Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
1
Nr 147.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid expropriation m. m.; given Stockholms slott den
7 mars 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för
realisationsvinst vid expropriation m. in.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 147.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
Förslag
till
förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid
expropriation m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Har fast eller lös egendom tagits i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att
tvångsförsäljning varom här är fråga måste anses vara för handen, skall den
genom överlåtelsen uppkomna vinsten icke i något fall utgöra skattepliktig
realisationsvinst enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nyss sagts skall dock icke gälla, därest
det skäligen kan antagas att avyttringen skulle ägt rum även om tvång icke
förelegat.
Vad i första stycket stadgas angående skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst
vid avyttring av egendom skall äga motsvarande tillämpning beträffande
realisationsvinst vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning.
Avdrag må i intet fall ske för realisationsförlust som uppkommit då egendom
avyttrats eller då upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet
skett under sådana förhållanden att, därest vinst i stället uppstått, denna
enligt bestämmelserna i första eller andra stycket icke skulle hava utgjort
skattepliktig realisationsvinst.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gäller tills vidare. Förordningen skall äga tillämpning jämväl med avseende
å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första
instans verkställes under år 1947.
I fråga om eftertaxering för år 1946 eller tidigare år skola äldre bestämmelser
fortfarande gälla.
Kung!. Maj.ts proposition ni 147.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om ändrade
regler rörande beskattning av realisationsvinst vid expropriation eller
annan tvångslösen av fast eller lös egendom samt anför därvid.
Inledning. I en vid 1945 års riksdag (vårsessionen) väckt motion (1:261)
hemställdes att riksdagen måtte besluta, att realisationsvinst skulle frikallas
från inkomstbeskattning, då vinsten uppkommit genom att en fastighet
underkastats expropriation eller annat sådant förfarande. Bevillningsutskottet,
till vilket motionen hänvisades, yttrade (betänkande nr 49/1945), att
utskottet funne skäl tala för medgivande av skattefrihet i förevarande fall
men att en författningsändring i detta syfte borde föregås av ytterligare
utredning. I anledning därav anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1945 (nr
414), att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad utskottet anfört i nämnda
betänkande, föranstalta om utredning och snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag angående det nu ifrågavarande spörsmålet.
I anledning av nyssnämnda riksdagsskrivelse upprättades inom finansdepartementets
skatteberedning en den 20 november 1945 dagtecknad promemoria
angående bl. a. frågan om beskattning av realisationsvinst vid expropriation
eller annan tvångslösen.
över denna promemoria hava, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, vattenfallsstyrelsen (med överlämnande av yttrande från
svenska vattenkraft föreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av
yttrande från Sveriges lantbruksförbund), 1944 års allmänna skattekommitté,
överståthållaräimbetet (med överlämnande av yttrande från taxeringsintendenten
vid ämbetet) och samtliga länsstyrelser.
I vissa av de avgivna yttrandena framfördes kritik mot det i promemorian
framlagda förslaget om befrielse från beskattning för realisationsvinst vid
expropriation eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom. Därvid framhölls
särskilt, att det berörda spörsmålet, som vore en detalj av frågan om
4
Kungi. Mcij.ts proposition nr 147.
revision av reglerna om beskattning av realisationsvinst överhuvud taget,
icke borde utbrytas ur det större sammanhanget samt att ytterligare utredning
vore erforderlig.
Vid anmälan i statsrådet den 22 februari 1946 av de i departementspromemorian
behandlade skattefrågorna anförde jag — såsom framgår av propositionen
nr 105/1946 angående viss ändring i kommunalskattelagen — att jag
på grund av vad under remissbehandlingen förekommit för egen del ansåge,
att förslag icke då borde framläggas angående ändring av reglerna om realisationsvinstbeskattning
vid expropriation eller annan tvångslösen av egendom
med äganderätt. Frågan härom vore nämligen — även om en ändring
1 och för sig syntes befogad — icke av den brådskande art att den icke kunde
anslå ett eller annat år, om härigenom kunde vinnas att en allsidigare belysning
av frågan komine till stånd.
Vid propositionens behandling i bevillningsutskottet förekom icke någon
erinran mot vad jag sålunda anfört.
Till svar å en vid innevarande års riksdag av herr Thorell framställd interpellation
anförde jag, att jag inhämtat av 1944 års allmänna skattekommitté
att kommittén icke hunne framlägga sitt förslag angående realisationsvinstbeskattningens
lämpliga anordnande i så god tid, att proposition i ämnet
kunde framläggas för detta års riksdag. På grund härav och då frågan
om realisationsvinstbeskattningen ånyo fått ökad aktualitet bl. a. genom de
för storflygplatsen nödvändiga markförvärven, avsåge jag att till övervägande
upptaga frågan om framläggande för den nu sittande riksdagen av ett
förslag om provisorisk lagstiftning rörande realisationsvinstbeskattningen, avsedd
att undanröja de av interpellanten påtalade olägenheterna.
Sedan frågan om en provisorisk lagstiftning angående befrielse från inkomstbeskattning
av realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen
av fast eller lös egendom därefter upptagits till närmare behandling
inom finansdep a r le me n t e t, anhåller jag nu att få anmäla denna fråga.
Gällande bestämmelser. Enligt 35 § kommunalskattelagen skall till intäkt
av tillfällig förvärvsverksamhet hänföras bl. a. vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är fastighet, under
mindre än 10 år och eljest under mindre än 5 år (realisationsvinst). Jämlikt
2 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt gäller samma
stadgande också vid den statliga beskattningen.
Nämnda bestämmelser, som enligt praxis innebära att skattskyldighet för
realisationsvinst kan uppkomma jämväl vid expropriation eller annan tvångslösen
av egendom, hava i huvudsak i oförändrad form varit gällande från
och med tillkomsten av 1910 års skatteförfattningar. Dessförinnan funnos
inga särskilda bestämmelser om vad som i detta hänseende skulle upptagas
såsom skattepliktig intäkt. I praxis hade emellertid visat sig en tendens att
såsom skattepliktig intäkt upptaga sådana vinster, vilka framstodo som resultat
av en affärsspekulation. En sådan presumerades i allmänhet ha förelegat,
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
5
om en relativt kort tid förflutit mellan köp och försäljning, men avgörandet
berodde ytterst på en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.
Bakgrunden till de år 1910 införda bestämmelserna framgår av ett yttrande
av vederbörande departementschef vid anmälan av proposition nr 88 till
1910 års riksdag. Departementschefen framhöll (s. 104), att redan de svårigheter,
som vid lagtillämpningen skulle uppstå om beskattningen av konjunkturvinster
bleve beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte,
manade till ett mera fast reglerande av beskattningen än som ett lagfästande
av rådande praxis skulle innebära. Därjämte ansåg departementschefen
det icke vara annat än i sin ordning, att även konjunkturvinster, som
icke vore resultatet av spekulationsaffärer, betraktades och beskattades såsom
inkomst. Därvidlag borde emellertid fastställas en viss längsta tidrymd,
inom vilken affären skulle vara avslutad för att skattskyldighet för vinsten
skulle inträda. Att därvid göra undantag för spekulationsvinster och stadga
skattskyldighet för dylika vinster oberoende av den tid, som förflutit mellan
affärens början och slut, kunde visserligen vara principiellt riktigt, men bröte
ej udden av anmärkningarna mot det förutvarande systemet och vore i allt
fall mindre erforderligt, om blott den tidrymd, varom här vore fråga, sattes
tillräckligt lång. I sistnämnda avseende kunde i regel sägas, att det erfordrades
en längre tid för avveckling av en fastighetsaffär än en affär, som avsåge
värdepapper eller annan lös egendom.
Under förarbetena till 1928 års skatteförfattningar återupptogs diskussionen
om skatteplikten för vinster å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös
egendom. 1918 års inkomstskattesakkunniga föreslogo (SOU 1923: 69 s. 92)
att, oberoende av arten av det fång varigenom egendomen förvärvats, såsom
inkomst skulle beskattas vinst vid försäljning av fast eller lös egendom, som
förvärvats i huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, dock endast om avyttringen
skett inom 10 år efter förvärvet. De sakkunniga framhöllo därvid,
att det avgörande borde vara huruvida spekulationssyfte förelegat eller ej,
men att det på grund av svårigheten att bestämma vinstens storlek, när lång
tid förflutit mellan förvärvet och avyttringen, synts nödvändigt att bestämma
någon längsta tid, inom vilken avyttringen skulle ha skett för att vinsten
skulle bliva skattepliktig. På grund av svårigheterna att tillämpa en lagbestämmelse,
som gjorde skatteplikten beroende av den skattskyldiges syfte vid
uppgörandet av en viss affär, ansågs det vidare nödvändigt att angiva vissa
omständigheter, vilka kunde anses tyda på förefintligheten av spekulationssyfte
(egendomens beskaffenhet och dess användning under den skattskyldiges
innehav, huruvida den skattskyldige hade lör vana att hedriva atfärer
av ifrågavarande art m. in.) samt alt uppställa en viss presumtion, som dock
finge motbevisas. Om mindre än 2 år förflutit mellan förvärv och avyttring,
skulle sålunda presumeras, att spekulationssyfte förelegat, under det att motsatsen
skulle presumeras, om 2 år eller mera förflutit mellan nämnda tidpunkter.
1921 års kommunalskattekommitté föreslog bibehållande av de förut gällande
bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst (SOU 1924: 53 del
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
I s. 425) och även departementschefen ansåg vid anmälan av förslaget till
gällande kommunalskattelag (proposition nr 102/1927 s. 346), att det ur
praktisk taxeringssynpunkt måste vara att föredraga att göra skatteplikten
beroende enbart av dels beskaffenheten av det fång, varigenom egendomen
förvärvats, och dels den tid som förflutit mellan förvärvet och avvttringen.
I detta sammanhang kan anmärkas att vinst, som uppkommit vid expropriation
eller annan tvångsförsäljning av fastighet till det allmänna, under
de senaste åren ansetts höra frikallas från beskattning till krigskonjunkturskatt.
Särskilt stadgande härom har alltsedan år 1943 meddelats i punkt 4
av anvisningarna till 9 § (resp. 7 §) i krigskonjunkturskatteförordningarna.
Tillkomsten av detta stadgande motiverades på följande sätt (proposition
nr 193/1943, bil. s. 5):
Ett fall av krigskonjunkturbeskattning som väckt särskild och till synes
i viss mån berättigad ovilja hos allmänheten är det, att fastighet sålts på
grund av expropriation eller efter frivillig överenskommelse, där expropriationsanledning
förelegat, under sådana förhållanden att krigskon junkturbeskattning
för realisationsvinst ägt rum. Bl. a. för anordnande av flygfält och
andra huvudsakligen för försvaret avsedda anläggningar torde sådana avyttringar
ha skett. Stundom ha dessa tvångsförsäljningar i och för sig utlöst
starkt missnöje trots den jämförelsevis goda ersättning som erhållits, enär
de egendomar, från vilka avvttringar skett, genom avstyckningarna försämrats
i avseende å ägoslagens sammansättning, genom olämplig gränsdragning
m. m. Oviljan har givetvis ökats, där ersättningen beskurits genom krigskonjunkturskatt.
En ändring av beskattningsbestämmelserna härutinnan synes
vara på sin plats och torde kunna ske exempelvis på det sätt att befrielse
från krigskonjunkturskatt medgives där fastighet avyttrats på grund
av expropriation eller i fall där tvångsförsäljning till det allmänna eljest anses
vara för handen och det ej synes uppenbart, att avyttringen skulle ägt
rum även om tvång icke förelegat.
Motion vid 1945 års riksdag. I förenämnda motion I: 261 har framhållits,
att på grund av den starka, delvis genom penningvärdets försämring inträdda
värdestegringen å fastigheter kunde en i penningar uttryckt stor realisationsvinst
uppkomma för exempelvis en person, som år 1937 inköpt en fastighet,
om denna bleve föremål för expropriation år 1945. Om han måste
i skatt erlägga hälften eller mera av värdestegringen å fastigheten, kunde
han icke skaffa sig annan likvärdig fastighet. Den tvungna avyttringen borde
icke försämra hans ekonomiska ställning. På grund av pågående mycket
stora expropriationer av fastigheter för militära ändamål borde en lagändring
därför ske snarast. Lämpligen borde denna få karaktär av eu anvisning
till 35 § kommunalskattelagen av samma typ som motsvarande anvisning i
krigskonjunkturskatteförordningen. Anvisningen borde givetvis omfatta jämväl
det fall att fastighet bleve löst enligt vattenlagen.
Av de myndigheter, från vilka yttranden över motionen inhämtades, har
kammarrätten anfört hl. a., att enligt dess mening redan under normala förhållanden
invändning med fog kunde göras mot beskattning av realisationsvinster,
som framkomme vid expropriation av fastighet. Då de skattskyldiga
7
Kuriffl. Maj;ts proposition nr 147.
i allmänhet kunde undgå värdestegringsbeskattning genom att behålla sin
egendom viss tid, syntes det icke riktigt att de, som till förmån för ett samhällsintresse
tvingades att realisera värdestegringen, skulle beskattas för densamma.
Direkt stötande blevo verkningarna därav efter den avsevärda sänkning
av penningvärdet, som skett under kriget. De stora värdestegringar,
som nu allmänt konstaterades vid fastighetsförsäljningar, syntes belt eller
delvis vara endast skenbara och bero på nedgången i penningvärdet. Sådana
värdestegringsvinster framkomme givetvis såväl vid frivilliga försäljningar
som vid expropriation. I praktiken torde emellertid frivilliga försäljningar
i största möjliga utsträckning undvikas, när förutsättningar för realisationsvinstbeskattning
förelåge. En vid expropriation åsamkad förmögenhetsförlust
på grund av beskattning vore stridande mot grundsatsen, att den som
vore föremål för expropriation icke skulle få sin förmögenhet minskad. De
skäl, som föranlett undantagsbestämmelsen vid krigskonjunkturbeskattningen,
syntes tala för befrielse jämväl från inkomstskatt i dylika fall. Ur principiell
synpunkt torde denna ståndpunkt vara riktig, enär ägare av exproprierad
fastighet sällan vid förvärvet torde ha räknat med att en sådan händelse
skulle tillföra honom vinst. Med expropriation av fastighet borde jämställas
de fall då fastighet tvångsvis löstes enligt andra författningar än expropriationslagen
ävensom formellt frivilliga försäljningar, som föranletts
av köparens möjlighet att tillgripa expropriations- eller liknande föri arande.
Även om härigenom gränsen mellan skattepliktiga och skattefria realisationsvinster
icke bleve fullkomligt skarp, torde svårigheterna att i praktiken hänföra
realisationsvinsterna till det ena eller andra slaget icke bliva alltför stora.
Den omständigheten att expropriationsanledning eller eljest lösningsrätt
förelegat torde vid ett sådant avgörande i regel vara tillfyllest såsom bevis.
Någon anledning att begränsa skattefriheten till försäljningar till det allmänna
såsom skett i krigskonjunkturskatteförordningen syntes icke föreligga.
Dessutom kunde ifrågasättas att utsträcka skattefriheten till att avse
även annan egendom än fastighet. Därest vinst, varom nu vore fråga, ej upptoges
till beskattning, borde avdrag för realisationsförlust under samma omständigheter
ej medgivas. På grund härav borde införas en ytterligare anvisningspunkt
till 35 § kommunalskattelagen och vidare borde en viss omredigering
ske av anvisningarna till 36 § samma lag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har anfört bl. a., att länsstyrelsen
icke funne sig kunna tillstyrka bifall till motionen. Till stöd härför vihe
länsstyrelsen särskilt framhålla, att det kunde synas betänkligt att under, tider
av vikande penningvärde fritaga vissa vinster från beskattning men däremot
icke alla, då för all realisationsvinstbeskattning torde vara gemensamt
att skatten kunde drabba en värdestegring, som hade sin grund i försämrat
penningvärde. Även vid andra fastighetsöverlåtelser än expropriation, exempelvis
vid fastighetsägarens mer eller mindre frivilliga avflyttning till annan
ort, eller vid inlösen eller rekvisition av fartyg eller andra inventarier i
rörelse kunde en beskattning te sig obillig.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag. Bevillningsutskottet har i sitt
betänkande nr 49/1945 anfört:
Utskottet finner i likhet med flertalet av de över motionen hörda myndigheterna
skäl tala för att skattefrihet medgives för realisationsvinst, som uppkommit
genom expropriation eller liknande tvångsförfarande. Såsom framhållits
av kammarrätten synes det icke tilltalande, att, medan skattskyldiga
i allmänhet kunna undgå värdestegringsbeskattning genom att behålla sin
egendom viss tid, de som till förmån för ett samhällsintresse tvingas att realisera
värdestegringen, skola beskattas för densamma. Då ej heller ur principiell
synpunkt torde möta hinder mot fritagande av vinster av nu angivet
slag från beskattning, ansluter sig utskottet till den i motionen framförda
tanken om införande av bestämmelser angående skattefrihet för dylika vinster.
Utskottet anser sig emellertid icke kunna i enlighet med motionärens yrkande
förorda, att en författningsändring i angivet syfte vidtages redan i
detta sammanhang. Vid bedömandet av denna fråga uppkomma nämligen
spörsmål, vilka kräva ett närmare övervägande. Med hänsyn härtill har utskottet
funnit sig böra föreslå skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om
utredning och framläggande av förslag i ämnet.
Den vid krigskonjunkturbeskattningen nu medgivna skattefriheten för reahsationsvinst
avser allenast sådana vinster, som uppkommit genom tvångsförsäljning
till det allmänna. Enligt utskottets mening bör vid den nu föreslagna
utredningen tagas i övervägande, huruvida vid utformningen av bestämmelserna
om den sålunda ifrågasatta skattefriheten denna begränsning
bör bibehållas. De skäl, som tala för införande av skattefrihet för realisationsvinster
vid tvångsförsäljning, synas, såvitt utskottet kan finna, med samma
fog kunna åberopas vare sig tvångsförsäljningen sker till det allmänna
eller den, till vars förmån tvångsförsäljningen sker, är ett enskilt rättssubjekt.
Såsom i flera remissyttranden framhållits torde jämväl kunna ifrågasättas,
huruvida icke skattefriheten borde utsträckas till att avse även annan
egendom än fastighet.
Vidare torde såsom kammarrätten påpekat skäl tala för att under skattefriheten
inbegripas jämväl formellt frivilliga försäljningar, där förhållandena
äro sådana att försäljningen föranletts av köparens möjlighet att tillgripa
expropriation eller liknande förfarande.
Av vikto är, att bestämmelserna om den ifrågavarande skattefriheten utformas
på sådant sätt, att skattefrihet ej äger rum i fall, då överlåtarens förvärv
av den egendom, tvångsförsäljningen avser, kan antagas ha skett i syfte att
utnyttja en förutsedd expropriation.
Departementspromemorian. I den inom finansdepartementets skatteberedning
upprättade promemorian framhålles, att av förarbetena till gällande
lagstiftning om beskattning av realisationsvinst framginge, att principen för
sådan beskattning från början ansetts böra vara den, att som inkomst skulle
beskattas vinst å icke yrkesmässig avyttring av egendom, som förvärvats i
huvudsakligt syfte att avyttras med vinst, d. v. s. sådan vinst som framstode
som resultatet av en spekulationsaffär. I promemorian anföres vidare:
Det var trämst av praktiska skäl som en bestämmelse av sådant innehåll
icke ansags böra lagfästas utan skatteplikten i stället gjordes beroende av
vissa objektiva, lätt bestämbara förutsättningar, bl. a. den tid som förflutit
mellan förvärvet och avyttringen. Den gällande lagstiftningen kan sägas innebära,
att man fastställt en legal presumtion — som ej får motbevisas —
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
9
att spekulationsvinst skall anses föreligga om egendom ägts under kortare
tid än den sålunda bestämda men ej i andra fall.
Ett medgivande av skattefrihet för vinst, som uppkommit vid expropriation
eller liknande tvångsförfarande, synes icke stå i strid med den sålunda
angivna principen. Dylik vinst torde nämligen endast i undantagsfall
kunna tänkas utgöra resultatet av en spekulationsaffär. Snarare torde
man kunna säga, att ett frikallande från beskattning av ifrågavarande
vinster skulle komma att medföra en bättre anpassning av reglerna om
realisationsvinstbeskattning efter lagstiftningens grunder än hittills varit fallet.
Även andra skäl tala för eu dylik skattebefrielse. Det kan sålunda icke
anses tillfredsställande, att exempelvis en person, som köpt en villafastighet
till bostad åt sig och sin familj och som därefter genom expropriation
nödgas avstå från densamma, till följd av beskattningen skall åsamkas förmögenhetsförlust,
vilken kanske omöjliggör för honom att skatta sig annan
likvärdig bostad i stället för den som han fått avstå.
I den förut omnämnda motionen har berörts endast sådan vinst, som uppkommit
då fastighet underkastas expropriation eller liknande förfarande.
Såsom framhållits i olika uttalanden i anledning av motionen synes emellertid
under skattefriheten böra inbegripas även vinst vid formellt frivillig försäljning,
där förhållandena äro sådana att försäljningen föranletts av köparens
möjlighet att tillgripa expropriationsförfarande. Vidare torde skattefrihet
böra införas beträffande vinst vid tvångsavhändelse av annan egendom
än fastighet. I förstnämnda avseende är denna utsträckning av skattefriheten
förenad med vissa svårigheter. Vid formellt frivilliga försäljningar torde
det nämligen stundom vara svårt att fastställa om försäljningen verkligen
föranletts av det föreliggande expropriationshotet. Beträffande krigskonjunkturbeskattningen
har frågan lösts så att försäljningen i fall varom nu är
fråga presumeras ha föranletts av expropriationshotet, så länge det ej är
»uppenbart» att avyttringen skulle ägt rum även om sådant hot icke förelegat.
Detta synes vara den enda praktiskt möjliga lösningen, och eu bestämmelse
om frihet från realisationsvinstbeskattning i förevarande sammanhang
synes därför höra avfattas på liknande sätt.
Bevillningsutskottet har framhållit vikten av att bestämmelserna om skattefrihet
utformas på sådant sätt, att skattefrihet ej äger rum i fail, då överlåtarens
förvärv av den egendom, tvångsförsäljningen avser, kan antagas ha
skett i syfte att utnyttja en förutsedd expropriation. I fråga om krigskonjunkturbeskattningen
synes jämväl delta spörsmål vara — på sitt sätt —
löst genom nyssnämnda stadgande, vilket äger tillämpning såväl då expropriationsförfarande
ägt rum som då en formellt frivillig försäljning skett.
Om eu person i spekulationssyfte förvärvat en fastighet, som sedan blir exproprierad
eller på annat sätt tvångslöst, torde det nämligen regelmässigt
förhålla sig så, att han varit villig sälja fastigheten genom frivilligt avtal
för det pris han bekommit vid tvångsförsäljningen. Avyttringen skulle med
andra ord »ägt rum även om tvång icke förelegat». Nämnda stadgande synes
alltså från skattefrihet utesluta de fall, där det är uppenbart att förvärvet
skett i spekulationssyfte. Så torde regelmässigt få anses vara fallet om en
person — utan att kunna lämna annan trovärdig förklaring angående anledningen
till köpet — inköpt ett markområde sedan han erhållit kännedom
om att expropriation därav troligen kommer att ske. Att gå längre i syfte
att från skattefriheten utesluta spekulationsvinster och sålunda införa en
bestämmelse, som gör beskattningen direkt beroende av ett så svårbestäinbart
moment som den skallskyldiges avsikt vid förvärvet av egendomen —
vilket man tidigare varit angelägen att undvika — synes icke tillrådligt. Det
bör i detta sammanhang även framhållas, att verkliga spekulationsaffärer
torde förekomma relativt sällan i de fall, varom här är fråga.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
Skattefriheten torde icke — såsom skett vid krigskonjunkturbeskattningen
— böra inskränkas till de fall där tvångsförsäljningen skett till det allmänna.
Även om t. ex. ett enskilt vattenkraftsföretag berättigats lösa egendom jämlikt
vattenlagen, bör ersättningen sålunda vara befriad från beskattning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att vid försäljning
av eu fastighet i samband med avflyttning till annan ort eller då avyttringen
iramstår som led i ett utbyte av en fastighet mot en annan, säljaren
i skattehänseende kan vara lika ogynnsamt ställd som den, som får sin fastighet
exproprierad, samt att obilliga konsekvenser av beskattningen kunna
påtalas även beträffande andra inkomstkällor än realisationsvinst, exempelvis
vid inlösen eller rekvisition av inventarier i rörelse. Vad angår de angivna
exemplen på fastighetsöverlåtelser skilja sig dessa emellertid från expropriationsfallen
därigenom, att något rättsligt tvång för fastighetsägaren att
vidtaga^ försäljningen eller utbytet i de nämnda fallen icke föreligger. Beträffande
åter tvångslösen av inventarier i rörelse under sådana förhållanden,
att lösesumman — jämväl till den del den icke motsvarar återvunna värdeminskningsavdrag
— skall upptagas som intäkt av rörelsen, torde dylika fall,
åtminstone under fredsförhållanden, förekomma ganska sällan; ej heller torde
frågan i allmänhet vara av större ekonomisk betydelse för ägaren, som i
nu åsyftade fall endast kan vara aktiebolag eller viss annan juridisk person.
Därtill kommer, att i de fall, då härvidlag verkliga olägenheter av beskattning
av lösesumman skulle uppstå, sådan beskattning oftast torde kunna
undgås genom avsättning till investeringsfond. Någon utvidgning av skattefriheten
till dylika fall synes sålunda icke böra ske.
I departementspromemorian anföres vidare:
Författningsmässigt torde den nu föreslagna skattefriheten böra åvägabringas
genom att i anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen införes en
ny punkt, betecknad punkt 4, av innehåll att, om fast eller lös egendom tagits
i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden, att dylik tvångsförsäljning av egendomen
måste anses vara för handen, och det ej finnes uppenbart, att avyttringen
skulle ägt rum även om tvång icke förelegat, den genom överlåtelsen uppkomna
vinsten icke i något fall skall utgöra skattepliktig realisationsvinst.
Såsom kammarrätten anmärkt bör den föreslagna skattebefrielsen följdriktigt
medföra, att avdrag för förlust icke medgives vid tvångsavhändelse
av egendom. Härav föranledes viss ändring av punkt 2 av anvisningarna till
36 § kommunalskattelagen. Det bör emellertid framhållas, alt berörda fråga
är av ringa praktisk betydelse, eftersom förlust i dylika fall i allmänhet icke
torde förekomma och en eventuell förlust å icke yrkesmässig avyttring av
fast egendom överhuvud icke får avdragas annat än från realisationsvinst
(och lotterivinst) i samma kommun.
Remissyttranden. Promemorieförslaget har, såvitt angår frågan om beskattning
av realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen av
fast eller lös egendom, avstyrkts av 19-U års allmänna skattekommitté samt
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Värmlands och Gävleborgs län. Ett par länsstyrelser hava föreslagit,
att endast viss del av uppkommen realisationsvinst i förevarande fall skall
undantagas från beskattning. I övriga yttranden har förslaget tillstyrkts, därvid
i några av yttrandena dock framställts vissa detaljerinringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
11
Av de myndigheter och sammanslutningar, som tillstyrkt ifrågavarande
förslag, åberopar kammarrätten sitt yttrande över förenämnda motion
I: 261 samt anför därutöver:
En bestämmelse om skattebefrielse från realisationsvinst kan i fall, då
säljaren förvärvat den sedermera exproprierade eller genom hot om tvångsförvärv
försålda egendomen i spekulationssyfte, säkerligen i praktiken medföra
svårigheter.--— Genom den föreslagna formuleringen skulle de
skattskyldiga få en mycket gynnad ställning i bevisningsavseende och kammarrätten
vill gärna medge, att del ur vissa synpunkter kunde vara betänkligt
att göra beskattningen beroende av ett så svårbestämbart moment som
den skattskyldiges avsikt vid förvärvande av egendomen. Kammarrätten kan
emellertid icke underlåta att fästa uppmärksamheten på att just i här tänkbara
fall det kan förekomma skattskyldiga, beträffande vilka det vore mindre
lämpligt, om genom den nya lagstiftningen från det allmännas sida skulle
tagas mer än vanlig hänsyn till dem i berörda hänseende, t. ex. kommunalanställda
och andra i en kommuns affärer initierade, som med förhandskännedom
om planerade stadsplaneändringar, vilka väntas skola medföra inlösen
av vissa fastigheter för kommunens räkning, förvärva dessa. Det förefaller
vara fara värt, att man med den föreslagna författningstexten skulle för
taxeringsmyndigheterna omöjliggöra eller åtminstone väsentligt försvåra arbetet,
när det gällde att komma till rätta med de åsyftade fallen. En i fråga
om kravet på bevisning något mindre snäv avfattning av anvisningspunkten
vore säkerligen att föredraga.
Enligt nu gällande lagstiftning skall enligt anvisningspunkt 1 till 36 § kommunalskattelagen
vid beräkning av realisationsvinst återvunna värdeminskningsavdrag
återföras till beskattning, i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse. Nu
föreslagen befrielse från beskattning av realisationsvinst synes enligt förslaget
omfatta jämväl befrielse från beskattning av dylika återvunna värdeminskningsavdrag.
Erhållen ersättning vid expropriation eller annan tvångslösen
skall normalt utgöra egendomens verkliga värde. Detta bör motsvara
egendomens restvärde, d. v. s. dess inköpsvärde minskat med åtnjutna värdeminskningsavdrag.
Endast för det fall att värdeminskningsavdragen beräknats
högre än verklig slitning, kunde således ett återförande till beskattning
av de åtnjutna avdragen anses vara skäligt. Emellertid torde skattebefrielsen
vid expropriation eller annan tvångslösen få mera avsevärd betydelse
endast beträffande fast egendom. För fast egendom medgivas dock i regel
endast låga värdeminskningsavdrag och förefaller därför en uraktlåten beskattning
i detta hänseende mindre väsentlig. En lösning av detta spörsmål i
annan riktning skulle för övrigt bliva både komplicerad och svårtillämplig
och kammarrätten har för den skull ingen erinran att framställa på denna
punkt.
Sveriges lantbruks förbund framhåller, att följden av gällande bestämmelser
blivit alt egendomsöverlåtelser beskattas betydligt hårdare än som (överensstämmer
med lagstiftningens grunder. Framför allt hade detta förhållande
gjort sig gällande under de senaste åren, då för militära ändamål områden
exproprierats bland annat för flygfält. Förbundet anför vidare:
De härför utgående ersättningarna torde icke hava bcslämts med hänsynstagande
till de skattekonsekvenser, som blivit följden genom realisationsvinstbeskattningen.
Följden bar därför blivit, att trots de i allmänhet höga ersättningarna,
som utgått, den skattskyldige på grund av dels den höga skatt, han
blivit tvungen åt! erlägga, dels penningvärdets fall i realiteten efter expro
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
priationen kommit i ett avsevärt sämre ekonomiskt läge än före expropriationen.
Om lian för den vid expropriationen erhållna ersättningen med avdrag
för den skatt, han blivit tvungen att erlägga, vill förvärva annan fastighet,
torde han i allmänhet kunna förvärva allenast faslighet i värde betydligt
understigande den exproprierade.---
AU i föreliggande fall normalt något spekulationssyfte i samband med
överlåtelsen ej kan föreligga, torde vara uppenbart. Fall kunna visserligen
tänkas, då fast egendom förvärvas med tanke på en blivande expropriation,
men torde dessa vara rena undantagen. En såväl fast som lös egendoms värde
består normalt i den avkastning den lämnar eller det brukningsvärde den
kan sägas hava. För fast egendom, som innehaves med äganderätt, blir alltså
värdet i stort den beräknade framtida avkastningen under evärdlig tid. Vid
expropriation bestämmes ersättningen också med hänsyn till denna avkastning.
Då progressionen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt
är så hög, som för närvarande är fallet, blir följden den, att skattesatsen
blir onormalt hög för en realisationsvinstbeskattning, då till beskattning
under ett år skall upptagas intäkter, som normalt skulle influtit under en
mängd av år. För rättskänslan måste det därför i hög grad vara stötande, att
en person, som haft en fastighet under 10 år eller mera eller förvärvat den
genom fång, som fritager från realisationsvinstbeskattning, helt kan undslippa
dylik beskattning, medan en som innehaft fastigheten under exempelvis
9 år i skatt kan få erlägga halva expropriationsersättningen eller mera. Den
i promemorian föreslagna befrielsen från realisationsvinstbeskattning i fall
av tvångsvis överlåtelse av egendom såväl lös som fast, synes därför i hög
grad motiverad.
Emellertid synes det, som om befrielsen från realisationsvinstbeskattning
bör utsträckas utöver den i promemorian föreslagna i visst avseende. Fall
kunna inträffa, då överlåtelsen av fastigheten formellt varit frivillig så tillvida,
att något tvång från köparens sida icke förelegat, men väl tvångsvis
tillkommen så tillvida, att ägaren ändock varit tvungen att avhända sig densamma.
Så är fallet,---om en fastighetsägare blivit tvungen att avflytta
till annan ort. Liknande kan tänkas vid fall av sjukdom, ändrade ekonomiska
förhållanden o. dyl. Att en på dylikt sätt i realiteten framtvingad försäljning
under alla omständigheter skall bliva föremål för realisationsvinstbeskattning,
synes icke tilltalande. Särskilt under tider med så lågt penningvärde,
som nu är fallet, torde den vinst, som göres vid fastighetstorsäljningar,
ofta vara mera en vinst på papperet än i verkligheten och i vart fall icke tillnärmelsevis
uppgå till den matematiska skillnaden mellan köpeskillingslikviderna
vid förvärvet och försäljningen.
På grund av nuvarande bestämmelsers avfattning har, såsom tidigare
nämnts, givits en legal presumtion åt realisationsvinstbeskattningen, d. v. s.
någon motbevisning om att förutsättningar för realisationsvinstbeskattning
icke föreligga, får icke ske. Det synes därför rimligt och rättvist, att bestämmelserna
ändrades därhän, att därest särskilda omständigheter föreligga, beskattning
av realisationsvinst icke skall äga rum. Bevisbördan att sådana omständigheter
föreligga, att realisationsvinstbeskattning ej skall ske, borde därvid
åvila den skattskyldige. Visserligen skulle måhända genom nämnda bestämmelser
en ökning av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda kunna
befaras, men torde dock nämnda bestämmelser vara av så stor betydelse, att
ett bedömande in casu icke kan underlåtas.
Slutligen framhåller förbundet, att de förslag om utsträckning av den i departementspromemorian
ifrågasatta skattebefrielsen, som förbundet fram
-
Kungl. Maj ds proposition nr 147.
13
fört, icke borde giva anledning till uppskov med genomförande av denna, om
förbundets förslag icke kunde beaktas utan ytterligare tidskrävande utredning.
Lantbruksstyrelsen anser det synnerligen angeläget, att ifrågavarande lagstiftning
kommer till stånd snarast möjligt med hänsyn bland annat till rådande
starka skattetryck. Beträffande lantbruksförbundets förslag om ytterligare
utvidgning av skattefriheten anför lantbruksstyrelsen:
Enligt promemorieförslaget är motivet för skattebefrielse för realisationsvinster
vid expropriation m. m. närmast att söka i ett tvång, grundat på legala
bestämmelser, medan däremot enligt lantbruksförbundets förslag samma
skattebefriande verkan skulle tillkomma även annan tvångsförsäljning av
fastighet, där tvånget vore grundat på fastighetsägarens personliga förhållanden.
Det förefaller lantbruksstyrelsen som om det skulle komma att möta alltför
stora svårigheter för skattemyndigheterna att i de särskilda fallen kunna
bedöma den tvingande innebörden av olika förekommande omständigheter
och tillämpa en dylik lagbestämmelse med enhetlighet och rättvisa. Tvång för
en fastighetsägare att exempelvis flytta till annan ort behöver heller icke i
och för sig innebära tvång till försäljning av den av honörn ägda fastigheten.
Denna kan ju måhända i stället utarrenderas. Lantbruksförbundet har förmodligen
vid framförande av ifrågavarande förslag närmast tagit sikte pa
jordbruksfastigheter, men liknande skattelättnad borde väl rimligen få åtnjutas
även vid tvångsförsäljning av annan fastighet, värdepapper, rörelse
in. m.
Taxeringsintendenten vid överståthållaråmbetet har principiellt intet att
erinra mot förslaget men framställer vissa anmärkningar mot den föreslagna
lagtexten. Härvid anför taxeringsintendenten:
Till undvikande av all tveksamhet beträffande bestämmelsens innebörd
kan sålunda ifrågasättas om icke i författningstexten i stället för orden »liknande
förfarande» klart borde utsägas i vilka fall bestämmelsen är tillämplig
Med hänsyn till det fåtal fall, som kunna ifrågakomma, synes en sådan
uppräkning kunna ske utan att författningstexten härigenom i nämndvard
S Vidare^kan uttrycket »eller eljest avyttrats under sådana förhållanden att
dylik tvångsförsäljning av egendom måste anses vara för handen» måhända
giva anledning till en sådan tolkning, att häri skulle inbegripas även tvångsförsäljning,
som icke föranletts av expropriationshot. Då emellertid skattebefrielsen
skall ifrågakomma endast vid försäljning, som kommit till stand pa
grund av köparens möjlighet alt tillämpa expropriationsförfarande, synes
detta klarare böra komma till uttryck i lagtexten.
Slutligen synes den från krigskonjunkturskatteförordningen hamtade formuleringen
»finnes ej uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum även om
tvång icke förelegat» vara mindre lyckad. Huruvida en försäljning kommer
till stånd, torde i allmänhet vara beroende på den erbjudna köpeskillingens
storlek. I många fall, där försäljning skett under sådana förhållanden att
expropriation kan ifrågakomma (expropriationshot), skulle densamma hava
kommit till stånd oberoende av expropriationshotet med hansyn till den erbjudna
köpeskillingens storlek. Densamma kan vara så stor, att en frivillig
försäljning skulle komma till stånd oavsett ett eventuell, expropriationsförfarande
Undantagsbestämmelsen torde emellertid icke avse samtliga sadana
fall utan vara avsedd att förhindra, att rena spekulationsvinster undan
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
tagas från beskattning. Detta synes böra komma till klarare uttryck i författningstexten.
Vad slutligen angår ändringen i anvisningarna till 36 § punkt 2 skulle denna
innebära, att en skattskyldig, som med förlust försålt sin egendom till det
allmänna under expropriationshot, skulle komma i sämre ställning i beskattningshänseende
än vad nu är fallet. Eu skattskyldig, som under expropriationshot
försålt egendom med realisationsförlust, skulle icke få kvitta densamma
mot realisationsvinst, som uppkommit oberoende av expropriationshot.
Realisationsförlust skulle aldrig få avdragas annat än från realisationsvinst
uppkommen i samband med expropriation. Detta synes obilligt. Då
man genom bestämmelserna i anvisningarna till 35 § punkt 4 velat åvägabringa
eu lindring i beskattningen i de fall då vinst uppkommit, synes det
knappast motiverat att genom bestämmelserna i anvisningen till 36 § punkt 2
införa eu skärpning av beskattningen i de fall förlust i stället uppkommit.
Bestämmelsen torde endast vara berättigad i de fall skattskyldig haft såväl
vinst som förlust vid tvångsförsäljning av egendom, därvid avdrag för förlust
endast bör medgivas i den mån förlusten överstiger den vinst, som enligt den
föreslagna ändringen av anvisningarna till 35 § undantagits från beskattning.
överståthållarämbetet uttalar samma mening som taxeringsintendenten vid
ämbetet.
Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker den föreslagna ändringen
men framhåller, att det ej sällan torde förekomma, att en person av ekonomiska
skäl t. ex. bristande förmåga att verkställa skuldamortering eller räntebetalning
eller av sociala orsaker såsom långvarig sjukdom, svårighet att
skaffa arbetskraft och dylikt tvingas att avhända sig en fastighet. Även härvidlag
framstode realisationsvinstbeskattningen såsom principiellt oriktig.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser bärande skäl vara påvisade för införande
av skattefrihet för vinster, uppkomna genom tvångsavhändelse av
fast eller lös egendom i sådana fall, då vinsten icke är resultatet av en spekulationsaffär.
Avfattningen av de föreslagna bestämmelserna vore väl knappast
ägnad att från skattefrihet utesluta alla möjligen förekommande fall av
sist berörda typ men torde böra godtagas, särskilt då så redan skett i fråga
om taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser övervägande skäl tala för den föreslagna
lagstiftningen. Såvitt anginge fastighet med växande skog torde emellertid
en inskränkning i skattskyldigheten för realisationsvinst automatiskt
medföra utvidgning av tillämpningsområdet för 21 § c) kommunalskattelagen.
Då beskattning av skogens värdeökning eller tillväxt, därest markvärdet
nedgått, kunde tänkas bliva lika stor om ej större än motsvarande
beskattning av realisationsvinst, kunde den föreslagna skattebefrielsen bliva
illusorisk. Då skatteplikten enligt berörda lagrum icke vore begränsad till
10-årsperioden, saknades emellertid anledning att vidtaga någon jämkning i
avfattningen av lagrummet till följd av nämnda förhållande.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att ifrågavarande spörsmål torde
ha aktualiserats med hänsyn till den exploatering av mark för försvarsändamål,
som förekommit under krigsåren. Efter en återgång till fredsmässiga
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
15
förhållanden skulle måhända frågan kunna utan större olägenhet uppskjutas
i avbidan å den översyn av realisationsvinstbeskattningen överhuvud taget,
som torde komma att äga rum genom 1944 års allmänna skattekommitté.
Vid en dylik allmän undersökning syntes större möjlighet föreligga att verkställa
eu säker gränsdragning mellan transaktioner, som borde vara skattefria
och sådana, som borde vara underkastade skatteplikt. Länsstyrelsen anför
vidare:
Därest emellertid en revision av gällande bestämmelser beträffande sådana
fall, som avses i promemorian, skulle befinnas så angelägen, att med en författningsändring
icke lämpligen bör anstå på sätt nyss angivits, har länsstyrelsen
icke något att erinra emot att frågan redan nu upptages särskilt för
sig. Även om det icke kan anses uteslutet, att skattebefrielse är motiverad
även i andra fall, har i promemorian det område, inom vilket skatteplikt icke
skulle föreligga, så klart avgränsats, att större svårigheter icke torde behöva
uppkomma i tillämpningen. Länsstyrelsen anser därför de föreslagna bestämmelserna
väl lämpade att läggas till grund för en lagändring av den
begränsade räckvidd, som här ifrågasatts. Vad särskilt beträffar förhållandena
inom detta län, har beskattningen av expropriationsvinster gjort sig märkbar
framför allt i samband med tillkomsten av Visby flygfält. Att utgående
markersättningar därvid upptogos till beskattning torde hava framstått synnerligen
oförmånligt för de skattskyldiga, då dels den tidsgräns, utanför vilken
realisationsvinst icke kan beskattas, praktiskt taget uppnåtts och dels
avståendet av mark träffade jordbrukare, vilka på grund därav nödgades förvärva
annan jordbruksfastighet. Däremot synes beskattning av realisationsvinst
på grund av att mark tagits i anspråk för militära ändamål icke hava
skett i större utsträckning, vilket torde hava berott på att markavståendet
merendels gällt ärvd bondejord eller fastigheter, som innehafts under lång
tid.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför:
Beskattning av vinst, som uppkommit genom tvångsförsäljning av fast eller
lös egendom, måste i många fall framstå såsom obillig eller orättvis. I en del
fall åter föreligger även vid sådan försäljning ett spekulationsmoment eller
är den erhållna ersättningen så stor i förhållande till den frånträdda egendomens
värde att det synes vara väl motiverat, att försäljningsvinsten beskattas.
I den remitterade promemorian har ett undantagsstadgande föreslagits, vilket
skulle möjliggöra beskattning av spekulationsvinster. Länsstyrelsen vill
dock ifrågasätta, om detta stadgande kommer att få avsedd verkan. Bevisbördan
lägges helt på taxeringsmyndigheterna. Då man kan befara att dessa
endast undantagsvis skola kunna tillse, att här ifrågavarande vinster bliva beskattade,
när så bör ske, anser länsstyrelsen, att berörda bestämmelser böra
utformas så, att vinster genom tvångsförsäljning undantagas från beskattning,
när det skäligen kan antagas, att avvttringen ej skulle ha ägt rum, om tvång
ej förelegat. Föreskrifter av sådant innehåll skulle giva taxeringsmyndigheterna
väsentligt bättre möjligheter att med framgång ingripa, när försäljning
av spekulationskaraktär ägt rum, och torde innefatta tillfredsställande garanti
mot obehörig beskattning.
Fält kunna tänkas uppkomma vid tvångsförsäljning, då det framstår såsom
uppenbart alt erhållen ersättning väsentligt överstiger värdet av avstådd
egendom och att någon återanskaffning av denna ej kommer att äga rum,
exempelvis vid avyttring av skogsmark och liknande mark, höran de till jordbruksfastighet.
Även i dylika fall synes det vara skäligt alt försäljningsvinsten
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
beskattas. Man torde emllertid få förutsätta, att berörda omständigheter mera
sällan föreligga. Med hänsyn härtill samt till svårigheten att här finna en
grund för en rättvis bedömning anser sig länsstyrelsen ej vilja förorda något
undantagsstadgande, som skulle möjliggöra beskattning av vinster, varom
här är fråga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att skäl talade för att skattefrihet
medgåves för realisationsvinst, som uppkommit genom expropriation
eller motsvarande förfarande, samt påpekar att en ändring av bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning i överensstämmelse med vad 1918 års
inkomstskatlesakkunniga föreslagit skulle innebära en lösning av bl. a. förevarande
problem. Vid den i promemorian föreslagna lösningen skulle med
hänsyn till svårigheterna att föra i bevis, huruvida en spekulationsaffär förelåge
eller ej, praktiskt taget all tvångsvis skedd avyttring bliva fri från realisationsvinstbeskattning.
I promemorian hade endast behandlats frågan om
beskattning av realisationsvinst vid expropriation eller annan tvångslösen av
fast eller lös egendom. Det borde emellertid framhållas, att då expropriationsförfarande
omfattade fastigheter, som innehafts under längre tid än tio
år, beskattning skulle ske av den del av köpeskillingen, som belöpte å den
växande skogen. I detta fall hade tvångsavyttringen föranlett ett slutavräkningsförfarande
och därjämte en beskattning, som på grund av statsskattens
progression kunde kännas hård. Då lös egendom, exempelvis hästar, rekvirerats
för krigsmaktens behov, upptoges försäljningssumman i vissa fall som
intäkt av jordbruksfastighet. Ehuru således föreliggande förslag icke syntes
utgöra en lösning av samtliga problem därigenom att problemlösningen begränsats
till förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet, undanröjde det
dock nuvarande missförhållande med realisationsvinstbeskattning av tvångsvis
avstådd fast egendom.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker den föreslagna lagändringen, ehuru
denna ur rättvisesynpunkt kunde väcka vissa betänkligheter. Sålunda vore
att märka, bland annat, att realisationsvinstbeskattning alltjämt skulle äga
rum för en avhändelse, som föranletts av faktiskt om än icke rättsligt bindande
tvång.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sig ej hava anledning till erinran
mot den föreslagna ändringen, då åtskilligt talade för att förslaget borde realiseras
och den orättvist hårda beskattning, som nu åvilade expropriationsfallen,
bleve lättad. De betänkligheter, som uttalats mot införandet av en
specialregel i skattelagstiftningen, hade visserligen ett visst berättigande men
syntes icke vara av beskaffenhet att böra lägga hinder i vägen för förslagets
genomförande.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser övervägande skäl tala för att realisationsvinster
vid expropriation eller liknande tvångsförfarande undantoges
från inkomstbeskattning. Länsstyrelsen anför vidare:
Då emellertid syftet med realisationsvinstbeskattningen främst torde vara
att träffa spekulationsvinster, synas bestämmelserna om skattefrihet böra utformas
på sådant sätt, att skattefrihet ej äger rum i de fall, då överlåtarens
förvärv av den egendom, som överlåtelsen avser, kan antagas hava skett i
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
syfte att utnyttja en förutsedd expropriation eller liknande förfarande. Den
föreslagna avfattningen av anvisningen till 35 § kommunalskattelagen giver
enligt länsstyrelsens mening icke full klarhet om, hur gränsen mellan skattefria
och skattepliktiga realisationsvinster skall dragas, och torde därför komma
att medföra en viss osäkerhet vid tillämpningen. Det är visserligen förenat
med avsevärda svårigheter att fastställa, huruvida vid egendomens förvärvande
verkligen förelegat vinstsyfte eller icke, samt huruvida den därpå följande
försäljningen föranletts av det föreliggande expropriationshotet. Men
även om det icke torde vara möjligt att från skattefrihet helt utesluta spekulationsvinster,
synes dock angeläget att anvisningen gives en mera konkret
utformning i syfte att åstadkomma eu enhetlig tillämpning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser de föreslagna lagstiftningsåtgärderna
nödvändiga för att avhjälpa den särskilt genom penningvärdets försämring
under de senare åren starkt framträdande orättvisan genom beskattning avrealisationsvinst
i förevarande fall. Beträffande bestämmelsen om undantagande
från skattefrihet av de fall då det vore uppenbart att avyttringen skulle
ha skett även om tvång icke förelegat framhåller länsstyrelsen, att bevisbördan
genom en sådan bestämmelse lades helt å beskattningsmyndigheterna. Då
spekulation under förevarande omständigheter förelåge torde man kunna utga
ifrån att man härvidlag komme att ha att göra med personer, som förstode
att så genomföra affärstransaktionen att det icke kunde anses uppenbart att
spekulation i framtida tvångslösen av egendomen förelåge. Dock torde det
uppkomma spekulationsfall då det av omständigheterna vid förvärvet eller
eljest framginge att spekulation förelåge men då man icke kunde med framgång
hävda att saken vore uppenbar. Det kunde därför ifrågasättas om ej
uttrycket »finnes det ej uppenbart» borde utbytas mot t. ex. »framgår ej av
omständigheterna vid förvärvet eller eljest». I det fall att tvångslösen avfastighet
även avsåge växande skog skulle det kunna uppstå tvekan om
skatteplikt för inkomsten genom försäljningen av den växande skogen förelåge
eller ej. Ett klargörande av skattepliktens omfattning i dylika fall genom
ett tillägg till anvisningarna till 35 g 4 punkten kommunalskattelagen torde
därför vara önskvärt.
Statskontoret, vattenfallsstyrelsen, svenska vattenkraftföreningen samt länsstyrelserna
i Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands
län tillstyrka förslaget i förevarande del utan närmare motivering.
Av de remissinstanser, som avstyrka förslaget om frikallelse från
realisationsvinstbeskattning i förevarande fall, anför 1944 års allmänna skattekommitté:
Skattekommittén,
vars arbete under år 1945 i huvudsak varit av förberedande
natur, har för avsikt alt under år 1946 till behandling upptaga bl. a.
frågan om realisationsvinstbeskattningens lämpliga anordnande. Det är kommitténs
förhoppning att under loppet av år 1946 kunna avgiva slutligt betänkande
i denna del. Skattekommittén vill redan i detta sammanhang
uttala, att enligt kommitténs uppfattning de nuvarande beskattningsreglerna
icke synas vara tillfredsställande utformade. Det synes dock kommittén tveksamt,
huruvida i förevarande läge en ändring av beskattningsreglerna bör äga
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr lil■ “t
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
rum allenast i ett visst begränsat avseende. En dylik åtgärd kan till en början
tänkas föregripa den avsedda fullständiga översynen av beskattningsreglerna.
Än vidare äro dylika begränsade lagändringar städse till sina verkningar svåröverskådliga.
icke minst då fråga är om ett beskattningsområde, beträffande
vilket åtskillig osäkerhet alltjämt råder rörande bestämmelsernas riktiga
tillämpning. Anmärkas må även, att de omfattande expropriationer för militära
ändamål, vilka tidigare ägt rum och som bl. a. aktualiserat förevarande
spörsmål, nu torde kunna förväntas väsentligt nedgå i antal och omfattning,
vadan behovet av en skyndsam lagändring av föreslagen art icke längre gör
sig med samma styrka gällande som tidigare.
Därest vidtagande av omedelbar lagstiftningsåtgärd skulle anses påkallad,
hemställde kommittén, att denna lagstiftning erhölle endast provisorisk karaktär
så att densamma icke kunde anses bindande för den fortsatta lagstiftningen.
Den föreslagna lagtexten ansåge kommittén i vart fall icke vara av
beskaffenhet att kunna utan omarbetning läggas till grund för lagstiftning.
Härom anför kommittén vidare:
Vad först angår huvudregeln i den föreslagna nya punkt 4, anvisningarna
till 35 § KL må följande anmärkas. Uppenbarligen komma stora svårigheter
att i praktiken möta, då det gäller att avgöra huruvida egendom avyttrats
under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning av egendomen måste »anses»
vara för handen. Åtskilliga tvister mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndighetema
komma med säkerhet att härav föranledas.
Ett undantag från regeln om skattefrihet har — i anslutning till motsvarande
stadgande i förordningen om krigskonjunkturskatt — gjorts för det
fall, att det finnes uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum även om tvång
icke förelegat. Enligt uttalande i motiveringen har man härmed velat från
skattefrihet utesluta det fall där det är uppenbart att förvärvet skett i spekulationssyfte.
Av motiveringen synes jämväl framgå, att man tänkt sig begränsningen
av skattefriheten skola regelmässigt avse allenast det fallet, att
den skattskyldige inköpt ett markområde sedan han erhållit kännedom om
att expropriation därav troligen kommer att ske. Häremot må anmärkas,
att det i de flesta fall torde vara omöjligt för taxeringsmyndigheterna att
mot skattskyldigs bestridande kunna visa, att denne ägt dylik kännedom.
Emellertid svarar icke avfattningen av den föreslagna anvisningstexten
mot motiveringens innehåll. Undantag från skattebefrielsen skulle enligt anvisningstexten
ske, då det finnes uppenbart, alt avyttringen skulle ägt rum
även om tvång icke förelegat. I det i motiveringen anförda fallet torde emellertid
tvärt om just vara uppenbart, att avyttring icke skulle ägt rum, därest
icke tvång i form av expropriation ägt rum. Det anförda fallet är ju ett sådant,
där den skattskyldige just spekiderat i expropriationen och således åtminstone
icke i första hand haft för avsikt att överlåta fastigheten annorledes
än genom expropriation. Anvisningspunktens föreslagna formulering
synes icke täcka det enligt motiveringen avsedda fallet.
Ur en annan synpunkt kan mot den föreslaga avfattningen av anvisningspunkten
anmärkas, att densamma skulle kunna framkalla tvekan angående
den riktiga tillämpningen. Det lärer nämligen i allmänhet just vara uppenbart,
att avyttring skulle ägt rum, även om tvång icke förelegat — nämligen
för det fall, att tillräckligt högt pris erbjudits. Avsikten med det föreslagna
stadgandet torde väl hava varit att från skattefrihet utesluta sådana fall, då
avyttring skulle ägt rum till ungefär det pris, som vid tvångsförsäljning erhållits,
även om tvång icke förelegat. Om detta varit avsikten, torde densamma
böra komma till uttryck i anvisningstexten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
19
Enligt den föreslagna lydelsen av punkt 2 anv. till 36 § KL får avdrag för
realisationsförlust i intet fall äga rum. därest avyttringen varit sådan som
avses i den föreslagna punkt 4 anv. till 35 g. Detta skulle alltså innebära, att
i de fall, då uppkommen vinst vid tvångsförsäljning skulle vara skattefri, men
där i stället förlust uppstått, avdrag härför icke skulle få ske. Skattekommittén
har icke kunnat finna någon anledning till att en sådan generell bestämmelse
skulle meddelas. Om man vill tillgodose deras intressen, vilka mot
sin vilja drabbas av expropriation eller dylikt, så synes dylikt tillgodoseende
vara än mera av behovet påkallat, då tvångsförfarandet resulterat i förlust
för den skattskyldige, än då motsatsen varit fallet.
Härutöver må anmärkas, att nu ifrågavarande regel synes leda till egendomliga
konsekvenser. Den avser att förhindra avdrag för realisationsförlust
i fall, som avses i den föreslagna punkt 4 anv. till 35 § KL. Från regeln
i sistsagda anvisningsrum har emellertid undantag gjorts för det fall, att det
finnes uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum, även om tvång icke förelegat.
Detta betyder alltså, att om så varit fallet, är avyttringen icke av beskaffenhet,
som i punkt 4 anv. till 35 §. Följaktligen må då avdrag ske för
eventuellt uppkommen förlust vid tvångsöverlåtelsen. Det är svårt att förstå,
varför detta fall, då spekulationssyfte anses hava varit för handen, skulle
bliva gynnsammare ställt än andra, när realisationsförlust uppkommit.
Å andra sidan är uppenbart, att för ett specialfall förbud måste meddelas
mot avdrag för realisationsförlust. Så är förhållandet, då en och samme
skattskyldige drabbats av flera tvångsförfaranden av avsedd art, varav ett
resulterat i förlust och ett annat i vinst, som blir skattefri på grund av den
föreslagna regeln i punkt 4 anv. till 35 §. I sådant fall bör givetvis avdragsrätten
för förlusten begränsas så, att den skattskyldige må mot annan föreliggande
realisationsvinst endast kvitta så stor del av förlusten, som överstiger
den speciella realisationsvinst, varför skattefrihet åtnjutes enligt punkt
4 anv. till 35 §.
Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker förslaget med motivering dels att
länsstyrelsen funne det angeläget att den föreliggande frågan icke utbrötes
ur det större sammanhanget, dels ock att erforderlig belysning av frågan
icke kunde anses hava lämnats. Länsstyrelsen anför vidare:
Även om fall kunna påvisas, där en markupplåtare drabbats av hård beskattning
för en expropriationsvinst, kunna å andra sidan fall framdragas,
där den skattefrihet för dylika vinster, som föranledes av den gällande tioårsbegränsningen,
tett sig mycket stötande, särskilt vid jämförelse med den
höga beskattning, som numera drabbar även ganska blygsamma arbetsinkomster.
Det torde därför icke kunna bestridas att starka skäl tala för att
alla hit hörande problem samtidigt belysas; bilden av realisationsvinstbeskattningens
verkningar kan eljest lätt bliva skev.
Det synes vidare kunna ifrågasättas huruvida den i promemorian föreslagna
utvägen — skattefrihet för den uppkomna vinsten — är den enda
tänkbara för alt undgå de uppgivna olägenheterna. Vid fastighetsförsäljning
i den fria marknaden torde numera icke vara ovanligt alt det av säljaren betingade
priset påverkas av den beskattning, som säljaren beräknar bliva
drabbad av på grund av försäljningsvinsten. Det synes därför lämpligt att
undersökning verkställes rörande möjligheten av visst hänsynstagande till
markägarens blivande beskattning vid utmätandet av expropriationsersättningen.
Det synes slutligen böra erinras om det samband som frågan om beskattning
av realisationsvinst vid avyttring av fast egendom äger med spörsmålet
20
Kungl. Ma[:ts proposition nr 147.
om beskattning av oförtjänt värdestegring å fastighet. I direktiven för 1941
års sakkunniga för värdestegringsskatt framhölls bland annat att en värdestegringsskatt
i princip tillstyrkts av samtliga myndigheter, ehuru man ej
varit ense i fråga om riktlinjerna för skattens utformande. Det rådande krisläget
aktualiserade behovet av en värdestegringsskatt å fastigheter. Statens
skattebehov hade nämligen stegrats i en sådan grad, att man måste pröva alla
möjligheter till skärpt beskattning av sådana vinster, som uppkomme på
grund av den ekonomiska utvecklingen och som tillfölle enskilda personer
och företag utan någon motsvarande produktiv insats från deras sida. En
eventuell värdestegringsskatt borde ej begränsas till realisationsvinster utan
träffa även sådan värdestegring av fastighet som ej realiserats genom försäljning
av fastigheten.
Av de sålunda refererade uttalandena måste anses framgå, att frånvaron
av spekulationsavsikt icke bör få tillmätas avgörande betydelse vid beskattning
av värdestegringsvinster. Länsstyrelsen kan under sådana förhållanden
icke finna annat än att det skulle vara föga konsekvent och föga tilltalande
om man nu, sedan nödvändigheten av en allmän beskattning av värdestegringsvinster
nyligen fastslagits, skulle meddela skattefrihet för vissa för
närvarande beskattade vinster av dylikt slag.
Beträffande vinster vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom har
frågan naturligen icke samma betydelse som beträffande vinster vid fastighetsförsäljning.
Därest ändrade bestämmelser icke meddelas för beskattningen
av vinster vid upplåtelse av fastighet, saknas emellertid all anledning
att för övriga realisationsvinster införa ifrågavarande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:
Länsstyrelsen finner starka skäl föreligga för .särskilda regler vid beskattning
av inkomst, som uppkommit vid avyttring av fast eller lös egendom
genom tvångsförsäljning. Att i alla fall och helt befria dylik inkomst från
beskattning kan länsstyrelsen däremot icke anse riktigt. Antalet »luckor»,
varigenom de skattskyldiga kunna undandraga sig skälig beskattning, kommer
härigenom att ytterligare ökas och därmed den ovilja och olust, som
redan nu råder över beskattningens ojämnhet. Ifrågavarande beskattningsspörsmål
synas lämpligast böra upptagas till omprövning i sammanhang
med den förestående revideringen av realisationsvinstbeskattningen.
Länsstyrelsen i Kalmar län ställer sig tveksam till förslaget. Länsstyrelsen
anför:
Det torde utan tvivel kunna sägas, att i ett stort antal fall av ifrågavarande
art det kan vara rimligt att, liksom hittills, beskatta uppkommen realisationsvinst.
Bestämmelserna om skattefrihet synas i förslaget hava givits
alltför stor omfattning, enär avyttring av en fastighet mycket väl kan tänkas
ställd på framtiden enbart i spekulationssyfte. En person kan exempelvis
iänkas förvärva en fastighet intill en stad i avsikt att utnyttja en beräknad
värdestegring. Kort tid därefter önskar staden för genomförande av stadsplan
för det område, varå fastigheten är belägen, förvärva densamma, men
ägaren är ovillig att sälja, emedan han räknar med högre pris om några år.
Staden måste då tillgripa expropriation för att förvärva fastigheten. Att enbart
av denna anledning, att avyttring icke skulle ha skett, om tvång icke
förelegat, fritaga en vid tvångsförsäljning på detta sätt uppkommen realisationsvinst
från beskattning, kan icke vara tillfredsställande. Det torde överhuvud
taget kunna sägas, att eu lagstiftning av här ifrågavarande innebörd
kan komma att motverka frivillig överenskommelse och direkt främja användningen
av det omständliga och tämligen kostnadsdragande expropria
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
tionsförfarandet. För att avskilja sådana fall, där spekulation kan tänkas
föreligga, bör såsom av 1918 års inkomstskattesakkunniga tidigare jämväl
föreslagits undantagas de fång, där mindre än två år förflutit mellan förvärv
och avyttring.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att reglerna om realisationsvinstbeskattning
genom sin schematiska utformning överhuvud taget
ofta måste leda till diskutabla beskattningsresultat. Det hade varit önskvärt,
att förevarande fråga kunnat tagas upp i samband med en allmän omarbetning
av reglerna om realisationsvinstbeskattning. Det vore angeläget
att så mycket som möjligt undvika att utbygga författningen genom ytterligare
specialregler. Det intresse, som tillgodosåges genom en reglering av
vinstbeskattningen vid expropriation, vore icke så tungt vägande, att det nu
borde giva anledning till en specialregel. Mot den föreslagna författningstexten
i och för sig hade länsstyrelsen icke någon erinran.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser beskattningsreglerna för inkomst av
realisationsvinst vara i behov av en allmän översyn bl. a. därtör att ingen
hänsyn toges till variationer i penningvärdet från tid till annan. En rättvis
taxering av realisationsvinster vore icke möjlig med nuvarande lagbestämmelser.
Realisationsvinster vore ej sällan kumulerade inkomster, och det
finge anses obilligt att under flera år kumulerade inkomster sammanfördes
i ett belopp, som beskattades efter samma progression som en årsvinst. Vid
tvångsrealisation tillkomme visserligen som särskilt moment, att vederbörande
ägare betoges möjligheten att uppskjuta försäljningen tills skattefrihet inträdde
för vinsten, men det vore icke riktigt, att en realisationsvinst skulle
undantagas från beskattning av den anledningen att tvångsrealisation förelåge.
Oberoende av om försäljningen skedde av fri vilja eller på grund av
expropriation uppslode ju samma vinst, och det syntes vara själva inkomstförvärvet,
som borde vara grunden för beskattningen, ej de yttre omständigheter,
som föranlett försäljningen. Att söka ur taxeringssynpunkt uppdela
realisationsvinsterna i spekulationsvinster och andra realisationsvinster
skulle komma att i praktiken visa sig svårgenomförbart. Taxeringsväsendet
torde i stort sett sakna förutsättningar att avväga subjektiva moment för de
skattskyldigas inkomstförvärv. Redan uppgiften att objektivt bestämma de
beskattningsbara inkomsternas exakta belopp innebure i och för sig utomordentliga
svårigheter för beskattningsmyndigheterna. Dessa borde därför
helt befrias från subjektiva överväganden om inkomsternas karaktär för beskattningen.
Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:
Länsstyrelsen kan visserligen dela uppfattningen att det ofta icke är tillfredsställande
att ersättningar för tvångsavhändelse av egendom göras till
föremål för beskattning. Ändock är länsstyrelsen tveksam beträffande lämpligheten
att i kommunalskattelagen införa den föreslagna bestämmelsen, då
det icke torde kunna undgås att densamma skulle få icke önskvärda konsekvenser.
.... .
Ett sammanhang, som synes böra beaktas, är vilken inverkan ett mförande
av befrielse från skattskyldighet för vinst vid tvångsförsäljning kan förvän
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
tas medföra på eu eventuell jordvärdestegringsskatt. Eu expropriation eller
liknande tvångsupplåtelse av mark för framdragande av väg medför ju
axiomatiskt högre värde för omgivande ägor. Det synes länsstyrelsen med
hänsyn härtill icke alldeles självfallet att vinsten av tvångsupplåtelsen skall
lämnas skattefri.
Länsstyrelsen är därför icke för sin del för närvarande beredd att reservationslöst
ansluta sig till det föreliggande förslaget.
Den föreslagna bestämmelsen synes icke giva tillräcklig ledning för avgörande
av heskattningsfrågan vid de olika varianter, som kunna uppkomma,
då efter expropriation av en större eller mindre del av en fastighet återstoden
säl jes under förhållanden, som giva anledning till tillämpning av reglerna
för realisationsvinstbeskattning. Länsstyrelsen åsyftar härmed närmast
huruvida vid realisationsvinstens beräkning ersättningen för det exproprierade
området skall inbegripas eller uteslutas. Tolkningen av undantagsbestämmelsen
»finnes det ej uppenbart att avyttringen skulle ägt rum även om
tvång icke förelegat» synes även komma att bereda svårigheter. Huru skall
exempelvis förfaras om det är ostridigt att ägaren avsett att sälja men först
efter sådan tid att realisationsvinstbeskattning icke kunnat ifrågakomma? Eu
närmare utredning i dessa hänseenden synes länsstyrelsen vara av värde innan
förslaget framlägges för antagande till lag.
I ett par yttranden föreslås, att endast viss del av uppkommen
realisationsvinst skall i förevarande fall anses utgöra
skattepliktig inkomst.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner sig sålunda icke utan vidare kunna
tillstyrka genomförande av förslaget, enär eu sådan bestämmelse skulle
innebära en betänklig orättvisa mot andra skattskyldiga. Därest någon lindring
i skattskyldigheten ansåges böra ifrågakomma med hänsyn till det
tvångsläge, vari ägaren av egendomen blivit försatt genom expropriationförfarandet,
syntes annan framkomlig väg icke finnas än att en bestämmelse
infördes om att viss procentuellt bestämd del av ersättningen icke skulle
medräknas vid beräkningen av realisationsvinsten, t. ex. 25 procent.
Vidare förklarar länsstyrelsen i Uppsala län, att länsstyrelsen ställde sig
synnerligen tveksam till huruvida realisationsvinst uti ifrågavarande fall
borde helt undgå beskattning. Utan tvivel hade starka skäl anförts för
skattefrihet, men enligt länsstyrelsens förmenande skulle någon orättvisa
icke begås mot de skattskyldiga, därest halva realisationsvinsten beskattades.
Skälig hänsyn ansåge länsstyrelsen därvid hava tagits dels till det överpris,
som fastigheten under nu rådande onormala förhållanden betingade på grund
av penningvärdets försämring, och dels till de olägenheter för markägaren,
som vore förbundna med markens avstående genom tvångsförfarande. Enligt
länsstyrelsens mening borde därför 50 procent av realisationsvinsten upptagas
till beskattning utom då skattskyldig förvärvat egendom i spekulationssyfte
med kännedom om blivande tvångslösen, i vilket fall hela vinsten
borde beskattas. Samma skatteplikt borde gälla i fråga om lös egendom.
I ett par yttranden beröres frågan om beskattning av ersättning,
som arrendator erhållit för avstående av arrenderätt
vid expropriation av fastighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 ■
23
Länsstyrelsen i Hallands län anför sålunda:
Inom Hallands lön har under år 1943 med stöd av Kungl. Mai ds förordnande
den 27 november 1942 expropriation ägt rum av bl. a. nyttjanderättema
till vissa fastigheter i Vapnö socken, vilka fastigheter ingått i det för
Hallands flygflottilj erforderliga markområdet. Vederbörande arrendatorer
hava av häradsrätten tillerkänts ersättningar varierande mellan 13 742 och
62 241 kronor för de sålunda avstådda nyttjanderätterna. Huruvida dessa
ersättningar beröras av den i promemorian föreslagna skattebefrielsen kan
möjligen vara tveksamt. Emellertid visa ersättningarna, att det vid expropriationer
kan vara fråga om stora belopp, som till en stor del måste hänföra
sig till beskattningsbar inkomst. Länsstyrelsen vill därför för sin del föreslå,
att viss del t. ex. 50 °/o av realisationsvinsten respektive av ersättningen
för upplåtelsen beskattas.
Lantbruks förbundet anför i denna del:
Under kriget hava i åtskilliga fall arrendatorer tvingats avflytta från av
dem under lång tid brukade, ofta »i arv» bekomna arrenden. Den ersättning,
som genom expropriationen tillerkänts vederbörande, har därvid upptagits
till beskattning som intäkt av jordbruksfastighet i den mån den motsvarar
framtida avkastning av fastigheten under den återstående arrendetiden. Jämväl
här kommer alltså en kumulerad beskattning att äga rum, vilken i allmänhet
blir i hög grad betungande. I många av dessa fall är det det av arrendatorn
under tidigare år nedlagda arbetet å fastigheten som medfört, att
fastigheten erhållit en god hävd och i följd därav en ökad avkastning. Det
synes då ofta obilligt, att arrendatom genom nämnda tvångsförfarande skall
ställas inför utsikten att efter erläggandet av den skatt, som belöper å expropriationsersättningen,
blott bliva i stand att skaffa ett arrende avsevärt
sämre än det han tidigare haft. Arrendatorn kompenseras visserligen genom
att han så att säga i förskott får ut den framtida avkastningen och därigenom
kan göra denna räntebärande, men är denna kompensation icke på något
sätt fullvärdig på grund av den höga beskattning, som nu är rådande.
Lantbruksförbundet yttrar vidare att vad sålunda anförts dock icke borde
giva anledning till uppskov med den föreslagna lagstiftningen, därest de
framförda synpunkterna icke kunde beaktas utan ytterligare tidskrävande
utredning.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att det tvivelsutan skulle kunna anses ligga
en viss rättvisa och likställighet däri, att arrendator finge åtnjuta samma
skattelättnad i förevarande avsende som jordägare, men att lantbruksförbundets
förslag härutinnan icke syntes ligga helt i linje med de i promemorian
framlagda förslagen. Ett dylikt förslag torde i vart fall ej kunna realiseras
förrän utredning verkställts om dess konsekvenser i olika avseenden
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att samma skäl torde kunna
åberopas för skattebefrielse i fråga om arrendalors ersättning vid frånträdande
av arrende av fastighet, som blivit exproprierad, som i fråga om jordägares
ersättning i motsvarande fall.
Såsom bevillningsutskottet anfört i sitt betänkande nr 49/1945 och som Departemenisjämväl
flertalet av de hörda myndigheterna funnit, synes det icke tillfredsställande
att realisationsvinst, som uppkommit vid expropriation eller annan
tvångslösen av fast eller lös egendom, beskattas såsom inkomst. Enligt gäl
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
lande regler kommer emellertid den, som inom viss Hd efter förvärvet tvingas
avstå sin egendom till förmån för ett allmänt intresse, att drabbas av skatt
för realisationsvinsten, under det att han, om ifrågavarande tvångslösen
icke mellankommit, skulle hava kunnat behålla egendomen utöver den i 35 §
kommunalskattelagen stadgade tiden och sålunda undgå skatt för vinsten.
Frågan är av särskild betydelse för ägaren av egendomen därför att skatten
för realisationsvinsten till följd av den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
progression kan bliva så hög, att anskaffandet av annan likvärdig
egendom i stället för den exproprierade försvåras eller omöjliggöres. Det bör
härvid även beaktas, att någon hänsyn till den ökade skatt, som egendomens
ägare har att erlägga på grund av uppstående realisationsvinst, lagligen icke
kan tagas vid expropriationsersättningens bestämmande (jfr nytt juridiskt
arkiv I 1946, s. 580).
Mot tanken att från beskattning undantaga realisationsvinster, som uppkommit
vid expropriation eller annan tvångslösen av egendom, bär invänts
bl. a. att det icke vore konsekvent att, sedan i annat sammanhang framhållits
önskvärdheten av en allmän beskattning av oförtjänt värdestegring å
fastighet, medgiva skattefrihet för vissa nu beskattade vinster av dylikt slag.
Även om denna invändning i och för sig är riktig, kvarstår emellertid det
förhållandet att, så länge en fastighetsägare kan undgå realisationsvinstbeskattning
genom att uppskjuta avyttringen tio år från förvärvet, det ur
rättvisesynpunkt icke är tillfredsställande att beskatta den fastighetsägare,
som till förmån för ett allmänt intresse tvingats att tidigare avstå sin egendom.
På grund av det anförda bör enligt min mening realisationsvinst vid expropriation
eller annan tvångslösen av fast eller lös egendom fritagas från
beskattning. Med hänsyn bl. a. till de omfattande markförvärv, som erfordras
för storflygplatsen, synes det önskvärt att en dylik lagändring genomföres
utan dröjsmål. Då frågan om realisationsvinstbeskattningers lämpliga
anordnande emellertid tagits upp till behandling i hela dess vidd inom 1944
års allmänna skattekommitté, lärer det å andra sidan vara lämpligt, att lagändringen
erhåller allenast provisorisk karaktär.
Den nu föreslagna skattebefrielsen bör få tillgodonjutas vare sig egendomen
avstås till det allmänna eller till enskild person. Med avstående av egendom
genom tvångslösen bör likställas frivillig försäljning under sådana förhållanden
att försäljningen måste anses hava skett på grund av köparens
möjlighet att, om frivillig uppgörelse icke träffats, tillgripa expropriation
eller annat dylikt tvångsförfarande. Självfallet kan det i många fall vara
svårt att avgöra om försäljningen skett av anledning som nyss sagts. Skall
köparen använda fastigheten för ändamål, för vars tillgodoseende expropriation
eller annat tvångsförfarande enligt gällande författningar medgives,
torde emellertid försäljningen, där icke annat av omständigheterna framgår,
få anses vara likställd med en tvångsförsäljning.
Enligt departementspromemorian skulle skattebefrielse icke äga rum i de
fall, då det funnes uppenbart att avvttringen skulle ägt rum även om tvång
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
25
icke förelegat. Den sålunda föreslagna bestämmelsen överensstämmer med
motsvarande stadgande i krigskonjunkturskatteförordningarna. I vissa remissyttranden
har emellertid anmärkts, att till följd av utformningen av
undantagsbestämmelsen alltför stora krav komme att i bevisningshänseende
ställas på taxeringsmyndigheterna. Denna erinran synes befogad och jag
förordar därför en sådan omformulering, att undantag från skattebefrielsen
skall äga rum då det »skäligen kan antagas» att avyttringen skulle ägt rum
även om tvång icke förelegat. Stadgandet kommer visserligen att då få en
något annan innebörd än motsvarande bestämmelse i krigskonjunkturskatteförordningarna.
Emellertid synes det icke obefogat att ställa större krav på
taxeringsmyndigheternas utredning i de fall, då det gäller att belägga en realisationsvinst
med krigskonjunkturskatt, än då fråga är att för vinsten uttaga
ordinarie skatter till stat och kommun.
Skäl för antagande, att avyttring skulle hava ägt rum även om ett tvångsläge
icke förefunnits, kan föreligga om en person — utan att kunna lämna
annan trovärdig förklaring angående orsaken till köpet — inköpi ett markområde
sedan sådana omständigheter inträffat att det finnes anledning förvänta
att expropriation av området kommer att ske. I nyssnämnda fall kan
överlåtaren nämligen antagas hava förvärvat fastigheten i syfte att göra en
omedelbar försäljningsvinst. Men även om säljaren ägt egendomen en längre
tid och det sålunda icke synes sannolikt att han förvärvat densamma i sådant
spekulationssyfte som nyss sagts, kan han under vissa förutsättningar
antagas hava varit villig att — även om tvång icke förelegat — avyttra fastigheten
till det vid tvångsförsäljningen erhållna priset. Så kan t. ex. vara
händelsen om säljaren tidigare för ungefärligen samma pris försålt områden
från egendomen. Ej heller i sistnämnda fall torde anledning föreligga att
medgiva skattebefrielse för realisationsvinsten.
Enligt punkt 4 av anvisningarna till 35 § kommunalskattelagen skall lika
med avyttring av fast egendom anses upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning, vilken därvid
är att betrakta som köpeskilling. Avyttringen skall i sådant fall anses hava
omfattat så stor del av fastigheten som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens
hela värde vid tiden för upplåtelsen. Därest förutsättningar därför i
övrigt föreligga, skall alltså i dylikt fall skattepliktig realisationsvinst anses
hava uppkommit.
Därest genom expropriation eller annat tvångsförfarande upplåtelse sker
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet för obegränsad tid mot engångsersättning,
bör vad förut sagts angående skattefrihet för realisationsvinst
vid avstående av äganderätt till fastighet äga motsvarande tillämpning.
Det bör framhållas att den i departementspromemorian förordade skatlefriheten
avser endast sådan inkomst, som är att hänföra till realisationsvinst
i skattelagarnas mening. Om den vid avyttring av inventarier erhållna ersättningen
till en del är hänförlig till realisationsvinst och till eu annan del _
motsvarande återvunna värdeminskningsavdrag — utgör inkomst av rörelse,
Biliang till riksdagens protokoll 1947. I sand. Nr 147. I!
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 147.
avses alltså endast den förra delen skola vara skattefri. Jag finner icke skäl
att i detta sammanhang föreslå någon utvidgning av skattefriheten utöver
vad i promemorian sålunda förutsatts. Ej heller anser jag skäl föreligga att
förorda skattebefrielse i de fall. då försäljningen icke föranletts av rättsligt
tvång utan t. ex. beror på att ägaren nödgas avflytta från orten.
Vad angår den i några yttranden berörda frågan om skattefrihet för sådan
ersättning för inkomstförlust, som arrendator erhållit vid avstående av arrenderätt
i samband med expropriation av fastighet, torde nämnda ersättning
icke utgöra realisationsvinst. Spörsmålet om lindring i beskattningen av dylik
ersättning — vilken fråga huvudsakligen torde avse att mildra verkningarna
av statsbeskattningens progressivitet — torde därför icke böra upptagas i
detta sammanhang.
Därest realisationsvinst icke beskattas i de förenämnda fallen, kommer
intäkten, till den del den är att hänföra till avyttringen av den å marken
växande skogen, att beskattas som inkomst av jordbruksfastighet. Då så
skulle hava skett även om marken försålts eller upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till densamma skett först sedan den innehafts minst tio
år. torde någon befogad erinran icke kunna framställas mot att inkomsten
av skog beskattas även i de fall, då vinsten av markförsäljningen eller upplåtelsen
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till marken lämnas skattefri.
Då realisationsvinst, som under förut angivna förutsättningar uppkommer
vid avstående av egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet, föreslås skola utgöra icke skattepliktig inkomst, torde det, såsom
kammarrätten anfört, vara principiellt riktigt att icke medgiva avdrag för
realisationsförlust i motsvarande fall. Denna fråga torde emellertid knappast
hava någon praktisk betydelse.
Såsom tidigare omnämnts torde de bestämmelser, som avses skola reglera
frågan om skattefrihet i de förut berörda fallen, böra hava endast provisorisk
karaktär. Med hänsyn härtill böra de icke intagas i kommunalskattelagen
utan upptagas i en särskild författning. Det är angeläget att de föreslagna
bestämmelserna tillämpas redan beträffande försäljningar och upplåtelser,
som ägt rum under år 1946. Enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen
efterskänkes visserligen i princip skatt för inkomst, förvärvad
under år 1946, men under vissa förutsättningar uttages skatt för bland annat
inkomstökning, som motsvaras av realisationsvinst. .Tåg förordar därför att
ifrågavarande bestämmelser skola träda i kraft omedelbart efter utfärdandet
av författning i ämnet och tillämpas redan vid 1947 års taxering.
T enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid
expropriation m. m.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ifrågavarande
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-lngmar Edstrand.