Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

7

Nr 51.

•Utlåtande i anledning av en i första kaihmaren väckt motion,
nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, såvitt motionen hänvisats till
lagutskott.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 276 med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande har herr von Heland inom första
kammaren väckt en motion, nr 325, vari hemställes, »att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 276 måtte i princip uttala sig för
att sådana medborgare, vilka icke kunna erhålla andra pensionsförmåner
än allmän folkpension, skola tillerkännas lika god pension som statens
anställda i likvärdiga arbetsuppgifter, samt besluta att den, som åtnjuter
pension på grund av riksdagsmannauppdrag, skall avstå tre fjärdedelar
av denna, därest han uppbär lön eller pension på grund av anställning i
enskild tjänst, dock att minskningen av den på grund av riksdagsmannaskapet
erhållna pensionen skall ske med högst så stort belopp, att de sammanlagda
förmånerna, däri ej inräknade rörliga tilläggsformer, uppgå till
femtusen kronor.»

Motionen har den 30 maj 1947 av första kammaren hänvisats till konstitutionsutskottet,
som i memorial nr 18 för riksdagen anmält, att enär
det i motionen väckta förslaget, i vad det avsåge annat än ändring i det
i propositionen nr 276 till riksdagen framlagda förslaget till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, enligt konstitutionsutskottets mening vore av beskaffenhet
att ej böra av utskottet handläggas, utskottet föranleddes att
till första kammaren återlämna ifrågavarande motion i nu berörda del.
I anledning härav har första kammaren den 11 juni 1947 hänvisat motionen
till behandling av lagutskott i den del, vari den återlämnats till kammaren.
Andra kammaren har samma dag lagt berörda memorial till handlingarna
med förklaring, att motionen i den i memorialet avsedda delen borde behandlas
av lagutskott.

I den del motionen sålunda hänvisats till lagutskott, har den behandlats
av andra lagutskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

Utskottet.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det av andra lagutskottet
behandlade yrkandet i motionen, får utskottet hänvisa till denna.

Vid 1946 års riksdag väckte herr von Heland i anledning av Kungl. Maj-.ts
proposition nr 220 med förslag till lag om folkpensionering m. m. inom
första kammaren en motion, nr 324, vari hemställdes bl. a., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle göra framställning om utredning avseende
en tidsenlig utveckling av folkpensioneringen i överensstämmelse med
i motionen angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer överensstämde nära med
vad motionären anfört i nu förevarande motion.

Första särskilda utskottet hemställde i sitt utlåtande nr 1, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens
beslut.

Sedan i anledning av en vid 1944 års riksdag inom andra kammaren av
herr Åkerström väckt motion, nr 7, riksdagen på hemställan av andra lagutskottet,
som i ärendet avgav utlåtande nr 47, beslutat att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös utredning angående möjligheten och lämpligheten
av en obligatorisk pensionering av i enskild tjänst anställda, ha
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 24 januari 1947 tillkallats
nio utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.

Motionären har hemställt om ett principuttalande av riksdagen av innehåll,
att medborgare, vilka icke kunna erhålla andra pensionsförmåner
än allmän folkpension, skulle tillerkännas lika god pension som statens
anställda i likvärdiga arbetsuppgifter. Därvid åsyftar motionären enligt
uttalande i motionen de hundratusentals självständiga företagarna inom
jordbruk, trädgårdsodling, fiske, industri, hantverk, handel m. m., vilka
vore hänvisade till att genom egen sparsamhet och omtanke lägga av kapital
för sin ålderdomsförsörjning.

Pensioneringen av stats- och kommunalanställda har sedan länge varit
väl ordnad. Genom den ovan nämnda utredningen har arbetet inletts för
att skapa en ordnad pensionering även för alla anställda i enskild tjänst.
Däremot kvarstår ännu problemet om de självständiga företagarnas pensionering
såsom icke fullt löst.

Emellertid synes sistnämnda spörsmål knappast böra lösas efter de av
motionären angivna linjerna. De pensioner, av vilka statsanställda författningsmässigt
komma i åtnjutande, ha sin grund i anställningsförhållandet.
Pensionen har i dessa fall karaktär av en löneförmån, som tillkommer
löntagaren i samband med att han efter uppnående av viss ålder slutar
sin tjänst. Att endast på den grund, att någon icke kan erhålla pension
från annat håll, av statsmedel tillerkänna honom, oaktat han icke står

Andra lagutskottets utlåtande nr 51.

9

i anställningsförhållande till staten, en pension, som utgår efter de grunder,
som gälla för statsanställda, kan icke komma i fråga. När samhället genom
folkpensioneringen givit alla medborgare en viss pension oavsett alla anställningsförhållanden,
ligger här bakom en helt annan tanke, nämligen
den att det ankommer på det allmänna att tillförsäkra alla åldringar ett
visst existensminimum. Motionärens förslag innebär i viss mån en sammanblandning
av de tankegångar, som ligga till grund för vanlig tjänstepensionering
och den allmänna folkpensioneringen.

Lösningen av frågan om de självständiga företagarnas pensionering är
att söka i annan riktning. I anslutning till vad utskottet uttalade i sitt
ovannämnda utlåtande till 1944 års riksdag angående motsvarande problem
beträffande i enskild tjänst anställda höra de enskilda företagarna i första
hand genom egna åtgöranden förstärka sitt ålderdomsskydd. Utskottet
hänvisar i detta avseende till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Sedan
organisationsväsendet numera utbyggts och erhållit stor omfattning, bör
vidare en tilläggspensionering kunna ordnas genom organisationernas förmedling.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, i den mån den hänvisats till lagutskott,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 juli 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand*, Forslund,
Hage*, Nils Elowsson, Wahlund och Carl Eric Ericsson*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, Holm*,
Håstad, Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo och Lundberg*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.