6
indra lagutskottets utlåtande nr 8.
Nr (J.
Utlåtande i anledning av vackt motion om översyn av bestämmelserna
i lagen om expropriation i syfte att förebygga
rättsförluster vid handläggning och avgörande av expropriationsmål.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 101,
vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Werner och Hedlund
i Rådom hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en översyn av bestämmelserna i lag av den 12 maj 1917 om
expropriation, i syfte att förebygga rättsförluster vid handläggning och avgörande
av expropriationsmål, och att Kungl. Maj:t med beaktande av i
motionen anförda synpunkter måtte för riksdagen framlägga förslag i ärendet».
I motionen har framhållits, att kvalifikationerna för att kunna utses till
såväl ordförande i expropriationsnämnd som person valbar till ledamotskap
i sådan nämnd höra ökas och kompletterande bestämmelser i sådant syfte
införas i expropriationslagen, ävensom att expropriationsnämnds beslut om
uppskattning bör kunna överklagas och att behov föreligger av en överinstans,
som skulle ha att upptaga besvär över dylika beslut.
Beträffande de vidare skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Lagen den 12 maj 1917 om expropriation innehåller i de i motionen berörda
hänseendena följande stadganden.
I expropriationsmål skall — för den händelse parterna icke kommit överens
om hur manga och vilka personer skola deltaga i expropriationsnämnd
— denna nämnd utgöras av ordförande och fyra ledamöter, av vilka senare
vardera parten äger utse en ledamot och rätten två ledamöter (§ 27). Gemensam
ordförande för samtliga expropriationsnämnder inom länet ävensom
ersättare för denne utses av länsstyrelsen för en tid av tre år (23 §
första stycket). Övriga nämndledamöter skola utses bland ett antal inom
varje län härtill valbara personer. Dessa utgöras av tjugofyra av länets landsting
utsedda och, om stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige
i varje sådan stad valda ävensom så många av länsstyrelsen
utsedda, som motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige
valt. Finnas inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara. De
valbara skola utses för en tid av tre kalenderår. (23 § andra stycket.) För
Stockholms stad och län gälla särskilda bestämmelser. Hinder att bliva utsedd
till ordförande och att uppföras bland de till ledamotskap valbara föJ
religger för den, som är bosatt utom länet eller ej uppnått 23 års ålder
eller ej råder över sig och sin egendom (26 §). Av den, som skall utses till
ordförande, fordras, att han skall vara en i praktiska värv väl förfaren man
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
7
(23 § första stycket). Vid utseende av de valbara skall i den mån möjligt
är iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap,
som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva
behörigen företrädda bland de valbara, varvid dock minst halva antalet
av dem landsting och tolv av dem länsstyrelsen utser böra vara ägare av
jordbruksfastighet (23 § andra stycket).
Nämnden bestämmer expropriationsersättningen enligt i 39 och 40 §§ angivna
grunder. Detaljerade regler finnas om tillvägagångssättet vid omröstning
med bl. a. föreskrifter om ett jämkningsförfarande. Därest varje medlem
av nämnden har sin mening, gäller vad ordföranden säger. I fråga om
uppskattningen får ej protokollföras eller eljest kungöras, huru nämnden
inom sig röstat, ej heller skälen för beslutet uppgivas. (41 §.) Rätten äger
icke ändra nämndens uppskattning annat än på vissa formella mycket begränsade
grunder (45 §) och har eljest att fastställa uppskattningen (47 §
första stycket). I fråga om belopp, som blivit enligt nämndens uppskattning
bestämt, får ändring icke sökas i rättens utslag (47 § andra stycket). Därest
förändrade förhållanden uppstå före målets slutliga avgörande, kan dock
under vissa omständigheter efter återförvisning till nämnden ny uppskattning
komma till stånd (63 och 64 §§).
I motiveringen till de ovan återgivna, i motionen berörda lagrummen anfördes
av en den 20 mars 1908 tillkallad kommitté för revision av expropriationslagstiftningen
i den 15 september 1910 avgivet betänkande med förslag
till lag om expropriation m. m. bl. a. följande:
Ordföranden skall enligt förslaget utgöra den stadigvarande delen av nämnderna.
Om han, såsom förslaget innebär, för viss tid utses av Konungens befallningshavande
för alla expropriationer inom länet, kan det tagas för givet,
att ifrågavarande post kommer att beklädas av en person, som är fullt
lämplig för densamma.---Det torde i allmänhet bliva möjligt att till
ordförande och suppleant för ordföranden i expropriationsnämnder förvärva
några av länets i praktiska värv mest förfarna och skickliga män. Att länsstyrelsen
skulle behöva anförtro sådant uppdrag t. ex. åt någon yngre tjänsteman
utan tillräckliga förutsättningar synes ej vara att befara. Då det för en
rätt tillämpning av den nu ifrågasatta lagstiftningen är av synnerlig vikt, att
ordförandeplatsen blir väl besatt, har kommittén ansett lämpligt att i själva
förslaget införa en erinran om de egenskaper en person bör innehava för att
kunna kallas till densamma. Att vad sålunda stadgas om ordföranden bör
tillämpas även i fråga om suppleanten torde vara tydligt. Under den föreslagna
tjänstgöringstiden av tre år, som sannolikt ofta komme att förlängas
genom nytt val, kan dessutom ordföranden, åtminstone i större län, antagas
förvärva en ganska omfattande erfarenhet, som skulle bliva till stort gagn
för nämndernas arbete. En annan fördel är, att likformighet såväl i själva
förfarandet som i grunderna för uppskattningen säkerligen skulle i hög grad
befrämjas genom den gemensamme ordföranden.
Genom förslaget, att nämndernas ledamöter skola utses inom en särskild
krets av valbara personer, har kommittén sökt att bereda en viss stadga åt
sammansättningen av nämnderna även till den del, som skall väljas för varje
expropriation. Det torde kunna förutsättas, att endast pålitliga och dugliga
personer skola kallas till medlemskap i denna krets, och i den mån de få
deltaga i nämnder, förvärva de härigenom ökad erfarenhet och insikt. Man
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
får sålunda större trygghet än nu, att även nämndernas ledamöter äro vuxna
sitt uppdrag. Då partens val ej längre blir fritt, finnas dessutom ej samma
möjlighet som hittills, att han skall utse någon, som på grund av sitt förhållande
till parten tager till uteslutande uppgift att befordra dennes intressen.
Redan det, att jämväl de av part utsedda ledamöterna erhållit sin valbarhet
såsom ett offentligt uppdrag, måste för övrigt innebära en maning för dem
att anse sig ej såsom blott representanter för parten utan framför allt såsom
det allmännas förtroendemän.
De föreslagna reglerna om utseende av valbara personer gå ut från att,
liksom parternas befogenhet vid val av ledamöter i nämnden skall vara lika,
även sammansättningen av de valbaras krets skall i lika grad bestämmas av
å ena sidan offentlig myndighet såsom representant för det allmänna intresset
och å andra sidan valkorporationer ägnade att företräda dem, som mest äro
utsatta för expropriation. De valbara skola därför utses till hälften av K. B.
samt till hälften av landstinget och stadsfullmäktige i sådana städer, som
ej deltaga i landsting. Av dessa valkorporationer torde landstinget vara den,
om vars fulla lämplighet för uppdraget man mest kan hysa tvekan, särskilt
om man anser sig äga anledning förmoda, att landstingen framdeles mera
än hittills skola sammansättas ur politiska synpunkter. Någon lämpligare
valkorporation för ifrågavarande ändamål synes dock icke vara att tillgå.
Vid bestämmande av de till ledamöter i nämnder valbara bör tillses, att
olika verksamhetsgrenar bliva företrädda och att tillgång sålunda beredes
till de olika slag av insikter och erfarenhet, som kunna antagas bliva behövliga
vid expropriationer inom länet. Hänsyn härtill torde komma att tagas,
utan att någon allmän föreskrift därom behöver meddelas, och särskilt synes
man kunna förvänta, att K. B. vid sitt val -— som därför också är förlagt
sist — skall draga försorg om, att de valbaras krets såsom helhet får en
mångsidig och i övrigt tillfredsställande sammansättning. Stadgande om
visst minsta antal representanter har i förslaget upptagits endast för jordbruksnäringen,
som mest beröres av expropriationer.
Att uppgift ej får lämnas om meningsskiljaktighet, som förekommit inom
nämnden, eller om skälen för nämndens beslut kan vara förenat med såväl
olägenheter som fördelar. I förslaget har emellertid bibehållits den bestämmelse
i detta ämne, som finnes i 18 § expropriationsförordningen.
Den i 20 § av gällande expropriationsförordning angivna ståndpunkt, att
vad nämnden beslutat skall lända till efterrättelse och ändring i nämndens
beslut ej någonstädes får sökas, har bibehållits i förslaget även i det avseendet,
att rätt att begära förnyad prövning av samma fråga genom annan nämnd
endast undantagsvis medgivits. Förslaget känner alltså icke någon befogenhet
för part att från en nämnd vädja till en annan såsom högre instans. Redan
lagkommittén framhöll, att dylik befogenhet sannolikt icke skulle medföra
någon väsentligt ökad säkerhet för värderingens rättvisa. Av större betydelse
vore väl den jämnhet i uppskattningen, som kunde vinnas därigenom att
olika nämnders beslut finge underställas en gemensam högre nämnd. Kommittén
hyser emellertid förhoppning, att en utveckling i denna riktning skall
i hög grad befrämjas genom den föreslagna ändrade sammansättningen av
nämnderna och särskilt därigenom att ordföranden blir gemensam för alla
nämnder inom varje län. Behovet av en övernämnd, vilket även hittills icke
torde hava gjort sig känt i någon större omfattning, synes alltså förminskas,
om berörda förändringar genomföras.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
9
I del IV av jordkommissionens betänkanden, betitlad »Om bildande av
nya jordbruk m. m.» (SOU 1922: 47), framfördes i det av kommissionens
ordförande avfattade och av två ledamöter i huvudsak biträdda förslaget I,
som bl. a. innehöll lagförslag avseende tvångsavlösning (expropriation) för
allmän nybyggesverksamhet i riket, kritik mot expropriationsnämndemas
sammansättning, varjämte frågan om överklagbarhet av sådana nämnders
beslut upptogs till diskussion. Därvid anfördes i förstnämnda hänseende:
I 1917 års expropriationslag ville man åtminstone formellt giva expropriationsnämnden
en något mera oväldig karaktär än tidigare. Detta kan dock
knappast sägas hava ägt rum i någon påtaglig och genomgripande grad. Den
korporation, ur vilken ledamöterna skola utses, behärskas enligt lagens föreskrift
av länsstyrelsen och jordägareintresset. Parterna skola fortfarande hava
representanter även i själva nämnden. Möjlighet för representation för ortskännedomen,
som i förevarande fall är särdeles behövlig, kan icke heller
med visshet påräknas.
I senare hänseendet uttalades, i samband med att för tvångsavlösning för
det särskilda ändamål, förslaget ville tillgodose, föreslogs inrättande av avlösningsnämnder,
följande:
En fråga är, huruvida det överhuvud taget är en tillfredsställande ordning
att låta ersättningen bero vid nämndens beslut. En sådan enväldig befogenhet
kan lätt leda till missbruk, under det att möjlighet till en klagan ibland
kan göra en nämnd mera betänksam. Anledningen, varför uti den allmänna
expropriationslagen talan mot nämndens beslut i ersättningsfrågan ej tilllåtits,
ligger förmodligen däri, att ärendena äro av den brådskande natur,
att de ej få uppehållas genom något processande. Ett annat icke mindre
viktigt skäl har nog varit, att någon instans ej kan utfinnas, som utan syn
på stället kan antagas sitta inne med kompetens att^ bättre bedöma ersättningsfrågan
än den instans, som utvalts för ändamålet och hållit förrättning
ute på marken. Detta gäller lika mycket eller rättare i än högre grad
om en social expropriationsnämnds utslag.
Vill man åter tillstädja talan emot nämndens beslut i ersättningsfrågan,
finnes ingen annan utväg än att låta ärendet fullföljas till regeringen eller,
på sätt ensittarlagen föreskriver, till ägodelningsrätten och därifrån till högsta
domstolen.----
Det kan dock knappast betecknas såsom försvarligt att, sedan lagen sökt
i första instans anförtro besluten åt en särskild sakkunnig myndighet, över
denna sättas som domare instanser, vilka inrättats för andra ändamål utan
hänsyn till någon sakkunskap för ifrågavarande avgöranden samt till på
köpet skola giva ett utslag, grundat på papper, i en lämplighetsfråga. Någon
ny syn kan ur kostnadens och tidsutdräktens synpunkt ej komma i
fråga och någon garanti för större skälighet i bedömandet vid denna syn
än vid den förra gives för övrigt icke.
Av dessa skäl har även förevarande förslag stannat vid att, såsom i allmänna
expropriationslagen stadgats, någon talan ej må fullföljas emot avlösningsnämnds
beslut i ersättningsfrågan. Det överensstämmer med den
allmänna expropriationslagens grundsats. Det förenklar, påskyndar och förbilligar
proceduren. Det synes ock vara det enda möjliga, då någon högre
kompetens i detta fall ej kan tillerkännas regeringen eller ägodelningsrätten
eller ens högsta domstolen.
Fullt tillfredsställande är som sagt denna utväg i detta fall lika litet som
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr .5 6. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
i allmänna expropriationslagen. Man må dock erinra sig, att en expropriationslagstiftning
icke betyder en oavlåtlig tillämpning av densamma. I de
flesta fall träffas sannolikt frivilliga uppgörelser. Tillvaron av själva lagen
bör i detta såsom i andra liknande händelser föranleda därtill.
I en vid 1931 års riksdag väckt motion, 1:237, hemställde herrar Lindhagen
och Fredrik Ström om revision av den allmänna expropriationslagen.
I ett i motionen åberopat därvid fogat särskilt yttrande av herr Lindhagen
anförde denne:
För min del vill jag dock redan nu framhålla, att revisionen av expropriationslagstiftningen
i nämnda syfte måste i första hand inrikta sig på dels ingående
bestämmelser om expropriationsersättningens belopp och dels en omläggning
av expropriationsnämndemas sammansättning och befogenhet. I
fråga om nämndernas befogenhet bör, synes mig, beredas tillfälle till överklagande
av deras beslut om ersättningens belopp. Nämndernas nuvarande
envälde bidrager ock till att göra dem mera benägna för självrådighet. Det
finnes ingen rimlig anledning, varför det viktigaste momentet i expropriationsförfarandet
icke skulle få överklagas liksom de flesta andra beslut av
underordnade domstolar och myndigheter. Därmed sammanhänger nödvändigheten
att borttaga det stadgade hemlighållandet av nämndernas motiv
och beslut samt införandet av reservationsrätt till det offentliga protokollet.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 föreslog första lagutskottet
icke någon hemställan till Kungl. Maj :t i anledning av motionärernas yrkanden.
I en vid 1938 års riksdag väckt motion, II: 282, av herr Senander m. fl.
förordades bl. a. en offentlig kontroll över expropriationsnämndemas ledamöter,
vilken skulle möjliggöras därigenom, att man i nämndernas protokoll
noggrant angåve, huru var och en röstat och vilka skäl som därvid varit
avgörande för honom.
Andra lagutskottet fann i utlåtande över motionen, nr 41, icke tillräckliga
skäl för riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärd i bl. a. ifrågavarande
hänseende. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Häremot anförde herrar Hage, Olovson och
Hermansson reservation med yrkande, att riksdagen i anledning av motionen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning rörande i vad mån tillgången av byggnadstomter för
bostadsändamål bättre skulle kunna säkerställas och fortsatt oskälig stegring
av tomtpriserna i städer och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna
förhindras antingen genom ändring av expropriationslagen eller på annat
sätt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det alt andra
kammaren biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.
I det av stadsplaneutredningen 1942 framlagda betänkandet III med förslag
till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15) påtalades bristfälligheter i ex
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
11
propriationsförfarandet. Utredningen fann därför en allmän översyn av expropriationslagen
i angivna hänseenden påkallad. Direktiven till markutredningen,
som härefter tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni
1946, innehålla härutinnan:
Mot bestämmelserna i den gällande expropriationslagen finnes anledning
till erinran även i andra hänseenden. Förfarandet vid markvärderingen är,
frånsett att ersättningsbeloppen ofta bli för höga, icke tillfredsställande. Värderingen
verkställes av expropriationsnämnd. Vid markvärderingen uppkomma
ej sällan, särskilt då det gäller bebyggd mark eller mark som avses för
bebyggelse, invecklade spörsmål rörande principerna för markvärderingen.
Garantier saknas för att dylika principfrågor bli tillräckligt beaktade och ordentligt
utredda, särskilt emedan expropriationsnämndema ej äro skyldiga
att motivera sina beslut. Enär nämndernas beslut ej få överklagas, kunna
avgörandena därjämte bli i hög grad olika, beroende på vilken nämnd som
får ärendet om hand. Detta är icke lämpligt. Genom att helt eller delvis anförtro
värderingsfrågorna åt domstol — närmast kommer härvid ägodelningsrätt
i fråga — skulle en förbättring ur nu nämnda synpunkter ernås.
Andra utvägar äro ock möjliga, t. ex. inrättandet av en särskild överinstans
över expropriationsnämndema, eventuellt med endast rådgivande funktioner.
Efter vad som underhand inhämtats från utredningen är denna för närvarande
sysselsatt med utarbetande av betänkande avseende bl. a. de i motionen
berörda frågorna.
Den i förevarande motion begärda översynen av expropriationslagen pågår,
enligt vad utskottet erfarit, för närvarande inom markutredningen, därvid
de i motionen framförda spörsmålen torde bliva föremål för övervägande.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 27 februari 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid ärendets behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Norman*, Linder, Wistrand*, Forslund,
Löfvander, Hage, Björkman* och fröken Osvald*;
från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Hermansson, Holm, Hedlund
i Rådom*, Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo*, Andersson i Gisselås
och Lundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet,
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.