Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

9

Nr 13.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående effektivare åtgärder mot ocker
vid försträckning.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, I: 151, av herr Friggeråker har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam och allsidig utredning, huruvida
och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning kunna
vidtagas, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må föranleda.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

En likalydande motion har väckts inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom, II: 246, och hänvisats till dess första tillfälliga utskott, som i utlåtande
nr 5 tillstyrkt bifall till motionen. Nämnda utlåtande har bifallits av andra
kammaren. Efter delgivning av andra kammarens beslut har första kammaren
hänvisat ärendet till utskottet. Utskottet har tagit del av de yttranden över motionen
som andra kammarens första tillfälliga utskott inhämtat från kungl.
bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges advokatsamfund.

Bank- och fondinspektionen säger sig vid undersökningar i bankerna ha uppmärksammat,
att där i vissa fall rebelånats växlar åt lånekassor och liknande
inrättningar, beträffande vilka det på goda grunder kan antagas, att de betinga
sig oskäliga räntor av sina kunder. I något fall har en dylik lånekassas verksamhet
föranlett åtal vid domstol för ocker, vilket likväl icke i den instans,
som slutligen avgjorde målet, ledde till fällande dom.

Beträffande det i motionen förutsatta tillståndstvånget för alla, som vilja
utlåna pengar enligt annons eller annan hänvändelse till allmänheten eller eljest
i någon större utsträckning, framhåller inspektionen, att det väl icke kan göras
gällande att en sådan åtgärd skulle vara alldeles utan åsyftad verkan men
att åtgärden ingalunda vore något effektivt botemedel. Att bank- och
fondinspektionen skulle kunna, såsom motionären antagit, fullgöra kontrollen
från det allmännas sida över denna verksamhet är under nuvarande förhållanden
fullkomligt uteslutet. Såvitt inspektionen kan se, finns det icke något annat
effektivt medel att hindra ockrarnas verksamhet än att bereda dem av deras
kunder, som ha ett legitimt kreditbehov, möjlighet att få detta tillgodosett på
annat håll till rimlig ränta. Vissa av det allmänna redan vidtagna åtgärder
kunna väl sägas verka i nu angiven riktning. Inspektionen nämner eu del

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 12 samt. 1 avd. Nr 11—13.

2

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

statliga utlåningsfonder, främst bosättnings- och avbetalningslånefonderna, samt
vidare intressekontorsverksamheten samt de av bankerna sedan hösten 1946
utlämnade s. k. speciallånen, för vilka vanlig banksäkerhet icke behöver presteras
från låntagarens sida. Huvudtanken är därvid, att samtliga småskulder skola
sammanföras till ett enda lån i bank, vilket skall avbetalas enligt en viss plan.
Speciallåneformen har uppenbarligen fyllt ett behov; på kort tid liar antalet
sådana lån sålunda stigit till omkring 1 200 med ett sammanlagt belopp av
omkring fyra miljoner kronor. Efter att ha betonat vikten av upplysningsverksamhet
om till buds i banker och jämförliga kreditinrättningar stående
kreditmöjligheter anför inspektionen:

Även om det sålunda numera är lättare att erhålla personliga krediter i banker
och jämförliga kreditinrättningar än tidigare, kan det enligt inspektionens
mening knappast bestridas, att kreditmöjligheterna för en viss kategori lånesökande
alltjämt äro otillfredsställande. För personer med fast anställnig borde
det lättare än vad nu är fallet vara möjligt att mot ringa — eller kanske ingen
— säkerhet få smärre krediter för täckande av tillfälliga behov, utgifter för
sjukdom m. m. En utlåningsrörelse för sådant ändamål behövde icke nödvändigtvis,
om den sköttes av erfaren personal med goda kontakter hos arbetsgivarna,
innebära några större risker. Även om en viss riskpremie måste uttagas
och ersättning krävas för den med denna form av kreditgivning ökade kostnaden,
skulle dock dessa lån kunna lämnas på för låntagaren ojämförligt förmånligare
villkor än dem, som för närvarande tillämpas av lånekassorna. Det är givet
att initiativ från bankernas sida i denna riktning skulle vara välkomna. Med
hänsyn härtill och då vissa praktiska fördelar skulle kunna vinnas, om ifrågavarande
kreditgivning koncentrerades till en enda inrättning, som uteslutande
ägnar sig häråt, skulle inrättandet under bankernas eller eventuellt det allmännas
medverkan av en på sund basis arbetande lånekassa vara en lämplig
åtgärd för stävjande av de privata lånekassomas ofta ockerbetonade verksamhet.
Enligt inspektionens mening bör därför närmare undersökas, huruvida icke
det av motionären väckta spörsmålet kunde lösas efter nu angivna linjer.

Svenska bankföreningen anser att tillstånd för viss långivning på sätt motionären
antytt icke kan föra till någon effektiv lösning av problemet. Det enda
effektiva medlet är att i möjligaste mån göra ockrarna umbärliga för den ur
samhällssynpunkt värdefulla delen av det klientel, som nu vänder sig till dem.
Detta sker bäst genom att öppna möjligheter för de personer det här är fråga
om att få låna pengar till lägre ränta på annat håll. Föreningen tror sig kunna
uttala, att de s. k. speciallånen kommit till verklig nytta i många fall, men framhåller
samtidigt, att inrättandet av speciallånen förvisso inte innebär någon
fullständig lösning av det av motionären berörda problemet. Bankföreningen
tvivlar på att en sådan utredning, varom motionären hemställt, skulle kunna
skänka några nya synpunkter av verkligt värde på förevarande föga gripbara
fråga. Motionen bör enligt föreningens mening icke föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Svenska sparbanksföreningen förklarar, att det otvivelaktigt i större utsträckning
än som kan fastslås förekommer, att låntagare bli föremål för ocker, men

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. 11

anser att det erbjuder utomordentliga svårigheter att genom lagbestämmelser
och kontrollåtgärder komma all ockerverksamhet till livs, redan därför att den
av en enskild person bedrivna ockerverksamheten av båda parter kringgärdas
med den största diskretion. Emellertid påpekar styrelsen, att redan finnes en lag
om idkande av pantlånerörelse, som avser yrkesmässig sådan rörelse, och det
synes styrelsen påkallat, att en utredning göres om möjligheterna att lagstiftningsvägen
reglera även den låneverksamhet, varom nu är fråga, Även om man
därmed knappast kommer till rätta med de värsta ockrarna, skulle det säkerligen
vara till nytta, om en viss ordning kunde åstadkommas i hela den flora
av mer eller mindre privata kreditföretag, som förekommer vid sidan av de
egentliga kreditinstituten. Styrelsen anser alltså, att en utredning av hithörande
spörsmål är påkallad.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att det utan tvivel i viss utsträckning
begås ockerförbrytelser utan att dessa komma i dagen, förrän ockraren under
avsevärd tid bedrivit sin skadliga verksamhet. Det kan också antagas, att åtskilliga
ockerförbrytelser aldrig bliva avslöjade och vederbörligen bestraffade,
ehuru det givetvis är svårt att uttala någon bestämd uppfattning om i vilken
utsträckning så kan vara förhållandet. Styrelsen delar motionärens uppfattning,
att några befogade erinringar mot gällande strafflagstiftning mot ocker icke
kunna framställas. Den skärpta lagstiftning, som genomfördes 1942, har varit
i gällande kraft så pass kort tid, att det ännu är svårt att bedöma, i vad mån
densamma förmått åstadkomma en förbättring av förhållandena på ifrågavarande
område. Man torde dock ha anledning antaga, att straffskärpningen
måste ha förstärkt straffets preventiva verkan. Då de föreliggande svårigheterna
främst ha sin grund i bevissvårigheterna, ligger enligt styrelsens mening häri
ett skäl att avvakta de erfarenheter, som komma att vinnas av den nya rättegångsbalkens
tillämpning, innan någon utredning i det av motionären föreslagna
hänseendet igångsättes. Samfundet tror också, att de av motionären
föreslagna åtgärderna skulle bliva praktiskt taget verkningslösa gentemot de
personer, som det här gäller att komma åt. Styrelsen finner sig böra avstyrka
motionen.

Andra kammarens första tillfälliga utskott har i sitt utlåtande anfört följande.

Motionären påyrkar icke i preventivt syfte någon skärpning av den nuvarande
ockerlagstiftningen. Denna har i två omgångar, 1937 och 1942, undergått skärpningar.
Medan fram till 1936 gällde, att straffet för ocker var böter mellan
25 och 1 000 kronor eller i försvårande fall fängelse i högst ett år, skärptes
1937 straffbestämmelserna till fängelse eller dagsböter eller i försvårande fall
straffarbete i högst två år. Genom 1942 års lagstiftning skärptes straffet till
straffarbete i högst två år eller i försvårande fall straffarbete i högst fyra år.
I vad mån den skärpta lagstiftningen medverkat till förbättrade förhållanden
på området torde med hänsyn till den korta tid de skärpta straffbestämmelserna
varit gällande icke med bestämdhet kunna bedömas.

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

Ej heller ifrågasätter motionären någon omkastning av bevisbördan i ockermålen
eller ett kriminaliserande av grov oaktsamhet i syfte att därmed underlätta
bevisningen.

I stället har motionären haft i åtanke andra åtgärder av mera praktisk
och förebyggande natur. Motionären ifrågasätter sålunda att tillstånd skall krävas
för sådan utlåning av pengar, som förekommer i enlighet med annons eller
annan hänvändelse till allmänheten eller som eljest sker i någon större utsträckning.
Som ett komplement härtill framkastar motionären tanken på kontroll
från det allmännas sida, exempelvis genom bankinspektionen, ävensom skyldighet
att föra handelsböcker.

Av naturliga skäl har man svårt att bilda sig en uppfattning rörande omfattningen
av utlåningsverksamhet av ockerartad karaktär. Av de upplysningar utskottet
inhämtat framgår dock, att dylik utlåningsverksamhet florerar i sådan
omfattning — i huvudsak i storstäderna -— att man här har att göra med en
social fråga av icke obetydlig räckvidd. Medan banker och sparbanker äro
föremål för kontroll från det allmännas sida kunna de som etablera sig som
långivare i icke bankmässiga former helt undandraga sig dylik kontroll. Detta
synes icke tillfredsställande. Svenska sparbanksföreningen har också i sitt
yttrande ansett det lämpligt med en utredning om möjligheterna att lagstiftningsvägen
reglera även den låneverksamhet, varom nu är fråga. Även bankoch
fondinspektionen har pekat på åtgärder, vilka vid en blivande utredning
finge övervägas.

Trots att utskottet är medvetet om att problemet kan visa sig svårlöst och
komplicerat, har utskottet icke velat motsätta sig en utredning på området,
detta så mycket mera som motionens yrkande synes innefatta möjlighet att
för frågans lösning söka olika utvägar.

Utskottet ansluter sig till vad andra kammarens första tillfälliga utskott anfört
och hemställer,

att första kammaren med anledning av förevarande motion
och med biträdande av andra kammarens i ärendet fattade beslut
ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam och allsidig utredning, huruvida
och på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning
kunna vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 6 maj 1947.

På utskottets vägnar:

VERNER SÖDERKVIST.

Närvarande: Herrar Söderkvist, Näsgård, Persson, Einar, Arrhén, Fahlander,
Nilsson, Hjalmar, Olofsson och Sundelin.

Caslon Press Boktryckeri, Stockholm 1947