Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
1
Nr 101.
Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning
av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffning
snämnd, rn. m.; given Stockholms
slott den 21 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 februari 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt,
Myrdal, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför statsrådet Sköld i egenskap av särskilt förordnad föredragande
följande.
1 :o.
Försäljning av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffnings
nämnd,
m. m.
Efter förslag av Kungl. Maj:t i propositionen 1944: 175 (s. 209 ff.) har
riksdagen (skrivelse nr 322) bemyndigat Kungl. Maj:t, bland annat, att i
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 101.
414 47 1
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i det propositionen bilagda
utdraget av statsrådsprotokollet över försvarsärenden anförts medgiva försäljning
eller upplåtelse med tomträtt och i samband därmed belåning av
de fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, ävensom
medgiva, att tertiärlån av statens bvggnadslånebyrå finge utlämnas jämväl
för av försvarets bostadsanskaffningsnämnd förvaltade fastigheter, som försäljas
först sedan de färdigställts. Bemyndigandet innebar beträffande belåning,
att Kungl. Maj:t ägde för underlättande av finansieringen av överlåtelser
av färdigställda bostadsfastigheter till försvarets personal i samband
med försäljning vid sidan av eljest till buds stående finansieringsmöjligheter
— bottenlån, sekundärlån, tertiärlån och tilläggslån —- medgiva särskilda
mot inteckningssäkerliet beviljade s. k. fyllnadslån till sådan storlek, att den
kontanta insatsen från köparens — bostadssökandens — sida skulle komma
att utgöra lägst 3 % av fastighetens saluvärde. Bemyndigandet gällde såvitt
rör försäljning eller upplåtelse med tomträtt endast under budgetåret 1944/45.
I 1945 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t erforderlig förlängning
av nämnda bemyndigande.
Emellertid visade det sig vid förhandlingar, som sedermera inleddes rörande
försäljning av vissa färdigställda fastigheter, att svårigheter uppstodo
med avseende å överlåtelsernas finansiering; endast ett fåtal bostadssökande
ägde förmåga eller voro villiga att erlägga kontantinsats. Med anledning
därav hemställde Kungl. Maj:t i propositionen 1945: 140 om bemyndigande
att vid här avsedd försäljning efter prövning i varje särskilt fall medgiva
belåning av fastighet intill hela dess saluvärde. Härutinnan torde få hänvisas
till den närmare redogörelse som lämnats i propositionen nr 140.
I skrivelse 1943:411 i anledning av propositionen 1943: 287 angående uppförande
av bostäder för försvarets personal anförde riksdagen att, enligt vad
riksdagen erfarit, inom bostadsanskaffningsnämnden förekommit överväganden
rörande det sätt, på vilket byggnadsprogrammet borde ordnas på orter, där
de militära intressena dominerade och där bostadsmarknaden vore direkt
beroende av de nuvarande militärförläggningarnas kvarblivande. Därvid hade
bland annat planer förelegat att i fråga om flerfamiljshus låta ekonomiska
föreningar uppföra ifrågakommande byggnader och i fråga om enfamiljshus
låta ekonomisk förening organisera byggena. För att möjliggöra en dylik
lösning hade ifrågasatts, att nämnden skulle äga att med anlitande av för
bostadsanskaffning avsedda anslag utlämna lån till bostadssökande i flerfamiljshus
eller till egnahemsspekulanter ävensom att i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder med avseende å tomtexploatering och förmedling av primär -och sekundärlån. Biksdagen, som ansåg det få ankomma på Kungl. Maj:t
att på framställning av nämnden taga ställning till dessa spörsmål, gav
emellertid uttryck åt den uppfattningen att, därest Kungl. Maj:t skulle finna
övertygande skäl tala för ett anordnande av bostadsbyggande i enlighet med
antydda principer, de av Kungl. Maj:t med avseende å bostadsprogrammets
genomförande begärda bemyndigandena skulle anses innefatta möjlighet att
träffa avgörande i ämnet.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
I berörda proposition nr 140 föreslog Kungl. Maj:t en i huvudsak formell
jämkning av sistnämnda bemyndigande, innebärande att Kungl. Maj:t skulle
äga medgiva utlämnande av nu avsedda lån icke endast till enskilda bostadssökande
utan även till ekonomiska föreningar eller annan sökande, som
kunde godkännas. Riksdagen (skrivelse nr 154, punkt 8) liade ingen erinran
häremot och bemyndigade Kungl. Maj:t att intill utgången av budgetåret
1945/46, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig anförts vid anmälan
av propositionen nr 140, medgiva dels försäljning eller upplåtelse med
tomträtt och i samband därmed belåning av de fastigheter, som förvaltas
av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, dels ock utlämnande av fyllnadslån
för uppförande av för försvarets personal avsedda bostadsbyggnader.
I propositionen 1946: 53 hemställde Kungl. Maj:t, att de för budgetåret
1945/46 av riksdagen lämnade bemyndigandena beträffande försäljning eller
upplåtelse med tomträtt och i samband därmed belåning av fastigheter ävensom
utlämnande av fyllnadslån för uppförande av för försvarets personal
avsedda bostadsbyggnader måtte givas fortsatt giltighet för budgetåret 1946/47.
I anslutning härtill hemställde Kungl. Maj:t om bemyndigande att för eventuella
återköp av försålda fastigheter få taga i anspråk de för anordnande
av bostäder genom nämndens försorg anvisade investeringsanslagen. Riksdagen
(skrivelse nr 84) lämnade Kungl. Maj:t de begärda bemyndigandena.
I skrivelse den 29 augusti 1946 har försvarets bostadsanskaffningsnämnd
anfört, bland annat, att arbetet med försäljning av de av nämnden förvaltade
fastigheterna för närvarande påginge men icke syntes kunna slutföras under
innevarande budgetår. Under åberopande härav har nämnden hemställt,
att enahanda bemyndigande, som gäller för innevarande budgetår beträffande
försäljning av fastigheter respektive upplåtelse med tomträtt, utlämnande av
fyllnadslån och återköp av försålda fastigheter, måtte utverkas av riksdagen
jämväl för budgetåret 1947/48.
I nämnda skrivelse har bostadsanskaffningsnämnden vidare anfört följande.
Vid försäljning av de av nämnden förvaltade fastigheterna ägde nämnden
utlämna tilläggslån till så stort belopp, att övriga lån, den kontanta insatsen
och tilläggslånet tillhopa motsvarade anskaffningskostnaden för vederbörande
fastighet. Anskaffningskostnaden borde alltså i princip utgöra köpeskillingens
belopp. Emellertid hade det visat sig, att anskaffningskostnaden beträffande
vissa av nämndens bostadshus till följd av ogynnsamma betingelser för
byggaiidet blivit så höga, att några utsikter att finna köpare till husen icke
syntes föreligga. Det finge anses mycket osannolikt, att den ekonomiska
utvecklingen skulle gå därhän, att statsmakterna skulle finna skäl att meddela
beslut om att tilläggslånen, som tills vidare löpte utan ränta och amortering,
skulle förräntas eller helt eller delvis återbetalas. De personer, med
vilka nämnden fört underhandlingar rörande försäljning av fastigheter, hade
emellertid visat sig ha alltför bristande erfarenhet för att inse detta förhållande.
Några betänkligheter att redan i samband med försäljningen avskriva
den del av skillnaden mellan avkastningsvärdet och anskaffningskostnaden,
som läge över vad som av statens byggnadslånebyrå normalt skulle
kunna beviljas såsom tilläggslån, syntes emellertid icke behöva möta. Med
anledning härav borde tilläggslånens belopp, diir så ansåges erforderligt, få
nedsättas till ungefärligen det maximibelopp, som enligt av byggnadslåne
-
Före
draganden.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
byrån tillämpade principer skulle kunnat utlämnas. Den räntefria stående
del av tertiärlånet, som kunde utlämnas av byggnadslånebyrån vid belåning
av enfamiljshus och som motsvarade tilläggslån vid belåning av flerfamiljshus,
finge icke överstiga 10 % av den av byrån godkända anskaffningskostnaden.
I enlighet härmed syntes de tilläggslån, som skulle utlämnas vid
bostadsanskaffningsnämndens försäljning av enfamiljshus, icke nämnvärt
böra överstiga 10 % av den totala köpeskillingen. I fråga om flerfamiljshus
syntes tilläggslånet enligt samma principer böra uppgå till ungefärligen 20 %
av den totala köpeskillingen. Den del av anskaffningskostnaden, som därvid
icke bleve täckt av köpeskillingen, syntes böra avskrivas över fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster.
Statskontoret och statens byggnadslånébyrå ha i avgivna utlåtanden tillstyrkt
bifall till bostadsanskaffningsnämndens framställning.
Bostadsanskaffningsnämnden har vidare i två särskilda skrivelser underställt
Kungl. Maj:t frågan om försäljning av vissa av nämnden förvaltade
bostadsfastigheter i Fårösund och Karlsborg. Nämnden har härvid förutsatt,
att den del av anskaffningskostnaden för vederbörande fastigheter, som icke
täcktes av köpeskillingen, skulle på sätt nämnden föreslagit i förenämnda
skrivelse den 29 augusti 1946 täckas från fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
De bostadsfastigheter, som uppförts genom försvarets bostadsanskaffningsnärnnds
försorg, äro avsedda att, i den mån detta befinnes lämpligt, överföras
i enskild ägo. I syfte att snabbt kunna meddela beslut om försäljning
har Kungl. Maj:t erhållit riksdagens bemyndigande att medgiva dylik försäljning
eller upplåtelse med tomträtt och i samband därmed belåning av
de fastigheter, som förvaltas av nämnden. Kungl. Maj:t har dessutom för
innevarande budgetår erhållit bemyndigande att verkställa återköp av försåld
fastighet med anlitande av de för uppförande av fastigheten genom nämndens
försorg anvisade investeringsanslagen. Då det av riksdagen senast
lämnade bemyndigandet upphör med innevarande budgetårs utgång och fråga
om försäljning kan komma att uppstå även framdeles, synes ifrågavarande
bemyndigande böra erhålla fortsatt giltighet. Det synes härvid icke vara
erforderligt att till tiden begränsa bemyndigandet.
Någon försäljning med anlitande av ifrågavarande bemyndigande har ännu
icke kommit till stånd. Anledningen härtill torde vara att söka bland annat
i det förhållandet, att anskaffningskostnaderna och därmed köpeskillingarna
för de av nämnden uppförda bostadsfastigheterna på grund av ogynnsamma
betingelser vid uppförandet blivit alltför höga. Nämnden har därför föreslagit,
att den del av fastighets anskaffningskostnad, som ligger ovanför den
gräns, intill vilken statens byggnadslånébyrå normalt beviljar tilläggslån,
respektive stående del av tertiärlån, skall avskrivas redan i samband med
fastighetens försäljning och den härvid uppkommande kapitalförlusten överföras
till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. I enlighet härmed
har nämnden även träffat avtal om försäljning av två fastigheter i Fårösund
och Karlsborg, vilka avtal underställts Kungl. Maj:t för godkännande.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
I likhet med nämnden och de hörda myndigheterna anser jag det lämpligt,
att i samband med försäljning av de av nämnden förvaltade fastigheterna
verkställes en omedelbar avskrivning av viss del av anskaffningskostnaden.
Jag förutsätter emellertid, att försäljningen sker på sådant sätt, att fastigheterna
icke sedermera bli föremål för spekulation. I detta sammanhang
bör beaktas att, därest i köpeavtalen — såsom även förutsatts — intages
bestämmelse om återköpsrätt för kronan, om köparen eller blivande ägare
av fastigheten upphör att vara anställd vid försvarsmakten eller om fastigheten
överlåtes till person som icke innehar dylik anställning, kronan har
möjlighet att förhindra en icke önskvärd försäljning.
Uppkommande kapitalmedelsförlust synes böra överföras till fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster. Riksdagens medgivande för vidtagande
av ifrågavarande avskrivning torde böra inhämtas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i det föregående anförts, medgiva
dels försäljning eller upplåtelse med tomträtt och i samband
därmed belåning av samt avskrivning av viss del av anskaffningskostnaden
för de fastigheter, som nu förvaltas av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd,
dels utlämnande av fyllnadslån för uppförande av för försvarets
personal avsedda bostadsbyggnader,
dels och återköp av försåld dylik fastighet med anlitande av
de medel som stå till förfogande för uppförande av fastigheter
genom nämndens försorg.
2:o.
Försäljning av garnisonssjukhuset i Linköping.
Genom beslut den 12 maj 1944 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla en utredningsman för att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning rörande de sjukhusfrågor vid arméns
truppförband, som funnes vara av sådan angelägenhetsgrad, att de borde
upptagas till prövning, samt att, efter samråd med försvarets sjukvårdsförvaltning,
till Kungl. Maj:t inkomma med av kostnadsberäkningar åtföljda
förslag i ämnet.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet
ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast att företaga
ifrågavarande utredning.
Med skrivelse den 9 januari 1946 har utredningsmannen överlämnat en
promemoria angående, bland annat, garnisonssjukhusets i Linköping framtida
ställning, av vilken promemoria inhämtas i huvudsak följande.
Garnisonssjukhuset i Linköping vore uppdelat på en allmän avdelning
om 39 sängar och en avdelning för öron-, näs- och halssjukdomar om 40
sängar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Avtal om vård ävensom poliklinisk undersökning och behandling å garnisonssjukhuset
i Linköping av vederbörande landstingsområde tillhörande
civila sjuka — även kvinnor och barn — vilka ledo av sådana öron-, näsoch
halssjukdomar, som enligt gällande bestämmelser berättigade till vård
å lasarett, hade av kronan slutits den 12 oktober och den 1 november 1943
med Kalmar läns norra landsting samt den 9 och den 19 september 1944
med Östergötlands läns landsting. För ifrågavarande vård hade kronan
enligt avtalen ställt till förfogande två respektive tjugosex sängplatser, varjämte
landstingen ägde rätt att belägga de för garnisonen avsedda sängplatserna
å öron-, näs- och halsavdelningen, i den mån de icke vore behövliga
för garnisonens räkning. Motsvarande rätt tillkomme garnisonen med
avseende å de till landstingens förfogande stående sängplatserna. Avtalen,
som gällde från och med den 1 juli 1943, hade en giltighetstid av tio år i
förhållande till Kalmar läns norra landsting och fem år i förhållande till
Östergötlands läns landsting. Därest avtalen icke från någondera sidan
uppsagts före den 1 juli 1952 respektive 1947, skulle dessa gälla tills vidare
med en ömsesidig uppsägningstid av ett år.
Avtal hade även träffats mellan kronan och Östergötlands läns landsting
om tillhandahållande å länslasarettet i Linköping i mån av behov av tjugo
sängplatser för sådana sjuka från armén, som enligt för lasarettet gällande
bestämmelser kunde å detsamma vinna inträde. Enligt avtalet, som vore
dagtecknat den 6 mars och den 24 augusti 1925 och alltjämt vore gällande,
hade staten till landstinget såsom bidrag till kostnaderna för vissa om- och
tillbyggnadsarbeten vid lasarettet m. m. erlagt ett belopp av 8 100 kronor
för envar av ifrågavarande tjugo sängplatser eller tillhopa i ett för allt
162 000 kronor. Såsom ersättning för vård och underhåll av de å lasarettet
intagna militära sjuka erlade staten enligt samma avtal till landstinget legosängsavgift
beräknad enligt de för första klassens patient å allmän sal vid
varje särskild tidpunkt fastställda grunder, dock att i intet fall avgift utginge
med högre belopp än som vore eller kunde bliva bestämt för civil
patient, mantalsskriven inom länet. Överenskommelsen gällde tills vidare
intill utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket densamma blivit
av endera parten uppsagd. Upphörde överenskommelsen, ålåge det landstinget
att till statsverket återbära så stor del av det för ifrågavarande tjugo
sängplatsers anordnande lämnade bidraget, som motsvarade det värde samma
sängplatser då ansåges ha för landstinget.
I skilda sammanhang hade Östergötlands läns landsting ifrågasatt lämpligheten
av att vidmakthålla de vårdmöjligheter beträffande öron-, näs- och
halssjukdomar, som för landstingsområdets del funnes vid garnisonssjukhuset
i Linköping. Nämnda sjukhus läge på sådant avstånd från lasarettet, att
man icke kunde upprätthålla det inbördes samarbete mellan sjukhusens
olika specialavdelningar, som vore önskvärt och påkallat. Mot vården på
garnisonssjukhuset funnes inga anmärkningar att framställa, men därstädes
intagna patienter hade likväl på grund av garnisonssjukhusets omoderna
beskaffenhet funnit att vistelsen där icke kunde jämställas med vistelse på
lasarettet.
För ett närmare dryftande av hithörande spörsmål hade på initiativ av
utredningen sammanträde hållits med utredningen och representanter för
Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott m. fl. Från utskottets
sida hade därvid framhållits, bland annat, att frågan om sjukvårdens ordnande
inom landstingsområdet vore föremål för utredning av en utav förvaltningsutskottet
utsedd särskild kommitté. Denna hade behandlat bland annat
öron-, näs- och halssjukvården samt därvid uttalat den bestämda uppfattningen,
att det ur vårdsynpunkt vore fördelaktigare, att särskild dylik special
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 101. 7
avdelning upprättades vid lasarettet. Beträffande garnisonssjukliusets byggnad
hade förvaltningsutskottet framhållit, att densamma icke läge lämpligt
till för att inordnas i landstingets sjukvårdsplan. Dess ventilationsförhållauden
vore mycket dåliga, och det skulle draga stora kostnader att bygga
om huset till ett sjukhus för landstingets behov. För den händelse landstinget
skulle med äganderätt förvärva byggnaden, syntes därför endast kunna
raknas med ett lågt pris. Utskottet vore dock villigt att företaga en förberedande
utredning angående de ändamål, för vilka ifrågavarande byggnad
eventuellt skulle kunna av landstinget användas.
Utredningsmannen ansåge för egen del, att det knappast kunde vara
lämpligt att ha ett garnisonssjukhus, som huvudsakligen företrädde specialiteten
öron-, näs- och halssjukdomar. På grund av sin belägenhet lämpade
sjukhuset sig icke såsom truppförbandssjukhus, vartill komme, att de till
Linköping förlagda förbanden redan fått sin truppförbandssjukvård ordnad
på ett ändamålsenligt sätt. Det syntes därför riktigast, att den av kronan
bedrivna verksamheten vid garnisonssjukhuset snarast nedlades och att
1 )yggnaden överlätes till landstinget för att utnyttjas i den av landstinget
omliänderliavda sjukvården (exempelvis såsom efterbeliandlingsavdelning,
vilket icke skulle kräva några större omändringsarbeten).
I samband härmed borde gällande samarbetsavtal med Östergötlands läns
landsting och Kalmar läns norra landsting angående vård å garnisonssjukhuset
så snart ske kunde bringas till upphörande. Förhandlingar borde
upptagas i första hand med Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
om överlåtelse från kronan med äganderätt av garnisonssjukhuset med
tillhörande tomtmark pa de för statsverket fördelaktigaste ekonomiska villkoren,
varjämte avtal borde slutas mellan kronan och landstinget angående
vård av militära patienter pa lasarettet i Linköping, i den mån ej det därom
redan träffade avtalet tillgodosåge behovet.
Med anledning av vad utredningsmannen sålunda anfört utsträckte Kungl.
Maj:t det utredningsmannen med stöd av förutnämnda bemyndigande den
12 maj 1944 lämnade uppdraget till att omfatta jämväl uppdrag att, i samråd
med försvarets sjukvårdsförvaltning, upptaga förhandlingar med Östergötlands
läns landsting om beredande av sjukhusvård (A-sjukvård) för den
militära personal tillhörande garnisonen i Linköping, som genom kronans
försorg borde erhålla sådan vard, samt om överförande av garnisonssjukhuset
i Linköping till landstinget i Östergötlands län.
I skrivelse den 14 januari 1947 har utredningsmannen anfört i huvudsak
följande.
Med representanter för Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
hade fortsatta förhandlingar ägt rum, varvid den ifrågasatta överlåtelsen å
landstinget jämte därmed förbundna spörsmål upptagits till mera ingående
behandling. Från landstingsrepresentanternas sida framhölls därvid, att
landstinget vore intresserat av att förvärva garnisonssjukhustomten. De därå
befintliga byggnaderna vore däremot av den beskaffenheten, att landstinget
icke utan dryga kostnader skulle kunna försätta dem i sådant skick att de
kunde utnyttjas^ för landstingets behov. Särskilt riktades anmärkningar mot
yentilationsförhållandena i garnisonssjukhuset samt mot de omoderna och
1 otillfredsställande matsals- och kökslokaliteterna, varjämte fram
hölls
nödvändigheten av att omändra de stora sjuksalarna till mindre rum.
Landstinget vore emellertid villigt att i köpeskilling för tomten med byggnader
erlägga ett belopp av 250 000 kronor, varifrån emellertid skulle
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
avdragas vad landstinget utgivit för sjukhusbyggnadens ombyggnad oc-li
modernisering. Då landstinget i sistnämnda hänseenden bidragit med 13 340
kronor år 1926 för ökat bostadsutrymme, med 12 000 kronor år 1927 för
köksavdelningens ordnande, samt med 22 230 kronor år 1936 för vissa inre
ombyggnadsarbeten, borde köpesumman sålunda bestämmas till (250 000—
13 340—12 000—22 230 =) 202 430 kronor.
Enligt uppgift från arméns fortifikation sförvaltning redovisades sjukliustomten,
vilken utgjorde del av stadsägan nr 2331 och innehölle en
areal av omkring 25 000 m2, å arméns delfond av försvarets fastighetsfond
med ett markvärde av 25 öre per kvadratmeter, vilket motsvarade ett bokfört
värde för tomten i dess helhet av 6 250 kronor. De å tomten uppförda
byggnaderna vore, med undantag av ett skyddsrum, redovisade å samma
delfond med ett byggnadsvärde av 527 950 kronor, varav 504 500 kronor
hänförde sig till sjukhusbyggnaden, som vore uppförd år 1922. Byggnaderna
redovisades å delfonden såsom helt avskrivna. Skyddsrummet, som vore
uppfört år 1940, hade ett byggnadsvärde av 3 400 kronor.
Yärdet å sjukhustomten hade av överlantmätaren i Östergötlands län
uppskattats till 3 kronor per kvadratmeter eller för tomten i dess helhet i
runt tal 75 000 kronor. Yärdet av sjukhusbyggnaden uppginge enligt ett av
fortifikationsförvaltningen tillhandahållet värderingsinstrument till 489 000
kronor, varvid emellertid kostnaderna för vissa erforderliga iståndsättningsarbeten
å byggnaden avdragits.
Det av landstinget bjudna priset syntes utredningen med hänsyn till ovanberörda
värderingar icke kunna av kronan godtagas. Enligt utredningens mening
finge emellertid vid bedömande av de på frågan inverkande omständigheterna
särskild betydelse tillmätas det intresse, som ett innehav av ifrågavarande
egendom skulle innebära för kronan respektive landstinget. På sätt
tidigare framhållits syntes det vara för kronan lämpligast, att verksamheten
vid garnisonssjukhuset snarast nedlades. Byggnaden vore icke lämpad att
omändras för annat ändamål än till hem för kroniskt sjuka eller för enklare
sjukvård. Även för dessa ändamål erforderliga ändringsarbeten komme att
ställa sig mycket kostsamma. Vid uppgörelsen måste avseende fästas vid det
förhållandet, att kronan genom att upphöra med driften av garnisonssjukhuset
komme att göra betydande kostnadsbesparingar. Den vid sjukhuset
tjänstgörande personalen kunde komma väl till användning på andra håll inom
militär sjukvården. Landstinget hyste å sin sida icke något större intresse för
förvärv av garnisonssjukhusbyggnaden. Med hänsyn till nu anförda förhållanden
ansåge utredningen, att en jämkning av köpeskillingens belopp skäligen
borde kunna komma till stånd.
Köpesumman för byggnader och tomt borde enligt utredningens mening
bestämmas till 300 000 kronor, från vilket belopp icke skulle ske något avdrag
för av landstinget tillskjutna belopp. Landstingets representanter förklarade
sig villiga att hos förvaltningsutskottet tillstyrka ett köp för nämnda
summa.
I enlighet med vad sålunda överenskommits hade under förutsättning av
Kungl. Maj:ts och landstingets godkännande köpeavtal slutits mellan utredningsmannen
och förvaltningsutskottet. Mot innehållet i avtalet hade arméns
fortifikationsförvaltning förklarat sig icke ha något att erinra. I avtalet hade
tidpunkten för köparens tillträde av området och byggnaderna fastställts till
den 1 juli 1949 med hänsyn till att den nya öron-, näs- och halsavdelningen
vid lasarettet först då beräknades kunna tagas i bruk. Den hittillsvarande
driften av garnisonssjukhuset borde därför pågå intill nämnda datum. Av den
genom försäljningen inflytande köpeskillingen syntes ett belopp av 6 250
kronor, utgörande markens bokförda värde, böra tillgodoföras den å investe
-
9
Kungl. Majrts proposition nr 101.
ringsstaten för försvarets fastighetsfond uppförda titeln Övriga kapitalmedel
och återstoden, efter avdrag av uppkommande försäljningskostnader, tillgodoföras
den å staten för fastighetsfonden upptagna inkomstposten Diverse inkomster,
arméns delfond. Samtidigt härmed borde de i fonden redovisade
byggnadernas bokförda värde, 527 950 kronor, bortskrivas med anlitande av
till värdeminskningskonto avsatt belopp. Det å sjukhustomten uppförda
skyddsummet syntes helt sakna försäljningsvärde, varför ingen del av köpeskillingen
ansetts böra belöpa å skyddsrummet.
I anslutning till frågan om överlåtelse å landstinget av garnisonssjukhuset
hade förhandlingar med förvaltningsutskottets representanter ägt rum även
beträffande vissa därmed sammanhängande spörsmål, avseende vård av patienter
å garnisonssjukhuset och lasarettet. Resultatet av överläggningarna i
denna del innefattades i ett i samråd med försvarets sjukvårdsförvaltning upprättat
och under förutsättning av Kungl. Maj:ts och landstingets godkännande
träffat avtal.
Enligt § 1 i avtalet utsträcktes giltighetstiden av gällande samarbetsavtal
i fråga om beredande av vård å garnisonssjukhuset av landstingsområdet tillhörande
civila sjuka intill den 1 juli 1949, vid vilken tidpunkt specialavdelning
för öron-, näs- och halssjukdomar kunde förväntas ha blivit inrättad
vid lasarettet. Denna tidpunkt överensstämde även nära med tiden för nuvarande
chefläkarens vid garnisonssjukhuset avgång från tjänsten efter uppnådd
pensionsålder.
Enligt § 2 skulle förberörda avtal den 6 mars och den 24 augusti 1925
mellan kronan och landstinget angående vård av militära patienter å lasarettet
i Linköping icke bringas till upphörande i samband med överlåtelsen av
garnisonssjukhuset. En inom försvarets sjukvårdsförvaltning verkställd undersökning
hade nämligen utvisat, att behovet av A-sjukvård för de militära sjuka
inom Linköpings garnison med omnejd komme att täckas av de tjugo vårdplatser
(= 7 300 vårddagar), som genom sistnämnda avtal ställts till kronans
förfogande. För den händelse emellertid behov skulle uppstå för kronan av
ytterligare platser, hade i det nya avtalet intagits en bestämmelse, enligt
vilken lasarettet i Linköping skulle mottaga och vårda även överskjutande
antal militärpatienter, som i vederbörlig ordning dit remitterats. Med militärpatienter
avsåges i detta sammanhang värnpliktiga och sådant fast anställt
manskap, som iigde rätt till sjukhusvård helt på kronans bekostnad. Vad anginge
officerare, underofficerare, civilmilitär personal, kollektivavtalsanställda
m. H. vore lasarettsvården för dem regelmässigt säkerställd genom föreskrifterna
i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus (sjukhuslagen).
Enligt § 3 skulle ersättningen per vårddag utgå med ett belöp}}, motsvarande
vårddagkostnaden vid lasarettet under nästföregående budgetår. Den överenskomna
tilläggsersättningen av 3 kronor för vårddag — motsvarande den
beräknade räntan å landstingets engångskostnader för byggnader och inventarier
— överensstämde med vad i sådant hänseende stadgats i det den 15 maj
1945 slutna avtalet mellan kronan och Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
rörande samarbete för garnisonssjukhusets i Stockholm drift.
Med hänsyn till att det vid träffandet av 1925 års avtal å lasarettet endast
funnits en medicinsk och en kirurgisk avdelning samt å garnisonssjukhuset
i Linköping endast en öron-, niis- och halsavdelning och en medicinsk avdelning,
hade det ansetts skäligt, att från sistnämnda avtals tillämpningsområde
undantaga vård å lasarettets blivande avdelning för psykiskt sjuka. För
undanröjande av eventuell oklarhet i framtiden beträffande det nu föreliggande
avtalets innebörd hade i sista stycket intagits en bestämmelse, enligt vilken
ersättning icke skulle utgå, där på grund av siirskilt stadgande i lag eller
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 101. 41147 2
Före
draganden.
10 Kungl. May.ts proposition nr 101.
eljest skyldighet förelåge för landstinget att kostnadsfritt lämna vård och
underhåll.
Enligt § 4 övertoge landstinget från kronan ansvaret för fullgörandet av
de förpliktelser, som kunde åvila kronan enligt förenämnda den 12 oktober
och den 1 november 1943 mellan kronan och Kalmar läns norra landsting
slutna avtalet angående vård å garnisonssjukhuset av patienter tillhörande
sistnämnda landstings område. Mot ett överförande vid garnisonssjukhusets
nedläggande å Östergötlands läns landsting av kronans förpliktelser enligt
berörda avtal hade Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott förklarat
sig icke ha något att erinra.
Under åberopande av vad sålunda anförts har utredningsmannen, i samråd
med försvarets sjukvårdsförvaltning och arméns fortifikationsförvaltning, hemställt,
att ifrågavarande den 12 och den 16 december 1946 mellan utredningsmannen
å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, å ena, samt Östergötlands
läns landstings förvaltningsutskott, å andra sidan, träffade avtal angående
dels överlåtelse från kronan till landstinget av garnisonssjukhuset i
Linköping jämte tillhörande tomtmark, dels ock vård av vissa patienter å
nämnda garnisonssjukhus och lasarettet i Linköping måtte godkännas.
Försvarets civilförvaltning har anfört, bland annat, att en avveckling av
garnisonssjukhuset i Linköping på de av utredningsmannen föreslagna villkoren
finge anses förmånlig för kronan.
Statskontoret har icke funnit anledning till erinran i sak mot en försäljning
av ifrågavarande garnisonssjukhus. Dock måste det föreslagna salupriset,
som utgjorde allenast 53 % av det efter sakkunnig värdering uppskattade
värdet, anses synnerligen lågt. De anmärkningar, som från landstinget
riktats mot ventilationsförhållandena samt mot matsals- och kökslokaliteterna,
hade icke ens omnämnts i det av fortifikationsförvaltningen tillhandahållna
värderingsinstrumentet. Av handlingarna i ärendet framginge
icke heller, huruvida undersökningar verkställts rörande fastighetens utnyttjande
för annan statlig verksamhet eller om möjligheterna till försäljning
åt annan köpare än landstinget undersökts.
Enligt det av utredningsmannen framlagda förslaget skall garnisonssjukhuset
i Linköping nedläggas och sjukhusbyggnaden jämte tillhörande tomtmark
överlåtas till Östergötlands läns landsting mot en köpeskilling av
300 000 kronor. I samband härmed åtager sig landstinget att ställa erforderligt
antal platser för vård av militära patienter till kronans förfogande å
lasarettet i Linköping. För vård av öron-, näs- och halssjukdomar inrättas
en särskild avdelning å lasarettet, vilken avdelning beräknas bli färdigställd
till den 1 juli 1949, vid vilken tidpunkt garnisonssjukhuset planeras kunna
nedläggas.
Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet har jag kommit till
den uppfattningen, att ifrågavarande försäljning på de av utredningsmannen
anförda skälen bör komma till stånd. Såvitt nu kan bedömas är byggnaden
eller tomtmarken icke erforderlig för militärt eller annat statligt ändamål.
Med hänsyn till vad utredningsmannen anfört torde den erbjudna köpeskillingen
kunna godtagas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
11
Det lärer få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut rörande träffande
av avtal med landstinget om försäljningen och rörande vård av militära
patienter å garnisonssjukliuset och lasarettet i Linköping.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att garnisonssjukhuset i Linköping jämte tillhörande
tomtområde må försäljas till Östergötlands läns landsting
för en köpeskilling av 300 000 kronor och på i huvudsak
de villkor, som i det föregående angivits.
3:o.
Försäljning av ett område av stadsägan nr 698 i Umeå.
I skrivelse den 8 oktober 1945 hemställde Umeå stad att för genomförande
av en av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 oktober 1943 fastställd
stadsplan för det s. k. Ytterhiskeområdet i västra delen av staden få för en
köpeskilling av 2 kronor per m2 förvärva ett område om cirka 15 400 m2
av stadsägan nr 698, som inginge i Norrlands dragonregementes övningsfält.
Av det till förvärv föreslagna området vore cirka 7 600 m2 avsett att utläggas
till gator och allmän plats samt omkring 7 800 m2 till kvartersmark.
Chefen för Norrlands dragonregemente har tillstyrkt bifall till stadens framställning,
varjämte militärbefälhavaren för sjätte militärområdet förklarat sig
icke ha något att erinra mot försäljning av ifrågavarande område.
I skrivelse den 22 augusti 1946 har arméns fortifikationsförvaltning anfört
bland annat följande.
Det område, som staden anhållit att få förvärva, vore redovisat å arméns
delfond av försvarets fastighetsfond men vore icke för sig bokfört utan inginge
som en del av en större bokföringsenhet. Fortifikationsförvaltningen
hade uppskattat områdets bokförda nettovärde till 15 400 kronor.
Värdering av området hade på uppdrag av fortifikationsförvaltningen verkställts
av överlantmätaren E. Wistrand, Umeå, vilken förklarat, att den av
staden erbjudna köpeskillingen finge anses skälig.
Statens byggnadslånebyrå hade i avgivet yttrande förklarat, att, ur de
synpunkter som byrån hade att företräda, anledning till erinran mot det
ifrågavarande försäljningspriset icke syntes föreligga.
Då ifrågavarande område icke för framtiden syntes komma att äga större
betydelse för lantförsvaret och därför utan åsidosättande av militära intressen
borde kunna försäljas, tillstyrkte fortifikationsförvaltningen den ifrågasatta
försäljningen. Ämbetsverket hade med anledning härav träffat avtal med
Umeå stad rörande försäljning till staden av ifrågavarande område om cirka
15 400 m2 av stadsägan nr 698 mot ett pris av 2 kronor per m2 och på vissa
i avtalet angivna villkor i övrigt.
I anslutning härtill har fortifikationsförvaltningen — med överlämnande
av köpekontrakt — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga ämbetsverket
att i enlighet med kontraktet sluta avtal om försäljning av ifrågavarande
område om cirka 15 400 m2.
Före
draganden.
12 Kungl. May.ts proposition nr 101.
Enligt det föreliggande förslaget skall kronan till Umeå stad försälja ett
i staden beläget markområde om cirka 15 400 m2, avsett att utläggas till
gatumark m. m. Området, som tillhör arméns delfond av försvarets fastighetsfond,
erfordras icke för lantförsvarets räkning. Med hänsyn härtill synes
intet vara att erinra mot att området försäljes. Den föreslagna köpeskillingen,
2 kronor per m2, liksom villkoren i övrigt torde kunna godtagas.
Då Kungl. Maj:t icke utan riksdagens samtycke äger besluta om försäljning
av mark av ifrågavarande värde, bör ärendet underställas riksdagens
prövning.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att förenämnda markområde må på i huvudsak
de villkor, som i det föregående av mig angivits, försäljas till
Umeå stad.
Med bifall till vad föredraganden sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, under
punkterna l:o—3:o hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Per Kourtzman.
Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.