Iiungl. Maj:ts proposition nr 183.
1
Nr 183.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. in.; given
Stockholms slott den 7 mars 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Torsten Nilsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 mars 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson.
Inledning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1945 tillkallade dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet samma dag fem sakkunBihang
till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 183.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
niga för alt inom departementet biträda med utredning rörande lämplig organisation
av besiktningsväsendet för motorfordon jämte därmed sammanhängande
förhållanden. Nämnda sakkunniga — vilka sedermera antogo benämningen
1945 års bilbesiktningsutredning — voro civilingenjören K. A. S.
Nyländer i Borås, tillika ordförande, byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
E. G. Braune, länsbesiktningsmannen i Stockholms stad och län,
överstelöjtnanten C. W. Elliot, ledamoten av riksdagens andra kammare,
hemmansägaren G. K. Hellbacken samt numera expeditionschefen i finansdepartementet
O. H. Klackenberg. Sedermera biföll jag den 7 december 1945
en av Braune gjord framställning om entledigande från det honom meddelade
uppdraget och uppdrog i stället åt vägtrafikinspektören hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
K. G. Ekberg att såsom sakkunnig biträda med utredningen.
Utredningen avgav den 22 november 1946 betänkande med förslag till omorganisation
av besiktningsväsendet för motorfordon in. m.
Med anledning av att betänkandet var föremål för remissbehandling vid
tiden för avlämnandet av årets statsverksproposition, har i avvaktan på den
vidare beredningen av förslaget anslaget Besiktning av motorfordon (sjätte
huvudtiteln, punkten 37) upptagits med allenast beräknat belopp i riksstatsförslaget
för nästa budgetår.
Över betänkandet ha till följd av remisser eller därförutan yttranden avgivits
av chefen för försvarsstaben, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, i vad avser anskaffande av lokaler åt besiktningsmännen,
statens biltrafiknämnd, statskontoret, riksräkenskapsverket,
allmänna lönenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga
län, 1944 års trafikförfattningssakkunniga, 1945 års trafiksäkerhetskommitté,
automobilbesiktningsmännens förening, bilverkstädernas riksförbund,
kungl. automobilklubben, motorföramas helnykterhetsförbund, motormännens
riksförbund, statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilindustriförening, Sveriges bilskolors riksförbund
och Sveriges trafikbilägares riksorganisation m. fl. De hörda myndigheternas
utlåtanden äro i ett flertal fall åtföljda av yttranden från bilbesiktningsmän,
polismyndigheter och andra lokala myndigheter samt olika föreningar
och sammanslutningar.
Beträffande såväl den i betänkandet intagna redogörelsen för nuvarande
organisation som utredningens motiveringar till av densamma framlagda förslag
får jag i huvudsak hänvisa till betänkandet, som finnes att tillgå i stencilerad
upplaga. I det följande kommer jag sålunda i allmänhet endast att
lämna en mera summarisk redogörelse för innebörden av utredningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
3
Översikt över bilbesiktningsväsendets nuvarande uppgifter
och organisation.
Besiktningsmannen.
Besiktningsmännens verksamhet regleras huvudsakligen i följande författningar,
nämligen
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936, nr 561 (MF),
vägtrafikstadgan samma dag, nr 562 (VT),
instruktionen samma dag, nr 564, för besiktningsmän för motorfordon
samt
förordningen den 25 oktober 1940, nr 910, angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.
Enligt MF bestämmer Kungl. Maj:t efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vederbörande länsstyrelse det antal besiktningsmän, som
skall finnas inom varje län. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t den 8 december
1944 bestämt, att antalet besiktningsmän skall utgöra i
Stockholms stad....... |
...... 4 |
Göteborgs och Bohus län... |
. 3 |
|
Stockholms län .... |
...... 2 |
Älvsborgs |
» ... |
. 3 |
Uppsala » ____ |
...... 1 |
Skaraborgs |
» ... |
. 2 |
Södermanlands » .... |
...... 2 |
Värmlands |
» ... |
. 3 |
Östergötlands » .... |
...... 3 |
Örebro |
» ... |
. 3 |
Jönköpings > .... |
...... 2 |
Västmanlands |
> ... |
. 2 |
Kronobergs » ---- |
...... 1 |
Kopparbergs |
» ... |
. 3 |
Kalmar » ____ |
...... 2 |
Gävleborgs |
» ... |
3 |
Gotlands * .... |
...... 1 |
Västernorrlands > ... |
. 3 |
|
Blekinge » .... |
...... 1 |
Jämtlands |
» ... |
. 2 |
Kristianstads » .... |
...... 2 |
Västerbottens |
» ... |
. 3 |
Malmöhus » ____ |
...... 4 |
Norrbottens |
» ... |
. 3 |
Hallands » ____ esiktningsman utses av |
...... 1 Kungl. Maj:t |
för en tid av |
Summa 59. högst sex år. Tillsätt |
ningen sker efter gemensamt förslag av väg- och valtenbyggnadsstyrelsen och
vederbörande länsstyrelse.
I fråga om kompetensvillkor in. in. föreskrives i instruktionen, att besiktningsman
skall hava avlagt examen vid teknisk läroanstalt eller hava genom
sysslande med tillverkning eller reparation av motorfordon eller eljest förvärvat
ingående kännedom om motorfordons konstruktion, skötsel och
manövrering samt genom redbarhet, samvetsgrannhet och hedrande vandel
tillvunnit sig allmänt förtroende. Han skall vidare inneha gällande körkort
för bil samt äga vana och skicklighet vid körning med sådant fordon. Besiktningsman
får icke bedriva tillverkning eller reparation av eller handel
med motorfordon eller yrkesmässigt meddela undervisning till utbildning av
förare eller mot ersättning tillhandagå allmänheten i ärenden, varmed han
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
lagit befattning, eller bedriva annan verksamhet, vars förenande med befattning
som besiktningsman av Kungl. Maj:t prövas olämpligt, ej heller vara
delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk
förening, som bedriver verksamhet av här avsett slag.
Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen bestämmer efter länsstyrelsens hörande
besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt och stationsort, där ej Kungl. Maj:t
finner skäl lämna föreskrifter därom i samband med fastställandet av antalet
besiktningsmän. Besiktningsmännen äro nu stationerade 5 i Stockholm,
3 i Malmö, 2 i var och en av städerna Göteborg, Örebro och Falun samt en
i de övriga residensstäderna. Dessutom är en besiktningsman stationerad på
envar av följande 24 orter, nämligen Norrtälje, Eskilstuna, Norrköping, Motala,
Värnamo, Västervik, Ängelholm, Hälsingborg, Uddevalla, Alingsås, Borås,
Falköping, Arvika, Sunne, Sala, Ludvika, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall,
Örnsköldsvik, Skellefteå, Lycksele, Piteå och Haparanda. En befattning
i Örebro län och en i Jämtlands län äro tills vidare obesatta enligt beslut
av Kungl. Maj:t.
Gällande indelning i tjänstgöringsdistrikt innebär bl. a., att vissa förrättningar
skola utföras av besiktningsman inom distriktet. Prövning för erhållande
av körkort skall sålunda som regel ske inför besiktningsman i det
distrikt, inom vilket sökandens mantalsskrivningsort är belägen. Periodisk
c-fterbesiktning skall ske inför besiktningsman i det distrikt, inom vilket fordonet
har sin hemort. Indelningen innebär vidare, alt besiktningsman icke får
utan särskilt förordnande verkställa förrättning utanför sitt distrikt.
Därest besiktningsman på grund av säsongmässig ökning av arbetsbördan
eller annan särskild orsak är i behov av tillfälligt biträde för utförande av
honom åliggande förrättningar, kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt
instruktionen på framställning av länsstyrelsen för viss tid förordna särskilt
biträde åt besiktningsmannen. Under normala förhållanden har brukat anlitas
ett tiotal personer i olika delar av landet såsom vikarier och tillfälliga
biträden. Vid den stora arbetsbelastning, som inträdde under hösten 1945, då
det flytande bränslet blev fritt, visade det sig, att behovet av extra personal
blev betydligt större. Detta större behov har kunnat tillgodoses bl. a. därigenom,
att vissa militära besiktningsmän tillfälligt anlitats inom den civila besiktningsorganisationen.
I oktober 1946 sysselsattes inom denna, förutom de
ordinarie civila besiktningsmännen, sammanlagt ett 30-tal extra besiktningsmän.
Instruktionen förutsätter, att i varje residensstad skall vara stationerad
minst en besiktningsman. Denne eller en av dem förordnas av Kungl. Maj:t
att vara länsbesiktningsman. Stockholms stad och län ha en gemensam länsbesiktningsman.
Länsbesiktningsman har i denna sin egenskap att avgiva yttranden
över eller verkställa utredningar i frågor, som beröra besiktningsverksamheten.
Han skall med uppmärksamhet följa polismännens i länet handhavande
av fordonstillsynen. Om han finner, att en besiktningsman i länet
icke handhar sin verksamhet på riktigt eller ändamålsenligt sätt, skall han
göra anmälan därom till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Slutligen skall
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
han med uppmärksamhet följa utvecklingen av motortrafiken inom länet och
därmed sammanhängande förhållanden, särskilt med hänsyn till den allmänna
trafiksäkerhetens tryggande, samt hos vederbörande myndigheter
göra de framställningar och förslag, som i sådant hänseende finnes vara av
omständigheterna påkallade.
För förrättning, som ankommer på besiktningsman, skall till denne erläggas
avgift enligt särskild förrättningstaxa, som finnes såsom bilaga fogad
till instruktionen. Av den sammanlagda uppbörden av förrättningsavgifter å
tjänsten äger besiktningsmannen tillgodogöra sig arvode. Arvodet utgöres enligt
nu gällande bestämmelser av för kalenderår räknat:
hela den del av avgifternas summa, som icke överstiger
a) 5 000 kronor, därest stationsorten vid årets utgång tillhör någon av
ortsgrupperna A, B eller C i gällande kungörelse angående fördelningen av
orterna i riket å de i civila och militära avlöningsreglementena upptagna ortsgrupperna;
b)
6 000 kronor, därest stationsorten tillhörde någon av ortsgrupperna D
eller E, samt
c) 7 000 kronor, därest stationsorten tillhörde någon av ortsgrupperna F,
G, H eller I;
hälften av den del av avgifternas summa, som med ett belopp av intill 7 000
kronor överstiger, vad besiktningsmannen med tillämpning av bestämmelserna
under a)—c) äger odelat tillgodoräkna sig; samt
en fjärdedel av överskjutande del av avgifternas summa.
Om han innehar eller innehaft annan statstjänst än besiktningsmannasysslan
och på grund härav uppbär löne- eller pensionsförmåner, skall vid
arvodets beräknande så anses som om han dels uppburit, utöver verkliga
uppbördsbeloppet, ytterligare ett belopp, motsvarande två tredjedelar av de
löne- eller pensionsförmåner, som han under året ägt uppbära, dels ock redan
tillgodoräknat sig det sistnämnda belopp åbelöpande arvodet.
I instruktionen lämnas dessutom föreskrifter, huru avgifternas summa
skall beräknas, om Infattningen under någon del av året uppehållits av vikarie,
och om befattningen under ett och samma år innehafts av flera besiktningsmän
efter varandra.
Ersättning till vikarie för besiktningsman bestämmes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt betalas i vissa fall, såsom vid besiktningsmans semester
och sjukledighet, av besiktningsmannen själv och i andra fall av statsverket.
Nu anförda bestämmelser äro icke tillämpliga i fråga om tjänstledighet för
enskilda angelägenheter. I sådana fall skall nämligen så anses som om besiktningsmannen
under den lid, han åtnjutit ledighet, icke innehaft tjänsten.
Besiktningsman äger i vissa fall även rätt till annan ersättning än nyss angivet
arvode.
Besiktningsman äger sålunda att såsom bidrag till läckande av kostnaderna
för hållande av bil av statsverket uppbära ett belopp, motsvarande 15 procent
av i tjänsten under året influtna förrättningsavgifter, dock högst 900
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
kronor. Därest bilen varit registrerad å besiktningsmannen endast under viss
del av året, utgår bidraget med ett i förhållande därtill minskat belopp.
Besiktningsman, som förordnats att undervisa polismän i motorfordonskännedom
eller att utföra inspektion av körskola, äger för sitt arbete enligt
förordnandet uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Till länsbesiktningsman utgår särskilt årsarvode med högst 1 200 och lägst
500 kronor.
Besiktningsman skall själv bestrida med verksamheten förenade kostnader
för lokal, städning, bränsle, lyse, telefon, avlöning till kontorsbiträden,
skrivmaterial, vissa blanketter, porton m. in.
Besiktningsman har att verkställa besiktningar, körkortsprov och andra förrättningar,
varom föreskrifter lämnas i MF och förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in. Härjämte skall han utföra vissa i VT föreskrivna
besiktningar och undersökningar av fordon eller anordningar på
dylika m. in. Enligt instruktionen har besiktningsman vidare att hos länsstyrelsen
göra anmälan, om i samband med körkortsprövning av bilskolas
elever eller eljest framgår, att yrkesmässig förarutbildning bedrives i strid
med gällande föreskrifter eller eljest på ett otillfredsställande sätt. Han är
dessutom skyldig att, efter därom av länsstyrelsen meddelat förordnande, inspektera
körskola och till länsstyrelsen inkomma med redogörelse rörande
vad som vid inspektionen iakttagits. Han skall även efter plan, som fastställes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med statspolisintendenten,
meddela undervisning i motorfordonskännedom åt de polismän,
vilka i samband med sin tjänstgöring i övrigt skola utöva tillsyn å motorfordons-
och släpfordonsbeståndet. Efter undervisningens avslutande skall
besiktningsman avgiva intyg rörande vederbörande polismans lämplighet för
sådan tillsyn.
Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser (SFS 1941: 554 och 555)
må besiktningsman vidare meddela godkännande av postverket och statens
järnvägar tillhöriga bilar och släpfordon för yrkesmässig trafik genom utfärdande
av besiktningsinstrument. Sådant godkännande, som i fråga om
övriga fordon i yrkesmässig trafik meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet,
gäller även inom annat län än det, där besiktningen ägt rum. Postverket
och statens järnvägar tillhöriga bilar, som användas för personbefordran
i yrkesmässig trafik, äro å andra sidan undantagna från gällande
föreskrifter om efterbesiktning. Detsamma gäller statens järnvägar tillhöriga
för personbefordran använda släpfordon i sådan trafik.
Beträffande ifrågavarande undantagsbestämmelser anför utredningen bl. a.:
Det sammanlagda antalet fordon, som enligt undantagsbestämmelserna undandragas
periodisk efterbesiktning hos besiktningsmännen, skulle enligt inhämtade
upplysningar, efter ett fullt genomfört förstatligande av de enskilda
järnvägarna bli ungefär 1 625 bilar. För närvarande omfatta undantagsbestämmelserna
emellertid icke mer än i runt tal 825 fordon, vilket utredningen
anser sakna någon större betydelse för besiktningsmannaorganisationens utformning.
Utredningen har därför icke ansett sig ha anledning undersöka,
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
7
om sagda undantagsbestämmelser i samband med omorganisationen böra
upphävas. Därest postverkets och statens järnvägars fordonsparker skulle
öka mera avsevärt, kan det emellertid bli skäl att upptaga frågan om postverkets
och statens järnvägars nuvarande särställning till omprövning.
Slutligen må erinras om att jämlikt kungörelsen den 11 februari 1938, nr
50, med särskilda föreskrifter angående det militära motorfordonsväsendet
och den militära vägtrafiken, med däri sedermera vidtagna ändringar, särskilda
bestämmelser gälla angående förordnande av militära besiktningsmän
och deras befogenheter.
Chefsmyndighet.
Chefsmyndighet för bilbesiktningsväsendet är sedan den 1 oktober 1937
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsens organ för denna uppgift, som till en början var vägtrafikbyrån,
är numera, sedan denna byrå från och med den 1 januari 1944 indrogs, vägtrafikavdelningen,
som tillhör vägbyrån. Avdelningen förestås under byråns
chef av vägtrafikinspektören (lönegrad A 29). För handläggning av ärenden
rörande bilbesiktningsväsendet biträdes han av en förste byråingenjör (lönegrad
A 26).
Den kamerala granskningen av besiktningsmännens redovisningar handhaves
av styrelsens kameralbyrå, medan frågor angående tillsättning av
besiktningsmän och beviljande av ledigheter för dem in. in. tillhöra kanslibyråns
handläggning.
I egenskap av chefsmyndighet för bilbesiktningsväsendet har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen enligt sin instruktion bl. a. att i tekniskt och ekonomiskt
hänseende utöva kontroll över besiktningsmännens arbete ävensom att
meddela dem nödiga anvisningar samt att genom tillämpningsföreskrifter eller
eljest verka för enhetlighet inom bilbesiktningsväsendet. Till fullgörande härav
låter styrelsen verkställa inspektioner hos besiktningsmännen och delger
dem genom cirkulär eller på annat sätt vunna erfarenheter eller direktiv rörande
verksamhetens bedrivande. För samma ändamål och för att giva besiktningsmännen
tillfälle att med representanter för styrelsen och varandra
dryfta med deras arbetsuppgifter sammanhängande spörsmål anordnas efter
tillstånd i varje fall av Kungl. Maj:t besiktningsmannamöten i huvudstaden.
Vid behov anordnar styrelsen specialkurser för undervisning av besiktningsmännen
angående nya motorfordonskonstruktioner och deras verkningssätt.
Den ekonomiska kontrollen avser mottagande och granskning av besiktningsmännens
redovisningar av uppburna förrättningsavgifter in. in. 1 anslutning
härtill uppgöres statistik rörande besiktningsmännens verksamhet. Styrelsens
befattning med frågor angående tillsättande av besiktningsmän, förordnande
av vikarier och biträden, bestämmande av tjänstgöringsdistrikt, fastställande
av vissa arvoden in. in. har berörts redan i det föregående. Styrelsen bestämmer
vidare storleken av de tilläggsbelopp till eljest gällande förrättningsavgilter,
som besiktningsmännen enligt förrättningstaxan äga uttaga för täc
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
kande av resekostnads- och traktamentsersättning vid regelbundna mottagningar
på ort utom stationsorten.
Bland styrelsens hithörande funktioner må vidare nämnas fastställande
av planer för undervisning av polismän i motorfordonskännedom och att
enligt kungörelsen den 19 februari 1937, nr 47, med närmare föreskrifter
om typbesiktning och första besiktning av motorfordon m. m. meddela tillstånd
till typbesiktning av motorfordon.
I fråga om det militära besiktningsväsendet har styrelsen att till vederbörande
försvarsgrenschef avgiva yttrande angående av denne föreslagen militär
besiktningsman. Därjämte skall styrelsen efter samråd med arméförvaltningens
tygavdelning utfärda sådana föreskrifter, som styrelsen kan
finna erforderliga för vinnande av enhetlighet vid besiktningsverksamhetens
utövande. i ‘ ]
Slutligen kan nämnas styrelsens praktiska uppgifter att tillhandahålla dels
besiktningsmännen och andra olika slag av blanketter dels vederbörande polismyndigheter
besiktningsskyltar och skatteskyltar, dels ock länsstyrelserna
registerskåp till automobilregistret.
Organisationsfrågor.
Lokal organisation.
Utredningen.
En svårighet vid bedömandet av den framtida organisationen vore, framhåller
utredningen inledningsvis vid redogörelsen för sitt organisationsförslag,
att besiktningsmännens arbetsuppgifter för närvarande icke vore slutgiltigt
bestämda, enär såväl 1944 års trafikförfattningssakkunniga som 1945
års trafiksäkerhetskommitté torde komma att föreslå delvis nya bestämmelser
avseende besiktningsmännens verksamhet. De väntade nya bestämmelserna
torde emellertid icke behöva medföra ändringar i princip beträffande
besiktningsväsendets organisation. Utredningen hölle för sannolikt, att någon
väsentlig ändring av besiktningsmännens arbetsuppgifter icke vore att
påräkna.
I detta sammanhang torde vissa av utredningen gjorda uttalanden angående
de militära bilbesiktningsmännen böra beröras.
De militära besiktningsmännen förordnas av Kungl. Maj :t efter förslag av
vederbörande försvarsgrenschef, som har att före förslagets avgivande inhämta
yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De få verkställa första
besiktning och ombesiktning av krigsmakten tillhörigt motor- eller släpfordon
samt anställa körkortsprov med personer, som genom militär myndighets
försorg utbildats för erhållande av körkort. Av militär besiktningsman utfärdat
kompetensbevis för person, varom nu är fråga, insändes till vederbörande
länsstyrelse, som efter prövning i vanlig ordning utfärdar körkort. Detta
äger full giltighet även i civil körning.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Utredningen, som meddelar, att det för närvarande funnes omkring 110
militära besiktningsmän, hade för sin del övervägt, om det militära besiktningsväsendets
arbetsuppgifter i samband med den omorganisation, som utredningen
föresloge, skulle kunna överflyttas till de civila besiktningsmännen.
Från chefen för försvarsstaben hade i sådant syfte införskaffats vissa
upplysningar angående den beräknade omfattningen av dessa uppgifter, sedan
normala fredsförhållanden inträtt.
Antalet första besiktningar uppskattas vid nuvarande fredsorganisation till
omkring 1 900 per år. Ombesiktningar beräknas komma att ske endast i
mycket ringa omfattning. Det årliga antalet körkortsprov har beräknats till
i runt tal 7 100 stycken. .
En representant för arméstaben och arméinspektionen har vidare infor
utredningen uppgivit, att de militära körkortsproven finge passas in på rätt
plats i utbildningen för att denna skulle kunna bedrivas enligt uppgjord
plan. Den utbildning, som erfordrades för erhållande av körkort, vore endast
att betrakta som grundläggande för den fortsatta utbildningen, som syftade
till att utbilda förare av olika slag av militära fordon. De militära körkortsproven
koncentrerades därför till vissa tider, i regel eftersommaren före
den 1 oktober, då ett flertal prov skulle avläggas på kort tid.
Med hänsyn till det anförda och för att icke de militära körkortsproven
skulle medföra alltför stora till vissa tider koncentrerade belastningar för de
civila besiktningsmännen hade utredningen ansett sig icke böra föreslå sammanslagning
av de militära och civila besiktningsorganisationerna eller någon
ändring av de militära besiktningsmännens nuvarande befogenheter. En
fördel av gällande uppdelning vore att en reserv av besiktningsmän erhölles,
som vid behov kunde utnyttjas även för civila förrättningar.
Vidare har utredningen till behandling upptagit den på visst håll väckta
frågan, om icke körkortsproven borde överflyttas till s. k.
polisbesiktningsmän. Detta skulle, yttrar utredningen, möjligen
låta sig göra i större städer, där inom polisen kunde anställas kvalificerade
befattningshavare, som mera stadigvarande sysselsattes med alt verkställa
körkortsprov. Inom polisen skulle med andra ord anställas eller utbildas särskilda
besiktningsmän. Med den omfattning, som körkortsproven numera
tagit, skulle man emellertid icke kunna räkna med att en inom polisen i de
större städerna anställd besiktningsman skulle få tid över till annat arbete,
överflyttningen skulle med hänsyn till kraven på lokal fördelning av besiktningsmännen
icke medföra, att motsvarande minskning av antalet besiktningsmän
i övrigt kunde ske. För att bygga upp en organisation med tillräcklig
lokal spridning vore det önskvärt, att befattningshavarna kunde sysselsättas
med både körkortsprov och besiktningar. Med hänsyn till vad nu
anförts, och då, såvitt utredningen kunde finna, eu överflyttning av körkortsproven
till polisen icke heller i annat avseende skulle medföra några
fördelar, kunde utredningen icke tillstyrka eu sådan överflyttning. Utredningen
utginge alltså från alt körkortsproven liksom hittills skulle avläggas inför
1 )esi k tningsmännen.
Av betydelse för organisationens utformning vore vidare platsen för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
kör- och trafikkortsprovens avläggande, fortsätter utredningen
och erinrar därvid om att körkortsprov enligt 19 § 3 mom. MF skall äga
rum under olika trafikförhållanden. Yrkanden hade framkommit, att sistnämnda
krav skulle skärpas därhän, att körkortsprov finge avläggas endast
på orter med större trafik, där sökandena kunde prövas under växlande trafikförhållanden.
Som skäl för en sådan skärpning hade åberopats, att ett
körkort gällde för körning i hela landet, och att sökanden därför borde visa,
att han behärskade sitt fordon även i den svåraste trafik. Utredningen funne
dessa synpunkter i och för sig riktiga men ville samtidigt betona, att det
måste tillses, att det icke bleve alltför betungande för allmänheten att erhålla
körkort. Vilka orter, som skulle godkännas för körkortsprov, bleve alltså beroende
av en avvägning mellan hänsynen till å ena sidan trafiksäkerheten
och å andra sidan körkortssökandenas kostnader och bekvämlighet. Då körkort,
om det icke bleve indraget, gällde för innehavarens livstid, behövde eu
skötsam person i regel icke underkasta sig besvär och kostnader för erhållande
av sådant kort mer än en gång, vilket i någon mån begränsade den
hänsyn som måste tagas till sökandens kostnader och bekvämlighet. Utredningen,
som vore benägen att fästa större vikt vid det allmänna intresset,
att trafiksäkerhetskravet bleve på tillfredsställande sätt beaktat, har kommit
till den uppfattningen, att kör- och trafikkortsprov som regel borde förläggas
till städer och andra tätt bebyggda orter med utbildat gatunät och någorlunda
stark trafik. Vid valet av sådana orter måste hänsyn även tagas till
kommunikationerna dit. Kör- eller trafikkortsprövning borde sålunda icke tilllåtas
på orter, som låge i närheten av större städer, även om orter av motsvarande
eller t. o. in. mindre storlek i andra delar av landet finge godtagas
för avläggande av dylika prov. Eljest vore det möjligt, att kör- och trafikkortssökande
i eller i närheten av de större städerna komme att i en ur trafikssäkerhetssynpunkt
icke önskvärd omfattning söka sig till de mindre orterna
för avläggande av prov.
Liknande synpunkter gjorde sig gällande även beträffande proven för
körskolelärare. I MF eller instruktionen för besiktningsmännen lämnas
inga föreskrifter om vilka prov, som skola användas för utrönande av
vederbörandes kompetens och lämplighet som lärare i körskola. Enligt utredningens
mening måste synnerligen höga anspråk i fråga om körskicklighet,
sinnesnärvaro och omdömesförmåga ställas på den, som skulle yrkesmässigt
undervisa andra i att föra motorfordon. I sakens natur låge, att han därjämte
skulle ha förmåga att undervisa. Lärarproven borde avläggas inför
särskilt kvalificerade besiktningsmän och ske under svåra trafikförhållanden.
Sådana prov borde därför förläggas till ett fåtal större städer. Härigenom
skulle enhetligheten i lärarproven främjas, vilket i sin tur skulle medverka
till att körutbildningen vid körskolorna komme att bedrivas efter mera
enhetliga grunder. Den hänsyn, som borde tas till den prövandes kostnader
och bekvämlighet, syntes icke utgöra något hinder för en sådan lösning.
Vid utarbetandet av sitt organisationsförslag har utredningen under beaktande
av vad nu anförts funnit sig höra föreslå, att kompetensproven kon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
It
centreras till ett begränsat antal orter. I övrigt ha förrättningarnas art icke
påverkat utformningen av organisationsförslaget.
Vid utformandet av nu gällande d i s t r i k t s i n de 1 n i n g hade, påpekar
utredningen, eftersträvats att giva varje distrikt sådan storlek, att den
där verksamme besiktningsmannen kunde beräknas få lämplig arbetsbörda
och skälig inkomst. Landets indelning i distrikt hade emellertid vållat vissa
olägenheter för såväl besiktningsmännen som allmänheten. Särskilt för allmänheten
hade det ibland varit förenat med både onödig tidsspillan och
onödiga kostnader att inställa sig inför besiktningsman inom det egna länet.
Det syntes därför önskvärt, att förrättningssökande erhölle rätt att vända sig
till besiktningsman på den ort, han önskade. Om besiktningsmännen gjordes
till statstjänstemän med fastställd lön, minskades skälen för att bibehålla den
nuvarande distriktsindelningen, vilken främst hade betydelse för regleringen
av besiktningsmännens inkomster. Distriktsindelningens bibehållande syntes
icke heller av andra skäl vara nödvändig. Vad särskilt körkortsproven beträffade,
kunde distriktsindelningens avskaffande visserligen medföra viss
risk för att allmänheten skulle söka sig till den besiktningsman, som fått
rykte om sig att göra prövningen lättare än andra. Utredningen ansåge emellertid
risken härför icke vara så stor, att den borde hindra införandet av
valfrihet för allmänheten även på detta område. Genom organisatoriska åtgärder,
t. ex. inspektion samt tjänstgöringens uppdelning mellan befattningshavarna
på sådant sätt, att körkortsaspiranterna icke på förhand kunde räkna
ut vilken förrättningsman som vid en given tidpunkt komme att verkställa
prövningen, torde det för övrigt vara möjligt att förhindra, att någon besiktningsman
på grund av nu berörda omständigheter bleve särskilt eftersökt av
körkortsaspiranter. En tendens i sådan riktning torde vid den föreslagna organisationen
kunna i god tid upptäckas och tillrättas. Med hänsyn till vad sålunda
anförts har utredningen föreslagit, att den nuvarande distriktsindelningen
med de av denna följande lokala begränsningarna i besiktningsmännens
befogenheter avskaffas.
‘ Enligt utredningens mening borde besiktningsmännen i stället ur administrativ
synpunkt uppdelas i gru p p e r, som var och en stode under ledning
av en chefstjänsteman, av utredningen benämnd bilöverkontrollör. Denne
skulle under chefsmyndigheten svara för arbetets behöriga gång inom sin
grupp och i mån av tid utföra förrättningar såsom övriga besiktningsmän.
Han skulle i första hand verkställa de mera kvalificerade förrättningarna,
I. ex. prov för tillstånd att bedriva yrkesmässig körutbildning. Han skulle
följa de honom underställda besiktningsmännens verksamhet och vid behov
lämna dem råd och anvisningar samt på annat sätt verka för enhetlighet i
gruppens verksamhet. Han skulle tillse, all arbetet bleve i möjligaste man
jämnt fördelat mellan besiktningsmännen och således inom gruppen göra
de tillfälliga omplaceringar, som av förhållandena påkallades. Han skulle
ordna arbetet så, all de yngre besiktningsmännen icke ensidigt inriktades
på vissa arbetsuppgifter utan erhölle allsidig utbildning och träning samt
all eventuell tjänstgöring utom stalionsorten, där så lämpligen kunde ske,
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
uppdelades mellan besiktningsmännen, så att de finge tjänstgöra växelvis
på olika mottagnings- och stationsorter. Även förekommande inspektioner
av körskolor borde verkställas av bilöverkontrollören, eller i varje fall enligt
hans bestämmande. Det borde vidare ankomma på honom att på chefsmyndighetens
uppdrag anordna kurser för undervisning av polismän i motorfordonskännedom
och i förfaringssättet vid flygande besiktning.
Det borde jämväl i regel ankomma på bilöverkontrollören att efter anmodan
av chefsmyndigheten eller länsstyrelse avgiva yttranden och verkställa
utredningar. De funktioner, som nu åvilade länsbesiktningsman, borde
sålunda i framtiden fullgöras av bilöverkontrollören, där icke frågans lokala
karaktär eller dylikt föranledde en länsstyrelse att anlita annan besiktningsman.
Bilöverkontrollören skulle vidare vidtaga de omedelbara åtgärder, som erfordrades
vid förfall för någon befattningshavare, som vore underställd honom.
Han skulle sålunda göra anmälan till chefsmyndigheten och vid behovutse
ersättare att utföra arbetet intill dess chefsmyndigheten hunne förordna
vikarie, i den mån det icke ankomme på honom själv att för kortare tid förordna
sådan.
Om arbetet för varje grupp besiktningsmän skulle kunna organiseras på
ett ändamålsenligt sätt, finge grupperna icke göras för små, fortsätter utredningen.
I detta sammanhang erinrar utredningen om att redan nu på orter
med flera besiktningsmän dessa hade gemensam mottagningslokal och kontorspersonal.
De hade därigenom frigjort sig själva från en stor del av kontorsarbetet,
så att de mera odelat kunde ägna sig åt besiktningar och kompetensprövningar.
Erfarenheterna härav vore goda. För att få eu ur arbetssynpunkt
lika effektiv organisation över hela landet, skulle det bli nödvändigt
att sammanföra besiktningsmännen till ett relativt litet antal stora besiktningscentraler
samt att väsentligt inskränka skyldigheten för besiktningsmännen
att hålla mottagning på andra orter. Allmänheten skulle då betungas
med kostnader för långa och tidsödande resor till besiktningscentralema. Det
hade emellertid redan mot den nuvarande organisationen anmärkts bl. a., att
allmänheten i vissa fall belastades med kostnader för långa och tidskrävande
resor. Vid omorganisationen borde därför denna olägenhet undanröjas i den
mån så vore möjligt. Av hänsyn till allmänheten borde mottagningar hållas
på ett relativt stort antal platser. Om icke för stor del av besiktningsmännens
tid skulle spillas bort på resor, torde det på grund härav bliva nödvändigt
att göra centralerna mindre än som ur enbart arbetssynpunkt kunde
vara lämpligt och att stationera eu eller flera besiktningsmän på större orter
utanför de egentliga centralorterna.
På avsides belägna orter i Norrland syntes det utredningen lämpligt, att på
platsen boende personer erhölle uppdrag att mot skäligt arvode såsom bisyssla
verkställa besiktningar och vissa andra förrättningar, dock icke kör- eller
trafikkortsprov. Härigenom skulle allmänheten på dessa orter få närmare
till och oftare kunna träffa besiktningsman än om de på större orter stationerade
besiktningsmännen skulle sköta mottagningarna där. Samtidigt skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 183. ^
statsverkets kostnader för besiktningsmännens resor bliva mindre och de
ifrågavarande heltidsanställda besiktningsmännens arbetstid bättre utnyttjas.
Behovet av tekniska biträden åt besiktningsmännen hade
framhållits från visst håll. Detta behov, som utredningen funne styrkt, syntes,
därest icke organisationen skulle göras för stor, böra tillgodoses genom
att på mera arbetstyngda platser inom den nya organisationen anställa ett
antal assistenter. Härigenom skapades samtidigt förutsättningar för en god
rekrytering. För antagning till assistent borde fordras viss tids provtjänstgöring
som extra tjänsteman. Den, som efter sådan tjänstgöring prövats
lämplig för yrket, borde enligt en bestämd befordringsordning förordnas till
e. o. assistent, t. ex. efter ett år. På så sätt finge chefsmyndigheten goda möjligheter
att pröva vederbörandes kvalifikationer och lämplighet för befattningen,
innan den befordrade honom till ordinarie besiktningsman, och urvalet
bleve härigenom säkrare.
Den av utredningen föreslagna gruppindelningen skulle bli en intern administrativ
angelägenhet, och några gränser på marken för gruppens verksamhetsområde
behövde icke angivas utom möjligen såtillvida, att i vederbörande
instruktion föreskreves, vilka bilöverkontrollörer eller bilkontrollörer
olika länsstyrelser i regel borde anlita för att avgiva yttranden eller verkställa
utredningar i motorfordonstekniska frågor in. m.
Om kompetensproven för erhållande av körkort m. m. koncentrerades till
orter med stark trafik, där proven kunde avläggas under olika trafikförhållanden,
komme på flera av nuvarande mottagningsorter, där sådana prov
icke längre finge avläggas, antalet återstående förrättningar, fordonsundersökningarna,
att bliva så ringa, att hållande av fasta mottagningar där icke
längre vore motiverat. De olägenheter för allmänhetens del, som bleve följden
härav, torde väl uppvägas av att fordonsägarna komme att få vända sig
till vilket besiktningsställe som helst, och att förrättningskostnaderna bleve
desamma oberoende av var fordonsundersökningarna utfördes.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om att besiktningsmännen hittills
själva haft att anskaffa erforderliga kontorslokaler. Många gånger ha
kontoren därvid förlagts i anslutning till besiktningsmännens bostäder. Efter
eu omorganisation måste staten upplåta lämpliga lokaler. Möjligheterna att
anskaffa sådana lokaler har utredningen måst ta hänsyn till vid utformningen
av sitt förslag till lokal organisation.
Med nn angivna utgångspunkter har utredningen utarbetat ett förslag till
omorganisation av bilbesiktningsväsendet med stations- och mottagningsorter
placerade på sätt tablån å s. 14 ff. utvisar. Besiktningsmännen skulle
utgöras av tre kategorier befattningshavare, nämligen bilöverkontrollörer,
bilkontrollörer och assistenter. För jämförelses skull ha i tablån även medtagits
uppgifter angående antalet nuvarande besiktningsmän och av dem anställda
kontorsbiträden samt besiktningsmännens stations- och mottagningsorter.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Utredningens förslag till bilbesiktningsväsendets omorganisation.
Nuvarande organisation
3 3 i—
Stationsorter
Förslag till ny organisation. Kursiverat namn betyder, att
körkortsprov får äga rum, (g) att vägväsendet tillhörig garagegård,
(d) depåverkstad finnes eller planeras på orten eller i
dess närhet.
Sas®
Mottagnings- j | g § 0
orter
[ M: 3. 3
~ TT ~
Malmö
Ystad
Trelleborg
Eslöv
Hörby
Sjöbo
Hälsingborg
Landskrona
Höganäs
i Kristianstad
Hässleholm
Simrishamn
Tomelilla
Ängelholm
Örkelljunga
Halmstad
Laholm
Falkenberg
Varberg
Kungsbacka
Karlskrona
Karlshamn
Ronneby
Sölvesborg
Jönköping
Eksjö
Nässjö
Tranås
Värnamo
Vetlanda
Smålandsstenar
Sävsjö
Gislaved
Växjö
Ljungby
Kalmar
Nybro
Borgholm
Västervik
Vimmerby
Oskarshamn
Göteborg
Uddevalla
Strömstad
Lysekil
Vänersborg
Åmål
Mellerud
Trollhättan
Ed
Central orter -
Stationsorter
Mottagnings orter -
Antal
i w
i? Ei a s
it <
•=- CD
2:
2- ~
3 |
! 2 |
Malmö |
1 |
2 |
1 |
3 |
||
Eslöv |
||||||||
1 |
1 |
Hälsingborg |
2 |
1 |
||||
1 |
1 |
Kristianstad |
— |
i |
1 |
1 |
||
Hammenhög (g) |
||||||||
1 |
0 |
Ängelholm |
||||||
1 |
0 |
Halmstad |
||||||
1 |
2 |
Karlskrona |
_ |
1 |
1 |
|||
Karlshamn |
||||||||
1 |
2 |
Jönköping |
1 |
i |
1 |
■ 2 |
||
1 |
2 |
Värnamo (g) |
||||||
1 |
2 |
Växjö (d) |
i |
1 |
||||
Ljungby (Berghem i |
||||||||
(g) |
||||||||
1 |
1 |
Kalmar |
_ |
i |
1 |
1 |
||
1 |
? |
Västervik |
||||||
Målilla (g) |
||||||||
2 |
3 |
Göteborg |
1 |
2 |
1 |
3 |
||
1 |
1 |
Uddevalla |
||||||
Strömstad |
||||||||
Varberg (g) |
||||||||
1 |
1 |
Vänersborg |
1 |
1 |
1 |
kontors personal -
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
15
Nuvarande organisation
Förslag till ny organisation. Kursiverat namn betyder, att
körkortsprov får äga rum, (g) att vägväsendet tillhörig garagegård,
(d) depåverkstad finnes eller planeras på orten eller i
dess närhet.
> |
Antal |
||||||||
Stationsorter Mottagnings- orter |
ntal besikt- ningsmän |
Kontors- personal |
Central- orter |
Stationsorter |
Mottagnings- orter |
bilöver- kontrollöre |
bil- kontrollöre |
assistenter |
kontors- personal |
n |
|||||||||
Alingsås |
i |
0 |
Torp (g) |
||||||
Borås |
i |
2 |
Borås |
— |
1 |
— |
1 |
||
Ulricehamn Kinna S veni j unga |
|||||||||
Mariestad |
i |
0 |
Ullervad (g) |
||||||
Skövde Skara |
Skövde |
Skara |
— |
2 |
1 |
2 |
|||
Falköping |
i |
2 |
Hjulsbro (d) |
||||||
Lidköping Vara Tidaholm |
Lidköping |
||||||||
Nyköping |
i |
? |
Nyköping (g) |
||||||
Katrineholm Gnesta |
Katrineholm (g) |
||||||||
Norrköping |
i |
1 |
Norrköping |
1 |
1 |
1 |
2 |
||
Finspång Valdemarsvik |
|||||||||
Linköping |
i |
1 |
Linköping |
— |
1 |
1 |
1 |
||
Kisa Motala |
i |
1 |
Motala (g) |
||||||
Mjölby |
|||||||||
Karlstad |
i |
1 |
Karlstad |
— |
2 |
— |
1 |
||
Kristinehamn |
Kristinehamn (g) |
||||||||
Arvika |
i |
0 |
Arvika |
||||||
Säffle Sunne |
i |
0 |
Sunne (g) |
||||||
Hagfors Filipstad |
|||||||||
Örebro |
2 |
2 |
Örebro |
1 |
i |
1 |
2 |
||
Lindesberg Askersund |
|||||||||
Karlskoga |
|||||||||
Nora Kopparberg Hällefors |
|||||||||
Eskilstuna |
1 |
1 |
Kskilstuna |
— |
i |
— |
t |
||
Strängnäs Flen |
|||||||||
Stockholm |
5 |
8 |
Stockholm |
1 |
4 |
1 |
4 |
||
Norrtälje |
1 |
0 |
Rimbo (g) |
||||||
östhammar Häverödal |
Östhammar (g) |
||||||||
Uppsala |
1 |
1 |
Uppsala |
— |
1 |
1 |
1 |
||
Enköping Tierp |
|||||||||
Västerås |
1 |
1 |
Västerås |
— |
1 |
1 |
1 |
||
Köping Sala |
1 |
? |
Salbohed (g) |
||||||
Fagersta Tärnsjö Östervåla Skinnskatteberg |
|||||||||
Visby |
1 |
0 |
Visbg |
— |
1 |
— |
1 |
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Nuvarande organisation
'' Förslag till ny organisation. Kursiverat namn betyder, att
j körkortsprov får äga rum, (g) att vägvänsendet tillhörig garagegård,
(d) depåverkstad finnes eller planeras på orten eller i
dess närhet.
> |
Antal |
||||||||
Stationsorter Mottagnings- |
tital besik ningsmän |
*5 * 2 o § o |
Central- orter |
Stationsorter |
Mottagnings- orter |
«“*■ JU |
o 3 2 er |
SO -r. C/3 C/3* |
*3 CD O 3 g. |
orter |
a? |
— cd |
O: |
CD 3 |
= o g 3 |
||||
• |
CD |
CD |
CD |
— . |
|||||
*1 |
|||||||||
Falun |
2 |
2 |
Falun (Sten- |
_ |
2 |
_ |
1 |
||
näset) Cd) |
|||||||||
Hedemora Leksand |
Hedemora (g) |
||||||||
Mora |
Mora (g) |
||||||||
Ludvika |
1 |
0 |
Ludvika |
||||||
Nås Vansbro Malung |
Malung (g) |
1 |
1 |
||||||
Gävle |
1 |
*3 |
Gävle |
1 |
2 |
||||
Storvik Ockelbo |
|||||||||
Söderhamn |
1 |
1 |
Söderala (g) |
||||||
Bollnäs Edsbyn |
Bollnäs (d) Hudiksvall |
||||||||
Hudiksvall |
1 |
1 |
|||||||
Ljusdal Bergsjö |
|||||||||
Härnösand |
1 |
Härnösand |
— |
1 |
— |
1 |
|||
Sollefteå Sundsvall |
1 |
1 |
Sundsvall |
Sollefteå (d) |
1 |
1 |
— |
2 |
|
Fränsta Ånge |
Örnsköldsvik |
1 |
|||||||
Örnsköldsvik |
1 |
0 |
— |
1 |
— |
||||
Östersund |
1 |
1 |
Östersund |
— |
1 |
1 |
1 |
||
Strömsund Hammarstrand Järpen Sveg |
Sveg** (g) |
_ |
1 |
||||||
Umeå |
1 |
? |
Umeå |
— |
1 |
1 |
1 |
||
Levar Bjurholm Vindeln Robertsfors |
|||||||||
Skellefteå |
1 |
1 |
Skellefteå (g) |
||||||
Norsjö Jörn |
|||||||||
Lycksele |
1 |
1 |
Lvcksele** (g) |
— |
1 |
— |
— |
||
Storuman Vilhelmina Dorotea Åsele Sorsele Malåträsk Tärnaby |
Storuman (g) Åsele (g) |
1 |
— |
||||||
Luleå |
1 |
1 |
Luleå |
1 |
1 |
2 |
|||
Boden Jokkmokk |
Svartbjörnsbyn (g) |
||||||||
Gällivare Kiruna |
Kiruna** |
Gällivare (g) |
— |
1 |
— |
— |
* Därav 2 med endast kvällsarbete.
** Arvodist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
17
Nuvarande organisation |
Förslag till ny organisation. Kursiverat namn betyder, att j |
||||||||
Stationsorter Mottagnings- orter |
Antal besikt- ningsmän |
Kontors- personal |
Central- orter |
Stationsorter |
Mottagnings- orter |
Antal |
|||
bilöver- kontrollörer |
bil- kontrollörer |
assistenter 1 |
kontors- personal |
||||||
Piteå Älvsbyn Arvidsjaur Arjeplog Haparanda Kalix Överkaiix Övertorneå Paj ala Summa |
i i |
? 0 |
Arvidsjaur* (g) |
Piteå Nederkalix (g) |
— |
1 |
— |
— |
|
57 |
1 9 |
41 |l71 42 |
Den nya organisationen skulle alltså enligt det framlagda förslaget komma
att omfatta 9 bilöverkontrollörer, 41 bilkontrollörer, 17 assistenter och 42 biträden
för kontorsarbete. Till jämförelse nämner utredningen, att personalen
inom den nuvarande organisationen den 1 augusti 1946 utgjorde 57 besiktningsmän,
36 biträdande besiktningsmän samt mellan 50 och 60 kontorsbiträden.
Härjämte anlitade vissa besiktningsmän sina egna familjemedlemmar
för utförande av kontorsarbete. Många av de nuvarande kontorsbiträdena
vore dock endast deltidsanställda.
Utredningen föreslår, att hela personalen i den nya organisationen med
undantag för bilkontrollörerna i Sveg, Lycksele, Arvidsjaur och Kiruna inplaceras
i för civila tjänstemän gällande löneplaner. Sistnämnda fyra befattningshavare
kunde icke beräknas erhålla full sysselsättning och torde därför
få avlönas med efter arbetsmängden avpassade arvoden.
Vid bestämmandet av löneställningen för besiktningsmännen syntes det
naturligt att utgå från deras nettoinkomster enligt nuvarade arvodessystem.
Uppgifter angående dessa hade därför införskaffats, men ett studium av
dessa uppgifter hade givit vid handen, att de icke lämnade tillräckliga hållpunkter
för bestämmande av en riktig lönegradsplacering. Med anledning
härav har utredningen sökt att på en annan väg komma fram till en lämpligt
avpassad lönesättning.
Innan utredningen gått närmare in härpå, har utredningen erinrat om att
den organisation, som föresloges, avsåge att bl. a. åstadkomma en så jämn
fördelning av arbetet som möjligt. Utredningen funne det därför
önskvärt, att besiktningsmännen, när antalet besiktningar och kompetensprövningar
vore förhållandevis lågt, d. v. s. i första hand under hösten och
* Arvodist.
Bi haag till riksdagens protokoll / .94 7. 1 samt. Nr 183.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
vintern, anlitades även för andra efter deras kvalifikationer avpassade uppgifter.
Kurser för undervisning av polismän i motorfordonskännedom och
flygande besiktning borde förläggas till sistnämnda årstider. Besiktningsmännens
sakkunskap syntes även kunna utnyttjas för trafikundervisning i skolorna,
antingen så att besiktningsmännen själva ledde denna undervisning
eller i synnerhet så, att de ledde kurser för lärare, som skulle handha undervisningen.
Länsstyrelserna och i förekommande fall polismyndigheterna torde
kunna anlita besiktningsmännen för taxameterkontroll. Statliga verk och
myndigheter borde särskilt under denna tid anlita besiktningsmännen för
teknisk översyn av statliga fordon. Vidare torde befattningshavarna kunna
utnyttjas för kontroll och värdering av vid trafikolyckor uppkomna skador
å motorfordon, som tillhörde staten, eller för vilka kronan avkrävdes skadestånd.
Utredningen föreslår i annat sammanhang i sitt betänkande, att vissa
befattningshavare vid den lokala organisationen skulle kunna inkallas till
tjänstgöring hos chefsmyndigheten. Sådana inkallelser borde som regel förläggas
till hösten och vintern. Slutligen framhålles, att avlöningsreglementets
t öreskrift om att semester finge åtnjutas å tid, som prövades lämplig med
hänsyn till göromålens behöriga gång, utgjorde ett ytterligare medel att reglera
de säsongmässiga variationerna i arbetsbelastningen. Med hänsyn till
det anförda utginge utredningen ifrån att det skulle bliva möjligt att bereda
varje befattningshavare, som placerades in i lönegrad, full sysselsättning under
normal tjänstetid. Någon differentiering av besiktningsmännens löner med
hänsyn till arbetskvantiteten syntes därför icke böra ifrågakomma.
Beträffande besiktningsmännens utbildning säger sig utredningen
icke vilja föreslå obligatorisk fordran på examen från teknisk högskola men
påpekar, att det vore önskvärt, att inom organisationen funnes några besiktningsmän
med så hög utbildning på det tekniska området, att de behärskade
även de mera invecklade spörsmål, som kunde uppkomma särskilt i samband
med besiktning av nya fordons- och motortyper, men för flertalet besiktningsmän
torde det vara tillräckligt med examen från tekniskt gymnasium
eller därmed jämförlig läroanstalt samt långvarig och väl vitsordad
praktisk tjänstgöring inom facket. Förutom de rent tekniska kvalifikationerna
borde besiktningsmännen ha viss administrativ erfarenhet samt ingående
kännedom om trafikförfattningarna och andra bestämmelser, som rörde deras
verksamhet. Då besiktningsman skulle pröva olika personers kompetens
för erhållande av körkort in. in., borde han vidare snabbt kunna bilda sig
ett säkert omdöme om den, som prövades. Han borde ha psykologisk blick
och gott handlag i umgänget med allmänheten, så att han vunne dess förtroende.
På grund av det personliga exemplets betydelse för trafiksäkerheten
tunne utredningen nödvändigt betona som ett kompetenskrav, att han vore
känd för nyktert levnadssätt. Eu fylleriförseelse måste anses som ett allvarligt
tjänstefel.
Vid bedömande av lönegrads placer ingen för bilkontrollör har utredningen
med hänsyn till förut angivna fordringar på tekniska kvalifikationer
funnit eu placering i lägre lönegrad än A 21 icke kunna ifrågakomma.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Med beaktande särskilt av de pedagogiska krav, som måste ställas på den,
som skall handhava körkortsprövning, och av det förhållandet, att befattning
som bilkontrollör för flertalet befattningshavare inom organisationen
torde bli sluttjänst, liar utredningen ansett sig kunna utan att behöva riskera
några konsekvenser i fråga om lönegradsplaceringen för annan teknisk personal
föreslå, att bilkontrollörerna placerades i lönegrad A 22. En sådan löneställning
torde vara nödvändig, om det under nuvarande förhållanden skulle
bli möjligt att förvärva och behålla bilkontrollörer med önskvärda kvalifikationer.
Det mera kvalificerade arbete och större ansvar, som enligt vad i det före -
gående anförts skulle åvila bilöverkontrollörerna, motiverade, att dessa placerades
i högre lönegrad. Utredningen föreslår, att de i regel placeras i lönegrad
A 24. Bilöverkontrollörerna i Stockholm och Göteborg borde övertaga de
i dessa städer nu placerade länsbesiktningsmännens uppgifter i fråga om
typbesiktning av motorfordon. Med hänsyn härtill och till de större krav, som
rent allmänt torde böra ställas på kompetensen hos bilöverkontrollörerna i
dessa båda städer, över vilka den största delen av motorfordonsimporten till
landet sker, föreslår utredningen, att de placeras i lönegrad A 26.
Assistenterna, som utgjorde rekryteringspersonalen, borde placeras i lönegrad
Eo 18. Innan någon antoges till assistent, borde han regelmässigt ha
tjänstgjort sasom extra tjänsteman i lönegrad Ex 15 under en prövotid av
omkring ett halvt år. Om han därunder prövades lämplig för vidare befordran,
borde han först uppflyttas i lönegrad Ex 18 och, om han efter ytterligare
ett halvår ansåges lämplig för yrkel, förordnas till assistent. Därest befordringsgången
för teknisk personal skulle i anslutning till det förslag, som
torde vara att förvänta från 1944 års personalutredning, komma att generellt
faststallas på annat sätt, förutsatte utredningen, att den nu skisserade befordringsgången
för assistenterna justerades till överensstämmelse med de
generella bestämmelserna.
Kontorspei sonalen syntes tills vidare i avvaktan på närmare erfarenheter
om behovet av sådan personal böra anställas såsom extra ordinarie kanslioch
kontorsbiträden. På varje centralort borde placeras ett mera kvalificerat
biträde såsom kanslibiträde i lönegrad Eo 7. All övrig kontorspersonal syntes
bora utgöras av kontorsbiträden i lönegrad Eo 4. I sin kostnadsberäkning
bär utredningen räknat med att alla dessa biträden skulle ha full tjänstgöringstid.
. Man torde emellertid böra pröva sig fram och, i den mån så visade
sig möjligt och ur arbetssynpunkt lämpligt, anställa viss del av denna personal
med deltidstjänstgöring. I den mån i organisationen anställes nya befattningshavare,
som förut icke haft längre anställning vid bilbesiktningsväsendet
eller i statstjänst, torde böra tillämpas en befordringsgång av samma art
som den, vilken föreslagits för assistenterna. Lämpligen kunde därvid tjäna
tdl ledning den befordringsgång för biträdespersonalen, som föreskrivits inom
fögderiorganisationen.
Utredningen föreslår därefter följande personalförteckning för bilbesiktningsväsendet.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Personalförteckning1.
Tjänstemän å ordinarie stat: Lönegrad.
2 bilöverkontrollörer ........................................ A 26
7 bilöverkontrollörer ........................................ A 24
37 bilkontrollörer ............................................ A 22
Av följande tabell framgår närmare den av utredningen föreslagna lönegradsplaceringen
av bilbesiktningsväsendets personal.
Sammanställning över personalens lönegradsplacering vid bilbesiktniugsväsendet
enligt utredningens förslag.
Central- och övriga |
Dyr- ort |
Bilöver- kontrollörer |
Bilkon- trollörer A 22 |
Assi- stenter Eo 18 |
Kansli- biträden Eo 7 |
Kon-torsbi-träden |
Summa befatt- nings- havare |
|
A 26 |
A 24 |
|||||||
Malmö |
F |
1 |
2 |
1 |
1 |
2 |
7 |
|
Hälsingborg |
E |
■- |
— |
2 |
— |
— |
1 |
3 |
Kristianstad |
D |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Karlskrona |
F |
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
Jönköping |
E |
— |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
5 |
Växjö |
C |
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
Kalmar |
E |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Göteborg |
G |
1 |
— |
2 |
1 |
1 |
2 |
7 |
Vänersborg |
D |
— |
_ |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Borås |
F |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
|
Skövde |
E |
— |
2 |
1 |
— |
2 |
5 |
|
Norrköping |
F |
— |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
5 |
Linköping |
F |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Örebro |
F |
— |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
5 |
Karlstad |
F |
— |
— |
2 |
— |
1 |
3 |
|
Eskilstuna |
E |
— |
— |
1 |
— |
1 |
2 |
|
Stockholm |
I |
t |
— |
4 |
1 |
1 |
3 |
10 |
Uppsala |
F |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Västerås |
F |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Visby |
E |
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
Gävle |
F |
— |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
5 |
Falun |
E |
— |
— |
2 |
— |
— |
1 |
3 |
Sundsvall |
H |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
1 |
4 |
Härnösand |
F |
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
Örnsköldsvik |
E |
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
2 |
Östersund |
H |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Luleå |
H |
— |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
5 |
Umeå |
G |
— |
— |
1 |
1 |
— |
1 |
3 |
Summa |
2 |
7 |
37 |
17 |
9 |
33 |
105 |
Yttranden.
Flertalet hörda myndigheter och organisationer har funnit en omorganisation
av bilbesiktningsväsendet nu böra ske. En ledamot av 19i5 års trafiksäkerhetskommitté
uttalar emellertid, att utredningens förslag icke borde föranleda
någon åtgärd förrän trafiksäkerhetskommittén fullgjort sitt uppdrag.
Likaledes har länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatt uppskov med förslagets
genomförande till ett kommande år, då de pågående trafiksäkerhetsutredningarna
hunnit avslutas. Av olika skäl, vartill jag får anledning återkomma
i det följande, ha kungl. automobilklubben och Sveriges trafikbil
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
21
ägares riksorganisation icke ansett sig kanna tillstyrka, att utredningens förslag
lägges till grund för en omorganisation, utan hemställa att ett nytt förslag
utarbetas.
Härefter torde jag få redogöra för de synpunkter beträffande den lokala
organisationen, som återfinnas i yttrandena.
Det militära besiktningsväsendet.
Utredningens förslag om att det militära besiktningsväsendet skall bibehållas
har föranlett vissa uttalanden.
Chefen för försvarsstaben, som finner det vara i överensstämmelse med försvarets
intressen, att den militära besiktningsorgansationen kvarstår, föreslår,
att det uppdrages åt chefen för armén att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa viss utredning om ifrågavarande organisation. Chefen
för försvarsstaben anför härom bl. a.
Som ett led i det rationaliserings- och effektiviseringsarbete som för närvarande
pågår inom försvaret framstår det som önskvärt att undersöka, huruvida
icke det militära besiktningsväsendet kan erhålla en organisation, som
ansluter sig till den föreslagna civila organisationen. På grund härav bör det
militära besiktningsväsendet för motorfordon göras till föremål för särskild
utredning. Förutom en lämplig omfattning och organisation av det militära
besiktningsväsendet bör därvid särskilt uppmärksammas frågorna om de militära
besiktningsmännens befogenheter, deras ställning i förhållande till den
av besiktningsutredningen fastslagna chefsmyndigheten samt samarbetet mellan
nämnda myndighet och försvarsgrenscheferna. Frågan om samarbetet
mellan de civila och de militära besiktningsmännen ävensom möjligheten att
utnyttja de militära besiktningsmännen som en reserv för civila förrättningar
bör jämväl uppmärksammas.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser för sin del övervägande skäl tala
för en enhetlig besiktningsorganisation för såväl civilt som militärt ändamål.
Som stöd för sin åsikt anför styrelsen bl. a. följande.
Antalet militära körkortsprov beräknas, enligt i utredningen anförda uppgifter,
komma att uppgå till något över 10 procent av samtliga inom landet
utförda prov. Det måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses vara önskvärt, att
dylikt prov utföres inför person, vilken fortlöpande deltager i trafiken med
motorfordon och i utvecklingen på hithörande områden. En militär besiktningsman
torde som regel endast under relativt ringa tid ägna sig åt besiktningsmannaverksamheten
och lärer huvudsakligen vara sysselsatt med andra
militära göromål. Han kommer sålunda att få avsevärt mindre rutin och erfarenhet
än de civila besiktningsmännen, vilket kan menligt inverka även
på hans besiktningsmannaverksamhet.
Den av utredningen omnämnda svårigheten, som uppstår genom de militära
körkortsprovens koncentrering till vissa årstider, synes i ungefär samma
grad kunna bemästras av den föreslagna civila besiktningsmannaorganisationen
med sin möjlighet till personalöverflyttningar som av de fåtaliga militära
besiktningsmännen på varje förband.
Därest eu dylik sammanslagning icke för närvarande ansåges böra genomföras,
borde enligt styrelsens mening en utredning verkställas beträffande
organisationen av och frågan om chefsmyndighet för det militära besiktningsväsendet.
Om så skedde, borde dock det civila besiktningsväsendets om
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
organisation icke uppskjutas, utan dess chefsmyndighet erhålla befogenhet
att, för vinnande av önskvärd enhetlighet, inspektera de militära besiktningsmännens
verksamhet på nu ifrågavarande område samt att meddela de anvisningar
och föreskrifter, som befunnes erforderliga.
1945 års trafiksäkerhetskommitté hävdar, att ett bibehållande av systemet
med militära besiktningsmän vore, såvitt anginge prövningen av bilförare,
tillfredsställande endast under förutsättning, att man kunde vinna garantier
för att de militära besiktningsmännen innehade samma kompetens som de
civila och att deras prövning utfördes med lika stor stränghet och noggrannhet.
Kompetensproven.
1945 ars trafiksäkerhetskommitté delar utredningens uppfattning, att k ö rko
rf sproven icke borde avläggas inför polis. En sådan anordning
skulle endast medföra, att man tinge två olika besiktningsmannakårer,
och detta vore olyckligt, icke minst ur enhetlighetens synpunkt. Däremot
förklarar sig länsstyrelsen i Stockholms län icke vara beredd att på
grundval av utredningens argumentering helt avvisa tanken på att överflytta
vissa arbetsuppgifter på för ändamålet skolad polispersonal. Liknande ståndpunkter
intagas av polismästaren i Örebro och motormännens riksförbund.
Utredningens förslag att koncentrera kompetensprövningaina
till ett mindre antal orter med utbildat gatunät och någorlunda
omfattande trafik har föranlett åtskilliga uttalanden. Förslaget tillstyrkes
sålunda i huvudsak av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs samt
Göteborgs och Bohus län. Förstnämnda länsstyrelse anför bl. a.
Mot utredningens standpunkt, att körkorts- och trafikkortsprov som regel
höra förläggas till städer och andra tätt bebyggda orter med utbildat gatunät
och något så när stark trafik, lärer icke i och för sig vara något att erinra.
Den inskränkning i allmänhetens bekvämlighet, som förslaget medför, kan
vid det förhållandet, alt sådana prov normalt avläggas endast en gång i varje
människas liv, icke tillmätas större betydelse. Rent psykologiskt sett kommer
den omständigheten, att körkortsprov endast kan avläggas på ett litet
antal platser och att aspiranten ofta måste företaga en särskild resa för detta
ändamål, att medföra ökad respekt för provet.
Invändningar mot den föreslagna koncentrationen av kompetensproven ha
emellertid gjorts i flera av de inkomna yttrandena. Sålunda har länsstyrelsen
i Kristianstads län icke funnit sig kunna biträda detta förslag och anför såsom
motiv härför bl. a.
Uppenbart är att icke obetydliga olägenheter och kostnader komma att
åsamkas den kör- och trafikkortssökande allmänheten vid en dylik begränsning
av möjligheterna att avlägga prov. Å andra sidan lärer det icke kunna
bestridas, att en prövning under de svårare förhållanden, som de angivna tätorterna
erbjuda, många gånger ger en bättre ledning för bedömande av vederbörandes
lämplighet än ett prov företaget å en ort med mindre trafik.
Framför allt torde reaktions- och anpassningsförmågan hos aspiranterna
bättre kunna bedömas. Frågan är dock om sistnämnda förhållande bör till
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
23
erkännas avgörande betydelse. Härvid må till en början erinras om att under
år 1939 avlades i riket icke mindre än inemot 84 000 kör- och tralikkortsprov.
Redan denna höga siffra inger en viss tveksamhet rörande lämpligheten
av att belasta trafiken i de 36 uppräknade tätorterna med proven i fråga.
Vidare må framhållas, att utredningen icke lämnat något underlag för sitt
påstående att den föreslagna anordningen vore betingad av trafiksäkerhetsskäl
av sådan styrka, att de förut nämnda olägenhets- och kostnadssynpunkterna
borde vika. Man synes även hava bortsett från det faktum att vid färd
i tättbebyggda samhällen bilförarens mindre rutin ofta uppväges av hans
större försiktighet. Till slut må framhållas, att någon som helst norm icke
kunnat upprätthållas vid bestämmandet av de lämpliga tätorterna; i regel synes
man hava fått nöja sig med att därtill utse de största samhällena inom
varje distrikt utan hänsyn till att man samtidigt i ett annat och kanske närbeläget
distrikt ansett sig böra såsom lämplig prövningsort underkänna ett
ännu större samhälle.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar, att körkortsprov skall få avläggas
på samtliga stations- och mottagningsorter, icke minst med hänsyn till
de stora kostnader, som i annat fall skulle uppkomma för den körskortssökande
allmänheten. Länsstyrelsen anför vidare bl. a. följande.
Det är ingalunda säkert att en körkortssökandes eventuella svagheter lättast
avslöjas vid prov i stadstrafik. Denna är — åtminstone i de största städerna
— noggrant reglerad, och motorförarens självansvar reduceras ofta till
ett strikt iakttagande av varningsmärken och trafikpolisens anvisningar.
Dessutom äro övriga trafikanter i regel bättre disciplinerade ju större ett
samhälle är, ett förhållande som också underlättar för föraren att klara uppkommande
situationer. I mindre orter och på landsbygden råder i allmänhet
större oreda i trafiken, varför en förare ständigt måste räkna med att andra
trafikanter uppträda på ett för honom och för sig själva riskabelt sätt. En
motorförare från landsbygden eller från en mindre ort iakttager i regel stor
försiktighet, då han kommer till ett större samhälle, där han är obekant och
ovan att färdas. Härigenom blir han icke där till den fara för trafiken, som
utredningen synes föreställa sig. Samma omdöme kan dessvärre icke alltid
fällas om städernas motorförare, när de komma ut på landet. Det är ingalunda
så alt landsbygdens motorförare äro en trafikfara, när de komma in
till städerna utan oftare det motsatta att städernas motorförare äro farliga
på landsvägarna.
I allmänhet synes man vara benägen att tillmäta körkortsprovet ett alltför
stort värde som mätare på en förares skicklighet. Denna beror främst av
vaksamhet och omdöme, egenskaper som icke kunna komma till något klarare
uttryck under den högst halvtimmeslånga uppvisningen inför besiktningsmannen.
Denne kan möjligen konstatera förtrogenheten med trafikreglerna
och de tekniska kunskaperna i fråga om fordonets manövrering, men
om sökandens förutsättningar i övrigt att bli en god och ansvarskännande
törare kan besiktningsmannen icke hinna få någon säkert grundad uppfattning.
Men i själva verket är det just på förefintligheten eller frånvaron av de
egenskaper, som icke komma till synes vid provet, som förarens kvalifikationer
ur trafiksäkerhetssynpunkt komma afl hero. Därför bör körkortsprovets
betydelse icke överdrivas. Erfarenheten visar också att flertalet olyckor
icke bero på förarens bristande kunnande utan på oförsiktighet och överdåd.
Principiella avståndstaganden från den föreslagna koncentrationen av körkorts-
och Irafikkortsproven av liknande innebörd som de nu återgivna utlåtandena
ha vidare anmälts av länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands,
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Örebro och Västmanlands lön, motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens
riksförbund samt av Sveriges automobilhandlareförening och bilverkstädernas
riksförbund, vilka sistnämnda båda organisationer avgivit
gemensamt yttrande.
Polismästaren i Örebro framhåller vissa olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som kunna tänkas uppkomma vid den föreslagna koncentrationen.
Utredningens förslag att koncentrera kompetensproven för erhållande avkör-
och trafikkort samt tillstånd till yrkesmässig utbildning av bil- och motorcykelförare
till ett fåtal städer och tättbebyggda orter torde komma att
medföra ur trafiksäkerhetssynpunkt icke önskvärda konsekvenser. Praktiken
har nämligen visat, att övningskörning regelmässigt förlägges till de städer
och till de speciella gator och andra offentliga platser, som besiktningsmännen
normalt använda för provkörningar. Läraren räknar med att eleverna
lättare skola kunna klara proven, därest övningskörningarna verkställas på
platser, där proven utföras. Även om poliskammaren hyser den uppfattningen
att övnings- och provkörningar böra förläggas till gator med tät trafik
och till parkeringsplatser med stor beläggning, torde dock en ytterligare utökning
av sådana körningar medföra icke blott ett mycket stort trafikosäkerhetstillslånd
utan även en kraftig uppstoppning i den rörliga trafiken.
Stegringen i övnings- och provkörningarna skulle möjligen kunna medföra
förbud för sådana körningar på starkt trafikerade gator och parkeringsplatser.
Utredningens syfte skulle härigenom icke kunna i praktiken genomföras.
Åtskilliga myndigheter och organisationer påvisa de olägenheter, som skulle
uppstå för befolkningen i avlägsna bygder, om utredningsförslaget om
sammanförande av körkortsproven genomfördes. Länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller sålunda, att om körkortsprov skulle få avläggas endast på en
ort inom länet, nämligen Luleå, skulle en körkortsaspirant från Karesuando
tvingas resa närmare 50 mil och en från Kiruna 30 mil för att komma till
förrättningsorten. Erinringar i samma riktning ha gjorts av länsstyrelserna
i Östergötlands, Skaraborgs och Jämtlands län samt av kungl. automobilklubben
och Sveriges bilskolors riksförbund.
Vidare har detta spörsmål berörts av 1944 års trafikförfattningssakkunniga,
som framhålla, att även om man i princip ansåge det riktigt, att köroch
trafikkortsprov avlades på platser, där trafikförhållandena medgåve en
mera allsidig prövning, torde det dock enligt de sakkunnigas mening vara
uteslutet att kunna — utan åsidosättande av allmänhetens berättigade intressen
— inskränka antalet platser på sätt skett i utredningsförslaget. Särskilt
gällde detta i fråga om de norrländska länen med deras långa avstånd
och kostsamma, tidsödande resor. Frågan om vilka orter, som kunde godtagas
för avläggande av prov av ifrågavarande slag, torde emellertid ej böra
fastställas i förevarande sammanhang utan borde avgöras av vederbörande
länsstyrelse i samråd med besiktningsmännens chefsmyndighet.
Utredningens förslag beträffande anordnandet av prov för blivande
körskolelärare har i allmänhet icke berörts i yttrandena. 1945
års trafiksäkerhetskommitté meddelar, att kommittén övervägde att föreslå,
att en central statlig kursverksamhet för bilskolornas chefer och instruktö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
25
rer skulle igångsättas i syfte att höja bilskoleundervisningens standard. Komnie
en sådan utbildning och examination till stånd, syntes prövningen av
bilskolelärarna inför besiktningsmännen kunna bortfalla.
Sveriges bilskolors riksförbund föreslår, att vid tillsättandet av nya bilskolechefer
kompetensproven skulle företagas av särskilda till centralorterna anknutna
prövningsnämnder, bestående av tre personer, varav en borde vara
vederbörande bilöverkontrollör och en representant för Sveriges bilskolors
riksförbund.
Distriktsindelningen m. m.
Utredningens förslag att avskaffa den nuvarande distriktsindelningen och
att i stället sammanföra besiktningsväsendets befattningshavare i grupper
samt det i samband därmed stående förslaget om frihet att välja besiktningsman
beröras i ett flertal yttranden.
Det sistnämnda förslaget har i allmänhet icke föranlett någon erinran.
Däremot anse flera remissmyndigheter behov föreligga av en viss gränsdragning
beträffande besiktningsmännens territoriella verksamhet. Statskontoret
anför i denna fråga följande.
Förrättningssökande skall enligt förslaget erhålla rätt att vända sig till
besiktningsman på den ort han önskar för att undergå prövning eller få besiktning
utförd. Ehuru denna valfrihet såsom utredningen framhållit är förenad
med risken av ojämn arbetsfördelning, vill statskontoret likväl icke motsätta
sig, att en sådan ordning försöksvis införes. Detta bör dock icke föranleda,
att distriktsindelningen helt avskaffas. Ett bibehållande av densamma
i viss utsträckning synes erforderligt såväl av organisatoriska skäl som för
att åstadkomma begränsning av resekostnaderna. Såsom minimikrav bör i
detta hänseende gälla, att envar av de nio föreslagna gruppernas befattningshavare
tilldelas visst eller vissa län såsom tjänstgöringsområde. Arbetsuppgifterna
för varje grupp böra då begränsas till det eller de gruppen tilldelade
länen, i den mån chefsmyndigheten icke föreskriver avvikelse härifrån.
Behovet av territoriella gränser för besiktningsmännens verksamhet framhäves
vidare av väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Jämtlands län, 19U års trafikförfattningssakkunniga samt automobilbesiktningsmännens
förening. Nu nämnda länsstyrelse och trafikförfattningssakkunniga
föreslå, alt ifrågavarande gränsdragning uppdrages åt
chefsmyndigheten, som därvid bör samråda med länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara av betydelse, att varje länsstyrelse
hade eu länsbesiktningsman att rådföra sig med i ärenden, vilkas
bedömande krävde tillgång till sådan expertis som den, en dylik befattningshavare
representerade.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och 1935 ars trafiksäkerhetskommitté hysa
vissa betänkligheter mot utredningens förslag att medgiva körkortsaspirant
rätt att vända sig till vilken besiktningsman som helst. Länsstyrelsen anför
härom följande.
Besiktningsväsendets nuvarande lokala organisation bygger på en fast
distriktsindelning, som är folad på länsindelningen, medan i utredningens
förslag båda dessa principer övergivits. Länsstyrelsen kan härutinnan näppeligen
dela betänkandets ståndpunkt. En någorlunda fast distriktsindelning
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
är av betydelse för en jämn arbetsfördelning mellan de olika besiktningsmännen.
Saknas sådan indelning kan man, såsom för övrigt i betänkandet
påpekas, befara, att körkortsaspiranter vid provens avläggande skola hänvända
sig till sådana besiktningsmän, som fått namn om sig att vara mindre
fordrande än andra. Slopandet av den fasta distriktsindelningen synes vidare
särskilt betänkligt med hänsyn till de uppgifter i trafiksäkerhetsarbetet,
som sannolikt komma att åläggas besiktningsmännen. Ur berörda synpunkt
torde det vara mycket angeläget att åtminslone bilöverkontrollörernas territoriella
verksamhetsområden erhålla förhållandevis markerade gränser. Allmänheten
har emellertid uppenbarligen i vissa fall ett legitimt intresse av att
få vända sig till annan besiktningsman än vederbörande i det »egna» distriktet.
Redan nu medger för övrigt 19 § motorfordonsförordningen i fall av synnerlig
olägenhet för körkortsaspirant undantag från distriktsindelningen. Mer
än en uppmjukning av denna regel, så att även något mindre starka skäl
än i paragrafen angivas kunna godtagas, torde i själva verket icke erfordras
för att nämnda intresse skall bliva i skälig mån tillgodosett. Ett slopande av
distriktsindelningen är sålunda icke ur denna synpunkt påkallat.
Starka skäl synas vidare tala för att anknytningen till länet bibehålies.
Länsstyrelsen har för närvarande synnerligen vidsträckta befogenheter enligt
trafikförfattningarna med avseende å motorfordonstrafiken i länet. Vid lösandet
av en del av dessa uppgifter är samarbetet mellan länsstyrelsen och
länsbeSiktningsmannen av stor betydelse. Ehuru förslag därom icke framlagts,
förefaller det rimligt att anta, att även länsstyrelsen kommer att anförtros
nya uppgifter inom trafiksäkerhetsarbetet. Behovet av samarbete
med besiktningsväsendet torde då komma att öka. Under sådana förhållanden
hade det varit naturligare att — i stället för att fjärma besiktningsmännen
från länsstyrelserna — här åvägabringa en närmare anknytning.
För att bereda lättnad för allmänheten vid avläggande av körkortsprov
finner trafiksäkerhetskommittén för sin de! det vara tillräckligt att utbyta
uttrycket »synnerlig olägenhet» i 19 § 1 mom. MF mot uttrycket »olägenhet».
Central-, stations- och mottagningsorter. Antalet befattningshavare.
Utredningens förslag att minska antalet förrättningsplats
e r för besiktningsmännen har föranlett uttalanden i många av de inkomna
yttrandena.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen finner utredningens ifrågavarande förslag
innebära mycket påtagliga fördelar ur organisatorisk synpunkt. Styrelsen
anser det emellertid knappast gå att inskränka antalet mottagningsorter
så radikalt som föreslagits; särskilt med hänsyn till bilhandelns och den yrkesmässiga
trafikens intressen torde det bli erforderligt att i vissa delar av
landet öka antalet sådana orter. Vare sig ökning skedde eller ej torde man
därjämte få antaga, att besiktningsmännen finge i större omfattning än nu
företaga resor för utförande av förrättningar på annan ort.
Såväl besiktningsmännens arbete som kontorsarbetet kunde organiseras
mera rationellt, om den föreslagna centraliseringen komme till stånd, anför
automobilbesiktningsmännens förening. Föreningen hade därför intet att erinra
i princip mot en centralisering men trodde, att denna komme att bli en
svår stötesten ur allmänhetens synpunkt. Man finge räkna med stor tillström
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
27
ning av förrättningssökande till stations- och mottagningsorterna, varför arbetsförhållandena
borde vara synnerligen välordnade.
Motorförarnas helnykterhets förbund har för sin del intet att erinra mot
förslaget beträffande central-, stations- och mottagningsorterna.
Kungl. automobilklubben, Sveriges automobilindustriförening och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation anmäla däremot i sina yttranden betänkligheter
gentemot utredningsförslaget att koncentrera besiktningsverksamheten
till ett mindre antal orter. Sistnämnda sammanslutning anför
härom bl. a.
Grundläggande för organisationen av besiktningsväsendet bör givetvis vara,
att densamma i administrativt hänseende skall bli så praktisk och ändamålsenlig
som möjligt och bereda den förrättningssökande allmänheten minsta
möjliga olägenheter i fråga om kostnader och tidsspillan. Riksorganisationen
anser, att utredningen i silt förslag icke tillräckligt beaktat dessa faktorer.
I detta avseende kan man peka på, hur förhållandena i Norrland med
dess långa avstånd föreslagits skola bli. Betänkandet synes därför böra bli
föremål för en överarbetning i nu angivna hänseende, enär den föreslagna
distriktsindelningen enligt riksorganisationens mening icke kan läggas till
grund för en lagstiftning på området.
1 sitt gemensamma yttrande framhålla bilverkstädernas riksförbund och
Sveriges automobilhandlareförbuiul, att allmänheten, när det gällde besiktningsförrättningar,
mera sällan komme i direkt kontakt med besiktningsmännen
utan hos dessa företräddes i första hand av automobilhandlarna
och i stor omfattning av bilverkstäderna, samt att central-, stations- och
mottagningsorter därför i möjligaste mån borde utväljas även med hänsyn
till automobilhandelns och bilverkstädernas lokalisering.
I många länsstyrelsers utlåtanden liksom i åtskilliga till dessa utlåtanden
fogade yttranden från lokala remissinstanser framföras önskemål beträffande
förrättningsorterna inom respektive län. Jag kommer i det följande huvudsakligen
att angiva, vad yttrandena innehålla beträffande central- och stationsorter,
medan jag beträffande mottagningsorter torde få hänvisa till handlingarna.
Vad först angår de föreslagna centralorterna, där gruppchefen —-bilöverkontrollören — skulle vara placerad, ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar
län om Jönköping kunde betraktas som lämplig centralort för
Småland och Öland. Ur geografisk synpunkt finge Växjö såsom varande
belägen ungefär i centrum av området anses avsevärt lämpligare än Jönköping,
särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att förkorta tiden och
längden av de tjänsteresor som den föreslagne överkontrollören hade att
företaga inom sitt område liksom även med hänsyn till allmänhetens intresse
all liilt komma i kontakt med denne tjänsteman.
Även Kronobergs lastbilscehtralers länsföreniny u. p. a., Kronobergs läns
droskbilägare förening och Växjö motorsällskap anse, att Växjö bör bli centralort
i stiillet för Jönköping.
Väg- och vattenbyggnadsstyrclseri, länsstyrelsen i Västernorrlands län samt
Sveriges trafikbilägares riksorganisation förorda Härnösand såsom centralort
i stället för Sundsvall.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Länsbesiktningsmannen i Västerbottens lön anser, att de stora avstånden
i övre Norrland motiverade, att såväl Umeå som Luleå bleve centralorter.
Om utredningens förslag genomfördes, skulle den i Luleå stationerade bilöverkontrollören
vid en inspektionstionsresa i bil till samtliga stations- och
mottagningsorter ha att färdas ca 190 mil, alltså betydligt längre än sträckan
Ystad—Haparanda. Även länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det
förelåg ett oavvisligt behov för länet att få egen centralort, nämligen i Umeå.
Som förut nämnts ha åtskilliga önskemål framförts beträffande s t ati.
onsorterna. Sålunda finner länsstyrelsen i Södermanlands län det
föreslagna antalet stationsorter för litet för länets vidkommande. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser Västervik böra bibehållas som stationsort.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands lån m. fl. framhålla,
att Halmstad borde förbli stationsort. Sveriges automobilindustriförening
ifrågasätter lämpligheten att indraga Uddevalla såsom stationsort.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar Mariestad som stationsort
i stället för Skövde. Länsstyrelsen i Örebro län jämte ett flertal lokala myndigheter
och organisationer hävda, att besiktningsman borde stationeras i
Karlskoga. Besiktningsman borde vidare, enligt länsstyrelsen i Kopparbergs
län, finnas i Ludvika. Länsstyrelsen i Gävleborgs län m. fl. hemställer
att Söderhamn icke måtte slopas som stationsort. Länsstyrelsen
i Västerbottens lön och Sveriges automobilindustriförening framställa samma
önskemål beträffande Skellefteå. Slutligen föreslår våg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att Gällivare bleve stationsort i stället för Kiruna.
Konkreta erinringar beträffande utredningens förslag angående orter, där
mottagningar borde äga rum, ha framförts bl. a. av flertalet länsstyrelser.
I detta sammanhang torde jag böra nämna, alt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förutsatt, att besiktningsman, liksom nu i viss utsträckning är fallet,
skulle utföra förrättningar även utom stationsort och fastställd mottagningsort,
i den mån besiktningsmannens övriga arbetsuppgifter det tilläte. Sådan
förrättning borde verkställas i fall, då det gällde att tillfredsställa ett berättigat
krav från fordonsägare, för vilken ett inställande av fordonet på stations-
eller mottagningsort skulle medföra avsevärd olägenhet. Även syntes
dylik resa kunna företagas, då t. ex. yrkessammanslutning, bussföretag eller
bilhandlare anmälde ett större antal förrättningar att utföras å viss dag.
Flera remissmyndigheter anse det föreslagna antalet besiktningsm
ä n för litet. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av länsstyrelserna i
Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands och Kopparbergs län samt dessutom
av bilverkstädernas riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida icke en reservkår för
avhjälpande av tillfälliga arbetsanhopningar borde upprättas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller, att möjlighet måste hållas öppen alt vid
mera avsevärd arbetsanhopning förstärka personalen och att av denna anledning
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal bör betecknas
förslagsvis.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
29
Befattningshavarnas arbetsuppgifter.
I en del yttranden beröras de arbetsuppgifter, som utredningen avsett skola
fullgöras av de föreslagna bilöverkontrollörerna, samt de nya tjänsteåligganden,
som enligt utredningen borde åvila besiktningsmännen över huvud.
Vad till en början angår de föreslagna befattningarna såsom bil överkontrollör,
så finna länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Kopparbergs
län icke behovet av dessa tjänster tillräckligt styrkt. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anför härom följande.
Däremot kan länsstyrelsen icke finna förslaget lämpligt i vad det avser
besiktningsmännens uppdelning i grupper med en överkontrollör som högste
besiktningsman för varje grupp. Enligt länsstyrelsens mening kan överinseendet
och organiserandet av det dagliga arbetet och tillsynen över personalen
på varje stationsort endast handhavas av en där placerad besiktningsman,
icke av en å annan ort placerad befattningshavare. I stället för den föreslagna
gruppindelningen och inrättandet av överkontrollörsbefattningar bör
därför en av besiktningsmännen på varje stationsort med lönegradsplacering
i A 24 bliva förman för personalen och samtidigt, därest han är stationerad
i residensstaden, den besiktningsman, som skall lillhandagå länsstyrelsen
med utredningar och utlåtanden. Därigenom skulle således även ernås, att
besiktningsmännens nuvarande anknytning till länsstyrelserna kan bättre bibehållas,
något som måste vara av värde såväl för länsstyrelserna som besiktningsväsendet,
även om den lokala distriktsindelningen upphör.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår för sin del, att bilbesiktningsmännen
finge ställning av tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsverket med placering
i respektive vägförvaltningar. Den befattning med personalfrågor, som
enligt utredningen skulle tillkomma bilöverkontrollören, skulle da automatiskt
övergå på vägdirektören.
1945 års trafiksäkerhetskommitté uppehåller sig vid frågan om utvidgade
arbetsuppgifter för besiktningsmännen i allmänhet. Vid
planläggningen av trafiksäkerhetsarbetets organisation hade kommittén räknat
med, att detta arbete icke blott krävde ett centralt ledande organ, förlagt
till huvudstaden, utan också lokalt arbetande krafter.
Redan nu syntes besiktningsmännens verksamhet i huvudsak vara ägnad
trafiksäkerheten. Såväl kontrollen över bilbeståndet som prövningen av förarna
skedde framförallt i syfte att förebygga olyckor. Kommittén tänkte
sig emellertid, att besiktningsmännen i framtiden skulle få sina arbetsuppgifter
vidgade, så att de inom sina områden hade att medverka i trafiksäkerhetsarbetet
i dess helhet. Bilbesiktningsutredningen hade själv pekat på
lämpligheten av att besiktningsmännen på de tider, då de vore mindre arbetsbelastade,
användes för trafikutbildning av polismännen och för tralikundervisning
i skolorna. Kommittén skulle därutöver önska, att besiktningsmännen
finge deltaga i det omfattande arbete, som måste utföras för att
upptäcka och undanröja sådana olycksanledningar, som utgjordes av dålig
sikl, farliga järnvägskorsningar, olämpliga väg- och gatuanordningar
otc. Det skulle sålunda åligga besiktningsmännen alt företaga inspektionsresor
och all inkomma med rapporter angående de missförhållanden, som
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
de därvid kunnat iakttaga. Detta innebure en värdefull förstärkning av de
arbetskrafter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna kunde
ställa till förfogande, och det skulle säkerligen tillföra de trafiksäkerhetsvårdande
organen nya synpunkter och initiativ.
Även automobilbesiktningsmännens förening har framfört en del synpunkter
beträffande de ifrågasatta nya uppgifterna för besiktningsmännen. Efter
att ha framhållit, att någon särskild ersättning härför icke torde vara avsedd,
anför föreningen hl. a. följande.
Först må framhållas, att arbetet med besiktningar är fysiskt påfrestande,
särskilt vintertid och så länge besiktningarna skola göras ute under otjänlig
väderlek. Därtill kommer att besiktningsarbetet måste koncentreras till de
ljusa timmarna av dagen. Det är därför en lycklig omständighet, att arbetsmängden
brukar minska något under hösten och vintern. På grund härav
kan det icke tagas som regel, att besiktningsmännen äro disponibla för extra
arbeten under de tider på dagen, som utgöra normal arbetstid i skolor och
annorstädes. Därtill kommer, att vissa av dessa arbetsuppgifter (exempelvis
trafikundervisning i skola) rätteligen höra hemma hos andra myndigheter
(polisen). Ävenledes bör teknisk översyn av staten tillhöriga fordon som regel
utföras av den myndighet, som disponerar fordonen. Om någon begränsning
av extra arbetsuppgifter icke införes, uppstår lätt risk för att det ordinarie
arbetet måste eftersättas.
Slutligen har i ett par remissyttranden pekats på värdet för myndigheterna
av att i vissa fall kunna utnyttja besiktningsmännens sakkunskap.
Generalpoststyrelsen finner det sålunda icke uteslutet, att postverket med
fördel skulle kunna anlita eventuellt blivande bilkontrollörer för översyn av
motorfordon å vissa orter, särskilt i Norrland, värdering av skador efter
olycksfall o. s. v.
Statens b iltrafik nämnd meddelar för sin del, att nämnden i sin verksamhet
ofta hade behov av sakkunnigt biträde vid värderingar och övriga utredningar.
Hittills hade nämnden i sådana fall varit hänvisad till att under
hand vidtala besiktningsman att mot särskild ersättning utföra dylika uppdrag.
Kompetenskrav, avlöningsfrågor och tjänstebenämningar.
Beträffande besiktningsmännens kompetens förklarar
sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara ense med utredningen därom, att
för besiktningsman icke borde uppställas obligatoriskt krav på examen
från teknisk högskola. Dylik examen borde emellertid räknas som vägande
merit, då det gällde tillsättandet av högre tjänster. Med hänsyn till besiktningsmännens
arbetsuppgifter ansåge dock styrelsen, att samtliga besiktningsmän
borde ha minst examen från tekniskt läroverk eller liknande
samt längre tids vana och erfarenhet som förare av motorfordon.
Den militära besiktningsmannakåren utgjorde, framhåller chefen för
försvarsstaben, en värdefull reserv av för besiktningsmannatjänst kompetent
personal, i vissa fall med synnerligen goda såväl teoretiska som praktiska
kvalifikationer, varför denna personalgrupp liksom hittills borde kunna
utnyttjas vid rekrytering av den civila besiktningsmannakåren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
31
1945 års trafiksäkerhetskommitté anser nödvändigt att till här ifrågavarande
tjänster förvärvas personal med relativt hög kompetens. Därest i det
föregående omnämnd statlig kursverksamhet för bilskolepersonalen komme
till stånd, kunde det organ, som finge hand om dessa kurser, lämpligen
anordna specialkurser för blivande besiktningsmän.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner, att för erhållande av besiktningsmannatjänst
borde krävas examen vid teknisk högskola eller på annat sätt förvärvad
motsvarande utbildning.
Även automobilbesiktningsmännens förening förordar som kompetensnorin
utbildning vid svensk teknisk högskola samt dessutom väl vitsordad
praktisk tjänstgöring inom facket under minst 5 år. Undantag från utbildning
vid högskola horde dock kunna medgivas den, som annorledes förvärvat
sådan kunskap och skicklighet, att han otvivelaktigt vore lämplig såsom
besiktningsman. Man skapade då en riktig grund för erhållande av den
kår, som arbetsuppgifterna krävde. För sitt förslag anför föreningen bl. a.
följande motivering.
Utredningen sätter i kompetensfrågan som norm examen från tekniskt
gymnasium under motivering, att för flertalet besiktningsmän torde detta
vara tillräckligt, men i samma mening uttalar utredningen önskvärdheten
av, att inom organisationen finnas några besiktningsmän med hög utbildning
på det tekniska området. Detta synes vara en inkonsekvens med hänsyn
till rekryteringen. Ingenjörer med utbildning vid tekniskt gymnasium
kunna med fördel antagas i större verk och inrättningar med central förvaltning,
där tekniska befattningar i flera olika grader finnas och där dessa
ingenjörer arbeta under sakkunnig ledning och vidare utbildas för sin uppgift
hos den förvaltningen. Besiktningsväsendet är emellertid en liten organisation
med de tekniska befattningshavarna spridda på en mångfald platser,
där de självständigt hava att utöva sin tjänst. Därför bör varje aspirant
på besiktningsmannatjänst, då han antages i yrket, vara tillräckligt tekniskt
kvalificerad för att kunna sedermera i verksamheten utveckla sig till att
självständigt handhava alla slag av förrättningar. Endast på detta sätt giver
man rekryteringsfrågan en tillfredsställande lösning.
Föreningen förutsätter emellertid, att dispens från nu angivna kompetenskrav
komme att meddelas nuvarande besiktningsmän, i den mån de icke
uppfyllde de höjda fordringarna.
Uiknande synpunkter som de nyss återgivna företrädas av statsverkens
ingenjörsförband.
Slutligen anser Sveriges bilskolors riksförbund, att i kompetensfordringarna
för besiktningsmän borde ingå viss tids praktik från bilskola.
Frågan om besiktningsmännens lönegrads placering
beröres i åtskilliga yttranden. Från allmänna lönenämndens sida ha de föreslagna
inplaceringarna i lönegrader av bilöverkontrollörer och bilkontrollörer
ej föranlett någon erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner lönerna
vid avvägda med hänsyn till uppställda kompetensfordringar.
Däremot anser statskontoret, att bärande skäl icke anförts för placering
av bilkontrollörerna i högre lönegrad än 21, varför ämbetsverket förordar
nämnda lönegrad. Även länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
den föreslagna lönegradsplaceringen, i förhållande till vad som gällde för
en del andra befattningshavare med jämförliga kvalifikationer, låge något
för högt.
Å andra sidan ifrågasättes från flera håll, om icke den föreslagna löneställningen
vore väl låg, särskilt med hänsyn till de begränsade befordringsutsiktema.
Sålunda föreslår länsstyrelsen i Kalmar län, att bilöverkontrollör
placeras i 28 eller 30 lönegraden och bilkontrollör i 26. Till stöd för förslaget
anföres följande.
Allt för stor sparsamhet i detta avseende är oklok och kommer helt visst
att medföra stora risker för att de till ifrågavarande befattningar hörande
betydelsefulla uppgifterna icke bliva tillfredsställande utförda. Länsstyrelsen
vill ytterligare understryka, att man i detta sammanhang bör beakta
såväl de betydande ekonomiska värden, vilka beröras av nämnda befattningshavares
verksamhet, som den storleksordning, automobilväsendet numera
intar bland kommunikationsmedlen. Förebyggande av trafikolyckor
genom biltrafiken är dessutom ett betydelsefullt socialt problem, som intimt
sammanhänger med bilbesiktningsmännens verksamhet och som kräver
samhällets noggranna uppmärksamhet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att lägre lönegrad än 24 icke
bör ifrågakomma för någon besiktningsman. Vidare uttrycka länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Jämtlands län m. fl. tvivelsmål
om de föreslagna lönernas tillräcklighet för att locka kompetenta sökande.
Automobilbesiktningsmännens förening och statsverkens ingenjörsförbund
föreslå, att de ordinarie besiktningsmännen placeras i lönegraderna
26, 28 och 30.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som i stort sett icke haft något att
erinra i fråga om utredningens löneavvägning, föreslår, alt bilöverkontrollören
i Malmö placeras i A 26 samt att en befattning i A 24 inrättas i envar
av städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att bilöverkontrollören i Malmö
placeras i A 26. Denne borde enligt länsstyrelsens förmenande äga verkställa
typbesiktning.
Utredningens förslag att samtliga bilöverkontrollörer och heltidsanställda
bilkontrollörer skulle uppföras å ordinarie stat har icke särskilt berörts i
yttrandena. Generalpoststyrelsen har emellertid ifrågasatt lämpligheten av att
de föreslagna bilöverkontrollörema tillsättas genom fullmakt. Med hänsyn
till de särskilt stränga krav, som syntes böra ställas på dessa befattningshavares
fysiska rörlighet och förmåga att följa teknikens utveckling på biltrafikens
område, torde ett förordnande åt ordinarie bilkontrollör att på viss
tid vara bilöverkontrollör, placerad i lämplig lönegrad av löneplan C. innebära
bättre möjligheter att — om så skulle befinnas önskvärt — förflytta
vederbörande till annan mindre krävande befattning.
Utredningens förslag att bilkontrollörerna i Sveg, Lycksele,
Arvidsjaur och Kiruna, vilka befattningshavare icke beräknades erhålla
full sysselsättning, skulle avlönas med efter arbetsmängden avpassade
arvoden har tagits upp till behandling i flera yttranden. Väg- och vatten
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
33
byggnadsstyrelsen framhåller, att ifrågavarande tjänster i vissa fall torde bli
förenade med omfattande resor till fastställda mottagningsorter, vartill skulle
komma resor i samband med av allmänheten påkallad förrättning å annan
ort. Enligt styrelsens mening torde det möta stora svårigheter att för dylikt
uppdrag erhålla person, vilken vore såväl kompetent som opartisk och vilken
även kunde disponera sin tid i den utsträckning, som kunde komma att
erfordras. Större smidighet, liksom även större bekvämlighet för allmänheten,
torde vinnas genom att å närbelägen större stationsort placera ytterligare
en besiktningsman eller assistent. Även länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län föreslå, att det inom respektive län inrättades
flera ordinarie besiktningsmannatjänster i stället för de föreslagna arvodesbefattningarna.
Automobilbesiktningsmännens förening anser, att en
lämpligare anställningsform för ifrågavarande befattningshavare vore, att de
bleve lönegradsplacerade med, därest så visade sig erforderligt, nedsatt tjänstgöringstid.
Statsverkens ingenjörsförbund slutligen avstyrker av principiella
skäl inrättandet av arvodestjänster.
Beträffande utredningens förslag om inrättande av assistentbefattningar
inom besiktningsorganisationen har särskilt den föreslagna befordringsgången
föranlett uttalanden. För assistenterna borde befordringsgången,
anför sålunda statskontoret, överensstämma med vad som kunde bliva
fastställt för teknisk personal i allmänhet efter 1944 års personalutrednings
blivande förslag i ämnet. Den befordringsgång, som bilbesiktningsutredningen
i avsaknad av nämnda förslag ifrågasatt, syntes vara alltför förmånlig
vid jämförelse med nuvarande förhållanden inom andra verksamhetsområden.
Även allmänna lönenämnden framför liknande invändningar
mot förslaget. Automobilbesiktningsmännens förening och statsverkens ingenjörsförbund
anse, att assistenterna borde antagas med ett arvode motsvarande
lägst 22 löneklassen samt efter ca ett års aspiranttjänstgöring inplaceras
i Eo 24. Förstnämnda sammanslutning förordar vidare att assistenter placeras
endast på orter, där minst två besiktningsmän finnas.
Beträffande kontorspersonalen anse såväl statskontoret som allmänna
lönenämnden att, vad de föreslagna kontorsbilrädena anginge, borde
dessa inordnas i den allmänna befordringsgång för biträdespersonal, som
kunde komma att fastställas på grundval av det av 1944 års personalutredning
framlagda förslaget i ämnet. Automobilbesiktningsmännens förening
vore visserligen tveksam om det föreslagna antalet kontors- och kanslibiträden
skulle visa sig tillräckligt men instämde med utredningen i att man borde
gå fram med en viss försiktighet, när det gällde kontorens personalorganisation.
Kontorspersonalen borde dock anställas å ordinarie stat.
De av utredningen föreslagna tjänstebenämningarna bilöverkontrollör
och bilkontrollör ba föranlett ett flertal uttalanden, av vilka följande
synas böra omnämnas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att införa
nya benämningar å nu ifrågavarande tjänstemän. Erforderlig differentiering
Dihang till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 183.
3
34
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
kunde vinnas genom att benämna befattningshavarna förste besiktningsman,
respektive besiktningsman. Dessa titlar förordas också av länsstyrelserna i
Älvsborgs och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och
Västernorrlands län föreslå benämningarna förste bilbesiktningsman och bilbesiktningsman.
Statskontoret anser tjänstebenämningarna förste bilinspektör och bilinspektör
vara att föredraga framför de av utredningen föreslagna. Även länsstyrelsen
i Gotlands län förordar titeln bilinspektör.
Länsstyrelsen i Kalmar län, automobilbesiktningsmännens förening och
statsverkens ingenjörsförbund föreslå benämningen besiktningsdirektör för
chefsbesiktningsmännen.
1945 års trafiksäkerhetskommitté har föreslagit tjänstebenämningarna
förste trafiksäkerhetsinspektör respektive trafiksäkerhetsinspektör.
I stället för tjänstebenämningen assistent förorda automobilbesiktningsmännens
förening och statsverkens ingenjörsförbund titeln biträdande besiktningsman.
Departementschefen.
Det för bilbesiktningsmännen gällande avlöningssystemet avviker helt från
det som tillämpas för statstjänstemän i allmänhet. Besiktningsmännen åtnjuta
nämligen icke fast lön utan ersättningen till dem utgår på sådant sätt,
att de äga tillgodogöra sig viss del av de avgifter, som för olika slag av förrättningar
upptagas av allmänheten, och de ha därvid att själva bestrida
sina kontors- och övriga omkostnader ävensom i vissa fall kostnaderna för
vikarier. Det har också förutsatts, att de själva skola sörja för sin ålders- och
familjepensionering.
1945 års bilbesiktningsutredning har funnit förutsättningar föreligga för
att besiktningsmännen skola kunna inordnas i det allmänna statliga lönesystemet
och ha vid utformandet av sitt organisationsförslag utgått från att
en ändring i sådan riktning skall ske. Mot denna huvudprincip för lösningen
av organisationsfrågan ha några egentliga invändningar icke framkommit i
remissyttrandena; i många fall har förslaget i denna del uttryckligen tillstyrkts.
Däremot ha åtskilliga anmärkningar gjorts i olika detaljfrågor, och
från ett par håll har också — av skäl som icke synas sammanhänga med
huvudfrågan — ifrågasatts uppskov med ställningstagandet till förslaget eller
förnyad utredning. För egen del finner jag förslaget ägnat att med vissa
jämkningar läggas till grund för en omorganisation av besiktningsmannainstitutionen.
Då en sådan organisationsändring i den utformning, som jag i
det följande kommer att förorda, torde kunna ske utan föregripande av de
förslag, som kunna komma att framläggas av 1944 års trafikförfattningssakkunniga
och 1945 års trafiksäkerhetskommitté, synes mig genomförandet av
omorganisationen icke behöva uppskjutas längre än vad som av rent praktiska
skäl kan vara påkallat.
Jag övergår härefter till behandlingen av de olika detaljfrågorna i organisationsförslaget.
Frågan om bibehållande av den militära besiktningsorganisationen vid si -
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
35
dan av den civila har varit föremål för överväganden inom bilbesiktningsutredningen
men icke föranlett något ändringsförslag från utredningens sida.
Avgörande för utredningens ståndpunktstagande torde ha varit de organisationstekniska
svårigheter som föreligga, när det gäller att genomföra en samordning
på detta område. Chefen för försvarsstaben har förklarat den gällande
ordningen slå i överensstämmelse med försvarets intressen. Däremot
anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en närmare utredning i frågan vara
påkallad. Då önskemålen om ett sammanförande av det militära besiktningsväsendet
med det civila i främsta rummet äro betingade av trafiksäkerhetsskäl,
bör frågan enligt min mening upptagas till behandling först sedan 1945
års trafiksäkerhetskommitté avgivit sitt betänkande. Jag förutsätter härvid,
att kommittén kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.
Vad angår den i ett par av remissyttrandena ifrågasatta överflyttningen av
arbetet med körkortsproven till polisen, ansluter jag mig till den uppfattning,
som i denna fråga uttalats av bilbesiktningsutredningen och trafiksäkerhetskommittén.
Jag är sålunda icke beredd att tillstyrka någon ändring i
nu berörda hänseende.
En förutsättning för att den nya besiktningsmannaorganisationen skall kunna
utformas på ett lämpligt sätt är att arbetsmängden blir någorlunda jämnt
fördelad mellan de olika besiktningsmännen. Detta är för närvarande icke
fallet. Till belysande härav kan anföras att uppbörden av förrättningsavgifter
under år 1945 för vissa besiktningsmän överstigit 50 000 kronor men i
flera fall uppgått till mindre än hälften av detta belopp. Ur organisatorisk
synpunkt är en utjämning önskvärd dels för att om möjligt alla besiktningsmännen
skola kunna få heltidsanställning, dels för att lönerna icke skola behöva
differentieras med hänsyn till arbetets omfattning. En sådan utjämning
kan underlättas, om besiktningsmännen i större utsträckning än vad nu är
fallet få gemensam stationsort och tjänstelokal. På grund härav men även
av andra skäl har utredningen avsett, att den nya organisationen i allmänhet
skulle koncentreras till vissa centralorter med två eller flera besiktningsmän
placerade på varje sådan ort. Mot denna uppläggning av organisationsfrågan
har jag i princip icke något att invända. Beträffande vissa detaljproblem,
t. ex. rörande anlalet mottagningsorter, torde jag få återkomma i
det följande.
I förevarande sammanhang har utredningen framlagt förslag om att körocli
tralikkortsprov skulle få avläggas endast på ett begränsat antal orter,
där trafikens art och täthet kunde anses skapa förutsättningar för körning
under olika trafiklörhållanden. Antalet av utredningen föreslagna orter för
dylika prov uppgår till 37. Utredningens förslag i denna del har föranlett
erinringar Irån åtskilliga myndigheter och organisationer som hävda, att fördelarna
ur trafiksäkerhetssynpunkt med den föreslagna koncentreringen icke
uppvägde det besvär och de ökade kostnader, som härvid på grund av avstånden
pålades allmänheten. I några yttranden har t. o. in. ifrågasatts huruvida
eu koncentrering av kompetensproven överhuvud taget skulle medföra
några fördelar ur trafiksäkerhelssynpunkt. För min del är jag icke beredd
all för närvarande taga definitiv ställning till utredningens förslag i här be
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
rörda hänseende. Frågan synes mig falla inom området för 1945 års trafik -säkerhetskommittés utredningsuppdrag och torde därför böra upptagas till
prövning först i samband med behandlingen av kommitténs blivande betänkande.
I avvaktan härpå torde några större förändringar på förevarande område
icke böra vidtagas. Det synes emellertid få ankomma på chefsmyndigheten
att i samråd med länsstyrelserna från fall till fall pröva och avgöra i
vad mån kravet på kompetensprovens tillförlitlighet bör ge anledning till indragning
av proven på någon av nuvarande stations- och mottagningsorter.
Vad däremot angår kompetensproven för körskolelärare biträder jag utredningens
uppfattning, att dessa prov böra få avläggas endast inför chefsbesiktningsmännen.
Utredningens förslag om införande av rätt för förrättningssökande att
för kompetensprov eller periodisk efterbesiktning vända sig till besiktningsman
på den ort han önskar har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i remissyttrandena. Betänkligheter ha anförts endast av länsstyrelsen
i Jönköpings län och 1945 års trafiksäkerhetskommitté, vilka befara,
att ett slopande av distriktsgränserna skulle leda till att en del körkortsaspiranter
komme att söka sig till sådana besiktningsmän, som fått namn om
sig att vara mindre fordrande än andra. För min del anser jag i likhet med
bilbesiktningsutredningen de eventuella riskerna i nu berörda hänseende i
väsentlig mån kunna elimineras genom lämpliga åtgärder från chefsmyndighetens
sida. Med hänsyn härtill och då det nuvarande systemet i många fall
torde innebära ganska stora olägenheter för allmänheten, tillstyrker jag
förslaget om införande av valfrihet på förevarande område.
Såsom framhållits i åtskilliga av remissyttrandena torde även för den nya
organisationens vidkommande behov föreligga av en gränsdragning beträffande
de olika besiktningsmännens eller besiktningsmannagruppernas verksamhetsområden.
En dylik geografisk uppdelning av arbetet lärer vara påkallad
bl. a. med hänsyn till sådana förrättningar, som icke utföras å stations-
eller mottagningsort, exempelvis flygande besiktning. Jämväl för samarbetet
med länsstyrelserna synes en gränsdragning vara av betydelse. Det
torde få ankomma på chefsmyndigheten att efter samråd med länsstyrelserna
fastställa de gränser, varom här är fråga.
Centralorter för bilbesiktningsväsendet skulle enligt utredningens förslag
vara följande nio städer, nämligen Malmö, Jönköping, Göteborg, Norrköping,
Örebro, Stockholm, Gävle, Sundsvall och Luleå. Därjämte skulle besiktningsmän
finnas stationerade även på vissa andra orter i landet. Mottagningar
utom stationsorten skulle fortfarande förekomma men antalet mottagningsorter
väsentligt minskas. Såsom jag tidigare anfört biträder jag i princip
utredningens förslag att besiktningsmannaorganisationen så långt praktiskt
är möjligt koncentreras till centralorterna. Sålunda bör enligt min mening
stationering av besiktningsmän på annan ort än centralort förekomma endast
i sådana fall, då förrättningsfrekvensen på orten är tillräckligt stor för att
bereda besiktningsmannen full sysselsättning och det kan anses vara av
särskild betydelse för allmänheten att ha tillgång till besiktningsman på
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
37
orten. Med denna utgångspunkt anser jag mig böra förorda, att Halmstad
bibehålies som stationsort samt att 1 besiktningsman och 1 skrivbiträde
placeras därstädes. Denna ändring i organisationsplanen torde kunna ske
utan någon nettoökning av den av utredningen beräknade totala personaluppsättningen,
nämligen genom en motsvarande minskning av personalen
på annat håll inom organisationen. Övriga i remissyttrandena gjorda yrkanden
om ytterligare stationsorter är jag däremot icke för närvarande beredd
att tillstyrka. Jag förutsätter emellertid härvid, att regelbundna mottagningar
utom stationsorten skola hållas på åtskilligt flera orter än vad bilbesiktningsutredningen
räknat med ävensom att extra mottagningar enligt
särskild överenskommelse skola komma till användning i ökad utsträckning.
Fastställandet av mottagningsorterna torde böra ankomma på chefsmyndigheten
efter samråd med vederbörande länsstyrelser. I chefsmyndighetens befogenheter
bör också ingå att bestämma fördelningen av personalen mellan de
olika stationsorterna. Däremot synes Kungl. Maj:t böra förbehålla sig rätten
att bestämma vilka orter, som skola vara stationsorter och centralorter.
Mot utredningens förslag rörande centralorterna har jag intet annat att
erinra än att jag i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser Sundsvall böra utbytas mot Härnösand
såsom centralort. De övriga yrkanden, som i delta sammanhang framkommit
vid remissbehandlingen, nämligen fastställande av Växjö som centralort i
stället för Jönköping samt upptagande av Umeå som centralort, är jag icke
beredd att tillstyrka.
Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande länsstyrelser
ha ställt sig tveksamma till utredningens förslag att på fyra platser i Norrland
skulle anställas arvodesavlönade besiktningsmän, vilka såsom bisyssla
skulle utföra vissa slag av förrättningar. I likhet med nämnda myndigheter
är jag icke övertygad om att det kan komma att bli möjligt att för dessa
uppdrag förvärva personer med fullt tillfredsställande kompetens. Jag anser
det därför lämpligare, att förrättningarna i de trakter, varom här är fråga,
ombesörjas av ordinarie besiktningsmän från närmaste stationsorter, varvid
regelbundna eller extra mottagningar torde få anordnas allt eftersom omständigheterna
det påkalla. I fråga om en av de fyra här avsedda platserna,
nämligen Lycksele, torde man emellertid kunna räkna med en så pass stor
förrätlningsfrekvens, att placering av en heltidsanställd besiktningsman därstädes
får anses motiverad, om hänsyn jämväl tages till de speciella skäl,
som tala för att en särskild besiktningsman avdelas för detta vidsträckta
distrikt.
Därest antalet mottagningsorter, såsom jag förutsatt, ökas mera väsentligt
utöver vad bilbesiktningsutredningen räknat med, kommer detta givetvis att
medföra en viss ökning av bilbesiktningsmännens arbete och kan därvid tänkas
påverka personalbehovet. 1 avbidan på närmare erfarenhet i detta hänseende
anser jag mig emellertid böra förorda, att antalet befattningshavare
beräknas i enlighet med utredningens förslag, dock med den ändringen att
de fyra förut omförmälda arvodestjänsterna utbytas mot eu ordinarie besiktningsmannabefattning
och eu extra ordinarie assistentbefattning. Med hänsyn
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
till svårigheterna att mera exakt beräkna personalbehovet torde besiktningsmannaorganisationens
anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie personal
böra betecknas förslagsvis för att sätta Kungl. Maj:t i tillfälle att tillgodose
oundgängliga behov av ytterligare arbetskraft.
Bilbesiktningsutredningen har föreslagit, att för varje centralort skulle
inrättas en i något högre löneställning än övriga besiktningsmannatjänster
placerad gruppchefsbefattning (bilöverkontrollör), vars innehavare skulle
svara för de mera kvalificerade förrättningarna samt inom distriktet leda
och övervaka de övriga besiktningsmännens arbete. Med anledning härav
har ett par länsstyrelser ifrågasatt, huruvida icke besiktningsmännen borde
anknytas till länsstyrelserna eller till vägförvaltningarna, varigenom behovet
av de föreslagna bilöverkontrollörerna skulle bortfalla. För min del finner
jag det mindre rationellt att belasta länsstyrelserna eller vägdirektörerna med
det löpande arbetet med lokal ledning och tillsyn av besiktningsmännens
verksamhet. På grund härav och med hänsyn till den utformning som besiktningsmannaorganisationen
i övrigt skulle få anser jag utredningens förslag
i denna del böra godtagas.
Vad 1945 års trafiksäkerhetskommitté anfört rörande utvidgade arbetsuppgifter
för besiktningsmännen torde böra upptagas till närmare övervägande
först i samband med behandlingen av kommitténs blivande betänkande.
Såsom framgår av vad bilbesiktningsutredningen anfört är besiktningsmännens
arbete ganska ojämnt fördelat över året. Antalet förrättningar under
vintern uppgår genomsnittligt ofta icke till mer än hälften av antalet förrättningar
under högsäsongen. En av svårigheterna i förevarande organisationsfråga
är sålunda att bereda besiktningsmännen full sysselsättning under
den del av året, då förrättningsfrekvensen är minst. Utredningen har
emellertid påvisat vissa möjligheter till en utjämning i nämnda hänseende.
Vad utredningen därvid föreslagit synes få godtagas såsom en lösning av
ifrågavarande spörsmål.
I fråga om kompetenskraven har utredningen visserligen ansett önskvärt,
att åtminstone några av besiktningsmännen äga teknisk högskoleutbildning.
Utredningen har dock icke velat påyrka, att sådan utbildning uppställes som
formellt kompetensvillkor, utan föreslår, att nuvarande bestämmelser i detta
hänseende bibehållas oförändrade. Automobilbesiktningsmännens förening
och statsverkens ingenjörsförbund ävensom länsstyrelsen i Kalmar län hävda
däremot, att civilingenjörsexamen bör införas som formellt kompetenskrav.
Såvitt jag kunnat finna omfattar besiktningsmännens verksamhet endast i
mycket ringa utsträckning sådana uppgifter, för vilka högre teknisk utbildning
är oundgänglig. Det torde i stället vara den praktiska erfarenheten och
de rent personliga egenskaperna, som få tillmätas avgörande betydelse för
besiktningsmannatjänsten. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag mindre
lämpligt, att personurvalet begränsas till enbart högskoleingenjörernas krets.
Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i fråga om kompetensvillkoren.
Enligt utredningens förslag skulle besiktningsmännen i allmänhet erhålla
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
39
ordinarie anställning med placering i lönegraden A 22. Utredningen har beräknat
antalet sådana befattningar till 37. Av de 9 chefsbesiktningsmännen
skulle de med stationsort i Stockholm och Göteborg hänföras till lönegraden
A 26 samt de övriga 7 till lönegraden A 24. Därjämte skulle såsom rekryteringspersonal
finnas 17 assistenter i lönegraden Eo 18. För biträdesgöromål
har utredningen beräknat 9 kanslibiträden och 33 kontorsbiträden, samtliga
extra ordinarie. Allmänna lönenämnden och flertalet övriga remissmyndigheter
ha ej funnit anledning till erinran mot de föreslagna lönegradsplaceringarna
för besiktningsmännen. Lägre löneställning har ifrågasatts endast
av statskontoret och länsstyrelsen i Stockholms län, medan däremot vissa
andra länsstyrelser ansett högre lönegradsplaceringar böra övervägas. Yrkanden
i denna riktning ha därjämte gjorts av automobilbesiktningsmännens
förening in. fl. Vissa mindre jämkningar ha föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som bl. a., i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län, förordar
att chefsbesiktningsmannen i Malmö placeras i A 26. Slutligen har generalpoststyrelsen
ifrågasatt, huruvida icke chefsbesiktningsmännen borde
erhålla förordnandetjänster med placering å löneplan C. För min del anser
jag bilbesiktningsutredningens förslag till lönegradsplaceringar för besiktningsmännen
innebära en med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter lämplig
avvägning, och jag tillstyrker därför, att, med inberäknande av den ytterligare
ordinarie besiktningsmannatjänst, som jag tidigare förordat, i den blivande
personalförteckningen uppföras 38 befattningar i A 22, 7 i A 24 samt
2 i A 26. Vad därefter angår assistenterna, vilka enligt vad utredningen förordat
skulle placeras i Eo 18, torde i avvaktan på de förslag, som kunna komma
att framläggas av 1944 års personalutredning i fråga om lönesättningen
för den statsanställda tekniska personalen, bilbesiktningsutredningens förslag
i förevarande hänseende böra godtagas såsom grund för anslagsberäkningen.
Inberäknat den ytterligare assistent, som skulle tillkomma i stället för vissa
av de föreslagna arvodesavlönade besiktningsmännen, skulle antalet assistenter
alltså uppgå till 18. Mot utredningens förslag i fråga om biträdespersonalen
har jag icke någon annan erinran än att jag i likhet med allmänna lönenämnden
anser, att löneställningen för de föreslagna kontorsbiträdena bör
bestämmas i enlighet med de i 1947 års statsverksproposition förordade grunderna
för reglering av befordringsgången för biträdespersonal.
Utredningens förslag till tjänstebenämningar, nämligen bilöverkontrollör
för chefsbesiktningsmännen och bilkontrollör för övriga ordinarie besiktningsmän,
har rönt kritik i åtskilliga av remissyttrandena. Olika motförslag
ha därvid framkommit. Sålunda ha ifrågasatts benämningarna besiktningsman,
bilbesiktningsman, bilinspektör och trafiksäkerhetsinspektör. För chefsbesiktningsmännen
föreslås motsvarande titlar med tillägg av ordet förste
samt i ett par fall benämningen besiktningsdirektör. Även jag finner de av
utredningen föreslagna tjänstebenämningarna mindre lämpliga och vill för
min del tillstyrka de av statskontoret m. fl. förordade titlarna förste bilinspektör
respektive bilinspektör. I överensstämmelse härmed föreslår jag, att
assistenterna erhålla tjänstebenämningen biträdande bilinspektör.
40
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
Chefsmyndighet.
Utredningen.
Utredningen utgår i sitt betänkande från att besiktningsmännen liksom
hittills skola vara underställda en central chefsmyndighet. I detta sammanhang
säger sig utredningen ha övervägt om det möjligen kunde anses motiverat
att flytta tillsynen över besiktningsväsendet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till annan central myndighet, som utövade inspekterande verksamhet.
Härvid torde närmast riksförsäkringsanstalten i egenskap av chefsmyndighet
för yrkesinspektionen komma i fråga, men även andra myndigheter
kunde tänkas. Utredningen hade emellertid erfarit, att 1938 års arbetarskyddskommitté
övervägt förslag att sammanföra yrkes-, sprängämnes-,
gruv- m. fl. inspektioner till arbetsrådet, som skulle omorganiseras och utvidgas.
Enligt uppgift under hand hade kommittén även diskuterat en överflyttning
av bilbesiktningsväsendet till detta ämbetsverk. Men då endast vissa
undersökningar av droskor, bussar och lastbilar hade anknytning till arbetarskyddslagstiftningen
och bilbesiktningsarbetet i övrigt icke hörde dit, torde
kommittén icke komma att föreslå någon ändring beträffande bilbesiktningsväsendet.
Sambandet mellan å ena sidan motorfordonens konstruktion och verkningssätt
samt å andra sidan vägarnas byggnad och beskaffenhet syntes, fortsätter
utredningen, vara av sådan art, att en intim kontakt mellan besiktningsväsendets
och vägväsendets chefsmyndigheter vore nödvändig. Utredningen
utginge vidare ifrån att besiktningsmännen i viss utsträckning skulle
kunna använda vägväsendets lokaler, framför allt garagegårdarna, för sina
mottagningar. Ur organisatorisk synpunkt syntes det alltså vara naturligt, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förbleve chefsmyndighet för besiktningsväsendet.
Utredningen hade för sin del icke funnit anledning att härutinnan
föreslå någon ändring.
Chefsmyndighetens uppgifter borde enligt utredningens mening vara i stort
sett desamma som nu. Vissa förändringar komme dock att inträda. När besiktningsmännen
inplacerades i lönegrad, borde en följd härav bliva, att nuvarande
bestämmelser för deras tillsättande upphörde att gälla. I stället borde
tillämpas i huvudsak samma bestämmelser som för vägväsendets tjänstemän.
Med hänsyn till bilöverkontrollörernas ställning inom organisationen
anser emellertid utredningen, att samtliga dessa befattningshavare, oavsett
innehållet i nyssnämnda bestämmelser, böra tillsättas av Kungl. Maj:t.
Personalens avlöningar och reseersättningar m. m. syntes enklast kunna
utbetalas direkt från chefsmyndigheten.
Om besiktningsmännen, såsom utredningen föreslår på annat ställe i betänkandet,
befriades från befattningen med uppbörd av avgifter, komme
chefsmyndigheten icke vidare att belastas med revision hos besiktningsmännen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
41
Utredningen erinrar vidare om att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
de tekniska ärendena angående bilbesiktningsväsendet nu handlades på en
särskild avdelning, vägtrafikavdelningen, tillhörande vägbyrån. Denna byrås
huvudsakliga uppgifter vore av annan natur än de, som sammanhängde med
bilbesiktningsväsendet. Då byråns arbetsbörda i övrigt vore synnerligen krävande,
torde det enligt utredningens mening icke vara möjligt för dess chef
att, utan eftersättande av andra viktiga åligganden, ägna bilbesiktningsväsendet
den uppmärksamhet, som dess betydelse i och för sig kunde motivera.
En förbättring i detta avseende skulle givetvis vinnas, om för handläggning
av ärenden angående bilbesiktningsväsendet och övriga trafiksäkerhetsfrågor
återigen liksom fallet varit under tiden 1 juli 1936—31 december 1943
funnes en särskild byrå, vars chef direkt under verkschefen vore ansvarig
för hithörande ärendens handläggning. Behovet av en sådan byrå torde emellertid
påverkas av de förslag, som komme att framläggas av 1944 års trafikförfattningssakkunniga
och 1945 års trafiksäkerhetskommitté, varför utredningen
icke kunnat taga ställning till frågan.
Även frågan om personalen på avdelningen syntes böra upptagas till omprövning,
först när de nu nämnda kommittéernas förslag avlämnats. För att
tills vidare bereda avdelningen någon förstärkning föreslår utredningen, att
styrelsen berättigades att vid behov inkalla bilkontrollörer eller assistenter
till tjänstgöring på avdelningen. Dylika inkallelser borde ingå som ett led i
befattningshavarnas utbildning med hänsyn till betydelsen av att de erhölle
närmare information om arbetet hos chefsmyndigheten. Inkallelserna borde
därför ordnas så, att om möjligt alla assistenter finge tjänstgöra någon tid
hos styrelsen. Inkallelserna borde i första hand förläggas till sådana tider av
året, då besiktningsverksamheten icke krävde så stor personal, således till
vinterhalvåret.
Yttranden.
Utredningens förslag om bibehållande av en central chefsmyndighet för
bilbesiktningsväsendet biträdes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som
framhåller, att det för styrelsen visat sig förenat med icke obetydliga fördelar
att ha tillgång till besiktningsmännens fordonstekniska kunskaper och
erfarenhet. Enär en samordning av fordon och väg syntes komma i ett alltmera
aktuellt läge, ökades samtidigt för styrelsen betydelsen av att fortlöpande
kunna följa motorfordonens tekniska utveckling. Styrelsen förordade
därför utredningens förslag att styrelsen fortfarande skulle utgöra chefsmyndighet
för besiktningsväsendet.
Därest besiktningsväsendet omorganiserades i enlighet med utredningens
förslag, torde emellertid, fortsätter styrelsen, chefsmyndighetens arbetsuppgifter
komma att icke obetydligt utökas utöver de nuvarande. Sålunda borde
behandlingen av samtliga i samband med verksamheten uppkommande frågor
av teknisk art handläggas av styrelsen, som även syntes böra utgiva de
totalviktstabeller för lastbilar, som nu utgåves av autoinobilbesiklningsmännens
förening. En omorganisation av verksamheten medförde dess
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
utom, att chefsmyndigheten finge utarbeta och tillhandahålla samtliga de för
besiktningsmännens tjänst erforderliga blanketter m. m„ vilka nu anskaffades
av besiktningsmännen själva. Det syntes därjämte önskvärt, att chefsmyndighetens
inspektionsverksamhet icke obetydligt ökades utöver den nuvarande,
vilken på grund av personalbrist varit ganska ringa.
Även länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands och Kopparbergs län anse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra
förbliva chefsmyndighet.
Chefen för försvarsstaben och kungl. automobilklubben framhålla, att det
vore av betydelse, att chefsmyndigheten finge en sådan organisation och
kompetens, att den kunde verka såsom tekniskt sakkunnig kontrollinstans
beträffande motorfordons konstruktion ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands och Västmanlands län finna det
icke lämpligt, att länsstyrelserna på sätt utredningen föreslagit fråntages sin
nuvarande tillsynsuppgift beträffande besiktningsmännen. Sistnämnda länsstyrelse
hävdar vidare, att den centrala ledningen av besiktningsverksamheten
icke syntes böra bibehållas hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
mindre en särskild byrå för handläggning av ärenden angående bilbesiktningsväsendet
och andra trafiksäkerhetsfrågor återinrättades inom styrelsen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det vara av vikt, att länsstyrelsernas
medverkan vid tillsättning av bilbesiktningsman bibehålies.
1945 års trafiksäkerhetskommitté meddelar, att kommittén för närvarande
vore inriktad på att samla trafiksäkerhetsarbetet hos en fristående central
myndighet, direkt underställd kommunikationsdepartementet. En annan
länkbar lösning, nämligen att såsom centralorgan använda en avdelning inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde däremot icke visa sig tillfredsställande.
Om en särskild trafiksäkerhetsstyrelse komme till stånd, syntes det
naturligare och riktigare, att besiktningsmännen, vilkas främsta uppgift vore
att verka i trafiksäkerhetens tjänst, anknötes till denna, än att de stode kvar
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Hos denna styrelse hade de intagit
en ganska undanskymd ställning, och deras speciella problem kunde naturligtvis
lätt te sig obetydliga vid sidan av andra mycket maktpåliggande tekniska,
administrativa och ekonomiska uppgifter, som styrelsen hade att svara
för. Att besiktningsmännen behövde äga tillgång till vägförvaltningamas
garagegårdar syntes icke rimligen utgöra något skäl att organisatoriskt bygga
in besiktningsväsendet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsens behov
av fordonsteknisk expertis och kontakt med fordonsfrågorna syntes vid en
utbrytning av besiktningsmannakåren böra tillgodoses på annat sätt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter också, om icke en särskild
myndighet för handhavandet av besiktningsväsendet och trafiksäkerhetsproblemen
överhuvud borde tillskapas, men förutsätter att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förblir chefsmyndighet, till dess förslag om trafiksäkerhetsarbetets
planläggning framlagts.
Automobilbesiktningsmännens förening, bilverkstädernas riksförbund och
Sveriges automobilhandlareförbund anse sådan överensstämmelse råda mel
-
''Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
43
lan bilbesiktningsväsendet och yrkesinspektionen, att besiktningsväsendet i
likliet med yrkesinspektionen borde underställas det av 1938 års arbetarskyddskommitté
till ombildning föreslagna arbetsrådet.
Med anledning av de jämförelser som gjorts mellan besiktningsväsendet
för motorfordon och yrkesinspektionen, torde jag böra nämna, att 1938 års
arbetarskyddskommitté berört dessa spörsmål i sitt betänkande med förslag
till organisation av tillsynen å arbetsskyddslagstiftningen m. in. (SOU 1946:
88). Kommittén anför bl. a. följande i ämnet.
Det må framhållas, att till kommittén framställts förslag om att såväl bilbesiktningsväsendet
som luftfartsinspektionen borde inordnas i det nya ämbetsverket.
Som skäl härför har bland annat anförts, att säkerhetstillsynen
beträffande maskiner, redskap och andra tekniska anordningar numera vore
allmängiltig och att denna förlagts till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Denna tillsyn syntes strängt taget inbegripa även den särskilda kontroll, som
nämnda tillsynsorgan hade att utöva å motorfordon och luftfartyg. Förslag
i sådan riktning anser kommittén sig dock icke böra framlägga. Sistnämnda
kontroll synes nämligen kommittén främst vara betingad av hänsyn till den
allmänna säkerheten (inbegripet även passagerarna), och frågan härom är
beträffande trafikmedlen mera dominerande än i fråga om maskiner och
andra tekniska anordningar för huvudsakligen stationärt bruk. Arbetarskyddsfrågan
är i förevarande fall däremot väsentligen begränsad till den
eller dem som framföra trafikmedlet eller eljest biträda vid begagnandet av
detta.
Givet är, att den kontroll som utövas genom bilbesiktningen och luftfartsinspektionen
syftar till vidtagande av åtgärder, som även tillgodose arbetarskyddet.
Att särskilja de arbetsuppgifter, som åligga nämnda tillsynsmyndigheter,
och dem som i arbetarskvddshänseende böra ankomma på den
föreslagna trafikavdelningen torde av praktiska skäl icke låta. sig göra.
Kommittén förutsätter därför, att samarbete i erforderlig utsträckning etableras
och upprätthålles mellan ifrågavarande myndigheter.
Departementschefen.
Bilbesiktningsutredningen har diskuterat frågan, huruvida anledning förelåge
att i samband med omorganisationen överflytta tillsynen över bilbesiktningsväsendet
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till annan central myndighet,
som utövade inspekterande verksamhet. Utredningen har emellertid
funnit sig icke böra föreslå någon ändring härutinnan. I några av remissyttrandena
bar likväl ifrågasatts, att bilbesiktningsmännen i likhet med yrkesinspektionen
skulle underställas det av 1938 års arbetarskyddskommitté till
ombildning föreslagna arbetsrådet. Då 1945 års trafiksäkerhetskommitté för
närvarande har under behandling frågan om trafiksäkerhetsarbetets framtida
organisation, anser jag för min del att, i avbidan på vad sistnämnda
kommitté i detta hänseende kan komma att föreslå, någon ändring icke bör
ske i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ställning som chefsmyndighet
för besiktningsväsendet. Av samma skäl bör tills vidare heller icke
någon mera genomgripande förändring ske beträffande styrelsens centrala
organ för hithörande uppgifter. Därest behov av ytterligare arbetskraft skulle
visa sig uppkomma hos styrelsen i anledning av omorganisationen, torde
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
detta behov i första hand fa tillgodoses på sätt bilbesiktningsutredningen
föreslaget, nämligen genom att, å tider då besiktningsväsendet kräver mindre
personal, besiktningsmän inkallas till tjänstgöring hos styrelsen.
Vad angår den i förevarande sammanhang aktuella frågan om länsstyrelsernas
medverkan vid handläggningen av bilbesiklningsväsendets organisationsärenden
förutsätter jag, att länsstyrelsernas yttranden skola inhämtas
bl. a. när det gäller ändringar i fråga om stations- och mottagningsorlema
samt distriktsgränserna. Däremot anser jag icke påkallat, att med den organisationsform
som nu föreslås länsstyrelserna belastas med handläggningen
av ärenden rörande tjänstetillsättningar och dylikt.
Lokaler och utrustning m. m.
Utredningen.
Besiktningsmännen ha på stationsortema behov av både kontors- och
besiktningslokaler, framhåller utredningen. Utrymmet i kontorslokalerna
kunde i regel beräknas enligt vanliga normer för sådana. Hänsyn
måste emellertid även tagas till behovet av förhörsrum. På mottagningsorterna
vore behovet av kontorsutrymme icke lika stort. Det vore emellertid önskvärt,
att besiktningsman även på mottagningsort hade tillgång till plats inomhus,
där han kunde utföra det nödvändiga skrivarbetet. Om kör- och trafikkortsprov
finge avläggas på mottagningsorten, ökades anspråken, enär besiktningsman
då behövde ha tillgång till lokal, där han kunde anställa förhör.
Utredningen framhåller vidare, att det vore fördelaktigt om besiktningar och
andra dylika förrättningar kunde ske under tak och i uppvärmd lokal. Det
sistnämnda önskemålet gjorde sig särskilt starkt gällande i landets norra
delar.
Utredningen lämnar härefter en översikt över möjligheterna att anskaffa
lämpliga besiktningslokaler och anför därvid följande.
Vad beträffar fragan om anskaffandet av lämpliga lokaler, anser utredningen,
att vägväsendets garagegårdar så långt möjligt borde utnyttjas
för besiktningsmännens mottagningar. I allmänhet torde nämligen garageplatserna
stå tomma under dagen, då fordonen användas i det löpande vägunderhållsarbetet
m. m. För mottagningar på platser, där vägväsendet icke
har något garage, som kan disponeras för ändamålet, böra lokaler förhyras
eller byggas. I detta sammanhang må framhållas, att en eventuell koncentration
av bensinförsäljningen i de större samhällena skulle kunna medföra, att
några av de nuvarande biltjänststationerna bleve övertaliga. Dessa
skulle vid behov kunna övertagas av besiktningsväsendet för att användas som
mottagningslokaler. Även andra möjligheter torde böra undersökas, innan nya
lokaler uppföras. Bl. a. torde efter försvarsberedskapens upphörande övertaliga
för militärt ändamal brukade baracker kunna
övertagas av besiktningsväsendet för att uppställas på platser, där lokaler behöva
ställas i ordning åt besiktningsmännen. Kommunerna kunna i vissa fall
tänkas vara villiga att ställa lämpligt beläget utrymme inom brandstation,
garage eller annan lokal till förfogande. Även enskilda kunna vara
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
intresserade av att på för statsverket förmånliga villkor upplåta lokaler. För
eu innehavare av en bilreparationsverkstad kan det sålunda ur ren affärssynpunkt
vara fördelaktigt, att besiktningsman håller mottagningar för besiktning
och annan undersökning av motorfordon i eller invid verkstaden. Det
kan därför ifrågasättas, om icke på platser, där besiktningslokal ej kan inrymmas
i redan befintliga kronan tillhöriga lokaler, anbud böra genom o ff
e n 11 i g t anbudsförfarand e, som handhaves av chefsmyndigheten,
infordras från verkstäder o. d. om deras villkor för lokalupplåtelse. Det torde
icke vara uteslutet, att besiktningsmännen på vissa orter genom sådant förfarande
kunna erhålla lämpliga lokaler utan kostnad för statsverket. Fn förutsättning
för att avtal av nu angivet innehåll skall träffas bör givetvis vara,
att de lokala förhållandena m. m. äro sådana, att besiktningsmännen prövas
kunna arbeta fullt objektivt. Någon detaljundersökning angående förekomsten
av lämpliga lokaler har utredningen på frågans nuvarande ståndpunkt icke
ansett sig böra utföra. En sådan undersökning torde i stället få utföras av besiktningsväsendets
chefsmyndighet, eventuellt i samråd med byggnadsstyrelsen
och i förekommande fall vederbörande militära myndigheter.
Vidare uppehåller sig utredningen vid frågan om vilken utrustning,
som erfordras för besiktningsverksamlieten. Härom anföres bl. a.
Vid varje förrättningsställe bör finnas möjlighet att inspektera fordonen underifrån.
Härför erfordras brygga, inspektions grop eller lyftanordning.
Utredningen har övervägt att föreslå anordnande av inspektion
sgropar i sådana garageutrymmen, som skola användas vid besiktningar.
Vid vägförvaltningarnas garage lära emellertid i allmänhet finnas utvändiga
bryggor, på vilka fordonen vid behov kunna köras upp. I avvaktan på ytterligare
erfarenhet av den nya organisationen anser utredningen sådana bryggor
vara tillräckliga för nu ifrågavarande ändamål.
Utredningen har från besiktningsmännen infordrat uppgifter om förekomsten
av för fordonsvägning lämpliga vågar. I undersökningen redovisas 155
vågar. Av dessa ägas 18 av staten, 34 av kommuner och 103 av bolag, föreningar
eller enskilda. Vissa förrättningsorter synas vara tämligen väl tillgodosedda,
medan det på andra saknas möjligheter att inom rimligt avstånd
få vägning utförd. Betydelsen av att tillförlitliga vågar finnas, och att vägningen
sker på betryggande sätt är uppenbar. På platser, där goda vågar redan
finnas, och vägningarna enligt vunnen erfarenhet utföras på betryggande sätt,
finnes icke anledning att anskaffa nya vågar. På andra platser är det däremot
synnerligen önskvärt att vågar ställas till besiktningsmännens förfogande. Därest
detta icke kan ske på annat lämpligare sätt, exempelvis anskaffning av annan
myndighet, böra vägförvaltningarna anskaffa och uppsätta vågar vid de garagegårdar
som ur mottagningssynpunkt bliva lämpligast, och där även annan
användning av våg kan finnas. Om förrättningssökande infinner sig där utan
vågsedel eller med sådan, som vid besiktningsmans kontrollvägning befinnes
vara felaktig, bör sökanden vara skyldig att för vägningen erlägga vägavgift.
Avgiften bör inbetalas till vägförvaltningen. Den som företer riklig vågsedel
bör vara befriad från erläggande av dylik avgilt.
Besiktningsmännens övriga utrustning synes böra utgöras av diverse handoch
mätverktyg, lyktor m. m. till ett värde, som torde uppgå till sammanlagt
högst 100 kronor för varje besikt ningslorrättare.
I anslutning till redogörelsen för önskemålen beträffande lokaler och utrustning
för besiktningsväsendet förklarar utredningen sig vara väl medveten
om alt dessa önskemål icke omedelbart kunde tillgodoses i och med förstat
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
ligandet av verksamheten. Det vore också uppenbart, att kostnadshänsyn och
det allmänna ekonomiska läget finge begränsa och modifiera kraven, vilkas
angelägenhetsgrad kunde bedömas även mot bakgrunden av vad besiktningsmännen
funnit erforderligt och möjligt att realisera, så länge de själva svarat
för kostnaderna. Anspråken torde få hållas inom rimliga gränser, även sedan
det allmänna övertagit kostnaderna. Om det på platser, där mottagningsfrekvensen
vore relativt låg, skulle visa sig svårt att för rimlig kostnad anskaffa
lämplig lokal, borde således anstå därmed tills vidare. Besiktningarna finge då
som hittills utföras i det fria. Yppade sig därvid behov av noggrannare undersökning
inomhus, borde besiktningsman ha befogenhet att tillsäga vederbörande
förrättningssökande att uppvisa fordonet på plats, där sådan undersökning
kunde ske.
Beträffande besiktningsmans behov av bil erinrar utredningen
om att besiktningsman, som innehar bil, enligt nu gällande bestämmelser
erhåller ersättning härför med högst 900 kronor. Även efter en omorganisation
av besiktningsmannainstitutionen vore det, enligt utredningens mening,
ett önskemål att befattningshavarna förfogade över bil. Som skäl härför anföres
följande.
Utredningens förslag till omorganisation av bilbesiktningsväsendet innebär
en minskning av antalet stationsorter för besiktningsmännen och förutsätter,
att vissa befattningshavare skola företaga många och understundom rätt långa
resor för att hålla mottagningar på platser utanför dessa orter. För att mottagningarna
skola kunna ordnas rationellt och utan onödig tidsförlust, är det
ofta önskvärt, att de kunna planeras utan hänsynstagande till möjligheterna
att använda de allmänna kommunikationsmedlen för resor till och från mottagningsorterna.
Det är vidare önskvärt, att besiktningsmännen bibehålla sin
en gång förvärvade förtrogenhet med bilkörning. De böra vara kända och
erkända som framstående bilmän. Det är därför enligt utredningens mening
önskvärt, att besiktningsmännen tämligen regelbundet köra bil ute i trafik.
De korta körprov, som besiktningsmännen utföra i samband med besiktningar,
äro icke tillräckliga för att uppehålla skicklighet som motorlordonsförare.
Utredningen påpekar, att ifrågavarande önskemål kunde tillgodoses antingen
genom att tjänstebilar ställdes till besiktningsmännens förfogande eller
genom att de hölle sig med egna bilar. Det första alternativet anser utredningen
icke kunna komma i fråga bl. a. därför, att det torde bil svårt att rationellt
utnyttja sådana inom besiktningsväsendet. Utredningen ville i stället
förorda, att åtgärder vidtoges för att stimulera besiktningsmännen att anskaffa
egna bilar. En åtgärd i sådant syfte vore att låta besiktningsmännen
i fortsättningen liksom för närvarande erhålla ett årligt bidrag för hållande
av bil. Därest en sådan åtgärd icke befunnes av principiella skäl utesluten,
sedan besiktningsväsendet omorganiserats enligt utredningens förslag och besiktningsmännen
därigenom jämställts med övriga statstjänstemän, ville utredningen
förorda en sådan anordning. Det skulle sålunda vara gynnsamt,
om förrättningsman för hållande av bil tillerkändes ett årligt bidrag av förslagsvis
900 kronor att avräknas mot den ersättning, som han ägde uppbära
på grund av under året företagna tjänsteresor. I den mån förrättningsman
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
47
gjorde tjänsteresor för högre belopp, bleve de 900 kronorna att betrakta endast
som förskott. För att underlätta besiktningsmännens bilanskaffning föreslår
utredningen i vart fall, att de skulle få rätt att företaga tjänsteresor
med egna bilar, även där detta eljest icke vore medgivet enligt resereglementet,
och att de därvid skulle erhålla ersättning enligt de för väg- och vattenbyggnadsverkets
tjänstemän gällande bestämmelserna om ersättning för
färd med egen bil. För besiktningsmän, som i tjänsten hade mera regelbunden
användning för bil, torde, anför utredningen slutligen, en sådan anordning
i realiteten icke innebära ändring av vad som nu gällde.
Yttranden.
Byggnadsstyrelsen, som verkställt vissa undersökningar rörande de i samband
med omorganisationen uppkommande lokalfrågorna, meddelar,
att man torde få utgå från att nya kontorslokaler måste anskaffas inom de
flesta av de föreslagna stationsortema. Av de uppgifter som erhållits från
besiktningsmännen syntes framgå, fortsätter byggnadsstyrelsen, att det kontox*sutrymme,
som erfordrades på varje stationsort, vore av ganska begränsad
omfattning. Enligt styrelsens mening torde det icke vara lämpligt att
anordna lokaler för besiktningsmännen i samband med någon annan statsinstitution,
då trafiken till besiktningsmannens expedition troligen komme att
bli besvärande för andra i samma byggnad inrymda institutioner. Ej heller
torde det vara lämpligt, att de här ifrågavarande expeditionslokalerna förlädes
till starkt trafikerade gator i respektive städers centra. Under sådana
förhållanden och då lokalbehoven icke vore av större omfattning, torde det
bli möjligt att genom förhyrning anskaffa lokaler. Styrelsen ville emellertid
framhålla, att svårigheter härvidlag måste förutses samt att dessa svårigheter
komme att väsentligen ökas om lokalbehovet bleve större än det i betänkandet
beräknade. I fråga om de begärda besiktningslokalerna vore det för
närvarande icke möjligt att utan ingående undersökning på varje särskild ort
bedöma möjligheterna för anskaffande av sådana utan att behöva tillgripa
uppförande av nybyggnader.
Förslaget att utnyttja vägväsendets garagegårdar såsom besiktningslokaler
ha föranlett flera uttalanden. Länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län
meddela, att hinder häremot icke torde möta, såvitt anginge respektive län.
Tvivelsmål beträffande garagegårdarnas användbarhet uttryckas däremot av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Västmanlands län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härutinnan.
Som lämplig lokal har utredningen bland annat föreslagit vägväsendets
garagegårdar, varvid de under dagen tomma garageplatserna skulle disponeras
för besiktningar. Styrelsen kan för sin del icke tinna det av utredningen
framlagda förslaget tillfredsställande. Utöver de olägenheter, som av utredningen
anförts må nämnas, att i många fall fordon även under dagen äro
uppställda i vägväsendets garage eller å tillhörande gårdar. Det vore ur olika
synpunkter synnerligen olyckligt, därest utomstående personer skulle i större
omfattning få tillträde till dylika lokaliteter, särskilt med tanke på svårigheten
att anordna effektiv kontroll mot obehörig skadegörelse och dvhkt.
48
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
Utredningens förslag att man i vissa fall borde söka att på fördelaktiga
villkor bereda besiktningsmännen lämpliga lokaler i enskilda bilreparationsverkstäder
och dylikt avstyrkes av väg- och vcittenbgggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
i Örebro län, bilverkstädernas riksförbund, motormännens riksförbund
och Sveriges automobilhandlareförbund. Ifrågavarande länsstyrelse säger sig
vilja poängtera det olämpliga i att besiktningslokal i något fall förlägges till
en privat verkstad, som kunde väntas utnyttja förhållandet för egen vinning.
Även om statsverket därigenom måhända kunde göra en besparing i form av
billigare hyror, kunde åtgärden icke anses vara lojal gentemot övriga verkstadsägare
på orten, och myndigheterna kunde utsättas för beskyllningar om
mannamån m. m.
Beträffande utrustningen för besiktningsverksamhet
e n ha vissa uttalanden om utökning av densamma gjorts bl. a. av länsstyrelsen
i Kalmar län och automobilbesiktningsmännens förening.
Vad utredningen föreslagit i fråga om rätt för besiktningsman att företaga
tjänsteresor med egen bil och ersättning för tjänsteresor, har ej
föranlett erinran från statskontorets sida. Likställigheten med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän borde utsträckas jämväl till traktamentsbeloppen.
Införandet vid besiktningsväsendet för motorfordon av rätt till reseförskott
om 900 kronor per år på sådana villkor, att förskottet ej behövde
återbetalas, därest de sammanlagda resekostnadsersättningarna för resor med
egen bil ej uppginge till 900 kronor, kunde ämbetsverket däremot icke tillstyrka.
Det förtjänade emellertid övervägas, fortsätter statskontoret, huruvida icke
åt befattningshavare i allmänhet, vilka hade att i större utsträckning nyttja
egen bil i tjänsten, kunde beredas ersättning härför efter sådana grunder, att
deras eget arbete med uppsättande av reseräkningar och det administrativa
besväret med granskningen av sådana räkningar kunde väsentligt förenklas.
Automobilbesiktningsmännens förening finner utredningens förslag om
bidrag för hållande av egen bil icke tillfredsställande vare sig i fråga om bidragets
storlek eller den form, under vilken detsamma skulle lämnas. Priserna
på bilar, reparationer, förnödenheter och drivmedel hade stigit så avsevärt,
att ett större bidrag vore berättigat. Vidare borde bidraget utbetalas
kvartalsvis samt utgå oberoende av under året gjorda tjänsteresor.
Departementschefen,
Av byggnadsstyrelsens utlåtande synes framgå att det i allmänhet skall
bliva möjligt att genom förhyrning tillgodose behovet av kontorslokaler för
besiktningsmännen, önskvärt är att även särskilda lokaler för utförande
inomhus av fordonsbesiktningar och liknande förrättningar må kunna ställas
till besiktningsmännens förfogande. Anskaffandet av lämpliga sådana lokaler
torde emellertid åtminstone för närvarande komma att i många fall erbjuda
stora svårigheter. Vilka åtgärder som härvid böra vidtagas torde i regel
kunna avgöras först efter närmare undersökning i varje särskilt fall. Hithörande
spörsmål, vilka icke synas påkalla något ställningstagande i nu före
-
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
varande sammanhang, torde böra bliva föremål för vidare behandling av
chefsmyndigheten.
Den av utredningen föreslagna utrustningen för bilbesiktningsmännen torde,
såsom utredningen förutsatt, böra anskaffas successivt.
För besiktningsmännen torde i fråga om ersättning för tjänsteresor böra
gälla samma bestämmelser som för tjänstemännen vid vägförvaltningarna.
Till den av utredningen behandlade frågan om ersättning för hållande av bil
är jag icke utan ytterligare överväganden beredd att taga ställning.
Finansiering och uppbörd in. in.
Utredningen.
I betänkandet lämnar utredningen en utförlig redogörelse för de åtgärder,
som måste vidtagas, innan ett motor- eller släpfordon får brukas i trafik,
och för de förrättningar, som besiktningsmännen ha att utföra, samt i vad
mån dessa följas av åtgärder inför annan myndighet m. in. Beträffande detta
avsnitt torde jag i huvudsak få hänvisa till betänkandet.
Utredningen övergår därefter till frågan om hur besiktningsväsendet framdeles
bör finansieras och erinrar därvid inledningsvis om att besiktningsväsendet
för närvarande finansierades genom förrättningsavgifter, som besiktningsmännen
själva upptoge enligt en till instruktionen fogad förrättningstaxa.
Utredningen, som strävat efter att om möjligt befria besiktningsmännen
från bestyret med uppbörden, har utgått ifrån såsom självklart, att sökande
av kör- och trafikkort samt av godkännande som lärare vid yrkesmässig
utbildning av bil- och motorcykelförare (körskolelärare) liksom nu skulle
erlägga avgifter för besiktningsmans kompetensprövning.
För övriga på besiktningsmännen ankommande göromål, alltså besiktningar
och andra fordonsundersökningar, kunde enligt utredningens mening ersättning
beredas statsverket enligt i huvudsak tre olika alternativ, nämligen
genom 1) höjning av bensinskatten, 2) höjning av fordonsskatten
eller 3) uttag ning av avgifter för varje förrättning.
Vid beräkningen av de skattehöjningar, som skulle behöva genomföras enligt
alternativen 1 och 2, torde man kunna utgå från de inkomster, som inflöte
i form av besiktningsavgifter enligt nu tillämpat avgiftssystem. Utredningen
hade nämligen enligt givna direktiv granskat taxorna för besiktningsförrättningarna
och därvid funnit skäl föreslå endast obetydliga ändringar i
nu utgående avgifter. Statsverkets inkomster torde därför, om nuvarande avgiftssystem
bibehölles, vid lika antal besiktningsförrättningar bli i stort sett
desamma som nu. Den höjning av inkomsterna, som vore önskvärd med
hänsyn till den av omorganisationen föranledda kostnadsstegringen, åstadkommes
i huvudsak genom höjning av avgifterna för kompetensprövningar
och beräknad ökning av antalet förrättningar.
Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 183. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Om något av skattehöjningsalternativen valdes, fortsätter utredningen, syntes
det vidare vara ändamålsenligt att låta registreringsväsendet finansieras
på samma sätt. Summan av besiktnings- och registreringsavgifterna motsvarade
alltså det belopp, som, om avgifterna slopades, i stället borde tillföras
statsverket genom ökade skatter. Under såväl kriget som året närmast efter
vapenstilleståndet hade statsverkets inkomster av besiktnings- och registreringsavgifterna
varit onormala. Dessa inkomster torde därför icke lämpligen
kunna tagas som utgångspunkt för beräkning av skattehöjningarna utan det
torde bli nödvändigt att gå så långt tillbaka i tiden som till åren närmast
före kriget.
Utredningen lämnar i anslutning härtill följande uppgifter angående influtna
besiktnings- och registreringsavgifter under åren 1938 och 1939.
I förrättningsavgifter hos besiktningsmännen inflöto under budgetåret 1938/
1939 1 433 884 kronor och under budgetåret 1939/1940 1 504 421 kronor.
Enär förrättningsavgifter, som inflöto under ett kalenderår i huvudsak redovisades
i januari påföljande år, kan antagas, att nämnda belopp i stort sett
motsvara inkomsterna av förrättningsavgifterna under kalenderåren 1938 och
1939. Under dessa år utförde besiktningsmännen 74 295 och 83 603 kör- och
trafikkortsprov. Om avgifterna för dessa prov beräknas till i genomsnitt 10
kronor per prov, skulle inkomsterna härav uppgått till 742 950 och 836 030
kronor. I avgifter för fordonsbesiktningar skulle i så fall, om man bortser
från prov med körskollärare, vilka icke särskilt redovisats, ha influtit under
år 1938 (1 433 884 — 742 950) 690 934 kronor och under år 1939 (1 504 421 —
836 030) 668 391 kronor.
Registreringsavgifterna inflyta efter hand under hela budgetåret. Inkomsterna
av dessa avgifter under åren 1938 och 1939 torde därför kunna antagas
motsvara medeltalen av influtna registreringsavgifter under budgetåren 1937/
1938 (1 461 010 kronor) och 1938/1939 (1 814 934 kronor) samt sistnämnda
budgetår och budgetåret 1939/1940 (1 681 346 kronor). I enlighet härmed
uppskattas statsverkets inkomster av registreringsavgifter under kalenderåren
1938 och 1939 till 1 637 972 och 1 748 140 kronor. Om besiktnings- och
registreringsavgifterna under åren 1938 och 1939 skulle ha uttagits genom
höjd skatt i stället för genom avgifter för de olika förrättningarna och registreringsåtgärderna,
skulle alltså skattehöjningen ha avpassats, så att den
givit i runt tal 2 330 000 kronor och 2 420 000 kronor enligt följande sammanställning.
Alternativet att finansiera besiktningsväsendet genom en höjning av b e ns
i n s k a 11 e n, anser sig utredningen icke böra förorda. Som skäl härför
anför utredningen följande.
Under åren 1938 och 1939 importerades till landet 540 000 och 574 000
ton bensin motsvarande i runt tal 720 000 000 och 765 000 000 liter. För att
ur bensinskatten erhålla täckning för förenämnda 2,3 å 2,4 miljoner kronor,
skulle skatten behöva höjas med ett belopp motsvarande omkring 0,3 öre per
liter. Priset per liter bensin synes emellertid av praktiska skäl böra bestämmas
i hela ören. Priset skulle med hänsyn härtill få höjas med ett öre. En
Besiktningsavgifter
Registreringsavgifter
År 1938.
690 934
1 637 972
År 1939.
668 391
1 748 140
2 416 531
2 420 000
Summa kronor 2 328 906
Avrundat kronor 2 330 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
51
sådan höjning skulle antingen tillföra statskassan omkring 3 gånger större
inkomst än som behövdes eller — om statsverket i skatt icke toge mer än 0,3
öre — tillföra bensindistributörerna en ansenligt ökad inkomst. Bortsett härifrån
skulle fordonsägarna belastas av skattehöjningen i proportion till bensinförbrukningen,
fastän intet samband finnes mellan körd sträcka, å ena,
samt besiktningsmännens och länsstyrelsernas arbete å andra sidan. Vidare
skulle andra förbrukare av bensin än motorfordonsägare träffas av skattehöjningen.
En praktiskt taget lika stor förenkling skulle vinnas, anför utredningen
vidare, om kostnaderna för besiktnings- och registreringsväsendet uttoges i
form av höjd fordonsskatt. En sådan åtgärd skulle därjämte ha den förtjänsten
framför föregående alternativ, att den drabbade endast ägare av motorfordon.
Skattehöjningen, som skulle motsvaras av ett bortfall av andra nu
utgående avgifter, skulle för fordonsägarna som grupp betraktade icke innebära
någon ökad ekonomisk belastning, utan endast vara ett annat sätt än det
nuvarande att av fordonsägarna uttaga kostnaderna för besiktning och registrering.
De fördelar, som skulle vinnas, borde emellertid vägas mot de olägenheter
ur principiell och även praktisk synpunkt, som kunde följa, om nuvarande
avgifter för varje förrättning ersattes med en höjning av fordonsskatten. Vid
denna höjning skulle kostnaderna icke komma att fördelas fullt rättvist, eftersom
en fordonsägare kunde besvära myndigheterna avsevärt mera än en
annan. Denna olägenhet syntes dock icke få tillmätas avgörande betydelse.
Det torde emellertid vidare icke kunna ifrågakomma att genom höjning av
skatten slopa samtliga avgifter. Kostnaderna för kompetensprov för erhållande
av körkort m. m. kunde icke rimligen slås ut på fordonsägarna. Ur
praktisk synpunkt borde vikt även fästas vid den omständigheten, att erläggandet
av förrättningsavgift vid varje förrättning finge anses verka återhållande
på förrättningssökandena, så att de icke för besiktning uppvisade sådana
fordon, som kunde antagas bli underkända. Om avgifterna skulle borttagas,
kunde en del fordonsägare missbruka sin rätt att påkalla besiktning
genom att utnyttja besiktningsmännen för att erhålla uppgift om vilka fel,
som eventuellt kunde vidlåda fordonen, innan dessa lämnades till verkstad
för reparation. De nuvarande förrättningsavgifterna bidroge otvivelaktigt genom
sin nu berörda återliåhande verkan till att åstadkomma en viss begränsning
av arbetet hos besiktningsmännen. Denna avgifternas betydelse borde
emellertid icke överskattas. Ett fordons inställande inför besiktningsman
kunde nämligen vara förenat med både tidsspillan och kostnader, så betungande
för fordonets ägare, att den ytterligare utgift, som förrättningsavgiften
representerade, hade mindre betydelse som återhållande faktor. Därjämte
kunde eu fordonsägare riskera, att besiktningsmannen funne ett icke genomgånget
eller reparerat fordon behäftat med så allvarliga fel, att han meddelade
körförbud. Skulle trots detta avgifternas slopande medföra eu tendens till
obehörigt utnyttjande av besiktningsmännen på förut angivet sätt, förelåge
alltid möjlighet att stävja detta genom utfärdande av lämpliga instruktioner
till besiktningsmännen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Utredningen hade på grund av det anförda ansett sig böra undersöka vilka
skattehöjningar, som skulle behöva genomföras för att tillföra statskassan
samma belopp som eljest skulle uttagas genom besiktnings- och registreringsavgifter.
Därvid hade utredningen, på sätt närmare framginge av en till betänkandet
fogad bilaga, beräknat de erforderliga skattehöjningarna till följande
belopp, nämligen för
Kronor.
buss ........................................................ 20
lastbil .......................................................
personbil .................................................... 10
tyngre motorcykel ............................................ 3
släpvagn för personbefordran .................................. 15
finnan släpvagn .............................................. 3
Med utgångspunkt från fordonsbeståndet den 1 april 1946 skulle nu an -
givna skattehöjningar lämna ungefär följande inkomster, nämligen |
||
Kronor. |
Kronor. |
|
........... å 20 |
82 000 |
|
708 000 |
||
........... å 10 |
786 000 |
|
52 900 tyngre motorcyklar ........... |
........... å 3 ........... å 3 |
158 700 |
Summa kronor 1 759 600.
Då fordonsbeståndet för närvarande befunne sig i kraftig tillväxt, måste
man räkna med att summan av inkomsterna av de här förutsatta skattehöjningarna
komme att bli icke obetydligt större, sedan motorfordonstrafiken
antagit fullt fredsmässiga proportioner.
Vid beräkning av statsverkets inkomster av automobilskattemedel under
budgetåret 1947/1948 hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fortsätter utredningen,
utgått från att motorfordonsbeståndet vid utgången av år 1947
komme att omfatta omkring 5 000 bussar, 63 000 lastbilar, 160 000 personbilar
och 125 000 tyngre motorcyklar. Med utgångspunkt härifrån och under
antagande att släpvagnarnas antal förbleve i huvudsak oförändrat, skulle
de beräknade skattehöjningarna under budgetåret 1947/1948 komma att tillföra
statsverket omkring 3 000 000 kronor.
Utredningen erinrar därefter om att, sedan utredningen erhållit sitt uppdrag
hade vid 1945 års riksdag genomförts en höjning av bil- och bensinskatterna.
Därvid fastställdes skattesatserna provisoriskt i avvaktan på att
motorfordonstrafiken skulle stabiliseras på ett sådant sätt, att det vore möjligt
att på säkrare grunder bedöma både det samlade behovet av skatteintakter
och avvägningen mellan olika skatteformer.
Även om de nu diskuterade skattehöjningarna i och för sig finge anses
vara skäligen obetydliga, vore utredningen med hänsyn till de i det föregående
berörda olägenheterna av systemet och fordonsbeskattningens för närva
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
53
rande provisoriska karaktär tveksam om lämpligheten av att nu genomföra
en sådan omläggning av besiktningsväsendets finansiering. Utredningen hade
därför även undersökt möjligheterna att med bibehåilande i huvudsak av nuvarande
system med avgift för varje förrättning rationalisera uppbörden av
förrättningsavgif terna.
Jag torde nu få redogöra för huvuddragen av utredningens ifrågavarande
förslag.
Utredningen meddelar inledningsvis, att man i första hand hade prövat
möjligheten av att sökande skulle kunna på posten tillhandla sig
bevis, som berättigade till erhållande av viss förrättning hos besiktningsman,
och som skulle överlämnas till besiktningsmannen, innan förrättningen
verkställdes. Från postverkets sida hade emellertid under hand upplysts, att
ett sådant, förfarande skulle medföra vissa olägenheter. Bevisen skulle nämligen
liksom värdepapper behöva förvaras på särskilt sätt och redovisas vid
inventeringar. Sistnämnda olägenheter kunde undvikas, om beviset, för att
bli gällande, måste förses med vanligt postgirokvitto, utvisande att föreskrivet
belopp insatts på för ändamålet upplagt postgirokonto. Vid beviset borde
i så fall fästas ett lätt avskiljbart inbetalningskort, som vore fullständigt ifyllt
även beträffande beloppet, så att sökanden icke hade annat att göra än att på
posten inbetala det föreskrivna beloppet jämte porto. Postfunktionären skulle
endast behöva avskilja postgiroblanketten och behandla denna i vanlig ordning
samt fästa kvittot på beviset och avstämpla det samt därefter överlämna
beviset med kvittot till den, som inbetalat beloppet. Med företeende av beviset
skulle sökanden sedan hos besiktningsmannen påkalla förrättning.
För afl ett system med inbetalning på nu angivet sätt av förrättningsavgifter
genom postverkets förmedling skulle fungera oklanderligt, måste, fortsätter
utredningen, förutsättas, att förrättningssökandena inbetalade riktiga
belopp. Då förrättningstaxan upptoge många olika belopp, vore emellertid
risken för oriktiga inbetalningar stor, då postfunktionärerna icke kunde avgöra
förrättningens art, och sålunda sökandena lämnades att ensamma bedöma
vilka avgifter som skulle erläggas. Det ifrågasatta uppbördsförfarandet
skulle lättare kunna genomföras, om taxan vore mindre differentierad och
helst eu enhetstaxa. Ur andra synpunkter torde emellertid en sådan förenkling
av taxan icke rimligen kunna ske. Utredningen hade därför övergivit
tanken på uppbördens ordnande på nu angivet sätt.
Utredningen har i stället framlagt ett förslag, innebärande att u ppbö rd
e n av besik tningsavgifterna skulle överflyttas till
länssty relsern a. Det mötte, enligt utredningens mening, inga svårigheter
att verkställa en sådan överflyttning, när efter förrättning hos besiktningsman
följde anmälan till och åtgärd hos länsstyrelse. För länsstyrelserna,
som i vart fall måste hålla en omfattande kassarörelse för registreringsoch
skatteärenden, behövde det icke medföra ökat arbete att uttaga ett större
belopp, som innefattade såväl förrättningsavgifter som registreringsavgifter
och fordonsskatt.
Utredningen, som föreslår att besiktningsavgifter och registreringsavgifter
54
Rungl. Xlaj:ts proposition nr 183.
sammanslås till eu avgift, benämnd besiktnings- och registreringsavgift, anför
bl. a. följande om detta alternativ.
Uppbördens överflyttning till länsstyrelserna medför bl. a. den olägenheten,
att avgifterna skola betalas i efterskott, varigenom säkerheten för att
de verkligen betalas icke blir lika god som för närvarande, men fördelarna
av ett sådant system synas vara övervägande. Sålunda blir besiktningsmännens
behov av biträden mindre, om de befrias från uppbörd, och revision behöver
icke ske hos dem. De kunna därigenom mera odelat ägna sig åt sina tekniska
uppgifter. Det bör dock åligga besiktningsman att lämna förrättningssökande
besked om det belopp, som skall inbetalas till länsstyrelsen. Sådant
besked bör avse icke endast avgiften för besiktningsmannens förrättning utan
i förekommande fall även fordonsskatt och avgift för registrering eller anteckning
i automobilregistret. Arbetet hos länsstyrelserna med infordrande
av felande belopp in. in., som enligt vad utredningen inhämtat, för närvarande
är av betydande omfattning, kommer vid det skisserade förfärandet att
avsevärt minskas. För att hos länsstyrelserna ytterligare minska arbetet med
komplettering av ofullständiga ärenden, torde erforderliga handlingar, såvida
fråga icke är om besiktning av fordon, som automobilhandlare håller till
salu, vid besiktningen böra överlämnas till besiktningsman, som, i förekommande
fall efter komplettering, i tjänstebrev insänder dem till vederbörande
länsstyrelse. För statsverket i dess helhet sker alltså en rationalisering av
verksamheten och utredningen räknar med att även arbetet i länsstyrelserna
trots det ökade bestyret med avgifterna totalt sett skall bli mindre omfattande
än nu.
För allmänhetens del skulle, fortsätter utredningen, uppbördens ordnande
på angivet sätt medföra påtagliga fördelar. Efter förrättningen hos besiktningsmannen
skulle sökanden sålunda icke behöva vidtaga någon annan
åtgärd än att på posten inbetala det belopp, som besiktningsmannen uppgivit.
Enär fordonsägaren från besiktningsmannen erhållit besked om vilka avgifter
och vilket skattebelopp, han skulle inbetala, behövde han icke riskera, att
ärendet skulle fördröjas, därför att till länsstyrelsen inbetalats oriktigt belopp.
Sedan registreringen verkställts skulle länsstyrelsen i tjänstebrev översända
besiktningsinstrument och andra ifrågakommande handlingar till fordonsägaren.
Såsom en konsekvens av det här behandlade uppbördssystemet må framhållas,
att avgift icke skulle uttagas i samband med typbesiktning av motorfordon.
I stället skulle vid registreringen erläggas besiktnings- och registreringsavgift
för varje fordon, oavsett om det tillhörde besiktigad typ eller
icke.
Det föreslagna förfarandet för uttagande av avgifter för besiktningar m. fl.
förrättningar föreslås av utredningen komma till användning även i fråga om
uttagande av avgifter för prövning av motorfordonsförares kompetens. Avgiften
för besiktningsmannens förrättning avses därvid skola inarbetas i stämpelavgiften
för körkortet.
I enlighet med erhållna direktiv har utredningen granskat förrättningstaxan
för besiktningsmän för motorfordon och därvid bl. a. undersökt, om
avgifterna för de olika förrättningarna kunde anses vara sinsemellan lämpligt
avvägda. Utredningen har därvid föreslagit höjning av nu utgående av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
55
gifter för besiktningar och andra fordonsundersökningar endast beträffande
släpvagn för personbefordran. I övrigt ifrågasättas endast några mindre
ändringar, angående vilka jag torde få hänvisa till betänkandet. Såsom
nämnts i det föregående avser utredningen, att besiktningsavgiftema skulle
sammanslås med registreringsavgifterna till en besiktnings- och registreringsavgift.
Av vissa skäl föreslår emellertid utredningen, att avgift för undersökning
av fordons lämplighet för yrkesmässig trafik samt av motorredskap
och släpvagn enligt 37 § andra stycket VT skulle uttagas såsom stämpel
å vederbörlig resolution i ärendet.
Utredningen föreslår vidare, att avgifterna för körkorts- och tratikkortsprov
höjas från tio till femton kronor och för lärarprov från tio till tjugofem
kronor. Utredningen anför bl. a. följande motivering härför.
I taxan är nu föreskriven en avgift av 10 kronor för prövning av förares
kompetens för erhållande av körkort för automobil eller tyngre motorcykel
och 5 kronor för motsvarande prövning beträffande lättviktsmotorcykel. Ett
kompetensprov avseende körkort för lättviktsmotorcykel är ur besiktningsmannens
synpunkt lika krävande som prov avseende körkort för tyngre motorcykel
eller bil, och tar praktiskt taget lika lång tid i anspråk. Av hänsyn
härtill kunde synas skäligt, att avgiften för det förstnämnda provet vore
densamma som för andra kompetensprov. Avgiften har emellertid av sociala
skäl (se propositionen 225/1939) satts lägre, och utredningen har icke funnit
anledning att nu föreslå ändring häri. Vad beträffar övriga körkortsprov
har erfarenheten visat, att dylika prov taga längre tid i anspråk än besiktningar.
Det har därför synts utredningen skäligt, att avgifterna för körkortsproven
bli föremål för en rimlig höjning. Detta kan icke anses alltför belastande
för allmänheten, då avgifterna i vanliga fall utgå endast en gång.
Den ökning av statsverkets inkomster, som uppkommer, synes lämplig jämväl
med hänsyn till de av omorganisationen föranledda ökade kostnaderna.
Utredningen föreslår därför höjning av avgiften för kompetensprov för erhållande
av körkort för bil och tyngre motorcykel från 10 till 15 kronor.
Prov avseende kompetens för erhållande av trafikkort är minst lika omfattande
som prov för erhållande av körkort för bil. Avgifterna böra därför
höjas till samma belopp som utredningen föreslagit för sistnämnda prov eller
alltså från 10 till 15 kronor.
Ett prov av lärarkompetens är betydligt mera omfattande än prov för erhållande
av körkort för bil eller av trafikkort. Med utgångspunkt från av utredningen
föreslagna avgifter för sistnämnda prov synes det därför rimligt
att höja avgiften för lärarproven från nuvarande 10 till 25 kronor.
Om den som prövas icke kan godkännas vid den första prövningen, bör
förhöjd avgift utgå. För varje nytt prov besiktningsmannen måst verkställa
bör höjning ske med 5, 15 eller 25 kronor beroende på vad slags kompetens
provet avser.
Utredningen förutsätter, alt indrivning skall ske, om avgift för underkänd,
icke fullföljd förrättning ej skulle betalas inom viss föreskriven tid.
Yttranden.
Av utredningens olika uppbördsalternativ har förslaget
att delvis finansiera besiktnings- och registreringsväsendet genom en höjning
av fordonsskatten tillstyrkts av ett flertal remissinstanser.
56
Rungl. Maj:ts proposition nr 183.
Riksräkenskapsverket framhåller sålunda, att en radikal förenkling av
uppbördsförfarandet skulle vinnas om kostnaderna för besiktnings- och registreringsväsendet
uttoges i form av höjd fordonsskatt samt att de fördelar
ett sådant system skulle medföra i form av förenklat uppbördsförfarande
torde mer än väl överväga olägenheterna.
Väg och vattenbyggnadsstgrelsen förordar, att kostnaderna för besiktningar
och andra fordonsundersökningar avräknas mot automobilskattemedlen. Styrelsen
finner emellertid en höjning av fordonsskatten för närvarande opåkallad
och anför därvid följande motivering för sin ståndpunkt.
Fordonsskatten ökades så sent som den 1 januari 1946 med 40 procent. I
sina riksdagspetita till 1947 års riksdag har styrelsen hemställt om snar utredning
för att klarlägga frågan om hur vägväsendets medelsbehov på olika
områden lämpligen bör finansieras, och denna utredning kommer enligt
styrelsens förmenande bland annat att innebära en översyn av skattesatserna.
Styrelsens förslag har förordats av departementschefen. Att under nu anförda
förhållanden genomföra en ändring av fordonsskatten är enligt styrelsens
mening icke lämpligt. Enligt utredningens förslag skulle de årliga kostnaderna
för den nya organisationen beräknas till 1 265 000 kronor och uppbörden
för körkortsprövningar uppskattas till 900 000 kronor. Det belopp, som behöver
avräknas mot automobilskattemedlen, skulle alltså uppgå till 365 000
kronor.
7944 års trafikförfattningssakkunniga förorda — med vissa detaljanmärkningar
— att kostnaderna för fordonsförrättningar och registrering överflyttas
på fordonsskatten. Det borde därvid undersökas om icke även stämpelavgifterna
kunde inarbetas i skatten. De sakkunniga förutsatte, att de skattehöjningar,
som kunde komma i fråga i nu förevarande sammanhang, icke
fastställdes till högre belopp än som kunde anses oundgängligen nödvändigt.
Särskilt det av utredningen i fråga om personbilar föreslagna skattebeloppet
syntes — även om stämpelavgifter inräknades — kunna nedsättas.
Då fordonsskatten i praktiken mestadels beräknades per månad, borde eftersträvas,
att den årliga skatten fastställdes till belopp, jämnt delbart med tolv.
Beträffande kompetensproven finna de sakkunniga, att särskild avgift
borde liksom hittills upptagas för dessa. Denna uppbörd borde handhas av
besiktningsmännen själva.
Länsstyrelsen i Jämtlands län samt motorförarnas helnykterhetsförbund
intaga i denna fråga i huvudsak samma ståndpunkt som trafikförfattningssakkunniga.
Ifrågavarande uppbördsalternativ tillstyrkes vidare av länsstyrelserna i
Jönköpings, Gotlands och Västerbottens län samt av poliskammaren i Stockholm.
Däremot avstyrkes nämnda alternativ av bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kopparbergs och Våsternorrlands län, automobilbesiktningsmånnens
förening, bilverkstädernas riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund.
Det av utredningen alternativt utarbetade finansieringsförslaget, innebärande
att besiktningsavgifterna sammanslås med registreringsavgifterna och
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
uppbäras av länsstyrelserna, tillstyrkes i princip bl. a. av länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads. Malmöhus, Skaraborgs, Örebro och
Gävleborgs län. Dock ha åtskilliga detaljanmärkningar framförts, beträffande
vilka jag torde få hänvisa till handlingarna.
Däremot avråda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksråkenskapsverket,
1944 års trafikförfattning ssakkunniga, överståthdllarämbetet samt länsstyrelserna
i Kopparbergs, Våsternorrlands och Jämtlands lön uttryckligen från
ifrågavarande uppbördssystem.
Sistnämnda länsstyrelse motiverar silt avstyrkande bl. a. på följande sätt.
Utredningen synes helt hava förbisett att avgitt, stämpel och skatt, som
utredningen föreslår skola inbetalas i en post, hos länsstyrelsen skola bokföras
å särskilda titlar. Varje gång, som ett belopp inkommer från fordonsägare
över postgiro, måste fördenskull beloppen fördelas pa de särskilda titlarna
och erforderliga omföringar av beloppen verkställas. Dylika omföringar
förekomma redan nu beträffande automobilskatt och registreringsavgift i
betydande utsträckning och medföra ett synnerligen tillkrånglat uppbördsförfarände.
Antalet dylika omföringar måste, om utredningens nu ifrågavarande
förslag genomföres, komma att öka i avsevärd omfattning och fördenskull
medföra ett betydligt ökat arbete.
Det föreslagna uppbördssystemet lider dessutom av åtskilliga svagheter i
kontrollhänseende. Det medgiver sålunda icke någon kontroll över att ersättning
blir erlagd för sådan godkänd förrättning, varom besiktningsman icke
har att insända underrättelse till länsstyrelse.
Därest fordon underkännes av besiktningsman och ny förrättning därefter
icke påkallas, skall besiktningsmannen efter viss tids förlopp anmäla detta
till länsstyrelsen, som föranstaltar om indrivning av stadgade avgifter. Dylik
indrivning torde vara avsedd att ske ej endast i fråga om förrättningar, som
över huvud taget ej fullföljts, ulan jämväl beträffande förrättningar, som tullföljts,
ehuru hos annan besiktningsman. Vidare torde få antagas, att länsstyrelse
får verkställa indrivning i fråga om sådan av besiktningsman underkänd
förrättning, som sedermera fullföljts hos denne men av förbiseende ej
kommit att föranleda förhöjd avgift. Anledning finnes antaga att här avsedda
indrivningsåtgärder bliva erforderliga i sadan utsträckning, att de komma
att föranleda en icke ringa ökad arbetsbelastning för såväl länsstyrelser som
övriga av indrivningen berörda myndigheter. Vidare torde kunna antagas, att
omkostnaderna för de olika indrivningsåtgärderna icke komme att stå i rimlig
proportion till de småbelopp, som indrivningen skulle avse.
Även för besiktningsmännen torde systemet medföra vissa olägenheter. Salunda
kan framhållas, att besiktningsmännen på grund av skyldigheten att
påföra förhöjd avgift beträffande förrättning, som utgör fullföljd av tidigare
förrättning, måste för varje fall kontrollera, huruvida en förrättning har
karaktären av fullföljd sådan. Anteckningar torde av besiktningsmännen få
föras över underkända förrättningar, då dessa antingen skola föranleda förhöjd
avgift eller ock indrivningsåtgärd genom länsstyrelses försorg. Ifyllandet
av de underrättelser och andra handlingar, som förutsättas enligt förslaget,
torde medföra åtskilligt arbete.
Enligt utredningens förslag skall i vissa fall förrättningsavgift uttagas genom
förhöjd stämpel å expedition från länsstyrelserna. Då inför besiktningsman
måste avläggas flera prov än ett skall grundbeloppet höjas för varje
prov med ett visst belopp. Då stämpelavgiften sålunda blir beroende av det
antal förrättningar, som av besiktningsmannen utförts i ärendet, kommer exempelvis
körkort att utvisa ej blott att innehavaren är godkänd utan jämväl
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
det antal underkända prov, som han kan hava undergått. Det kan icke
anses lämpligt att ett körkort skall lämna uppgift i sistberörda hänseende.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lön föreslår, att nuvarande uppbördssystem
bibehålies. Därest en omläggning av kontrollen skulle anses önskvärd, kunde
länsstyrelserna erhålla uppdrag att verkställa inventering hos besiktningsmännen
i likhet med vad, som nu skedde beträffande landsfiskalerna. Även
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län förorda, att besiktningsmännen
själva skola handha sin uppbörd. Överståthållarämbetet föreslår,
att uppbörden verkställes genom åsättande av stämplar till föreskrivna
belopp, medan länsstyrelsen finner, att en enkel form för kvittens, kontroll
och redovisning av avgifterna vore användandet av på förhand numrerade
kvitton i block av olika färger och valörer allt efter förrättningens art och
avgifternas storlek.
Det av utredningen antydda men icke utformade uppbördssystemet, att
förrättningssökande skulle före förrättning inbetala föreskrivet belopp å ett
särskilt postgirokonto har funnit ett flertal förespråkare. Samtliga dessa ha
tillika föreslagit att taxan förenklas. Ett sådant uppbördssätt förordas sålunda
av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län samt
av automobilbesiktningsmännens förening, bilverkstädernas riksförbund och
Sveriges au t omobil handlare förbund.
De av utredningen föreslagna ändringarna i nu utgående avgifter för
besiktningsmännens förrättningar ha endast berörts i en mindre
del av yttrandena.
Från flera håll har hävdats, att avgifterna icke borde vara högre än vad
som erfordrades för att täcka kostnaderna för bilbesiktningsväsendet. Sålunda
påpekar statskontoret, att därest systemet med avgifter i överensstämmelse
med utredningens ena förslag behölles och omarbetades, komme avgiftsintäkten
att uppgå till ett belopp, som beräknades bli omkring dubbelt
så stort som den årliga kostnaden för organisationen. Detta innebure, att
biltrafiken, förutom de ordinarie skatter som åvilade densamma, skulle belastas
med en dold extra skatt, vilket statskontoret icke funne tillfredsställande.
Avgifterna borde enligt ämbetsverkets mening i princip icke sättas
högre, än att de täckte kostnaderna för besiktningsorganisationen. Vid denna
avvägning borde emellertid räknas med en viss marginal ej blott för blivande
pensioneringskostnader, utan även för oförutsedd ökning av organisationskostnadema.
Kungl. automobilklubben och motormännens riksförbund ha uttalat liknande
åsikter som statskontoret beträffande avgifternas avvägning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, bilverkstädernas riksförbund, motormännens
riksförbund, Sveriges automobilhandlareförbund samt Sveriges automobilindustriförening
anse obefogat att besiktningsavgift uttages för varje fordon
tillhörande besiktigad typ. Nuvarande system med avgift för typbesiktning
borde bibehållas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
59
Motorförarnas helnykterhetsförbund ifrågasätter, om den föreslagna höjningen
av avgiften för körkortsprov vore lämplig med hänsyn till att det
ur samhällets synpunkt vore av mycket stort intresse, att så många som möjligt
kunde köra bil.
Bilverkstädernas riksförbund och Sveriges auto mobil handlare förbund erinra
om att en koncentration av kompetensproven till ett mindre antal orter
skulle medföra ökade kostnader, varför det vore olämpligt att fördyra desamma
ytterligare genom att höja avgifterna.
Automobilbesiktninysmännens förening föreslår ändring av förrättningstaxan
i enlighet med följande sammanställning.
Förrättningens art: Kronor.
typbesiktning av bil............................................ 100
typbesiktning av släpfordon och motorcyklar, prov för kompetens som
körskollärare .............................................. 50
alla övriga slag av besiktningar avseende bilar och släpfordon samt
prov för kör- och trafikkort .................................. 15
undersökningar för lämplighetsintyg och alla Övriga slag av besiktningar
avseende motorcyklar ................................ 5
Slutligen torde böra nämnas att anslagen till bilbesiktningsväsendet enligt
statskontorets mening böra avräknas mot automobilskattemedlen, därest avgifterna
ersättas med höjning av fordonsskatten. Statskontoret ifrågasätter
därjämte, huruvida icke detsamma borde gälla, även om systemet med förrättningsavgifter
bibehölles, i vilket fall avgiftsuppbörden borde inräknas i
nämnda medel. Motormännens riksförbund anser, att, om överskott skulle
uppstå i besiktningsväsendets verksamhet, detta överskott borde på ett eller
annat sätt tillskjutas automobilskattemedlen.
Departementschefen.
Utredningen har funnit angeläget, att besiktningsmännen i möjligaste mån
befrias från bestyret med uppbörden av förrättningsavgiftema. Vid övervägande
av denna fråga har utredningen stannat inför ett val mellan alternativen
att uttaga ersättning för besiktningsarbetet genom höjning av fordonsskatten
och att uttaga samtliga förrättningsavgifter i samband med registrering
m. m. hos länsstyrelserna. I vissa remissutlåtanden har framförts ytterligare
ett alternativ, vilket även utredningen övervägt men icke funnit skäl
rekommendera, nämligen alt avgifterna skulle erläggas i förskott genom inbetalning
till särskilt postgirokonto.
Det av utredningen utarbetade alternativförslaget, som avser uppbördens
överflyttning till länsstyrelserna, har föranlett en hel del kritik i remissutlåtandena.
Det har sålunda framhållits bl. a., att detta system skulle medföra
en avsevärd ökning av arbetsbördan för länsstyrelserna. Riksräkenskapsverket
har t. o. in. ifrågasatt, om länsstyrelserna med nuvarande personalorganisation
utan uppenbara olägenheter kunde möta eu dylik arbetsökning. Mot
alternativet med förskottsinbetalning på postgiro har invänts att ett sådant
system vore obekvämt för allmänheten och alt det krävde eu radikal förenk
-
60
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
ling av förrättningstaxan, innebärande vissa icke önskvärda konsekvenser
med avseende på kostnadsfördelningen mellan olika förrättningssökande.
Den ojämförligt enklaste foxmen för uppbörden är onekligen, att besiktningsavgifterna
uttagas i form av höjd fordonsskatt. För egen del anser jag
detta alternativ vara att föredraga. Den invändning som gjorts mot detsamma
att kostnaderna icke komme att bliva fullt rättvist fördelade mellan olika
fordonsägare, synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. Jag har
heller icke blivit övertygad om att besiktningsavgifternas slopande skulle
medföi-a någon mera allvarlig risk för en opåkallad ökning av besiktningsmännens
arbete. Då en översyn av automobilskattens avvägning torde komma
att ske inom en icke alltför avlägsen framtid, delar jag emellertid utredningens
betänkligheter mot att nu ändra gällande skattesatser för att täcka
det jämförelsevis ringa medelsbehov, varom här är fråga. I anslutning till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i ämnet har jag sålunda, efter
samråd med chefen för finansdepartementet, ansett mig böra förorda, att
avgifterna för besiktningar och andra fordonsundersökningar, i avvaktan på
den definitiva regleringen av fordonsskattens storlek, borttagas utan motsvarande
skattehöjning samt att därvid anslagen för den nya bilbesiktningsmannaorganisationen
avräknas mot automobilskattemedlen. Till belysande av
den ekonomiska innebörden av detta förslag må nämnas att besiktningsavgifterna
åren 1938 och 1939 inbringade 690 934 kronor respektive 668 391
kronor.
Avgifterna för registrexång och för kompetensprövningama torde däremot
böra bibehållas. Vad angår uppbörden av de senare avgifterna har jag funnit
övervägande skäl tala för att arbetet därmed fortfarande får ankomma på
besiktningsmannaorganisationen, därvid i huvudsak samma uppbördssystem
som nu gäller torde böra tillämpas. I vad mån, såsom statskontoret föreslagit,
ifrågavarande avgifter böra tillföras automobilskattemedlens specialbudget
synes få avgöras först i samband med fastställandet av riksstaten för
nästa budgetår.
Vid den prövning, som bilbesiktningsutredningen i enlighet med sitt uppdrag
underkastat förrättningstaxan för besiktningsmän för motorfordon, har
utredningen funnit de nu utgående avgifterna för kompetensprövningarna
för låga i förhållande till avgifterna för besiktning av motorfordon, om hänsyn
tages till den tid, som åtgår för de olika slagen av förrättningar. Utredningen
har med anledning härav föreslagit en höjning av avgifterna för körkort
för automobil och tyngre motorcykel samt för trafikkort från 10 till
15 kronor ävensom av avgifterna för prov av körskolelärarkompetens från
10 till 25 kronor. Med hänsyn till vad utredningen i detta sammanhang anfört
och då efter omorganisationen särskilda tilläggsbelopp vid förrättningar
utom stationsorten icke böra uttagas, torde de föreslagna avgiftshöjningarna
få anses motiverade, och jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna
del. Utredningen har beräknat, att dessa höjningar skulle medföra en ökning
av årsuppbörden av kör- och trafikkortsavgifterna från 600 000 kronor till
900 000 kronor, räknat i runda tal.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
De nu föreslagna ändringarna i fråga om ersättning för besiktningsmännens
arbete torde medföra viss ändring i 38 § motorfordonsförordningen,
42 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt 50 §
vägtrafikstadgan. Samtliga nu nämnda paragrafer, som äro likalydande, innehålla
föreskrift om att för förrättning, som ankommer på besiktningsman,
skall erläggas avgift enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Därest i det föregående
föreslaget sätt att finansiera besiktningsväsendet icke föranleder
erinran från riksdagens sida, torde Kungl. Maj:t få förordna om erforderlig
ändring av ifrågavarande paragrafer.
I detta sammanhang torde jag få anmäla, att den föreslagna omorganisationen
påkallar vissa andra smärre justeringar i trafikförfattningarna. Sålunda
torde de allmänna bestämmelserna om besiktningsmannainstitutionen
i 8 § motorfordonsförordningen böra erhålla en något ändrad utformning.
Därest i enlighet med mitt förslag rätt anses böra införas för förrättningssökande
att vända sig till besiktningsman på den ort, han önskar, påkallar
detta vissa ändringar i 10 och 19 §§ motorfordonsförordningen samt 25 §
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Slutligen torde
mitt förslag om att prov för erhållande av godkännande som körskolelärare
endast bör få avläggas inför förste bilinspektör påfordra viss ändring i 18 §
motorfordonsförordningen. Även i nu anförda fall torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att förordna om erforderliga författningsändringar, i den mån
riksdagen icke har något att erinra mot förslagen.
V" i s sa öv ergån gsanord n in gar.
Utredningen.
Utredningen föreslår, att den nya organisationen genomföres så snart som
möjligt, förslagsvis fr. o. m. den 1 juli 1947. Ett snabbt genomförande av
omorganisationen vore särskilt angeläget, med hänsyn till att frågorna om
understöd åt efterlevande till avlidna och om pension till f. d. besiktningsmän
borde lösas så snart som möjligt. Utredningen har lämnat en närmare redogörelse
för vilka övergångsåtgärder som skulle behöva vidtagas för det
fall att övergången till ny organisation skulle ske under ett löpande kalenderår.
Utredningen har utgått ifrån att befattningarna som bilöverkontrollör och
bilkontrollör samt i viss utsträckning även assistentbefattningarna komme att
besättas med befattningshavare, som redan länge innehaft förordnande som
besiktningsmän. I den mån dessa kunde styrka, att de enligt nuvarande ordning
under ett flertal år haft nettoinkomster, som varit högre än de löner de
skulle erhålla, om de placerades i lägsta löneklassen av respektive lönegrader,
borde de, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, kunna placeras
i högre löneklass. Till utgångspunkt för en sådan högre löneklassplacering
torde få tagas besiktningsmännens medelinkomst, sedan omkostnaderna
för tjänsten frånräknats, under ett större antal år, förslagsvis i normala
fall tio, före omorganisationen.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Många av de hos besiktningsmännen anställda biträdena torde, framhåller
utredningen, kunna beredas anställning även inom den nya organisationen.
I den mån deras nuvarande avlöning vore högre än den, som utginge
till befattningshavare i den lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad,
torde de efter prövning av Kungl. Ma.j:t i varje särskilt fall eller enligt av
Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser få placeras i högre löneklass. Vid beräkning
av den före omorganisationen utgående lönen borde hänsyn icke tagas
till löneförhöjning, som skett efter den 1 oktober 1946, såvida förhöjningen
icke varit att betrakta som ett enligt tidigare ingånget anställningsavtal
utgående ålderstillägg.
Utredningen påpekar slutligen, att omorganisationen medförde, att stationsorterna
komme att ändras för många besiktningsmän, som alltså bleve
nödsakade att flytta, om de skulle gå över i den nya organisationen. Det
syntes utredningen skäligt, att sådana besiktningsmän tillerkändes flyttningsersättning,
ehuru de enligt gällande författning om flyttningsersättning icke
vore berättigade därtill. Det torde emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t
att besluta därom i varje särskilt fall.
Yttranden.
Tidpunkten för genomförandet av omorganisationen beröres i ett par yttranden.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det icke möjligt att omorganisera
besiktningsväsendet förrän den 1 januari 1948. Styrelsen anför följande
i frågan.
Ett genomförande av den nya organisationen nödvändiggör, att samtliga
beslutade befattningar utlysas och innehavare utses. I många fall lärer detta
medföra förflyttning av besiktningsman från hans nuvarande bostadsort. Organisationen
innebär vidare, att antalet besiktningsmän å vissa orter kommer
att ökas, och det är sannolikt, att nuvarande kontorslokaler icke bliva tillräckliga
utan att andra lokaler måste förhyras. Även torde nuvarande kontorslokaler
icke alltid kunna disponeras efter den nya organisationens genomförande.
Styrelsen håller det icke för möjligt, att frågan om besiktningsmännens
arbetslokaler och bostäder kan lösas till den 1 juli 1947.
Därjämte vill styrelsen framhålla, att ett genomförande av den nya organisationen
för styrelsens del medför icke endast utfärdandet av arbetsordning,
föreskrifter m. m., utan även fastställande och anskaffande av de många olika
typer formulär och blanketter, vilka nu anskaffas av besiktningsmännen.
Det torde icke vara möjligt att kunna fullgöra dessa uppgifter före den 1
juli 1947.
Automobilbe siktning smännens förening finner det angeläget, att den nya
organisationen genomföres fr. o. m. den 1 juli 1947 eller så snart som möjligt.
Utredningens förslag att nuvarande befattningshavare i besiktningsorganisationen
vid erhållande av ordinarie eller extra ordinarie tjänst efter särskild
prövning skulle kunna placeras i högre löneklass än den lägsta i respektive
lönegrader har föranlett några uttalanden. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som funnit förslaget skäligt, ifrågasätter, om icke Kungl. Maj :t, i likhet med
vad som vid vägväsendets förstatligande var fallet i fråga om löneklassplace
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 183.
63
ring av viss personal, borde förbehålla sig möjligheten att, där särskilda skäl
talade därför, placera befattningshavare, varom här vore fråga, i högre löneklass
än lönegradens högsta.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att det syntes angeläget, att de nuvarande
besiktningsmännen erhölle ej allt för snäva möjligheter att för uppflyttning
i löneklass få tillgodoräkna sig tiden för tjänstgöring i den nuvarande
organisationen.
Statskontoret däremot hyser vissa betänkligheter mot de av utredningen förordade
principerna för löneklassplaceringen. Ämbetsverket anför följande i
denna fråga.
Statskontoret måste ifrågasätta, huruvida det material, efter vilket avdragen
å bruttointäkterna skola beräknas för erhållande av nettoinkomsten, är
av sådan beskaffenhet, att en dylik avvägning av löneklassplaceringen överhuvud
taget bör utfästas. Den närmaste anledningen till ämbetsverkets betänkligheter
är att bevisning, att utgifter i tjänsten icke förekommit till andra
ändamål eller högre belopp än vad som uppgivits, måste bereda påtagliga
svårigheter. Den sannolikhetsbevisning, med vilken man i varje fall måste
låta sig nöja, synes knappast kunna innebära garanti för ett något så när
rättvist resultat. Men även andra svårigheter uppställa sig, exempelvis avvägningen
av fall, då familjemedlemmar anlitas för biträdesgöromål, i jämförelse
med fall, då sådana göromål helt utförts av betald arbetskraft eller av
besiktningsmannen själv, och vidare frågan på vad sätt hänsyn skall tagas
till de säkerligen mycket varierande belopp, som utbetalats till vikarier vid
tjänstledighet och semester eller såsom premier för pensionsförsäkring i enskild
pensionsinrättning.
Eftersom besiktningsväsendet är en helt och hållet statlig inrättning, finner
automobilbesiktningsmännens förening det icke vara orimligt, att besiktningsman
för tjänstårsberäkning finge tillgodoräkna sig tiden från den dag, han
blivit fast knuten till besiktningsorganisationen. Såväl placeringen i löneklass
som pensionens grundbelopp borde bestämmas med hänsyn härtill. Vidare
anser föreningen, att besiktningsman, som uppbure löne- eller pensionsförmåner
på grund av annan statstjänst, som han innehade eller innehaft,
borde det oaktat få uppbära lönen från besiktningsmannatjänsten oavkortad.
Departementschefen.
Med hänsyn till den tid, som kan beräknas åtgå för tjänstetillsättningar
och ordnande av lokalfrågor m. m., torde övergången till den nya organisationsformen
icke, såsom bilbesiktningsutredningen föreslagit, böra ske redan
den 1 juli 1947. För min del vill jag förorda, att tidpunkten för reformens
genomförande bestämmes till den 1 januari 1948.
I likhet med utredningen anser jag skäligt, att inplacering i högre löneklass
än begynnelselöneklassen må ifrågakomma för de besiktningsmän, som kunna
styrka att de enligt nuvarande ordning under ett flertal år haft nettoinkomster,
som varit högre än de löner de skulle erhålla, om de placerades i lägsta
löneklassen av respektive lönegrader. Placering i högre löneklass än den högsta
för lönegraden gällande torde dock icke böra förekomma. Ilär avsedda lönespörsmål
synas få avgöras efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Även för de hos besiktningsmännen anställda biträden, vilka i samband med
omorganisationen övergå i statstjänst, torde vid bestämmandet av deras löneställning
hänsyn få tagas till deras tidigare löneförmåner och anställningstid
inom bilbesiktningsväsendet. Vad utredningen i detta sammanhang föreslagit
har icke givit mig anledning till erinran. Vid inordnandet av ifrågavarande
befattningshavare i den reglerade befordringsgången för biträdespersonal
torde tiden för deras anställning hos besiktningsman få tillgodoräknas
dem, i den mån anställningen omfattat heltidstjänstgöring. Inrättandet
av ordinarie kontorsbiträdestjänster för ändamålet synes dock icke böra
ifrågakomma förrän till ett senare budgetår.
Jag tillstyrker slutligen utredningens förslag, att besiktningsman, som i
samband med omorganisationen nödgas byta stationsort, må efter prövning
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall kunna erhålla flyttningsersättning.
Anslagsfrågor.
För den föreslagna nya bilbesiktningsmannaorganisationen, vilken synes
böra erhålla benämningen statens bilinspektion, skulle i anslutning till vad
jag tidigare anfört rörande tidpunkten för omorganisationen anslagsmedel
böra beräknas i riksstaten för budgetåret 1947/48 endast för andra hälften av
detta budgetår. För ändamålet torde böra uppföras ett avlönings- och ett omkostnadsanslag,
benämnda Statens bilinspektion: Avlöningar respektive Statens
bilinspektion: Omkostnader. Dessa anslag böra, som jag i det föregående
framhållit, avräknas mot automobilskattemedlen.
Därjämte torde också ett förslagsanslag med den nuvarande benämningen
Besiktning av motorfordon böra uppföras i riksstaten för nästa budgetår.
Å detta anslag skulle avföras de utgifter under budgetåret, som härröra från
den nuvarande organisationen. Då besiktningsväsendets utgifter för kalenderåret
1947 i huvudsak komma att redovisas och bokföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkenskaper efter årsskiftet 1947/48, torde nu ifrågavarande
anslag böra beräknas till ett belopp, motsvarande i stort sett ett helt
års utgifter.
Jag övergår härefter till beräkningen av de olika anslagen.
1. Besiktning av motorfordon.
Förevarande anslag är för innevarande budgetår anvisat med 1 100 000
kronor. Jag föreslår, att anslaget jämväl för nästa budgetår uppföres med
samma belopp. Det bör givetvis endast få användas för utgifter, som äro
hänförliga till den nuvarande bilbesiktningsmannaorganisationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
65
2. Statens bilinspektion: Avlöningar.
Utredningen.
Såsom tidigare nämnts har utredningen föreslagit, att befattningshavare,
som styrker, att han under ett flertal år haft nettoinkomster, som varit högre
än dem han skulle erhålla, om han placerades i lägsta löneklassen av sin lönegrad,
skall kunna efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall placeras
i högre löneklass. Med beaktande härav har utredningen beräknat anslagsposten
till Avlöningar till ordinarie tjänstemän till avrundat 372 900
kronor, varvid beräkningen grundats på lönebeloppen enligt den näst högsta
löneklassen i respektive lönegrader.
Anslagsposten till Avlöningar lill icke-ordinarie personal har utredningen
beräknat på följande sätt.
Avlöningarna till all extra ordinarie personal, beräknade enligt lägsta löneklassen,
uppgå till avrundat 197 800 kronor. Vissa av befattningarna såsom
assistenter torde emellertid komma att besättas med befattningshavare, som
nu äro besiktningsmän. Dessa torde med hänsyn till sin föregående tjänstgöring
vid besiktningsväsendet och där uppburna inkomster kunna påräkna en
placering i löneklass, som ligger högre än den lägsta. Kostnaderna för alla
assistenternas uppflyttning i högsta löneklassen skulle uppgå till i runt tal
26 100 kronor. Då det emellertid torde kunna antagas, att endast ett mindre
antal assistenter placeras i högre löneklass än den lägsta, torde halva sistnämnda
belopp eller 13 000 kronor förslå till att täcka kostnaderna för ifrågavarande
avlöningsförhöjningar.
Vad beträffar kansli- och kontorsbiträdena synes det vara vanskligt att
göra någon beräkning, i vad mån de verkliga lönerna komma att överstiga
lönen enligt lägsta löneklassen. Utredningen anser sig emellertid kunna antaga
att några befattningshavare komma att placeras i högre löneklass. Kostnaderna
för dessa löneklassuppflyttningar uppskattar utredningen till omkring
hälften av kostnaderna för alla de ifrågavarande befattningshavarnas
uppflyttning till högsta löneklassen eller till i runt tal 14 000 kronor.
Under förutsättning att vikarie förordnas under bilöverkontrollöremas, bilkontrollörernas
och kontorspersonalens semestrar samt att vikarie för kontorsbiträde
avlönas med i genomsnitt 250 kronor per månad kan medelsbehovet
för vikariatsersättningama beräknas till i runt tal 10 500 kronor. Därest
som vikarie för bilkontrollörerna skola anlitas andra än assistenter, måste
denna siffra höjas. Utredningen förutsätter emellertid, att semestrarna uppdelas
så, att assistenterna i regel kunna anlitas som vikarier, då sådana behövas.
Under assistenternas semestrar torde vikarie som regel icke behöva förordnas.
Kallortstilläggen till befattningshavare på de båda kallorterna Umeå och
Luleå upptagas till avrundat 1 500 kronor.
Kostnaderna för arvoden till de ovan föreslagna arvodesavlönade bilkontrollörerna
beräknas till 2 000 kronor för var och en eller sammanlagt 8 000
k ronor.
Posten avlöningar till icke-ordinarie personal skulle enligt utredningens beräkningar
sålunda uppgå till (197 800 + 13 000 + 14 000 +10 500 + 1 500
+ 8 000) 244 800 kronor.
Bihang lill riksdagens protokoll 19-47. 1 samt. Nr 183. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
Slutligen upptages i avlöningsstaten en post för rörligt tillägg med 15 procent
av summan av de båda förenämnda posterna eller avrundat 92 700 kronor.
Under åberopande av det anförda föreslår utredningen, att för bilbesiktningsväsendet
fastställes följande
Avlönings st åt.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...... kronor 372 900
2. Avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis . . » 244 800
3. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 92 700
Summa kronor 710 400.
Departementschefen.
Mot utredningens beräkning av de årliga avlöningskostnadema för bilinspektionen
har jag icke något annat att erinra än vad som betingas av de av
mig i det föregående förordade jämkningarna i organisationsförslaget. Anslagsposten
till Avlöningar till ordinarie tjänstemän torde sålunda böra ökas
med lönen till ytterligare en bilinspektör i A 22 och därvid — med tillämpning
av nu gällande avlöningsbestämmelser — upptagas till (372 900 + 7 900)
380 800 kronor. På samma sätt bör anslagsposten till Avlöningar till icke-ordinarie
personal ökas med 6 500 kronor, motsvarande lönen till en biträdande
bilinspektör i Eo 18, och samtidigt minskas med 8 000 kronor motsvarande
arvodena till de fyra deltidsanställda besiktningsmän, vilka enligt mitt
förslag skulle ersättas med fast anställda befattningshavare. I enlighet härmed
skulle nu ifrågavarande anslagspost komma att uppgå till (244 800 +
6 500 — 8 000) 243 300 kronor.
Vid omräkning av nyssnämna båda poster med hänsyn till den allmänna
löneregleringen skulle desamma komma att ökas till (380 800 + 211 200)
592 000 kronor respektive (243 300 + 167 300) 410 600 kronor. Anslagsposten
till Rörligt tillägg torde böra upptagas till 60 000 kronor. I enlighet härmed
skulle avlöningsstaten, beräknad för halvt budgetår, få följande utseende:
-
Avlöning sstat.
Kronor
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis .............. 296 000
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis............ 205 300
3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................................. 30 000
Summa kronor 531 300.
3. Statens bilinspektion: Omkostnader.
Utredningen.
Beträffande omkostnaderna för besiktningsorganisationen har utredningen
gjort följande beräkningar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
67
I omkostnadsstaten för besiktningsväsendet enligt den av utredningen föreslagna
organisationen torde först upptagas ett belopp av förslagsvis 2 000
kronor för sjukvård in. m.
Vad beträffar kostnaderna för reseersättningar kan framhållas, att summan
av de tilläggsavgifter, som besiktningsmännen uttogo av allmänheten för förrättningar
på mottagningsorter utanför stationsort under åren 1938, 1941
och 1944 uppgingo till i runda tal 79 100, 35 200 och 73 700 kronor. Härutöver
åtnjöto besiktningsmännen ersättning för hållande av egen bil med omkring
900 kronor per man eller sammanlagt i runt tal 50 000 kronor. Även
enligt den av utredningen föreslagna organisationen komma besiktningsmännen
att hålla regelbundna mottagningar utanför sina stationsorter. Resorna
till dessa mottagningar torde i stor utsträckning komma att ske med bil.
Kostnaderna för resor och traktamenten uppskattar utredningen till förslagsvis
125 000 kronor.
Kostnaderna för expenser synas vara svåra att beräkna, men torde kunna
uppskattas till i genomsnitt 2 500 kronor för varje stationsort eller, då stationsorterna,
Sveg, Lycksele, Arvidsjaur och Kiruna inräknade, äro 32 stycken,
sammanlagt 80 000 kronor. Häri hava icke inräknats kostnader för lokalhyror.
Såsom av det föregående framgår kan lokalfrågan lösas på många
olika sätt. Innan det klargjorts vilken lösning, som skall väljas på de olika
platserna, är det vanskligt att bedöma storleksordningen av hyreskostnaderna.
Med ledning av uppgifter, som besiktningsmännen lämnat angående vissa
utgifter för kontorshyror år 1944 och under beaktande av att hyran bör beräknas
även för besiktnings- och kontorslokaler i kronans hus, uppskattar
emellertid utredningen hyreskostnaderna till omkring 80 000 kronor, motsvarande
i genomsnitt 2 500 kronor för varje stationsort. Dessa kostnader torde
böra bestridas av statens allmänna fastighetsfond och skola alltså icke inräknas
i omkostnadsstaten.
I enlighet härmed föreslår utredningen, att för besiktningsväsendet fastställes
följande
Omkostnadsstat.
Kronor
1. Sjukvård m. in., förslagsvis ................................ 2 000
2. Resekostnader, förslagsvis ................................. 125 000
3. Expenser, förslagsvis ...................................... 80 000
Summa kronor 207 000.
Utredningen framhåller vidare, att man förutom förevarande årliga omkostnader
måste räkna med vissa kostnader för omorganisationens genomförande,
nämligen för anskaffning av möbler, skrivmaskiner och annan utrustning.
Utredningen finner ett belopp av 76 300 kronor erforderligt härför.
Hänsyn har därvid icke tagits till kostnader för anskaffande av lokaler och
vågar.
Yttranden.
Väg och vattenhgggnadsstyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att resekostnadsposten
uppräknas med 50 000 kronor. Vidare finner styrelsen ytterligare
25 000 kronor erforderliga under budgetåret 1947/48 för att täcka uppstående
flyttningskostnader.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Departementschefen.
Därest mottagningar utom stationsorten komma att hållas i den utsträckning
och på det antal orter, som jag förutsatt, torde en väsentlig ökning av
den av utredningen beräknade anslagsposten till Reseersättningar få ske.
Jag föreslår, att posten, i avbidan på närmare erfarenhet, upptages till
(125 000 + 55 000) 180 000 kronor för helt år. I övrigt har utredningens beräkning
av omkostnadsanslaget icke givit mig anledning till erinran. Statsverkets
utgifter för tjänstetecken eller tjänstedräkt torde i förekommande
fall få bestridas från expensposten. I anslaget torde lämpligen böra såsom
en särskild post inräknas det belopp av 76 300 kronor, som av utredningen
beräknats erforderligt för engångskostnader för inventarier och annan utrustning.
För nästa budgetår torde anslaget, med beaktande av att anslagsposterna
för de löpande utgifterna skola halveras, böra upptagas till (1 000 + 90 000 +
40 000 + 76 300) 207 300 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
l:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i blivande personalförteckning
för statens bilinspektion uppföra 2 befattningar såsom
förste bilinspektör i A 26, 7 sådana befattningar i A 24 samt
38 befattningar såsom bilinspektör i A 22;
2:o) godkänna följande avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas från och med den 1 januari 1948 tills
vidare:
1.
2.
3.
Avlöningsstat.
Kronor
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 296 000
Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslags
-
vis ...................................... 205 300
Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 30 000
Summa kronor 531 300;
3:o) under sjätte huvudtiteln å riksstaten för budgetåret
1947/48 anvisa följande förslagsanslag, nämligen
till Besiktning av motorfordon........ kronor 1 100 000;
till Statens bilinspektion: Avlöningar . . kronor 531 300;
att avräknas mot automobilskattemedlen; samt
till Statens bilinspektion: Omkostnader kronor 207 300;
att avräknas mot automobilskattemedlen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 183.
69
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven G. Karlson.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 183.
Innehållsförteckning. •
Sid.
Inledning .............................................................. t
Översikt ÖYer bilbesiktningsväsendets nuvarande upppgifter och organisation ... 3
Besiktningsmännen................................................... 3
Chefsmyndighet...................................................... 7
Organisationsfrågor...................................................... 3
Lokal organisation................................................... 8
Utredningen...................................................... 8
Yttranden....................................................... 20
Det militära besiktningsväsendet................................ 21
Kompetensproven.............................................. 22
Distriktsindeiningen m. m...................................... 25
Central-, stations- och mottagningsorter. Antalet befattningshavare.. 26
Befattningshavarnas arbetsuppgifter............................. 29
Kompetenskrav, avlöningsfrågor och tjänstebenämningar.......... 30
Departementschefen............................................... 34
Chefsmyndighet...................................................... 40
Utredningen...................................................... 40
Yttranden....................................................... 41
Departementschefen............................................... 48
Lokaler och utrustning m. m........................................... 44
Utredningen...................................................... 44
Yttranden....................................................... 47
Departementschefen............................................... 48
Finansiering och uppbörd m. ni........................................... 49
Utredningen...................................................... 49
Yttranden....................................................... 55
Departementschefen............................................... 59
Yissa övergångsanordningar .............................................. 61
Utredningen...................................................... 61
Yttranden....................................................... 62
Departementschefen............................................... 63
Anslagsfrågor........................................................... 64
1. Besiktning av motorfordon.......................................... 64
2. Statens bilinspektion: Avlöningar................................... 65
Utredningen................................................... 65
Departementschefen............................................ 66
3. Statens bilinspektion: Omkostnader.................................. 66
Utredningen................................................... 66
Yttranden.................................................... 67
Departementschefen............................................ 68
Hemställan............................................................. 68
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
470553