Statsutskottets utlåtande nr 142.
1
Nr 142.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln, punkterna
185, 186 och 203, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1947/48 beräkna såsom förslagsanslag till Bidrag till
avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. 3 300000 kronor och till Bidrag till
avlöningar åt distriktssköterskor m. m. 1 300 000 kronor samt såsom reservationsanslag
till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden 30 000
kronor.
Därefter har Kungl. Maj:t i propositionen nr 196, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 mars 1947,
föreslagit riksdagen att dels besluta, att distriktsbarnmorska skall från och
med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt av föredragande statsrådet
Mossberg förordade grunder, dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag
till avlöningar åt distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor samt sjuksköterskor
och barnmorskor inom den förebyggande mödra- och barnavården,
som av statsrådet förordats, att tillämpas från och med den 1 juli 1947, dels
godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband
med hemförlossning och eftervård, som av statsrådet förordats, att tillämpas
från och med den 1 juli 1947, dels medgiva, att under budgetåret 1947/48 må
för anskaffande av skidbårar i rikets ödemarksområden utgå statsbidrag jämlikt
bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 208) med högst 500
kronor, dels ock under V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag
anvisa till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m. 2 600 000
kronor, till Bidrag till avlöningar åt distriktsbarnmorskor m. m. 3 000 000
konto och till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med hemförlossning
och eftervård 500 000 kronor samt såsom reservationsanslag anvisa
till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden 50 000 kronor.
I sitt den 30 september 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 67) har 19U
års lönekommitté, avseende sjukvårds- och ekonomipersonal, framlagt förslag
till löneställning för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal, ävensom
för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. Detta betänkande har i
vad det avser bland annat sjuksköterskeutbildad personal i statens tjänst
varit föremål för behandling vid årets riksdag, medan frågan om lönerna för
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 6 samt. Nr 142—143.
1
2 Statsutskottets utlåtande nr 142.
distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor uppskjutits i avbidan på att grunderna
för statsbidrag till dessa befattningshavargruppers löner närmare prövats
av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukudrden.. Sistnämnda
sakkunniga ha med skrivelse den 6 februari 1947 avlämnat förslag till provisoriska
bestämmelser i ämnet, därvid de — med tanke på frågans omprövning
i ett vidare sammanhang — begränsat sig till sådana ändringar, som
betingats av övergången till bruttolönesystemet och den av 1944 års lönekomkommitté
föreslagna lönesättningen.
I samband med nu nämnda spörsmål ha i propositionen dels till behandling
upptagits 1941 års befolkningsutrednings betänkande om förlossningsvården
(SOU 1945:50), i vad angår bestridandet av kostnaderna för barnmorskas
resor och utrustning, dels ock något berörts norrlandskommitténs förslag rörande
kostnaderna för distriktssköterskas resor.
Löneställningen för distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
m. fl. samt lönekostnadernas fördelning.
Efter redogörelse för gällande bestämmelser på hithörande område ävensom
för förevarande spörsmåls behandling av 1944 års lönekommitté, 1946 års
statsbidragssakkunniga samt i ärendet hörda remissmyndigheter anför föredragande
statsrådet Mossberg följande.
Det föreliggande ärendet rymmer två frågor, nämligen dels spörsmålet om
lönesättningen för distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor och heltidsanställda
sjuksköterskor och barnmorskor inom den förebyggande mödra- och
barnavården, dels också frågan om utformningen av statens bidrag till lönekostnaderna
för nämnda befattningshavare. Som villkor för erhållande av
statsbidrag stipuleras nämligen, att huvudmännen garantera befattningshavarna
en viss minimilön.
Själva principen om minimilön som villkor för statsbidrag har avstyrkts av
stadsförbundets sjukvårdsdelegation såsom onödig och olämplig med hänsyn
till förefintliga löneöverenskommelser. Att märka är emellertid, att denna
princip sedan åtskillig tid accepterats för nu ifragavarande befattningshavargrupper,
varför här icke är fråga om att införa nagra nya lör huvudmännen
inskränkande bestämmelser. Då föreliggande förslag dessutom innebär,
att staten skulle avsevärt öka sitt ekonomiska engagemang, finner .lag
icke motiverat att i detta sammanhang förorda att regeln om viss minimilön
som villkor för statsbidrag slopas. .
I lönefrågan vill jag till en början erinra om att för distriktssköterskor
och heltidsanställd personal inom den förebyggande mödra- och barnavården
överenskommelse om lönesättningen träffats mellan landstingen och svensk
sjuksköterskeförening, avseende kalenderåren 1947 och 1948. Avtalet innebär
bl. a., att landstingen ersatt systemet med kontant lön och vissa naturaförmåner
med ett bruttolönesystem. Detta har utformats i anslutning till den av
1945 års lönekommitté framlagda och av 1946 års höstriksdag godkända nya
dyrortsgraderade löneplanen för statens befattningshavare. Distriktssköterskorna
hava därvid inplacerats i lönegrad Ca 13 (motsvarande A 9 i gällande
civila löneplan). För landstingens distriktsbarnmorskor ligger saken annorlunda
till, i det att nettolönesystemet tills vidare tillämpas. Förhandlingar
Statsutskottets utlåtande nr 142.
3
om en övergång till den nya dyrortsgraderade löneplanen torde dock vara att
förvänta även för denna befattningshavargrupp. Städerna utanför landsting
hava emellertid sedan åtskillig tid tillämpat bruttolönesystemet för all nu
aktuell personal.
Lönefrågan har behandlats av 1944 års lönekommitté, som i sitt betänkande
rörande löneställningen för viss statsanställd personal in. m. förordat,
att minimilönen för distriktssköterska i princip bör — med hänsyn till
utbildningsförhållandena — sättas en lönegrad över avdelningssköterska,
av kommittén placerad i lönegrad Ca 13 (A 9). Under hänvisning till att landstingen
och personalorganisationerna enats om en lönesättning i Ca 13 för
distriktssköterska — medan avdelningssköterska placerats i Ca 12 (A 8) —
har kommittén likväl stannat för lönegrad Ca 13 som minimilön för distriktssköterska.
I flera remissyttranden har erinran mot denna lönesättning framkommit
med yrkanden om en icke obetydligt högre placering, sammanhängande
med förslag om högre lön för avdelningssköterska. I motiven har därvid
anförts, att distriktssköterska borde sättas minst en lönegrad över avdelningssköterska.
För distriktssköterska har som kompetensfordran uppställts krav på genomgång
av statens distriktssköterskeskola såsom påbyggnad på den vanliga
sjuksköterskeutbildningen. Distriktssköterskornas arbetsuppgifter torde
också mången gång kräva ett större mått av självständighet och omdöme
än avdelningssköterskornas. Den av 1944 års lönekommitté föreslagna principen,
att distriktssköterska skall placeras en lönegrad högre än avdelningssköterska,
synes mig därför riktig. Då innevarande års riksdag beslutat placera
avdelningssköterskorna vid de statliga sjukhusen i lönegrad Ca 12, förordar
jag, att minimilönen för distriktssköterska —- i enlighet med gällande
landstingsavtal -— sättes till lönegrad Ca 13.
Énligt hittills vedertagna principer hava heltidsanställda barnmorskor och
sjuksköterskor inom den förebyggande mödra- och barnavården garanterats
samma minimilön som distriktssköterska. Föreliggande förslag bygger också
härpå. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation har i sitt remissyttrande framfört
yrkande om att minimilönen för mödra- och barnavårdscentralernas
personal icke skulle bestämmas till högre belopp än lönen för avdelningssköterska,
d. v. s. lönegrad Ca 12 (A 8). För egen del finner jag anledning
icke föreligga att i förevarande sammanhang frångå likställigheten i lönehänseende
mellan distriktssköterskorna och den heltidsanställda personalen
inom förebyggande mödra- och barnavården. Jag ansluter mig därför till
statsbidragssakkunnigas ståndpunkt i detta hänseende.
I fråga om distriktsbarnmorskorna har 1944 års lönekommittés förslag om
placering i lönegrad Ca 11 (A 7) tillstyrkts av samtliga hörda instanser med
undantag för barnmorskornas personalorganisation, som förordat lönegrad
Ca 16 (A 12). Då distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter i regel torde vara
mindre betungande än distriktssköterskornas och då deras utbildningstid
f. n. är avsevärt kortare än sjuksköterskornas, finner jag placeringen i lönegrad
Ca 11 under nuvarande förhållanden rimlig. Härvid vill jag förutskicka,
att jag i ett senare avsnitt av denna proposition framlägger förslag om att
barnmorskorna skola befrias från dem åvilande skyldighet att av egna medel
anskaffa för yrket erforderlig instrumentutrustning. Vidare vill jag i likhet
med 1944 års lönekommitté och olika myndigheter betona, att frågan om
utbildningen av sjuksköterskor och barnmorskor är föremål för utredning
genom sakkunniga. Fn omprövning av frågan om minimilönens storlek för
barnmorskorna kan därför väntas bli aktuell, sedan de sakkunniga framlagt
sill förslag. Därvid torde den av 1946 års statsbidragssakkunniga omförmäl
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 112.
da kombinationen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskekompetens
kriiva särskild uppmärksamhet. I det nya landstingsavtalet hava dessa befattningar
placerats i lönegrad Ca 15 (A 11). l)å allenast tvenne dylika befattningar
för närvarande finnas, synes det näppeligen finnas anledning att,
som landstingsförbundet yrkat, under ett provisorium införa särregler om
minimilön för dessa befattningar.
I statsbidragsfrågan ha 1946 års statsbidragssakkunniga framlagt
förslag till provisoriska ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser
för bestridande av avlöning, inklusive kallorts- och ödemarkstillägg, åt distriktssköterskor,
distriktsbarnmorskor samt heltidsanställd personal inom
förebyggande mödra- och barnavård. Förslaget innebär eu principiell hälftendelning
mellan staten och landstingen av ifrågavarande kostnader, Detta
medför visserligen icke obetydliga merkostnader för statsverket i förhållande
till för närvarande, motsvarande omkring 2,5 miljoner kronor. Erinras må
emellertid om att statsmakterna redan vid utformningen av nuvarande statsbidragssystem
för distriktssköterskorna realiter accepterat en hälftendelning
mellan staten och huvudmännen av lönekostnaderna och alt föreliggande
förslag beträffande dessa befattningshavare allenast innebär ett fullföljande
av denna princip. Hälftenprincipen har vidare sedan länge tillämpats jämväl
beträffande dispensärsköterskornas löner och av 1945 års riksdag godkänts vid
fördelningen av lönekostnaderna inom den spykiska barna- och ungdomsvården.
Att märka är tillika, att förslaget för distriktsbarnmorskornas del medför
genomsnittligt sett en reduktion av statens hittillsvarande bidrag. Statens
merkostnad för distriktssköterskor och personal inom den förebyggande
mödra- och barnavården motväges sålunda i icke ringa utsträckning av
den kostnadsminskning, som uppstår därigenom att staten för distriktsbarnmorskeväsendet
ej längre skulle ensam svara för de kontanta avlöningsförmånerna.
Skulle sistnämnda princip ha fullföljts, hade merkostnaden för
statsverket vid en inplacering av distriktsbarnmorskoma i lönegrad Ca 11
uppgått till 1,4 miljoner kronor. Jag anser mig under sådana förhållanden
kunna tillstyrka de sakkunnigas principförslag i denna del med undantag
dock för kallorts- och ödemarkstilläggen, vartill jag återkommer i det följande.
Jag vill liksom statsbidragssakkunniga tillägga, att fragan nu allenast galler
provisoriska bestämmelser i avvaktan på en mera allsidig prövning av
statsbidragssystemet för den öppna hälso- och sjukvården i allmänhet. Vid
sådant förhållande finnes ej anledning att för närvarande till behandling
upptaga spörsmålet om en utvidgning av statsbidragsrätten i vad avser distriktssköterskor
inom städerna utanför landsting.
Enligt det mellan landstingsförbundet och sjuksköterskeföreningen träffade
avtalet skola kallortstillägg utgå i enlighet med motsvarande statliga
regler med den jämkningen, att landstingens befattningshavare i vissa delar
av Dalarna och Västemorrlands län — till skillnad mot statens tjänstemän
— icke skulle erhålla sådant tillägg. För beräkningen av kallortstillägg har
en indelning skett i sex kallortszoner, varvid kallortstilläggen per befattningshavare
öka från 90 kronor i lägsta zonen till 720 kronor i högsta
zonen. Statsbidragssakkunniga, som utgått från att såväl distriktssköterskor
som distriktsbarnmorskor skola äga uppbära kallortstillägg enligt dessa bestämmelser,
ha föreslagit, att jämväl kostnaderna för kallortstilläggen skulle
halveras mellan staten och landstingen. Hälftenprincipen föreslås även tilb
lämpad beträffande de särskilda ödemarkstillägg, som för närvarande iitga
till distriktssköterskor resp. distriktsbarnmorskor i rikets ödemarksområden
med högst 500 kronor resp. 400 kronor per befattningshavare och som av de
sakkunniga förutsatts skola bibehållas även efter införandet av kallortstill
-
Statsutskottets utlåtande nr 142.
a
läggen. Detta förslag har mött erinran från statskontoret, som i likhet med
1944 års lönekommitté ansett särskilt ödemarkstillägg icke böra utgå vid sidan
av kallortstilläggen.
Det är givetvis av vikt, att rekryteringen av distriktssköterske- och distriktsbarnmorskebefattningarna
inom rikets ödemarksområden i möjligaste mån
tryggas. Enligt min uppfattning skulle detta ske bäst genom bibehållande av
de särskilda ödemarkstillägg, som nu utgå till ifrågavarande befattningshavarkategorier.
Emellertid äro distriktssköterskorna inom bl. a. de områden,
varom nu är fråga, genom förenämnda avtal fr. o. m. den 1 januari 1947
tillförsäkrade kallortstillägg enligt samma grunder som de statliga befattningshavarna.
Vid utformningen av dessa kallortstillägg har viss hänsyn tagits
till ödemarksmomentet, varför särskilda ödemarkstillägg icke ansetts
kunna tillerkännas statliga befattningshavare. Under sådana förhållanden
finner jag mig icke kunna förorda, att distriktssköterskorna och distriktsbarnmorskorna,
som enligt föreliggande förslag i princip inplacerats i det
nya statliga lönesystemet, skola utöver kallortstilläggen komma i åtnjutande
av särskilda ödemarkstillägg.
I den mån kallortstillägg skola utgå, torde kostnaderna därför böra helt
bestridas av statsmedel. Enligt min uppfattning tala nämligen starka skäl för
att den merkostnad, som ifrågavarande tillägg representerar, fördelas å hela
landet och ej ytterligare belastar de redan förut skattetyngda norrlandslänen.
Statsbidragssakkunniga ha föreslagit, att statsandelen skulle beräknas efter
de sammanlagda kontanta avlöningsförmånerna i vederbörande ortsgrupp
enligt den näst högsta löneklassen av den tillförsäkrade lönegraden. Med utgångspunkt
från en minimilön i Ca 13 (A 9) för distriktssköterska och i Ca
11 (A 7) för distriktsbarnmorska skulle statsbidraget utgå efter löneklass
Ca 15 resp. Ca 13. Bidrag skulle utgå för envar befattning, som under
minst tre fjärdedelar av ett och samma kalenderår uppehållits av kompetent
person. Förslaget innebär såväl en dyrortsgradering av bidraget som en indexreglering
så till vida, att i den mån de statliga lönebeloppen till följd av
penningvärdets förskjutning ändras, avlöningsförmånerna och därmed statsbidraget
förändras.
Förslaget synes mig innebära en avsevärd förenkling av statsbidragssystemet.
Alla nuvarande besvärligheter med avräkning för kortare tjänstledigheter
och för beräkning av ålderstillägg komma därigenom att bortfalla. Visserligen
erhålles på detta sätt icke en fullt genomförd hälftendelning av kostnaderna
för varje enskild befattning, men i stort sett vinnes en skälig avvägning.
Förslaget att statsbidrag skall utgå efter den näst högsta löneklassen
för respektive befattningar kan måhända synas alltför gynnsamt för huvudmännen,
men då här är fråga om befattningshavargrupper med ringa befordringsutsikter
och då landstingen enligt sina tjänstereglementen låta befattningshavarna
för ålderstillägg räkna sig tillgodo annan tid såsom sjuksköterska
respektive barnmorska, har jag ansett mig kunna godtaga förslaget
i denna del. Jag är icke för närvarande beredd att biträda landstingsförbundels
förslag att låta statsbidrag i vissa fall utgå jämväl för befattning, som
uppehållits under kortare lid än tre fjärdedelar av kalenderåret, helst som
detta förslag under normala förhållanden icke torde spela någon nämnvärd
roli i ekonomiskt hänseende men likväl skulle medföra avsevärda komplikationer
vid avräkningen.
Däremot förordar jag landstingsförbundets hemställan om att ur statsbidragsreglerna
utesluta villkoret om att befattningshavarna skola uppflyttas
i löneklass eller tre år. Detta villkor torde vara onödigt. Jag biträder också
medicinalstyrelsens förslag om bibehållande av nuvarande bestämmelse, att
6
Statsutskottets utlåtande nr 142.
distriktssköterska — liksom för övrigt distriktsbarnmorska — så vitt möjligt
av huvudmannen skall tillhandahållas rum för mottagning.
De nya statsbidragsreglerna torde böra i träda i kraft den 1 instundande
juli. Att som landstingsförbundet yrkat låta reglerna för distriktssköterskorna
givas retroaktiv verkan från den 1 januari 1947 kan jag ej biträda, bland
annat med hänsyn till att de nya statliga löneplansförfattningar, vartill anslutning
skulle ske, ännu ej utfärdats. För statens befattningshavare komma
de att tillämpas först från den 1 juli detta år.
I detta sammanhang vill jag erinra om att jämlikt punkten 4 i övergångsbestämmelserna
till distriktsvårdskungörelsen landsting må intill utgången av
år 1945 kunna erhålla statsbidrag enligt samma kungörelse även för tid, under
vilken distriktssköterskebefattning till följd av den ordinarie innehavarens
semester uppehälles av sjuksköterska, som icke innehar distriktssköterskekompetens.
Det synes lämpligt att denna övergångsbestämmelse erhåller
förlängd giltighet intill den 1 juli 1947.
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två inom andra kammaren väckta motioner, den ena av herr Nilsson
i Varuträsk och fru Ericsson i Luleå (II: 400) och den andra av fru RönnChristiansson
och fru Linderot (11:402), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att distriktsbarnmorskorna placeras i lönegrad A 9 eller i samma
lönegrad som distriktssköterska;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fröken Andersson (I: 272) och den andra inom andra kammaren av herr
Fagerholm och fru Boman (11:411), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
med beaktande av i motionerna anförda synpunkter vidtaga en sådan förbättring
av distriktssköterskornas, distriktsbammorskornas och övriga där
berörda gruppers löneställning, som med hänsyn till deras krävande tjänsteåligganden
kan anses skälig;
dels en inom första kammaren av herrar Hage och Grym väckt motion
(I: 271), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att särskilda ödemarkstillägg
alltjämt skola utgå till distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor
i ödemarksdistrikten enligt hittills gällande grunder och med oförändrade
fördelningsgrunder av kostnaden mellan staten och landstingen, samt att
respektive anslag måtte ökas med hänsyn härtill, om så anses nödvändigt;
dels ock en inom andra kammaren av herr Gavelin ,m. fl. väckt motion
(11:403), i vilken — under hänvisning till i förenämnda motion 1:271 anförd
motivering — framställts enahanda yrkande som i sistnämnda motion.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna 11:400, 11:402, 1:272 och 1:271.
Distriktsbammorskornas resor och utrustning.
Frågan om distriktsbammorskornas resor har behandlats av 1941 års
befolkningsutredning i dess betänkande om förlossningsvården (SOU 1945:
50). Utredningen har därvid föreslagit att kostnaderna för distriktsbarnmorskas
resor i samband med hemförlossning samt för eftervård i hemmet
Statsutskottets utlåtande nr 142.
7
helt skola bestridas av statsmedel. Förslaget har varit föremål för remissbehandling.
Vad gäller frågan om distriktsbarnmorskornas ''utrustning har föreståndarinnan
vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterslceskola i skrivelse till
medicinalstyrelsen den 28 augusti 1944 hemställt om utredning rörande ändring
i skyldigheten för bammorskeelev att anskaffa för bammorskeyrket
erforderlig utrustning i syfte att få bestämmelsen upphävd eller dess tilllämpning
ändrad.
19bl års befolkningsutrednings delegation för förlossningsvården, till vilken
framställningen jämte däröver från överläraren vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm och svenska landstingsförbundet inhämtade yttranden överlämnats,
har för sin del föreslagit, att huvudmännen skulle åläggas att från
viss tidpunkt utan ersättning av vederbörande barnmorska såväl tillhandahålla
nytillträdande distriktsbammorskor fullständig för bammorskeyrket
erforderlig utrustning som ock i fråga om varje i dess tjänst anställd distriktsbarnmorska
vid förslitning ersätta dylik utrustning eller del därav. Då kostnaderna
härför för varje huvudman skulle komma att uppgå till förhållandevis
ringa belopp, syntes statsbidrag för ändamålet icke erforderligt.
Över delegationens förslag ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen och
svenska barnmorskeförbundet.
Statsrådet har för sin del anfört följande.
I likhet med 1941 års befolkningsutredning fiimer jag vägande skäl tala
för att den vårdade befrias från samtliga kostnader för distriktsbarnmorskas
resor i samband med hemförlossning och eftervård. Detta
förslag har också rönt allmän anslutning vid remissbehandlingen. Att såsom
hittills låta dessa kostnader utgå av moderskapspenningen eller mödrahjälpsmedel
verkar för den enskilde alltför ojämnt och orättvist. Jag vill också erinra
om att den enskilde ej lämnar något bidrag till sjuksköterskas eller
barnmorskas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården. Jag tillstyrker
därför i princip befolkningsutredningens förslag härutinnan. Såsom
av statskontoret framhållits, synes emellertid anledning saknas att beträffande
resekostnadernas bestridande tillämpa andra regler än vad som gäller för
befattningshavarnas resor inom den förebyggande mödra- och barnavården.
Kostnaderna böra därför fördelas lika mellan statsverket och huvudmännen,
med viss jämkning för län med gles bebyggelse. Jag vill också erinra om att
detta bidragssystem av 1945 års riksdag godkänts beträffande fördelningen
av kostnaderna för läkarnas och assistenternas resor till vissa mottagningar
inom psykisk barna- och ungdomsvård. Jag föreslår sålunda, att den vårdade
befrias från barnmorskas resekostnader i samband med hemförlossning
och eftervård samt att staten i princip lämnar huvudmännen ett bidrag till
hälften av resekostnaderna, dock att statsandelen med hänsyn till de långa
avstånden höjes till 60 procent för resor inom Västernorrlands, Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län samt till 70 procent för resor inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. I resekostnaderna må icke inräknas
utgifter för resor, som företagits enbart inom stads, köpings eller municipalsamhälles
planlagda område. Motsvarande regler torde böra gälla i fråga
om barnmorskas resekostnader i stad, som icke ingår i distriktsindelningen.
Statsverkets årliga kostnader för barnmorskornas resor kunna vid en fullt
utbyggd vård beriiknas till drygt 1 miljon kronor.
I fråga om b a r n in o r s k a s s k y 1 d i g h e t alt anskaffa erforderlig
8
Statsutskottets utlåtande nr 142.
instrumentutrustning finner jag i likhet med de hörda instanserna
skäligt, att hon framdeles befrias från kostnaderna härför. Därigenom besparas
varje barnmorska en engångsutgift på minst 300 kronor. Då huvudmännen
redan för närvarande bestrida kostnaderna för de för distriktsbarnmorskas
arbete erforderliga förbrukningsartiklarna och då landstingen i allmänhet
lära hålla distriktssköterskorna med såväl förbrukningsartiklar som
instrumentarier, synes det mig rimligt, att huvudmännen själva bestrida utrustningskostnaderna
jämväl för distriktsbammorskoma. I fråga om kontrollen
över instrumentuppsätlningen torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
att meddela erforderliga föreskrifter.
Vad jag i detta och föregående avsnitt förordat påkallar vissa ändringar i
förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor. Hithörande spörsmål
upptar jag till särskild behandling senare denna dag (prop. nr 197).
Distriktssköterskornas resor.
För närvarande gäller att kostnaderna för här ifrågavarande resor ersättas
av distriktsvårdsområdet i den ordning och omfattning vederbörande distriktsvårdsstyrelse
bestämmer. Något statsbidrag utgår ej.
Den s. k. norrlandskommitién har i en den 5 december 1946 dagtecknad
utredning framlagt förslag rörande distriktssköterskornas verksamhet. I ett
avsnitt därav upptages till behandling frågan om distriktssköterskornas resor.
Kommitténs förslag innebär i korthet, att distriktssköterskorna beredas
tillfälle disponera egen bil i tjänsten och att särskilt statsbidrag skall utgå
härför.
Efter redogörelse för kommitténs synpunkter på hithörande fråga jämte
spörsmålets behandling av remissmyndigheterna har statsrådet anfört följande.
Norrlandskommittén har i förevarande utredning ej framlagt något konkret
förslag rörande bestridande av kostnaderna för distriktssköterskas bil i
tjänsten, utan föreslagit, att denna fråga skulle upptagas till prövning av
1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården.
Med hänsyn till vad som framkommit i de inhämtade remissyttrandena
synes frågan om bestridandet av distriktssköterskas resekostnader böra övervägas
i sammanhang med frågan om fördelningen av kostnaderna för den
öppna hälso- och sjukvården överhuvud taget. Vid den prövning härav, som
lämpligen bör äga rum genom 1946 års statsbidragssakkunniga för hälsooch
sjukvården, torde de synpunkter, som framkommit i norrlandskommitténs
utredning och däröver avgivna remissyttranden, böra beaktas. Då det
för distriktsvården till skillnad mot distriktsbarnmorskeväsendet ej finnes
någon bestämmelse om att den vårdade är skyldig ersätta befattningshavarens
resekostnader, synes mig anledning icke föreligga att i avvaktan på
statsbidragssakkunnigas förslag förorda provisoriska bestämmelser i ämnet.
Medelsbehovet för budgetåret 1947,48.
Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor in. m.
Ifrågavarande anslag är i gäilande riksstat uppfört med 1 300 000 kronor.
För nästa budgetår beräknas medelsbehovet under anslaget till 2 600 000
kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 142.
9
Bidrag till avlöningar åt distrikisbarnmorskor m. m.
Detta anslag, för innevarande budgetår uppfört med 3 300 000 kronor, har
för nästa budgetår beräknats till 3 000 000 kronor. Statsrådet har i detta
sammanhang framhållit, att det i statsverkspropositionen för nästkommande
budgetår äskade förslagsanslaget till bidrag till avlöningar
inom förebyggande möd ra- och barnavård, å sammanlagt
1 900 000 kronor, vari ingår bidrag till avlöningar åt sjuksköterskor och
barnmorskor med ett belopp av 260 000 kronor, vid bifall till vad statsrådet
förordat torde komma att för nästa budgetår överskridas med omkring
200 000 kronor.
Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden.
A förevarande anslag fanns vid utgången av budgetåret 1945/46 en reservation
av 11 721 kronor. För innevarande budgetår har anvisats ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.
Med utgångspunkt från att ödemarkstilläggen för distriktssköterskor och
distriktsbarnmorskor bortfalla, har medelsbehovet under anslaget för nästa
budgetår uppskattats till 50 000 kronor. Riksdagens medgivande har ansetts
böra inhämtas, att av anslaget högst 500 kronor må disponeras för anskaffande
av skidbårar.
Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband
med hemförlossning och eftervård. Förslaget rörande statsbidrag
till ifrågavarande resor har — såsom skett i fråga om resor inom den
förebyggande mödra- och barnavården — ansetts böra föranleda, att ett särskilt
anslag härför uppföres å riksstaten. Det nya anslaget har i avbidan på
närmare erfarenheter rörande utgifterna för ifrågavarande ändamål för nästa
budgetår upptagits till 500 000 kronor.
Utskottet.
I lönefrågan innebär Kungl. Maj:ts förslag för distriktssköterskornas del,
att de placeras en lönegrad högre än avdelningssköterska, vilken norm föreslagits
av 1944 års lönekommitté avseende sjukvårds- och ekonomipersonal
och även godtagits av svensk sjuksköterskeförening i dess yttrande över lönekommitténs
förslag. Från denna utgångspunkt ha distriktssköterskorna föreslagits
hänförda till den nya lönegraden Ca 13 (motsvarande den nuvarande
lönegraden A 9), vilken de redan från och med ingången av innevarande år
tillhöra enligt ett mellan landstingen och svensk sjuksköterskeförening för
kalenderåren 1947 och 1948 träffad överenskommelse. Utskottet är icke berett
att enligt yrkandet i motionerna I: 272 och II: 411 såsom villkor för statsbidrag
förorda en högre minimilön.
Heltidsanställda barnmorskor och sjuksköterskor i den förebyggande
mödra- och barnavården ha enligt hittills vedertagna principer garanterats
samma minimilön som distriktssköterska. I likhet med föredragande statsrådet
finner utskottet anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang
frångå nämnda likställighet.
10
Statsutskottets utlåtande nr 142.
Statsrådet har erinrat om att frågan om utbildningen av sjuksköterskor
och barnmorskor är föremål för utredning genom sakkunniga och betonat
att en omprövning av frågan om minimilönens storlek för barnmorskorna
kan väntas bli aktuell sedan de sakkunniga framlagt sitt förslag. Vidkommande
den löneställning, som i avbidan på en sådan omprövning bör beredas
distriktsbammorskorna har statsrådet framhållit, att deras arbetsuppgifter
i regel torde vara mindre betungande än distriktssköterskornas och att
deras utbildningstid även är avsevärt kortare. Utskottet delar statsrådets mening,
att en placering i lönegrad Ca 11 med hänsyn härtill under nuvarande
förhållanden måste anses i och för sig rimlig. I åtskilliga motioner har dock
krävts likställighet med distriktssköterska eller i varje fall en högre minimilön
än Kungl. Maj:t har föreslagit. Utskottet förutsätter, att de synpunkter
vilka framlagts i motionerna på denna fråga bliva vederbörligen beaktade
vid den blivande omprövningen. I nuvarande läge har det synts utskottet, att
man bör stanna vid den löneförbättring för distriktsbammorskorna, som
Kungl. Maj:ts förslag innebär.
Distriktssköterskorna och distriktsbammorskorna, vilka enligt föreliggande
förslag i princip inplacerats i det nya statliga lönesystemet, skola enligt
Kungl. Maj:ts förslag även i förekommande fall åtnjuta kallortstillägg enligt
motsvarande statliga grunder. Dessa tillägg skola helt bestridas av statsmedel.
I anledning av yrkandet i motionerna 1:271 och II: 403 om särskilda
ödemarkstillägg vill utskottet erinra, att de statliga kallortstilläggen uppbyggts
under hänsynstagande till jämväl ödemarksmomentet. Därför kan icke
något särskilt ödemarkstillägg förekomma i det statliga lönesystemet. Icke
heller ha distriktssköterskorna i ödemarksdistrikten tillförsäkrats ödemarkstillägg
i det mellan landstingsförbundet och sjuksköterskeföreningen träffade
avtalet. Däremot ha ödemarkstillägg åt hemvårdarinnor ansetts kunna ifrågakomma,
enär statligt kallortstillägg icke utgår till dessa befattningshavare.
Utskottet anser sig icke kunna frångå den i alla dessa fall hävdade grundsatsen,
att ödemarkstillägg icke kunna förekomma jämsides med statliga kallortstillägg.
I fråga om lönekostnadernas fördelning tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts
förslag, vilket innebär en avsevärd förenkling av statsbidragssystemet. Likaså
tillstyrker utskottet vad som föreslagits i fråga om distriktsbammorskornas
resor och utrustning.
Under åberopande av vad sålunda anförts och då ej heller Kungl. Maj:ts
beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår föranlett erinran, hemställer
utskottet,
att riksdagen må
I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag dels
å motionerna I: 272 och II: 411 i vad nämnda motioner avse
distriktsbarnmorskor, dels ock motionerna 11:400 och II: 402
besluta, att distriktsbarnmorska skall från och med den 1
juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder, som för
-
Statsutskottets utlåtande nr 142.
11
ordats i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21
mars 1947,
II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 272 och II: 411 i vad desamma ej behandlats under
I. godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till avlöningar
åt distriktssköterskor, distriktsbammorskor samt sjuksköterskor
och barnmorskor inom den förebyggande mödraoch
barnavården, som förordats i nämnda statsrådsprotokoll,
att tillämpas från och med den 1 juli 1947,
III. med avslag å motionerna 1:271 och 11:403 besluta,
att de under II. nämnda befattningshavarna icke skola utöver
vad Kungl. Maj:t har föreslagit tillerkännas särskilt
lönetillägg för tjänstgöring i ödemarksområde,
IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
1) godkänna de grunder för statsbidrag till distriktsbarnmorskas
resor i samband med hemförlossning och eftervård,
som förordats i statsrådsprotokollet, att tillämpas från och
med den 1 juli 1947;
2) medgiva, att under budgetåret 1947/48 må för anskaffande
av skidbårar i rikets ödemarksområden utgå statsbidrag
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 14 juni 1928
(nr 208) med högst 500 kronor;
3) för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln anvisa
a) till Bidrag till avlöningar åt distriktssköterskor m. m.
ett förslagsanslag av 2 600 000 kronor,
b) till Bidrag till avlöningar åt distriktsbammorskor m. m.
ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor,
c) till Bidrag till distriktsbarnmorskas resor i samband med
hemförlossning och eftervård ett förslagsanslag av 500 000
kronor,
d) till Förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.
Stockholm den 22 maj 1947.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Karl Andersson, Boman, fröken Andersson, herrar von Heland, Berling, Albertsson
och Lundgren; samt
från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Ward, Malmborg
i Skövde, Rubbestad, Mårtensson, Lindholm, Pettersson i Dahl, Äkerslröm,
Holmström, Thapper och Persson i Vinberg.
12
Statsutskottets utlåtande nr 142.
Reservation
av fröken Andersson och herr Holmström, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka de motionsyrkanden, vilka avse att i lönehänseende jämställa
distriktsbammorskorna med distriktssköterskorna, och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 10, vilket börjar med orden
»Statsrådet har» och slutar med orden »förslag innebär», bort hava följande
lydelse:
»Utskottet vill i fråga om distriktsbarnmorskornas löneställning erinra om
den utomordentliga betydelse distriktsvården över huvud har särskilt för
landsbygdens och ödebygdernas folk och om de ansvarsfulla uppgifter, som
här ifrågakomma. Förutom de krav, som självständiga åtgärder kunna ställa
på teoretiskt och praktiskt kunnande, föreligga för dessa grupper mycket
starka krav på eget omdöme, ansvarskänsla och rådighet. Man kan ifrågasätta
om icke vid lönesättningen en något markerad skillnad mellan distriktsoch
anstaltsvårdens befattningshavare torde vara nödvändig för att locka i
dessa hänseenden högt kvalificerade personer till den vad avser personlig
bekvämlighet ofta underlägsna distriktsvården. Men även om utskottet funnit,
att Kungl. Maj :ts förslag i detta hänseende bör godtagas, har utskottet likväl
icke kunnat biträda förslaget om differentiering av lönerna inom distriktsvården
till barnmorskornas nackdel. Utskottet förordar alltså, att även
distriktsbammorskorna hänföras till den nya lönegraden Ca 13.»
dels ock nedannämnda moment i utskottets hemställan bort hava följande
lydelse:
»I) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till dels motionerna 1:272 och 11:411 i vad nämnda motioner
avse distriktsbarnmorskor, dels ock motionerna 11:400
och II: 402 besluta, att distriktsbarnmorska skall från och
med den 1 juli 1947 äga åtnjuta kontant lön enligt de grunder,
som utskottet förordat.»