Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 25 april 1947 dagtecknad proposition, nr 259, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen biiagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 315 av herr Herlitz m. fl. och
inom andra kammaren
nr 469 av herr Ståhl,
nr 470 av herr Nolin m. fl. samt
nr 480 av herr Kempe m. fl. ,

I motionerna I: 315 och II: 470, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

I motionen 11:469 yrkar motionären, att riksdagen icke måtte bifalla 3 §
i lagförslaget.

Motionärerna i motionen 11:480 föreslå, att riksdagen med bifall till propositionen
i övrigt måtte för sin del föreslå, att 2 § i lagen skall erhålla följande
lydelse:

»2 §.

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfatining Kungl. Maj:t närmare bestämmer,
biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver.

Byggnadsföretagare, som åtnjuta lån och bidrag av statsmedel för uppförande
av hyreshus, äro skyldiga att, om kommun så beslutar, uthyra lägenheterna
genom kommunal bostadsförmedling.»

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 53.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det genom propositionen
framlagda förslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet utöver vad nedan anföres hänvisa
till propositionen och motionerna.

Inledning.

I det genom propositionen framlagda lagförslaget avhandlas tre olika frågor,
nämligen beträffande rätt för kommun att anslå medel för förbättring
av bostadsförhållandena inom kommunen (1 §), om skyldighet för kommunerna
att biträda vid den statliga låne- och bidragsgivningen för bostadspolitiska
ändamål (2 §) samt angående skyldighet för kommunerna att vidtaga
åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen inom kommunen (3 och

4 §§)•

Propositionen bygger på förslag, som framlagts av bostadssocicila utredningen
i den den 28 december 1945 avgivna första delen av dess slutbetänkande
(SOU 1945: 63), innefattande allmänna riktlinjer för den framtida
bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer, i ett avsnitt, som
behandlar ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i
fråga om bostadspolitiken (s. 505—525).

I detta avsnitt har utredningen sammanfattat sin uppfattning om ifrågavarande
ansvarsfördelning på följande sätt:

Den ekonomiska bördan av risktagande och subventioner bör bäras av
staten. Ekonomiska åtaganden av kommunen böra begränsas till vissa anordningar
för att förhindra missbruk vid högbelåning; därutöver böra kommunens
eventuella ekonomiska insatser för bostadssubventionering vara en
kommunens egen angelägenhet, uttryck för dess självständiga bostadspolitiska
strävanden, för vilka inga lagliga hinder böra resas. Den organisativa
insatsen för bostadspolitiken måste däremot i stor utsträckning vila på kommunerna.
För detta ändamål bör å ena sidan administrationen av bostadsärendena
i största möjliga mån decentraliseras. Å andra sidan bör förmedling
av statliga lån och bidrag för bostadsändamål vara obligatorisk för
kommunerna. Vidare bör kommuns skyldighet att, i händelse bostadsförsörjningen
inom kommunerna icke är tillfredsställande, vidtaga åtgärder
för dess förbättrande fastslås genom lagstiftning. Slutligen bör beträffande
större stadssamhällen skyldighet föreligga att uppgöra plan för bostadsförsörjningen.

Till de praktiska frågorna rörande bostadspolitikens organisation
har utredningen återkommit i andra delen av sitt slutbetänkande
(SOU 1947: 26), avgiven den 28 april 1947 efter propositionens avlämnande.
Betänkandet, varmed utredningen slutfört sitt uppdrag, behandlar saneringen
av stadssamhällenas bebyggelse samt organisationen av låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål. I den senare avdelningen skildras bl. a.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

3

den nuvarande organisationen med dess lokala organ (s. 370—388) samt
framlägges förslag beträffande de kommunala organens bostadspolitiska
uppgifter och ställning enligt den framtida organisationen (s. 445—471).

Vissa principiella synpunkter på organisationen ha redan framlagts för innevarande
års riksdag i propositionen nr 235 (s. 22—29).

Utredningens förslag i första delen av slutbetänkandet i fråga om den
bostadspolitiska målsättningen och metoderna för det av utredningen
uppställda programmets realiserande ha tidigare redovisats i proposition
nr 279 till 1946 års riksdag och sedermera närmare utvecklats i
proposition nr 235 till innevarande års riksdag. I anledning av förstnämnda
proposition har riksdagen uttalat sig för en bostadspolitik grundad på den
av utredningen förordade målsättningen. Beträffande denna målsättning får
utskottet hänvisa till nämnda båda propositioner (nr 279/1946 s. 17—47 och
nr 235/1947 s. 11—22).

I. Rätt för kommun att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena

inom kommunen.

Enligt gällande bestämmelser i kommunallagarna tillkommer
det kommun att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan. Beträffande frågan huruvida kommunala subventioner
för bostadsförsörjningsändamål äro att betrakta som dylika gemensamma
hushållningsangelägenheter saknas klara riktlinjer. Åtgärder med bostadspolitiskt
syfte äro otvivelaktigt i och för sig att anse såsom en kommunens
hushållningsangelägenhet. Huruvida de äro en gemensam sådan angelägenhet
får bedömas från fall till fall under beaktande av föreliggande omständigheter.
Även om beslut om bostadssubventioner e. d. endast gynnar vissa
kommunmedlemmar, kan det icke på denna grund anses olagligt, därest det
i författning eller eljest genom statsmakternas samstämmiga uttalanden
förutsatts, att kommun äger utgiva subventioner av sådan art. Saknas däremot
bemyndigande av detta slag för ett dylikt beslut, torde beslutet i många
fall löpa fara att bliva undanröjt vid ett överklagande.

Bostadssociala utredningens förslag bygger, som redan
nämnts, på att den ekonomiska bördan av subventioner och risktagande i
samband med finansiering av bostadsbyggandet i huvudsak skall bäras av
staten. Utredningen har dock i detta sammanhang förutsatt, att som komplettering
till den statliga stödverksamheten, som borde undvika att arbeta
med individuell behovsprövning, skulle kunna utgå kommunala bostadssubventioner
efter kommunernas fria avgörande. Dylika subventioner borde
särskilt komma i fråga i sådana fall, där till följd av undernormal förvärvs -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

förmåga hos hushållets försörjare detta icke kunde tillgodogöra sig det statliga
stödet.

För utredningens ståndpunkt ävensom för yttrandena över utredningens
förslag i denna del redogöres i förevarande proposition å s. 5—8
ävensom i propositionen nr 279 till 1946 års riksdag å s. 35—42. Utskottet
får på denna punkt hänvisa till nämnda framställningar.

Departementschefen, statsrådet Möller, har i denna fråga anfört
följande:

»För närvarande råder en viss osäkerhet beträffande frågan i vilken omfattning
kommun äger besluta om utgivande av särskilda subventioner för
bostadsförsörjningsändamål. Särskilt den vid kommunallagarnas tillämpning
upprätthållna principen att understöd av kommunala medel icke må
avses för enskilda kommunmedlemmar i den mån stöd härför saknas i gällande
författningsbestämmelser har visat sig lägga hinder i vägen för
kommuner, som så önskat, att utgiva kommunala bostadssubventioner. Den
ovisshet som råder på detta område har på många håll känts besvärande.
Av yttrandena över bostadssociala utredningens betänkande framgår också
att det föreligger en utbredd mening därom att kommunernas rätt att
utge sådana subventioner snarast möjligt bör fastslås i lag. Jag vill i detta
hänseende jämväl erinra om att statsutskottet vid 1944 års riksdag uttalat,
att kommuner borde under avvaktan på statsmakternas beslut i anledning
av bostadssociala utredningens kommande förslag äga att understödja bostadsbehövande
personer på de vägar kommunen funne lämpliga.

I proposition nr 235 till innevarande års riksdag har jag uttalat, att jag
i likhet med bostadssociala utredningen finner det naturligt att de statliga
stödåtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen kompletteras genom
stödåtgärder från kommunernas sida. De statliga åtgärderna måste nämligen
få en i viss mån schematisk utformning och det är icke möjligt att
konstruera bidragen så att stödet i alla fall blir fullt tillräckligt. Jag har
vidare anfört, att de positiva uttalanden, som av flertalet hörda kommuner
gjorts beträffande önskvärdheten av att strävandena att förbättra bostadsstandarden
befordras, tydde på att väsentliga insatser komme att göras av
kommunerna. En förutsättning härför är emellertid att kommunernas rätt
att bevilja medel för ändamålet blir otvetydigt fastslagen.

I direktiven för 1946 års kommunallagskommitté ingår att till prövning
upptaga frågan om en vidgning av den genom kommunallagarna och praxis
rörande deras tillämpning salta gränsen för kommunernas beslutanderätt.
Enligt vad jag inhämtat har kommittén upptagit detta spörsmål till skyndsam
behandling och förslag i ämnet torde komma att avges under innevarande
år. Huruvida detta förslag kommer att medgiva kommun rätt att
i erforderlig utsträckning utgiva subventioner för bostadsförsörjningsändamål
kan ännu ej avgöras. I vart fall kan en på kommitténs förslag grundad
lagändring icke komma till stånd förrän tidigast vid nästa års riksdag. Det

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

5

är emellertid enligt min mening önskvärt att de hinder som i här förevarande
avseende föreligga för en aktiv bostadspolitik från kommunernas
sida snarast möjligt undanröjas. Någon anledning synes icke heller föreligga
att avvakta genomförandet av de bostadspolitiska åtgärder som föreslagits
i proposition nr 235 och som i väsentliga delar icke skola träda i
tillämpning förrän den 1 juli 1948. Frågan om kommunernas rätt att anslå
medel till främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen är nämligen
aktuell redan med nuvarande former för de statliga stödåtgärderna. Jag
vill därför förorda, att redan vid innevarande års riksdag lagstiftning i ämnet
genomföres och att denna lagstiftning får träda i kraft snarast möjligt.

I ett yttrande har uttalats, att någon lagstiftning av den art som här åsyftas
icke syntes vara erforderlig, därest kommunernas skyldighet att ansvara för
en tillfredsställande bostadsförsörjning inom kommunen bleve stadfäst i lag.
Även om en lagstiftning i sistnämnda hänseende kommer till stånd, torde
dock enligt min mening föreligga behov av en lagstiftning om kommunernas
rätt att anslå medel för bostadsförsörjningsändamål. Det synes mig
nämligen finnas anledning till antagande att ett lagfästande av kommunernas
skyldighet att svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning icke
skulle undanröja all tvekan i fråga om kommunernas rätt att bevilja kommunala
bostadssubventioner. Ovisshet skulle sålunda kunna tänkas uppkomma
exempelvis beträffande frågan huruvida kommunala bostadssubventioner
endast finge — i viss överensstämmelse med vad nu gäller —-utgå enligt generella normer eller om — såsom enligt min mening bör vara
fallet — dylika subventioner skola kunna utgå även efter individuell behovsprövning.
Frågan om det fortsatta beståndet av den lagstiftning jag här föreslår
torde emellertid eventuellt komma att bli föremål för övervägande i
samband med behandlingen av kommunallagskommitténs blivande förslag
till reglering av området för kommunernas befogenheter och rättigheter.

Rörande formerna för de kommunala subventionerna för bostadsförsörjningsändamål
har i elt yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik
subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För
min del är jag icke beredd att förorda någon sådan inskränkning av kommunernas
fria prövningsrätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strävandena
att aktivisera kommunernas bostadspolitiska verksamhet, synes deras
fria initiativrätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjningens förbättring
icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna
utgå icke blott som etl tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes
utan även för att underlätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka
något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer
och andra ensamstående med små inkomster kunna särskilda åtgärder utanför
den statliga stödverksamhetens ram vara erforderliga för att underlätta
bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga
för alt en kommun, om den så önskar, genom kommunala subventioner un -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

derstöder personer, vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna från
att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatter. Tillhandahållande på
förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder
böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention
utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att
utge kommunala subventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga
till en förbättrad bostadsförsörjning på orten. Syftet med de kommunala
subventionerna bör således vara att för inom kommunen bosatta personer
nedbringa kostnaderna för anskaffande och behållande av en fullvärdig
bostad. Detta innebär att kommunala subventioner icke böra beviljas för bostäder
som i fråga om utrymme och standard icke motsvara de minimikrav
som uppställts då fråga är om åtnjutande av statliga lån och bidrag. Därest
i en verklig nödsituation på bostadsmarknadens område skyndsamma åtgärder
krävas för att förbättra bostadstillgången torde dock nyproducerade
bostäder böra tillfälligtvis kunna anses som fullvärdiga, även om till följd
av materialbrist eller andra dylika omständigheter nyssnämnda minimikrav
icke i allo kunnat uppfyllas.

Bostadssociala utredningen har, under åberopande av önskvärdheten att
undvika olämpliga former för kommunal bostadssubvention och av samordningen
med de statliga subventionsåtgärderna, ansett de för kommunala bostadssubventioner
tillämpade formerna böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Denna ståndpunkt har i flera yttranden kritiserats under framhållande
av att underställningsskyldigheten innebure ett onödigt ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten. Då rätten att utge kommunala subventioner,
såsom nyss nämnts, delvis syftar till att stimulera kommunerna att
taga självständiga initiativ på bostadspolitikens område, finner jag för
närvarande anledning saknas att föreskriva någon sådan underställningsskyldighet
som bostadssociala utredningen ifrågasatt. Jag förutsätter att i
dessa frågor kommunerna komma att upprätthålla en viss kontakt med det
bostadspolitiska centralorganet.

Kommunala subventioner för bostadsförsörjningsändamål kunna komma
att i viss omfattning minska fattigvårdsbehovet. För min del ser jag intet
hinder för att kommun, som så önskar, utger hyreshjälp i form av bostadssubvention
i stället för i form av fattigvård. Jag vill emellertid här ånyo
betona att — i enlighet med vad jag i proposition nr 235 anfört i fråga om
de statliga bostadsrabattema — syftet med de kommunala bostadssubventionerna
skall vara av bostadspolitisk art. De skola sålunda befordra förbättringen
av bostadsstandarden därigenom att de möjliggöra för vederbörande
att kunna bebo en rymlig, modernt utrustad lägenhet.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lag fastslås att om kommun
så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,
denna äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den
ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att-nedbringa

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande och innehav
av en fullvärdig bostad.»

I motionerna 1:315 och 11:470 har framhållits vikten av att den
kommunala verksamheten på detta område kommer i samklang med den
statliga bostadspolitiken och med socialpolitiken i dess helhet. Vissa gränser
och principer för den kommunala subventioneringen borde därför fastslås
i lag. I vart fall borde formerna för kommunala bostadssubventioner underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

II. Skyldighet för kommunerna att biträda vid den statliga låne- och
bidragsgivningen för bostadspolitiska ändamål.

Den bostadspolitiska organisationen, som under krigsåren fått en starkt
centralistisk prägel, borde enligt bostad ssociala utredningen
framdeles decentraliseras. En lokal handläggning av bostadsärendena, vilka
i väsentliga hänseenden vore av lokal natur, tedde sig önskvärd. För en
decentralisering krävdes dock, att kommunerna vore utrustade med effektiva
organ för uppgiften. Utredningen föreslog, såsom tidigare angivits, att
förmedling av lån och subventioner för bostadsändamål utan kostnader för
statsverket gjordes till en skyldighet för kommunerna. En närmare redogörelse
för utredningens förslag återfinnes å s. 11—12 i propositionen, vartill
hänvisas.

Beträffande avgivna yttranden märkes, att svenska landskommunernas
förbund funnit det motiverat att göra förmedlingsverksamheten obligatorisk
för kommunerna redan av den anledningen, att i annat fall grupper
av medborgare utestängdes från bostadshjälpen. Svenska stadsförbundet
har ansett utredningens förslag oklart och frågat sig, om förmedling skulle
påtvingas kommun i fall, då kommun av sina kontrollåligganden skulle
åsamkas betydande besvär och kostnader.

Departementschefen har i denna fråga till en början yttrat
följande:

»Såsom i propositionen nr 235 framhållits råder för närvarande ur organisatorisk
synpunkt en dualism inom den statliga bostadspolitiken, i det att
vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen avse bostadsbyggandet
i städer och stadsliknande samhällen, handhavas av en organisation med
Statens byggnadslånebyrå som centralorgan, medan de former för lan och
bidrag, som främst ha till syfte att underlätta bostadsbyggandet på landsbygden,
handhavas under egnahemsstyrelsen av egnahemsorganisationen.
Den förstnämnda organisationen har, såsom bostadssociala utredningen anfört,
fått en starkt centraliserad prägel. Några lokala statliga organ för
ändamålet finnas icke. Behovet av en lokalorganisation har i stället tillgodosetts
på så sätt att kommunal medverkan gjorts till förutsättning för att den
statliga -stödverksamheten skolat vmna tillämpning å viss ort. • - -........

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Enligt det bostadspolitiska program, som nu föreligger och i princip redan
godtagits av statsmakterna, skall någon ekonomisk medverkan från kommunernas
sida icke längre uppställas såsom förutsättning för den statliga
låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. I organisatoriskt
hänseende förutsättes, i enlighet med vad i propositionen nr 235 anförts,
att samtliga arbetsuppgifter med avseende å denna verksamhet skola
ankomma å den bostadspolitiska organisationen, till vilken egnahemsorganisationens
nuvarande uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen skola överflyttas.
Om de bostadspolitiska åtgärderna skola kunna nå ut till alla landets
medborgare, bör det emellertid icke såsom en förutsättning för att statliga
lån och bidrag skola kunna utgå fordras att vederbörande kommun åtagit
sig att förmedla sådan låne- och bidragsverksamhet. Det avsedda syftet med
verksamheten skulle därigenom kunna bliva eftersatt på åtskilliga håll. Lokala
bostadspolitiska organ måste emellertid uppenbarligen finnas för att
taga initiativ till eller medverka till erhållandet av sådant statligt stöd som
kan utgå. Jag ansluter mig därför i princip till bostadssociala utredningens
ståndpunkt att skyldighet bör åläggas kommunerna att förmedla lån och
bidrag för bostadsförsörjningsändamål. Då en tillfredsställande bostadsförsörjning
i hög grad är ett kommunalt intresse, bör denna skyldighet, såsom
utredningen förordat, fullgöras utan kostnad för statsverket.»

Efter att ha hänvisat till att bostadssociala utredningen i andra delen avsitt
slutbetänkande komme att föreslå, alt obligatorisk förmedlingsverksamhet
tills vidare icke skulle föreskrivas för de minsta kommunerna, anför departementschefen
:

»Huruvida ett dylikt undantag skall göras beror givetvis i hög grad på
vilka uppgifter som skola ankomma på förmedlingsorganen. Det synes mig
ganska naturligt att man — såsom bostadssociala utredningen också antytt
redan i första delen av sitt slutbetänkande — i detta hänseende gör en
differentiering mellan organen i olika kommuner med hänsyn till dessas
storlek och de lokala förhållandena. Denna fråga kan emellertid icke slutgiltigt
lösas förrän andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande
remissbehandlats. Därvid blir det jämväl av betydelse vilka utvägar
som kunna finnas att inkoppla de av utredningen föreslagna bostadspolitiska
länsorganen på förmedlingsverksamheten och i samband därmed stående
arbetsuppgifter. Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå att kommunernas
skyldighet att förmedla lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål
nu i princip fastslås, men att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande
att, helt eller delvis, medgiva befrielse från denna skyldighet med avseende
å mindre kommuner.»

Beträffande innebörden av kommunernas skyldighet i detta hänseende
har departementschefen hänvisat till den kommande andra delen av bostadssociala
utredningens slutbetänkande. Han har dock framhållit, att skyldigheten
borde avse icke enhart den rena förmedlingsverksamheten utan jämväl

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

9

det biträde i övrigt vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
i bostadspolitiskt syfte, i den mån denna krävde lokal handläggning.
Den närmare omfattningen av skyldigheterna, fortsätter departementschefen,
torde böra fastställas av Kungl. Ma.j:t, sedan närmare ståndpunkt till
organisationsfrågorna tagits i samband med behandlingen av de förslag, som
komme att framläggas i nyssnämnda andra del av bostadssociala utredningens
slutbetänkande.

Rörande frågan, vilket kommunalt organ som skall handhava förmedlingsverksamheten,
torde enligt departementschefen i nuvarande läge endast
böra föreskrivas, att uppgiften skall anförtros lämpligt kommunalt organ.

Bostadssociala utredningen har i den numera publicerade
andra delen av sitt slutbetänkande i en särskild avdelning ingående behandlat
frågan om låne- och bidragsverksamhetens organisation.

De kommunala förmedlingsorganens primära uppgift hade hittills varit
att å ena sidan gentemot allmänheten företräda det centrala organet, byggnadslånebyrån,
och å andra sidan gentemot byrån svara för de beviljade
låne- och bidragsmedlens rätta användning. Vid sidan härav hade förmedlingsorganen
till byrån lämnat vissa fortlöpande statistiska uppgifter rörande
byggnadsföretagen på orten. Vidare hade i samarbete med byrån verkställts
eller planerats bostadsbehovs- och bostadsmarknadsundersökningar, vanligen
för tillgodoseende av långsiktiga synpunkter. Kommunerna hade hittills
haft full frihet att själva närmare utforma den lokala organisationen.
Förmedlingsorganen hade därför fått synnerligen skiftande former på olika
orter.

Delvis som en följd av intensifierad upplysningsverksamhet hade antalet
landskommuner, som påtagit sig låneförmedling, ökats snabbt under senare
år. Omkring den 1 juli 1946 hade något mer än 60 procent av samtliga
landskommuner tagit på sig förmedlingsverksamhet för egnahemslån för
bamrika familjer. I dessa landskommuner bodde omkring 83 procent av
landskommunernas hela befolkning. Detta innebure, att 17 procent av denna
befolkning vid nämnda tidpunkt ännu varit formellt utestängda från här
ifrågavarande låne- och bidragsmöjligheter.

Utredningen, som föreslår inrättande av en central bostadsstyrelse genom
omvandling av nuvarande byggnadslånebyrån samt dessutom som mellaninstans
länsbostadsnämnder, har även utförligt uppehållit sig vid den kommunala
organisationen för bostadspolitiken.

Utredningen har därvid framhållit, att den föreslagna obligatoriska förmedlingsverksamheten
ställde i huvudsak tvenne problem. Det ena gällde
de små landskommunerna, som enligt hittillsvarande erfarenheter endast i
begränsad omfattning frivilligt åtagit sig förmedlingsverksamhet av lån
och bidrag, det andra gällde arten och omfattningen av de arbetsuppgifter,
som komme att ankomma på de kommunala organen vid tillämpning av de
nya grunderna för lån- och bidragsgivningen.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Det vore obestridligt, att vissa av de uppgifter, som stode i samband med
förmedlingsverksamheten, och måhända främst den tekniska tillsynen av
byggnadsföretag, för de minsta kommunerna innebure svårigheter till följd
av dels att teknisk sakkunskap icke funnes på orten, dels att verksamhetens
omfattning vore så ringa, att en verklig rutin icke kunde utbildas. Den förestående
kommunindelningsreformen torde också på många håll skapa en
viss obenägenhet att taga upp hittills oprövade verksamhetsgrenar inom sådana
kommuner, som komme att beröras av reformen. Med hänsyn till här
anförda omständigheter syntes det utredningen motiverat att i fråga om
tiden för införande av skyldighet för kommun att förmedla lån och bidrag
för bostadsändamål medgiva ett anstånd för de minsta kommunerna. Utredningen
ville därför föreslå, att obligatorisk förmedlingsverksamhet föreskreves
omedelbart för alla kommuner med mer än 500 invånare men för
kommuner under nämnda gräns från den tidpunkt, då den nya kommunindelningen
trädde i kraft. Detta senare borde givetvis icke hindra, att även
de minsta kommunerna, såsom hittills skett i viss omfattning, frivilligt åtoge
sig att förmedla lån och bidrag.

Utredningen redogör därefter ingående för de arbetsuppgifter, som komma
att åvila de kommunala organen. Utredningen understryker därvid, alt
dessas verksamhet komme att förskjutas mot tidigare stadier i byggnadsföretagandet,
ju mera kommunerna själva engagerade sig i byggnadsverksamheten.
De kommunala organen måste sålunda på ett tidigt stadium söka
förbindelse med centralorganet för diskussion av planlösningar, konstruktioner,
byggnadskostnader och hyresberäkningar m. m. Denna omständighet
torde i praktiken medföra, att förmedlingsverksamheten i dessa fall
finge en mera formell karaktär. Beträffande andra låneansökningar måste
först göras en teknisk och ekonomisk granskning av ansökningen och därefter,
om lån och bidrag beviljades, en motsvarande kontroll av byggnadsföretaget.
Särskilt de smärre landskommunerna skulle i detta hänseende
kunna påräkna bistånd från länsbostadsnämnden. Behovsprövningen i samband
med olika former av bostadsbidrag liksom andra avgöranden i samband
med dessa komme att bliva en väsentlig uppgift för de kommunala
organen. Även vid utbetalningen av bidragen erfordrades kommunal medverkan.

Utredningen, som även diskuterat utformningen av den kommunala organisationen
i detalj, har icke för närvarande kunnat tillstyrka framkomna
förslag om obligatorisk bostadsnämnd i varje kommun. De praktiskt-administrativa
frågorna borde i huvudsak lämnas åt varje kommun att självständigt
lösa.

Bostadssociala utredningen har föreslagit, att vissa organisatoriska frågor
beträffande bostadsstyrelsen samt länsbostadsnämnderna skulle hänskjutas
till fortsatt, utredning: Nya sakkunniga torde inom kort komma
att tillkallas för att vidare utreda frågan om- bostadspolitikens organisation»

Andra tagutskottets utlåtande nr 53.

11

Därvid kommer att till övervägande upptagas även den närmare utformningen
av de kommunala organen samt arbetsfördelningen mellan dessa och de
statliga organen.

III. Skyldighet för kommun att vidtaga åtgärder för förbättring av
bostadsförsörjningen inom kommunerna m. m.

I det föregående har i olika sammanhang omnämnts, att bostadssociala
utredningen uttalat sig för en stark aktivisering av kommunernas
bostadspolitiska verksamhet. Realiserandet av det framlagda bostadspolitiska
programmet vore avhängigt härav. Det kunde icke få bliva
beroende av kommunernas av olika anledningar växlande benägenhet att
förverkliga dessa statsmakternas intentioner, om programmet skulle kunna
genomföras. De kommunala organens verksamhet måste förskjutas från en
relativt passiv förmedlingsverksamhet till en aktivt initiativtagande planmässig
verksamhet för ortens bostadsförsörjning. Utvecklingen hade redan
gått i denna riktning.

Hittills hade verksamheten särskilt i tätorterna i främsta rummet måst
inriktas på att täcka bristen i fråga om bostadstillgången. Även under de närmaste
åren torde denna uppgift komma att spela en förstarangsroll. Emellertid
gällde det nu för kommunerna att i tid förbereda den situation, som
mognade fram i och med bostadsbristens avveckling under de kommande
åren. Förberedelsearbetet borde omedelbart igångsättas, då de åtgärder
varom vore fråga krävde lång förberedelsetid. Den kommunala bostadspolitiken
skulle i detta skede verka standardhöjande. Bostadssaneringen intoge
därvid en viktig ställning. Samtidigt skulle härigenom åstadkommas en utjämning
av säsongväxlingarna och en stabilisering av bostadsproduktionen
i orten. För genomförande av denna politik måste redan nu uppmärksamhet
ägnas stadsplaneringen samt uppläggningen av saneringsverksamheten. Vidare
måste det kommunala företagarinitiativet utvecklas. Då improvisationer
på detta område verkade skadligt, borde snarast ett metodiskt förarbete
insättas.

På grundval av skäl, som ovan anförts, föreslog utredningen, att det genom
lagstiftning skulle uttryckligen fastslås, att kommun vore skyldig att, i
händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke vore tillfredsställande,
vidtaga åtgärder för dess förbättring.

Som ett komplement till denna skyldighet skulle det åvila vissa större
kommuner att upprätta bostadsförsörjningsplan.

För utredningens synpunkter har ingående redogjorts å s. 14—19 i propositionen.

Såväl svenska stadsförbundet som svenska landskommunernas förbund ha
i sina yttranden ställt sig tveksamma till eller avstyrkt utredningens
förslag-på-denna punkt. • - - - - - • -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Svenska stadsförbundet anför:

Vad beträffar ansvaret för bostadspolitiken föreslås ett lagfästande av
kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för att förbättra en otillfredsställande
bostadsförsörjning. Härigenom skulle definitivt fastslås att bostadsförsörjningen
hör till kommuns gemensamma hushållningsangelägegheter.
För den händelse lagen icke skulle innebära annat än en sådan auktoritativ
deklaration, är därom intet annat än gott att säga. Skulle meningen däremot
vara att ge statliga organ maktmedel att med tvång diktera en kommun dess
bostadspolitik, måste förbundet reagera. Den vaga bestämningen »tillfredsställande
bostadsförsörjning» lämpar sig icke som grund för statliga ingripanden
mot kommunerna.

Landskommunernas förbund har ansett det vara att gå för långt att utöver
obligatorisk förmedlingsverksamhet införa tvång för kommun att vidtaga
åtgärder för den lokala bostadsfrågans avhjälpande. Förbundet fortsätter: För

sitt förslag om längre gående åtgärder kan utredningen visserligen
åberopa, att den statliga bostadshjälpen, om den inom rimlig tid skall leda
till resultat, icke omedelbart kan utsträckas till alla befolkningsgrupper och
att kommunala subventionsåtgärder därför åtminstone tills vidare måste
komplettera den statliga bostadshjälpen främst beträffande fattigvårdsklientel
och lägre avlönade arbetarskikt. Något begrepp rörande omfattningen av
de åtgärder, som med stöd av den föreslagna tvångsbestämmelsen skulle
kunna åläggas kommunen på sistnämnda mycket viktiga och, då det gäller
de ekonomiska engagemangen, riskfyllda område, ger emellertid icke betänkandet.
Under sådana förhållanden och då förbundet saknar kännedom
om vad utredningen i en senare del av sitt betänkande kan komma alt föreslå
i nu berörda ämne anser sig förbundet ej kunna biträda förslaget i
denna del.

Departementschefen har rörande detta spörsmål uttalat följande:

»Redan i tidigare sammanhang har jag förklarat mig dela bostadssociala
utredningens uppfattning att det bostadspolitiska programmets genomförande
kräver en aktiv medverkan från kommunernas sida. Det stora flertalet
av de kommuner som yttrat sig över bostadssociala utredningens betänkande
har givit uttryck åt samma inställning i denna fråga liksom det
övervägande antalet övriga remissinstanser. De fåtaliga invändningar, som
rests mot tanken att i lag fastslå kommunernas skyldighet att svara för att
bostadsförsörjningen inom kommunen är tillfredsställande, synas väsentligen
sammanhänga med svårigheterna att inom mindre kommuner skapa en
tillfredsställande organisation för ändamålet. Härvid förbiser man emellertid,
att den planläggande och organisatoriska insats som kräves från dessa
mindre kommuners sida självfallet är avsevärt mycket mindre än då det
gäller kommuner med större befolkning och mera komplicerade bostadsförhållanden.
I fråga om den kommunala förmedlingsverksamheten beträffande
statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål har jag
antytt möjligheten att tills vidare undantaga de minsta kommunerna från

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

13

skyldighet att anordna sådan. Det föreligger emellertid enligt min mening
icke någon anledning att göra något motsvarande undantag beträffande smäkommunernas
principiella skyldighet att övervaka bostadsproduktionen på
orten och — med bistånd av länsorganen och det centrala organet för bostadspolitiken
— vara verksamma för avhjälpande av påtagliga brister i
fråga om bostadstillgången och bostädernas kvalitet inom kommunen. Jag
anser sålunda att en lagstiftning av den art varom här är fråga bör komma
till stånd och omfatta samtliga kommuner inom landet.

Värdet av en dylik lagstiftning ligger framför allt däri alt bostadsbyggandet
icke längre, såsom hittills i princip varit fallet, till sin omfattning och inriktning
blir helt beroende av enskildas ur olikartade motiv framsprungna
initiativ på området, utan att kommunen blir ansvarig för en planmässig
och ur allmän synpunkt tillfredsställande reglering av bostadsproduktionens
inriktning och omfång. För det bostadspolitiska programmets genomförande
är det enligt min mening nödvändigt att fastslå att kommunerna bära ansvaret
för att bostadsbehovet tillgodoses och att en fortlöpande höjning
av bostadsstandarden äger rum utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas
i höjden eller andra ogynnsamma verkningar inträda.

Bostadssociala utredningen har ingående redogjort för innebörden av den
skyldighet som här avses att läggas på kommunerna. I allt väsentligt kan jag
ansluta mig till vad utredningen anfört. Det ligger emellertid i sakens
natur, att omfånget och intensiteten av de åtgärder som krävas från kommunernas
sida äro vitt skilda beroende på de lokala förhållandena. I enlighet
med vad utredningen anfört torde under de närmaste åren åtminstone såvitt
angår tätorterna den huvudsakliga uppgiften bli att avveckla den bestående
bostadsbristen. Jag vill emellertid, i likhet med utredningen, starkt betona
önskvärdheten av att planering och förberedande av andra åtgärder, avsedda
att vidtagas i mån av bostadsbristens avveckling, icke uppskjutas. Vad särskilt
angår saneringsverksamheten komma formerna för denna att bli föremål för
utförligare behandling i andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande.
»

I fråga om skyldighet att uppgöra bostadsförsörjningsplan har departementschefen
anfört följande:

»Med avseende å större stadssamhällen och sådana mindre samhällen, där
en snabb utveckling av bostadsproduktionen kan förväntas, har bostadssociala
utredningen föreslagit att kommunernas allmänna skyldighet att sörja
för bostadsproduktionen inom kommunen skall kompletteras med en skyldighet
att uppgöra en bostadsförsörjningsplan, avsedd att ligga till grund för
de kommunala åtgärderna med avseende å bostadsproduktionen under en
längre följd av år. Till detta förslag vill jag ansluta mig. Det är enligt
min uppfattning en naturlig konsekvens av att ansvaret för bostadsförsörjningen
ålägges kommunerna att dylika planer komma till stånd. I enlighet
med vad bostadssociala utredningen föreslagit torde det få ankomma på

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som erfordras i ämnet. Då
det emellertid är självfallet, att det bostadspolitiska centralorganet bör medverka
vid planens upprättande och erhålla del av densamma i färdigt skick,
vill jag föreslå att föreskrift härom intages i själva lagtexten. Däri synes vidare
böra föreskrivas, att bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig
efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen samt att om
mera väsentliga avvikelser från planen erfordras ny plan skall upprättas.»

I motionen 11:469 har berörts frågan om tvångsingripanden från
statens sida mot kommun, som icke fullgör sina i 3 § av lagförslaget angivna
skyldigheter.

Bostadssociala utredningen har på denna punkt i andra delen
av sitt slutbetänkande uttalat följande:

Då utredningen förordat som allmän princip, att en kommuns ekonomiska
åtaganden i form av subventioner eller risktagande skola bestämmas
av kommunen själv, är det givet enligt utredningens uppfattning att genom
fastslående av här ifrågavarande allmänna skyldighet en kommun icke
skulle kunna tvingas till sådana ekonomiska åtaganden men väl däremot
till utgifter, som uppstå för förmedlingsverksamhet och därmed sammanhängande
administrativt arbete. Det är vidare givet med hänsyn till omöjligheten
att konkret precisera innebörden av bestämmelsen, att denna skulle
kunna utgöra grund för förelägganden gentemot kommun endast i fall av
uppenbar vanvård av de bostadspolitiska angelägenheterna. Värdet av den
föreslagna bestämmelsen skulle enligt utredningens mening icke främst ligga
på denna negativa sida utan på den positiva: att fastslå bostadsförsörjningens
karaktär av kommunal angelägenhet.

Utskottet.

Bostadssociala utredningen har säkerligen på ett riktigt sätt karakteriserat
utvecklingen, då den i andra delen av sitt slutbetänkande framhåller, att
de arbetsuppgifter, inför vilka den framtida bostadspolitiken ställer kommunerna,
komma att för nu överskådlig tid höra till kommunernas största och
mest arbetskrävande. En viktig förutsättning för det föreslagna bostadspolitiska
programmets genomförande är sålunda en stark aktivisering av kommunernas
verksamhet på detta område. Med den i förevarande proposition
föreslagna lagstiftningen avses närmast att angiva ramen för kommunernas
rättigheter och skyldigheter i fråga om bostadsproduktionen.

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av kommunernas aktiva
medverkan på detta område och kommer härefter att i anslutning till lagförslagets
olika paragrafer behandla de med lagstiftningen sammanhängande
problemen.

1 §•

Med stadgandet i denna paragraf vill man undanröja den hittills ofta rådande
ovissheten, huruvida kommun äger anslå medel för bostadsförsörj -

Andra lagutskottets utlutande nr 53.

15

ningsändamål. Kommuns befogenhet i sådant hänseende blir genom lagförslaget
fullt tydlig. Oaktat frågan om den kommunala kompetensen för närvarande
är föremål för särskild utredning av 1946 års kommunallagskommitté,
synes dock med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad den nu ifrågasatta
lagstiftningen icke böra vila i avvaktan på de resultat, vartill nämnda
kommitté kan nå fram. Utskottet tillstyrker därför, att den föreslagna bestämmelsen
redan nu antages, men förutsätter därvid, att den blir av provisorisk
natur och göres till föremål för omprövning i samband med den väntade
kommunallagsreformen.

Paragrafen ger kommunerna i stort sett fullt fria händer att själva utforma
sina bostadsstödjande åtgärder. De enda begränsningar av betydelse, som
förefinnas, ligga däri, att åtgärderna skola gagna inom kommunen bosatta
personer och att ändamålet med åtgärderna skall avse anskaffande eller innehav
av fullvärdig bostad.

I motionerna 1:315 och 11:470 ha riktats invändningar mot att lagstiftningen
icke i likhet med vad som gäller på andra kommunala arbetsområden
uppdragit preciserade regler för den kommunala bostadssubventioneringen
till förhindrande av planlöshet och godtycke. Utskottet kan icke dela de anförda
betänkligheterna. Fastmera torde med fog kunna antagas, att de kommuner,
som vilja begagna denna möjlighet till en självständig insats, komma
att vara angelägna, att deras åtgärder skola stå i samklang med den allmänna
bostadspolitiska målsättningen. Det kan därför icke heller anses erforderligt
att göra den begränsningen i den kommunala självbestämmanderätten, att
formerna för kommunal subventionering skola godkännas av Kungl. Maj:t.

I orter, för vilka enligt 3 § i utskottets förslag skall finnas bostadsförsörjningsplan,
böra de kommunala åtgärderna inrymmas i denna. Då dessa planer
komma att upprättas efter samråd med vederbörande statliga myndighet,
ligger häri en viss garanti för samordning mellan de statliga och de kommunala
åtgärderna. Utskottet vill dock i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
av att det till ledning för intresserade kommuner dels utarbetas
närmare riktlinjer rörande de kommunala åtgöranden, som äro mest angelägna,
dels ock lämnas anvisningar för de kommunala insatsernas inpassande
i det bostadspolitiska programmet.

2 §■

1 andra delen av sitt slutbetänkande, vilket avgivits först efter propositionens
avlämnande, har bostadssociala utredningen närmare angivit grunderna
för organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål.
Denna organisation skall byggas upp på grundval av kommunerna,
vilka göras ansvariga för det lokala arbetet.

Det synes också utskottet rimligt, att liksom hittills de kommunala organen
tagas i anspråk för dessa uppgifter. Utvecklingen har nu nått därhän, att
tidpunkten måste anses kommen, då det kan och bör åläggas kommunerna

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

såsom en skyldighet att förmedla statliga bostadslån och -bidrag samt att i
övrigt medverka vid den statliga bostadspolitikens genomförande. Att taga
detta steg torde möta så mycket mindre betänkligheter, som kommunerna
med undantag endast för ett avsevärt antal smärre landskommuner redan
frivilligt påtagit sig dessa uppgifter. Det bör också erinras därom, att enligt
uttalande av departementschefen i den förenämnda propositionen nr 235
uppbyggandet av bl. a. länsorganen skall påbörjas under budgetåret 1947/48.
Det torde för den skull vara nödvändigt, att även den kommunala basorganisationen
snarast iordningställes.

Vilken omfattning kommunernas uppgifter komma att få torde bliva fullt
klart, först sedan nyssnämnda betänkande remissbehandlats samt den fortsatta
utredning rörande arbetsfördelningen mellan de olika organen samt detaljutformningen
av dessa, som enligt vad utskottet inhämtat avses skola
inom kort tillsättas, slutfört sitt arbete. Utskottet vill dock i detta sammanhang
som sin uppfattning uttala, att kommunerna icke böra belastas med
alltför kostnadskrävande och betungande uppgifter. Detta bör dock icke utesluta,
att avgörandet av ett stort antal detaljspörsmål skall kunna avlastas
från den centrala myndigheten å kommunerna.

Med hänsyn till de många ännu existerande småkommunernas ringa resurser
att fullgöra alla uppgifter i samband med en dylik förmedlingsverksamhet
finner utskottet den i paragrafens andra stycke lämnade möjligheten att
för mindre kommuners vidkommande medgiva dispens från ifrågavarande
skyldighet väl motiverad. Före kommunindelningsreformens genomförande
bör denna bestämmelse utnyttjas, så att icke mindre kommuner tvingas att
mot sin vilja åtaga sig dylik förmedlingsverksamhet. Genom upplysningsverksamhet
torde kunna undvikas, att tvångsåtgärder överhuvud behöva tillgripas.
Sedan småkommunerna försvunnit, bör emellertid tagas under omprövning,
om icke denna dispensmöjlighet kan bortfalla.

Med stöd av det anförda vill utskottet tillstyrka paragrafen. Jämväl detta
stadgande kommer att få i viss mån provisorisk karaktär i avbidan på nyssnämnda
utredningsarbete samt kommunindelningsreformen. Utskottet är sålunda
medvetet om att en omarbetning av lagstadgandet i en relativt nära
framtid kan bliva erforderlig.

Sedan det blivit en kommunal skyldighet att förmedla statliga lån och bidrag,
förlora givetvis kommunerna möjligheten att vid sin förmedling fästa
särskilda villkor, exempelvis skyldighet för låntagare att vid uthyrning av
fastigheten anlita kommunal bostadsförmedling. De berättigade kommunala
önskemål, som kunna finnas, att med tillhjälp av den kommunala bostadsförmedlingen
skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden låta sig emellertid
icke tillgodoses inom ramen av den förevarande lagstiftningen. I stället
torde, om ett dylikt villkor för den statliga långivningen på området bör införas,
det redan i de allmänna grunder för lånens erhållande, vilka fastställas

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

av Kungl. Maj:t och riksdag, inryckas en bestämmelse, som möjliggör för
kommun att knyta detta villkor till sin medverkan.

Av dessa skäl kan utskottet icke tillstyrka det i motionen II: 480 framställda
yrkandet om ett tillägg till 2 § av innehåll, att byggnadsföretagare i
vissa fall skulle vara skyldiga att vid uthyrning anlita kommunal bostadsförmedling.

3 §■

Innehållet i denna paragraf utgör lagstiftningens viktigaste nyhet och kan
betraktas som lagförslagets centrala bestämmelse. Genom denna införes nämligen
skyldighet för kommun att sörja för en tillfredsställande tillgång på
bostäder inom kommunen. För detta ändamål skall det åligga kommun att
vidtaga alla erforderliga åtgärder i fråga om byggnadsproduktionens planläggning,
initiativtagande till allmännyttiga bostadsföretags bildande och bostadsproduktionens
ledning.

Motionärerna i motionerna I: 315 och II: 470 ha ansett tidpunkten att fastslå
denna skyldighet icke vara inne, så länge ledande för bostadsproduktionen
måste vara avvecklingen av nuvarande bostadsbrist. I motionen
II: 469 har mot lagstadgandet åter invänts, att det gåve möjlighet till statligt
inflytande över kommunernas sätt att handha sin bostadspolitik och därigenom
begränsa den kommunala självbestämmanderätten. Sistnämnde motionär
åberopar sig därvid på stadsförbundets och landskommunernas förbunds
förut återgivna avstyrkande yttranden i fråga om en bestämmelse av detta
slag.

Det är ganska naturligt att, när det gäller att pålägga kommunerna en
ny uppgift av denna betydelse och storleksordning, en viss tveksamhet gör
sig märkbar. Emellertid torde vara ofrånkomligt att, därest det nu framlagda
bostadspolitiska programmet skall kunna realiseras, kommunerna åläggas
skyldighet att planlägga och leda denna verksamhet samt även själva taga
erforderliga initiativ. Utskottet tvekar därför icke att på de skäl, som anförts
i propositionen, bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålägges
kommunerna. Att därvid göra skillnad mellan större och mindre kommuner
kan, då det gäller en principiellt så betydelsefull kommunal uppgift,
icke ifrågakomma. Givetvis komma i realiteten mycket avsevärda olikheter
att föreligga beträffande arten av de åtgärder, som måste vidtagas t. ex. i
en liten landsortskommun och i en stor stadskommun.

Vissa hinder torde emellertid möta att nu lagfästa ett åläggande av detta
slag som en kommunal skyldighet. En lagbestämmelse av det innehåll, som
3 § erhållit i propositionen, torde nämligen jämfört med stadgandena i 1 §
4. och 6. expropriationslagen komma alt utgöra grund för en omfattande
kommunal expropriationsrätt. Redan i sitt utlåtande nr 17 till denna riksdag
har utskottet funnit angeläget, att kommun erhåller vidgad rätt att expropriera
mark. Utskottet hänvisade emellertid då till markutredningens

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 53. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

pågående arbete med denna fråga, vilket väntades resultera i ett betänkande
inom de närmaste månaderna. Efter vad utskottet inhämtat kommer markutredningen
att framlägga sitt betänkande i så god tid, att dess förslag om
vidgad expropriationsrätt för kommun kommer att kunna underställas 1948
års riksdag. Det synes under dylika omständigheter icke lämpligt att föregripa
detta markutredningens arbete, vilket skulle ske, därest kommuns
skyldighet i fråga om bostadsförsörjningen nu lagfästes i enlighet med vad
föreslagits i propositionen under förevarande paragraf. Ett sådant beslut
bör lämpligen kunna fattas vid nästa års riksdag i samband med att frågan
om kommuns expropriationsrätt avgöres. Detta anstånd synes icke medföra
några praktiska olägenheter med hänsyn till att de nya riktlinjerna för bostadspolitiken
äro avsedda att tillämpas först från och med den 1 juli 1948.

Det uppskov, som sålunda blir nödvändigt, torde böra utnyttjas till att
närmare utreda, vilka verkningar i övrigt ett fastslående av denna nya kommunala
uppgift kan föra med sig. Även omfattningen av ifrågavarande kommunala
skyldighet torde böra undersökas. Enligt utskottets mening kan det
knappast vara rimligt, att kommuns skyldighet att sörja för en tillfredsställande
tillgång på fullvärdiga bostäder sträckes längre än till kommunens
egna medlemmar. Särskild uppmärksamhet måste vid detta utrednings- .
arbete ägnas de följder för kommun, som i ifrågavarande hänseende kunna
uppstå på grund av inflyttning till kommunen.

Vidare bör beaktas det i motionen 11:469 berörda spörsmålet om vilka
påföljder som skola drabba de kommuner, som icke fullgöra sina åligganden
i fråga om bostadsförsörjningen inom kommunen. 3 § i sin i propositionen
föreslagna utformning — liksom för övrigt också de förpliktande bestämmelserna
i 2 och 4 §§ i propositionens lagförslag — är helt visst av beskaffenhet
att kunna utgöra rättslig grund för statligt föreläggande för kommun
att fullgöra sina i dessa paragrafer angivna skyldigheter. I likhet med vad
bostadssociala utredningen uttalat i andra delen av sitt slutbetänkande synes
det utskottet uppenbart, att sådana förelägganden endast skola kunna ifrågakomma
i fall av uppenbar vanvård av kommuns bostadspolitiska angelägenheter.

4§-

Mot vad i denna paragraf föreslagits angående skyldighet för vissa kommuner
att uppgöra bostadsförsörjningsplan har utskottet icke någon erinran.
De i motionerna I: 315 och II: 470 gjorda invändningarna mot att nu antaga
detta förslag synas utskottet icke bärkraftiga. Fastmera torde vara nödvändigt,
att det mycket omfattande planläggningsarbete, som bostadsfrågans
ordnande i de större tätorterna kommer att kräva, snarast igångsättes. Utskottet
får därför tillstyrka denna paragraf, vilken — med hänsyn till att den
i propositionen föreslagna 3 § utgår i utskottets förslag — bör betecknas
som 3 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

19

Utskottet har icke haft något att erinra mot slutstadgandet, enligt vilket
1 § träder i kraft omedelbart samt övriga paragrafer den 1 januari 1948 i
god tid före det nya subventionssystemet, som skall tillämpas från den
1 juli samma år.

Med stöd av vad nu anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna 1:315,
II: 470 och II: 480 samt med förklaring, att det genom propositionen
framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun äger, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen
inom kommunen, ställa medel till förfogande att enligt de grunder
och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte
att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande
eller innehav av en fullvärdig bostad.

2 §•

Kommun är skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån
och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare bestämmer,
biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den utsträckning
Kungl. Maj:t föreskriver.

3 §■

Utöver vad i 2 § sagts åligger det
kommun att till främjande av bostadsförsörjningen
inom kommunen
vidtaga alla de åtgärder i fråga om
planläggning av byggnadsproduktionen,
initiativtagande till bildandet av
allmännyttiga bostadsföretag och ledning
av bostadsproduktionen, som

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

erfordras för att åstadkomma en tillfredsställande
tillgång på fullvärdiga
bostäder inom kommunen.

4 §. 3 §.

Kommun med mera än 10 000 invånare, så ock annan kommun, beträffande
vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling
eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för
kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen inom
kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan. Sådan plan skall upprättas
efter samråd med den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer samt efter antagandet
tillställas nämnda myndighet.

Bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig efterrättelse beträffande
bostadsproduktionen inom kommunen. Erfordras mera väsentliga avvikelser
från planen, skall ny plan upprättas.

Närmare föreskrifter angående upprättandet av bostadsförsörjningsplan
meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft såvitt angår 1 § dagen efter den, då lagen utkommit
av trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari
1948.

B. att motionen 11:469, i den mån den icke besvarats
genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juli 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Löfvander,
Hage, Björkman, Nils Elowsson och Nerman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Håstad, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo och Lundberg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

21

Reservationer:

1) av herr Hage; samt

2) av herrar Holmbåck, Wistrand, Löfvander, Björkman, Rgberg, Håstad
och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att kommunernas befogenheter
på bostadsväsendets område böra bliva föremål för en rättslig
reglering. Utskottet är även av den meningen, att en samhällelig bostadspolitik
i viss utsträckning förutsätter medverkan från kommunerna, vilket
i praxis redan allmänt erkänts och genomgående accepterats i remissutlåtandena.

Emellertid kan utskottet icke finna, att det föreliggande förslaget till lag
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande utgör en tillfredsställande
lösning av frågan om kommunernas bostadspolitiska befogenheter
och skyldigheter.

Utskottet har till en början särskilt fäst avseende vid att bostadssociala
utredningen avgivit den bebådade andra delen av sitt slutbetänkande först
sedan propositionen avlämnats. Först i detta betänkande behandlas närmare
de bostadspolitiska åtgärder, som enligt den föreslagna lagen skola
ingå i kommunernas nya förpliktelser. Innan dessa lagfästas, synes det utskottet
erforderligt, att Kungl. Maj:t och riksdagen få tillfälle att grundligt
pröva de förslag, som detta betänkande innefattar. Såsom det framgår av
den föregående redogörelsen ämnar departementschefen även tillkalla sakkunniga
för en utredning om bostadspolitikens organisation, vilken bland
annat också torde få att överväga den närmare utformningen av de kommunala
organ, som skola ha att sörja för bostadspolitiken. Även lösningen
av detta organisationsproblem har samband med förevarande lagstiftning.
Likaledes hade det enligt utskottets uppfattning varit önskligt, att 1946 års
kommunallagskommitté åtminstone preliminärt hunnit draga upp riktlinjerna
för statens och kommunernas befogenheter och skyldigheter, innan en
rättslig reglering sker på förevarande viktiga område. Utskottet anser, att
det föreligger så mycket starkare skäl att avvakta dessa utredningar, som
den statliga subventionering, vilken den kommunala bidragsverksamheten
är avsedd att komplettera, enligt proposition nr 235 till innevarande riksdag
ej skall börja förrän den 1 juli 1948. Redan med hänsyn härtill är ett uppskov
med en lagstiftning på förevarande område av reella skäl påkallat.

Härutöver vill utskottet framhålla, att det framlagda lagförslaget icke är
tillfyllestgörande utformat. Under utskottsbehandlingen har det allmänt
ansetts, att den viktigaste paragrafen, den tredje, till följd av bristfällig utredning
bör utgå. Redan denna omständighet talar för alt hela lagförslaget
nu bör avslås. Ett så betydelsefullt problem som frågan om de statliga
myndigheternas eventuella rätt att förelägga kommun att vidtaga åtgärder

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 53.

har ej klarlagts. Vidare ligger det icke någon nöjaktig utredning till grund
för förslaget, att ett nedbringande av bostadskostnaderna och tillförsäkrandet
av fullvärdig bostad skall avse »inom kommunen bosatta personer»;
ordet »bosatt» kan bli föremål för olika tolkningar, och enligt utskottets
mening kan det, i synnerhet under nuvarande förhållanden med bostadsoch
arbetskraftsbrist samt överrörlighet på arbetsmarknaden, bliva en mycket
svårbedömd sak att avgöra, vilka kommuninvånare som böra komma i
åtnjutande av bostadshjälp. Ytterligare vill utskottet framhålla, att en lagstiftning
på förevarande område i högre grad än det föreliggande lagförslaget
måste noggrant angiva gränserna för kommunernas rättigheter och
skyldigheter. Så länge inga dylika mera preciserade normer uppställts i lag,
sakna överordnade myndigheter riktlinjer att följa vid eventuella besvär.
Inom en sålunda angiven tydligt bestämd ram borde den kommunala självbestämningsrätten
fritt få verka. Det är enligt utskottets mening fara värt,
att ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen just till följd av
bristen på klara bestämmelser angående kommunernas kompetens skulle
komma att ge upphov till onödiga stridigheter i kommunerna.

Till sist vill utskottet understryka, att vårt lands finansiella läge, liksom
den aktuella bristen på arbetskraft och materiel, just nu manar till stor återhållsamhet
i fråga om bostadsbyggande. Härför har uttryck gång på gång
givits icke minst från regeringshåll på sistone. Det kan enligt utskottets bestämda
uppfattning icke vara rätta tidpunkten i år att stifta en lag, som
åsyftar icke blott att möjliggöra för kommunerna att igångsätta en omfattande
bostadsverksamhet utan även att ålägga dem en dylik.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

A. att förevarande proposition ävensom motionen II: 480
måtte avslås; samt

B. att motionerna 1:315, 11:469 samt 11:470 måtte anses
besvarade genom vad utskottet här ovan anfört.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

717151