10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

Nr 52.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
bestämmelserna om änkepension i lagen om folkpensionering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 19,
vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Skoglund i Umeå och
Måler hemställt, att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till behovsprövade änkepensioner till änkor vid
uppnådda 55 års ålder, även om änkeståndet inträtt tidigare än vid nämnda
ålder».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj:t en ny lag om
folkpensionering. Denna lag, lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
skall träda i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i
lagen äro här av intresse.

I 3 § 4 mom. stadgas, att änka som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och
varit gift med honom minst fem år äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension,
rätt till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap
upphör rätten till änkepension. — Enligt 4 § 3 mom. utgör änkepension
600 kronor om året. — Folkpension förhöjes å vissa orter med bostadstillägg
i enlighet med bestämmelser i 5 §. — I 6 § stadgas, att där
kommun så beslutat skall till pensionsberättigad utgå särskilt bostadstillägg
i enlighet med grunder som kommunen har att bestämma. — Änkepension
och bostadstillägg minskas enligt 7 § med fem tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad
300 kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor. — I 14 § stadgas,
att med årsinkomst avses i lagen all den inkomst, för år räknat, som någon
skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Såsom
inkomst räknas dock icke annan folkpensionsförmån är blindtillägg
och ej heller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag
må vara föranledd att utgiva.

Socialvårdskommittén avlämnade i november 1945 ett betänkande med
förslag till ny lag om folkpensionering (SOU 1945:46). Detta betänkande
har legat till grund för det av Kungl. Maj:t genom propositionen nr 220 till
1946 års riksdag framlagda förslaget i ämnet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52. 11

Beträffande änkepensionen har socialvårdskommittén i betänkandet bland
annat anfört följande:

Sedan gammalt har änkornas lott ansetts särskilt svår. I våra dagar torde,
sedan förvärvsmöjligheterna för kvinnorna blivit större, förhållandena för
änkorna i många fall te sig ljusare än fordom. Emellertid intaga fortfarande
dels änkor, som ha att vårda minderåriga barn, samt dels änkor, vilka —
utan att vid änkeblivandet eller kortare tid dessförinnan ha ägnat sig åt förvärvsarbete
— blivit änkor vid relativt hög ålder, en framträdande plats bland
de kategorier, som behöva samhällets hjälp. Man kan vad angår de sistnämnda
änkorna icke göra gällande att deras ställning är ungefärligen densamma
som ogifta kvinnors i motsvarande ålder, enär änkorna oftast genom
äktenskapet kommit att stå vid sidan av förvärvslivet och därför ha särskilt
svårt att vid högre ålder erhålla sin bärgning genom arbete. Då det gäller
änkor, som ha minderåriga barn i sin vård, sammanhänger hjälpbehovet nära
med barnens antal och ålder. Hjälpen till dessa änkor måste därför utformas
i intim anslutning till barnbi dragslagstiftningen. Man kan till och med tänka
sig att barnbidragen bestämmas på sådant sätt att de förslå att täcka försörjningen
helt eller delvis även för den person, som har barnen i sin vard.
Skulle så ske behövas tydligen icke särskilda åtgärder för att tillförsäkra
sådan änka erforderlig samhällelig hjälp av fortlöpande natur. Såsom närmare
utvecklas i följande avsnitt har det icke varit möjligt att till behandling
inom kommittén upptaga barnbidragslagstiftningen förrän frågan om
allmänna barnbidrag blivit löst. Kommittén har därför varit nödsakad att i
förevarande avseende inskränka sitt förslag att avse hjälp till kvinnor, vilka
vid relativt hög ålder bli änkor. Det är också dessa änkors försörjningsförhållanden,
som närmast sammanhänga med folkpensioneringen i övrigt.

Vad först angår den åldersgräns för änkeblivandet som kan vara lämplig
kunna uppenbarligen olika meningar råda. Kommittén har i princip ansett
en gränsdragning vid 55 år lämplig. I regel torde en icke förut förvärvsarbetande
kvinna, som uppnått nämnda ålder, ha svårt att helt försörja sig
genom arbete även om hennes kroppskrafter och själsförmögenheter äro utan
anmärkning. Skulle åldersgränsen sättas mera avsevärt lägre, kunde man
måhända befara att änkorna i vissa fall underläte att helt utnyttja den försörjningsförmåga,
som numera i regel får anses förefintlig hos medelålders
kvinnor. Kommittén har övervägt att till förhindrande av att för stor skillnad
i försörjningshänseende skulle uppkomma mellan änkor, som vid mannens
frånfälle nyss fyllt 55 år, och änkor, som vid nämnda tidpunkt icke
fullt uppnått sagda ålder, bestämmelserna om änkepensioneringen skulle utformas
så att två tredjedelar av normal änkepension skulle utgå till kvinna,
som vid mannens frånfälle fyllt 54 men ej 55 år, och en tredjedel av normal
änkepension till kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 53 men ej 54
år. Med hänsyn till önskvärdheten av att lagstiftningen ej skall bli för komplicerad
och till att änkepensionerna vid en sådan anordning relativt ofta
bleve för små för att vara effektiva har förslaget utformats utan någon dylik
utjämningsanordning.

Socialvårdskommittén har vidare i sitt betänkande framhållit, att kommittén
vid utformningen av änkepensioneringen ansett sig böra iakttaga viss
varsamhet och förutsatt alt erfarenheten finge utvisa huruvida och i vilka
avseenden behov av förbättringar förelåge.

12

Andra lagutskottets utlåtande m 52.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skulle änkepension utgå endast om
äktenskapet varat minst tio år.

I ett över socialvårdskommitténs betänkande avgivet yttrande har länsstyrelsen
i Västerbottens län föreslagit att även änka, som vid mannens frånfälle
ej fyllt 55 år, skulle efter fyllda 55 år kunna tillerkännas änkepension.

I propositionen nr 220 vid 1946 års riksdag föreslogs, att i fråga om kravet
på viss tids äktenskap för att rätt till änkepension skulle inträda fem
års äktenskap skulle vara tillfyllest.

I ett i januari 1946 avlämnat betänkande (SOU 1946:5) har 1941 års
befolkningsutredning föreslagit införandet av allmänna barnbidrag att utgå
med 200 kronor om året till alla barn under en viss ålder. Genom proposition
nr 220 till årets riksdag har Kungl. Maj:t framlagt ett förslag till lag
om allmänna barnbidrag. Enligt detta förslag till lag om allmänna barnbidrag
skall för varje här i riket bosatt barn utgå allmänt barnbidrag med
260 kronor om året.

På grundval av ett av socialvårdskommittén avgivet betänkande (SOU
1947:21) har Kungl. Maj:t i proposition nr 288 till årets riksdag framlagt
förslag till bl. a. lagar om särskilda barnbidrag samt om bidrag till änkor
och änklingar med barn. Enligt den föreslagna lagen om särskilda barnbidrag
skall till bl. a. änkors barn utgå barnbidrag med 250 kronor om
året. Förslaget till lag om bidrag till änkor och änklingar med barn innehåller,
att om änka eller änkling har barn under sin vårdnad i äktenskapet
med den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem, och barnet icke fyllt tio år, äger vårdnadshavaren
under viss förutsättning av allmänna medel erhålla bidrag.
Detta bidrag utgår med belopp motsvarande änkepension och bostadstilllägg
enligt lagen om folkpensionering.

I propositionen nr 288 har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, beträffande den föreslagna lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn bland annat anfört följande:

Pensionsstyrelsen har ansett det lämpligt, att i lagen om bidrag till änklingar
och änkor med barn intages stadgande om att bidraget skall anses
som folkpension. Vad styrelsen anfört till stöd härför synes mig emellertid
icke vara tillräcklig anledning till en sådan åtgärd. Jag vill i detta sammanhang
vidare anmärka, att den föreslagna bidragsformen enligt min mening
bör betraktas endast som ett provisorium. Liksom änkepensioneringen enligt
folkpensioneringslagen synes den böra bli föremål för översyn i samband
med ett mera fullständigt klarläggande av vilka stödformer som äro lämpliga
i sådana fall, då en familjs ekonomiska läge helt förändras genom försörjarens
frånfälle.

Utskottet. Enligt 1946 års lag om folkpensionering äger änka, som vid mannens
frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst fem år, rätt till folk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

13

pension i form av änkepension. Bestämmelsen om att änkan vid mannens
frånfälle skall ha fyllt 55 år för att få änkepension leder till resultat, som
ur rättvisesynpunkt synas stötande. En änka, vars man avlidit sedan hon
fyllt 55 år, får genast änkepension, under det att en annan änka, vars man
avlidit strax innan hon fyllt 55 år, aldrig får änkepension. Den fråga som
här berörts är emellertid svår att lösa. Kvinnor, som blivit änkor vid relativt
hög ålder, ha ansetts intaga en framträdande plats bland de kategorier, som
behöva samhällets hjälp. Anledningen härtill är, såsom socialvårdskommittén
framhållit, att änkorna ofta genom äktenskapet kommit att stå vid sidan
av förvärvslivet och därför ha särskilt svårt att vid högre ålder erhålla sin
bärgning genom arbete. Beträffande kvinnor, som bliva änkor vid relativt
unga år och icke ha barn, äro förhållandena annorlunda. De torde ha
ungefär lika stora möjligheter som andra ensamstående kvinnor utan barn
att försörja sig genom eget arbete. Änkor, som ha barn, befinna sig i detta
hänseende i ett sämre läge.

Det torde icke vara möjligt att ändra bestämmelserna om änkepension
så, att änkepension kommer att utgå till varje änka, som fyllt 55 år, även
om hon blivit änka vid unga år. En så konstruerad änkepension skulle
innebära en orättvisa mot andra ensamstående kvinnor. Anspråk från deras
sida på motsvarande förmåner skulle under sådana omständigheter icke
kunna anses oberättigade.

Vill man icke införa en allmän — låt vara behovsprövad — folkpension
för alla ensamstående kvinnor som fyllt 55 år, så måste en utsträckning av
rätten till änkepension på något sätt begränsas. Hur denna gränsdragning
än sker torde det alltid finnas grupper, som anse sig missgynnade. Motionärerna
framhålla särskilt de svårigheter som möta en änka med barn men
avse icke att begränsa en utsträckning av änkepensionen till dessa fall. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att svårigheterna för änkor med
barn i viss utsträckning beaktats i den föreslagna lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

Enligt utskottets mening är emellertid en översyn av folkpensioneringslagens
bestämmelser om änkepension påkallad. Denna översyn torde medföra,
att rätten till änkepension vidgas. Det är av ovan anförda skäl av vikt,
att utvidgningen av rätten till änkepension företages med en viss varsamhet.
Om möjligt bör gränsdragningen mellan sådana änkor som skola få rätt
till änkepension och sådana änkor som icke kunna få sådan rätt göras mjukare
än som skett i 1946 års lag om folkpensionering.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en översyn av bestämmelserna om änkepension i
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering samt för riks -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 52.

dagen framlägga det förslag, vartill en sådan översyn kan
föranleda.

Stockholm den 1 juli 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Löfvander,
Hage, Björkman, Nils Elowsson och Carl Eric Ericsson*;

från andra kammaren: herrar Olo vson i Västerås, Hellbacken, Ryberg,
Holm*, Håstad, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jacobsson i
Igelsbo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947
717157