, att avdelningssköterska i statlig tjänst skall hänföras
till lönegraden Ca 13, borde följaktligen distriktssköterska erhålla löneförmåner
motsvarande närmast högre lönegrad. Kommittén har emellertid ansett
sig icke böra föreslå att minimilönen sättes högre än att densamma motsvarar
den avlöning, om vilken överenskommelse såsom nyss sagts träffats
eller som skall tillkomma befattningshavare i lönegrad Ca 13 i förenämnda
löneplan. Anledning att i samband härmed utfärda föreskrifter rörande övriga
löneförmåner synes icke föreligga, då man torde kunna förutsätta att
landstingen i delta avseende liksom hittills komma att tillämpa de allmänna
lönebestämmelser, som gälla för övriga anställningshavare hos landstingen.
Då enligt de allmänna lönebestämmelser, som skola träda i kraft den 1 januari
1947, föreskrivits alt samma bestämmelser rörande kallortstillägg,
som kunna bliva gällande för statens tjänstemän, skola tillämpas för landstingens
befattningshavare, lärer särskilt ödemarkstillägg icke vidare böra utgå.
Förestående förslag rörande löneförmånerna åt distriktssköterskor har
gjorts med utgångspunkt från nu gällande kompetensföreskrifter och organisation.
Därest eu omorganisation av distriktsvården och barnmorskeväsen
-
6
Kungi. Maj.ts proposition nr 196.
det verkställes och i samband därmed eller eljest utbildningsförhållanden
och kompetenskrav ändras, kan givetvis bliva påkallat, att lönefrågan upptages
till förnyad omprövning.
I fråga om distrikts barn morskors nuvarande löneförmåner anför
kommittén, att därest värdet av den distriktsbarnmorska författningsenligt
tillkommande förmånen av fri bostad uppskattas till 900 kronor för
år, skulle från och med den 1 juli 1946 begynnelselönen för distriktsbarnmorska
utgöra (1 800 ~r 558 + 600 + 900 =) 3 858 kronor och slutlönen
(2 340 + 725 + 600 + 900 =) 4 565 kronor.
Kommittén erinrar vidare om att överenskommelse om övergång till bruttolönesystemet
ej träffats för landstingens distriktsbarnmorskor. Med hänsyn
till att vid de löneavtal, som under år 1946 ingåtts mellan landstingens centrala
lönenämnd och vederbörande personalorganisationer, den nya dyrortsgraderade
löneplanen kommit till tillämpning med avseende å sjukvårdspersonal
har det emellertid för kommittén framstått som naturligt, att även
minimilönen för distriktsbarnmorska anknytes till denna löneplan.
Beträffande distriktsbammorskoma har kommittén funnit det vara påkallat
att statsmakterna fastställa minimilön, åtminstone så länge nu gällande
principer i fråga om fördelningen av avlöningskostnadema mellan staten
och kommunerna tillämpas. Minimilönen bör enligt kommitténs mening sättas
till något lägre belopp än för distriktssköterska. Kommittén har stannat
vid att förorda, att minimilönen bestämmes till 11 lönegraden i 1945 års lönekommittés
förslag till dyrortsgraderad löneplan. Innebörden därav bleve följande.
Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent skulle begynnelselönen
för en distriktsbarnmorska komma att utgöra i lägsta dyrortsgruppen
4 944 kronor och i högsta dyrortsgruppen 5 892 kronor. Motsvarande slutlöner
skulle komma att utgöra 5 652, respektive 6 720 kronor. Vid jämförelse
med nu utgående löneförmåner skulle detta innebära en icke oväsentlig löneförhöjning.
Beträffande övriga löneförmåner torde kunna förutsättas, att
landstingen komma att tillämpa samma allmänna bestämmelser för distriktsbarnmorskoma,
som gälla för övriga befattningshavare hos landstingen. Vid
sådant förhållande synes — i överensstämmelse med vad kommittén framhållit
i fråga om distriktssköterskorna — anledning ej föreligga att utfärda
särskilda föreskrifter i detta avseende.
Lönekommittén betonar slutligen, att förestående förslag rörande löneförmånerna
åt distriktsbarnmorskor — liksom förslaget om minimilön åt distriktssköterskor
— gjorts med utgångspunkt från nu gällande utbildningsförhållanden
och organisation, samt att en ändring härutinnan kan påkalla,
att även lönefrågan för distiiktsbarnmorskorna upptages till förnyad omprövning.
Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av vissa av kommitténs
ledamöter. I detta sammanhang kan erinras om att en ledamot med framhållande
av att utbildningen av barnmorskorna även i sjukvård ännu ej officiellt
fastställts, ändock ansett distriktsbarnmorska böra placeras i samma
lönegrad som avdelningssköterska. förslagsvis lönegrad Ca 16.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
i
C. Yttranden över 1944 års lönekoniniittés betänkande.
över 1944 års lönekommittés betänkande har yttrande avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundets sjuk vårdsdelegation, 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen,
svensk sjuksköterskeförening samt svenska barnmorskeförbundet.
De föreslagna minimilönerna ha reservationslöst tillstyrkts av statskontoret
och svenska landstingsförbundet.
Lönesättningen för distriktssköterska i lönegrad Ca 13 har på vissa
håll ansetts för låg. Medicinalstyrelsen förordar som ett provisorium lönegrad
Ca 14 och anför därvid.
Under förarbetena till 1935 års statsbidragskungörelse för distriktsvård
uttalade medicinalstyrelsen, att distriktssköterska syntes böra åtnjuta i stort
sett samma förmåner som då tillkommo folkskollärarinna. Styrelsens förslag
gjordes med utgångspunkt härifrån. Statsmakternas beslut, som innebar ett
godkännande av medicinalstyrelsens förslag, hade alltså den innebörden att
distriktssköterska i avlöningshänseende jämställdes med folkskollärarinna.
Den glädjande förbättring, som under tiden efter år 1935 skett i folkskollärarinnornas
löneställning, kan enligt styrelsens mening icke utgöra skäl för
frångående av den principståndpunkt som statsmakterna intogo år 1935. Då
icke heller något annat bärande skäl för ett dylikt frångående torde kunna
anföras, böra distriktssköterskorna rätteligen placeras i lönegrad Ca 21. I
dagens läge finner sig styrelsen dock icke böra påyrka en återgång till den
principiella ståndpunkt, som Kungl. Maj:t och riksdagen år 1935 intogo.
Styrelsen vill i stället framhålla, att lönekommittén och landstingsförbundet
varit ense om, att distriktssköterskorna på grund av att de hade längre teoretisk
utbildning än avdelningssköterskor och att de ofta kommo i situationer,
där omständigheterna tvingade dem att utan samråd med läkare vidtaga
sjukvårdande åtgärder, borde placeras en lönegrad högre än avdelningssköterskor.
Med utgångspunkt härifrån och då den omständigheten att förhandlingsöverenskommelse
träffats mellan parterna icke borde lägga hinder i
vägen för den lönesättning, som ansåges vara den rätta, måste styrelsen med
bestämdhet påvrka att såsom villkor för statsbidrag stadgas, att vederbörande
distriktssköterska uppbär minst de löneförmåner, som tillkommo befattningshavare
i lönegrad Ca 14.
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen anser, att avlöningsförmånerna
för distriktssköterskorna böra med hänsyn till deras längre utbildning
och oftast större ansvar placeras två grader över avdelningssköterska,
som kommittén ansett böra sättas i lönegrad Ca 15 (A 11). Reservation har
emellertid anförts av en ledamot, som funnit de föreslagna löneplaceringarna
för höga.
Svensk sjuksköterskeförening förordar, att distriktssköterska placeras en
lönegrad över översköterska å avdelning, som av föreningen föreslagits i
lönegrad Ca 16 (A 12).
Löneställningen för distriktsbarnmorska i lönegrad Ca 11 ti 11 -styrkes av statskontoret, svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundets
sjukvdrdsdelegation samt av medicinalstyrelsen, som emellertid beto
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 196-
nar förslagets provisoriska karaktär. Styrelsen erinrar därvid om vissa omläggningar
av barnmorskeutbildningen och fortsätter.
Alltsedan år 1944 har vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm barnmorskeutbildning
meddelats elever, vilka antingen varit sjuksköterskor eller
ock genomgått två års utbildning vid sjuksköterskeskola. De sålunda utbildade
sjuksköterskebarnmorskorna ha hittills till större delen vunnit anställning
som anstaltsbarnmorskor, men det förekommer ock att de erhållit anställning
i öppen vård, d. v. s. såsom distriktsbarnmorskor.
Enligt vad styrelsen vidare inhämtat överväger 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
förslag om en gemensam grundutbildning för sjuksköterskor
och barnmorskor, vilken därefter skulle fullföljas med specialisering
mot olika grenar av sjuksköterske- eller barnmorskelinjen. Därav skulle följa,
att samtliga barnmorskor finge denna kombinerade utbildning, varvid löneställningen
ovillkorligen måste omprövas.
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen, anser, att distriktsbarnmorskoma
borde — sedan deras utbildningsförhållanden ordnats — åtnjuta
samma löneförmåner som av kommittén föreslagits för distriktssköterska.
Härtill borde emellertid ställning tagas först sedan kommitténs betänkande
framlagts.
Svenska barnmorskeförbundet förklarar en lönesättning i lönegrad Ca 16
vara ett absolut minimum.
Förbundet erinrar om rådande barnmorskebrist samt framhåller vidare,
att vare sig utbildningssynpunkterna eller det med yrket förenade ansvaret
tillräckligt beaktats. Förbundet anför sålunda bland annat.
Icke heller utbildningssynpunkterna synas vara av kommitterade nog
beaktade. Visserligen finnas för närvarande inga formella krav uppställda
på grundläggande sjukvårdsutbildning för inträde vid barnmorskeläroanstalt.
I olika sammanhang har emellertid av statliga myndigheter och kommittéer
omvittnats huru värdefull sådan utbildning är för förlossningsvården.
Senast har detta framförts i befolkningsutredningens den 22 november 1945
avgivna betänkande om förlossningsvården (SOU 1945: 50). Kommittén antyder
visserligen i det nu framlagda betänkandet, att en ändring av bestämmelserna
rörande barnmorskeväsendets organisation och barnmorskornas utbildning
skulle föranleda, att lönefrågan på nytt kunde tagas upp till omprövning.
Detta borde emellertid icke hindra, att man redan nu genomförde en sådan
lönesättning, att den frivilliga rekryteringen till bammorskeyrket av sjuksköterskor
respektive sjuksköterskeelever med minst två års utbildning vid av
staten godkänd sjuksköterskeskola icke förhindrades. Icke ens i de fall. där
man redan nu kunnat påvisa att barnmorskorna ha såväl sjuksköterske- som
barnmorskeutbildning, har kommittén ansett sig böra placera dessa befattningshavare
bättre än avdelningssköterskor.
Kommittén har slutligen fullständigt bortsett från det ansvar, som är
förenat med bammorskeyrket. För huvudparten av de av utredningen berörda
barnmorskorna, distriktsbarnmorskorna, föreslås lönen skola utgå
enligt 11 lönegraden i 1945 års lönekommittés förslag till dyrortsgraderad
löneplan. I samma lönegrad föreslås exempelvis assistentsköterskor, i betänkandet
kallade sjuksköterskor, inplacerade. Det torde väl inte råda minsta
tvivel om vilken av dessa personalkategorier, som har de mest ansvarsfulla
arbetsuppgifterna. Nämnas behöver kanske endast att av nu tjänstgörande
distriktsbarnmorskor, 110 haft att självständigt biträda vid mera än 40 och
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
9
288 vid mer än 25 förlossningar i öppen vård under år 1944, det sista år
för vilket fullständiga uppgifter varit för förbundet tillgängliga. Här skall
anmärkas, att utredningen endast omfattat 837 barnmorskor samt att dessa
barnmorskor i mycket stor utsträckning vari;t inkallade till tjänstgöring i
sluten vård. Omfattningen av dessa för den öppna vården anställda barnmorskors
tjänstgöring i sluten vård framgår kanske bäst därav, att 421 av
dem biträtt vid mera än 40 och 603 vid mera än 25 förlossningar i sluten
vård under år 1944. Det högsta antal förlossningar i öppen vård, som någon
distriktsbarnmorska under år 1944 handhaft, har varit 132, vilket innebär
att vederbörande haft en arbetsbörda och ett ansvar, som måste anses oskäligt
och ur säkerhetssynpunkt mindre tillfredsställande. Även i övrigt torde
de arbetsuppgifter, som i många gånger glest befolkade bygder åvila distriktsbarnmorskorna,
vara av den ansvarsfulla karaktär, att eu jämförelse med
assistentsköterskornas ansvar i arbetet överhuvud taget ej är möjlig.
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation erinrar om att löneförmånerna
för den heltidsanställda sjuksköterske- och barnmorskepersonalen
inom förebyggande mö dr a- och barnavård enligt gällande bestämmelser
anknyter till förhållandena inom distriktsvården samt framhåller,
att delegationen för sin del ej är villig att förorda högre lönegrad än som
delegationen i annat sammanhang förordat för avdelningssköterska, d. v. s.
lönegrad Ca 12, enär delegationens huvudmän principiellt ej hade accepterat,
att personalen vid mödra- och barnavårdscentraler skulle sättas en lönegrad
över avdelningssköterska. En ersättning efter lönegrad Ca 13 skulle på en
del håll överstiga vad städerna utanför landsting för närvarande utgåve till
förevarande personal.
D. 1946 års statsbidragssakkunnigas förslag.
Statsbidragssakkunniga hysa den uppfattningen, att då lönenivån för
distriktssköterskorna genom landstingens löneöverenskommelse avsevärt
höjts, statens andel av lönekostnaderna bör anpassas efter det nya
löneläget. De sakkunniga anföra härutinnan följande.
Vid tillkomsten av gällande bestämmelser avpassades statsbidragsbeloppet
i princip så, att statens bidrag skulle täcka den del av distriktssköterskornas
totala lönekostnader, som kunde hänföras till den hälsovårdande verksamheten,
under det att huvudmännen skulle svara för den del av kostnaderna,
som motsvarade distriktssköterskornas sjukvårdande verksamhet. Att söka
särskilja dessa verksamhetsfält finna de sakkunniga ogörligt, då de båda verksamhetsfälten
alltför mycket gripa in i varandra. Vidare variera distriktssköterskornas
uppgifter från område till område, sammanhängande med
distriktsvårdens lokala utformning och anpassning efter annan hälso- och
sjukvårdande verksamhet inom området. I vissa andra sammanhang har man
utgått från en principiell hälftendelning mellan stat och sekundärkommun
av kostnader för öppen vård, t. ex. för dispensärernas verksamhet. Senast
1945 års riksdag har konfirmerat denna princip vid utformningen av statsbidragen
till lönekostnader för psykisk barna- och ungdomsvård. Ehuru
andra statsbidragsnormer kunna tänkas, hava de sakkunniga, med hänsyn
till att fråga nu är allenast om clt provisorium för en begränsad lid, stannat
för att föreslå en uppräkning av bidragsbeloppen efter det nya löneläget.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Bidragsandelen hör därvid enligt de sakkunnigas uppfattning sättas till halva
lönekostnaden. Denna norm synes också väl rimma med den faktiska kostnadsfördelning,
som skedde år 1935, och med den utredning, som föregick
1935 års riksdagsbeslut, låt vara att statens ekonomiska engagemang därigenom
kommer att avsevärt ökas för ifrågavarande ändamål. Å andra sidan
ha de sakkunniga vid utformningen av sina provisoriska regler byggt
på en principiell hälftendelning även för distriktsbammorskor, vilket i avsevärd
mån motväger nämnda kostnadsökning.
De nuvarande bestämmelserna om minimilön jämte vissa naturaförmåner
för distriktssköterska föreslås ersatta med eu regel om en garantilön, motsvarande
vad som utgår å en statlig befattning i lönegrad Ca 13 enligt den
nya dyrortsgraderade löneplanen nr 1. Någon ändring i fråga om förmånen
av fri telefon skall därvid givetvis ej ske. Anknytningen till nyssnämnda
löneplan innebär, att lönen är indexreglerad och sålunda höjes eller
sänkes på grund av förändringar i levnadskostnadsindex efter samma system
som gäller för statens befattningshavare. Vidare följer, att — med vissa
undantag —- kallortstillägg skola utgå efter statens system. I övrigt skulle
däremot de särskilda villkor, som för statens befattningshavare gälla för uppbärande
av tillförsäkrad lön, icke gälla annat än såvitt avser att uppflyttning
i löneklass skall ske efter tre år.
Rörande nuvarande detaljregler om sättet för beräkningen av ålderstilllägg
åt distriktssköterska anföra statsbidragssakkunniga följande.
I olika sammanhang har frågan om ålderstilläggen varit föremål för siatsmakternas
uppmärksamhet. Sålunda har medicinalstyrelsen den 10 december
1943 erhållit uppdrag att verkställa utredning om upphävande av bestämmelserna
om statsbidrag till ålderstillägg åt befattningshavare i distriktsvård,
förebyggande mödra- och barnavård, folktandvård samt distriktsbarnmorskor.
Med skrivelse den 22 november 1946 har medicinalstyrelsen,
som för sin del icke upptagit ärendet till prövning, överlämnat detsamma
till 1946 års statsbidragssakkunniga att beaktas vid de sakkunnigas utredningar.
Vidare har 1945 års riksdag (skr. nr 5 punkt 150) berört denna fråga
med anledning av en motion (II: 238) om sådan ändring av statsbidragskungörelsen
för folktandvården, att de ålderstillägg, varom däri vore fråga,
skulle utgå från och med ingången av kalenderkvartalet (i stället för som
nu kalenderåret) näst efter det, varunder den för ålderstilläggs erhållande
stadgade tjänstetiden blivit uppnådd. Ehuru riksdagen fann goda skäl tala
för åtgärd i motionens syfte, var riksdagen likväl med hänsyn till behovet
av likartade föreskrifter jämväl för distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor
samt barnmorskor och sjuksköterskor inom den förebyggande mödraoch
barnavården icke beredd att för det dåvarande fatta ett omedelbart beslut
i ämnet. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade frågan uppmärksamhet
och framlade förslag till nästa riksdag. Emellertid har någon ändring
härutinnan ännu ej kommit till stånd.
Statsbidragssakkunniga hava funnit gällande regler om ålderstilläggen
onödigt invecklade och administrativt betungande. De hava därför föreslagit,
att bestämmelserna därom skulle upphävas.
Statsbidraget skulle i stället sättas till hälften av beloppet i den näst högsta
löneklassen av lönegrad Ca 13. I den nya löneplanen skulle detta bliva löne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
11
klass 15. En inskränkande regel har dock ansetts erforderlig som garanti för
löneklassplaceringarna. Sålunda föreslås en föreskrift om att uppflyttning i
högre löneklass skall ske efter tre år. Men i övrigt skulle det stå landstingen
fritt att besluta om löneklassplaceringen för distriktssköterskorna enligt
sina tjänstereglementen.
Statsbidrag utgår för närvarande allenast för tid, under vilken befattningen
uppehälles av ordinarie befattningshavare eller kompetent vikarie.
Statsbidragssakkunniga föreslå därutinnan vissa förenklingar och anföra följande.
Då allt som oftast inträffar att vid kortare ledigheter för ordinarie befattningshavaren
kompetent vikarie ej finnes att tillgå, leder nämnda bestämmelse
till avsevärda komplikationer vid avräkningen. Statsbidragssakkunniga
hava därför ansett sig böra föreslå en anordning, varigenom hänsyn
ej behöver tagas till dylika tillfälliga avvikelser från den normala ordningen
med fullt kompetent person å befattningen. Det synes vara tillfyllest
för tillgodoseende av distriktsvårdens intressen, att kompetent person tjänstgjort
å befattningen under den övervägande delen av året. På grund härav
föreslå de sakkunniga, att statsbidrag skall utgå för befattning, som under
minst tre fjärdedelar av kalenderåret uppehållits av person med distriktssköterskekompetens.
En sådan avräkning som nu säges, skall ske för varje
befattning.
De sakkunniga hava jämväl ansett det onödigt, att vid statsbidragsrekvisitionen
avdrag skall göras för förekommande avgift till statens pensionsanstalt.
Sådan avgift bör redovisas till pensionsanstalten på samma sätt som
för övrig sjuksköterskepersonal.
De sakkunniga, som icke ansett sig hava att taga ställning till skäligheten
av den av 1944 års lönekommitté föreslagna lönesättningen i lönegrad Ca 11
för distriktsbarn morskorna, ha i detta sammanhang erinrat om
att i landstingsavtalet införts en särskild grupp distriktssköterska-distriktsbarnmorska
och därvid anfört följande.
Denna nya grupp har med hänsyn till den dubbla kompetensen av landstingen
placerats två lönegrader över distriktssköterska, d. v. s. i lönegrad
Ca 15 i den nya löneplanen. På huvudmannahåll omfattas en sådan dubbel
kompetens med stort intresse, men blott tvenne dylika befattningar finnes
hittills. Emellertid är barnmorske- liksom sjuksköterskeutbildningen för närvarande
föremål för utredning, varför de sakkunniga icke ansett sig böra
nu upptaga frågan om ett eventuellt förhöjt statsbidrag till dessa befattningshavare
till prövning.
I fråga om fördelningen mellan staten och de sekundärkommunala huvudmännen
av lönekostnaderna för distriktsbammorskorna hava de sakkunniga
icke ansett någon saklig anledning finnas att här tillämpa en annan
fördelningsprincip än för distriktssköterskorna. För ernående av likformighet
borde man även här utgå från hälftenprincipen. Bidraget har konstruerats
på samma sätt och på enahanda villkor, som föreslagits för distriktssköterskorna.
Statens andel har i analogi därmed salts till hälften av lönekostnaden
jämte tillägg vid den näst högsta löneklassen för lönegrad Ca 11, d. v. s
löneklass 13 i den nya dyrortsgraderade löneplanen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
Däremot har någon ändring av statsbidragsbeloppet för barnmorska, med
vilken stad utanför distriktsindelningen träffat särskilt avtal, ej ansetts påkallad
i förevarande sammanhang med hänsyn till frågans mycket underordnade
betydelse, då blott några få sådana barnmorskor finnas.
Då det synts de sakkunniga lämpligt, att beloppet av den distriktsbarnmorska
tillförsäkrade minimilönen ej fixeras i distriktsbarnmorskeförordningen
utan att denna fråga regleras genom statsbidragskungörelsen, har
en därav betingad omredigering av 7 § barnmorskeförordningen föreslagits.
I stället borde erforderliga bestämmelser inflyta i bidragskungörelsen.
Till följd av de uttalade kraven på likformighet hava de sakkunniga i
fråga om ålderstilläggen föreslagit samma system som för distriktssköterskorna.
Några särskilda regler om kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder
ha ej ansetts erforderliga i bidragskungörelsen, då frågan regleras
genom de allmänna bestämmelserna i statens pensionsanstalts reglemente.
Särbestämmelserna om avdrag för avgift till statens pensionsanstalt skulle
likaledes slopas i bidragskungörelsen.
Genom att det nuvarande statsbidragssystemet liksom lönenivån för heltidsanställda
sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande
mödra- och barnavården anknyter till reglerna
för distriktssköterskorna hava de sakkunniga — under erinran om att 1944
års lönekommitté ej gjort något särskilt uttalande om lönesättningen för
dessa kategorier — funnit naturligt, att omläggningen av minimilönen och
bidragsbeloppen för distriktssköterskorna skall medföra motsvarande ändringar
i fråga om den förebyggande mödra- och barnavården beträffande
lönebelopp, statsbidragsandel och närmare villkor för åtnjutande av statsbidrag.
I konsekvens härmed föreslås, att detaljreglerna om ålderstilläggen skola
helt utgå.
Nuvarande statsbidrag å 500 kronor per befattningshavare för den deltidsanställda
personalen, som är av relativt ringa omfattning, hava de sakkunniga
däremot icke funnit anledning att i förevarande sammanhang ändra.
De sakkunnigas förslag till statsbidragssystem innebär vidare, att staten
skulle bidraga till hälften av kostnaden för utgående k a 11 o r t s t i 11 ä g g.
De sakkunniga anföra därvid.
Landstingen ha genom sin överenskommelse med sjuksköterskeföreningen
föreskrivit, att inom den öppna vården kallortstillägg skola utgå till befattningshavare
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns landsting enligt
de bestämmelser, som gälla för statens befattningshavare såväl i avseende å
tilläggens belopp som indelningen i kallortsklasser. Detta stadgande medför
den skillnaden mellan landstingens och statens kallortstillägg, att för statliga
befattningshavare enligt den i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 425) fastställda
zonindelningen kallortstillägg utgå för vissa delar av Dalarna och Västernorrlands
län, där landstingens befattningshavare ej äro berättigade till
sådant tillägg. Till följd av denna inkongruens hava i förslagen till de olika
kungörelserna måst utsägas, att kallortstillägg skola utgå allenast å ort som
landstingen besluta.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
13
1944 års lönekommitté har förutsatt, att genom införandet av kallortstilllägg
de nuvarande ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbammorskor
skulle slopas. Denna uppfattning har ej delats av statsbidragssakkunniga,
som uttala följande.
Kallortstilläggen och ödemarkstilläggen äro utformade på olika sätt och
hava delvis olika syften. Kallortstilläggen utgå för 6 kallortsklasser (I—VI)
med belopp från 90 kronor till 720 kronor per år. Ödemarkstillägget för
distriktssköterska är högst 500 kronor och för distriktsbarnmorska 100, 150
respektive 200 kronor; för distriktsbarnmorska skall dock huvudmannen
tillskjuta ett bidrag av samma storleksordning som statsbidraget. Kallortstillägg
utgår vidare till samtliga befattningshavare i de tre nordligaste länen,
under det att ödemarkstillägg tillerkännes blott befattningshavare i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, området norr om polcirkeln samt
västra delarna av Jämtlands län.
Vid uppgörandet av zonindelningen har viss hänsyn ansetts böra tagas
till ödemarksmomentet. Andra faktorer, såsom vintermörkrets längd och
vinterkylans omfattning, hava emellertid blivit dominerande. Zongränserna
äro i viss utsträckning parallella med breddgraderna med följd att befattningshavarna
i kustområdet och fjällbygden på samma breddgrad få samma
kallortstillägg. Skulle ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
avskaffas, komme detta att medföra betydande rekryteringssvårigheter
för ödemarkstjänstema. Vid sådant förhållande och då den mera
genomgripande revision av zonindelningen för kallortstilläggen, som enligt
statsbidragssakkunnigas mening skulle vara påkallad, icke lärer vara att
förvänta, hava de sakkunniga ansett, att systemet med särskilda ödemarkstillägg
bör bibehållas.
I anslutning till att de sakkunniga såsom allmän fördelningsgrund för lönekostnaderna
i fråga om distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor förordat
hälftenprincipen och då kostnaderna för ödemarkstilläggen för barnmorskorna
enligt nuvarande regler halveras mellan staten och landstingen,
föreslå de sakkunniga, att samma fördelningsprincip skall tillämpas även för
ödemarkstilläggen åt distriktssköterskorna utan att därför tilläggets storlek,
högst 500 kronor per befattningshavare, förändras. För närvarande bestrider
nämligen staten hela kostnaden för tilläggen till sistnämnda grupp.
I övrigt föreslås inga andra ändringar av ödemarkskungörelsen än att det
nu i kungörelsen angivna maximibeloppet för statsbidrag till distriktssköterskornas
ödemarkstillägg skulle utgå.
Landstingens löneöverenskommelse rörande distriktssköterskepersonalen
har trätt i kraft den 1 januari detta år, oaktat den statliga löneplan,
vartill anslutning skett, för statens befattningshavare ej tillämpas förr än
från och med den 1 juli 1947. För distriktsbarnmorskomas del kan ej avgöras,
när den nya löneplanen kan få giltighet, vilket blir beroende av förhandlingar.
Med hänsyn till dessa förhållanden hava statsbidragssakkunniga ansetl
sig böra föreslå, alt de nya bidragsgrunderna skola tillämpas först från
och med den 1 juli 1947.
Innebörden i ekonomiskt hänseende för statsverket av statsbidragssakkunnigas
förslag framgår av följande sammanställning.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Anslag enligt
medicinalstyrel- statsbidrags -
sens äskanden
för år 1947/48
sakkunnigas
förslag
Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor.
.................. 1 410 000
Bidrag till avlöningar och dyrtids
tillägg
åt distriktsbarnmorskor 3 115 000
Bidrag till avlöningar åt sjuksköterskor
och barnmorskor inom
förebyggande mödra- och
barnavård .................. 260 000
Ödemarkstillägg för distriktssköterskor.
..................... 29 000
3 814 000
2 822 000
666 000
14 500
Ökning eller
minskning i förhållande
till
med.styrrs
äskanden
4 2 404 000
- 293 000
4- 406 000
- 14 500
Summa kr. 4 814 000 7 316 500 4-2 502 500
I kostnaderna hava inräknats rörligt tillägg och övriga dyrtidskompensationer,
vid indexläget 154 (1935 = 100), varpå statsverkspropositionen för
budgetåret 1947/48 byggts. De sakkunniga lämna i övrigt följande kommentar
till sammanställningen.
Vid bedömandet av dessa siffror må erinras om att, därest kostnaderna
för distriktsbammorskeväsendet även fortsättningsvis hade fördelats efter
samma grunder som för närvarande — genom att staten svarade för barnmorskornas
kontanta avlöningsförmåner och huvudmännen för bostadskostnaderna
—- hade vid en inplacering av distriktsbammorskoma i lönegrad Ca
11 och vid en uppskattning av naturaförmånernas värde till runt 1 000
kronor per befattningshavare statsverkets kostnader uppgått till runt 4,5
mkr mot för närvarande 3,1 mkr. Merkostnaden skulle sålunda blivit 1,4
mkr. Mot detta belopp måste vägas den kostnadsökning för statsverket, som
uppstår vid en principiell hälftendelning av kostnaderna för distriktssköterskor
och heltidsanställda sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande
mödra- och barnavården och som beräknats till (2 404 000 4-406 000 =) 2 810 000 kronor.
E. Yttranden över statsbidragssakkunnigas förslag.
Över 1946 års statsbidragssakkunnigas utredning har yttrande avgivits av
statskontoret, medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska landstingsförbundet
och svenska stadförbundets sjukvårdsdelegation.
Det av 1946 år statsbidragssakkunniga förordade statsbidragssystemet
med en principiell hälftendelning av lönekostnaderna har i allmänhet
tillstyrkts. Medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet ha därvid understrukit
förslagets provisoriska karaktär, så ock svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation, som — utan att framföra något yrkande — ansett anledning
ej finnas att i statsbidragshänseende utesluta städerna utanför landsting
från bidrag till deras distriktsvård. Delegationen förklarar vidare systemet
med en statsbidragskungörelsevägen stipulerad minimilön olämpligt och
onödigt med hänsyn bland annat till att ifrågavarande befattningshavaregrupper
ändock uppbära löner, som nära ansluta sig till den nivå 1944 års
lönekommitté föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
15
I fråga om statsbidragsbeloppets närmare fixerande med hälften
av lönebeloppet i den näst högsta löneklassen i vederbörande ortsgrupp
har erinran blott anförts av svenska landstingsförbundet, i vad angår bidrag
till den kombinerade tjänsten distriktssköterska-distriktsbammorska. Då
denna tjänst i gällande landstingsavtal inplacerats i lönegrad Ca 15, borde
statsbidrag beräknas efter löneklass 17. Förbundet anför.
Inrättandet av tjänster med dylik dubbel kompetens omfattas med stort intresse
från huvudmännens sida och det har i rationaliseringssyfte synts angeläget
att genom inrättandet av sådana tjänster bättre tillvarataga arbetskraften.
Särskilt i skärgårds- och ödemarksdistrikt, där full sysselsättning
icke alltid kan beredas både distriktssköterska och distriktsbarnmorska, har
den kombinerade tjänsten visat sig värdefull. Likaledes vill styrelsen understryka
de sakkunnigas uttalande, att skäl tala för ett högre statsbidrag för
sådan kombinerad tjänst. Emellertid kan styrelsen icke dela de sakkunnigas
uppfattning, att pågående utredning rörande bammorske- och sjuksköterskeundervisningen
motiverar, att frågan om statsbidrag till dylika kombinerade
tjänster nu icke regleras. Nämnda utredning berör i lika hög grad övriga
bammorske- och sjukskötersketjänster, varför densamma icke bör tagas till
intäkt för att utesluta just de kombinerade tjänsterna från statsbidrag och
detta desto mindre, som inrättandet av dylika tjänster även med ett högre
statsbidrag skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigt jämväl för staten.
Statskontoret har — med hänsyn till att kallortstillägg införts — avstyrkt
bibehållandet av särskilda ödemarkstillägg för distriktssköterskor
och distriktsbammorskor.
I ett par detal jfrågor ha vissa erinringar anförts. Sålunda hemställer
svenska landstingsförbundet om en ändring i förslaget att statsbidrag till distriktssköterske-
och distriktsbammorskebefattningar skulle utgå endast för
sådan befattning, som under minst tre fjärdedelar av kalenderåret uppehållits
av person med distriktssköterske- resp. distriktsbarnmorksekompetens.
Förbundet anför därvid.
Nyssnämnda villkor måste i praktiken medföra, att ett antal befattningar
uteslutas från statsbidrag. Så skulle exempelvis bliva fallet med alla nyinrättade
befattningar, som tillsättas senare än den 1 april. För dessa skulle
icke statsbidrag kunna utgå för återstoden av kalenderåret. Med hänsyn till
nuvarande brist på distriktssköterskor och distriktsbammorskor inträffar
vidare ofta, alt vid en befattningshavares avgång eller förflyttning befattningen
förblir obesatt under längre eller kortare tid med hänsyn till svårigheterna
att under rådande förhållanden erhålla ens vikarier. Även härigenom
skulle statsbidraget äventyras, utan att anledning härtill kan läggas huvudmannen
till last. Styrelsen anser med anledning av de sålunda påtalade konsekvenserna,
alt den ifrågavarande bestämmelsen bör givas en sådan utformning,
att statsbidrag utgår för den del av kalenderåret, under vilken kompetent
person funnits förordnad å befattningen, under förutsättning att sådan
person uppehållit befattningen minst tre fjärdedelar av nämnda tid.
Landstingsförbundet anser vidare den av sakkunniga föreslagna garantin
om att uppflyttning i högre löneklass skall ske efler tre år onödig. Som motivering
härför an föres.
Då landstingen enligt sina tjänslereglemenlen, vilka av personalorganisationerna,
bl. a. sjuksköterskeföreningen och barnmorskeförbundet, godkänts
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
att gälla intill 1 januari 1950, tillämpa den nuvarande statliga s. k. tillgodoräkningsregeln,
d. v. s. rätten att i vissa fall tillgodoräkna fullgjord tjänstetid
i den löneklass, från vilken vederbörande vid befordran förflyttas, skulle
den föreslagna bestämmelsen, strikt tillämpad, innebära en försämring för nu
ifrågavarande befattningshavare i förhållande till övriga. Bestämmelsen i
fråga synes därför böra utgå.
Medicinalstyrelsen har funnit sig böra erinra om att i nu gällande kungörelse
angående statsbidrag till distriktsvård är intagen föreskrift därom, att
den distriktssköterskan tillkommande bostaden, där så lämpligen kan ske,
skall omfatta särskilt rum för mottagning. Ändringsförslaget innehåller icke
någon motsvarande föreskrift. Medicinalstyrelsen anser för sin del, att dylik
föreskrift om kostnadsfritt tillhandahållande av särskilt mottagningsrum ej
bör uteslutas ur kungörelsen vid genomförande av nu ifrågavarande förslag
om ändringar i bestämmelserna.
I fråga om ikraftträdandet den 1 juli 1947 av de nya statsbidragsgrunderna
har svenska landstingsförbundet ansett, att de nya bidragsgrundema
böra bliva tillämpliga redan från och med den 1 januari 1947 i vad
avser distriktskötersketjänster och den kombinerade tjänsten som distriktssköterska-distriktsbarnmorska.
Från sistnämnda datum ha landstingen i anslutning
till 1944 års statliga lönekommittés förslag verkställt den reglering
av lönerna, som motiverar de nya bidragsgrunderna.
F. Föredraganden.
Det föreliggande ärendet rymmer två frågor, nämligen dels spörsmålet om
lönesättningen för distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor och heltidsanställda
sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödraoch
barnavården, dels också frågan om utformningen av statens bidrag till
lönekostnaderna för nämnda befattningshavare. Som villkor för erhållande
av statsbidrag stipuleras nämligen, att huvudmännen garantera befattningshavarna
en viss minimilön.
Själva principen om minimilön som villkor för statsbidrag har avstyrkts
av stadsförbundets sjukvårdsdelegation såsom onödig och olämplig med hänsyn
till förefintliga löneöverenskommelser. Att märka är emellertid, att denna
princip sedan åtskillig tid accepterats för nu ifrågavarande befattningshavaregrupper,
varför här icke är fråga om att införa några nya för huvudmännen
inskränkande bestämmelser. Då föreliggande förslag dessutom innebär,
att staten skulle avsevärt öka sitt ekonomiska engagemang, finner jag
icke motiverat att i detta sammanhang förorda att regeln om viss minimilön
som villkor för statsbidrag slopas.
I lönefrågan vill jag till en början erinra om att för distriktssköterskor
och heltidsanställd personal inom den förebyggande mödra- och barnavården
överenskommelse om lönesättningen träffats mellan landstingen och svensk
sjuksköterskeförening, avseende kalenderåren 1947 och 1948. Avtalet innebär
bl. a., att landstingen ersatt systemet med kontant lön och vissa naturaför
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
17
måner med ett bruttolönesystem. Detta har utformats i anslutning till den av
1945 års lönekommitté framlagda och av 1946 års höstriksdag godkända nya
dyrortsgraderade löneplanen för statens befattningshavare. Distriktssköterskorna
hava därvid inplacerats i lönegrad Ca 13 (motsvarande A 9 i gällande
civila löneplan). För landstingens distriktsbammorskor ligger saken annorlunda
till, i det att nettolönesystemet tills vidare tillämpas. Förhandlingar
om en övergång till den nya dyrortsgraderade löneplanen torde dock vara att
förvänta även för denna befattningshavaregrupp. Städerna utanför landsting
hava emellertid sedan åtskillig tid tillämpat bruttolönesystemet för all nu
aktuell personal.
Lönefrågan har behandlats av 1944 års lönekommitté, som i sitt betänkande
rörande löneställningen för viss statsanställd personal in. m. förordat,
att minimilönen för distriktssköterska i princip bör — med hänsyn till
utbildningsförhållandena — sättas en lönegrad över avdelningssköterska,
av kommittén placerad i lönegrad Ca 13 (A 9). Under hänvisning till att landstingen
och personalorganisationerna enats om eu lönesättning i Ca 13 för
distriktssköterska — medan avdelningssköterska placerats i Ca 12 (A 8) —
har kommittén likväl stannat för lönegrad Ca 13 som minimilön för distriktssköterska.
I flera remissyttranden har erinran mot denna lönesättning framkommit
med yrkanden om en icke obetydligt högre placering, sammanhängande
med förslag om högre lön för avdelningssköterska. I motiven har därvid
anförts, att distriktssköterska borde sättas minst en lönegrad över avdelningssköterska.
För distriktssköterska har som kompetensfordran uppställts krav på genomgång
av statens distriktssköterskeskola såsom påbyggnad på den vanliga
sjuksköterskeutbildningen. Distriktssköterskornas arbetsuppgifter torde
också mången gång kräva ett större mått av självständighet och omdöme
än avdelningssköterskornas. Den av 1944 års lönekommitté föreslagna principen,
att distriktssköterska skall placeras en lönegrad högre än avdelningssköterska
synes mig därför riktig Då innevarande års riksdag beslutat placera
avdelningssköterskorna vid de statliga sjukhusen i lönegrad Ca 12, förordar
jag, att minimilönen för distriktssköterska — i enlighet med gällande
landstingsavtal — sättes till lönegrad Ca 13.
Enligt hittills vedertagna principer hava heltidsanställda barnmorskor och
sjuksköterskor inom den förebyggande mödra- och barnavården garanterats
samma minimilön som distriktssköterska. Föreliggande förslag bygger också
härpå. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation har i sitt remissyttrande framfört
yrkande om alt minimilönen för mödra- och barnavårdscentralernas
personal icke skulle bestämmas till högre belopp än lönen för avdelningssköterska,
d. v. s. lönegrad Ca 12 (A 8). För egen del finner jag anledning
icke föreligga att i förevarande sammanhang frångå likställigheten i lönehänseende
mellan distriktssköterskorna och den heltidsanställda personalen
inom förebyggande mödra- och barnavården. Jag ansluter mig därför till
statsbidragssakkunnigas ståndpunkt i detta hänseende.
I fråga om distriktsbarnmorskorna har 1944 års lönekommittés förslag om
B i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 196.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 196
placering i lönegrad Ca 11 (A 7) tillstyrkts av samtliga hörda instanser med
undantag för barnmorskornas personalorganisation, som förordat lönegrad
Ca 16 (A 12). Då distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter i regel torde vara
mindre betungande än distriktssköterskornas och då deras utbildningstid
f. n. är avsevärt kortare än sjuksköterskornas, finner jag placeringen i lönegrad
Ca 11 under nuvarande förhållanden rimlig. Härvid vill jag förutskicka,
att jag i ett senare avsnitt av denna proposition framlägger förslag om att
barnmorskorna skola befrias från dem åvilande skyldighet att av egna medel
anskaffa för yrket erforderlig instrumentutrustning. Vidare vill jag i likhet
med 1944 års lönekommitté och olika myndigheter betona, att frågan om
utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor är föremål för utredning
genom sakkunniga. En omprövning av frågan om minimilönens storlek för
barnmorskorna kan därför väntas bli aktuell, sedan de sakkunniga framlagt
sitt förslag. Därvid torde den av 1946 års statsbidragssakkunniga omförmälda
kombinationen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskekompetens
kräva särskild uppmärksamhet. I det nya landstingsavtalet hava dessa befattningar
placerats i lönegrad Ca 15 (A 11). Då allenast tvenne dylika befattningar
för närvarande finnas, synes det näppeligen finnas anledning att,
som landstingsförbundet yrkat, under ett provisorium införa särregler om
minimilön för dessa befattningar.
I statsbidragsfrågan har 1946 års statsbidragssakkunniga framlagt
förslag till provisoriska ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser
för bestridande av avlöning, inklusive kallorts- och ödemarkstillägg, åt distriktssköterskor,
distriklsbammorskor samt heltidsanställd personal inom
förebyggande mödra- och barnavård. Förslaget innebär en principiell hälftendelning
mellan staten och landstingen av ifrågavarande kostnader. Detta
medför visserligen icke obetydliga merkostnader för statsverket i förhållande
till för närvarande, motsvarande omkring 2,5 miljoner kronor. Erinras må
emellertid om att statsmakterna redan vid utformningen av nuvarande statsbidragssystem
för distriktssköterskorna realiter accepterat en hälftendelning
mellan staten och huvudmännen av lönekostnaderna och att föreliggande
förslag beträffande dessa befattningshavare allenast innebär ett fullföljande
av denna princip. Hälftenprincipen har vidare sedan länge tillämpats jämväl
beträffande dispensärsköterskornas löner och av 1945 års riksdag godkänts vid
fördelningen av lönekostnaderna inom den psykiska barna- och ungdomsvården.
Att märka är tillika, att förslaget för distriktsbarnmorskornas del medför
genomsnittligt sett en reduktion av statens hittillsvarande bidrag. Statens
merkostnad för distriktssköterskor och personal inom den förebyggande
mödra- och barnavården motväges sålunda i icke ringa utsträckning av
den kostnadsminskning, som uppstår därigenom att staten för distriktsbarnmorskeväsendet
ej längre skulle ensam svara för de kontanta avlöningsförmånerna.
Skulle sistnämnda princip ha fullföljts, hade merkostnaden för
statsverket vid en inplacering av distriktsbarnmorskorna i lönegrad Ca 11
uppgått till 1,4 miljoner kronor. Jag anser mig under sådana förhållanden
kunna tillstyrka de sakkunnigas principförslag i denna del med undantag
Kanyl. Maj.ts proposition nr 196. 19
dock för kallorts- och ödemarkstilläggen, vartill jag återkommer i det följande.
Jag vill liksom sJatsbidragssakkunniga tillägga, att fråga nu allenast gäller
provisoriska bestämmelser i avvaktan på en mera allsidig prövning av
statsbidragssystemet för den öppna hälso- och sjukvården i allmänhet. Vid
sådant förhållande finnes ej anledning att för närvarande till behandling
upptaga spörsmålet om en utvidgning av statsbidragsrätten i vad avser distriktssköterskor
inom städerna utanför landsting.
Enligt det mellan landstingsförbundet och sjuksköterskeföreningen träffade
avtalet skola kallortslillägg utgå i enlighet med motsvarande statliga
regler med den jämkningen, att landstingens befattningshavare i vissa delar
av Dalarna och Västemorrlands län -—- till skillnad mot statens tjänstemän
— icke skulle erhålla sådant tillägg. För beräkningen av kallortstillägg har
en indelning skett i sex källortszoner, varvid kallortstilläggen per befattningshavare
öka från 90 kronor i lägsta zonen till 720 kronor i högsta
zonen. Statsbidragssakkunniga, som utgått från att såväl distriktssköterskor
som distriktsbarnmorskor skola äga uppbära kallortslillägg enligt dessa bestämmelser,
ha föreslagit, att jämväl kostnaderna för kallortstilläggen skulle
halveras mellan staten och landstingen. Hälftenprincipen föreslås även tilllämpad
beträffande de särskilda ödemarkstillägg, som för närvarande utgå
till distriktssköterskor resp. distriktsbarnmorskor i rikets ödemarksområden
med högst 500 kronor resp. 400 kronor per befattningshavare och som av de
sakkunniga förutsatts skola bibehållas även efter införandet av kallortstillläggen.
Detta förslag har mött erinran från statskontoret, som i likhet med
1944 års lönekommitté ansett särskilt ödemarkstillägg icke böra utgå vid sidan
av kallortstilläggen.
Det är givetvis av vikt, att rekryteringen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskebefattningarna
inom rikets ödemarksområden i möjligaste mån
tryggas. Enligt min uppfattning skulle detta ske bäst genom bibehållande av
de särskilda ödemarkstillägg, som nu utgå till ifrågavarande befattningshavarekategorier.
Emellertid äro distriktssköterskorna inom bl. a. de områden,
varom nu är fråga, genom förenämnda avtal fr. o. m. den 1 januari 1947
tillförsäkrade kallortstillägg enligt samma grunder som de statliga befattningshavarna.
Vid utformningen av dessa kallortstillägg har viss hänsyn tagits
till ödemarksmomentet, varför särskilda ödemarkstillägg icke ansetts
kunna tillerkännas statliga befattningshavare. Under sådana förhållanden
finner jag mig icke kunna förorda, att distriktssköterskorna och distriktsbarnmorskorna,
som enligt föreliggande förslag i princip inplacerats i det
nya statliga lönesystemet, skola utöver kallortstilläggen komma i åtnjutande
av särskilda ödemarkstillägg.
I den mån kallortstillägg skola utgå, torde kostnaderna därför böra helt
bestridas av statsmedel. Enligt min uppfattning tala nämligen starka skäl för
att den merkostnad, som ifrågavarande tillägg representerar, fördelas på hela
landet och ej ytterligare belasta de redan förut skattetyngda norrlandslänen.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
Statsbidragssakkunniga ha föreslagit, att statsandelen skulle beräknas efter
de sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna i vederbörande ortsgrupp
enligt den näst högsta löneklassen av den tillförsäkrade lönegraden. Med utgångspunkt
från en minimilön i Ca 13 (A 9) för distriktssköterska och i Ca
11 (A 7) för distriktsbammorska skulle statsbidraget utgå efter löneklass
Ca 15 resp. Ca 13. Bidrag skulle utgå för envar befattning, som under
minst tre fjärdedelar av ett och samma kalenderår uppehållits av kompetent
person. Förslaget innebär såväl en dyrortsgradering av bidraget som en indexreglering
så till vida, att i den mån de statliga lönebeloppen till följd av
penningvärdets förskjutning ändras, avlöningsförmånerna och därmed statsbidraget
förändras.
Förslaget synes mig innebära en avsevärd förenkling av statsbidragssystemet.
Alla nuvarande besvärligheter med avräkning för kortare tjänstledigheter
och för beräkning av ålderstillägg komma därigenom att bortfalla. Visserligen
erhålles på detta sätt icke en fullt genomförd hälftendelning av kostnaderna
för varje enskild befattning men i stort sett vinnes en skälig avvägning.
Förslaget att statsbidrag skall utgå efter den näst högsta löneklassen
för respektive befattningar kan måhända synas alltför gynnsamt för huvudmännen,
men då här är fråga om befattningshavaregrupper med ringa befordringsutsikter
och då landstingen enligt sina tjänstereglementen låta befattningshavarna
för ålderstillägg räkna sig tillgodo annan tid såsom sjuksköterska
respektive barnmorska, har jag ansett mig kunna godtaga förslaget
i denna del. Jag är icke för närvarande beredd att biträda landstingsförbundets
förslag att låta statsbidrag i vissa fall utgå jämväl för befattning, som
uppehållits under kortare tid än tre fjärdedelar av kalenderåret, helst som
detta förslag under normala förhållanden icke torde spela någon nämnvärd
roll i ekonomiskt hänseende men likväl skulle medföra avsevärda komplikationer
vid avräkningen.
Däremot förordar jag landstingsförbundets hemställan om att ur statsbidragsreglema
utesluta villkoret om att befattningshavarna skola uppflyttas
i löneklass efter tre år. Detta villkor torde vara onödigt. Jag biträder också
medicinalstyrelsens förslag om bibehållande av nuvarande bestämmelse, att
distriktssköterska — liksom för övrigt distriktsbammorska — så vitt möjligt
av huvudmannen skall tillhandahållas mm för mottagning.
De nya statsbidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 instundande
juli. Att som landstingsförbundet yrkat låta reglerna för distriktssköterskorna
givas retroaktiv verkan från den 1 januari 1947 kan jag ej biträda, bland
annat med hänsyn till att de nya statliga löneplansförfattningar, vartill anslutning
skulle ske, ännu ej utfärdats. För statens befattningshavare komma
de att tillämpas först från den 1 juli detta år.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jämlikt punkten 4 i övergångsbestämmelserna
till distriktsvårdskungörelsen landsting må intill utgången av
år 1945 kunna erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
21
der vilken distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens
semester uppehälles av sjuksköterska, som icke innehar distriktssköterskekompetens.
Det synes lämpligt att denna övergångsbestämmelse erhåller
förlängd giltighet intill den 1 juli 1947.
II. Distriktsbarnmorskornas resor och utrustning.
A. Gällande bestämmelser.
Enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor
m. in. gäller rörande distriktsbarnmorskornas resekostnader
för förrättning i barnaföderskas hem följande.
För sådan färd, som överstiger en kilometer, är barnmorska berättigad att
av den vårdade erhålla antingen fri skjuts eller ersättning för resekostnaden
enligt taxa, som fastställes av medicinalstyrelsen. Det allmänna har sålunda
ej någon skyldighet att ersätta ifrågavarande resekostnader. Däremot
skola landstingen utgiva ersättning för distriktsbarnmorskas kostnader i anledning
av färd från bostadsorten till annan tjänstgöringsort m. m. — Erinras
må, att inom förebyggande mödra- och barnavård patienten är befriad
från varje kostnad för barnmorskas eller sjuksköterskas hembesök hos havande
kvinnor, mödrar och barn. För detta ändamål lämnar staten ett bidrag
för centraler och stationer inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län med 70 procent, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län med 60 procent samt inom riket i övrigt med 50 procent
av de sammanlagda resekostnaderna, medan huvudmännen betala resten. I
dessa kostnader må dock ej inräknas utgifter för resor, företagna enbart
inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område.
Beträffande distriktsbarnmorskas utrustning stadgar nyssnämnda
förordning, att barnmorskan skall av huvudmannen kostnadsfritt
erhålla alla för sina arbetsuppgifter erforderliga förbrukningsartiklar. Däremot
föreskrives i stadgan den 13 maj 1938 (nr 191) för barnmorskeundervisningen,
att barnmorskeelev för erhållande av legitimation bland annat skall
förete intyg av överläraren vid barnmorskeläroanstalten, att hon anskaffat
för barnmorskeyrket erforderlig utrustning, bestående av vissa instrument
m. m. Vid de sedvanliga repetitionskurserna skola distriktsbarnmorskorna för
kontroll medföra sina instrument. Efter framställning från medicinalstyrelsen
har emellertid Kungl. Maj:t den 7 september 1945 bemyndigat medicinalstyrelsen,
att, därest barnmorska vid ansökan om legitimation icke företer
sådant intyg, å barnmorskebrevet teckna legitimationsbevis, innefattande
rätt att tjänstgöra endast i förlossningsanstalt, som innehar för barnmorskeyrket
erforderlig utrustning.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 196
B. Föreliggande förslag rörande distriktsbarnmorskornas resor och däröver
avgivna yttranden.
I sitt betänkande om förlossningsvården (SOU 1945:50) har 1941 års befotkningsutredning,
bland annat, behandlat frågan om fördelningen av koslnaderna
för distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning samt
för eftervård i hemmet.
Av befolkningsutredningens undersökningar framgår, att kostnaderna för
barnmorskas resor i och för förlossning i hemmet kunna uppgå till avsevärda
belopp. Utredningen föreslår därför, att dessa kostnader helt skola bestridas
av statsmedel, och anför därvid följande.
Fn undersökning rörande bland annat skjutskostnaderna vid hemförlossningar
i Kronobergs, Östergötlands, Västmanlands och Västerbottens län år
1943 har givit till resultat, att i avrundade tal 30 °/o av barnaföderskorna
icke hade några kostnader alls, 40 % erlade i medeltal 5 kronor, något mer
än 20 °/o 15 kronor samt resterande 10 °/o högre belopp. Då resekostnaderna
äro så varierande till sin storlek, har det icke synts vara möjligt att täcka
dem genom ett till visst bestämt belopp fastställt bidrag. Befolkningsutredningen
anser det vara i tull överensstämmelse med den av statsmakterna
godtagna principen om fri förlossningsvård, att dessa kostnader, vilka ofta
hårdast drabba de ekonomiskt minst bärkraftiga och de barnrikaste familjerna,
bestridas av allmänna medel. Ett sådant samhällets övertagande av
kostnaderna skulle i viss utsträckning kunna kompensera de barnaföderskor,
vilka av fritt val eller nödtvång förlösas i sina hem, för de obestridliga ekonomiska
fördelar, vilka en anstaltsförlossning innebär. Utredningen har i ett
tidigare avsnitt av sitt betänkande rörande förlossningsvården föreslagit, att
fria resor i samband med förlossning på anstalt skola genomföras för alla
barnaföderskor så snart anstaltsvården inom ett sjukvårdsområde befinnes
ha uppnått erforderlig kapacitet. Skälet till förslaget om successivt genomförande
av fria resor är huvudsakligen anstalternas nuvarande otillräckliga kapacitet.
Utredningen kan icke finna, att några liknande skäl kunna åberopas
gentemot ett förslag, att samhället omedelbart skall övertaga kostnaderna
för barnmorskans resor i samband med förlossning i hemmet.
Utredningen föreslår därför, att kostnaden för barnmorskans resor i samband
med förlossning helt bestrides av statsmedel. Utredningen anser, att i
en framtid den rationella lösningen är, att barnmorskan beredes tillfälle inköpa
en lämplig bil samt att hon därefter erhåller ersättning för i tjänsten
körd väglängd. Befolkningsutredningen föreslår, att barnmorskan tills vidare
erhåller ersättning för nämnda resor efter samma grunder, som gälla
inom den förebyggande mödra- och barnavården, dock att hela kostnaden
gäldas av statsmedel. Det synes lämpligt, att distriktsbarnmorska för varje
månad i samband med erhållande av sin lön erhåller ett förskott av lämplig
storlek för bestridande av dessa kostnader. Medlen böra förskotteras av landstingen,
vilka efter rekvisition halvårsvis i efterskott äga att få dessa ersatta
hos vederbörande länsstyrelse.
Även kostnaderna för distriktsbarnmorskas resor för eftervård föreslår utredningen
skola helt ankomma på statsverket. Utredningen framhåller därvid.
Vid förlossningar i hemmen brister det ofta i fråga om eftervården. Bristen
har sin orsak i de ofta långa avstånden från barnmorskans stationeringsort
till barnaföderskans bostad och därav förorsakade resekostnader. På sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
23
ma sätt, som när fråga är om kostnaderna för själva förlossningen, synes
det utredningen otillfredsställande, att just de fattigaste och de mest avlägset
boende av landsbygdens mödrar, vilka ofta även äro de barnrikaste, av ekonomiska
skäl skola ställas utan eftervård. Ett önskemål bör vara, att varje
barnsängskvinna beredes tillgång till eftervård för sig själv samt vård av
barnet och hjälp med digivningstekniken minst en gång dagligen under de
första tre dagarna efter förlossningen samt därefter varannan eller var tredje
dag. På nionde eller tionde dagen bör avsyning ske, varefter eftervården
beträffande okomplicerade fall upphör.
Genom sin utbildning äro barnmorskorna numera kompetenta att meddela
denna vård. Vad barnavården beträffar meddelas nämligen teoretisk och
praktisk utbildning såväl under elevtiden vid barnmorskeläroanstalterna som
ock vid de med vissa mellantider återkommande obligatoriska repetitionskurser,
till vilka de inkallas. Vid den undervisning, som därvid i sådant avseende
meddelas, bör tyngdpunkten läggas på barnets skötsel under den kritiska
första levnadsveckan, på sjukdomstecken under denna tid samt på digivningssvårigheter
och dessas bemästrande. De första tre dagarna efter förlossningen
bör eftervården liksom avsyningen på nionde eller tionde dagen,
där icke oöverkomliga hinder möta, givas av barnmorska. För tiden efter
tredje dagen må denna vård överlåtas på annan därför lämplig person, t. ex.
hemvårdarinna, där sådan finnes och där det obstetriska efterförloppet är
normalt samt digivningssvårigheter icke föreligga.
Denna eftervård bör av samma skäl, som anförts i fråga om bestridande
av kostnaderna för barnmorskans resor till barnaföderska i hemmet för
själva förlossningen, vara helt kostnadsfri för barnaföderskan samt meddelas
utan behovsprövning. Utredningen föreslår därför, att kostnaden för
barnmorskans resor för eftervård helt bestrides av statsmedel. Samma förfaringssätt
bör tillämpas, som när det gäller barnmorskans resor i samband
med förlossningen.
Över befolkningsutredningens betänkande ha infordrade yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen efter hörande av mödrahjälpsnämnderna,
pensionsstyrelsen, statskontoret, allmänna lönenämnden, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser efter hörande av föi\ste provinsialläkarna,
barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och i Göteborg, socialvårdskommittén,
statens sjukhusutredning av år 1943 och Norrlandskommittén.
Därjämte ha yttranden inkommit från samtliga landsting utom ett, stadsfullmäktige
i samtliga städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, överstyrelsen
för svenska röda korset, Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkareföreningen,
svenska stadsläkareföreningen, svenska läkaresällskapet,
svenska gynekologförbundet, Sveriges praktiserande läkares förening, kvinnliga
läkares klubb, svenska barnmorskeförbundet, svensk sjuksköterskeförening
samt åtskilliga andra enskilda organisationer och sammanslutningar.
Utredningens förslag hava tillstyrkts eller lämnats utan erinran i praktiskt
taget samtliga yttranden. I helt avstyrkande riktning
länsstyrelsen i Jämtlands län och förvaltningsutskottet i
landsting, som anse alt resekostnaderna för barnmorska böra
prövning — gäldas av mödrahjälpsmedel.
I vissa detaljfrågor hava en del erinringar framkommil
uttala sig blott
Jämtlands läns
— el ler behovs
Sålunda
anser
24
Kungl. Maj-.ts proposition nr 196
statskontoret anledning saknas, att för distriktsbarnmorskas resor tillämpa
andra statsbidragsregler än som gälla för den förebyggande mödra- och
barnavården, där statsandelen i princip är 50 procent med särskilda tillägg
för de glesbebyggda länen. Den av befolkningsutredningen föreslagna modifikationen
att hela kostnaden skulle stanna på statsverket avstyrkes därför.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om inte även sättet för utbetalningen kunde
följa samma regler som för den förebyggande mödra- och barnavården,
så att medlen förskotterades av landstingen och utbetalades helårsvis i efterskott
av styrelsen. Genom en sådan centralisering kunde en avsevärd förenkling
ske, samtidigt som medicinalstyrelsen direkt kunde utläsa den öppna
vårdens omfattning och fluktuationer.
Svenska provinsialläkarföreningen är tveksam om lämpligheten av att
barnmorska skulle beredas tillfälle inköpa bil. Med de relativt fåtaliga förlossningar,
som barnmorskorna åtminstone för närvarande hade och som
styrelsen trodde komma att minska ytterligare, torde dessa barnmorskebilar
komma att bliva ekonomiskt föga lönande och därför medföra en avsevärd
ökning av resekostnaderna. Endast för barnmorskor med 30 å 40 förlossningar
om året torde den körda våglängden något så när svara mot omkostnaderna
för bilen. Det vore därför bäst att avvakta utvecklingen, innan bidrag
lämnades generellt för detta ändamål.
Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller, att man icke bör
bortse från att det finnes bostäder, som vore så avlägset belägna från barnmorska,
att hennes resor till förlossningskvinnan bleve oskäligt stora. I
dylika fall borde kvinnan intagas på förlossningsanstalt.
Mot befolkningsutredningens uttalande, att barnaföderskans eftervård vid
hemförlossning för tiden efter tredje dagen skulle kunna överlåtas på hemvårdarinna,
har socialstyrelsen inlagt gensaga. Styrelsen yttrar härutinnan.
Socialstyrelsen vill bestämt avstyrka, att hemvårdarinnorna på något sätt
inkopplas, ens ytterst perifert, i förlossningsvården. Hemvårdarinnans uppgifter
ligga på ett helt annat plan och hennes utbildning i sjukvård och spädbarnsvård
är tämligen ringa. Om man överhuvud taget nämner henne i detta
sammanhang, kan det lätt leda till den otillfredsställande praxis, att man
söker avlasta enklare uppgifter från barnmorskan till hemvårdarinnan. Därtill
kommer att, på grund av den stora bristen på hemvårdarinnor, dessa i
första hand måste biträda i hemmen med många barn och endast sällan
kunna biträda förstföderskor, vilka visserligen kanske äro i större behov än
andra mödrar av tillsyn efter förlossningen men där hemvårdarinnans egentliga
arbetsuppgifter ofta äro mindre.
C. Föreliggande förslag rörande barnmorskas instrumentutrustning och i
anledning därav avgivna yttranden.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 28 augusti 1944 har föreståndarinnan
vid Upsala sjuksköterskihems sjuksköterskeskola hemställt om utredning
rörande ändring i skyldigheten för barnmorskeelev att anskaffa för
barnmorskeyrket erforderlig utrustning i syfte att få bestämmelsen upphävd
eller dess tillämpning ändrad. Som motiv härför anföres.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
25
Anskaffandet av ifrågavarande utrustning innebär en tyngande utgift för
barnmorskeeleverna. Ett flertal av eleverna får sitt arbete förlagt till barnbördsavdelningar,
som drivas av det allmänna. Dessa elever ha intet behov
av egen instrumentell utrustning. Det är därför skäligt, om barnmorska, vilken
anställes i landstingets tjänst som distriktsbarnmorska, finge åtnjuta
samma förmåner som distriktssköterska, i vars instruktion föreskrift plägar
vara meddelad därom, att för arbetet behövliga sjukvårdsutensilier och förbandsmaterial
skola tillhandahållas av huvudmannen.
Över denna framställning ha yttranden inhämtats från dels överläraren
vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm, dels ock svenska landstingsförbundet.
Överläraren vid barnmorskeläroanstalten anser, alt landstingen borde åläggas
att förse distriktsbarnmorska med nödig utrustning, och yttrar bl. a.
Gällande regler ha tillkommit på en tid, då praktiskt taget alla utexaminerade
barnmorskor gingo ut i den öppna förlossningsvården och följaktligen
måste vara försedda med nödvändig instrumentutrustning. Då förlossningsvården
numera till stor del övergått från öppen till sluten vård, hava
alltflera barnmorskor kommit att anställas på förlossningsanstalt. För dessa
barnmorskor blir instrumentanskaffningen en onödig utgift; anskaffningskostnaderna
kunde beräknas till 310 kronor per utrustning. En reform
synes därför önskvärd.
Svenska landstingsförbundet föreslår, att statsverket skall påtaga sig kostnaden
för instrumentutrustningen. Som motiv därför anför förbundet, att
därest huvudmännen tillhandahölle utrustningen, skulle kontrollfrågan kunna
bereda vissa svårigheter. Vidare kunde den omständigheten, att instrumenten
vore landstingets, medföra, att distriktsbarnmorska vid ombyte av
plats — och detta gällde särskilt vid flyttning till annat landstingsområde —
kunde komma att få arbeta med andra instrument än dem, hon varit van
vid, vilket möjligen vore förenat med vissa risker. Viss överensstämmelse
skulle också vinnas med tillhandahållandet av lustgasapparater åt distriktsbarnmorskorna.
Ärendet har därefter överlämnats till 1941 års befolkningsutrednings delegation
för förlossningsvården. Delegationen har för sin del föreslagit, att huvudmännen
skulle åläggas att från viss tidpunkt utan ersättning av vederbörande
barnmorska såväl tillhandahålla nytillträdande distriktsbammorskor
fullständig för barnmorskeyrket erforderlig utrustning som ock i fråga om
varje i dess tjänst anställd distriktsbarnmorska vid förslitning ersätta dylik
utrustning eller del därav. Vid barnmorskas avgång från tjänsten skulle utrustningen
återställas till huvudmannen, som i samband därmed skulle verkställa
erforderlig kontroll samt nödigt utbyte eller nyanskaffning. Härjämte
anför delegationen följande.
Det bör vidare stadgas, att huvudman skall med lämpliga mellantider, förslagsvis
fem år, hos medicinalstyrelsen styrka, att samtliga instrumentuppsättningar
blivit under erforderlig medverkan från huvudmannens sida av
förste provinsialläkaren granskade och befunna utan anmärkning, huvudmannen
givetvis obetaget alt dessemellan låta verkställa den kontroll och
översyn, som ytterligare må befinnas erforderlig. Detta förutsätter ett tillägg
26
Kungi. Maj.ts proposition nr 196
till de i allmänna läkarinstruktionen för förste provinsialläkare föreskrivna
åliggandena. Vid genomförande av detta förslag bör den nuvarande instrumentkontrollen
i samband med barnmorskornas repetitionskurser upphöra.
Förteckning över erforderliga instrument, som obligatoriskt måste anskaffas,
samt uppgift å föreskrivna modeller böra uppgöras enhetligt för riket av
medicinaistyrelsen i samråd med barnmorskeläroanstalterna. Upphandlingen
bör lämpligen anordnas centralt genom svenska landstingsförbundets försorg.
Delegationen framhåller slutligen, att även om vissa skäl tala för att staten
påtoge sig kostnaderna, skulle desamma för varje huvudman komma att uppgå
till ett förhållandevis ringa belopp, varför statsbidrag för ändamålet icke
syntes erforderligt.
Befolkningsutredningens förslag tillstyrkes av svenska barnmorskeförbundet,
som tillika framhåller skäligheten och lämpligheten av att fullgoda instrument
tillhörande i tjänst varande barnmorska inlösas av huvudmannen.
Medicinalstyrelsen anser det skäligt, att distriktsbarnmorskoma likställas
med distriktssköterskorna i det avseendet, att de befrias från kostnaderna
för sin instrumentutrustning. Styrelsen är emellertid tveksam, huruvida staten
eller huvudmännen böra bära kostnaderna därför. I kontrollfrågan framhåller
styrelsen, att den fortlöpande kontroll av barnmorskas instrumentutrustning,
som enligt nu gällande ordning äger rum i samband med repetitionskurserna,
genom sin enhetlighet och jämväl ur andra synpunkter vore
så värdefull, att den om möjligt borde bibehållas.
D. Föredraganden.
I likhet med 1941 års befolkningsutredning finner jag vägande skäl tala
för att den vårdade befrias från samtliga kostnader för distriktsbarnmorskas
resor i samband med hemförlossning och eftervård. Detta förslag
har också rönt allmän anslutning vid remissbehandlingen. Att såsom
hittills låta dessa kostnader utgå av moderskapspenningen eller mödrahjälpsmedel
verkar för den enskilde alltför ojämnt och orättvist. Jag vill också erinra
om att den enskilde ej lämnar något bidrag till sjuksköterskas eller
barnmorskas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården. Jag tillstyrker
därför i princip befolkningsutredningens förslag härutinnan. Såsom
av statskontoret framhållits, synes emellertid anledning saknas att beträffande
resekostnadernas bestridande tillämpa andra regler än vad som gäller för
befattningshavarnas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården.
Kostnaderna böra därför fördelas lika mellan statsverket och huvudmännen,
med viss jämkning för län med gles bebyggelse. Jag vill också erinra om att
detta bidragssystem av 1945 års riksdag godkänts beträffande fördelningen
av kostnaderna för läkarnas och assistenternas resor till vissa mottagningar
inom psykisk barna- och ungdomsvård. Jag föreslår sålunda, att den vårdade
befrias från barnmorskas resekostnader i samband med hemförlossning
och eftervård samt att staten i princip lämnar huvudmännen ett bidrag till
Kungi. Maj.ts proposition nr 196.
27
hälften av resekostnaderna, dock att statsandelen med hänsyn till de långa
avstånden höjes till 60 procent för resor inom Västernorrlands, Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län samt till 70 procent för resor inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. I resekostnaderna må icke inräknas
utgifter för resor, som företagits enbart inom stads, köpings eller municipalsamhälles
planlagda område. Motsvarande regler torde böra gälla i fråga
om barnmorskas resekostnader i stad, som icke ingår i distriktsindelningen.
Statsverkets årliga kostnader för barnmorskornas resor kunna vid en fullt
utbyggd vård beräknas till drygt 1 miljon kronor.
I fråga om barnmorskas skyldighet att anskaffa erforderlig
instrumentutrustning finner jag i likhet med de hörda instanserna
skäligt, att hon framdeles befrias från kostnaderna härför. Därigenom besparas
varje barnmorska en engångsutgift på minst 300 kronor. Då huvudmännen
redan för närvarande bestrida kostnaderna för de för distriktsbarnmorskas
arbete erforderliga förbrukningsartiklarna och då landstingen
i allmänhet lära hålla distriktssköterskorna med såväl förbrukningsartiklar
som instrumentarier, synes det mig rimligt, att huvudmännen själva bestrida
utrustningskostnaderna jämväl för distriktsbarnmorskorna. I fråga om kontrollen
över instrumentuppsättningen torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
att meddela erforderliga föreskrifter.
Vad jag i detta och föregående avsnitt förordat påkallar vissa ändringar i
förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor. Hithörande spörsmål
upptar jag till särskild behandling senare denna dag (prop. nr 197).
III. Distriktssköterskornas resor.
A. Norrlandskommitténs förslag och däröver avgivna yttranden.
Den s. k. norrlandskommittén har i en den 5 december 1946 dagtecknad
utredning framlagt förslag rörande distriktssköterskornas verksamhet. I ett
avsnitt därav upptages till behandling frågan om distriktssköterskornas resor.
Kommittén erinrar därvid om att dessa kostnader ersättas av distriktsvårdsområdet
i den ordning och omfattning, vederbörande distriktsvårdsstyrelse
bestämmer. Något statsbidrag härför utgår ej.
Kommittén konstaterar, att till följd av de stora avstånden en oproportionerlig
del av distriktssköterskas tid upptages av resor. För Norrbottens del
uppgick den sammanlagda färdsträckan för varje distriktssköterska till 5 000
km. För att erhålla en rationalisering av verksamheten föreslår kommittén,
att distriktssköterskorna beredas tillfälle disponera egen bil i tjänsten; särskilt
statsbidrag borde också utgå härför. Kommittén anför härutinnaii.
Fn inom kommittén verkställd utredning tyder på att effektiviteten ökas
högst väsentligt vid innehav av egen bil, samtidigt som härigenom bättre
arbetsförhållanden skapas för distriktssköterskorna. Härtill kommer den för
Norrland kanske mest påtagliga fördelen, att de mest avlägsna trakterna bli
tillgodosedda i helt annan utsträckning än då hyrbil skall anlitas vid varje
besök.
28
Kungl. Maj.-ts proposition nr 196.
Med hänsyn till att redan nu statsbidrag till avsevärda belopp utgå till dispensärvården
och den förebyggande mödra- och barnavården samt även i
viss utsträckning till skolhälsovården och den öppna sjukvården finner norrlandskommittén
naturligt, att landstingen även få bidrag av statsmedel för
rationalisering av arbetet inom nämnda verksamhetsgrenar genom utnyttjande
av egen bil i tjänsten. En dylik rationalisering, som även under tider
av normal arbetstillgång torde vara synnerligen väl motiverad i glesbebyggda
trakter, synes särskilt angelägen med hänsyn till den nuvarande bristen
på arbetskraft, vilken redan vid det förefintliga antalet distrikt medfört ett
betydande antal vakanser och vilken givetvis verkar hämmande på eu utökning
av distriktens antal. Gällande, i hög grad irrationella bestämmelser rölande
statsbidrag till distriktssköterskornas resor understryka ytterligare behovet
av en ändring i angiven riktning. Därigenom skulle, i den mån distriktssköterskorna
erhålla egen bil, enhetliga bestämmelser komma att gälla för
distriktssköterskornas resor inom samtliga verksamhetsgrenar. På detta sätt
skulle även den lucka, som otvivelaktigt uppstått därigenom att sjukförsäkringen
icke kommit att innefatta ersättning för distriktssköterskornas resor i
sjukvårdande syfte, kunna fyllas.
Då vinsten för det allmänna av en rationalisering av distriktssköterskornas
resor givetvis är störst i glesbebyggda trakter, synes statsbidraget böra differentieras
med hänsyn till landstingens olika geografiska förhållanden. Landstingen
synas lämpligen själva böra erlägga en del av kostnaden. Kommittén
finner i övrigt icke anledning att gå närmare in på formerna för statsbidraget
utan föreslår, att uppdrag lämnas 1946 års statsbidragssakkunniga för hälsooch
sjukvården att i samråd med medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet
utarbeta förslag till bestämmelser rörande statsbidrag till landstingen
för angivna ändamål.
Över norrlandskommilténs förslag hava yttranden inkommit från medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i de fem norrlandslänen efter hörande av förste
provinsialläkarna, landstingen i norrlandslänen, svenska landstingsförbundet,
svenska provinsialläkarföreningen, svenska bammorskeförbundet och
svensk sjuksköterskeförening.
Behovet av tillgång till moderna kommunikationsmedel för distriktssköterskorna
vitsordas av samtliga hörda instanser. Flertalet remissmyndigheter
äro emellertid tveksamma om lämpligheten av generella regler om egen
bil för distriktssköterska.
Sålunda ifrågasätter svenska landstingsförbundet, huruvida landstingen
skola tillhandahålla distriktssköterskan bil eller om hon själv bör anskaffa
sådan mot att hon får ersättning av landstinget, förslagsvis med visst belopp
för varje i tjänsten körd kilometer.
Förvaltningsutskottet i Västernorrlands län avstyrker förslaget, att distriktssköterska
skulle beredas tillfälle disponera tjänstebil. Som motiv härför anföres.
De flesta distriktssköterskor kunna icke och torde ej heller kunna lära sig
att tillfredsställande köra automobil. Fn vikarie å en tjänst, där tjänstebil
finnes, kan kanske ej köra bil och då blir ett fordon, som dragit avsevärda
kostnader i anskaffning, ej använt. Vidare kan anföras den synpunkten, att
bilvägar icke finnas till alla gårdar i Norrland. Sköterskan kanske nödgas
lämna automobilen å stora landsvägen samt till fots tillryggalägga en avsevärd
vägsträcka. Inträffar detta vintertid, kan bilen ha frusit och befinnes
Kungl. Maj.ts proposition nr 196.
29
vara obrukbar vid hennes återkomst till densamma. Underhållskostnaderna
torde vidare bli onormalt höga, enär det icke kan förutsättas, att en distriktssköterska
har någon möjlighet att företaga den enklaste justering å fordonet
utan alltid måste anlita verkstad.
Därest distriktssköterska önskar använda egen bil, synes det lämpligare,
att hon erhåller ersättning för sina resor i tjänsten med sådant belopp, att
detta kan finansiera hennes omkostnader för hilens anskaffning och drift.
Förvaltningsutskottet i Norrbottens lån anser, att ett försök till en början
borde igångsättas i särskilt stora distrikt, så att större praktisk erfarenhet
vinnes till ledning för en bedömning av frågan. Sköterskorna borde helst
själva förvärva sina bilar men erhålla antingen ett bidrag till inköp samt
ersättning per körd km i tjänsten eller ett bidrag i form av resebidrag.
I statsbidragsfrågan framhålla förste provinsialläkarna i Jämtlands och
Norrbottens län liksom förvaltningsutskotten i Jämtlands och Norrbottens
läns landsting, att generellt bilbidrag borde utgå för sköterskornas resor av
alla slag, d. v. s. även för dispensärvård, skolhälsovård samt vanlig sjukvård.
Speciellt statsbidrag avstyrkes av svenska landstingsförbundet, som ej vill
komplicera statsbidragssystemet med en ny bidragsform. Förbundet fortsätter.
Mera rationellt vore, att statens bidrag till distriktssjukvården, som på
grund av penningvärdets fall m. fl. omständigheter icke längre står i rimlig
proportion till den kostnadsfördelning, som man vid reformens införande utgick
ifrån, ökas och avväges på ett sådant sätt, att det inkluderar skälig ersättning
även för distriktssköterskornas bilresor. Förbundet ansluter sig till
tanken, att det allmänna övertager distriktssköterskornas resekostnader även
i vad de avse resor för sjukbesök i hemmen. Detta spörsmål bör närmare
prövas av 1946 års statsbidragssakkunniga.
B. Föredraganden.
Norrlandskommittén har i förevarande utredning ej framlagt något konkret
förslag rörande bestridande av kostnaderna för distriktssköterskas bil i
tjänsten, utan föreslagit, att denna fråga skulle upptagas till prövning av
1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården.
Med hänsyn till vad som framkommit i de inhämtade remissyttrandena
synes frågan om bestridandet av distriktssköterskas resekostnader böra övervägas
i sammanhang med frågan om fördelningen av kostnaderna för den
öppna hälso- och sjukvården överhuvud taget. Vid den prövning härav, som
lämpligen bör äga rum genom 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och
sjukvården, torde de synpunkter, som framkommit i Norrlandskommitténs
utredning och däröver avgivna remissyttranden, böra beaktas. Då det för
distriktsvården till skillnad mot distriktsbarnmorskeväsendet ej finnes någon
bestämmelse om att den vårdade är skyldig ersätta befattningshavarens resekostnader,
synes mig anledning icke föreligga att i avvaktan på statsbidragssakkunnigas
förslag förorda provisoriska bestämmelser i ämnet.
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.
IV. Medelsbehovet för budgetåret 1947/48.
A. Föreliggande anslagsäskandcn.
I skrivelse den 29 augusti 1946 har medicinalstyrelsen bl. a. avgivit förslag
rörande medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget till bidrag till a vlöningar
åt distriktssköterskor m. nr., för vilket ändamål för
innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av 1 300 000 kronor. Belastningen
å det för budgetåret 1945/46 anvisade anslaget till sanrma ändamål
uppgick till 1 295 896 kronor.
Styrelsen — som utgått från oförändrade bidragsgrunder — har inledningsvis
anfört, att antalet inrättade distriktsskötersketjänster uppgick den 1 augusti
1946 till 1 595. Av berörda tjänster voro 1 092 tillsatta vid nämnda tidpunkt.
Att antalet tillsatta tjänster icke nämnvärt ökat från motsvarande tidpunkt
år 1945 — då 1 082 tjänster voro besatta — beror enligt styrelsen på följande
orsaker.
Utbildningen har fördröjts till följd av elevernas vid distriktssköterskeskolan
inkallelser för flyktingvård. Ett antal distriktssköterskor har övergått till
skolskötersketjänster och sjuksköterskebefattningar vid barnavårdscentraler
(ca 50 nya sådana tjänster hava tillkommit under året), varjämte avgången
på grund av giftermål och pensionering torde ha varit större än vad som beräknats.
Drygt 6 %> av landets totala antal sjuksköterskor ha under år 1945
av nämnda anledning avgått ur tjänst. Enligt av landstingens förvaltningsutskott
lämnade uppgifter komma jämlikt redan träffad överenskommelse ytterligare
45 distriktsskötersketjänster att tillsättas under år 1946. Härutöver
torde anställning inom distriktsvården komma att beredas ytterligare ett 90-tal sjuksköterskor, vilka förväntas komma att under år 1946 avsluta sin utbildning
vid statens distriktssköterskeskola. Däremot torde man icke kunna
räkna med att dispens som distriktssköterska enligt kungörelsen den 31 maj
1946 om tillägg till övergångsbestämmelserna den 28 juni 1935 angående statsbidrag
till distriktsvård kommer att meddelas i nämnvärd utsträckning.
Samtidigt må framhållas, att ett visst antal av de nu anställda distriktssköterskorna
— vilket antal uppskattas till minst 50 — torde komma att av en
eller annan orsak (giftermål, pensionering in. m.) frånträda sina respektive
anställningar före 1947 års ingång, varför nämnda antal måste frånräknas.
Av det anförda framgår, att antalet distriktssköterskor vid 1947 års ingång
beräknas uppgå till (1 092 + 45 + 90 — 50=) 1 177. Statsbidrag till avlöning
åt dessa distriktssköterskor kan beräknas utgå med (1 177 X 1 000=)
1 177 000 kronor. För ålderstillägg avses härutöver ett belopp av 235 400 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet för ifrågavarande ändamål för nästa
budgetår har sålunda av styrelsen uppskattats till (1 177 000 + 235 400 =)
1 412 400 kronor eller i avrundat tal 1 410 000 kronor.
4946 års statsbidragssakkunniga ha med utgångspunkt från 1 177 distriktsskötersketjänster
och ortsgrupp 3 beräknat årskostnaderna vid indexläge 154
(1935 = 100), varpå statsverkspropositionen för budgetåret byggts, till
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
31
3 785 000 kronor. Därtill komma utgifter för kallortstillägg å 29 000 kronor.
Det totala medelsbehovet har sålunda upptagits till 3 814 000 kronor.
1 skrivelser den 30 augusti och den 1 november 1946 har medicinalstyrelsen
vidare framlagt förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslaget
till bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.r
för vilket ändamål för innevarande liksom för närmast föregående budgetår
anvisats ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor. Belastningen för budgetåret
1945/46 uppgick till 3 209 623 kronor. För användningen av de för innevarande
budgetår anvisade medlen har Kungl. Maj:t den 21 juni 1946 fastställt
följande stat.
Stat.
1. Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor, förslags -
vis ............................................ kronor 2 595 000
2. Bidrag till dyrtidstillägg åt distriktsbarnmorskor, för
slagsvis
........................................ » 700 000
3. Dyrtidshjälp åt kommunalt anställda barnmorskor, för
slagsvis
........................................ » 5 000
Summa kronor 3 300 000.
Enligt gällande planer för den öppna förlossningsvården må statsbidrag
för år 1947 utgå till sammanlagt 1 020 barnmorskor. Emellertid har styrelsen
beräknat att 80 befattningar skulle bli vakanta, varför statsbidrag beräknats
utgå för ett antal av (1 020 — 80=) 940 barnmorskebefattningar. Vid oförändrade
statsbidragsgrunder skulle härför tarvas ett anslag på 3 115 000 kronor,
vartill komma 5 000 kronor som dyrtidshjälp åt kommunalt anställda
barnmorskor. Totalt erfordras sålunda 3 120 000 kronor.
1946 års statsbidragssakkunniga ha under samma förutsättningar som beträffande
distriktssköterskorna angivit medelsbehovet för distriktsbarnmorskorna
till (2 786 000 + 36 000 =) 2 822 000 kronor. Med tillägg för dyrtidshjälp
åt kommunalt anställda barnmorskor skulle totala statsanslaget bliva
2 827 000 kronor.
Från anslaget till förbättrad sjukvård inom rikets ödemarks
områden kan statsbidrag beviljas förutom till ödemarkstillägg åt
distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor även till upprättande av sjukstugor
vid läkarstationer samt till vissa andra ändamål, såsom förhyrande
av lokaler för provisoriska sjukhärbärgen, anställande av samariter, anskaffande,
drift och underhåll av automobiler och motorbåtar för sjukvårdsändamål
och flyttningskostnader till distriktsbarnmorskor i ödemarksdistrikt.
Det högsta belopp, som för ett budgetår kan sammanlagt utgå till nu
angivna ändamål, frånsett upprättande av sjukstugor, utgör för närvarande
80 000 kronor.
Vid sidan härav har de åtta senaste budgetåren, för vilka medel till ifrågavarande
ändamål anvisats, jämlikt riksdagens särskilda medgivande, beräknats
ett belopp av 500 kronor för anskaffande av skidbårar i rikets öde
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
marksområden, att disponeras i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 14 juni 1928 (nr 208) angående statsbidrag till sjuktransportautomobiler
m. m. Enligt denna kungörelse må statsbidrag utgå till anskaffande av skidbårar
med 2/3 av kostnaden, dock högst 50 kronor för varje bår.
Å anslaget fanns vid utgången av budgetåret 1945/46 en reservation av''
11 721 kronor. För innevarande budgetår har anvisats ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.
I skrivelse den 31 augusti 1946 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av inalles 90 000 kronor för hithörande ändamål för budgetåret
1947/48 och därvid anfört.
Statsbidrag till uppförande eller inrättande av sjukstuga vid läkarstation
har icke beviljats efter den 1 juli 1945. Genom beslut den 12 september 1945
har styrelsen dock godkänt förslag till anordnande av ny sådan sjukstuga i
Kiruna, omfattande bland annat en allmän avdelning om 30 vårdplatser men
icke någon tuberkulosavdelning. Då nämnda sjukstuga förväntas bliva färdigställd
under år 1947, bör ett statsbidragsbelopp av 50 000 kronor beräknas
för ändamålet under budgetåret 1947/48. Utgifterna för övriga med anslaget
avsedda ändamål har styrelsen i nära anslutning till den senaste belastningssiffran
beräknat till 40 000 kronor såväl för innevarande som för
nästa budgetår.
De sammanlagda utgifterna å anslaget under löpande och nästkommande
budgetår ha uppskattats till (50 000 + 40 000 + 40 000) 130 000 kronor. Om
härifrån dragés dels den vid utgången av föregående budgetår förefintliga
reservationen å anslaget, 11 721 kronor, dels ock det för innevarande budgetår
anvisade anslaget av 30 000 kronor, skulle anslagsbehovet för nästa budgetår
utgöra (130 000 — 11 721 — 30 000) 88 279 kronor eller i avrundat tal
90 000 kronor. Härav syntes högst 500 kronor böra få disponeras för anskaffande
av skidbårar.
1946 års statsbidragssakkunniga ha erinrat om att ett bifall till deras förslag
i fråga om kostnadsfördelningen av ödemarkstilläggen till distriktssköterskorna
skulle reducera medelsbehovet med 14 500 kronor.
B. Föredraganden.
Mot 1946 års statsbidragssakkunnigas uppskattning av det . årliga medelsbehovet
synes i och för sig intet vara att erinra. Med hänsyn till att jag i det
föregående föreslagit, att staten skall helt svara för utgående kallortstillägg
och att ödemarkstilläggen skola bortfalla, torde vissa justeringar dock bliva
erforderliga. Härjämte bör beaktas, att då de nya statsbidragsgrunderna skola
tillämpas först från den 1 juli 1947, dessa komma att endast delvis påverka
medelsbehovet för nästa budgetår.
För bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor
in. m. torde från nu angivna utgångspunkter för nästa budgetår erfordras
ett anslag av i runt tal 2 600 000 kronor.
För bidrag till avlöning ar åt distriktsbarnmorskor
torde komma att åtgå ett belopp av omkring 3 000 000 kronor.
I anslutning härtill torde böra nämnas, att det i statsverkspropositionen
för nästkommande budgetår äskade förslagsanslaget till bidrag till av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
33
löningar inom förebyggande mödra- och barnavård,
å sammanlagt 1 900 000 kronor, vari ingår bidrag till avlöningar åt sjuksköterskor
och barnmorskor med ett belopp av 260 000 kronor, vid bifall till
vad jag förordat torde komma att för nästa budgetår överskridas med omkring
200 000 kronor.
Därest ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
bortfalla, torde anslaget till förbättrad sjukvård inom rikets
ödemarksområden kunna reduceras med (29 000 + 12 000) 41 000
kronor från av medicinalstyrelsen äskat belopp å 90 000 kronor till avrundat
50 000 kronor. Därav torde med riksdagens särskilda medgivande högst 500
kronor få disponeras för anskaffande av skidbårar.
Det av mig förordade förslaget rörande statsbidrag till distriktsbarnmorskas
resor i samband med hemförlossning
och eftervård torde — såsom skett i fråga om resor inom den
förebyggande mödra- och barnavården — böra föranleda, att ett särskilt anslag
härför uppföres å riksstaten, 1941 års befolkningsutredning har beräknat,
att statsverkets totalkostnader för detta ändamål skulle, därest staten
täckte hela kostnaden, uppgå till 1 800 000 kronor. Då jag förordat samma
bidragsprocent som för resor inom den förebyggande mödra- och barnavården,
reducerar detta totalkostnaden till drygt 1 000 000 kronor. Därjämte
torde man bl. a. på grund av personalbristen få kunna räkna med att barnmorska
endast i begränsad utsträckning bliver i tillfälle att besöka patienten
för eftervård. Med hänsyn till nu anförda omständigheter har jag i avbidan
på närmare erfarenhet rörande utgifterna för ifrågavarande ändamål ansett
ett anslag å 500 000 kronor tillfyllest för nästa budgetår.
V. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att distriktsbarnmorska skall från och med
den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som
jag i det föregående förordat;
dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till avlöningar
åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor samt
sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande
mödra- och barnavården, som av mig förordats, att tillämpas
från och med den 1 juli 1947;
dels godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbammorskas
resor i samband med hemförlossning och eftervård,
som av mig förordats, att tillämpas från och med den 1 juli
1947;
dels medgiva, att under budgetåret 1947/48 må för anskaffande
av skidbårar i rikets ödemarksområden utgå statsbiBihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 196. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 196.
drag jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1928
(nr 208) med högst 500 kronor;
dels ock under V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48
anvisa
a) till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m.
ett förslagsanslag av....................kronor 2 600 000,
b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m.
ett förslagsanslag av....................kronor 3 000 000,
c) till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med
hemförlossning och eftervård ett förslagsanslag
av ................................ kronor 500 000.
d) till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden
ett reservationsanslag av..................kronor 50 000,
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Sigurdson.
477437. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.