Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m.; given Stockholms slott
den 28 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Vougt, fråga angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m. samt anför härom följande.

[1.] Organisationen av den centrala fortifikations och byggnadsförvaltningen
inom försvaret.

1. Inledning.

Frågan om en omorganisation av den för närvarande försvarsgrensvis
ordnade fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret i syfte att
åstadkomma större enhetlighet och effektivitet inom detta område av den miliBihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 142. ssa 47 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142

tära förvaltningsverksamheten har länge varit aktuell. Redan 1930 års försvarskommission
föreslog i sådant syfte, att den centrala verksamheten på
berörda område skulle sammanföras till ett för försvarsväsendet gemensamt
organ. Denna tanke kom dock icke till genomförande vid 1936 års försvarsbeslut,
som fasthöll vid principen om en försvarsgrensvis ordnad militär förvaltning.

Såväl 1940 som 1941 års militära förvaltningsutredningar upptogo samma
spörsmål till behandling och kommo båda till det resultatet, att ett sammanhållande
av den fortifikatoriska och byggnadsförvaltande verksamheten för
samtliga försvarsgrenar under ett enda organ vore att förorda.

Även på en annan väg fördes spörsmålet rörande en omorganisation på
förevarande förvaltningsområde under diskussion. Yissa förslag härutinnan
framfördes nämligen i en av dåvarande intendenten i byggnadsstyrelsen
K. Bildmark den 23 februari 1942 framlagd promemoria, vari Bildmark redovisade
resultatet av en av honom på uppdrag av besparingsberedningen verkställd
utredning angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om
underhållet av staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet
disponerade byggnader. Bildmark föreslog beträffande sistnämnda
byggnader, att en helt ny förvaltningsorganisation skulle inrättas. Organisationen
skulle till en början avses allenast för arméns nybyggnads- och underhållsfrågor,
men så småningom borde även marinens och flygvapnets husbyggnadsärenden
hänföras dit. Huruvida befästningsväsendet borde samordnas
med angivna organisation eller erhålla en fristående ställning borde
övervägas.

Flertalet av de myndigheter, som avgåvo yttranden över de av förvaltningsutredningama
och Bildmark framlagda förslagen, voro ense om lämpligheten
av att tillskapa en enhetlig organisation på den militära fastighetsförvaltningens
område. Däremot voro meningarna delade rörande spörsmålet om
organisationens uppbyggnad, och från olika håll ifrågasattes, om icke en centralisering
av förvaltningsverksamheten kunde drivas längre än till försvaret
och innefatta ett sammanförande av militär och civil statlig byggnadsförvaltning
inom en och samma organisation.

I propositionen 1943:180 framlade Kungl. Maj:t plan till ny organisation
av försvarets centrala förvaltning och föreslog därvid, att denna skulle organiseras
fackgrensvis och indelas på åtta särskilda ämbetsverk, nämligen krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse, försvarets fortifikationsförvaltning,
med vars inrättande dock skulle anstå, försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets
civilförvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen.

Beträffande förvaltningsorganisationen för fortifikations- och byggnadsväsendet
anförde föredragande departementschefen — min företrädare i
ämbetet — bland annat följande.

Yad angår frågan om fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvarsgrenarna
ansluter jag mig till den mening, som uttalats av såväl 1940 som 1941
års utredning. I likhet med de båda utredningarna anser även jag, att plan -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

läggning och utförande av byggnadsarbeten bör ske enligt i huvudsak likartade
bedömanden, vare sig byggnaderna skola användas för den ena eller
den andra försvarsgrenen. En gemensam förvaltningsorganisation för den
militära byggnadsverksamheten synes även ägnad att underlätta rationalisering
och standardisering av densamma. Vidare torde en sådan organisation
medföra ökade möjligheter att så avväga de särskilda försvarsgrenarnas behov
av byggnadsmedel, att försvaret i sin helhet blir på bästa sätt tillgodosett.
Behovet av att en sådan avvägning verkställts redan innan byggnadsärendena.
underställas Kungl. Maj:ts prövning har mer och mer framträtt,
särskilt under den senaste tidens omfattande byggnadsverksamhet. Vad befästningar
angår måste det betraktas såsom en olägenhet, att dessa för närvarande
anläggas av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningen
var för sig. Arméförvaltningen har för sin del vitsordat, att bristande
enhetlighet vid ordnandet av landets fasta försvar med nuvarande
system icke kan undvikas. Även ur denna synpunkt skulle således en avsevärd
fördel stå att vinna genom en sammanslagning. I fråga om underhållet av försvarets
omfattande fastighetsbestånd synas än starkare skäl tala för att större
enhetlighet åvägabringas.

De fördelar, som skulle vara förenade med en koncentration av fastighetsförvaltningen,
synas mig väga tyngre än de invändningar däremot, som otvivelaktigt
med visst fog kunna göras. Jag syftar här främst på risken för att de
rent militära önskemålen ej skulle kunna i tillbörlig utsträckning göra sig
gällande gentemot ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk.
Från flygvapnets sida ha därjämte yppats farhågor för att de särpräglade synpunkter,
som i stor utsträckning måste anläggas på denna försvarsgrens byggnader
samt på flygfältens byggande och underhåll, icke skulle bliva på tillfredsställande
sätt tillgodosedda av ett utanför flygförvaltningen förlagt
organ. Såsom de båda förvaltningsutredningarna samstämmigt framhållit bör
det icke vara ogörligt att övervinna dessa svårigheter.

Emellertid har jag i nuvarande läge och med den synnerligen omfattande
byggnadsverksamhet på försvarets område, som för närvarande pågår och är
att förutse för de närmaste åren, ansett försiktigast att icke nu genomföra en
sådan reform utan dröja därmed till dess det byggnadsprogram, som ingår
i försvarets femårsplan, blivit i det närmaste genomfört. Olägenheterna med
ett uppskov i frågan torde för övrigt ha i väsentlig mån minskats genom att
vissa provisoriska åtgärder vidtagits på förevarande område. Många av de
från olika håll påtalade bristerna i den nuvarande organisationen torde därigenom
ha undanröjts, så långt detta är möjligt under rådande forcerade
byggnadsverksamhet.

Såsom framgår av föreliggande två organisationsförslag, 1941 års militära
förvaltningsutrednings och det av intendenten Bildmark utarbetade, ävensom
de däröver avgivna yttrandena, är frågan om den militära fastighetsförvaltningens
ordnande föremål för mycket delade meningar. Å ena sidan föreligger
den uppfattning, som kommit till uttryck i förvaltningsutredningens förslag
och som går ut på att de militära myndigheterna och militärt utbildad personal
böra erhålla stort inflytande på hithörande frågor, icke blott beträffande
befästningsan läggningar utan även i fråga om byggnaders uppförande och
förvaltning. Å andra sidan har i Bildmarks utredning föreslagits inrättande av
ett särskilt organ under civil ledning och med civil arbetskraft, till eu början
blott för armén, med uppgift att handha husbyggnadsverksamheten för armén
och förvaltningen av denna försvarsgrens byggnader, medan däremot frågan
om befästningsanläggningarna lämnats öppen. Bland de synpunkter, som anförts
i de avgivna yttrandena, må framhållas, att från flera håll ifrågasatts,
att all statlig byggnadsverksamhet, såväl militär som civil, skulle sammanföras
till ett enda statligt organ. I)ä frågan om utformningen av fortifikations -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och byggnadsverksamhetens organisation icke bör nu definitivt avgöras, anser
iag mig sakna anledning att bär taga ställning till de olika förslag och synpunkter,
som framkommit i frågan. Dessa böra i stället tagas under övervägande
vid den fortsatta utredning rörande den militära fastighetsförvaltningen,
som jag anser ofrånkomlig.

I avbidan på en slutlig omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
borde verksamheten på berörda förvaltningsområde för arméns
vidkommande ledas av ett fristående ämbetsverk, arméns fortifikationsförvaltning,
vilket ämbetsverk skulle organiseras genom utbrytning ur dåvarande
arméförvaltningen av dess fortifikationsstyrelse. Yad anginge marinens
och flygvapnets byggnadsorgan, borde dessa tills vidare alltjämt ingå i respektive
marin- och flygförvaltningen.

I skrivelse nr 319 anmälde 1943 års riksdag, att riksdagen beslutat, att försvarets
centrala myndigheter skulle organiseras efter den i propositionen nr
180 angivna planen med vissa avvikelser, vilka dock icke äro av betydelse i
förevarande sammanhang. Principbeslut föreligger sålunda om upprättande
av ett gemensamt verk — försvarets fortifikationsförvaltning — för byggnadsfrågorna
inom försvaret.

Det nya ämbetsverk, arméns fortifikationsförvaltning, som jämlikt beslutet
skulle under en mellanperiod svara för arméns fortifikations- och byggnadsväsende,
trädde jämlikt beslut av Kungl. Maj:t i verksamhet den 1 januari
1944.

Sedan tiden befunnits inne att fullfölja utredningsarbetet rörande omorganisationen
på här ifrågavarande förvaltningsområde, tillkallades enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 sju utredningsmän1 att inom
försvarsdepartementet biträda med sådan utredning. Enligt direktiven för utredningen
skulle de fortsatta övervägandena bygga på det år 1943 fattade
principbeslutet om sammanförande av de försvarsgrensvis ordnade byggnadsorganen
till eu enhetlig organisation. Därvid skulle emellertid även undersökas
möjligheterna att samordna det militära byggnadsväsendet med motsvarande
uppgifter för den civila statsförvaltningens behov. Skilda alternativ
borde därutinnan komma under bedömande. Yidare skulle det ankomma på
utredningen att särskilt undersöka vissa frågor berörande förvaltningen av
försvarets domäner, flygfält, bostäder och fabriker ävensom vissa spörsmål
rörande fortifikationskåren m. m.

I sitt den 27 december 1945 avgivna betänkande med förslag angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret
in. in. (SOU 1945: 65) ha utredningsmännen — vilka antagit benämningen
fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen och i det följande kallas
1944 års utredning — med utgångspunkt från direktiven övervägt tre alternativ
för ordnandet av fortifikationsverksamheten och den statliga husbyggnadsför- * i

1 Landshövdingen K. S. Levinson, ordförande, samt dåvarande byggnadschefen i byggnadsstyrelsen,
översten och chefen för väg- och vattenbyggnad skåren E. Lindh, byråchefen
i försvarsdepartementet N. It. W. Lundberg, chefen för byggnadsavdelningen i flygförvaltningen,
översten i fortifikationskåren K. J. T. Magnell, ledamoten av riksdagens
andra kammare, stadsbibliotekarien G. V- Nilsson, direktören, dåvarande överstelöjtnanten

i väg- och vattenbyggnadskåren A. E. Sandberg och dåvarande översten i generalstabskåren
N. P. K. Swedlund.

5

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

valtningen, nämligen alternativ I med skiljelinje dragen mellan den civila byggnadsverksamheten
å ena sidan samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet
å den andra, alternativ II med samma skiljelinje utom såtillvida,
att detaljutformning och utförande av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna
skulle sammanföras med motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen,
samt alternativ III med skiljelinjen mellan byggnadsverksamhet
å ena och befästningsverksamhet å andra sidan. Utredningen har för sin del
förordat, att organisationsfrågan löses enligt alternativ I, varvid dock en
av utredningens ledamöter reserverat sig för en lösning enligt alternativ II.
För vart och ett av alternativen ha framlagts organisationsförslag samt personal-
och kostnadsberäkningar. Utredningen har jämväl behandlat en rad särskilda
organisationsfrågor samt spörsmålen om fortifikationskårens personalbehov
och om fortifikationsofficerarnas utbildning och rekrytering.

Över utredningens förslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar.

Sålunda ha infordrade utlåtanden avgivits av överbefälhavaren — efter
hörande av försvarsgrenscheferna, militärbefälhavarna, cheferna för marindistrikten
och inspektören för kustartilleriet, cheferna för fortifikations- samt
väg- och vattenbyggnadskårema och inspektören över rikets befästningar —
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, allmänna lönenämnden
och försvarsväsendets lönenämnd, försvarets bostadsanskaffningsnämnd, fångvårdsstyrelsen,
styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, medicinalstyrelsen,
styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, styrelsen för
statens alkoholistanstalt å Yenngam, socialstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, statens bostadsnämnd, statens organisationsnämnd,
domänstyrelsen, kanslersämbetet för rikets universitet — efter
hörande av vederbörande universitetsmyndigheter —, styrelsen för tekniska
högskolan i Stockholm, styrelsen för Chalmers tekniska högskola, direktionen
för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, styrelsen för lantbrukshögskolan,
styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, försvarets
sakanslagsutredning, försvarets tjänsteförteckningssakkunniga, civilförsvarsutredningen
samt 1945 års försvarskommitté.

Vidare ha svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet,
försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund, skogssällskapet, statsverkens ingenjörsförbund, svenska
arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen, byggnadsstyrelsens
personalförening, tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Sveriges arbetsledareförbund
samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares
riksförbund beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet.

Av de myndigheter och organisationer, som ansett sig ha att taga ställning
till valet mellan de av utredningen diskuterade organisationsalternativen, har
det övervägande antalet varit ense med utredningen om att alternativ I vore
att föredraga framför de övriga. Däremot ha betydande meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande rörande spörsmålen om förvaltningsorganisationens
uppbyggnad och personalbehov. 1945 års försvarskommitté har för sin del

6

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

endast tagit ställning till principfrågorna och förklarat, att kommittén ansåge
spörsmålen om de olika förvaltningsmyndigheternas inre organisation och
personalbehov m. m. stå i sådant samband med utformningen av försvarsorganisationen
i övrigt, att kommittén funnit sig icke beredd att ännu taga ståndpunkt
till desamma.

För egen del fann jag, att de av 1944 års utredning framlagda förslagen
borde göras till föremål för viss överarbetning, innan desamma lades till grund
för en proposition. Då det förelåg behov av att genom särskilda utredningsmän
verkställa en översyn av organisationen för centralmyndigheterna inom
Övriga grenar av den militära förvaltningen, ansåg jag det ändamålsenligt, att
de fortsatta övervägandena beträffande centralorganisationen för fortifikations-
och byggnadsverksamheten anförtroddes samma utredningsmän. I enlighet
härmed anmälde jag i statsrådet den 4 oktober 1946 i ett sammanhang
hela frågan om översyn av den centrala försvarsförvaltningens organisation.
Jag framhöll därvid, bl. a., att det borde vara utredningsmännen obetaget att,
om så befunnes lämpligt, beträffande visst förvaltningsområde eller visst
verk framlägga separat förslag, innan det slutliga betänkandet avgåves. Så
kunde tänkas vara motiverat vad beträffade fortifikations- och byggnadsförvaltningen,
vilken fråga av många skäl borde med det snaraste bringas till en
lösning.

Sedan Kungl. Maj:t nyssnämnda dag därtill lämnat bemyndigande, har jag
den 11 november 1946 tillkallat sex utredningsmän1 att inom försvarsdepartementet
biträda med översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
organisation. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1946 års militära
förvaltningsutredning och som jag här i fortsättningen benämner 1946 ars utredning,
ha ansett sig böra först behandla frågan om fortifikations- och byggnadsförvaltningens
ordnande. Med hänsyn till arten av utredningens uppdrag
rörande angivna fråga och då någon ytterligare remissbehandling i ämnet icke
ansetts påkallad, har utredningen icke utarbetat något särskilt betänkande angående
hithörande spörsmål. I stället ha utredningens synpunkter, sådana de
återgivas i det följande, delgivits mig i form av utdrag av utredningens protokoll.

Innan jag närmare ingår på de av 1944 års utredning framlagda förslagen,
de häröver avgivna remissyttrandena och de av 1946 års utredning framförda
synpunkterna, torde det vara lämpligt att i största korthet redogöra för den
nuvarande förvaltningsorganisationen inom här berörda förvaltningsområden.

II. Huvuddragen av den nuvarande organisationen för fortifikationsverksamheten
och den statliga byggnadsförvaltningen.

Inom försvaret är, såsom förut berörts, förvaltningen av den fasta
egendomen i stort sett försvarsgrensvis ordnad.

1 Före detta generaldirektören E. K. Stridsberg, ordförande, ävensom chefen för försvarsstabens
kvartermästaravdelning, överstelöjtnanten N. A. Q-. Bergh, tillika generalsekreterare,
ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören K. H. Hagberg, ledamöterna
av riksdagens första kammare, godsägaren K. E. H. von Heland och driftsingenjören
K. E. Hesselbom, samt generaldirektören C. T. Sällfors.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

För arméns del handhavas hithörande uppgifter under arméns fortifikationsförvaltning
av regionala och lokala myndigheter. Region alförvaltningen
åvilar militärbefälhavarna, medan de lokala förvaltningsuppgifterna äro anförtrodda
förbandschefer, försvarsområdesbefälhavare, chefer för undervisningsverk
och anstalter m. fl.

Inom marinen utövas den centrala ledningen av hithörande verksamhet
av marinförvaltningen, där ärenden rörande befästningar och byggnader handläggas
å ämbetsverkets fortifikationsavdelning. Den direkta fastighetsförvaltningen
ankommer beträffande huvuddelen av objekten på cheferna för örlogsvarv
och kustartilleriförsvar. Något utbyggt mellanled i förvaltningsorganisationen
motsvarande militärbefälhavarna vid armén finns icke inom marinen.
I viss mån kunna dock marindistriktscheferna sägas fungera såsom dylikt mellanled,
i det ärendena rörande fastighetsförvaltningen passera marindistriktsexpeditionerna.

Den centrala ledningen av förvaltningsverksamheten beträffande den till
flygvapnet hörande fasta egendomen handhaves inom flygförvaltningen av en
byggnadsavdelning. Omedelbart under centralförvaltningen ombesörja cheferna
för flygflottiljer, flygbasområden, verkstäder etc. den direkta fastighetsförvaltningen.

Förutom de nu berörda organen inom armén, marinen och flygvapnet finnas
för närvarande vissa för försvaret gemensamma myndigheter, vilka omhänderha
fastighetsförvaltning. Så är fallet med försvarets fabriksstyrelse och
krigsmaterielverket, vilka förvalta dem underställda fabriker och industriella
anläggningar m. m. Slutligen ankommer det på försvarets bostadsanskaffningsnämnd
att svara för vissa under senare tid uppförda bostadsbyggnader för
försvarets personal.

Envar av de förut berörda centrala förvaltningsmyndigheterna utom krigsmaterielverket
handhar på fastighetsförvaltningens område förutom underhålls
uppgifter jämväl nybyggnadsverksamhet.

Yad angår förvaltningen av det för den civila statsverksamheten
avsedda byggnadsbeståndet, bortser jag här från järnvägsstyrelsens, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens, vattenfallsstyrelsens, domänstyrelsens, egnahemsstyrelsens
och lotsstyrelsens förvaltningsområden. Av skäl, som angivits i
direktiven för 1944 års utredning, har nämligen denna del av den statliga
byggnadsförvaltningen icke berörts av här ifrågavarande undersökningar.
Likaså lämnas åsido den verksamhet av hithörande art, som utövas av riksdagens
verk, av statliga bolag och andra särskilda rättssubjekt samt för utrikesrepresentationens
räkning.

I övrigt svarar byggnadsstyrelsen som regel för nybyggnadsverksamheten
för den civila statsförvaltningens behov. Det ankommer vidare på styrelsen
att med biträde av länsarkitektorganisationen — dock icke länsarkitekten i
Stockholms län — ombesörja underhållet av kronans för civilt ändamål an
slagna byggnader, vilka icke äro ställda under annan myndighets inseende.
Det fastighetsbestånd, vars underhåll sålunda åvilar styrelsen, utgöres till
största delen av ämbetshus, undervisningsanstalter, vetenskapliga institutioner,

8

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

museer och liknande offentliga byggnader. Även de kungliga slotten äro numera
i underhållshänseende anförtrodda byggnadsstyrelsen.

Åtskilliga centrala ämbetsverk, nämligen fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, luftfartsstyrelsen
och generaltidlstyrelsen, svara själva för byggnadsunderhållet inom sina
förvaltningsområden. De biträdas därvid av underlydande myndigheter. Även
universiteten i Uppsala och Lund, i viss utsträckning Chalmers tekniska högskola,
Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet, lantbrukshögskolan,
Alnar ps lantbruks-, mejeri- och träd går dsinstitut samt vissa uppf ostrings-,
tvångsarbets- och alkoholistanstalter handha själva underhållet av sina byggnader.
Fångvårds-, social- och generaltullstyrelserna samt de berörda anstalterna
omhänderha vanligen även förekommande nybyggnadsverksamhet.

En mera ingående redogörelse för grunddragen av den nuvarande förvaltningsorganisationen
på berörda områden är såsom bilaga 1 fogad vid 1944
års utrednings betänkande (s. 198—210). Till nämnda redogörelse tillåter jag
mig hänvisa.

III. Olika möjligheter att organisera förvaltningen.

1944 års utredning.

Vid sina överväganden har utredningen till en början skisserat huvudlinjerna
för det alternativ, som skulle innebära den mest genomgripande omläggningen
av den statliga byggnadsförvaltningen. Detta alternativ bygger på att
en skiljelinje uppdrages mellan ett byggnadstekniskt civilt och ett
fortifikatoriskt militärt arbetsområde (alternativ III). Vid en
sådan gränsdragning skulle för arbetsuppgifternas handhavande erfordras en
civil och en militär förvaltningsorganisation.

Till den civila organisationen skulle samlas så gott som all statlig nybyggnadsverksamhet
inom husbyggnadsområdet utom såvitt anginge statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, domänverket, lotsverket samt väg- och vattenbyggnads-
och egnahemsorganisationerna. Även specialbyggnader för försvaret
utom flygfält och bergrum — skulle nybyggas av denna civila organisation.
Vidare skulle organisationen få mycket omfattande uppgifter i fråga om byggnadsunderhåll
och markförvaltning. Sålunda skulle organisationen handha
underhållet av försvarets hus- och specialbyggnader — utom fabriker, flygfält
och bergrum — ävensom skötseln av försvarets domäner. Den skulle också
övertaga de underhållsuppgifter, som nu åvila byggnadsstyrelsen, universiteten,
Chalmers tekniska högskola, lantbrukshögskolan, Alnarps lantbruks-, mejerioch
trädgårdsinstitut samt karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Vidare skulle det ankomma på organisationen att lämna tekniskt biträde åt
vissa myndigheter och organ, vilka av vissa orsaker ansetts böra liksom för
närvarande själva svara för underhållet av sådana byggnader, som de disponera.
Så skulle vara fallet med fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, luftfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen
samt under dessa myndigheter lydande organ ävensom med uppfostrings-,
tvångsarbets- och alkoholistanstalterna.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Det bokförda värdet av det byggnads- och fastighetsbestånd, som organisationen
skulle få att förvalta, beräknades efter genomförandet av femårsplanen
för försvarets utbyggnad komma att uppgå till i runt tal 1 435 miljoner kronor,
varav 1 210 miljoner skulle utgöra byggnadsvärde och 225 miljoner markvärde.
Värdet av det byggnadsbestånd, för vars förvaltning organisationen skulle
lämna tekniskt biträde, uppskattades till omkring 220 miljoner kronor. Underhållskostnaderna
för förstnämnda fastighetsbestånd beräknades vid fullt
underhållsbehov till omkring 18,5 miljoner kronor och för det sistnämnda
till cirka 3 miljoner kronor.

Organisationen skulle bestå av en central förvaltningsmyndighet samt
regionala och lokala organ.

Till den centrala myndigheten —- av utredningen benämnd statens byggnadsförvaltning
— skulle hänföras främst de uppgifter, som för närvarande
ankomma dels å arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens fortifikationsavdelning
och flygförvaltningens byggnadsavdelning — med undantag
av ärenden rörande befästningar, bergrum och flygfält — dels å försvarets
bostadsanskaffningsnämnd och dels å byggnadsstyrelsens utredningsbyrå,
byggnadsbyrå, intendentsbyrå och värmetekniska avdelning jämte därmed
sammanhängande ärenden å byggnadsstyrelsens administrativa byrå. Såsom
regionala myndigheter för såväl den militära som den civila fastighetsförvaltningen
borde länsarkitekterna kunna anlitas utom för Stockholms stad
och län, för vilka ett särskilt distriktsorgan skulle inrättas. Anordningen
förutsatte en betydande utökning av antalet tekniker vid länsarkitektorganisationen.
Lokalförvaltningen skulle i stort sett ombesörjas av samma myndigheter
som hittills handhaft sådan verksamhet.

Till den militära organisation, som skulle finnas vid nu behandlade alternativ,
skulle samlas den tekniska och ekonomiska verksamheten rörande rikets
hela befästningsväsende. Organisationen skulle därjämte handha byggande
och underhåll även av sådana till försvaret hörande bergrum, som icke inginge
i egentliga befästningsanläggningar. Till belysande av omfattningen av de
förvaltningsobjekt, vilkas underhåll skulle åvila organisationen, anförde utredningen,
att anläggningsvärdet för de under beredskapstiden tillkomna befästningarna
av mera permanent karaktär utgjorde närmare 250 miljoner
kronor. Därtill komme de äldre befästningsanläggningarna. Anläggningskostnaderna
för bergrummen uppskattades, sedan femårsplanens byggnadsprogram
genomförts, till 110 miljoner kronor. De årliga underhållskostnaderna
beräknades för befästningarna till cirka 2,25 miljoner kronor och för bergrummen
till högst 800 000 kronor.

Organisationen skulle ledas av en för försvaret gemensam central myndighet.
Yidare borde finnas regionala och lokala organ i väsentliga delar med
samma organisation som för närvarande men med viss utbyggnad i fråga om
personaluppsättningen.

Såsom motpol till det sålunda skisserade alternativet har utredningen
undersökt det alternativ, där en skiljelinje dragés mellan den civila byggnadsverksamheten
å ena sidan samt försvarets fortifikations -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och byggnadsverksamhet å den andra (alternativ I). Det har därvid
icke ingått i utredningens uppdrag att undersöka, huruvida någon förändring
beträffande den civila byggnadsorganisationen kunde vara påkallad.
Utredningen har därför vid förevarande alternativ enbart behandlat den för
försvaret erforderliga förvaltningsorganisationen och därvid — i enlighet med
det av 1943 års riksdag fattade principbeslutet — utgått från den huvudlinjen,
att inom en enda förvaltningsorganisation skulle sammanhållas nybyggnad
och underhåll av för militärt ändamål avsedda husbyggnader, specialbyggnader
och befästningar. Från huvudlinjen har, av skäl som i det följande
komma att närmare angivas, undantag ansetts böra ske i fråga om flygfält och
fabriker.

Värdet av de fondredovisade fastigheter, som skulle förvaltas av den ifrågavarande
för försvaret avsedda organisationen, beräknades efter femårsplanens
slutförande uppgå till i runt tal 1 180 miljoner kronor, varav 1 030 miljoner
byggnadsvärde och 150 miljoner markvärde. Därtill komme icke fondredovisade
bergrum till ett värde av cirka 35 miljoner kronor samt hela befästningsbeståndet.
De årliga underhållskostnaderna uppskattades för de fondredovisade
fastigheterna vid fullt underhållsbehov till omkring 16 miljoner
kronor, för de icke fondredovisade bergrummen till 200 000 kronor och för
befästningarna till cirka 2,2 5 miljoner kronor.

Ledningen av organisationen skulle handhavas av en central myndighet,
benämnd fortifikationsförvaltningen. Denna myndighet skulle i huvudsak
övertaga de arbetsuppgifter, som nu omhänderhas av arméns fortifikationsförvaltning,
marinförvaltningens fortifikationsavdelning, flygförvaltningens
byggnadsavdelning — med undantag dock för flygfältsbyrån — samt försvarets
bostadsanskaffningsnämnd. Vidare skulle myndigheten, sedan försvarets
fabriksstyrelse slutfört pågående och projekterade anläggningsarbeten,
ombesörja de nybyggnader, som erfordras för fabriks- och krigsmaterielverken.
Under centralförvaltningen skulle organisationen enligt utredningens
förslag alltjämt vara försvarsgrensvis ordnad och uppbyggd i väsentliga
avseenden efter samma principer som för närvarande. Dock skulle beträffande
armén sådana underhållsuppgifter, som krävde mera ingående tekniska
insikter, handläggas inom militärbefälsstaberna, där en betydande personalförstärkning
skulle ske. Vid marinen skulle den nuvarande ansatsen till ett
mellanled mellan centralorganet och de omedelbart fastighetsförvaltande myndigheterna
upphöra och dessutom vissa förvaltningsmyndigheter sammanföras.
Flygvapnets lokalmyndigheter skulle i frågan om flygfältens skötsel alltjämt
lyda under flygförvaltningen men i övrigt stå under fortifikationsförvaltningen,
som skulle direkt tillhandahålla dem teknisk sakkunskap för byggnadsunderhållet.

Utredningen har vid en jämförelse mellan alternativ I och III
framhållit vissa fördelar hos alternativ III, särskilt beträffande nybyggnadsverksamheten,
och härom anfört följande.

Sammanförandet till en organisation av nybyggnadsverksamheten beträffande
husbyggnader skulle medföra, att organisationens ledning vunne en

11

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

synnerligen omfattande erfarenhet på området, vilken erfarenhet kunde direkt
tillgodogöras vid nybyggnadsarbetens utförande. Arbetsbelastningen skulle
måhända kunna hållas jämnare och huvuddelen av personalen beredas en mer
stadigvarande anställning. En nedgång i byggnadsverksamheten inom ett område
kan nämligen tänkas kompenseras genom ökat byggnadsbehov inom ett
annat område av statsverksamheten. Dubbelarbete skulle i viss mån kunna
undvikas. Vid utförandet av olika byggnadsarbeten inom lokalt begränsade
områden borde arbetsledning och kontrollverksamhet kunna förenklas och
förbilligas, varjämte en ekonomisering av personalens arbete även i övrigt
torde vara möjlig. Ett stort centralt husbyggnadsorgan skulle erhålla en klarare
överblick över den statliga byggnadsverksamheten och därigenom vinna
vissa möjligheter att främja dess anpassande efter det statsfinansiella och
samhällsekonomiska läget, Genom den enhetliga ledningen skulle skapas goda
förutsättningar för en gynnsam, affärsmässig upphandling av sådant byggnadsmaterial,
som lämpar sig för inköp i stor skala. Den maskinella utrustning,
som erfordras för en rationell byggnadsverksamhet i egen regi, skulle
kunna jämnare och mera ekonomiskt utnyttjas. Slutligen skulle samma bestämmelser
rörande tekniska och juridiska frågor kunna i full utsträckning
genomföras och tillämpas.

Emellertid syntes det utredningen, att vissa av de angivna fördelarna skulle
även utan ett så långtgående ingripande i den nuvarande förvaltningsorganisationen
kunna emås genom samarbete mellan olika byggande verk.

Vad anginge sammanförandet av underhållsverksamheten beträffande civila
och militära husbyggnader till en och samma organisation syntes, enligt utredningens
mening, några nämnvärda fördelar därav knappast vara att förvänta.
Underhållsverksamheten utgjorde nämligen —- i motsats till den varierande
nybyggnadsverksamheten -—- en ur teknisk synpunkt ganska fix arbetskvantitet.
För handhavandet av verksamheten erfordrades ett visst antal tekniker.
Om dessa vore placerade vid den ena eller andra myndigheten, hade
icke någon större betydelse, under förutsättning att varje myndighet handhade
vården av ett tillräckligt omfattande fastighetsbestånd.

En organisationsändring enligt alternativ III skulle också medföra betydande
olägenheter. Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.

Den för handhavandet av den övervägande delen av statens fastighetsbestånd
erforderliga organisationen måste befaras bliva alltför stor för att på ett
smidigt, snabbt och nöjaktigt sätt kunna fullgöra sina uppgifter. Verksamhetens
omfattning och arbetsobjektens fördelning på olika förvaltningsgrenar
torde lägga stora hinder i vägen för önskvärda personliga insatser från ledningens
sida. På grund av den militära nybyggnadsverksamhetens förläggande
till en utanför försvaret stående organisation skulle befästningsväsendets behov
att vid en av det utrikespolitiska läget påkallad forcering av befästningsbyggandet,
förfoga över den för nämnda nybyggnadsverksamhet avsedda personalen
knappast kunna tillgodoses med nödig effektivitet. Av samma anledning
skulle i tider, då befästningsbyggnadsverksamheten vore ringa, fortifikationsofficerarna,
som enligt utredningens förslag avses skola beredas eu bättre
teoretisk byggnadsteknisk utbildning än för närvarande, svårligen kunna uppehålla
erforderlig kontakt med praktisk byggnadsverksamhet. Inordnandet av
försvarets byggnadsunderhåll under en civil organisation synes föga lämpligt
med hänsyn till att verksamheten omfattar icke blott underhåll i egentlig bemärkelse
utan även ändrings- och komplettcringsarbeten, vilka nära samman -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

hänga med förbandens dagliga verksamhet, samt anordningar på övningsfält
såsom skjut- och hinderbanor m. m. För en riktig avvägning av
dylika arbeten torde krävas militära insikter. Ett sammanförande av
civilt och militärt husbyggnadsunderhåll skulle dessutom föranleda att
man på försvarets sida måste ha en särskild planläggnings- och underhållsorganisation
för befästningar. För denna organisation kräves delvis
samma civila personal som vid husbyggnadsunderhållet, nämligen specialtekniker
för värme-, sanitets- och elektroanläggningar samt ritare och skrivbiträdespersonal.
En viss dubblering av dylik personal bleve sålunda oundviklig.
Medan vid bibehållandet av en gemensam organisation för förvaltningen
av militära husbyggnader och befästningar fortifikationsofficerarna i
viss utsträckning alltjämt skulle kunna fullgöra vissa uppgifter beträffande
husbyggnadsunderhållet, skulle denna arbetskraft icke i samma utsträckning
kunna tagas i anspråk för sådant ändamål vid en uppdelning av det militära
fastighetsbeståndet på två organisationer, varför man här måste räkna med
behov av ett större antal civila tekniker. En gränsdragning mellan husbyggnads-
och befästningsverksamheten skulle för övrigt kompliceras därav, att de
större befästningsanläggningama i regel äro kombinerade med husbyggnader
för förläggning, förplägnad, sjukvård och förråd, d. v. s. byggnader, som med
hänsyn till sin art borde hänföras till husbyggnadsorganisationen men
med hänsyn till sin belägenhet torde böra förvaltas av befästningsorganisationen.
En uppdelning av de militära förvaltningsobjekten efter dessas art
skulle här te sig föga ändamålsenlig. Liknande synpunkter göra sig gällande
även beträffande själva markområdena.

Avlöningskostnaderna för den civila och den militära organisation, som
enligt utredningens mening skulle uppbyggas vid alternativ III, har utredningen
överslagsvis uppskattat till 4 095 000 kronor. Enbart den militära organisationen
enligt alternativ I har beräknats draga en årlig avlöningskostnad av
2 920 000 kronor. För att erhålla en jämförelse med alternativ III har utredningen
i sina kostnadsberäkningar till sistnämnda belopp lagt 900 000
kronor för kostnader vid den nuvarande civila organisationen och sålunda
kommit till en jämförelsekostnad av 3 820 000 kronor för alternativ I eller
något lägre än kostnaden för alternativ III. Beträffande båda alternativen ha
vid beräkningarna uteslutits kostnaderna för vissa förvaltningsorgan, i vilkas
hittillsvarande personaluppsättning någon ändring icke förutsatts. Utredningen
har framhållit, att siffrorna icke äro helt jämförbara, då vissa besparingar,
som av utredningen icke kunnat till beloppet beräknas utan alltför
tidsödande detaljundersökningar, syntes möjliga vid alternativ III. Börande
såväl denna fråga som de normer, vilka utredningen följt vid sina kostnadsberäkningar,
hänvisas till betänkandet (s. 129 o.f., 173 samt 183 o.f.).

Efter de sålunda verkställda övervägandena och kostnadsberäkningarna har
utredningen funnit sig icke kunna förorda en lösning av organisationsfrågan
enligt alternativ III.

Då utredningen vid sina i det föregående berörda undersökningar funnit,
att ett sammanförande av den statliga nybyggnadsverksamheten skulle kunna
medföra vissa fördelar, under det att så icke kunde antagas bliva fallet i fråga
om ett samordnande av underhållsverksamheten, har utredningen även ansett
sig böra undersöka ett alternativ, innebärande å ena sidan sammanförande
av den militära nybyggnadsverksamheten med byggnads -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

styrelsens motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen
samt å andra sidan det militära byggnadsunderhållets sammanhållande
med befästningväsendet (alternativ II). Den militära
nybyggnadsverksamheten skulle med andra ord överföras till byggnadsstyrelsen.
Själva planläggningsarbetet skulle dock tillkomma det militära
verk, som skulle handha vården av försvarets fastighetsbestånd. Endast därigenom
vunnes säkerhet för att lokalbehoven i första hand tillgodosågos genom
utnyttjande av tillgängliga utrymmen i befintliga byggnader, samt att
de erfarenheter, som i samband med underhållsverksamheten samlades beträffande
olika byggnadstypers lämplighet, så långt möjligt tillvaratoges.
Då den militära förvaltningsorganisationen i detta fall icke skulle ha något
organ för utförande av husbyggnader, borde även verksamheten med utförandet
av militära specialbyggnader — med undantag dock för bergrum
anförtros åt någon civil myndighet, som vore utrustad med dylika organ, varvid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmast syntes böra ifrågakomma. Utförandet
av bergrum borde däremot, med hänsyn till att sådana anläggningar
i stor utsträckning inginge i eller sammanhängde med egentliga befästningar,
ankomma å den för försvaret gemensamma förvaltningsorganisationen. Denna
organisation skulle sålunda handha byggande av befästningar och bergrum,
underhåll av befästningar samt militära hus- och specialbyggnader ävensom,
vad avsåge nybyggnad av dylika hus- och specialbyggnader, planläggning av
desamma.

Utredningen har ansett, att allvarliga erinringar kunde riktas även mot nu
berörda alternativ. Sålunda syntes vissa av de olägenheter, som skulle vara
förenade med alternativ III, icke heller kunna undgås vid alternativ II. Utredningen
har härutinnan anfört i huvudsak följande.

Svårigheter skulle även här göra sig gällande såväl beträffande tillgodoseendet
av befästningsväsendets behov av personalförstärkning vid eu forcering
av befästningsbyggandet som i fråga om beredande av tillfälle för fortifikationsofficerarna
att i tider av ringa befästningsbyggnadsverksamhet uppehålla
erforderlig kontakt med praktisk byggnadsverksamhet. Med hänsyn till
att den civila organisationen i förevarande fall icke skulle ha att taga befattning
med det militära fastighetsunderhållet, skulle visserligen dess arbetsuppgifter
här icke bliva av samma omfattning som enligt det tidigare diskuterade
alternativet. Men på grund av arbetsobjektens fördelning på olika förvaltningsgrenar
syntes farhågorna för bristande smidighet och snabbhet vid
verksamhetens bedrivande icke kunna helt avvisas.

Jämväl i andra hänseenden skulle emellertid enligt utredningens mening
svårigheter tillstöta vid en tillämpning av nu ifrågavarande alternativ. Sålunda
vore den nödvändiga gränsdragningen mellan underhålls- och nybyggnadsverkens
arbetsuppgifter förenad med stora vanskligheter och måste, hur den
iin utformades, befaras ej sällan komma att i praktiken framkalla meningsskiljaktigheter
till men för effektiviteten i verksamheten. Det ofrånkomliga
samarbetet mellan de, båda verken i nybyggnadsfrågorna vore ägnat att verka
tyngande och fördröjande på dessa frågors behandling. Ansvarsförhållandena
kunde kompliceras därav, att i och för sig befogade strävanden från det byg -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

gande verkets sida att hålla byggnadskostnaderna nere icke alltid läte sig
förena med underhållsverkets lika naturliga intresse av att vid såväl konstruktioner
som utförande kostnaderna för det framtida underhållet skänktes tillbörligt
beaktande. Även ur försvarsgrenschefernas synpunkt skulle alternativet
te sig olägligt. Beträffande planläggningen i stort av ett byggnadsföretag
skulle nämligen vederbörande försvarsgrenschef ha att samarbeta med
det militära verket, i fråga om detaljutformningen däremot med byggnadsstyrelsen.
Inginge i byggnadsprogrammet såväl hus- som specialbyggnader,
måste samarbete i sistnämnda hänseende sökas jämväl med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Avlöningskostnaderna vid alternativ II har utredningen efter enahanda
grunder som beträffande alternativen I och III beräknat till 3 780 000 kronor,
alltså 40 000 kronor lägre än kostnaderna för alternativ I.

Med hänsyn till de olägenheter, som utredningen funnit vara förknippade
med en organisation enligt alternativ II och då kostnadsbesparingen icke
syntes bliva av den storlek, att den i och för sig kunde anses uppväga de med
alternativet förenade olägenheterna, har utredningen funnit sig icke heller
böra tillstyrka alternativ II.

Utredningen har sålunda stannat för den uppfattningen, att förevarande
organisationsfråga bör lösas enligt alternativ I, alltså det alternativ där en
gränsdragning göres mellan den civila byggnadsverksamheten samt försvarets
fortifikations- och byggnadsverksamhet. Det har av utredningen framhållits,
att utredningen vid detta sitt ställningstagande jämväl tagit i betraktande, att
redan ett sammanförande av byggnadsverksamheten för de tre försvarsgrenarna
vore en åtgärd av synnerligen genomgripande betydelse, framförallt med hänsyn
till försvarets mycket betydande fastighetsbestånd. Skulle med försvarets
byggnadsverksamhet förenas en stor del av den statliga byggnadsverksamheten
för civila ändamål, kunde det befaras, att en för handhavandet av dessa uppgifter
bildad organisation icke skulle kunna på nöjaktigt sätt fullgöra sina
uPPoibter. b varje fall ville det synas utredningen, som om en i ett sammanhang
verkställd omorganisation i angiven utsträckning skulle kunna medföra
allvarliga rubbningar i verksamhetens jämna gång.

Utredningen har ansett, att ett nära samarbete bör bedrivas mellan de militära
och de civila byggnadsminnen vid alternativ I, och förordat, att för ändamålet
en särskild samarbetsdelegation inrättas. Härom har utredningen
anfört följande.

Ett dylikt samarbete torde böra inriktas på gemensam upphandling av
sådant byggnadsmaterial, som är lämpligt att inköpa i stor skala, och ett rationellt
utnyttjande av de maskinparker, som erfordras för arbeten i egen regi.
Vidare synas gemensamma formulär till kontrakt beträffande entreprenadar
beten m. m. kunna upprättas, så att i huvudsak samma bestämmelser i fråga om
tekniska och juridiska frågor vinna tillämpning. För samarbetets bedrivande
torde böra inrättas en särskild samarbetsdelegation mellan förenämnda byggnadsorgan.
På dessa torde få ankomma att beträffande de närmare detaljerna
i fråga om delegationens sammansättning och arbetsuppgifter uppgöra förslag
och underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Angelägenheten av ett snabbt genomförande av den föreslagna
omorganisationen har framhållits av utredningen, som härutinnan gjort
följande uttalande.

Redan med hänsyn till önskvärdheten av att åt den nya organisationen
bevara de mest kvalificerade krafterna bland personalen vid de nuvarande
centrala byggnadsorganen inom försvaret synes reformen böra äga rum så
snart omständigheterna medgiva. Ur denna synpunkt ter sig omorganisationen
av den centrala förvaltningen mest angelägen. För ett snabbt genomförande
av reformen i dess helhet talar särskilt angelägenheten av att åvägabringa
större enhetlighet på befästningsväsendets område ävensom att skapa ett
fastare underlag för tillämpningen av de av 1943 års militära fastighetsutredning
föreslagna, från och med budgetåret 1945/46 provisoriskt använda procentsatserna
vid beräknandet av kostnaderna för fastighetsunderhållet.

Inom utredningen har ledamoten Lindh i vissa avseenden varit av
annan mening än den, som omfattats av majoriteten.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de båda förvaltningsorganisationer,
den civila och den militära, som skulle finnas vid alternativ
III, har reservanten sålunda förordat, att till den civila organisationen skulle
hänföras förutom de uppgifter, som majoriteten velat tillägga densamma, jämväl
dels byggande och underhåll av sådana försvarets bergrumsanläggningar,
som icke ingå i befästningar, och dels själva utförandet av befästningsanläggningar
i fredstid.

Vid alternativ II borde till byggnadsstyrelsen överföras icke blott detaljutformning
och utförande av husbyggnader utan även planläggningen av sådana
byggnadsföretag liksom ock byggandet av bergrum. Yidare syntes verksamheten
med utförande av nya befästningar i fredstid bli så ringa, att någon
fast personal härför knappast kunde hållas inom det militära verket. Det syntes
då mest rationellt att även arbetena för befästningar utfördes av byggnadsstyrelsen,
givetvis i intimt samarbete med och i viss mån under ledning av
fortifikationsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen borde även vara fullt kompetent
att handha utförandet av militära specialbyggnader (kajer etc.), varför
något överförande av denna i synnerligen begränsad omfattning förekommande
verksamhet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke syntes motiverat.

I valet mellan de tre alternativen har reservanten stannat för alternativ II.
Till stöd för denna sin uppfattning anför reservanten i huvudsak följande.

De fördelar, som utredningen framhållit rörande en centralisering av den
statliga nybyggnadsverksamheten till ett enda organ, synas mig ur teknisk och
ekonomisk synpunkt bärande. Erfarenheterna inom byggnadsstyrelsen under
de tjugu år, som förflutit sedan styrelsen omorganiserades, giva gott belägg
för riktigheten av vad om fördelarna anförts. Vad som framhållits beträffande
nackdelarna torde däremot mest ha teoretiskt värde. De erfarenheter, som jämväl
gjorts i sådant avseende beträffande byggnadsstyrelsens nybyggnadsverksamhet,
torde visa, att nackdelarna icke äro av den betydelse, som utredningens
majoritet tillmätt dem.

Jag anser mig i detta sammanhang böra framhålla, att ett motsatsförhållande
mellan civila byggnader och militära byggnader — frånsett befästningsarbeten
— icke föreligger. De militära nybyggnadsarbetena äro av enklaste
slag och det torde icke vålla särskilda svårigheter för ett byggande ämbets -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

verk att handha desamma jämsides med civila nybyggnadsföretag. Ett samarbete
mellan det byggande verket och respektive försvarsgrenschefer — i
likhet med övriga myndigheter, som skola disponera en nybyggnad -— torde
med lätthet kunna ordnas, vilket redan framgått av samarbetet rörande vissa
av byggnadsstyrelsen redan utförda militära byggnadsarbeten.

Om jag sålunda anser, att vägande skäl tala för en centralisering av nybyggnadsverksamheten
i fråga om civila och militära husbyggnader m. m. till
ett enda organ, vill jag å andra sidan icke förneka, att vissa bärande erinringar
kunna framställas mot ett sammanförande av all underhållsverksamhet till
en organisation.

Yttranden.

I vad avser ställningstagandet till de olika alternativen begränsas
den följande redogörelsen i huvudsak till att omfatta uttalanden i
principfrågan om valet alternativen emellan. Till de hörda myndigheternas
synpunkter på förvaltningsorganisationens uppbyggnad enligt alternativ I,
i vad rör centralförvaltningen, får jag tillfälle att återkomma i det följande. Då
jag, såsom i det följande anföres, anser mig icke för närvarande böra upptaga
frågorna om den regionala och lokala organisationen till behandling, torde
någon redogörelse för de i dessa frågor anförda synpunkterna icke behöva
lämnas.

Organisationsfrågans lösning inom ramen för alternativ 1 har tillstyrkts
av överbefälhavaren och därutöver av nästan alla försvaret tillhörande myndigheter,
som ansett sig böra taga ställning till principfrågan, samt vidare av
civilförsvarsstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, styrelsen
för Chalmers tekniska högskola, 1945 års försvarskommitté, försvarets
civila tjänstemannaförbund, svenska arkitekters riksförbund, svenska officersförbundet
samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund.
Även statens sakrevision har ansett sig i frågans nuvarande läge kunna
med vissa modifikationer tillstyrka alternativ I.

Vad angår alternativ 11 har inspektören för kustartilleriet ansett, att detta
alternativ med de jämkningar, som av reservanten inom utredningen förordats,
utgjorde den bästa lösningen av organisationsfrågan. Byggnadsstyrelsen har
ansett alternativet med samma modifikation böra i andra hand ifrågakomma.
Statskontoret har förordat en lösning, som jämväl bygger på huvudprinciperna
för alternativ II men med vissa avvikelser. Även statens sakrevision
har — på längre sikt -—- ifrågasatt, huruvida icke ytterligare överväganden i
fråga om alternativ II borde företagas.

En lösning enligt alternativ 111 har i princip förordats av byggnadsstyrelsen,
chefen för Vaxholms kustartilleriregemente, svenska teknologföreningen
och byggnadsstyrelsens personalförening. Jämkningar i alternativets utformning
— anknytande till vad reservanten inom utredningen förordat — ha dock
påkallats av byggnadsstyrelsen och dess personalförening. Även styrelsen för
tekniska högskolan och högskolans lärarkollegium ha ansett det mest fördelaktigt
med en organisation, där skiljelinjen dragés mellan ett byggnadstekniskt
civilt och ett fortifikatoriskt militärt arbetsområde men förordat, att
därvid begränsning skulle ske till försvarets verksamhetsområde.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Vissa myndigheter, vilkas verksamhet icke skulle direkt beröras av en organisation
enligt alternativ I eller II, ha inskränkt sina yttranden i principfrågan
till att avse spörsmålet om lämpligheten av de förändringar, som ett
genomförande av alternativet III skulle medföra. Av dessa myndigheter ha
fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, kanslern för rikets universitet — med åberopande av yttranden
från vederbörande universitetsmyndigheter — samt styrelserna för
lantbrukshögskolan och för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
förklarat sig icke kunna tillstyrka någon förändring i den nuvarande ordningen
för byggnadsförvaltningens handhavande hos respektive myndigheter och sålunda
motsatt sig eu organisation enligt alternativ III. Samma ståndpunkt
har även intagits av medicinalstyrelsen, som jämväl avstyrkt alternativ II.
Direktionen för karolinska sjukhuset har icke ansett sig kunna tillstyrka en
centralisering i enlighet med alternativ III av underhållsverksamheten men
ansett mindre betänkligheter möta mot ett sammanförande av nybyggnadsverksamheten.
I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av styrelsen för
statens uppfostringsanstalt å Bona. Generaltullstyrelsen har ansett, att en anordning
enligt alternativ III kunde beträffande styrelsens verksamhetsområde
medföra påtagliga fördelar i fråga om byggnadsunderhållet men större omständlighet
än för närvarande beträffande nybyggnadsverksamheten. Styrelserna
för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och för statens alkoholistanstalt
å Yenngarn ha förklarat sig intet ha att erinra mot utredningens förslag
i vad avsåge styrelsernas förvaltningsområde.

I vissa fall har förnyad utredning av principerna för en omorganisation
ifrågasatts. Härutinnan torde få hänvisas till följande redogörelse för huvudpunkterna
i vissa av de särskilda yttrandena.

Chefen för armén har ansett de av utredningen förebragta skälen för alternativ
I bärande samt framhållit de fördelar en lösning av organisationsfrågan
enligt detta alternativ medförde för krigsförberedelsearbetet. Arméchefen har
vidare funnit det särskilt värdefullt för den regionala och lokala verksamheten,
att alla miltära byggnads- och befästningsförvaltningsärenden — innefattande
även underhållet och d»mänförvaltningen — handhades av ett enda centralt
organ.

Chefen för marinen har hållit före, att man bäst tillgodosåge kravet på effektivitet
genom att bibehålla den militära befästnings- och byggnadsverksamheten
inom ett organ vid varje försvarsgren. Detta alternativ hade emellertid
legat utanför ramen för utredningens arbete. Av utredningens tre alternativ
vore det med I betecknade avgjort överlägset nr III, enligt vilket sistnämnda
alternativ svårigheter bland annat skulle uppstå att vid en av det
utrikespolitiska läget påkallad forcering av befästningsbyggandet tillgodose
befästningsväsendets behov av en tillräckligt talrik och välutbildad personal
kader. Alternativ I vore även överlägset alternativ II, då det sistnämnda skulle
medföra komplicerade tjänstevägar och direktivrättigheter beträffande nybyggnadsärendena.

Bihang till riksdagens protokoll 191?. 1 samt. Nr 142.

333 47 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha erinrat, att flygledningen
tidigare av skilda skäl förordat, att förvaltningen av flygvapnets fastigheter
även i fortsättningen skulle handhavas av flygvapnets egna organ. I det läge,
som uppstått efter 1943 års riksdags beslut i fråga om försvarets förvaltning
och de för fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen meddelade
direktiven, kunde endast alternativ I tillstyrkas.

Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har närmare utvecklat olägenheterna
av en splittring av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom
försvaret på olika organisationer och anfört:

Centralförvaltningens organisation får framför allt icke föranleda, att
regional- och lokalförvaltningarna komma att stå i lydnadsförhållande till ett
flertal olika civila och militära centralmyndigheter (ämbetsverk). Ur militär
synpunkt måste nämligen det förband, som disponerar kasernetablissement,
tjänstebostäder, skjutbanor, skjutfält och övningsområden, självt handha
vården och underhållet av dessa objekt. Härigenom ernås nämligen den stora
fördelen att förbandschefen icke blott anlägger rent militära synpunkter på
utnyttjandet av nämnda objekt utan också känner ansvaret för att slitaget å
byggnader och skador å övningsområden in. m. minskas, varigenom underhållskostnaderna
nedbringas. Skulle rent tekniska synpunkter göra sig gäl
lande vid uppdelning av de olika hithörande förvaltningsgöromålen på befintliga
centralmyndigheter, bleve förhållandet det, att en regementschef komme
i lydnadsförhållande beträffande

större reparations- och förändringsarbeten samt eldningskontroll till byggnadsstyrelsen,

underhållsarbeten till fortifikationsförvaltningen,

domänernas skötsel och vård till domänstyrelsen (eller skogssällskapet),

bostädernas handliavande till statens bostadsnämnd samt

specialbyggnader (exempelvis skyddsrum å skjutfält) till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Även vissa andra militära myndigheter ha framhållit liknande synpunkter.

Chefen för Göteborgs örlogsvarv har angivit, att det ur örlogsvarvets synpunkt
vore ett bestämt önskemål, att centralorganen för varvets mark- och husförvaltning
och för dess drift sammanhölies inom samma mydighet, nämligen
marinförvaltningen. Även chefen för Karlskrona örlogsvarv har ansett en
dylik anordning under vissa förutsättningar mest lämplig.

Arméns fortifikationsförvaltning har obetingat anslutit sig till utredningens
uppfattning, att organisationsfrågan borde lösas på basis av alternativ I, varvid
anförts i huvudsak följande.

Att en organisation enligt alternativ III skulle vara förenad med högst betydande
nackdelar syntes icke med fog kunna bestridas. Yad utredningen
därutinnan anfört syntes förvaltningen fullt bärande. Förvaltningen ville
ytterligare framhålla, att ifrågavarande organisation skulle medföra, att
tjänstevägar och lydnadsförhållanden för de militära myndigheterna komme att
inom ett förvaltningsområde bliva helt annorlunda än för den övriga förvaltningsverksamhet,
varmed nämnda myndigheter hade att taga befattning. Angivna
förhållande skulle säkerligen vålla mycket onödigt arbete och många
missförstånd. Förvaltningen ville även med stöd av sin erfarenhet understryka,
att det skulle medföra högst betydande praktiska svårigheter att i förvaltningshänseende
skilja mellan befästningar och husbyggnader.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Aven alternativ II måste förvaltningen — i likhet med utredningen — beteckna
såsom olämpligt. En organisation av denna art skulle komplicera och
fördröja nybyggnadsverksamheten för försvaret, medföra en olycklig och svåröverskådlig
fördelning av ansvaret i byggnadsfrågorna samt försämra befästningsväsendets
tillgång på praktiskt erfaren byggnadspersonal utan att medföra
fördelar, som ens tillnärmelsevis kunde uppväga nackdelarna.

1945 års för svar skommitté har funnit, att en omorganisation på förevarande
område i varje fall tills vidare borde hållas inom ramen för alternativ I,
särskilt i betraktande av att redan ett sammanförande av byggnadsverksamheten
för de tre försvarsgrenarna vore en åtgärd av synnerligen genomgripande
betydelse och med hänsyn till kravet på erforderligt samband mellan
vederbörande byggnadsorgan och de militära myndigheterna.

töisvarets bostadsanskaffningsnämnd har ansett, att i fråga om bostadsförvaltningen
en organisation enligt alternativ III erbjöde fördelar, i det att
enhetlig hyressättning och lika normer i fråga om standard och utrustning
skulle kunna tillämpas beträffande en större del av statens bostadsbestånd.
Ur andra synpunkter kunde emellertid väsentliga erinringar göras mot detta
alternativ. De praktiska och organisatoriska svårigheterna beträffande alternativets
genomförande syntes sålunda vara avsevärda. Nämnden unsåge sig
därför icke böra förorda alternativ III framför det av utredningen förordade
alternativ I, som enligt nämndens mening måhända borde föredragas framför
alternativ II.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att en lösning av organisationsfrågan
enligt alternativ II eller III maste ingiva starka betänkligheter nr organisatorisk
synpunkt.

Svenska arkitekters riksförbund har understrukit de sakkunnigas åsikt, att
eu organisation enligt alternativ III genom sin storlek skulle medföra betydande
praktiska svårigheter, även om den kunde tänkas innebära vissa fördelar
ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Alternativ II vore oklart och företedde
en framträdande olägenhet däri, att underhållsverksamheten skildes
från nybyggnadsverksamheten. Förbundet hade under förevarande omständigheter
funnit sig böra förorda organisationsfrågans lösning enligt alternativ
I.

Statens sakrevision har på i huvudsak samma grunder som utredningen
kommit till den uppfattningen, att alternativ III icke kunde förordas.

Beträffande alternativ II har sakrevisionen framhållit, att detta alternativ

''oie förenat med både fördelar och nackdelar, samt i övrigt anfört följande.

Olägenheterna anser sakrevisionen emellertid icke vara av den betydelse
att de i och för sig böra föranleda ett frångående av alternativ II. Ett genomforande
av organisationen enligt detta alternativ förutsätter emellertid enligt
sakrevisionens mening, att byggnadsstyrelsen erhåller en sådan organisation
och tillföres sådan sakkunskap inom det byggnadstekniska området, att styi
elsen kan vara det ledande organ inom den offentliga byggnadsverksamheten,
v aitill dess ställning sasom en av landets största byggnadsföretagare giver
anledning. Den förändring av byggnadsstyrelsens organisation, som utredningen
funnit böra vidtagas vid ett genomförande av alternativ IT, anser sakrevisionen
icke vara tillräckligt genomgripande, för att organisationen skall
fvlla nämnda anspråk. Nu föreliggande spörsmål synes sakrovisionen, därest

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den centrala organisationen anses böra principiellt anordnas enligt förevarande
alternativ, böra göras till föremål för särskild detaljutredning. Härvid
synes jämväl böra övervägas, huruvida icke det rent byggnadstekniska utförandet
av bergrum och försvarsanstalter av permanent karaktär bör överlåtas
på vederbörande civila myndighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig sakrevisionen i frågans nuvarande
läge icke heller kunna biträda alternativ II.

I jämförelse med den nuvarande splittrade organisationen av försvarets
fortifikations- och byggnadsverksamhet kunde den av utredningen förordade
organisationen enligt alternativ I enligt sakrevisionens uppfattning beräknas
medföra avsevärda fördelar i olika hänseenden. Fördenskull funne sig sakrevisionen,
därest det av revisionen ifrågasatta förändrade alternativet II
icke ansåges böra tagas under närmare omprövning, kunna med vissa modifikationer
tillstyrka alternativ I.

Statskontoret har icke ansett sig kunna tillstyrka ett genomförande av
något av de tre av utredningen uppgjorda organisationsalternativen. Det av
utredningen förordade alternativet innefattade en stor och dyrbar dubbelorganisation.
En för försvaret avsedd organisation — bestående endast av central-
och lokalmyndigheter — borde enligt statskontorets mening svara för
planläggning av befästnings-, hus- och specialbyggnader utom flygfält samt
för underhållsverksamheten, medan byggnadsstyrelsen — ur vilken borde utbrytas
stadsplane- och kulturhistoriska byråerna — skulle omhänderha förutom
sina nuvarande nybyggnads- och underhållsuppgifter jämväl utförandet
av de militära anläggningarna samt beträffande hus- och specialbyggnader utarbetandet
av arbets- och detaljritningar. En lösning enligt dessa riktlinjer
måste emellertid bliva beroende på resultatet av en förnyad utredning.

Byggnadsstyrelsen har ansett, att den statliga byggnadsverksamheten av
såväl organisatoriska som praktiska och ekonomiska skäl borde handhavas av
ett gemensamt byggande organ. Byggnadsstyrelsens verksamhet hade också
successivt utsträckts att omfatta nya områden — även vissa militära ämbetsbyggnader
i Stockholm. En fortsatt utveckling i denna riktning skulle enligt
styrelsens bestämda mening vara till obetingad fördel för statsverket.

Rörande nybyggnadsverksamheten har styrelsen vidare anfört i huvudsak
följande.

Fördelarna av att till en organisation sammanföra den statliga nybyggnadsverksamheten
beträffande husbyggnader och liknande ha utredningsmännen
själva utförligt framhållit. Det kan tilläggas, att ett centralt husbyggnadsorgan
skulle få ökade möjligheter att fördela byggnadsverksamheten över
årets olika delar, varigenom byggnadsarbetarna skulle kunna beredas en jämnare
sysselsättning, vilket ur allmän social synpunkt måste anses särskilt
eftersträvansvärt.

De skäl, som i betänkandet anförts mot en ökad centralisering av byggnadsverksamheten,
finner styrelsen ingalunda bärande. Det finnes sålunda
enligt styrelsens mening ingen som helst anledning befara, att organisationen
skulle bliva alltför »stor» för att på ett smidigt, snabbt och nöjaktigt sätt
kunna fullgöra sina uppgifter eller lägga hinder i vägen för önskvärda personliga
insatser från ledningens sida. Att, såsom utredningsmännen synes ha
tänkt sig, bilda ett nytt statligt verk för fullgörande av dessa uppgifter fin -

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

ner styrelsen emellertid ingalunda påkallat utan utgår från att vid ett civilt
jiandhavande av den militära husbyggnadsverksamheten därvid förenade uppgifter
böra tilldelas byggnadsstyrelsen.

I jämförelse med andra statliga verk, exempelvis samtliga de affärsdrivande
verken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle byggnadsstyrelsen även
vid ett övertagande av den militära husbyggnadsverksamheten bliva av måttlig
storlek. Däremot torde med skäl kunna ifrågasättas lämpligheten av att tillskapa
och vidmakthålla ett särskilt militärt förvaltningsorgan för utförande
av försvarets jämförelsevis obetydliga årliga nybyggnadsprogram. Att ett sådant
särskilt organ skulle komma att ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt är
uppenbart.

Till belysande av relationen mellan byggnadsstyrelsens nybyggnadsverksamhet
och den verksamhet av dylik art, som väntades för försvaret, har styrelsen
framhållit bland annat, att den utfört nybyggnader för i genomsnitt
24,4 miljoner kronor under ettvart av de senaste fem budgetåren och att motsvarande
belopp för budgetåret 1945/46 kunde förväntas uppgå till cirka 30
miljoner kronor, medan utredningen räknat med en minimivolym för försvarets
nybyggnadsverksamhet om 4 miljoner kronor per år.

Även i fråga om underhållet av de militära byggnaderna har styrelsen ansett,
att det skulle vara till obetingad fördel att detsamma tillfördes byggnadsstyrelsen
och anförde bland annat följande.

Med hänsyn till de stora årliga belopp underhållskostnaderna för statens
byggnader kräva är det av stor vikt, att iakttagelser och erfarenheter beträffande
det underhåll, som bj^ggnader av olika slag med hänsyn till konstruktioner,
material och dylikt tarva för att kunna hållas i fullgott skick, samlas
och bearbetas för att underhållet må rationaliseras och kostnaderna nedbringas.
I detta syfte bör även en viss provnings- och försöksverksamhet bedrivas,
vilket redan sker för byggnadsstyrelsens del. Den personal, som handhar
underhållsverksamheten, måste icke blott besitta ett ingående tekniskt
kunnande utan även följa med utvecklingen beträffande olika konstruktioner
och byggnadsmaterial^!- på samma sätt som de, vilka omhänderhava nybyggnadsverksamheten.
Vidare är att märka, att på såväl civila som militära sidan
finnas fastigheter av likartade slag, såsom ämbetsbyggnader, lokaler för
vetenskapliga institutioner, skolor och tjänstebostäder in. m. Det är givetvis
av stor vikt att enhetliga normer tillämpas vid förvaltningen av byggnader,
avsedda för i princip samma ändamål, och detta är av betydelse icke
minst i fråga om ämbetslokaler och tjänstebostäder.

Styrelsen har även förmenat, att den begränsade tillgången på kvalificerade
tekniker i vårt land talade mot att två verk för byggnads- och fastighetsförvaltning
skulle finnas. Konkurrens om arbetskraften skulle uppstå — om ens
båda verkens behov skulle kunna tillgodoses.

Byggnadsstyrelsen har vidare ansett, att vissa besparingar vid alternativ
III borde uppkomma genom att kostnaderna för konsulterande av privatpraktiserande
tekniker in. m. skulle bortfalla.

Därest icke förvaltningen ansåges böra organiseras enligt det av byggnadsstyrelsen
framlagda förslaget och således i huvudsak i enlighet med alternativ
III, ansåge styrelsen, att ett genomförande av alternativ II närmast
borde ifrågakomma, dock med den ändringen att, såsom jämväl reservanten
Lindh föreslagit, utredning och planläggning av militära husbyggnader borde
överföras till byggnadsstyrelsen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Svenska téknologföreningen liar ansett, att alternativ III erbjöde den ur
teknisk synpunkt mest konsekventa lösningen, i det att byggnader av mera
onsartad karaktär sammanfördes under en och samma förvaltningsmyndighet,
vilken skulle handha såväl projektering och byggande som underhåll och förvaltning.
Det främsta skälet för ett dylikt sammanförande utgjorde den
större enhetlighet, som därigenom kunde vinnas vid bedömningen och lösandet
av statens byggnadsfrågor, och de tekniska och ekonomiska fördelar, som
den större enhetligheten kunde medföra. Om organisationsalternativet III
icke skulle väljas, förordade föreningen alternativ II, därest försvarets ny^yggnadsverksamhet
endast komme att bliva av en omfattning om cirka 4 miljoner
kronor per år. Nybyggnadsvolymen vore nämligen då väl liten för att
tillåta en effektiv organisation. Om återigen nämnda nybyggnadsverksamhet
även under fredsförhållanden bedömningsvis skulle bliva av storleksordningen
20 å 30 miljoner kronor per år, ansåge sig föreningen kunna förorda alternativ
I före alternativ II.

Medicinalstyrelsen har ställt sig avvisande till såväl alternativ II som
alternativ III och bland annat framhållit, att en ansvällning av verksamheten
inom byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå vore betänklig. Styrelsen har beträffande
alternativ II anfört i huvudsak följande.

Redan under nuvarande förhållanden har medicinalstyrelsen det intrycket,
att byggnadsbyrån har svårighet att bemästra de många uppgifter, som pålagts
densamma, och att en ytterligare utökning av denna byggnadsverksamhet
icke är önskvärd. Ehuru ett sammanförande till stora enheter i viss industriell
verksamhet innebär rationalisering och besparing, torde gränserna
för tillväxten av dessa enheters storlek i varje särskilt fall vara given på
grund av arten av den ifrågavarande verksamheten. Gäller det produktion av
likartade standardvaror, kan produktionsapparaten växa i nära nog obegränsad
utsträckning. Då det däremot gäller produktion av föremål av skiftande
beskaffenhet, vars framställning fordrar individuell uppmärksamhet och behandling,
torde gränserna för rationalisering genom centralisering vara relativt
snäva. Husbyggnadsverksamheten, åtminstone vad angår offentliga byggnader,
tillhör avgjort den sistnämnda kategorien, och en alltför långt driven
centralisering torde därför här icke innebära någon verklig rationalisering.

Till alternativ III har medicinalstyrelsen ställt sig avvisande i huvudsak på
enahanda grunder, som sålunda anförts beträffande alternativ II.

Även fångvårdsstyrelsen har ansett sig böra uttala starka betänkligheter
inför en centralisering av byggnads- och underhållsverksamheten i den omfattning,
som alternativet III skulle innebära, och till stöd för sin uppfattning
anfört liknande synpunkter som medicinalstyrelsen.

Generalpoststyrelsen har understrukit synpunkten, att en organisation enligt
alternativ III skulle bliva alltför stor för att på ett smidigt, snabbt och
nöjaktigt sätt kunna fullgöra sina uppgifter. Det syntes vidare tveksamt,
huruvida något kunde vara att vinna av en gemensam upphandling av byggnadsmaterialier
för hela statsförvaltningen. De kvantiteter av dylika materialier,
som de nuvarande byggande myndigheterna var för sig upphandlade,
syntes nämligen vara så stora, att en ökning av dem knappast komme att inverka
på prisfrågan.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse ha begränsat sina utlåtanden
till de delar av betänkandet, vilka direkt beröra dessa myndigheters
verksamhetsområden, men generaldirektören S. A. E. ödeen i det förra verket
och t. f. överingenjören T. H. Frendin i det senare ha i särskilda yttranden
påyrkat ny utredning, innan ståndpunkt tages till de i betänkandet avhandlade
frågorna. En sådan utredning borde särskilt beträffande den civila
statsförvaltningen göras mera ingående än den redan verkställda, Yissa frågor,
som legat utanför fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningens uppdrag,
borde omfattas av den nya undersökningen. Sålunda borde övervägas
om icke utförandet av specialbyggnader för såväl militärt som civilt behov
borde anförtros samma organ, som skulle svara för uppförandet av husbyggnader.
Möjligheten att samordna verksamheten inom den mångfald myndigheter
och institutioner, varigenom det allmänna på olika sätt sökte trygga behovet
av ändamålsenliga och prisbilliga bostäder, borde undersökas.

Rörande tidpunkten för genomförande av en omorganisation på
förevarande område har överbefälhavaren framhållit, att det vore av vikt, att
omorganisationen i vad rörde centralförvaltningen snarast komme till utförande,
varför denna fråga borde lösas oberoende av pågående utredning
rörande försvaret i övrigt. Detta vore av betydelse bland annat för att man
beträffande forsknings- och konstruktionsverksamheten skulle kunna tillgodogöra
sig erfarenheterna från beredskapsårens omfattande befästningsverksamhet
genom att viss betydelsefull men nu tillfälligt anställd personal kunde
behållas. Utredningens förslag rörande de regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna
syntes däremot icke utan överarbetning kunna läggas till grund
för en proposition. Spörsmålet om den regionala och lokala förvaltningens
ordnande borde upptagas av 1945 års försvarskommitté i samband med utarbetandet
av förslag till omorganisation i övrigt av krigsmakten.

Arméns fortifikationsförvaltning har understrukit nödvändigheten av att
skyndsamt genomföra den föreslagna omorganisationen. Detta vore ur statsnyttans
synpunkt önskvärt för åstadkommande av rationalisering och effektivisering
på förevarande förvaltningsområde och nödvändigt med hänsyn till personalläget.
I sistnämnda avseende har förvaltningen anfört i huvudsak föl
jande.

De nuvarande förvaltningsorganen på förevarande område äro för närva
rande och ha under åtskilliga år varit provisoriskt uppbyggda i personalhänseende.
Vid de centrala fastighetsförvaltande myndigheterna liksom även vid
flertalet regionala myndigheter är läget nu, att den ordinarie och den extra
ordinarie personalen är så fåtalig, att den räcker till för ombesörjande endast
av en ringa del av de arbetsuppgifter, som ofrånkomligen måste skötas. I
övrigt har man fått hjälpa sig fram med extra personal i växlande anställningsformer
eller — under beredskapstiden — med inkallad personal. Angivna
system har — till stort förfång för kronan — medfört högst betydande svårigheter,
när det gällt att söka behålla dugande personal. Inom fortifikationsförvaltningen
ha dessa svårigheter — särskilt i fråga om den tekniska personalen
—■ på senare tid betydligt ökats, då efter världskrigets slut större rörlighet
på den civila arbetsmarknaden inträtt. Förvaltningen måste för sin del
bestämt klargöra, att man inte i längden kan fordra, att ett förvaltningsområde
av den art och omfattning, varom här är fråga, skall skötas på ett nöjaktigt sätt,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

om icke åtminstone en någorlunda tillräcklig stomme av fastare anställd personal
står till förfogande.

Vissa av de underlydande förvaltningsmyndigheterna inom försvaret liä
även understrukit behovet av ett snabbt genomförande av omorganisationen.

Statens sakrevision har framhållit vikten av att snarast få de olägenheter
undanröjda, vilka vore förenade med den nuvarande splittrade organisationen
av försvarsväsendets fortifikations- och byggnadsverksamhet.

Även statsverkens ingenjörsförbund, svenska arkitekters riksförbund och
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund ha understrukit
behovet av att snarast genomföra omorganisationen. Härvid har framhållits,
att de nuvarande osäkra anställningsförhållandena redan medfört betydande
olägenheter, i det att den tekniska personalen sökt sig ifrån de militära
verken till säkrare anställningar. Ytterligare dröjsmål med beslut i organisationsfrågan
kunde medföra de allvarligaste svårigheter, när det gällde att
kvarhålla och nyanställa personal i försvarets byggnadsorgan. Även rättvisa
och billighet mot den lojala personalen krävde, att besked snarast lämnades
angående vilka som kunde påräkna mera stadigvarande befattningar inom den
blivande organisationen.

Chefen för fortifikationskåren har förklarat, att ett ännu längre osäkerhetstillstånd
beträffande förvaltningsorganisationens utformning komme att få
menliga följder för rekryteringen till fortifikationskåren.

1945 års för svar skommitté har — såsom förut berörts — ansett spörsmålen
om de olika förvaltningsmyndigheternas inre organisation och personalbehov
samt om fortifikationskåren m. m. stå i sådant samband med utformningen av
försvarsorganisationen i övrigt, att kommittén funnit sig icke beredd att taga
ståndpunkt till desamma.

I anslutning därtill har försvarskommittén förklarat, att kommittén väl insåge
betydelsen av att frågan om fortifikations- och byggnadsförvaltningens
organisation och personalbehov snarast möjligt bragtes till sin lösning men
att kommittén det oaktat icke kunde tillråda, att förslag i ämnet i sakens dåvarande
läge förelädes riksdagen.

1946 års utredning.

Vid de överväganden, som utredningen ägnat frågan, huruvida fortifikations-
och byggnadsväsendet inom försvaret bör ombesörjas av en särskild
organisation eller i större eller mindre utsträckning organisatoriskt sammanföras
med liknande uppgifter för den civila statsförvaltningen, har utredningen
kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av de skäl, som anförts för en
sammanslagning, äro beaktansvärda. Fördelar av en gemensam organisation
synas dock företrädesvis uppkomma genom ett förenande av nybyggnadsuppgifterna.
Dessas sammanförande synes otvivelaktigt på längre sikt kunna
skapa förutsättningar för ett starkare uppbyggande av den statliga husbygg:
nadsorganisationen och ett i görligaste mån rationellt utnyttjande av personal
och maskiner.

Å andra sidan kan icke förnekas, att betydelsefulla omständigheter tala mot

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ett sammanförande. Så är särskilt fallet beträffande underhålls verksamheten.
Då antalet byggnader, som skulle beröras av en centralisering, är mycket stort
och då de särskilda underhållsåtgärderna kräva individuell behandling, kan
man icke avvisa farhågorna för att sammanförandet skulle tynga och fördröja
underhållsverksamheten i stället för att leda till ökad rationalisering. Genom
förenandet av försvarets byggnadsunderhåll med motsvarande uppgifter för
civilt ändamål skulle möjligheterna att skapa en lämplig organisation för befästningsverksamheten
försämras, varjämte den militära förvaltningsapparaten
skulle kompliceras. Under sådana förhållanden har utredningen funnit sig icke
kunna förorda, att organisationsfrågan nu löses enligt det av 1944 års utredning
med III betecknade alternativet.

Vid valet mellan alternativen I och II har huvudfrågan varit, huruvida detaljutformning
och utförande av nya husbyggnader för militärt bruk borde
handhavas av en för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning eller till
läggas byggnadsstyrelsen. För bedömandet härav har utredningen ansett det
vara erforderligt att erhålla en uppfattning om försvarets verkliga nybyggnadsvolym
— utom för fabriker och flygfält — under de närmaste åren. Det har
nämligen från början stått klart, att nybyggnadsverksamheten under åtskillig
tid kommer att avsevärt överstiga det minimum — 4 miljoner kronor per år —
som 1944 års utredning upptagit såsom en bottensiffra på lång sikt. Yidare
ha möjligheterna till ett reellt bedömande av de kommande årens byggnadsarbeten
för försvaret nu synts betydligt gynnsammare än då 1944 års utredning
hade att behandla detta spörsmål. För ändamålet infordrade uppgifter från
arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen och flygförvaltningen ha
givit vid handen, att en väsentlig eftersläpning vid genomförandet av femårsplanens
byggnadsprogram och av andra för försvaret aktuella nybyggnadsföretag
uppkommit till följd av bristen på materiel och arbetskraft, nödvändigheten
av omfattande utredningar rörande förrådsfrågans ordnande m. m. Till
följd härav och under förutsättning, att riksdagen bifaller de i årets statsverksproposition
gjorda äskandena av investeringsanslag å försvarets fastighetsfond,
beräknas den 1 juli 1947 återstå att genomföra beslutade nybygg
nadsföretag för försvaret — fabriks- och flygfältsbyggen undantagna — till
eu kostnad av omkring 144 miljoner kronor, varav 126 miljoner för armén
samt 9 miljoner för vardera av marinen och flygvapnet. Det aktuella behovet
av nybyggnadsarbeten för försvaret inskränker sig emellertid icke till de företag,
som sålunda redan äro eller under innevarande budgetår kunna väntas
bliva beslutade. Därutöver har redan anmälts ett investeringsbehov, som uppgår
till omkring 147 miljoner kronor för armén, 54 miljoner för marinen och
—- förutom flygfält — 16 miljoner för flygvapnet. Beträffande de båda sist
nämnda försvarsgrenarna avse dock beräkningarna endast tiden till och med
budgetåret 1949/50. Angivna investeringsbehov om cirka 215 miljoner kronor
avser bland annat förbättring av förläggnings- och fritidsutrymmen, arbeten
för förbättring av utbildningsmöjligheterna, för anordnande av gymnastiklokaler
och idrottsplatser, förråd och dylikt, för rationalisering av värmeanläggningar
och verkstäder ävensom andra större allmänna förbättringsarbeten.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Delvis är det sålunda angivna behovet av ytterligare nybyggnadsåtgärder beroende
på att åtskilliga i och för sig önskvärda men ur rent militär synpunkt
icke oundgängligen nödvändiga byggnadsarbeten icke kunnat beredas utrymme
inom femårsplanens kostnadsram. Ehuru det i första hand torde ankomma
på försvarskommittén att bedöma angelägenheten av de önskade
arbetena och möjligheterna att finansiera dem, torde man med hänsyn till
arten av de anmälda behoven redan nu vara berättigad till det antagandet, att
en viss medelsanvisning för arbeten av hithörande art svårligen kan underlåtas
under de närmaste åren.

På grundval av de sålunda angivna förhållandena skulle man kunnat vänta
en mycket omfattande byggnadsverksamhet för försvaret under de allra närmaste
åren, därest icke den allmänna investeringsbegränsning, som av skilda
orsaker befunnits erforderlig och som icke minst drabbar försvaret, nödvändiggjort
ett utsträckande av byggnadsprojektens genomförande över ett större
antal år. Det synes visserligen vanskligt att bedöma, hur långt begränsningen
kan komma att drivas, men utredningen anser sig likväl ha anledning antaga,
att —- såframt icke oförutsedda omständigheter tillkomma — försvarets nybyggna<lsverksamhet,
såvitt här är i fråga, under de närmaste 5 å 6 åren kommer
att genomsnittligen röra sig omkring 30 miljoner kronor per år.

Ehuru utredningen principiellt är benägen att anse, att ett sammanförande
av nybyggnadsuppgifterna för militära och civila behov skulle medföra sådana
fördelar, att en dylik anordning vid lämplig tidpunkt borde prövas, hyser
utredningen starka betänkligheter mot att för närvarande överflytta arbetet
med detaljutformning och utförande av försvarets husbyggnader till byggnadsstyrelsen.
Nybyggnadsvolymen för nämnda styrelse, vilken under de
senaste tio budgetåren icke mer än en gång överstigit 25 miljoner kronor per
år, förväntas enligt vad utredningen under hand erfarit från styrelsens
byggnadschef under de närmaste åren komma att uppgå till det dubbla.
Enligt utredningens uppfattning kommer med byggnadsstyrelsens nuvarande
organisation — i vilken 1944 års utredning icke föreslagit några mer omfattande
förändringar ■— redan ökningen av styrelsens normala arbetsuppgifter
att medföra betydande påfrestningar. Om härtill skulle läggas den omfattande
nybyggnadsverksamhet, vilken är att vänta för försvaret under åtskilliga
år framåt, synes det utredningen vara att befara, att arbetsbelastningen
skulle bliva sådan, att allvarliga risker för verksamhetens behöriga
skötande skulle uppstå. Utredningens uppfattning rubbas icke av att byggnadsstyrelsen
själv i sitt yttrande angivit sig kunna utan egentlig svårighet
övertaga försvarets nybyggnadsuppgifter. Styrelsen har nämligen härvid,
såvitt framgår av yttrandet, utgått från den av 1944 års utredning beräknade
lägsta omfattningen av nämnda nybyggnadsuppgifter eller 4 miljoner kronor
per år. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang synes vidare vara, att
svenska teknologföreningen ansett sig kunna förorda alternativ I framför
alternativ II, därest den fredsmässiga byggnadsvolymen för försvaret uppginge
till 20 å 30 miljoner kronor årligen. Under dessa förhållanden synes
reformen för närvarande böra begränsas till att avse försvarets förvaltnings -

27

Kunql. Maj:ts proposition nr 142.

område. Genom en sådan reform, som i och för sig är av betydande räckvidd,
torde avsevärda besparingar kunna uppnås utan att rubbningar i det
offektiva fullföljandet av försvarets nybyggnadsprogram synas vara att befara.
Åtgärden bör snarare underlätta än försvåra en fortsatt samordning
av den statliga nybyggnadsverksamheten.

När det nu bedömbara nybyggnadsprogrammet fullföljts, bör klarhet ha
vunnits om försvarets framtida organisation och möjligheter föreligga att
för en längre tidsperiod överblicka det militära byggnadsbehovet. Tiden
synes då vara inne att taga slutlig ställning till frågan om ett sammanförande
av civila och militära nybyggnadsuppgifter. Vid den förnyade undersökning av
hithörande problem, som i god tid torde böra igångsättas, bör enligt utredningens
mening jämväl uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida icke ett
särskilt organ borde tillskapas för handhavande av ifrågavarande nybyggnadsuppgifter.
Den samlade nybyggnadsverksamheten torde nämligen bliva
av sådan vikt och omfattning, att det kan ifrågasättas, om det är rationellt
att förena dessa uppgifter med do åligganden av annan art, vilka tillkomma
byggnadsstyrelsen.

Utredningen har sålunda stannat för att nu förorda en organisationsförändring
inom ramen för alternativ I, vilket i avseende å centralorganisationen
innebär, att försvarets nybyggnads- och underhållsuppgifter på fortifikations-
och byggnadsområdet — med vissa undantag — samlas inom ett enda
organ, en fortifikationsförvaltning. Utredningen vill framhålla, att det synes
angeläget, att ett nära samarbete inledes mellan detta ämbetsverk och byggnadsstyrelsen
i syfte att snarast vinna så mycket som möjligt av de fördelar,
vilka kunna vara förenade med ett samordnande av den civila och militära
nybyggnadsverksamheten. I detta syfte bör såsom 1944 års utredning föreslagit
en samarbetsdelegation inrättas. Samarbetet bör främst inriktas på
upphandling och förrådshållning, vilka verksamhetsgrenar vid rådande
materielläge synas vara av särskild betydelse. Inom försvaret (å arméns fortifikationsförvaltnings
byggnadskontor) finnes redan ett väl utbyggt organ för
upphandling och förrådshållning, vilket organ med fördel bör kunna anlitas
även för byggnadsstyrelsens räkning, något som redan i viss mån tillämpas.
Även möjligheterna att gemensamt utnyttja kontrollantpersonalen böra beaktas.

Starka skäl tala för att omorganisationen av den centrala ledningen av
fortifikations- och byggnadsverksamheten inom försvaret bör genomföras
med det snaraste. Det nuvarande läget beträffande nybyggnadsverksamheten
är, såsom förut berörts, att en betydande mängd beslutade arbeten
återstå att genomföra för arméns räkning, medan omfattningen av sådana
företag för marinen och flygvapnet är jämförelsevis liten. Om man nu skulle
bibehålla särskilda nybyggnadsorganisationer för försvarsgrenarna, bleve
följden med all sannolikhet, att administrationskostnaderna särskilt för do sistnämnda
båda försvarsgrenarna skulle taga en oproportionerlig del av byggnadsanslagen.
Sammanför man däremot de tre byggnadsorganen till en enhet,
erhåller det nybildade organet en byggnadsvolym, som är fullt tillräcklig för

Departementschefen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

att medgiva ett rationellt uppbyggande av organisationen. Härigenom kunna
administrationskostnaderna hållas på rimlig nivå. Ett annat skäl, varför en
sammanslagning bör ske så snart som möjligt, är att finna i personalläget.
Det är från olika håll omvittnat, att försvarets byggnadsorgan haft betydande
personalsvårigheter på den grund att organen varit provisoriskt uppbyggda
och anställningsförhållandena mycket lösliga, Svårigheterna ha efter det andra
världskrigets slut ökats med den större rörligheten på arbetsmarknaden och
den stigande efterfrågan på teknisk personal för civila uppgifter. Vid bibehållande
av nuvarande organisation och anställningsförhållanden vid försvarets
nybyggnadsorgan synes läget kunna bliva ohållbart. Genom ett sammanförande
återigen uppkomma förutsättningar för en fastare uppbyggnad av
organisationen och ett reglerande av anställningsförhållandena för en betydande
del av den personal, som behövs för att på ett tillfredsställande sätt
fullfölja arbetena. Även för det behöriga skötandet av övriga uppgifter, som
skulle tillkomma den nya fortifikationsförvaltningen — befästningsplanläggning,
underhållsverksamhet o. s. v. — är det önskvärt, att den länge bebådade
omorganisationen kommer till stånd, så att nuvarande provisorier kunna ersättas
av en mera planmässig anordning.

Frågan om eu centralisering av ledningen för fortifikations- och byggnadsverksamheten
inom försvaret har, såsom av den inledningsvis lämnade redogörelsen
framgår, varit föremål för ingående undersökningar under de senaste
åren. Sedan år 1940 ha sålunda icke mindre än fem utredningar framlagts i
ämnet. I avvaktan på slutligt ställningstagande till det utredningsmaterial,
som sålunda förebragts, har det arbete för vinnande av stadga och ökad rationalisering,
som för övriga förvaltningsområden inom försvaret inletts med 1943
års beslut rörande organisationen av försvarets centrala förvaltning, endast i
mycket begränsad omfattning kunnat utsträckas till de för fortifikations- och
hySSna<3sverksamheten avsedda förvaltningsorganen.

För ett uppskov med organisationsfrågornas slutgiltiga lösande talade tidigare
— förutom det pågående utredningsarbetet — den synnerligen omfattande
kyognadsverksamhet på försvarets område, som var erforderlig för genomförande
av 1942 års försvarsbeslut. Sedan emellertid byggnadsverksamheten
mom speciellt marinen och flygvapnet numera minskat i omfattning, föreligger
icke längre ur denna synpunkt hinder för genomförande av en omorganisation.

Då den nybyggnadsverksamhet, som under överbliekbar tid kommer i fråga
inom försvaret, lärer kunna utan svårighet omhänderhas av ett organ, synes
det föga rationellt att bibehålla särskilda byggnadsorgan för de tre försvarsgrenarna.
Med hänsyn härtill och till vad 1946 års utredning anfört bör ett
ytterligare uppskov med prövningen av ifrågavarande organisationsfråga icke
komma i fråga.

Då arbetsuppgifterna för det förvaltningsorgan, som skall ha ledningen av
fortifikations- och byggnadsverksamheten inom försvaret oberoende av de
förändringar försvarsorganisationen kan komma att undergå torde komma att.
bli av tillräcklig omfattning, synas betänkligheter icke böra möta att redan

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

nu, utan avvaktan å resultatet av försvarskommitténs utredningsarbete, verk
ställa en omorganisation på detta område. Däremot bör, i avvaktan på beslut
rörande försvarsorganisationens framtida omfattning, försiktighet givetvis iakttagas,
då det gäller inrättande av nya ordinarie befattningar. De av 1944 års
utredning framlagda förslagen rörande den territoriella och lokala organisa
tionen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen torde äga sådant samman
hang med den framtida utformningen av försvarsorganisationen i övrigt, att
desamma icke nu böra komma under bedömande.

Då det gäller att taga ställning till de olika alternativ, som kunna komma i
fråga vid utformningen av den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen
för försvaret, vill jag till en början erinra om att 1943 års förvaltningsbeslut
i princip innebar en centralisering av den på försvarsgrenarna fördelade
verksamheten till ett organ. I ett fåtal utlåtanden över 1944 års utrednings betänkande
ha erinringar framförts häremot. De skäl, som av min företrädare i
ämbetet anförts till stöd för en centralisering, ha emellertid synts mig sä
vägande, att någon avvikelse från beslutet i detta hänseende icke bör göras.
Dessa skäl göra sig för övrigt med ökad styrka gällande i nuvarande läge, då
med återgång till mera normala fredsförhållanden byggnadsverksamheten vid
marinen och flygvapnet väsentligt minskat. Yad åter angår förhållandena
under beredskap och krig, varvid främst bör beaktas befästningsverksamheten,
ha erfarenheterna från beredskapstiden klart visat olägenheterna av ett bibehållande
av den på tre försvarsgrenar splittrade organisationen. En enhetlig
ledning av verksamheten på detta område skulle utan tvivel ha lett till stora
besparingar, samtidigt som organisationen skulle ha kunnat arbeta mer
effektivt.

Vid prövningen av föreliggande organisationsproblem på grundval av 1943
års beslut om centralisering av verksamheten ha inom 1944 års utredning diskuterats
i huvudsak tre olika alternativ. Det första, alternativ I, innebär, att en
skiljelinje skulle dragas mellan den civila byggnadsverksamheten å ena sidan
samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet å den andra, Vid alternativ
II skulle skiljelinjen dragas pa samma sätt utom såtillvida, att detaljutformning
och utförande av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna skulle
sammanföras med motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen,
medan enligt alternativ III skiljelinjen skulle dragas mellan byggnadsverksamhet
å ena sidan och befästningsverksamhet å den andra. 1944 års utredning

_ med undantag av en ledamot — har förordat alternativ I, vilket förordats

jämväl i flertalet remissutlåtanden och av 1946 års utredning.

För egen del har jag kommit till samma slutsats och alltså funnit mig böra
mi förorda eu organisation enligt alternativ 1. Beträffande skälen härför kan
jag i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, som anförts av 1946 års utredning.
Ett sammanförande av underhållsverksamheten beträffande civila och
militära byggnader skulle sålunda utan tvivel tynga och fördröja underhållsverksamheten
i stället för att leda till ökad rationalisering, varjämte en lämplig
organisation för befästningsverksamheten skulle försvåras. Alternativ IIT
synes alltså icke böra komma i fråga. Vid valet mellan alternativ I och II har

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

jag i likhet med 1946 års utredning fäst särskilt avseende vid omfattningen av
den nybyggnadsverksamhet, som under de närmaste åren torde vara att påräkna
på såväl det civila som det militära området. Ett sammanförande av
dessa betydande arbetsuppgifter till byggnadsstyrelsen skulle sannolikt innebära
en alltför tung belastning för detta verk, med påföljd att arbetet icke
skulle kunna behörigen fullgöras. Vid mitt ställningstagande har jag ansett
mig kunna räkna med en byggnadsverksamhet inom försvaret efter år 1948 av
ungefär den omfattning, som förutsatts av 1946 års utredning. En byggnadsvolym
av denna omfattning synes tillfyllest för att en rationell och effektiv
organisation skall kunna uppbyggas.

Såsom av det nyss anförda framgår skulle däremot en ytterligare centralisering
i nuvarande läge vara ett alltför vittutseende och svårgenomförbart projekt.
Därest den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen, på sätt
förordats, nu organiseras enligt alternativ I, behöver detta dock icke utesluta,
att en ytterligare koncentrering av byggnadsverksamheten framdeles kan övervägas.
I detta hänseende hänvisar jag till de synpunkter, som anförts av 1946
års utredning och till vilka jag kan ansluta mig.

Det av mig förordade alternativ I innebär, såsom av det föregående framgår,
att ledningen av försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet i
huvudsak sammanföres till ett ämbetsverk, vilket lämpligen bör erhålla benämningen
fortifikationsförvaltningen. Till det nya ämbetsverket böra dock
icke hänföras frågor rörande nybyggnad och underhåll av flygfält, vilka frågor
liksom nu böra handläggas inom flygförvaltningen, ej heller underhåll och projektering
av anläggningar å fabriksfonden. Utförandet av dylika anläggningar
bör först efter en övergångsperiod, vars längd det torde böra ankomma "på
Kungl. Maj:t att bestämma, överföras till det nya verket.

På sätt föreslagits av 1944 och 1946 års utredningar bör en särskild samarbetsdelegation
inrättas för underlättande av samarbetet mellan det nya verket
och motsvarande civila förvaltningsmyndigheter. Det torde böra ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser härom.

Till organisationen av det föreslagna nya ämbetsverket och av de övriga
förvaltningsorgan, som beröras av förslaget, återkommer jag i det följande.

IV. Särskilda organisationsfrågor.

De särskilda spörsmål, som upptagas under förevarande avsnitt, beröra försvarets
domäner, de militära flygfälten, försvarets bostäder, försvarets fabriksanläggningar,
befästningsinspektionen, byggnads- och reparationsberedskapen
samt statens bränslekontrollerande verksamhet. I det följande lämnas vid behandlingen
av varje särskild fråga en kortfattad redogörelse för det nuvarande
sakläget. Mera ingående uppgifter härutinnan återfinnas som regel i det av
1944 års utredning avgivna betänkandet (s. 36—64). De olika spörsmålen behandlas
från den utgångspunkten, att organisationsfrågan i stort löses enligt
det av mig förordade alternativet I. Rörande de synpunkter, som 1944 års ut -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

redning och de remissvägen hörda myndigheterna in. fl. anlagt på hithörande
frågor vid en organisation i stort jämlikt alternativen II eller III, torde få
hänvisas till utredningens betänkande och till handlingarna i ärendet.

A. Försvarets domäner.

Nuvarande organisation.

Under försvarets förvaltning stå för närvarande, enligt vad den av 1944
års utredning verkställda undersökningen giver vid handen, kronan tillhörande
domäner och markområden med en sammanlagd areal av omkring 54 000 hektar.
Huvuddelen av markinnehavet eller cirka 43 000 hektar kommer på arméns
del, medan marinen och flygvapnet disponera respektive cirka 2 500 och 8 500
hektar. Omkring 23 000 hektar av det totala markinnehavet utgöras av produktiv
skogsmark. Områdena äro fördelade på cirka 5 500 registerfastigheter.
Det bokförda markvärdet den 30 juni 1946 utgjorde cirka 153 miljoner kronor.
I bokföringsvärdet ingår icke värdet av vissa för befästningsändamål under
senare år förvärvade markområden, beträffande vilka det ännu icke är avgjort,
huruvida de skola fondredovisas eller ej.

Förutom de under försvarets egen förvaltning varande kronan tillhöriga
markerna nyttjar armén för närvarande betydande områden av skilda kronoparker
under domänverkets förvaltning.

För försvarets räkning arrenderas även vissa markområden från kommuner
och enskilda.

Å de av lantförsvaret förvaltade övnings- och skjutfälten finnas åtskilliga
jordbruksgårdar, som av kronan utarrenderas på sådana villkor, att övningarna
icke hindras genom nyttjanderättsupplåtelserna. Även i flygvapnets markinnehav
ingå sådana jordbruksgårdar, varjämte flygfälten i viss utsträckning
utarrenderas för fårskötsel.

Förvaltningen av försvarets domäner och markområden omhänderhaves av
samma centrala, regionala och lokala myndigheter, som förvalta försvarets
fasta egendom i övrigt. För skogsskötseln finns för närvarande inom försvaret
ingen heltidsanställd tjänsteman med högre skoglig utbildning men vid de
lokalförvaltningar, i vilkas fastighetsbestånd större skogbevuxna arealer ingå,
anlitas, då så erfordras, i orten tillgänglig högre sakkunskap på området, såsom
domänverkets, skogsvårdsstyrelsernas eller skogssällskapets jägmästare.
Sex skogvaktare -— alla extra ordinarie — äro för närvarande anställda på
heltid för skötseln av arméns skogskomplex å Järvafältet och Utö, i Boden
och Karlsborg samt på Gotland. Vid Stockholms kustartilleriförsvar finns
även en heltidsanställd extra ordinarie skogvaktare. Till efterrättelse för
skogsskötseln tjäna skogshushållningsplaner, vilka av sakkunniga upprättas
för de större skogsinnehaven och som fastställas av Kungl. Maj:t.

Den rättsliga vården av markinnehavet åvilar de centrala förvaltningsmyndigheterna,
som ha att tillse att kronans rätt bevakas i hithörande frågor.

Förvärv av mark för försvarets räkning liksom även försäljning av mark,
som redovisas å försvarets fastighetsfond, handhaves av de centrala förvaltningsorganen
i samarbete med vederbörliga militära myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

32

Tidigare utredningar.

I samband med att Kungl. Maj:t föreläde riksdagen förslag om fondredovisning
av försvarets fastighetsbestånd (propositionen 1939: 184) förutsattes,
att de av försvarsväsendet disponerade jordbruksegendomarna i enlighet med
förslag av riksräkenskapsverket skulle redovisas å fastighetsfonden, varvid
beaktades bland annat svårigheten att åstadkomma en gränsdragning mellan
de militära myndigheternas jordbruks- och skogsegendomar å ena sidan och å
andra sidan övningsfält, skjutfält och tomter för militära etablissement.

1940 och 1941 års militära förvaltningsutredningar ifrågasatte ingen ändring
i principen, att försvarets myndigheter skulle förvalta det för militärt bruk
erforderliga markinnehavet.

Däremot ifrågasatte Bildmark i sin i det föregående omnämnda promemoria
av den 23 februari 1942, huruvida icke arméns domäner och markområden borde
överflyttas till domänstyrelsens förvaltning och till erforderlig del utarrenderas
till de militära myndigheterna.

Liknande synpunkter framfördes av byggnadsstyrelsen i yttrande över 1941
års förvaltningsutrednings betänkande.

Skogssällskapet, till vars huvuduppgifter hör att medverka vid skötseln och
förvaltningen av städers, stiftelsers och dylika skogar, ifrågasatte i en under
hand till jordbruksdepartementet ingiven promemoria, om det icke kunde uppdragas
åt sällskapet att biträda vid vården av försvarets skogar.

1944 års utredning.

Vid behandlingen av frågan om den framtida förvaltningen av försvarets
domäner och markområden har utredningen funnit det riktigaste vara att utgå
från den särskilda användningen av markerna och de krav, som detta utnyttjande
ställer på förvaltningsorganisationen. Med denna utgångspunkt har utredningen
ansett sig kunna uppdela markinnehavet på fyra huvudgrupper, nämligen 1)

för befästningsändamål utnyttjade områden,

2) kasern- och varvsområden samt tomter för tjänste- och uthyrningsbostäder,
förråd m. m.,

3) övnings- och skjutfält, vartill jämväl hänföras bombfällningsplatser m. m.,
samt

4) flygfält.

Utredningen har ansett, att befästningar med tillhörande markområden,
kasern- och varvsområden, tomtplatser samt flygfält borde kvarstå å försvarets
fastighetsfond och förvaltas av den myndighet, som svarade för underhållet
av byggnader och anläggningar, för vilka områdena erfordrades.

Beträffande övnings- och skjutfälten, vilka utgöra huvuddelen av försvarets
markinnehav, har utredningen skilt mellan områden, som äro föremål för
ett intensivt militärt utnyttjande, och sådana, som vanligen icke direkt beröras
av övningar.

Med utgångspunkt från de särskilda krav, som det intensiva militära utnyttjandet
ställde på skötseln av de förstnämnda områdena, har utredningen kom -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

mit till den uppfattningen, att dessa områden även i fortsättningen borde
redovisas å fastighetsfonden och förvaltas av de militära myndigheterna.
Härom har utredningen anfört i huvudsak följande.

Genom övningarna förorsakas i betydande utsträckning skador såväl på
växande träd och undervegetation som på vägar, broar, stängsel och dylika
anordningar. Skadorna på anordningarna måste ofta nog snabbt avhjälpas, om
icke övningarna skola försvåras. Vid vissa övningar, såsom i bivackering och
andra fältarbeten, erfordras tillgång till skogsprodukter (virke, ved, ris m. in.).
För att icke onödiga skador — och därmed ekonomiska förluster — skola uppstå,
böra anvisningar lämnas om var och hur sådana förnödenheter få tagas.
Å områdena finnas varjehanda anordningar för de militära övningarna, såsom
kör- och hindergårdar, skjutbanor, markörskydd, handgranats- och
närstridsbanor samt anläggningar för pansarförstöring. Det synes knappast
råda någon tvekan om att icke skötseln av dessa anordningar med hänsyn till
deras art och användning bör omhänderhavas av den lokala militära myndigheten.
Detsamma torde också gälla de åtgärder i fråga om själva markområdenas
skötsel, vilka påkallas av det militära utnyttjandet. Härför torde
nämligen krävas en med militära förhållanden väl förtrogen organisation, som
ständigt finnes att tillgå på platsen, så att uppkomna skador snabbt kunna
avhjälpas och biträde lämnas vid övningarna. Emellertid kan man icke uppdraga
någon bestämd gräns mellan de förvaltningsåtgärder, vilka påkallas av
övningarna, och dem, som syfta till ett ekonomiskt nyttiggörande av egendomen.
Tvärtom tjäna åtskilliga åtgärder båda dessa syften. Samma förvaltningspersonal
användes också för närvarande för båda uppgifterna, vilket torde
medföra arbetsutjämning. Som exempel må nämnas, att, enligt vad utredningen
under hand inhämtat, under budgetåret 1943/44 cirka 40 % av de å
Järvafältet- anställda skogvaktarnas arbetstid åtgick för att biträda vid övningar
eller avhjälpa genom övningarna uppkomna skador. I sådant läge synes det
utredningen föga rationellt, att försvarets myndigheter skulle ombesörja allenast
de förvaltningsåtgärder, som påkallas av områdenas militära utnyttjande,
medan domänverket självständigt skulle svara för områdenas ekonomiska nyttiggörande.
Utredningen anser därför, att även dessa områden böra redovisas
å fastighetsfonden med förvaltningsansvaret samlat till de myndigheter, som
i övrigt svara för vården av de å denna fond redovisade förvaltningsobjekten.

Inom de för övningar mindre intensivt utnyttjade områdena återigen, vilka,
enligt vad utredningen anfört, främst utgjordes av s. k. skyddsområden vid
artilleriskjutfält, syntes skogsskötsel kunna bedrivas enligt någorlunda allmänna
normer, även om de militära önskemålen måste i första hand beaktas.
Utredningen förmenade därför, att sådana områden borde, därest de utgjorde
större sammanhängande komplex, överflyttas till förvaltning av domänverket.

För att i praktiken särskilja de områden, som med tillämpning av angivna
principer skulle redovisas å fastighetsfonden, och dem, som borde tillföras
domänfonden, borde enligt utredningens mening en undersökning av de enskilda
fallen snarast företagas.

Utredningen har vidare till övervägande upptagit frågan, hur försvarets
fastighetsförvaltande myndigheter skulle få sitt behov av sakkunskap rörande
jord- och skogsbruk tillgodosett. För utredningens uppfattning härvidlag i
vad avser den centrala förvaltningsmyndigheten torde redogörelse få lämnas
) det följande under det avsnitt, som behandlar centralförvaltningen. Beträf Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. Nr 142. 333 47 3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

fande den lokala förvaltningen har utredningen förordat, att en särskild undersökning
skulle verkställas rörande möjligheterna att rationalisera anlitandet
av skoglig sakkunskap. I första hand borde därvid eftersträvas samarbete med
domänverket, så att — mot skälig ersättning till domänfonden — åt revirens
personal uppdroges att lämna de militära förvaltningsmyndigheterna erforderligt
biträde.

Yttranden.

De av 1944 års utredning framlagda förslagen ha i allmänhet biträtts eller
lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna.

Arméns fortifikationsförvaltning har för sin del understrukit, att överflyttning
från försvarets till domänverkets förvaltning endast borde ifrågakomma
beträffande större sammanhängande områden, vilka vanligen icke omedelbart
berördes av övningarna. Ett söndersplittrande av det militära fastighetsinnehavet
på småområden, av vilka en del skulle förvaltas av försvarets
myndigheter och en del av domänverket, skulle uppenbarligen tynga och fördyra
förvaltningen.

Domänstyrelsen har erinrat, att domänverkets huvuduppgift vore att förvalta
kronan tillhöriga skogsfastigheter, varför de militära övnings- och skjutfälten,
vilka ofta i betydande omfattning vore skogbevuxna, i regel borde
redovisas under domänfonden. Områdena borde alltså förvaltas av domänverket
och i erforderlig utsträckning nyttjas av försvaret. Emellertid förekomme
fall, då områden — även stora sammanhängande sådana — på grund
av intensivt militärt utnyttjande, som lade hinder i vägen för ett ekonomiskt
bedrivet skogs- eller lantbruk, borde redovisas under försvarets fastighetsfond
med militär förvaltning. Avgörande härom borde göras beroende av
den särskilda undersökning, som förutsatts skola äga rum.

Statens sakrevision har framhållit, att sakrevisionen företagit vissa undersökningar,
vilka bland annat berört frågor rörande förvaltningen av försvarets
domäner. Med stöd av erfarenheter från dessa undersökningar ansåge sakrevisionen
det eftersträvansvärt, att domänverket i största möjliga utsträckning
toges i anspråk för skötseln av skogen å försvarets fastigheter. En sådan
anordning borde kunna förverkligas antingen områdena redovisades å
domänfonden eller ansåges böra bokföras å försvarets fastighetsfond.

1946 års militära domänutredning.

Den av 1944 års utredning förordade detaljundersökningen rörande lämpligheten
av att till domänfonden överföra vissa områden av övnings- och
skjutfälten och angående möjligheterna att ordna ett rationellt samarbete
mellan försvarets myndigheter och domänverket beträffande skötseln av de
av försvaret förvaltade skogarna har synts mig böra komma till utförande,
innan slutlig ställning till berörda spörsmål tages. Jag har därför, sedan
Kungl. Maj:t den 15 mars 1946 lämnat mig erforderligt bemyndigande, uppdragit
åt f. d. översten N. Wikander och f. d. över jägmästaren S. G. Tisell
(vilken senare numera är avliden) att utföra ifrågavarande undersökning, var -

Kungl. May.ts ''proposition nr 142. 35

vid Wikander tillika anmodats att i egenskap av ordförande leda arbetet. Resultatet
av utredningens överväganden har ännu icke framlagts.

1946 års förvaltningsutredning.

De av 1944 års utredning föreslagna riktlinjerna för handhavandet av försvarets
domänförvaltning, enligt vilka riktlinjer huvuddelen av ifrågavarande
markinnehav alltjämt skulle redovisas å försvarets fastighetsfond och förvaltas
av försvarets myndigheter, medan av särskild undersökning borde bliva
beroende, om icke vissa mindre intensivt utnyttjade områden skulle överföras
till domänverket, ha icke givit 1946 års utredning anledning till erinran.
Utredningen finner det värdefullt, att ett nära samarbete organiseras mellan
försvaret och domänverket i fråga om skötseln av de å fastighetsfonden alltjämt
redovisade skogarna, så att behovet av skoglig sakkunskap vid de militära
lokalförvaltningarna i görligaste mån tillgodoses genom anlitande av
domänverkets personal. Till frågan om behovet av sådan sakkunskap vid den
centrala fastighetsförvaltande myndigheten inom försvaret återkommer utredningen
i annat sammanhang.

B. De militära flygfälten.

Nuvarande organisation för förvaltningen
av de militära flygfälten.

De militära flygfälten redovisas för närvarande å flygvapnets delfond av
försvarets fastighetsfond och omfatta en areal av cirka 5 800 hektar. Det bokförda
markvärdet överstiger 10 miljoner kronor. Anläggningsvärdet för
fälten (värdet av fältytor, rullbanor och dylika anordningar) efter genomförandet
av femårsplanens uppbyggnadsprogram har uppskattats till omkring
75 miljoner kronor.

Den centrala förvaltningen av nu ifrågavarande anläggningar omhänderhas
av flygförvaltningen. Vid en genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1942
genomförd omorganisation av förvaltningens byggnadsavdelning inrättades
för handläggande av hithörande uppgifter en särskild flygfältsbyrå inom av
delningen. 1943 års riksdagsbeslut angående den centrala försvarsförvaltningens
organisation innefattade, i avbidan på den slutliga omorganisationen
av fortifikations- och byggnadsverksamheten, ingen ändring härutinnan.

Förvaltningen av de statliga civila flygfälten.

Frågan om förvaltningen av de för den civila luftfarten avsedda statliga
flygfälten behandlades vid 1945 års riksdag i samband med beslut om inrättande
av en luftfartsstyrelse samt fastställande av stat för luftfartsfonden
m. m. (proposition nr 262; riksdagens skrivelse nr 392). Till grund för berörda
beslut låg ett av sakkunniga för utredning rörande organisation och
personalbehov för vissa avdelningar inom väg- och vattenbyggnadsslyrelsen
m. m. den 24 januari 1945 avgivet betänkande med förslag till organisation

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

av en luftfartsstyrelse (SOU 1945:2), vari beträffande nybyggnad av flygfält
anfördes bland annat följande.

De tekniska problemen vid byggandet av flygfält vore i stor utsträckning
likartade med dem som förekomme vid anläggandet av vägar. Den omfattande
tekniska erfarenhet, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förvärvat på vägbyggnadsområdet,
borde kunna vara till stor nytta även då det gällde att
bygga flygfält. Liknande överensstämmelse kunde jämväl påvisas vid jämförelse
med en annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsgrenar,
nämligen anläggandet av vatten- och avloppsledningar. I angivna
fall kunde i allmänhet samma slags arbetsledare, arbetare och maskiner användas
och i avsevärd omfattning även samma slags konstruktörer. Vid sådant
förhållande kunde en samordning av verksamhetsgrenarna medföra fördelar
i form av ökade möjligheter att åstadkomma en mera kontinuerlig sysselsättning
av arbetare och arbetsledare och ett rationellare utnyttjande av
arbetsmaskinerna. Vidare skulle sammanförandet medföra, att den tekniska
personalen erhölle ett vidgat verksamhetsområde med mindre risk för alltför
ensidig inriktning och med ökade möjligheter till avancemang för dugande
krafter.

De sakkunniga förordade därför, att byggnadsverksamheten med avseende
å flygfälten vid inrättandet av en luftfartsstyrelse bibehölles hos väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Däremot borde förberedande utredningar rörande
flygplatsbyggandet, vilka utredningar till väsentlig del vore att hänföra till
områden utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens särskilda sakkunskap, ankomma
på luftfartsstyrelsen.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande framfördes vissa
erinringar mot vad sålunda föreslagits.

Föredragande departementschefen förklarade, att ståndpunktstagandet i
fråga om vilket organ som borde omhanderha byggande eller omändring av
flygfält försvårades av att spörsmålet om den framtida organisationsformen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet icke vore slutgiltigt
löst. I det läge, vari frågan befunne sig, förordade departementschefen,
att de sakkunnigas förslag, vilket innebure i huvudsak, att luftfartsstyrelsen
skulle omhänderha projekteringen av flygfältsarbeten medan själva utförandet
av dessa kvarbleve hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle tillämpas
åtminstone tills vidare.

Riksdagen förklarade sig godkänna vad departementschefen i angivna hänseende
förordat.

Projekteringen av nya flygplatsanläggningar ankommer alltså på luftfartsstyrelsen,
medan själva utförandet av flygfältsbyggen åtminstone tills vidare
kvarbliver hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även underhållet av befintliga
flygfält åvilar luftfartsstyrelsen.

1944 års utredning.

Jämlikt direktiven har utredningen haft att till bedömande upptaga frågan,
huruvida det ur rationaliseringssynpunkt möjligen kunde vara lämpligt
att förlägga utbyggandet och underhållet av samtliga statliga flygfält, civila
såväl som militära, till en enda myndighet, nämligen endera av flygförvalt -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt ett eventuellt nytt ämbetsverk
för huvudsakligen byggnadstekniska ärendens handläggning. Vid fullgörandet
av sitt uppdrag har utredningen i vad angår de civila flygfälten utgått
från den lösning, som frågan om organisationen för byggande och underhåll
av sådana fält nyligen erhållit.

I vad avser spörsmålet om de militära flygfältens förvaltning har utredningen
samrått med, bland andra, chefen för flygvapnet och fly g förvaltningen,
vilken anfört i huvudsak följande.

Förvaltningen av flygfälten vore en speciell gren av fastighetsförvaltningen
med utpräglad egenart. Avgörandena i förvaltningsärendena vore i väsentlig
del beroende av flygtekniska skäl och den som bure ansvaret för flygsäkerheten
måste också kunna bestämma i ärenden rörande flygfälten. Underhåll
av flygfälten måste noga planeras med hänsyn till beräknad flygfrekvens på
fälten under olika årstider. Omkastningar i sådana planer måste kunna utföras
smidigt och utan tidsutdräkt, om väderleks- eller andra förhållanden så
skulle påkalla. Chefen för flygvapnet borde därför direkt kunna ge härav betingade
order och direktiv.

Flygfältsfrågor sammanhängde även intimt med flygvapnets krigsplanläggning.
Denna planläggning omfattade bland annat flygstridskrafternas (flygoch
basförband) fördelning på flygfält i händelse av krig, och då det vore av
den allra största betydelse, att denna planläggning hölles ytterst hemlig,
borde ärenden rörande flygfälten icke handläggas av flera mjmdigheter än
vad som vore absolut nödvändigt. Flygvapnets krigsplanläggning kunde
annars onödigtvis blottas.

Kostnaderna för det löpande underhållet av flygfält och banor å dessa
uppginge till cirka en miljon kronor årligen. Arbetsuppgiften och anslagets
storlek motiverade en kvalificerad organisation för underhållet inom flygledningen.
Underhållsarbetena på flygfälten vore ofta av sådan storlek, att
medel icke utan vidare kunde ställas till lokalmyndigheternas förfogande.
Dessa saknade även den expertis, som erfordrades för bedömande och planerande
av större arbeten. Underhållet av en del fält kunde uppgå till hundratusentals
kronor. Arbeten av denna storlek borde projekteras centralt.

Underhåll och ny- eller tillbyggnad av flygfält borde helst vara under
gemensam ledning på grund av att de sammanhängde med varandra därigenom
att exempelvis dräneringssystem på ett utvidgningsområde måste hopkopplas
med systemet på det ursprungliga fältet. Härvid kunde uppstå krav
på komplettering av det gamla systemet, vilket senare arbete kunde beröra
planerade eller pågående underhållsarbeten.

Vad anginge större utvidgningsarbeten och nyanläggningar uppstode ingen
ekonomisk vinst av att sammanföra dessa med motsvarande uppgifter för
civila flygfält, så länge omfattningen av sådana arbeten för flygvapnets del
vore betydande. Även efter den nuvarande uppsättningsperiodens slut måste
man räkna med betydande utvidgningsarbeten för de militära flygfälten. Flygteknikens
utveckling medförde nämligen krav såväl på längre start- och landningsbanor
som även på permanentbeläggning av dylika banor i större utsträckning
än som nu förekommc å flygvapnets fält. Till belysande av den
väntade omfattningen av dylika arbeten kunde anföras, att flygförvaltningen
till investeringsutredningen anmält behov av investeringsarbeten å flygfält
till en beräknad kostnad av cirka 185 miljoner kronor, därav 35 miljoner avsåge
arbeten, som i första hand borde komma till utförande, och 150 miljoner
arbeten i andra hand. Därest arbetsmarknadsläget bleve sådant, att dessa
arbeten icke komme till utförande såsom investeringsarbeten, bleve det lik -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

väl nödvändigt att utvidga flygfälten, anlägga permanenta rullbanor och
iståndsätta vissa krigsflygfält, för vilka ändamål medel måste upptagas inom
kostnadsramen för den nya försvarsordningen. För ändamålet beräknade
chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, att cirka 65 miljoner kronor
krävdes under femårsperioden 1947—1952, vilket motsvarade 13 miljoner kronor
per budgetår.

Sammanfattningsvis kunde anföras, att det av flygsäkerhetsskäl vore ofrånkomligt,
att underhållet av flygfälten handlades inom flygledningen. Flygfältens
förvaltning borde därför åvila flygförvaltningen. Till underhållet
hörde även vissa kompletterings- och utvidgningsarbeten, varav ett permanent
behov vore att förutse. För nämnda arbetsuppgifter erfordrades en särskild
byrå inom flygförvaltningen. Större utvidgningsarbeten och nyanläggningar
vore av samma karaktär och kunde med fördel ombesörjas av samma
ledning. Gränsen mellan ordinarie underhållsarbeten och större företag vore
ofta svår att draga. Lämpligast syntes därför vara att även större arbeten
handhades av flygfältsbyrån, som under perioder av dylika arbeten erhölle
en däremot svarande ansvällning. Denna arbetsform vore med goda erfarenheter
prövad inom flygförvaltningen. Då arbeten av betydande omfattning
förestode och redan vore under planering å flygfältsbyrån, vore det ur militär
synpunkt, av flygsäkerhetsskäl och ur rationell ekonomisk synpunkt lämpligast
att låta flygfältsbyrån kvarbliva inom flygförvaltningen.

1944 års utredning fann för egen del, att det nära sambandet mellan
flygsäkerheten och flygfältens beskaffenhet utgjorde ett starkt skäl för att
ledningen av flygverksamheten och handhavandet av underhållet av flygfälten
borde vara förlagda till samma myndighet. Även sekretessynpunkterna,
vilka förtjänade allt beaktande, talade för en sådan anordning. Utredningen
förordade fördenskull, att underhållet av de militära flygfälten alltjämt skulle
handhas av flygförvaltningen, som härför borde vara utrustad med en flygfältsbyrå.
Till flygfälten borde räknas de markarealer, som fälten upptoge,
med därå befintliga rullbanor och andra för flygverksamhetens bedrivande
omedelbart avsedda anordningar liksom även flygplanvärn och flygplanvägar.
Däremot borde husbyggnader å fälten, såsom hangarer, liksom flygvapnets
kaserner med tillhörande markområden och övriga fasta egendom förvaltas
av det ämbetsverk, som handhade vården av försvarets husbyggnader och
marker i övrigt. Detta borde dock icke gälla dylika byggnader å krigsflygfälten,
vilka byggnader ur sekretessynpunkt och av praktiska skäl borde förvaltas
tillsammans med själva fälten.

Utredningen räknade med att det kunde möta vissa svårigheter att klargöra
fördelningen av befogenheter mellan de båda ämbetsverk, som enligt
den sålunda föreslagna organisationen skulle förvalta flygvapnets fasta anläggningar.
Utredningen hade övervägt, huruvida icke flygfälten fördenskull
borde utbrytas ur försvarets fastighetsfond och redovisas å en särskild
kapitalfond, ställd under flygförvaltningens vård. Emellertid skulle en sådan
anordning medföra en icke önskvärd splittring av registerfastigheterna med
delar av samma fastighet redovisade på skilda fonder och måhända motverka
en önskvärd smidighet och möjlighet att med minsta omgång genomföra
justeringar i arbetsfördelningen mellan ämbetsverken. En tillfredsställande
fördelning av arbetsuppgifterna mellan ämbetsverken borde för övrigt enligt

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

utredningens mening kunna ernås, även om hela fastighetsbeståndet bibehölles
redovisat å flygvapnets delfond av försvarets fastighetsfond.

Den rättsliga vården av hela det å nämnda delfond redovisade fastighetsbeståndet
borde enligt utredningen ombesörjas av det ämbetsverk, som svarade
för vården av försvarets övriga fastighetsbestånd.

Utredningen har härefter ingått på frågan, hur ledningen av nya flygfältsbyggen
för militärt behov och av större utvidgningar av redan befintliga
militära flygfältsanläggningar bör handhas, och därvid framhållit, att
dylika uppgifter givetvis måste fullgöras i närmaste samarbete med den taktiska
och flygtekniska sakkunskapen inom flygstaben. En ingående kännedom
om de erfarenheter, vilka gjorts vid underhållet av de befintliga fälten,
syntes också vara av stor betydelse för att uppnå det gynnsammaste resultatet
av planläggningsverksamheten. Utredningen ansåge därför, att även
denna verksamhet borde omhänderhavas av flygförvaltningens flygfältsbyrå.
Även för företagen erforderliga markförvärv och därmed sammanhängande åtgärder
borde ombesörjas av flygförvaltningen.

Däremot syntes det utredningen mera tveksamt, vilken myndighet som
borde svara för upprättandet av arbetsritningarna och för det praktiska byggnadstekniska
utförandet av de militära flygfältsanläggningarna. Därest dessa
arbetsuppgifter med avseende å de civila flygfälten även för framtiden komme
att åvila väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, syntes det utredningen böra tagas
under omprövning, huruvida icke jämväl utförandet av de militära fälten
borde förläggas till sistnämnda ämbetsverk.

Yissa särskilda skäl, som hänförde sig till fältens militära användning,
kunde emellertid anföras emot en sådan organisationsändring. Sålunda måste
det ur beredskapssynpunkt anses vara en fördel, att flygförvaltningen hade
ett eget organ för flygfältsbyggande, så att i varje situation utförandet av
beslutade nybyggnader eller omändringar av fält kunde ske utan att hänsyn
behövde tagas till arbeten för andra ändamål. Vidare vore att beakta,
att konstruktionsarbetet måste bedrivas efter i viss mån olika normer för de
civila och för de militära flygfälten, enär de moderna civila fälten måste utformas
för en betydligt tyngre trafik än de militära och den allmänna standarden
för de förra på grund av de trafiksäkerhetskrav, som uppställdes vid
passagerartransport, måste bliva högre än vad som vore nödvändigt för de
senare fälten, av vilka ett betydande antal avsåges för rena övningsändamål
eller för bruk i krigstid. I det läge, vari frågan rörande organisationen för
byggande av civila flygfält befunne sig, syntes tillräckliga skäl icke föreligga
att överflytta utförandet av de militära flygfältsanläggningarna till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen; detta så mycket mindre som de mera omfattande
militära flygfältsarbetena under nästkommande femårsperiod syntes nästan
enbart komma att avse utvidgningar och omläggningar av förefintliga fält.
Dessa arbeten syntes nära beröra underhållsverksamheten och det syntes ofta
bliva svårt att avgöra, huruvida ett arbete borde räknas till den mera normala
underhållsverksamheten eller till omläggnings- och iståndsättningsarbeten.

Från vad utredningens majoritet sålunda uttalat har ledamoten Lindh

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

anfört avvikande mening. De skäl, som föranlett förenämnda, sakkunnigas
förslag och statsmakternas beslut att, åtminstone tills vidare, förlägga upprättandet
av arbetsritningar och det praktiska byggnadstekniska utförandet av
byggnadsarbeten å de civila flygfälten till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
talade enligt hans mening bestämt för att en motsvarande ordning genomfördes
i fråga om de militära fälten.

Yttranden.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha förklarat sig icke vilja påyrka
någon ändring i utredningens förslag men ansett sig böra beröra vissa
detaljfrågor, avseende den ena den rättsliga vården av flygfälten och den
andra underhållet av vissa drivmedelsanläggningar m. m. Myndigheterna ha
i dessa frågor anfört bland annat följande.

I vissa fall vore det av vikt, att flygförvaltningen kunde träffa avgörande
i frågor rörande den rättsliga vården av flygfälten. Så vore exempelvis fallet,
när modifikationer behövde vidtagas beträffande utfästelser, som flygförvaltningen
vid markförvärv gjort till förmån för föregående ägare. Likartat vore
läget, då kronans medgivande till dödning eller relaxation av inteckningar erfordrades
på den grund att flygvapnet innehade nyttjande- eller servitutsrätt,
som berördes av åtgärden. Genom samarbete med det för försvaret
gemensamma fastighetsförvaltande ämbetsverket borde emellertid en ur praktiska
synpunkter tillfredsställande handläggning av ärenden av berörd art
kunna ernås.

I fråga om flygvapnets för flygtjänsten avsedda drivmedelsanläggningar
och därmed sammanhängande serviceanordningar, såsom tankanläggningar
och fatförråd, vore det tveksamt, om underhållet borde omhänderhas av den
för. försvaret gemensamma förvaltningsorganisationen. Dessa anordningar liksom
tankbilarna och annan med tankningen sammanhörande utrustning fordrade
ständig tillsyn och vård på grund av risk för rörbrott, läckage, förslitning
av pumpar och mätorgan, innebärande utbytesersättningar av filter,
slangar och kopplingar m. m. Det finge erinras, att hänsyn till flygsäkerheten
fordrade, att erforderliga reparationer och översyn kunde utföras utan
omgång och tidsutdräkt. Det skulle innebära en allvarlig olägenhet, om
tillsynen över att drivmedelstjänsten vore behörigt försedd skulle brista, och
flygförvaltningen måste därför som en förutsättning för överlåtande av drivmedelsanläggningarnas
underhåll till det nya verket uppställa krav på att
anordning träffades för att flygvapnets särskilda intresse i nu berörda hänseende
bleve fullt tillgodosett.

Även riksräkenskapsverket har i princip biträtt utredningens förslag. Ämbetsverket
har framhållit, att den fortsatta redovisningen av flygfälten å försvarets
fastighetsfond icke nämnvärt försvårades av den föreslagna organisationen.

Statens organisationsnamnet har ansett, att förvaltningen av de militära
flygfälten borde inordnas under samma organisation, som skulle handha förvaltningen
av försvarets fastighetsbestånd i övrigt, och har till stöd härför
anfört följande.

För närvarande hava de lokala fastighetsförvaltande organen vid flygvapnet
att vända sig till flygförvaltningen i fråga om underhåll m. m. av såväl
husbyggnader som flygfält. Tvister rörande befogenhet och medelsanslag

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

undvikas härigenom. Samma förhållande blir rådande, därest flygfältsbyrån
överflyttas från flygförvaltningen till fortifikationsförvaltningen. Fastställes
däremot den av utredningen förordade organisationen, komma de lokala fastighetsförvaltningarna
vid flygvapnet att lyda under två olika myndigheter med
alla därur härflytande olägenheter. ...

Även om flygfältsbyrån inordnas i fortifikationsförvaltningen, bör givetvis
erforderligt antal representanter för flygvapnet ingå i densamma. Kontakten
mellan flygledningen och flygfältsbyrån bör därigenom kunna säkerställas
även då det gäller flygsäkerheten. Flygflottiljcheferna, som handhava
såväl ledningen av flygverksamheten vid vederbörlig flottilj som underhållet
av dennas flygfält, kunna vända sig med sina framställningar direkt till flygfältsbyrån,
oberoende av om denna ingår i flygförvaltningen eller i den centrala
fortifikationsförvaltningen. Genom anvisningar från flygledningen till
cheferna för vederbörliga flygbasområden böra de krav, som vid olika tidpunkter
komma att ställas på reservflygfälten, kunna klarläggas. Även i detta
fall torde flygsäkerheten få anses bliva säkerställd, så mycket mera som flygfältsbyrån
lär komma att direkt medverka vid underhållet av reservflygfälten.

Genom att flygfältsbyrån inordnas i den centrala fortifikationsförvaltningen
kunna slutligen vissa av den senares experter ställas till flygfältsbyråns förfogande.
Personalbesparing torde härigenom kunna ernås.

Liknande synpunkter ha framförts av statens sakrevision och av försvarets
civilförvaltning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har med utgångspunkt från att såsom
utredningen anfört flygfältsarbetena under kommande femårsperiod huvudsakligen
torde komma att avse befintliga flygfält icke framställt erinran mot
förslaget. Därest fråga uppkomme om byggande i större omfattning av nya
flygfält, borde det övervägas, om icke arbetet därmed borde övertagas av
styrelsen.

Statskontoret, styrelsen för tekniska högskolan, i anslutning till ett uttalande
av högskolans lärarkollegium, samt svenska teknologföreningen ha ansett,
att konstruktion och utförande av militära flygfält borde handhavas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Teknologföreningen har härvid framhållit,
att det icke minst ur beredskapssynpunkt syntes angeläget, att all nybyggnadsverksamhet
i fråga om flygfält sammanfördes till en myndighet, så att en
effektiv byggnadsorganisation kunde vidmakthållas, vilken vid behov helt
kunde ställas i försvarets tjänst.

1945 års för sv ar skommitté har icke funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag.

1946 års utredning.

Det av 1944 års utredning framlagda förslaget, som i huvudsak innebär,
att underhållet av de militära flygfälten samt planläggningen av ny- och ombyggnader
av sådana fält ävensom — åtminstone tills vidare — utförandet av
byggnadsföretagen skulle bibehållas under flygförvaltningen, ter sig ur organisatorisk
synpunkt mindre tilltalande. Rent förvaltningsmässigt vore det avgjort
bättre att förlägga angivna uppgifter till den nya fortifikationsförvaltningen,
som skall svara för återstoden av försvarsgrenarnas fasti ghetsförvaltande
verksamhet. Med hänsyn till vad som anförts om sambandet mellan

42

Kungl. Maj:ts proposition m 142.

flygsäkerheten och underhållet av flygfälten och då ett överförande av flygfältsbyrån
från flygförvaltningen till den nya fortifikationsförvaltningen knappast
torde medföra några mera betydande personalbesparingar, vill dock 1946
års utredning icke motsätta sig, att den föreslagna anordningen tills vidare
bibehålies. Utredningen utgår härvid från att en omprövning av flygförvaltningens
uppgifter i avseende å flygfälten i vart fall blir nödvändig om ett
antal år för att — med ledning av de erfarenheter, som då vunnits rörande
den nyligen genomförda fördelningen av nybyggnadsuppgifterna beträffande
de civila fälten — slutlig ståndpunkt skall kunna fattas till frågan, hur nybyggnadsverksamheten
för militära flygfält bör handhavas.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa kompetensfördelningen
i detalj mellan den nya fortifikationsförvaltningen och flygförvaltningen.
Därvid torde böra övervägas, om icke även den rättsliga vården åtminstone
av krigsflygfälten bör kvarbliva hos flygförvaltningen, som enligt
1944 års utrednings förslag skulle handha alla andra förvaltningsuppgifter
beträffande dessa fält.

Utredningen är för närvarande icke beredd att taga ställning till de av 1944
års utredning i ett särskilt avsnitt av dess betänkande framlagda förslagen
rörande flygfältsbyråns inre organisation och personalbehov. Hithörande
spörsmål avser utredningen att under sitt fortsatta arbete upptaga till behandling
i samband med organisations- och personalfrågorna i övrigt för flyg
förvaltningen.

C. Försvarets bostäder.

Nuvarande organisation.

Den utbyggnad av försvarsorganisationen, som ägt rum under de senare
åren, har medfört, att behovet av bostadslägenheter å vissa orter med militära
förläggningar eller verkstäder ökats i hög grad. Då bostadsbehovet icke
kunnat i tillräcklig omfattning tillgodoses genom kommunal eller enskild
kyggna(lsverksamhet, haj- staten blivit nödsakad att i viss omfattning uppföra
bostäder för personalen vid försvarsväsendets olika förband och anläggningar.
Bostadsbehovet har därvid tillgodosetts efter i huvudsak tre olika linjer, nämligen
genom uppförande av tjänstebostäder med bostadstvång, genom anordnande
av bostäder av egnahemstyp samt genom uppförande av bostadshus
för upplåtelse i första hand med bostadsrätt.

Efter därom i propositionen nr 70 till 1943 års riksdag framlagt förslag
beslöt riksdagen (skrivelse 1943:129), att de med bostadsanskaffningen sammanhängande
frågorna ävensom förvaltningen av vissa av de bostadsfastigheter,
som uppförts genom statens försorg för personalen vid försvarsmakten,
skulle handhavas av ett särskilt organ, försvarets bostadsanskaffningsnämnd.
Dennas huvudsakliga uppgifter ha i den av Kungl. Maj:t för nämnden den
7 maj 1943 (nr 230) fastställda instruktionen preciserats så, att nämnden har
att, bland annat, hålla sig underrättad om möjligheterna för försvarets personal
inom olika delar av landet att erhålla bostäder, verka för att erforderlig

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

anskaffning av bostäder kommer till stånd genom kommunala myndigheters
föranstaltande eller enskild företagsamhet ävensom, därest förefintligt bostadsbehov
icke kan väntas bliva tillgodosett genom kommunala myndigheters
föranstaltande eller enskild företagsamhet samt såvida icke särskild utredning
giver vid handen, att tjänstebostäder med bostadstvång böra ifrågakomma,
själv projektera och låta uppföra erforderliga bostadslägenheter. Nämnden
har vidare att för statens räkning förvalta såväl genom nämndens försorg
uppförda byggnader som av egnahemsstyrelsen uppförda bostadshus i Såtenäs
och Karlsborg

Vid anmälan av nämnda proposition anförde min företrädare i ämbetet
bland annat, att bostadsanskaffningsnämnden borde få provisorisk karaktär.
Sedan den med försvarsplanen sammanhängande bostadsanskaffningen i det
väsentliga avslutats och de genom nämndens försorg uppförda bostadslägenheterna
i så stor utsträckning som möjligt överförts i befattningshavarnas
ägo, borde återstående uppgifter, i första hand den framtida förvaltningen av
de fastigheter, som fortfarande skulle tillhöra staten, överlämnas till annat
lämpligt statsorgan.

Bostadsanskaffningsnämnden består för närvarande av ordförande, fyra
ledamöter och två suppleanter. Av ledamöterna är en representant för statens
byggnadslånebyrå och en utgöres av nämndens verkställande direktör. För
handhavande av förberedande och verkställande arbete har nämnden till sitt
förfogande en expedition, vars chef är verkställande direktören. Arbetet
inom expeditionen bedrives på en byggnadsteknisk och en allmän avdelning,
vardera med en avdelningschef och biträdespersonal.

Den lokala förvaltningen av bostadsfastigheter^ liandhaves på varje ort
av en vice värd. Denne ombesörjer mindre underhålls- och reparationsarbeten
å fastigheterna samt hyresuppbörd och förmedlar i övrigt kontakten mellan
nämnden och hyresgästerna. På de platser, där så erfordras, anställer nämnden
därjämte portvakter (eldare). Ytterligare personal för den lokala förvaltningen
har icke erfordrats. All kassarörelse och bokföring bär koncentrerats
till centralorganet, som även föranstaltar om alla reparations- och iståndsättningsarbeten
av mera omfattande karaktär.

De fastigheter, som förvaltas av bostadsanskaffningsnämnden, redovisas
från och med den BO juni 1944 å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond,
betecknad försvarets bostadsanskaffningsfond. Värdet av de å fonden
redovisade fastigheterna uppgick den 30 juni 194G till 8 853 822 kronor 69
öre, vilket belopp fördelade sig på markvärde med 164 606 kronor 27 öre och
på byggnadsvärde med 8 689 216 kronor 42 öre.

I samband med beslutet om inrättande av försvarets bostadsanskaffningsfond
uppdrog Kungl. Maj:t åt bostadsanskaffningsnämnden att verkställa
fortsatt utredning rörande redovisning å fonden av bostadsfastigheter, som
för det dåvarande redovisades å försvarsväsendets fastighetsfond. Nämnden
har sedermera den BO december 1944 framlagt förslag om åstadkommande av
(>n i möjligaste mån enhetlig redovisning av försvarets personalbostäder,
varvid ett flertal alternativa lösningar av frågan diskuterats.

44

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

Något Kungl. Maj:ts beslut i ärendet har ännu icke fattats, enär ett slutligt
ställningstagande i redovisningsfrågan knappast synts möjligt, förrän spörsmålet
om den framtida organisationen av bostädernas förvaltning erhållit
sin lösning.

Den med femårsplanen sammanhängande bostadsanskaffningen beräknas
vara slutförd vid utgången av budgetåret 1946/47. Nämndens uppgifter inom
försvaret omfatta därefter huvudsakligen förvaltning av det under nämndens
vård stående bostadsbeståndet samt överlåtelse till vederbörande befattningshavare
av de bostäder, som lämpligen kunna försäljas eller upplåtas med bostadsrätt.
På senare tid har nämnden erhållit vissa uppdrag utanför försvaret,
nämligen dels att vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att tillgodose behovet
av bostäder in. m. åt personalen och de studerande vid det blivande tandiäkarinstitutet
i Malmö och dels att i samband med det internationella återuppbyggnadsarbetet
ombesörja upphandling och transport m. m. av monteringsfärdiga
trähus till Bornholm och Normandie. Arbetet med fullföljande av berörda
uppdrag beräknas pågå även under budgetåret 1947/48.

1944 års utredning.

Utredningen har funnit, att påtagliga fördelar skulle vinnas genom att hela
försvarets bostadsbestånd — sålunda alla lägenheter, som redovisas å försvarets
fastighetsfond, försvarets fabriksfond och försvarets bostadsanskaffningsfond
— förvaltades av en och samma myndighet. Därigenom kunde
nämligen enhetliga normer tillämpas i fråga om hyressättning, modernisering,
underhåll m. m.

Det kunde därvid tänkas att lägga bostadsförvaltningen under det centrala
organ, som komme att ombesörja förvaltningen av övriga för försvaret
avsedda husbyggnader, eller under en fristående central förvaltningsmyndighet.
Utredningen ansåge för sin del obetingat, att förvaltningen av bostäderna
och övriga husbyggnader borde sammanföras. Därigenom kunde den med
byggnadsteknisk expertis utrustade organisation, vilken måste finnas för
vården av försvarets kaserner och dylika anläggningar, jämväl utnyttjas för
bostadsbeståndets skötsel, varigenom man undveke den dyrbara dubbelorganisation,
som enligt utredningens mening skulle erfordras, därest bostadshusen
och övriga husbyggnader skulle handhavas av skilda organ. Vid samråd
mellan utredningen och bostadsanskaffningsnämnden hade visserligen
inom nämnden framförts den tanken, att nämnda dubbelorganisation skulle
kunna undvikas även med en fristående central bostadsförvaltning på så sätt,
att de regionala och lokala förvaltningsorganen i avsevärd utsträckning skulle
vara gemensamma för kasern- och bostadsförvaltningarna. Då emellertid
nämnda förvaltningsorgan därigenom komme att stå i lydnadsförhållande
såväl till en militär som till en civil centralmyndighet, något som uppenbarligen
vore föga lämpligt, ansåge sig utredningen icke kunna tillstyrka en
sådan organisation. För ett sammanförande av kasern- och bostadsförvaltningen
under en enda central myndighet talade även den omständigheten, att
det därigenom skulle bliva avsevärt lättare att inrätta en särskild kapitalfond

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

för redovisning av försvarets samtliga personalbostäder, varigenom noggrannare
överblick och kontroll över behov och användning av medel för bostadsförvaltningen
skulle erhållas.

Bostadsanskaffningsnämnden hade vid samrådet mellan utredningen och
nämnden gjort gällande att, därest frågorna om liyressättning a bostäderna
och om överlåtelse till vederbörande befattningshavare av därför lämpliga
bostadslägenheter skulle handläggas av centralorganet för förvaltningen a\
försvarets husbyggnader i övrigt, detta organ vid sadana ärendens behandling
borde förstärkas med en särskild nämnd, vari skulle ingå representanter för
såväl det allmänna som de olika personalgrupperna.

Utredningen erinrade för egen del om att en särskild myndighet, statens
bostadsnämnd, redan funnes inrättad för behandling av vissa frågor rörande
bostadsförmåner åt befattningshavare i statens tjänst. Enligt utredningens
mening borde den ingående kännedom om hyresfrågor, som bostadsnämnden
genom sin verksamhet förvärvat, tagas i anspråk även vid bestämmandet av
hyror för andra bostadslägenheter än tjänstebostäder. Det hade därför synts
lämpligt, att centralorganet erhölle möjlighet att i frågor rörande upplåtelse
av dylika bostadslägenheter samt ersättningen därför inhämta bostadsnämndens
utlåtande. Sådant utlåtande borde som regel inhämtas i frågor av principiell
betydelse eller eljest av större räckvidd. Utredningen ansåge det icke
erforderligt att, på sätt bostadsanskaffningsnämnden föreslagit, tillföra centralorganet
särskild sakkunskap vid behandlingen av frågor om överlåtelse
till befattningshavarna av de utav dem innehavda bostäderna. Dessa frågor
borde kunna handläggas på samma sätt som övriga förvaltningsärenden.

Yttranden.

Ingen av remissmyndigheterna har motsatt sig, att förvaltningen av försvarets
bostäder ordnas enligt den principiella linje, som utredningen
förordat, och att sålunda förvaltningen av bostäder och andra husbyggnader
sammanföres. Försvarets bostadsanskaffningsnämnd har visserligen uttalat,
att det icke utan vidare vore självfallet, att nämndens bostadsförvaltning
skulle övertagas av det organ, som skulle förvalta försvarets bostäder och
husbyggnader i övrigt, men har förutsatt att så komme att ske. Andra myndigheter
återigen ha framhållit, att utredningens förslag syntes innefatta den
enda rationella lösningen av ifrågavarande förvaltningsspörsmål.

I olika yttranden ha berörts detaljfrågor rörande bostadsförvaltningen.

Försvarets civilförvaltning och arméns fortifikationsförvaltning ha framhållit,
att de å försvarets fabriksfond redovisade bostäderna i likhet med
andra byggnader å fonden alltjämt borde förvaltas av fabriksstyrelsen.

Civilförvaltningen har i ämnet anfört följande.

De för fabriksverkets räkning avsedda bostäderna äro samtliga redovisade
å fabriksfonden och äro inrymda dels i för ändamålet särskilt uppförda fristående
byggnader, dels ock i fabriker eller andra byggnader, som huvud -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

sakligen disponeras för annat ändamål. Enligt utredningens förslag skulle
förvaltningen av ifrågavarande bostäder övertagas av det nya centrala fortifikations-
och byggnadsorganet. Då fabriksstyrelsen avsetts skola alltjämt i
fortsättningen förvalta fabriksfonden, skulle vid ett genomförande av utred
ningens förslag medelsdispositionen och byggnadsförvaltningen av bostäderna
komma att uppdelas på skilda myndigheter. En dylik anordning kan icke
vara rationell och måste befaras komma att ofta nog giva anledning till konflikter
mellan myndigheterna till men för effektiviteten i verksamheten.

Forhfikationsförvaltningen har framfört liknande synpunkter och tillagt,
att den för försvaret avsedda gemensamma fastighetsförvaltande organisationen
på vissa av de piatser, där i fabriksfonden ingående bostäder vore
belägna, icke skulle behöva något platsorgan för andra förvaltningsuppgifter
än just skötseln av dessa bostäder. Den enhetlighet beträffande hyressätt
ningen å försvarets samtliga bostäder, vilken utredningen med all rätt strävade
efter att åstadkomma, borde i vad avsåge fabriksfondens bostäder kunna
utan överflyttning av förvaltningen uppnås genom samråd mellan vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheter.

Statens bostadsnämnd har avstyrkt utredningens förslag, att nämndens
rådgivande verksamhet skulle utsträckas att omfatta jämväl hyressättning för
andra bostadslägenheter än tjänstebostäder.

Försvarets bostadsanskaffningsnämnd har särskilt uppenhållit sig vid
frågan om de åtgärder, som borde vidtagas för att skapa enhetlighet vid
hyressättningen för statliga bostäder med eller utan tjänstebostadskaraktär,
samt föreslagit, att i sådant syfte skulle inrättas en särskild nämnd för hyressättnings-
och därmed sammanhängande frågor beträffande samtliga statliga
bostäder.

Även marinförvaltningen har ansett, att statens bostadsnämnd icke vore
lämplig såsom rådgivare i hyressättningsfrågor rörande hyreslägenheter och
att bostadsanskaffningsnämndens förslag om en särskild rådgivande nämnd
borde närmare övervägas.

Riksräkenskapsverket har bland annat berört spörsmålet om bostadsanskaffningsfondens
ställning vid bostadsförvaltningens centraliserande till det
för försvaret gemensamma fastighetsförvaltande ämbetsverket och därom anfört
som följer.

Enligt riksräkenskapsverkets mening torde därvid sådana byggnader som
redovisas å bostadsanskaffningsfonden böra överföras till fastighetsfonden
för redovisning å en särskild delfond. Denna fråga bör emellertid ytterligare
övervägas, innan bostadsanskaffningsnämndens verksamhet avvecklas. Kedovisningsbestämmelserna
böra givetvis utformas på sådant sätt, att förutsättningar
skapas för erforderliga räntabilitetsberäkningar. Kiksräkenskapsverket
vill i detta sammanhang även ifrågasätta, huruvida icke vid nyproduktion
av för bostadsändamål avsedda fastigheter en lägre grundavskrivningsprocent
än den i övrigt för militära byggnader gällande, exempelvis 25 %,
borde kunna fastställas.

1945 års för sv ar skommitté har icke funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

47

1946 års utredning.

Det av 1944 års utredning framlagda förslaget, i vad detsamma innebär,
att förvaltningen av de bostäder, som redovisas å försvarets bostadsanskaffningsfond
samt å arméns, marinens och flygvapnets delfonder av försvarets
fastighetsfond, skall samlas under den nya fortifikationsförvaltningen, tillstyrkes
av 1946 års utredning. Däremot torde av skäl, som försvarets civilförvaltning
och arméns fortifikationsförvaltning anfört i sina yttranden,
någon ändring icke böra vidtagas beträffande förvaltningen och redovisningen
av de bostäder, som ingå i försvarets fabriksfond.

Den av försvarets bostadsanskaffningsnämnd väckta frågan om inrättande
av en särskild nämnd för hyressättnings- och därmed sammanhängande spörsmål
är, såsom avseende hela statsförvaltningen, alltför vittsyftande för att
i nu förevarande sammanhang kunna upptagas till prövning. Frågorna om
åstadkommande av större enhetlighet i liyressättningen för de olika
kategorierna av bostäder inom försvaret och om fondredovisningen av bostäderna
torde, sedan förutsättningar för en rationell lösning av hithörande
problem skapats genom inrättandet av en enhetlig centralförvaltning, få göras
till föremål för vidare överväganden.

D. Försvarets fabriksanläggningar.

Nuvarande organisation.

Försvarets fabriksstyrelse, som tillkommit genom 1943 års förvaltningsbeslut,
utövar under Kungl. Maj:t i administrativt, tekniskt och ekonomiskt
hänseende ledningen över de statliga fabriker och anstalter, vilka underställts
styrelsen. Dessa fabriker och anstalter utgöra tillsammans med styrelsen
försvarets fabriksverk. Jämlikt gällande instruktion ankommer det å
styrelsen bland annat att anskaffa för fabriksverket erforderlig materiel ävensom
planera och i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter anskaffa
erforderliga byggnader och anläggningar inom styrelsens verksamhetsområde.

Efter uppdrag av krigsmaterielverket ombesörjer fabriksstyrelsen därjämte
projektering och utförande av krigsmaterielverket underställda industriella anläggningar
och centralförråd samt biträder krigsmaterielverket i frågor rörande
förvaltning och underhåll av nämnda anläggningar och förråd.

Inom fabriksstyrelsens fabriksbyrå inrättades vid verkets tillkomst en särskild
anläggningssektion med uppgift att handha den centrala förvaltningen
av byggnader, anläggningar och maskinutrustning ävensom handlägga ärenden
i samband med nyanläggningar, ombyggnader och utvidgningar samt
därmed sammanhängande anskaffningar. Sektionen hade sålunda att svara
för dels projektering av nya fabriksanläggningar samt ombyggnads- och förändringsarbeten
å befintliga fabriker och anläggningar, dels utförandet av
de ny- och ombyggnader samt förändringsarbeten, vartill medel enligt statsmakternas
beslut ställdes till förfogande, och dels det löpande underhållet.
Vidare handhade sektionen den maskinella projekteringen och därmed sammanhängande
anskaffning av maskiner för driften vid försvarets fabriksverk.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter, som under fabriksverkets
uppbyggnad ankomma på sektionen, har denna sedermera utbrutits
till en särskild, vid sidan av den ordinarie byråindelningen stående byrå.
Denna är uppdelad på fem kontor, nämligen maskinkontoret, förvaltningskontoret,
ritkontoret, arkitektkontoret och byggnadskontoret. Sedan de anläggningsarbeten,
som för närvarande åvila anläggningsbyrån, blivit slutförda
och under förutsättning, att nya dylika uppgifter icke tillkomma, avses
arkitekt- och byggnadskontoren skola avvecklas och byrån minskas till en
sektion inom fabriksbyrån.

De statliga fabriker och industriella anläggningar, som underställts fabriksstyrelsen
och krigsmaterielverket, redovisas å en särskild i rikshuvudboken
uppförd kapitalfond, benämnd försvarets fabriksfond. Å fonden redovisades
den 30 juni 1946 fabriker och anläggningar till ett fastighetsvärde av
39 231 000 kronor 88 öre, varav 1110 168 kronor 6 öre avsåg markvärde och
38 120 832 kronor 82 öre byggnadsvärde.

1944 års utredning.

Vid samråd, som utredningen haft med fabriksstyrelsen rörande den
framtida organisationen av styrelsens anläggnings- och underhållsverksamhet,
hade från styrelsens sida framhållits, att i de fall där den maskinella och den
byggnadstekniska projekteringen varit uppdelade på olika organ hade det
visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter att samordna den industriella
sakkunskapens önskemål och krav med den byggnadsprojekterande
sakkunskapens. Ofta vore det vid en industrianläggning icke möjligt att avgöra
var projekteringen för den maskinella utrustningen slutade och den
byggnadstekniska projekteringen toge vid. För erhållande av ett gott resultat
vore det därför ofrånkomligt, att såväl den maskinella anläggningssakkunskapen
som den byggnadsprojekterande sakkunskapen inginge i en enhetlig
organisation, där ett intimt samarbete kunde möjliggöras.

För egen del ansåge utredningen i likhet med fabriksstyrelsen, att anläggningsbyrån
borde fullfölja de större anläggningsarbeten, som åvilade byrån.
Därefter borde emellertid uppgifterna med utförande av de större ny- och ombyggnader
samt förändringsarbeten, som kunde befinnas påkallade, övertagas
av det statliga organ, som skulle handha dessa uppgifter beträffande
försvarets övriga husbyggnader. Planläggningen beträffande dylika arbeten
borde däremot med hänsyn till det nära sambandet med den maskinella
projekteringen och då för ändamålet erforderlig personal i varje fall i viss
utsträckning komme att finnas tillgänglig inom fabriksstyrelsen utföras av
denna. Av samma skäl borde det jämväl ankomma å styrelsen att handha
underhållet av de å försvarets fabriksfond redovisade fabriksbyggnaderna och
övriga industriella anläggningarna. Förvaltningen av de å fabriksfonden redovisade
bostäderna borde emellertid såsom utredningen tidigare föreslagit övertagas
av det centrala organ, som komme att ombesörja förvaltningen av det
övriga för försvarets avsedda bostadsbeståndet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

49

Yttranden.

Försvarets fabriksstyrelse har i princip icke haft något att erinra mot utredningens
förslag beträffande de å försvarets fabriksfond redovisade fastigheterna.
Vidkommande nybyggnadsverksamheten förutsatte styrelsen emellertid,
att de projekteringsuppgifter, som framdeles skulle tillkomma styrelsen,
skulle avse icke blott fabriksverkets egna anläggningar utan även s. k. skuggfabriker
m. fl. anläggningar, vilka disponerades av krigsmaterielverket. Beträffande
underhållet av de å fabriksfonden redovisade för krigsmaterielverket
avsedda anläggningarna anförde styrelsen, att krigsmaterielverket vore det
organ, som bäst kunde överblicka underhållets ordnande i olika fall vid de
byggnader, vilka, ehuru redovisade å fabriksfonden, disponerades av verket.
Det syntes knappast vara möjligt för annan myndighet att ernå en sådan
överblick, som vore en nödvändig förutsättning för ett rationellt sammanhållande
av underhållet av de å denna del av fabriksfonden redovisade byggnaderna.

Krigsmaterielverket har anslutit sig till de av fabriksstyrelsen anförda
synpunkterna. I detta sammanhang har verket bland annat ifrågasatt överförande
till fabriksfonden av vissa i berg insprängda centrala ammunitionsförråd,
som för närvarande redovisas å arméns delfond av försvarets fastighetsfond.

Försvarets civilförvaltning och arméns fortifikations förvaltning ha icke
haft annan erinran att göra mot utredningens förslag än att — såsom under
avsnittet om försvarets bostäder närmare utvecklats — handhavandet av
fabriksfondens bostäder icke borde skiljas från förvaltningen av övriga anläggningar
å fonden.

Marinförvaltningen har uttalat liknande betänkligheter. I övrigt har ämbetsverket
i förevarande sammanhang uppehållit sig vid frågan om marinverkstädernas
förvaltning och härutinnan anfört följande.

Vid ett första bedömande synes samma förfarande som utredningen föreslagit
i fråga om fabriksstyrelsen kunna tillämpas beträffande marinverkstäderna.
På grund av att marinverkstädernas territoriella omfattning icke
är fullt utredd och en klar gränsdragning icke kan göras mellan marinverkstäderna,
å ena sidan, samt den militära varvsorganisationens och örlogsstationernas
fastighets- och byggnadsförvaltning, å andra sidan, synes den
för fabriksstyrelsen i detta hänseende föreslagna organisationen ej å priori
kunna tillämpas på marinverkstäderna. Då en utredning för närvarande pågår
inom marinförvaltningen rörande redovisningen av marinverkstädernas tillgångar,
inkomster och utgifter över särskilda kapitalfonder samt rörande
övriga erforderliga åtgärder för att åstadkomma en självkostnadsberäkning i
närmast möjliga överenstämmelse med privatindustriens beräkningsmetoder,
synes resultat av denna utredning böra avvaktas och frågan rörande marinverkstädernas
bvggnadsförvaltningar därefter upptagas till förnyad prövning.

1945 års för svar skommitté har icke funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag

Bihan g till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 142.

333 47 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

50

1946 års utredning.

Utredningen är av den uppfattningen, att nu gällande ordning för byggande
och underhåll av anläggningar å fabriksfonden bör bibehållas utom såtillvida,
att uppgifterna med utförande av större ny- och ombyggnader samt förändringsarbeten
böra, sedan det nuvarande uppbyggnadsprogrammet slutförts,
övertagas av det statliga organ, som skall handha sådana uppgifter beträffande
försvarets övriga husbyggnader. Denna uppfattning överensstämmer
med vad 1944 års utredning förordat utom i fråga om förvaltningen av bostäderna
å fonden.

Det av krigsmaterielverket ifrågasatta överförandet till fabriksfonden av
vissa i berg insprängda ammunitionsförråd, som hittills redovisats å arméns
delfond av försvarets fastighetsfond, finner utredningen mindre lämpligt
med hänsyn till att den nya fortifikationsförvaltningen, som skall övertaga
förvaltningen av fastighetsfonden, avses skola utrustas med särskild expertis
för underhållet av bergrumsanläggningar.

E. Befästningsinspektionen.

Nuvarande organisation.

Chefen för fortifikationskåren är jämlikt 1943 års instruktion för kåren —
förutom chef för arméns fortifikationsförvaltning — inspektör över rikets befästningar
i vad avser de fortifikatoriska anordningarna. I denna egenskap
lyder han direkt under överbefälhavaren. Han skall ägna oavlåtlig uppmärksamhet
åt befästningsväsendets utveckling, vaka över att dess särskilda behov
behörigen tillgodoses samt vidtaga eller föreslå därav föranledda åtgärder
ävensom enligt överbefälhavarens anvisningar utarbeta förslag till erforderliga
nybyggnads- och ändringsarbeten samt utföra de inspektioner, som av
omständigheterna påkallas. Vidare skall han årligen genom överbefälhavaren
till Kungl. Maj:t avgiva rapport rörande rikets befästningar.

Vid fullgörandet av sina uppgifter såsom inspektör över befästningarna
biträdes chefen för fortifikationskåren av en särskild stab, befästningsinspektionen.
Kungl. Maj:t förordnar en regementsofficer vid kåren att — jämte de
åligganden som han må ha i annan befattning där han placerats — tjänstgöra
såsom stabschef vid inspektionen. I övrigt beordrar chefen för kåren bland
den till hans förfogande stående personalen eller ur arméns fortifikationsförvaltning
erforderlig personal till tjänstgöring vid inspektionen.

1944 års utredning.

Enligt samtliga av utredningen behandlade alternativ till fortifikationsoch
byggnadsförvaltningens organiserande skulle till ett centralt ämbetsverk
samlas den högsta ledningen i tekniskt och ekonomiskt avseende av rikets
hela befästningsväsende. Chefen för ämbetsverket eller, därest denne vore
civil, chefen för den avdelning inom verket, där befästningsärendena handlades,
borde vara inspektör över rikets befästningar och därvid biträdas av
ämbetsverkets personal. Någon särskild till inspektörens förfogande ställd
stab syntes alltså icke erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

51

Yttranden.

Utredningens förslag har föranlett direkta uttalanden endast från chefen
för armén, inspektören över rikets befästningar, arméns fortifikationsförvaltning
och 1945 års försvar skommitté. Samtliga ha förklarat sig biträda utredningens
uppfattning, att befästningsinspektionen bör upphöra såsom självständigt
organ och uppgå i det ämbetsverk, som avses skola svara för befästningsfrågorna
inom hela försvaret.

1946 års utredning.

Mot det framlagda förslaget, att befästningsinspektionens självständiga
ställning skall upphöra, har utredningen icke funnit anledning till erinran.

F. Byggnads- och reparationsberedskapen.

Historik och nuvarande organisation.

Inom vissa verk, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen och flygförvaltningen, vidtogos redan
före utbrottet av det senaste världskriget åtgärder för att vid krig eller
krigsfara säkerställa tillgången på organiserade arbetsavdelningar för utförande
av byggnads- och reparationsarbeten inom respektive verksamhetsområden.
Under den förstärkta försvarsberedskapen befanns behov föreligga
av en allmän byggnads- och reparationsberedskap, sålunda icke avsedd för
vissa särskilda verksamhetsområden utan för att i krig fullgöra sådana arbetsuppgifter,
för vilkas utförande samhällets ordinarie arbetsorgan icke räckte till.

Sedan vissa provisoriska åtgärder vidtagits och hithörande frågor utretts
av överbefälhavaren jämte chefen för försvarsstaben samt dåvarande arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse, statens arbetsmarknadskommission och
statens industrikommission, uppdrog Kungl. Maj:t i 1944 års statsverksproposition
(fjärde huvudtiteln, punkt 6) huvudlinjerna för byggnads- och reparationsberedskapens
organisation och arbetsuppgifter.

Beträffande till en början organisationens arbetsuppgifter anförde
därvid föredragande departementschefen bland annat följande.

Vid krig torde våldsamma förstörelseaktioner komma att drabba vårt land
i första hand genom främmande flygvapen. Dessa aktioner torde främst riktas
mot befästningar och mot krigsviktiga anläggningar, vilka betjäna den militära
och civila samfärdseln, såsom järnvägar, vägar, broar, hamnar och kanaler eller
eljest äro av vikt för krigsmakten och den civila verksamheten, såsom flygfält,
kraftverk och industrier. Det är emellertid att befara, att förstörelseaktionerna
kunna komma att avse även bostadsbebyggelse och andra anläggningar av
rent civil natur. För att förhindra att samhällslivet genom dylika aktioner
snabbt lamslås är det nödvändigt, att de vållade skadorna utan dröjsmål avhjälpas.
Med den omfattning skadegörelsen torde få är det uppenbart, att samhällets
ordinarie arbetsorgan och arbetsmetoder icke komma att förslå. Genom
anlitande av arbetstrupp och genom användning av för tillfället frivilligt och
tvångsvis uttagen personal kan arbetskraft i viss utsträckning anskaffas för
dessa extraordinära arbetsuppgifter. Krigserfarenheterna giva emellertid vid
handen, att dessa åtgärder icke kunna bliva tillräckliga. De arbetsuppgifter,
som uppkomma, torde ej sällan bliva av så speciell natur, att de icke kunna

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

utföras utan tillgång till en särskild för sådana uppgifter lämpad och utrustad
arbetsorganisation, som kan insättas vid sidan av de ordinarie militära och
civila arbetsorganen. En dylik arbetsorganisation kan icke på kort tid vid
krigsfall improviseras. För att den skall kunna snabbt insättas även på svåra
uppgifter måste åtgärder redan i fredstid vidtagas för att förse organisationen
med kompetenta fackmän och arbetare samt — vilket är av största vikt —
med verktyg och- arbetsmaskiner av stor kapacitet. Särskilt är det av betydelse,
att sådana arbetsredskap hållas i reserv, vilka beräknas icke komma
att i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga inom landet.

I propositionen framhölls vidare vikten av att en utbyggd organisation
kunde effektivt utnyttjas. Ledningen borde därför centraliseras till ett organ,
vilket av praktiska skäl borde stå i nära anknytning till den militära krigsledningen.
Det hade fördenskull befimnits lämpligt att hänföra organisationen
till försvarsdepartementets verksamhetsområde. I fråga om den centrala ledningen
under fred hade departementschefen intet att erinra mot att, intill dess
en centralisering av försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet skett,
nämnda ledning förlädes till ett inom arméns fortifikationsförvaltning inrättat
organisationskontor. Det kunde nämligen icke vara välbetänkt att inrätta
en fristående myndighet för denna beredskapsorganisation utan det
måste vara att föredraga att, såsom också föreslagits, bygga på ett redan befintligt
ämbetsverk. Emellertid kunde denna organisationsfråga för det dåvarande
endast lösas provisoriskt och måste upptagas till förnyat övervägande
i samband med den blivande utredningen rörande centralisering av fortifikations-
och byggnadsverksamheten.

I fråga om den centrala ledningen i krig framhöll departementschefen, att
krigsorganisationen borde så nära som möjligt överensstämma med fredsorganisationen.
Att skapa ett nytt ämbetsverk i krig borde således icke ifrågakomma.
Han förutsatte fördenskull, att organisationskontoret även i krig
borde ingå i fortifikationsförvaltningen.

Departementschefen hade intet att erinra mot att fortifikationsförvaltningens
byggnadskontor och det nya organisationskontoret samordnades
under en gemensam chef, organisationschef, som bleve föredragande direkt
inför överbefälhavaren i administrativa frågor samt i frågor rörande den teknisk-ekonomiska
ledningen av sådana arbeten, vilkas ledning nämnde chef
fått sig anförtrodd.

I skrivelse 1944: 4 anmälde riksdagen, att riksdagen icke hade annat att
erinra mot de uppdragna riktlinjerna än att det måhända kunde ifrågasättas,
om icke de krav, som ansetts böra ur effektivitetssynpunkt ställas på denna
beredskap, kunnat tillgodoses med en mindre omfattande organisation än den
av Kungl. Maj:t föreslagna. På i propositionen anförda skäl och med hänsyn
till då rådande förhållanden hade riksdagen dock ansett sig böra bifalla
Kungl. Maj:ts förslag. Riksdagen förutsatte emellertid, att kostnaderna för
förslagets genomförande så långt vore möjligt hölles nere, dock givetvis utan
att organisationens effektivitet därigenom äventyrades, samt att organisationen
icke uppbyggdes på sådant sätt eller så fastlåstes att den finge karaktär
av permanent institution. Enligt riksdagens mening skulle nämligen möj -

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

lighet föreligga att, sedan erfarenhet vunnits och normala förhållanden inträtt,
till omprövning upptaga frågan om organisationens fortsatta bestånd.

Genom kungörelse den 15 juni 1944 (nr 384) har Kungl. Maj:t därefter
utfärdat bestämmelser angående ifrågavarande byggnads- och reparationsberedskap,
av vilka bestämmelser bland annat framgår, att beredskapsorganisationens
verksamhet skall regionalt ledas av en distriktsmyndighet, bestående
av en till varje militärbefälsstab ansluten distriktschef jämte ett under
denne lydande distriktskontor. Distriktsmyndigheten skall emellertid träda i
funktion först vid krig eller då Kungl. Maj it eljest så förordnar.

De egentliga arbetsorganen utgöras av arbetsavdelningar. Dessa äro dels
lokala, uppsatta av ämbetsverk, krigsindustriella företag, kommunala verk och
hamnförvaltningar samt avsedda för verkets eller företagets egna behov, dels
ock centrala, uppsatta på grund av avtal med myndigheter och entreprenadfirmor
m. fl. genom organisationschefens försorg.

1944 års utredning.

Enligt direktiven har utredningen haft att taga frågan om byggnads- och
reparationsberedskapens framtida administrativa ställning under omprövning.
Utredningen har fattat denna uppgift så, att därmed åsyftades framläggande
av förslag till sådan förändring beträffande nämnda beredskaps inordnande i
den statliga förvaltningsorganisationen, som kunde föranledas av fortifikations-
och byggnadsförvaltningens utformande enligt olika alternativ.

Vid det övervägande, som ägnats denna fråga, hade utredningen till en
början funnit, att, oavsett vilket av de av utredningen framlagda alternativen
till omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen, som vunne
tillämpning, anledning saknades att för ledningen av byggnads- och reparationsberedskapen
inrätta en fristående myndighet. När utredningen därefter
undersökt, till vilken myndighet ledningen för nämnda beredskap lämpligen
borde överflyttas, hade väsentligen tvenne synpunkter krävt beaktande. Å ena
sidan låge det vikt uppå, att ifrågavarande beredskapsorganisation så nära
som möjligt samordnades med krigsledningen. Å andra sidan vore det också
av betydelse, att den myndighet, till vilken handhavandet av organisationen
förlädes, genom sin verksamhet förvärvade ingående kännedom om och komme
i nära kontakt med de företag, som skulle uppsätta organisationens arbetsavdelningar.

Från angivna utgångspunkter har utredningen närmast med tanke på en
förvaltningsorganisation enligt alternativ II eller III diskuterat en rad olika
möjligheter att förlägga beredskapsorganisationens ledning.

Vid fortifikations- och byggnadsförvaltningens ordnande enligt alternativ I
syntes det emellertid ligga närmast till hands att inordna ledningen av beredskapsorganisationen
i den nya fortifikationsförvaltningen. Härigenom skulle
det hittillsvarande sambandet med krigsledningen upprätthållas på samma
gång som organisationens ledning kunde draga fördel av detta ämbetsverks
i förhållande till arméns fortifikationsförvaltning vidgade förbindelser med
företagarna inom byggnadsfacken.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Vare sig det ena eller andra alternativet valdes, syntes anledning icke
finnas att i fredstid bibehålla en särskild organisationschef, som i vissa avseenden
skulle vara direkt underställd överbefälhavaren och föredragande inför
denne. Organisationschefens uppgifter syntes kunna övertagas av den
myndighet, till vilken organisationens ledning skulle anknytas. Erforderlig
direktivrätt borde härvid tillförsäkras överbefälhavaren.

Huruvida en särskild organisationschef kunde behöva förordnas i händelse
av krig eller krigsfara vore en fråga, till vilken ståndpunkt icke syntes böra
tagas i förevarande sammanhang.

Ledamoten Lindh har i särskilt yttrande förklarat, att byggnads- och
reparationsberedskapens ledning även vid förvaltningsorganisationens ordnande
enligt alternativ I borde förläggas på det sätt, som utredningen ansett
närmast böra ifrågakomma vid en organisation enligt alternativ II eller IH,
nämligen till chefen för väg- och vattenbyggnadskåren.

Yttranden.

överbefälhavaren har förklarat sig dela utredningens principiella uppfattning
beträffande byggnads- och reparationsberedskapens ledning. Att i fred
bibehålla en särskild organisationschef ansåge han liksom utredningen icke
erforderligt. Vid krig eller krigsfara borde organisationen emellertid ledas av
en särskild chef för att kunna utnyttjas på lämpligaste sätt.

Även arméchefen och arméns fortifikationsförvaltning ha biträtt utredningens
förslag om ordnandet av byggnads- och reparationsberedskapens ledning
vid organisationsalternativet I.

Civilförsvarsutredningen har rörande organisationens ledning anfört i huvudsak
följande.

Ledningen av beredskapen synes vid det av utredningsmännen förordade
alternativet för organisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen böra
på sätt föreslagits läggas hos det nya militära verket, fortifikationsförvaltningen.
Civilförsvarsutredningen är ense med utredningsmännen därutinnan
att, vare sig det förordade eller något annat alternativ väljes, ledningen icke
bör förläggas till civilförsvarsstyrelsen.

Med hänsyn till den oklarhet, som för närvarande råder beträffande gränsdragningen
mellan å ena sidan byggnads- och reparationsberedskapens och å
andra sidan civilförsvarets nuvarande och blivande uppgifter, bör emellertid
enligt utredningens mening inga sådana åtgärder för beredskapens administrativa
ledning nu vidtagas, vilka kunna vara ägnade att förhindra en framtida
omläggning av de båda organisationernas inbördes ställning och uppgifter,
vartill den fortsatta utredningen kan komma att leda.

Civilförsvarsstyrelsen har uttalat, att — i varje fall med civilförsvarets
nuvarande karaktär — i och för sig intet syntes vara att erinra mot att beredskapsorganisationens
ledning inordnades i den eventuellt blivande fortifikationsförvaltningen.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren har ansett, att organisationens
ledning även vid alternativ I borde anknytas till kårchefen och till stöd för
denna uppfattning anfört i huvudsak följande.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

För beredskapsorganisationen måste disponeras ett stort antal kvalificerade
tekniker i väg- och vattenbyggnadsfacket. Detta krav måste avvägas mot det
trängande behovet av att tillföra själva krigsorganisationen dylik personal
och att även hålla erforderligt antal väg- och vattenbyggare disponibla för
rent civil verksamhet även under krig. Då tillgången på här ifrågavarande
personal är synnerligen begränsad blir det, som jag i tidigare framställningar
i sammanhang med frågan om väg- och vattenbyggnadskårens framtida organisation
påpekat, angeläget att tillskapa ett centralt fackkunnigt organ, som
har överblick över dessa förhållanden och som kan förbereda det ur vidare
synpunkter lämpligaste disponerandet av hela denna för försvaret så viktiga
personalkategori av respektive officersutbildade, värnpliktiga och icke värnpliktiga
väg- och vattenbyggnadstekniker. Ur såväl militär som civil synpunkt
torde chefen för väg- och vattenbyggnadskåren ostridigt vara bäst kvalificerad
och skickad för denna uppgift.

Försvarets civilförvaltning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt svenska
teknologföreningen ha ansett övervägande skäl tala för att byggnads- och
reparationsberedskapens centrala ledning inordnas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Härom har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsak anfört.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är det verk, som i största utsträckning
under fredstid genom sin verksamhet är i ständig kontakt med de berörda
företagen (entreprenörerna), som ha att uppsätta arbetsavdelningar. Styrelsens
verksamhetsområde är så stort, att inom detsamma kan finnas möjligheter
att verkställa de prov rörande arbetsavdelningarnas effektivitet, som
kunna anses erforderliga. Med hänsyn härtill skulle en anknytning av denna
beredskapsorganisation till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bäst kunna tillgodose
kravet på effektivitet. Kravet på organisationens samordnande med
krigsledningen torde kunna tillgodoses genom styrelsens militäravdelning,
vilken enligt nu föreliggande förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall omorganiseras till en försvarsbyrå.

Vid överflyttning av beredskapsorganisationen till styrelsen skulle med hänsyn
till för organisationen erforderlig förrådshållning av materiel och maskiner
denna med fördel kunna inordnas under styrelsens eget organ för förrådshållning
(förrådsbyrån). Härtill kommer, att de maskiner, som anskaffats
av beredskapsorganisationen, skulle kunna under fredstid utnyttjas och underhållas
på ett rationellt sätt. Därigenom skulle även förnyelse kunna ske utan
särskild kostnad för statsverket.

Det förutsättes, att för organisationen avsedd personal tillföres styrelsen,
varvid viss personalbesparing synes möjlig.

1945 års försvar skommitté har anslutit sig till utredningens förslag om
anknytande av beredskapsorganisationens ledning vid fortifikationsförvaltningens
ordnande enligt alternativ I. I likhet med utredningen har försvarskommittön
icke funnit erforderligt, att i fredstid bibehölles en särskild organisationschef.

1946 års utredning.

Den omfattande nybyggnadsverksamhet, som den nya fortifikationsförvaltningen
torde få att ombesörja under ett antal år framåt, medför, att ämbetsverket
får en vidsträckt kontakt med de entreprenadfirmor, som uppsätta
byggnads- och reparationsberedskapens centrala arbetsavdelningar. Likaså

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

uppkomma goda möjligheter att utnyttja de av beredskapsorganisationen förrådshålLna
maskinerna. Sa länge angivna läge är förhanden, bör organisationens
ledning i enlighet med det av 1944 års utredning framlagda förslaget
vara anknuten till den nya fortifikationsförvaltningen. Skulle framdeles nybyggnadsuppgifterna
flyttas från fortifikationsförvaltningen, torde frågan om
förläggandet av beredskapsorganisationens ledning få underkastas omprövning.

Någon särskild organisationschef torde icke erfordras i fred. Möjligheterna
att nedskära den för organisationens ledning avsedda personalen
kommer utredningen att beakta vid personalberäkningarna för det nya ämbetsverket.

G. Statens bränslekontrollerande verksamhet.

Nuvarande organisation.

Systematisk kontroll över bränsleförbrukningen inom flertalet byggnader
och lokaler, som av statsverket diponeras för civilt ändamål, utövas för närvarande
av byggnadsstyrelsen, medan motsvarande kontrollverksamhet beträffande
byggnader och lokaler i militärt bruk handhas av arméförvaltningens
intendenturavdelning.

Byggnadsstyrelsen har övertagit sina bränslekontrollerande uppgifter från
socialstyrelsen, som genom Kungl. Majifcs beslut den 29 april 1921 erhöll i
uppdrag att bland annat anordna kontroll över bränsleförbrukningen inom
statsverkets byggnader och lokaler med undantag för dem, som disponerades
a\ aiméförvaltningen, marinförvaltningen och järnvägsstyrelsen. Verksamheten
överflyttades till byggnadsstyrelsen den 1 juli 1934 och utövas inom styrelsen
av dess värmetekniska avdelning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 7 juni 1934 skulle det åligga den värmetekniska
avdelningen att dels tillhandagå järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygstyrelsen med råd i vedeldningsfrågor, dels
granska och i principiellt avseende bedöma förslag till värmetekniska anordningar
för nybyggnader och större förändringar vid anläggningar, anslutna till
avdelningens bränslekontrollerande verksamhet, dels ock medverka vid genomförandet
av statliga åtgärder för åstadkommande av ökad användning av inhemskt
bränsle.

Bränslekontrollen vid försvarets anläggningar började organiseras 1941.
Mot slutet av detta år anställde nämligen dåvarande arméförvaltningens intendenturdepartement,
som hade att svara för anskaffning, distribution och uppbörd
av bränsle för arméns behov, en bränsleingenjör med uppgift att genomföra
en fortlöpande kontroll av eldningsförfarandet och bränslets utnyttjande
vid arméns anläggningar i syfte att ernå en rationell värmeproduktion och ett
omsorgsfullt tillvaratagande av värmen samt därigenom även besparingar i
bränsleförbrukningen. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 27 november 1942
föreskrevs, att intendenturdepartementet tills vidare skulle handha kontrollverksamheten
beträffande skötseln av samt bränsleförbrukningen vid samt -

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

liga iörvarsväsendets fasta värmeanläggningar. I samband med att den
bränslekontrollerande verksamheten sålunda utsträckts har den för ändamålet
avsedda personalorganisationen utbyggts.

1944 års utredning.

Utredningen har ansett, att den hittills av statsverket bedrivna bränslekontrollerande
verksamheten givit vid handen, att betydande ekonomiska fördelar
kunde vinnas genom rationella åtgärder för att säkerställa, dels att lämpliga
panntyper och lämpligt bränsle användes vid värmeanläggningarna och dels
att eldningen bedreves på ett bränslebesparande sätt. Enligt utredningens uppfattning
borde staten därför även i fortsättningen förfoga över särskild personal
för utövande av bränsleteknisk kontroll. Med denna verksamhet borde
förenas viss forsknings- och försöksverksamhet, lämpligen utövad i samarbete
med andra institutioner, som bedreve experimentell verksamhet på området,
exempelvis ingenjörsvetenskapsakademien. Utredningen hade funnit, att
forsknings- och försöksverksamheten borde vara centraliserad till ett för hela
statsförvaltningen gemensamt organ. Med hänsyn till att det vid den rutinmässiga
bränslekontrollen insamlade materialet syntes vara av stor betydelse
för forsknings- och försöksverksamheten ansåge utredningen, att även denna
kontroll borde centraliseras. Då byggnadsstyrelsen i sin värmetekniska avdelning
redan hade ett relativt fast utbyggt organ för utövande av bränslekontroll,
förordade utredningen, att den samlade bränslekontrollerande verksamheten
förlädes till denna avdelning. Avdelningens arbetsuppgifter borde bestämmas
på sådant sätt, att risken för sammanblandning av den bränslekontrollerande
verksamheten och underhållsverksamheten i görligaste mån eliminerades.
Avdelningens verksamhet syntes sålunda böra omfatta:

1) kontroll av driften av de värmealstrande delarna av värmeanläggningar
inom de byggnader och lokaler, som disponeras av statliga myndigheter, och
i samband därmed rådgivning rörande värmens användning för olika ändamål,

2) forsknings- och försöksverksamhet på det bränsletekniska området,

3) instruktionsverksamhet, omfattande kurser och demonstrationsproveldningar
för värmeanläggningarnas driftspersonal, utarbetande av skötselanvisningar
m. m. samt offentliggörande på lämpligt sätt av sådana rön och driftserfarenheter,
som kunna vara till nytta för allmänheten,

4) rådgivning i frågor rörande bränsleupphandling och, om sådant särskilt
påkallas, granskning av anbud å bränsle samt

5) rådgivning i fråga om val av panntyper för värmeanläggningar, anslutna
till avdelningens bränsletekniska kontroll.

Verksamheten borde däremot enligt utredningens mening icke avse planläggning,
konstruktion och utförande av värmeanläggningar och ej heller
underhåll av sådana anläggningar.

Yttranden.

Med undantag för byggnadsstyrelsen ha de hörda myndigheterna i allmänhet
icke ansett sig kunna biträda det av utredningen framlagda förslaget.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att den centrala bränslekontrollverksamhet,
som skulle utövas av styrelsens till byrå utvidgade värmetekniska

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

avdelning, borde omfatta såväl värmealstring som värmeförbrukning. Om
dessa båda faktorer skulle övervakas av skilda organ, skulle intetdera av dessa
organ på basis av egna undersökningar kunna bedöma bränsleförbrukningen,
varjämte möjligheterna att upptäcka fel i driften eller anläggningen bleve
väsentligt försämrade.

Arméförvaltningen har avstyrkt utredningens förslag och ansett, att den
bränslekontrollerande verksamheten för försvaret alltjämt borde utövas av
ämbetsverkets intendenturavdelning.

Den inom försvaret bedrivna bränslekontrollen hade haft till följd icke
oväsentliga besparingar. Statistiska undersökningar utvisade nämligen, att
besparingar om cirka 15 % uppnåtts, motsvarande en minskning av cirka 2
miljoner kronor i de årliga bränslekostnaderna med nuvarande priser. Dessa
besparingar genom bränslekontroll hade till stor del kunnat åstadkommas
därigenom att intendenturavdelningen handhade hela bränslefrågan inom
armén. En rätt genomförd bränslekontroll borde nämligen taga sikte på framför
allt upphandlingsspörsmål, transport och lagring av bränsle samt bränslets
ekonomiska handhavande i värmeapparaterna.

Såsom ytterligare skäl för bränslekontrollens bibehållande vid intendenturavdelningen
ville arméförvaltningen framhålla, dels att undersökning påginge
om centralisering till intendenturavdelningen av bränsleupphandlingen för
hela försvarets fasta ång- och värmeanläggningar, dels att bränslekostnaderna
vore minst fem gånger så stora som underhållskostnaderna för värmeanläggningarna
och dels att vissa av bränslekommissionens uppgifter vid kommissionens
avveckling komme att överflyttas till bränsleupphandlande organ och att
dessa uppgifter intimt sammanhängde med bränslekontrollen.

Körande förslaget att förlägga försvarets bränslekontroll till byggnadsstyrelsen
framhölls bland annat den egendomliga uppdelning, som komme
att uppstå, därest intendenturavdelningen handhade frågor om bränsleanskaffningen,
fortifikationsförvaltningen underhållsverksamheten och byggnadsstyrelsen
bränslekontrollen.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna biträda den av arméförvaltningen
framförda uppfattningen. Ej heller utredningens förslag vore lämpligt.
Det naturliga syntes vara, att bränslekontrollen utövades av samma myndighet,
som handhade utförandet och underhållet av värmeanläggningarna, d. v. s.
den centrala fortifikationsförvaltningen. Forskningsverksamheten kunde dock
ombesörjas av byggnadsstyrelsen.

Samtliga övriga myndigheter, som särskilt yttrat sig rörande frågan om
bränslekontrollen, nämligen arméns fortifikationsförvaltning, militärbefälhavaren
för Y. militärområdet, marinförvaltningen och statens organisationsnämnd
ha givit uttryck åt samma principiella uppfattning som arméchefen.

Arméns fortifikationsförvaltning har bland annat framhållit följande.

Förvaltningen hade en avsevärd erfarenhet av hur en anordning med underhållsverksamheten
hos en myndighet och bränslekontrollen hos en annan
myndighet fungerade 1 praktiken. Det vore synnerligen svårt att verkställa
bränslekontroll utan att komma in på underhållsverksamheten. Bränsleförbrukningen
rönte inverkan icke blott av bränslets beskaffenhet och sättet att
sköta eldningen utan även av pannanläggningarnas och ledningssystemets be
skaffenhet, av ytterväggarnas isoleringsförmåga, av tätningen mellan fönster

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

och fönsterkarm, av ventilationssystemet o. s. v. Det hade också visat sig, att
det bränslekontrollerande organets intresse i betydande utsträckning inriktades
på åtgärder, som avsåge underhållet av byggnaderna med tillhörande anordningar
och på ventilationen. Därigenom uppkomme dubbelarbete, vilket skulle
i betydande grad kunna undvikas, om den rutinmässiga bränslekontrollen förlädes
till underhållsverket. Det hade vidare visat sig, att det bränslekontrollerande
organet hade benägenhet att vilja giva direkiv till underhållsorganets
lokalmyndigheter, vilka, om direktivens följande medförde kostnader, vore
hänvisade till att bestrida kostnaderna med medel, vilka tillhandahållits av
underhållsverket. Detta medförde en ingalunda önskvärd dualism, som helt
skulle undvikas genom bränslekontrollens och underhållsverksamhetens inordnande
under samma myndighet. Innan underhålls- eller förändringsåtgärder
i bränslebesparande syfte vidtoges, vore det nödvändigt att väga besparingen
mot kostnaden för åtgärdernas vidtagande. Denna avvägning underlättades,
om samma myndighet handhade både kontrollen och underhållet. Det
vid den rutinmässiga kontrollen av försvarets värmealstrande anläggningar
insamlade materialet syntes utan svårighet kunna tillhandahållas byggnadsstyrelsen
för dess forskningsverksamhet, även om kontrollen i fråga handhades
av försvarets egna förvaltningsorgan. Det borde åligga det bränslekontrollerande
organet inom den till försvaret hörande fastighetsförvaltande myndigheten
att tillhandagå de bränsleupphandlande myndigheterna inom försvaret
med råd i upphandlingsfrågor. Skulle svårigheter vid detta samarbete
uppstå, borde tagas under övervägande att överflytta bränsleanslagen
för försvarets fasta anläggningar till den fastighetsförvaltande myndigheten.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet har framhållit, att svårigheter ofta
uppstått för lokalmyndigheterna på grund därav, att bränslekontrollen och
underhållet av värmeanläggningarna handhades av olika myndigheter. Då så
varit fallet trots att båda myndigheterna tillhörde armén, kunde man förutse
ännu större svårigheter vid det av utredningen föreslagna tillvägagångssättet.

Statens organisationsnämnd har i samband med en av nämnden verkställd
utredning angående eldnings-, underhålls- och reparationstjänsten vid försvarets
ång- och värmecentraler kunnat konstatera, att eldningstjänst, reparationer
och bränslekontroll hade ett bestämt sammanhang, som icke finge förbises,
samt vidare anfört följande.

Enligt den verkställda utredningen borde eldnings- och reparationstjänsten
inom vissa garnisonsorter och liknande förläggningsområden sammanföras under
enhetlig ledning. Detta i sin tur komme att medföra, att maskinistbefattningarna
måste differentieras i löneavseende med hänsyn till ansvar och arbetsuppgifter.
En viss befordringsgång inom försvarsväsendets maskinistkår
komme härigenom att skapas, vilket ur många synpunkter vore önskvärt. På
grund därav måste det bränslekontrollerande organet, som jämväl borde utöva
värmeteknisk inspektion, äga on ingående kännedom om maskinistpersonalens
tekniska färdigheter, arbetsledande förmåga och pålitlighet, för att
befordringarna skulle kunna ske på ett lämpligt sätt. Försvarsväsendet borde
därför ha ett eget bränslekontrollerande och värmetekniskt inspekterande
organ. En centralisering av statens bränslekontrollerande verksamhet till
byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning måste därför avstyrkas. Utredningen
hade vidare givit vid handen, att försvarsväsendets maskinister och
eldare borde vara underställda det centrala byggnadsförvaltande organet, där
förslag till nykonstruktioner och ändringsarbeten i fråga om värmeanläggningarna
utarbetades. På grund härav syntes dit även böra förläggas försvars -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

väsendets bränslekontroll och värmetekniska inspektion. Den bränslekont.
rollerande verksamheten hörde intimt samman med den myndighet, som verkställde
inköp av bränsle för uppvärmningsändamål. Förlädes försvarsväsendets
bränslekontroll till den centrala fortifikationsförvaltningen, borde sålunda
jämväl bränsleinköpen överflyttas dit från armé-, marin- och flygförvaltningarna.

1945 års försvarskommitté har funnit, att den med bränslekontrollen sammanhängande
forsknings- och försöksverksamheten lämpligen borde vara centraliserad
till byggnadsstyrelsen. Yad anginge den rutinmässiga bränsletekniska
kontrollen vid försvarets anläggningar, hade flertalet av kommitténs
ledamöter i olikhet mot utredningen ansett denna del av verksamheten böra
förläggas till det organ, som skulle ombesörja underhållet av berörda anläggningar.
Inom kommittén hade emellertid även hävdats, att bränslekontrollen
borde helt förläggas till byggnadsstyrelsen samt att bränslekontrollen
och bränsleinköpen borde handhavas av en och samma myndighet.

Statens organisationsnamnets utredning.

Den i organisationsnämndens utlåtande över 1944 års utrednings förslag
berörda utredningen rörande eldnings-, underhålls- och reparationstjänstens
ordnande vid försvarsväsendets ång- och värmecentraler har den 27 juni 1946
av nämnden, efter samråd med de centrala försvarsgrensförvaltningarna, avgivits
till Kungl. Maj:t, vandd nämnden förordat en organisation i enlighet
med de i nämndens nyssberörda yttrande angivna grunderna. Nämnden har
vidare ifrågasatt, bland annat, huruvida icke försvarets bränslekontrollerande
verksamhet borde utsträckas att jämväl omfatta förbrukningen av gas, vatten
och elektrisk energi.

Arméförvaltningens intendenturavdelning har vid samrådet såsom sin bestämda
uppfattning hävdat, att bränslekontrollen och bränsleupphandlingen
borde kvarligga hos intendenturavdelningen. Beträffande förbrukningen av
vatten och elektrisk energi har avdelningen uttalat, att enligt verkställd undersökning
kontinuerlig kontroll måste ägnas jämväl denna förbrukning. Kontrollen
borde omhänderhavas av intendenturavdelningens särskilda bränslekontrollerande
organ och skulle i så fall icke draga några egentliga merkostnader.

Marinförvaltningen har icke haft något att erinra mot att det bränslekontrollerande
organet jämväl uppmärksammade distributionen och förbrukningen
av elektrisk energi och vatten dock med undantag för örlogsvarven
och fartygen.

Flygförvaltningen har anmält, att viss central kontroll av förbrukningen av
vatten och elektrisk energi redan förekomme inom flygvapnet. Någon ytterligare
kontroll har icke ansetts erforderlig.

Arméns fortifikations för vattning har anfört, att kontrollen rörande vattenförbrukningen
borde åligga den myndighet, som omhänderhade underhållet
av vattenanläggningarna, d. v. s. fortifikationsförvaltningen.

Organisationsnämndens förslag har remitterats jämväl till försvarets civil -

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 142.

Öl

förvaltning, byggnadsstyrelsen samt allmänna lönenämnden och försvarsväsendets
lönenämnd, vilka myndigheter i avgivna utlåtanden icke framfört
erinran mot förslagen i här berörda delar.

1946 års utredning.

De i försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning ingående verksamheterna
höra så nära tillsammans, att en så långt möjligt är enhetlig ledning
synes önskvärd. Ur denna synpunkt är den för närvarande tillämpade
organisationen — där gemensam bränslekontroll utövas av den myndighet,
som har de största anskaffningsuppgifterna — att föredraga framför den av
1944 års utredning föreslagna, vilken skulle innebära ett fullständigt skiljande
av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kontroll och underhåll.

Inrättandet av en gemensam ledning för försvarets bränsleförsörjning och
bränsleförbrukning liksom även för kontrollen av förbrukningen av vatten och
elektrisk energi torde — i enlighet med vad statens organisationsnämnd framhållit
— utgöra en ekonomiskt tillfredsställande lösning av hithörande spörsmål.
Detta skulle leda till att hos den gemensamma fortifikations- och byggnadsförvaltningen
borde sammanföras icke blott underhållsverksamheten
utan även bränsleanskaffningen, bränslekontrollen samt forsknings- och försöksverksamheten.
Yad den senare beträffar ombesörjes den emellertid redan
nu för hela statsförvaltningen av byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning.
I likhet med 1944 års utredning anser utredningen, att ett dylikt gemensamt
organ är av stort värde. Något skäl för ändring härutinnan föreligger
alltså icke. Det praktiska underlag, som erfordras för forskningen, torde avdelningen
utan svårighet kunna förvärva genom samarbete med de organ, som
handha den rutinmässiga bränslekontrollen.

Anskaffningen av bränsle för försvaret avser icke endast bränsle för uppvärmningsändamål.
Stora kvantiteter av flytande eller fasta bränslen åtgå därjämte
för drift av motorfordon, fartyg och flygmaskiner. Utredningen, som
fått sig ålagt att verkställa en översyn över försvarets hela centrala förvaltning,
har därvid beaktat, att fördelar möjligen kunna vara förenade med ett
sammanförande av all bränsleanskaffning för försvaret till ett organ. Ett
sådant sammanförande torde dock —- i varje fall för närvarande — icke kunna
ske till fortifikationsförvaltningen. Då utredningen ännu icke blivit i tillfälle
att taga ställning till denna mera omfattande fråga, anser sig utredningen nu
böra föreslå, att bränsleanskaffningen tills vidare liksom hittills ombesörjes
av vederbörliga försvarsgrensförvaltningars intendenturavdelningar.

I fråga om bränslekontrollens inordnande i organisationen ha skäl anförts
såväl för att bibehålla kontrollen hos arméförvaltningens intendenturavdelning
som att överföra densamma till fortifikationsförvaltningen. Utredningen
har därvid kommit till den uppfattningen, att motiven för att sammanhålla
kontrollen med underhållet synas mera bärande, vilket skulle innebära, att
kontrollverksamheten borde överföras från arméförvaltningens intendenturavdelning
till fortifikationsförvaltningen. Härigenom skulle den för försvaret
gemensamma bränslekontrollen komma att skötas av den myndighet, som hade

Departement x
thefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

att ombesörja den gemensamma underhållsverksamheten. I likhet med vad
ovan berörts beträffande bränsleanskaffningen synes emellertid en dylik omläggning
kunna föregripa de resultat, vartill utredningen kan komma vid den
fortsatta översynen av bland annat de centrala intendenturförvaltningsorganen.
Vid denna översyn torde nämligen försvarets spörsmål beträffande icke
blott bränsleanskaffningen utan jämväl i vad avser bränslekontroll samt kontroll
av förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi böra upptagas till enhetlig
granskning. Med anledning härav synes bränslekontrollen tills vidare
böra ombesörjas av arméförvaltningens intendenturavdelning.

Beträffande de särskilda organisationsfrågor, som berörts i förevarande
avsnitt, kan jag i stort biträda vad 1944 års utredning anfört med de avvikelser,
som förordats av 1946 års utredning. Vad först angår försvarets
domäner delar jag sålunda de båda utredningarnas uppfattning, att sådana
markområden, vilka nyttjas för befästningsändamål, tjäna såsom kasern- och
varvsområden och tomtplatser eller äro avsedda såsom flygfält, alltjämt böra
redovisas å försvarets fastighetsfond och förvaltas av försvarets myndigheter.
Vad angår övnings- och skjutfälten torde det slutliga ställningstagandet till
frågan om deras redovisning böra anstå till dess resultatet av övervägandena
inom 1946 års militära domänutredning föreligger. Skulle den prövning, som
sedan bör ske, giva vid handen, att ur redovisnings- och förvaltningssynpunkt
andra ändringar i det nuvarande läget icke böra vidtagas än överflyttande av
ett fåtal områden mellan fastighets- och domänfonderna, synes det få ankomma
på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder. Av berörda prövning beroende
personalfrågor avse huvudsakligen den regionala och lokala organisationen
och äro sålunda icke för närvarande aktuella. Vad angår centralförvaltningen
förutsätter jag, att därstädes erfordras sakkunskap på skogsskötselns
område för den händelse huvuddelen av försvarets skogar befinnes böra kvarbliva
å fastighetsfonden.

Då ansvaret för flygsäkerheten måste åvila flygledningen, torde det med
flygsäkerheten intimt sammanhängande underhållet av de militära flygfälten
i enlighet med utredningarnas förslag böra åvila flygförvaltningen.
Även planerande och utförande av förbättrings- och utvidgningsarbeten på de
militära flygfälten torde, åtminstone tills vidare, böra kvarligga hos flygförvaltningen.
Sedan de omfattande arbeten, som med hänsyn till teknikens utveckling
beräknas bli erforderliga under de närmaste åren, i huvudsak fullbordats,
torde emellertid böra övervägas, huruvida en ändrad organisation i
fråga om dessa arbeten av nybyggnadskaraktär bör genomföras. Därest fråga
skulle uppkomma om utvidgning av flygvapnets organisation med nya flygfält,
torde även böra övervägas, huruvida icke dessa arbetens utförande bör
åvila den myndighet som har ansvaret för nybyggnad av civila flygfält.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa kompetensfördelningen
i detalj mellan den nya fortifikationsförvaltningen och flygförvaltningen. Därvid
bör bland annat övervägas frågan, vilken myndighet som bör handhava

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 63

den rättsliga vården av flygfälten, liksom ock det av flygförvaltningen berörda
spörsmålet beträffande underhållet av drivmedelsanläggningar m. m.

Vad angår försvarets bostäder finner jag det önskvärt, att den provisoriskt
inrättade bostadsanskaffningsnämndens uppgifter övertagas av ett
permanent organ. Jag tillstyrker, att de arbetsuppgifter, som åvila nämnden
— i första hand förvaltningen av de bostäder, som redovisas å försvarets
bostadsanskaffningsfond — åläggas den nya fortifikationsförvaltningen. Däremot
torde de bostäder, som ingå i försvarets fabriksfond, fortfarande böra
förvaltas av försvarets fabriksstyrelse, dock att frågan om fördelningen av bostäder
mellan fabriksfonden och övriga ifrågakommande fonder torde böra
ytterligare övervägas av Kungl. Maj:t. Beträffande övriga med försvarets bostäder
sammanhängande frågor får jag hänvisa till 1946 års utrednings utlåtande,
till vilket jag i denna del kan ansluta mig.

Även i fråga om försvarets fabriksanläggningar kan jag biträda
1946 års utrednings förslag. Nybyggnad och underhåll av anläggningar å
fabriksfonden böra således handhas på samma sätt som för närvarande, dock att
utförandet av större ny- och ombyggnadsarbeten efter en övergångsperiod bör
överflyttas från fabriksstyrelsen till den nya fortifikationsförvaltningen.

I annat sammanhang kommer jag att för Kungl. Maj:t anmäla den av
marinförvaltningen berörda utredningen beträffande redovisningen av raarinverkstädemas
tillgångar m. m. I enlighet med marinförvaltningens förslag
kommer jag därvid att förorda, att de till marinverkstäderna hörande
fastigheterna fortfarande skola redovisas å marinens delfond av försvarets
fastighetsfond och förvaltas på samma sätt som övriga å denna delfond redovisade
fastigheter.

Jag biträder 1944 och 1946 års utredningars förslag, att befästningsinspektionens
självständiga ställning skall upphöra. Till frågan om befattningen
såsom inspektör över rikets befästningar återkommer jag i det
följande.

Även ledningen av byggnads- och reparationsberedskapen synes
böra organiseras på sätt utredningarna föreslagit och sålunda inordnas i den
nya fortifikationsförvaltningen. Därest nybyggnadsuppgifterna framdeles
överflyttas till annan myndighet, bör dock frågan upptagas till förnyat övervägande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen ha delade meningar yppats
rörande ledningen av statens bränslekontrollerande verksamhet.
Enligt 1944 års utrednings förslag skulle ledningen av denna verksamhet
centraliseras till byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning, vilken redan
nu i en relativt fast organisation utövar bränslekontroll och därmed
sammanhängande forsknings- och försöksverksamhet. Utredningens förslag
har tillstyrkts av byggnadsstyrelsen, medan övriga remissmyndigheter
förordat, att ledningen av bränslekontrollen beträffande försvarets värmeanläggningar
skulle kvarbliva inom försvaret. Arméförvaltningen har härvid
förordat bränslekontrollens kvarliggande hos detta ämbetsverk, medan övriga
myndigheter ansett, att verksamheten borde överflyttas till fortifikationsför -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

valtningen. 1946 års utredning har anfört vissa erinringar mot det av 1944
års utredning avgivna förslaget, vilket bland annat skulle innebära ett fullständigt
skiljande av de tre med bränsleförsörjning och bränsleförbrukning
sammanhängande huvudverksamheterna — anskaffning, kontroll och underhåll.
Emellertid har 1946 års utredning i avvaktan på resultatet av den allmänna
översyn av den centrala försvarsförvaltningen, som uppdragits åt utredningen,
ansett sig icke för närvarande kunna taga slutlig ställning till
dessa frågor, varför utredningen förordat, att bränslekontrollen tills vidare
skall ombesörjas av arméförvaltningen.

Jag delar sistnämnda utrednings uppfattning och föreslår därför icke nu
någon ändring i gällande organisation. Kontrollen synes lämpligen inom
ramen för den nuvarande personalorganisationen böra utsträckas att avse
även förbrukning av vatten, gas och elektrisk energi.

V. Den centrala förvaltningsmyndighetens inre organisation
och personalbehov m. m.

Även behandlingen av de spörsmål, som sammanhänga med en omläggning
av den centrala förvaltningsverksamheten på fortifikations- och byggnadsväsendets
område, synes mig böra begränsas till att avse hithörande angelägenheters
ordnande inom ramen för alternativ I. Beträffande de synpunkter, som
1944 års utredning samt de hörda myndigheterna och sammanslutningarna anlagt
på frågan om den centrala förvaltningens organiserande vid alternativen
II och III, torde få hänvisas till utredningens betänkande och handlingarna i
ärendet.

Såsom redan förut berörts förutsätter alternativ I, att ett för försvaret
gemensamt befästningsbyggnads-, husbyggnads-, specialbyggnads- och underhållsverk
inrättas. Det nya ämbetsverket skulle enligt det av 1944 års utredning
framlagda förslaget övertaga de arbetsuppgifter, som nu ankomma på
arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens fortifikationsavdelning,
flygförvaltningens byggnadsavdelning — med undantag dock för flygfältsbyrån
— samt försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Vidare skulle myndigheten,
sedan försvarets fabriksstyrelse slutfört pågående och projekterade anläggningsarbeten,
ombesörja utförandet av de nybyggnader, som erfordras för
fabriks- och krigsmaterielverken. Det nya ämbetsverket har föreslagits skola
benämnas fortifikationsförvaltningen.

A. Ämbetsverkets förhållande till Kungl. Maj:t och den högsta
militära ledningen.

1944 års utredning.

Det har av utredningen framhållits, att det nya ämbetsverket givetvis borde
lyda omedelbart under Kungl. Maj:t. Vidare syntes överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
böra tillerkännas motsvarande inflytande på förvaltningsverksamheten,
som för närvarande tillkomme dem i förhållande till försvarets
centrala förvaltningsorgan. I sistnämnda hänseende vore emellertid att märka
att — såsom redan 1941 års militära förvaltningsutredning framhållit — be -

65

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

dömandet av byggnadsärenden icke enbart vore avhängigt av militärorganisatoriska
problem utan även sammanhängde med tillgången på arbetskraft, förefintligheten
av utrymmen av annat slag in. m. Det centrala ämbetsverket måste
därför kunna förhållandevis självständigt pröva, vilka byggnadsföretag som
borde utföras eller markförvärv som borde företagas under ett visst budgetår.

Yttranden.

Chefen för marinen har ansett, att vissa särskilda åtgärder erfordrades för
att säkerställa försvarsgrenschefernas inflytande på förvaltningsverksamheten,
och har härom anfört följande.

Det förslag till central förvaltningsorganisation, som föreligger, medger icke
den intima samverkan mellan inspektions- och förvaltningsmyndigheter, som
möjliggöres vid nuvarande organisation, där ledningen av inspektions- och
förvaltningstjänsten sammanförts under en och samma person. Det är därför
av vikt att försvarsgrenschef vid nu föreslagen förvaltningsorganisation tillerkännes
betryggande inflytande på förvaltningsverksamheten och planläggningen
i vad gäller respektive försvarsgrens anläggningar m. in. Utredningen
förutsätter härvid, att samma föreskrifter härutinnan skola tillämpas, som för
närvarande gälla för försvarets centrala förvaltningsorgan. För att undvika ett
tidsödande remiss- och samrådsförfarande i ärenden, som icke äro av grundläggande
eller principiell betydelse, samt för att försvarsgrenschef må utan
tidsutdräkt kunna hållas orienterad i förekommande ifrågavarande ärenden, är
det erforderligt, att de av utredningen förutsatta föreskrifterna rörande försvarsgrenschefs
inflytande på förvaltningsverksamheten kompletteras med bestämmelser
om att ärenden från regional och lokal förvaltningsmyndighet
skall ingivas genom försvarsgrenschef. Sistnämnda chef får härvid möjlighet
att meddela sin åsikt i frågan. För att ytterligare underlätta samarbetet mellan
försvarsgrenschefs organ och den centrala förvaltningen, synes erforderligt,
att förenämnda förvaltning har tillgång till militär sakkunskap i frågor, som
ligga utanför dess egentliga kompetensområde. För detta ändamål synas officerare
ur de olika försvarsgrenarna böra kommenderas att med bibehållande
av ordinarie befattningar — förslagsvis såsom assistenter —- stå till centralförvaltningens
förfogande. Erfarenheten har visat, att det inom marinen kräves
ett så gott som dagligt samarbete mellan förvaltningarna och den militära
sidan av marinledningen.

Även inspektören för kustartilleriet har framhållit, att ett tidsödande remissoch
samrådsförfarande med andra myndigheter i ärenden, som icke vore av
grundläggande eller princijhell betydelse, borde i möjligaste mån undvikas. På
grund därav och med hänsyn till mängden av ärenden, vilka krävde samarbete
mellan den fortifikatoriska och den kustartilleristiska sakkunskapen, borde
en kompaniofficer ur kustartilleriet avses för ständig tjänstgöring inom fortifikationsförvaltningen.
Detta skulle kräva en utökning av kustartilleriets stat
med eu kompaniofficer.

Marinförvaltningen har förutsatt, att jämväl samarbetet mellan det nya
ämbetsverket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter skulle regleras instruktionsvägen.
Förvaltningen har i detta sammanhang förklarat sig icke
kunna dela utredningens uppfattning, att det fastighetsförvaltande ämbetsverket
måste kunna förhållandevis självständigt pröva, vilka byggnadsföretag

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 142. 33347 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

som borde utföras eller markförvärv som borde företagas under ett visst
budgetår. I stället borde marinförvaltningen i samråd med chefen för marinen
angelägenhetsgradera de marina byggnadsbehoven. Förvaltningen har vidare
förklarat sig anse, att en fortifikationsofficer borde kommenderas till tjänstgöring
i marinförvaltningen, i varje fall under de första åren efter det nya
ämbetsverkets inrättande. Denne officer borde lämpligen biträda hela marinledningen
vid behandling av ifrågavarande ärenden och i övrigt tjänstgöra
som sambandsman mellan marinförvaltningen och det nya ämbetsverket.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha understrukit vikten av ett
smidigt samarbete mellan försvarets fastighetsförvaltande centralmyndighet
och flygledningen. I detta sammanhang har framhållits angelägenheten av att
instruktionen för det nya ämbetsverket utformades i samråd med försvarsgrenarna.

1946 års utredning.

Anledning synes icke föreligga att reglera förhållandet mellan den nya
fortifikationsförvaltningen och den högsta militära ledningen efter andra normer
än dem, som nu gälla för samarbetet mellan arméns fortifikationsförvaltning
och överbefälhavaren (arméchefen), helst som enahanda normer också
tillämpas i förhållandet mellan försvarets sjukvårdsförvaltning och de högsta
militära cheferna.

Det bör sålunda åligga det nya ämbetsverket att biträda överbefälhavaren
med utarbetande av de förslag i verkets ämbetsområde berörande frågor, som
han kan finna erforderligt avlåta till Kungl. Maj:t, samt att till överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna inkomma med de yttranden och utredningar,
som av dem påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas. Ämbetsverket bör
ha att vid fullgörandet av sina uppgifter följa de direktiv, som överbefälhavaren
finner erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen
samt de militära operationernas planläggning och genomförande. Det bör
åligga verket att ständigt hålla överbefälhavaren underrättad om uppkommande
frågor av sådan art. Ämbetsverket bör vidare ha att i sin verksamhet taga
behörig hänsyn till de anvisningar och föreskrifter av rent militär art, som
försvarsgrenscheferna finna erforderligt meddela. I ärenden av större vikt för
den militära verksamheten bör vederbörande försvarsgrenschefs mening inhämtas
före besluts fattande inom ämbetsverket. Sina petitaframställningar
bör verket uppgöra efter inhämtande av försvarsgrenschefernas önskemål och
enligt de anvisningar, som med hänsyn till avvägningen mellan försvarsgrenarnas
krav må lämnas av överbefälhavaren. Skulle ämbetsverket i något fall
finna sig icke kunna efterkomma anvisning eller föreskrift, som meddelats av
försvarsgrenschef, bör ärendet underställas överbefälhavaren. Vid motsvarande
läge i förhållandet mellan verket och överbefälhavaren torde Kungl. Maj:t få
pröva frågan.

Utredningen finner det icke erforderligt, att såsom från vissa håll påyrkats
särskilda militärassistenter från de olika försvarsgrenarna och från kustartilleriet
skulle placeras till tjänstgöring inom det nya ämbetsverket. Samarbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

67

synes ändock kunna ordnas på ett smidigt sätt, exempelvis därigenom att inom
vederbörande stab utses viss befattningshavare, med vilken verket närmast
kan söka kontakt. Att bibehålla en fortifikationsofficer inom marinförvaltningen,
sedan handläggningen av marinens fortifikations- och byggnadsärenden
övertagits av det nya ämbetsverket, synes utredningen icke behövligt.

Utredningen vill bestämt avstyrka det av chefen för marinen framförda förslaget
om att framställningar från underlydande myndigheter till det nya verket
skulle passera försvarsgrenscheferna. En sådan anordning synes beträffande
flertalet ärenden enbart ägnad att verka fördröjande.

B. Allmänna grunder för ämbetsverkets organisation.

1944 års utredning.

Utredningen har anfört, att man, om man ville uppbygga den nya fortifikationsförvaltningens
organisation efter rent principiella linjer, hade främst
två möjligheter att välja emellan. A ena sidan kunde uppbyggandet ske efter
verksamhetens art, varvid alla nybyggnadsuppgifter — oavsett om de avsåge
husbyggnader, befästningar eller specialbyggnader — skulle sammanföras på
ett håll, medan underhållsuppgifterna samlades till en annan underavdelning
inom verket. Å andra sidan kunde en indelning ske efter förvaltningsobjektens
art, så att ärenden rörande befästningar, husbyggnader, specialbyggnader
och domäner hänfördes till skilda underavdelningar. För egen del hade utredningen
emellertid kommit till den uppfattningen, att den bästa och mest ändamålsenliga
indelningen av ämbetsverket icke erhölles genom att tillämpa endera
av berörda principer för sig utan genom att med stöd av vunna erfarenheter
kombinera dem. Härom har utredningen anfört följande.

Sålunda torde tvekan knappast behöva råda om att planläggning av nya
befästningar närmare sammanhänger med modernisering och underhåll av
redan befintliga anläggningar än med planläggning av husbyggnader. Planläggning
och underhåll av befästningar böra sålunda sammanhållas. Då befästningarna
i betydande utsträckning utgöras av berganläggningar, böra även
övriga i berg insprängda lokaler (bergrum) hänföras till samma underavdelning
inom ämbetsverket som befästningarna. Det synes nämligen rationellt
att på ett ställe samla den särskilda expertis, som erfordras för handhavandet
av anläggningar i berg. Vid planläggningen av nya husbyggnader synes ett
nära samarbete böra ske med dem, som sköta underhållet av det befintliga
byggnadsbeståndet — detta såväl för att riktigt kunna avväga nybyggnadsoch
underhållsbehoven mot varandra som för att man vid nybyggnadsföretagen
skall kunna tillgodogöra sig vunna erfarenheter från de redan befintliga
anläggningarna. Konstruktionsverksamheten torde — oavsett om den avser
husbyggnader, befästningar eller specialbyggnader — i princip böra sammanhållas
i ett organ. Undantag härifrån har dock synts böra ske i fråga om vissa
byggnadskonstruktioner för befästningar och bergrum på grund av dessa
konstruktioners nära beroende av och samhörighet med den forskningsverksamhet,
som bör bedrivas å befästningsavdelningen. Åt en och samma underavdelning
synes lämpligen böra anförtros det byggnadstekniska utförandet
av nya anläggningar. Den praktiska och den rättsliga vården av domänerna
beröra varandra nära och torde därför böra sammanhållas. Detsamma bör
gälla i fråga om den juridiskt-administrativa och den kamerala verksamheten.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

På grundval av angivna överväganden har utredningen föreslagit, att den
nya fortifikationsförvaltningen skulle organisatoriskt indelas i en befästningsavdelning
för planläggning och underhåll av befästningar och bergrum,
en kasernavdelning för planläggning och underhåll av kaserner, bostäder och
andra husbyggnader ävensom militära specialbyggnader (utom flygfält och
bergrumsanläggningar), en administrativ byrå för den rättsliga och praktiska
vården av domäner och markområden, för personalärenden samt för juridisktadministrativa
och kamerala ärenden, ett konstruktionskontor för arkitektverksamhet
och konstruktioner — dock icke byggnadskonstruktioner för befästningar
och bergrum — samt ett byggnadskontor för den utförande byggnadstekniska
verksamheten. Till byggnadskontoret borde även byggnads- och
reparationsberedskapens centrala ledning vara förlagd. Utredningen har slutligen
ansett, att till ämbetsverket jämväl borde höra en chefsexpedition. Enligt
utredningens organisationsförslag, som schematiskt återgives å bilaga I, vilken
torde få fogas till detta protokoll, skulle envar av de båda avdelningarna indelas
i tre byråer och en expedition. Flertalet byråer samt de båda kontoren
skulle delas i sektioner.

Utredningen har i förevarande sammanhang även erinrat, att genom 1943
års förvaltningsreform anförtrotts åt försvarets civilförvaltning att ombesörja
huvudbokföring och kassagöromål för samtliga försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
utom fabriksstyrelsen samt inrättats ett i civilförvaltningen
ingående advokatfiskalskontor för tillvaratagande av rättsliga angelägenheter
för hela den centrala militärförvaltningen. Utredningen har förutsatt, att angivna
uppgifter även för det nu ifrågavarande nya ämbetsverket skulle handhas
i enahanda ordning.

Ledamoten Lindh har i särskilt yttrande förklarat sig i vissa avseenden
vara av annan mening än majoriteten rörande frågan om den nya fortifikationsförvaltningens
organisation. Sålunda har han påyrkat, att alla med
nybyggnadsverksamhet sammanhängande uppgifter — utom planläggning och
konstruktion av egentliga befästningar —- skulle förläggas till en enda avdelning
inom verket, en nybyggnadsavdelning. Vidare borde underhållet av sådana
bergrumsanläggningar, som icke inginge i egentliga befästningar, överflyttas
från befästningsavdelningen till kasernavdelningen.

Yttranden.

Den organisationsfråga, som i yttrandena tilldragit sig största intresset,
avser fördelningen på olika underavdelningar inom ämbetsverket av verksamheten
med projektering och utförande av hus- och specialbyggnad
e r.

Utredningens förslag att fördela denna verksamhet på en utredningsbyrå,
ingående i kasernavdelningen, ett konstruktionskontor och ett byggnadskontor
har tillstyrkts av arméns fortifikationsförvaltning. I ett flertal yttranden
har påyrkats, att utredningsbyrån med hänsyn till sina självständiga arbetsuppgifter
skulle utbrytas ur kasernavdelningen och ställas direkt under
verkschefen. Denna mening har omfattats av marinförvaltningen, svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 142

69

arkitekters riksförbund, Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares
riksförbund, statsverkens ingenjörsförbund och en avdelning inom svenska
teknologföreningen. I övrigt har svenska arkitekters riksförbund samma
principiella inställning som utredningen. Även marinförvaltningen har i
övrigt tillstyrkt förslaget men ansett frågan om en sammanslagning av konstruktions-
och byggnadskontoren (vilka borde benämnas respektive arkitektoch
konstruktionsavdelning samt byggnadsavdelning) böra närmare prövas,
sedan en tids erfarenhet av den av utredningen förordade organisationen vunnits.
Statens sakrevision, Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares
riksförbund samt inom teknologföreningen avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst
ha ansett övervägande skäl tala för ett sammanförande av
konstruktions- och byggnadskontoren till en nybyggnadsavdelning. Statsverkens
ingenjörsförbund, som förordat konstruktionskontorets uppdelning
på flera fristående kontor, har ansett dessa böra tillsammans med byggnadskontoret
sammanhållas under en överdirektör. Förslag om utredningsbyråns
utbrytande ur kasernavdelningen och hopförande med konstruktionskontoret
har framlagts av chefen för Stockholms örlogsvarv samt inom teknologföreningen
av avdelningen svenska arkitektföreningen. Till den av reservanten
inom utredningen framförda uppfattningen, att utredningsbyrån, konstruktionskontoret
och byggnadskontoret borde utgöra en enhet, ha riksräkenskapsverket
och chefen för Öresunds marindistrikt anslutit sig.

Såsom skäl för sitt tillstyrkande av utredningens förslag om nybyggnadsverksamhetens
fördelning på en utredningsbyrå, ett konstruktionskontor och
ett byggnadskontor har fortifikationsförvältningen anfört i huvudsak följande.

Envar av de tre berörda underavdelningarna inom den föreslagna fortifikationsförvaltningen
har sina ytterst viktiga arbetsuppgifter, och gränserna för
varje underavdelnings kompetensområde synas i huvudsak dragna på sådant
sätt, att full klarhet erhålles om varje underavdelnings åligganden och att i
fråga om verksamhet med nybyggnader för varje underavdelning skapas ett
naturligt avgränsat arbetsområde. Utredningsbyrån handlägger ärenden
rörande behovet av nybyggnader, undersöker i detalj vilka krav som med
hänsyn till ifrågasatta, byggnaders användning måste uppställas och utarbetar
på grundval av sina undersökningar »behovsprogram» att ligga till
grund för byggnadernas utformning, förbereder medelsframställningar, förvaltar
anvisade medel och »beställer» av konstruktionskontoret huvud- och
detaljritningar med beskrivningar samt av byggnadskontoret byggnadsarbetenas
utförande. Konstruktionskontoret ombesörjer utarbetandet av
samtliga de ritningar och beskrivningar, som erfordras för byggnadernas utbjudande
på entreprenad eller utförande i egen regi. Byggnadskontoret
svarar för det praktiska byggnadstekniska utförandet. Denna klara och riktiga
fördelning av verksamheten beträffande aktuella nybyggnadsföretag
hindrar givetvis icke i och för sig, att de tre organen kundo sammanhållas
till en enhet såsom reservanten inom utredningen föreslagit. Reservanten
synes emellertid alldeles ha förbisett, att utredningen tillagt konstruktionskontoret
även andra uppgifter, som i vikt ingalunda stå tillbaka för arbetet
med aktuella nybyggnader. Följande den riktiga principen, att specialteknikerna
inom verket för att kunna fullt utnyttjas böra vara samlade till en
underavdelning, har utredningen nämligen angivit, att konstruktionskontoret
skall lämna det tekniska biträde, som erfordras för handläggning av under -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

hållsärenden rörande värme-, ventilations-, sanitets-, elektrotekniska med
flera anordningar ävensom för konstruktion av dylika anordningar vid den
fortifikatoriska rustningsplanläggningen. Även viss annan speciell sakkunskap
— t. ex. i fråga om mera komplicerade byggnadskonstruktioner — synes
konstruktionskontoret skola tillhandahålla övriga underavdelningar inom
verket. Om nu konstruktionskontoret hopkopplades med byggnadskontoret,
vilket enbart är inriktat på utförande av aktuella nybyggnadsföretag, skulle betydande
risker föreligga, att underhåll och befästningsplanläggning komme
att tillgodoses endast i andra hand — till förfång för dessa viktiga grenar
av förvaltningsverksamheten. Ett sådant hopförande synes därför icke böra
ifrågakomma.

Svenska arkitekters riksförbund har bland annat uttalat, att byggnadstekniken
numera nått en sådan utveckling, att det syntes uteslutet, att en enda
person skulle kunna fullt behärska såväl projekteringen som utförandet.
Därest båda dessa var för sig betydelsefulla och krävande funktioner sammanfördes
under en chef, måste befaras att endera bleve eftersatt.

Sakrevisionen har framhållit, att å ämbetsverkets chef komme att vila så
mångskiftande arbetsuppgifter, att det skulle ställa sig praktiskt taget omöjligt
för honom att utöva den erforderliga sammanhållande ledningen av konstruktionskontoret
och byggnadskontoret med deras speciella arbetsuppgifter
på husbyggnadsteknikens område. Med hänsyn därtill borde en byggnadstekniskt
utbildad person med särskild kännedom om husbyggnadstekniska
problem tillsättas för att direkt under verkschefen samordna och ha ansvaret
för verksamheten inom nämnda båda kontor. Sakrevisionen föresloge därför
att dessa kontor i anslutning till vad utredningen förordat i fråga om alternativet
III sammansloges till en n y b y g g n a d s a v d e 1 n i n g.

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund ha kommit
till samma uppfattning på den grund att kontoren borde ha ett mycket intimt
samarbete och deras personal borde utnyttja varandras erfarenheter.

Såsom skäl för sin uppfattning att utredningsbyrån och konstruktionskontoret
borde sammanföras har teknologföreningens avdelning svenska
arkitektföreningen framhållit, att det vore nödvändigt, att utarbetandet såväl
av skiss- och huvudritningar som av entreprenadhandlingar, arbets- och
detalj ritningar etc. låge på en hand, därest alla under projekteringsarbetet
framkommande funktions- och behovssynpunkter ävensom tekniska och arkitektoniska
detaljproblem skulle bliva vederbörligen beaktade.

En annan med organisationen sammanhängande detaljfråga, som berörts
i olika yttranden, avser förvaltningen av bergrummen.

Sålunda har marinförvaltningen, cheferna för Stockholms örlogsvarv och
Öresunds marindistrikt samt svenska teknologf öreningen i huvudsak anslutit
sig till den av reservanten inom utredningen hävdade uppfattningen, att
bergrumsanläggningar, som icke ingå i eller sammanhöra med egentliga befästningsanläggningar,
böra tillhöra den avdelning, som handlägger husbyggnadsfrågor.

Mot en sådan anordning har arméns fortifikationsförvaltning ställt sig avvisande
och understrukit, att de specialister, som erfordrades för bergrummens

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

utförande och underhåll, borde samlas till en underavdelning inom verket,
nämligen befästningsavdelningen. Vidare har påpekats, att bergrumsanläggningar
— även om de icke inginge i något befästningssystem — numera ofta
måste förses med direkta försvarsanordningar liksom med specialanordningar,
såsom detonationsskydd och skyddsanordningar mot gas. Dessa anordningars
riktiga utformande sammanhängde intimt med den forsknings-, försöks- och
konstruktionsverksamhet, som vore avsedd att bedrivas inom befästningsavdelningen.

Rörande frågan om de allmänna grunderna för organisationen har i
övrigt i huvudsak framhållits följande i yttrandena.

Chefen för armén och arméns fortifikations förvaltning ha funnit organisationen
lämplig och ändamålsenlig.

Även chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha förklarat sig kunna
i stort sett biträda utredningens organisationsförslag.

Marinförvaltningen har ansett utredningsbyrån, vilken enligt förvaltningens
förut refererade uppfattning borde ställas direkt under verkschefen,
böra ombesörja även utredningar av aktuella nybyggnadsärenden i fråga om
befästningar. Vidare borde inom det nya ämbetsverket finnas ett fristående
bränslekontrollkontor. Förvaltningen ansåge det önskvärt, att en översyn
av utredningens förslag till centralförvaltningens indelning gjordes, innan
densamma definitivt fastställdes. Om så vore möjligt vore det utan tvivel
till fördel, om detalj indelningen i viss utsträckning kunde hållas öppen under
det nya ämbetsverkets första verksamhetsår, under vilken tid erfarenheter
rörande lämpligaste indelningen syntes kunna vinnas.

Rilcsräkenskapsverket har förklarat sig anse, att det nya ämbetsverkets
organisation utmärktes av en icke obetydlig överdimensionering, och härom
anfört i huvudsak följande.

De arbetsuppgifter som sammanhänga med respektive befästningsverksamheten
och kasernvården torde sålunda varken vara av den relativa storleksordning
eller av den från fortifikationsförvaltningens övriga verksamhetsgrenar
artskilda karaktär, att ämbetsverket för nämnda uppgifters fullgörande
skulle behöva uppdelas på särskilda avdelningar. Vanlig byråindelning torde
även i förevarande fall vara den mest naturliga organisationsformen. De
»byråer» som föreslagits skola ingå i befästnings- och kasernavdelningarna
böra däremot enligt riksräkenskapsverkets mening utgå ur organisationen, då
de måste betecknas som onödiga mellanled mellan vederbörande chefer och
sektionerna, å vilka de egentliga arbetsuppgifterna ankomma.

Riksräkenskapsverket föreslår sålunda, att fortifikationsförvaltningen
organiseras på fyra byråer, nämligen en befästningsbyrå, en kasernbyrå, en
byggnadsbyrå och en administrativ byrå. Varje byrå bör, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningen anfört rörande här ifrågakommande
arbetsuppgifters närmare karaktär, indelas i ett erforderligt antal sektioner.
Utöver nämnda byråer böra finnas en chefsexpedition och ett förrådskontrollkontor.
Å det sistnämnda bör ankomma dels att övervaka uppbörden av
fortifikations- och kasernvårdsmateriel, dels att verkställa s. k. teknisk revision,
dels ock att utöva kontroll över underlydande myndigheters utgiftslitterering
(anslagsteknisk granskning), vilket med hänsyn till bland annat
vad riksdagens revisorer anfört under § 9 i sin föregående år (1945) avgivna
berättelse torde få betraktas som en mycket angelägen uppgift.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Även försvarets civilförvaltning och försvarets tjänsteförteckningssakkunniga
ha fått det intrycket, att organisationsuppdelningen vore alltför långtgående
och ägnad att föranleda tillskapandet av ett större antal chefs- och
andra befattningar än som i och för sig kunde vara nödvändigt. Civilförvaltningen
har dessutom ifrågasatt, huruvida icke verksamheten med befästningskonstruktionerna
skulle kunna tilläggas konstruktionskontoret och om icke
ritarbetena kunde koncentreras till ett för hela ämbetsverket gemensamt organ.

Svenska teknologföreningen samt Sveriges högskoleutbildade väg- och
vattenbyggares riksförbund ha förordat inrättande av ett verkschefen omedelbart
underställt organ för byggnads- och reparationsberedskapens ledning.
Till detta organ borde enligt riksförbundets mening överflyttas centrala värnpliktsbyråns
samt chefens för väg- och vattenbyggnadskåren befattning med
mobiliseringsplacering av landets väg- och vattenbyggare.

Statsverkens ingenjörs förbund har framlagt ett i åtskilliga avseenden från
utredningens förslag avvikande organisationsschema för ämbetsverket. Detta
skulle indelas i eu befästningsinspektion, för den militära sidan av befästningsväsendet,
en befä.stningsbyrå, för den förvaltande, underhållande och
verkställande sidan, en utredningsbyrå, för utredningar rörande hus- och
specialbyggnader, en fastighetsavdelning, för förvaltning och underhåll av
hus- och specialbyggnader samt domäner, en administrativ byrå ävensom,
sammanhållna under en överdirektör, ett arkitekt- och konstruktionskontor,
ett värmekontor, ett elektrokontor, ett väg- och vattenbyggnadskontor samt
ett byggnadskontor.

Beträffande detaljerna i denna organisation och därtill anknutna personalberäkningar
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Svenska arkitekters riksförbund har ävenledes framlagt ett särskilt organisationsförslag,
enligt vilket ämbetsverket skulle uppdelas på en befästningsbyrå,
en utredningsbyrå, en planeringsbyrå, en byggnadsbyrå, en fastighetsbyrå
och en administrationsbyrå.

1946 års utredning.

Till de synpunkter, som legat till grund för det av 1944 års utredning upi>
rättade förslaget rörande arbetsuppgifternas fördelning på underavdelningar
inom den nya fortifikationsförvaltningen, kan 1946 års utredning i stort sett
lämna sin anslutning. Dock är utredningen av den meningen, att arkitektoch
konstruktionsuppgifterna samt den utförande byggnadstekniska verksamheten
böra sammanhållas inom en underavdelning i stället för att fördelas
på ett konstruktionskontor och ett byggnadskontor. Att samordna
ifrågavarande moment av nybyggnadsverksamheten synes nämligen utredningen
bliva en så arbetskrävande uppgift, att man icke kan lägga densamma
direkt på verkschefen utan risk för att andra viktiga åligganden, som ankomma
på honom, få stå tillbaka. De olägenheter, som ett hopförande av konstruktions-
och byggnadskontoren befaras medföra för underhållsverksamheten,
böra kunna elimineras genom att verksledningen ägnar särskild uppmärksamhet
åt att underhållsuppgifterna icke åsidosättas.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Det organisationsförslag, som 1944 års utredning uppgjort på grundval
av de nyss berörda huvudprinciperna, anser 1946 års utredning — i likhet
med vissa av de över förslaget hörda myndigheterna — innefatta en alltför
långtgående uppdelning av ämbetsverket. En förenkling bör ske på så sätt,
att de föreslagna båda avdelningarna utbytas mot byråer. I ämbetsverket
böra alltså ingå fyra byråer, nämligen en befästningsbyrå (motsvarande befästningsavdelningen),
en kasernbyrå (ersättande kasernavdelningen), en byggnadsbyrå
(bildad genom sammanslagning av konstruktions- och byggnadskontoren)
samt en administrativ byrå. Samtliga dessa byråer böra indelas i
sektioner, på sätt närmare framgår av bifogade organisationsschema (fogat
vid detta protokoll såsom Bilaga II).

1944 års utredning har föreslagit, att förrådskontrollen inom den nya fortifikationsförvaltningen
skulle fördelas på de underavdelningar inom verket,
som hade att ombesörja eller tillse upphandlingen och vården av de olika
slagen av materiel. 1946 års utredning, vars uppdrag omspänner samtliga
centrala förvaltningsorgan inom försvaret, har funnit, att utredningen kommer
att få ägna särskild uppmärksamhet ur principiell synpunkt åt spörsmålet
om förrådskontrollens och angränsande arbetsuppgifters handhavande inom
hela den militära förvaltningen. Med hänsyn härtill är utredningen icke nu
beredd att för här ifrågavarande begränsade avsnitt av försvarsförvaltningen
förorda en anordning beträffande förrådskontrollen, som skulle i avsevärd
grad avvika från vad som hittills varit brukligt, Utredningen föreslår därför,
att tills vidare ett särskilt förrådskontrollkontor skall ingå i den nya fortifikationsförvaltningen.

Ledningen av byggnads- och reparationsberedskapen skulle enligt det av
1944 års utredning framlagda förslaget organisatoriskt tillhöra nybyggnadsorganet.
1946 års utredning har för sin del icke blivit övertygad om att denna
lösning är den lämpligaste. Vad man främst måste kräva av den befattningshavare,
som under verkschefen närmast skall svara för nämnda beredskap,
synes nämligen vara — förutom tekniska insikter — god organisationsförmåga,
och det kan icke utan vidare anses säkert, att verkets byggnadschef äger de
bästa kvalifikationerna härutinnan. Utredningen har därför funnit sig böra
förorda, att ett särskilt beredskapskontor upptages i verkets organisation.
Detta kontor bör förestås av den för uppgiften lämpligaste av cheferna för
befästnings-, kasern- och byggnadsbyråerna.

Slutligen bör till den nya fortifikationsförvaltningen även höra en chefsexpedition
med bibliotek.

C. Chefskapet för ämbetsverket.

1944 års utredning.

Utredningen har ansett, att verkschefen borde kunna vara antingen militär
eller civil, samt härom anfört följande.

Sammanförande till ämbetsverket av militära och civiltekniska uppgifter
leder till frågeställningen, om verkschefen bör vara militär eller civil. Tydligt

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

är att befästningsverksamheten har mera omedelbar betydelse för landets försvarsberedskap
än verkets övriga arbetsuppgifter och att förvaltningens verksamhet
vid krigsfara och under krig till huvudsaklig del kommer att inriktas
på fortifikatoriska uppgifter. Ur denna synpunkt kunna starka skäl anses
tala för att verkschefen bör vara militär. Då emellertid verkets tyngdpunkt i
fredstid ur ekonomisk synpunkt kommer att ligga på ärenden berörande husbyggnader,
anser utredningen dock, att chefsposten även bör kunna besättas
med en civil innehavare.

Därest verkschefen vore militär, borde han enligt utredningens uppfattning
även vara chef för fortifikationskåren och inspektör över rikets befästningar.
I annat fall borde chefen för verkets befästningsavdelning vara kårchef
och befästningsinspektör.

Befattningen såsom chef för ämbetsverket borde uppföras på verkets stat
och placeras i lönegrad Öb 5 för en militär och C 12 för en civil innehavare.
En militär chef för förvaltningen, vilken borde vara generalsperson, syntes
icke behöva tilläggas någon särskild tjänstebenämning i egenskap av verkschef.
En civil innehavare av tjänsten återigen borde tilläggas tjänstetiteln
generaldirektör.

Ledamoten Lindh har såsom sin mening anfört, att huvudalternativet
borde vara, att chefsposten skulle besättas med en civil innehavare. Endast
för det fall att en militär kraft med särskilt framstående tekniska insikter
funnes tillgänglig, borde en sådan kunna ifrågakomma för angivna post. Även
en dylik innehavare av chefsposten borde emellertid placeras såsom generaldirektör.

Yttranden.

överbefälhavaren, cheferna för armén och marinen, chefen för fortifikationskåren,
arméns fortifikationsförvaltning samt svenska officersförbundet
ha hävdat, att verkschefen alltid borde vara militär.

Överbefälhavaren har i ämnet anfört bland annat följande.

Som skäl för att en civil chef utses, framhåller utredningen, att »verkets
tyngdpunkt i fredstid ur ekonomisk synpunkt kommer att ligga på ärenden
berörande husbyggnader». Detta senare motiv synes mig icke bärande, då
nybyggnadsverksamheten i vad rör kaserner i framtiden av ekonomiska skäl
bör inskränkas under det att en jämförelsevis omfattande fortifikatorisk verksamhet
även i fred kommer att föreslås av mig. I krig eller vid krigsfara,
då den fortifikatoriska verksamheten i varje fall dominerar, är det icke möjligt,
att en civil ämbetsman utövar chefskapet över fortifikationsförvaltningen
och icke heller är det lämpligt att i ett krisläge göra ett ombyte av chef. Den
som skall leda verksamheten under krig bör också ansvara för krigsförberedelsearbetet.
Jag anser därför, att chefskapet bör utövas av en militär befattningshavare,
som samtidigt är chef för fortifikationskåren.

Arméns fortifikationsförvaltning har framlagt liknande synpunkter och
framhållit, att det måste anses lämpligast, att ett ämbetsverk med både militära
och tekniska uppgifter förestodes av en chef, vilken ägde såväl militära
som tekniska insikter.

Ämbetsverket har vidare anfört.

75

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

Den av utredningen föreslagna organisationen innebär, om en civil verkschef
tillsättes, följande anordning: Chefen för befästningsavdelningen blir
inspektör för rikets befästningar och chef för fortifikationskåren. I förstnämnda
egenskap blir avdelningschefen direkt föredragande inför överbefälhavaren.
Befästningarnas allmänna anordnande, ändamålsenliga utförande
och gruppering komma således att bedömas vid sidan av chefen för det förvaltande
verket och på föredragning av dennes underordnade, under det att
verkschefen kommer att vara beslutande rörande medelsanvändningen. Eu
sådan organisation kan lätt få till följd slitningar inom den högsta ledningen
eller också att chefen för ämbetsverket icke kommer att i realiteten utöva inflytande
på den betydelsefulla del av den honom anförtrodda förvaltningen,
som avser befästningsväsendet. Det kan heller icke anses ändamålsenligt,
att en av chefens underordnade har att ensam taga befattning med anställnings-,
utbildnings- och befordringsfrågor för så stor och betydelsefull del
av personalen, som fortifikationskåren utgör.

Marinförvaltningen har ansett, att liksom en militär innehavare av chefsposten
förutsatts skola vara tekniker (fortifikationsofficer) borde även krav
på teknisk utbildning uppställas beträffande en civil innehavare av befattningen.
För att befattningen skulle bliva lockande för en skicklig civil tekniker
måste dock sannolikt högre lön erbjudas än vad utredningen upptagit.

Lönenämnderna ha ifrågasatt, huruvida icke befattningen såsom chef för
det nya ämbetsverket borde inrättas enbart såsom civil tjänst och härom anfört
följande.

Befattningen bör i så fall upptagas på C-planen i enlighet med utredningens
förslag och tillsättas medelst förordnande för viss tid. Den föreslagna placeringen
i 12 lönegraden synes emellertid lönenämnderna väl låg, särskilt
med beaktande av att det torde vara önskvärt att för denna befattning kunna
förvärva jämväl person från den enskilda byggnadsverksamheten. Om chefsbefattningen
upptages på C-planen, bör detta givetvis icke utgöra hinder för
att militär beställningshavare förordnas å tjänsten, därest lämplig sådan skulle
stå till förfogande för uppgiften. Han bör härvid kvarstå över stat.

I detta sammanhang ha lönenämnderna till behandling upptagit frågan
om chefskapet för fortifikationskåren och gjort följande uttalande.

Det synes mindre lämpligt att på sätt utredningen förordat anknyta befattningarna
såsom chef för fortifikationskåren och inspektör över rikets befästningar
till chefskapet över fortifikationsförvaltningen, därest detta innehaves
av militär, och i annat fall till chefskapet för befästningsavdelningen
inom fortifikationsförvaltningen. Enligt lönenämndernas mening bör chefen
för befästningsavdelningen alltid tjänstgöra såsom chef för fortifikationskåren
och inspektör för rikets befästningar.

Liknande synpunkter ha framförts av statens sakrevision, som ansett det
vara en oundgänglig förutsättning för verkets effektivitet, att chefsposten besattes
med en befattningshavare, som ägde speciell erfarenhet och kännedom
beträffande byggnadsteknisk och byggnadsorganisatorisk verksamhet. I allt
fall borde chefen vara generaldirektör, även om han tidigare innehaft militär
beställning.

Statens organisationsnämnd har intagit i huvudsak samma ståndpunkt som
lönenämnderna och sakrevisionen.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Även svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen och
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund ha framhållit,
att chefen för verket borde besitta högsta möjliga byggnadstekniska kvalifikationer.

1946 års utredning.

Inom utredningen har å ena sidan framförts den uppfattningen, att den
civiltekniskt och ekonomiskt betonade delen av arbetsuppgifterna motiverade,
att chefen borde vara civil; en sådan anordning syntes så mycket mindre möta
betänklighet som chefen för befästningsbyrån skulle vara en framstående
fortifikationsofficer. Å andra sidan har gjorts gällande, att verkschefen med
hänsyn särskilt till betydelsen av det nya ämbetsverkets uppgifter på befästningsområdet
borde vara militär. Utredningen har emellertid stannat för att
icke påyrka någon ändring i det av 1944 års utredning framlagda förslaget,
enligt vilket chefen skulle erhålla ställning antingen enligt löneplan C (generaldirektör)
eller enligt löneplan Öb. Vid detta sitt ställningstagande har
1946 års utredning tagit hänsyn till att spörsmålet om chefskapet för fortifikationsförvaltningen
torde komma i annat läge, därest nybyggnadsuppgifterna
efter ett antal år skulle flyttas från verket. Utredningen vill emellertid
framhålla, att chefspostens innehavare — vare sig han är civil eller militär
— bör äga framträdande teknisk och ekonomisk erfarenhet på byggnadsområdet.

Ur organisatorisk synpunkt anser utredningen det mindre ändamålsenligt,
att chefskapet för fortifikationskåren och uppdraget att vara inspektör över
befästningarna i vissa fall skulle förenas med befattningen såsom chef för
ämbetsverket och i andra fall med chefskapet för verkets befästningsbyrå.
Utredningen förordar för sin del, att med den nu tilltänkta organisationen
berörde byråchef skall vara kårchef och befästningsinspektör.

Vidkommande löneställningen för ämbetsverkets chef har utredningen, med
hänsyn till den för närvarande gällande lönegradsplaceringen för andra verkschefer
— särskilt byggnadsstyrelsens chef — icke funnit anledning frångå
1944 års utrednings förslag om placering i lönegrad C 12 för en civil och
Öb 5 för en militär innehavare av chefsbefattningen.

D. Allmänna grunder för personalberäkningarna m. m.

1944 års utredning.

De allmänna spörsmål, som utredningen här upptagit till behandling, avse
dels anställningsformerna för ämbetsverkets civila personal och dels sättet
för avlöningskostnadernas bestridande. Därjämte har utredningen i förevarande
sammanhang lämnat en översikt över omfattningen av de förvaltningsobjekt
av skilda slag, varmed verket skulle taga befattning. Utredningen härvid
hithörande överväganden efter grova linjer indelat verkets arbetsuppgifter
i å ena sidan underhålls- och förvaltningsverksamhet (varmed jämställts
planläggnings-, forsknings- och konstruktionsuppgifter för befästningsändamål)
och å andra sidan nybyggnadsverksamhet.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Beträffande anställningsformerna har utredningen kommit till den
uppfattningen, att den personal, som vore erforderlig för underhålls- och förvaltningsverksamhetens
handhavande, principiellt borde givas så fast anställning
som möjligt. Av vissa skäl, bland annat vanskligheten att bedöma den
framtida omfattningen av befästningsuppgifterna, hade utredningen dock
stannat för att föreslå, att huvuddelen av befattningarna tills vidare skulle
givas extra ordinarie karaktär. Efter någon tid borde dock större delen av
personalen överföras till ordinarie stat. Den personal, som med säkerhet erfordrades
inom den centrala administrationen för den lägsta nybyggnadsverksamhet,
varmed man rimligen kunde räkna, borde även givas fastare anställning.
Ett fåtal chefsbefattningar borde här placeras på löneplan C. Övrig
personal av nyssberörda kategori borde upptagas såsom extra ordinarie. Den
personal återigen, som erfordrades på byggnadsplatserna — såsom kontrollanter
och arbetsledare — syntes med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär
och de högst betydande växlingarna i behovet av sådan arbetskraft få givas
mera tillfällig anställning.

Utredningen har ansett, att avlöningsko st naderna för all personal,
som erfordrades för underhålls- och förvaltningsverksamheten, borde bestridas
från avlöningsanslag. Beträffande den med nybyggnadsverksamhet
sysselsatta personalen hade inom utredningen uttalats den meningen, att all
sådan personal borde avlönas från vederbörande byggnadsanslag för att en
rättvisande bild av byggnadskostnaderna skulle erhållas. Utredningens
majoritet — vars mening icke delats av ledamoten Lindh —- hade emellertid
med hänsyn till de i direktiven för försvarets sakanslagsutredning uppdragna
riktlinjerna för avlöningskostnadernas bestridande sett sig föranlåten
att utgå från att avlöningen för den till den centrala administrationen fastare
knutna personalen borde bestridas av avlöningsanslag, medan däremot avlöningskostnaderna
för den personal, som mera tillfälligt erfordrades inom
den centrala administrationen, ävensom för all personal å arbetsplatserna
syntes böra belasta byggnadsanslagen.

Yad angår den översikt över förvaltningsobjektens omfattning,
som utredningen i förevarande sammanhang lämnat såsom ett allmänt underlag
för de följande personalberäkningarna, torde i huvudsak få hänvisas till
betänkandet. Här må endast återgivas vissa uttalanden angående nybyggnadsverksamheten.

Utredningen har förklarat sig icke kunna ingå på något bedömande av
frågan, i vilken omfattning utförande av nybyggnadsarbeten på befästningsområdet
kunde komma till stånd i framtiden. Vid personalberäkningarna
hade utredningen heller icke medtagit någon personal avsedd enbart för utförande
av befästningsanläggningar utan förutsatt, att för sådant ändamål
erforderlig personal finge anställas med anlitande av de anslag, som kunde
komma att anvisas för arbetenas utförande. Beträffande nybyggnadsbehovet
i övrigt hade utredningen vid samråd med vederbörande förvaltningsmyndigheter
erfarit, att för dessa myndigheter vore känt ett högst betydande behov
av ny- och ombyggnader för försvaret, vilket byggnadsbehov borde tillgodo -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ses efter genomförande av femårsplanen för försvarets utbyggnad. Utredningen
hade emellertid icke ansett sig kunna lägga det sålunda angivna byggnadsbehovet
till grund för några beräkningar av den för nybyggnadsverksamhet
erforderliga personalen hos den nya fortifikationsförvaltningen. Utredningen
hade därför undersökt, i vilken omfattning nybyggnader och därmed
jämställda förändringsarbeten i fråga om husbyggnader och andra specialbyggnader
än flygfält förekommit vid försvarsgrenarna under budgetåreu
från och med 1933/34 till och med 1937/38. Därvid hade befunnits, att medeltalet
per budgetår av kostnader för sådan byggnadsverksamhet uppgått till
i avrundat tal 3,6 miljoner kronor. Med ledning härav hade utredningen ansett
sig kunna utgå från en nybyggnadsvolym om cirka 4 miljoner kronor per
år såsom det minimum, varmed man rimligen måste räkna inom försvarets
förvaltningsområde.

Yttranden.

Frågan i vilken utsträckning den civila personalen bör givas ordinarie
anställning har berörts i ett flertal yttranden.

Statens organisationsnämnd har funnit det angeläget att personalen vid
centralförvaltningen — såsom utredningen föreslagit — anställdes på sådana
villkor, att erforderliga ändringar i personalstaterna utan svårighet
kunde vidtagas, sedan den föreslagna detalj organisationen och det därav betingade
personalbehovet hunnit att ingående prövas och organisationsundersökningar
kunnat utföras.

Riksrälcenskapsverlcet har heller intet haft att erinra mot att, till dess tillräcklig
erfarenhet vunnits rörande organisationens ändamålsenliga ordnande,
allenast vissa befattningar uppfördes på ordinarie stat. Ämbetsverket förutsatte
emellertid, att berörda fråga vid lämplig tidpunkt upptoges till omprövning,
varvid sådana befattningar, med vilka vore förenade arbetsuppgifter av
mera stadigvarande natur, borde överföras från extra ordinarie till ordinarie
stat.

Lönenämnderna ha visserligen ansett försiktigheten bjuda, att ett relativt
stort antal befattningar endast gåves extra ordinarie ställning, när det gällde
att pröva en helt ny organisation, men ha dock ifrågasatt, om icke — bland
annat av rekryteringsskäl — ordinarie befattningar borde kunna upptagas till
något större antal än utredningen förordat.

Marinförvaltningen har ansett det vara av största betydelse, att flertalet
befattningshavare åtminstone framdeles kunde vinna så fast anställning som
möjligt, och förordat överförande av vissa av utredningen upptagna extra
ordinarie befattningar till ordinarie.

En kraftig utökning av antalet ordinarie befattningar har påyrkats av
försvarets civila tjänstemannaförbund, statsverkens ingenjörsförbund och
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. I den mån
en prövotid ansåges erforderlig, innan vissa befattningar överfördes på ordinarie
stat, borde denna tid icke utsträckas längre än till ett fåtal år.

Vidkommande frågan om sättet för avlöningskostnadernas be -

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

stridande ha försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket anslutit
sig till utredningens förslag. Civilförvaltningen har tillagt, att normerande
föreskrifter för anställande av personal med avlöning från sakanslag borde
meddelas av Kungl. Maj:t.

Försvarets salcanslagsutredning har icke heller funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag i fråga om de avlöningskostnader, som skulle bestridas
från avlöningsanslag. Däremot har sakanslagsutredningen ansett, att
även kostnaderna för viss personal, som utredningen föreslagit skola avlönas
från sakanslag, borde bestridas från avlöningsanslag. Sakanslagsutredningen
har härutinnan anfört i huvudsak följande.

Enligt sakanslagsutredningens mening bör icke blott ordinarie och extra
ordinarie personal utan även extra och tillfälliga befattningshavare, som vid
den centrala myndigheten anställas för underhålls- och förvaltningsverksamhet
eller nybyggnadsverksamhet avlönas av medel från avlöningsanslag. I den män
det för utförande av ett omfattande befästningsarbete eller för annat speciellt
byggnadsföretag behöver anställas särskild personal, bör således även denna
personal avlönas från avlöningsanslag. För detta ändamål bör i avlöningsstaten
för vederbörande verk upptagas en särskild post för avlönande av tillfällig
personal, vilken avlöningspost vid en onormal utvidgning av nybyggnadsverksamheten
bör förstärkas i erforderlig mån. Däremot torde avlöningskostnaderna
för kontrollanter och arbetsledare böra — på sätt fortifikationsoch
byggnadsförvaltningsutredningen föreslagit — bestridas med medel från
de anslag, som anvisas för de särskilda byggnadsföretagen.

I detta sammanhang torde även få lämnas en redogörelse för sådana i yttrandena
gjorda uttalanden rörande personalens omfattning, lönegradspl*acering,
befordringsförhållanden m. m., vilka äro av mera vittgående innebörd
och icke lämpligen kunna redovisas vid behandlingen i det följande av beräkningarna
för varje särskild underavdelning inom det nya ämbetsverket.
Till en början återgivas härvid vissa rent allmänna synpunkter på
utredningens personalberäkningar och förslag till lönegradsplaceringar.
Yissa av de här ifrågavarande uttalandena äro så allmänt
hållna, att de syfta icke blott på den nya fortifikationsförvaltningen utan
även — och i något fall främst — på den regionala och lokala organisation,
som utredningen föreslagit vid alternativ I.

Flygförvaltningen har med instämmande av chefen för flygvapnet framhållit
som sin uppfattning att utredningen underskattat omfattningen av de
arbetsuppgifter vilka, såvitt nu kunde bedömas, skulle åvila fastighetsförvaltningsorganen
under överskådlig framtid. Förslagen vore således underdimensionerade.
Flygförvaltningen har närmare utvecklat sin uppfattning på
följande sätt.

Därmed menar flygförvaltningen, att den fasta personal, som avses för
nybyggnadsändamål, icke torde förslå för den minsta arbetsbeläggning, som
kan tänkas förekomma — kostnaderna för varje ökning därutöver förutsättas
ju skola bestridas från byggnadsmedel — och att personaluppsättningen i
övrigt icke motsvarar arbetets verkliga omfattning. Emellertid inser flygförvaltningen
de skäl, som föranlett utredningen att framgå med synnerlig försiktighet,
och har därför icke funnit tillräcklig anledning att nu påkalla en

80 Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

förstärkning av den föreslagna personaluppsättningen utom i vissa särskilda
hänseenden.

Arméns f ortifikationsf örvaltning har givit uttryck åt enahanda uppfattning
beträffande förvaltningsorganisationen i dess helhet.

Fortifikationsförvaltningen har vidare framhållit, att den antagna mininaivolymen
för försvarets nybyggnadsverksamhet, 4 miljoner kronor per år, vore
alltför låg, och ansett denna nybyggnadsvolym kunna tjäna såsom underlag
för personalberäkningarna endast om ett särskilt utredningsanslag ställdes
till förfogande.

Chefen för armén har icke kunnat frigöra sig från intrycket, att utredningens
förslag blivit påverkat därav, att arbetsbelastningen vid de organ,
som utredningen omfattat, under beredskapstiden liksom även under den
tid, då förslaget uppgjorts, varit mycket omfattande och kunde förväntas
bliva så ytterligare en tid. För normala fredsförhållanden syntes mera
restriktiva personalberäkningar kunna göras.

Byggnadsstyrelsen har ansett, att organisationen vore alltför omfattande
och dyrbar och att en betydande nedskärning av densamma kunde äga rum.
Styrelsen har till belysande av sin uppfattning sökt göra vissa jämförelse med
förhållandena inom styrelsens eget verksamhetsområde. Rörande den närmare
innebörden av dessa jämförelser torde få hänvisas till handlingarna i
ärendet.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig svårligen kunna ingå på något
becfömande av personalbehovet för det nya ämbetsverket, enär betänkandet
ej lämnade tillräckligt underlag härför. Ej heller för bedömande av föreslagna
löneställningar gåve betänkandet tillräcklig ledning. Det ville emellertid förefalla,
som om lönegradsplaceringen framför allt vad beträffade teknisk personal
i chefsbefattning i allmänhet vore för hög.

Lönenämnderna och försvarets tjänsteförteckningssakkunniga ha även
funnit, att beträffande flertalet föreslagna befattningar de av utredningen
lämnade uppgifterna icke vore tillräckliga för ett bedömande av de föreslagna
lönegradsplaceringarna. Lönenämnderna ha därför i huvudsak måst begränsa
sig till att yttra sig rörande vissa chefsbefattningar samt till vissa mera allmänna
uttalanden rörande befattningarnas löneställning.

Statskontoret, som ansett förvaltningsorganens inre organisation och personalbehov
m. m. vara frågor, som i huvudsak undandroge sig statskontorets
bedömande, har inskränkt sig till att framhålla angelägenheten av att
tjänsterna i en blivande militär byggnadsförvaltning erhölle en löneplacering,
som anslöte sig till sedvanliga löneregleringsprinciper. Särskilt beträffande
vissa avdelningschefer, som av utredningen hänförts till lönegraderna C 8
och C 7, syntes en omprövning av löneställningen böra ske.

Marinförvaltningen har uttalat, att det vore av utomordentlig betydelse att
avlönings- och anställningsförhållandena bleve sådana, att det nya ämbetsverket
kunde med framgång konkurrera med den civila marknaden om teknisk
och administrativ personal. Så syntes ej vara förhållandet med utred -

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ningens förslag. Förvaltningen ifrågasatte, om icke viss personal i chefsbefattningar
måste placeras i högre lönegrader än de av utredningen föreslagna.

Svenska teknologföreningen har såsom allmänt omdöme uttalat, att föreslagen
löneställning i flera fall syntes för låg för att tekniker med erforderliga
kvalifikationer skulle kunna förvärvas och behållas för de tekniskt-ekonomiskt
betydelsefulla och omfattande uppgifter, varom här vore fråga.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har förklarat sig icke ha kunnat biträda
den av utredningen tillämpade principen att basera ämbetsverkets organisation
på en relativt liten tjänstemannakår med fastare anställningsform.
Alla utvägar borde prövas att säkra en jämn sysselsättning inom verket, så
att ett större antal befattningar av fastare art kunde inrättas. Härom har
förbundet anfört bland annat följande.

En möjlighet för åstadkommande av en organisation efter de principer,
som förbundet här framfört, torde vara att i likhet med frågan om försvarets
fabrikers och örlogsvarvens fredsdrift undersöka, huruvida även för försvarets
byggnadsförvaltning i viss utsträckning »civil drift» vore genomförbar.
Detta skulle innebära, att förvaltningen vid »lågkonjunktur» inom försvaret
kunde beredas möjlighet att för statliga, kommunala och enskilda företag
utföra vissa byggnadsarbeten.

Av övriga uttalanden med mera allmän räckvidd må här återgivas
följande.

Försvarets civilförvaltning har uttalat, att det ville förefalla, som om icke
oväsentliga personalbesparingar kunde vinnas genom vissa centraliseringsåtgärder.
Flertalet av de nämnda centraliseringsåtgärderna ha redan i det
föregående berörts. Här må återgivas civilförvaltningens uppfattning om
möjligheter att rationalisera diarieföringen vid det nya ämbetsverket. Förvaltningen
anför härom följande.

Registrering av ärenden har ansetts böra fördelas på de olika avdelningarna,
administrativa byrån och konstruktionskontoret. För ändamålet har föreslagits
inrättande av särskilda expeditioner vid nämnda organisationsenheter.
Såsom registrator skulle enligt förslaget tjänstgöra kansliskrivare i 11 lönegraden
utom vid administrativa byrån, där registratorsgöromålen ansetts böra
omhänderhas av ett kanslibiträde i 7 lönegraden. Att inrätta särskilda expeditioner
vid sidan av ämbetsverkets chefsexpedition förefaller innebära en överorganisation.
Civilförvaltningen vill ifrågasätta, huruvida icke registratorsgöromålen
borde kunna centraliseras till chefsexpeditionen och där omhänderhavas
av en kansliskrivare i lönegrad A 11, eventuellt med biträde av ett
kanslibiträde i 7 lönegraden. För diarieföring, rotelföring in. m. av ärenden
å de olika organisationsenheterna torde det vara tillfyllest med kanslibiträden
i 7 lönegraden.

Marinförvaltningen har uppehållit sig vid vissa kompetensspörsmål och
förklarat, att sådana för personal med teknisk utbildning avsedda befattningar,
som icke krävde vare sig officersutbildning eller teknisk specialutbildning,
borde kunna besättas antingen med en civil eller med en militär
tekniker (fortifikationsofficer).

Bihany till riksdagens protokoll 11)47. 1 sand. Nr 142.

383 47 (i

82

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.

Förvaltningen har vidare ifrågasatt, om icke proportionen mellan befästnings-
och kasernavdelningarnas personal vore alltför mycket till förmån för
befästningssidan.

Lönenämnderna ha gjort vissa uttalanden av mera allmän räckvidd rörande
användningen av pensionerad personal samt löneställning och tjänstebeteckningar
för vissa kategorier av ingenjörpersonal. Härom ha lönenämnderna
anfört i huvudsak följande.

Arvodesbefattningar för pensionerade officerare och underofficerare synas
lönenämnderna böra inrättas för arbetsuppgifter, vilka fordra militär sakkunskap,
ehuru de i och för sig icke äro så krävande, att beställningshavare
på aktiv stat bör tagas i anspråk för desamma. Huruvida tillräcklig återhållsamhet
i detta hänseende iakttagits i föreliggande förslag, undandrager sig
lönenämndernas bedömande.

Yad särskilt angår de för tekniker avsedda civila befattningarna ha lönenämnderna
uppmärksammat, att utredningen för arbetsuppgifter, som torde
böra handhas av civilingenjör eller person med däremot svarande kvalifikationer,
i vissa fall räknat med befattningshavare i 24 lönegraden. Det kan
ifrågasättas, om en tillfredsställande rekrytering av dessa befattningar erhålles,
med mindre att de placeras i 26 lönegraden.

Beträffande ingenjöi sbefattningarna torde vidare enhetliga benämningar
böra genomföras i de olika lönegraderna. Sålunda böra enligt lönenämndernas
mening biträdande ingenjörer och konstruktörer av 3. klass benämnas ingenjörer.
Samma benämning torde böra komma till användning å de befattningar
i 21 lönegraden, för vilka utredningen föreslagit benämningarna byråingenjör
och konstruktör av 2. klass. Slutligen synes konstruktör av 1. klass
(Eo 24) böra utbytas mot byråingenjör.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har påpekat, att med den av utredningen
föreslagna fördelningen på olika lönegrader av befattningar för
teknisk personal en viss befordringsspärr för dylik personal skulle uppstå
vid lönegrad Eo 18, och påfordrat en personalfördelning, där speciellt mellangraderna
18—21 bättre tillgodosåges. Vidare har förbundet ifrågasatt, om
det kunde vara riktigt att vid ett verks omorganisation inrätta befattningar
för pensionerad personal annat än i enstaka specialfall. Anordningen vore
icke ägnad att skapa erforderlig kontinuitet i arbetet. Några formella krav
på viss examen såsom förutsättning för erhållande av viss för teknisk personal
avsedd befattning borde icke uppställas annat än i rena undantagsfall.
I stället borde största möjliga hänsyn tagas till de personliga kvalifikationerna
och vederbörandes lämplighet för befattningen i fråga. Vissa förändringar
beträffande de av utredningen föreslagna tjänstebenämningarna borde vidtagas.
Sålunda borde benämningarna ritare för befattningshavare i lönegrad
Eo 15 och biträdande ingenjör (Eo 18) ändras till ingenjör. Benämningen
konstruktör av olika klasser vore föråldrad och borde utgå. Några befattningar
i lönegrad Eo 11 avsedda för teknisk personal (ritare) borde icke förekomma,
då dylika befattningar i avlöningshänseende icke motsvarade vare
sig befattningshavarnas kvalifikationer eller arbetsuppgifter. Tjänsterna
i fråga borde utbytas mot ingenjörsbefattningar i Eo 15.

Statsverkens ingenjör sförbund har framhållit, att det ur rekrvteringssyn -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

punkt vore av största betydelse, att en fast befordringsgång ordnades för
den yngre ingenjörspersonalen, och framlagt preciserade förslag härutinnan.
Förbundet har vidare påpekat, att en spärr i befordringshänseende för den
civile teknikern förelåge genom att vissa av de i betänkandet upptagna chefsposterna
föreslagits vikta för fortifikationsofficerare. Befattning som förste
byråingenjör borde i överensstämmelse med förhållandena vid vissa andra
statliga verk placeras i 27 i stället för den i betänkandet föreslagna 26 lönegraden.
I övrigt borde tjänstebenämningarna justeras på sätt försvarets
civila tjänstemannaförbund föreslagit och befattningarna i Eo 11 uppflyttas
till 15 lönegraden.

Beträffande detaljerna i förbundets förslag, vilket innefattar ganska långtgående
ökningar av antalet tekniska befattningar särskilt å befästningsavdelningens
konstruktionssektion och å konstruktionskontoret samt i viss mån
anknytes till det av förbundet framlagda särskilda organisationsförslaget, torde
få hänvisas till handlingarna i ärendet.

1946 års utredning.

Innan utredningen ingår på några andra problem, som röra personalen vid
den nya fortifikationsförvaltningen, anser sig utredningen böra beröra frågan
om underlaget för personalberäkningarna eller med andra ord
verkets arbetsvolym.

Lika litet som 1944 års utredning anser sig 1946 års utredning kunna ingå
på något bedömande av frågan, i vad mån nybyggnad av egentliga befästningar
kan komma att utföras i fredstid. Även 1946 års utredning har
därför ansett sig böra underlåta att vid personalberäkningarna medtaga
några befattningshavare, som enbart skulle svara för utförande av dylika
nybyggnadsarbeten. I den mån anslag komma att anvisas för byggande av
befästningar, torde dessa anslag få anlitas för anställande av den administrationspersonal,
som kräves för arbetenas genomförande.

Nödvändigheten av att redan under normala fredsförhållanden bedriva
planläggnings-, forsknings- och konstruktionsverksamhet för befästningsändamål
har till fullo klarlagts under den gångna beredskapstiden. I vilken omfattning
sådan verksamhet bör förekomma är emellertid en fråga om avvägning
mellan olika militära behov. Ehuru överbefälhavaren i sitt yttrande
icke haft erinran att göra mot den personaluppsättning, som 1944 års utredning
föreslagit för ifrågavarande verksamhet, anser likväl 1946 års utredning,
att särskild försiktighet bör iakttagas vid personalberäkningarna, så länge
ännu försvarsfrågan i stort icke erhållit sin lösning. Utredningen kommer
därför att föreslå vissa reduceringar i det av 1944 års utredning framlagda
förslaget i denna del.

Yad sedan angår den egentliga underhålls- och förvaltningsverksamheten,
föreligger i stort sett ett ganska fast underlag för personalberäkningarna.
Man känner omfattningen av de förvaltningsobjekt av skilda slag, varmed det
nya ämbetsverket skulle taga befattning. Yad som i denna del komplicerar
beräkningarna av personalen vid centralorganet är främst frågan om den regio -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

nala och lokala förvaltningens ordnande. Att taga ställning till denna fråga
har legat utanför utredningens uppdrag. Emellertid saknar utredningen anledning
antaga, att icke tyngdpunkten i underhållsorganisationen åtminstone
beträffande armén och marinen skall — såsom 1944 års utredning förordat —
förläggas till de underlydande myndigheterna. Utredningen utgår från att
dessa myndigheter komma att tillföras för ändamålet erforderlig byggnadsteknisk
expertis. Beträffande flygvapnet har 1944 års utredning ansett, att
dess behov av sakkunskap för husbyggnadsunderhåll skulle tillgodoses direkt
från den nya fortifikationsförvaltningen, och föreslagit, att ämbetsverket
skulle utrustas med fast personal härför. Det synes 1946 års utredning vara
att föregripa prövningen av frågan om den regionala och lokala byggnadsförvaltningens
ordnande, om man nu för flygvapnets del skulle acceptera det av
1944 års utredning framlagda förslaget. 1946 års utredning anser sig därför
böra föreslå, att de fastare befattningar, som 1944 års utredning för nämnda
ändamål upptagit inom centralförvaltningen, skola utgå ur organisationen.
I stället bör anslagsposten för tillfälligt anställande av personal uppräknas,
så att erforderlig hjälp i tekniskt avseende kan lämnas flygvapnets lokalmyndigheter,
intill dess regional- och lokalorganisationen fått sin slutliga utformning.
Med angivna utgångspunkter kommer man till mycket försiktiga beräkningar
beträffande huvuddelen av den fastare underhållspersonalen vid centralorganet.
Detta medför i sin tur, att beräkningarna icke rubbas, även om
en ny försvarsorganisation skulle innebära, att enstaka etablissement bleve
obehövliga för försvaret. Endast väsentliga nedskärningar i försvarsorganisationen
synas medföra behov av omprövning av de sålunda gjorda beräkningarna.

Såsom utredningen redan tidigare framhållit, föreligga numera möjligheter
att för ett antal år framåt bedöma den verkliga omfattningen av nybyggnadsverksamheten
för andra försvarsändamål än egentliga befästningar. De av utredningen
i sådant hänseende verkställda undersökningarna ha givit vid handen,
att ifrågavarande nybyggnadsverksamhet — till den del densamma
skulle ankomma på den nya fortifikationsförvaltningen — under de närmaste
5 å 6 åren torde komma att genomsnittligen röra sig om cirka 30 miljoner
kronor per år. Enligt utredningens mening måste till grund för personalberäkningarna
för nybyggnadsändamål läggas angivna reella byggnadsvolym
och icke den av 1944 års utredning på lång sikt antagna minimivolymen.

Angående anställningsformerna för ämbetsverkets civila personal
kan utredningen i princip ansluta sig till de riktlinjer, som 1944 års utredning
följt, i vad gäller personal för underhålls- och förvaltningsverlcsamhet
(varmed jämställas planläggnings-, forsknings- och konstruktionsuppgifter
för befästningar). Av den härför erforderliga personalen bör sålunda för närvarande
allenast en mindre del beredas ordinarie anställning. Återstoden av
berörda personal torde nu få anställas såsom extra ordinarie. Sedan den nya
organisationen prövats under någon tid, bör ytterligare ett antal befattningar
överföras till ordinarie stat. Frågan om anställningsformerna för den för
nybyggnadsverksamhet behövliga personalen har kommit i ändrat läge genom

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

den numera föreliggande vetskapen om att nämnda verksamhet, därest icke
oförutsedda omständigheter tillstöta, kommer att under åtskilliga år bliva
av betydande omfattning. Enligt utredningens mening kan man nu icke nöja
sig med att giva fastare anställning allenast åt den stomme av nybyggnadspersonal,
varmed 1944 års utredning räknat. Såsom förut påpekats ha försvarets
byggande organ redan under världskriget haft betydande personalsvårigheter
till följd därav, att de anställningar, som kunnat bjudas, varit lösliga och icke
förenade med pensionsrätt. Svårigheterna ha ökat efter krigets slut. Skulle
man nu försöka fortsätta på i huvudsak samma sätt under ytterligare 5 å 6
år, bleve personalläget säkerligen sådant, att allvarliga risker för svåra tekniska
och ekonomiska misslyckanden skulle uppstå. För att undvika detta
torde det bliva nödvändigt att nu reglera anställningsförhållandena för en
betydande del av personalen och genom extra ordinarie anställning tillförsäkra
densamma rätt till pension. En sådan anordning synes fullt överensstämma
med intentionerna för den lönereglering, som enligt statsmakternas
föregående år fattade beslut genomföres från och med den 1 juli 1947. Givetvis
måste man dock, när det gäller att reglera anställningsförhållandena för
nybyggnadspersonalen, framgå med försiktighet. Enligt utredningens uppfattning
bör åtminstone hälften av den personal, som för angivna uppgifter
bedömes erforderlig, alltjämt bibehållas i mindre fasta anställningsformer.
Med ett dylikt tillvägagångssätt torde goda möjligheter föreligga att bereda
den extra ordinarie nybyggnadspersonalen fortsatt anställning i statens tjänst,
därest, på sätt utredningen ifrågasatt, ett för civil och militär nybyggnadsverksamhet
gemensamt organ skulle komma att framdeles tillskapas. En förutsättning
är dock, att under mellantiden återhållsamhet iakttages, även när
det gäller att inrätta nya ordinarie och extra ordinarie tjänster för nybyggnadspersonal
inom byggnadsstyrelsen. Ett fåtal inom den nya fortifikationsförvaltningens
nybyggnadsorgan erforderliga chefsposter, vars innehavare måhända
bliva svåra att placera vid en sammanslagning, torde böra upptagas på
löneplan C och tillsättas på förordnande för en tid av högst sex år.

Utredningen anser i likhet med 1944 års utredning, att avlöningskostnaderna
för de befattningshavare, som erfordras för underhålls- och förvaltningsverksamheten,
böra bestridas från avlöningsanslag. Däremot har utredningen
funnit övervägande skäl tala för att kostnaderna för all med nybyggnadsuppgifter
sysselsatt personal böra belasta nybyggnadsanslagen, i huvudsaklig anslutning
till vad som nu är fallet inom byggnadsstyrelsen. Att så sker synes
betydelsefullt för att erhålla i görligaste mån rättvisande värden å de nya
byggnaderna. Anordningen är också att förorda därför, att man då bättre
än eljest kan skilja mellan nybyggnadspersonalen å ena sidan samt underhålls-
och förvaltningspersonalen å andra sidan. Med tanke på en framtida
sammanslagning av civil och militär nybyggnadsverksamhet synes det önskvärt,
att den nyssberörda åtskillnaden mellan olika personalkategorier så långt
möjligt upprätthålles. Emellertid böra ordinarie befattningar och extra ordinarie
befattningar i högre lönegrad än 21 upptagas på personalförteckningen
för den nya fortifikationsförvaltningen, även i den mån avlöningskostna -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

derna skola utgå av sakanslag. Det torde sedan ankomma på Kungl. Maj:t
att fastställa en avlöningsstat för all personal med avlöning från byggnadsanslagen.
Med angivna utgångspunkter har det icke synts utredningen
erforderligt att nu förebringa beräkningar rörande behovet av annan
sakanslagsavlönad personal än sådan i lönegrad 21 eller däröver och med
ordinarie eller extra ordinarie anställning. Behovet av lägre personal med
fastare anställning och av tillfälligt anställd personal torde böra prövas av
Kungl. Maj:t i samband med fastställande av avlöningsstat för nybyggnadspersonalen.

Beträffande de av 1944 års utredning använda t j äns teb enämningarna
för teknisk personal anser 1946 års utredning, att vissa jämkningar
böra vidtagas. Utredningen ansluter sig härutinnan till vad lönenämnderna
förordat — dock att benämningen för befattningarna i lönegrad 21 torde böra
bliva byråingenjör.

E. De särskilda underavdelningarna inom ämbetsverket.

Vid behandlingen av detaljfrågorna rörande den nya fortifikationsförvaltningens
inre organisation och personalbehov avser jag att så långt möjligt
följa den uppställning, som 1944 års utredning använt. Såsom rubriker för
de särskilda avsnitten i framställningen kommer jag dock att använda de
av 1946 års utredning föreslagna benämningarna å underavdelningarna inom
ämbetsverket.

Det skulle föra för långt att för varje underavdelning återgiva de av 1944
års utredning lämnade redogörelserna för omfattningen av de förvaltningsobjekt,
med vilka underavdelningen skulle taga befattning, och de motiveringar
i övrigt, som förebragts för beräkningarna av personalbehovet. Härutinnan
hänvisar jag i huvudsak till utredningens betänkande. I.

I. Befästningsbyrån.

1944 års utredning.

Enligt utredningens mening borde det tillkomma den av utredningen föreslagna
befästningsavdelningen att handlägga ärenden, som anginge planläggning,
konstruktion och underhåll av befästningar, luftvärns- och luftbevakningsanordningar
samt bergrumsanläggningar, fortifikatoriska rustningsplaner,
byggnadstekniskt luftskydd, kollektivt gasskydd och maskering, att bedriva
forsknings- och försöksverksamhet inom avdelningens arbetsområde ävensom
att föra register över befintliga befästningar och deras tillstånd.

Med hänsyn till arten av de uppgifter, som skulle åvila avdelningen, borde
chefen för densamma vara fortifikationsofficer. Såsom verkschefens närmaste
man på det fortifikatoriska området komme avdelningschefen att få ett betydande
ansvar i fråga om planläggningen av rikets fasta försvar och ett omfattande
arbete beträffande underhåll och modernisering av det stora antal
befästningsanläggningar, som numera funnes i landet. När en större utbyggnad
av landets befästningssystem ansåges böra ske, komme ansvaret, icke minst det
ekonomiska, att ökas i mycket hög grad. Vidare borde avdelningschefen järn -

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

väl vara chef för fortifikationskåren och inspektör över rikets befästningar,
därest chefen för fortifikationsförvaltningen vore civil. Med hänsyn till angivna
förhållanden syntes avdelningschefen böra placeras i lönegrad Öb 2.
Befattningen borde uppföras på fortifikationskårens stat.

Avdelningen borde indelas i tre byråer: en mobiliseringsbyrå, en anläggningsbyrå
samt en forsknings- och konstruktionsbyrå, envar med en regementsofficer
ur fortifikationskåren såsom chef. Vidare borde till avdelningen höra
en gemensam expedition.

Mobiliseringsbyrån skulle handlägga ärenden angående fortifikatoriska rustningsplaner,
befästningsstabernas mobilisering samt anskaffning, vård och
underhåll av fortifikatorisk materiel. Det borde ankomma på byrån att inspektera
underlydande myndigheters krigsförberedelsearbete på det fortifikatoriska
området samt att registrera befintliga befästningsanläggningar.

Byrån syntes böra indelas i en rustningssektion och en mobiliseringssektion.
Till byrån borde höra ett befästningsarkiv.

På rustningssektionen syntes böra ankomma att biträda försvarsstaben vid
förberedande rekognosceringar av de områden, för vilka fortifikatoriska rustningsplaner
eller för utförande i fredstid avsedda befästningsplaner skulle upprättas,
att uppgöra grundläggande fortifikatoriskt-tekniska direktiv, vilka vid
sidan av försvarsstabens taktiska anvisningar skulle tjäna till efterrättelse vid
utarbetandet inom militärbefälsstaberna eller vid kustartilleriförsvaren av
rustningsplanerna, att granska inkomna utkast till sådana planer, att lämna
direktiv för den slutliga detaljbearbetningen av planerna samt att inspektera
den regionalt bedrivna rustningsplanläggningen. Sektionen borde vidare svara
för det direkta utarbetandet av sådana fortifikatoriska rustningsplaner, vilka
befunnes böra uppgöras centralt.

Personalen å sektionen syntes böra utgöras av två kompaniofficerare vid
fortifikationskåren, varav den ene sektionschef, en byråingenjör i Eo 21, två
ritare av 1. klass i Eo 15 samt en ritare av 2. klass i Eo 11.

Mobiliseringssektionen borde ha att handlägga ärenden, som avsåge befästningsstabernas
uppsättande och mobilisering. Det borde vidare ankomma på
sektionen att — i samarbete med byggnadskontoret — svara för upphandling
och erforderlig förrådshållning av byggnadsmaterial för den fortifikatoriska
rustningen ävensom för upprättande av krigsleveranskontrakt beträffande
material av nämnda slag. Sektionen borde även ombesörja anskaffning, modernisering,
vård och underhåll av fortifikatorisk materiel samt utöva förrådskontroll
beträffande densamma.

Chef för mobiliseringssektionen syntes böra vara en aktiv fortifikationsofficer
i kompaniofficersgrad. På sektionen borde vidare finnas en pensionerad
officer med arvode motsvarande nettolönen i löneklass Oa It), en pensionerad
underofficer (UO 7) och en biträdande ingenjör i Eo 18.

Pör befästnings arkiv et, vilket bleve av stor omfattning och av grundläggande
betydelse för viktiga delar av verksamheten i övrigt inom avdelningen, erfordrades
en pensionerad officer (Oa 10) såsom chef och två kanslibiträden
i Eo 7.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Anläggning sbyrån skulle svara för underhåll och modernisering av befintliga
befästningar samt för vården av bergrumsanläggningar. Det borde vidare
tillkomma byrån att granska och bearbeta sådana befästningsplaner, som skulle
utföras i fredstid, att projektera bergrumsanläggningar, att handha frågor om
medelsäskanden för befästnings- och bergrumsanläggningar samt att fungera
såsom beställare av dylika anläggningar, för vilkas utförande medel anvisats.
Å byrån borde även handläggas ärenden angående militärt byggnadstekniskt
luftskydd, kollektivt gasskydd och maskering.

Byrån syntes böra indelas i två sektioner: en underhållssektion och en nyanläggningssektion.

Underhålls sektionen borde handlägga ärenden angående underhåll och
modernisering av befästningar samt vård av luftskydds- och luftbevakningsanordningar.
Uppgifterna i dessa hänseenden syntes huvudsakligen böra avse
granskning av underlydande myndigheters förslag till underhålls- och moderniseringsarbeten,
framställningar om medelsanvisning för dessa ändamål, fördelning
av tillgängliga medel samt utfärdande av anvisningar för och kontroll av
de underlydande myndigheternas verksamhet. Sektionen borde vidare handlägga
ärenden, som avsåge underhållet av bergrumsanläggningar av olika slag
samt tillsynen av de i drivmedelsanläggningarna ingående tekniska anordningarna,
såsom cisterner, rörledningar och apparatur.

Chef för sektionen syntes böra vara en kompaniofficer vid fortifikationskåren.
Personalen borde vidare utgöras av en pensionerad officer i arvodesbefattning
(Oa 10), två byråingenjörer i Eo 24, vilka borde äga särskilda insikter
den ene i fråga om underhållet av bergrumsanläggningar och den andre
beträffande skötseln av oljelagringsanläggningar, en biträdande ingenjör i
Eo 18 samt en ritare av 2. klass i Eo 11.

Nyanläggningssektionen borde ha att granska och bearbeta samt kostnadsberäkna
de befästningsplaner eller delar av sådana planer, vilka skulle komma till
utförande i fredstid, projektera och kostnadsberäkna bergrumsanläggningar,
utarbeta framställningar till Kungl. Maj:t om anvisande av medel för de planerade
företagens genomförande, förvalta anvisade medel, svara för att direktiv
lämnades till forsknings- och konstruktionsbyrån om upprättande av konstruktions-
och arbetsritningar med tillhörande beskrivningar samt till vederbörande
regionala myndigheter eller byggnadskontoret om utförande av anläggningarna.
Sektionen borde vidare biträda byggnadskontoret vid kontrollen av de pågående
arbetena. Å sektionen syntes även böra handläggas ärenden angående byggnadstekniskt
luftskydd, kollektivt gasskydd och maskering.

Yad särskilt anginge sektionens uppgifter i fråga om maskeringsverksamhet
anmärkte utredningen, att sektionen avsåges skola icke blott handha hithörande
ärenden i fråga om de anläggningar, som skulle stå under ämbetsverkets egen
förvaltning, utan även övertaga av försvarsväsendets maskeringskommitté
under senare år handhavda uppgifter beträffande maskering i allmänhet av
byggnader och anläggningar m. m.

Å sektionen syntes böra tjänstgöra två kompaniofficerare vid fortifikationskåren,
av vilka den ene borde vara sektionschef och den andre avses för hand -

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

läggning av ärenden angående luftskydd och maskering, en byråingenjör i
Eo 24 med särskilda insikter i fråga om projektering av bergrumsanläggningar
samt en ritare av 1 och en ritare av 2. klass, båda extra ordinarie.

Utredningen ansåge sig böra föreslå, att forsknings- och konstruktionsbyrån
skulle uppdelas på en forsknings- och för söks sektion samt en lconstruktionssektion.
Till byrån borde även anknytas ett bibliotek.

Forsknings- och för söks sektionen borde ha till uppgift att följa utvecklingen
inom vapentekniken och de områden av den civila tekniken, som ägde
betydelse för befästningsverksamheten, att tillvarataga och sammanställa inom
och utom landet gjorda erfarenheter av befästningsanläggningar och deras
motståndskraft samt att bedriva den forsknings- och försöksverksamhet på det
fortifikatoriska området, vilken betingades av den tekniska utvecklingen och
de insamlade erfarenheterna. Givet vore att sektionen även skulle medverka
vid lösandet av andra tekniska spörsmål, vilka vid arbetet inom avdelningen
befunnes böra ägnas särskild undersökning. Utredningen ville i detta sammanhang
särskilt understryka vad som från statens krisrevisions (sakrevisions)
sida upprepade gånger framhållits, nämligen att forskningen på befästningskonstens
område borde intensifieras och att för verksamheten måste avses
tillräcklig, omdömesgill och skicklig personal.

Chef för sektionen borde vara en civil tekniker med framstående kvalifikationer
såsom forskare. Denne syntes böra erhalla samma avlöningsförmåner
som avdelningschef vid försvarets forskningsanstalt och sålunda placeras i
högst lönegrad C 7. Befattningen borde tillsättas antingen på viss tid, högst
sex år, eller tills vidare. Ytterligare erfordrades en kompaniofficer ur fortifikationskåren,
en byråingenjör i Eo 24 samt en befattningshavare i Eo 10, vilkens
främsta uppgifter skulle vara att bearbeta och vårda sektionens filmmateriel.

Konstruktionssektionenborde ha att utarbeta de för avdelningens verksamhet
erforderliga konstruktionerna samt svara för distribution, registrering och redovisning
av de för byggnadsföretagen erforderliga ritningarna m. m. Sektionen
borde vidare, liksom hittills i viss utsträckning motsvarande underavdelning
inom arméns fortifikationsförvaltning, biträda andra militära och
civila myndigheter med råd i fråga om sådana speciella konstruktioner, beträffande
vilka sektionen hade särskild erfarenhet (t. ex. bergrumsanläggningar,
skyddstäckningar och detonationsskydd).

Sektionschef syntes böra vara en förste byråingenjör i Eo 26. Å sektionen
syntes vidare böra tjänstgöra en fortifikationsofficer i kompaniofficersgrad,
en konstruktör av 3. klass i Eo 18 samt två extra ordinarie ritare, varav en
av 1. och en av 2. klass.

För biblioteket, som borde omfatta allmän teknisk litteratur samt speciell
fortifikations- och militärbyggnadslitteratur, avsåges en pensionerad fortifikationsofficer
i arvodesbefattning (Oa 10). Förutom vården av biblioteket samt
anskaffning av aktuell in- och utländsk litteratur borde det åligga denne befattningshavare
att svara för redigering av en för fortifikationspersonalens
orientering avsedd publikation (Tekniska meddelanden), innehållande litteraturreferat,
redogörelser för utförda försök och framkomna forskningsresultat,
meddelanden om nykonstruktioner på befästningsomradet m. m.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 142

Den för avdelningen gemensamma expeditionen syntes böra förestås av en
departementsskrivare i Ca 17 på fortifikationskårens stat, vilken befattningshavare
borde ansvara för de hemliga handlingar, som i stor utsträckning
förekomme på avdelningen, samt biträda vid uppsättandet av skrivelser.
Vidare borde å expeditionen såsom registrator finnas en kansliskrivare i A 11.

Kontors- och vaktpersonalen beräknade utredningen för hela avdelningen
gemensamt till ett kanslibiträde i A 7, en expeditionsvakt i A 5, fyra kontorsbiträden
i lönegrad 4, därav två ordinarie och två extra ordinarie, samt fem
skrivbiträden i Eo 2.

Utredningen ansåge, att envar av de aktiva kompaniofficerare, vilka avsåges
såsom sektionschefer, borde utöver lön erhålla ett arvode, vilket, i enlighet
med vad som vore fallet med förvaltningsarvoden i allmänhet, syntes böra utgå
med 720 kronor för år. Antalet sådana arvoden för avdelningen skulle bliva
fyra.

Yttranden.

Arméns fortifikationsförvaltning har ansett den av utredningen föreslagna
organisationen för befästningsavdelningen lämplig.

Beträffande personalen har förvaltningen föreslagit högre löneställning
för de båda byråingenjörer i Eo 24, vilka skulle finnas å anläggningsbyråns
underhallssektion och vara specialister, den ene på underhåll av bergrumsanläggningar
och den andre på skötseln av oljelagringsanläggningar, ävensom
för den byråingenjör i samma lönegrad, vilken upptagits å nyanläggningssektionen
för projektering av bergrum. En uppflyttning syntes nödvändig såväl
med hänsyn till arten och omfattningen av de arbetsuppgifter, vilka skulle
åvila berörda befattningshavare, som på grund av konkurrensen om arbetskraft
med den utbildning och de kvalifikationer i övrigt, som erfordrades för
uppgifternas behöriga handhavande. Av de tre befattningarna borde en
placeras i Eo 28 och två i Eo 26.

Förvaltningen har vidare föreslagit, att personalen å forsknings- och konstruktionsbyråns
forsknings- och försökssektion skulle utökas med en ingenjör
i Eo 18 såsom biträde vid den betydelsefulla försöksverksamheten. Befattningen
såsom chef för konstruktionssektionen borde placeras i Eo 28 i stället
för av utredningen föreslagna Eo 26. Den högre löneställningen vore motiverad
av arbetets speciella natur och de stora krav, som måste ställas på sektionschefens
förmåga att snabbt och riktigt omsätta framkomna forskningsresultat
i nya eller ändrade befästningskonstruktioner. I övrigt borde personalen
å konstruktionssektionen utökas med två konstruktörer, den ene i Eo 24
och den andre i Eo 21. En sådan utökning vore nödvändig för att konstruktionsarbetet
skulle kunna ske i takt med forsknings- och försöksverksamhetens
framåtskridande. En eftersläpning därvidlag skulle medföra, att befästningsplanläggningen
försenades och att befintliga planer bleve omoderna i fråga
om det konstruktiva utformandet.

Marinförvaltningen har funnit benämningarna anläggningsbyrå och nyanläggningssektion
icke adekvata, enär byggandet av nya anläggningar enligt

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

utredningens förslag skulle utföras av byggnadskontoret. Då nyanläggningssektionen
syntes ha föga samhörighet med underhållssektionen, borde nyanläggningssektionen
under benämningen utredningssektion friställas och tillsammans
med kasernavdelningens utredningsorgan bilda en fristående utredningsbyrå.
Vid en organisation enligt utredningens alternativ I syntes dock
utredningsorganet och underhållssektionen inom befästningsavdelningen böra
parallellställas med mobiliseringsbyrån samt forsknings- och konstruktionsbyrån.
Biblioteket syntes böra utgå ur befästningsavdelningen och placeras
mera fristående, förslagsvis i anslutning till chefsexpeditionen, då även övriga
underavdelningar inom ämbetsverket hade behov av biblioteket.

Civilförsvarsstyrelsen har understrukit behovet av att inom den blivande
fortifikationsförvaltningen inrättades en särskild forsknings- och försökssektion.

Lönenämnderna ha förklarat sig beredda att tillstyrka avdelningschefens
placering i lönegrad Öb 2 endast under förutsättning, att han alltid tjänstgjorde
såsom chef för fortifikationskåren och inspektör över rikets befästningar.
Lönenämnderna ha vidare ifrågasatt, huruvida mobiliseringssektionen
å mobiliseringsbyrån bleve av den omfattning, att chefen för denna sektion
borde erhålla särskilt arvode å 720 kronor för år. Det kunde ifrågasättas,
om en tillfredsställande rekrytering kunde erhållas för de båda byråingenjörbefattningarna
å anläggningsbyråns underhållssektion med mindre
befattningarna uppflyttades från 24 till 26 lönegraden. För registratorn å
avdelningen syntes ha beräknats för hög lönegrad. En kontorist i 9 lönegraden
borde avses för befattningen. För övrigt kunde ifrågasättas huruvida
icke lämpligen de för departementsskrivarbefattningen avsedda arbetsuppgifterna
kunde läggas på en kontorsskrivare i 15 lönegraden, vilken samtidigt
skulle svara för registraturet med biträde av personal i högst 7 lönegraden.

Riksräkenskapsverket och statens sakrevision ha intagit samma ståndpunkt
i frågan om avdelningschefens lönegradsplacering som lönenämnderna. Riksräkenskapsverket
har vidare angivit, att nedflyttningen av befattningen, därest
avdelningschefen icke samtidigt vore chef för fortifikationskåren, borde ske
till lönegrad Oa 6. Vidare har ämbetsverket påpekat, att vederbörande militära
sektionschefer, för den händelse befästningsavdelningen i enlighet med
ämbetsverkets förslag ersattes av en befästningsbyrå, i allmänhet borde vara
majorer eller överstelöjtnanter.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, huruvida icke uppgiften att
bearbeta och vårda forsknings- och försökssektionens filmmateriel kunde anförtros
någon av befattningshavarna inom befästningsavdelningen såsom
bisyssla. Därest likväl prövades lämpligt, att för omhandlade arbetsuppgifter
avse en särskild tjänsteman, syntes dock arbetsuppgifterna icke vara av den
art och omfattning, att förmånligare löneställning borde ifrågakomma än
den för fotografer i allmänhet tillämpade lönegradsplaceringen, 8 lönegraden.

Vidare har civilförvaltningen ifrågasatt, huruvida icke de arbetsuppgifter,
vilka ansetts skola ombesörjas av departementsskrivaren i Ca 17, kunde övertagas
av annan personal inom avdelningen. Därest det likväl skulle prövas

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ändamålsenligt att avdela en särskild befattningshavare för nu omhandlade
göromål, syntes härför böra avses förslagsvis en kontorsskrivare av 1. klass
i 15 lönegraden.

Styrelsen för tekniska högskolan och högskolans lärarkollegium ha ansett,
att cheferna för anläggnmgsbyrån samt forsknings- och konstruktionsbyrån,
speciellt för den senare, borde utgöras av civila teknici, då dessa byråers uppgifter
övervägande vore av teknisk art. Chefen för forsknings- och försökssektionen
borde icke placeras lägre i lönehänseende än i lönegrad C 7 med
hänsyn till kraven på framstående kvalifikationer såsom forskare. Personalen
å sektionen syntes vidare böra avsevärt utökas. Möjlighet borde finnas att
i händelse av krig snabbt utbygga denna sektion. Ansvaret för den för
fortifikationsofficerarnas orientering avsedda publikationen borde läggas å
angivne sektionschef.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har föreslagit åtskilliga utökningar
och uppflyttningar av den för avdelningen beräknade personalen. Bland
annat har påyrkats, att den för filmupptagning m. m. föreslagne befattningshavaren
i Bo 10 skulle uppflyttas till Eo 12. Rörande den närmare innebörden
i övrigt av förbundets förslag hänvisas till handlingarna i ärendet.

Svenska teknologföreningen har hävdat, att en ökad forskningsverksamhet
på det befästningstekniska området måste anses vara av mycket stor vikt.
Den föreslagna personalorganisationen för forsknings-, försöks- och konstruktionsuppgifter
borde väsentligt utökas. Såsom chef för forsknings- och konstruktionsbyrån
borde placeras en högt kvalificerad teknisk forskare.

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har ansett,
att chefen för nyanläggningssektionen borde vara en civil byggnadstekniker
med placering i A 27. Skulle dylik förändring icke låta sig göra,
borde dock den för sektionen avsedde byråingenjören placeras i A 26 i stället
för Eo 24. Som skäl härför anfördes svårigheter att för denna befattning
erhålla en kvalificerad och verkligt dugande tekniker med hänsyn till dels
att inga befordringsmöjligheter funnes, dels att arbetsområdet vore så
speciellt, att tjänsten knappast kunde räknas som mera vägande merit vid
övergång till den civila marknaden. Av samma skäl syntes chefen för konstruktionssektionen
böra placeras i A 27 i stället för Eo 26.

1946 års utredning.

Vid behandlingen av grunddragen för det nya ämbetsverkets organisation
har utredningen ansett sig böra förorda bland annat den förenklingen i det
av 1944 års utredning framlagda organisationsförslaget, att befästningsavdelningen
skall utbytas mot en befästningsbyrå. Denna byrå bör ha i huvudsak
samma uppgifter, som skulle tillkomma avdelningen. Endast såtillvida bör
en ändring ske, att biblioteket såsom avsett för hela verket överflyttas till
chefsexpeditionen och förrådskontrollen rörande fortifikatorisk materiel tills
vidare överföres till ett för verket gemensamt förrådskontrollkontor.

1946 års utredning är av den uppfattningen, att chefen för befästningsbyrån
vid den nu ifrågasatta organisationen tillika bör vara chef för fortifikations -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr I4H.

kåren och inspektör över rikets befästningar. Vid sådant förhållande och
med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter och det ansvar, som
komma att åvila denne byråchef, tillstyrker utredningen, att han, i likhet med
vad 1944 års utredning föreslagit beträffande chefen för befästningsavdelningen,
placeras i Öb 2. Befattningen bör uppföras på fortifikationskarens
stat.

Enligt utredningens mening bör befästningsbyrån indelas i fyra sektioner,
nämligen en mobiliseringssektion med befästningsarkiv, en underhålls- och
ny anläggning ssektion, en forsknings- och försökssektion samt en konstruktionssektion.
Till byrån bör även höra en expedition.

Å mobiliserings sektionen böra handläggas de ärenden, som enligt det av
1944 års utredning uppgjorda förslaget skulle tillhöra mobiliseringsbyrån,
dock med undantag för förrådskontrollen.

Såsom chef för sektionen bör avses en överstelöjtnant eller major vid
fortifikationskåren. Personaluppsättningen i övrigt för sektionen bör bliva
något mindre omfattande än den, som 1944 års utredning föreslagit för mobiliseringsbyrån.
Minskningen bör omfatta en kompaniofficer på aktiv stat och
en ritare av 2. klass. Vidare böra en pensionerad officer och en pensionerad
underofficer i arvodesbefattningar överföras till förrådskontrollkontoret.
Slutligen torde ett av de för befästningsarkivet avsedda kanslibiträdena kunna
utbytas mot ett kontorsbiträde. 1946 års utredning beräknar sålunda, att
följande personal bör finnas å mobiliseringssektionen: en regementsofficer
(sektionschef), 2 kompaniofficerare, en byråingenjör i Eo 21, en ingenjör i
Eo 18 och två ritare av 1. klass i Eo 15 jämte för befästningsarkivet en pensionerad
officer (Oa 10), ett kanslibiträde i Eo 7 och ett kontorsbiträde i Eo 4.

Underhålls- och nyanläggningssektionen avses skola ersätta anläggningsbyrån
enligt 1944 års utrednings förslag.

Sektionschef torde även här böra bliva en överstelöjtnant eller major vid
fortifikationskåren. I övrigt bör å sektionen finnas den personal, som 1944
års utredning upptagit för anläggningsbyrån, dock med följande jämkningar.
Antalet kompaniofficerare på aktiv stat bör minskas från tre till två. De
båda byråingenjörer i Eo 24, vilka avsetts för underhållet av bergrummen och
de tekniska anordningarna i drivmedelsanläggningarna, böra i enlighet med
vad som i yttrandena anförts bland annat av lönenämnderna erhålla en
något högre löneställning. Befattningarna torde böra uppflyttas till 26 lönegraden.
Den byråingenjör i Eo 24, som beräknats för projektering av bergrumsanläggningar,
och en av ritai''na av 2. klass böra avlönas från byggnadsanslag.
Med hänsyn till omfattningen av de nyinvesteringar i bergrumsanläggningar,
som äro att förvänta under de närmaste åren, anser utredningen,
att även en byråingenjör i Eo 21 bör tillkomma å sakanslag. Sistnämnda tre befattningshavare
böra avses såväl för egentliga utrednings- som konstruktionsuppgifter.
Sektionens från avlöningsanslag avlönade personal skulle alltså
bliva: en regementsofficer (sektionschef), två kompaniofficerare på aktiv stat,
en pensionerad officer (Oa 10), två förste byråingenjörer i Eo 26, en ingenjör
i Eo 18, en ritare av 1. klass i Eo 15 och en ritare av 2. klass i Eo 11.

94

Kunql. Maj:ts proposition nr 142.

Forsknings- och för söks sektionen torde i fråga om såväl arbetsuppgifter
som personal böra överensstämma med vad 1944 års utredning angivit för
den sektion med samma benämning, som återfinnes i sagda utrednings organisationsförslag.

Konstruktionssektionens arbetsuppgifter påverkas icke av den ändrade
ställning inom organisationen, som utredningens förslag innebär i förhållande
till vad 1944 års utredning föreslagit.

Från olika håll ha framförts yrkanden om högre löneställning för och
utökning av den personal, som 1944 års utredning funnit erforderlig för konstruktionssektionen.
1946 års utredning anser sig i sådant avseende endast
kunna tillstyrka, att sektionschefsbefattningen uppflyttas från Eo 26 till
Eo 28. Då en väl kvalificerad tekniker erfordras för denna post och några
befordringsmöjligheter knappast finnas, synes en sådan uppflyttning befogad;
detta särskilt som utredningens organisationsförslag medför, att ur organisationen
utgår den byråchef (regementsofficer), som enligt vad 1944 års utredning
föreslagit skulle sammanhålla konstruktionssektionen samt forskningsoch
försökssektionen.

Utredningen är liksom lönenämnderna av den uppfattningen, att den för
expeditionen föreslagna registratorsbefattningen i All är för högt placerad.
Befattningen bör — liksom övriga för verket föreslagna registratorsbefattningar
ill lönegraden — ersättas av en kontoristtjänst i Eo 9.

Kontorspersonalen torde böra minskas med ett kontorsbiträde och två
skrivbiträden.

Det av 1944 års utredning upptagna antalet förvaltningsarvoden för
kompaniofficerare vid befästningsavdelningen torde vid den av 1946 års utredning
förordade organisationsförändringen böra minskas från fyra till tre.
Av dessa bör ett avses för mobiliseringssektionen och två för underhållsoch
nyanläggningssektionen.

o 2. Kasernbyrån.

1944 ars utredning.

På kasernavdelningen borde enligt utredningens uppfattning ankomma att
verkställa behovsutredning för samt fungera såsom beställare av nybyggen av
kaserner och därmed jämställda husbyggnader, bostäder samt specialbyggnader
av alla slag med undantag för flygfält och bergrum. Avdelningen borde
även övervaka och i vissa fall direkt handha underhållet av befintliga byggnader
av angivna art.

\ id behandlingen av de ärenden, som sålunda skulle tillhöra kasernavdelningens
arbetsområde, krävdes beaktande av såväl byggnadstekniska som
militära synpunkter. Då tyngdpunkten i verksamheten emellertid låge på det
tekniska området, hade utredningen ansett riktigast att åt befattningen såsom
chef för avdelningen gåves civil karaktär. Befattningen borde placeras i C 8
samt tillsättas på förordnande för viss tid, förslagsvis högst sex år. Utredningen
ville framhålla, att befattningens civila karaktär icke borde hindra,
att därför lämplig officer på fortifikationskårens stat kunde förordnas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 95

innehavare av tjänsten. Hinder syntes därvid icke böra möta mot att vederbörande
kvarstode i kåren över stat.

Kasernavdelningen syntes böra indelas i tre byråer: en utredningsbyrå, en
underhållsbyrå och en bostadsbyrå. Härtill borde komma en för hela avdelningen
gemensam expedition.

Utredningsbyrån borde ha att i första hand svara för planläggningen av
nybyggnader och därmed jämställda förändringsarbeten å redan befintliga
under avdelningens vård varande husbyggnader — med undantag för bostäder
-—- och specialbyggnader. Byrån skulle sålunda verkställa behovsutredningar
samt förbereda framställningar om medelsanvisning för nybyggnadsföretag.
De för framställningarna erforderliga kostnadsberäkningarna och ritningarna
borde, på uppdrag från utredningsbyrån, utarbetas av konstruktionskontoret.
För nybyggnadsföretag anvisade medel borde förvaltas av utredningsbyrån.
Vidare borde byrån tillsammans med konstruktions- och byggnadskontoren
svara för utarbetandet av för byggnadsföretagen erforderliga tidsplaner.

Ett betydelsefullt led i byråns verksamhet skulle vara att studera och samla
erfarenheter av det befintliga militära byggnadsbeståndet samt med tillgodogörande
av det insamlade materialet uppgöra eller medverka vid uppgörande
av nya och förbättrade typritningar att användas vid nybyggnadsföretag.

Då arbetet med behovsutredningarna vore i hög grad beroende av militära
insikter och detsamma vore förhållandet med nyssnämnda studieverksamhet,
borde chefen för byrån äga militär utbildning. Befattningen borde bestridas
av en regementsofficer på fortifikationskårens stat.

Då byråchefen icke ensam syntes kunna verkställa de utredningar, vilka
krävde militära insikter, borde å byrån även tjänstgöra en kapten vid fortifikationskåren.
För den tekniskt betonade delen av byråns verksamhet på husbyggnadsområdet
borde finnas en arkitekt i Eo 24. Vidare erfordrades en
byråingenjör i samma lönegrad för handhavande av utredningsuppdrag rörande
specialbyggnader. De administrativa göromålen å byrån måste antagas
bliva betydande och komme bland annat att omfatta utarbetandet av ett avsevärt
antal underdåniga framställningar. För denna sida av byråns verksamhet
erfordrades en byråsekreterare i Eo 21. Slutligen syntes å byrån även
böra finnas en ritare av 1. klass i Eo 15.

Underhållsbyrån avsåges skola handha ärenden angående underhåll av
kaserner och andra husbyggnader — utom bostäder — samt försvarets specialbyggnader,
bortsett från flygfält och i berg insprängda lokaler. Beträffande
arméns och marinens anläggningar skulle byråns uppgifter begränsas i huvudsak
till att granska från underlydande myndigheter inkommande förslag, göra
framställningar om medelsanvisning, fördela tillgängliga underhållsmedel och
i övrigt utöva den högsta ledningen av och kontrollen över de regionala och
lokala fastighetsförvaltande myndigheternas verksamhet. I fråga om flygvapnets
anläggningar, för vilkas skötsel utredningen icke avsåge någon regionalt
eller lokalt placerad byggnadsteknisk sakkunskap, borde det ankomma på
byrån att tillhandahålla den tekniska expertis, som erfordrades för underhållsförslagens
uppgörande, och att direkt låta utföra sådana underhålls-, förbätt

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

rings- och förändringsarbeten, vilka enligt utredningens förslag för arméns
vidkommande skulle ombesörjas av militärbefälsstaberna. Byrån borde även
direkt handha underhållet av vissa försvarets anläggningar i Stockholm, såsom
ämbetshus, krigsarkiv, vissa skolor m. m.

Chefskapet för underhållsbyrån borde anförtros en civil byråchef i A 30.

Byrån hade befunnits böra indelas i tre sektioner: en kasernsektion, en
specialsektion och en statistisk sektion med ritningsarkiv.

Kasernsektionen borde förestås av en byrådirektör i Eo 28. Dessutom
borde å sektionen finnas två byråingenjörer i Eo 24, fem byråingenjörer
i Eo21, två ritare av 1. klass i Eo 15, en ritare av 2. klass i Eo 11, en major
ur fortifikationskåren, en pensionerad fortifikationsofficer med arvode (Oa 10)
och en pensionerad underofficer (UO 7) — den sistnämnde för uppbördskontroll
i fråga om monteringsbara baracker och kasernvårdsmateriel. Av
personalen avsåges fem byråingenjörer, därav en i Eo 24 och fyra i Eo 21, den
pensionerade officeren och en ritare för den direkta fastighetsförvaltningen.

Specialsektionen skulle handha ärenden angående underhåll av hamnar,
dockor, kajer, pirer, motorkörbanor, vägar m. fl. sådana anläggningar ävensom
skjutbanor. Sektionen borde förestås av en förste byråingenjör i Eo 26.
Å sektionen borde i övrigt finnas en byråingenjör i Eo 21 och en skjutbaneofficer.
Såsom sådan borde fungera en pensionerad officer med arvode (Oa 10).

På statistiska sektionen skulle ankomma att handlägga ärenden angående
försvarets fastighetsfond, att upprätta underhållsstatistik samt att föra byggnadsregister.
Till sektionen borde höra ett arkiv för byggnads- och relationsritningar
samt arbetsbeskrivningar och andra i samband med uppförande av
nybyggnader upprättade handlingar.

Sektionen borde förestås av en byråingenjör i Eo 24, vilken borde biträdas
av en ritare av 1. klass i Eo 15.

Bostadsbyrån borde ha att handlägga ärenden angående planläggning av
erforderliga nya bostadsbyggnader och angående underhåll av försvarets förefintliga
bostadsbestånd, varvid byråns verksamhet i fråga om lägenheter, som
vore belägna i kaserner eller eljest icke friliggande, syntes böra avse allenast
det inre underhållet. Frågor angående hyressättning och uthyrning samt angående
fördelning av tjänstebostäder syntes böra tillhöra byrån, som även
borde förbereda ärenden om försäljning av sådana bostadshus, som icke skulle
bibehållas i kronans ägo. Slutligen syntes det rationellt att utnyttja byråns
erfarenhet i hyresfrågor på så sätt, att även förhyrningar för försvarets räkning
ombesörjdes av byrån. Å byrån borde föras bostadsregister.

Chefen för byrån borde vara civil och placeras i Eo 28 samt benämnas
byrådirektör.

Å byrån erfordrades i övrigt både byggnadsteknisk och juridiskt-administrativ
sakkunskap. Byråns personal syntes därför böra utgöras av en byråingenjör
i Eo 24, en byråsekreterare i Eo 21 och en ritare av 1. klass i Eo 15.

Å den för avdelningen gemensamma expeditionen upptoges såsom registrator
en kansliskrivare i A 11.

För hela avdelningen beräknades följande kontors- och vaktpersonal: ett
kanslibiträde, en expeditionsvakt, tre kontorsbiträden och tre skrivbiträden.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

97

Yttranden.

Arméns fortifikationsförvaltning har ansett, att utredningsbyrån borde sektionsindelas
för att kunna på ett rationellt sätt lösa sina viktiga arbetsuppgifter.
Tre sektioner syntes erforderliga, nämligen en kasernsektion, en vägoch
vattenbyggnadssektion samt eu skjutbanesektion. Personalen å kasernsektionen
borde bestå minst av en kapten vid fortifikationskåren med sektionschefsarvode,
en arkitekt i Eo 24 och en ingenjör i Eo 18. Minimibehovet av personal
å väg- och vattenbyggnadssektionen utgjordes av en förste byråingenjör
i Eo 26 och en ingenjör i Eo 18. Chefskapet för skjutbanesektionen borde utövas
av den skjutbaneofficer, vilken utredningen föreslagit skola vara placerad
å underhållsbyråns specialsektion, å skjutbanesektionen borde vidare
finnas en ingenjör i Eo 18. Till byråchefens förfogande borde stå en byråsekreterare
i Eo 21.

Förvaltningen ifrågasatte, om icke tjänstebeteckningen »byråingenjör» för
vissa befattningshavare å underhållsbyråns kasernsektion och statistiska sektion
samt å bostadsbyrån borde utbytas mot »byråingenjör eller arkitekt» till
undvikande av den uppfattningen, att dessa befattningar icke kunde tillsättas
med arkitektutbildad personal. Såsom biträde vid handläggning av vissa ärenden
rörande fastighetsfonden samt för uppsättning av underdåniga skrivelser
och utarbetande av normerande bestämmelser för regional- och lokalförvaltningarna
erfordrades å underhållsbyrån en byråsekreterare i Eo 21.

Marinförvaltningen har även ansett utredningsbyråns personal för snävt
beräknad och föreslagits, dels att de av utredningen upptagna befattningarna
för en arkitekt och en byråingenjör skulle uppflyttas från 24 till 26 lönegraden,
dels att för byrån skulle beräknas ytterligare en arkitekt och en byråingenjör,
båda i Eo 21. Beträffande underhållsbyrån ansåge förvaltningen,
att såsom innehavare av byråchefsbefattningen borde kunna förordnas därför
lämplig officer på fortifikationskårens stat. Under omprövning borde tagas,
huruvida icke denna chefsbefattning borde placeras i C 5 i stället för föreslagna
A 30. Det kunde ifrågasättas, om icke i underhållsbyrån borde ingå .
värmeingenjör och elektroingenjör för ständigt återkommande kontrolluppgifter
m. m. Lämpligheten av att för dylika uppgifter anlita konstruktionskontorets
personal borde närmare granskas.

Personalen å specialsektionen borde förstärkas med hänsyn bland annat till
att dit borde hänföras ärenden rörande vattenförsörjning samt yttre vattenoch
avloppsledningar med därtill hörande reningsanläggningar. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke statistiska sektionen borde parallellställas med
bostadsbyrån, då nämnda sektion borde handha statistik för hela avdelningen.
Eventuellt kunde även kasernsektionen och specialsektionen på
samma sätt friställas, i vilket fall chefen för underhållsbyrån bleve obehövlig.
Bostadsbyrån borde icke handha ärenden rörande planläggning av erforderliga
bostadsbyggnader och underhåll av förefintliga bostäder. Dessa uppgifter
borde i stället tillhöra utredningsbyrån respektive kasernsektionen. Däremot
borde det ankomma på bostadsbyrån att öva kontroll över att fastställda hyresersättningar
inflöte i vederbörlig ordning. Slutligen borde tagas under om Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 142. 333 47 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

prövning, om icke ritarna å kasernavdelningen kunde sammanföras till ett för
avdelningen gemensamt ritkontor med en arkitekt eller ingenjör såsom chef.
I så fall borde ritningsarkivet hänföras till detta ritkontor.

Bostadsanskaffningsnämnden har uttalat den uppfattningen, att det vore
olyckligt, om uppgiften att handha försäljningar av bostadsfastigheter i den
nya organisationen skulle splittras på två byråer. Dessa försäljningar borde
i sin helhet handläggas å bostadsbyrån. Å bostadsbyrån erfordrades personal
med ingående kännedom om olika möjligheter för enskild och statlig långivning
vid finansiering av fastighetsköp. Den sakkunskap i detta hänseende, som
funnes inom nämndens tjänstemannakår, borde lämpligen tillföras den nya
fortifikationsförvaltningen. I övrigt förefölle det nämnden, som om såväl personalbehovet
å bostadsbyrån som lönesättningen vore beräknad i underkant.
Chefen för byrån borde placeras i 30 lönegraden och vara föredragande direkt
för verkschefen åtminstone i hyressättnings- och fastighetsförsäljningsfrågor.

Överbefälhavaren, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit,
att inom den nya fortifikationsförvaltningen borde finnas en brandinspektör
för handläggning av ärenden rörande brandförsvarsåtgärder vid krigsmaktens
anläggningar, det militära brand- och skogsbrandförsvarets organisation m. m.
Enligt chefen för flygvapnet och flygförvaltningen borde brandinspektören
placeras i Eo 24 och inordnas i kasernavdelningen.

Riksräkenskapsverket, som ansett kasernavdelningen böra utbytas mot en kasernbyrå,
har framhållit, att befattningen såsom chef för denna byrå icke borde
vara placerad i högre lönegrad än C 6. Enligt verkets mening vore det vidare
naturligast, att den sektion, som hade att svara för planläggningen av nybyggnader,
förestodes av en civil tekniker i stället för en fortifikationsofficer. De
båda byråsekreterartjänster som utredningen velat tilldela kasernavdelningens
utrednings- och bostadsbyråer, syntes enligt riksräkenskapsverkets mening
kunna utgå. Rent principiellt borde nämligen den för handläggningen av
juridiska och andra administrativa frågor avsedda personalen tillhöra administrativa
byrån, som i mån av behov hade att tillhandahålla övriga byråer
erforderlig sakkunskap på förevarande område. Med av utredningen föreslagen
personaluppsättning syntes också byrån kunna fullgöra nämnda uppgifter utan
att behöva tillföras ytterligare byråsekreterarbefattningar.

Riksräkenskapsverket har vidare understrukit betydelsen av statistiska
sektionens verksamhet med förande av byggnadsregister.

Försvarets civilförvaltning har liksom riksräkenskapsverket ifrågasatt, om
icke de arbetsuppgifter, som enligt betänkandet skulle åvila de båda byråsekreterarna
å kasernavdelningen, hellre borde tilläggas administrativa byrån.
Huruvida en dylik anordning i och för sig påkallade förstärkning av sistnämnda
byrås arbetskrafter, saknade civilförvaltningen hållpunkter för att
kunna bedöma.

Lönenämnderna ha ifrågasatt, huruvida en tillfredsställande rekrytering
av arkitektbefattningen i Eo 24 å utredningsbyrån kunde erhållas utan att befattningen
uppflyttades till 26 lönegraden. För förste byråingenjören eller

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

arkitekten å arkitekt- ock konstruktionssektionen syntes en placering i 27
lönegraden vara motiverad. Skäl syntes även tala för att denna befattning
redan från början placerades på ordinarie stat. Däremot förefölle den föreslagna
placeringen av byråingenjören å statistiska sektionen i Eo 24 väl kög.
Åtminstone tills vidare — i avbidan på närmare erfarenhet — syntes det
vara tillfyllest med en befattning i 21 lönegraden. Beträffande bostadsbyrån
syntes det lönenämnderna kunna sättas i fråga, om en underavdelning med
så liten personaluppsättning borde ingå i organisationen som en självständig
byrå med därefter avvägd löneställning för föreståndaren. Såsom registrator
för avdelningen borde avses en kontorist i 9 lönegraden.

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har uttalat
den uppfattningen, att samtliga chefer å kasernavdelningen borde vara
civila byggnadstekniker. Möjlighet för officer att förordnas till innehavare
av sådan befattning och samtidigt kvarstå över stat syntes icke böra finnas.

Liknande synpunkter ha framförts av försvarets civila tjänstemannaförbund.

1946 års utredning.

Utredningen anser, såsom tidigare framhållits, att den av 1944 års utredning
föreslagna kasernavdelningen bör ersättas av en kasernbyrå med samma
arbetsuppgifter som avdelningen.

För att underhållet av försvarets omfattande byggnadsbestånd skall kunna
skötas på ett rationellt sätt, kräves en genomgripande omorganisation icke
blott av den centrala utan även av den regionala och lokala underhållsorganisationen.
Skall full effekt av omorganisationen erhållas, är det av stor betydelse,
att den byråchef, som inom centralorganet har att svara för underhållsverksamheten,
besitter såväl ingående tekniska insikter som framstående
organisationsförmåga. Med hänsyn härtill anser sig 1946 års utredning böra
förorda, att chefen för kasernbyrån erhåller den löneställning, som 1944 års
utredning föreslagit för kasernavdelningens chef, eller lönegrad C 8. Utredningen
ansluter sig till den i vissa yttranden framförda meningen, att ifrågavarande
chefsbefattning endast bör kunna besättas med en civil byggnadstekniker.

Kasernbyrån bör enligt utredningens mening indelas i fem sektioner: en
utredningssektion, en underhållssektion, en specialsektion, en b o st ads sektion
och en statistisk sektioji med ritningsarkiv. I byrån bör även ingå en expedition.

Utredningssektionen avses skola träda i stället för den av 1944 års utredning
föreslagna utredningsbyrån. Sektionen bör i huvudsak ha samma uppgifter,
som föreslagits för byrån. Den förändringen synes dock böra vidtagas,
att planläggningsuppgifterna beträffande specialbyggnader överflyttas till
specialsektionen. Genom en sådan åtgärd synes man nämligen erhålla ökade
möjligheter att tillfullo utnyttja den särskilt utbildade personal, som erfordras,
för såväl planläggnings- som underhållsverksamheten i fråga om specialbyggnaderna.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Ehuru utredningssektionens verksamhet är inriktad på nyanläggningar och
därmed jämställda företag, kommer sektionen otvivelaktigt att få utföra många
undersökningar, som icke alls eller först efter lång tid resultera i några byggnadsåtgärder.
Sektionen skall sålunda studera och samla erfarenheter av det
befintliga militära byggnadsbeståndet och tillse, att på grundval av det insamlade
materialet nya och förbättrade typritningar uppgöras. Vidare har man
att räkna med att statsmakterna och den högsta militära ledningen, när förändringar
inom den militära organisationen övervägas, påkalla undersökningar
rörande byggnadsåtgärder av skilda slag. Petitaärenden måste utredas, även
om de icke föranleda åtgärd. Med hänsyn till angivna förhållanden bör utredningssektionen
förfoga över en stomme av fastare anställd personal med avlöning
från avlöningsanslag, varjämte ett särskilt utredningsanslag bör finnas.
Personalen å avlöningsanslag beräknar utredningen, i anslutning till vad
1944 års utredning förordat, sålunda: en regementsofficer (som regel överstelöjtnant)
på fortifikationskårens stat (sektionschef), en kompaniofficer vid
kåren, en arkitekt, en byråsekreterare och en ritare. Vidkommande arkitektbefattningens
inplacering i lönegrad ansluter sig 1946 års utredning till den
av lönenämnderna och marinförvaltningen framförda meningen, att 26 lönegraden
bör komma till användning för att säkra rekryteringen. Då berörda
personal endast kan utföra en del av de utredningar, som erfordras för de
under de närmaste åren aktuella nybyggnadsföretagen, får förstärkning av
arbetskraften ske genom att anställa personal på byggnadsanslag. Av sådan
personal i högre lönegrad än 20 bör enligt utredningens mening en arkitekt
i 24 lönegraden beredas extra ordinarie anställning.

Den byråingenjör i Eo 24, som 1944 års utredning upptagit å utredningsbyrån
för uppdrag rörande specialbyggnader, bör i enlighet med vad 1946
års utredning nyss anfört om handläggningen av sådana ärenden överflyttas
till specialsektionen.

Underhålls sektionen motsvarar kasernsektionen i 1944 års utrednings förslag.
Beträffande den personal, som nämnda utredning beräknat för sektionen,
böra vissa förändringar vidtagas. Såsom 1946 års utredning tidigare framhållit,
kan man icke nu slutligt lösa frågan, hur behovet av byggnadstekniskt
biträde åt flygvapnets lokalmyndigheter skall tillgodoses. Med hänsyn härtill
böra följande befattningar, som 1944 års utredning beräknat för att tillgodose
nämnda behov, utgå och ersättas av tillfälligt anställd personal: en byråingenjör
i Eo 24, tre byråingenjörer i Eo 21 och en ritare av 2. klass i Eo 11.
Vidare bör den pensionerade underofficer, som 1944 års utredning avsett
för uppbördskontroll, överföras till förrådskontrollkontoret. Å andra sidan
bör en viss utökning av personalen å sektionen ske. 1946 års utredning delar
sålunda den av bland andra överbefälhavaren hävdade uppfattningen, att den
nya fortifikationsförvaltningen bör förfoga över en brandinspektör. Denne
bör placeras i Eo 24. Slutligen är utredningen av den meningen, att den kvalificerade
tekniska personalen för underhållsuppgifterna var så snävt beräknad
av 1944 års utredning, att man icke utan vidare kan borttaga den byråchefsbefattning,
som enligt nämnda utrednings organisationsförslag upptagits för

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

underhållsbyrån. I nämnda byråchefs ställe bör å underhållssektionen finnas
en förste bjrråingenjör i A 26. Sammanfattningsvis beräknar 1946 års utredning
underhållssektionens personalbehov sålunda: en byrådirektör i Eo 28 (sektionschef),
en förste byråingenjör i A 26, en byråingenjör i Eo 24, en brandinspektör
i samma lönegrad, två byråingenjörer i 21 lönegraden (den ene ordinarie
och den andre extra ordinarie), 2 ritare av 1. klass i Eo 15, en major vid
fortifikationskåren och en pensionerad fortifikationsofficer i arvodesbefattning
(Oa 10). Den pensionerade officeren och en av byråingenjörerna i 21 lönegraden
avses för den direkta skötseln av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
ämbetshus, krigsarkivet och militärstabsbyggnaden.

Till specialsektionen — bland vars underhållsobjekt torde ingå vattenverk
och reningsanläggningar — bör, såsom utredningen nyss angivit, överföras
planläggningsverksamheten rörande specialbyggnader. Den av 1944 års utredning
för sektionen beräknade personalen bör i samband därmed förstärkas
med den byråingenjör i Eo 24, vilken nämnda utredning upptagit å utredningsbyrån.
Den sålunda beräknade personalen bör avlönas från avlöningsanslag.
I den mån utredningar för aktuella nybyggnadsföretag påkalla
sådant, bör därutöver personal kunna anställas på byggnadsanslagen. Utredningen
räknar emellertid icke med att extra ordinarie anställningsform härvid
behöver anlitas annat än för befattningshavare i lägre lönegrad än 21.

Bostadssektionen ersätter den av 1944 års utredning föreslagna bostadsbyrån.
Någon förändring i arbetsuppgifter och personal kan 1946 års utredning
icke tillstyrka.

Ej heller beträffande statistiska sektionen har utredningen funnit skäl tillstyrka
ändring i vad 1944 års utredning föreslagit rörande uppgifter och personal.

Såsom registrator bör å expeditionen finnas en kontorist i Eo 9 i stället
för den av 1944 års utredning föreslagna kansliskrivaren i All. Berörda
kontoristbefattning bör dock icke få tillsättas, så länge en kansliskrivare
i A 11, som nu är upptagen å övergångsstat vid arméns fortifikationsförvaltning,
kvarstår i tjänst.

Mot beräkningen av kontors- och vaktpersonalen har utredningen ingen
erinran att göra.

I anslutning till vad arméns fortifikationsförvaltning i sitt yttrande anfört
rörande tjänstebeteckningarna för vissa befattningshavare, tillstyrker utredningen,
att för teknisk personal å underhålls-, bostads- och statistiska sektionerna
följande alternativa tjänstebenämningar komma till användning, nämligen
»förste byråingenjör eller arkitekt» respektive »byråingenjör eller
arkitekt».

3. Byggnadsbyrån.

1944 års utredning.

Enligt utredningens förslag skulle konstruktionskontoret tillhandagå
kasernavdelningen med utarbetande av huvudritningar, entreprenadritningar
och arbetsbeskrivningar för nybyggnads- och större underhållsarbeten. Kontoret
skulle med andra ord svara för uppgörande av alla de ritningar och

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

handlingar, vilka erfordrades för ett arbetes utbjudande på entreprenad eller
utförande i egen regi. Kontoret skulle i övrigt biträda såväl kasernavdelningen
som befästningsavdelningen, administrativa byrån och byggnadskontoret med
den tekniska sakkunskap, som icke vore tillfinnandes inom vederbörande avdelning,
byrå eller kontor.

Konstruktionskontoret syntes böra uppdelas på tre sektioner: en arkitektoch
Iconstruktionssektion, en värmesektion och en elektrosektion. Till kontoret
borde även höra en gemensam expedition med däri ingående kopieringsanläggning.

Då det syntes möta stora svårigheter att finna en chef för konstruktionskontoret,
vilken behärskade samtliga sektioners verksamhetsområden, ansåg
utredningen, att sektionerna borde givas en ganska självständig ställning och
kontorschefens uppgift främst avse att på lämpligaste sätt samordna sektionernas
verksamhet. Chefen för kontoret, vilken borde ha avlagt antingen arkitektexamen
eller civilingenjörsexamen inom väg- och vattenbyggnadsfacket,
borde därför också vara chef för arkitekt- och konstruktionssektionen. För
att en tillräckligt kvalificerad kraft skulle kunna erhållas i konkurrens med den
fria företagsamheten syntes det bliva nödvändigt, att relativt goda förmåner
bjödes. Med hänsyn därtill syntes befattningen böra uppföras på ordinarie stat
och — i likhet med chefsbefattningen för kasefnavdelningen — placeras i C 8.

Arkitekt- och konstruktionssektionen borde ha att svara för utarbetandet
av arkitektritningar med tillhörande beskrivningar, statiska konstruktioner
vid husbyggnader ävensom konstruktioner i fråga om hamnar, dockor, kajer,
broar, vägar m. m. Sektionen borde även verkställa grundundersökningar och
utföra kostnadsberäkningar. Värmesektionen avsåges skola handha utredningar
angående ång-, värme-, ventilations-, sanitets-, gas- och kyltekniska anläggningar.
Elektrosektionen slutligen borde handha utredningar angående
elektriska hög- och lågspänningsledningar samt signal-, larm-, svagströms- och
reservkraftanläggningar.

Som redan nämnts förordade utredningen, att chefen för konstruktionskontoret
tillika skulle vara chef för arkitekt- och konstruktionssektionen. Å sektionen,
vars arbetsuppgifter huvudsakligen komme att hänföra sig till nybyggnader
och därmed jämställda förändringsarbeten, borde i övrigt finnas en
förste byråingenjör eller arkitekt i Eo 26, en byråingenjör och en arkitekt,
båda i Eo 24, en konstruktör av 2. klass i Eo 21, en ritare av 1. klass i Eo 15
och en ritare av 2. klass i Eo 11.

Värme- och elektr o sektionerna komme att jämte nybyggnadsuppgifter få
betydelsefulla åligganden i underhållshänseende. Det totala bokförda värdet av
värme-, ventilations- och sanitetstekniska anläggningar inom försvarets fastigheter
syntes efter genomförandet av femårsplanen m. m. komma att uppgå
till omkring 150 miljoner kronor, medan motsvarande värde för de elektriska
anläggningarna syntes bliva cirka 65 miljoner kronor. Underhållet av berörda
anläggningar vore förhållandevis mera kostnadskrävande än underhållet av
byggnaderna i övrigt, varför en jämförelsevis stor del av det årliga underhållsanslaget
måste beräknas falla på värme- och elektrosektionernas verksamhets -

103

Kungl. Maj:ts •proposition nr 142.

områden. Vid beräkningen av den för sektionerna erforderliga personalen
måste hänsyn även tagas till vissa andra omständigheter, bland annat att i
den regionala och lokala organisationen värme- och elektrotekniker avsetts
enbart för Bodens fästning samt Stockholms och Blekinge kustartilleriförsvar.

Posterna såsom chefer för värme- och elektrosektionerna borde för tryggande
av kontinuiteten i sektionernas ledning uppföras på ordinarie stat och
placeras i A 28. Tjänstebeteckningen syntes böra bliva byrådirektör.

I övrigt beräknade utredningen värmesektionens personal sålunda: en förste
byråingenjör i Eo 26, en konstruktör av 1. klass i Eo 24; en byråingenjör i
Eo 21, en konstruktör av 3. klass i Eo 18, en ritare av 1. klass i Eo 15 och
en ritare av 2. klass i Eo 11. Å el elctr o sektionen syntes böra tjänstgöra en
byråingenjör i Eo 24, en byråingenjör i Eo 21, en konstruktör av 3. klass i
Eo 18 och en ritare av 2. klass i Eo 11.

Såsom registrator å den gemensamma expeditionen beräknades en kansliskrivare
i Eo 11 och såsom föreståndare för kopieringsanläggningen en befattningshavare
i Eo 8.

Gemensamt för kontoret syntes vidare böra upptagas en expeditionsvakt
i A 5 samt två kontorsbiträden och ett skrivbiträde.

Utredningen ansåge, att det beträffande såväl husbyggnader som specialbyggnader
borde ankomma på byggnadskontoret att ombesörja utförandet
av nybyggnader ävensom reparations- och förändringsarbeten av sådan storleksordning,
att verket funne dem icke lämpligen böra anförtros de regionala
och lokala myndigheterna. Även utförandet av nya befästningsanläggningar
och moderniseringar beträffande redan förefintliga befästningar borde handhas
av byggnadskontoret i den mån dylika arbeten icke anförtroddes militärbefälsstaberna
eller kustartilleriförsvaren. Å byggnadskontoret borde även handläggas
ärenden, som anginge byggnads- och reparationsberedskapen.

Chef för byggnadskontoret måste liksom chefen för konstruktionskontoret
sökas i konkurrens med den fria företagsamheten. Befattningen — vars innehavare
syntes böra benämnas byggnadschef — kunde då med hänsyn till
de kvalifikationer, som måste fordras för tjänsten, icke gärna placeras lägre
än i C 8. Befattningen borde tillsättas på viss tid, högst sex år.

Byggnadskontoret hade ansetts böra indelas i en arbetssektion och en
beredskapssektion.

Arbets sektionen syntes böra ombesörja såväl anbudsinfordran, anbudsprövning,
kontrakts upprättande, kontroll och besiktning in. fl. åtgärder i fråga om
entreprenadarbeten som den praktiska byggnadstekniska verksamheten med
utförandet av arbeten i egen regi. Det syntes även böra ankomma på sektionen
att verkställa upphandlingar samt omhänderha förrådshållning av materiel,
maskiner in. in. både för ämbetsverkets egen byggnadsverksamhet och för
byggnads- och reparationsberedskapens behov.

Sektionen syntes böra förestås av en byrådirektör i Bo 28. I övrigt borde
sektionens fasta personal utgöras av en byråingenjör i Eo 24, två byråingenjörer
i Eo21, en intendent i samma lönegrad, en förrådsföreståndare i Eo 12,

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ett kanslibiträde i Eo 7 (registrator) samt ett kontorsbiträde och ett skrivbi
träde, båda med extra ordinarie anställning.

För kontoret borde avses en expeditionsvakt i lönegrad Eo 5.

I den mån pågående befästningsarbeten påkallade sådant, borde en fortifikationsofficer
tjänstgöra å sektionen. Yidare borde yngre fortifikationsofficerare
beredas tillfälle till praktik genom att placeras till tjänstgöring å arbetssektionen
eller vid dess byggnadsföretag.

För utredningens synpunkter på beredslcapssektionens arbetsuppgifter och
personal redogöres under ett följande avsnitt.

Yttranden.

Beträffande 1944 års utrednings förslag i fråga om k o n s t r uk tionskontoi-et
ha flera myndigheter och sammanslutningar, nämligen marinförvaltningen,
chefen för flygvapnet, flygförvaltningen, svenska teknolo g för eningen,
statsverkens ingenjörs förbund samt Sveriges högskoleutbildade väg- och
vattenbyggares riksförbund framhållit, att förslaget icke tillgodosåge behovet
av specialutbildad personal för handläggning av ärenden rörande vattenförsörjning
och avloppsförhållanden.

Av myndigheterna har marinförvaltningen förordat, att en särskild väg- och
vattenbyggnadssektion skulle inrättas för konstruktionskontorets uppgifter
berörande väg- och vattenbyggnadsfacket — såväl rörande hamnar, dockor,
kajer, motorkörbanor och vägar som yttre vatten- och avloppsledningar, reningsanläggningar
m. in. Angående personalen å sektionen har förvaltningen
anfört:

Chefen för denna sektion bör i likhet med cheferna för värme- och elektrosektionerna
uppföras i A 28 eller eventuellt i C 3 eller C 4. Å väg- och vattenfryggnadssektionen
torde till en början förslagsvis dessutom tjänstgöra en
byråingenjör i Eo 24, en byråingenjör i Eo 21, en konstruktör av 3. klass i
Eo 18 och en ritare av 1. klass i Eo 15. Eventuellt kan en av byråingenjörerna
anställas såsom extra tjänsteman eller kontraktsanställas.

Även statsverkens ingenjörs förbund har ansett, att ett särskilt organ för
handläggning av väg- och vattenbyggnadsfrågor borde finnas inom verket.
Detta organ borde ombesörja såväl utrednings- som underhållsuppgifter.
Personalen borde utgöras av en chef i 30 lönegraden, två förste byråingenjörer
i lönegrad 27, en ingenjör i vardera av 22 och 18 samt två ingenjörer i
15 lönegraden ävensom en skjutbaneofficer.

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har anfört,
att de väg- och vattenbyggnadstekniska uppgifterna inom konstruktionskontoret
borde anförtros en särskild konstruktionssektion, som även skulle
svara för konstruktionsuppgifter inom husbyggnadsfacket. Chefen för denna
sektion borde placeras i lönegrad A 28. Därest icke konstruktionskontoret på
sätt förbundet förordat sammansloges med byggnadskontoret till en enhet,
borde för förstnämnda kontor finnas en särskild chef i C 8, vilken borde vara
väg- och vattenbyggnadsingenjör.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att inom konstruktionskontoret
erfordrades en ingenjör, kunnig i de kommunaltekniska

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

speciella vattenförsörjnings- och avloppsproblemen och med förmåga att utöva
kontroll över vattenförbrukningen vid förbanden. Ifrågavarande befattningshavare
borde ha avlagt civilingenjörsexamen inom väg- och vattenbyggnadsfacket
samt äga praktik från stadsingenjörkontor eller motsvarande. Befattningen
borde uppföras i Eo 26.

I övrigt har arméns fortifikationsförvaltning såsom sin uppfattning framhållit,
att chefen för konstruktionskontoret borde vara arkitekt. Personalen
vore beräknad så snävt, att det syntes nödvändigt, att för arbetsuppgifternas
fullgörande i största utsträckning anlita konsulter. Detta vore en framkomlig
väg, ehuru den ställde sig ekonomiskt avsevärt ofördelaktigare än att ombesörja
en större del av arbetena med egen personal. Förvaltningen ansåge emellertid,
att åtminstone så mycket fast anställd personal måste finnas att tillgå,
att vissa arbeten (särskilt av underhållskaraktär), beträffande vilka ett utlämnande
till konsulter ställde sig särdeles ogynnsamt ur ekonomisk synpunkt,
liksom även vissa arbeten av större betydelse ur sekretessynpunkt kunde ombesörjas
av det nya ämbetsverket självt. Detta innebure, att man måste i viss
mån utöka den av utredningen föreslagna fastare personalen. I övrigt ville
förvaltningen föreslå, att det skulle ankomma på det nya ämbetsverket att
självt avgöra, om arbeten av annan karaktär än de nyssnämnda borde utlämnas
till konsulter eller om för arbetenas utförande personal borde sakanslagsanställas
inom ämbetsverket. Personalen å arkitekt- och konstruktionssektionen
borde utökas med en arkitekt i Eo 26 och en konstruktör av 3. klass i Eo 18.
Värmesektionens chef borde placeras i A 30 med hänsyn till arbetets art och
det därmed förenade ansvaret. Förvaltningen erinrade, att chefen för dess
värmekontor nu vore placerad i Eo 30, och ansåge det orimligt att giva chefen
för det organ, som skulle svara för värme-, ventilations- och sanitetsanläggningarna
för hela försvaret, lägre löneställning än den befattningshavare,
som hade motsvarande uppgifter allenast för armén. I övrigt borde personalen
å värmekontoret förstärkas med två konstruktörer, den ene i Eo 24 och den
andre i Eo 21. För den rutinmässiga bränslekontrollen erfordrades en bränsleinspektör
i Eo 24 och två underinspektörer i Eo IT. Elektrosektionens personal
behövde utökas med två tekniker, den ene i Eo 24 och den andre i Eo 21. Den
förre skulle avses för uppgörande av leveranskontrakt rörande elektrisk energi
och för kontroll av elektricitetsförbrukningen vid försvarets fasta anläggningar.
Den gemensamma kontorspersonalen behövde även förstärkas med ett
kontors- och ett skrivbiträde.

Även svenska arkitekters riksförbund har framhållit, att chefsposten för
konstruktionskontoret borde förbehållas en kvalificerad arkitekt.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har ansett, att det ur statsfinansiell synpunkt
vore lämpligast, att så få arkitekt- och konstruktörstjänster som möjligt
inrättades vid det nya ämbetsverket och att i stället uppdrag utlämnades
till olika specialfirmor. I vart fall borde, liksom hittills, projekteringsuppdrag
rörande militära sjukhusbyggen utföras av privata arkitekt- och konstruktionsfirmor
med erfarenhet av dylik verksamhet.

Byggnadsstyrelsen har bland annat funnit don föreslagna löneställningen

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

för konstruktionskontorets chef (C 8) för hög i förhållande till den avlöning,
som tillkomme chefen för styrelsens utredningsbyrå (A 30).

Lönenämnderna ha ansett, att såsom registrator borde avses en kontorist
i 9 lönegraden och att föreståndaren för kopieringsanläggningen borde placeras
såsom kanslibiträde i Eo 7.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har bland annat funnit det föreslagna
antalet kontors- och skrivbiträden onormalt lågt.

Beträffande byggnadskontoret har försvarets civilförvaltning ifrågasatt,
huruvida icke — i analogi med vad utredningen ansett sig böra föreslå
beträffande chefen för konstruktionskontoret — chefen för byggnadskontoret
skulle kunna direkt svara för bestyret med de å arbetssektionen ankommande
göromålen. Huruvida en dylik anordning inverkade på behovet av
den för arbetssektionen föreslagna byrådirektören eller för denne borde medföra
annan löneställning, ansåge civilförvaltningen sig icke kunna bedöma.

Marinförvaltningen har föreslagit, att arbetssektionen skulle ersättas av
en entreprenadsektion och en egen regisektion samt att byggnadskontoret i
likhet med övriga organ skulle erhålla en expedition. Benämningen byggnadskontor
borde utbytas mot byggnadsavdelning.

Byggnadsstyrelsen har ansett disproportion föreligga mellan den föreslagna
lönegradsplaceringen för det nya ämbetsverkets byggnadschef och
löneställningen för styrelsens motsvarande befattningshavare. Lönegraden
vore i båda fallen C 8, ehuru byggnadsstyrelsens byggnadschef budgetåret
1945/46 hade att svara för en nybyggnadsvolym om 30 miljoner kronor, medan
det nya ämbetsverkets nybyggnadsvolym beräknades till endast omkring 4
miljoner kronor per år.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig intet ha att erinra mot den för
byggnadschefen föreslagna löneställningen, under förutsättning att samtliga
till nybyggnadsverksamheten hörande frågor koncentrerades till en särskild
byrå i enlighet med vad ämbetsverket förordat.

Arméns fortifikationsförvaltning och försvarets bostadsanskaffningsnämnd
ha föreslagit uppflyttning av intendentsbefattningen åtminstone till 24 lönegraden.

Lönenämnderna ha förklarat sig anse, att intendenten borde benämnas
byråassistent och förrådsföreståndaren förrådsmästare.

Chefen för flygvapnet och fly g förvaltning en ha ansett, att ett begränsat
antal extra ordinarie byggnadskontrollanter i högst 24 lönegraden borde ingå
i byggnadskontorets fasta personaluppsättning och härom anfört följande.

Vid tider med större livaktighet inom landets byggnadsverksamhet — och
sådan kan med bestämdhet påräknas under de närmaste åren — måste det
ifrågasättas, huruvida icke konkurrensen om för byggnadskontroll lämpad
personal blir så stor, att arvodena till erforderliga kontrollanter skulle bliva
mycket höga, därest icke förmåner i form av fastare anställning kunde erbjudas
de lämpligaste. Dessutom är det synnerligen önskvärt att äga tillgång
till en kontrollantstab, som är insatt i de speciella krav, som den militära
byggnadsverksamheten fordrar. Den regionala tekniska personal, som ut -

Kunql. Maj:ts proposition nr 142. 107

ledningen förutsatt, torde icke vara tillfyllest för att sköta kontrollantskap
i större omfattning.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett personalen böra ökas
med minst en ingenjörsbefattning i Eo 18 och två i Eo 15. Såsom förrådsföreståndare
syntes en tillräckligt kompetent kraft icke kunna erhållas i den
föreslagna lönegraden Eo 12. Befattningen borde uppflyttas till Eo 18.

1946 års utredning.

Den byggnadsbyrå, som enligt utredningens iippfattning bör träda i stället
för konstruktionskontoret och byggnadskontoret i 1944 års utrednings organisationsförslag,
torde böra givas väsentligen samma arbetsuppgifter, vilka
skulle tillkomma de båda kontoren.

Yid bedömandet av frågorna om byggnadsbyråns inre organisation och
personalbehov kan man, såsom utredningen redan förut framhållit, numera
icke utgå från den minimisiffra (4 miljoner kronor per år), vartill försvarets
nybyggnadsverksamhet enligt de av 1944 års utredning gjorda antagandena
kan komma att nedgå i framtiden. I stället måste man enligt utredningens
mening såsom utgångspunkt taga de aktuella nybyggnadsuppgifter, som,
enligt vad man nu känner, skola genomföras för här berörda delar av försvaret
under ett antal år framåt. Den nybyggnadsvolym, som man på så sätt kommer
fram till, rör sig — såsom tidigare angivits — om 30 miljoner kronor
per år.

Om hänsyn tages till berörda omfattning av byråns nybyggnadsuppgifter,
torde en placering av chefen för byrån — byggnadschefen — i C 8 icke kunna
anses vara för hög.

Byggnadsbyrån bör enligt utredningens uppfattning indelas i sex sektioner,
nämligen en arkitekt- och konstruktionssektion, en väg- och vattenbyggnadssektion,
en värmesektion, en elektr o sektion, en arbetssektion och en upphandlingssektion.
Byrån bör även förfoga över en expedition.

Arkitekt- och konstruktionssektionen bör tilläggas de arbetsuppgifter, som
1944 års utredning föreslagit för nämnda sektion, med det undantaget, att
uppgifterna inom väg- och vattenbyggnadsfacket böra överföras till den särskilda
väg- och vattenbyggnadssektion, som 1946 års utredning funnit erforderlig.

Med hänsyn till att arkitekt- och konstruktionssektionen måste beräknas
få taga viss befattning med de största reparations- och underhållsarbetena,
bör en av sektionens arkitekter, placerad i lönegrad Eo 24, erhålla avlöning
från avlöningsanslag. All annan personal å sektionen bör avlönas från byggnadsanslag.
Chefen för sektionen — ämbetsverkets chefsarkitekt — synes
böra placeras i C 7, för att en tillräckligt kvalificerad kraft skall kunna erhållas.
Befattningen bör tillsättas på förordnande för en tid av högst sex år.
Vidare böra enligt utredningens mening följande extra ordinarie befattningar
för sakanslagsavlönad personal i högre lönegrad än 20 beräknas för sektionen:
en arkitekt och en förste byråingenjör, båda i Eo 26, samt en arkitekt
och en byråingenjör, båda i Eo 24.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

På väg- och vattenbyggnads sektionen bör ankomma att svara för konstruktionsarbeten
beträffande hamnar, dockor, kajer, broar, vägar, vattenverk, reningsanläggningar
o. s. v. De för nybyggnadsföretagen betydelsefulla grundundersökningarna
böra verkställas genom sektionens försorg liksom även
kostnadsberäkningar rörande specialbyggnaderna.

All sektionens personal bör avlönas från byggnadsanslag. I fastare befattningar
över 20 lönegraden böra finnas en förste byråingenjör i Eo 26, sektionschef,
och en byråingenjör i Eo 24.

Beträffande värmesektionens uppgifter ansluter sig utredningen till vad
1944 års utredning anfört.

En avsevärd del av den fastare anställda personalen å sektionen bör såsom
i första hand avsedd för underhållsuppgifter erhålla avlöning från avlöningsanslag.
Givet är emellertid, att med den beräknade omfattningen av
nybyggnadsverksamheten angivna personal måste av effektivitetshänsyn tagas
i anspråk även för nybyggnadsuppgifter. Den ojämnhet i fråga om avlöningskostnadernas
fördelning, som härigenom skulle uppkomma, torde få utjämnas
genom att jämväl den sakanslagsavlönade personalen utnyttjas för båda
slagen av arbetsuppgifter. Utredningen biträder den av arméns fortifikationsförvaltning
hävdade meningen, att värmesektionens arbetsuppgifter
bliva av den omfattning och betydelse, att en placering av sektionschefen såsom
förste byrådirektör i A 30 är befogad. I nära anslutning till de av 1944
års utredning framlagda beräkningarna bedömer 1946 års utredning att —
förutom sektionschefen — följande personal bör finnas å sektionen med avlöning
från avlöningsanslag: en förste byråingenjör i Eo 26, en byråingenjör
i Eo21, en ingenjör i Eo 18 och en ritare av 1. klass i Eo 15. Av de befattningshavare,
som behöva anställas med anlitande av byggnadsanslagen,
böra följande med placering i högre lönegrad än 20 givas extra ordinarie
anställning, nämligen en byråingenjör i Eo 24 och en byråingenjör i Eo 21.

Även i fråga om elektrosektionens arbetsuppgifter ansluter sig utredningen
till vad 1944 års utredning anfört.

Beträffande personalens fördelning på avlönings- och sakanslag göra sig
enahanda synpunkter gällande som i fråga om värmesektionen. Från avlöningsanslag
torde följande personal böra avlönas: en byrådirektör i A 28,
sektionschef, en byråingenjör i Eo 24, en byråingenjör i Eo 21 och en ritare
av 2. klass i Eo 11. Av den personal över 20 lönegraden, som erfordras med
avlöning från byggnadsanslagen, bör åtminstone en byråingenjör i lönegrad 21
erhålla extra ordinarie anställningsform.

Arbets sektionen bör ha att utföra de åligganden, som 1944 års utredning
föreslagit, med undantag för verksamheten med upphandling och förrådshållning.

Byggnadschefen förutsättes själv skola fungera såsom chef för arbetssektionen.
Vid sin sida bör han av fastare anställd högre personal ha dels för
central administration och kontroll av entreprenadarbeten en byrådirektör i
Eo 28, två överkontrollanter i Eo 26, en byråingenjör i Eo 24 och två byråingenjörer
i Eo 21, dels ock för bedrivande av verksamhet i egen regi en

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

förste byråingenjör i Eo 26 och en byråingenjör i Eo 21. Hela personalen
bör avlönas från byggnadsanslag. Att utredningen vid sina beräkningar fördelat
personalen på entreprenaduppgifter och verksamhet i egen regi innebär
icke, att utredningen anser, att denna uppdelning skall följas vid den praktiska
verksamheten. Ämbetsverket bör givetvis ha full frihet att med utnyttjande
av all tillgänglig personal driva arbetena i den form, som i varje särskilt fall
befinnes vara mest ändamålsenlig.

Upphandlingssektionen bör ombesörja upphandling och förrådshållning av
materiel, maskiner m. m. både för ämbetsverkets byggnadsverksamhet och
för byggnads- och reparationsberedskapens behov. Såsom utredningen tidigare
framhållit bör sektionen, vilken det nya ämbetsverket övertager från
arméns fortifikationsförvaltning, även utnyttjas för byggnadsstyrelsens
räkning.

Utredningen anser, att en väl skött upphandlings- och förrådshållningsverksamhet
särskilt vid det materielläge, som nu råder och kan förväntas
bliva bestående under avsevärd tid, kan medföra betydande besparingar och
icke oväsentligt underlätta byggnadsverksamhetens jämna bedrivande. Hå
härför erfordras en duglig kraft såsom ledare av upphandlingssektionen,
förordar utredningen, att sektionschefsbefattningen placeras i Eo 26. Tjänstebeteckningen
föreslås skola bliva intendent. Såsom sektionschefens närmaste
man bör finnas en byråassistent i Eo 21. Hå avlöningskostnaderna för personalen
å sektionen böra bestridas från sakanslag — med något bidrag från
avlöningsanslaget för beredskapsorganisationens förrådshållning — ingår utredningen
icke här på behovet av lägre personal med extra ordinarie anställning
eller tillfällig personal. Till kostnadernas bestridande böra givetvis
byggnadsstyrelsens anslag bidraga i förhållande till omfattningen av de anskaffningar,
som ske för styrelsens räkning.

Även den för byrån gemensamma personalen bör helt avlönas från byggnadsanslag.
Med hänsyn till arten av de ärenden, som handläggas å byrån,
erfordras direkt tillgång till viss juridisk-administrativ sakkunskap. I byråns
personaluppsättning bör därför ingå en byråsekreterare i Eo 21. Några närmare
beräkningar av den personal, som erfordras för registreringen å byrån,
samt av kontors- och vaktpersonal synas icke nu behöva framläggas.

4. Administrativa byrån.

1944 års utredning.

Enligt utredningens förslag skulle å byrån handläggas ärenden, som anginge
den rättsliga vården av försvarets fastighetsbestånd, den praktiska förvaltningen
av övnings- och skjutfälten, förvärv och försäljning av fast egendom,
tillsättning och entledigande av samt tjänstledighet för ämbetsverkets
civila personal, ämbetsverkets avlönings- och omkostnadsanslag, dispositionsbokföring,
kameral förhandsgranskning, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser
samt av administrativa författningar, som anginge ämbetsverket,
ävensom andra ärenden av administrativ och juridisk beskaffenhet, i den mån
• de icke funnes böra handläggas å det för försvarets centrala förvaltningsmyn -

no

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 142.

digheter gemensamma advokatfiskalskontoret. Yidare borde det ankomma på
byrån att handha vården av åtkomsthandlingarna till de under ämbetsverkets
förvaltning stående fastigheterna och att föra register över dessa fastigheter.
Byrån borde också förvara ämbetsverkets originalkontrakt och värdehandlingar.

Chefen för byrån borde ha avlagt examen, medförande behörighet till
domarbefattning. Tjänstebeteckningen borde vara krigsråd. Utredningen ansåge
byråns uppgifter så omfattande och betydelsefulla, att de kunde motivera
högre löneställning för byråchefen än den för en sådan chef vanliga.
Som emellertid frågan om en differentiering av avlöningsförmånerna för byråchefer
vore beroende av Kungl. Maj :ts prövning hade utredningen ansett,
att chefen för administrativa byrån tills vidare borde placeras i A 30.

Utredningen har föreslagit, att byrån skulle indelas i en fastighetssektion
med arkiv, en kanslisektion, en kameralsektion och en expedition. Dessutom
borde å byrån finnas en domänofficer. Denne borde emellertid icke inordnas i
någon sektion utan tillhandagå de olika sektionerna med militär sakkunskap,
när det gällde frågor om övnings- och skjutfältens skötsel, markanskaffningar
o. s. v., ävensom på förvaltningens uppdrag utföra inspektioner och särskilda
undersökningar. Då för ändamålet behövdes en högt kvalificerad kraft, borde
han — i likhet med arméns fortifikationsförvaltnings nuvarande domänofficer
— åtnjuta arvode motsvarande nettolön i löneklass Oa 15.

Fastighetssektionen borde svara för den rättsliga vården av samtliga fastigheter,
som redovisades å försvarets fastighetsfond och försvarets bostadsanskaffningsfond.
Vidare borde å sektionen handläggas ärenden angående den
praktiska förvaltningen av försvarets domäner och markområden med undantag
för dels flygfälten, vilkas praktiska skötsel alltjämt borde tillkomma flygförvaltningen,
samt dels kasern- och tomtområden, vilka syntes böra skötas
tillsammans med därå befintliga byggnader. Å sektionen borde vidare handläggas
ärenden angående markförvärv för försvarets räkning — utom för flygfältsändamål
— samt försäljning av fast egendom. Arrendeärenden borde
även tillhöra sektionen. Till sektionen borde vara anknutet ett särskilt arkiv,
där register skulle föras över försvarets fastigheter och åtkomsthandlingarna
till desamma förvaras.

Utredningen hade ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan, huru ämbetsverkets
behov av sakkunskap på jordbrukets och skogsskötselns områden
borde tillgodoses. Vad anginge den jordbrukstekniska sakkunskapen hade utredningen
funnit, att behovet borde kunna fyllas genom tillfälligt anlitande
av lämplig expert och att någon särskild personal för ändamålet icke behövde
beräknas på verkets stat. Däremot ansåge utredningen, att verket skulle ha
stor nytta av att äga direkt tillgång till en teoretiskt och praktiskt utbildad
skogsman såväl vid handläggning av ärenden rörande skogsskötsel som för
granskning av fastighetsvärderingar och uppgörelser rörande markskador m. m.
Heltidsanställning av en jägmästare borde emellertid endast ske, därest den
av utredningen förordade särskilda undersökningen rörande lokalförvaltningens
ordnande gåve vid handen, att nämnde jägmästare lämpligen borde

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

biträda även vid den lokala skogsförvaltningen å Järvafältet. För motsatt fall
syntes böra undersökas, om icke fortifikationsförvaltningens behov av skogsteknisk
sakkunskap kunde tillgodoses genom en deltids- eller arvodesanställd
jägmästare.

Chefen för fastighetssektionen borde med hänsyn till de ansvarsfulla och
omfattande arbetsuppgifter — delvis av självständig karaktär — vilka komrne
att åvila honom, placeras i A 26. Tjänstebeteckningen syntes böra bliva förste
byråsekreterare. Personalen i övrigt å sektionen — utom fastighetsarkivet —
beräknades till en förste byråsekreterare i A 24, en ordinarie och en extra
ordinarie byråsekreterare i 21 lönegraden, två amanuenser i 18 eller 15 lönegraden
samt under nyss angiven förutsättning en jägmästare i Eo 26.

Erfarenheten hade visat, att ett fullständigt och väl fört fastighetsarkiv
vore av största betydelse dels för underlättande av det utredningsarbete, som
måste bedrivas vid handläggning av ärenden rörande den rättsliga vården av
fastighetsbeståndet, försäljningsärenden m. fl., och dels för undvikande av
rättsförluster. För att omlägga de befintliga registren, vilka icke vore tillfredsställande,
och för det fortsatta skötandet av det fullständiga arkivet erfordrades
en byråsekreterare i Eo 21 och ett kanslibiträde i Eo 7 med kunnighet
i kartritning. Dessutom krävdes tillfälligt anlitande av lantmäteritekniskt biträde.

Å kanslisektionen borde handläggas ärenden angående tillsättande och
entledigande av samt tjänstledighet för ämbetsverkets civila personal och angående
avlöning för denna jDersonal. Pensionsärenden samt ärenden angående
avlönings- och anställningsförhållanden för personal vid ämbetsverket underlydande
myndigheter, vare sig denna personal vore anställd enligt avlöningsreglementen
eller kollektivavtal, borde vidare tillhöra sektionens arbetsuppgifter.
Ävenledes syntes det böra ankomma på sektionen att handha ämbetsverkets
omkostnadsanslag ävensom att handlägga till administrativa byrån
hänskjutna entreprenad- och skadeståndsärenden samt övriga juridiska och
administrativa ärenden, som icke tillhörde annan sektion. Från sektionen
borde även vid behov tillhandahållas juridiskt-administrativt biträde åt de
underavdelningar inom verket, vilka icke själva skulle förfoga över sådan
sakkunskap.

Sektionschefen, som syntes komma att få självständigt handlägga vissa
ärenden, borde icke placeras lägre än i A 26. Å sektionen syntes vidare
erfordras en förste byråsekreterare i Eo 24, en byråsekreterare i A 21 samt
två amanuenser.

Kameralsektionen syntes böra svara för ämbetsverkets dispositionsbokföring
beträffande såväl nybyggnads- som övriga anslag. Till sektionen syntes
vidare böra centraliseras den kamerala förhandsgranskningen för hela verket.
Kontrollen över att anvisningar till underlydande myndigheter icke överskredes
borde ankomma på denna sektion liksom förvaltningen av det stående
förskott, som ämbetsverket kunde behöva för sin verksamhet. Det borde
även tillkomma sektionen att förvara kontrakt och värdehandlingar samt att
vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Av chefen för kameralsektionen måste krävas såväl goda praktiska och
teoretiska insikter i bokföringsfrågor som en avsevärd organisationsförmåga.
Befattningen syntes därför böra placeras i lönegrad 24, till en början såsom
extra ordinarie. Yidare borde å sektionen finnas en revisor i A 21. Mellan sektionschefen
och denne revisor syntes böra fördelas föredragningsskyldigheten
inför vederbörande avdelnings- kontors- eller byråchef i utanordningsfrågor.
övrig personal å sektionen borde utgöras av en amanuens i Eo 18 eller Eo 15,
två förste kansliskrivare i Eo 12 — den ene för granskning av vissa räkningar
och den andre för att sköta maskinbokföringen —- samt två kontorsbiträden,
varav ett ordinarie och ett extra ordinarie.

För expeditionen borde avses främst ett kanslibiträde i lönegrad A 7 såsom
byråregistrator. Den för byrån gemensamma kontors- och vaktpersonalen
beräknades i övrigt till en expeditionsvakt i A 5, två kontorsbiträden i A 4 och
ett i Eo 4 samt två skrivbiträden i Eo 2.

För ämbetsverkets telefonväxel, vilken redovisades under administrativa
byrån, beräknades en telefonist i A 4 såsom föreståndare och en i Eo 2 såsom
biträde.

Yttranden.

Arméns fortifikationsförvaltning har ifrågasatt, huruvida icke det av utredningen
föreslagna antalet sektioner inom byrån vore väl litet med hänsyn till
arbetsuppgifternas art och omfattning. I fråga om personalen har förvaltningen
föreslagit, att befattningen såsom chef för fastighetssektionen skulle
uppflyttas till A 28. En sådan placering vore motiverad med hänsyn till såväl
den ekonomiska betydelsen av de till sektionen hörande ärendena som de
kvalifikationer, vilka angivne befattningshavare borde äga, och den betydande
föredragningsskyldighet, vilken kunde förväntas komma att åläggas honom.
Den för kanslisektionen beräknade personalen syntes knappast bliva tillräcklig
utan borde förstärkas med en byråsekreterare i Eo 21. Även personalen
å kameralsektionen syntes för snävt tilltagen. En utökning av antalet
befattningshavare med minst en revisor i Eo 21 borde därför komma till stånd.

Försvarets civilförvaltning har ansett det kunna ifrågasättas, om tillräckligt
arbetsunderlag vore för handen för inrättande av särskilda sektioner för kanslioch
kameralgöromål, framförallt som vissa av de för den föreslagna kanslisektionen
angivna ärendesgrupperna — avlöningsärenden berörande underlydande
myndigheter och pensionsärenden — vore av den natur, att de jämlikt
gällande förvaltningsorganisation skulle handläggas av försvarets civilförvaltning
och icke av det nya ämbetsverket. Det förefölle civilförvaltningen
mer naturligt, att de föreslagna kansli- och kameralsektionerna direkt underställdes
byråchefen och att endast fastighetssektionen utgjorde en särskild
organisationsenhet inom byrån. Vid en dylik anordning syntes befattningen
såsom chef för kanslisektionen kunna bortfalla. Vid bifall till utredningens
förslag om inrättande av en befattning för jägmästare och överförande av vissa
markområden till domänstyrelsens förvaltning förefölle det tveksamt, om tillräckligt
arbetsunderlag komme att förefinnas för den föreslagne domänoffi -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ceren. Beträffande de båda för kameralsektionen avsedda befattningarna såsom
förste kontorist i Eo 12 ifrågasatte förvaltningen lägre löneställning med
inplacering av den ene befattningshavaren i 11 och den andre i 7 lönegraden.

Marinförvaltningen har funnit omfattningen av personalen å det hya ämbetsverket
vara sådan, att vid sidan av de föreslagna tre sektionerna ett personalkontor
borde ingå i administrativa byrån.

Lönenämnderna ha ansett sig icke kunna tillstyrka högre placering än i
Oa 14 för domänofficeren. För räkningsgranskning och maskinbokföring å
kameralsektionen borde tills vidare avses kansliskrivare i 11 lönegraden i
stället för förste kansliskrivare i Eo 12. Den agronom, som utredningen föreslagit
skola finnas å flygförvaltningens flygfältsbyrå, borde åläggas att utan
särskild ersättning tillhandagå jämväl den nya fortifikationsförvaltningen med
jordbruksteknisk sakkunskap.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, om icke domänofficersbefattningen
borde utbytas mot en domäninspektörstjänst, vilken borde kunna beklädas
jämväl av härför lämpad civil tjänsteman. Till vad utredningen i övrigt anfört
rörande administrativa byråns organisation kunde riksräkenskapsverket ansluta
sig utom beträffande kameralsektionen. Riksräkenskapsverket ansåge sålunda
att det icke förelåge någon rimlig anledning att placera kamreraren
i lägre lönegrad än övriga sektionschefer. Med hänsyn till de å kameralsektionen
ankommande arbetsgöromålens kvalificerade art förordade riksräkenskapsverket
därför att fortifikationsförvaltningens kamrerare placerades i A 26.
Även i övrigt syntes, icke minst under beaktande av den omfattning förhandsgranskningen
måste komma att få, den kamerala sakkunskapen vara alltför
svagt företrädd i det nya ämbetsverket. Kameralsektionen syntes därför böra
förstärkas med ytterligare en revisor och eventuellt även med ytterligare
amanuenspersonal.

Statens sakrevision och domänstyrelsen ha ansett, att slutlig ställning till
frågan om behovet av en jägmästare icke borde tagas, förrän den av utredningen
föreslagna detaljundersökningen rörande förvaltningen av försvarets
domäner kommit till utförande.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett angeläget, att teknisk
personal funnes tillgänglig å byrån för värdering av byggnader. Fastighetssektionen
borde därför förstärkas med förslagsvis en ingenjör i 21 och en i
15 lönegraden, vilken senare även borde vara kunnig i kartritning. Förbundet
ifrågasatte, om det icke vore lämpligt att å kanslisektionen funnes en tekniker
i Eo 24 med arbetsledarerfarenhet och förhandlingsvana för att biträda vid
behandling av entreprenad-, skadestånds- och kollektivavtalsärenden. Föreståndaren
för telefonväxeln borde i likhet med rikstelefonist vid telegrafverket
placeras i A 6.

1946 års utredning.

Yad 1944 års utredning anfört rörande administrativa byråns arbetsuppgifter
har icke givit 1946 års utredning anledning till erinran. Utredningen
har härvid utgått från att 1944 års utredning, när den angivit att byrån skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I sand. Nr 142. 333 47 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

taga befattning med personalfrågor rörande underlydande myndigheter och
med pensionsärenden, endast avsett sådana åtgärder därutinnan, som icke
enligt gällande bestämmelser ankomma på försvarets civilförvaltning eller
statskontoret.

Civilförvaltningen har ansett det kunna ifrågasättas, om arbetsvolymen
vore tillräcklig för inrättande inom byrån av särskilda sektioner för kanslioch
kameralgöromål. Då antalet handlagda kansliärenden enbart å arméns
fortifikationsförvaltnings civilbyrå under ett vart av åren 1945 och 1946 uppgått
till omkring 2 000 och med hänsyn till arten och omfattningen av den
dispositionsbokföring, som kräves för nybyggnadsverksamheten, har 1946 års
utredning funnit ändring icke böra vidtagas i det av 1944 års utredning
framlagda förslaget rörande byråns inre organisation.

Beträffande de personalberäkningar, som 1944 års utredning förebragt
för byrån utom kameralsektionen, anser sig 1946 års utredning icke böra
ifrågasätta annan ändring än överförande tills vidare av ett par befattningar
från ordinarie till extra ordinarie stat. Särskild försiktighet med inrättande av
ordinarie tjänster synes för närvarande påkallad i fråga om kanslisektionen,
då gränsdragningen mellan denna sektions och civilförvaltningens arbetsuppgifter
kan bliva föremål för ytterligare överväganden under utredningens
fortsatta arbete. Utredningen föreslår därför, att chefen för kanslisektionen
placeras i Eo 26 i stället för A 26. Även den ordinarie byråsekreterare i 21 lönegraden,
som 1944 års utredning upptagit å fastighetssektionen, bör överföras
på extra ordinarie stat.

Utredningen ansluter sig till lönenämndernas förslag, att det bör åläggas
agronomen å flygförvaltningens flygfältsbyrå att utan särskild ersättning tillhandagå
jämväl den nya fortifikationsförvaltningen med jordbruksteknisk sakkunskap.

En betydande del av kameralsektionens arbetsuppgifter är att hänföra till
nybyggnadsverksamhet. Av den för sektionen erforderliga personalen bör därför
en del avlönas från avlöningsanslag och en del från byggnadsanslag. Till
den förra kategorien böra hänföras en revisor i A 21, en amanuens och två
kontorsbiträden, vilka samtliga återfinnas i 1944 års utrednings beräkningar.
Från byggnadsanslag återigen synes den föreslagne chefen för sektionen,
kamreraren i Eo 24, böra avlönas. Med hänsyn till byggnadsvolymens omfattning
synes vidare befogat, att en revisor i Eo 21 tillkommer med avlöning
från sistnämnda anslag. Behovet av lägre extra ordinarie personal å byggnadsanslag
och av tillfälligt anställd personal torde icke i detta sammanhang behöva
närmare prövas.

5. Förrådskontrollkontoret.

1946 års utredning.

Det förrådskontrollkontor, som enligt utredningens mening tills vidare
bör ingå i det nya ämbetsverkets organisation, bör ha att granska underlydande
myndigheters medelsredogörelser och verkställa uppbördskontroll.
Personalen, som helt bör avlönas från avlöningsanslag, synes böra be -

115

Kungl. Maj ds proposition nr 142.

stämmas till en pensionerad officer i arvodesbefattning (Oa 10) såsom cbef
samt två pensionerade underofficerare (UO 7) och ett kontorsbiträde i Eo 4.

6. Beredskapskontoret.

1944 års utredning.

Enligt utredningens organisationsförslag skulle ärendena rörande byggnads-
och reparationsberedskapen handläggas å beredskapssektionen inom
byggnadskontoret. För upphandling och förrådshållning skulle biträde lämnas
av arbetssektionen.

Såsom chef för beredskapssektionen borde enligt utredningens mening
avses en byrådirektör i Eo 28. Denne, som borde äga högre teknisk utbildning,
syntes för att behålla kontakten med den civila byggnadsverksamheten
böra i viss utsträckning anlitas även för andra uppgifter inom byggnadskontoret
än sådana som direkt rörde byggnads- och reparationsberedskapen.
Vidare erfordrades för verksamheten å sektionen en pensionerad officer med
arvode (Oa 10) och en byråassistent i Eo 21. Då registreringen av sektionens
ärenden syntes böra vara skild från registreringen för arbetssektionen, borde
för beredskapssektionen avses ett kanslibiträde i Eo 7. Slutligen beräknades
ett kontorsbiträde i Eo 4 och ett skrivbiträde i Eo 2 för förande av kortregister
m. m.

Yttranden.

Svenska teknolog föreningen har fäst uppmärksamheten på att arbetet inom
beredskapsorganisationen bleve speciellt och befordringsmöjligheterna små.
För att säkerställa skicklig personal måste man därför tillse, att tjänsterna
icke bleve för lågt avlönade. Föreningen har i enlighet härmed föreslagit vissa
förändringar i löneställningen för personalen vid det fristående beredskapskontor,
som föreningen ansett böra ersätta beredskapssektionen, och härom
anfört i huvudsak följande.

Chefen för beredskapskontoret bör i varje fall vara byrådirektör i C 5 och
byråassistenten i Eo 21 bör utbytas mot en tjänsteman i Eo 24. För arbetet
med registrering av särskilt maskiner men även personal är viss praktisk
erfarenhet av och kännedom om byggnadsverksamhet önskvärd. Kanslibiträdestjänsten
bör därför utbytas mot en kontoristbefattning med sådan löneställning
att manlig befattningshavare med nämnda kvalifikationer kan
erhållas.

Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund har ansett,
att det verkschefen direkt underställda beredskapsorgan, som jämväl enligt
förbundets mening borde finnas, borde förestås av en deltidsanställd chef,
som samtidigt vore ledare för ett byggnadsföretag, varigenom beredskapsorganet
skulle tillföras en man med tillräcklig pondus och tillräcklig kontakt
med det levande livet.

1946 års utredning.

Av skäl, som utredningen framlagt vid behandlingen av de allmänna grunderna
för det nya ämbetsverkets organisation, bör den av 1944 års utredning

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

föreslagna beredskapssektionen ersättas av ett särskilt beredskapskontor.
Ärenden rörande upphandling och förrådshållning böra för beredskapskontorets
räkning handhas av byggnadsbyråns upphandlingssektion.

Såsom tidigare framhållits bör beredskapskontoret ställas under den därtill
mest lämplige av cheferna för befästnings-, kasern- och byggnadsbyråerna.
Vad angår personalen i övrigt å kontoret anser utredningen, att densamma
bör kunna icke oväsentligt minskas i förhållande till vad 1944 års utredning
föreslagit för beredskapssektionen, därest alla möjligheter tillvaratagas att
förenkla det i fredstid erforderliga arbetet för beredskapsorganisationens vidmakthållande.
Utredningen vill föreslå, att personalen — i vart fall försöksvis
— inskränkes till en förste byråingenjör i Eo 26, en pensionerad officer i
arvodesbefattning (Oa 10), en kontorsskrivare i Eo 15 och ett kontorsbiträde
i Eo 4. Den pensionerade officeren bör icke blott handha angelägenheter, som
röra driftvärnet, utan även biträda vid den registreringsverksamhet, som ankommer
på kontoret. Avlöningskostnaderna för personalen böra helt belasta
ämbetsverkets avlöningsanslag.

7. Chefsexpeditionen.

1944 års utredning.

Utredningen har föreslagit, att till chefsexpeditionen skulle anknytas chefens
för fortifikationskåren stab. Å expeditionen borde handläggas ärenden
angående fortifikationskåren, fortifikationsförvaltningen berörande värnpliktsfrågor,
militära ärenden i övrigt, som icke tillhörde avdelningarnas, administrativa
byråns eller kontorens verksamhetsområden, samt bevakning av ämbetsverkets
lokaler.

Enligt utredningens förslag skulle chefen för befästningsavdelningen, när
han icke vore chef för fortifikationskåren, vara chef för kårens stab. Såsom
stabschefens närmaste man och chef för verkschefens expedition borde avses
en major vid fortifikationskåren. Denne syntes böra vara stabschef vid kåren,
när chefen för befästningsavdelningen vore kårchef. Det hade ansetts, att
stabens uppgifter — främst i utbildningsfrågor —- bleve så omfattande, att å
staben även borde placeras en kompaniofficer ur fortifikationskåren, vilken
officer även avsåges skola tagas i anspråk för läraruppgifter. Personalen i
övrigt å expeditionen borde utgöras av en kontorist i Eo 9, en förste expeditionsvakt
i A 7 och en portvakt i A 5.

Yttranden.

Arméns fortifikations förvaltning har föreslagit, att personalen skulle utökas
med ett kontorsbiträde för att ombesörja skrivgöromål åt ämbetsverkets
chef och officerarna å expeditionen.

/ 946 års utredning.

Till de arbetsuppgifter, vilka 1944 års utredning föreslagit för chefsexpeditionen,
bör såsom 1946 års utredning tidigare framhållit läggas handhavandet
av det nya ämbetsverkets bibliotek.

117

Kungl. May.ts proposition nr 142.

Chefsexpeditionens arbetsuppgifter synas utredningen icke vara av den
art, att de göra det nödvändigt att å expeditionen placera två officerare på
aktiv stat. Den besparingsåtgärden torde kunna vidtagas, att den föreslagne
aktive kompaniofficeren utbytes mot en pensionerad officer i arvodesbefattning
(Oa 10). Denne bör även svara för biblioteket. De läraruppgifter, vilka
1944 års utredning ansett böra skötas av kompaniofficeren å expeditionen,
torde kunna överflyttas på någon av de aktiva officerarna inom befästningsbyrån.
Såsom arméns fortifikationsförvaltning framhållit, bör å chefsexpeditionen
finnas ett kontorsbiträde (Eo 4),

8. Maskinister och eldare.

1944 års utredning.

Utredningen har föreslagit, att på det nya ämbetsverkets stat skulle upptagas
vissa maskinister och eldare, som nu avlönas från arméns fortifikationsförvaltnings
avlöningsanslag. Personalen utgjordes av en maskinist i lönegrad
A 12, en eldare av 1. klass i A 7 och en eldare av 2. klass i Eo 5, samtliga
tjänstgörande vid militärstabsbyggnaden, ävensom en maskinist i Eo 7,
avsedd för försvarets civilförvaltnings ämbetshus.

Yttranden.

Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen ha ifrågasatt, om icke
jämväl maskinist- och eldarpersonal vid de militära förvaltningsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde borde uppföras på staten för det nya ämbetsverket.

1946 års utredning.

Den maskinist- och eldarpersonal, som 1944 års utredning omnämnt, bör
givetvis direkt överföras till det nya ämbetsverket. Den av civilförvaltningen
och marinförvaltningen väckta frågan om sådant överförande jämväl av personalen
för byggnaderna å Ladugårdsgärde synes lämpligen böra göras till föremål
för närmare övervägande av det nya verket.

F. Kostnadsberäkningar.

1944 års utredning.

De av utredningen framlagda beräkningarna rörande avlöningskos tnaderna
för den nya fortifikationsförvaltningen avse endast kostnader,
vilka skulle utgå från avlöningsanslag. Enligt utredningens mening borde
från sådant anslag bestridas kostnaderna för dels all med underhålls- och
förvaltningsverksamhet sysselsatt personal och dels den personal, som med
säkerhet erfordrades inom den centrala administrationen för en nybyggnadsverksamhet
om 4 miljoner kronor per år. Den för centraladministrationen
därutöver behövliga nybyggnadspersonalen liksom även all personal å arbetsplatserna
(kontrollanter och arbetsledare jämte biträden åt dem) borde däremot
erhålla avlöning från byggnadsanslag.

Utredningens beräkningar ha tagit sikte på centralförvaltningens slutliga
avlöningskostnader. För att få fram dessa kostnader har utredningen följt

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

de principer för beräkning av avlöningsanslag, som angivits i 1942 års försvarsproposition
(nr 210, s. 44 o. f.) och som ligga till grund jämväl för beräkningen
av försvarsgrenarnas avlöningsanslag. Detta innebär, bland annat,
att avlöningskostnaderna beträffande den civila personalen beräknats för
ordinarie tjänstemän enligt näst högsta löneklassen i förekommande lönegrader
och för extra ordinarie tjänstemän enligt den löneklass, vederbörande
uppnår efter två löneklassuppflyttningar inom lönegraden. Kristillägg, barntillägg
och provisoriskt lönetillägg ha icke medtagits. Utredningen har anmärkt,
att medelsbehovet under avlöningsanslaget kunde under de första
åren efter omorganisationen beräknas bliva lägre än de med användande av
nyssberörda principer framräknade kostnaderna.

Enligt angivna grunder beräknades avlöningskostnaderna för den nya
fortifikationsförvaltningen till i runt tal 1350 000 kronor. Härav belöpte
sig 190 000 kronor på militär och civilmilitär personal på aktiv stat vid fortifikationskåren.
Återstående kostnader, 1 160 000 kronor, fördelade sig på

följande poster.

Utgifter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän................................. kronor 265 000

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t ..................................................................... » 90 000

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .................. » 710 0001

Körligt tillägg ............................................................ » 160 000

Summa kronor 1 225 000

Särskilda uppbördsmedel:

Pensionsmedel ............................................................ kronor 65 000

Nettoutgift kronor 1 160 000

Medelsbehovet för fortifikationsförvaltningens omkostnader kunde enligt
utredningens uppfattning göras till föremål för allenast en schematisk beräkning.
För sjukvård skulle med en antagen genomsnittlig sjukvårdskostnad
av 40 kronor per år och befattningshavare erfordras i runt tal 6 000 kronor.
Resekostnaderna kunde, under förutsättning att sakanslag i samma utsträckning
som dittills toges i anspråk för besiktningsresor och därmed jämförliga
förrättningar, beräknas till cirka 20 000 kronor. Medelsbehovet för expenser
beräknades till uppskattningsvis 130 000 kronor. För publikationstryck
syntes slutligen böra avses ett mindre belopp, förslagsvis 2 000 kronor. Hela
medelsbehovet för omkostnader skulle således uppgå till (6 000 + 20 000 +
130 000 + 2 000 =) i runt tal 160 000 kronor.

1946 års utredning.

De av utredningen följda principerna för avlöningskostnadernas fördelning
mellan avlönings- och byggnadsanslag skilja sig så till vida från de

1 Härav 50 000 kronor för tillfälligt anställd personal m. m.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

av 1944 års utredning tillämpade, att kostnaderna för all med aktuella nybyggnadsuppgifter
sysselsatt personal ansetts böra belasta byggnadsanslagen.

Från nämnda utgångspunkt och med tillämpande i övrigt av samma beräkningsgrunder
som 1944 års utredning har 1946 års utredning uppskattat kostnaderna
för den av utredningen föreslagna personalen vid det nya verket, i
den mån dessa kostnader skola utgå från avlöningsanslag, till 1 070 000 kronor.
Härav belöpa sig 145 000 kronor på personal vid fortifikationskåren. Återstående
kostnader, 925 000 kronor, belasta verkets eget avlöningsanslag. Dessa
kostnader fördela sig på följande poster.

Utgifter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän .................. kronor 210 000 (200 000)

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t ............................................. » 90 000 ( 90 000)

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ...... » 560 0001 (550 000)1 2

Rörligt tillägg ........................ » 130 000 (125 000)

Summa kronor 990 000 (965 000)

Särskilda nppbördsmedel:

Pensionsmedel ................................................ kronor 65 000 ( 65 000)

Nettoutgift kronor 925 000 (900 000)

De inom parentes upptagna siffrorna angiva de belopp, vilka utredningen
uppskattningsvis bedömt erforderliga för helt budgetår under den närmaste
tiden efter omorganisationens genomförande. Yid beräknandet av sistnämnda
belopp har utredningen icke kunnat underlåta att taga hänsyn till att mera
personal erfordras under övergångsperioden än när den nya organisationen
väl blivit inarbetad. För att säkra kontinuiteten i handläggningen av de vid
omorganisationens ikraftträdande aktuella ärendena måste man nämligen
övergångsvis bereda det nya ämbetsverket tillgång till viss personal från samtliga
förutvarande förvaltningsorgan, även om personalen i fråga icke skulle
kunna givas stadigvarande anställning inom det nya verket. Även själva det
organisatoriska genomförandet av reformen ställer under en övergångsperiod
krav på ökad arbetskraft. Avlöningsposten till övrig icke-ordinarie personal har
därför ansetts böra under övergångsperioden förstärkas med 25 000 kronor.

Utredningen är väl medveten om vanskligheten av att, innan den föreslagna
nybyggnadsorganisationen prövats i praktiken, beräkna de personalkostnader,
som må utgå av byggnadsanslag\ detta desto mera som personalbehovet
för nybyggnadsuppgifterna icke enbart är avhängigt av byggnadsvolymens
storlek utan även i icke obetydlig grad påverkas av andra omständigheter,
såsom byggnadsverksamhetens fördelning på större eller mindre
objekt, behovet av att i förväg projektera arbeten, vilka icke omedelbart efter

1 Härav för tillfälligt anställd personal m. m. 80 000 kronor (BO 000 4- för tekniska biträden
åt flygvapnets lokalförvaltningar 30 000).

2 Härav för tillfälligt anställd personal m. m. 10B 000 kronor (BO 000 + 30 000 -f 25 000).

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

projekteringens avslutande kunna komma till utförande, fördelningen av
projekterings uppgifterna mellan anställd personal samt konsulterande arkitekter
och ingenjörer, relationen mellan arbeten, som utföras på entreprenad,
och sådana, som bedrivas i ämbetsverkets egen regi, in. m. Emellertid har utredningen
kommit till den uppfattningen, att det nya verkets totala avlöningskostnader
på byggnadsanslag efter en övergångsperiod böra kunna nedbringas
till omkring 1500 000 kronor, under förutsättning, att nybyggnadsvolymen
icke överstiger 30 miljoner kronor per år. Beräkningarna äro grundade på nuvarande
avlöningsförhållanden.

Omkostnaderna för det nya ämbetsverket böra till den del de hänföra
sig till verksamhet, som ombesörjes av personal med avlöning från avlöningsanslag,
bestridas av verkets omkostnadsanslag. I övrigt böra omkostnaderna
belasta byggnadsanslagen. Då det torde ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa
stat för sistnämnda slag av omkostnader, har utredningen i förevarande
sammanhang ansett sig kunna begränsa sina överväganden till att avse allenast
verkets särskilda omkostnadsanslag. Eörevarande anslagsbehov kan,
såsom 1944 års utredning framhållit, för närvarande endast schematiskt beräknas.
Med utgångspunkt från de erfarenheter, som under de senaste åren
vunnits rörande omkostnaderna vid arméns fortifikationsförvaltning, vill det
emellertid synas, som om 1944 års utredning varit alltför restriktiv vid uppskattningen
av nämnda anslagsbehov för det nya ämbetsverket. Omkostnadsanslaget
för arméns fortifikationsförvaltning utgör för innevarande budgetår
185 000 kronor. Då omfattningen av det nya ämbetsverkets från avlöningsanslag
avlönade personal föreslagits skola bliva icke oväsentligt större än vad
som nu är fallet inom arméns fortifikationsförvaltning, anser 1946 års utredning
att belastningen å det nya verkets omkostnadsanslag icke gärna kan beräknas
lägre än till 210 000 kronor. De i detta belopp ingående delposterna
uppskattar utredningen i avrundade tal sålunda: för sjukvård 6 000 kronor, resekostnader
35 000 kronor, expenser 167 000 kronor och publikationstryck 2 000
kronor.

G. Övergången till den nya organisationen.

1944 års utredning.

Utredningen har uppehållit sig vid de spörsmål, som äro förenade med
själva genomförandet av centralförvaltningens omläggning, och har därvid
funnit, att förhållandena ställde sig olika alltefter verksamhetens art. Det
syntes sålunda icke behöva möta mera avsevärda svårigheter att, såvitt avsåge
befästningsväsendet, fastighetsunderhållet och domänförvaltningen ävensom
de med dessa verksamhetsgrenar sammanhängande administrativa och kamerala
uppgifterna, utan alltför långt uppskov sätta den nya organisationen i funktion.
Mera komplicerad ställde sig omläggningen i vad den hänförde sig till nybyggnadsverksamheten.
För att härvidlag undgå stagnation i verksamheten syntes1
det lämpligt att på något sätt övergångsvis ansluta de hittillsvarande nybyggnadsorganen
till det nya ämbetsverket. Utredningen har i enlighet med an -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142. 121

givna synpunkter framlagt följande riktlinjer för övergången till den nya organisationen.

Vid en viss tidpunkt, förslagsvis den 1 juli 1947, sammanföras arméns
fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens fortifikationsavdelning och flygförvaltningens
byggnadsavdelning, den sistnämnda utom flygfältsbyrån, till
ett ämbetsverk, den nya fortifikationsförvaltningen. För att erforderliga
förberedelser för omläggningen skola hinna träffas utses i god tid dessförinnan
det nya verkets ledning och vidtagas åtgärder för verkets gestaltning
i enlighet med den uppgjorda planen. Vid sidan av de till ämbetsverkets
normala indelning hörande organen, vilka redan från början böra tillföras
alla nya ärenden och, i den mån så lämpligen kan ske, även äldre sådana,
infogas de förutvarande nybyggnadsorganen inom arméns fortifikationsförvaltning
samt inom marin- och flygförvaltningarna i det nya verket såsom
särskilda avvecklingsorgan. Avvecklingsorganen böra självfallet successivt
minskas i samma män som det blir möjligt att repliera på verkets ordinarie
organ. Att märka är, att vissa befattningshavare samtidigt som de fungera
inom det nya ämbetsverkets normala organisation, även måste inom vederbörligt
avvecklingsorgan fullfölja av dem inom de nuvarande centrala förvaltningsmyndigheterna
handhavda arbetsuppgifter. Det torde emellertid kunna
förutsättas, att den successivt växande omfattningen av ärenden å ena sidan
motväges av minskningen å den andra. I fråga om bestridandet av avlöningskostnaderna
för personal tillhörande fortifikationskåren eller sådan övergångspersonal
som är anställd å avvecklings- eller sakanslag torde några särskilda
problem härvid icke möta. Den civila personal åter, vars avlöningar
hittills bestritts från avlöningsanslag, är så fåtalig, att den utan svårighet
torde kunna inpassas i det nya ämbetsverkets personalorganisation. Vad
slutligen angår pensionerad personal i arvodesbefattningar torde, i den mån
densamma undantagsvis icke på motsvarande sätt kan infogas i den nya
organisationen, riksdagens medgivande böra inhämtas till att under en övergångstid
efter Kungl. Maj:ts medgivande för bestridande av avlöningar åt
sådan personal disponera anvisade medel på annat sätt än i det föregående
förutsatts. Från angivna tidpunkt torde jämväl bostadsanskaffningsnämndens
verksamhet böra övertagas av den nya fortifikationsförvaltningen.

Utredningen, som i annat sammanhang föreslagit, att de aktiva fortifikationsunderofficerarna
successivt skulle utgå ur försvarsorganisationen, har
vidare framhållit, att den kontoristbefattning i Bo 9, som utredningen vid sina
personalberäkningar upptagit för det nya ämbetsverkets chefsexpedition, vore
avsedd att ersätta en underofficersbeställning på fortifikationskårens stat.
Kontoristbefattningen borde sålunda icke få tillsättas utan motsvarande vakans
vid kåren.

Enligt utredningens uppfattning borde det övervägas, huruvida icke — i
viss anslutning till vad som skedde vid genomförandet av 1943 års reform av
den militära förvaltningen — övergången till den nya organisationen borde
äga rum under medverkan av en särskild delegation, bestående av företrädare
för samtliga i det givna fallet berörda ämbetsverk.

Även lokalfrågan för det nya ämbetsverket har utredningen berört. Härutinnan
har utredningen fäst uppmärksamheten på möjligheterna att inom den
byggnad (Centralpalatset), som delvis disponerades av arméns fortifikationsförvaltning,
taga i anspråk även utrymmen, som komme att frigöras vid försvarets
civilförvaltnings avflyttning till planerad nybyggnad å Ladugårdsgärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Departementschefen.

122

Yttranden.

Arméns fortifikationsförvaltning och marinförvaltningen lia tillstyrkt förslaget
att låta eu särskild delegation medverka vid omorganisationens genomförande.

Marinförvaltningen har vidare yttrat sig om lokalfrågan för det nya ämbetsverket
och anfört, att det vore ett starkt önskemål, att lokaler för verket snarast
möjligt anordnades i anslutning till ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde.
Härigenom skulle ett smidigt samarbete med övriga centrala förvaltningsmyndigheter
inom försvaret underlättas.

1946 års utredning.

Med hänsyn till omfattningen av de förberedelser, som böra vidtagas innan
den nya organisationen träder i kraft, synes tidpunkten för genomförandet av
reformen icke kunna sättas tidigare än till den 1 januari 1948. Då vid denna
tidpunkt såväl marinens som flygvapnets nybyggnadsverksamhet — bortsett
från utvidgningsarbeten beträffande flygfält — torde bliva ganska obetydlig,
ifrågasätter utredningen, om det kan vara erforderligt att låta försvarsgrenarnas
nybyggnadsorgan ingå i det nya ämbetsverket såsom särskilda avvecklingsorgan.
Denna fråga torde emellertid kunna närmare övervägas under tiden
fram till omorganisationens ikraftträdande.

Det synes lämpligt att låta en särskild delegation medverka vid genomförandet
av reformen — särskilt med hänsyn till personalfrågorna. Delegationen bör
ledas av en opartisk ordförande.

En väsentlig förutsättning för det nya ämbetsverkets funktionsduglighet är,
att åtminstone huvuddelen av dess personal kan beredas lokaler på samma
ställe. Det vill synas, att detta önskemål knappast kan förverkligas vid den
för verkets inrättande avsedda tidpunkten på annat sätt än genom ianspråktagande
av samtliga de lokaler, som nu stå till försvarets förfogande inom
Centralpalatset. En sådan åtgärd förutsätter emellertid omdispositioner även
beträffande ämbetshuset Jakobsgatan 30, så att vissa dit förlagda organ överföras
till de lokaler, vilka hittills disponerats av marinförvaltningens fortifikationsavdelning
och flygförvaltningens byggnadsavdelning.

I det föregående har jag tagit ställning till föreliggande organisationsfrågor
i stort och därvid förordat, att för den centrala ledningen av fortifikations-
och byggnadsförvaltningen inom försvaret inrättas ett nytt ämbetsverk,
fortifikationsförvaltningen, givetvis lydande omedelbart under Kungl.
Maj: t.

Beträffande fortifikationsförvaltningens inre organisation och personalbehov
m. m., varom närmare utredning förebragts i förevarande avsnitt, kan
jag i huvudsak ansluta mig till vad 1946 års utredning anfört. Till närmare
utveckling av den ståndpunkt, jag sålunda intager, får jag anföra följande.

De av 1946 års utredning anförda synpunkterna beträffande det nya ämbetsverkets
förhållande till den högsta militära ledninge.n
torde böra beaktas i samband med utfärdande av instruktionsbestämmelser

123

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.

för verket. I samarbetet mellan de olika myndigheterna böra självfallet enkla
och smidiga former utan tyngande skriftväxlingar eftersträvas.

I fråga om de allmänna grunderna för ämbetsverkets organisation
ha meningarna starkt brutit sig såväl inom 1944 års utredning som
bland remissmyndigheterna. Det förslag, som 1946 års utredning härutinnan
framlagt, har synts mig innebära en godtagbar lösning av dessa i flera avseenden
svårbemästrade problem.

Jag förordar alltså, att ämbetsverket indelas i följande underavdelningar,
nämligen befästningsbyrå, kasernbyrå, byggnadsbyrå, administrativ byrå, förrådskontrollkontor,
beredskapskontor och chefsexpedition med bibliotek.

I likhet med 1944 och 1946 års utredningar anser jag, att chefskapet för
ämbetsverket bör kunna utövas av antingen militär eller civil befattningshavare.
Att binda chefskapet vid endera av dessa två kategorier synes mig
med den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande ledningen av
nybyggnadsverksamheten icke lämpligt. Dragan kan dock komma i ett annat
läge, därest, såsom i det föregående antytts, nybyggnadsverksamheten framdeles
överflyttas till annat ämbetsverk.

Mot de av utredningarna föreslagna löneställningarna — Öb 5 för militär
chef och C 12 för civil chef — har jag intet att erinra.

Chefskapet för fortifikationskåren och uppdraget att vara inspektör för
rikets befästningar bör, oavsett om verket erhåller civil eller militär chef, i
enlighet med 1946 års utrednings förslag ankomma på chefen för befästningsbyrån.

Yad sistnämnda utredning anfört i fråga om de allmänna grunderna för
personalberäkningarna m. m. kan jag i huvudsak biträda. Vad särskilt
angår frågan om nybyggnad av egentliga befästningar delar jag utredningens
uppfattning, att denna fråga icke kan för närvarande bedömas. Däremot kan —
såsom jag anförde vid anmälan av anslagsäskandena under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1946/47 — redan nu konstateras, att en effektiv planläggning av
den fortifikatoriska rustningsverksamheten måste äga rum redan i fredstid,
därest befästningsverksamheten vid krig eller krigsfara skall kunna snabbt
igångsättas och utan avsevärda merkostnader genomföras. Den av mig tillstyrkta
organisationen av fortifikationsförvaltningen inrymmer viss personal
för dylik planeringsverksamhet. Emellertid måste verksamheten delvis
åvila de regionala militärmyndigheterna. I avvaktan på prövningen av frågan
om den regionala och lokala fortifikationsförvaltningens organisation förutsätter
jag, att kostnaderna för detta planeringsarbete må bestridas från tillgängliga
anslag till byggande av befästningar (jfr propositionen 1945: 386 s. 12).
Även en utökning av planeringsverksamheten inom centralorganet utöver
vad som förutsatts vid beräkningen av personalen å befästningsbyrån torde,
med tillämpning av de av 1946 års utredning angivna grunderna för avlöningskostnaders
bestridande, få bestridas av dylika anslag.

Beträffande anställningsformerna för det nya ämbetsverkets civila personal
bör i enlighet med 1944 års utrednings av 1946 års utredning biträdda
förslag gälla, att för underhålls- och förvaltningsverksamhet erforderlig personal
för närvarande endast till en mindre del bör erhålla ordinarie anställning,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

medan återstoden torde få anställas såsom extra ordinarie. Av skäl som i det
föregående anförts bör även för nybyggnadsverksamhet avsedd personal kunna
komma i fråga för extra ordinarie anställning. Den av 1946 års utredning beräknade
proportionen mellan extra ordinarie och övrig personal har synts mig
kunna under nuvarande förhållanden godtagas, och jag räknar därför med att
extra ordinarie befattningar inrättas för omkring hälften av den personal, som
på längre sikt beräknas erforderlig för nybyggnadsverksamheten.

Ehuru under de senaste åren inom försvarets olika förvaltningsområden
eftersträvats en överflyttning av avlöningskostnader från sakanslag till avlöningsanslag,
torde kostnaderna för avlöning av den med aktuella nybyggnadsuppgifter
sysselsatta personalen av skäl som 1946 års utredning anfört böra belasta
nybyggnadsanslagen. Avlöningskostnaderna för ordinarie tjänstemän
torde dock böra bestridas av avlöningsanslag. De anordningar som utredningen
i förevarande hänseende föreslagit synas i stort sett lämpliga. Den för nybyggnadsverksamhet
avsedda extra ordinarie personalen i högre lönegrad än
21 torde sålunda böra under särskild rubrik uppföras å det nya verkets personalförteckning,
varjämte Kungl. Maj:t genom fastställande av särskild stat
bör meddela bestämmelser rörande dispositionen av byggnadsanslag för bestridande
av personalkostnader.

De av 1946 års utredning framlagda förslagen rörande organisationen av
de särskilda underavdelningarna inom ämbetsverket och personalbehovet
inom desamma föranleder ingen erinran från min sida. I förhållande
till vad 1944 års utredning föreslagit innebära de nu framlagda förslagen
vissa förenklingar och nedskärningar samtidigt som en del i remissutlåtandena
framförda önskemål rörande personalförstärkningar ansetts
böra tillgodoses. En ytterligare beskärning synes mig icke tillrådlig,
om syftet med omorganisationen skall kunna ernås. Beträffande några
detaljer i fråga om personalorganisationen återkommer jag under nästa
punkt. Innan det nya verket vunnit erforderlig stadga torde personalorganisationen
även beträffande den lägre extra ordinarie personalen böra
fastställas av Kungl. Maj :t.

De av 1946 års utredning framlagda förslagen beträffande de olika byråernas
uppdelning i sektioner m. m. torde icke böra vara bindande utan det
bör få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de jämkningar härutinnan,
som på grund av vunna erfarenheter kunna befinnas lämpliga.

Av värde synes mig vara att försöka åstadkomma en kostnadsjämförelse
dels mellan det förslag, som 1944 års utredning framlagt, och det
som 1946 års utredning förebragt, dels ock mellan nuvarande organisation och
den av sistnämnda utredning förordade.

Yad först angår de kostnadsberäkningar, som 1944 och 1946 års utredningar
förebragt, äro dessa beräkningar icke utan vidare jämförbara. Beträffande
nybyggnadspersonalen har den förra utredningen verkställt sina beräkningar
på lång sikt och allenast tagit hänsyn till den personal, som med säkerhet
erfordrades vid en minimivolym för sådan verksamhet (4 miljoner kronor
per år), medan den senare utredningen utgått från det aktuella läget under ett
antal år framåt och därför räknat med personal för avsevärt mera omfattande
nybyggnadsuppgifter (30 miljoner kronor per år). Yidare har 1944 års utred -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

ning icke alls medtagit kontrollanter och arbetsledare vid sina beräkningar,
medan den kostnadssiffra, som 1946 års utredning framlagt rörande sakanslagsavlönad
personal, inkluderar kostnader även för sådana befattningshavare. Vid
jämförelsen måste man därför utesluta den personal, som de båda utredningarna
avsett för aktuella nybyggnadsföretag. Från det belopp, 1 350 000 kronor,
som 1944 års utredning beräknat skola belasta avlöningsanslag, bör man därför
draga den däri ingående kostnaden för nybyggnadspersonalen, omkring
200 000 kronor. Det därefter återstående beloppet, 1 150 000 kronor, synes
direkt jämförbart med den avlöningskostnad, 1 070 000 kronor, som 1946 års
utredning beräknat skola vid fullt genomförd organisation utgå av avlöningsanslag.
Jag erinrar om att angivna belopp äro framräknade enligt vanliga
principer för beräknande av avlöningsanslag och att sålunda kristillägg och
provisoriskt lönetillägg icke äro medtagna.

För att kunna jämföra personalkostnaderna vid å ena sidan den nuvarande
organisationen och å andra sidan den av 1946 års utredning föreslagna, ha uppgifter
infordrats från arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens
fortifikationsavdelning, flygförvaltningens byggnadsavdelning och försvarets
bostadsanskaffningsnämnd rörande de beräknade totala avlöningskostnaderna
under budgetåret 1946/47 för ett vart av nämnda förvaltningsorgan — i avseende
å flygförvaltningens byggnadsavdelning dock med undantag för flygfältsbvrån
och i avseende å bostadsanskaffningsnämnden med avdrag för sådana
kostnader, som belöpa sig på nämndens uppgifter utanför försvaret. De sammanlagda
kostnaderna utgöra i runda tal å avlöningsanslag 1 110 000 kronor, å
sakanslag 4 670 000 kronor och å avvecklingsanslag 20 000 kronor eller tillhopa
5 800 000 kronor. Motsvarande kostnader utgöra för den av 1946 års utredning
föreslagna organisationen, sedan densamma blivit fullt genomförd, å
avlöningsanslag (inberäknat kristillägg och provisoriskt lönetillägg) 1 320 000
kronor samt å byggnadsanslag 1 500 000 kronor eller tillhopa 2 820 000 kronor.
Minskningen utgör 2 980 000 kronor. Härvid är emellertid att märka, att den
sammanlagda medelsförbrukningen för nybyggnad och därmed jämställda
företag (med undantag för flygfältsarbeten) under budgetåret 1946/47 för de
fyra ovanberörda nuvarande förvaltningsorganen av dem själva uppskattats
till cirka 65 miljoner kronor, medan den nya fortifikationsförvaltningen beräknats
skola utföra nybyggnadsarbeten för en årskostnad av cirka 30 miljoner
kronor.

Den av mig förordade avvikelsen från 1946 års utrednings förslag beträffande
bestridandet av kostnaderna för avlöning av ordinarie tjänstemän
å byggnadsbyrån inverkar icke å de nyss framlagda jämförelserna mellan
totalkostnaderna för den nuvarande och den föreslagna förvaltningsorganisationen.

Såsom såväl 1944 års som 1946 års utredningar framhållit beträffande
övergången till den nya organisationen erfordras en viss förberedelsetid,
innan det nya ämbetsverket kan träda i funktion. Sistnämnda utredning
har med beaktande härav ansett, att omorganisationen skulle kunna
genomföras tidigast den 1 januari 1948. Den angivna tiden synes lämpligt
vald. Kungl. Maj:t bör emellertid iiga att slutligt fastställa tidpunkten för
reformens genomförande, lämpligen efter förslag av den särskilda delegation,

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

som i enlighet med utredningarnas förslag torde böra tillsättas för att förbereda
den nya organisationens genomförande.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att besluta, i vad mån på detta
förvaltningsområde nu verksamma organ helt eller delvis skola bibehållas
någon tid efter omorganisationens genomförande. Kostnaderna för de särskilda
förvaltningsorgan, som sålunda eventuellt skulle bibehållas under en
övergångstid, böra bestridas från de anslag, varifrån motsvarande kostnader
för närvarande utgå.

I samband med 1943 års beslut rörande omorganisation av den centrala försvarsförvaltningen
bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t, bland annat, att å
övergångsstat överföra beställnings- eller befattningshavare, som icke kunde
överflyttas till lämplig beställning eller befattning i den nya organisationen.
Då dylika åtgärder i undantagsfall kunna visa sig erforderliga även vid den
här föreslagna omorganisationen, torde ett motsvarande bemyndigande nu
böra utverkas. Utnyttjande av bemyndigandet kan ifrågakomma endast beträffande
personal inom arméns fortifikationsförvaltning och fortifikationskåren.

Frågan om det nya ämbetsverkets lokalbehov torde få ytterligare övervägas.

VI. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret skall organiseras efter i huvudsak de
riktlinjer, som i det föregående angivits,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att å övergångsstat överföra
beställnings- (befattnings-) havare, som icke kan överflyttas till
lämplig beställning (befattning) i den nya organisationen.

[2.] Anslag till Fortifikationsförvaltningen: Avlöningar.

Under punkt 1 i det föregående har jag föreslagit, att för den centrala
ledningen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret skall
inrättas ett nytt ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvaltningen. Det nya
verket — vilket i stort sett skulle övertaga de arbetsuppgifter, som för närvarande
ankomma på arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningens
fortifikationsavdelning, flygförvaltningens byggnadsavdelning (med undantag
av flygfältsbyrån) och försvarets bostadsanskaffningsnämnd — har beräknats
kunna träda i verksamhet tidigast den 1 januari 1948. Det har emellertid
förutsatts, att Kungl. Maj:t skall äga besluta om tidpunkten för omorganisationens
genomförande.

För det nya ämbetsverket böra i vanlig ordning anvisas ett avlöningsanslag
och ett omkostnadsanslag. Såsom under punkt 1 anförts bör personalförteckningen
för verket omfatta ämbetsverkets samtliga ordinarie tjänstemän och
extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 21, oavsett huruvida avlöningskostnadema
bestridas från avlöningsanslaget eller av byggnadsanslag.

Ehuru tidpunkten för den nya organisationens genomförande icke nu kan
med säkerhet bedömas, torde vid anslagsberäkningarna för nästa budgetår för

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

127

såväl det nya ämbetsverket som de nu befintliga förvaltningsorganen böra
förutsättas, att det nya verket organiseras från och med den 1 januari 1948. För
det nya ämbetsverket böra alltså anvisas medel för ett halvt budgetår. Skalle
det visa sig, att övergången till den nya organisationen kan äga rum vid
annan tidpunkt, kommer belastningen å det nya ämbetsverkets anslag art
över- eller understiga den beräknade, medan medelsförbrukningen för de förvaltningsorgan,
som skulle ersättas av det nya verket, kommer att i motsvarande
mån minska respektive öka.

Avlöningsstaten för det nya ämbetsverket bör utformas efter de grunder,
som angivits i årets statsverksproposition (bil. 6, s. 12). Med hänsyn till ovissheten
rörande tidpunkten för den nya organisationens genomförande torde
samtliga i avlöningsstaten ingående anslagsposter böra betecknas förslagsvis
och alltså icke av riksdagen maximeras. Överskridande av anslagspost, som
enligt eljest tillämpade grunder skulle vara maximerad, bör dock icke få äga
rum utan Kungl. Maj:ts medgivande. Yad här anförts torde böra gälla även
för övriga av omorganisationen berörda myndigheter.

För den personal, vars avlöning skulle utgå av avlöningsanslag, skulle
enligt det under punkt 1 framlagda förslaget inrättas följande ordinarie befattningar,
nämligen 1 chef (C 12 eller Öb 5), 1 byggnadschef och 1 chef för kasernbyrån
(C 8), 1 chefsarkitekt och 1 sektionschef, forskare, (C 7), 1 chef för
administrativa byrån och 1 förste byrådirektör (A 30), 1 byrådirektör (A 28),
1 förste byråingenjör eller arkitekt och 1 förste byråsekreterare (A 26), 1 förste
byråsekreterare (A 24), 1 byråingenjör eller arkitekt, 1 byråsekreterare och 1
revisor (A 21), 1 maskinist (A 12), 1 eldare av 1. klass, 1 förste expeditionsvakt
och 3 kanslibiträden (A 7), 3 expeditionsvakter och 1 portvakt (A 5) samt
7 kontorsbiträden och 1 telefonist (A 4).

Å övergångsstat skulle kvarstå en för närvarande å arméns fortifikationsförvaltnings
personalförteckning redovisad kansliskrivare i All.

Extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 21 skulle finnas till följande
antal, nämligen 3 byrådirektörer (Eo28), 1 arkitekt, 5 förste byråingenjörer,
1 förste byråsekreterare och 1 jägmästare (Eo 26) samt 1 arkitekt, 1
brandinspektör, 3 byråingenjörer, 3 byråingenjörer eller arkitekter och 1 förste
byråsekreterare (Eo 24).

Slutligen skulle finnas följande för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar,
nämligen 8 för officerare (1 Oa 15 och 7 Oa 10) samt 2 för underofficerare
(U0 7).

För den personal, som beräknas erforderlig för nybyggnadsverksamheten
och skulle avlönas med anlitande av byggnadsanslag, skulle på personalförteckningen
uppföras följande extra ordinarie befattningar i högre lönegrad
än 21, nämligen 1 byrådirektör (Eo28), 1 arkitekt, 3 förste byråingenjörer,

I intendent och 2 överkontrollanter (Eo 26) samt 2 arkitekter, 5 byråingenjörer
och 1 kamrerare (Eo24).

För det nya ämbetsverket föreslås alltså 32 ordinarie befattningar — varav

II i högre lönegrad än 21 — och 36 extra ordinarie befattningar i högre lönegrad
än 21. Antalet extra ordinarie befattningar i de högre lönegraderna är
således mer än tre gånger så stort som antalet ordinarie befattningar i
lönegrader högre än 21. Såsom av det föregående framgår har nämligen en

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

viss återhållsamhet ansetts motiverad, då det gällt inrättande av ordinarie
befattningar.

Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang behandla personalorganisationens
utformning, såvitt avser den extra ordinarie personalen i lägre
lönegrader. Det av 1946 års utredning angivna personalbehovet torde få läggas
till grund för anslagsberäkningen.

Den av innevarande års riksdag beslutade befordringsgången för amanuensoch
biträdespersonal blir givetvis tillämplig på det nya verket. Då emellertid
icke nu kan överblickas, vilka befattningshavare hos de nuvarande myndigheterna
som komma att vinna anställning i det nya verket, böra av den reglerade
befordringsgången föranledda ordinarie befattningar icke inrättas under
nästa budgetår vare sig vid den nya fortifikationsförvaltningen eller vid de
organ, som skola uppgå däri.

I enlighet med 1946 års utrednings förslag torde för befästningsbyrån böra
beräknas 3 förvaltningsarvoden å 720 kronor, 1 för mobiliseringssektionen och
2 för underhålls- och nyanläggningssektionen.

Avlöningskostnaderna för det nya verket ha, såsom av punkt 1 framgår, av
1946 års utredning för helt år beräknats till 900 000 kronor enligt nuvarande
löneläge. Den av mig förordade överflyttningen av avlöningskostnaderna för
två ordinarie befattningar å byggnadsbyrån från byggnadsanslag till avlöningsanslag
medför en ökning av sistnämnda anslag med 32 000 kronor. Med beaktande
av den allmänna löneregleringen torde kostnaderna under anslaget
kunna uppskattas till 1 300 000 kronor.

För nästa budgetår bör, såsom nyss anförts, beräknas medel för endast
senare hälften av budgetåret, varför medelsbehovet skulle utgöra 650 000 kronor,
med den fördelning å de olika anslagsposterna som framgår av det här
framlagda förslaget till avlöningsstat.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att

dels medgiva, att å personalförteckning för fortifikationsförvaltningen
må uppföras i det föregående angivna befattningar;

dels fastställa följande avlöningsstat för fortifikationsförvaltningen,
att tillämpas tills vidare under budgetåret 1947/48 från
och med tidpunkt, som må av Kungl. Maj:t bestämmas:

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -

vis ......................................................... kronor 165 000

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodes befattningar,

förslagsvis ........................... » 60 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis ........................ » 1 080

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ................................................ » 425 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 38 920

Summa kronor 690 000

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Särskilda uppbördsmedel:

Pensionsmedel, förslagsvis ........................... kronor 40 000

Nettoutgift kronor 650 000

dels ock till Fortifikationsförvaltningen: Avlöningar för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 650 000 kronor.

[3.] Anslag till Fortifikationsförvaltningen: Omkostnader.

Såsom under punkt 1 anförts kunna omkostnaderna för fortifikationsförvaltningen,
för helt år räknat, uppskattas till 210 000 kronor, varav 6 000 kronor
till sjukvård, 35 000 kronor till reseersättningar, 167 000 kronor till expenser
och 2 000 kronor till publikationstryck. För nästa budgetår bör, såsom under
samma punkt framhållits, beräknas hälften av angivna belopp, eller 105 000
kronor. Omkostnadsstat bör i vanlig ordning fastställas av Kungl. Maj:t.

Jag får således hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Fortifikationsförvaltningen: Omkostnader för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 105 000 kronor.

[4.] Förslagsanslaget Arméns fortifikationsförvaltning: Avlöningar.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 81)........................ kronor 656 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ » 478 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 14) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Arméns fortifikationsförvaltning:
Avlöningar för budgetåret 1947/48 beräkna ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor.

Såsom under punkt 2 anförts förutsätter jag vid anslagsberäkningarna för
nästa budgetår, att den för försvaret gemensamma fortifikationsförvaltningen
skall organiseras från och med den 1 januari 1948, varför medel för arméns
fortifikationsförvaltning böra beräknas för första hälften av nämnda budgetår.

Anledning saknas att för berörda tid vidtaga ändring i den nu befintliga
organisationen, och jag beräknar därför medelsbehovet enligt nu gällande

löneläge till 992 =j 328 000 kronor. Den allmänna löneregleringen kan

beräknas föranleda en merkostnad av 150 000 kronor, varför det sammanlagda
medelsbehovet skulle uppgå till 478 000 kronor, fördelat på olika anslagsposter
på sätt framgår av den här föreslagna avlöningsstaten.

Åberopande det anförda och vad jag anfört under punkt 2 får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels fastställa följande avlöningsstat för arméns fortifikationsförvaltning,
att tillämpas för budgetåret 1947/48 under tid som
må av Kungl. Maj:t bestämmas:

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 142.

333 47 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................................... kronor 44 000

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodes befattningar,

förslagsvis .............................. » 50 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis ........................ » 7 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ................................................ » 380 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... » 28 000

Summa kronor 509 000

Särskilda uppbär dsmedel:

Pensionsmedel, förslagsvis .............................. kronor 31 000

Nettoutgift kronor 478 000

dels ock till Arméns fortifikationsförvaltning: Avlöningar
för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 478 000 kronor.

[5.] Förslagsanslaget Arméns fortifikationsförvaltning: Omkostnader.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 82)........................ kronor 185 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ » 95 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 14) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Arméns fortifikationsförvaltning:
Omkostnader för budgetåret 1947/48 beräkna ett förslagsanslag
av 185 000 kronor.

Med beaktande av vad i det föregående under punkterna 2 och 4 anförts beräknar
jag medelsbehovet för nästa budgetår under förevarande anslag till

^_85 000_j ^ avrundat tal 95 000 kronor och hemställer alltså, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Arméns fortifikationsförvaltning: Omkostnader för
budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 95 000 kronor.

[6.] Förslagsanslaget Marinförvaltningen: Avlöningar.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 84)........................ kronor 455 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ » 665 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 18) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48
beräkna ett förslagsanslag av 620 000 kronor för ifrågavarande ändamål.

Marinförvaltningen har i skrivelse den 9 augusti 1946 beräknat medelsbehovet
under anslaget för nästa budgetår till 490 400 kronor.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Marinförvaltningen har återkommit till ett förslag om uppflyttning av bo
fattningen såsom förste byråsekreterare å civilbyrån från 24 till 26 lönegraden,
vilket tidigare avstyrkts av föredragande departementschefen, enär försiktigheten
syntes bjuda att med prövningen av den slutliga lönegradsplaceringen
i detta fall borde anstå, till dess erfarenhet vunnits rörande omfattningen
av de efter återgång till fredliga förhållanden på befattningshavaren
ankommande arbetsuppgifterna. Marinförvaltningen har anfört, att erfarenhet
rörande arbetsuppgifterna under fredsförhållanden numera vunnits i sådan
utsträckning att fråga om uppflyttningen ånyo borde aktualiseras.

Marinförvaltningen har förnyat ett förslag om utbyte av ett arvode i löneklassen
Oa 10, avsett för expeditionsofficeren å vapenavdelningens expedition,
mot ett arvode i löneklassen Oa 11.

I fråga om befattningar för pensionerad personal har marinförvaltningen
vidare föreslagit nyinrättande av tre dylika befattningar för underofficerare
i löneklassen UO 7, nämligen en för registrator å vapenavdelningens kontrollkontor,
en för ammunitionsofficer å artilleribyrån samt en för en befattningshavare,
som utförde vissa registreringsarbeten beträffande sjöartilleriet på
nämnda byrås sjöartillerisektion. Samtliga berörda arbetsuppgifter fullgöras
nu sedan flera år tillbaka av särskilda befattningshavare med arvoden av sakanslag,
motsvarande i huvudsak den föreslagna löneställningen, vilka befattningshavare,
sedan erfarenheter numera vunnits rörande arbetet under fredsförhållanden,
ansetts böra erhålla fastare anställningsform.

Marinförvaltningen har anmält, att förvaltningen, med avvikelse från vad
i instruktionen för ämbetsverket stadgats rörande handläggning av personalärenden,
från och med november 1944 genomfört en centralisering av personalärendena
till ett personalkontor, inordnat i civilbyrån. Detta kontor hade
numera tagit fast form och det vore möjligt att bedöma verksamhetens omfattning
i fredstid. Ändamålsenligheten av anordningen liade bestyrkts. A
personalkontoret handlades ärenden angående ämbetsverkets egen civila personal
samt vissa frågor rörande militär och civilmilitär personal vid förvaltningen
och rörande civil extra och extra ordinarie sakanslagsavlönad personal
vid underställda förvaltningsorgan och förband. För verksamheten vid
kontoret^ under normala fredsförhållanden beräknades personalbehovet tills
vadare till en chef i Eo 22 (nu vikariatslön i A 2D, en förste amanuens i
Eo 18, en förste kontorist i Eo 10 (nu i MEx 11), ett kanslibiträde i Eo 7 (nu
i MEx 7) och ett kontorsbiträde i Eo 4 (nu i MEx 4). Den nu anställda personalen
med lön enligt löneplanen MEx avlönades av sakanslag. Av den
sålunda erforderliga personalen kunde med tillgängliga befattningar med lön
från avlöningsanslaget _ tillgodoses, förutom förste amanuensen, kontorsbitrådet.
Den befattning i A 21, på vilken chefen för personalkontoret nu vore
förordnad, borde återgå till civilbyrån, dit den enligt organisationen hörde.

Vid behandlingen i 1946 års statsverk,sproposition av7 förevarande anslagsfråga
avstyrktes förslag om uppflyttning av befattningen såsom föreståndare
för marinförvaltningens dispositionsbokföring i Eo 20 till Eo 21. Däremot
tillstyrktes inplacering i Ex 15 av den befattningshavare, som innehade befattningen
såsom biträde åt nämnde föreståndare. Marinförvaltningen har nu
ånyo föreslagit, att föreståndaren skulle placeras i Eo 21. Beträffande biträdesbefattningen
har ämbetsverket nu föreslagit, att densamma skulle upptagas
såsom extra ordinarie i 15 lönegraden.

Marinförvaltningen har slutligen föreslagit inrättande av tre befattningar
lör kontorsskrivare vid förrådskontrollkontoret i Eo 15 i utbyte mot motsvaiande
antal extra befattningar, en i 15 och två i 13 lönegraderna uppflyttning
av eu befattning i Eo 4, registrator å förrådskontrollkontoret och
föreståndare för dess expedition, till Eo 7 samt, inrättande av eu befattning

132

Kungl. Majits proposition nr 142.

å civilbyrån i Eo 8 för uppbördsman för skrivmaterielförrådet och handhavare
av biografapparaturen, avsedd att ersätta en av sakanslag avlönad befattning
i MEx 10, en befattning i Eo 8 för souschefens sekreterare, vilken nu
avlönas av sakanslag, samt två expeditionsvaktbefattningar i Eo 5, nu i Ex 5.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande över marinförvaltningens framställning
i förevarande del anfört i huvudsak följande.

Fullt säkra utgångspunkter för bedömande av frågan om arbetsuppgifterna
för förste byråsekreteraren å civilbyrån syntes knappast ännu ha vunnits.
I avbidan på resultatet av översynen av den centrala förvaltningsverksamheten
inom försvaret borde alltså anstå med prövningen av ifrågavarande
lönespörsmål. Med slutligt ställningstagande till frågan om högre arvode åt
expeditionsofficeren å vapenavdelningens expedition borde alltjämt anstå.

Då av marinförvaltningens framställning syntes framgå, att de föreslagna
tre befattningarna för pensionerade underofficerare vore erforderliga även i
fortsättningen, ville civilförvaltningen icke motsätta sig inrättande av de föreslagna
arvodena.

Det vore icke möjligt för civilförvaltningen att i detalj bedöma det av
marinförvaltningen beräknade personalbehovet för handläggning och beredning
av ämbetsverkets personalärenden. Civilförvaltningen hade dock fått det
allmänna intrycket, att personalorganisationen vore tilltagen i överkant. De
för personaldetaljens befattningshavare föreslagna lönegradsplaceringarna
syntes genomgående högre än vad som plägat tillämpas för likartade arbetsuppgifter
på andra håll inom statsförvaltningen. För föreståndaren syntes
högre löneställning än som tillkomme motsvarande befattningshavare i flygförvaltningen
eller Eo 21 icke böra ifrågakomma. Vid allmänna civilförvaltningen
vore kontoristerna i allmänhet hänförda till 9 lönegraden. Därest en
kontoristbefattning ansåges böra inrättas, borde denna placeras i lönegrad
Eo 9. Civilförvaltningen ville dock ifrågasätta, huruvida icke för ändamålet
en kanslibiträdesbefattning vore tillfyllest.

Civilförvaltningen, som tidigare avstyrkt förslag om uppflyttning av föreståndaren
för marinförvaltningens dispositionsbokföring från lönegrad Eo 20
till Eo 21, saknade anledning frångå sin tidigare ståndpunkt i denna fråga.
Förslaget att placera biträdet åt föreståndaren i extra ordinarie befattning ansåge
sig civilförvaltningen icke kunna förorda.

Därest arbetsuppgifterna för de tre kontorsskrivarna å förrådskontrollkontoret
motsvarade vad som i allmänhet plägade ankomma på kontorsskrivare,
hade civilförvaltningen intet att erinra mot att befattningarna hänfördes
till Eo 15. Möjligen kunde ifrågasättas, huruvida icke för åtminstone
någon av dem en inplacering i Eo 11 vore tillfyllest.

Civilförvaltningen hade icke funnit tillräckliga skäl anförda för föreslaget
utbyte av kontorsbiträdesbefattningen å samma kontor mot en kanslibiträdestjänst,
varför civilförvaltningen avstyrkte förslaget i fråga.

Marinförvaltningen hade som stöd för förslaget att bereda, den å civilbyrån
tjänstgörande befattningshavaren i MEx 10 extra ordinarie anställning
i 8 lönegraden, bland annat anfört, att vissa arbetsuppgifter beträffande tryckningsverksamheten
ålåge honom. Genom tryckningsverksamhetens omorganisation
syntes de huvudsakligaste av dessa uppgifter komma att bortfalla.
På grund därav och då de göromål i övrigt, som åvilade befattningshavaren,
knappast kunde bereda honom full sysselsättning, syntes försiktigheten bjuda
att icke nu vidtaga någon ändring i hans löneställning. Civilförvaltningen ansåge
sig böra föreslå, att sekreteraren hos souschefen under benämning kanslibiträde
inplacerades i Eo 7, till vilken lönegrad motsvarande biträde åt
arméchefen vore hänförd.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Med inrättande av de föreslagna två extra ordinarie expeditionsvakterna
syntes i avvaktan på ifrågasatt utredning rörande behovet av vakt- och budskickningspersonal
vid de i ämbetsbyggnaderna på Ladugårdsgärde placerade
försvarsgrensförvaltningarna lämpligen böra anstå.

De av marinförvaltningen föreslagna ändringarna i personalorganisationen Departementsäro
i huvudsak av den art att med ett ställningstagande bör anstå i avvaktan
på den översyn av försvarets centrala förvaltningsorganisation som nu pågår.
Jag vill dock förorda överflyttning av lönekostnader från sakanslag till
avlöningsanslag i den omfattning, som de framlagda förslagen innebära,
och vill även tillstyrka fastare anställningsform för personalen i vissa fall.

Från dessa utgångspunkter kan jag icke nu tillstyrka ändrade löneställningar
för förste byråsekreteraren å civilbyrån, expeditionsofficeren a vapenavdelningens
expedition, föreståndaren för dispositionsbokföringen och chefen
för personalkontoret.

Jag tillstyrker, att lönekostnaderna för den personal vid personalkontoret,
som nu avlönas av sakanslag, överflyttas till avlöningsanslaget. Jag har intet
att erinra mot att personalen härvid erhåller extra ordinarie anställning. I
anslutning till civilförvaltningens förslag räknar jag emellertid med att kontoristen
placeras i 9 lönegraden; vid slutligt beslut i denna fråga böra dock
beaktas de riktlinjer för lönegradsplacering som på grundval av tjänsteförteckningssakkunnigas
föreliggande förslag kunna bli fastställda. Jämväl uppbördsmannen
för skrivmaterielförrådet och souschefens sekreterare torde böra
överföras till att avlönas från avlöningsanslaget. För sekreteraren räknar jag
med extra ordinarie anställning såsom kanslibiträde. Av skäl som civilförvaltningen
anfört anser jag, att extra ordinarie anställning tills vidare icke bör
ifrågakomma för uppbördsmannen. Mot inrättande av tre kontorsskrivarbefattningar
å förrådskontrollkontoret i utbyte mot extra befattningar har jag intet
att erinra men förutsätter, att vid lönegradsplaceringen av dessa befattningshavare
liksom av det nu i Ex 15 placerade biträdet till föreståndaren för dispositionsbokföringen
och av registratom å förrådskontrollkontoret berörda riktlinjer
komma att iakttagas. Vad beträffar expeditionsvaktspersonalen får jag
erinra, att Kungl. Maj: t den 24 maj 1946 uppdragit åt marinförvaltningen att
i samråd med övriga berörda myndigheter föranstalta om utredning rörande
behovet av vakt- och budskickningspersonal vid de till ämbetsbyggnaderna å
Ladugårdsgärde förlagda försvarsmyndigheterna. Skulle denna utredning
komma att utvisa, att behov föreligger av ytterligare extra ordinarie befattningar
för expeditions vakter, lärer hinder mot överförande av i frågakommande
personal till sådan anställningsform icke föreligga.

Vad beträffar befattningar för pensionerad personal har marinförvaltningen
föreslagit inrättande av tro sådana befattningar för underofficerare
i löneklassen UO 7. Jag anser mig kunna tillstyrka detta förslag. Av marinförvaltningens
redogörelse för den nuvarande personaluppsättningen för personalkontoret
framgår emellertid, att därstädes för närvarande tjänstgör en
pensionerad underofficer i arvodesbefattning, vilken beräknas icke komma
att för framtiden erfordras för personalkontoret. Med hänsyn härtill kan an -

134 Kungl. May.ts proposition nr 142.

talet nytillkommande arvodesbefattningar för pensionerade underofficerare
begränsas till två.

Genom de här föreslagna överflyttningarna av avlöningskostnader från sakanslag
till marinförvaltningens avlöningsanslag kommer belastningen å vissa
materielanslag att minska. Denna minskning blir dock av så ringa betydelse
att särskild hänsyn härtill vid bedömandet av anslagsbehov för nästa budgetår
icke torde behöva tagas.

Då så gott som all personal å marinförvaltningens fortifikations av d e i n i n g
avlönas antingen från sakanslag eller från arméns avlöningsanslag, kommer den
omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret,
som i det föregående förordats, att endast såtillvida påverka personaluppsättningen
å ämbetsverkets avlöningsanslag, att en befattning för pensionerad
officer (Oa 10) kan indragas. Den minskade belastning å anslaget, som föranledes
härav, bör, såsom av punkt 2 framgår, beräknas för halva budgetåret.

I anledning av den reglerade befordringsgången för biträdespersonal tillkomma
från och med ingången av nästa budgetår 5 befattningar för ordinarie
kontorsbiträden i A 4. Av dessa avses en för extra ordinarie befattningshavare
i 7 lönegraden. Vikariatsförordnande på sistnämnda kontorsbiträdesbefattning
förutsattes icke skola förekomma.

På grundval av vad jag sålunda föreslagit och med beaktande av de anslägsändringar
som föranledas av förslaget om reglerad befordringsgång för
biträdes- och amanuenspersonal och av löneregleringen för statens befattningshavare
beräknar jag utgiftsposterna under anslaget till, för avlöningar till
ordinarie tjänstemän 254 000 kronor (nu 167 000 kronor), för arvoden till pensionerad
personal i arvodesbefattningar 191 700 kronor (nu omkring 130 000
kronor), för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,
8 640 kronor (oförändrat), för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
288 000 kronor (nu 173 000 kronor) och för rörligt tillägg 42 660 kronor (nu
69 100 kronor). Såsom särskilda uppbörclsmedel böra upptagas 120 000 kronor
(nu 92 000 kronor). Anslaget bör på grund härav upptagas med 665 000 kronor.
Anslagshöjningen utgör 210 000 kronor, varav belöpa på reglerad befordringsgång
för viss personal 6 200 kronor samt på löneregleringen i runt tal 175 000
kronor.

Åberopande det anförda och vad jag uttalat under punkt 2 samt under hänvisning
till vad chefen för finansdepartementet anfört vid anmälan av årets
statsverksproposition av vissa för flera huvudtitlar gemensamma frågor hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva uppförande på personalförteckningen för marinförvaltningen
av ytterligare 5 befattningar för kontorsbiträden
i lönegrad A4;

dels godkänna följande avlöningsstat för marinförvaltningen,
att tillämpas under budgetåret 1947/48:

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för -

slagsvis.......................................... kronor 254 000

2. Arvoden till pensionerad personal i arvodes befattningar,

förslagsvis ...................... » 191700

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis .................. » 8 640

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 288 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........... » 42 660

Summa kronor 785 000

Särskilda uppbördsmedel:

Pensionsmedel, förslagsvis........... kronor 120 000

Nettoutgift kronor 665 000

dels ock till Marinförvaltningen: Avlöningar för bil dgetåret

1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 665 000 kronor.

[7.] Förslagsanslaget Marinförvaltningen: Omkostnader.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 85) ...................... kronor 435 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ » 415 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 18) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48
beräkna ett förslagsanslag av 400 000 kronor för här ifrågavarande ändamål.

Såsom framgår av den fastställda omkostnadsstaten har Kungl. Maj:t medgivit
överskridande av innevarande budgetårs anslag med 12 500 kronor för
vakttjänst, varför nettoutgifterna under anslaget upptagits med 447 500 kronor.
Medgivandet har lämnats i anslutning till ett av Kungl. Maj:t den 18
januari 1946 meddelat beslut rörande bevakningen av försvarets ämbetsbyggnader
å Ladugårdsgärde, för vilket beslut en redogörelse lämnats vid
anmälan i propositionen 1946: 120 av anslaget till omkostnader för arméförvaltningen.
Bruttoutgifterna under anslaget för innevarande budgetår ha
beräknats till 663 500 kronor. Såsom särskilda uppbördsmedel har upptagits
ett belopp av 216 000 kronor, avseende å arméförvaltningen in. fl. i ämbetsbyggnaderna
inrymda myndigheter belöpande kostnader för uppvärmning.

Marinförvaltningen har anfört, att ämbetsverket hade för avsikt att, med
stöd av medgivande av Kungl. Maj:t genom beslut den 17 maj 1946, i ämbetsbyggnaden
å Ladugårdsgärde installera oljeeldning. Därigenom skulle
bränslekostnaderna kunna för budgetåret 1947/48 avsevärt minskas. I samråd
med byggnadsstyrelsen hade från denna förutsättning kostnaderna för
bränsle beräknats till 150 000 kronor. Härav skulle belöpa 109 000 kronor
på kostnader för andra myndigheter, att såsom uppbördsmedel tillföras anslaget.
För lyse och vatten har marinförvaltningen beräknat 27 100 kronor.

Departements chefen.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Sammanlagt beräknar marinförvaltningen sålunda (150 000 + 27 100=)
177 100 kronor för bränsle, lyse och vatten, vilket innebär en minskning i
förhållande till innevarande budgetår med (317 000—177 100=) 139 900
kronor. Häremot svarar en minskning av uppbördsmedlen med (216 000 —
109 000=) 107 000 kronor, varför kostnadsminskningen för marinförvaltningens
del skulle bli 32 900 kronor.

Delposten Övriga expenser, vilken i likhet med samtliga utgifter under
anslagsposten Expenser avses för alla i marinens ämbetsbyggnad inrymda
marina myndigheter, samt övriga anslagsposter under omkostnadsanslaget
har marinförvaltningen beräknat till oförändrade belopp. Bruttoutgifterna
under anslaget skulle sålunda enligt marinförvaltningens beräkningar uppgå
till (663 500 — 139 900 =) 523 600 kronor och nettoutgifterna till (523 600
-—109 000=) 414 600 kronor.

I sitt i årets statsverksproposition berörda förslag till ändrade anslags- och
statuppställningar för fjärde huvudtiteln har försvarets civilförvaltning, med
hänsyn till att enligt gängse budgetprinciper de centrala, ämbetsverkens omkostnader
såvitt möjligt borde skiljas från försvarsgrenarnas, föreslagit, att
expenskostnaderna för andra i ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde inrymda
marina myndigheter än marinförvaltningen skulle bestridas från marinens
expensanslag. Detta förslag har avstyrkts av chefen för marinen och marinförvaltningen,
som ansett, att det nuvarande systemet innebure så väsentliga
praktiska fördelar att det ej kunde anses rimligt att förverkliga civilförvaltningens
förslag. För egen del anser jag de av marinmyndigheterna anförda
skälen motivera, att i detta fall avsteg göres från de i och för sig riktiga
principer, som ligga till grund för civilförvaltningens förslag. Jag förordar
därför ingen ändring i fråga om redovisningen av här ifrågavarande expenskostnader.

Mot marinförvaltningens beräkningar av kostnaderna under anslaget har
jag icke funnit anledning till erinran. Den av statsmakterna beslutade höjningen
av resetraktamenten, föranleder, att anslagsposten till reseersättningar,
enligt beräkningarna 29 000 kronor, bör höjas med 4 000 kronor.
A andra sidan bör anslaget minskas med 4 000 kronor vid bifall till förslaget
om ändrad organisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret. Jag föreslår, att anslaget upptages med (414600 + 4 000—
4 000=) i avjärnnat belopp 415 000 kronor. Anslagsminskningen utgör 20 000
kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa stat för anslaget.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Marinförvaltningen: Omkostnader för budgetåret

1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 415 000 kronor.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

[8.] Förslagsanslaget Flygförvaltningen: Avlöningar.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 86)........................ kronor 500 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ 9 850 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 18) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna ett förslagsanslag
av 700 000 kronor för här ifrågavarande ändamål.

Flygförvaltningen har i skrivelse den 20 augusti 1946 med medelsäskandena
för budgetåret 1947/48 beräknat anslaget till 507 000 kronor.

Flygförvaltningen har ånyo föreslagit utbyte av en befattning för en förste
expeditionsvakt mot en befattning för matenelförvaltare samt uppflyttning av
en befattning för extra ordinarie förste bjTåsekreterare, avsedd för tjänstgöring
å materielavdelningen, från 24 till 26 lönegraden.

I fråga om det föreslagna utbytet har flygförvaltningen, med ändring av
sina tidigare förslag i ämnet, förordat befattningens upptagande i 12 i stället
för 14 lönegraden. Alla de möbler, kontorsinventarier och annan kasernutredning,
brand-, luftskydds- och sjukvårdsmateriel m. m., som vore avsedda
för de i flygvapnets del av ämbetsbyggnaden på Ladugårdsgärde placerade
myndigheterna, stode under tillsyn, vård och redovisning av en förvaltare.
Yärdet och omfattningen av denna materiel syntes motivera befattningshavarens
hänförande till 12 lönegraden.

Till stöd för förslaget om uppflyttning till 26 lönegraden av den extra ordinarie
förste byråsekreteraren har anförts, att åt denne befattningshavare
skulle, enligt i annat sammanhang avgivet förslag, uppdragas att i chefens
för anskaffningsbyrån ställe meddela anordningsbeslut för materielavdelningens
vidkommande. _

Flygförvaltningen har vidare ånyo framfört förslag om höjning av ett belopp
om 2 400 kronor, avsett för gratifikationer till beställningshavare vid försökscentralen,
som medverka vid särskilt riskfyllda provflygningar, till 5 000
kronor. Ämbetsverket har särskilt framhållit, att flygvapnet undan för undan
tillfördes materiel, grundad på nya konstruktionsprinciper, såsom de reaktionsdrivna
flygplanen, vilket vore ägnat att skärpa betydelsen av försöksverksamheten.

Slutligen har flygförvaltningen anfört, att administrationskostnader, hänförliga
till verkets underhålls- och flygfältsbyråer, vilka hittills bestritts från
investeringsanslag, med hänsyn till de starkt minskade investeringsmedlen
för nybyggnadsarbeten borde bestridas av andra medel och därvid föreslagit
anvisande av medel å fastighetsfondens stat eller under avlöningsanslaget.
Kostnaderna ha angivits till 190 000 kronor, varav 160 000 kronor för löner
och 30 000 kronor för omkostnader.

Försvarets civilförvaltning har beträffande förslaget om lönereglering för
matcrielförvaltare anfört, att civilförvaltningen, därest en ändring i löneställningen
över huvud taget ansåges böra ske, med hänsyn till omfattningen och
värdet av den materiel, varom här vore fråga, icke ville framställa någon erinran
mot att materielförvaltarbefattningen placerades i lönegrad A 12.

Förslaget om ändrad löneställning för en förste byråsekreterare har civil
förvaltningen avstyrkt under framhållande, att den föreslagna anordningen
att befattningshavaren i fråga skulle äga besluta i anordningsärenden icke
syntes i och för sig förskylla högre löneställning än den han redan innehade.

Yad beträffar lönekostnaderna för personal å underhålls- och flygfälts -

138

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

byiåerna har civilförvaltningen anfört att, i den mån personalen avsåges för
fastighetsunderhåll, kostnaderna för avlöning av densamma syntes böra redovisas
under flygförvaltningens avlöningsanslag, medan det däremot borde
övervägas, huruvida icke kostnaderna för personal, som avsåges för byggnadsverksamheten,
borde inräknas i byggnadsanslag.

I skrivelse den 11 december 1945 har flygförvaltningen gjort framställning
om anställande vid flygförvaltningen av en kriminalteknisk expert för biträde
i havei ikommissioner och i övrigt med tekniska undersökningar av materielfel.
For ändamålet hade sedan några år anlitats en till flygförvaltningens förfogande
ställd kriminalöverkonstapel, som flygförvaltningen avsåge anställa
såsom extra ordinarie tjänsteman i 24 lönegraden.

I örsvarets civilförvaltning, som ansett den föreslagna förstärkningen av
flygvapnets haverikommission motiverad, har med hänsyn till vederbörandes
löneställning såsom polisman och med beaktande av hans kvalifikationer föreslagit
lön enligt lämplig löneklass inom lönegraden MEo 18.

Försvarsväsendets lönenämnd har icke funnit övertygande skäl vara anförda
för anställande av en heltidstjänstgörande kriminalteknisk expert vid flygförvaltningen.
Om en befattning inrättades, kunde lönenämnden med hänsyn till
gällande och föreslagna inplaceringar i lönegrad av tjänster för polispersonal
icke tillstyrka högre placering i förevarande fall än 18 lönegraden.

Försvarets tjänsteförteckningssakkunniga ha icke heller kunna tillstyrka
högre löneställning än 18 lönegraden.

Formerna för tillsyn, vård och redovisning av materiel inom flygförvaltningens
ämbetsbyggnad torde komma under övervägande vid pågående över
syn av försvarets centrala förvaltningsorganisation. Jag kan därför icke nu
tillstyrka, att en materielförvaltarbeställning inrättas. I avvaktan på denna översyn
kan jag icke heller tillstyrka ändrad löneställning för den å materielavdelningen
tjänstgörande förste byråsekreteraren.

Med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom flygvapnet torde en höjning
av det såsom gratifikationer till provflygare avsedda beloppet vara motiverad.
Jag vill därför tillstyrka, att för ändamålet beräknas 5 000 kronor från
och med nästa budgetår.

Jag har intet att erinra mot att en extra ordinarie befattning inrättas för
bibehållande vid flygförvaltningen av den kriminaltekniska expert för biträde
åt haverikommissioner m. m., som ämbetsverket sedan några år anlitat. Behovet
av denna befattning torde komma att i sitt sammanhang med övriga organisationsspörsmål
inom ämbetsverket prövas av 1946 års militära förvaltningsutredning.
I avvaktan på denna prövning kan jag icke tillstyrka högre löneställning
än 18 lönegraden för denna befattning.

Flygförvaltningen har anfört, att vissa kostnader för ämbetsverkets underhålls-
och flygfältsbyråer borde överflyttas från byggnadsanslag, som med
minskade investeringar icke lämna tillgång till kostnadernas bestridande, och
ifrågasatt, att kostnaderna, vilka avse underhåll av byggnader och flygfält, i
fortsättningen skulle tillfälligtvis utgå av avlöningsanslaget. Jag vill erinra,
att i det föregående av mig förutsatts, att underhållet av flygfält skall även
i fortsättningen ombesörjas av flygförvaltningen men underhållet av flygvapnets
kaserner och husbyggnader från tidpunkt som Kungl. Maj:t bestämmer

139

Kungl. Maj:ts proposition nr M2.

(preliminärt beräknad till den 1 januari 1948) av det för försvaret gemensamma
byggnadsorgan, som av mig förordats, samt att avlöningskostnaderna för den
personal som stadigvarande erfordras för underhållsverksamheten skola bestridas
från avlöningsanslag. I överensstämmelse liärmed böra medel för bestridande
av avlöningskostnader och omkostnader för flygfältsunderhållet beräknas
under flygförvaltningens avlönings- respektive omkostnadsanslag. I vad
avser underhållet av husbyggnader ha motsvarande kostnader av mig i det
föregående för första halvåret 1948 beräknats under avlönings- och omkostnadsstaterna
för det nya byggnadsorganet. Återstoden av sistnämnda på budgetåret
1947/48 belöpande kostnader böra överföras till flygförvaltningens
nyssberörda anslag. Jag beräknar här avsedda avlöningskostnader under ickeordinarieposten
till 85 000 kronor, varav 40 000 kronor för personal för underhåll
av flygfält och 45 000 kronor för personal för byggnadsunderhåll. Det bör
ankomma på Kungl. Maj:t att närmare reglera medelsanvisningen för ifrågavarande
ändamål.

I flygförvaltningens nuvarande personalorganisation ingår en domäntjänsteman
(agronom) i Ko 24. På sätt lönenämnderna och 1946 års militära förvaltningsutredning
anfört bör det åligga denne tjänsteman att utan särskild ersättning
tillhandagå jämväl den nya fortifikationsförvaltningen med jordbruksteknisk
sakkunskap.

I anledning av den reglerade befordringsgången för biträdespersonalen tillkomma
vid flygförvaltningen 4 befattningar för ordinarie kontorsbiträde i A 4
från och med den 1 juli 1947. En av dessa befattningar avses för en extra ordinarie
befattningshavare i Eo 7. Vikariatsförordnande å sistnämnda ordinarie
befattning bör icke förekomma.

På grundval av vad jag sålunda föreslagit och med beaktande av de anslagsändringar
som föranledas av förslaget om reglerad befordringsgång för
biträdes- och amanuenspersonal och av löneregleringen för statens befattningshavare
beräknar jag utgiftsposterna under anslaget till, för avlöningar
till ordinarie tjänstemän 338 000 kronor (nu 225 000 kronor), för arvoden till
pensionerad personal i arvodesbefattningar 170 400 kronor (nu 124 000 kronor),
för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 8 600 kronor
(nu 6 000 kronor), för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 390 000
kronor (nu 164 000 kronor) och för rörligt tillägg 53 000 kronor (nu 68 000 kronor).
Under inkomstposten böra upptagas 110 000 kronor (nu 87 000 kronor).
Anslaget bör alltså beräknas till 850 000 kronor, innebärande eu anslagshöjning
med 350 000 kronor. Härav belöpa omkring 5 000 kronor på reglerad befordringsgång
för biträdes- och amanuenspersonal samt omkring 240 000 kronor
på löneregleringen.

Åberopande det anförda och vad jag uttalat under punkt 2 samt under hänvisning
till vad chefen för finansdepartementet anfört vid anmälan i årets statsverksproposition
av vissa för flera huvudtitlar gemensamma frågor hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva uppförande på personalförteckningen för flygförvaltningen
av ytterligare 4 kontorsbefattningar i lönegrad A 4;

dels godkänna följande avlöningsstat för flygförvaltningen,
att tillämpas under budgetåret 1947/48:

140

Kungl. Maj-.ts proposition nr 142.

Departements chefen.

Avlöningsstat.

Utgifter:

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... kronor 338 000

2. Arvoden till pensionerad personal i ar vodesbefattningar,

förslagsvis.............. » 170 400

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis...... » 8 600

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis............................ » 390 000

Anm. Därest befattningen såsom elief för materielavdelningens
normaliebyrå besattes med innehavare
i lönegrad Ca 28 (motsvarande), skall av denna post
innehållas ett belopp, beräknat efter 16 500 kronor
för helt budgetår.

5. Rörligt tillägg, förslagsvis.................. »_53 000

Summa kronor ,960 000

Sär skilda uppbördsmedel:

Pensionsmedel, förslagsvis.................... kronor 110 000

Nettoutgift kronor 850 000

dels ock till Flygförvaltningen: Avlöningar för budgetåret
1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 850 000 kronor.

[9.] Förslagsanslaget Flygförvaltningen: Omkostnader.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 87)........................ kronor 380 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............ » 375 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 18) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för nästa budgetår
beräkna ett förslagsanslag med oförändrat belopp för ifrågavarande ändamål.

Flygförvaltningen har icke ifrågasatt annan ändring än att anslaget borde
höjas med 4 500 kronor för bestridande av kostnaderna för innerbevakning
av flygvapnets ämbetsbyggnad i enlighet med Kungl. Maj:ts i det föregående
vid behandlingen av marinförvaltningens omkostnadsanslag omnämnda beslut
den 18 januari 1946.

Under flygförvaltningens omkostnadsanslag äro vissa poster gemensamma
för hela flygledningen med undantag av flygförvaltningens byggnadsavdelning.
Liksom beträffande marinförvaltningens omkostnadsanslag har försvarets
civilförvaltning föreslagit, att samtliga omkostnader för andra flygmyndigheter
än flygförvaltningen skulle bestridas av flygvapnets expensanslag.
Ehuru detta förslag icke mött erinran från flygmyndigheternas sida, anser
jag, att även i detta fall övervägande skäl tala för ett bibehållande av den
nuvarande anordningen, varför jag icke vill förorda civilförvaltningens förslag
i denna del.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Flygförvaltningen liar för nästa budgetår beräknat anslaget till 384 500
kronor. Emellertid framgår av vad i det föregående vid anmälan av marinförvaltningens
motsvarande anslag anförts, att marinförvaltningen räknat med
oljeeldning i ämbetsbyggnaderna under nästa budgetår och till följd därav
väsentligt minskade bränslekostnader. För flygförvaltningens del har marinförvaltningen
räknat med 52 000 kronor mot i flygförvaltningens beräkningar
ingående 82 000 kronor för detta ändamål, vilket alltså skulle medföra en anslagsminskning
av 30 000 kronor. Å andra sidan har jag under nästföregående
punkt förordat, att vissa expenser för flygförvaltningens byggnadsavdelnings
underhålls- och flygfältsbyråer skulle under nästa budgetår bestridas av flygförvaltningens
omkostnadsanslag. Dessa kostnader kunna beräknas till omkring
18 000 kronor. Vidare bör anslagsposten reseersättningar, nu upptagen
till 30 000 kronor, till följd av de beslutade höjningarna av resetraktamenten,
enligt av förvaltningen under hand ingiven beräkning, höjas med omkring
2 000 kronor. Anslaget skulle enligt dessa beräkningar komma att uppgå till
(384 500 — 30 000 + 18 000 + 2 000 =) 374 500 kronor. Jag föreslår, att anslaget
upptages med i avrundat tal 375 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att fastställa stat för anslaget.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Flygförvaltningen: Omkostnader för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av 375 000 kronor.

[10.] Förslagsanslaget Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Avlöningar.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 179) .............................. kronor 89 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) .................. » 45 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 156) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48
beräkna ett förslagsanslag av 89 000 kronor för förevarande ändamål.

Såsom under punkt 2 anförts förutsätter jag vid anslagsberäkningarna för
nästa budgetår, att den för försvaret gemensamma fortifikationsförvaltningen
skall organiseras från och med den 1 januari 1948, varför medel för försvarets
bostadsanskaffningsnämnd böra beräknas för första hälften av nämnda
budgetår.

Anledning saknas att för berörda tid vidtaga ändring i den nu befintliga

, , A /89 000 1 .

organisationen, och jag beräknar darfor medelsbehovet till I—g— =1 i avrundat
tal 45 000 kronor.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Avlöningar för
budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 45 000 kronor.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

[11.] Förslagsanslaget Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Omkost -

nader.

Budgetåret 1946/47 (statsliggaren s. 180) ........................... kronor 30 000

» 1947/48 (departementschefens förslag) ............... » 15 000

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 156) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48
beräkna ett förslagsanslag av 30 000 kronor för förevarande ändamål.

Med beaktande av vad i det föregående under punkterna 2 och 4 anförts
beräknar jag medelsbehovet för nästa budgetår under förevarande anslag till

| 15 000 kronor och hemställer alltså, att Kungl. Maj: t måtte föreslå

riksdagen

att till Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Omkostnader för
budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag av 15 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt, förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

30 000

Ur protokollet:
Stig Roswall.

BILAGOR

Fortiflkationsförvaltuingens inre organisation enligt 1044 års

utrednings förslag.

Chef

Chefsexpedition

Befästningsavdelning

Mobiliserings-

Anlägg-

Forsknings-och kon-

byrå

byrå

struktions-

byrå

Hrj

W 1

w

►a

CD

P.

W

p

K

O

er

tö

CD

d

p

&

t2j

P

P

O

►1

CD

pr

w

o

p

en

a"

5’

en

o

►I

00

P*

H

ST

po

05

CBS

p

g 05
en

pr i

-i

0

pr

W

5]

o’ (

P

00

en

cd

pr

C+-

o*

P

P

05

so

en

CD

pr

o’

P

05

00

P

gr

00

cn

cd

PT

o''

P

5‘

05

en

en

O)

pr

så

a

en

o"

p

00

en

CD

pr

o‘

o"

CO

pr

P

pr

00

1

p

Konstruktionskontor

Kasernavdelning

Underhälls-

hyni

a

tf

CD

Pi

w

p"

?

00

w i

H i

5''

05

CD

er

W

P

ÖB

CD

i?

CD

CD

fl

p

—

CD

er

f

CD

St 1

et-

O*

P«

CD

pr

CD

®

pr

05 cn
en cd

p pr

►i ct-

pa

o

p

o''

p

5! 5

s

0-

Byggnads-j
kontor I

Administrativ

byrå

cd Cfc;

Pj sr

B»

»L 60

pr o

tö

cs.

Ö

ö

H

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 142.

Fortifikationsförvaltningens inre organisation enligt 1J)46 års utrednings förslag,

Befästningsbyrå
med expedition

- • o
o o
3 sr

Chef

Chefsexpedition
med bibliotek

Administrativ
byrå med
expedition

Kasernbyrå
med expedition

Byggnadsbyrå med expedition

Förråds kontroll kontor -

Bered skaps kontor -

K,

S

4-

Oi

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

146

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.

INNEHÅLLSFÖRTECKNIN G.

Sid.

[1.] Organisationen av den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom

försvaret .................................................................... 1

I. Inledning.............................................................. 1

II. Huvuddragen av den nuvarande organisationen för fortifilcations verksamheten

och den statliga byggnadsförvaltningen.............. 6

III. Olika möjligheter att organisera förvaltningen...................... 8

Departementschefen .............................................. 28

IV. Särskilda organisationsfrågor ........................................ 30

A. Försvarets domäner................................................ 31

B. De militära flygfälten.............................................. 35

C. Försvarets bostäder................................................ 42

D. Försvarets fabriksanläggningar.................................... 47

E. Befästningsinspektionen............................................ 50

F. Byggnads- och reparationsberedskapen............................ 51

G. Statens bränslekontrollerande verksamhet........................ 56

Departementschefen .............................................. 62

V. Den centrala förvaltningsmyndighetens inre organisation och personalbehov
m. ...................................................... 64

A. Ämbetsverkets förhållande till Kungl. Maj:t och den högsta

militära ledningen ................................................ 64

B. Allmänna grunder för ämbetsverkets organisation .............. 67

C. Chefskapet för ämbetsverket...................................... 73

D. Allmänna grunder för personalberäkningarna m. m............. 76

E. De särskilda underavdelningarna inom ämbetsverket............ 86

1. Befästningsbyrån .............................................. 86

2. Kasernbyrån.................................................... 94

3. Byggnadsbyrån ................................................ 101

4. Administrativa byrån .......................................... 109

5. Förrådskontrollkontoret ........................................ 114

6. Beredskapskontoret ............................................ 115

7. Chefsexpeditionen .............................................. 116

8. Maskinister och eldare ........................................ 117

F. Kostnadsberäkningar .............................................. 117

G. Övergången till den nya organisationen.......................... 120

Departementschefen .............................................. 122

VI. Departementschefens hemställan...................................... 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 142. 147

Sid

[ 2.] Anslag till Fortifikationsförvaltningen: Avlöningar.......................... 126

[ 3.] Anslag till Fortifikationsförvaltningen: Omkostnader ........................ 129

[ 4.] Förslagsanslaget Arméns for tifikationsför vattning: Avlöningar .............. 129

[ 5.] Förslagsanslaget Arméns fortifilcationsförvaltning: Omkostnader.............. 130

[ 6.] Förslagsanslaget Marinförvaltningen: Avlöningar............................ 130

[ 7.] Förslagsanslaget Marinförvaltningen: Omkostnader.......................... 135

[ 8.] Förslagsanslaget Flygförvaltningen: Avlöningar.............................. 137

[ 9.] Förslagsanslaget Flygförvaltningen: Omkostnader............................ 140

[10.] Förslagsanslaget Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Avlöningar.......... 141

[11.] Förslagsanslaget Försvarets bostadsanskaffningsnämnd: Omkostnader........ 142

Bilagor .......................................................................... 144