Kungl. Maj.ts proposition nr 124.

1

Nr 124.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område; given Stockholms
slott den 7 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför statsrådet Mossberg följande.

Inledning.

Såsom ett led i de åtgärder, som under andra världskriget vidtogos av
statsmakterna till bekämpande av förgiftningsfaran i samband med gengasdrift,
förordnade Kungl. Maj:t den 30 juni 1944 bl. a. — i enlighet med förslag
i propositionen nr 256 till 1944 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 361)
— att ledningen av den medicinska forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran
vid gengasdrift skulle handhavas av ett statens gengasforskningsBihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 124. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

råd under medicinalstyrelsens överinseende. Kungl. Maj:t utsåg vidare ledamöter
och suppleanter i rådet samt utfärdade instruktion för dess verksamhet.
Enligt denna instruktion har rådet, bland annat, att uppgöra plan för
forskningsverksamhetens bedrivande samt att meddela råd och anvisningar
rörande medicinska undersökningar a arbetsplatser, där stationär gengasdrift
förekommer. Rådet skall vidare verka för astadkommande av samarbete
mellan rådet och de myndigheter, institutioner och organisationer,
som hava beröring med frågor rörande gengasdrift. De för rådet sist meddelade
förordnandena gälla tills vidare till och med den 30 juni 1947.

I anslutning till riktlinjerna i propositionen nr 215 till 1945 års riksdag
(riksdagens skrivelse nr 163) inrättades sommaren 1945 en gengasklinik vid
karolinska sjukhuset, avsedd att vara en för hela landet gemensam central
för undersökning, behandling och forskning rörande förgiftningsfaran vid
gengasdrift. Kostnaderna för verksamheten vid kliniken under budgetåren
1944/45—1945/46 ha bestritts från de för samma budgetår anvisade förslagsanslagen
till åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift. Sedan
1946 års riksdag i skrivelsen nr 229 bifallit Kungl. Maj:ts till samma riksdag
avlåtna proposition i ämnet, nr 169, anvisade Kungl. Maj:t medel för gengasklinikens
fortsatta verksamhet under tiden 1 juli—31 december 1946. I
propositionen hade emellertid förutsatts, att Kungl. Maj:t, om förhallandena
påfordrade, skulle äga möjlighet att med anlitande av det för budgetåret
1946/47 anvisade förslagsanslaget till åtgärder i anledning av förgiftningsfaran
vid gengasdrift besluta om den medelsanvisning, som kunde bli erforderlig
för verksamhetens fortsatta bedrivande under hela budgetåret.
Sedermera har också Kungl. Maj:t ställt medel till förfogande för klinikens
fortsatta drift under tiden 1 januari—30 juni 1947. Arvoden ha därvid
beräknats till 1 överläkare med 7 500 kronor, till 2 underläkare med 10 985
kronor, till 1 neurolog (konsult) med 2 232 kronor, till 1 polikliniksköterska
med 2 480 kronor, till 1 laborationssköterska (halvtidstjänst) med 1 170
kronor, till 1 socialkurator (halvtidstjänst) med 1 800 kronor, till 1 skrivbiträde
(halvtidstjänst) med 1 200 kronor, till 1 städerska (halvtidstjänst)
med 900 kronor samt till vikarierande personal med 4 000 kronor, varjämte
till materiel och diverse omkostnader beräknats ett belopp av 1 500 kronor.
Samtidigt medgav Kungl. Maj:t, att avlöningstillägg motsvarande provisoriskt
lönetillägg finge utgå till envar av underläkarna med 55 kronor, till
socialkuratorn med 27 kronor 50 öre, till polikliniksköterskan med 20 kronor
och till envar av laborationssköterskan och skrivbiträdet med 10 kronor,
allt för månad räknat.

Framställning av medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 16 oktober 1946 har medicinalstyrelsen framlagt förslag
till vissa åtgärder för den yrkesmedicinska forskningens främjande. Styrelsens
förslag innebär i korthet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

3

att den nuvarande gengaskliniken vid karolinska sjukhuset ersättes med
en klinik för yrkessjukdomar med uppgift att i samarbete främst med den
yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan utreda och
vårda fall av yrkessjukdomar samt bedriva forskning rörande sådana sjukdomar,

att till en sådan klinik för yrkessjukdomar knytes en vårdavdelning, som
i fullt utbyggt skick skulle omfatta cirka 25 vårdplatser,

att ledningen av den medicinska forskningsverksamheten anförtros åt ett
statligt råd för yrkesmedicin under medicinalstyrelsens överinseende

samt att de uppgifter, som hittills åvilat gengaskliniken och statens gengasforskningsråd
anförtros den yrkesmedicinska kliniken och det yrkesmedicinska
rådet.

Inledningsvis framhåller styrelsen, att yrkessjukdomarna och behandlingen
därav blivit ett aktuellt problem under de senaste åren. Under det
senaste halvseklet hade befolkningens fördelning på olika yrkeskategorier
förändrats så, att en betydande övergång ägt rum från lantbruksarbete till
industriarbete. Den snabbt fortgående industriella utvecklingen gåve upphov
till åtskilliga nya, tidigare delvis okända hälsorisker. Väsentligt flera personer
än förr utsattes numera för hälsovådliga moment i sitt arbete. Dessa
vore till sin natur och sina verkningar mångskiftande. Då och då uppträdde
nya helt eller delvis okända sådana hälsovådliga moment. Styrelsen fortsätter.

Bedömandet av fall av ifrågasatt yrkessjukdom vore svårt. Även vid
kända yrkessjukdomar vore utredningen —- icke minst ur försäkringssynpunkt
—- vansklig för läkare, som icke speciellt ägnat sig häråt, och detsamma
gällde ofta behandlingen. Åtskilliga av de redan tidigare förefintliga
yrkessjukdomarna erbjöde sålunda fortfarande oklara medicinska problem.
Nya sjukdomar uppträdde, som borde utforskas och vilkas behandling vore
föga känd. Vid många fall av yrkessjukdom vore det nödvändigt att utreda
icke blott de förefintliga medicinska symtomen utan även förhållandena i
arbetet och dess risker. Bedömandet av yrkessjukdomarna och därmed förknippade
försäkringsfrågor utgjorde således en i viss mån särpräglad gren
av läkarverksamheten. Ofta erbjöde emellertid de yrkesmedicinska problemen
så många aspekter, att de svårligen kunde bedömas av en läkare. För
att nå full klarhet erfordrades ofta ett samråd mellan olika medicinska specialister
samt yrkeshygieniker för alt kunna föreslå och vidtaga de åtgärder,
som vore erforderliga för patientens tillfrisknande.

De fall av yrkessjukdom, som tidigare inträffat i vårt land, hade i allmänhet
vårdats på medicinska sjukhusavdelningar eller odelade lasarett
eller i öppen vård vid de allmänna sjukhusens mottagningar och polikliniker
eller på tjänsteläkarnas respektive de privatpraktiserande läkarnas mottagringar.
Endast mera sällan hade fall av yrkessjukdom hänvisats till specialavdelningar
eller enskilda specialister såsom dermatologer eller kirurger.

Någon »yrkesmedicinsk» specialitet hade icke funnits här i landet, även
om en del läkare såsom industriläkare blivit väl förtrogna med en eller annan
av ifrågavarande sjukdomar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr V1U.

På nu anförda grunder anser medicinalstyrelsen tiden vara inne att allvarligt
överväga, huruvida icke den medicinska vården av personer, som
drabbats av yrkessjukdom eller som kunde antagas lida av sådan sjukdom,
borde omhänderhavas på annat sätt än hittills.

Ifrågasatt regional verksamhet.

Olika alternativ äro enligt styrelsens mening tänkbara beträffande yrkesmedicinens
utbyggande. Man kunde t. ex. upprätta särskilda yrkessjukdomspolikliniker
med tillgång till särskilda sjukavdelningar; ett annat alternativ
vore att anställa specialister, vilka såsom konsulter stode till de allmänna
sjukavdelningarnas, poliklinikernas eller tjänsteläkarnas förfogande.

Styrelsen omnämner, att densamma — såsom ett led i en i samarbete med
statens institut för folkhälsan pågående utredning rörande organisationen av
den medicinska yrkessjukdoms vården — genom en i augusti 1946 utsänd
rundskrivelse med därvid fogade frågor förhört sig hos landstingen och ickelandstingsstäderna
rörande deras syn på ifrågavarande organisatoriska
problem. I rundskrivelsen hade anförts bland annat följande.

Den ifrågasatta yrkessjukdomskliniken vid karolinska sjukhuset kunde
förväntas bli en värdefull tillgång vid utforskande och bekämpande av
yrkessjukdomarna. En ytterligare utbyggnad av verksamheten bleve dock
nödvändig, om man ville nå tillräcklig effektivitet. Det hade därvid ansetts
lämpligt att räkna med minst en poliklinik eller öppen mottagning för yrkessjukdomar
inom varje landstingsområde. Polikliniken eller den öppna mottagningen
borde lämpligen förläggas till de lasarett, som hade tillgång till
de bästa konsultations- och laboratoriemöjligheterna, d. v. s. i regel centrallasaretten.
Utformandet av verksamheten kunde emellertid variera. Under
alla omständigheter erfordrades dels mottagningslokaler disponibla under
viss tid en eller flera dagar i veckan, dels ock tillgång till i yrkesfrågor insatt
läkare. För verksamheten torde i personal erfordras minst en läkare,
en sjuksköterska och ett skrivbiträde, vilka dock tills vidare och intill dess
tillräcklig erfarenhet vunnits endast borde vara deltidsanställda. Arbetet
skulle i huvudsak bli förlagt till polikliniken eller den öppna mottagningen.
Det vore emellertid önskvärt, att ifrågavarande personal — i första hand
läkaren — bereddes tillfälle att i särskilda fall få studera den yrkeshygieniska
situationen på arbetsplatsen.

Rörande innehållet i de till medicinalstyrelsen inkomna svaren å rundskrivelsen
lämnar styrelsen följande sammanfattande redogörelse.

Av svaren framginge, att samtliga landsting och de fyra största städerna i
riket visat sig intresserade av att en särskild yrkesmedicini sk verksamhet
komme till stånd. Beträffande de praktiska anordningarna härför räknade
man allmänt med inrättande av en rikscentral. Medicinalstyrelsens förslag
härom hade icke mött någon invändning från de tillfrågade. I stället hade
i nio yttranden särskild motivering anförts till förmån för en sådan rikscentral.

Även förslaget om anordnande av minst en poliklinik eller öppen mottag

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

5

ning för yrkessjukdomar inom varje landstingsområde respektive stad, som ej
deltoge i landsting, hade fått anslutning i det övervägande antalet yttranden.

I flertalet svar hade understrukits, att anordnandet av dessa lokala centraler
för yrkesmedicinsk verksamhet bleve beroende av de erfarenheter, som
kunde vinnas från en rikscentral. Från en del håll påpekades bristen på
kvalificerad personal och lokaler etc. eller att uppgifter, som syntes vara
ännu angelägnare än yrkesmedicinen, borde lösas i första hand. Från flera
håll framhölls också, att en rationell yrkesmedicinisk verksamhet krävde tillgång
till ett centrallaboratorium.

Av övriga synpunkter, som framkommit, kunde beröras, att man i ett
norrlandslän ansåge nödvändigt att bereda läkaren tillgång till en mindre
observationsavdelning, alldenstund länets geografiska förhållanden för
många sjuka omöjliggjorde en poliklinisk behandling. Endast i några enstaka
fall hade man framfört önskemål om att staten skulle bidraga till avlönande
av de för yrkesmedicinsk verksamhet anställda läkarna.

Medicinalstyrelsen har för sin del funnit, att den verkställda utredningen
ådagalagt behov av en yrkesmedicinisk verksamhet i det allmännas regi.
Styrelsen uttalar vidare, att vården av yrkessjuka i princip måste anses
vara en uppgift för landstingen respektive de städer, som ej deltaga i landsting,
och följaktligen borde omhänderhavas av de allmänna sjukhusen. Vissa
skäl kunde även anföras för att staten lämnade bidrag till dylik vård. Enligt
medicinalstyrelsens uppfattning borde dock med prövning av denna fråga
anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning genom särskilt tillkallade
sakkunniga av spörsmålen om statens bidrag till hälso- och sjukvården.

Behovet av en central för den yrkesmedicin sk a

verksamheten.

hör att säkerställa en enhetlig bedömning av de yrkesmedicinska fallen
kräves enligt medicinalstyrelsens mening en central ledning av den yrkesmedicinska
verksamheten. Från denna ledning borde, med utnyttjande av
gjorda erfarenheter, riktlinjer för en utbyggnad av verksamheten samt för
bedrivande av forskning på området åvägabringas. De enskilda huvudmännen
hade nämligen icke samma möjlighet att ordna från lokala synpunkter
lristående detaljer såsom till exempel forskningen och den försäkringsmässiga
bedömningen, vartill komme att åtminstone i början det material, som
erfordrades för att snabbt få tillräcklig erfarenhet, i regel icke kunde påräknas
annat än vid en central klinik. I enlighet med den i ärendet föreliggande
utredningen anser styrelsen sig därför böra föreslå anordnande av
en statlig central för den yrkesmedicinska verksamheten. Som lämplig plats
härför erbjöde sig karolinska sjukhuset, där man vid den nu befintliga gengaskliniken
sysslade med en av yrkessjukdomarna, gengasförgiftningen. Styrelsen
fortsätter.

Den vetenskapliga forskningen på det yrkesmedicinska området bedreves
lämpligast i anslutning till den praktiska verksamheten. Det både redan

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

visat sig möjligt att anordna ett fruktbärande samarbete mellan karolinska
sjukhuset och statens institut för folkhälsan. Ett förläggande av den yrkesmedicinska
verksamheten till nämnda sjukhus syntes giva betryggande garanti
för ett givande samarbete även i fortsättningen. Vid detta rikets största
universitetssjukhus kunde man därjämte försäkra sig om tillgång till medicinska
specialister av varje slag, vilket vore av än större betydelse, när det
gällde nu ifrågavarande yrkesmedicinska verksamhet än i avseende å den
speciella yrkessjukdomen gengasförgiftning.

Den yrkesmedicinska verksamheten, som till en början i huvudsak måste
uppfattas såsom en angelägen forskningsuppgift, finge härigenom möjlighet
att arbeta på bred bas. Det måste dessutom anses oundgängligt för ett land
som vårt med ett högt utvecklat näringsliv att icke vara sämre rustat i fråga
om yrkesmedicin än andra länder. Yrkessjukdomarna hade nämligen stor
betydelse icke blott för de i yrkesverksamhet sysselsatta utan även för samhällets
ekonomi.

Anordnades yrkesmedicinsk verksamhet vid karolinska sjukhuset, komme
den att stå hela landets befolkning till tjänst, även huvudstadens. Under det
intensifierade undersöknings- och forskningsarbete, som måste bedrivas vid
karolinska sjukhusets yrkesmedicinska central, bleve det nämligen av största
betydelse att denna bereddes tillgång även till det material industrin i Stockholm
lämnade.

Enligt styrelsens uppfattning syntes en yrkesmedicinsk klinik vid karolinska
sjukhuset lättast kunna åvägabringas genom en omläggning av verksamheten
vid den nuvarande gengaskliniken till att omfatta samtliga yrkessjukdomar.
I ett första utbyggnadsskede skulle man kunna provisoriskt begränsa
verksamheten till en sådan omläggning, om kliniken tillförsäkrades
tillgång till en mindre sjukavdelning.

Ledningen av den yrkesmedicinska forskningsverksamheten.

Styrelsen uttalar fortsättningsvis, att en central ledning av den yrkesmedicinska
forskningsverksamheten borde åvägabringas för samordnande
av och främjande i övrigt av de åtgärder, som befunnes erforderliga för
forskningsverksamhetens bedrivande. Denna centrala ledning syntes styrelsen
böra anförtros åt ett under styrelsens överinseende stående statligt yrkesmedicinskt
råd, alternativt åt statens medicinska forskningsråd. Mot det
senare alternativet kunde emellertid anföras, att det torde bliva svårt för det
medicinska forskningsrådet att omhändertaga en uppgift, som i väsentliga
delar hänförde sig till praktisk medicinsk verksamhet vid en under statlig
sjukhusdirektion lydande klinik och sjukavdelning. Utredning och behandling
av yrkessjukdomarna krävde också genom sin anknytning till sociala
och ekonomiska praktiska problem, vilka läge utanför det medicinska forskningsområdet,
tillgång till annan administrativ erfarenhet än den, som normalt
förefunnes inom det medicinska forskningsrådet. Styrelsen ansåge sig
därför närmast böra räkna med ett särskilt yrkesmedicinskt råd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

7

Beträffande sammansättningen av det föreslagna yrkesmedicinska rådet
föreslår medicinalstyrelsen, att detsamma skulle bestå av ett begränsat antal
ledamöter, högst sex, jämte lika antal suppleanter. I rådet syntes förutom
medicinsk sakkunskap arbetsgivar- och arbetarorganisationer böra vara
representerade. Till rådets ledamöter syntes ersättning böra utgå enligt kommittékungörelsen.
Kostnaderna för rådets verksamhet kunde beräknas till
2 000 kronor per år.

Kostnadsberäkningar.

De årliga kostnaderna för den centrala organisationen beräknas av medicinalstyrelsen
i enlighet med följande.

Undersökningscentralens avlöningar och omkostnader.

Kronor

1 överläkare................................................. 16 000

2 underläkare ............................................... 22 000

Konsultationer ............................................. 6 000

1 laboratoriesköterska (halvtid) ................................ 2 400

1 polikliniksköterska » 2 400

1 socialkurator » 4 600

1 socialassistent » 3 400

1 skrivbiträde » 2 800

1 städerska » 2 000

Oförutsedda utgifter ...................................... 19 000

Viknriatsersättniimar ...................................... 8 000

Materiel och övriga omkostnader .......................... 4 000

Driftkostnader för en till centralen ansluten vårdavdelning (om 10
platser i en första utbyggnadsetapp) efter en beräknad totalkostnad

av 10 kronor för plats och vårddag .......................... 38 000

För bestridande av kostnaderna för forskningsarbeten . . förslagsvis 40 000
Arvoden och övriga ersättningar till ledamöterna i det yrkesmedicinska
rådet............................................... 2 000

Summa kronor 172 000

Framställning av svenska dermatologiska sällskapet.

1 skrivelse den 27 november 1946 har svenska dermatologiska sällskapet
— som utgör en sammanslutning av svenska läkare med hudsjukdomar som
specialitet — i princip anslutit sig till medicinalstyrelsens synpunkter i ämnet.
Med hänsyn till att hudsjukdomarnas betydande roll inom yrkesmedicinen
måhända icke till fullo beaktats i styrelsens förslag, ansåge sig
sällskapet dock ur de speciella synpunkter sällskapet hade att företräda böra
anföra följande.

Det syntes vara ostridigt, att hudsjukdomarna vore de ojämförligt vanligaste
yrkessjukdomarna. Även om svenska statistiska uppgifter över frekvensen
av yrkeshudsjukdomar saknades, utgjorde dessa enligt amerikansk

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12-1.

statistik icke mindre än 65 % och enligt engelsk statistik över 50 % av
samtliga förekommande yrkessjukdomar. Likartat syntes förhållandet vara
i vårt land.

En av de viktigaste yrkesmedicinska forskningsuppgifterna syntes gälla
anskaffandet av tillförlitliga uppgifter om yrkessjukdomarnas frekvens. De
till riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen anmälda fallen
gåve en högst ofullständig uppfattning om det verkliga förhållandet. I stor
utsträckning anmäldes nämligen endast sådana fall, som man på förhand
misstänkte böra hänföras under yrkessjukdomsförsäkringslagen, under det
att det största antalet fall aldrig komme till anstalternas kännedom. Detta
gällde i särskilt hög grad yrkeshudsjukdomarna. Även till yrkesinspektionen
och medicinalstyrelsen anmäldes endast i ringa omfattning sådana hudsjukdomsfall,
som kunde tänkas vara förorsakade av den sjukes arbete.

Enligt sällskapets fortsättningsvis gjorda uttalande borde yrkeshudsjukdomarnas
ställning i förhållande till den planerade yrkesmedicinska centralen
vid karolinska sjukhuset fixeras sålunda, att undersökningen och vården
av dessa sjukdomar ävensom det därtill hörande forskningsarbetet samordnades
med den blivande dermatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset.
Härutöver borde enligt sällskapets mening ett intimt samarbete inledas framför
allt med den yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan.
Ett sådant samarbete existerade redan i viss utsträckning, då en
läkare vid S:t Görans sjukhus vore anställd som dermatologisk konsult vid
institutet.

Avslutningsvis framhåller sällskapet följande.

Vad anginge den av medicinalstyrelsen påtalade nödvändigheten, att det
i många fall av yrkessjukdomar vore erforderligt att utreda icke blott förefintliga
symtom utan även förhållandena å arbetsplatsen, ville sällskapet
med skärpa framhålla vikten av att denna synpunkt beaktades även vid utredning,
undersökning, behandling och profylax av yrkeshudsjukdomar.
Genomförandet av dermatologiska fältundersökningar vore i själva verket
en av de ojämförligt viktigaste arbetsuppgifterna inom yrkesdermatologien.
Dessa fältundersökningar borde utföras i samarbete med den kemisk-tekniska
expertisen vid folkhälsoinstitutets yrkeshygieniska avdelning.

Sällskapet ville vidare framhålla det intima sambandet emellan yrkeshudsjukdomarna
och allergiska problem- och forskningsuppgifter. Yrkeseksemen
utgjorde nämligen den viktigaste gruppen inom de allergiska yrkessjukdomarna.
Vid den blivande dermatologiska kliniken vid karolinska sjukhuset
vore planerat ett speciellt allergilaboratorium. Detta laboratorium utgjorde
en naturlig undersöknings- och forskningscentral för såväl de allergiska
yrkeshudsjukdomarna som övriga allergiska yrkesåkommor. Ett intimt
samarbete borde även i detta hänseende vara av värde för statens institut
för folkhälsan, vars program redan från första början upptagit de allergiska
yrkessjukdomarnas utforskande som en av dess viktigaste uppgifter.

Yttranden.

I ärendet ha yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten, statens institut
för folkhälsan, statskontoret, kanslern för rikets universitet efter hörande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 24.

9

de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets
lärarkollegium, direktionen för karolinska sjukhuset samt statens medicinska
forskningsråd.

Klart tillstyrkande uttalanden ha avgivits av riksförsäkringsanstalten
och statens institut för folkhälsan.

Ur riksförsäkringscinstaltens yttrande må följande återgivas.

Riksförsäkringsanstalten hade att taga befattning med yrkessjukdomar i
två avseenden, nämligen förebyggande av dylika sjukdomars uppkomst samt
utgivande av ersättning för sådana sjukdomar, som folie under lagen den
14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Anstalten funne det
vara av synnerligen stor vikt, att möjligheter skapades till fördjupad forskning
på yrkessjukdomarnas område, såväl vad beträffade deras förebyggande
som deras diagnostik och terapi. Detta syfte skulle enligt anstaltens
mening i särskilt hög grad främjas genom inrättandet av en sådan central
yrkessjukdomsklinik, som av medicinalstyrelsen föreslagits.

Med avseende å tillämpningen av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
ville riksförsäkringsanstalten understryka följande. Avgörandet
av ärenden rörande ersättning enligt nämnda lag vore ofta förenat med
högst avsevärda svårigheter. Det gällde härvid bland annat att fastställa
sjukdomens art samt fatta ståndpunkt till frågan rörande sambandet mellan
sjukdomen och arbetet eller i vissa fall mellan sjukdomen och i arbetet använt,
i lagen särskilt angivet ämne. Givet vore, att läkarna i allmänhet icke
kunde ha den utbildning och speciella erfarenhet, som i många fall vore
erforderlig för avgivande av yttranden till försäkringsinrättningarna i hithörande
frågor. Det måste därför även ur försäkringssynpunkt hälsas med
stor tillfredsställelse att frågan nu aktualiserats om upprättandet av en central
klinik, där speciell sakkunskap och erfarenhet å förevarande område
bleve företrädd och från vilken kvalificerade utlåtanden kunde erhållas på
samma gång som de sjuka där kunde ägnas bästa möjliga vård.

Statens institut för folkhälsan framhåller, att erfarenheterna från verksamheten
vid institutets yrkeshygieniska avdelning utvisade, att för klinisk
bearbetning av en del yrkesmedicinskt material samt för lösande av kliniska
problem i samband med yrkeshygieniska utredningar ett klart behov förefunnes
av en sådan undersökningscentral som av medicinalstyrelsen föreslagits.

I några yttranden har tvekan yppats om förslaget eller har detta endast
med vissa förbehåll tillstyrkts. Detta gäller de yttranden, som avgivits
av medicinska fakulteten i Lund, direktionen för karolinska sjukhuset, karolinska
inslilutets lärarkollegium och statens medicinska forskningsråd.

Medicinska fakulteten i Lund anför bland annat:

Klinikens begränsade omfattning syntes fakulteten stå i disproportion till
dess riksomfattande uppgifter. Medicinalstyrelsen räknade visserligen även
med av landsting respektive större städer eventuellt upprättade, perifera
yrkesmedicinska sjukavdelningar. Uppgiftsfördelningen härvidlag syntes
dock höra utredas.

Ur försäkringslagteknisk synpunkt vore yrkessjukdomarna snävt avgräns -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

bara. En desto mera heterogen sjukdomsgrupp utgjorde de ur medicinsk
synpunkt. Fakulteten kunde ej föreställa sig, att alla grupper av yrkessjukdomar
— olycksfall självfallet frånräknade — kunde rimligen ur utrednings-
och vårdsynpunkt omhändertagas av en yrkesmedicinsk centralklinik.
Fakulteten föreställde sig, att vad som främst avsetts av medicinalstyrelsen
vore de medicinska yrkessjukdomar, som utgjordes av framför allt kroniska
förgiftningar, undantagsvis mera akut förlöpande sådana sjukdomstillstånd.

Även sjukdomsfall av dylik art vore emellertid så dissocierade, att de ej
lämpligen kunde hänvisas till en centralklinik. Ett avsevärt antal av dem
folie inom dermatologiens område. Dessa borde — framdeles som hittills -—■
omhändertagas vid de dermatologiska klinikerna. Ett mycket stort antal tillhörde
den art av väl kända förgiftningsfall, som ur både vård- och försäkringsutredningssynpunkt
hörde hemma på de invärtesmedicinska avdelningarna
av våra sjukhus. Ej få andra fall hörde på samma vis hemma på
andra redan förefintliga specialavdelningar.

Fakulteten hyste dock den uppfattningen, att så många fall av framförallt
mera kroniska yrkesförgiftningar — ej sällan av svårutredbar art — förekomme,
att en yrkesmedicinsk centralklinik i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag borde inrättas.

Direktionen för karolinska sjukhuset omnämner inledningsvis, att verksamheten
vid sjukhusets gengasklinik i huvudsak omfattat poliklinisk undersökning
och behandling och därför företrädesvis gällt patienter från Stockholms
stad och dess närmaste omgivning. När patienterna varit i behov av
sjukhusvård, hade de intagits på sjukhusets medicinska klinik, där sex platser
kunnat ställas till förfogande för ändamålet. I avseende å de framtida
vårdmöjligheterna för yrkesmedicinska fall gör direktionen fortsättningsvis
följande uttalande.

Mellan kommissionen för förhandlingar angående karolinska sjukhusets
utbyggande och representanter för Stockholms stad hade träffats avtal om
att Stockholms städs platsantal på karolinska sjukhusets medicinska klinik
skulle ökas med 12 vårdplatser och dess vårdplatsantal på sjukhusets ögonklinik
minskas med samma antal. I händelse detta avtal godkändes av
Kungl. Maj:t och riksdagen, uppkomme möjlighet för staden att utnyttja de
ifrågavarande nytillkomna vårdplatserna på den medicinska kliniken för
vård av stockholmspatienter, som lede av medicinska yrkessjukdomar. Såvitt
direktionen kunnat bedöma avsåge också Stockholms städs sjukhusdirektion,
att dessa vårdplatser skulle utnyttjas på nu angivet sätt.

Beträffande möjligheterna att vid sjukhuset anordna en för landet i dess
helhet avsedd klinik för yrkessjukdomar ville direktionen framhålla, att —
medan behandlingen av yrkessjukdomspatienter bosatta i sjukhusets närhet
i mycket stor utsträckning kunde meddelas polikliniskt, sådan behandling
stötte på svårigheter, då fråga vore om patienter från andra delar av landet.
Om ej inkvarteringsmöjligheter för dessa patienter kunde ordnas på annat
sätt, syntes en förutsättning för anordnande av en dylik klinik vid karolinska
sjukhuset vara att ett ökat antal av sjukhusets vårdplatser reserverades
för dessa patienter. Det antal vårdplatser, varöver sjukhuset förfogade
för undervisningen beträffande olika sjukdomsarter, syntes emellertid
icke utan men för denna undervisning kunna minskas i någon väsentlig
grad till förmån för de yrkesmedicinska fallen. På den medicinska kliniken

Kung!. Maj:ts proposition nr i 24.

11

hade ett antal av sex vårdplatser ställts till förfogande för yrkesmedicinska
fall. Utöver detta antal kunde nämnda klinik icke avstå några vårdplatser
för dylika fall från andra delar av riket än Stockholms stad. Vad anginge
sjukhusets övriga kliniker torde även där endast ett mycket begränsat antal
vårdplatser kunna ställas till förfogande för yrkesmedicinska fall.

Under hänvisning till det anförda uttalar direktionen, att något större antal
vårdplatser på sjukhuset icke under nuvarande förhållanden kunde reserveras
för yrkesmedicinska fall från andra delar av riket än Stockholms
stad. Däremot förelåge — yttrar direktionen vidare — möjlighet att framdeles
för stockholmspatienter, som lede av yrkessjukdomar, upplåta ett ökat
antal vårdplatser därstädes. Därigenom skulle möjliggöras en yrkesmedicinsk
avdelning på karolinska sjukhuset, avsedd i första hand för stockholmspatienter.
På denna avdelning kunde för undersökning och behandling
mottagas patienter även från andra delar av riket, vilka i mån av behov
och plats kunde intagas för vård på den klinik vid sjukhuset, till vars
verksamhetsområde fallet närmast hörde. Såsom angivits torde, vad den
medicinska kliniken anginge, i sådant avseende kunna räknas med de sex
vårdplatser, som för närvarande användes för yrkesmedicinska fall.

Liknande betänkligheter i avseende å vårdplatsfrågan uttalas av karolinska
institutets lärarkollegium. Kollegiet framhåller också, under hänvisning
till medicinalstyrelsens rekommendation om en utvidgning inom en
nära framtid av antalet vårdplatser till 25, att den reserv av platser, som
den medicinska kliniken hade tillgång till, gällde karolinska sjukhusets garnisonsavdelning.
Den medicinska klinikens chef hade emellertid tidigare förklarat,
att kliniken möjligen under vissa förhållanden skulle kunna ställa
dessa platser till annan kliniks förfogande. En nödvändig förutsättning därför
vore emellertid, att den blivande reumatologiska kliniken intimt knötes
till den medicinska kliniken, så att materialet utan svårighet kunde disponeras
för undervisningen i medicin.

Statens medicinska forskningsråd framhåller, att den föreslagna specialkliniken
vid karolinska sjukhuset svårligen kunde komma att tillgodose hela
landets behov, då det gällde diagnos eller vård av fall, lidande av yrkessjukdomar.
Även om vissa specialfall från skilda delar av landet skulle kunna
hänvisas till denna klinik, skulle det största klientelet fortfarande komma
att vårdas i hemmen eller på hemortens sjukhus. En transport av dessa sjuka
vore i de flesta fall onödig och i andra omöjlig att genomföra. Den undersökning
på arbetsplatserna, som vore nödvändig för att analysera dessa sjukdomars
orsak och möjliga förebyggande, kunde knappast utföras från en
central klinik. Bedömandet av de enskilda fallen ur försäkringssynpunkt
måste även grunda sig på en sakkunnig individuellt utförd lokalundersökning.

Den fortsatta utbyggnaden av yrkesmedicinen måste därför enligt forskningsrådets
mening inriktas på en regional utvidgning av verksamheten. I

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

vilken grad denna skulle ske under statens ekonomiska medverkan borde
lämpligen upptagas till behandling av den pågående utredningen rörande
statens deltagande i kostnaderna för av andra huvudmän bedriven sjukvård.
Forskningsrådet ansåge sig emellertid böra betona det störa statliga intresse,
ej minst av ekonomisk art, som vore förbundet med yrkessjukdomarnas bekämpande,
förebyggande och utforskning.

Från några håll uttalas, att med förslagets genomförande borde anstå
tills vidare.

Sålunda uttalar kanslern för rikets universitet, att han vid sin prövning
av ärendet icke kunnat undgå att finna en ytterligare utredning och överarbetning
önskvärd, innan slutlig ställning kunde tagas till det framlagda förslaget.
Måhända kunde det emellertid — i avvaktan på resultatet av en dylik
utredning -— befinnas lämpligt att för erfarenhets vinnande taga i anspråk
det antal vårdplatser på karolinska sjukhuset, som kunde bli tillgängliga
för behandling och vård av patienter med yrkessjukdomar dels från
hela riket dels ock från Stockholms stad.

Statskontoret yttrar, att det förefölle ämbetsverket som om försiktigheten
bjöde, att ett slutligt avgörande rörande organisationen av en yrkesmedicinsk
undersökningscentral finge anstå i avbidan å ytterligare utredning, därvid
bland annat borde beaktas, hur övriga nu aktuella arbetarskyddsfrågor
komme att lösas. Intill dess syntes en yrkesmedicinsk verksamhet vid karolinska
sjukhuset böra bedrivas försöksvis med, som medicinalstyrelsen synbarligen
förutsatt, huvudsaklig inriktning å polikliniskt arbete. För en sådan
verksamhet syntes icke böra vidtagas någon utökning av personalen vid
den nuvarande gengaskliniken. Icke heller borde någon omreglering av befattningshavarnas
löneförhållanden ifrågakomma. Jämväl i övrigt syntes
driftkostnaderna för centralen böra hållas inom samma ram, som för närvarande
gällde för gengaskliniken och polikliniken. Ledningen för forskningsverksamheten
kunde tills vidare ombesörjas av yrkeshygieniska avdelningen
vid statens institut för folkhälsan i samråd med vederbörande myndigheter
och läkare.

Därest statsmakterna skulle finna en permanent undersökningscentral vid
karolinska sjukhuset erforderlig, borde verksamheten enligt ämbetsverkets
mening inordnas bland sjukhusets övriga arbetsuppgifter och medel för driften
av centralen beräknas under sjukhusets avlönings- och omkostnadsanslag.

Ett avstyrkande av förslaget föreligger slutligen från medicinska
fakulteten i Uppsala, som bland annat framhåller huvudsakligen följande.

När man å ena sidan betänkte den polymorfa karaktären av yrkessjukdomarna,
å andra sidan att gruvarbetare i Boliden, svetsningsarbetare vid
Göteborgs skeppsvarv och jordbruksarbetare i Skåne skulle representera
upptagningsområdet för den tilltänkta lilla kliniken anmälde sig bestämda
betänkligheter. Åven med behjärtande av önskvärdheten att på en plats

Kungl. Maj.ts proposition nr V2A.

13

samla ett större material måste rimligtvis även en rikligt tilltagen utredningsavdelning
snart bli inkompenserad. Det exempel, som anförts — gengaskliniken
— syntes icke mana till efterföljd, över huvud förefölle det
fakulteten vara en lyckligare lösning av yrkessjukdomarnas problem, om två
andra åtgärder vidtoges respektive forcerades. Den ena av dessa vore en
utbyggnad av den invärtesmedicinska sjukvården, i första hand i form av
en klyvning av de odelade lasaretten. Ett mycket stort antal yrkessjukdomar
komme under invärtesmedicinsk domvärjo och att från den övriga invärtesmedicinen
utbryta just yrkessjukdomarna syntes fakulteten desto mindre
välbetänkt som gränserna givetvis många gånger icke vore skarpa mellan
vad som skulle anses som yrkessjukdom och vad som icke skulle anses som
sådan. Den andra åtgärd, som fakulteten ville föreslå, innebure en utbyggnad
av undervisningen i hygien, således i preventiv medicin, där den nuvarande
kursen måste anses helt och hållet för kort. I samband därmed måste
i författningarna inrymmas möjlighet och rättighet för verks- eller tjänsteläkare
eller den medicinalstyrelsen förordnade att taga sig in på en arbetsplats,
en befogenhet som praktiskt taget saknades. Tjänsteläkarnas speciella
kompetens komme sålunda att tillföras fältarbetet, liksom också möjligheterna
för klinisk utredning av fallen komme att tillgodoses genom den utbyggda
invärtesvården. Beträffande den försäkringsmedicinskt enhetliga bedömningen
av skadorna och sjukdomarna syntes denna säkrad genom riksförsäkringsanstalten.

En av fakultetens ledamöter, professorn Berg, har anmält avvikande mening
och förklarat sig anse, att medicinalstyrelsens förslag borde tillstyrkas.

Rörande organisationens detaljer beröras i några yttranden särskilt de yrkesmedicinska
hudsjukdomarna.

Direktionen för karolinska sjukhuset anser, att omnämnda uppgifter i
första hand böra ombesörjas av sjukhusets blivande dermatologiska klinik.

Statens medicinska forskningsråd framhåller, att man med anledning av
yrkeshudsjukdomarnas stora frekvens hade rätt att förvänta, att samarbetet
mellan den dermatologiska kliniken och den yrkesmedicinska undersökningscentralen
bleve särskilt intimt. Emellertid innehölle de yrkesmedicinska
problemen många aspekter, som läge utanför en dermatologisk kliniks relativt
begränsade specialitet. Dessa omfattade framför allt hela invärtesmedicinens
område och delvis också andra specialgrenar av medicinen. Den vetenskapliga
forskningen inom yrkesmedicinen måste också spänna över vida
större områden än de i och för sig viktiga frågorna om yrkessjukdomarnas
frekvens och relationen mellan yrkcseksem och allergi. Den yrkesmedicinska
undersökningscentralen borde därför enligt forskningsrådets mening intaga
en självständig ställning. Dess chef borde lämpligast med hänsyn till de uppgifter,
som komme att åvila densamma, utgöras av en av yrkesmedicin intresserad
internist.

Beträffande den föreslagna personalorganisationen vid u ndersökningscentralen
anmärker medicinska fakulteten i Lund, att

14

Kung!. Maj:ts proposition nr 124.

tillräcklig motivering knappast förebragts för behovet av en överläkare och
två underläkare för endast tio vårdplatser, en invändning som dock ej vidhölles,
om avsikten vore att ålägga dessa läkare ett omfattande fältarbete.
Enligt fakultetens mening borde även — därest centralen avsåges för huvudsakligen
utredningsfall och därtill sådana från skilda delar av landet

— det verkliga behovet av sociaikurator och socialassistent närmare prövas.

Statens institut för folkhälsan framhåller önskvärdheten av att en läkare

från dess yrkeshygieniska avdelning placeras som underläkare vid centralen.
En sådan anordning skulle nämligen befrämja det förutsatta samarbetet
mellan centralen och nämnda avdelning samtidigt som institutets behov av
klinisk yrkesmedicinsk utbildning för dess läkare därigenom skulle kunna
tillgodoses. Vid bifall härtill syntes medel böra beräknas för en underläkare
utöver medicinalstyrelsens förslag, alldenstund samtliga nuvarande läkare
vid avdelningen erfordrades för dess egna arbetsuppgifter.

Slutligen har det föreslagna yrkesmedicinska rådet föranlett
vissa erinringar.

Medicinska fakulteten i Lund har avstyrkt förslaget i denna del. Fakulteten
framhåller, att medicinalstyrelsen torde besitta möjligheter att för det
med rådet avsedda ändamålet mobilisera medlemmarna av sitt vetenskapliga
råd ävensom att få annan expertis ställd till förfogande. Framförallt syntes
emellertid yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan,
som under de senaste åren gjort en uppmärksammad insats på yrkeshygienens
område, äga goda förutsättningar att i samarbete med yrkesinspektionen
och medicinalstyrelsen fungera som ledare i det yrkesmedicinska
forskningsarbetet. Beträffande den för vissa yrkesmedicinska frågor
önskvärda expertisen från arbetare- och arbetsgivarehåll framhåller fakulteten
slutligen, att det väl utan vidare kunde förutsättas, att sådan expertis

— i de speciella fallen varierad — ställdes till förfogande av respektive
organisationer.

Statens institut för folkhälsan påpekar, att man alternativt — förutom
statens medicinska forskningsråd — även kunde tänka sig möjligheten, att
ledningen av forskningsverksamheten anförtroddes antingen åt folkhälsoinstitutet
eller det av 1938 års arbetarskyddskommitté föreslagna nya ämbetsverket
för arbetarskyddsfrågor (arbetsrådet). Det sistnämnda alternativets
lämplighet kunde dock ej bedömas, förrän det definitiva förslaget (vid
tidpunkten för institutets yttrande ännu ej avgivet) till organisation och instruktion
för arbetsrådet förelåge.

Statens medicinska forskningsråd förklarar sig dela medicinalstyrelsens
uppfattning, att det knappast kunde betraktas som ändamålsenligt att lägga
ledningen av den yrkesmedicinska forskningen till forskningsrådet. — Denna
uppfattning delas av medicinska fakulteten i Lund.

Universitetskanslern anser, att behovet av ett statligt råd för yrkesmedicin
borde prövas i samband med den av honom förordade ytterligare ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

15

redningen. Åtskilliga skäl syntes emellertid tala för avslag å förslaget i
denna del i enlighet med den av medicinska fakulteten i Lund hävdade uppfattningen.

I fråga om sammansättningen av ett eventuellt yrkesmedicinskt
råd ha vissa önskemål framställts.

Statens medicinska forskningsråd anser, att den medicinska sakkunskapen
i rådet — som lämpligen borde benämnas yrkesmedicinsk nämnd —- bör
företrädas av föreståndaren för undersökningscentralen och föreståndaren
för den yrkeshygieniska avdelningen vid folkhälsoinstitutet såsom självskrivna
ledamöter samt därjämte av en representant för dermatologien. Att
den sistnämnda specialiteten bör vara representerad hävdas vidare av svenska
dermatologiska sällskapet och riksförsåkringsanstalten, den sistnämnda myndigheten
jämväl under framhållande av angelägenheten att även teknisk sakkunskap
blir företrädd. Statens institut för folkhälsan förklarar sig förutsätta,
att dess yrkeshygieniska avdelning erhåller en representant i rådet.
Behovet av representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer vitsordas
slutligen från några håll.

Slutligen vill jag anmäla, att svenska gruvindustriarbetareförbundet i en
av landsorganisationens kommitté för olycksfallsförsäkrings- och arbetarskyddsfrågor
med skrivelse den 20 februari 1947 överlämnad och av kommittén
understödd framställning uttalat sig till förmån för den föreslagna
undersökningscentralens förverkligande.

Föredraganden.

Under de senaste 50 åren har den folkmängd, som direkt eller indirekt
erhåller sitt uppehälle genom industri och hantverk i vårt land, flerdubblats
och omfattar nu inemot 2,5 miljoner människor. Detta har medfört, att de
speciella hälso- och sjukvårdsproblem, som äro förknippade med industrieller
därmed jämförligt arbete, fått en med åren alltmer ökad betydelse.
Parallellt härmed har behov av vidgat stöd från det allmännas sida i
kampen mot yrkessjukdomarna gjort sig gällande. Såväl det yrkeshygieniska
som det yrkesmedicinska området är för närvarande föremål för översyn ur
organisatoriska synpunkter. I avseende å det yrkeshygieniska området vill
jag erinra om att 1938 års arbetarskyddskommitté nyligen föreslagit en förstärkning
av de medicinska arbetskrafterna inom yrkesinspektionen, bland
annat genom inrättande i ettvart av de elva yrkesinspektörsdistrikten av statliga
befattningar som yrkesläkare med uppgift att ägna uppmärksamhet åt
arbetarskyddslagstiftningens tillämpning i medicinskt-yrkeshygieniskt avseende.
Ett annat av kommitténs förslag tar sikte på en överflyttning av den
yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan till det av
kommittén förordade nya ämbetsverket för arbetarskyddsärenden (arbetsrådet)
i syfte att ernå en effektivare samordning av administration och praktisk
forskning på området. Vad de sjukvårdande uppgifterna angår är

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

frågan rörande den framtida organisationen av den yrkesinedicinska vården
för närvarande föremål för utredning inom en av medicinalstyrelsen
och folkhälsoinstitutet tillsatt kommitté.

Yrkessjukdoms vården har i vårt land företrädesvis omhänderhafts av de
vanliga instanserna för öppen och sluten sjukvård, d. v. s. tjänsteläkare,
privatpraktiserande läkare och sjukhus. Ett mindre antal industrier har dock
i första hand för olycksfallsvården anställt särskilda läkare. Vidare voro
speciella vårdanstalter för gengasförgiftade under krisåren inrättade i några
städer. Deras verksamhet har i vissa fall nedlagts men några ha fortsatt sin
verksamhet. Det senare är fallet med den sommaren 1945 inrättade gengaskliniken
vid karolinska sjukhuset. Vid densamma ha på sistone upptagits
även andra yrkessjukdomsproblem än de av gengas direkt föranledda, bl. a.
förgiftningar orsakade av vissa ämnen såsom bly, kadmium, bensol, kvicksilver
och trikloretylen. Hithörande fall ha för undersökning och bedömning
remitterats till gengaskliniken av verks- och andra läkare samt av
olika försäkringsinrättningar, främst riksförsäkringsanstalten. Ett nära samarbete
har dessutom förekommit mellan kliniken och folkhälsoinstitutets
yrkeshygieniska avdelning, som utnyttjat klinikens resurser för sitt forskningsarbete.

De värdefulla erfarenheter, som vunnits av detta samarbete, ha av medicinalstyrelsen
åberopats såsom ett stöd för dess nu framlagda förslag. Detta
tar sikte på att den vid karolinska sjukhuset anordnade gengaskliniken skall
omändras till en för yrkessjukdomar i allmänhet avsedd undersöknings- och
forskningscentral av rikskaraktär. Till denna skulle knytas en vårdavdelning.
Samtidigt härmed föreslås, att statens gengasforskningsråd avlöses av
ett statligt råd för yrkesmedicin, åt vilket skulle anförtros ledningen av den
yrkesmedicinska forskningsverksamheten.

Såsom jag redan inledningsvis antytt äro vissa för yrkeshygienens-yrkesmedicinens
fortsatta utbyggnad i vårt land grundläggande frågor för närvarande
i olika sammanhang föremål för överväganden. Om jag begränsar
mig till det kliniska området kan konstateras, att yrkessjukdomarnas
frekvens ej är klarlagd. Någon samlad erfarenhet av utrednings- respektive
vårdbehovet i riket för yrkessjukdomsfall föreligger icke. Ej heller är utrett
genom vilka anordningar yrkessjukdomsvården kan på bästa sätt tillgodoses.

På grund härav synes mig försiktigheten bjuda att statsmakterna icke nu
binda sig alltför hårt i fråga om organisatoriska anordningar för den yrkesmedicinska
vården. Vad i detta ärende framkommit talar dock för behovet
av att den företrädesvis av den yrkeshygieniska avdelningen vid folkhälsoinstitutet
bedrivna forskningsverksamheten på området ges stödet av en
centralt bedriven yrkesmedicinsk poliklinik med speciella vårdresurser. Jag
anser mig därför böra förorda, att gengaskliniken den 1 instundande juli
ombildas till en allmän yrkesmedicinsk undersökningscentral.

Kungl. Majds proposition nr 12b.

17

1 fråga om arbetsuppgifterna för denna central torde i första hand
böra framhållas, att centralen ej avser att ens provisoriskt lösa spörsmålet om
det lämpligaste sättet för yrkessjukdomsfallens omhändertagande för hela landet
utan väsentligen måste begränsa sig till att undersöka och behandla fall
från stockholmstrakten, även om remiss från landsorten av speciella fall är
både avsedd och möjlig. Centralen bör framförallt inrikta sig på praktiskt vetenskapliga
undersökningar av vissa fall i syfte att skapa grundvalar för en
mera allmän behandling respektive bedömning av yrkesmedicinska sjukdomsfall
och yrlcessjukdomsrisker. Arbetet vid centralen synes mig bäst
kunna karakteriseras såsom en försöksverksamhet i huvudsakligt
syfte att vinna närmare erfarenheter för ett bedömande av i vad mån permanenta
anordningar för undersökning och behandling av yrkessjukdomar
kunna vara motiverade. Därav följer, att frågan om inrättandet av en till
undersökningscentralens förfogande stående egen vårdavdelning bör ställas
på framtiden; jag förutsätter i stället, att centralen under tiden för provisoriet
kan utan inskränkning tillgodogöra sig de sex vårdplatser på karolinska
sjukhusets medicinska avdelning, som för närvarande äro reserverade för
gengasklinikens behov, ävensom att möjligheter föreligga att därutöver utnyttja
ett mindre antal platser för vård av yrkessjukdomspatienter från
Stockholms stad. Vad den sjukvårdande verksamheten i övrigt angår lärer
det ligga i sakens natur, att till undersökningscentralen inremitterade fall,
vilka vid där företagen bedömning befunnits vara i behov av specialistvård,
skola undersökas å vederbörande specialklinik. Till följd av yrkeshudsjukdomarnas
stora frekvens finnes anledning förvänta, att samarbetet mellan
den nytillkommande dermatologiska kliniken på sjukhuset och undersökningscentralen
skall bli mycket omfattande.

Det förhållandet, att undersökningscentralen sålunda är avsedd att bli i
första hand en utredande och vetenskapligt arbetande institution, är av betydelse
för det förutsatta samarbetet mellan centralen och yrkeshygieniska
avdelningen vid folkhälsoinstitutet såtillvida, atl den kliniska verksamheten
vid undersökningscentralen måste i möjligaste mån anpassas efter de forskningsuppgifter,
som stå på dagordningen inom nämnda avdelning och kräva
komplement av de kliniska resurser, som undersökningscentralen erbjuder.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att — därest så skulle befinnas nödvändigt
— utfärda närmare föreskrifter i avseende å formerna för samarbetet
mellan undersökningscentralen och den yrkeshygieniska avdelningen.

Med den begränsade omfattning, som verksamheten vid ifrågavarande
klinik avses erhålla under den närmaste framtiden, synas tillräckligt bärande
skäl för inrättande av ett yrkes medicinskt råd knappast föreligga;
jag finner mig därför böra avstyrka förslaget i denna del. Klart är
emellertid, att frågan om behövligheten och lämpligheten av ett dylikt råd
kan få förnyad aktualitet i samband med ett mera definitivt ställningstagande
till den yrkesmedicinska vårdens organisation.

Bihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 saml. Nr 12b. 2

18

Kungl. Mctj:ts proposition nr 124.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna personalorganisationen,
som i sina huvuddrag överensstämmer med den för gengaskliniken vid karolinska
sjukhuset nu gällande, har vid remissbehandlingen så gott som enhälligt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast medicinska fakulteten
i Lund har uttalat tveksamhet rörande behovet av samtliga de föreslagna
läkarbefattningarna — en överläkare och två underläkare — dock under
samtidig förklaring att saken komme i ett annat läge, om avsikten vore att
ålägga dessa läkare ett omfattande fältarbete. I anslutning till detta uttalande
lärer böra framhållas, att läkarna, för att det vetenskapliga arbetet
skall kunna effektivt bedrivas, måste beredas tid till bl. a. serieundersökningar,
bearbetande av material, litteraturstudier och iakttagelser på de arbetsplatser,
varifrån upphovet till en yrkessjukdom kan härledas. Jag tillstyrker
därför i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag,
att den närmaste ledningen av centralen anförtros åt en överläkaren
på karolinska sjukhusets medicinska avdelning subordinerad biträdande
överläkare, med samtidig uppgift att vara konsult åt yrkeshygienska avdelningen
vid folkhälsoinstitutet, samt att denne erhåller biträde av två underläkare.
Innehavarna av dessa tjänster böra äga en allsidig klinisk utbildning
och vara väl meriterade för vetenskapligt arbete; lämpligt synes vara
att förordnande å envar av läkartjänsterna meddelas av Kungl. Maj:t efter
förslag av medicinalstyrelsen, sedan direktionen för karolinska sjukhuset
och styrelsen för statens institut för folkhälsan beretts tillfälle att yttra
sig. Vad personalen i övrigt angår torde medel böra beräknas för en heltidsanställd
laboratoriesköterska, en halvtidsanställd polikliniksköterska, en
halvtidsanställd socialkurator, ett halvtidsanställt skrivbiträde och en städerska.
Medel böra vidare finnas tillgängliga för arvoden till konsulterad
expertis och till vikarierande personal, varjämte möjlighet bör föreligga för
Kungl. Maj:t att medgiva förstärkning av personalen, därest så skulle befinnas
oundgängligen erforderligt.

Personalens löneförmåner böra tills vidare utgå i form av arvoden.
Jag tillstyrker de årsbelopp, som beräknats för den biträdande överläkaren
och för envar av de båda underläkarna eller 16 000 kronor respektive 11 000
kronor. Åt Kungl. Maj:t bör dock lämnas befogenhet att -— med hänsyn
till de ännu pågående förhandlingarna rörande bl. a. avlöningsförhållandena
för de underordnade läkarna vid karolinska sjukhuset —- vidtaga den
jämkning i underläkarnas arvoden, som må befinnas påkallad av nämnda
förhandlingars slutresultat. Personalarvodena i övrigt böra beräknas med
utgångspunkt från de avlöningsbelopp, som vid genomförandet av den allmänna
löneregleringen komma att utgå till motsvarande befattningshavare
å karolinska sjukhusets stat. I enlighet härmed räknar jag tills vidare med
följande belopp för år räknat, nämligen för laboratoriesköterskan 6 450 kronor,
för polikliniksköterskan (halvtid) 3 225 kronor, för socialkuratorn (halvtid)
3 500 kronor, för skrivbiträdet (halvtid) 2 240 kronor och till städerskan

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b.

19

1 860 kronor. För arvoden till i förekommande fall konsulterad expertis räknar
jag med ett belopp av 6 000 kronor och till vikariatsersättningar 8 000
kronor.

Det av medicinalstyrelsen föreslagna beloppet till oförutsedda utgifter
lärer kunna begränsas till 10 000 kronor. För materiel och omkostnader
torde böra avses ett belopp av 4 000 kronor.

För forskningsarbeten har medicinalstyrelsen föreslagit anvisande
av ett belopp å 40 000 kronor. Enligt vad jag under hand inhämtat avses
dessa medel för bestridande helt eller delvis — förutsatt att tillskott från
enskilt håll kan påräknas — av kostnaderna för utförande av ett antal delvis
vid gengaskliniken påbörjade utredningar rörande särskilda slag av
yrkesrisker och yrkessjukdomstillstånd, bland annat i avseende å uppkomsten
av hjärtskador i samband med arbeten utsatta för exposition av trikloretylen
samt rörande hälsorisken vid elektrosvetsning. Angeläget är, att hithörande
aktuella forskningsuppgifter icke av brist på tillgängliga medel
eftersättas. Man lärer även få förutsätta, att behov stundom kan uppstå
att för fullgörande av särskilda forskningsuppgifter dels å kliniken kvarhålla
vissa vårdfall utöver erforderlig vårdtid, dels ock att låta på kliniken
inlägga en person, även om fallet i fråga normalt ej skulle föranleda därtill.
För dylika eventualiteter bör det enligt mitt förmenande finnas möjlighet
för centralen att — efter prövning i varje särskilt fall — bestrida vederbörandes
kostnader för resa till och från centralen samt för förlorad arbetsinkomst,
därest dessa kostnader icke gäldas i annan ordning, exempelvis av
vederbörandes arbetsgivare eller fackorganisation, sjukkassa eller försäkringsinrättning.
Naturligt synes vara, att sålunda uppkommande utgifter
jämväl täckas av de för forskningsverksamheten anvisade medlen. Med hänsyn
härtill anser jag mig böra förorda, alt för nämnda verksamhet avses
ett belopp av 50 000 kronor.

Däremot synes något särskilt belopp icke böra i detta sammanhang beräknas
för ianspråktagandet av förenämnda vårdplatser å karolinska sjukhuset
utan de med desamma förbundna driftkostnaderna torde i vanlig ordning
få bestridas från vederbörande anslag under åttonde huvudtiteln.

Den ifrågavarande försöksverksamheten avses påbörjad den 1 juli 1947.
Den av statens gengasforskningsråd bedrivna verksamheten förutsättes av
mig vara vid denna tidpunkt helt avvecklad.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat skulle medelsbehovet för försöksverksamheten
utgöra (16 000 + 22 000 + 6 450 + 3 225 + 3 500 + 2 240 +

1 860 + 6 000 + 8 000 + 10 000 + 4 000 + 50 000) 133 275 kronor eller avrundat
133 000 kronor. Beloppet torde å riksstaten för nästa budgetår upptagas
som förslagsanslag under huvudtiteln V a. Inrikesdepartementet och
benämnas Viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område. Anslaget bör
ställas till medicinalstyrelsens förfogande för utbetalning, på rekvisition, till
direktionen för karolinska sjukhuset enligt av Kungl. Maj:t meddelade
närmare bestämmelser.

20

Kungl. Mcijits proposition nr 124.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område
för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av........ kronor 133 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917
716317