Kungl. Maj.ts proposition nr 155.
45
Nr 155.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,
som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända; given
Stockholms slott den 7 mars 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola til! efterrättelse
lända.
GUSTAF.
Ernst \V ig forss.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända.
Härigenom förordnas, att § 5 förordningen den 16 maj 1890 angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verk
-
samhet skola till efterrättelse lända1,
nedan angives.
Nuvarande lydelse:
§ 5.
Egendom, som---av dem.
Vid belåning av växande skog skall
lånsökanden avgiva förklaiing, att rörande
rätten att avverka skogen skola
gälla de bestämmelser hypotcksföreningens
styrelse finner påkallade i
och för skogsvärdets vidmakthållande;
och må lånet ej utlämnas, innan
sådan föreskrift blivit meddelad, som
omförmäles i lagen den 6 juni 1930
(nr 202) om begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet.
Ej må medgivas, att föreskriftens tilllåmpning
upphör före det lånet nedgått
till det belopp, som kunnat beviljas
även utan skogens belåning.
Vid belåning---full säkerhet.
skall erhålla ändrad lydelse pa sätt
Föreslagen lydelse:
§ 5.
Egendom, som —--av dem.
Vid belåning av växande skog skall,
därest hy poteksf öreningens styrelse
finner det erforderligt för skogsvärdets
vidmakthållande, överenskommelse
träffas om inskränkning i rätten
att avverka skogen; och må, där
sådan överenskommelse träffats, lånet
ej utlämnas innan föreskrift blivit
meddelad som omförmäles i lagen
den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning
av rätten att. avverka skog å intecknad
fastighet.
Vid belåning---- full säkerhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1947.
1 Senaste lydelse, se 1930: 204.
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
47
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådet Sträng anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga om ändrade bestämmelser rörande
hypoteksföreningarnas rätt att belåna växande skog samt anför därvid
följande.
I § 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända — sådan paragrafen lyder enligt förordningen
den 27 mars 1942, nr 133 — stadgas, att lån å jordegendom må meddelas
till högst sextio procent av egendomens utav föreningens styrelse fastställda
belåningsvärde. På framställning av lånsökanden må, såvitt omständigheterna
ej till annat föranleda och fråga icke är om lån utan fastställd amortering,
i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande
skog.
Enligt § 5 andra stycket i 1890 års förordning, sådan paragralen lyder
enligt förordningen den 6 juni 1930, nr 204, skall lånsökanden vid belåning
av växande skog avgiva förklaring, att rörande rätten att avverka skogen
skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens styrelse finner påkallade i
och för skogsvärdets vidmakthållande. Lånet må ej utlämnas, innan sådan
föreskrift blivit meddelad, som omförmäles i lagen den 6 juni 1930 (nr 202)
om begränsning av rätten alt avverka skog å intecknad fastighet. Ej må
medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör före det lånet nedgått till del
belopp, som kunnat beviljas även utan skogens belåning.
Beträffande innebörden av föreskrift som avses i 1930 års begränsningslag
(jfr SFS 1938: 387) må här omnämnas att — därest långivare, varå lagen
är tillämplig, meddelat lån mot inteckning i fastighet med växande skog
samt långivaren överenskommit med fastighetens ägare, att viss inskränkning
skall gälla i rätten atl avverka skogen — skogsvårdsstvrelsen må, där
de härutinnan överenskomna bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna
för god skogsvård, på begäran av långivaren meddela föreskrift, alt bestämmelserna
skola med den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.
Har lånet infriats eller häftar fastigheten eljest ej längre därför eller har
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
långivaren förklarat sig icke vidare påfordra tillämpning av den meddelade
föreskriften, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, upphör föreskriften
att gälla. I fråga om ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift
gäller vad i skogsvårdslagen är stadgat beträffande ansvar för avverkning
i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag. Uppsikt över
meddelad föreskrifts efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen efter grunder
samt på villkor i avseende å ersättning och annat, som med långivaren överenskommas.
— Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938, nr 388. äger 1930 års
lag tillämpning å bland annat hypoteksföreningar.
I skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, har 1956 års riksdag — under åberopande
av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 56 -—
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande olika möjligheter
att förbättra jordbrukets kreditförhållanden samt vidtaga de åtgärder, som
med anledning därav kunde ifrågakomma. Beträffande innehållet i jordbruksutskottets
nyssnämnda utlåtande må här omnämnas, att utskottet ansett
det ligga i jordbrukets intresse att utredning komme till stånd angående
vissa frågor rörande jordbrukets fastighetskredit, däribland frågan om inteckningskrediter
på grundval av den växande skogens värde.
I en den 25 juni 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har Sveriges
allmänna hypoteksbank hemställt om viss ändring i gällande bestämmelser
rörande hypoteksföreningarnas rätt att belåna växande skog. I fråga
om den närmare motiveringen för denna framställning har liypoteksbanken
hänvisat till ett vid skriften fogat, den 12 februari 1946 avgivet utlåtande av
hypoteksinstitutionens tariffkommitté rörande belåning av växande skog hos
hypoteksföreningarna.
Beträffande innehållet i detta kommittéutlåtande må följande omnämnas.
Kommittén har till en början diskuterat vissa allmänna synpunkter
på föreliggande fråga. Sålunda har kommittén uttalat, att den på skogsvärdet
grundade hypotekskreditgivningen icke infriat de förväntningar, som
man vid tillkomsten av 1930 års lagstiftning hade knutit till densamma. Av
hela hypotekskrediten, överstigande 500 miljoner kronor, utgjorde vid 1945
års ingång den på skogsvärden grundade krediten allenast inemot 9 400 000
kronor. Rätteligen borde dock sistnämnda belopp ses i relation till beloppet
av de efter skogsbelåningens tillkomst år 1930 utlämnade hypotekslånen, därvid
proportionen bleve något gynnsammare till förmån för skogskrediten.
Rörande orsakerna till detta förhållande borde erinras om att man vid tiden
för skogsbelåningslagstiftningens tillkomst rörde sig med en utveckling
och utvidgning av hypotekskrediten till nya oprövade områden. Det kunde
för visso icke med fog riktas anmärkningar mot denna lagstiftnings tillskyndare
och upphovsmän, att man då ansåg nödigt att såväl författningsmässigt
som i praktiken framgå med all försiktighet och kringgärda den nya
kreditformen med de restriktiva bestämmelser, som framför allt kravet
på skydd för hypoteksobligationernas »guldkant» kunde anses påkalla.
49
Kungl. Alaj.ts proposition nr 155.
Det syntes härvidlag vara tillräckligt att erinra därom, att den moderna uppfattningen
om skogsvården såsom ett allmänt samhälleligt och nationalekonomiskt
intresse på allvar slagit igenom först genom 1923 års skogsvårdslagstiftning.
Först år 1923 vann kravet på skydd för skogskapitalet
och på nödvändigheten att sörja för detta kapitals förnyande på allvar
offentligt erkännande. Genom denna lagstiftning kom även frågan
om skogen som kreditobjekt i ett nytt läge. Emellertid hade vid skogsbelåningens
införande år 1930 ännu icke tillräckliga erfarenheter om de nya
skogsvårdsprincipernas praktiska värde kunnat vinnas; lagen hade då endast
varit i tillämpning under sju år och det låge i sakens natur, att på skogsvårdens
område denna tid vore otillräcklig för att tillåta några bestämda
slutsatser. Man rörde sig mer eller mindre på oprövad mark och det funnes
ur de synpunkter, som borde vara bestämmande för hypotekslånerörelsens
utveckling, ingen anledning att beklaga att den nya skogsbelåningen i
början präglades av särskild försiktighet. Nu — femton år senare — kunde
hela denna fråga ses i ljuset av vidgade vyer och erfarenheter från skogsvårdens
område. Perspektiven hade otvivelaktigt förändrats. Den moderna
skogsvården, sådan den manifesterats i lagstiftningen, hade gått skogsägarna
i blodet. Detta uttalande gällde icke minst bondeskogsbrukens innehavare,
således de mindre, i allmänhet till jordbruk knutna skogsarealer, vilkas
omfattning icke tilläte en särskilt organiserad planmässig och sakkunnig
förvaltning. Särskilt borde beaktas att den befattning med skogsvården,
som i olika hänseenden enligt lag tillkomme skogsvårdsstyrelserna, numera
i helt övervägande grad även bland mindre skogsägare uppfattades som eu
anordning, tillkommen jämväl i ägarens eget intresse, och utvecklingen på
detta område måste antagas fortskrida i positiv riktning. Denna utveckling
hade medfört, att den växande skogen numera finge anses ha ett grundvärde
eller »egenvärde» av helt annan betydelse än tillförne. Såvitt anginge
underlag för kredit framstode den växande skogen såsom ett, särskilt på
lång sikt till och med mera betryggande realvärde än jordbruksjorden. Vanhävd
av skog innefattade icke för långivaren en katastrof av samma mått
som vanhävd av jord. På lång sikt komme skogskapitalet automatiskt tillbaka,
icke så i fråga om jordbruksvärdet. Ville man söka ytterligare belägg
lör skogens nutida betydelse såsom kreditobjekt, kunde man finna detta i
industriernas obligationsupplåning mot säkerhet av företrädesvis skogsinteckningar.
Sådan obligationsupplåning förekomme i betydande omfattning,
och veterligen hade icke i något fall köpare av sådana obligationer tillskyndats
förluster. Det här sagda jävades icke av det faktum, att här åsyftade
obligationer under den allmänna ekonomiska kris, som utmärkte början
av 1930-talet, undergått delvis mycket betydande kurssänkningar. Denna
allmänna kris hade ej undgått all sätta sina spår även inom skogsbruket
och på trävarumarknaden. Men återhämtningen hade ej uteblivit och
det vore alt förvänta, att statsmakternas åtgärder i marknadsreglerande
syfte skulle visa sig ägnade att utjämna kriser av berörda art. Såsom förut
anförts utgjorde den växande skogen, särskilt på lång sikt, ett fullgott och
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 154 —155.
\
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
med jordbruket jämbördigt belåningsobjekt. Inom skogsbruket, där man
numera strävade efter en uthållig skötsel, behövde det i praktiken icke befaras,
att avverkningarna på lång sikt skulle allvarligt kunna inverka till
försämring av pantens värde. Risken för skogsskövling vore visserligen icke i
enstaka fall utesluten, men denna risk i fråga om skogsbelåningen kunde
knappast anses större än den risk för pantförsämring, som vid de egentliga
jordbrukslånen understundom vållades genom bristande underhåll av byggnader
och jord. Det kunde därför utan tvivel helt allmänt sägas, att hypotekskrediten
med sin långfristiga konstruktion vore särskilt väl ägnad att
tjäna skogsbrukets intressen. Vissa särskilda synpunkter vore emellertid i
sammanhanget förtjänta av uppmärksamhet. Det vore naturligt att den, som
önskade belåna sitt skogsvärde, ville till tiden begränsa denna kredit, sa
att han när skogskapitalet genom avverkning kunde »mobiliseras», tinge
eliminera sin skuld. Genom valet av hypotekskredit begränsades hans mojligheter
i detta avseende. Framför allt i fråga om skogsegendomar, vilka
vore till största delen avverkningsmogna, kunde sagda förhållande innefatta
en nackdel för ägaren. Det innebure intet förnekande av hypoteksinstitutionens
utvecklingsvilja, om man Öppet tillstode, att belåning av skog, vilken
inom ett fåtal år beräknades kunna realiseras genom avverkning, ofta nog
lämpligast skedde hos någon kreditinrättning, som utan ekonomisk olägenhet
kunde minska sin fordran genom avbetalningar nar som helst. I vaije
fall borde hypoteksföreningarna genom en objektiv information giva en dylik
lånesökande möjligheter alt ur olika synpunkter bedöma sina kreditproblem.
Beträffande sådana fall, där uthålligt skogsbruk kunde förekomma,
eller i fråga om innehavare av yngre skog torde kreditens 10-åriga bundenhet
i regel ej innefatta särskild olägenhet. I detta sammanhang borde uppmärksammas
den allmänna utvecklingen i fråga om utnyttjandet av skogsprodukter
och dennas inverkan på skogsodlingen och skogsvården. Skogsprodukterna
efterfrågades alltmer på världsmarknaden. Det gällde har icke
främst skogens ursprungliga och mest framträdande betydelse såsom byggnadsmaterial.
Skogsprodukterna, förädlade i massafabrikationen, rönte numera
efterfrågan inom de mest skilda industrigrenar, den kemiska industrien
textilindustrien m. m. Det vore här fråga om en utveckling i vardande och
träprodukternas mångsidiga användning syntes komma att an ytterligare
utvecklas Genomgående för denna utveckling vore, att efterfrågan pa de
för massafabrikationen användbara klenare dimensionerna alltmer okades.
Denna utveckling på det industriella området kunde icke undga att satta
spår inom skogshanteringen. Tendensen bleve en sänkning av skogens omloppstid.
Härigenom gjordes besparingar bl. a. i fråga om skogskapitalets förräntning
Det sagda gåve vid handen, att de försiktighetsmått av olika slag
— på sin tid säkerligen välgrundade — med vilka hypoteksförenmgamas
skogsbelåning kringgärdats, numera kunde och borde i största möjliga utsträckning
lättas. Det gällde att åstadkomma eu efter nutida iorhallanden
avpassad avvägning mellan hypoteksinstitutionens intresse av att a ena sidan
kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose skogsägarnas ansprak pa
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
51
krediter, å andra sidan bevara investerarnas, den obligationsköpande allmänhetens,
förtroende till obligationerna.
Vad angår olägenheterna av gällande belåningssystem
har kommittén anfört, att vissa olägenheter — exempelvis det varierande innehåll,
som brukade förekomma i avverkningsföreskrifterna enligt 1930 års
begränsningslag, de extra lånekostnaderna på grund av skogsvårdsstyrelsens
medverkan vid skogsbelåningen och de hos flertalet föreningar förekommande
villkoren om begränsning av belåningen till större skogsarealer — skulle
kunna avhjälpas inom den nu gällande lagstiftningens ram. Enligt kommitténs
mening sammanhängde emellertid de väsentliga hindren för hypoteksinstitutionens
skogskreditgivning med den obligatoriska tillämpningen av
1930 års begränsningslag med de ingrepp och det intrång i skogsägarens äganderätt
och det ofta för låntagaren irriterande formella förfarande, som härav
föranleddes. De därmed förknippade olägenheterna ginge ej att komma
ifrån. Några väsentliga vinster i fråga om skogsbelåningens effektivitet och utbredning
vore icke att vänta genom åtgärder inom ramen för gällande lagstiftning.
Det återstode vid sådant förhållande att tillse, i vad mån utsikter
förefunnes att, utan olägenhet för hypotekslånerörelsen och därmed för de
låntagande jordbrukarna, åvägabringa lättnader i de lagbestämmelser, som
för närvarande reglerade hypoteksföreningarnas skogsbelåning.
Beträffande frågan om erforderlig författningsändring
har kommittén uttalat, att den nuvarande ordningen för belåning av växande
skog genom hypoteksföreningarna ej vore ändamålsenlig. Systemet innefattade
besvärande formella krav, vilka i viss utsträckning tedde sig onödiga med
hänsyn till kreditgivarens säkerhet, däri inbegripet även hänsynen till skäliga
anspråk på den säkerhet som borde bjudas för hypoteksbankens obligationer.
Det hade otvivelaktigt i den hittillsvarande verksamheten förekommit kreditfall,
innefattande belåning av växande skog, där ett iakttagande av begränsningslagens
föreskrifter kunnat anses överflödigt. De skogslånefall, där begränsningslagen
rimligen kunde undvaras, vore icke så sällsynta. Oavsett
huru härmed förhölle sig vore dock en författningsändring av åsyftad beskaffenhet
påkallad, även om det därigenom möjliggjorda enklare förfarandet
skulle kunna komma i tillämpning endast i ett eller annat enstaka fall.
Sedan kommittén vidare anfört, att själva begränsningslagen i detta sammanhang
kunde lämnas orubbad, har kommittén såsom resultat av sina överväganden
i skogsbelåningsfrågan föreslagit sådan ändring av § 5 i 1890 års
förordning, att 1930 års begränsningslag skulle givas fakultativ tillämpning.
Ändringen borde gå ut på eu omarbetning av paragrafens andra stycke, som
innehöll ovillkorlig föreskrift om avverkningsbegränsning enligt 1930 års lag.
Ifrågavarande författningsbestämmelse borde ersättas med eu föreskrift av
innehåll att, om vid belåning av växande skog överenskommelse träffats
rörande avverkningsbegränsning samt föreskrift därom utfärdats enligt 1930
års lag, tillämpning av sådan föreskrift ej finge upphöra förrän elter beslut
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
av hypoteksföreningens styrelse eller eljest, sedan lånet nedgått till belopp,
som kunnat beviljas även utan skogens belåning. Detta förslag utginge från
att ett hypotekslån, som ursprungligen utlämnats med villkor om avverkningsbegränsning,
borde kunna befrias från dylikt villkor, när lånet nedgått
till belopp, som enligt i lånerörelsen tillämpade, nu föreslagna nya grunder
kunde utlämnas utan villkor om avverkningsbegränsning, eller när eljest
förhållanden inträffat, vilka kunde föranleda ett ändrat bedömande av ärendet
i berörda avseende. Uppkomme fråga om begränsningsvillkorets upphävande,
innan ännu lånets skogsandel genom amorteringar helt försvunnit,
borde det ankomma på hypoteksföreningens styrelse att taga ställning till
densamma. En följd av det sagda borde vara att, därest författningsändringen
genomfördes, hypoteksföreningama företoge en omprövning av samtliga
utestående äldre skogslån ur här berörda synpunkter och därvid i förekommande
fall beslutade om upphävande av gällande föreskrifter om avverkningsbegränsning.
Vad anginge frågan huruvida den tillämnade författningsändringen behövde
föranleda särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till
äldre obligationshavare har kommittén framhållit, att vid tidigare ändringar
av sådana föreskrifter i hypoteksförfattningarna, vilka hade väsentlig betydelse
för lånesäkerheten, sådana övergångsstadganden ansetts erforderliga,
som gåve äldre obligationshavare trygghet mot den försämring av lånesäkerheten,
som blivit en följd av författningsändringen. Så hade varit förhållandet
vid författningsändringarna den 6 juni 1930 och den 23 maj 1935 angående
lånegränsens höjande ävensom vid författningsändringen de 27 mars
1942 angående utsträckt tillämpning av den amorterings fria krediten. Ett motsvarande
övergångsstadgande vore i förevarande sammanhang ej påkallat.
Den nu aktuella reformen vore ej att uppfatta såsom en saklig förändring av
säkerhetsunderlaget för bankens obligationer. Det rörde sig i övervägande grad
om en åtgärd till förenklande av det formella förfarandet vid låneärendenas
handläggning.
I anslutning till nyssnämnda förslag till författningsändring har kommittén
framlagt förslag jämväl till vissa allmänna normer för prövningen
av skogslåneärenden med avseende å frågan om tillämpningen av 1930 års
begränsningslag. Enligt dessa normer skulle det icke vara erforderligt att
vid belåning av växande skog i samband med jordbruk påkalla tillämpning
av nyssnämnda lag i de fall, där skogsvärdet icke utgjorde mer än 20 procent
av egendomens hela värde eller där den på skogsvärdet belöpande andelen
av hypotekslån ej överstege 30 procent av skogsvärdet (hälften av lånerätten)
eller där den till belåning ifrågasatta skogen till minst 50 procent
bestode av yngre bestånd eller där den till belåning ifrågasatta skogen vore
ställd under av ägaren särskilt anordnad, sakkunnig förvaltning. Belåning
av växande skog utan samband med jordbruk skulle däremot enligt berörda
allmänna normer förenas med villkor om avverkningsbegränsning enligt 1930
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
53
års lag, där ej på grund av särskilda omständigheter villkoret i visst fall ansåges
kunna eftergivas.
Uppoteksbanken har i sin förut omförmälda skrivelse uppgivit, att kommitténs
förslag till ändrade författningsbestämmelser rörande skogsbelåningen
liksom de av kommittén förordade allmänna normerna för denna belåning
godkänts vid 1946 års allmänna sammankomst med bankens delägare.
Hypoteksbanken har vidare uttalat, att det med hänsyn till frågans stora betydelse
för hypotekslånerörelsen vore angeläget att den åsyftade författningsreformen
snarast kunde komma till stånd.
över hypoteksbankens framställning med därvid fogat kommittéutlåtande
ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret samt av bank- och fondinspektionen.
Fullmäktige i riksbanken ha tillstyrkt bifall till framställningen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att genom den föreslagna författningsändringen
skulle 1930 års begränsningslag för hypoteksföreningarnas
del givas fakultativ tillämpning, varigenom en önskvärd förenkling i förfarandet
vid skogsbelåning komme att ernås. Fullmäktige hade för sin del
icke funnit anledning till erinran mot den sålunda föreslagna författningsändringen.
Bank- och fondinspektionen har anfört följande.
Såsom skäl för en mindre restriktiv lagstiftning rörande hypoteksföreningamas
ifrågavarande belåning har den inom hypoteksorganisationen anlitade
kommittén anfört, att den moderna uppfattning om skogsvård, som kommit
till uttryck i 1923 års skogsvårdslagstiftning, numera trängt igenom bland
skogsägarna. Även inspektionens erfarenheter på området peka i samma riktning.
Det torde sålunda höra till rena undantagen, att vid belåning av skog
i affärsbankerna säkerheten äventyrats genom överavverkning och vanvård.
Vid sådant förhållande är det numera icke lika angeläget som vid begTänsningslagems
tillkomst att kringgärda hypoteksföreningamas skogsbelåning
med säkerhetsföreskrifter. Å andra sidan torde det knappast kunna
bestridas, att den nuvarande ovillkorliga bestämmelsen om avverkningsföreskrifters
meddelande vid belåning av växande skog hos hypoteksförening
verkat tyngande och varit en av orsakerna till att nämnda låneverksamhet
icke fått någon större omfattning. Vid bedömandet av förevarande fråga
torde vidare böra beaktas, att föreningarna, enligt vad som allmänt erkännes,
hittills hedrivit sin låneverksamhet med stor försiktighet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har inspektionen för sin del icke något
att erinra mot att såsom föreslagits nämnda ovillkorliga bestämmelse om
avverkningsförcskrifters meddelande upphäves och att det överlåtes åt föreningarna
alt själva avgöra, i vilka fall dylika föreskrifter behöva meddelas.
Inspektionen förutsätter därvid, att de av delägarna i hypoteksbanken
fastställda allmänna normerna i regel komma att följas.
Vad härefter beträffar själva författningsförslaget, vill inspektionen ifrågasätta,
huruvida under angivna förhållanden i 1890 års förordning erfordras
någon bestämmelse om belåning av växande skog utöver den som återfinnes
i 8 4. Såsom andra stycket av § 5 är avfattad enligt förslaget, angives endast
under vilka två omständigheter meddelade avverkningsföreskrifter kunna
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
Departements
chefen.
upphöra. Dessa omständigheter äro 1) att styrelsen fattat beslut därom och
2) att lånet nedgått till belopp, som kunnat beviljas utan skogens belåning.
Om styrelsen vid lånets beviljande äger fritt bestämma, huruvida avverkningsföreskrifter
skola meddelas eller icke, torde det emellertid ligga i sakens
natur, att den efter beviljandet också kan eftergiva dessa föreskrifter.
En särskild bestämmelse härom är så mycket mindre påkallad, som i begränsningslagen
direkt uttalas, att dylika föreskrifter upphöra att gälla,
därest långivaren förklarar sig icke vidare påfordra föreskrifternas tillämpning.
. „
Vad den andra omständigheten beträffar, förefaller det av kommitténs
motivering, som om det även i detta fall skulle bero av styrelsen, huruvida
de ursprungligen meddelade avverkningsföreskril terna skola upphöra att
gälla. Av vad förut sagts torde framgå, att, om så skall vara fallet, en bestämmelse
av detta innehåll icke är behövlig. Avses däremot att giva låntagaren
en ovillkorlig rätt att få föreskrifterna upphävda, torde detta höra direkt
utsägas. Sker så och beröres sålunda ändå frågan om skogsbelåningen i
§ 5, kan det kanske vara lämpligt att där även stadga, att vid belåning av
växande skog lånsökande skall vara skyldig att på begäran av föreningens
styrelse avgiva förklaring, att rörande rätten att avverka skogen skola gälla
de bestämmelser, föreningens styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets
vidmakthållande.
Enligt gällande lagstiftning rörande hypoteksföreningarnas utlåningsrörelse
åligger det lånsökande att vid belåning av växande skog avgiva en särskild
förklaring av innehåll, att rörande rätten till avverkning av skogen
skola gälla de bestämmelser som hypoteksföreningens styrelse linner påkallade
i och för skogsvärdets vidmakthållande. Sådant lån må icke utlämnas
till lånsökanden med mindre föreskrift, som avses i 1930 års lag om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, blivit meddelad.
En dylik föreskrift, som utfärdas av vederbörande skogsvårdsstyrelse på begäran
av hypoteksföreningen, innebär att vad som överenskommits mellan
hypoteksföreningen och låntagaren skall lända till efterrättelse med den verkan,
som i 1930 års lag sägs. Någon möjlighet för hypoteksföreningarna att
medgiva dispens från tillämpningen av 1930 års lag föreligger icke.
Sveriges allmänna hypoteksbank har i sin framställning anfört, att den
sålunda gällande obligatoriska tillämpningen av 1930 års lag framstått såsom
ett väsentligt hinder för hypoteksföreningarna att belåna växande skog. Enligt
hypoteksbankens mening syntes det onödigt med hänsyn till långivarens
säkerhet att i samtliga fall vid belåning av växande skog upprätthålla det nu
gällande systemet med särskilda föreskrifter rörande rätten till skogsavverkning.
Hypoteksbanken förordade därför den ändring av bestämmelserna angående
skogsbelåningen, att hypoteksförening icke skulle vara skyldig —
men väl vara berättigad — att såsom villkor för belåning av växande skog
föreskriva, att 1930 års lag skulle göras tillämplig med avseende å lånsökanden
tillhörig egendom.
Det av hypoteksbanken framlagda förslaget att frigöra belåningen av
växande skog från det nu obligatoriska villkoret om tillämpning av 1930 ars
lag har lämnats utan erinran från remissinstansernas sida.
Kungi. Maj:ts proposition nr 155.
55
Vid tiden för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser tedde det sig naturligt
och önskvärt att föreskriva en obligatorisk tillämpning av 1930 års
lag. Under den därefter förflutna tiden ha förhållandena emellertid undergått
sådan förändring, att det icke längre synes nödvändigt att för hypoteksföreningarnas
del upprätthålla kravet på en dylik tillämpning av lagen.
Såsom hypoteksbanken anfört skulle belåningen av växande skog genom
hypoteksföreningarna otvivelaktigt underlättas och effektiviseras, därest 1930
års lag gjordes tillämplig endast i de fall, där hypoteksföreningens styrelse
funne det erforderligt för skogsvärdets vidmakthållande. Hänsynen till obligationsinnehavarna
torde icke heller hindra en sådan omläggning då, enligt vad
antagas kan, säkerheten för lån av förevarande slag icke torde komma att
äventyras genom att det nu gällande villkoret göres fakultativt i stället för
obligatoriskt.
Med hänsyn härtill och då nu berörda fråga torde kunna lösas utan avvaktan
på resultatet i övrigt av den utav 1946 års riksdag begärda utredningen
angående jordbrukets fastighetskredit m. m., tillstyrker jag det av hypoteksbanken
framlagda förslaget om slopande av nyssnämnda obligatoriska
villkor för skogsbelåning.
I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. Detta författningsförslag
innebär, att de nu gällande bestämmelserna i § 5 andra stycket
ersättas med en föreskrift att vid belåning av växande skog skall, därest
hypoteksföreningens styrelse finner det erforderligt för skogsvärdets vidmakthållande,
överenskommelse träffas om inskränkning i rätten att avverka
skogen och att, där sådan överenskommelse träffats, lånet ej må utlämnas
innan föreskrift blivit meddelad som omfönnäles i 1930 års begränsningslag.
l)å i 1930 års lag närmare regleras, under vilka förutsättningar tillämpningen
av en jämlikt lagen meddelad föreskrift skall upphöra, och då ytterligare
bestämmelser härutinnan icke synas påkallade i anledning av den nu förordade
författningsändringen, har i departementsförslaget icke upptagits något
stadgande i förevarande hänseende. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde icke i detta fall vara erforderliga.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nyssnämnda förfa
ttningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
477358. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.