Kungl. Maj:ts ''proposition nr 112.

1

tfr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående redovisning
av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens
marinverkstäder: given Stockholms slott den
28 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 28 februari 1947.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöbes, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga angående redovisning
av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marinverkstäder och
anför därvid följande.

Inledning.

Enligt beslut vid 1944 års riksdag (proposition nr 166; riksdagens skrivelse
nr 384) ha Stockholms och Karlskrona örlogsvarv från och med den
1 juli 1945 undergått en genomgripande omorganisation, bland annat innebärande
ett sammanförande vid vartdera varvet av verkstadsrörelsen till en
verkstadsavdelning — marinverkstäderna — och av verksamheten i övrigt
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 112. 478 47 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

till tre militärtekniska avdelningar. Omorganisationen åsyftade bland annat
att skapa möjligheter att verkställa rättvisande självkostnadsberäkningar för
verkstadsrörelsen.

Vid anmälan av nyssnämnda proposition 1944: 166 framhöll min företrädare
i ämbetet, att kritik riktats mot sättet för örlogsvarvens självkostnadsberäkning
med hänvisning till att fördelningen av utgifterna för den
tekniska driften och för den militära beredskapen med varvens dåvarande
organisation icke kunde till fullo klarläggas. Yissa på kostnadssiffrorna inverkande
faktorer medtoges nämligen icke i beräkningen, varigenom den
bokförda kostnaden komme att framstå såsom lägre än den verkliga. I anslutning
därtill hade framhållits, att omkostnadsberäkningarna borde uppläggas
enligt samma system som för motsvarande privatindustriella anläggningar.
För att skapa ett säkrare underlag för en självkostnadsberäkning
vid örlogsvarven, som kunde utföras i närmast möjliga överensstämmelse
med privatindustriens beräkningsmetoder, borde örlogsvarven eller i varje
fall den vid varven bedrivna verkstadsrörelsen erhålla en i ekonomiskt hänseende
relativt fristående ställning gentemot budgeten.

Departementschefen anslöt sig till den uppfattningen, som tidigare kommit
till uttryck hos samtliga utredningar, vilka behandlat hithörande frågor, att
den vid örlogsvarven bedrivna verkstadsrörelsen borde organiseras såsom
statlig affärsdrift. Yerkstadsavdelningen skulle erhålla särskild bokföring,
varigenom underlag skulle skapas för en rättvisande självkostnadsberäkning.
Frågan om redovisning av verkstadsrörelsens tillgångar, inkomster och utgifter
över särskilda kapitalfonder samt därmed sammanhängande spörsmål
skulle framdeles underställas riksdagen.

Sedan propositionen godkänts av riksdagen, uppdrog Kungl. Maj:t den
30 juni 1944 åt marinförvaltningen att i samråd med riksräkenskapsverket
taga frågan om lämpligheten av att redovisa de till örlogsvarven hörande
verkstädernas tillgångar, inkomster och utgifter över särskilda kapitalfonder
under närmare övervägande samt, om sådan redovisning för örlogsvarven
befunnes ändamålsenlig, så snart så lämpligen kunde ske framlägga de förslag
rörande därmed sammanhängande spörsmål, till vilka gjorda överväganden
kunde föranleda.

I skrivelse den 11 februari 1947 har marinförvaltningen efter samråd med
ri/csräkenskapsverket framlagt resultatet av den verkställda utredningen och
hemställt om vidtagande av därav föranledda, i det följande närmare berörda
åtgärder.

Över marinförvaltningens skrivelse har försvarets civilförvaltning den 18
februari 1947 avgivit utlåtande, varjämte statens sakrevision den 21 februari
1947 yttrat sig i fråga rörande revision av marinverkstädernas räkenskaper.

Marinverkstädernas nuvarande självkostnadsberäkningar.

I marinverkstädernas nuvarande självkostnadsberäkning medtagas i stort
sett direkta kostnader för material, material-(förråds-)omkostnader, direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

3

arbetslön och arbetsomkostnader. I den sistnämnda kostnadsgruppen ingå
i huvudsak sådana kostnader, vilka utbetalas över marinverkstädernas drifttitlar
men av olika anledningar icke kunna hänföras till viss arbetsorder,
såsom underhåll av maskiner, verktyg och inventarier, hjälp- och förbrukningsmaterial,
bränsle, elektrisk energi, vissa tillägg till arbetarlöner, tjänstemannaavlöningar,
administrationsomkostnader m. m. Avskrivning å maskiner
och inventarier belastar driften i och för möjliggörande av viss återanskaffning
och ingår således i nuvarande beräkningsgrunder. Däremot medtagas
icke följande inom industrien i allmänhet förekommande kostnadselement,
nämligen kapitalränta, avskrivningar å fastigheter, reparation och underhåll
av fastigheter, pensionskostnader och olycksfallsersättningar för tjänstemän
och arbetare, skatter och försäkringar.

Marinförvaltningen har framhållit, att anledningen därtill i stort vore, att
kostnaderna i fråga icke förekomme såsom utgifter över marinverkstädernas
driftomkostnadskonton utan att de antingen bestredes av särskilda anslag
å riksstaten, vilket vore fallet beträffande fastighets-, pensions- och olycksfallskostnader,
eller icke alls förekomme, såsom viss kapitalränta, skatter
och försäkringar.

Olika alternativ för redovisning av marinverks
t öder nas anläggnings värden.

Enligt föredragande departementschefens uttalande i ''propositionen 1944:166
borde de mål, man velat uppnå genom att giva örlogsvarvens verkstadsorganisationer
ställning såsom affärsdrivande, komma inom närmare räckhåll,
om redovisningen av verkstädernas tillgångar, inkomster och utgifter reglerades
över särskilda kapitalfonder. Konstruktionen av sådana fonder kunde
emellertid ordnas efter flera olika alternativ. Det vore sålunda icke utrett,
huruvida och i så fall i vilken omfattning örlogsvarvens å fastighetsfonden
redan redovisade anläggningsvärden borde överföras till dessa nya fonder.
I detta avseende stode ett förslag, som framlagts av 1940 års sakkunniga
för utredning av frågan om fjärde huvudtitelns uppställning — enligt vilket
utnyttjade anläggningsvärden skulle kvarstå å fastighetsfonden, som därför
skulle erhålla ersättning i form av hyra från örlogsvarven — alltjämt öppet.
Vare sig en sådan varvsfond redovisade fastighetsvärdena eller förhyrde
dem av fastighetsfonden, komme varvens verkstadsrörelse att belastas med
de kostnader för dessa fastigheter, d. v. s. underhåll, som nu täckas av å
fjärde huvudtiteln uppförda ersättningsanslagen, avsättning till värdeminskningskonto
och ränta å investerat kapital. Dessa kostnader skulle i så fall,
i den mån de avsåge för varvsrörelsen utnyttjade anläggningar, överföras
från ersättningsanslagen till örlogsvarvens driftstitlar och därmed indirekt
komma att belasta sakanslagen. Detta skulle förutsätta en omräkning av
dessa anslag.

Marinförvaltningen har med utgångspunkt från vad sålunda anförts övervägt
frågan om upptagande av de av marinverkstäderna utnyttjade fastig -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

heterna ävensom maskiner och för driften erforderligt rörelsekapital till
redovisning å en särskild kapitalfond samt härom närmare anfört följande.

För att redovisningen skall kunna anordnas i enlighet med detta alternativ,
måste i första hand de fastigheter, som nyttjas av marinverkstäderna,
exakt avskiljas från örlogsvarvens övriga fastigheter.

Detta torde beträffande flertalet byggnader icke möta några direkta svårigheter.
Beträffande vägar, kajer, pirar och dockor samt vissa markområden,
vilka användas gemensamt av marinverkstäderna och de militärtekniska
’ avdelningarna, torde emellertid uppdragandet av gränslinjer mota avsevärda
svårigheter. Innan man ingår på att bestämma sig för en viss
uppdelning av vilka fastigheter, som skola hänföras till den ena eller andra
delen av örlogsvarven, synes det på grund därav vara lämpligt att söka
vinna närmare erfarenheter av den nya organisationen, dess möjligheter till
räntabilitet m. m.

Marinförvaltningen har på grund härav funnit, att marinverkstädernas
anläggningsvärden tills vidare borde kvarstå å fastighetsfonden, varvid denna
fond borde erhålla ersättning i form av hyra från marinverkstäderna.

Å den ifrågasatta varvsfonden skulle därefter endast återstå att till redovisning
upptaga dels av marinverkstäderna nyttjade maskiner, dels eventuellt
rörelsekapital, i vilket värdet av verkstadsförråden vore inräknat. Härom har
marinförvaltningen anfört följande.

Marinverkstädernas maskiner ha anskaffats huvudsakligen med å driftbudgeten
anvisade medel eller med anlitande av driftomkostnadsmedel ävensom
med medel, som ställts till förfogande å diversemedelsfonden Stockholms
varvs byggnadsfond. Enligt för statsbokföringen vedertagna principer
äro ifrågavarande maskiner att betrakta såsom i sin helhet avskrivna, varför
ur statsbokföringens synpunkt något förräntningsbart kapital med avseende
på desamma icke för närvarande förefinnes.

Med hänsyn härtill har marinförvaltningen ansett, att ur självkostnadsberäkningssynpunkt
icke förelåge behov att upptaga marinverkstädernas
maskiner till redovisning i statsbokföringen. Att vid sådant förhållande
upplägga en särskild kapitalfond allenast för redovisning av rörelsekapital
för driften syntes icke böra ifrågakomma.

Försvarets civilförvaltning har anfört, att ämbetsverkets granskning av
marinförvaltningens förslag på grund av den mycket korta tid, som enligt
remissen stått till buds, måst inskränkas till att avse allenast mera allmänna
synpunkter. Ehuru de skäl, som anförts mot verkstädernas redovisning över
särskilda kapitalfonder, knappast kunde anses övertygande, kunde civilförvaltningen
likväl biträda förslaget i denna del. Därest ändock i verkstädernas
kalkyler intoges de kostnadselement, som erfordrades för att största möjliga
jämförbarhet med privat varvsindustri skulle ernås, syntes nämligen det
väsentliga ändamålet få anses tillgodosett.

Förslag till självkostnadsberäkningens ordnande.

Marinförvaltningen har efter ingående överväganden kommit till den uppfattningen,
att självkostnadsberäkningen vid marinverkstäderna borde anordnas
med utgångspunkt i nuvarande beräkningssystem. I driftsomkost -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

naderna borde emellertid bland förråds- och arbetsomkostnaderna medtagas
förutom de direkta utgifter, som för närvarande inginge i desamma, även
byra för av marinverkstäderna nyttjade byggnader, ränta å rörelsemedel,
pensionskostnader samt olycksfallsersättningar och livräntor till följd av
olycksfall i arbete. Privatindustrien hade att i sina kalkyler jämväl taga
hänsyn till skatter, försäkringar och kapitalränta. Då emellertid skatter —
med undantag för kommunal fastighetsskatt i vissa fall — icke åvilade statsverket,
syntes marinverkstädernas kalkyler icke böra belastas med någon
motsvarande kostnad. Detta gällde jämväl beträffande försäkringar, som
endast i undantagsfall och efter Kungl. Maj:ts medgivande finge tecknas för
staten tillhörig egendom.

Kapitalränta borde medtagas i marinverkstädernas kalkyler endast i viss
utsträckning. Med hänsyn till att någon fondbildning icke ansetts böra
komma till stånd för redovisning av marinverkstädernas tillgångar och skulder
komme underlag att saknas i bokföringen för beräkning av denna kostnad i
vad avsåge ränta å i vissa förråd och maskiner nedlagt kapital. Däremot
borde ränta beräknas å det rörelsekapital, som kunde komma att ställas till
marinverkstädernas förfogande. Därigenom skapades intresse och förutsättning
för att icke större rörelsekapital toges i anspråk än som vid varje tidpunkt
befunnes lämpligt ur ekonomisk synpunkt.

Kär man emellertid i driftsomkostnaderna inräknade pensions- och olycksfallskostnaderna,
som ju icke bestredes av marinverkstäderna, bleve den
genom driftpåläggen framtagna täckningen för omkostnaderna för hög, och
ett överskott å omkostnadskontot skulle till följd därav komma att uppstå.

En annan konsekvens av en dylik självkostnadsberäkning vore, att priserna
på utförda arbeten och tillverkade produkter måste höjas. Detta i sin
tur borde medföra en uppräkning av alla de anslag, som i sista hand bestrede
kostnaderna för de utförda arbetena. Marinförvaltningen vore emellertid
av den uppfattningen, att en dylik uppräkning av anslag icke borde
ske, enär den icke kunde bli rättvis. Det vore nämligen icke möjligt att i
förväg bestämma, huruvida ett arbete kunde komma att beställas hos marinverkstäderna.
Det kunde tänkas bli mera fördelaktigt ur kostnadssynpunkt
att utlägga detsamma hos privatindustrien.

Hyreskostnaderna för av marinverkstäderna nyttjade byggnader och markområden
komme att inräknas i driftsomkostnaderna i stället för att som
hittills bestridas från det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Ersättning till försvarets fastighetsfond: Marinens delfond. Därvid kunde
sistnämnda anslag minskas. Motsvarande belopp komme i stället att belasta
de sakanslag, som debiterades kostnaderna för verkstädernas arbeten,
främst anslaget för underhåll av flottans fartyg m. m. Därigenom komme
fjärde huvudtiteln i sin helhet icke att ändras.

I den statistiska kalkylen för bestämmande av produktpriserna borde
icke medtagas sådana utgifter, som betraktades såsom tillhörande fasta beredskapskostnader,
enär de sammanhängde med örlogsvarvens egenskap av
militär institution. Hit hörde de ökade kostnaderna för avlöning åt polis -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

kåren, ytterbelysning och dylikt, vilka borde avpassas efter förläggningen
till varvet av rustade fartyg.

Med hänsyn till att pensions- och olycksfallskostnader bestredes av andra
huvudtitlar än den fjärde, syntes det riktigt, att dessa kostnader ej belastade
beställningar från statliga myndigheter.

På grund av vad sålunda anförts har marinförvaltningen föreslagit,
att marinverkstäderna skola erlägga hyra till marinens delfond av försvarets
fastighetsfond för nyttjade byggnader och markområden,

att det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Ersättning till
försvarets fastighetsfond: Marinens delfond minskas med motsvarande belopp,
att reservationsanslaget till underhåll av flottans fartyg m. m. ökas med
samma belopp,

att förutom verkliga utgifter i kalkylerna medtagas pensions- och olycksfallskostnader,

att återstående s. k. konstanta omkostnader icke vidare medtagas i kalkylerna,
i den mån de äro av beredskapsnatur, samt

att fakturapriserna å utförda arbeten och tillverkade produkter för statliga
myndigheter reduceras med belopp motsvarande i priset ingående andel av
pensions- och olycksfallskostnader.

Försvarets civilförvaltniny har funnit marinförvaltningens förslag i stort
sett godtagbart.

Beräkningar rörande de i självkostnadsberäkningarna
ingående kostnadselementen.

Marinförvaltningen har verkställt kalkyler rörande de nytillkommande
kostnadselement, som enligt ämbetsverkets förslag skulle beaktas vid självkostnadsberäkningarna.

Vad angår hyreskostnader har marinförvaltningen anfört, att hyra för
nyttjade byggnader ävensom för andel i nyttjandet av övriga anläggningar
inom örlogsvarven, vilka samtliga i huvudsak utnyttjades för försvarsändamål,
borde beräknas till ungefärligen samma belopp, som ett civilt varv
skulle komma att erlägga vid förhyrning av anläggningar av motsvarande
storlek. Förslag till hyresbelopp borde av marinförvaltningen årligen
underställas Kungl. Maj:t i samband med avgivande av förslag till
stat för marinens delfond av försvarets fastighetsfond. En preliminär beräkning
av det hyresbelopp, som för närvarande borde utgå, gåve vid handen,
att för marinverkstäderna i Stockholm 300 000 kronor och för marinverkstäderna
i Karlskrona 400 000 kronor eller sammanlagt ungefär 700 000 kronor
finge anses skäliga.

Marinförvaltningen här icke ansett lämpligt, att de aktuella pensionskostnaderna
bestredes av marinverkstädernas driftmedel. Pensionskostnaderna
borde alltjämt utgå från pensionshuvudtiteln samt utbetalas av
statskontoret och statens pensionsanstalt. Det borde emellertid åligga marinverkstäderna
att i självkostnadsberäkningen inräkna det belopp, som vid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

7

approximativ försäkringsmatematisk utredning befunnes vara erforderligt för
täckande av på budgetåret fallande del av aktuella och framtida pensionskostnader.
Man syntes kunna utgå ifrån att pensionskostnaderna för närvarande
utgjorde omkring 10 % av totala tjänstemanna- och arbetaravlöningarna.
Under förutsättning att antalet arbetare och tjänstemän icke
underginge någon större förändring, borde med utgångspunkt från den angivna
procentsiffran pensionskostnaderna beräknas till ett belopp av i runt
tal 900 000 kronor, varav för marinverkstäderna i Stockholm 300 000 kronor
och för marin verkstäderna i Karlskrona 600 000 kronor.

Marinförvaltningen har framhållit, att ifrågavarande belopp vore oproportionerligt
höga i förhållande till de pensionskostnader privata varv hade att
vidkännas.

Olycksfallsersättningar och livräntor till följd av invaliditet, förorsakad
av skada i arbete, bestridas för närvarande för marinverkstädernas
del av riksförsäkringsanstalten. Några avgifter härför i likhet med de avgifter,
som privata företag ha att inleverera till nämnda anstalt, utgå icke.

Marinförvaltningen har funnit lämpligt, att marinverkstäderna i självkostnadsberäkningen
i likhet med vad som föreslagits beträffande pensionskostnaderna
inräknade belopp så beräknade, att de motsvarade vad ett privat
industriföretag med samma arbetarantal skulle ha inbetalat till riksförsäkringsanstalten.
Ifrågavarande kostnad syntes för marinverkstäderna i Stockholm
kunna beräknas till 30 000 kronor samt för marinverkstäderna i Karlskrona
till 60 000 kronor.

Yad angår skatter ha sådana icke medtagits av marinförvaltningen, enär
en stadigvarande byggnadsverksamhet i fråga om privata fartyg icke kunnat
påräknas.

Beträffande avskrivningar å maskiner har marinförvaltningen inledningsvis
anfört följande allmänna synpunkter.

Alla inom ett industriellt företag använda arbetsmaskiner undergå en
ständig värdeminskning. Denna orsakas av två faktorer, nämligen dels den
genom slitage orsakade minskningen i brukbarhet, vilken icke kan helt upphävas
genom reparation, och dels det oavsett för slitningen inträdande föråldrandet,
varigenom maskinen ur teknisk synpunkt blir omodern och ur
ekonomisk synpunkt mindre räntabel jämfört med nykonstruktioner på området
ifråga.

Denna värdeminskning anses i modern självkostnadsberäkning såsom en
kostnad, och hänsyn härtill tages genom att man bland tillverkningsomkostnaderna
inräknar avskrivningar å objekten ifråga. Avskrivningarna kunna
beräknas antingen i förhållande till anskaffningsvärdet eller till återanskaffningsvärdet.
Den sistnämnda beräkningsgrunden torde för närvarande i allmänhet
tillämpas inom privata industriföretag.

Avskrivningarna krediteras vanligen ett maskinersättningskonto (förnyelsefond).
Ä nämnda konto uppsamlas således det kapital, som erfordras
för att förnya maskinparken eller modernisera densamma.

Med erinran att i marinverkstädernas tillverkningskostnader för närvarande
inräknas avskrivningar å maskiner och inventarier har marinförvaltningen
anfört, att verkstadsdriften även i fortsättningen syntes böra årligen

8

Kungl. Maj:ts •proposition nr 112.

belastas med å maskinerna ifråga belöpande avskrivningar, vilka borde tillgodoföras
ett särskilt konto under driftomkostnadstiteln. Från ifrågavarande
konto, förslagsvis benämnt maskinersättningskonto, skalle sedermera bestridas
kostnaderna för ersättningsanskaffning av förslitna och utrangerade maskiner.
Marinförvaltningen förutsatte, att vid sådant förhållande av utvidgningar
betingad nyanskaffning av maskiner skulle finansieras av särskilda
driftbudgetanslag allt efter uppkommande behov.

Vidkommande frågan om vad som skulle hänföras till maskiner har marinförvaltningen
ansett samma principer, som gällde för försvarets fabriksverk,
böra tillämpas, samt i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.

Till maskiner böra således förutom arbetsmaskiner i vanlig bemärkelse
hänföras ugnar, ässjor, motorbåtar, bilar, truckar m. m. samt vissa andra
transportanordningar, såsom traverser m. m., i sistnämnda fall dock endast
under förutsättning att de icke äro mera fast inbyggda i verkstadsbyggnaderna,
för vilket fall de torde böra hänföras till fastigheten.

.Värdet av maskiner m. m. har på grundval huvudsakligen av anskaffningspriserna
för desamma uppskattats till omkring 2 000 000 kronor för marinverkstäderna
i Stockholm och 3 000 000 kronor för marinverkstäderna i Karlskrona
eller tillhopa 5 000 000 kronor.

I och för beräkning av erforderliga avskrivningar å maskinparken bör
densamma indelas i ett antal livslängdsgrupper, inom vilka avskrivning årligen
verkställes efter viss mot livslängden svarande procentsats. Avskrivningsbeloppet
bör i varje särskilt fall beräknas i förhållande till återanskaffningsvärdet
vid avskrivningstillfället för en maskin av motsvarande art och
kapacitet. Avskrivning skall årligen företagas, intill dess sammanlagda avskrivningsbeloppen
blivit lika med maskinens återanskaffningsvärde vid sista
avskrivningstillfället.

Såsom av det föregående framgår har marinförvaltningen icke räknat med
räntekostnader för marinverkstädernas maskiner, enär dessa enligt för
statsbokföringen vedertagna principer betraktats såsom i sin helhet avskrivna
och ur statsbokföringens synpunkt något förräntningsbart kapital med avseende
å maskinerna således ansetts icke för närvarande föreligga. Däremot
har ämbetsverket räknat med kostnader för ränta efter 3,6 % å det rörelsekapital,
varom ämbetsverket enligt det följande hemställt.

Marinförvaltningen har framhållit, attberedskapskostnaderna utgjorde
en avsevärd del av omkostnaderna vid marinverkstäderna, och till närmare
belysning härav anfört följande.

Marinverkstädernas huvudsakliga uppgift är att utföra reparations- och
underhållsarbeten å marinens fartyg med tillhörande stridsmedel, utrustning
av utgående fartyg samt avrustning och beredskapsförläggning av fartyg
efter expedition. Därutöver förekommer vid marinverkstäderna viss nybyggnadsverksamhet.
Det är uppenbart, att marinverkstäderna till följd av de
rent militära krav, som ställas på verksamheten vid desamma, komma att
belastas med beredskapskostnader, vilka dels äro av omfattande storleksordning,
dels synnerligen svåra att framräkna.

Marinförvaltningen har i denna fråga i huvudsak anslutit sig till vissa
av 1942 års bolagsutredning uppdragna riktlinjer, enligt vilka beredskapskostnaderna
uppdelats i tre grupper.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

1. Kostnader, vilka hänföra sig till särskilda uppdrag eller åligganden.

2. Ränteförluster, som uppkomma genom att av beredskapsskäl i förhållande
till rörelsen under fred onödigt stora beredskapslager måste hållas.

3. Tomgångsförluster, d. v. s. de kostnader, som uppkomma därigenom
att fabriker och verkstäder äro utbyggda och utrustade för en tillverkning,
som avsevärt överstiger fredsbehovet.

Enligt bolagsutredningen vållade de under 1. och 2. angivna beredskapskostnaderna
inga svårigheter att kostnadsberäkna, varför desamma vore lätta
att reglera. Beräkningen av tomgångsförlusterna vållade däremot vissa svårigheter
såtillvida, att gränsdragningen mellan dessa beredskapskostnader
och de kostnader fabrikerna normalt hade att vidkännas delvis bleve godtycklig.

Marinförvaltningen har beträffande de angivna olika grupperna av beredskapskostnader
anfört i huvudsak följande.

De under 1. hänförliga kostnaderna komme att ingå i marinverkstädernas
gängse orderstock och bleve till följd därav kostnadsberäknade och
fakturerade i vanlig ordning. Kostnaderna komme att bestridas av örlogsvarven
eller andra marina myndigheter och komme således att i sista hand
belasta vederbörliga anslag under fjärde huvudtiteln.

Beträffande de under 2. hörande ränteförlusterna ävensom övriga förrådsomkostnader
syntes böra framhållas, att enligt provisorisk instruktion för
örlogsvarven vid maiinverkstäderna skulle finnas särskilda materialförråd,
benämnda verkstadsförråd. I verkstadsförråden skulle icke ingå andra artiklar
än sådana, som uteslutande eller huvudsakligen användes för verkstadsdriften.
Den för örlogsvarven erforderliga beredskapshållningen skulle
helt hänföras till örlogsvarvens övriga förråd. Vid sådant förhållande skulle
ränteförluster eller ökade förrådsomkostnader genom beredskapslager icke
komma att förorsakas marinverkstäderna. Då det emellertid befunnits nödvändigt
att av praktiska skäl förrådsförvara vissa till beredskapslager hänförliga
artiklar i verkstadsförrådet, måste marinverkstäderna erhålla ersättning
för därigenom åstadkommen ökning i förrådsomkostnaderna. Då marinförvaltningen
utginge ifrån att endast för den normala verkstadsdriften erforderliga
förråd borde inlösas av marinverkstäderna komme några ränteförluster
genom beredskapslager icke att uppstå.

De beredskapskostnader, som sammanfattats under benämningen tomgångsförluster,
innebure ett flertal olika omkostnader, såsom avskrivningar
å till överdimensioneringen hänförliga maskiner, reparations- och underhållskostnader
å byggnader och maskiner, vissa löner till administrativ personal
m. m. Dessa kostnader kunde anses utgöras av de fasta driftomkostnader,
som vore hänförliga till den del av marinverkstäderna, som icke utnyttjades
under fredsförhållanden för försvarets eget behov.

I den mån denna till överdimensioneringen hänförliga kapacitet utnyttjades
i produktionen för den civila marknaden, komme beredskapskostnaderna
att i motsvarande grad minska. De här nämnda beredskapskostnaderna
borde således kunna sammanfattas under benämningen rörliga beredskapskostnader.
En jiimförelse mellan de beredskapskostnader, som förelåge
vid marinverkstäderna och försvarets övriga verkstäder, gåve emellertid vid
handen, att vid marinverkstäderna utöver de nämnda rörliga beredskapskostnaderna
förekomme ytterligare beredskapskostnader, vilka kunde hänföras
till de stora principiella skiljaktigheter, som förefunnes mellan marinverkstädernas
och övriga försvarsverkstäders anläggningar. Då dessa kost -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

nader i övervägande grad förekomme, oavsett om anläggningarna utnyttjades
för militär eller civil produktion, borde de benämnas fasta.

Beträffande dessa fasta kostnader vore följande att anföra.

Marinverkstäderna vore organiserade huvudsakligen från örlogsvarvens
förutvarande ingenjördepartement. Dessa departement hade självfallet förlagts
i närheten av de rent militära anläggningarna. Verkstäder, dockor och
slipar m. m. hade placerats i intim kontakt med övriga militära institutioner,
såsom förråd, kaserner, skjutbanor och förtöjningsplatser. Därav följde
bland annat, att marinverkstäderna i Karlskrona kommit att ligga i en medelstor
stad med ringa uppland och i övrigt, exempelvis på grund av svårigheter
att anskaffa yrkesskickligt folk och tillfälliga hjälparbetare, mindre
lämpade för en modern varvsindustri. Marinverkstäderna i Stockholm hade
visserligen tillgång till en storstads arbetsmarknad och dess i allmänhet väl
försedda förråd, men hade å andra sidan anläggningarna placerade å en
tomtmark, vars värde stege med varje år. Därjämte hade varvet brist på
torrsättningsmöjligheter, vartill komme de dyrbara transporterna till dockorna
å Beckholmen.

En annan nackdel ur ekonomisk synpunkt erbjöde den av beredskapshänsyn
framtvingade dimensioneringen av marinverkstädernas olika verkstadsavdelningar.

Vid civila varv brukade plåtslageriverkstäderna vara den dominerande
faktorn, varefter komme mekaniska verkstäder och utrustningsverkstäder.
Elektriska verkstäder och målarverkstäder vid privata varv hade i regel liten
kapacitet, emedan dit hänförliga arbeten huvudsakligen utfördes av entreprenörer.
Vid örlogsvarven komme emellertid maskinverkstäderna i främsta
rummet och därefter plåtslageri-, elektriska och utrustningsverkstäderna,
vilket berodde på att krigsfartyg hade betydligt mera omfattande mekaniska
och elektriska anordningar ombord än handelsfartyg. När en del av denna
kapacitet utnyttjades för arbeten å handelsfartyg, komme en sned belastning
att äga rum. Aven om plåtslageriverkstädernas kapacitet till fullo utnyttjades,
komme således i regel övriga verkstäder icke att utnyttjas i lika
hög grad.

Ytterligare en med beredskapskravet sammanhängande olägenhet vore,
att marinverkstäderna måste giva goda arbetsmöjligheter för utbildning av
elever i militära skolor och yrkeskurser. Denna utbildning påginge med vissa
större eller mindre avbrott året runt, och eleverna tjänstgjorde i regel som
hjälpare åt yrkesarbetare. Därav följde att proportionen mellan yrkesarbetare
och civila hjälpare bleve ogynnsammare vid marinverkstäderna än vid privatvarven.

Beträffande arbetsmaskiner hade maskinparken vid de nuvarande marinverkstäderna
av beredskapshänsyn sammanställts främst med tanke på att
snabbt kunna prestera vissa specialarbeten för marinen under direkt kontroll.
Därav följde, att åtskilliga av detta skäl anskaffade specialmaskiner utnyttjades
i liten omfattning, även när verkstäderna i övrigt vore fullbelagda.

Marinförvaltningen har sammanfattat det anförda sålunda, att beredskapskostnaderna
vid marinverkstäderna utgjordes av dels de rörliga beredskapskostnaderna,
varmed avsåges till överdimensioneringen hänförliga högre förrådsomkostnader
och tomgångsförluster, vilka huvudsakligen komme att utgöras
av fasta material- och arbetsomkostnader, dels de fasta beredskapskostnaderna,
varmed avsåges av beredskapskravet förorsakad ökning av driftkostnaderna
i allmänhet. De rörliga kostnaderna, vilka huvudsakligen komme
att utgöras av lokalhyra, avskrivning å maskiner, värmekostnader samt vissa

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

delar av tjänstemannaavlöningarna, syntes i allmänhet tämligen exakt kunna
beräknas, under det att de fasta endast ytterligt approximativt kunde uppskattas.
Beredskapskostnadernas täckning medförde således särpräglade problem
för marinverkstäderna på grund av förutnämnda speciella förhållanden.

Enligt en av marinförvaltningen verkställd uppskattning skulle beredskapskostnaderna
för närvarande utgöra omkring 18 % av den direkta arbetslönen
eller sammanlagt för båda marinverkstäderna omkring 1800 000
kronor. Detta belopp uttages således för närvarande å fakturerade arbeten
för såväl försvarets som övriga statliga och privata beställare för att täcka
verkstädernas tomgångsförluster, merkostnader för snedbelastningar och
transportkostnader samt vissa rent militära uppgifter. Marinförvaltningen
har ansett huvudsakligen två alternativ kunna ifrågakomma för täckande av
beredskapskostnaderna och härom anfört följande.

Antingen kunna desamma täckas genom förhöjning av produktpriserna
såsom för närvarande är fallet och komma då i sista hand att bestridas av
de anslag under fjärde huvudtiteln, ur vilka beställningarna företrädesvis
likvideras (huvudsakligen anslaget till underhåll av flottans fartyg m. m.)
eller också kunna särskilda medel anvisas under fjärde huvudtiteln för
täckande av desamma. Enligt det förra alternativet skulle även beställningar
från privata komma att belastas med täckning för sådana beredskapskostnader,
som icke äro hänförliga till rena tomgångsförluster. En sådan anordning
kan emellertid komma att medföra svårigheter för marinverkstäderna,
då det gäller att hävda sig i konkurrens med privata företag, som icke behöva
räkna med andra beredskapskostnader än dem som sammanhänga med
tomgångsförluster.

Marinförvaltningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att
beredskapskostnaderna i varje fall tills vidare böra täckas från en särskild
delpost å anslaget till underhåll av ilottans fartyg m. m.

Marinförvaltningen har ansett, att erforderliga rörelsemedel borde ställas
till ämbetsverkets förfogande för marinverkstädernas verkstadsdrift.
Marinverkstäderna borde därför i likhet med vad som på sin tid skett beträffande
krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse tilldelas ett särskilt
anvisat rörelsekapital, vilket borde beräknas till sådant belopp, att
verkstadsförråden kunde inlösas och förekommande bristsaldon å verkstädernas
drifttitlar kunde täckas. Det sålunda erforderliga rörelsekapitalet
syntes böra anvisas å fonden för förlag till statsverket.

Enligt av marinförvaltningen verkställd beräkning skulle för ändamålet
erfordras ett kapital av 6 000 000 kronor. Marinförvaltningen har till utredning
härutinnan närmare anfört följande.

Yärdet av verkstadsförråden i Stockholm och Karlskrona beräknas för
närvarande till 3 000 000 kronor för vartdera förrådet eller tillhopa 6 000 000
kronor. Av ifrågavarande belopp äro emellertid ungefär 4 200 000 kronor
hänförliga till sådana artiklar, vilka av beredskapsskäl ingå i förråden men
som av praktiska skäl, såsom sakkunnig vård och omsättning samt bekväma
transporter, icke kunna förrådsförvaras åtskilda från för den normala driften
erforderliga artiklar. De nuvarande verkstadsförråden synas med anledning
härav endast böra inlösas mod sammanlagt omkring 1 800 000 kronor.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Saldot å drifttiteln utgör för närvarande för marinverkstäderna i Stockholm
1 500 000 kronor och för verkstäderna i Karlskrona 2 500 000 kronor.
Då man torde kunna räkna med att verkstadsrörelsens behov av rörelsemedel
i nuvarande läge i varje fall icke kommer att öka, torde det sammanlagda
behovet av rörelsekapital kunna beräknas till högst (1 800 000 +
1 500 000 + 2 500 000 =) 5 800 000 kronor eller i runt tal 6 000 000 kronor.

Marinförvaltningen har framhållit, att det sålunda beräknade rörelsekapitalet
vore avsett att täcka behovet allenast vid normal drift under fredsförhållanden.
Under ett krigs- eller beredskapsläge syntes en avsevärd ökning
av detsamma bli ofrånkomlig. Till frågorna på vad sätt detta ökade behov
av rörelsemedel skulle täckas och till vilket belopp detsamma skulle beräknas
vore marinförvaltningen för närvarande icke beredd att taga ställning.
Med hänsyn till den tidsförskjutning, som ägde rum mellan tidpunkten för
ett arbetes avslutande och dess slutliga fakturering, borde varvschef bemyndigas
att till marinverkstäderna verkställa ä kontobetalningar å större
arbeten.

Genom beslut den 17 maj 1946 har Kungl. Maj:t bland annat föreskrivit,
att vid örlogsvarven i Karlskrona och Stockholm finge uppläggas särskilda
vinst- och förlustkonton avseende arbeten för beställare utom marinen,
vilka konton skulle få belastas med uppkommande icke förutsedda förluster
å enskilda arbeten samt tillgodoföras uppkommande vinster å utförda dylika
arbeten. Prissättning av tillverkningar för marinens och även övriga statliga
beställares räkning sker däremot vanligen enligt s. k. bok- och räkningsförfarande,
varvid s. k. anvisningar ställts till förfogande för kostnadernas
bestridande. Storleken av dessa anvisningar har gjorts beroende av preliminära
kostnadsberäkningar. Sedan arbetet slutförts, har avräkning skett,
varvid den slutliga belastningen av anvisningen fastställts. I vissa fall ha
fasta anbud avgivits, vilket emellertid endast torde ha förekommit i sådana
fall, då kostnaderna i förväg kunnat tämligen exakt beräknas.

Marinförvaltningen har framhållit, att man i samband med att marinverkstäderna
erhållit liknande organisation som de affärsdrivande verken finge
lägga andra synpunkter på prissättningsfrågan. Det syntes sålunda kunna
krävas, att marinverkstäderna i regel skulle avgiva fasta anbud även å arbeten,
som skulle utföras för marin eller annan statlig myndighet, såvida icke
särskilda förhållanden omöjliggjorde detta. Ett sådant förfaringssätt syntes
för övrigt vara helt i överensstämmelse med gällande upphandlingsförordning.
Detta medförde emellertid, att förlustrisker komme att föreligga i avsevärt
större utsträckning än hittills liksom givetvis även vinstmöjligheter.

Marinförvaltningen har i detta sammanhang anfört i huvudsak följande.

Även om självkostnadsberäkningen göres fullt tillförlitlig och de till grund
för anbuden liggande offerterna vid offerttillfället äro framräknade på ett
betryggande sätt, kommer det alltid att vara förknippat med svårigheter att
hålla fasta anbud. Erforderligt antal arbetstimmar och beräknade materialkvantiteter
kunna ändras, och andra åtgärder av fördyrande art kunna visa
sig erforderliga.

Vid en uppläggning av självkostnadsberäkningen på sätt här föreslagits
komma priserna å utförda arbeten för andra beställare än försvarets myn -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

digheter att inkludera täckning för kostnader, som icke motsvaras av verkliga
utgifter å marinverkstädernas driftomkostnadskonton, nämligen pensions-
och olycksfallskostnader samt viss kapitalränta. Härigenom kommer
ett visst överskott att uppstå på rörelsen utöver de rena försäljningsvinsterna.
Överskottet blir beroende på dels omfattningen av sistberörda arbeten i förhållande
till arbeten för försvarets räkning, dels i vilken utsträckning täckning
för beredskapskostnader icke anses böra inkluderas i priserna.

Marinförvaltningen har förutsatt, att tillståndet att upplägga vinst- och
förlustkonton skulle gälla även i fortsättningen, men ansett följdriktigt att
på vinst- och förlustkontot bokföra jämväl vinster och förluster å beställningar
för statliga myndigheter. I denna fråga har ämbetsverket närmare
anfört följande.

Marinverkstäderna skulle med andra ord beredas möjlighet att omhänderha
rörelsen och den ekonomiska förvaltningen på ett fullt affärsmässigt sätt.
Detta synes befogat även av den anledningen, att det vid tillämpning av
moderna redovisningsmetoder med självkostnadsberäkningen inbyggd i bokföringen
— s. k. kalkylerande bokföring — ställer sig mycket svårt att hänföra
uppkomna vinster eller förluster å för omkostnadernas täckande erforderliga
påläggskonton till den ena eller den andra beställningen. Endast
rena försäljningsvinster eller förluster, varmed förstås skillnad mellan offererat
pris och verklig kostnad, torde kunna hänföras till vederbörande beställning.
Ett fasthållande vid att å vinst- och förlustkontot skulle bokföras
resultat endast för vissa beställningar skulle således leda därhän att endast
viss del av rörelsens resultat skulle få tagas i anspråk på sätt föreskrivits
i förenämnda nådiga beslut den 17 maj 1946.

Marinförvaltningen har således föreslagit, att i marinverkstädernas bokföring
skulle uppläggas vinst- och förlustkonton för redovisning av resultatet
av rörelsen enligt inom affärsverksamhet i allmänhet gängse principer. Det
syntes böra ankomma på marinförvaltningen att årligen i samband med avslutandet
av räkenskaperna för marinverkstäderna underställa Kungl. Maj:t
frågan om disposition av överskottsmedlen och täckning av eventuellt underskott.
Återstående medel borde tillgodoföras riksstatens inkomsttitel för diverse
inkomster.

Marinförvaltningen har förutsatt, att de båda verkstädernas vinst- och
förlustkonton skola redovisas åtskilda. Överförande av överskottsmedel från
en marinverkstad till täckande av underskott å den andra verkstadens vinstoch
förlustkonto skulle således icke förekomma.

I samband med införandet av en rationell självkostnadsberäkning vid
marinverkstäderna har marinförvaltningen funnit bestämmelser böra meddelas
jämväl angående disposition av inkomster vid skrotförsäljning. Det syntes
ändamålsenligt, att inkomster vid försäljning av sådant skrot, som kunde
hänföras till viss bestämd arbetsorder, krediterades vederbörligt konto för
arbete samt att övriga skrotinkomster krediterades särskilt konto under
driftomkostnaderna. I sistnämnda fall komme således skrotinkomsterna att
medföra minskning av omkostnaderna för verkstädernas produkter i sin helhet,
vilket syntes marinförvaltningen riktigt.

I fråga om revision av marinverkstädernas räkenskaper har ma -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

rinförvaltningen anfört, att inkomst- och utgiftsverifikationer borde underkastas
revisionsgranskning av försvarets civilförvaltning enligt samma grunder,
som gällde för försvarets övriga lokalmyndigheter. Granskningen borde
omfatta dels siffergranskning, dels granskning ur allmän kameral synpunkt.
Det syntes bli nödvändigt att förlägga den kamerala revisionsgranskningen
till verkstädernas lokaler.

Marinförvaltningen har emellertid funnit uppenbart, att granskningen av
marinverkstädernas räkenskaper med hänsyn till verkstädernas karaktär av
statlig affärsdrivande institution borde vara mera djupgående än den, som
kunde åstadkommas enbart genom granskning av in- och utbetalningsallegat
ävensom omföringsuppgifter och avlöningsstatistikkort, samt härom anfört
i huvudsak följande.

Jämväl efterkalkylernas överensstämmelse med material- och arbetssedlar
samt riktigheten av å desamma beräknade omkostnadspålägg ävensom utställda
försäljningsfakturors överensstämmelse med vederbörande efterkalkyler borde
göras till föremål för granskning. Sådan borde jämväl företagas med avseende
å prissättning av materialsedlar, arbetaravlöningslistornas överensstämmelse
med arbetssedlar och tiduppgifter m. m.

En dylik granskning av i räkenskapsmaterialet ingående primäruppgifter
måste likaledes av praktiska skäl ske på platsen, då icke heller nämnda
allegat kunde flyttas från verkstäderna. För att granskningen av denna del
av redovisningsmaterialet skulle bli fullgod, syntes det vara nödvändigt att
därför anlita personal, som vore speciellt förtrogen med dessa arbetsuppgifter
samt om möjligt med erfarenhet från dylik verksamhet inom privatindustrien.
Det borde vidare framhållas, att denna del av granskningen, som
finge nära samband med den tekniska delen av revisionen, borde utföras av
marinförvaltningens varvs- och verkstadsbyrå.

Därutöver syntes det marinförvaltningen erforderligt, att revisionen förstärktes
med en av Kungl. Maj:t förordnad revisor. Det borde ankomma på
marinförvaltningen att senare inkomma med förslag därom.

Marinförvaltningen har således föreslagit, att den kamerala revisionen av
marinverkstädernas räkenskaper verkställes av försvarats civilförvaltning samt
att en driftsteknisk och driftsekonomisk granskning av verksamheten utföres
av marinförvaltningens varvs- och verkstadsbyrå jämte en av Kungl. Maj:t
förordnad revisor.

Yid örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona finnas inrättade vissa
s. k. självförsörjande inrättningar, nämligen oljefabriken och repslagarverkstaden
i Karlskrona samt Karlskrona och Stockholms varvs kraftcentraler.
Beträffande dessa gäller, att vid kalkylerandet av verkstädernas produktpriser
skall iakttagas att inkomsterna ej blott skola balansera de löpande
utgifterna utan jämväl kunna bestrida kostnaderna för den förnyelse
av arbetsmaskiner m. m., som är nödvändig för driftens uppehållande i
erforderlig omfattning och som i övrigt betingas av dess rationella bedrivande.
Vidare skola för verkstädernas behov uppläggas särskilda förnyelsefonder,
till vilka vid varje budgetårs utgång skola överföras de medel, som
skola avsättas till förnyelse av maskiner och inventarier. Frågan om användande
av medel från förnyelsefonderna till anskaffande av nya objekt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 15

ersättning för utrangerade m. m. skall för varje budgetår underställas Kungl.
Maj:ts prövning.

De båda kraftcentralerna omfatta alla anläggningar, som erfordras för
distribution av den för örlogsvarven inklusive marin verkstäderna behövliga
elektriska energien.

Marinförvaltningen har funnit önskvärt, att de föreslagna reglerna för
självkostnadsberäkningens anordnande vid marinverkstäderna skulla kunna
tillämpas även vid kalkylerandet av de fyra självförsörjande inrättningarnas
produktpriser. Ur organisatorisk synpunkt kunde beträffande de båda kraftcentralerna
ifrågasättas, huruvida de borde underställas vederbörande militärtekniska
avdelningar eller inordnas i marinverkstäderna. Marinverkstäderna
vore otvivelaktigt de största kraftförbrukarna. Driften som sådan av
kraftcentralerna hade å andra sidan föga samband med driften av marinverkstäderna.
Marinförvaltningen ansåge emellertid övervägande skäl tala
för att kraftcentralerna kvar stode under respektive marinverkstäder såsom
särskild produktionsavdelning samt att självkostnadsberäkningen vid desamma
anordnades efter samma riktlinjer, som komme att uppdragas för
verkstäderna. På enahanda sätt borde förfaras med oljefabriken och repslagarverkstaden
i Karlskrona. A förnyelsefonderna för ifrågavarande inrättningar
förefintliga behållningar borde i anslutning därtill överföras till de
föreslagna maskinersättningskontona vid respektive marinverkstäder.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att ämbetsverket ej haft möjligheter
att taga del av de beräkningsgrunder, varpå i förslaget angivna kostnads-
och värdesummor byggde. Då dessutom förslaget vore synnerligen
knapphändigt i detta hänseende, hade ämbetsverket över huvud taget
icke haft möjlighet att bedöma sifferuppgifternas tillförlitlighet och skälighet.

Civilförvaltningen har gjort invändning mot marinförvaltningens uppfattning,
att skatter skulle utgöra ett kostnadselement för den privata industrien
utan motsvarighet vid marinverkstäderna. Det syntes förhålla sig så,
att de på grundval av rörelseresultatet utgående allmänna skatterna icke
plägade eller ens kunde inordnas bland den privata industriens kalkylmässiga
kostnader. Förhållandet bleve givetvis ett annat beträffande den
med utgångspunkt från fastighetsvärdena fastställda kommunala fastighetsskatten.

Det syntes civilförvaltningen, som om ränta på allt av verkstäderna disponerat
kapital borde ingå i kostnadskalkylerna. Enligt förslaget skulle i
detta hänseende undantagas i vissa förråd och i maskiner nedlagt kapital.
Någon saklig grund för dessa undantag förelåge enligt civilförvaltningens
mening icke, så mycket mindre som samtliga av verkstäderna förvaltade
förråd borde ingå i rörelsekapitalet samt maskinparken under alla förhållanden
med hänsyn till avskrivningarna måste värdesättas, låt vara att detta
värde ej komme till synes såsom tillgång i bokföringen.

Pensions- och olycksfallsförsäkringskostnadernas uteslutande ur
kalkylen, såvitt angår arbeten för statliga myndigheter, har civilförvaltningen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ansett sig kunna på anförda skäl tillstyrka. På grund av de för statens
arbetare gällande pensionsbestämmelserna vore nämnda kostnader föga jämförbara
med motsvarande kostnader för privat varvsindustri, som i detta
hänseende regelmässigt syntes ha att räkna med pensionskostnader för
endast tjänstemän.

Yad marinförvaltningen anfört beträffande beredskapskostnaderna och
deras täckning har icke föranlett någon principiell erinran från civilförvaltningens
sida. Civilförvaltningen har beträffande vissa detaljer i förslaget
anfört följande.

Beträffande det belopp, 1 800 000 kronor, som angivits för ifrågavarande
kostnader, lämnade förslaget ingen som helst ledning för ett bedömande.
Biktigast syntes vara, att verkstädernas fasta kostnader för lokaler, maskiner
m. m. medtoges i kalkylen med utgångspunkt från en normal fredsmässig
omfattning av produktionen. Därvid kunde emellertid delvis erhållas dubbel
täckning för de av överdimensioneringen föranledda beredskapskostnaderna,
nämligen dels i form av särskilda anslagsmedel, dels genom inkomster från
arbeten för privata beställare. Ett dylikt förhållande måste emellertid, under
förutsättning av att självkostnadsberäkningen fungerade tillfredsställande,
komma till uttryck i ett motsvarande överskott, som bleve disponibelt för
statsverket. Ytterligare kunde i detta sammanhang framhållas, att i den mån
hyresersättningen för verkstäderna i Stockholm fastställdes med utgångspunkt
från det marknadsvärde, området kunde beräknas ha vid användning
för varvsdrift, några beredskapskostnader ej förorsakades av att marken hade
ett i förhållande till användningssättet oproportionerligt stort värde. Över
huvud taget syntes det icke kunna undgås, att en beräkning av beredskapskostnaderna
bleve i viss mån godtycklig. I sista hand vore ju marinverkstäderna
i sin helhet beredskapsorganisationer, varför någon klar gräns mellan
beredskaps- och så att säga normala kostnader icke syntes kunna dragas.

Civilförvaltningen har ansett sig åtminstone tills vidare kunna godtaga
förslaget om höjning av flottans underhållsanslag med 700 000 kronor för
medgivande av täckning för verkstädernas hyreskostnader samt om uppförande
av en särskild anslagspost för täckande av verkstädernas beredskapskostnader.

Yad angår beräkningen av rörelsekapitalet har civilförvaltningen förklarat
sig sakna möjlighet att bedöma densamma. Pörslaget om anvisande
av ett dylikt kapital i form av investeringsanslag ixnder fonden för förlag
till statsverket föranledde ingen erinran från civilförvaltningens sida.

Marinförvaltningens förslag angående revision av marinverkstädernas
räkenskaper har civilförvaltningen skänkt sin anslutning. Verkställande av
kameral revision på ort och ställe syntes i och för sig ej erbjuda några
större svårigheter. Av långt större betydelse än den kamerala revisionen
bleve i detta sammanhang den teknisk-ekonomiska granskningen som, bland
annat, borde innefatta effektiv kontroll å självkostnadsberäkningen. Den för
detta ändamål särskilt förordnade revisorn borde givetvis vara en fackman
med omfattande erfarenheter angående industrirevision, helst i fråga om
varvsindustri. Civilförvaltningen ville i detta sammanhang framhålla, att
någon granskning av marinverkstädernas räkenskaper genom civilförvalt -

17

Kungl. Majits proposition nr 112

ningens försorg ännu icke ägt ruin. Det vore med hänsyn till omfattningen
av dessa räkenskaper ej uteslutet, att viss personalförstärkning kunde komma
att visa sig erforderlig för detta ändamål. För närvarande saknades emellertid
ett erfarenhetsmässigt underlag för frågans bedömande.

Civilförvaltningen har funnit motiverat, att de riktlinjer, som fastställdes
beträffande marinverkstädernas redovisning m. in., i tillämpliga delar gällde
även beträffande örlogsvarvens s. k. självförsörjande inrättningar.

Statens sakrevision har beträffande revisionen av marinverkstädernas
räkenskaper anfört, att den kamerala granskningen till större delen syntes
kunna utan nämnvärda olägenheter äga rum inom civilförvaltningens lokaler.
I fråga om den teknisk-ekonomiska granskningen av marinverkstädernas
verksamhet ville sakrevisionen understryka vikten av att ifrågavarande kontroll
utformades på så sätt och gåves sådan organisatorisk ställning, att
densamma kunde uppfylla de krav på effektivitet, som måste uppställas med
hänsyn till verkstädernas delvis komplicerade ekonomiska struktur. Ur denna
synpunkt funne sakrevisionen det därutinnan framlagda förslaget, som i sak
innebure inrättandet av en överrevisorsinstitution, icke - helt tillfredsställande.
I analogi med förhållandet inom såväl statens affärsdrivande verk
som större industriföretag i allmänhet måste ledningen ständigt hålla sig
underlättad om och bedöma resultaten av de underlydande organens verksamhet
i olika hänseenden. Enligt sakrevisionens uppfattning vore det erforderligt,
att även marinverkstädernas överledning, d. v. s. närmast varvsocli
verkstadsbyrån inom marinförvaltningen, inrymde någon form av driftkontroll.
Då byrån inom ramen för nu gällande personalorganisation
agde möjlighet att utföra en kvalificerad driftkontroll syntes det angeläget
att i första hand skapa förutsättningar därför. Detta syntes enklast kunna
ske genom att byrån tillfördes en befattningshavare med erforderlig sakkunskap.
Denne borde genom såväl självständiga initiativ som utnyttjande
a\ inom b}rån redan förefintlig teknisk expertis och övrig personal svara
för driftkontrollen och fortlöpande delgiva ledningen resultaten av denna.
Därigenom erhölle marinförvaltningen i samma grad som andra statliga
företagsledningar ett organ, som icke blott möjliggjorde en effektiv övervakning
av verkstäderna i direkt anslutning till driften utan även utgjorde ett
stod a-v största värde för marinförvaltningens rationella ledning av marinverkstaderna
under skiftande konjunkturer. Därest driftkontrollen ordnades
pa antytt satt, bortfölle behovet av en särskild, av Kungl. Maj:t ''förordnad
revisor lör marinverkstäderna. Den stickprovskontroll, som tid efter annan
borde företagas för utrönande av det tekniska och ekonomiska utfallet av
rörelsen vid sagda verkstäder, syntes utan särskilda föreskrifter kunna inrymmas
i sakrevisionens reguljära granskningsverksamhet.

Med den vid 1944 års riksdag beslutade omorganisationen av Stockholms
och Karlskrona örlogsvarv åsyftades bland annat att skapa möjligheter att
verkställa rättvisande självkostnadsberäkningar för verkstadsrörelsen vid
varven. Fördelningen av utgifterna för den tekniska driften och för den mi Bihang

till riksdagens protokoll 11)17. 1 samt. Nr 112

''epartemeut schcfcn.

■I7S 47 2

18

Kungl. Majrts proposition nr 112.

litära beredskapen kunde nämligen med varvens tidigare organisation icke
helt klarläggas, varjämte vissa med verkstadsdriften sammanhängande kostnader
— såsom kapitalränta, avskrivningar å fastigheter, kostnader för dessas
underhåll och reparation, pensionskostnader och olycksfallsersättningar —
icke belastade verkstadsrörelsens utgiftskonto. De bokförda kostnaderna
kommo härigenom att framstå såsom lägre än de verkliga.

Omorganisationen av berörda två örlogsvarv har planenligt genomförts,
och sedan den 1 juli 1945 har alltså verkstadsdriften vid vartdera varvet
sammanförts till en verkstadsavdelning, marinverkstäderna. Förutsättningar
för tillämpande av mera rättvisande kostnadsberäkningar ha härigenom skapats.
Genom den nu föreliggande, av marinförvaltningen i samråd med riksräkenskapsverket
verkställda utredningen har närmare utretts, efter vilka grunder
marinverkstädernas självkostnader böra beräknas. De på grundval av utredningen
framlagda förslagen ha i princip tillstyrkts av försvarets civilförvaltning
och kunna även av mig i huvudsak biträdas.

Yid utredningen har särskilt övervägts, huruvida marinverkstädernas tillgångar
i angivna syfte borde redovisas å en särskild kapitalfond. Ehuru
vissa fördelar skulle stå att vinna vid en dylik redovisning, har jag av skäl
som marinförvaltningsn anfört icke ansett mig nu kunna förorda en sådan omläggning.
Jag räknar således med att marinverkstädernas fastigheter alltjämt
skola vara redovisade å marinens delfond av försvarets fastighetsfond och
att ingen särskild fondredovisning skall äga rum beträffande örlogsvarvens
tillgångar i övrigt.

Riktlinjer för marinverkstädernas självkostnadsberäkningar torde vid sådant
förhållande kunna av Kungl. Maj:t fastställas utan riksdagens hörande.
Då emellertid grunderna för självkostnadsberäkningarna i några avseenden
äro av betydelse för beräkningen av vissa anslag, torde berörda spörsmål
böra i princip framläggas för riksdagen. Jag förutsätter härvid, att Kungl.
Maj:t skall äga att besluta om de jämkningar, som kunna befinnas påkallade.

I enlighet med marinförvaltningens förslag torde marinverkstäderna böra
erlägga hyra till försvarets fastighetsfond för den å fonden redovisade fasta
egendom, som disponeras av verkstäderna. Hyran bör bestämmas till belopp
motsvarande vad ett civilt varv skulle behöva erlägga vid förhyrning
av anläggningar av motsvarande storlek. En exakt beräkning av hyresbeloppen
efter dessa grunder är uppenbarligen icke möjlig. Jag anser mig emellertid
för närvarande kunna godtaga marinförvaltningens beräkning, slutande
på en hyreskostnad av 300 000 kronor för verkstäderna i Stockholm och
400 000 kronor för verkstäderna i Karlskrona, eller tillhopa 700 000 kronor.
Därest — såsom av marinförvaltningen i skrivelse den 9 oktober 1946 under
vissa förutsättningar föreslagits — marinverkstäderna vid Stockholms örlogsvarv
skulle övertaga driften vid Gustavsviks docka, bör dock en uppräkning
av beloppet äga rum. På sätt föreslagits av marinförvaltningen bör frågan
om hyresbeloppens storlek årligen underställas Kungl. Maj:t i samband med
att vederbörande myndighet avgiver förslag till stat för marinens delfond
av försvarets fastighetsfond.

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 19

Såsom hyresinkomst för marinens delfond av försvarets fastigketsfond
för nästa budgetår torde tills vidare böra beräknas det av marinförvaltningen
föreslagna beloppet, 700 000 kronor. Vid anmälan i annat sammanhang
denna dag av fråga om stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1947/48 beaktar jag angivna hyresinkomst.

Ifrågavarande hyreskostnader måste av marin verkstäderna inkalkyleras i
priserna å utförda arbeten. Dessa priser måste därför höjas i motsvarande
mån. Marinförvaltningen har med hänsyn härtill hemställt, att reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg m. m. måtte höjas med 700 000
kronor utöver vad ämbetsverket i annat sammanhang äskat för budgetåret
1947/48. 6

I årets statsverksproposition (bil. 6, punkt 93) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Marinen: Underhåll av fartyg m. m. för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor. Då detta anslagtorde
vara tämligen knappt beräknat och icke lärer kunna inrymma här avsedda,
vid anslagsberäkningen okända merkostnader, torde anslaget böra
uppräknas. Ehuru den angivna kostnadsökningen kommer att slås ut på
samtliga av marinverkstäderna utförda arbeten och således icke helt kommer
att belasta marinens underhållsanslag, anser jag mig för nästa budgetår
böra räkna med en höjning av underhållsanslaget med angivna belopp.

Frågan om avskrivningen å maskiner synes få en tillfredsställande lösning
genom marinförvaltningens förslag. Marinförvaltningen har icke räknat
med att ränta skall beräknas på det i maskinerna nedlagda kapitalet, enär
maskinerna enligt för statsbokföringen vedertagna principer betraktats såsom
i sin helhet avskrivna. Försvarets civilförvaltning har icke funnit någon
saklig grund för denna uppfattning, sa mycket mindre som maskinparken
under alla förhållanden med hänsyn till avskrivningarna måste värdesättas.
För egen del har jag funnit vissa skäl tala för den av civilförvaltningen
hävdade uppfattningen. Om i maskinverkstädernas självkostnadskalkyler
skola ingå samtliga de faktorer, som enskild industri har att räkna med,
synes det i princip motiverat att räkna med ränta å det i maskinerna nedlagda
kapitalet. Då emellertid inkalkylering av dessa räntekostnader — vid
det förhållandet att särskild kapitalfond ej avses skola nu inrättas — torde
medföra vissa svårigheter ur budgetteknisk synpunkt, förordar jag för närvarande
ingen ändring i marinförvaltningens förslag men förutsätter, att
frågan fortsättningsvis uppmärksammas.

Såsom av marinförvaltningens utredning framgår utgöra beredskapskostnaderna
en betydande del av utgifterna vid marinverkstäderna. En uppskattning
av dessa kostnader måste, åtminstone för närvarande, bli i hög
grad osäker. I brist på säkrare utgångspunkter anser jag mig emellertid
kunna godtaga marinförvaltningens beräkningar. Beredskapskostnaderna synas,
i principiell överensstämmelse med marinförvaltningens förslag, böra bestridas
från en särskild anslagspost under anslaget Marinen: Underhåll av
fartyg m. m.

I likhet med krigsmaterielverket och försvarets fabriksverk torde även

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

marinverkstäderna böra erhålla särskilda rörelsemedel till sitt förfogande.
Marinförvaltningens beräkning av medelsbehovet torde kunna godtagas, och
för ändamålet bör således under fonden för förlag till statsverket anvisas
ett investeringsanslag av 6 000 000 kronor. I anledning av vad civilförvaltningen
anfört beträffande vissa förrådskostnader vill jag framhålla, att det
icke är rimligt, att marinverkstäderna skola belastas med kostnader för
sådana förrådsartiklar, som uteslutande av beredskapsskäl inga i förråden.

Marinförvaltningens förslag beträffande vinst- och förlusträkning synes
huvudsak godtagbart. Även de av marinförvaltningen framlagda förslagen
i fråga om inkomster vid skrotförsäljning och örlogsvarvens självförsörjande
inrättningar kan jag i princip biträda.

Vad beträffar revisionen av marinverkstädernas räkenskaper, saväl kameral
som tekniskt-ekonomisk, synas ytterligare överväganden erforderliga. Det
lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser i
ämnet.

Av det sagda framgår att det är svårt, för att icke säga ogörligt, att i
alla hänseenden ernå ett helt rättvisande underlag för självkostnadsberäkningen,
vilket sammanhänger därmed, att rörelsen vid dessa verkstäder bedrives
under förhållanden som så väsentligt skilja sig från vanlig varvsdrift.
Å andra sidan får förslagets genomförande sägas innebära en avsevärd förbättring
i jämförelse med nu tillämpade grunder för självkostnadsberäkningen
och bör vara ägnat att öka möjligheterna att bedöma verkstadsdriftens
ekonomiska resultat och därigenom tillgodose syftet med omläggningen.

Åberopande det anförda får jag hemställa,

dels att Kungl. Maj:t — med ändring av itt i statsverkspropositionen
till 1947 års riksdag (bil. 6, punkt 93) därutinnan framlagda förslag — måtte
föreslå riksdagen

att till Marinen-, Underhåll av fartyg m.m. för budgetåret
1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 25 700 000 kronor,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att såsom kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket
till Rörelsekapital för marinverkstäderna för budgetåret
1947/48 anvisa ett investeringsanslag av 6 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig Roswall.

Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.