Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176)
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; given Stockholms slott den 7 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 3 augusti 1929 (nr
256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1!H7. 1 samt. Nr 154—155.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Förslag

till

örordning

om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Härigenom förordnas, att §§ 2—4, 7 och 8 förordningen den 17 maj 1935
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 2. § 2.

Såsom grundfond för hypotekskassan
ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande
svenska statens tre och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av etthundrafemtio miljoner
kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara

— -— —- äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må, — —

— kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer---

anspråk tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom
på hypotekskassans rörelse i dess helhet
uppkomna förluster, nedgå till
etthundrafyrtio miljoner kronor, må
kassan icke upptaga nytt lån, med
mindre Konungen därtill lämnar till -

Såsom grundfond för hypotekskassan
ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande
svenska statens tre och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av tvåhundra miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara
— — — äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må, — —
-—- kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer---

anspråk tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom
på hypotekskassans rörelse i dess helhet
uppkomna förluster, nedgå till
etthundraåttiofem miljoner kronor,
må kassan icke upptaga nytt lån, med
mindre Konungen därtill lämnar till -

1 Senaste lydelse av §§ 2 och 3 se 1946:97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

3

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

stånd. Om grundfonden av sådan an- stånd. Om grundfonden av sådan anledning
skulle nedgå till etthundra- ledning skulle nedgå till etthundratrettio
miljoner kronor, må nytt lån sjuttiofem miljoner kronor, må nytt
icke upptagas, med mindre riksdagen lån icke upptagas, med mindre rikspå
Konungens framställning det med- dagen på Konungens framställning det
giver. medgiver.

Kassans styrelse---nu sagts. Kassans styrelse---nu sagts.

§ 4.

För anskaffande---fastställd

amortering.

Sammanlagda beloppet av kassans
utelöpande obligationer må icke vid
något tillfälle uppgå till mera än tio
gånger det belopp, kassans grundfond
och reservfond tillhopa utgöra.

De av---hos riksgäldskon toret.

Av kassan---låneavtalet be stämd.

I den---äldre lån.

För tillfälliga, — --av rörelse medel.

Beslut om —--utsedde leda moten.

§ 7.

Hypotekskassans behållna---

sammanhängande syfte.

Reservfonden skall användas till
gäldande av förluster, som uppkommit
å kassans rörelse i dess helhet.

Har hypoteksförening lidit förluster,
som icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest
utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet
för föreningens förbindelser,
må kassans styrelse bevilja föreningen
erforderlig försträckning ur
kassans reservfond att återgäldas på
sätt och inom tid, som av styrelsen
bestämmes.

§ 4.

För anskaffande---fastställd

amortering.

Sammanlagda beloppet av kassans
utelöpande obligationer må icke vid
något tillfälle uppgå till mera än tio
gånger grundfondens belopp.

De av---hos riksgäldskon toret.

Av kassan--— låneavtalet be stämd.

I den---äldre lån.

För tillfälliga,---av rörelse medel.

Beslut om —--utsedde leda moten.

§ 7.

Hypotekskassans behållna---

sammanhängande syfte.

Har hypoteksförening lidit förluster,
som icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest
utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet
för föreningens förbindelser,
må kassans styrelse bevilja föreningen
bidrag utan återbetalningsskyldighet
ur kassans reservfond med
belopp motsvarande högst hälften av
reservfonden. Sådant bidrag må dock
icke lämnas med mindre ombud för

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel,
som icke genast kunna användas till
infriande av dess förbindelser eller
till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel
fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning
eller genom deras placering i statens,
allmänna hypoteksbankens eller hypotekskassans
egna obligationer eller
mot fullgod säkerhet av sådana obligationer
eller av inteckning i stadsfastighet.

hypoteksföreningarna beretts tillfälle
att yttra sig i frågan d ombudsstämma.

I övrigt må kassans reservfond användas
endast till gäldande av förluster,
som uppkommit å kassans
rörelse i dess helhet.

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel,
som icke genast kunna användas till
infriande av dess förbindelser eller
till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel
fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning
eller genom deras placering i statens,
allmänna hypoteksbankens eller hypotekskassans
egna obligationer eller
mot fullgod säkerhet av sådana obligationer
eller av inteckning i fast
egendom i stad eller tomträtt till i stad
belägen tomt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

5

Förslag

till

förordning

om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 6—8, 10 och 11 förordningen den 17 maj
1935 angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verk -

samhet skola erhålla ändrad lydelse
Nuvarande lydelse:

8 l.

Hypoteksföreningar av fastighetsägare
i rikets städer och med städer
jämförliga samhällen (stadshypoteksföreningar)
hava till ändamål att med
de medel, som från konungariket Sveriges
stadshypotekskassa erhållas, tillhandahålla
sina medlemmar lån mot
sådan säkerhet av inteckning, som nedan
omförmäles.

§ 6.

Hypoteksförening må meddela lån
allenast mot säkerhet av inteckning i
bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål
eller till affärslokaler avsedd
nöjaktigt brandförsäkrad fastighet,
som är belägen inom föreningens
verksamhetsområde. Säkerheten skall
gälla för låntagarens samtliga förpliktelser
till föreningen.

på sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

§ I Hypoteksföreningar

av fastighetsägare
och tomträttshavare i rikets städer
och med städer jämförliga samhällen
(stadshypoteksföreningar) hava
till ändamål att med de medel, som
från konungariket Sveriges stadshypotekskassa
erhållas, tillhandahålla sina
medlemmar lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom eller tomträtt.

§ 6.

Hypoteksförening må meddela lån
allenast mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt. För beviljande
av lön erfordras vidare, att
den fasta egendomen eller den med
tomträtt upplåtna tomten är belägen
inom föreningens verksamhetsområde,
att därå finnes uppförd byggnad,
som är nöjaktigt brandförsäkrad och
som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler,
samt att dä fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt hypo -

Scnaste lydelse av § 8 se 1946: 98.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

tekskassans styrelse godkänt det avtal
varigenom tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses,
skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.

För förenings —---kassan med- För förenings — — — kassan medgiva.
giva.

§ 7-

Fastighet, varå lån sökes, skall besiktigas
och värderas av ojäviga värderingsmän,
som för sådant ändamål
särskilt utsetts av hypoteksföreningens
styrelse. För värderingsmännen skall
gälla instruktion, som tillika med formulär
för värderingsinstrument fastställes
av hypotekskassans styrelse;
beslut härom må icke av styrelsen fattas,
med mindre styrelsens samtliga
ledamöter äro tillstädes och beslutet
biträtts av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige
i riksgäldskontoret utsedde
ledamoten.

Vid värderingen, som avser att till
ledning för belåningen bestämma
fastighetens varaktiga värde (uppskattning
svärde), skall hänsyn tagas
till alla föreliggande och beräkneliga
omständigheter, som kunna påverka
detta värde. Är byggnad huvudsakligen
avsedd till andra affärslokaler
än kontor eller butiker eller till sådana
bostäder, kontor eller butiker,
som icke kunna förutses svara mot ortens
förhållanden, eller är byggnad av
säregen beskaffenhet med hänsyn till
sin belägenhet eller storlek i förhål -

§ 7.

Innan lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom eller tomträtt
beviljas, skall den fasta egendomen
eller byggnad, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna tomten, besiktigas
och värderas av ojäviga värderingsmän,
som för sådant ändamål särskilt
utsetts av hypoteksföreningens
styrelse. För värderingsmännen skall
gälla instruktion, som tillika med formulär
för värderingsinstrument fastställes
av hypotekskassans styrelse;
beslut härom må icke av styrelsen fattas,
med mindre styrelsens samtliga
ledamöter äro tillstädes och beslutet biträtts
av den av Konungen förordnade
ordföranden eller den av fullmäktige i
riksgäldskontoret utsedde ledamoten.

Vid värderingen, som avser att till
ledning för belåningen bestämma det
varaktiga värdet (uppskattningsvärdet)
å den fasta egendomen eller å
byggnad, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna tomten, skall hänsyn
tagas till alla föreliggande och beräkneliga
omständigheter, som kunna
påverka detta värde. Är byggnad huvudsakligen
avsedd till andra affärslokaler
än kontor eller butiker eller
till sådana bostäder, kontor eller butiker,
som icke kunna förutses svara
mot ortens förhållanden, eller är

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

7

Nuvarande lydelse:

lande till andra för samma ändamål
avsedda byggnader i orten eller därigenom
att den helt eller till övervägande
del anordnats för visst speciellt
ändamål eller av annan liknande anledning,
må uppskattningsvärdet icke
sättas högre än till det värde som,
med hänsyn tagen även till kostnad
för erforderlig omändring eller ombyggnad,
kan beräknas för det fall att
byggnaden skall användas endast till
sedvanliga bostäder, kontor eller butiker.

Fastighet, vård lån meddelas, skall
vara brand!örsåkrad i inländsk, med
vederbörligen stadfäst reglemente försedd
försäkringsinrättning, som kassans
styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening
beviljas intill högst hälften
av uppskattningsvärdet, med iakttagande
därav att lånebeloppet icke får
överstiga hälften av fastighetens vid
taxering enligt kommunalskattelagen
åsatta värde; dock må, i den mån hypotekskassans
styrelse det medgiver,
sådana lån kunna meddelas intill ett
belopp, ej överstigande sex tiondelar
av vare sig uppskattningsvärdet eller
taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas intill
samma belopp, som må utlämnas såsom
amorteringslån; dock må fasta
lån å längre tid än tio år meddelas
endast inlilf två tredjedelar av nämn -

Föreslagen lydelse:

byggnad av säregen beskaffenhet med
hänsyn till sin belägenhet eller storlek
i förhållande till andra för samma
ändamål avsedda byggnader i orten
eller därigenom att den helt eller till
övervägande del anordnats för visst
speciellt ändamål eller av annan liknande
anledning, må uppskattningsvärdet
icke sättas högre än till det
värde som, med hänsyn tagen även
till kostnad för erforderlig omändring
eller ombyggnad, kan beräknas
för det fall att byggnaden skall användas
endast till sedvanliga bostäder,
kontor eller butiker.

Brandförsäkring, som i § 6 första
stycket avses, skall vara meddelad av
inländsk, med vederbörligen stadfäst
reglemente försedd försäkringsinrättning,
som kassans styrelse finner
erbjuda full säkerhet.

§ 8.

Amorteringslån må av hvpoteksförening
beviljas intill högst hälften
av uppskattningsvärdet, med iakttagande
därav att lånebeloppet icke får
överstiga hälften av det värde, som
vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatts den fasta egendomen eller
byggnad, som uppförts å den med
tomträtt upplåtna tomten; dock må,
i den mån hypotekskassans styrelse
det medgiver, sådana lån kunna meddelas
intill ett belopp, ej överstigande
sex tiondelar av vare tsig uppskattningsvärdet
eller taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas intill
samma belopp, som må utlämnas såsom
amorteringslån; dock må fasta
lån å längre lid än tio år meddelas
endast intill två tredjedelar av nämn -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Nuvarande lydelse:

da belopp, där den belånade fastighetens
huvudbyggnad icke är av sten
eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I intet fall må dock lånesumman
överstiga det belopp, till vilket fastigheten
är brandförsäkrad. Lån må ej
heller meddelas till lägre belopp än
ettusen kronor.

§ 10.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån
skall utgöra minst en halv
procent, då den belånade fastighetens
huvudbyggnad är av sten eller
annat lika hållbart byggnadsämne,
samt minst en procent, då densamma
är av mindre hållbart ämne.

I mån — — — oguldna kapitalbelopp.

§ 11.

övergår belånad fastighet till ny
ägare, skall denne, om han vill behålla
lånet, inom sex månader från
den dag, då han blev ägare av fastigheten,
hos hypoteksföreningens styrelse
göra anmälan om lånets övertagande.
Sker det ej, eller finner styrelsen
den nye ägaren icke kunna
godkännas som låntagare, äger styrelsen
rätt att uppsäga lånet att inbetalas
efter ett år.

Föreslagen lydelse:

da belopp, där huvudbyggnaden å
den fasta egendomen eller å den med
tomträtt upplåtna tomten icke är av
sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I intet fall må dock lånesumman
överstiga det belopp, till vilket byggnad
å den fasta egeridomen eller å
den med tomträtt upplåtna tomten
är brandförsäkrad. Lån må ej heller
meddelas till lägre belopp än ettusen
kronor.

§ 10.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån
skall utgöra minst en halv
procent, då huvudbyggnaden å den
fasta egendomen eller å den med
tomträtt upplåtna tomten är av sten
eller annat lika hållbart byggnadsämne,
samt minst en procent, då
densamma är av mindre hållbart
ämne.

I mån — — — oguldna kapitalbelopp.

§ IL

övergår belånad fast egendom eller
tomträtt till ny ägare eller tomtråttshavare,
skall denne, om han vill
behålla lånet, inom sex månader från
den dag, då han blev ägare av den
fasta egendomen eller tomträtten
övergick till honom, hos hypoteksföreningens
styrelse göra anmälan om
lånets övertagande. Sker det ej eller
finner styrelsen den nye ägaren eller
tomträttshavaren icke kunna godkännas
som låntagare eller underlåter
tomträttshavaren att inom sex månader
efter därom erhållen anmodan
från styrelsen söka inskrivning av sitt
fång till tomträtten, äger styrelsen
rätt att uppsäga lånet att inbetalas efter
ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

9

Nuvarande lydelse:

Försummar låntagare---med

ränta.

Har belånad fastighet genom vanvård
eller annorledes under lånetiden
minskats i värde, så att panten icke
anses innebära betryggande säkerhet,
äger föreningens styrelse, därest gäldenären
ej lämnar nöjaktig fyllnadssäkerhet,
uppsäga lånet att helt eller
delvis inbetalas efter ett år eller, om
sådant med hänsyn till föreliggande
omständigheter prövas erforderligt,
tidigare. Nedsättning av fastighets
taxeringsvärde skall icke ensam för
sig anses såsom tillräcklig grund för
sådan åtgärd, som nu är sagd.

Föreslagen lydelse:

Försummar låntagare---med

ränta.

Har belånad fast egendom eller
tomträtt genom vanvård av byggnad
eller annorledes under lånetiden minskats
i värde, så att panten icke anses
innebära betryggande säkerhet, äger
föreningens styrelse, därest gäldenären
ej lämnar nöjaktig fyllnadssäkerhet,
uppsäga lånet att helt eller
delvis inbetalas efter ett år eller, om
sådant med hänsyn till föreliggande
omständigheter prövas erforderligt,
tidigare. Nedsättning av taxeringsvärde
å den fasta egendomen eller d
byggnad, som uppförts d den med
tomträtt uppldtna tomten, skall icke
ensam för sig anses såsom tillräcklig
grund för sådan åtgärd, som nu är
sagd.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

förordning

angående ändring i förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Härigenom förordnas, att §§ 7—9, 11, 16, 19 samt 22—25 förordningen
den 3 augusti 1929 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

§ 7.

Kassans behållna —--—en re servfond.

Såsom bidrag---kassans skul der.

Föreslagen lydelse:

§ 7.

Kassans behållna — — — en reservfond.

Såsom bidrag---kassans skul der.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

Nuvarande lydelse:

Reservfondens avkastning--- —

för föreningarna.

§ 8.

Reservfonden skall placeras i statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller Svenska skeppshypotekskassans
obligationer eller i
obligationer, som till den säkerhet de
erbjuda kunna anses jämförliga med
obligationer av något av nyss angivna
slag, eller ock mot säkerhet i fullgod
fastighetsinteckning.

§ 9.

Därest kassans förbindelser ej kunna
infrias med anlitande av dess egna
tillgängliga medel, äger kassan infordra
erforderliga tillskott från föreningarna.

För kassans förbindelser svare föreningarna
i förhållande till högsta under
räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina från kassan erhållna
lån. Kan förening icke fullgöra den
betalningsskyldighet, som till följd av
denna ansvarighet åligger föreningen,
vare övriga föreningar efter nyssnämnda
grund ansvariga för bristen.

Föreslagen lydelse:

Reservfondens avkastning---

för föreningarna.

Har förening lidit förluster, som
icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest utan anlitande
av medlemmarnas ansvarighet för
föreningens förbindelser, må kassans
styrelse bevilja föreningen bidrag utan
återbetalning sskyldighet ur kassans
reservfond med belopp motsvarande
högst hälften av reservfonden. Sådant
bidrag må dock icke lämnas med
mindre ombud för föreningarna beretts
tillfälle att yttra sig i frågan å
ombudsstämma.

§ 8.

Reservfonden skall placeras i statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller Svenska skeppshypotekskassans
obligationer eller i obligationer,
som till den säkerhet de erbjuda
kunna anses jämförliga med
obligationer av något av nyss angivna
slag, eller ock mot säkerhet i fullgod
inteckning i fast egendom eller
tomträtt.

§ 9.

För kassans förbindelser äro föreningarna
ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret
oguldna kapitalbeloppen av
sina från kassan erhållna lån. Kunna
kassans förbindelser icke infrias med
anlitande av dess egna medel, äger
kassan, dår så erfordras, efter nämnda
grund infordra tillskott från föreningarna.

Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av
dessa föreskrifter åligger föreningen,
vare övriga föreningar efter enahanda
grund betalningsskyldiga för bristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

11

Nuvarande lydelse:

§ 11.

Kassan förvaltas--— antalet

ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre
år i sänder, två ledamöter och två
suppleanter för dem. Av dessa skall
en ledamot, så ock suppleanten för
honom, äga insikt och erfarenhet beträffande
rörelse för fastig het sbelåning.
Fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid av tre år i
sänder, en ledamot samt suppleant för
honom. Övriga ledamöter och suppleanter
väljas å ombudsstämman. Vald
ledamot eller suppleant utses för tiden
till den ordinarie ombudsstämma,
som hålles under tredje året efter det,
då valet förrättades.

En av---inom styrelsen.

Arvoden för----av Konungen.

Styrelsen utser---utsedd sty relseledamot.

Styrelseledamöter, som — — —
för en.

§ 16.

Bostadskreditföreningar hava till
ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i
reglemente, som utfärdas av Konungen,
tillhandahålla sina medlemmar
lån mot säkerhet av inteckning i
fastighet.

§ 19.

För förenings förbindelser svare
dess medlemmar i förhållande till
högsta under räkenskapsåret oguldna
kapitalbeloppen av sina från föreningen
erhållna lån. Kan medlem icke fullgöra
den betalningsskyldighet, som
till följd av denna ansvarighet åligger

Föreslagen lydelse:

§ 11.

Kassan förvaltas---antalet

ledamöter.

Konungen utser, för en tid av tre
år i sänder, två ledamöter och två
suppleanter för dem. Av dessa skall
en ledamot, så ock suppleanten för
honom, äga insikt och erfarenhet beträffande
rörelse för fastighets- och
tomträttsbeldning. Fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid
av tre år i sänder, en ledamot samt
suppleant för honom. Övriga ledamöter
och suppleanter väljas å ombudsstämman.
Vald ledamot eller suppleant
utses för tiden till den ordinarie
ombudsstämma, som hålles under
tredje året efter det, då valet förrättades.

En av---inom styrelsen.

Arvoden för —---av Konungen.

Styrelsen utser---utsedd sty relseledamot.

Styrelseledamöter, som — — —
för en.

§ 16.

Bostadskreditföreningar hava till
ändamål att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i
reglemente, som utfärdas av Konungen,
tillhandahålla sina medlemmar
lån mot säkerhet av inteckning i
fast egendom eller tomträtt.

§ 19.

För förenings förbindelser äro medlemmarna
ansvariga i förhållande till
högsta under senast förflutna räkenskapsåret
oguldna kapitalbeloppen av
sina från föreningen erhållna lån.
Kunna förenings förbindelser icke infrias
med anlitande av dess egna me -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

honom, vare föreningens övriga medlemmar
efter nyssnämnda grund ansvariga
för bristen.

§ 22.

Förening må meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i bebyggd,
huvudsakligen för bostadsändamål
anordnad fastighet, som är nöjaktigt
försäkrad mot brandskada.

För förenings---till kassan.

Lån må---ettusen kronor.

§ 23.

Till minst det belopp, till vilket lån
beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning
eller inteckningar liggande
inom tre fjärdedelar av fastighetens
vid föreningens värdering uppskattade
värde. Inteckning skall jämväl vara
belägen inom fastighetens brandförsäkringsvärde
och tre fjärdedelar
av dess vid taxering enligt kommunalskattelagen
åsatta värde.

del, äger föreningen, där sd erfordras,
efter nämnda grund infordra tillskott
från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av dessa
föreskrifter åligger honom, vare övriga
medlemmar efter enahanda grund
ansvariga för bristen.

§ 22.

Förening må meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller tomträtt. För beviljande
av lån erfordras vidare, att den
fasta egendomen eller den med tomträtt
upplåtna tomten är belägen inom
föreningens verksamhetsområde, att
därå finnes uppförd byggnad, som
är nöjaktigt brandförsåkrad och som
huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt
att då fråga är om lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt kassans styrelse
godkänt det avtal varigenom
tomträtten upplåtits.

Säkerhet, som i första stycket avses,
skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.

För förenings---till kassan.

Lån må---ettusen kronor.

§ 23.

Inteckning i fast egendom eller
tomträtt, som utgör säkerhet för lån,
skall lyda å minst det belopp, till vilket
lån beviljas, och skall ligga inom
tre fjärdedelar av det vid föreningens
värdering uppskattade värdet å den
fasta egendomen eller å byggnad, som
uppförts å den med tomträtt upplåtna
tomten. Inteckning skall jämväl
vara belägen inom gällande brandförsäkringsvärde
och tre fjärdedelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

13

Nuvarande lydelse:

§ 24.

Lån må ej meddelas med mindre
lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet
prövas vara på betryggande sätt ordnat.
Det åligger föreningen att vid
bedömandet härav iakttaga de närmare
föreskrifter, som meddelas av
kassans styrelse.

§ 25.

Förening förvaltas av en styrelse
med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av
ledamöterna i föreningens styrelse
ävensom suppleant för honom. Till
sådan ledamot och suppleant böra utses
personer med insikt och erfarenhet
beträffande rörelse för fastighetsbelåning.

Föreningens styrelse---- kas sans

styrelse.

För revision —---kassans sty relse.

Ordinarie sammankomst---

reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser — — — i
reglementet.

Föreslagen lydelse:

av det värde, som vid taxering enligt
kommunalskattelagen åsatts nyssnämnda
egendom eller byggnad.

§ 24.

Lån må ej meddelas med mindre
lån mot säkerhet av inteckning med
bättre förmånsrätt i samma fastighet
eller tomträtt prövas vara på betryggande
sätt ordnat. Det åligger föreningen
att vid bedömandet härav
iakttaga de närmare föreskrifter,
som meddelas av kassans styrelse.

§ 25.

Förening förvaltas av en styrelse
med säte å den ort Konungen bestämmer.
Kassans styrelse utser en av ledamöterna
i föreningens styrelse
ävensom suppleant för honom. Till
sådan ledamot och suppleant böra
utses personer med insikt och erfarenhet
beträffande rörelse för fastighets-
och tomträttsbelåning.

Föreningens styrelse---kas sans

styrelse.

För revision---kassans sty relse.

Ordinarie sammankomst---

reglementet bestämmas.

Närmare bestämmelser — — — i
reglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler frågor om
rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar att utlämna lön mot säkerhet
av inteckning i tomträtt m. m. samt anför därvid följande.

I en den 29 november 1945 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t
ha styrelserna för konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska
bostadskreditkassan hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande förutsättningarna för en utvidgning av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
verksamhet att omfatta jämväl utgivande av lån
mot säkerhet av tomträttsinteckning samt angående formerna för en sådan
långivning.

I anledning av denna framställning och med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 17 maj 1946 tillkallade jag den 29 juni samma år försäkringsdirektören
K. Eriksson och f. d. revisionssekreteraren J. Nordenfalk att
såsom sakkunniga inom finansdepartementet verkställa utredning av frågan
om rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar att utlämna lån mot
säkerhet av inteckning i tomträtt. Samtidigt uppdrogs åt Nordenfalk att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Sedan härefter styrelsen för Svenska bostadskreditkassan i en den 4 december
1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven skrift hemställt, att bostadskreditföreningarna
måtte medgivas rätt att belåna jämväl affärsbyggnader,
har skriften överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget.

De sakkunniga ha med skrivelse den 20 januari 1947 överlämnat betänkande
med förslag angående frågan om rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar
att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt samt
om rätt för bostadskreditföreningar att belåna affärsbyggnader.

Över nämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

15

nen, försäkringsinspektionen (med bifogande av yttrande från svenska försäkringsbolags
riksförbund), sparbanksinspektionen, statens byggnadslånebyrå,
aktiebolaget Stockholms tomträttskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa
(med bifogande av yttranden från 14 stadshypoteksföreningar),
svenska bostadskreditkassan (med bifogande av yttranden från 2 bostadskreditföreningar)
och Sveriges fastighetsägareförbund.

Vidare har styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa i en den
24 februari 1947 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift gjort framställning
om ökning av kassans grundfond, som för närvarande utgjorde 150 miljoner
kronor, till 200 miljoner kronor.

Över denna framställning ha infordrade yttranden avgivits av bank- och
fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Frågan om rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningar
att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.

Gällande författningsbestämmelser.

I fråga om stadshypoteksföreningarnas verksamhet äro bestämmelser upptagna
i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och förordningen samma dag (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Enligt vad
i sistnämnda förordning stadgas (§ 6) äger stadshypoteksförening meddela
lån allenast mot säkerhet av inteckning i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål
eller till affärslokaler avsedd, nöjaktigt brandförsäkrad fastighet,
som är belägen inom föreningens verksamhetsområde. Någon rätt att bevilja
lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt föreligger däremot icke för stadshypoteksförening.

Beträffande stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarnas verksamhet
i övrigt må omnämnas, att staten såsom grundfond för kassan ställt
till förfogande statsobligationer till ett belopp av 150 miljoner kronor (§ 2
förordningen angående kassan). Sammanlagda beloppet av stadshypotekskassans
utelöpande obligationer må icke uppgå till mer än 10 gånger det
belopp, kassans grundfond och reservfond tillhopa utgöra (§ 4). Stadshypotekskassan
må utlämna lån till stadshypoteksföreningarna, och för de förbindelser
som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan pantförskrivas
de hos föreningarna belånade reverserna med tillhörande hypotek (§ 5).
Såsom säkerhet för de av stadshypotekskassan utfärdade obligationerna tjäna
nyssnämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek (§ 6). Stadshypotekskassans
behållna årliga vinst avsättes till eu reservfond, som skall
användas till gäldande av förluster som uppkommit å kassans rörelse i dess
helhet; och därest hypoteksförening lidit förluster, som icke kunna täckas

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

med föreningens säkerhetsfond eller eljest utan anlitande av medlemmarnas
ansvarighet för föreningens förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen
erforderlig försträckning ur kassans reservfond att återgäldas på sätt
och inom tid, som av kassans styrelse bestämmes (§ 7). För hypotekskassans
förbindelser äro hypoteksföreningarna ansvariga i förhållande till högsta
under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbelopp av sina från
kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser icke infrias med anlitande
av dess egna medel, äger kassan, där så erfordras, efter nämnda grund infordra
tillskott från föreningarna. Kan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av dessa föreskrifter åligger föreningen, äro övriga
föreningar efter enahanda grund betalningsskyldiga för bristen (§ 3 förordningen
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet).
För hypoteksförenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga
i förhållande till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings förbindelser
icke infrias med anlitande av dess egna medel, äger föreningen, där
så erfordras, efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna. Kan
medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av dessa föreskrifter
åligger honom, äro övriga medlemmar efter enahanda grund ansvariga
för bristen (§ 4).

Vad angår bostadskreclitföreningarnas verksamhet stadgas i § 22 förordningen
den 3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om
bostadskreditföreningar, att bostadskreditförening må meddela lån allenast
mot säkerhet av inteckning i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål
anordnad fastighet, som är nöjaktigt försäkrad mot brandskada. Ej heller
bostadskreditföreningarna äga sålunda rätt att utlämna lån mot säkerhet av
inteckning i tomträtt.

Grundfonden för bostadskreditkassan uppgår till minst 30 miljoner kronor
(§ 2 i 1929 års förordning). Såsom säkerhet för de obligationer, som av bostadskreditkassan
utgivas, tjäna de förbindelser som föreningarna för erhållna
lån utfärda till kassan jämte de till föreningarna för erhållna lån
lämnade reverserna med tillhörande hypotek. Såsom säkerhet för förenings
lån hos kassan skola pantförskrivas de till föreningen för erhållna lån lämnade
reverserna med hypotek (§ 6). Bostadskreditkassans behållna årsvinst
skall avsättas till en reservfond (§ 7). Därest bostadskreditkassans förbindelser
ej kunna infrias med anlitande av dess egna tillgängliga medel, äger kassan
infordra erforderliga tillskott från föreningarna. För kassans förbindelser
svara föreningarna i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna
kapitalbeloppen av sina från kassan erhållna lån. Kan förening icke fullgöra
den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger föreningen,
äro övriga föreningar efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen (§ 9).
För bostadskreditförenings förbindelser svara dess medlemmar i förhållande
till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från föreningen
erhållna lån. Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som
till följd av denna ansvarighet åligger honom, äro föieningens övriga medlemmar
efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen (§ 19).

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

17

Beträffande nu gällande tomträttslagstiftning må erinras om att tomträttsinstitutet
infördes i svensk rätt genom lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom. Samtidigt utfärdades lagen om inskrivning av tomträtt
och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt ävensom lagen om inteckning i
tomträtt och vattenfallsrätt. Tomträtt innefattar en med besittning på viss tid
förenad nyttjanderätt till fast egendom. Föremål för tomträtts upplåtelse kan
endast vara tomt å område, som blivit planlagt för bebyggande och som tillhör
kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle. För särskilt
fall kan Kungl. Maj:t dock även medgiva tomträttsupplåtelse av mark, hörande
til! stiftelse. Upplåtelsen ska!) avse bestämd tid, vilken ej får understiga 26 år
och ej överstiga 100 år. För giltighet av upplåtelse och överlåtelse av tomträtt
erfordras att avtalet upprättas i skriftlig, bevittnad form, varjämte vid upplåtelsen
i handlingen uttryckligen skall angivas, att upplåtelsen avser tomträtt.
Jordägaren åtnjuter för avgäld förmånsrätt enligt 17 kapitlet 6 § första stycket
handelsbalken i den upplåtna tomträtten med vad därtill hör. Erforderligt
skydd för tomträttens fortbestånd erhålles genom inskrivning av upplåtelsen
hos inskrivningsdomaren vid rätten i den ort, där tomten är belägen. Sådan
inskrivning har samma rättsverkan som inteckning för nyttjanderätt. Först
sedan inskrivning av tomträtt skett, räknas byggnad, stängsel och annan för
stadigvarande bruk avsedd anläggning som tillbehör till tomträtten i stället
för till tomten. Med inskrivningen följer jämväl den verkan, att tomträtten
kan intecknas för fordran. Vid förvärv av inskriven tomträtt äger den nye
tomträttshavaren likaledes erhålla inskrivning av sitt fång. Inskrivning av
tomträtt motsvarar lagfart vid fastighetsförvärv men är frivillig såväl vid
upplåtelse som vid senare förvärv av tomträtt. För att bereda skydd mot tomträttens
upphörande vid exekutiv försäljning av tomten har föreskrivits att
inskrivning av tomträtt icke får beviljas, om tomten besväras av inteckning.
Tomträtten skall alltså vara den första gravationen på tomten och kan därför
ej heller nedsättas att gälla efter i tomten senare beviljad inteckning.
Inskriven tomträtt kan ej efter överenskommelse mellan tomtägaren och
tomträttshavaren dödas, förrän avtalstiden gått till ända, med mindre tomträtten
är fri från inteckning. Till inteckningshavarens trygghet har även
stadgats, att det inskrivna tomträttsavtalet kan ändras endast efter hans medgivande.

Bestämmelserna i lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt överensstämma
i huvudsak med de för inteckning i fast egendom gällande reglerna.
Inteckning till säkerhet för servitut kan icke meddelas i tomträtt. Genom
sökande av dylik inteckning kan sålunda icke vinnas trygghet för åtnjutande
av förmån av centralvärme och varmvatten in. in. från anläggningar, vilka
äro gemensamma för byggnader hörande till flera tomträtter. I tomträtt meddelad
inteckning medför rätt för inteckningshavaren att erhålla betalning ur
lösenbelopp, som tomtägaren enligt tomträttsavtalet är pliktig att utgiva för
byggnaden vid tomtens återställande från tomträttshavaren till ägaren. Lösen
skall då, i stället för alt utgivas till tomträttshavaren, nedsättas hos överexekutor,
som fördelar beloppet enligt de för expropriation av fastighet gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1967. I sand. 154 — 165.

2

18

Iiungl. Maj.ts proposition nr 154.

bestämmelserna. Vissa befogenheter, som tillkomma tomträttshavaren gentemot
tomtägaren, överflyttas därvid på inteckningshavaren. Denne äger sålunda
påkalla nedsättande av lösen samt tvista med tomtägaren om lösenskillingens
belopp, därest han icke fått sin fordran till fullo täckt och förmenar,
att lösen icke blivit bestämd enligt avtalet. Inteckning i tomträtt medför
förmånsrätt i tomträtten med vad därtill hör enligt 17 kapitlet 6 § andra
stycket handelsbalken. Innehavare av tomträttsinteckning äger att ur panten
njuta betalning för sin fordran i samma ordning, som gäller i fråga om
inteckning i fast egendom. Utsökningslagens, lagsökningslagens och konkurslagens
bestämmelser om fast egendom och inteckning däri ha motsvarande
tillämpning på tomträtt och inteckning i tomträtt.

Tomträttsinstitutets förekomst och omfattning.

Till en början kom tomträttsinstitutet att tillämpas blott i ett fåtal städer
och endast i Stockholm fick denna upplåtelseform någon större betydelse.
Efter de erfarenheter, som gjorts i Stockholm, har institutet emellertid vunnit
i anseende och erhållit ökad användning. Ett flertal städer ha under senare
tid antingen fattat beslut om införande av denna upplåtelseform eller
tagit frågan om tomträttsinstitutets införande under utredning.

Enligt en av de sakkunniga verkställd undersökning rörande förekomsten
av tomträttsupplåtelser den 31 december 1945 hade dylika upplåtelser förekommit
i 15 städer (Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Västerås,
Solna, Karlstad, Lund, Landskrona, Luleå, Umeå, Söderhamn, Höganäs, Ängelholm
och Kungälv) samt i en köping (Stocksund). De å tomträttsmark
uppförda byggnadernas sammanlagda värde hade vid årsskiftet 1945—46 utgjort
omkring 742 miljoner kronor. Detta byggnadsvärde hade belånats intill
ett belopp av cirka 470 miljoner kronor hos Stockholms stad (70 miljoner
kronor), postsparbanken, tomträttskassor (234 miljoner kronor), affärsbanker,
sparbanker (41 miljoner kronor), försäkringsbolag och statens byggnadslånebyrå.
Det återstående värdet av tomträttsbyggnaderna motsvarades av
lån hos enskilda personer m. fl. samt egna insatser. Frågan om tomträttsinstitutets
införande övervägdes för närvarande i Gävle, Eskilstuna, Jönköping,
Karlstad, Södertälje, Norrköping, Örebro, Borås, Linköping, Karlskrona,
Kristianstad, Trollhättan, Västervik, Köping och Sigtuna.

Tomträttsinstitutets förekomst och tillämpning i Stockholm.

Tomträttsinstitutet har kommit att särskilt utvecklas i Stockholm och de
erfarenheter, som därvid vunnits, ha haft stor betydelse vid utformandet av
bestämmelser för tomträttsupplåtelser i andra samhällen.

Tomträttsupplåtelser ha förekommit i Stockholm alltsedan 1908 och ha
kommit till användning i synnerhet för villor och hyreshus i stadens ytterområden.
Institutet har i Stockholm nått en sådan utveckling, att omkring
en femtedel av huvudstadens befolkning torde bo i byggnader, som uppförts
på tomträttsmark. Förslag föreligger inom kommunalförvaltningen om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

19

staden skall övergå till tomträttsupplåtelser även när det gäller mark i den
inre staden, där dylika upplåtelser hittills förekommit endast i begränsad utsträckning.

Beträffande den närmare förekomsten av tomträttsupplåtelser i Stockholm
må framhållas, att antalet tomträtter den 31 december 1945 utgjorde
inom inre staden 81, samtliga avseende hyreshus, samt inom ytterområdena
12 067, därav 10 332 avsågo egna hem och 1 735 hyreshus. Antalet eldstäder
i byggnader på tomträttsmark utgjorde 135 850; och då totala antalet bostadseldstäder
uppgått till 647 711, hade antalet eldstäder i byggnader på tomträttsmark
utgjort 21 procent av hela antalet eldstäder. Antalet eldstäder i
nyuppförda byggnader hade åren 1941—1945 utgjort respektive 7 983, 10 250,
17 641, 21 168 och 20 606, och antalet eldstäder i nyuppförda byggnader på
tomträttsmark hade under nämnda år — i procent av hela antalet eldstäder
— utgjort 43,5, 44,7, 52,9, 64,3 och 58,8 procent.

Vid upplåtelse med tomträtt av bostadstomter inom Stockholms förorter
gälla sedan 1927 följande huvudgrunder:

a) Tomträtt upplåtes på minst 50, högst 75 år. I tomträttsavtalet skall bestämmas
den tid, inom vilken tomten skall vara bebyggd, med utsatt vite
för underlåtenhet härutinnan.

b) I tomträttsavtalet må ej såsom påföljd på tomträttshavares underlåtenhet
att ställa sig avtalets bestämmelser till efterrättelse stadgas förlust av
tomträtten.

c) Vin staden efter en upplåtelsetids slut på tid, som då bestämmes, ånyo
upplåta tomten med tomträtt, äger tomträttshavaren för varje gång företrädesrätt
framför andra att erhålla ny upplåtelse.

d) Bestämmer staden för den nya upplåtelsen eu tomlrättsavgäld, som icke
med mera än (>0 procent överstiger den förutvarande, samt villkor i övrigt,
som icke aro strängare^ än de förut gällande, och vill tomträttshavaren icke
mottaga sådan ny upplåtelse, skola å tomten befintliga byggnader och övriga
anläggningar vid upplåtelsetidens slut utan lösen tillfalla staden. År tomträtten
intecknad, äger dock i detta fall innehavare av inteckning, beviljad senast
tre år före utgången av löpande upplåtelseperiod, övertaga den erbjudna nya
upplåtelsen av tomten med rätt till byggnader och övriga till tomträtten hörande
anläggningar, som eljest skulle tillfalla staden, därest han sex månader
före upplåtelsetidens utgång därom gör anmälan hos staden. Finnas flera inteckningsliavare,
skall den, vars inteckning har sämre rätt, äga företräde till
sådant övertagande framför den, som har bättre rätt, dock under villkor alt
han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt.

e) Fordrar staden för den nya upplåtelsen en tomträttsavgäld, som med
mera än 60 procent överstiger den förutvarande, eller eljest strängare villkor
än de förut gällande, och vill tomträttshavaren icke på dessa villkor mottaga
ny upplåtelse, eller beslutar staden, att tomten ej vidare skall upplåtas med
tomträtt, skall tomträttshavaren av staden erhålla lösen för å tomten befintliga
byggnader och övriga anläggningar, som i sådan händelse tillfalla staden.

f) Lösenskillingen skall utgå med det belopp, vartill byggnadens och övriga
på tomten befintliga anläggningars värden vid lösenlillfället i särskild
ordning uppskattas.

g) Tomträttsavgälden skall inom vissa av stadsfullmäktige fastställda minima
och maxima samt med hänsyn tagen till olika tomters storlek, läge
och för dem medgivet bebyggande så bestämmas, att den lämnar skälig avkastning
på markvärdet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

I fråga om tomträttsavgäldens storlek utgör denna avgäld i Stockholm 4,5
procent av tomtvärdet, dock att under senare år för flerfamiljshus subvention
utgått på så sätt att endast halv årsavgäld uttages under de första tio åren
av upplåtelsetiden för den del av byggnaden som nyttjas för bostadsändamål.

De sakkunnigas förslag och motiveringen härför.

''I sitt betänkande ha de sakkunniga närmare behandlat frågan om tomträttens
marknadsvärde. I detta hänseende ha de sakkunniga framhållit,
att det ofta gjordes gällande, att en byggnad, uppförd på tomträttsmark,
av flera skäl måste anses vara oförmånligare som placeringsobjekt än
en byggnad på fri grund. En anledning härtill kunde vara, att tomträttsavtalet
icke vore till sitt innehåll fixerat genom erforderliga lagbestämmelser. Ett
flertal bestämmelser i tomträttsavtalet fordrade nu sin särskilda tolkning
och värdesättningen av tomträtten skulle ske i belysning av en mångfald
olika faktorer. En starkt bidragande orsak till denna lägre värdesättning av
tomträtten utgjorde de mer begränsade belåningsmöjligheter, som förefunnes
för tomträttshavaren än för fastighetsägaren. Först under senare år hade
tomlrättshavaren överhuvud taget kunnat belåna tomträttsinteckning på annat
sätt än genom de kommunala myndigheternas förmedling. Alltjämt stode
möjligheten att anlita institut, som kunde erbjuda förmånen av bunden kredit,
endast i viss utsträckning öppen för tomträttshavaren. Detta innebure
för den försiktige köparen givetvis en avgjord nackdel. Vid köp av en byggnad
på fri grund ansåge sig köparen även erhålla större dispositionsmöjligheter
över fastigheten, varjämte han kunde beräkna, att eventuell stegring
av markvärdet komme honom tillgodo. Med hänsyn till dessa olika omständigheter
ansåge sig köparen sålunda i vissa fall kunna räkna med en större
värdebeständighet för byggnad på fri grund än for en liknande byggnad å
tomträttsmark. Ehuru fastighetsägarens och tomträttshayarens rättigheter
med avseende å byggnaden vore att hänföra till olika rättsinstitut, reglerades
dock bådas dispositionsrätt till densamma genom många gemensamma lagbestämmelser.
Sålunda kunde genom expropriation samma inskränkningar
i rätten inträda för fastighetsägaren som för tomträttshavaren. Stadsplanelagens
bestämmelser medförde även begränsningar av samma art för dem
båda. Slutligen vore att märka att allmänna hyresregleringslagen samt åtskilliga
andra författningar, såsom luftskyddslagen, lagen om skyldighet för
ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m., gällde
beträffande byggnad såväl på fri grund som på tomträttsmark. I samma mån
som äganderätten till fast egendom underkastades ökat inflytande från samhällets
sida, komme tomträtten att till sitt innehåll alltmer närma sig äganderätten
I fråga om jordvärdets betydelse kunde visserligen anföras att, nar
det gällde tomträtt, hänsyn endast kunde tagas till byggnadens livslängd, under
det att i fråga om byggnad å fri grund eventuell jordvärdestegring helt
eller delvis kunde uppväga byggnadens försämring på grund av ålder. Det
vore dock icke uteslutet, att förhållandet i vissa fall, t. ex. till följd av centrumförskjutning,
kunde bliva det motsatta, d. v. s. att marken underginge

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

21

värdeminskning. Vad beträffar den fördel, som låge i eu inträdande jordvärdestegring,
borde för övrigt uppmärksammas att tomträttshavaren delvis
komme i åtnjutande av denna genom förmånlig tomträttsavgäld, intill dess
avgälden blivit reglerad i paritet med markvärdets förhöjning. Eu stegring i
markvärdet kunde i vissa fall för tomträttshavaren även indirekt medföra
den fördelen, att han vid försäljning av tomträtten erhölle en högre köpeskilling.
Så snart tomträttsinstitutet, såsom i Stockholm, erhållit ett för tomträttshavaren
och inteckningshavaren alltmer betryggande innehåll, syntes
värdesättningen av en byggnad på tomträtt och på fri grund kunna ske efter
ungefär samma grunder.

Beträffande frågan om tomträttens kreditvärde ha de sakkunniga
anfört följande.

Tomträttens kreditvärde beror huvudsakligen på den utformning, som gives
innehållet i tomträttsavtalet. Därvid är särskilt att taga hänsyn till upplåtelsetidens
längd samt villkoren för förnyad upplåtelse eller för inträdet av
lösenskyldighet för markägaren. Tomträtten skiljer sig nämligen från äganderätten
förnämligast genom tidsbegränsningen. År sålunda tomträttsavtalet
av sådan tidslängd, att det ej understiger lånetiden och äger tomträttshavaren,
respektive inteckningshavaren, företrädesrätt till förnyelse av tomträttsavtalet
eller att under vissa förutsättningar erhålla lösen för den å tomten
uppförda byggnaden och innehåller avtalet slutligen icke någon bestämmelse
om att tomträttshavaren, efter det byggnad blivit uppförd å tomten, genom
underlåtenhet att ställa sig avtalets bestämmelser till efterrättelse kan gå
tomträtten förlustig under upplåtelsetiden, torde de väsentligaste förutsättningarna
föreligga för att tomträtten skall vara belåningsbar hos stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna.

De särskilda föreskrifter, som i tomträttsavtalen 1’örefinnas i fråga om
tomträttsavgäldens storlek och villkoren beträffande tomträttens utövande,
äro omständigheter, som skola beaktas vid värdesältningen av tomträtten,
men böra ej vara absoluta hinder för tomträttens belåning. Befinnes avtalet
emellertid innehålla alltför vidsträckta inskränkningar i nyttjanderätten eller
äro bestämmelserna om avgäldens storlek av särskilt oförmånlig beskaffenhet,
bör belåning av tomträtten avböjas. Ytterligare torde här böra framhållas
att belåning av byggnader, uppförda för bostads- och affärsändamål,
utgör stadshypoteks- och bostadskreditinstilutionernas speciella uppgift.
Stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna ha tillkommit för att genom
långfristig belåning stödja bostadsförsörjningen. På grund av att tomträtten
blivit alltmer allmän som upplåtelseform, måste den ifrågasatta utvidgningen
av verksamheten till tomträttsbelåning anses välbetänkt, därest föreningarna
även i fortsättningen skola fylla sitt samhällsgagneliga ändamål.

Under senare år torde en omsvängning i den allmänna uppfattningen om
tomträttens kreditvärde ha inträtt i det avseendet att tomträttshavarens rätt
till den å tomträttsmarken uppförda byggnaden alltmer kommit alt jämställas
med äganderätt till fast egendom. I väsentlig grad torde därtill ha bidragit
att t om trätt supplåtelserna ökat i omfattning samt att staten vid beviljande
av tertiärlån icke gjort någon åtskillnad mellan fast egendom och tomträtt.

De sakkunniga ha härefter närmare behandlat frågan om de särskilda
1 å n e v i 11 k o r, s o m b ö r a g ii Ila f ö r l o in t r ii t t s b c 1 å ning
hos sta d s h y p o t e k s- o c b b o s t a d s kreditförening a r. En -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

ligt de sakkunnigas mening vore en grundläggande förutsättning för att lån
överhuvud taget skulle kunna beviljas mot säkerhet av inteckning i tomträtt,
att bestämmelserna i tomträttsavtalet vore betryggande ur kreditgivarens
synpunkt. Det borde överlämnas åt kassastyrelsema att verkställa prövning,
huruvida tomträttsavtalets innehåll vore av sådan beskaffenhet, att belåning
av inteckningar i den genom avtalet upplåtna tomträtten kunde äga rum
hos stadshypoteks- och bostadskreditföreningama. Godkännande av upplåtelseavtalets
innehåll behövde dock ej inhämtas av föreningarna för varje
särskild låneansökan, utan kassorna kunde lämpligen godkänna visst för
tomträttsupplåtelser avsett formulär till kontrakt. Vidare förutsatte de sakkunniga,
att kassastyrelserna komme att omarbeta de för värderingsmännen
gällande instruktionerna och andra av styrelserna tidigare uttärdade bestämmelser,
så att dessa bleve tillämpliga även för byggnader å tomträttsmark.
För tomträttslånen borde sättas ramma maximigräns vid lånebeviljande som
för fastighetslån, dock borde beträffande tomträttslån vid lånebeloppets bestämmande
enbart byggnadens taxeringsvärde tagas i betraktande. Det avföreningens
värderingsmän åsatta uppskattningsvärdet skulle likaledes avse
endast byggnaden. Den värdering av byggnad å tomträttsmark, som föreningens
värderingsmän skulle verkställa, borde kunna ske efter samma grunder
som värdering av fastighet. Vid uppskattning av de årliga utgifterna för byggnadens
drift skulle tomträttsavgälden upptagas bland kostnaderna. Beträffande
frågan om lånetidens längd och lånets återbetalande syntes det ur kreditgivarens
synpunkt vara nödvändigt att i fråga om byggnader, som uppförts
av trä, utgå ifrån att dessa hade en livslängd icke överstigande den
vanliga upplåtelsetiden av 60 år. Beträffande övriga byggnader, vilkas livslängd
i allmänhet finge anses vara minst lika lång som den för trähus beräknade,
borde det bli fråga om dels ett mer allmänt bedömande med hänsyn
till ortens förhållanden och dels ett avgörande från fall till fall rörande den
särskilda byggnadens livslängd. Löptiden för tomträttslån borde enligt de
sakkunnigas uppfattning begränsas på sådant sätt, att amorteringslån hos
stadshypoteks- och bostadskreditförening skulle vara inbetalt före upplåtelsetidens
utgång. Möjlighet syntes emellertid böra beredas tomträttshavare att
hos stadshypoteksförening i viss utsträckning erhålla fast lån utan amortering.
Sådant fast lån borde förfalla till betalning i så god tid före upplåtelsetidens
utgång, att byggnadens värde då fortfarande erbjöde betryggande säkerhet
samt att amortering av lånebeloppet därefter kunde medhinnas före
upplåtelsetidens slut. Fast lån borde av dessa skäl omsättas till amorteringslån
förslagsvis senast 30 år före sistnämnda tidpunkt. Härigenom vunnes att
amortering på lån hos stadshypoteksförening ej behövde påbörjas, förrän
överliggande lån, som exempelvis samtidigt lämnats av bostadskreditförening,
blivit inbetalt. Därest tomträttsavtalet emellertid innehölle betryggande föreskrifter
angående villkoren för förlängning av upplåtelsetiden med hänsyn
till en viss byggnads särskilt goda beskaffenhet, syntes möjlighet böra beredas
tomträttshavaren att även efter den föreslagna tidpunkten ha lånet kvarstående
såsom fast lån eller erhålla lån med lägre amorteringar. Da tomträtt
överginge till ny innehavare, borde det åligga denne att söka inskrivning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

23

sitt fång. Någon laglig skyldighet funnes icke för honom i detta avseende
och därför förordade de sakkunniga, att föreningsstyrelse skulle äga rätt att
uppsäga utlämnat lån, om ny tomträttsliavare icke inom sex månader, från
det föreningen anmodat honom att låta verkställa inskrivning av sitt fång,
fullgjort detta. I övrigt borde i huvudsak samma bestämmelser som för fastighetslån
gälla i fråga om beviljande av tomträttslån och lånens förvaltning
av föreningarna. Sålunda borde förvaltnings- och fondbidrag samt dröjsmålsränta
utgå efter samma grunder som för fastighetslån.

Beträffande möjligheterna att belåna sådana å tomträttsmark uppförda
byggnader, för vilka funnes gemensamma anläggningar för
centralvärme m. in., ha de sakkunniga framhållit, att då servitutsinleckning
icke för närvarande kunde erhållas till säkerhet för dylika gemensamma
anläggningars bestånd, bade kontraktsbestämmelser av synnerligen
invecklad art i stället kommit till användning i Stockholm. Enligt de sakkunniga
vore det önskvärt för tomträttsinteckningens likvärdighet med fastighetsinteckningen,
att de gemensamma anläggningarnas utnyttjande kunde säkerställas
på liknande sätt för byggnad på tomträttsmark som för byggnad
å fri grund. På grund härav förordade de sakkunniga, att meddelande av
servitutsinteckning skulle möjliggöras genom införande av härför erforderliga
bestämmelser i lagen om inteckning i tomträtt. Intill dess så skett borde
frågan om belåning av tomträttsbyggnader med gemensamma anläggningar
provisoriskt lösas genom införande av särskilda bestämmelser i tomträttsavtalen.

De sakkunniga ha vidare undersökt frågan om tomträttskreditens
inordnande under stads hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.
I detta hänseende ha de sakkunniga behandlat dels
frågan huruvida tomträttsbelåningen skulle återverka på den solidariska
ansvarighet, som föreningsmedlemmarna iklätt sig för föreningarnas och vederbörande
kassas förbindelser, och dels frågan om den rätt, som innehavare
av stadshypotekskassans och bostadskreditkassans redan utgivna obligationer
ägde, skulle påverkas av verksamhetens utvidgande till tomträttsbelåning.

Enligt av de sakkunniga åberopad utredning uppgingo vid 1945 års utgång
beloppen av utelöpande obligationer hos stadshypotekskassan till omkring
1,4 miljarder kronor och hos bostadskreditkassan till något över 200 miljoner
kronor. Reservfonden hos kassorna utgjorde den 31 december 1945 hos
stadshypotekskassan omkring 17 miljoner kronor och hos bostadskreditkassan
omkring 3 miljoner kronor. Summan av reserv- och säkerhetsfonderna inom
stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna utgjorde vid 1945 års slut
34,7 resp. 7,9 miljoner kronor, motsvarande 2,52 resp. 3,78 procent av kassornas
obligationsskulder.

Till belysning av de nu föreliggande frågorna ha de sakkunniga hänvisat
lill den förut berörda framställningen från kassastyrelserna den 29 november
1945. Av innehållet i denna framställning må här omnämnas följande.

Enligt kassastyrelserna vore bestämmelserna om det solidariska ansvaret
av fundamental betydelse för institutionernas rörelse. I dessa huvudgrunder

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

borde några sådana ändringar icke få vidtagas, som kunde kränka de villkor,
under vilka låntagarna eller obligationsinnehavarna trätt i förbindelse med
organisationen. Författningsändringar, som skulle innebära ett försvagande av
säkerheten, syntes icke kunna vidtagas, försåvitt icke staten genom att själv
påtaga sig därmed ökat ansvar hölle de gamla obligationsinnehavarna och
låntagarna skadeslösa eller tillsåge, att eljest åtgärder i sådant syfte vidtoges.
Det vore givetvis svårt att härvidlag uppdraga någon klar gränslinje
mellan sådana författningsändringar, som kunde vidtagas utan åsidosättande
av de civilrättsliga avtal, som låge till grund för institutionernas upp- och
utlåning, och sådana ändringar, som icke kunde vidtagas utan nämnda konsekvens.
Det måste här bli eu prövning av de i varje särskilt fall föreliggande
förhållandena. Frågan, huruvida tomträttsbelåningen borde införlivas med
hypoteksinrättningarnas verksamhet, finge prövas med särskild hänsyn tagen
till nu angivna synpunkter.

Med avseende å formerna för belåning av inteckning i tomträtt kunde två
olika huvudformer tänkas komma i fråga. Tomträttsbelåningen kunde nämligen
anordnas antingen såsom en fristående, från fastighetsbelåningen helt
avskild rörelsegren (alternativ 1) eller ock såsom en endast i statistiskt hänseende
från fastighetsbelåningen skild rörelsegren (alternativ 2).

Enligt alternativ 1 skulle inom vardera hypoleksinrättningen verksamheten
uppdelas på två avdelningar, en för fastighetslån, motsvarande den nuvarande
rörelsen, och en för tomträttslån. Kapitalanskaffningen skulle för fastighetslånen
ombesörjas genom försäljning av samma slags obligationer som för
närvarande, och fastighetsinteckningarna skulle liksom nu ingå i säkerheten
för dessa obligationer. För tomträttslånens finansiering skulle uppläggas en
.särskild obligationsserie, som skulle säkerställas av tomträttsinteckningama.
Kurssättningen på dessa obligationer bleve avgörande för räntan å tomträttslånen.
Då nuvarande grundfond utgjorde säkerhet för de hittills upptagna
obligationslånen, måste den tilldelas fastighetslåneavdelningen. Det syntes
därför önskvärt, att till förstärkande av säkerheten för lomträttsobligationerna
en särskild grundfond tillhandahölles av staten. Låntagarna i vardera avdelningen
skulle solidariskt ansvara för sin avdelnings förbindelser. Vardera
avdelningen måste dessutom ha sin särskilda medelsredovisning.

Alternativ 2 innebure, att tomträttsbelåningen skulle upptagas av hypoteksinrättningen
såsom en med fastighetsbelåningen jämställd rörelse. Kapitalanskaffningen
för fastighets- och tomträttslån skulle i detta fall ske genom
försäljning av samma slags obligationer, vilka härigenom komme alt få blandad
säkerhet av fastighets- och tomträttsinteckningar. Utlåningsräntan bleve
densamma för fastighets- och tomträttslånen. Samma regler för det solidariska
ansvaret skulle tillämpas för de två låntagarkategorierna. Nuvarande
grundfond och inrättningarnas egna fonder skulle ingå i säkerheten för obligationerna.

Enligt styrelsernas mening innebure alternativ 2 ur organisatorisk synpunkt
den mest tillfredsställande lösningen, men detta alternativ kunde komma i
fråga endast under förutsättning, att garantier kunde uppställas av den art,
att tomträttsinteckning, som belånades, erhölle samma kreditvärde som fastighetsinteckning.
Alternativ 1 syntes kunna genomföras, utan att de nuvarande
obligationsinnehavarnas och låntagarnas intressen berördes därav. Däremot
syntes en tillämpning av alternativ 2 förutsätta särskilda åtgärder för
alt tillgodose dessa intressen.

De sakkunniga ha vidare omnämnt, att de från stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
— vilkas antal utgjorde 21 resp. 17 ■— infordrat yttrande,
huruvida föreningarna förordade en utvidgning av verksamheten enligt alter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

25

nativ 1 eller 2, och alt av yttrandena framginge att 28 föreningar anslutit sig
till alternativ 2 och 9 uttalat sig för alternativ 1; cn förening hade icke ansett
sig böra göra något uttalande i frågan.

För egen del ha de sakkunniga framhållit följande synpunkter.

Av vad de sakkunniga anfört i fråga om tomträttens kreditvärde framgår,
att ett inordnande av tomträttsbelåningen enligt alternativ 2 ur denna synpunkt
väl låter sig göra. De vid tillämpande av alternativ 1 uppkommande
olägenheterna äro enligt de sakkunnigas uppfattning av den art och omfattning,
att vid sådant förhållande detta alternativ ej bör ifrågakonnna. Härvid
behöver allenast hänvisas till att en uppdelning av rörelsen på två olika avdelningar
med skilda obligationer säkerligen skulle menligt inverka för tomträttshavarna,
därigenom att denna åtskillnad mellan fast egendom och tomträtt
konnne att tolkas såsom ett bevis på tomträttens sämre kreditvärde. Vidare
skulle vissa olägenheter av organisatorisk beskaffenhet göra sig gällande.
Sålunda skulle särskild bokföring för upp- och utlåning samt för förvaltningen
av de till de olika avdelningarna hörande lånen erfordras.

Tomträttsinstitutet torde komma att tillämpas i allt större utsträckning och
det vore säkerligen olyckligt att nu, till följd av de brister, som vidlåda lagstiftningen
i fråga om tomträtt, genomföra en sådan differentiering. När sedermera
de förhållanden, som hittills helt ordnats genom avtal, blivit reglerade
genom lagstiftning och några anmärkningar av denna anledning icke vidare
kunna framställas mot tomträttens kreditvärde, torde betydande svårigheter
uppkomma för ett sammanförande av tomträtts- och fastighetsbelåningen
på grund av då föreliggande, särskilda låneavtal.

Då fördelarna med alternativ 2 sålunda torde vara övervägande, gäller det
att undersöka, dels huruvida några särskilda åtgärder erfordras för att tillvarataga
tidigare obligationsinnehavares rätt och dels om någon differentiering
bör ske mellan lån, som utlämnats före och efter tomträttsbelåningens
införande.

I förstnämnda avseende bör meddelas en övergångsbestämmelse av innehåll,
att vid varje tidpunkt skola hos föreningarna finnas belånade fastighetsinteckningar
till så stort belopp, som motsvarar kassans skuld i sådana
obligationer, vilka voro utgivna före tomträttsbelåningens införande.

Till förhindrande av att invändningar mot utsträckningen av föreningarnas
verksamhet till att omfatta tomträttsbelåning skola komma att göras gällande
av dem, som tidigare belånat last egendom hos föreningarna, bör vidare
en i viss mån förändrad ordning för ansvarighetens tillämpande fastställas.

Förlust, som uppkommit å tomträttslån, bör nämligen endast drabba sådana
medlemmar, som uttagit lån efter tomträttsbelåningens införande, men
oavsett huruvida dessa äro fastighetsägare eller tomträttshavare. Personligt
ansvar för sådan förlust bör däremot icke åligga de personer, vilkas låneavtal
hänföra sig till tiden före verksamhetens utvidgande till tomträttsbelåning.
Den uppdelning av medlemmarna, som blir en följd härav, kan emellertid
betraktas såsom eu övergående företeelse — låt vara på lång sikt —
med hänsyn lill att äldre lån så småningom få omsättas till lån på de nya
villkoren.

Den föreslagna uppdelningen av medlemmarna i två olika kategorier —
beroende på tidpunkten för låneutlämningen — har medfört, att de sakkunniga
för att tillgodose de nya låntagarnas intresse ansett sig böra undersöka,
huruvida eu omkastning i ansvarskedjan inom de båda institutionerna i delta
sammanhang bör vidtagas. Efter alt ha övervägt olika alternativ ha de sakkunniga
slutligen stannat vid åt! ifrågasätta ett framflyttande av tidpunkten
för inträdet av kassornas ansvarighet.

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 154.

I sistnämnda hänseende ha de sakkunniga föreslagit införande av en likartad
bestämmelse för båda kassorna av innehåll, att högst hälften av kassans
reservfond skall få tagas i anspråk, innan medlemmarnas ansvarighet
anlitas, dock att kassans styrelse icke skall äga bevilja förening bidrag utan
återbetalningsskyldighet med mindre ombud för föreningarna dessförinnan
beretts tillfälle att yttra sig å ombudsstämma.

I samband härmed ha de sakkunniga ansett sig böra framhålla, att ansvarsfördelningen
inom de båda institutionerna finge anses vara av huvudsakligen
teoretiskt intresse. Den solidariska ansvarigheten hade under den
tid stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna utövat sin verksamhet ej
vid något tillfälle tagits i anspråk. Genom den här föreslagna anordningen
med en uppdelning av låntagarna i olika kategorier kunde emellertid från
de nuvarande medlemmarnas sida icke ens några formella invändningar riktas
mot utvidgningen av låneverksamheten. Därjämte skulle för den fortsatta
låneverksamheten den garanti för eu försiktigt bedriven lånerörelse, som kassornas
ekonomiska ansvar utgjorde, ytterligare accentueras genom den ifrågasatta
bestämmelsen om att denna ansvarighet kunde bringas att tidigare
träda i funktion. — Enligt nu gällande bestämmelser finge sammanlagda beloppet
av stadshypotekskassans obligationer icke vid något tillfälle uppgå till
mera än tio gånger det belopp, kassans grundfond och reservfond tillhopa
utgjorde. Vid godkännande av den här föreslagna förändringen i fråga om
ordningen för reservfondens tagande i anspråk borde stadshypotekskassans
rätt att utgiva obligationer bringas i överensstämmelse med motsvarande stadgande
för bostadskreditkassan, där obbgationsutgivningsrätten stode i relation
enbart till grundfonden. — Därest de särskilda åtgärder, som de sakkunniga
förut angivit, vidtoges för säkerställande av tomträttsinteckningens kreditvärde
samt om möjlighet till lättnad i den solidariska ansvarigheten infördes
i enlighet med de sakkunnigas förslag, borde det av kassastyrelsema under
vissa förutsättningar förordade alternativ 2 för tomträttsbelåning kunna
genomföras. De obligationer, för vilka såväl tomträtts- som fastighetsinteckningar
komme att ligga som säkerhet, kunde genom dessa särskilda åtgärder
beräknas ernå samma kurssättning som obligationer, för vilka enbart fastighetsinteckningar
utgjorde underlag. Det syntes nu vara en lämplig tidpunkt
för genomförande av den ifrågasatta utvidgningen av föreningarnas
verksamhet, enär differentieringen mellan kurssättningarna för olika slags
obligationer i det rådande låga ränteläget vore mindre framträdande än då
räntan vore hög. Det kunde härvid erinras om att exempelvis skillnaden i
kurs mellan stadshypotekskassans och bostadskreditkassans nyutgivna obligationer
vore obetydlig. — De fördelar, som stadshypoteks. och bostadskreditinstitutionerna
erbjöde vid en utvidgning av verksamheten till tomträttsbelåning,
vore väsentliga. Genom de erfarenheter i fråga om kreditgivning på
fastighetsmarknadens område, som vunnits inom dessa institutioner, där de
av långivningen intresserade medlemmarna själva kunde utöva inflytande
på verksamheten, syntes ha skapats en garanti för att även belåning av byggnader
på tomträtt komme att ske på ett såväl ur samhällets som den enskil -

liungl. Maj:ts proposition nr 154.

27

des synpunkt gagneligt sätt. Därest de av de sakkunniga för denna utvidgning
av lånerörelsen uppdragna riktlinjerna följdes vid stadshypoteks- och bostadskreditföreningamas
meddelande av lån, komme detta med all sannolikhet
även att indirekt medföra, att tomträttsinstitutet vunne i stadga samt
att villkoren vid tomträttsbelåning på den allmänna marknaden bleve förmånligare
och mer enhetliga för skilda orter än vad nu vore förhållandet.
1 detta sammanhang vore det tillräckligt att göra en hänvisning till de för
fastighetskreditgivningens sanering gynnsamma verkningar, som stadshypoteks-
och bostadskreditinstilutionernas verksamhet inneburit och som medfört
att de av dessa institutioner tillämpade räntesatserna — inklusive förvaltningsbidrag
— blivit normerande för den bundna primär- och sekundärlångivningen
överhuvud taget. Därvid borde även beaktas, att föreningarna,
i den mån verksamheten utvecklats, kunnat sänka sina förvaltningsbidrag.

De sakkunniga ha vid sitt betänkande fogat förslag till vissa författningsändringar.
De sakkunniga ha sålunda framlagt förslag till för
tomträttsbelåningens genomförande erforderliga ändringar i förordningen den
17 maj 1935 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, förordningen
samma dag angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet samt förordningen den 3 augusti 1929 om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar ävensom i vissa följdförfattningar,
vilka ändringar enligt de sakkunnigas förslag skulle träda i kraft
den 1 januari 1948. I fråga om innehållet i dessa författningsförslag må bär
omnämnas, att i § 6 förordningen angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och i § 6 i 1929 års förordning upptagits den nya bestämmelsen,
att så länge obligationer, som av kassan utgivits före den 1 januari 1948, vore
utelöpande, skulle kassan tillse, att av den för kassans obligationer ställda
säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp, som icke understege kassans skuld
på grund av förstnämnda obligationer, funnes i inteckningar av beskaffenhet,
som enligt före den 1 januari 1948 gällande bestämmelser fordrats till tryggande
av obligationsinnehavarnas rätt. Vidare må framhållas, att i § 4 förordningen
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och
verksamhet och i § 19 i 1929 års förordning intagits ett stadgande av innehåll,
att i fråga om brist, som uppkommit till följd av förlust å lån mot
säkerhet av inteckning i tomträtt, betalningsskyldighet skulle åligga medlemmarna
endast i den mån de efter den 1 januari 1948 erhållit lån från föreningen.

Yttrandena över sakkunnigförslaget.

I remissyttrandena ha de sakkunnigas uttalanden och förslag i allmänhet
lämnats utan erinran. Sålunda ha samtliga remissinstanser med undantag av
Sveriges fastighetsägareförbund i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag
om införande av rätt för stadshypoteks- och bostadskredilföreningarna
att meddela lån jämväl mot säkerhet av inteckning i tomträtt. 1 vissa hänseenden
ha dock erinringar framställts i yttrandena.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

I flera remissyttranden liar framhållits, att sakkunnigförslagets
genomförande bör uppskjutas till dess revisionen av tomträttslagstiftningen
verkställts.

Sveriges fastighetsägareförbund, som anfört sistnämnda synpunkt såsom
grund för sitt avstyrkande,'' har framhållit följande.

Den reform som innefattas i de sakkunnigas betänkande utgör ett försök
till en allenast partiell lösning av tomträttsproblemen, vilken emellertid synes
återverka på ett flertal av de spörsmål, som för närvarande äro föremål
för lagberedningens uppmärksamhet.

År 1945 hemställde nämligen riksdagen om en allmän översyn av tomträttslagstiftningen
i syfte att genom lagändring förbättra tomträttsförfarandet
för att undanröja förefintliga bristfälligheter. Härvid åsyftades även sådana
lagändringar å skilda rättsområden, som kunde föranledas av utredningen.
Utan tvivel avsågs härmed hl. a. de förordningar som reglera kreditinstitutionernas
ntlåningsmöjligheter beträffande tomträttsfastigheter. Att nu
likväl ett betänkande separat framlagts i syfte att reglera sistnämnda spörsmål
synes motiveras därmed att detta skulle kräva en särskilt skyndsam lösning.
Vilka penningpolitiska hänsyn som än må ligga till grund för en dylik
uppfattning kan förbundet likväl icke finna det lyckligt, att det allmänna
revisionsarbetet på sätt nu skett föregripes genom en partiell reform. Särskilt
må påpekas, att bl. a. ett sådant spörsmål som införandet av servitutsbestämmelser
rörande tomträttsbyggnader med gemensamma anordningar och
därmed sammanhängande ändringar av lagen om servitut böra lösas i ett
enhetligt sammanhang.

Nackdelarna med de provisoriska förfaranden som i detta, liksom i ett
flertal andra avseenden enligt de sakkunniga bliva nödvändiga synas förbundet
icke uppvägas av fördelarna hos den föreslagna kreditutvidgningen. De
resultat, vartill den allsidiga revisionen av tomträttsinstitutet kan förväntas
komma, kunna inväntas utan större olägenheter. Att dessa resultat kunna
medföra en radikal omgestaltning av denna upplåtelseform antydes i Stockholms
handelskammares remissyttrande till lagutskottet vid 1945 års riksdag,
vari uttalas, att det kan ifrågasättas, huruvida tomträttsinstitutet utgör
den slutliga lösningen av problemet om, hur samhället skall kunna utöva
kontroll över markens användning utan att den enskilda markinnehavarens
besittningsrätt utsättes för alltför stora inskränkningar. Tomträttsavtalens och
därmed tomträttskrediternas längd motiverar väl, att lagberedningens utredning
och förslag böra kunna avvaktas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att om en översyn av
tomträttslagstiftningen komme till stånd utan dröjsmål, vilket man med hänsyn
till riksdagens framställning i ämnet borde ha grundad anledning att
hoppas och vilket icke minst för försäkringsbolagen såsom kreditgivare på
tomträttsbelåningens område vore synnerligen önskvärt, kunde det ifrågasättas,
om det icke ur stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas egen
synpunkt vore fördelaktigare att uppskjuta genomförandet av de sakkunnigas
förslag till i samband med revision av tomträttslagstiftningen. För de
nämnda institutionerna skulle säkerligen uppbyggandet och handhavandet
av den nya låneverksamlieten då ställa sig väsentligt enklare. Svenska bostadskreditkassan
hade även själv tidigare, nämligen i sitt yttrande till 1945
års riksdag, ansett att frågan om rätt för bostadskreditföreningarna att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

29

låna tomrättsinteckningar borde lösas i samband med den ifrågasatta revisionen
av tomträttslagstiftningen.

Jämväl försäkringsinspektionen har uttalat önskemål om en snar revision
av tomträttslagstiftningen.

I några remissyttranden ha vissa allmänna uttalanden gjorts rörande
sakkunnigförslaget. Sålunda ha fullmäktige i riksgäldskontoret uttalat,
att fullmäktige, som ansåge den föreslagna utvidgningen av låneverksamheten
välbetänkt, vid granskning av sakkunnigförslaget icke funnit anledning till
erinran mot detsamma.

Sparbanksinspektionen har anfört följande.

Det förslag om rätt för hypoteks- och kreditföreningarna att utlämna lån
mot säkerhet av inteckning i tomträtt, som framställes i betänkandet, synes
inspektionen i huvudsak vara av den beskaffenhet, att det bör kunna förverkligas.
Inspektionen vill emellertid understryka, att den stora avtalsfrihet
som råder vid upplåtelse av tomträtt innebär, att vid dylik belåning betydligt
större krav måste ställas på kreditgivarens försiktighet och bedömningsförmåga
än som är fallet vid vanlig fastighetsbelåning. Härav föranledda betänkligheter
torde dock icke behöva hindra den ifrågasatta utvidgningen av
föreningarnas lånerätt, sedan på föreslaget sätt sörjts för att respektive huvudorgans
styrelser först skola godkänna innehållet i upplåtelsehandling rörande
tomträtt, som må belånas. Den försiktighet, som såvitt utifrån kan bedömas
hittills utmärkt dessa styrelsers handlande, och de föreskrifter, som
gälla för styrelsernas tillsättande, synas härvidlag utgöra en god garanti
för att dylikt godkännande icke skall lämnas utan en omsorgsfull prövning av
vederbörande avtal och därav möjligen uppslående konsekvenser.

Bank- och fondinspektionen har erinrat om alt tomträttsinstitutet under senare
år erhållit starkt ökad användning och att det kunde förväntas, att denna
tendens komme att ytterligare accentueras under den tid av intensiv byggnadsverksamhet,
som nu förestode. Det vore under sådana förhållanden av
vikt, att tomträttshavarna bereddes goda kreditmöjligheter, och att de i detta
hänseende om möjligt likställdes med dem, som hade äganderätt till grunden.
Förslaget att utvidga stadshypoteks- och bostadskreditföreningarnas verksamhet
att omfatta även belåning av tomträtter tillgodosåge därför ett i hög
grad beaktansvärt syfte, och inspektionen ville gärna uttala sin anslutning
därtill.

Aktiebolaget Stockholms tomträttskassa har framhållit, att kassan — som
bildats i samband med tomträttsinstitutets införande i Stockholm för att säkerställa
den för bebyggelse å tomträttsmark i Stockholm erforderliga krediten
— på olika sätt arbetat för tomträttsinteckningens likställighet med fastighetsinteckningen.
Då genom de nu föreslagna åtgärderna förutsättningar härför
skapats, tillstyrkte kassan det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Svenska bostadskreditkassan bar funnit de föreslagna reglerna för tomträttsbelåning
innefatta en i alla avseenden tillfredsställande lösning av den
föreliggande frågan, varför sakkunnigförslaget tillstyrktes.

De sakkunnigas uttalanden i frågan rörande tomträttens k r e d i tvärde
ha närmare behandlats i två remissyttranden.

30

Kungi. Maj-.ts proposition nr 154.

Sparbanksinspektionen har anfört att då de sakkunniga angåve de väsentligaste
förutsättningarna för att tomträtten skall vara belåningsbar hos stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna gjorde de vissa uttalanden, som
finge anses ha en alltför mildrande verkan på föreställningen om de risker,
som de själva framhållit vara förbundna med tomträtten som belåningsobjekt.
Inspektionen hölle före, att det vore viktigt att riskerna icke på något sätt
bagatelliserades, även om det kunde anses att de genom lämpliga åtgärder
kunde hållas inom för kreditgivningen tolerabla gränser. Vad som borde
understrykas vore det faktum, att lagstiftningen om tomträtt och tomträttsinteckning
icke alls gåve långivaren samma omedelbara skydd som lagstiftningen
om fast egendom och fastighetsinteckning. Enligt de sakkunniga hade
en omsvängning inträtt i den allmänna uppfattningen om tomträttens kreditvärde
i det avseendet, att tomträttshavarens rätt till den å tomträttsmarken
uppförda byggnaden alltmer kommit att jämställas med äganderätt till fast
egendom. Förklaringen härtill funne de sakkunniga i väsentlig grad ligga däri,
att tomträttsupplåtelserna ökat i omfattning samt att staten vid beviljande av
tertiärlån icke gjort någon åtskillnad mellan fast egendom och tomträtt.
Inspektionen skulle härtill vilja foga den anmärkningen, att tomträttens bättre
anseende ur kreditsynpunkt även vore att tillskriva det förhållandet, att
kreditinstituten under penningöverflödets tryck och under inflytande av högkonjunkturens
allmänna, ekonomiska optimism i viss utsträckning godtagit
helåningsobjekt, som de under andra förhållanden skulle avhållit sig från.
Det i nu diskuterade sammanhang verkligt betydelsefulla vore, att vid belåning
av tomrätt — till skillnad från vid fastighetsbelåning — förefunnes vissa
delvis stora risker, för vilka kreditgivaren icke kunde gardera sig på annat
sätt än genom med försiktighet och urskillning företaget bedömande av det
tomträttsavtal, som avsåges skola ligga till grund för erbjuden säkerhet, och
därefter lämpade åtgärder.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, att tomträttens värde som
kreditobjekt uppenbarligen i hög grad berodde på tomträttsavtalets innehåll.
En grundläggande förutsättning för att lån över huvud taget skulle kunna
beviljas mot säkerhet av inteckning i tomträtt måste därför vara, att bestämmelserna
i avtalet vore betryggande ur kreditgivarens synpunkt. Huruvida
så vore förhållandet i ett visst givet fall kunde ofta vara svårt att avgöra, och
det syntes därför välbetänkt att anförtro prövningen åt stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionernas centrala organ. Den försiktighet, som hittills
kännetecknat stadshypoteks- och bostadskreditkassomas handlande, syntes
utgöra en borgen för att prövningen komme att ske med omsorg och urskillning.

Beträffande lånevillkoren vid tomträttsbelåning hos
stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna, särskilt frågan om upplåtelsens
återstående löptid i förhållande till låneavtalet, ha vissa synpunkter framkommit
under remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

31

Bank- och fondinspektionen har såvitt angår de sakkunnigas uttalanden
rörande lånetiden och låneformen anfört, att de av de sakkunniga uppdragna
principerna för långivningen uppenbarligen tillgodosåge kreditgivarens intresse.
För tomträttshavaren komme emellertid villkoret, att lånet skulle vara inbetalt
före upplåtelsetidens utgång, att i många fall innebära en väsentlig
olägenhet. Livslängden å ett stenhus vore regelmässigt längre än den tid, på
vilken tomträtt vanligen upplätes, eller 60 år. Då hyresinkomsterna —med nu
tillämpade grunder för hyrornas bestämmande — i regel icke medgåve en
nedskrivning av fastighetsvärdet till 0 under nämnda tid och tomträttshavarens
eget kapital i fastigheten vanligen vore ringa, måste fastigheten vara
belånad även vid slutet av den första upplåtelseperioden. Vidhölles kravet
på att lånet i hypoteks- resp. bostadskreditföreningarna skulle vara inbetalat
före periodens slut, bleve följden, att tomträttshavaren under periodens senare
del måste överflytta lånen till annan kreditinrättning. I än högre grad
komme sagda villkor beträffande lånets löptid att vara till hinders i de fall,
då fråga uppkomme om att ombygga eller grundligt renovera en å tomträttsmark
uppförd byggnad, varigenom dennas livstid skulle mera avsevärt förlängas.
Över huvud taget syntes det bliva svårt att kontinuerligt utnyttja
tomtmarken ekonomiskt, om icke belåningen av därå uppförd byggnad i
skarven mellan två upplåtelseperioder kunde ordnas på ett tillfredsställande
sätt. En förutsättning för att så skulle kunna ske vore, att tomträttsavtalet
innehölie betryggande föreskrifter med avseende å avtalets förlängning och
markägarens skyldighet att inlösa de å tomten uppförda byggnaderna. Vidare
borde tomträttsinteckningarnas ställning vid avtalets förnyelse ordnas. Om
dessa frågor löstes, syntes kravet på att lånen skulle inbetalas före upplåtelsetidens
slut kunna utan olägenhet för kreditgivaren eftergivas och lånetiden
bättre anpassas efter de rent tekniska förutsättningarna för byggnadernas begagnande.

Liknande synpunkter ha anförts av sparbanksinspektionen.

Statens byyynadslånebyrå har anfört att intill dess tertiärlån och/eller tillläggslån,
som beviljats för uppförande eller ombyggnad av flerfamiljshus,
tillfullo guldits eller avskrivits, gällde i avseende å upplåtelse av lägenheterna
s. k. hyreskontroll, vilken innebure, att hyror respektive bostadsrättsavgifter
regelmässigt ej finge böjas över det belopp, som angivits i byråns beslut rörande
beviljande av lån. Eftersom tertiärlånets löptid uppginge till 30 år, då
fråga vore om nybyggnad av trä, och till 40 år i avseende å nybyggnad av
sten samt då byrån i de kalkyler, som låge till grund för byråns beslut i fråga
om högsta medgivna hyra, förutsatte bl. a., att primärlånet ej skulle bli föremål
för amortering, förrän statslånet tillfullo guldils, insåges lätt, att amorteringar
å primärlånet, vilka började inom 30 respektive 40 är från byråns
slutliga beslut i låneärende, komme alt —- såvilt anginge nybyggnader —
framtvinga behov av hyreshöjning, innan tiden för hyreskontrollcn gått till
ända. Därest de sakkunnigas rekommendation, alt fast lån borde omsättas
till amorteringslån senast 30 år före utgången av tomträttens upplåtelsetid
vunne efterföljd, måste under antagande att sagda lid — såsom exempelvis

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

gällde i Stockholm — uppginge till 60 år, en hyreshöjning bliva erforderlig
efter 25 å 30 år. Ehuru det givetvis vore mycket vanskligt att påstå, att en
sådan hyreshöjning ej skulle kunna dåmera försvaras, hade byrån icke ansett
sig böra underlåta att fästa uppmärksamheten på ifrågavarande komplikation.
Densamma skulle emellertid kunna undvikas, därest upplåtelserätten
för tomträtt vid nybebyggelse utsträcktes till ca 70 år, eventuellt differentierad
så att vid trähusbebyggelse tiden sattes till 65 och vid stenhusbebyggelse
till 75 år. En sådan förlängning av upplåtelsetiden kunde enligt byråns
uppfattning väl försvaras ur synpunkten av den normala livslängden för en
byggnad.

De sakkunnigas uttalande om behovet av att reglera rättsförhållandet beträffande
tomträttsbyggnader med gemensamma anordningar har
understrukits av flera remissinstanser. Sålunda har sparbanksinspelctionen
framhållit att en ändring av lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,
som möjliggjorde servitutsinteckning, vore erforderlig. Det framginge klart av
betänkandet, hur vanskligt det vore att åstadkomma för kreditgivarens säkerhet
betryggande anordningar utan hjälp av dylik inteckning. Inspektionen
skulle vidare vilja föreslå, att även möjligheten att medgiva gemensamma
inteckningar i skilda tomträtter samtidigt upptoges till prövning. Det huvudsakliga
skälet för att dylika inteckningar icke ursprungligen tillåtits syntes
ha varit önskan att bevara enkelhet och reda i panträttsförhållandena. Det
kunde emellertid ifrågasättas om icke ur åtminstone kreditgivarens synpunkt
större enkelhet och reda i vissa fall skulle möjliggöras i dylika förhållanden
med gemensamma inteckningar än utan dem.

Beträffande frågan huruvida särskilda bestämmelser erfordras för tillvaratagande
av äldre obligationshavares och äldre lantagares
rätt har det av de sakkunniga förordade s. k. alternativ 2 tillstyrkts
av det övervägande antalet remissinstanser; endast fyra stadshypoteksföreningar
(Wermlands, Örebro läns och Gefleborgs läns stadshypoteksföreningar
ävensom Västerås m. fl. städers hypoteksförening) samt en bostadskreditförening
(Gävle-Dala bostadskreditförening) ha uttalat, att tomträttsbelåningen
borde anordnas i enlighet med alternativ 1.

Sparbanksinspektionen har anfört följande.

De sakkunniga ha uttalat, att vid tomträttsbelåningens upptagande av ifrågavarande
hypoteksinrättningar erfordras för tillvaratagande av tidigare obligationsinnehavares
rätt en övergångsbestämmelse av innehåll, att vid varje
tidpunkt hos föreningarna skola finnas belånade fastighetsinteckningar till
så stort belopp, som motsvarar kassans skuld i sådana obligationer, vilka
voro utgivna före tomträttsbelåningens införande. Sparbanksinspektionen
ifrågasätter emellertid om det avsedda skyddet för förutvarande obligationsinnehavare
ernås med mindre det direkt utsäges, att de fastighetsinteckningar,
som skola finnas som täckning för äldre obligationer, i första hand skola
utgöra säkerhet för sistnämnda fordringar. Såsom tillägget nu formulerats
kan sparbanksinspektionen icke finna annat än att köpare av obligationer,
som utfärdas efter den 1 januari 1948 komma att ha precis samma säkerhet

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

som innehavare av äldre obligationer. Inspektionen anser med andra ord det
vara erforderligt, att för sistnämnda obligationsinnehavare en uttrycklig legal
panträtt med förmånsrätt före andra fordringsägare stiftas i hos respektive
huvudorgan upptagna lån med säkerhet av fastighetsinteckningar, vilka vid
varje tillfälle skola uppgå till minst lika stort belopp som utelöpande obligationer
av äldre datum än den 1 januari 1948.

Bank- och fondinspektionen har ansett det möjligt att inom betryggande
förmånsrättsläge åstadkomma i stort sett likvärdighet mellan tomträtts- och
fastighetsinteckningar. Aled hänsyn härtill och till att även andra värden än
inteckningarna tjänade sasom säkerhet för obligationerna — inrättningarnas
mycket betydande grundfonder vore här särskilt att tänka på — behövde
man ej heller framdeles räkna med någon förlustrisk för obligationsköparna.
Den föreslagna utvidgningen av verksamheten kunde därför knappast
innebära någon fara för en kursförsämring å obligationerna och någon vägande
invändning syntes vid sådant förhållande icke kunna resas mot att
belåningen organiserades på sätt de sakkunniga föreslagit.

Bank- och fondinspektionen har vidare anfört.

Vad beträffar föreskriften att vid varje tidpunkt hos föreningarna skola
finnas belånade fastighetsinteckningar till så stort belopp, som svarar mot
kassans skuld i sådana obligationer, vilka vore utgivna före tomträttsbelåningens
införande, vill inspektionen ifrågasätta, huruvida verkligen några
särskilda åtgärder till tryggande av obligationshavamas rätt äro erforderliga.
Anses så vara fallet, torde emellertid den föreslagna föreskriften knappast
vara tillfyllest. Vid tillämpning av denna få de gamla obligationshavarna ju
konkurrera med de nya obligationshavarna om fastighetsinteckningama, varför
— särskilt sedan någon tid har gått — föreskriften icke blir av någon
större betydelse. Skola de gamla obligationshavarna även formellt bevaras
vid sin nuvarande rätt, borde föreskriften kompletteras med en föreskrift
om att fastighetsinteckningar till det angivna beloppet skola hållas såsom
särskild säkerhet för de gamla obligationshavarna.

Även då det gäller de nuvarande låntagarnas rätt kan det enligt inspektionens
mening ifrågasättas, huruvida några särskilda åtgärder äro erforderliga
för tryggandet därav. De sakkunniga framhålla själva, att ansvarsfördelningen
inom hypoteks- och bostadskreditinstitutionema får anses vara av huvudsakligen
teoretiskt intresse, och att den solidariska ansvarigheten hittills
icke vid något tillfälle liehövt tagas i anspråk. Å andra sidan kan väl, om
det av formella skäl anses lämpligt att befria de nuvarande låntagarna från
ansvar för förluster å tomträttsbelåning, en sådan åtgärd icke innebära någon
olägenhet. Ej heller den föreslagna ändringen i fråga om kassornas ansvarighet
torde medföra någon olägenhet. Såsom de sakkunniga framhållit
kommer den fastmera att öka kassornas intresse att övervaka föreningarnas
kreditgivning, vilket får anses vara en fördel. Emellertid synes den fastställda
begränsningen i rätten att använda reservfonderna för ifrågavarande
ändamål knappast fylla något syfte. Genom upprepade beslut om bidrag
utan återbetalningsskyldighet kunna reservfonderna helt tagas i anspråk, innan
medlemmarnas solidariska ansvarighet göres gällande. Om eu verklig
begränsning åsyftas, torde böra införas en föreskrift av innehåll exempelvis
att reservfonderna icke få i ifrågavarande ordning nedbringas under viss
procent av kassornas obligationsskulder.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 144—144.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Vidare ha fullmäktige i riksbanken anfört.

Till skydd för tidigare obligationsinnehavare föreslå de sakkunniga en
övergångsbestämmelse av innehåll, att vid varje tidpunkt skola hos föreningarna
finnas belånade fastighelsinteckningar till så stort belopp, som
motsvarar kassans skuld i sådana obligationer, vilka voro utgivna före tomträttsbelåningens
införande. Ifrågavarande övergångsbestämmelse torde kunna
medföra vissa praktiska svårigheter. Bestämmelsen synes icke heller nödvändig.
En utvidgning av föreningarnas verksamhet till att avse även tomträttsbelåning
under de villkor i övrigt som föreslagits av de sakkunniga, torde
nämligen icke kunna anses innebära ett sådant försvagande av säkerheten,
att tidigare obligationsinnehavares intressen beröras därav. Vissa utvidgningar
i stadshypoteksinstitutionens utlåningsrätt hava tidigare genomförts
utan alt särskilda åtgärder med hänsyn till äldre obligationsinnehavare ansetts
påkallade (jfr förordningarna den 12 maj 1944, nr 189, och den 29 mars
1946, nr 98).

Då såsom ovan antytts fastighetsinteckningar och inteckningar i tomträtt
av den betryggande innebörd, förslaget åsyftar, torde få anses tämligen likvärdiga
ur säkerhetssynpunkt, synes det även kunna ifrågasättas, huruvida
liehov föreligger av den till skydd för tidigare låntagare föreslagna bestämmelsen,
att förlust, som uppkommit å tomträttslån, endast skall drabba sådana
medlemmar, som uttagit lån efter tomträttsbelåningens införande. De
formella invändningar, som eventuellt skulle kunna framställas från de nuvarande
medlemmarnas sida mot utvidgningen av låneverksamheten, torde
få anses bemötta genom den föreslagna bestämmelsen, att medlemmarnas
ansvarighet för uppkommen förlust icke skall behöva inträda, förrän hälften
av kassans reservfond tagits i anspråk för ändamålet.

Slutligen har konungariket Sveriges stadshypotekskassa i fråga om de sakkunnigas
förslag att utnyttja kassans reservfond för täckande av förluster
hos föreningarna uttalat, att ehuru den föreslagna bestämmelsen av praktiska
skäl givits den avfattningen, att det helt lades i kassans hand att efter
hörande av föreningarna å ombudsstämma avgöra huruvida bidrag till förening
skulle utgå eller ej, avsikten likväl vore, att sådant bidrag i förutsatt
situation icke borde vägras utan synnerliga skäl.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen äga stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
enligt nu gällande bestämmelser utlämna lån allenast
mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Någon rätt att bevilja lån
mot säkerhet av inteckning i tomträtt föreligger alltså icke för dessa föreningar.

Enligt vad de sakkunniga uttalat skulle väsentliga fördelar stå att vinna,
därest stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna bereddes möjlighet att
utvidga sin verksamhet att omfatta jämväl utlåning mot säkerhet av inteckning
i tomträtt, och de sakkunniga ha för sin del förordat en dylik utvidgning
av lånerörelsen. Mot detta förslag ha remissinstanserna i allmänhet icke
haft något att erinra. I ett remissyttrande — av Sveriges fastighetsägareförbund
— har dock sakkunnigförslaget avstyrkts, därvid såsom motivering

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

35

för avstyrkandet åberopats den synpunkten, att tomträttsfastighetemas kreditproblem
bör lösas i samband med eu av riksdagen begärd allmän revision
av tomträttslagstiftningen.

Av den verkställda utredningen framgår, att tomträttsinstitutet under senare
tid erhållit ökad användning, och det synes antagligt, att upplåtelser av
mark med tomträtt i stället för överlåtelser med äganderätt framdeles komma
att hliva vanligare än hittills. Frågan om införande av rätt för nu berörda
institutioner att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt hav

med hänsyn härtill fått större praktisk betydelse än tidigare.

Såsom framhållits under remissbehandlingen av sakkunnigförslaget föreligga
vissa skiljaktigheter mellan den .säkerhet, som utgöres av å ena sidan
inteckning i fast egendom och å andra sidan inteckning i tomträtt. Medan
i förra fallet den rätt som tillkommer inteckning i fast egendom är noggrant
reglerad i lagstiftningsväg, är tomträttsinteckningens värde ur långivarens
synpunkt i främsta rummet beroende på innehållet i det tomträttsavtal, som
upprättats mellan markägaren och låntagaren och beträffande vars innehåll
lagieglei endast i begränsade hänseenden äro givna. Under hänvisning härtill
har, åtminstone tidigare, gjorts gällande att tomträttens värde såsom kre -

ditobjekt icke kan likställas med det värde som fast egendom representerar.

Emellertid torde det vara möjligt att i huvudsak eliminera de risker, som
med nuvarande lagstiftning äro förenade med ett utnyttjande av tomträtten
såsom kreditobjekt. Därest innehållet i förekommande tomträttsavtal utformas
i nära anslutning till de bestämmelser, vilka enligt nu rådande praxis
upptagas i avtalen om upplåtelse av tomträtt inom Stockholms stad, och därjämte
iakttages, att respektive kassor granska och godkänna tomträttsavtalen
innan respektive låneansökningar beviljas, torde förutsättningar föreligga för
att tomträtten skall utan större risk än den som föreligger vid belåningen
av last egendom - vara belåningsbar hos stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna.

Med hansyn härtill och då jag förutsätter, att — därest de sakkunnigas
förslag om utvidgning av låneverksamheten genomföres — dessa institutioner
komma att utnyttja möjligheten att bevilja lön mot säkerhet av inteckning i
tomträtt med särskild försiktighet, anser jag mig kunna i princip biträda de
sakkunnigas förslag såvitt angår tomträttsbelåningen.

De sakkunnigas uttalanden i fråga om sådana särskilda villkor, som böra
galla lor tomträttslån hos stadshypoteks- och bostadskreditföreningar föranleda
ingen erinran från min sida.

Såsom framhållits i flera remissyttranden torde möjligheterna att erhålla
asta lan man amortering hos stadshypoteksföreningarna vara i viss mån
legransade, särskilt i de iall dar tiden för upplåtelsen av tomträtten närmar
sig sitt slut, men denna begränsning i lånerörelsen torde icke kunna helt eli
mineras, iorran frågan om tomträtlsinteckningens ställning vid prolongering
av tomrattsavtalet blivit genom civilrättslig lagstiftning löst. Även vissa and
ia lagstiftningsfrågor, såsom spörsmålen om gemensamma inteckningar i

3G

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

tomträtt och om inteckning i tomträtt till säkerhet för servitut, kräva sin lösning
innan tomträttsinteckningarna kunna helt jämställas med inteckningar
i fast egendom.

I likhet med de sakkunniga anser jag övervägande skäl tala för att tomträttsbelåningen
inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna anordnas
såsom eu med den hittillsvarande fastighetsbelåningen helt jämställd
rörelse. Sålunda bör för fastighets- och tomträttsbelåningen erforderligt kapital
upplånas genom utgivande av samma slags obligationer, och fondema
hos dessa institutioner böra utgöra säkerhet för upplåningen i dess helhet.

Med avseende å tidigare obligationsinnehavares och låntagares rätt ha de
sakkunniga förordat vissa övergångsbestämmelser, varjämte de sakkunniga
föreslagit den ändringen i fråga om kassornas reservfond, att hälften av
denna fond skulle kunna tagas i anspråk för täckande av förluster hos föreningarna
innan medlemmarnas ansvarighet behövde inträda.

På sätt fullmäktige i riksbanken framhållit torde en utvidgning av föreningarnas
verksamhet till att avse även tomträttsbelåning icke kunna anses
innebära ett sådant försvagande av säkerheten, att tidigare obligationsinnehavares
intressen beröras därav. Jag vill understryka, att vardera kassan
såsom säkerhet för sina obligationer redovisar icke endast inteckningar,
förenade med sådan förmånsrätt att några förlustrisker praktiskt taget icke
föreligga, utan även en grundfond uppgående till omkring tio procent av
obligationernas nominella belopp. Med hänsyn härtill anser jag icke införandet
av tomträttsbelåningen böra föranleda någon särskild övergångsbestämmelse
till förmån för tidigare obligationsinnehavare.

Vad härefter angår den av de sakkunniga till skydd för tidigare låntagare
föreslagna bestämmelsen, att i fråga om brist, som uppkommit till följd av förlust
å tomträttslån, betalningsskyldighet skulle åligga medlemmarna endast
i den mån de efter de nu aktuella författningsändringarnas ikraftträdande
erhållit lån från respektive förening, ha fullmäktige i riksbanken även i detta
hänseende — liksom bank- och fondinspektionen — ifrågasatt, huruvida
något behov av en sådan övergångsbestämmelse förefunnes. Bankofullmäktige
ha härvid hänvisat till dels att hos föreningarna belåningsbara fastighets-
och tomträttsinteckningar finge anses tämligen likvärdiga ur säkerhetssynpunkt
och dels att de sakkunniga förordat den ändringen i fråga
om reservfondens användning, att medlemmarnas ansvarighet icke skulle
behöva inträda förrän hälften av kassans reservfond tagits i anspråk för
förlusternas täckande.

De av bankofullmäktige sålunda framförda synpunkterna finner jag beaktansvärda.
I enlighet härmed och då några hinder icke torde föreligga att
genomföra de sakkunnigas förslag om rätt för vederbörande kassa att taga
i anspråk halva reservfonden redan innan medlemmarnas ansvarighet utkräves,
torde ej heller i fråga om tidigare låntagare någon särskild övergångsbestämmelse
vara erforderlig.

Att såsom bank- och fondinspektionen föreslagit införa en närmare be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

37

gränsning med avseende å den omfattning, i vilken reservfonden må utnyttjas
för täckande av successivt uppkommande förluster, torde icke vara behövligt.
Vad angår stadshypotekskassans uttalande, att bidrag från reservfonden
till täckande av förluster hos föreningarna icke böra vägras utan synnerliga
skäl, föranleder detta uttalande ingen gensaga från min sida.

Mot de sakkunnigas förslag därom, att sammanlagda beloppet av stadshypotekskassans
utelöpande obligationer skall vara beroende av enbart grundfondens
storlek, har jag ej något att erinra.

Frågan om ökning av grundfonden i konungariket Sveriges

stadshypotekskassa.

1 § 2 förordningen angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
stadgas, sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 29 mars 1946, nr
97, att staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till förfogande såsom
grundfond för kassan ställer svenska statens 3 V2 procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 150 miljoner
kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej
äger att för annat ändamål förfoga över dem, förrän kassans samtliga förbindelser
äro fullgjorda. Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret,
tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, såväl
då denna för tillfället saknar användbara medel därtill som ock — ehuru
med viss begränsning — vid kassans likvidation. Då grundfondsobligationer
av kassan tagits i anspråk annorledes än vid kassans likvidation, åligger det
kassan att gottgöra staten den obligationsränta, som staten i följd härav nödgas
utgiva, och att så snart ske kan återställa till grundfonden obligationer,
som svara mot de i anspråk tagna.

Enligt § 3 må kassan, därest grundfonden genom på kassans rörelse i dess
helhet uppkomna förluster skulle nedgå till 140 miljoner kronor, icke upptaga
nytt lån med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar tillstånd. Om grundfonden
av sådan anledning skulle nedgå till 130 miljoner kronor, må nytt lån
icke upptagas med mindre riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t det
medgiver.

I fråga om grundfondens storlek före 1946 års ändring torde jag få hänvisa
till propositionen nr 26 till 1946 års riksdag s. 5 o. f.

I den förut omnämnda framställningen den 24 februari 1947 från styrelsen
för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har kassan anfört följande.

Enligt § 4 förordningen angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
må sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer icke
vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans grundfond
och reservfond tillhopa utgöra. Då grundfonden för närvarande utgör
150 miljoner kronor och reservfonden i runt tal 17 miljoner kronor, omfattar
kassans upplåningsrätt mot obligationer således 1 670 miljoner kronor.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Departementschefen.

Beloppet av denna dag utelöpande obligationer samt försålda, ej likviderade
sådana uppgår till omkring 1 500 miljoner kronor eller tio gånger enbart
grundfondens belopp.

Sedan de sakkunniga för utredning av frågan om rätt för stadshypoteksoch
bostadskreditföreningar att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i
tomträtt i sitt betänkande föreslagit, att stadshypotekskassans rätt att utgiva
obligationer bör bringas i överensstämmelse med motsvarande stadgande för
bostadskreditkassan, där obligationsutgivningsrätten står i relation enbart
till grundfonden, så har kassans styrelse för att vara beredd att möta det
lånebehov, som kan förväntas uppstå, ansett sig böra hemställa om en ökning
av grundfonden, därest nämnda förslag vinner godkännande. En ökning
av 50 miljoner kronor har styrelsen funnit vara påkallad och lämplig.

I enlighet härmed har kassastyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att vidtaga sådana ändringar i §§ 2 och 3 i förordningen
angående kassan, att de i dessa paragrafer angivna beloppen 150, 140 och
130 miljoner kronor höjdes till respektive 200, 185 och 175 miljoner kronor.

I remissyttrandena har kassastyrelsens förevarande framställning tillstyrkts.

I samband med min tillstyrkan av förslaget att medgiva stadshypoteksföreningama
rätt att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt förordade
jag jämväl den ändringen i fråga om stadshypotekskassans rätt att
utgiva obligationer att denna rätt skulle ställas i relation enbart till grundfonden.
Därest sistnämnda förslag genomföres, torde grundtondens belopp
böra ökas. Mot storleken av det belopp, 50 miljoner kronor, varmed enligt
kassastyrelsens förslag grundfonden nu borde ytterligare ökas, finner jag
icke anledning framställa någon erinran. Ej heller har jag något att invända
mot att i samband med den föreslagna ökningen av grundfonden Kungl.
Maj :ts tillstånd för upptagande av nytt lån förklaras erforderligt, om grundfonden
nedgår till 185 miljoner kronor, samt att riksdagens tillstånd för
upptagande av nytt lån förklaras erforderligt, om grundfonden nedgår till
175 miljoner kronor.

Frågan om rätt för bostadskreditföreningar att belåna

affärsbyggnader.

Enligt § 22 förordningen om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
må lån meddelas allenast mot säkerhet av inteckning i bebyggd,
huvudsakligen för bostadsändamål anordnad fastighet. Enligt av
styrelsen för bostadskreditkassan fastställd instruktion för värderingsmän
hos bostadskreditförening skall vid bedömandet av huruvida fastighet, som
delvis anordnats för annat än bostadsändamål, må anses belåningsbar hos
bostadskreditförening, hänsyn tagas till den omfattning, i vilken fastigheten
är för visst ändamål anordnad, därvid icke blott golvyta eller kubikinnehåll
utan även andra på frågan inverkande omständigheter böra tagas i betrak -

Iiungl. Maj.ts proposition nr 154.

39

lande. I allmänhet erfordras för belåningsbarhet, att bostadslägenheterna
upptaga minst hälften av fastighetens golvyta eller lämna en hyresavkastning,
som är större än den, som belöper på övriga lokaler i fastigheten.

I samband härmed må framhållas, att stadshypoteksföreningarna äga
belåna bebyggd fastighet, som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler. För vissa hos stadshypoteksförening belåningsbara
fastigheter stadgas emellertid särskilda, strängare värderingsregler. Detta
gäller i de fall, då den å fastigheten befintliga byggnaden antingen huvudsakligen
är avsedd till andra affärslokaler än kontor eller butiker eller till
sådana bostäder, kontor eller butiker, som icke kunna förutses svara mot
ortens förhållanden, eller är av säregen beskaffenhet med hänsyn till sin
belägenhet eller storlek i förhållande till andra för samma ändamål avsedda
byggnader i orten eller därigenom att den helt eller till övervägande del anordnats
för visst speciellt ändamål eller av annan liknande anledning. Vid
värdesättningen av dylika fastigheter skall uppskattningsvärdet icke sättas
högre än till det värde som, med hänsyn tagen även till kostnad för erforderlig
omändring eller ombyggnad, kan beräknas för det fall att byggnaden
skall användas endast till sedvanliga bostäder, kontor eller butiker.

I den förut omnämnda framställningen den 4 december 1946 från styrelsen
för Svenska bostadskreditkassan har yrkats, att bostadskreditföreningarna
måtte erhålla rätt att i likhet med stadshypoteksföreningarna utlämna lån
mot säkerhet av inteckning i affärsfastigheter. Vidare har bostadskreditkassans
styrelse framhållit att, därest stadshypoteks- och bostadskreditföreningama
skulle medgivas utlämna tomträttslån, det syntes önskvärt,
att bostadskreditföreningarna även erhölle rätt att belåna å tomträttsmark
uppförda affärsbyggnader.

Till stöd för sin framställning har bostadskreditkassans styrelse anfört, att
vid bostadskreditinstitutionens tillkomst dess syfte angavs vara att tillgodose
det legitima behovet av kredit för bostadsändamål i städer och stadsliknande
samhällen, i den mån detta behov icke i annan ordning tillgodosåges genom
ändamålsenlig kreditgivning. Begränsning av låneobjekten för bostadskreditföreningarna
hade genomförts med avvikelse från vad som gällde för stadshypoteksföreningarna,
vilka eljest i väsentlig mån utgjort förebild för bostadskreditföreningarnas
organisation. Inom vissa bostadskrcditföreningar
hade under senare år framkommit önskemål om en utvidgning av lånerätten
till alt omfatta sådana fastigheter, som icke inrymdes i den av författningen
uppdragna ramen för belåning. 1 främsta rummet hade det här varit
fråga om byggnader, som i sin helhet eller till övervägande del inretts till
affärs- och kontorslokaler eller för liknande ändamål. Det hade gjorts gällande,
att dylika för mera speciella ändamål avsedda fastigheter många
gånger ur belåningssynpunkt representerade ett kreditvärde, som vore fullt
jämförligt med fastigheter, vilka huvudsakligen anordnats till bostadslägenheter,
och all de därför lika litet som hos stadshypoteksföreningarna borde
uteslutas från belåningsriitt hos bostadskreditföreningarna. Oaktat tyngd -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

punkten av de bostadspolitiska åtgärderna numera förlagts till tertiärkreditens
område med statens byggnadslånebyrå såsom långivande organ, kvarstode
naturligen bostadskreditföreningarnas bostadssociala syfte att medverka
till att skapa och bevara en ordnad bostadsfastighetskreditmarknad. Men
under årens lopp hade anspråk rests, att bostadskreditföreningarna skulle
tillgodose vissa, åtminstone ur formell synpunkt nya, syftemål. Detta sammanhängde
delvis med förändringar i bebyggelsens struktur. För att rationalisera
bostadsbyggandet hade man mångenstädes bebyggt ett större bostadsområde
praktiskt taget på en gång, varvid någon eller några byggnader
helt eller huvudsakligen inretts för att tillgodose områdets behov av affärslokaler,
medan i övriga byggnader inrymts enbart bostäder. Denna utveckling
torde i framtiden komma att accentueras. Rent formellt vore ifrågavarande
affärsfastigheter icke belåningsbara hos bostadskreditföreningarna,
ehuru — om proportionen mellan affärer och bostäder vore normal —
fastigheterna tjänade syftet att möjliggöra för de kringliggande husen att på
ett ändamålsenligt sätt bidraga till bostadsförsörjningen. Det syntes vara ett
naturligt önskemål, att dessa affärsfastigheter finge utnyttja sådan sekundärkredit,
som bostadskreditföreningarna tillhandahölle. Byggnadslånebyrån vore
oförhindrad att lämna tertiärlån mot säkerhet av inteckningar i dylika affärsfastigheter.
Vidare hade fastigheter, som ursprungligen helt eller huvudsakligen
uppförts för bostadsändamål, genom den fortgående citybildningen
övergått till att bliva rena affärsfastigheter. — Då det gällde att tillgodose det
långfristiga sekundära kreditbehovet för affärsfastigheter genom bostadskreditföreningarna,
vore det enligt kassastyrelsens uppfattning naturligt och
ändamålsenligt, att detta skedde efter liknande regler, som vore gällande
för stadshypoteksföreningarna. Såvitt anginge bostadsfastigheter anslöte sig
de former, under vilka bostadskreditföreningarna utövade sin låneverksamhet,
i allt väsentligt till de av stadshypoteksföreningarna tillämpade. För
värdering av dylika fastigheter använde stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
samma värderingsmän, för vilka styrelserna för stadshypoteks -och bostadskreditkassorna var för sig fastställt värderingsinstruktion av i
sak enahanda innehåll. I åtskilliga stadshypoteks- och bostadskreditföreningar
vore dessutom förvaltningsorganen gemensamma. 1 den mån primär, och
sekundärbelåning av bostadsfastighet ombesörjdes av stadshypoteks- respektive
bostadskreditförening, skedde det sålunda under nära samverkan
dessa föreningar emellan. De farhågor, som till äventyrs ur säkerhetssynpunkt
kunde hysas mot den ifrågasatta belåningen av affärsfastigheter, bottnade
i antagandet att dessa fastigheters kreditvärde skulle vara lägre än bostadsfastigheternas.
Något generellt omdöme härutinnan vore givetvis svårt att
fälla, enär förhållandena skiftade i olika fall. Då emellertid affärsfastigheterna
i regel vore belägna i de centrala delarna av bebyggelsen och i allmänhet
fyllde en bestående uppgift i samhället, måste de anses utgöra ett
lämpligt underlag även för eu långfristig sekundärkredit. Det förhållandet,
att en sekundärbelåning i och för sig alltid måste innebära en större risk än
en primärbelåning, hade icke ansetts böra hindra att bostadsfastigheterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

41

ävensom vissa blandade bostads- och affärsfastigheter erbölle möjlighet till
sekundärkredit hos bostadskreditföreningarna. Lika litet syntes rena affärsfastigheter,
avsedda för kontor, butiker och liknande lokaler, böra uteslutas
från rätt att erhålla sekundärlån hos bostadskreditförening på den grund
att risken vid dylik belåning vore större än vid primärbelåning. Liksom vid
sekundärbelåning av bostadsfastigheter borde det ankomma på vederbörande
föreningsstyrelse och i sista hand på kassastyrelsen att pröva den erbjudna
säkerheten, när det gällde belåning av affärsfastighet, samt att bestämma,
huruvida och i så fall till vilket belopp lån skulle beviljas i fastigheten. För
värdering av mera riskbetonade affärsfastigheter borde av bostadskreditföreningama
tillämpas samma regler, som gällde för stadshypoteksföreningarna.
Då försiktighet komme att iakttagas vid kreditgivningen, syntes åtgärder
böra vidtagas i syfte att affärsfastigheterna förklarades belåningsbara
hos bostadskreditföreningarna. Fn dylik anordning innebure icke ett
åsidosättande av obligationsinnehavarnas och de solidariskt ansvariga låntagarnas
— medlemmarnas intressen. Fn författningsändring, varigenom
ifrågavarande bestämmelser om belåningsbara fastigheter och värderingsförfarandet
för bostadskreditföreningarna erbölle samma avfattning som
motsvarande föreskrifter rörande stadshypoteksföreningarna, borde därför
enligt kassastyrelsens förmenande kunna genomföras med omedelbar tilllämpning.

De sakkunniga ha beträffande bostadskreditföreningarnas ändamål anfört,
att av förarbetena till de för dessa föreningar gällande bestämmelserna icke
framginge, att föreningarna ansågos böra ha en i förhållande till stadshypoteksföreningama
begränsad uppgift i vad gällde arten av belåningsbara fastigheter.
Man syntes emellertid ha utgått ifrån alt stadshypoteksföreningarnas
belåning huvudsakligen avsåge bostadsfastigheter. De sakkunniga ausåge
det av bostadskreditkassans styrelse framlagda förslaget vara värt allt
beaktande och funne för sin del att några ökade risker icke behövde införas
i bostadskreditföreningarnas lånerörelse genom eu utsträckning av
veiksamheten till affärsbyggnader, därest blott utlåningen komme att bedrivas
med försiktighet och med särskilt beaktande av de för dessa låneobjekt
rådande speciella förhållandena. Genom den av de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen om möjlighet för föreningarna att vid förlust erhålla
bidrag ur kassans reservfond utan återbetalningsskyldighet syntes även sådan
lättnad i den solidariska ansvarigheten inträda, alt betänkligheter mot
verksamhetens utsträckning till belåning av affärsbyggnader icke behövde
förekomma. I samband härmed borde uppmärksammas att åtskilliga stadshypoteksföreningar
och bostadskreditföreningar hade gemensam kontorsorganisation.
Även i övrigt förekomme i stor utsträckning samarbete mellan de
inom samma område verksamma stadshypoteks- och bostadskreditföreningama.
I detta avseende kunde nämnas, att stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
godkände varandras värderingar samt att gemensam inteckningssäkerhet
ofta förefunnes vid belåning av fastigheter. Frågor, som berörde
de båda institutionerna, brukade jämväl dryftas vid konferenser mel -

Departementschefen.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

lan kassastyrelsema eller vid sammankomster med de två institutionernas
tjänstemän.

I enlighet härmed ha de sakkunniga i de förut omnämnda författningsförslagen
såvitt angår bostadskreditföreningama upptagit jämväl sådana
ändringar, varigenom dessa föreningar beredes möjlighet att belana affärsbyggnader.

I remissyttrandena har förslaget om rätt för bostadskreditföreningama att
belåna affärsbyggnader i huvudsak lämnats utan erinran.

Av de remissinstanser, som närmare behandlat denna del av sakkunnigförslaget,
har sparbanksinspektionen anfört, att det visserligen förefölle soin
om behovet av ändringen icke skulle vara så stort och som om denna icke
skulle vara helt i linje med det ändamål, för vilket bostadskreditorganisalionen
egentligen tillkommit. Då emellertid enligt de sakkunnigas förslag
möjlighet skulle öppnas för bostadskreditföreningama att vid förlust erhålla
bidrag ur bostadskreditkassans reservfond och man vidare syntes kunna
förutsätta, att den utvidgade lånerätten komme att utnyttjas med försiktighet,
saknades enligt inspektionens uppfattning anledning motsätta sig förslaget.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att det knappast kunde bestridas,
att belåning av affärsbyggnader i allmänhet vore förenad med större risk
för kreditgivaren än belåning av bostadsfastigheter. Skillnaden i risk vore
emellertid enligt inspektionens mening icke så betydande, att bostadskreditföreningama
icke lämpligen skulle kunna anförtros en dylik långivning. Då
föreningarna därigenom syntes kunna utfylla en viss brist i lånemöjligheterna
för ifrågavarande byggnader, ville inspektionen icke motsätta sig förslaget
i denna del. Inspektionen förutsatte härvid, att samma värderingsregler, som
gällde vid stadshypoteksföreningamas belåning av affärsfastigheter, komme
att tillämpas vid bostadskreditföreningarnas belåning av sagda fastigheter.

Av vad förut anförts framgår att bostadskreditföreningarnas utlåningsrörelse
är begränsad i så måtto, att lån må meddelas allenast mot säkerhet av
inteckning i bostadsfastighet. Det av de sakkunniga framlagda förslaget i
förevarande del innebär den utvidgningen av bostadskreditföreningarnas
verksamhet att föreningarna skola äga rätt att utlämna lån även mot säkerhet
av inteckning i fast egendom eller tomträtt i de fall, där å den fasta egendomen
eller den med tomträtt upplåtna tomten finnes uppförd byggnad, som
är avsedd att användas huvudsakligen till affärslokaler.

Såsom framhållits under remissbehandlingen skulle, därest de sakkunnigas
förslag genomföres, full överensstämmelse uppnås mellan bostadskreditföreningarna
och stadshypoteksföreningarna i fråga om de objekt, vilka
kunna godtagas såsom säkerhet vid utlämnandet av lån från föreningarna.
Det torde kunna antagas, att några ökade risker icke uppkomma för bostadskreditföreningama
eller deras medlemmar genom införande av den nu ifrågasatta
utvidgningen av föreningarnas utlåningsrörelse. Med hänsyn härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

43

och då vad de sakkunniga i denna del föreslagit lämnats utan erinran under
remissbehandlingen tillstyrker jag, att möjlighet beredes jämväl bostadskreditföreningama
att meddela lån mot säkerhet av sådan inteckning som nyss
sagts. Jag förutsätter härvid, att bostadskreditföreningama komma att iakttaga
särskild försiktighet vid prövningen av ansökningar om lån av förevarande
slag och att dylika lån få utlämnas först efter det att kassans styrelse
godkänt desamma.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadsliypotekskassa;

2) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet; samt

3) förordning angående ändring i förordningen den 3 augusti 1929 (nr
256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Dessa förslag överensstämma i huvudsak med motsvarande författningsförslag
som framlagts av de sakkunniga. I vissa hänseenden ha dock departementsförslagen
erhållit annat innehåll. Sålunda ha i §§ 2 och 3 i förslaget
till förordning om ändring i förordningen angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa upptagits de i det föregående berörda ändringarna med
avseende å grundfondens storlek in. in. I departementsförslagen ha uteslutits
de av de sakkunniga förordade särskilda övergångsbestämmelser som
skulle avse äldre obligationsinnehavares och äldre låntagares rätt.

De i §§ 9 och 19 i 1929 års förordning föreslagna ändringarna, vilka funnits
upptagna jämväl i de sakkunnigas förslag, ha vidtagits i syfte att ernå
överensstämmelse mellan de i dessa paragrafer meddelade föreskrifterna och
motsvarande föreskrifter i §§ 3 och 4 förordningen angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. Vidare må anmärkas,
att föreskriften om rätt för långivaren att uppsäga utlämnat lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, därest ny tomträttshavare icke inom sex månader
efter anmodan sökt inskrivning av sitt fång till tomträtten — vilken föreskrift
såvitt angår stadshypoteksföreningarna upptagits i § 11 förslaget till
förordning om ändring i förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningar
och deras verksamhet — för bostadskreditföreningamas del
lorde böra upplagas i det för bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna
gällande, av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet den 18 oktober 1929
(SFS 1929:353).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Ma.j:t
måtte föreslå riksdagen att

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

dels antaga nyssnämnda tre inom departementet upprättade
författningsförslag,

dels ock besluta att staten skall, för ökning av konungariket
Sveriges stadshypotekskassas grundfond, genom fullmäktige
i riksgäldskontoret ställa till förfogande svenska statens
tre och en halv procent obligationer, ouppsägbara från
innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 50 miljoner
kronor med rätt för kassan att i enlighet med de i förordningen
angående kassan givna bestämmelserna taga sagda
obligationer i anspråk.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-Ingmcir Edstrand.