Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr
25A) om arbetsdomstol.

Genom en den 31 januari 1947 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 10 §§ lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sex ledamöter.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i
arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två efter förslag av
svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd
och två efter förslag av
landsorganisationen i Sverige. För
vardera sidan förordnas enligt samma
regler fyra ersättare.

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 9

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

Arbetsdomstolen skall bestå av
ordförande och sju ledamöter, av
dem en särskild ledamot för tjänstemannamål.

4 §■

Övriga ledamöter, vilka skola vara
i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,
förordnas av Konungen för två
år i sänder, två ledamöter efter förslag
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, två ledamöter
efter förslag av landsorganisationen
i Sverige och den särskilde
ledamoten efter förslag av tjänstemännens
centralorganisation. Sistnämnde
ledamot skall inträda på arbetarsidan
i stället för en av de efter

saml. 2 and. Nr 9—11.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

(Nuvarande lydelse:)

Förslag skall för att vinna avseende
upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skola förordnas
för den sidan. Har d någondera
sidan vederbörligt förslag icke avgivits,
förordnar Konungen ändå ledamöter
och ersättare för den sidan.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.

(Föreslagen lydelse:)

landsorganisationens förslag utsedda
ledamöterna vid handläggning av
mål, däri tjänstemannaförening, som
icke är ansluten till landsorganisationen,
eller medlem i sådan förening
är part å nämnda sida, såframt
icke jämväl till landsorganisationen
ansluten förening eller medlem i sådan
förening är part å arbetarsidan
och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda
part.

För vardera sidan förordnas enligt
samma regler dubbelt så många ersättare
som antalet ledamöter.

Förslag d ledamöter och ersättare
skall för att vinna avseende upptaga
minst dubbelt så många personer
som de, vilka skola utses med ledning
av förslaget. Har vederbörligt förslag
icke avgivits, förordnar Konungen
ändå ledamöter och ersättare som
här avses.

10 §.

Arbetsdomstolen vare domför med
ordförande och fyra ledamöter. Av
ledamöter, som avses i 4 §, skola lika
många närvara för vardera sidan.
Mål, däri särskild ledamot skall inträda,
må ej handläggas utan att
denne ledamot eller ersättare för honom
år närvarande med mindre fall
som i 7 § sägs föreligger.

Besiktning å------för arbetarsidan.

Ledamot, som------i domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1947.

Förslag å särskild ledamot och ersättare
för honom skall dock första

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

3

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

gången avgivas före nämnda dag.
Särskild ledamot och ersättare för
honom skola med ledning av detta
förslag förordnas endast för tiden till
och med 1948 års utgång.

Har mål före nya lagens ikraftträdande
handlagts enligt då gällande
bestämmelser, må dom däri givas
efter sagda tidpunkt utan hinder av
att enligt nya lagen särskild ledamot
skolat deltaga i avgörandet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för lagförslaget, får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt 2 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol skall domstolen
bestå av ordförande och sex ledamöter. I 3 § föreskrives, att ordföranden
och två ledamöter skola förordnas av Konungen för viss tid bland
personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.
Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall förordnas att vara
vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den
andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden
och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera ledamoten skall
Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §,
att de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag
av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag
av landsorganisationen. För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas
fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst
dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.
Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera
sidan.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle
utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan
tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Några särskilda bestämmelser om arbetsdomstolens arbetssätt finnas ej
meddelade. Vid domstolens sammanträden tjänstgöra de ordinarie ledamöterna
i den mån de ej på grund av förfall äro förhindrade att närvara. Vid

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9,

förfall för ordinarie ledamot inkallas ersättare i den ordning de blivit utsedda
oberoende av arten eller beskaffenheten av det eller de mål som handläggas.

Sedan frågan om arbetsdomstolens sammansättning fått förnyad aktualitet
i samband med 1936 års lagstiftning om förenings- och förhandlingsrätt,
väcktes vid 1938 års riksdag inom båda kamrarna motioner (I: 110 och
11:202) med hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation åt
de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt om de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. 1 enlighet
med utskottets hemställan i över motionerna avgivet utlåtande (nr 29) anhöll
riksdagen i skrivelse (nr 166) till Kungl. Maj:t, att Kungl. \laj:t ville
låta verkställa en översyn av bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets
och försäkringsrådets sammansättning samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning av väckta motioner anhöll vidare 1943 års riksdag i skrivelse
(nr 126), att nämnda översyn snarast måtte fullföljas.

Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 numera
generaldirektören John Nordin tillkallats att såsom sakkunnig inom socialdepartementet
verkställa en dylik översyn, har den sakkunnige med skrivelse
den 30 augusti 1946 avlämnat ett av motiv åtföljt förslag till ändringar
i lagen om arbetsdomstol m. fl. lagar, avseende ändrade regler om utseende
av sådana ledamöter och suppleanter i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet,
vilka företräda arbetstagarna. Den sakkunniges förslag innebär
i huvudsak, att i de lagar, som reglera spörsmålet, skola införas ensartade
regler i delta hänseende, innebärande att förslag till representanter
skall avgivas, å arbetsgivarsidan av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd och å arbetstagarsidan av dels landsorganisationen i Sverige
och dels tjänstemännens centralorganisation. 1 vidare mån skall enligt förslaget
frågan om tjänstemännens representation icke regleras i lagtexterna.

I fråga om behovet av en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen
har den sakkunnige anfört bland annat följande.

Tjänstemännen utgöra icke någon enhetlig eller skarpt avgränsad grupp
bland arbetstagarna. Tvärtom återfinnas bland tjänstemännen arbetstagare,
som både i fråga om social miljö, utbildning och arbetsförhållanden skilja
sig avsevärt från varandra, alltifrån arbetsledare i relativt hög ställning till
befattningshavare, som stå kroppsarbetarna ganska nära. Det skulle med
hänsyn härtill kunna göras gällande, att tjänstemännen icke i lika hög grad
som kroppsarbetarna representera en särskild miljö, där det föreligger tämligen
likartade åskådningar och tänkesätt rörande förhållandena på arbetsmarknaden.
Även om detta till en viss grad är sant, torde det dock icke
kunna förnekas, att tjänstemännen företräda en, låt vara till sin omfattning
relativt obestämbar miljö, där det möter problem och frågeställningar av

Andra lagutskottris utlutande nr 9.

5

annan natur än inom kroppsarbetarnas skikt. Det torde därför vara av
värde för arbetsdomstolen att genom i domstolen insatta tjänstemannarepresentanter
erhålla del av den sakkunskap rörande förhållandena mellan
tjänstemän och arbetsgivare, som sådana representanter besitta.

Den obestridliga auktoritet, som arbetsdomstolen tillvunnit sig, vilar i icke
oväsentlig grad därpå, att representanter för arbetsgivare och arbetstagare
äga säte och stämma i domstolen. Ur synpunkten av förtroendet för domstolens
avgöranden är det av betydelse, att partsrepresentationen icke så till
vida är ensidig, att på endera arbetsgivar- eller arbetstagarsidan stora grupper
äro uteslutna från representation. Under de första åren efter arbetsdomstolens
tillkomst saknade det egentlig betydelse, att bland arbetstagarna endast
kroppsarbetarna voro företrädda i domstolen, då dess avgöranden nästan
uteslutande berörde sistnämnda arbetstagarkategori. Så småningom har
emellertid en förskjutning i läget inträtt, i det arbetsdomstolens verksamhet
direkt eller indirekt fått allt större intresse för tjänstemännen. I samma mån
som detta skett har av naturliga skäl inom tjänstemannakretsar utbildats
den uppfattningen, att även tjänstemännen borde vara företrädda inom domstolen.
Att det ur auktoritetssynpunkt torde vara av värde för domstolen,
att dess avgöranden bli så att säga fast förankrade även inom tjänstemannagruppen
är helt naturligt. Det nu sagda är icke så att förstå, att domstolens
avgöranden för närvarande skulle mottagas med misstro bland tjänstemännen,
utan innebär, att det icke är orimligt om inom en stor grupp av arbetstagare,
tjänstemännen, som icke äro företrädda i domstolen, skulle insmyga
sig en känsla av »utestängdhet» och av »orättvisa» i ett system, där tjänstemannaförhållanden
bedömas icke av representanter för tjänstemännen
själva utan av företrädare för andra arbetstagargrupper. Man kan i detta
sammanhang icke heller bortse från att tjänstemän och kroppsarbetare i
vissa avseenden stå i intressemotsättning i förhållande till varandra. Det låter
sig visserligen säga att partsrepresentanterna i domstolen äro domare, som
ha att, så vitt i mänsklig makt står, följa den objektiva rätten; ingen som
helst anledning finnes för övrigt till antagandet, att så icke hittills skett. Man
får emellertid ej förbise från att när det är fråga om auktoritet och förtroende
man har att göra med ovägbara psykologiska faktorer, till vilka all
rimlig hänsyn bör tagas.

Den sakkunnige har härefter anfört, att även om. i enlighet med det anförda,
principiella skäl talade för att tjänstemännen bleve representerade i
arbetsdomstolen, å andra sidan betänkligheter kunde resas mot en sådan
anordning. Under åren 1943—45 hade arbetsdomstolen avgjort respektive
117, 104 och 103 mål, men endast i respektive 4, 3 och 2 av dessa mål hade
tvisten helt eller delvis gällt arbetstagare, som kunde karakteriseras som
tjänstemän i vidsträckt bemärkelse. Det kunde på grund härav ifrågasättas,
huruvida det för tjänstemännens del 1''örelåge något verkligt praktiskt behov
av representation i domstolen. Från tjänstemannahåll hade emellertid anförts,
att ett av skälen till det ringa antalet mål vore alt tjänstemannaorganisationerna
i viss utsträckning medvetet undvikit att anlita arbetsdomstolen.
En ökad anslutning till nämnda organisationer och en fortskridande reglering
av arbetsförhållandena genom kollektivavtal torde dock medföra, att
ett större antal tvister koinnie alt b,''inskjutas till domstolen.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Sammanfattningsvis har den sakkunnige anfört, att övervägande skäl
talade för att tjänstemännen på ett eller annat sätt bleve företrädda i arbetsdomstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat avgjorde arbetsdomstolen 1946 endast ett
mål, som hade avseende å tjänsteman, varjämte under detta år inkommo
ytterligare två dylika mål, vilka komma att handläggas vid domstolen innevarande
år.

över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, arbetsrådet, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.
Den sakkunniges förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen och
tjänstemännens centralorganisation ävensom av riksförsäkringsanstalten.
I fråga om arbetsdomstolens sammansättning har arbetsdomstolens ordförande
ifrågasatt, huruvida förslaget för närvarande borde genomföras; för
den händelse så ansåges böra ske kunde emellertid förslaget i stort sett godtagas.
Däremot har landsorganisationen i Sverige funnit sig icke kunna tillstyrka
den sakkunniges förslag i denna del utan förordat en lösning av frågan
om tjänstemännens representation i arbetsdomstolen efter andra linjer.

Vid remiss av ett i ämnet upprättat lagförslag till lagrådet erinrade föredraganden,
statsrådet Mossberg, inledningsvis om att avsikten med partsrepresentationen
i arbetsdomstolen varit att bereda den dömande myndigheten
kännedom om de åskådningar och den rättsuppfattning, som hos parterna
å ömse sidor kunde vara för handen beträffande deras inbördes förhållanden.
Del förtroende för domstolen, som en sådan anordning vore
ägnad atl bibringa de eventuella parterna, förmenades vidare komma att
vinna i styrka, därest dessa tillika finge öva inflytande på valet av de personer
vilka skulle utgöra lekmannaelementet i domstolen. De förhoppningar
lagstiftaren fäst vid anordningen med partsrepresentanter i arbetsdomstolen
torde få sägas ha infriats. Det lärer icke råda tvivel om att det för utvecklingen
av rättspraxis på förevarande områden varit utomordentligt värdefullt,
att representanter för arbetsmarknadens båda läger haft medinflytande
på avgörandena. Partsrepresentationen har vidare bidragit till att arbetsdomstolen
vunnit förtroende för sina avgöranden i en omfattning, som måhända
icke varit möjlig, därest partsrepresentationen saknats. Härutinnan
må erinras att arbetsdomstolens verksamhet avsett tillämpningen av lagar,
som tillkommit under starka meningsbrytningar.

Beträffande behovet av och formen för en särskild tjänstemannarepresentation
i arbetsdomstolen har föredraganden anfört följande:

Det kan vid ett ytligt betraktande synas, som om utvecklingen i fråga om
utseende av partsrepresentanter i organ såsom arbetsdomstolen, arbetsrådet

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

7

och försäkringsrådet, vilken gått i den riktningen att de stora huvudorganisationerna
å ömse sidor blivit ensamberättigade förslagsställare, borde leda
till att någon särrepresentation för tjänstemännen icke vore påkallad. Landsorganisationen
omfattar numera betydligt över en miljon medlemmar, medan
antalet i tjänstemännens centralorganisation organiserade arbetstagare
endast uppgår till omkring 200 000. De skäl, som i tidigare sammanhang
åberopats till stöd för att begränsa förslagsrätten till landsorganisationen,
torde emellertid delvis sakna tillämpning vid bedömande av frågan om särrepresentation
för tjänstemännen. Såsom den sakkunnige anfört och i yttrandena
understrukits kan man icke utan vidare utgå från att tjänstemännens
ställning såsom arbetstagare medför en med kroppsarbetarnas identisk
inställning till avtals- och anställningsförhållanden över huvud. Visserligen
torde, såsom landsorganisationen anfört, denna synpunkt icke böra
överbetonas, och landsorganisationens uttalande, att utgången i de tjänstemannamål
arbetsdomstolen hittills haft att handlägga sannolikt icke skulle
ha påverkats av om tjänstemännen varit representerade på arbetstagarsidan,
synes ha fog för sig. Icke desto mindre är den angivna synpunkten värd
beaktande, bland annat med hänsyn därtill att kollektivavtalsväsendet är i
stark tillväxt på tjänstemannaområdet, varför det kan förväntas, att ett ökat
antal tjänstemannamål framdeles komma att hänskjutas till arbetsdomstolens
avgörande. Behovet av att inom domstolen ha tillgång till specialkännedom
om tjänstemannauppfattningen i avtals- och arbetsfrågor kan därigenom
bliva mera märkbart, särskilt i den mån kollektivavtal slutas beträffande
grupper av arbetstagare, vilkas förhållanden mera påtagligt avvika från de
egentliga kroppsarbetarnas. Härtill kommer att tjänstemännens huvudorganisation
numera vuxit sig så stark, att den i viss mån kommit att jämsides
med landsorganisationen framstå såsom företrädare för landets organiserade
löntagare. Med beaktande härav måste det, såsom arbetsdomstolens ordförande
anmärkt, från tjänstemännens synpunkt framstå såsom ett ganska
oegentligt förhållande, att de representanter för arbetstagarna, som skola
vara med om avgörandena i arbetsdomstolen av mål rörande tjänstemäns
arbets- och avtalsförhållanden, äro utsedda såsom företrädare för en helt
annan grupp av arbetstagare.

I de yttranden, som avgivits över den sakkunniges förslag, har allmänt
erkänts att från principiell synpunkt någon erinran ej kunde göras mot att
tjänstemännen bereddes representation i arbetsdomstolen. De betänkligheter,
som anförts, hänföra sig i stället till det förhållandet att antalet av
arbetsdomstolen handlagda tjänstemannamål hittills varit synnerligen obetydligt.
Arbetsdomstolens ordförande har med hänsyn härtill ifrågasatt
huruvida icke hela frågan kunde få vila till dess den genom att antalet
tjänstemannamål väsentligen ökat finge större verklig aktualitet. Då emellertid,
såsom nyss nämnts, en tydlig ökning av kolleklivavtalssystemet kan
konstateras för de privatanställdas del, synes det knappast berättigat att,

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

om skäl för en tjänstemannarepresentation i arbetsdomstolen eljest anses
föreligga, uppskjuta genomförandet därav på grund av den hittillsvarande
ringa omfattningen av sådana mål. Erinras må också, att arbetsdomstolens
domar ofta ha stor principiell räckvidd och att fördenskull tjänstemännens
speciella synpunkter böra ha tillfälle att göra sig hörda inom domstolen.

På grund av det anförda finner jag det rimligt att tjänstemännens krav på
representation i arbetsdomstolen tillmötesgås. Det för närvarande ringa antalet
tjänstemannamål medför emellertid att det möter praktiska svårigheter
att genomföra en dylik medrepresentation för tjänstemännen. Den sakkunnige
har diskuterat olika utvägar i detta hänseende. På anförda skäl har han
stannat för att föreslå en ordning av i huvudsak den innebörd, att tjänstemännens
centralorganisation jämställes med landsorganisationen i fråga om
rätten att avge förslag till domstolsledamöter å arbetstagarsidan, att Kungl.
Maj:t förutsättes skola utse åtminstone en ersättare inom det av tjänstemännens
centralorganisation avgivna förslaget samt att sådan representant
placeras i första eller andra rummet bland ersättarna, varigenom han skulle
komma att tjänstgöra i erforderlig utsträckning för att erhålla nödig rutin
och erfarenhet som ledamot av domstolen. I förslaget förutsättes vidare att
tjänstemannarepresentant alltid skall deltaga vid handläggning av tjänstemannamål.

Den ledande synpunkten vid utformningen av detta förslag har varit omsorgen
att säkerställa att tjänstemannarepresentanten får tillfälle att tjänstgöra
i arbetsdomstolen i så stor utsträckning, att han kan förvärva ingående
erfarenhet av domstolens praxis och arbetssätt. Arbetsdomstolens ordförande
har såsom en särskild förtjänst hos förslaget framhållit, att man undveke
en specialrepresentation enkom för tjänstemännen; därest tjänstemannarepresentant
skulle inträda endast i mål om tjänstemannaförhållanden,
skulle det lätt kunna inträffa, att tjänstemannarepresentanten betraktade
sig såsom företrädare för ett specialintresse och aldrig komme
att växa in i sin ställning som domare på det sätt som de nuvarande partsrepresentanterna
i hög grad visat sig göra. Å andra sidan har landsorganisationen
motsatt sig tanken att av tjänstemännens centralorganisation
föreslagen representant skulle deltaga även i handläggningen av mål som
rörde kroppsarbetare. Enligt landsorganisationens mening vore rutinsynpunkten
icke avgörande i denna fråga, då det finge förutsättas att tjänstemannarepresentanten
komme att väljas ur kretsen av i avtalsfrågors handläggning
tränade organisationsfunktionärer med erforderlig insikt i rättspraxis
i kollektivavtalsmål och övriga arbetsdomstolsmål. Tjänstemännens
centralorganisation åter har funnit sistnämnda synpunkt utgöra ett skäl för
att olägenheter icke behövde befaras av att tjänstemannarepresentant i viss
utsträckning komme att döma även i mål som rörde arbetarorganisationer,
vilket eljest ur vissa synpunkter finge anses mindre lämpligt. Socialstyrelsen
har för sin del funnit konsekvensen kräva, att om tjänstemannarepresentant

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

9

skulle inträda vid handläggningen av tjänstemannamål, sådan representant
icke skulle inkallas i mål, i vilka som arbetarpart deltoge till landsorganisationen
ansluten förening av kroppsarbetare, men att praktiska skäl talade
för att tjänstemannarepresentant som kallades till sammanträde i anledning
av ett till sammanträdet utsatt tjänstemannamål finge tjänstgöra även vid
övriga till samma dag utsatta mål.

Det av den sakkunnige framlagda förslaget står såtillvida i överensstämmelse
med grundtankarna för nuvarande bestämmelser om sättet för utseende
av partsrepresentanter i arbetsdomstolen, att det städse ansetts vara
av vikt, att domstolens sammansättning såvitt möjligt hålles konstant. Några
svårigheter i detta avseende skulle icke uppkomma, därest i enlighet med
en av den sakkunnige antydd utväg, som tjänstemännens centralorganisation
i viss mån förordat, partsrepresentationen utökades att omfatta tre
representanter på vardera sidan, av vilka en skulle representera tjänstemännen.
Av skäl som den sakkunnige anfört bör emellertid denna lösning
av frågan icke väljas. Icke heller kan det ifrågakomma att låta en av de
nuvarande två ordinarie arbetstagarrepresentanterna ersättas av en tjänstemannarepresentant.
Tjänstemännen skulle härigenom bli starkt överrepresenterade
i domstolen på bekostnad av de till antalet mångdubbla kroppsarbetarna.

Av vikt är — och därom synes allmän enighet råda — att tjänstemannarepresentant
får tillfälle deltaga i handläggningen av tjänstemannamål. De
synpunkter, som tala för införandet av en tjänstemannarepresentation bliva
därigenom tillgodosedda, även om tjänstemannarepresentanten icke deltager
i handläggningen av andra mål. Att behov av en sådan vidgad tjänstgöring
för tjänstemannarepresentanten skulle föreligga har motiverats därmed, att
tjänstemannarepresentant eljest icke skulle få tillräcklig erfarenhet och
rutin för att växa in i sin ställning som domare. För min del kan jag icke
finna, att denna rutinsynpunkt bör tillmätas avgörande betydelse. Då
lagen måst lämna möjlighet öppen att ersätta ordinarie partsrepresentant
med ersättare i händelse av förfall eller annat tjänstgöringshinder för den
förre, måste det alltid komma att inträffa, att i ett visst antal mål i domstolen
sitter en representant med mindre rutin och erfarenhet än den ordinarie
partsrepresentant han ersätter. Utvecklingen har visserligen medfört,
att ersättare för de ordinarie partsrepresentanterna inkallas till tjänstgöring
i relativt stor utsträckning, men eftersom ersättarna regelmässigt inkallas i
den ordning de blivit utsedda, måste de ersättare, som icke stå på de främsta
platserna, erhålla mindre vana och erfarenhet än övriga ersättare och
ledamöter.

Till belysning av det anförda vill jag nämna följande. Enligt vad jag inhämtat
hade arbetsdomstolen 47 sammanträdesdagar under år 1945. De ersättare,
som utsetts efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, tjänstgjorde å respektive 12, 11, 4 och 5 av dessa samman -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

trädesdagar. Motsvarande siffror för de ersättare som utsetts efter förslag
av landsorganisationen voro 6, 18, 9 och 7. Härjämte hade arbetsdomstolens
ordförande med stöd av 7 § lagen om arbetsdomstol i vissa fall
tillkallat utomstående ersättare. Å arbetsgivarsidan hade tre dylika ersättare
tjänstgjort å respektive 3, 5 och 2 dagar, medan å arbetarsidan en
sådan ersättare tjänstgjort 4 dagar och två andra var sin dag. De ordinarie
ledamöterna å arbetsgivarsidan hade tjänstgjort respektive 27 och 25 dagar
och å arbetarsidan respektive 25 och 23 dagar.

Av dessa siffror framgår, att det relativt ofta inträffar att i arbetsdomstolen
tjänstgör partsrepresentant, vars erfarenhet ej kan antagas vara avsevärt
mycket större än den som skulle komma att förvärvas av en tjänstemannarepresentant,
som endast deltager i handläggningen av tjänstemannamål.
Därest, såsom tidigare antytts, tjänstemannamålens antal kommer att
stiga, minskas ytterligare betydelsen av rutinsynpunkten. Numera torde
denna icke heller böra tillmätas samma starka vikt som vid domstolens tillkomst
och under dess tidigare verksamhetsår, bland annat med hänsyn därtill
att den som utses till partsrepresentant eller ersättare i arbetsdomstolen
får förutsättas vara redan på förhand väl insatt i arbetsdomstolens praxis.

På grund av det anförda och då en tjänstemannarepresentation i tjänstemannamål
såsom en konsekvens synes kräva, att i andra mål arbetarsidan
representeras av de vanliga ledamöterna å nämnda sida, bör enligt min
mening tjänstemannarepresentant i arbetsdomstolen deltaga endast i behandlingen
av tjänstemannamål. Jag vill härvid anmärka att några hinder
icke torde föreligga att bereda tjänstemannarepresentant möjlighet att även
i andra mål övervara domstolens handläggning och överläggningar. Enligt
nya rättegångsbalken, som skall träda i kraft den 1 januari 1948, må domstol,
när särskilda skäl föreligga, medgiva utomstående att övervara domstolens
överläggning till dom. Detta stadgande — som i huvudsak torde
innebära ett lagfästande av vad för närvarande förekommer i fråga om personer,
som för sin utbildning tjänstgöra vid domstolen — torde komma att
äga motsvarande tillämpning i fråga om arbetsdomstolen. I viss anslutning
till socialstyrelsens yttrande vill jag framhålla det lämpliga i att tjänstemannarepresentanten
på sätt nu sagts får övervara samtliga mål, som handläggas
å dag, då tjänstemannamål förekommer till handläggning.

Med den av mig nu förordade lösningen av frågan om representation för
tjänstemännen i arbetsdomstolen måste uttrycklig bestämmelse meddelas
om i vilka mål tjänstemannarepresentant skall inträda. Därvid torde i enlighet
med vad i yttrandena föreslagits begreppet tjänstemannamål böra definieras
med utgångspunkt från organisationsförhållandena. Såsom tjänstemannamål
böra alltså räknas mål, i vilka såsom part uppträder någon till
tjänstemännens centralorganisation ansluten förening, men däremot icke sådana
mål, i vilka tjänstemannaförening som är ansluten till landsorganisationen
står såsom part. Vad angår sådana mål som beröra tjänstemanna -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

11

organisationer, vilka icke äro anslutna till vare sig tjänstemännens centralorganisation
eller landsorganisationen, har centralorganisationen förordat
att tjänstemannarepresentant skulle inkallas, om medlemmarna i vederbörande
organisation från principiell synpunkt hade anknytning till centralorganisationens
verksamhetsområde, därvid det skulle ankomma på arbetsdomstolens
ordförande att avgöra huruvida så vore fallet. Den sistnämnde
har i sitt yttrande förklarat sig finna en dylik diskretionär prövningsrätt för
ordföranden olämplig. I likhet med landsorganisationen och socialstyrelsen
har han ansett att tjänstemannarepresentant i nu ifrågavarande fall alltid
borde vara närvarande i domstolen. Till denna åsikt ansluter jag mig. För
den händelse i något mål skulle inträffa, att såväl till landsorganisationen
ansluten förening som förening, ansluten till tjänstemännens centralorganisation,
eller annan tjänstemannaförening uppträda såsom parter, synes det
dock ofrånkomligt med en diskretionär prövning från ordförandens sida
huruvida tjänstemannarepresentant skall inkallas eller icke. Frågan torde
därvid böra lösas så att tjänstemannarepresentant skall inträda vid handläggning
av mål, däri tjänstemannaförening, som icke är ansluten till landsorganisationen,
eller medlem i sådan förening är part å arbetarsidan, såframt
icke jämväl till landsorganisationen ansluten förening eller medlem
i sådan förening är part å nämnda sida och tvisten huvudsakligen rör sistnämnda
part.

Då i enlighet med det anförda tjänstemannarepresentant obligatoriskt skall
inträda i vissa mål, synes tjänstemannarepresentanten icke böra erhålla
ställning såsom ersättare. I likhet med vad som gäller i fråga om arbetsrådets
sammansättning vid handläggning av mål enligt de speciella arbetstidslagarna
synes tjänstemannarepresentanten böra erhålla ställningen av
särskild ledamot för vissa mål. Såsom en konsekvens härav torde i 2 § lagen
om arbetsdomstol böra införas föreskrift att arbetsdomstolen skall bestå av,
förutom ordförande, sex ordinarie ledamöter och en särskild ledamot för
tjänstemannamål. Härav betingas en formell jämkning av 3 §. I 4 § torde
böra införas föreskrift att den särskilde ledamoten skall utses efter förslag
av tjänstemännens centralorganisation ävensom bestämmelse om alt denne
ledamot skall inträda i stället för en av de ordinarie ledamöterna å arbetarsidan
vid handläggning av sådana mål, som enligt vad jag tidigare anfört
skola anses såsom tjänstemannamål. 1 anslutning härtill torde i 10 § böra
upptagas uttrycklig föreskrift, att tjänstemannarepresentant alltid skall —
därest ej fall som i 7 § sägs föreligger — deltaga i handläggningen av tjänstemannamål.
Om endast en partsrepresentant å vardera sidan är närvarande,
skall alltså i tjänstemannamål å arbetarsidan deltaga tjänstemannarepresentant.

Beträffande ersättare för den särskilde ledamoten torde, i överensstämmelse
med lagens uppbyggnad i övrigt, böra föreskrivas att två ersättare
skola utses. Detta resultat vinnes, om i 4 § införes föreskrift, att för var -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet.

derå sidan dubbelt så många ersättare skola utses som antalet ledamöter.
Rörande innehållet av förslag till partsrepresentanter torde, med beaktande
av vad i ett yttrande anmärkts, böra stadgas att förslag skall upptaga dubbelt
så många personer, som skola utses med ledning av förslaget. Förslag
från tjänstemännens centralorganisation behöver alltså endast upptaga
(2 + 4) 6 namn för att vara i behörig ordning uppgjort.

De nya bestämmelserna om arbetsdomstolens sammansättning synas böra
träda i kraft den 1 juli 1947. Förslag å särskild ledamot och ersättare för
honom bör dock avgivas före nämnda dag, så att tjänstemannarepresentanter
kunna utses att fungera så snart lagändringen trätt i kraft. Då
emellertid tjänstemannarepresentanter enligt min mening första gången
böra utses allenast för den tid, som återstår, tills partsrepresentanter i övrigt
ånyo skola utses, eller årsskiftet 1948/49, torde i en särskild övergångsbestämmelse
böra föreskrivas, att tjänstemannarepresentanter första gången
skola utses endast för tiden till och med 1948 års utgång. Har mål före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande handlagts utan tjänstemannarepresentant,
ehuru sådan enligt de nya bestämmelserna bort vara närvarande, bör
dom kunna givas utan hinder av att så ej varit fallet.

I sitt yttrande över det remitterade förslaget fann lagrådet det mindre
tillfredsställande, att såsom gemensam beteckning på de enligt hittillsvarande
regler utsedda ledamöterna av arbetsdomstolen upptagits benämningen
ordinarie ledamöter. Även den såsom särskild ledamot betecknade
tjänstemannarepresentanten — för vilken ersättare skulle förordnas enligt
samma grunder som för de övriga ledamöterna — borde nämligen rätteligen
anses såsom ordinarie domstolsledamot, om än med begränsad behörighet.
Lagrådet föreslog i anledning av denna erinran vissa redaktionella
ändringar i lagtexten.

Föredraganden fann sig böra godtaga vad lagrådet förordat och vidtog
därjämte en mindre redaktionell jämkning i lagförslaget.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda lagförslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9.

13

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand,
Forslund, Löfvander, Hage och Björkman;

från andra kammaren: herrar Hagård, Ryberg, Johnsson i Kastan jegården,
Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Eskilstuna, Lundberg och
Andersson i Alfredshem.