Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
1
.Nr 47.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 232, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
l) Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet.
Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 19 kap. 1—5, 11—
13, 16, 18 och 19 §§, 20 kap. 10 § samt 21 kap. 10, 38, 42, 43, 51, 59 och
66 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 kap. 26 §2 samma lag skall
upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 KAP. 3 KAP.
2 §• 2 §.
Finner lantmätaren---denna myndighet.
Vederbörande myndighet meddele Vederbörande myndighet meddele
lantmätaren underrättelse om förord- lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren nandet, och åligge det lantmätaren
att, därest underrättelsen om skiftet att, därest underrättelsen om skiftet
icke innehållit uppgift om tid och icke innehållit uppgift om tid och
ställe för första sammanträdet, där- ställe för första sammanträdet, därom
genom tjänsteskrivelse underrätta om genom tjänsteskrivelse underrätta
ombudet snarast möjligt och, där så ombudet snarast möjligt och, där så
ske kan, minst fjorton dagar före ske kan, minst fjorton dagar före
sammanträdet. Skall laga skifte äga sammanträdet. Skall laga skifte äga
rum inom samhälle, där den för stä- rum inom ort, där skyldighet förederna
gällande ordning för bebyg- ligger att söka byggnadslov, har lant
1
Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1942: 352; 3, 11 och 12 §S SFS 1937: 164-5 och 13 §§ SFS 1931: 144 och 16 § SFS 1940: 101, ävensom beträffande 21 kap. 51 S SFS
1935 : 236 ; 42 § SFS 1937: 164 samt 10, 38, 43, 59 och 66 §§ SFS 1946: 827.
2 Senaste lydelse se SFS 1937: 164.
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 9 samt. 2 avd. Nr 47.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
gande skall iakttagas, har lantmätaren
att minst fjorton dagar förut underrätta
byggnadsnämnden om tid
och ställe för första sammanträdet.
(Föreslagen lydelse)
mätaren att minst fjorton dagar förut
underrätta byggnadsnämnden om
tid och ställe för första sammanträdet.
9 KAP. 9 KAP.
7 §. 7 §.
I vederlag -------rättigheten innebär.
Där för------till efterrättelse.
Kan förening träffas mellan sakägarna
om storleken av vederlagsjorden,
lände sådan förening till efterrättelse,
därest det finnes uppenbart,
att rätt, som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet åtnjutes
på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras
genom föreningen.
19 KAP.
1 §•
Från fastighet------äga
Avstyckning av ett flertal smärre
lägenheter för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande
syfte inom område, som icke
är lagt under stadsplan eller byggnadsplan,
må ej ske med mindre Konungens
befallningshavande godkänt
plan att lända till efterrättelse vid avstyckning
inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu
sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av
lämpliga trafikleder samt öppna
platser inom och utfartsvägar från
det till avskiljande avsedda området
Kan förening träffas mellan sakägarna
om storleken av vederlagsjorden
och är ej fråga om servitut, som
tillkommit i sammanhang med laga
delning eller som avses i 7 a § lagen
om servitut, lände sådan förening till
efterrättelse, därest det finnes uppenbart,
att rätt, som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet
åtnjutes på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke
äventyras genom föreningen.
19 KAP.
1 §•
rum.
Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning, må ej avstyckas,
med mindre sämjedelningen
kommit till stånd före den 1 januari
1928; i sådant fall må genom
avstyckning avskiljas högst en femtedel
av nämnda mark.
Vad enligt detta kapitel gäller om
stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som år samfälld för
flera fastigheter, såvitt ej annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar gälla beträffande
dessa fastigheter.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
3
(Gällande lydelse)
än åven, i den män så prövas erforderligt,
av ledningar för belysning,
för tillförsel av vatten och för avlopp
jämte reningsanordningar. Finnes
fast fornlåmning, skall därtill hörande
område såvitt möjligt avsättas till
öppen plats.
Finner Konungens befallningshavande,
att avstyckningsplan eller
byggnadsplan erfordras för visst område,
äger Konungens befallningshavande
förordna, att i avbidan på planens
upprättande avstyckning icke
må ske inom området, såvida ej Konungens
befallningshavande därtill
lämnar tillstånd.
2 §■
Avstyckning vare tillåten såväl av
mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av
mark, som år samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning må ej avstyckas,
med mindre sämjedelning en kommit
till stånd före denna lags ikraftträdande;
i ty fall må genom avstyckning
avskiljas högst en femtedel av nämnda
mark.
Vad enligt detta kapitel gäller om
stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som år samfälld för flera
fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas,
i tillämpliga delar gälla beträffande
dessa fastigheter. 3
3 §•
Ägovidd, som avstyckas, skall till
omfång och belägenhet samt beskaf
-
(Föreslagen lydelse)
Vad här nedan stadgas om styckningsdel
skall gälla, förutom del som
avstyckas, jämväl stamfastigheten.
2 g.
I ärende rörande avstyckning skall
utredas, för vilket ändamål envar av
styckning sdelarna år avsedd.
Varje styckningsdel skall till omfång
och beskaffenhet i övrigt samt
med hänsyn till belägenheten vara sådan,
att den för sig eller, om den är
avsedd att i samband med avstyckningen
sammanläggas med annan
mark, tillsammans med denna bildar
fastighet som är varaktigt lämpad för
sitt ändamål; dock må mark, som i
och för sig eller efter sammanläggning
med annan mark bildar en lämplig
fastighet, avstyckas från fastighet
som redan förut icke är lämpad för
sitt ändamål, om denna ej undergår
försämring av någon betydelse.
Kan ej antagas, att styckningsdel
skall inom nära förestående tid hava
erhållit varaktig användning för det
avsedda ändamålet, må avstyckning
ej äga rum.
3 §•
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
fenhet i övrigt vara sådan, att den
med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen
kan antingen såsom fastighet för sig
på varaktigt sätt användas för det
med styckningen avsedda ändamålet
eller ock, där den skall sammanläggas
med annan fastighet eller fastighetsdel,
bilda en fastighet gemensamt
med denna. Ej må avstyckning ske
sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen
kan bestå såsom särskild fastighet
eller, där den skall ingå i sammanläggning,
bilda en fastighet gemensamt
med den fastighet eller fastighetsdel,
med vilken den skall sammanläggas.
1 övrigt skall vid avstyckning iakttagas
följande:
1. Fastighet, avsedd till jordbruk,
skall innehålla åker, äng eller därtill
odlingsbar mark samt, där ej nedan
i denna paragraf annorlunda stadgas,
lämpligt belägen skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov, i den mån
tillgång till sådan finnes; och skall
tillses att å fastighetens mark i mån
av behov kan erhållas tillgång till bete
ävensom, där så finnes önskvärt och
lämpligen kan ske, att möjlighet finnes
till jordbrukets förstärkning genom
nyodling. Skall sammanläggning
äga rum i samband med avstyckningen,
må vid uppskattningen av
behovet av olika ägoslag medräknas
tillgång av motsvarande ågoslag å annan
fastighet eller fastighetsdel, som
skall ingå i sammanläggningen.
2. Avstyckning från jordbruksfastighet
må ej äga rum med mindre
det kan antagas, att den fastighetsindelning,
som genom avstyckningen
eller, där sammanläggning skall äga
rum, genom avstyckningen och sam
-
(Föreslagen lydelse)
t mom. Avstyckning från jordbruksfastighet
må ej äga rum, om
ändringen i fastighetsindelningen
skulle för jordbruksnäringen medföra
men av någon betydelse. Sker avstyckningen
för jordbruksändamål,
fordras, att ändringen i fastighetsindelningen
kan antagas för jordbruksnäringen
medföra fördel som överväger
med delningen förenade olägenheter.
I ort, där det i allmänhet på grund
av natur- och näringsförhållandena
förutsättes, att jordbruksfastighet,
som ej är att hänföra till stödjordbruk,
har skog till husbehov eller eljest
såsom stöd åt jordbruket, skall
vid tillämpning av första stycket såsom
menligt för jordbruksnäringen
anses, att skogsmark skiljes från odlad
jord, utan så år att skogsmarken tilllägges
jordbruksfastighet eller med
hänsyn till skogstillgången i orten
prövas icke behöva bibehållas vid
jordbruket därstädes.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
5
(Gällande lydelse)
manläggningen skulle uppstå, bereder
ökade utkomstmöjligheter för den
jordbrukande befolkningen eller eljest
är till gagn för jordbruksnäringen i
orten.
3. År fråga om avstyckning från
jordbruksfastighet, skall om tilldelning
av skogsmark särskilt gälla,
a) att i ort med riklig sk o g stillgång,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden,
för så vitt dessa åro
grundade på förutsättningar av varaktig
natur, för drivande av självständigt
jordbruk i allmänhet är erforderligt
att inom fastighetens gränser finnes
skog utöver husbehovet, avstyckning
må ske allenast sd, att en var i
förrättningen ingående jordbruksfastighet
i mån av tillgång erhåller
sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt
stöd för jordbruket; dock att
avvikelse från vad nu stadgats må
göras beträffande viss fastighet, såframt
det är uppenbart, att den kan
bestå såsom självständig fastighet
utan tillgång av skog utöver husbehovet,
samt jordbrukets fördel av
stödskog icke därigenom minskas;
b) att i ort med ringa skogstillgång
avstyckning må sd verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en
i förrättningen ingående jordbruksfastighet,
såframt det för skogens bestånd
prövas angeläget;
c) att i ort, där det med hänsyn till
ortens näringsförhållanden, för sd vitt
dessa äro grundade på förutsättningar
av varaktig natur, är uppenbart att
för drivande av självständigt jordbruk
icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott
må avskiljas utan eljest föreskriven
tilldelning härav.
A. Vad under 1—3 stadgats skall ej
(Föreslagen lydelse)
Vad i detta moment sägs utgör ej
hinder mot avstyckning av skogsmark
i enlighet med tillstånd, som Konungen
meddelat jämlikt lagen angående
förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom.
2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet
bör vara beskaffad,
skall särskilt iakttagas följande.
1. För att jordbruksfastighet, som
ej år att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras,
att den varaktigt kan giva
brukaren och hans familj tillfredsställande
bärgning. Fastigheten skall
sålunda, allt efter ortens förhållanden
och jordbrukets art, rymma för jordbruket
erforderlig inrösningsjord så
ock därutöver erbjuda annan behövlig
naturtillgång, sdsqm skogbärande
mark eller fiskevatten.
Avstyckning, som i förening med
sammanläggning år ägnad att varaktigt
giva brukaren av den nybildade
fastigheten en mera tillfredsställande
bärgning än förut, må dock, dår ej
någon för sitt ändamål varaktigt lämpad
fastighet undergår försämring av
någon betydelse och ej heller eljest en
mera ändamålsenlig fastighetsindelning
motverkas, äga rum, även om
den nybildade fastigheten ej är fullt
lämplig.
2. År fastighet, som avses under 1,
belägen i ort, varom förmäles i 1
mom. andra stycket, skall den för att
anses lämpad för sitt ändamål erbjuda
tillgång till skog i den omfattning,
som efter ortens allmänna förhållanden
anses erforderlig för jordbruk av
den storlek varom är fråga, utan så
är att fastigheten uppenbarligen ej
har behov av sådan skogstillgång.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
utgöra hinder för avstyckning av
mark för tillgodoseende av uppkommet
behov av lägenheter för småbruk
åt innehavare, som beräknas erhålla
sin huvudsakliga bärgning annorledes
än av eget jordbruk, eller av bostadslägenheter
eller för beredande av
plats för industriell, kommunikationsteknisk
eller kulturell anläggning
eller därmed jämförligt ändamål;
dock att i fråga om småbruk slög enhet
skall tillses, att å lägenhetens
mark i mån av behov kan erhållas
tillgång till bete, där så lämpligen
kan ske.
(Föreslagen lydelse)
3. Fastighet, som kan giva bruka
ren och hans familj allenast ett mindre
bidrag till deras försörjning, må anses
lämpad såsom stödjordbruk, om
det med hänsyn till ortens förhållanden
kan antagas, att han kan varaktigt
erhålla en tillfredsställande
bärgning huvudsakligen genom
kroppsarbete i annans tjänst eller genom
hantverk, hemslöjd, fiske eller
annan därmed jämförlig verksamhet.
4. Föreligger behov av bete, skall
fastigheten rymma erforderlig för
ändamålet lämpad inrösningsjord, om
behovet ej år annorledes betryggande
tillgodosett.
3 mom. Mark, som år avsedd för
skogsbruk, må ej uppdelas på olika
fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt
utnyttja skogen märkligt försämras,
med mindre åtgärden prövas
erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen.
4 mom. Vad i 1 mom. stadgas utgör
ej hinder mot avstyckning för bildande
av stödjordbruk, som är till gagn
ur allmän synpunkt.
Avstyckning, som innebär avsteg
från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det
oaktat äga rum, om den kan anses
oundgängligen erforderlig för att i
annat hänseende vinna en i jämförelse
med olägenheterna av delningen
betydande fördel för jordbruksnäringen.
4
4 §. 4 §.
Avstyckning av område, som vid Inom område, som ingår i stadslantmäteriförrättning
undantagits för plan eller efter den 1 januari 1948
gemensamt ändamål, må ej äga rum, fastställd byggnadsplan, skall vad i
där dess avskiljande skulle komma att 2 och 3 §§ stadgas ej utgöra hinder
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
7
(Gällande lydelse)
medföra väsentligt men för någon av
de fastigheter, för vilkas behov området
undantagits.
(Föreslagen lydelse)
mot avstyckning som överensstämmer
med planen.
Föreligger eljest behov av bostadslägenheter
eller av plats för industriell,
kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller för annat därmed
jämförligt ändamål och är fastighets
delning i sådant fall till gagn jämväl
ur allmän synpunkt, må ock avstyckning
äga rum, ändå att, enligt vad i 2
och 3 §§ stadgas, hinder eljest skolat
möta med hänsyn till återstående
styckningsdels beskaffenhet, jordbruksnäringen
eller skogsbruket; dock
må kraven på styckningsdels beskaffenhet
icke eftergivas, såvitt ändamålet
med avstyckningen kan med
mindre avsteg från nämnda krav tillgodoses
på annat lämpligt sätt. I övrigt
skall vid tillämpningen av vad i
förevarande stycke är stadgat iakttagas
att, i den män jämkning kan
ske, ändringen i fastighetsindelningen
ej medför större men för jordbruksnäringen
eller skogsbruket ån som är
nödigt. 5
5 §. 5 §.
De för------ — annorlunda stadgat.
Inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, samt inom område, för
vilket fastställts byggnadsplan eller
utomplansbeståmmelser eller jämlikt
äldre lag förordnats, att stadsplan skall
upprättas, eller meddelats särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller för vilket
godkänts avstyclmingsplan, md
avstyckning för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande
syfte företagas även av annan person
än lantmätare, såvida han äger behö
-
Avstyckning för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande syfte
inom samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning,
samt inom annat område, för
vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats
att stadsplan skall upprättas,
må företagas även av annan än lantmätare,
såvida lantmäteristyrelsen
förklarat honom skickad för uppgiften;
och gälle därvid om sådan förrättningsman
vad i denna lag om
lantmätare är stadgat. Sådan behörig
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
righet innehava befattning såsom
mätningsman i stad; och gälle därvid
om sådan förrättningsman vad i denna
lag om lantmätare är stadgat.
Skall avstyckning äga rum inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas,
har förrättningsmannen att
minst åtta dagar förut underrätta
byggnadsnämnden om tid och ställe
för förrättningen.
11 §.
Till fastighet, som bildas genom avstyckning,
må läggas högst tre skiften
eller, där till stamfastigheten vid
laga skifte utlagts flera än tre skiften,
lika många skiften som tillhöra
stamfastigheten, dock att, där avstyckningen
avser mark, som år samfälld
för flera fastigheter, skiftenas
antal icke i något fall må överstiga
tre. Vid avstyckning skall tillses, att
ägovidd som avstyckas, så ock stamfastigheten,
i den mån ägornas läge
och beskaffenhet det medgiva erhåller
regelbunden och för dess nyttjande
lämplig form.
Skall sammanläggning äga rum i
samband med av styckning en, skall
tillses, att antalet skiften, vari den
för sammanläggningen avsedda marken
utlägges, och deras form ej må
medföra hinder för sammanläggning
efter vad därom år stadgat.
12 §.
Avstyckning skall-----—
Vid avstyckning skall bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriför
-
(Föreslagen lydelse)
het må ej meddelas annan ån den
som må innehava befattning såsom
mätningsman i stad. Behörigheten må
av lantmåteristyrelsen begränsas till
att avse viss del av riket så ock återkallas,
når skäl föreligger därtill.
Skall avstyckning äga rum inom
ort, där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, har förrättningsmannen
att minst åtta dagar förut underrätta
byggnadsnämnden om tid och ställe
för förrättningen.
11 §•
Fastighets ägor skola såvitt möjligt
ligga i ett sammanhang och hava så
regelbunden och för ändamålet lämplig
form som förhållandena medgiva,
med hänsyn tagen jämväl till våg- och
vattenavledningssystemen.
12 §.
nödiga vägar.
Vid avstyckning skall bestämmas,
om och i vad mån med avstyckad
ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriför
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
9
(Gällande lydelse)
rättning avsatts för gemensamt ändamål,
i äga, som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter och förmåner,
som tillkomma stamfastigheten;
dock må, därest i ägovidd, som
avstyckas, ingår åker, äng eller därtill
odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig
till jordbruk, och avstyckningen ej
sker för sådant ändamål varom i 3 §
andra stycket under A sägs, bestämmelse
ej meddelas, varigenom den
avstyckade ägovidden uteslutes från
rätt till delaktighet i allmänning eller
därmed likställd samfällighet, utan
skall vad av stamfastigheten tillkommande
andel i sådan samfällighet kan
skäligen anses belöpa d den avstyckade
ågovidden tilläggas denna.
För de---— — — sådan fastighet.
Avsättande av--—---fastighetens ägare
(Föreslagen lydelse)
rättning avsatts för gemensamt ändamål,
i äga, som eljest är samfälld för
stamfastigheten och annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter och förmåner,
som tillkomma stamfastigheten;
dock må, där någon styckningsdel
skall utgöra eller tillhöra jordbruksfastighet,
andel i allmänning eller
därmed jämförlig samfällighet,
som är av vikt såsom stöd för jordbruket,
icke tillfalla fastighet som ej
år avsedd för jordbruk.
13 §.
Inom område, som ingår i tomtindelning,
må avstyckning ej äga rum.
Avstyckning inom område, för vilket
finnes fastställd stadsplan eller
byggnadsplan, må ej så verkställas,
att planens genomförande eller lämplig
tomtindelning därigenom försvåras.
Inom område, för vilket fastställts
stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats,
att särskilda föreskrifter skola tillämpas
med avseende d byggnadsverksamhetens
ordnande, må avstyckning
ej sä verkställas, att tillämpningen av
nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter
motverkas.
Ej må inom samhälle, där den för
städerna gällande ordning för bebyg
-
13 §.
1 mom. Inom område, som ingår i
tomtindelning, må avstyckning ej äga
rum.
2 mom. Avstyckning inom område,
för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på
annan grund särskilda bestämmelser
med avseende d markens bebyggande
gälla, må ej verkställas sd, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock md Konungens
befallningshavande medgiva
undantag, när särskilda skål åro därtill.
Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
gande skall iakttagas, eller inom område,
som i andra eller tredje stycket
avses, i något fall avstyckning så verkställas,
att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras.
Avstyckning inom område, för vilket
finnes av Konungens befallningshavande
godkänd avstyckningsplan,
må ej ske i strid mot samma plan eller
så verkställas, att områdets lämpliga
indelning i fastigheter därigenom
försvåras.
(Föreslagen lydelse)
3 mom. Har inom visst område tätbebyggelse
uppkommit eller år sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående
tid eller kan eljest avstyckning
av flera lågenheter framdeles
förväntas, md, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning
icke verkställas sd, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning
av området eljest motverkas, och skall
förty utom annat iakttagas, att vägar
och allmänna platser kunna anordnas
när behov därav uppkommer. Finnes
fast fornlåmning, skall därtill hörande
område såvitt möjligt kunna avsättas
till öppen plats. Med avseende
d tillämpningen i övrigt av vad i detta
stycke stadgas äger Konungens befallningshavande
meddela de anvisningar
som prövas erforderliga.
Når fråga väckts om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan för
visst område eller om ändring av sådan
plan, äger Konungens befallningshavande
i erforderlig utsträckning
meddela förbud mot avstyckning inom
området utan Konungens befallningshavandes
medgivande. I den män så
finnes lämpligt äger Konungens befallning
shav ande bestämma, att avstyckning
utan hinder av förbud som
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
11
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nyss sagts md äga rum därest länsarkitekten
ej funnit anledning till
erinran däremot.
Anvisningar och förbud varom förmäles
i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.
A mom. Erfordras enligt vad i 2 eller
3 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till avstyckning,
må lantmätaren utan hinder
av att sådant medgivande ej erhållits
meddela tillstånd till avstyckningen
under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller lantmätaren
finner olämpligt att fortsätta
förrättningen, skall han förklara denna
vilande och insända handlingarna
i ärendet till överlantmätaren, som
har att med eget yttrande anmäla det
hos Konungens befallningshavande
Samma lag vare, om lantmätaren finner
att avstyckning ej bör äga rum
utan att fråga om upprättande av
stadsplan eller byggnadsplan eller om
ändring av sådan plan blivit prövad.
16 §.
Med ledning------må meddelas.
Det åligger------eller
Är fråga om avstyckning av mark
för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
skall den utredning,
som i andra stycket sägs, avse jämväl
sammanläggningens lämplighet ur
fastighetsbild ningssynpunkt.
icke.
Är fråga om avstyckning av mark
för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
skall den utredning,
som i andra stycket sägs, avse jämväl
sammanläggningens lämplighet ur
fastighetsbildningssynpunkt. Förutsätter
tillstånd till avstyckningen att
sammanläggning äger rum, skall det
angivas i det i samma stycke omförmälda
utlåtandet.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
I fråga----— —- motsvarande tillämpning.
Ej md den omständigheten att i
det i 1 § andra stycket omförmålda
fall avstyckningsplan blivit av Konungens
befallningshavande godkänd
utgöra hinder att vid meddelande av
tillstånd till avstyckningen medgiva
mindre jämkningar i nämnda plan,
vilka icke stå i strid emot de allmänna
förutsättningarna för avstyckning.
Påyrkas jämkning i av styckning splanen
utöver vad nu år sagt, värde beslut
meddelat, att avstyckningen ej
kan äga rum.
Utan hinder därav att tillstånd meddelats
till avstycknings utförande enligt
viss plan, må vid avstyckningens
verkställande företagas mindre jämkningar
i planen av beskaffenhet, varom
i andra stycket första punkten
härovan sågs. Påyrkas jämkning därutöver,
varde beslut meddelat, att frågan
om avstyckning förfallit.
19 §.
Lantmätaren åligger att utmärka
avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig
karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas
vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt
för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som
undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen
sker, gränserna mellan
sådana i sistnämnda fastighet ingående
ägoslag, som redovisas i jordregistret,
samt byggnader, vägar, vattendrag
och dylikt.
Utan hinder därav att tillstånd
meddelats till avstycknings utförande
enligt viss plan, må vid avstyckningens
verkställande företagas mindre
jämkningar i planen, vilka icke stå i
strid mot de allmänna förutsättningarna
för avstyckning. Påyrkas jämkning
därutöver, varde beslut meddelat,
att frågan om avstyckning förfallit.
19 §
Lantmätaren åligger att utmärka
avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig
karta eller äldre karta, på sätt
i 6 kap. 1 § är föreskrivet, skall användas
vid förrättningen, skall kartan
upptaga allenast vad som finnes nödigt
för att tydligt utmärka gränserna
för avstyckat område, för mark, som
undantagits för gemensamt ändamål,
samt för den fastighet, från vilken avstyckningen
sker, gränserna mellan
olika ägoslag inom denna fastighet
samt byggnader, vägar, vattendrag
och dylikt. Inom avrösningsjord vare
dock ej erforderligt att redovisa grän
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
13
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
serna för olika ägoslag, om sådan redovisning
uppenbarligen saknar betydelse
för ärendets prövning.
Avstyckas mark---— — — fullt bestämt.
Å kartan------särskild handling.
Ägomätning må-----— är föreskrivet.
26 §. 26 §.
Område, som varit anslaget till (Utgår)
ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanst
or p, må avstyckas till särskild
fastighet utan hinder därav, att avstyckningen
icke överensstämmer med
vad i 3 § första stycket andra punkten
samt andra stycket under 1—3 är
för avstyckning i allmänhet stadgat. I
avseende å avstyckning av sådant område
skola bestämmelserna i i och 11
samt 16—18 §§ icke heller tillämpas.
20 KAP.
20 KAP.
10 §.
På begäran----
10 §.
av jorden.
Sådant förordnande må ock meddelas
på framställning av samhälle,
där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, beträffande
mark, som hör till samhället.
Sådant förordnande må ock meddelas
på framställning av samhälle
eller kommun beträffande mark, som
hör till samhället eller kommunen.
Med avseende — — —
äga tillämpning.
21 KAP.
10 §.
Angående sammanträde med ägodelningsrätt
samt de mål, som därvid
skola förekomma, har ägodelningsdomaren
att utfärda kungörelse, som
sist fjorton dagar före sammanträdet
skall uppläsais i kyrkan för den eller
de församlingar, där jord, varom frå
-
21 KAP.
10 §.
Angående sammanträde med ägo
delningsrätt samt de mål, som därvid
skola förekomma, liar ägodelningsdomaren
att utfärda kungörelse, som
sist fjorton dagar före sammanträdet
skall uppläsas i kyrkan för den eller
de församlingar, där jord, varom frå
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
ga är, ligger; kalle ock inom samma
tid ägodeln ingsnämndemän, allmänna
ombud och, där så prövas erforderligt,
förrättningslantmätaren till sammanträdet.
(Föreslagen lydelse)
ga är, ligger; kalle ock inom samma
tid ägodelningsnämndemän, allmänna
ombud och, där så prövas erforderligt,
förrättningslantmätaren till sammanträdet.
När ägodelningsdomaren finner
skäl därtill föreligga, skall han
därjämte om sammanträdet underrätta
lantbruksnämnden.
I besvärsmål — —----inom kommunen.
Vad i------angående tvistemål.
Varder å------äga tillämpning.
Vad ovan------första stycket.
Finnes vite------äga rum.
38 §. 38 §.
Utskrift av------tillställas förrättningslantmätaren.
Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall byggnadsnämnden utan
dröjsmål underrättas om beslutet.
Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning eller tillstånd
till jorddelning, skall överlantmätaren
ävensom, i fråga om förrättning
inom ort där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas
om beslutet.
42 §. 42 §.
Då talan----— — mot förrättningen.
Avser mot -------43 § stadgas.
Finnes i------å förrättningen.
Har laga skifte ägt rum inom sam- Har laga skifte eller avstyckning
hälle, där den för städerna gällande ägt rum inom ort, där skyldighet föordning
för bebyggande skall iaktta- religger att söka byggnadslov, skall,
gas, skall, där vid förrättningen sådant om vid förrättningen sådant påyrkats
påyrkats eller ägodelningsrätten eller eller ägodelningsrätten eller ägodelägodelningsdomaren
eljest så prövar ningsdomaren eljest så prövar nödigt,
nödigt, innan målet avgöres, yttrande innan målet avgöres, yttrande däri indäri
inhämtas från byggnadsnämnden, hämtas från byggnadsnämnden.
Är fråga------om sammanläggningen.
43 §. 43 §.
Hava besvär------andra stycket sägs.
Sedan handlingarna-------tredje stycket sägs.
I
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
15
(Gällande lydelse)
Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,
med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att därvid
fästs villkor att stamfastigheten skall
ingå i sammanläggning, har överlantmätaren
att företaga förrättningen
till provning samt) där anledning
ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, meddela
fastställelse därå. Har förrättningen,
på sätt i 22 § andra stycket
sägs, blivit medelst påskrift å protokollet
godkänd, utgöre den omständigheten,
att den för talan mot avstyckningsförrättning
stadgade tid
icke gått till ända, ej hinder för prövningens
företagande. Förekommer anledning
att förrättningen icke är lagligen
beskaffad, hänskjute överlantmätaren
frågan om fastställelse till
ägodelningsrätten, skolande för sådant
fall de i första stycket meddelade
föreskrifter äga tillämpning.
(Föreslagen lydelse)
Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,
med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att vid avstyckningen
fästs villkor att stamfastigheten
skall ingå i sammanläggning,
har överlantmätaren att företaga förrättningen
till prövning, därvid vad i
42 § fjärde stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning. Förekommer
ej anledning till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och
har lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden
ej framställt erinran
mot densamma, meddele överlantmätaren
fastställelse därå. Har förrättningen,
på sätt i 22 § andra stycket
sägs, blivit medelst påskrift å protokollet
godkänd, utgöre den omständigheten,
att den för talan mot avstyckningsförrättning
stadgade tid
icke gått till ända, ej hinder för prövningens
företagande. Äger överlantmätaren
enligt vad ovan i detta stycke
sagts icke meddela fastställelse å
förrättningen, hänskjute han frågan
därom till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifterna äga tillämpning.
51 §.
över beslut, varigenom fastställelse
51 §.
1 mom. över beslut, varigenom
meddelats å jorddelningsförrättning, fastställelse meddelats å jorddelnings -
må ej föras klagan utom i fall varom
nedan i denna paragraf sägs.
förrättning, må klagan ej föras utom
i fall varom nedan i detta moment
sägs.
Har, efter------emot gått.
Beslut, varigenom fastställelse meddelats
å jorddelningsförrättning inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
Beslut, varigenom fastställelse å
jorddelningsförrättning meddelats i
annan ordning än i 45 § tredje stycket
sägs, må överklagas av överlant
-
iakttagas, må överklagas av byggnads- mätaren och lantbruksnämnden så
nämnden.
ock, då förrättningen ägt rum inom
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ort där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, av byggnadsnämnden.
2 mom. Enahanda klagorätt som
enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,
lantbruksnämnd och byggnadsnämnd
gälle i fråga om beslut,
varigenom tillstånd till jorddelning
meddelats efter underställning.
59 §. 59 §.
När hovrätten---tillställas förrättningslantmätaren.
Har hovrätten meddelat fastställelse
å jorådelningsförrättning inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, skall underrättelse om beslutet
utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.
Har hovrätten meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättnång eller tillstånd
till jorddelning, skall underrättelse
om beslutet utan dröjsmål meddelas
överlantmätaren ävensom, i fråga
om förrättning inom ort där skyldighet
föreligger att söka byggnadslov,
byggnadsnämnden.
66 §. 66 §.
I mål------Konungens befallningshavande.
Är någon------är bestämt.
/ mål rörande avstyckning inom
samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall
iakttagas, skall, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller Konungens
befallningshavande eljest så prövar
nödigt, innan målet avgöres, yttrande
däri inhämtas från byggnadsnämnden.
Är fråga------särskilt stadgat.
Beträffande klagan —------är bestämd.
Denna lag skall träda i kraft den
1 januari 1948; dock skall vad i lagen
är stadgat om lantbruksnämnd ej
gälla förrän från och med den 1 juli
1948.
Har förrättning sökts före den 1
januari 1948, skall ärendet handläg
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
17
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
gas och prövas jämlikt äldre lag; dock
skall avstycknings tillåtlighet bedömas
enligt nya lagen, såframt ej före
dess ikraftträdande utlåtande, varom
sågs i 19 kap. 16 §, meddelats jämlikt
då gällande föreskrifter.
Med avseende å avstyckningsplan
som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 19 kap. 5 § andra
stycket och 13 § 2—4 mom. stadgas
rörande byggnadsplan äga motsvarande
tillämpning. Ändring av avstyckningsplan
må verkställas på sått
förut skett.
2) Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet.
Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet skall upphöra att gälla, dels ock att 1—3,
6—8, 10—12, 14—16 och 19—21 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1 §•
Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet,
1. om envar av fastigheterna utgör
by, enstaka hemman eller lågenhet,
som har sitt område genom rågång
skilt från andra ägor;
2. om fastigheterna utgöra skilda
hemman eller för sig bestående lågenheter
eller delar därav och gemensamt
ingå i ett skiftelag, vilket icke delats
genom lantmåteriförrättning som fastställts
eller eljest är lagligen gällande;
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Fastigheter å landet, som äro i en
ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet.
Vad i denna lag sägs om fastighet,
som år avsedd att sammanläggas med
annan, gälle även, i den mån ej annorlunda
stadgas, fastighetsdel som avstyckas
för sammanläggning, så ock
andel i fastighet, såframt denna ingår
i laga skifte och sammanläggningen
äger rum under skiftet enligt
vad i 3 kap. 14 § lagen om delning av
jord å landet sägs.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 3 och 6 §§ SFS 1940: 502, beträffande 8 § SFS 1938: 160,
beträffande 10, 11 och 15 §§ SFS 1940:100 samt beträffande 19 och 21 §§ SFS 1935: 240.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 47.
2
18
. Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3. om fastigheterna utgöras av genom
sådan lantmäteriförrättning, varom
under 2 sägs, utbrutna ägolotter
samt tillika ingå i samma skifteslag
av beskaffenhet, varom under 1 sägs,
eller i sådant skifteslag, som avses i
1 kap. 3 § lagen om delning av jord
å landet.
Vidare må med fastigheter, som hår
ovan omförmälas, sammanläggas genom
avsöndring för alltid eller genom
avstyckning bildade fastigheter ävensom
sådana fastigheter sammanläggas
med varandra, allt under förutsättning
att fastigheterna ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller i sådant skifteslag,
som avses i 1 kap. 3 § i lagen
om delning av jord å landet.
Ej vare i fall, varom ovan förmäles,
den omständigheten att avsöndring
för alltid eller avstyckning ägt
rum från en eller flera av fastigheterna
hinder mot sammanläggning.
Vad nu är sagt om rätt att låta fastighet
ingå i sammanläggning skall
äga motsvarande tillämpning å del
därav, som i den ordning särskilt är
stadgad för ändamålet avstyckas; skolande,
där ej annorlunda stadgas, vad
nedan sägs om fastighet i tillämpliga
delar gälla om fastighetsdel, varom
hår är fråga.
Fastigheter, vilka ingå i ett och
samma under laga skifte varande
skifteslag, må, oberoende av vad hår
ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 3 kap. 14- §
i lagen om delning av jord å landet
förmäles, kan ske under skiftet samt
laga hinder mot sammanläggningen
icke, efter ty nedan i denna lag stadgas,
prövas föreligga. Den omståndig
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
19
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
heten att fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag,
utgör andel, för vilken ägolott först
genom skiftet skall utbrytas, medför
icke heller hinder mot att fastigheten
i samband med skiftet sammanlägges
med fastighet utom skifteslaget.
Ändå att fastigheterna ej ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, varom
under 1 sägs, eller som avses i 1 kap.
3 § i lagen om delning av jord å landet,
må under i övrigt stadgade förutsättningar
med fastighet eller för ändamålet
avstyckad del av fastighet
sammanläggas:
från annan fastighet för ändamålet
avstyckad del av beskaffenhet att ej
kunna bestå såsom särskild fastighet,
eller
fastighet, från vilken avstyckning
skett under villkor att återstoden skall
ingå i sammanläggningen och som efter
avstyckningen ej kan bestå såsom
särskild fastighet, eller
fastighet, som ingår i ett under laga
skifte varande skifteslag och för vilken
icke, med mindre sammanläggningen
kommer till stånd, kan jämlikt
1 kap. 8 § första stycket i nyssnämnda
lag vid skiftet utläggas särskild
ägolott.
2 §•
Vad i 1 § sägs om fastighet, som
bildats genom avsöndring eller avstyckning,
gälle ock om område, som
utbrutits för servitut och icke ingår
i den fastighet, till vars förmån servitutet
gällt, om mark, som enligt äldre
bestämmelser om avledning av vatten
utbrutits från fastighet på grund
därav att ägaren avsagt sig den båtnad,
som genom dylikt företag be
-
2 §•
Där två eller flera fastigheter, vilka
bestå allenast av andelar i viss
samfällighet, tillhopa omfatta hela
samfälligheten, må ingen av fastigheterna
sammanläggas annat än med
någon av de övriga med mindre sammanläggningen
inbegriper alla andelarna
eller sker under laga skifte å
samfälligheten.
Fastighet, som utgöres av vatten -
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
retts fastigheten, så ock om mark, som
enligt gällande eller tidigare lag om
rätt i vissa fall för nyttjanderåttshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område avskilts från fastighet.
Lag samma vare beträffande område,
som avskilts från fastighet i enlighet
med bestämmelserna om expropriation
eller äldre bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk
eller enligt vattenlagen, dock att,
där återlösningsrätt äger rum, sådant
område må sammanläggas allenast
med den fastighet, från vilken det blivit
avskilt.
Fastighet, som utgör andel för viss
fastighet i samfälld mark, må sammanläggas
allenast med den fastighet,
till vilken andelen hör, med lagligen
utbruten del av denna fastighet
eller med annan fastighet, till vilken
jämväl hör andel i samfälligheten.
3 §•
Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats gälle dock
ej beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning med annan fastighet
avstyckats från fastighet, som
är upptagen i jordregistret, ej heller i
fråga om fastighet, som ingår i ett
under laga skifte varande skifteslag
och som under skiftet göres till föremål
för sammanläggning med annan
fastighet.
6§.
Fastigheter, vilkas områden icke
förut tillhopa bildat sådant skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2
i lagen om delning av jord å landet
(Föreslagen lydelse)
verk eller fiskeri varmed äganderätt
till grunden ej år förenad, må ingå i
sammanläggning allenast om däri ingår
jämväl den fastighet, till vilken
grunden hör.
3 §.
Fastighet må ej ingå i sammanläggning
enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret.
Vad sålunda stadgats gälle dock,
i fall som avses i 1 § andra stycket,
icke beträffande fastighetsdel, vilken
för sammanläggning avstyckas från
fastighet, som är upptagen i jordregistret,
eller andel i sådan fastighet.
6§.
Andel i fastighet, som ingår i laga
skifte, må ej göras till föremål för
sammanläggning, med mindre i skiftesmålet
slutligen prövats, att särskild
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
21
(Gällande lydelse)
förmäles, md icke sammanläggas, såframt
ej det sammanlagda ägovåldet
i fråga om ägornas sammansättning
samt skiftenas antal och form kommer
att uppfylla de fordringar, som
enligt sagda lag därutinnan gälla i
avseende d ägolott, vilken utlägges
vid laga skifte.
1 samband med laga skifte må sammanläggning
av fastigheter äga rum,
allenast där de prövas kunna tillhopa
bilda fastighet, vilken överensstämmer
med vad i 1 kap. 8 § första stycket
samt i 13 kap. i omförmålda lag
stadgas.
Sammanläggning, varom i 1 § sista
stycket förmäles, må ej äga rum med
mindre därigenom befordras en lämplig
fastighetsindelning.
7 §■
Sammanläggning av avsöndrad lågenhet
med annan fastighet, som icke
utgöres av sådan lägenhet, må ej ske,
där avgåld från lågenheten skall utgå
till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.
8
8 §.
Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
(Föreslagen lydelse)
ägolott kan utläggas för den fastighet
som skulle bildas genom sammanläggningen
eller för sådan del av denna
fastighet som omfattas av skiftet.
7 §•
Vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ lagen
om delning av jord å landet stadgas
med avseende å avstyckning skall
äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning
av fastigheter, i den män
ej sammanläggningens tillåtlighet i
de hänseenden som avses i sagda lagrum
skall prövas i jorddelningsmål.
8 §•
Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av
odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om säkerhet
för utbekommande av vissa ersättningar
i anledning av laga skifte eller
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.
9 §.
År fastighet, som ifrågasattes skola
ingå i sammanläggning, sådan att lagen
angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland, Dalar ne och Värmland
därå äger tillämpning, må sammanläggning
ej äga rum, i händelse
anledning prövas vara för handen att
antaga, att sammanläggningen medför
minskning i de självständiga jordbrukens
antal.
(Föreslagen lydelse)
annan jorddelningsförrättning, och vilar
ej ansvar för samma ränta, avgäld,
lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna år väsentligen
utan betydelse för honom.
Samma lag vare i fall då avgäld,
som avses i lagen den 25 maj 1905
(nr 31 s. 1) rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet, utgår från någon
av fastigheterna till fastighet, som ej
omfattas av sammanläggningen.
Fastighet, som år föremål för återköpsrått,
må ej sammanläggas med
annan fastighet utan medgivande av
återköpsråttens innehavare. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, när eljest någon har villkorlig
eller ovillkorlig rätt att återtaga
äganderätten till eller lösa fastighet,
dock ej i fråga om lösningsrätt enligt
lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rått i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område, ej heller beträffande
kronans eller arrendator förköpsrätt. 9
9 §■
(Utgår)
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
23
(Gällande lydelse)
10 §.
Ansökning om sammanläggning göres
hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.
Vid ansökningen foge sökanden
gravationsbevis rörande fastigheterna.
Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen
skall avstyckas från
annan fastighet, skall beviset avse den
fastighet, varifrån avstyckningen skall
ske.
Sökanden skall jämväl förebringa
av lantmätare verkställd utredning
rörande de omständigheter, som äro
av betydelse för bedömande av frågan
om sammanläggningens lämplighet ur
fastighetsbildningssynpunkt; dock att,
därest de fastigheter, ansökningen avser,
ingå i ett och samma under skifte
varande skifteslag eller äro av beskaffenhet,
varom i 1 § under 2 sågs, eller
ock förut tillhopa bildat ett skifteslag,
sådan utredning erfordras allenast
i fall, som avses i 9 §.
Om verkställande------
11 §•
I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
I
I fall, varom i 6 § andra stycket
sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.
År fråga om sammanläggning, varom
i 9 § förmäles, må ägodelningsdo
-
(Föreslagen lydelse)
10 §.
Ansökning om sammanläggning göres
hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.
Det åligger sökanden att förebringa
sådan av lantmätare verkställd utredning,
som erfordras för bedömande
av frågan om sammanläggningens
lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt
och icke annorledes är tillgänglig.
■ — å landet.
11 §•
I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren
inhämta utlåtande
av överlantmätaren, där denne ej förut
yttrat sig angående sammanläggningen.
Finner överlantmätaren, att i
ärendet ej föreligger utredning som
det enligt 10 § åligger sökanden att
förebringa, och avhjälpes ej bristen
efter hänvändelse till sökanden, har
överlantmätaren att göra anmälan
därom hos ägodelningsdomaren.
Är fråga om fastighet som ingår i
laga skifte, skall yttrande infordras
från förrättningslantmätaren.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
maren, där sd finnes lämpligt, höra
nämnd eller myndighet, som kan äga
kännedom om förhållandena, såsom
jordbrukskommissionen eller hushållningssällskapets
förvaltningsutskott
eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen
i orten.
Finnes den utredning, som det efter
vad ovan sägs åligger sökanden att
förebringa, i ett eller annat hänseende
ofullständig, förelågge ägodelningsdomaren
sökanden lämpligt rådrum
att inkomma med den ytterligare utredning,
som anses erforderlig, vid
äventyr, om det försummas, att ärendet
ändå företages till avgörande.
12 §.
Möter för bifall till ansökningen
ej hinder i något av de hänseenden,
varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,
i händelse han icke
jämväl är domare i domsagan, med
överlämnande av handlingarna i ärendet
inhämta yttrande av denne, huruvida
med hänsyn till de i 13 och
14 §§ stadgade villkor för sammanläggning
hinder för den sökta sammanläggningen
föreligger. Där, sedan
yttrandet avgivits men innan underrättelse
på sätt i 19 § sägs meddelats
domaren om ärendets utgång, förändring
inträffar i något av de förhållanden,
varom han haft att yttra sig,
skall han så fort ske kan om den inträffade
förändringen underrätta ägodelningsdomaren.
(Föreslagen lydelse)
Har överlantmåtaren enligt vad i
första stycket sägs anmält, att sökanden
ej inkommit med den utredning
i ärendet som det åligger honom att
förebringa, eller finner ågodelningsdomaren
eljest att sådan brist föreligger,
skall han förelägga sökanden
lämpligt rådrum att inkomma med
den ytterligare utredning som anses
erforderlig, vid äventyr, om det försummas,
att ärendet ändå företages
till avgörande.
12 §.
Möter för bifall till ansökningen
ej hinder i något av de hänseenden,
varom ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren,
i händelse han icke
jämväl är inskrivningsdomare i domsagan,
med överlämnande av handlingarna
i ärendet inhämta yttrande
av denne, huruvida med hänsyu till
de i 13 och 14 §§ stadgade villkor för
sammanläggning hinder för den sökta
sammanläggningen föreligger., Där,
sedan yttrandet avgivits men innan
underrättelse på sätt i 19 § sägs meddelats
inskrivningsdomaren om ärendets
utgång, förändring inträffar i något
av de förhållanden, varom han
haft att yttra sig, skall han så fort
ske kan om den inträffade förändringen
underrätta ägodelningsdoma
-
ren.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
25
(Gällande lydelse)
14 §.
Ej må fastigheter sammanläggas,
med mindre sökanden å dem erhållit
lagfart; dock att, där någon av fastigheterna
förvärvats genom fång,
varmed på grund av äldre lag ägaren
ej varit skyldig lagfara, lagfart å den
fastighet ej är erforderlig, där sökandens
åtkomst annorledes styrkes. Ej
heller md sammanläggning ske, utan
så är att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning eller ock, där flera
av fastigheterna äro sålunda besvärade,
icke någon av dem häftar för andra
inteckningar än sådana, som äro i
samma inbördes ordning gällande
jämväl i envar av de andra, dock vare
den omständigheten, att i en av fastigheterna
tillika finnes inteckning
med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen,
såframt innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
skolande vad nu sagts
om inteckning tillämpas jämväl beträffande
fordran eller annan rättighet,
som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.
Fastighet, som är föremål för
återköpsrätt, må ej i något fall sammanläggas
med annan fastighet utan
medgivande av återköpsrättens innehavare.
Är fråga om sammanläggning med
fastighet av ägovidd, som för ändamålet
skall avstyckas från annan fastighet,
skall, såvitt angår den ägovidd,
vad ovan sägs om lagfart gälla
beträffande den fastighet, varifrån
avstyckningen skall ske, eller, där
ägovidden överlåtits för sammanläggning
med sökanden tillhörig fastighet,
i stället för beviljad lagfart fordras
att sökanden om lagfart å den
ägovidd gjort ansökan, vilken förkla
-
(Föreslagen lydelse)
14 §.
Ej må fastigheter sammanläggas,
med mindre sökanden å dem erhållit
lagfart; dock att, där någon av fastigheterna
förvärvats genom fång,
varmed på grund av äldre lag ägaren
ej varit skyldig lagfara, lagfart å den
fastighet ej är erforderlig, där sökandens
åtkomst annorledes styrkes. Såvitt
avser fastighetsdel som avstyckas
för sammanläggning, skall vad nu
sagts gälla beträffande den fastighet,
varifrån avstyckningen sker; har
fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning,
fordras i stället för beviljad
lagfart att sökanden gjort ansökan
om lagfart, vilken förklarats
vilande endast i avbidan på avstyckningens
fastställande.
Sammanläggning må ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen
1. att icke mera än en av fastigheterna
är besvärad av beviljad eller
sökt inteckning;
2. att, där två eller flera av fastigheterna
äro sålunda besvärade, icke
någon av dem häftar för andra inteckningar
än sådana, som äro i samma
inbördes ordning gällande jämväl
i envar av de andra, eller ock, om i
någon av fastigheterna tillika finnes
inteckning med sämre rätt, innehavare
av sådan inteckning medgivit
sammanläggningen; eller
3. att, där i annat fall ån under 2
sägs mera än en av fastigheterna är
besvärad av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckningshavare medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sägs.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
rats vilande i avbidan på avstyckningens
fastställande. Besväras sådan ägovidd
av inteckning, vare det ej i något
fall hinder för sammanläggning,
där inteckningshavaren för inteckningens
dödande i vad angår sagda
ägovidd avlämnat inteckningshandlingen
till domstolen eller domaren i
orten eller ock till landsfogde eller
landsfiskal.
(Föreslagen lydelse)
Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skall avseende icke fästas
vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars dödning blivit hos inskrivningsdomaren
sökt i fastighet varom
fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgärden
ej föreligger därest
sammanläggningen genomföres. Vad i
andra stycket 2 och 3 är föreskrivet
om att inteckningshavare skall hava
medgivit sammanläggningen gäller
icke, om denna är väsentligen utan
betydelse för hans säkerhet. I fråga
om inteckning för åt er kö psrätt gäller
vad i 8 § stadgas om sådan rätt.
Förslag till förmånsordning upprättas
av ägodelning sdomaren, som
därvid, under iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i
minsta möjliga mån, har att så ordna
inteckningarna som de i förmånshånseende
anses böra gälla i den sammanlagda
fastigheten. Om det finnes
ändamålsenligt, må ägodelningsdomaren
utsätta sammanträde med sakägarna
för förhandling om förmånsordningen.
Sådant sammanträde kungöres
minst fjorton dagar förut i allmänna
tidningarna och, där så finnes
lämpligt, tidning inom orten, varjämte
sökanden och kända inteckningshavare,
som beröras av sammanläggningen,
inom samma tid kallas genom
rekommenderade brev. Förslaget till
förmånsordning skall för att gälla
godkännas av sökanden.
Vad i denna paragraf sägs om inteckning
skall äga motsvarande tilllämpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
27
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Sedan ärendet-------
Har sökanden-------
Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga kraft
ägande beslut fastställd på sätt i 21
kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.
Angående meddelat----
Ägodelningsdomaren åligger —
Beträffande förfarandet---
15 §.
— om sammanläggningen.
— ägodelningsrättens prövning.
Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i 21 kap. 42
och 43 §§ i lagen om delning av jord
å landet. Ankommer fastställelseprövningen
å Konungens befallningshavande,
må förordnande om sammanläggningen
ej meddelas, förrän avstyckningen
blivit genom laga kraft
ägande beslut fastställd på sätt i 21
kap. 66 § i nyssnämnda lag sägs.
Har ägodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i 14 §
fjärde stycket sägs, skall förslaget, där
förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.
--i ärendet.
— angående sammanläggning.
till efterrättelse.
16 §.
Varder ansökning om sammanläggning
av fastigheter bifallen, och är i
en eller flera av dem beviljad inteckning,
som icke gäller i den eller de
andra, skall inteckningen därefter
gälla i hela den sålunda bildade fastigheten.
Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt
till fastighet, varmed annan fastighet
sammanlagts, ansökan om inteckning
gjord eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade
fastigheten.
16 §.
Sammanläggas fastigheter och besväras
en eller flera av dem av inteckning,
som icke gäller i den eller de
andra, skall inteckningen, med det
förmånsläge som må hava fastställts
vid sammanläggningen, besvära hela
den genom sammanläggningen bildade
fastigheten. Inteckningar, som avses
i 14 § tredje stycket första punkten,
skola icke gälla i den nybildode
fastigheten.
Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt till fastighet,
varmed annan fastighet sammanlagts,
ansökan om inteckning
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
19 §.
Om utgången-------
Är ägodelningsdomaren icke domare
i domsagan, skall han, så snart
ansökning om sammanläggning inkommit,
därom lämna domaren meddelande;
underrätte honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om
beslutet däri.
Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
bifallit ansökning om
sammanläggning, och ingår däri sådan
fastighet, som i 9 § omförmäles,
skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål
underrätta jordbrukskommissionen
om beslutet.
20 §.
Om ansökning, varom i denna lag
sägs, så ock om beslutet däröver, skall
anteckning göras i lagfartsprotokollet
och lagfartsboken.
Skall, enligt vad i 16 § sågs, inteckning
gälla jämväl i annan fastighet
ån den, vari den beviljats, skall
anteckning därom ofördröjligen göras
i inteckning sprotokollet och inteckningsboken.
(Föreslagen lydelse)
gjord eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade
fastigheten.
19 §.
- skriftlig underrättelse.
Är ägodelningsdomaren icke inskrivningsdomare
i domsagan, skall
han, så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren
meddelande; underrätte
honom ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, om beslutet
däri.
20 §.
Angående förordnande om sammanläggning
skall så snart ske kan å
inskrivningsdag anteckning göras i
lagfarts- eller fastighetsboken.
Skall till följd av sammanläggning
inteckning besvära del av eller andel
i den nybildade fastigheten, vari den
förut icke gällt, eller har intecknings
förmånsläge i denna fastighet blivit
bestämt vid sammanläggningen, skall
anteckning därom så snart ske kan
å inskrivningsdag göras i inteckningseller
fastighetsboken.
21 §. 21 §.
I fråga-------till efterrättelse.
Har ansökning om sammanläggning Har ansökning om sammanläggning
bifallits, och ingår i sammanläggning- bifallits, äge överlantmätaren och
en sådan fastighet, som i 9 § omför- lantbruksnämnden överklaga beslutet.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
mäles, äge jordbrukskommissionen
överklaga beslutet.
Rörande av hovrätten eller Konungen
meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser i enlighet
med vad i 19 § första och andra
styckena stadgas meddelas genom
hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. Har hovrätten
meddelat beslut, som i näst föregående
stycke sågs, skall tillika därom
lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.
Rörande av hovrätten eller högsta
domstolen meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser
i enlighet med vad i 19 § stadgas meddelas
genom hovrättens eller högsta
domstolens försorg.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1948; dock skall vad i 21 § år
stadgat om lantbruksnämnds klagorätt
ej gälla förrän från och med den
1 juli 1948.
3) Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län.
Härigenom förordnas, att 11—13, 18 och 25 §§ lagen den 17 juni 1932
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §. 11 §•
I avseende å villkoren för sammanläggning enligt 10 § skola gälla följande
särskilda bestämmelser:
1. Hör fastighet-------i skiftet.
2. Utan hinder av att i 6 § andra 2. Utan hinder av att i 6 och
stycket lagen om sammanläggning av 7 §§ lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet för sammanlägg- fastigheter å landet för sammanläggning
stadgade förutsättningar ej äro ning stadgade förutsättningar ej äro
för handen, må i skiftet ingående för handen må i skiftet ingående
1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1940:102.
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
fastighet inom by, som under 1 sägs,
sammanläggas med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet.
3. Har rätten,-------
12 §.
Sedan äganderättsförhållandena
Äro fastigheter, vilka avses skola
ingå i sammanläggning, sådana, att
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk
därå äger tillämpning, skall i
yttrandet redogöras för de omständigheter,
d vilka förråttningsmännen
grundat sin ståndpunkt.
13 §.
Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan jämte övriga
handlingar i ärendet ävensom i fall,
som i 12 § andra stycket sägs, karta
över fastigheterna skola av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från överlantmätaren och den
ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som enligt
lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter
med ärendet vidare så förfares,
som om till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om sammanläggning
enligt nämnda lag av de
i 10 § angivna fastigheter.
Inställes skifte, skall dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, an
-
(Föreslagen lydelse)
fastighet inom by, som under 1 sägs,
sammanläggas med fastighet, tillhörande
sådan by, så ock med annan
fastighet, såframt denna med alla
sina ägor ingår i skiftet.
■ å densamma.
12 §.
------skälen härför.
13 §.
Förrättningsmännens yttrande i
sammanläggningsfrågan skall jämte
övriga handlingar i ärendet av lantmätaren
insändas till ägodelningsdomaren.
Sedan denne införskaffat utlåtande
från över lantmätaren och
den ytterligare utredning, vartill omständigheterna
må föranleda, ävensom
vidtagit de övriga åtgärder, som
enligt lagen om sammanläggning av
fastigheter å landet ankomma å ägodelningsdomaren
före ärendes slutliga
avgörande, överlämne han detsamma
till ägodelningsrätten, varefter med
ärendet vidare så förfares, som om
till ägodelningsrätten hänskjutits
prövning av ansökan om sammanläggning
enligt nämnda lag av de i
10 § angivna fastigheter.
Inställes skifte, skall - dessförinnan
meddelat beslut om sammanläggning
förfalla; och skall därom, sedan anmälan
om skiftets inställande inkommit
från förrättningslantmätaren, så
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
31
(Gällande lydelse)
teckning göras i lagfarts protokollet
och lagfartsboken samt i fall, varom
i 20 § andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet
sägs, jämväl i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.
18 §.
Då skifte, vari bys heminägor ingått,
blivit slutligen fastställt, skall
domaren i domsagan därom genast
underrättas.
25 §.
Finnes grundad anledning antaga,
att efter avstyckning inom by, vars
heminägor ligga i storskifte, den avstyckade
ägovidden kommer att läggas
i sambruk med annan samma
ägare eller hans make tillhörig jord
till en brukningsdel av beskaffenhet,
som i 19 kap. 3 § lagen om delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen
äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan enligt
nämnda paragraf erfordras.
Den omständigheten, att efter avstyckning
inom by, som nu sagts,
stamfastigheten ej varder sd beskaffad
som i sagda lagrum föreskrives,
skall ej lända till hinder för avstyckningen,
därest stamfastigheten ligger
i sambruk med annan dess ägare eller
hans make tillhörig jord och jämte
denna bildar en brukningsdel, som
motsvarar nyss omförmälda fordringar
å stamfastighet.
(Föreslagen lydelse)
snart ske kan å inskrivningsdag anteckning
göras i lagfarts- eller fastighetsboken
samt i fall, varom i 20 §
andra stycket lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet sägs,
jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.
18 §.
Då skifte, vari bys heminägor ingått,
blivit slutligen fastställt, iskall
inskrivningsdomaren i domsagan därom
genast underrättas.
25 §.
Finnes vid fråga om avstyckning
inom by, vars heminägor ligga i storskifte,
grundad anledning antaga, att
efter avstyckningen styckningsdel
kommer att ligga i sambruk med annan
samma ägare eller hans make
tillhörig jord och jämte denna bilda
en brukningsdel av beskaffenhet, som
i 19 kap. 2 och 3 §£ lagen om delning
av jord å landet sägs, må avstyckningen
äga rum utan villkor av sammanläggning,
ändå att sådan erfordras
enligt nämnda lag.
Denna lag skall träda i kraft den
t januari 1948, men, såvitt angår 25 §,
ej tillämpas i avstyckningsårende,
däri utlåtande, varom sägs i 19 kap.
16 § lagen om delning av jord å landet,
meddelats dessförinnan.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
4) Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 5, 10 och 15 §§, 3 kap. 3, 4 och 7 §§,
4 kap. 2 och 3 §§, 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt 7 kap. 1 § lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att 5 kap. 8 a §2 samma lag skall upphöra att
gälla.
(Gällande lydelse)
2 KAP.
5 §•
Förrättningsmannen åligger att om
förrättningen och tiden därför minst
åtta dagar förut bevisligen underrätta
ägare av såväl den tomt, som skall
mätas, som angränsande mark. Kan
ägare eller dess ombud ej med kallelse
träffas, har förrättningsmannen
att ombesörja kallelses införande i
den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intagas,
minst åtta dagar före förrättningen.
Sedan förrättningen sålunda
blivit kungjord, må densamma icke
uppehållas av sakägares utevaro.
I kallelse--------
Där fastighetsregister —--
(Föreslagen lydelse)
2 KAP.
5 §•
Förrättningsmannen åligger att om
förrättningen och tiden därför minst
åtta dagar förut bevisligen underrätta
ägare av såväl den tomt, som skall
mätas, som angränsande mark; kan
ägare eller dess ombud ej med kallelse
träffas, har förrättningsmannen
att ombesörja kallelses införande i
den eller de ortstidningar, vari kommunala
meddelanden för staden intagas,
minst åtta dagar före förrättningen.
Sedan förrättningen sålunda
blivit kungjord, må densamma icke
uppehållas av sakägares utevaro.
Utan hinder av att sakägare ej blivit
underrättad i nyss nämnd ordning,
md förrättningen företagas, därest
han ändock infinner sig vid densamma.
--för tomten.
r tomtbildningslängden.
10 §. 10 §.
Sedan förrättningsmannen avgivit Sedan förrättningsmannen avgivit
utlåtande angående tomtgränsernas utlåtande angående tomtgränsernas
rätta sträckning, förklare förrätt- rätta sträckning, förklare förrätt
-
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 § SFS 1935:237 och 15 § SFS 1931:143, beträffande
3 kap. 3 och 7 §§ SFS 1935: 237 samt 4 § SFS 1921:199, beträffande 4 kap. 2 § SFS
1931:143 och 3 § SFS 1938:161 ävensom beträffande 5 kap. 8 §, 6 kap. 8, 9 och 13 §§ samt
7 kap. 1 § SFS 1931:143.
2 Senaste lydelse se SFS 1942: 353.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
33
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ningsmannen å sammanträde med
sakägarna förrättningen i vad den avser
gränsbestämning avslutad; meddele
ock, att den, som är missnöjd
med utlåtandet, har att vid talans
förlust inom trettio dagar därefter till
ägodelningsdomaren ingiva sina till
ägodelningsrätten ställda besvär eller
ock på eget äventyr insända dem med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.
Beträffande förfarandet--— till efterrättelse.
Inom fjorton---framställt begäran.
Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.
ningsmannen å sammanträde med
sakägarna förrättningen i vad den avser
gränsbestämning avslutad; meddele
ock, att den, som är missnöjd
med utlåtandet, har att vid talans
förlust inom tjugu dagar därefter till
ägodelningsdomaren ingiva sina till
ägodelningsrätten ställda besvär eller
ock på eget äventyr insända dem med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.
15 §. 15 §.
Vad i detta kapitel föreskrives för Vad i detta kapitel föreskrives för
stad skall ock gälla för samhälle d stad skall äga motsvarande tillämplandet,
varest finnes tomtindelning ning inom annat samhälle, varest finsåsom
i stad. nes tomtindelning såsom i stad, sd
ock eljest inom område å landet, varest
på grund av stadsplan finnes sådan
tomtindelning.
I fråga------delar gälla.
3 KAP.
3 §•
Sammanläggning enligt bestämmelserna
i detta kapitel må ej medgivas
utan så är att sökanden vunnit
lagfart å de särskilda områdena; dock
att, där område förvärvats genom
fång, varmed på grund av äldre lag
sökanden ej varit skyldig lagfara,
lagfart å området ej är erforderlig,
där sökandens åtkomst annorledes
styrkes. Ej heller md sammanläggning
ske, utan så är att icke mera än
ett av områdena är besvärat av beviljad
eller sökt inteckning eller ock,
där flera av områdena äro sålunda
3 KAP.
3 §•
Sammanläggning enligt bestämmelserna
i detta kapitel må ej medgivas
utan så är att sökanden vunnit
lagfart å de särskilda områdena; dock
att, där område förvärvats genom
fång, varmed på grund av äldre lag
sökanden ej varit skyldig lagfara,
lagfart å området ej är erforderlig,
där sökandens åtkomst annorledes
styrkes.
Sammanläggning md ej heller ske
utan så är att något av följande fall
är för handen, nämligen
1. att icke mera än ett av område -
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 47.
3
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
besvärade, icke något av dem häftar
för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning
gällande jämväl i ett vart av de andra,
dock vare den omständigheten att i
ett av områdena tillika må finnas inteckning
med sämre rätt ej hinder
mot sammanläggningen, sd framt innehavare
av sådan inteckning medgivit
sammanläggningen; och skall
vad nu sagts om inteckning tillämpas
jämväl beträffande fordran eller annan
rättighet, som avses ii 11 kap.
2 § jordabalken.
na är besvärat av beviljad eller sökt
inteckning;
2. att, där två eller flera av områdena
äro sålunda besvärade, icke något
av dem häftar för andra inteckningar
än sådana, som äro i samma
inbördes ordning gällande jämväl i
ett vart av de andra, eller ock, om i
något av områdena tillika må finnas
inteckning med sämre rätt, innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen;
eller
3. att, dår i annat fall ån under 2
sågs mera ån ett av områdena år besvärat
av beviljad eller sökt inteckning,
envar inteckningshavare medgivit
sammanläggningen på grundval
av sådant förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda
fastigheten som i fjärde stycket
sågs.
Vid tillämpning av vad sålunda
stadgats skall avseende icke fästas vid
inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten
icke rör mark som skall ingå
i sammanläggningen, eller vid inteckning,
vars dödning blivit hns inskrivningsdomaren
sökt i område varom
fråga är, såframt hinder mot dödningsåtgården
ej föreligger därest
sammanläggningen genomföres. Vad
i andra stycket 2 och 3 är föreskrivet
om att inteckningshavare skall hava
medgivit sammanläggningen gäller
icke, om denna är väsentligen utan
betydelse för hans säkerhet.
Förslag till förmånsordning upprättas
av ågodelningsdomaren, som
därvid, under iakttagande av att inteckningshavares
säkerhet rubbas i
minsta möjliga mån, har att så ordna
inteckningarna som de i förmåns
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
35
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
hänseende anses böra gälla i den sammanlagda
fastigheten. Om det finnes
ändamålsenligt, må äg odelning sdomaren
utsätta sammanträde med sakägarna
för förhandling om förmånsordningen.
Sådant sammanträde kungöres
minst fjorton dagar förut i allmänna
tidningarna och, där så finnes
lämpligt, tidning inom orten, varjämte
sökanden och kända inteckningshavare,
som beröras av sammanläggningen,
inom samma tid kallas genom
rekommenderade brev. Förslaget
till förmånsordning skall för att gälla
godkännas av sökanden.
Vad i denna paragraf sågs om inteckning
skall äga motsvarande tilllåmpning
å fordran och annan rättighet,
som utan inteckning åtnjuter
skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken.
Är område-------återköpsrättens innehavare.
Finner ägodelningsdomaren —------ägodelningsrättens pröv
ning.
Har ägodelningsdomaren upprättat
förslag till förmånsordning som i
fjärde stycket sägs, skall förslaget,
där förordnande om sammanläggning
meddelas, i beslutet därom fastställas
till efterrättelse.
Ägodelningsdomaren åligger-----—---angående sammanlägg
ning.
Beträffande förfarandet--------- till efterrättelse.
4 §■
Varder ansökning om sammanläggning
av områden, som utgöra tomt,
bifallen, och är i ett eller flera av
dem beviljad inteckning, som icke
gäller i det eller de andra, skall inteckningen
därefter gälla i hela den
sålunda bildade fastigheten. Varder
efter sammanläggningen, men på
grund av tidigare rätt till område,
4 §•
Sammanläggas områden, som utgöra
tomt, och besväras ett eller flera
av dem av inteckning, som icke gäller
i det eller de andra, skall inteckningen,
med det förmånsläge som
må hava fastställts vid sammanläggningen,
besvära hela den genom sammanläggningen
bildade fastigheten.
Inteckningar, som avses i 3 § tredje
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord eller
fullföljd, skall den inteckning, där
ansökningen bifalles, fastställas att
gälla i hela den nybildade fastigheten.
7 §•
Så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna domstolen i orten
meddelande därom; give han ock
ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts,
domstolen underrättelse om beslutet.
Om ansökningen så ock om beslut
däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet.
Skall enligt vad i
4 § sägs inteckning gälla jämväl i
annat område ån det, vari den beviljats,
göres anteckning därom i inteckning
sprotokollet.
Beslut, varigenom
Rörande av--
stycket första punkten, skola icke
gälla i den nybildade fastigheten.
Varder efter sammanläggningen,
men på grund av tidigare rätt till område,
varmed annat område sammanlagts,
ansökan om inteckning gjord
eller fullföljd, skall den inteckning,
där ansökningen bifalles, fastställas
att gälla i hela den nybildade fastigheten.
7 §•
Så snart ansökning om sammanläggning
inkommit, skall ägodelningsdomaren
lämna inskrivningsdomaren
meddelande därlom; give ock ofördröjligen,
sedan ärendet avgjorts, inskrivningsdomaren
underrättelse om
beslutet.
Angående förordnande om sammanläggning
skall så snart ske kan
å inskrivningsdag anteckning göras
i fastighetsboken. Skall till följd av
sammanläggning inteckning besvära
del av eller andel i den nybildade
fastigheten, vari den förut icke gällt,
eller har intecknings förmånslåge i
denna fastighet blivit bestämt vid
sammanläggningen, skall ock anteckning
därom göras enligt vad nyss
sagts.
---för registret.
för fastighetsregistret. 4
4 KAP. 4 KAP.
2 §. 2 §.
Medgivande till-------— fråga är.
Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tred- Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje
stycket och 3 § första och andra je stycket och 3 § första, andra, fredstyckena
i fråga om villkoren för je, fjärde, femte och sjätte styckena
sammanläggning, varom där är frå- i fråga om villkoren för sammanga,
i 3 § tredje, fjärde och femte läggning, varom där är fråga, i 3 §
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
37
(Gällande lydelse)
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underrättelse till domstolen i orten
och till den, som för fastighetsregistret,
samt om anteckning i lagfarts-
eller inteckningsprotokollet i
ärende, som i sagda paragraf avses,
skola äga motsvarande tillämpning
beträffande sammanläggning, varom
1 detta kapitel stadgas.
3 §.
Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande av odlingsföretag,
eller för förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen. 5
5 KAP.
8 §•
Avstyckning inom område, för vilket
finnes fastställd stadsplan, må ej
sd verkställas, att stadsplanens genomförande
eller kvarterens lämpliga
indelning i tomter därigenom försvåras.
(Föreslagen lydelse)
sjunde, åttonde, nionde och tionde
styckena om ordningen för ärendets
prövning, i 4, 5 och 6 §§ om verkan
av sådan sammanläggning och i 7 §
om underrättelse till inskrivningsdomaren
och till den, som för fastighetsregistret,
samt om anteckning i
fastighetsboken i ärende, som i sagda
paragraf avses, skola äga motsvarande
tillämpning beträffande sammanläggning,
varom i detta kapitel stadgas.
3 §•
Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande av odlingsföretag,
eller för förskott av dylika
medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna år väsentligen
utan betydelse för honom.
5 KAP.
8 §•
1 mom. Avstyckning inom område,
för vilket enligt fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan eller på
annan grund särskilda bestämmelser
med avseende å markens bebyggande
gälla, må ej verkställas så, att områ
-
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Inom område, för vilket Konungen
fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag
förordnat, att särskilda föreskrifter
skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, må avstyckning
ej så verkställas, att tilllämpningen
av nämnda plan, bestämmelser
eller föreskrifter motverkas.
Ej må i något fall avstyckning så
verkställas, att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras
dets ändamålsenliga bebyggande försvåras
eller syftet med bestämmelserna
eljest motverkas; dock må Konungens
befallningshavande medgiva
undantag, når särskilda skäl åro därtill.
Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.
2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse
uppkommit eller år sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående
tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles
förväntas, må, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning
icke verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning
av området eljest motverkas, och skall
förty utom annat iakttagas, att vägar
och allmänna platser kunna anordnas
när behov därav uppkommer.
Finnes fast fornlämning, skall därtill
hörande område såvitt möjligt kunna
avsättas till öppen plats. Med avseende
å tillämpningen i övrigt av vad
i detta stycke stadgas äger Konungens
befallningshavande meddela de
anvisningar som prövas erforderliga.
Når fråga väckts om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan för
visst område eller om ändring av sådan
plan, äger Konungens befallningshavande
i erforderlig utsträckning
meddela förbud mot avstyckning
inom området utan Konungens befallningsliavandes
medgivande. I den
män så finnes lämpligt äger Konungens
befallningshavande bestämma, att
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
39
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
avstyckning utan hinder av förbud
som nyss sagts md äga rum därest
stadsarkitekten ej funnit anledning
till erinran däremot.
Anvisningar och förbud varom förmäles
i detta moment skola lända till
efterrättelse utan hinder av färd klagan.
3 mom. Erfordras enligt vad i 1
eller 2 mom. stadgas Konungens bef
all ning shav andes medgivande till avstyckning,
md förrättningsmannen
utan hinder av att sådant medgivande
ej erhållits meddela tillstånd till
avstyckningen under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller
förrättningsmannen finner olämpligt
att fortsätta förrättningen, skall han
förklara denna vilande och insända
handlingarna i ärendet till magistraten,
som har att med eget yttrande
anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om
förrättningsmannen finner att avstyckning
ej bör äga rum utan att
fråga om upprättande av stadsplan
eller byggnadsplan eller om ändring
av sådan plan blivit prövad.
Avstyckning av ett flertal smärre
lågenheter för bostadsändamål eller
för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande
syfte md inom område, för vilket
stadsplan icke finnes fastställd, ej
ske, med mindre magistraten godkänt
plan att lända till efterrättelse
vid avstyckning inom området.
8 a §.
8 a §.
(Utgår.)
Vid uppgörande av plan, varom nu
sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
lämpliga trafikleder samt öppna
platser inom och utfartsvågar från
det till avskiljande avsedda området
än även, i den mån så prövas erforderligt,
av ledningar för belysning,
för tillförsel av vatten och för avlopp
jämte reningsanordningar. Finnes fast
fornlämning, skall därtill hörande
område såvitt möjligt avsättas till öppen
plats.
Finner byggnadsnämnd, att beträffande
visst område, för vilket stadsplan
ej finnes fastställd, förhållande,
varom i första stycket sägs, är för
handen, utan att sådan plan, som där
omförmäles, blivit av magistraten
godkänd, göre om förhållandet anmälan
hos magistraten; och må i ty
fall avstyckning inom samma område
ej företagas eller fortsättas, därest ej
magistraten därtill lämnar tillstånd.
Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, dd förrättningsman i avstyckningsärende,
som till honom
överlämnats, finner sådant fall föreligga,
varom i första punkten sågs.
6 KAP.
6 KAP.
8 §. 8 §.
Ägoutbyte må, utöver vad som följer Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, ske jämväl där bestående fas- av 1 §, ske jämväl där bestående fastighetsindelning
ej överensstämmer tighetsindelning ej överensstämmer
med gällande stadsplan, tomtindel- med fastställd generalplan, stadsplan
ning eller stomplan och sådan över- eller tomtindelning och sådan överensstämmelse
utan någon delägares ensstämmelse utan någon delägares
förfång främjas genom ägoutbytet. förfång främjas genom ägoutbytet.
Uppgår skillnaden----—--delägares förfång.
I fråga----------motsvarande tillämpning.
9 §•
9 g.
Inom område, för vilket finnes fast- Inom område, för vilket finnes
ställd stadsplan eller stomplan, må fastställd generalplan, stadsplan eller
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
41
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ägolott ej så utläggas, att planens
genomförande eller kvarters lämpliga
indelning i tomter därigenom försvåras.
Har Konungen för visst område
fastställt utomplansbestämmelser eller
jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda
föreskrifter skola tillämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, må inom det område
ägolott icke så utläggas, att tillämpningen
av dessa bestämmelser eller
föreskrifter motverkas.
13 §.
Innan förrättning--—----
Beslut om fastställelse må överklagas
av byggnadsnämnden, som därav
utan dröjsmål skall erhålla del. 7
byggnadsplan eller på annan grund
särskilda bestämmelser med avseende
å markens bebyggande gälla, må
ägolott ej utläggas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras
eller syftet med bestämmelserna eljest
motverkas; dock må Konungens
befallningshavande medgiva undantag,
när särskilda skål äro därtill.
Inom område, för vilket regionplan
fastställts, skall ock denna beaktas.
13 §.
- — från byggnadsnämnden.
Beslut, varigenom laga skifte blivit
fastställt eller tillstånd därtill
meddelats efter underställning, må
överklagas av byggnadsnämnden, som
utan dröjsmål skall erhålla del av beslutet.
För varje —
Till fastighetsregistret
Tomtboken skall hava sådan uppställning,
att den jämväl innehåller
uppgifter om beslut, innefattande
fastställelse å eller ändring i stadsplan
eller tomtindelning, om särskilda
bestämmelser, som Konungen
jämlikt äldre lag meddelat med avseende
å sättet för byggnadskvarters
användande, ävensom om andra
bygnadsbestämmelser, så vitt de icke
äro föremål för inteckning efter vad
7 KAP.
1 §•
inom staden.
fastigheter enskilt.
Tomtboken skall hava sådan uppställning,
att den jämväl innehåller
uppgifter om beslut, innefattande
fastställelse å eller ändring i stadsplan
eller tomtindelning, om särskilda
bestämmelser, som Konungen
jämlikt äldre lag meddelat med avseende
å sättet för byggnadskvarters
användande, ävensom om andra
byggnadsbestämmelser, så vitt de icke
äro föremål för inteckning efter vad
7 KAP.
1 §•
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
om servitut är stadgat samt magistraten
meddelat föreskrift om deras anmärkande,
så ock om huruvida område
är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Har Konungen fastställt
stomplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnat,
att särskilda föreskrifter skola tilllämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande inom område
utom stadsplan, skall beslutet anmärkas
i stadsägoboken eller bihang
B vid de fastigheter eller områden beslutet
angår. Vad nyss är sagt gälle
ock, om i stadsplan finnas bestämmelser
angående användandet för
visst ändamål av fastighet eller område,
som är upptaget i stadsägoboken
eller nämnda bihang.
Föreskrift, som------
(Föreslagen lydelse)
om servitut är stadgat samt magistraten
meddelat föreskrift om deras anmärkande,
så ock om huruvida område
är att hänföra till gammal eller
ny stadsdel. Skola enligt fastställd
generalplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser särskilda
föreskrifter tillämpas med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande
inom område utom stadsplan eller
har Konungen eljest meddelat sådana
föreskrifter, skall det anmärkas i
stadsägoboken eller bihang B vid de
fastigheter eller områden beslutet angår.
Vad nyss är sagt gälle ock, om
i stadsplan finnas bestämmelser angående
användandet för visst ändamål
av fastighet eller område, som
är upptaget i stadsägoboken eller
nämnda bihang.
— särskilt fall.
Denna lag skall tråda i kraft den
1 januari 1948; dock skall förrättning,
som sökts före nämnda dag,
handläggas och prövas jämlikt äldre
lag.
Med avseende å avstyckningsplan
som vid denna lags ikraftträdande är
gällande skall vad i 5 kap. 8 § och
6 kap. 9 § stadgas rörande byggnadsplan
äga motsvarande tillämpning.
Ändring av avstyckningsplan må
verkställas på sätt förut skett.
Förbud mot avstyckning, som vid
lagens ikraftträdande gäller enligt 5
kap. 8 a <?, skall lända till efterrättelse
intill dess Konungens befallningshavande
annorlunda förordnar; dock
skall ansökan om tillstånd prövas av
Konungens befallningshavande, där
den ej inkommit till magistraten före
nya lagens ikraftträdande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
43
5) Lag
angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.
Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
I fråga--- —
Fullföljes talan
Den i
Skall med
Är fråga om område i stad eller
annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 5 kap. 6, 8 och 12 §§ i lagen om
fastighetsbildning i stad är stadgat.
Meddelas fastställelse, skall, såvitt
framställning därom gjorts, det avstyckade
området åsättas särskilt
namn.
Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 2 §, 12 § första och tredje
styckena, 13 § andra, tredje, fjärde
och femte styckena samt 20 § lagen
om delning av jord å landet är stadgat.
Har marken före den 1 januari
1928 tillagts fastighet genom sämjedelning,
må den avskiljas, såframt
densamma jämte annan mark, som
avstyckats eller avsöndrats från fastigheten,
ej överstiger hälften av fas
-
12 § förmäles.
Är fråga om område i stad eller
annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 5 kap. 6 §, 8 § 1 niom. och 12 § i
lagen om fastighetsbildning i stad är
stadgat. Meddelas fastställelse, skall,
såvitt framställning därom gjorts,
det avstyckade området åsättas särskilt
namn.
Är fråga om annat område än i
nästföregående stycke sägs, skall fastställelse
meddelas, därest områdets
avskiljande överensstämmer med vad
i 19 kap. 1 § andra stycket, 12 § första
och tredje styckena, 13 § 2 mom.
samt 20 § lagen om delning av jord
å landet är stadgat. Har marken före
den 1 januari 1928 tillagts fastighet
genom sämjedelning, må den dock
avskiljas, såframt densamma jämte
annan mark, som avstyckats eller avsöndrats
från fastigheten, ej överstiger
hälften av fastighetens ägovidd.
18 §. 18 §
---annorlunda stadgat.
----- — är stadgat.
beslut avgjord.
Senaste lydelse se SFS 1939: 74.
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Gällande lydelse)
tighetens ägovidd. Inom de på bekostnad
eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs
län må i nämnda fall, när skäl därtill
äro, fastställelse meddelas, ändå
att mera än hälften av ägovidden varder
avskild.
Om beslut
(Föreslagen lydelse)
Inom de på bekostnad eller med understöd
av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län må i nämnda
fall, när skäl därtill äro, fastställelse
meddelas, ändå att mera än hälften
av ägovidden varder avskild.
Konungens befallningshavande.
Denna lag skall träda i kraft den 1
januari 1948 men ej tillämpas i fall,
då förrättningen sökts dessförinnan.
I samband med Kungl. Maj:ts proposition har utskottet till behandling
förehaft följande i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner,
nämligen
i första kammaren:
nr 279 av herrar Holmbäck och Sundelin,
nr 286 av herr Björkman m. fl.,
nr 287 av herr Holmbäck; samt
i andra kammaren:
nr 418 av herr Hedlund i Rådom m. fl.,
nr 429 av herr Svensson i Ljungskile och
nr 430 av herr Ståhl m. fl.
Motionärernas yrkanden återgivas i samband med utskottets yttrande i de
ämnen som beröras av motionerna.
I fråga om de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda
förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas
yrkanden hänvisas till motionerna.
Inledning.
Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas, beträffande städer och
stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i
stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning av fastigheter å
landet. För de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna
av Kopparbergs län finnas särskilda bestämmelser rörande delning och
sammanläggning av jord.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
45
Jorddelningslagen och sammanläggningslagen, liksom även fastighetsbildningslagen,
ha vid flera tillfällen ändrats. Av större principiell räckvidd var
den revision som år 1937 vidtogs av jorddelningslagens bestämmelser om avstyckning
och som avsåg att förebygga tillkomsten av icke bärkraftiga jordbruksfastigheter.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1938 (nr 234) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allmän revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9
juni 1939 tillkallades såsom särskilda sakkunniga för utredning rörande revision
av fastighetsbildningsväsendet å landet m. m. generaldirektören H.
Malmberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare småbrukaren
J. A. Andersson i Tungelsta, ryttmästaren godsägaren N. R. Berg,
ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. A. D. Jonsson i
Skedsbygd, ledamoten av riksdagens första kammare hemmansägaren P. J.
Näslund, häradshövdingen J. O. Odencrants, byråchefen G. Palm och hovrättsrådet,
numera regeringsrådet S. G. L. Quensel. De sakkunniga, vilka antogo
benämningen fastighetsbildningssakkunniga, ha sedermera med skrivelse
den 1 september 1944 avlämnat betänkande med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
samt förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet, m. m. (SOU
1944:46).
Fastighetsbildningssakkunnigas förslag till lag om ändring i jorddelningslagen
avser i främsta rummet 19 kap. i lagen, vilket handlar om avstyckning.
De sakkunniga ha därjämte förordat vissa ändringar i andra kapitlet av
jorddelningslagen, främst 21 kap., ehuru de icke påkallades av revisionen
av avstycknings- och sammanläggningsbestämmelsema. Betänkandet innehåller
vidare förslag till ändringar i andra lagar och förordningar av huvudsakligen
följdförfattnings natur.
Sedan utlåtanden över betänkandet inhämtats från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar, har frågan om ny lagstiftning rörande avstyckning
och sammanläggning varit föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.
Därvid ha på grundval av fastighetsbildningssakkunnigas förslag
och de inkomna yttrandena utarbetats de vid propositionen fogade lagförslagen.
Utskottet kommer att, i anslutning till vad som skett i propositionen, redogöra
för förslagets regler om avstyckning och om sammanläggning under
särskilda avdelningar i detta utlåtande.
A. Ändrade bestämmelser om avstyckning.
Fastighetsbildningssakkunniga ha ansett den första omsorgen vid översyn
av faslighetsbildningslagstiftningen böra vara att söka hindra försämring av
den nuvarande fastighetsindelningen. Det uttalas i betänkandet, att den skada
som tillskyndas jordbruket genom jorddelning vore att tillskriva avstyckning
-
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
arna i högre grad än skiftena, och de sakkunniga ha därför funnit mest
brådskande att överse avstyckningsreglema. Det är med hänsyn till detta
förslagets huvudsyfte naturligt, att de i sakligt hänseende mest betydande nyheterna
i förslaget röra de jordpolitiska villkoren för avstyckning. Sakkunnigförslaget
är emellertid icke begränsat till dessa villkor; även övriga delar
av avstyckningskapitlet ha gjorts till föremål för översyn. En allmän översikt
över sakkunnigförslagets innehåll har lämnats å s. 52—57 i propositionen.
Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.
I de avgivna remissyttrandena har behovet av en skärpt jordpolitisk kontroll
vid avstyckning i allmänhet vitsordats. Ett stort antal remissinstanser har
emellertid uttalat betänkligheter mot att genomföra en partiell reform av den
innebörd och omfattning som föreslagits av de sakkunniga. En redogörelse
för yttrandena i denna del återfinnes å s. 57—70 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i fråga om
lagstiftningens omfattning förklarat, att i den mån remissinstansernas erinringar
tagit sikte på de olägenheter som vore förenade med en partiell reform
de borde i viss omfattning beaktas. Departementschefen har i detta
avseende vidare yttrat, bland annat:
»Det synes sålunda knappast välbetänkt att till särskild behandling utbryta
sådana delar av avstyckningskapitlet som ha närmare samband med
jorddelningslagens bestämmelser i övrigt och som därför kunna förväntas
komma att röna inverkan av den fortsatta revisionen. Detta torde i synnerhet
gälla de regler som ha avseende å själva avstyckningsinstitutets struktur.
Frågan om detta instituts utformning lärer ej kunna bringas till en
slutgiltig lösning i detta sammanhang. Avstyckningsinstitutet måste nämligen
till sin innebörd och funktion anses vara i väsentlig grad beroende
ej mindre av utformningen av övriga jorddelningsformer än även av den
inom lagberedningen pågående revisionen av civilrättens regler om äganderätt
till jord. Samma betraktelsesätt gör sig gällande beträffande förrättningsförfarandet.
Man torde få utgå ifrån att reglerna härom till stor
del måste vara gemensamma för nu ifrågavarande och andra jorddelningsinstitut.
Frågan, hur önskemålen om ett enklare och därmed också billigare
och snabbare förfarande skola kunna tillgodoses, synes därför böra
prövas i ett större sammanhang. Härtill kommer, att lösningen av frågan om
förrättningsförfarandet enligt sakens natur nära sammanhänger med frågan
om lantmäteriets organisation. Denna fråga har varit föremål för utredning
av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka i december 1946 avgivit betänkande
med förslag i ämnet. Det torde i detta läge icke vara möjligt att nu taga
ställning till det sätt varpå förrättningsförfarandet bör utformas.
Den nu förordade begränsningen medför vidare, att ej heller de i betänkandet
avhandlade spörsmål som hänföra sig till fastställelseproceduren
eller de fastighetsbildande myndigheternas sammansättning och uppgifter
böra nu upptagas till prövning.
Några olägenheter torde icke uppstå, om man låter nu nämnda frågor anstå
till den slutliga revisionen av jorddelningslagen. Det huvudsakliga syftet
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
47
med förslaget lärer nämligen kunna vinnas genom en omarbetning av de
ur jordpolitisk synpunkt uppställda villkoren för avstyckning. Att en dylik
revision är av behovet påkallad har bekräftats i åtskilliga av de inkomna
remissyttrandena.
Ett spörsmål som äger nära samband med de jordpolitiska villkoren för
avstyckning är frågan om avstycknings förhållande till planlagstiftningen.
Jag har för avsikt att på grundval av ett av stadsplaneutredningen år 1945
avgivet betänkande för innevarande års riksdag framlägga förslag till byggnadslag
jämte vissa därtill hörande författningar. Med hänsyn härtill har det
synts mig lämpligt att vid utarbetandet av förevarande förslag till ändringar
i jorddelningslagen till övervägande upptaga fastighetsbildningssakkunnigas
förslag jämväl i de delar som äga samband med nyssnämnda lagstiftningsfråga.
De sakkunniga ha velat underlätta kontakten mellan de fastighetsbildande
myndigheterna och de övriga institutioner åt vilka det allmänna anförtrott
uppsikt och ledning av bygdens näringsliv, särskilt egnahemsnämnder, hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser och jordbrukskommissioner, och ha i
detta syfte föreslagit inrättandet av s. k. fastighetsbildningsnämnder, sammansatta
av ledamöter i nyssnämnda institutioner. Enligt de riktlinjer för
den framtida jordbrukspolitiken som chefen för jordbruksdepartementet uppdragit
i anslutning till vissa till lagrådet i annat sammanhang remitterade
lagförslag torde statsmakterna böra i ökad utsträckning lämna sin medverkan
till en omfattande rationalisering av det svenska jordbruket. Verkställigheten
av den statliga rationaliseringsverksamheten bör, enligt vad i nyssnämnda
lagrådsremiss anförts, anförtros åt särskilda lokalorgan, kallade
lantbruksnämnder, vilka skulle ersätta de nuvarande egnahemsnämnderna
men ha en i viss mån avvikande sammansättning. En dylik lantbruksnämnd
skulle finnas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. A dessa
nämnder skulle ankomma att omhänderha, bland annat, den statliga verksamheten
för att främja jordbrukets yttre rationalisering ävensom att medverka
vid utövningen av den jordpolitiska kontrollen beträffande nybildningen
av jordbruksfastigheter. De arbetsuppgifter som enligt sakkunnigförslaget
borde fullgöras av fastighetsbildningsnämndema skulle sålunda enligt de inom
jordbruksdepartementet utarbetade förslagen komma att tillhöra lantbruksnämndernas
verksamhetsfält. Sedan dessa organ trätt i verksamhet,
torde något utrymme knappast komma att finnas för de föreslagna fastighetsbildningsnämnderna.
Med hänsyn till det anförda har jag ansett, att de
sakkunnigas förslag på denna punkt icke bör genomföras.
Däremot har jag ansett mig böra framlägga förslag, som möjliggör att
beslut varigenom meddelats tillstånd till eller fastställelse å jorddelningsförrättning
dragés under högre rätts prövning. Denna fråga ha de sakkunniga,
såsom tidigare anmärkts, förklarat sig ämna upptaga i samband med en
fullständigare revision av fastighetsbildningsväsendet. Om man emellertid
nu skärper de jordpolitiska villkoren för avstyckning, torde det allmännas
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
intresse av en effektiv och likformig tillämpning av lagbestämmelserna kräva,
att beslut som rör ifrågasatt jorddelnings lämplighet må kunna genom någon
talesman för det allmänna överklagas hos högre instans.
I övrigt torde på sätt de sakkunniga föreslagit böra i förevarande sammanhang
vidtagas vissa smärre ändringar i jorddelningslagen. Sålunda synas
jorddelningslagens bestämmelser om förening vid servitutsutbrytning
liksom gällande föreskrifter om underrättelse till byggnadsnämnd om påbörjad
jorddelningsförättning böra ändras i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget. Den av mig förordade revisionen av reglerna om avstyckning
drager också med sig behov av några huvudsakligen formella ändringar
i 19 och 21 kap. jorddelningslagen samt vissa andra lagar.»
Utskottet övergår härefter till en redogörelse för huvudgrunderna för de
nya bestämmelserna om avstyckning.
Sakkunuigförslaget.
I betänkandet har inledningsvis framhållits, att spörsmålet vad som vore
jordpolitiskt lämpligast vid fastighetsbildning till en början berodde av de
syften denna politik fullföljde. Inom förevarande lagstiftning syntes härutinnan
det näringspolitiska eller nationalekonomiska intresset böra träda i
förgrunden och, som fråga vore om landsbygden, bleve det självfallet jordbruksnäringen
som i första hand komme i åtanke, om ock hänsyn måste
tagas till andra näringar liksom även till olika socialpolitiska krav.
Enligt vad de sakkunniga anföra har kritiken mot de nuvarande jordbruksfastigheterna
framför allt gått ut på att de vore för små för att jordens
produktionsförmåga skulle kunna till fullo utnyttjas och de särskilda jordbruken
bliva ekonomiskt lönande företag. De sakkunniga ha på tal om
olika typer av jordbruksfastigheter förfäktat, att såväl storbruket
som den medelstora gården, omslutande brukningsdelar från den
mindre herrgårdstypen ned till det s. k. familjejordbruket, vore lämpliga
brukningsenheter. Av sociala skäl borde därjämte stödjordbruket anses såsom
godtagbar typ av jordbruksfastighet. Frånsett stödjordbruk borde mindre
jordbruk än familjejordbruk eller s. k. ofullständiga jordbruk icke få
bildas.
Med hänsyn till den ringa omfattning i vilken naturförhållandena möjliggjorde
lämpliga storbruk kunde man enligt de sakkunnigas mening anse
den medelstora gården såsom idealisk normaltyp för jordbruk i vårt land.
Denna kategori inrymde många olika storleksgrader uppifrån det måttligt
stora jordbruket av herrgårdstyp ned till det minsta verkliga bondejordbruket,
vilket kunde föda en vanlig jordbrukarfamilj och därför enligt modernt
jordpolitiskt språkbruk plägade kallas familjejordbruk. Beträffande frågan,
huruvida inom gruppen medelstora gårdar större borde föredragas framför
mindre eller tvärtom, så vore för jordbruksnäringen av stort intresse, att
även gårdar av större mått än familjejordbruket funnes, där förhållandena
det medgåve. Och särskilt som även de något större jordbruken inom nu
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
49
ifrågavarande grupp redan börjat bliva jämförelsevis sällsynta, gällde här
liksom i fråga om storbruken, att det vore angeläget att icke de något större
enheterna sönderstyckades, där det ej kunde ske utan att möjligheterna
att ekonomiskt utnyttja jorden försämrades.
Såsom förut antytts, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning de jordbruk
som falla nedom minimigränsen för ett familjejordbruk eller de ofullständiga
jordbruken icke godtagas såsom lämplig fastighetstyp. Det har synts
de sakkunniga vara av vikt, att denna mellanform mellan stödjordbruket
och den i sig bärkraftiga jordbruksfastigheten, vars lägsta grad vore familjejordbruket,
tydligt utmönstrades från de gedtagliga typerna av jordbruk. De
sakkunniga ha framhållit, att gränsen mellan familjejordbruket och det
ofullständiga jordbruket näppeligen kunde fixeras genom generella bestämningar;
här kunde i ena eller andra riktningen inverka en sådan mängd
olika faktorer, att försök att angiva och avväga dem lätt kunde leda till
alltför stor schablonisering. Ytterst vore det icke fastighetens storlek, dess
areal odlingsvärd jord, utan dess tillräcklighet för ett bärkraftigt jordbruk
som avsåges.
Med tanke på att naturen själv i vissa landsdelar hindrar bildandet av tillräckliga
komplex av odlad jord framhålla de sakkunniga, att de icke odlings
vårda områdena i dessa trakter i regel vore skogrika; genom att kombinera
jordbruket med skogsbruket kunde de förra få ersättning för vad som
kunde brista i inägojordens storlek samt olägenheterna av klimatets hårdhet
i viss mån utjämnas. Jordbruket borde här ha stöd av skog. Av ålder hade
också, framhålla de sakkunniga, jordbruk och skogsbruk drivits i så intimt
samband med varandra, att de i allmänna föreställningssättet nästan smultit
samman till ett begrepp.
En företeelse på gränsen mellan det ofullständiga jordbruket och bostadslägenheter
är arbetarsmåbruket eller såsom det kallas i betänkandet stödjordbruket.
Det är enligt de sakkunnigas mening av största vikt, att skillnaden
mellan stödjordbruket och det ofullständiga jordbruket såvitt möjligt dragés
skarp, så att ej jordbruk av det senare slaget inrättas under åberopande av
de om stödjordbruk gällande reglerna. Stödjordbruket skilde sig från det
ofullständiga jordbruket däri, att stödjordbruket vore av så ringa omfattning,
att icke någon som förvärvade det rimligtvis kunde frestas att försöka
livnära sig enbart på detsamma utan måste beräkna få sin bärgning huvudsakligen
genom annat arbete. Enligt uttalande i betänkandet kunde man i
regel icke som stödjordbruk beteckna ett jordbruk, vilket kunde föda mer än
ett par kor och några smådjur. Vore fastigheten ay den storleksordning, att
avkastningen försloge jämväl till hållande av egna dragdjur, syntes den i
regel icke vara hänförlig till hithörande grupp.
De i sakkunnigförslaget uppställda jord politiska villkoren
för avstyckning innefatta i likhet med gällande lag ett allmänt krav, att nybildad
fastighet skall vara lämplig för det avsedda ändamålet. Till utveckling
av denna fordran ha därjämte upptagits vissa speciella regler, företrädesvis
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 9 samt. 2 avd. Nr 47.
4
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
avseende jordbruksfastigheters beskaffenhet. I sakkunnigförslaget ha vidare
meddelats särskilda bestämmelser till skydd mot ändringar i fastighetsindelningen,
som kunna antagas medföra skada för bestående jordbruk eller skogsbruk.
Såväl de speciella lämplighetsföreskrifterna som bestämmelserna till
skydd för bestående jordbruk och skogsbruk innehålla stadganden, vilkas
syfte är att tillförsäkra jordbruksfastigheter erforderlig skogstilldelning.
Beträffande frågan om skogens behandling i fastighetsbildningsliänseende
innefatta lagens bestämmelser härom två huvudregler: dels skall
varje till jordbruk avsedd fastighet innehålla skog för tillgodoseende av nödigt
husbehov och dels skall i ort med riklig skogstillgång, där för drivande av
självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser
finnes skog utöver husbehovet, nybildad fastighet erhålla sådan skog, tillräcklig
att utgöra varaktigt stöd för jordbruket. Dessa krav på tilldelning av
skog må emellertid eftergivas i särskilda fall. Regeln om husbehovsskog sättes
sålunda ur kraft, där styckningsfastighetens tillgång å skog icke medgiver
den föreskrivna tilldelningen ävensom där det i ort med ringa skogstillgång
prövas för skogens bestånd angeläget, att skogsmarken i sin helhet tillfaller
en i förrättningen ingående fastighet. Regeln om husbehovsskog är ej
heller tillämplig i ort, där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden är
uppenbart, att för drivande av självständigt jordbruk icke är erforderligt att
till jordbruksfastighet hör skogsmark. Från den för orter med riklig skogstillgång
uppställda regeln om stödskog må enligt lagen avvikelse ske dels i
den mån tillgång till sådan skog saknas och dels om det i det särskilda fallet
är uppenbart, att fa«tigheten kan bestå utan tillgång på sådan skog samt
jordbrukets fördel av stödskog icke därigenom minskas.
De sakkunniga ha vid övervägande av frågan om skogens betydelse för ett
bärkraftigt jordbruk funnit, att lagens krav på skogstilldelning bör i princip
bibehållas men att stadgandena härom böra erhålla en i såväl sakligt som
formellt hänseende annan utformning. På sätt tidigare omnämnts ha de sakkunniga
på tal om de ofullständiga jordbruken framhållit, hurusom skogsbruket
kunde tjäna till fyllnad av ett i och för sig i inägoma otillräckligt
jordbruk. Och även om jordbruksjorden vore rikligt tilltagen kunde enligt
vad de sakkunniga påpekat skogsbruket under vissa förhållanden vara behövligt
för att det å jordbruket nedlagda kapitalet skulle kunna tillfredsställande
förränta sig och företaget därigenom bliva lönande. I den mån
fråga vore blott om komplettering av brist i jordbruksjordens storlek och
sålunda behov av skog kunde erfordras för visst jordbruk var som helst,
ha de sakkunniga ansett mindre erforderligt att genom särskilda regler vid
sidan av det allmänna lämplighetskravet framhålla behovet av skogstilldelning.
Men när det gällde orter av sådan särskild karaktär, att jordbruk
där svårligen kunde drivas utan stöd av skog, har det synts de sakkunniga
lämpligt att i en särskild bestämmelse påpeka skogens stödfunktion cch erforderlighet.
De sakkunniga, som ansett samma regler böra gälla vare sig
fråga vore om husbehovsskog eller stödskog, ha därför i sitt förslag upptagit en
regel av innebörd, att om jordbruksfastighet som skulle bildas genom avstyck
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
51
ningen är belägen i ort, där jordbruk enligt vad erfarenheten visar i allmänhet
ej kan bliva bärkraftigt utan att det finns skog å fastigheterna, vare sig
blott till husbehovet eller därutöver till stöd för jordbruket, samt detta beror
på natur- och näringsförhållandena och alltså icke blott på att jordbruken
vanligen äro för små i inägojorden, fastigheten ej må anses lämplig utan tilldelning
av den myckenhet skog som i orten anses erforderlig. Huruvida viss
ort är av den karaktär, att jordbruk där bör presumeras vara i behov av skog,
bör enligt de sakkunnigas uttalande framgå av studium av där befintliga
jordbruk. Om omständigheterna emellertid uppenbarligen giva vid handen,
att fastigheten utgör ett undantag och dess jordbruk icke tarvar skog eller
icke behöver så mycket skog som för jordbruk av motsvarande storlek i
allmänhet erfordras i bygden, bör enligt vad de sakkunniga uttalat presumtionen
om tilldelning av skog falla, och för dylikt fall har därför i förslaget
medgivits eftergift från den nämnda föreskriften om tilldelning av skog.
Den nu omnämnda regeln om skogstilldelning företer i skilda hänseenden
avvikelser från gällande föreskrifter. I förslaget har sålunda till en början
icke såsom i lagen gjorts förbehåll för det fall att skogstillgången å styckningsfastigheten
icke skulle förslå till föreskriven tilldelning. De sakkunniga
ha vidare ansett den undantagsbestämmelse böra utgå som i lagen
medgivits för det fall att i ort med ringa skogstillgång skogsmarken prövas
med hänsyn till skogens bestånd böra tilläggas en i förrättningen ingående
jordbruksfastighet. Lagens stadgande om tilldelning av skog för tillgodoseende
av nödigt husbehov har karaktär av presumtionsregel. På sätt förut
anförts har denna presumtion om tilldelning av skog i sakkunnigförslaget
begränsats att avse orter, där jordbruket i allmänhet på grund av natur- och
näringsförhållandena tarvar skog.
För att den nu för orter med riklig skogstillgång gällande bestämmelsen
om stödskog skall få eftergivas fordras, såsom förut angivits, icke blott
att det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att fastigheten icke behöver
sådan skog, utan även att icke genom avstyckningen jordbrukets fördel
av stödskog minskas. Någon motsvarighet till detta sistnämnda villkor har
icke i förevarande sammanhang upptagits i sakkunnigförslaget. De sakkunniga
—- som ansett detta villkor mindre väl ägnat att tillgodose det egentliga
syftet med bestämmelsen eller att förhindra, att den fördel jordbruket i allmänhet
hade av stödskog minskades —- ha förordat, att ökat skydd beredes
jordbruket mot avskiljande av skog som kan vara behövlig såsom stödskog.
Och härvidlag borde man taga hänsyn till behovet för jordbruket i orten
överhuvud taget och ej blott, såsom gällande lag syntes avse, till vad som
kunde erfordras såsom stödskog för styckningsfastigheten. De sakkunniga ha
emellertid framhållit, alt frågan om lämpligheten av att i ett visst fall medgiva
avskiljande av skog från jordbruket iiven måste ses i samband med det
sätt på vilket man skulle komma att disponera över den kvarvarande jorden.
Vad härefter angår frågan om skydd för bestående jordbruksfastigheter
mot skadlig delning må till en början erinras om
att i gällande lag meddelats en bestämmelse med detta syfte. Enligt stadgan
-
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
det i 19 kap. 3 § andra stycket under 2 må nämligen avstyckning från jordbruksfastighet
ej äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning,
som genom avstyckningen eller, där sammanläggning skall äga rum,
genom avstyckningen och sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade
utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest är till
gagn för jordbruksnäringen i orten.
De sakkunniga ha uttalat, att kravet å gagn för jordbruket genom att efter
ordalydelsen skjuta över målet kommit att förlora i verkan. Enligt de sakkunnigas
åsikt borde man icke tillåta parcellering, så snart svårare skada
härav icke följde än att dock delarna bleve bärkraftiga jordbruk, utan det
gällde att söka bevara även de större gårdar som ännu funnes i behåll, såframt
delningen av dem skulle innebära en försämring ur jordbrukets synpunkt. I
vad stadgandet om gagn för jordbruket avsåge att förekomma dylik parcellering,
syntes det alltså böra upprätthållas och erhålla tillräckligt tydlig avfattning,
så att nytt liv bleve ingjutet däri.
De sakkunniga ha uttalat, att vad nu anförts om skadlig parcellering ägde
motsvarande tillämpning å fall, då man genom ändring i fastighetsindelningen
överförde odlad jord från en jordbruksfastighet till annan sådan med
verkan att jorden i fråga icke kunde brukas med lika fördel som förut.
Stadgandet hade, framhålla de sakkunniga, även till uppgift att gardera
jordbruket mot den i vissa fall än äventyrligare åtgärden att för detsamma
värdefull mark avstyckas från jordbruksfastighet för att tilläggas fastighet
av annan karaktär. Den i det föregående behandlade frågan om skogens bibehållande
vid jordbruket, där den vore erforderlig för jordbruksnäringen
i orten ehuru icke för de jordbruksfastigheter som skulle bildas genom avstyckningen,
borde också erhålla sin reglering i nu förevarande sammanhang.
Med avseende å bestämmelserna om skogstilldelning, liksom överhuvud
beträffande de särskilda bestämmelserna om jordbruksfastighets beskaffenhet,
gör gällande lag det förbehåll, att de ej skola utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av uppkommet behov av vissa småbrukslägenheter
eller av bostadslägenheter eller för beredande av
plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Enligt vad i betänkandet
uttalats, kvarstår emellertid det allmänna lämplighetskravet formellt
även i dessa fall. Det vore därför ovisst, hur dessa bestämmelser om
jordbruksfastighet egentligen förllölle sig till detta lämplighetskrav. Enligt
de sakkunniga borde man söka klart skilja mellan lämplighetskravet och de
härutöver för jordbruket uppställda skyddsbestämmelserna.
Vad angår frågan, i vad mån intressen av nu berörda slag böra äga företräde
framför jordbruksintresset, ha i sakkunnigförslaget de särskilda bestämmelserna
till skydd för bestående jordbruksfastigheter ansetts böra få
eftergivas vid avstyckning som prövas erforderlig för tillgodoseende av behov,
för vilket Konungen kan meddela expropriationsrätt, eller av ett allmänt
behov av bostadslägenheter eller av stödjordbruk eller för beredande
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
53
av plats för sådan industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning,
som kan anses vara till allmän nytta, eller annat därmed jämförligt
ändamål. Däremot bör enligt de sakkunniga det allmänna lämplighetskravet,
såvitt angår restfastigheten, icke få eftergivas annat än vid avstyckning
för expropriationsändamål eller för tillgodoseende av ett allmänt behov av
bostadslägenheter.
Beträffande de villkor för avstyckning som hänföra sig till bebyggelsens
reglering genom olika slag av planer m. m. ha
fastighetsbildningssakkunniga föreslagit flera ändringar. Till en början må
anmärkas, att de sakkunniga föreslagit en uppmjukning av gällande förbud
mot avstyckning inom område som ingår i tomtindelning.
Avstyckning av tomtindelad mark skulle sålunda enligt deras förslag
vara tillåten i viss omfattning.
Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare föreslagit, att reglerna om a vstyckningsplan
i 19 kap. 1 § jorddelningslagen borde utmönstras ur
denna lag. Avstyckningsplanen borde ersättas med en enklare form av byggnadsplan.
Avstyckningsplaneinstitutet vore, enligt vad de sakkunniga uttalat,
i sin nuvarande utformning förenat med olägenheter av skilda slag. Om avstyckningsplanen
överhuvud kunde anses ha någon plats att fylla vid sidan av
andra planinstitut, borde det ha gjorts till föremål för reglering av annat slag
och i annan utsträckning än vad som blivit fallet. Att få till stånd plan för
samhällsbildningen i en ort endast genom att förbjuda att ansökan om avstyckning
bifölles, innan sådan plan förelåge, syntes betänkligt, då det ju
innebure, att man antingen totalt hindrade samhällsbildningen och överhuvud
all avstyckning i orten eller lade omsorgen om och kostnaderna för planens
uppgörande på den enskilda person som först sökte avstyckning inom det
område som behövde läggas under plan. Den som från sin fastighet ville avstycka
blott en enda lägenhet, bleve ju tvungen att härför planlägga en vida
mer omfattande avstyckningsverksamhet, om myndigheterna för sin del
antoge, att det inom någorlunda nära framtid skulle uppkomma större byggnadsverksamhet.
Skulle avstyckningsplan bibehållas som institut vid sidan
av byggnadsplan, vore enligt de sakkunnigas mening reglerna därom i behov
av en genomgripande reformering. De sakkunniga ha emellertid ansett, att
avstyckningsplan till sin beskaffenhet och sina funktioner företedde sådan
överensstämmelse med byggnadsplan, att om också den förra ofta faktiskt
utfördes enklare eller avsåge mindre områden än den senare, den dock icke
kunde anses som något artskilt. De grundläggande reglerna om den enklare
form av byggnadsplan som avstyckningsplanen sålunda enligt de sakkunnigas
mening utgjorde syntes systematiskt höra hemma i planlagstiftningen och
böra överföras dit. Då även sistnämnda lagstiftning vore under revision, ansåge
de sakkunniga tillfället lämpligt för en överflyttning dit av ifrågavarande
institut. De sakkunniga ha därför ansett sig kunna vid avfattningen
av sitt förslag räkna med att avstyckningsplanens funktion skulle övertagas
av ett enklare slag av byggnadsplan och institutet regleras i planlagstiftningen.
54
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Beträffande olika planers inverkan på avstycknings tillåtlighet
inom planområdet är det enligt vad de sakkunniga uttalat tydligt, att
planen — det må vara stadsplan, byggnadsplan eller enligt gällande bestämmelser
upprättad avstyckningsplan — måste respekteras vid fastighetsbildningen.
Denna får icke motverka planen. Härav följer emellertid icke, framhålla
de sakkunniga, att fastighetsbildning som ej strider mot planen eller
som kanske direkt förutsatts vid dess stadfästande, därefter skulle få anses
tillåtlig ur jordpolitisk synpunkt. För fastighetsbildningslagstiftningen innebure
planen endast, att ett nytt villkor tillkommit för att sökta ändringar
i fastighetsindelningen skulle anses tillåtliga. De sakkunniga uttala, att det
kunde tyckas önskligt, att de jordpolitiska villkoren prövades redan i planärendet
i den omfattning, att det genom planens stadfästande kunde anses
avgjort, att fastighetsbildning finge ske på sätt planen förutsatte. Enligt de
sakkunnigas uppfattning reste sig emellertid störa betänkligheter mot ett
dylikt system,1 och de sakkunniga ha med hänsyn därtill förmenat, att prövningen
av de icke plantekniska jordpolitiska villkoren för avstyckning borde
förbliva i främsta rummet en fastighetsbildningsmyndigheternas uppgift och
ej kunde överföras till planärendena. Med hänsyn till att i rättstillämpningen
den uppfattningen kommit till synes, att en stadfäst plan för samhällsbildning
skulle, om icke innebära tillstånd till avstyckning i enlighet med planen,
så dock medföra att man i fastighetsbildningsärendena kunde underlåta att
granska vissa jordpolitiska förutsättningar för dylik avstycknings tillåtlighet,
ha fastighetsbildningssakkunniga ansett det vara av vikt att genom uttryckligt
stadgande erinra om att godkännande eller fastställande av plan icke
må uppfattas som om därmed något tillstånd till avstyckning meddelats.
Avgörandet, huruvida plan för fastighetsbildningen och byggnadsverksamheten
erfordras för att avstyckning skall få ske, bör enligt fastighetsbildningssakkunnigas
mening icke tillkomma fastighetsbildningsmyndigheterna
såsom sådana utan endast länsstyrelsen. Någon motsvarighet till gällande
lags krav på avstyckningsplan såsom villkor för avstyckning har därför icke
upptagits i sakkunnigförslaget. Detta innehåller väsentligen blott att, om plan
fastställts, denna ej må motverkas vid avstyckning inom området och att
länsstyrelsen äger utfärda provisoriska förbud i avbidan på plan. Dessutom
föreslås dock att, eftersom behovet av plan ofta yppas först i avstyckningsärendet,
de som handlägga detta böra, om de ha anledning förmoda att länsstyrelsen
skulle kräva plan om den kände till förhållandena, underrätta läns:
styrelsen och avbida dess beslut.
Yttrandena.
De grundläggande principerna för de i sakkunnigförslaget uppställda jordpolitiska
villkoren ha i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna remissyttrandena.
I några avseenden, särskilt i fråga om bildandet av ofullständiga
jordbruk och skogens bibehållande vid jordbruket, ha emellertid bland de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna meningarna brutit sig.
1 Härom se vidare betänkandet s. 122, 123.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
55
Beträffande de ofullständiga jordbruken har i ett flertal remissutlåtanden
ansetts riktigt att, såsom med förslaget åsyftas, söka förhindra
uppkomsten av nya sådana fastigheter. Förslagets ståndpunkt i denna fråga
har emellertid också kritiserats från åtskilliga håll, därvid i huvudsak anförts
att det varken ur social eller näringspolitisk synpunkt kunde vara välbetänkt
att hindra avskiljandet till egna fastigheter av torp och arrendegårdar
under huvudgård, vilka med hänsyn till arronderings- och andra förhållanden
icke kunde med fördel brukas jämte huvudgårdens ägor i övrigt. Särskilt
har emellertid betonats, att det ofullständiga jordbruket utgjorde en naturlig
brukningsform i de skogrika delarna av landet och där vore av stor betydelse
för skogsbruket med hänsyn till dess behov av arbetskraft och dragare. Man
har med hänsyn till det anförda förordat, att förslagets kategoriska förbud
mot bildande av ofullständiga jordbruk mildrades antingen så att de krav
som uppställts å ett i och för sig bärkraftigt jordbruk finge eftergivas under
särskilda förutsättningar eller så att begreppet stödjordbruk gåves ett något
vidgat innehåll och därigenom möjliggjorde bildandet av något större stödjordbruk
än vad de sakkunniga velat tillåta.
Sakkunnigförslagets allmänna ståndpunkt i fråga om skogens betydelse
för ett lönsamt jordbruk samt de ur denna synpunkt föreslagna bestämmelserna
ha vunnit anslutning i flertalet utlåtanden. En avvikande mening
i denna fråga har dock gjorts gällande i vissa yttranden. Härvid har
kritiken särskilt riktats mot den bestämmelse i sakkunnigförslaget som åsyftar
att förhindra, att för jordbruket behövlig skog avskiljes därifrån.
Vad angår de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna ändringarna
i de regler som ha samband med bebyggelsens reglering
genom planer m. m. har förslaget att ur jorddelningslagen
utmönstra reglerna om avstyckningsplan och ersätta dem med en enklare
form av byggnadsplan tillstyrkts eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.
Däremot har det av fastighetbildningssakkunniga föreslagna stadgandet,
att fastställande av plan för fastighetsbildningen eller byggnadsverksamhetens
ordnande icke skulle medföra att övriga villkor för avstyckning
finge anses vara uppfyllda eller kunde eftergivas, mött stark kritik i ett stort
antal remissyttranden. De sakkunnigas förslag att länsstyrelsen ensam skulle
äga befogenhet att besluta om behovet av plan men att lantmätaren skulle
underrätta länsstyrelsen om uppkomna planspörsmål har kritiserats i några
yttranden. Slutligen har förslaget om rätt för länsstyrelsen att utfärda avstyckningsförbud
i avbidan på upprättande av plan av vissa remissinstanser
ansetts böra ytterligare överses.
För remissyttrandenas närmare innebörd redogöres å s. 89—109 och s.
131—134 i propositionen.
Propositionen.
Med avseende å de jordpolitiska villkoren för avstyckning
överensstämmer det genom propositionen framlagda förslaget i sak väsentligen
med fastighetsbildningssakkunnigas förslag.
56
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet (propositionen s. 109—129) har
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, inledningsvis framhållit,
att målsättningen för den jordpolitiska kontrollen vid avstyckning och
därmed också utformningen av de bestämmelser som hade en sådan kontroll
till syfte självfallet vore beroende av den statliga jordbrukspolitiken i allmänhet.
Enligt riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken — vilka angivits
i den proposition (nr 75) som på hemställan av chefen för jordbruksdepartementet
förelagts innevarande års riksdag — borde den statliga verksamheten
för jordbrukets främjande bland annat inriktas på åtgärder för
yttre rationalisering av jordbruket. En sådan rationalisering förutsatte tydligen
en sådan utformning av lagstiftningen på fastighetsbildningens område,
att denna lagstiftning åtminstone i huvudsak förhindrade att indelningen i
brukningsdelar förändrades på ett sätt som stode i strid mot de allmänna
riktlinjerna för rationaliseringen samt underlättade och såvitt möjligt positivt
främjade en utveckling i enlighet med dessa riktlinjer. Efter att ha
erinrat att fastighetsbildningssakkunnigas förslag till nya regler om avstyckning
framför allt föranletts av intresset att söka förebygga en ytterligare försättning
av fastighetsindelningen har departementschefen i sitt yttrande i allt
väsentligt givit sin anslutning till de riktlinjer för lagstiftning som de sakkunniga
i sådant syfte förordat.
Beträffande frågan vilka typer av jordbruksfastigheter
som böra godtagas intager Ivungl. Maj:ts förslag, i likhet med fastighetsbildningssakkunniga,
den ståndpunkten att — frånsett stödjordbruket — mindre
jordbruksfastigheter än familjejordbruket i princip icke höra få bildas
(19 kap. 3 § 2 mom.). Det ofullständiga jordbruket utmönstras således
såsom godtagbar fastighetstyp. I propositionen erinras om den inställning till
denna fråga som chefen för jordbruksdepartementet givit tillkänna vid remissen
till lagrådet av vissa lagförslag, som sammanhängde med riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken. Där hade med avseende å prisstödet åt
jordbruksnäringen förordats, att detta avvägdes så, att det skulle bereda
full lönsamhet för jordbruk som till storleken motsvarade genomsnittet i
storleksgruppen 10—20 hektar och som fyllde rimliga anspråk i fråga om
arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet (basjordbruk). Det
uttalades i remissen, att man vid den yttre rationaliseringen borde utgå från
att sådana jordbruk skulle kunna bestå på lång sikt. Med brukningsdelar, där
jordbruket uppnådde basjordbrukets lönsamhetsnivå, likställdes — med hänsyn
till deras möjlighet att bestå på lång sikt — de s. k. kombinerade jordbruken,
d. v. s. de brukningsdelar där själva jordbruket visserligen ej uppnådde
en dylik lönsamhetsgrad men vilka i stället inrymde andra naturtillgångar,
i första hand skog, av sådan beskaffenhet och omfattning att brukaren
ändock kunde beräkna att genom avkastningen av samtliga förvärvskällor
å fastigheten komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. Beträffande
familjejordbruket såsom godtagbar jordbrukstyp anföres därefter
i den nu förevarande propositionen:
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
57
»Enligt vad som uttalats i nyss angivna lagrådsremiss representera visserligen
jordbruk av den storlek och beskaffenhet i övrigt som motsvarar basjordbrukets
rationalitetsgrad ej någon i och för sig idealisk jordbrukstyp,
utan det skulle ofta av olika skäl vara önskvärt med större brukningsdelar.
Emellertid torde detta förhållande icke böra föranleda, att fastighetsbildningssakkunnigas
ståndpunkt i denna fråga frångås. De topografiska förhållandena
i landet torde mångenstädes lägga hinder i vägen för tillskapandet
av jordbruk med högre rationalitetsgrad än basjordbrukets; endast i
södra och mellersta Sveriges slättbygder torde man kunna räkna med att det
i någon nämnvärd utsträckning skall vara möjligt att bilda jordbruk med
högre rationalitetsgrad. Man torde emellertid icke böra i jorddelningslagen
söka uppställa särskilda, endast för vissa landsändar gällande föreskrifter.
Reglerna böra vara allmängiltiga, och när det gäller att i fråga om jordbruksfastigheter
närmare utveckla det allmänna lämplighetskravet torde i
första hand såsom riktmärke för lagstiftningen böra gälla, att mindre jordbruksfastigheter
icke få bildas än sådana vilka med hänsynstagande till samtliga
härå inverkande faktorer kunna beräknas äga full bärighet. Härvid blir
tydligen målsättningen för den statliga prisstödspolitiken av avgörande betydelse.
Om nämligen prisstödet så avväges, att full lönsamhet beredes jordbruk
av den storleksordning till vilken flertalet av de jordbruk vilka nu
räknas som familjejordbruk eller bondejordbruk är att hänföra, saknas uppenbarligen
anledning att för de delar av landet, där högre krav skulle kunna
ställas, utmönstra denna jordbrukstyp från de godtagbara. Det må emellertid
understrykas, att sakkunnigförslagets regler rörande familjejordbruket
allenast innefatta de minimifordringar som skola vara uppfyllda för att fastighet,
avsedd till jordbruk, må anses lämplig för sitt ändamål. Därmed är icke
sagt, att avstyckning, varigenom skulle bildas jordbruksfastighet av den sålunda
föreskrivna storleken, under alla förhållanden skulle vara tillåtlig.
Frågan härom är även beroende av den inverkan avstyckningen skulle ha
på den eller de fastigheter som beröras av åtgärden. I sådant hänseende må
bringas i erinran vad de sakkunniga anfört därom, att det ur jordbruksekonomisk
synpunkt är av stort intresse, alt även gårdar av större mått än familjejordbruket
finnas, där förhållandena medgiva det. Intresset, att parcelleringen
av landets jordbruksjord icke må gå ned ända till minimum för en
bärkraftig brukningsdel, bör, på sätt jag vill i det följande närmare utveckla,
tillgodoses genom särskilda regler till skydd mot skadlig jorddelning, varigenom
sättes en spärr för sådan styckning som skulle minska möjligheterna
att på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja jordbruksjorden,
även om styckningen icke skulle medföra, att fordringarna å nybildad
fastighets lämplighet bleve i och för sig eftersatta.
När jag talat om bärkraftig brukningsdel, har därmed icke endast avsetts
ett jordbruk med en sådan åkerareal, att ägaren kan beräkna att få sin fulla
bärgning av själva jordbruket; till bärkraftig brukningsdel bör även hänföras
det kombinerade jordbruket. Avgörande för en ifrågasatt fastighets bärkraft
och därmed för dess lämplighet är icke enbart själva jordbrukets lönsamhet
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
utan att brukaren av samtliga inkomstkällor å fastigheten kan få sin fulla
bärgning. Vid sidan av åkerarealen har skogsarealen jämte betestillgången
ofta en för lönsamheten avgörande betydelse, vilket noga måste beaktas. Att
angiva några ens ungefärliga arealsiffror för olika ägoslag torde med hänsyn
till de olika förhållandena icke vara möjligt. Vad en bärkraftig brukningsdel
bör innehålla av åker, äng och skogsmark blir beroende av lokala förhållanden,
brukningsdelarnas arrondering, jordbruksdriftens inriktning m. m.
Fordringarna på en fastighets lämplighet torde därför, i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget, böra angivas sålunda att fastigheten
kan giva brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning samt att
fastigheten för ändamålet skall allt efter ortens förhållanden och jordbrukets
art rymma erforderlig odlad eller odlingsbar mark (inrösningsjord) så ock
därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande mark
eller fiskevatten. Vid bedömningen bör man helt naturligt utgå från förhållandena
sådana de gestalta sig för en genomsnittlig brukare.»
I fråga om de ofullständiga jordbruken har i den förut omnämnda propositionen
angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken gjorts åtskillnad
mellan två kategorier. Till den ena kategorien, bestående småbruk,
ha hänförts de brukningsdelar, där arbete utanför brukningsdelen kan beräknas
komma att stå brukaren till buds i sådan omfattning, att han genom
inkomsten av detta arbete och genom brukningsdelens avkastning sammanlagt
kan beräknas varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå.
Till den andra kategorien, övergångs jordbruk, höra de brukningsdelar, där
stadigvarande inkomst av arbete utanför brukningsdelen ej kan påräknas i
sådan omfattning, att brukaren på lång sikt kan antagas ha möjlighet att få
en tillfredsställande bärgning av dylikt arbete och av arbete å brukningsenheten.
Beträffande frågan, i vad mån de ofullständiga jordbruken böra
omfattas av den förordade rationaliseringen, har i propositionen uttalats,
att ur det allmännas synpunkt den yttre rationaliseringen icke behövde få
sådan omfattning, att den berörde de bestående småbruken, men att däremot
övergångsjordbruken borde undergå den förvandling som erfordrades
för att även deras brukare på lång sikt skulle ha möjlighet att komma upp
till en tillfredsställande inkomstnivå. I fråga om de bestående småbruken förutsättas
brukarna trots den bristande lönsamheten hos själva jordbruket
kunna på grund av andra inkomstkällor varaktigt komma upp till en tillfredsställande
inkomst, och man behövde, såvida sysselsättningsmöjligheterna
vore goda inom den industriella delen av näringslivet, ej med avseende å
denna grupp befara, att dess bibehållande skulle ur lönsamhets- och sysselsättningssynpunkt
medföra några olägenheter. Det betonas emellertid, att någon
skarp gräns ej går att upprätthålla och att staten därför bör i viss utsträckning
medverka till förstärkning även av bestående småbruk, då ägarna
framställa begäran därom.
Enligt Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag om ändrade bestämmelser rörande
avstyckning må, såsom ovan nämnts, ofullständiga jordbruk icke bildas.
Departementschefen har till motivering härav anfört, bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
59
»Det torde vara givet, att man bör undvika att bilda ofullständiga jordbruk,
där ägaren för sin bärgning är helt eller till största delen beroende av den
avkastning jordbruket kan giva. Till förekommande av missförstånd må dock
anmärkas, att här icke åsyftas sådana fastigheter som visserligen ha en
mindre åkerareal än som normalt förutsättes vid det fullständiga jordbruket
men som på grund av speciellt gynnsamma produktionsförhållanden eller
speciell produktionsinriktning kunna beräknas uppnå basjordbrukets lönsamhetsgrad.
Dylika jordbruk böra trots sin förhållandevis ringa areal hänföras
till de fullständiga jordbrukens kategori. Men sådana mindre fastigheter,
vilka äro avsedda till jordbruk i egentlig mening utan att likväl innehålla
odlingsmark och andra naturtillgångar i den omfattning som erfordras för ett
bärkraftigt jordbruk och där brukaren ej heller genom arbete utanför den
egna brukningsdelen kan skaffa sig erforderlig inkomstutfyllnad, böra icke
få bildas. Vid dessa mindre jordbruk kan icke drivas en rationell produktion;
byggnadskostnaderna bliva oproportionerligt höga och arbetsförbrukningen
blir alltför stor i förhållande till produktionen. Jordbrukens innehavare
bliva fördenskull hänvisade till en levnadsstandard, som ligger väsentligt
under jämförliga befolkningsgruppers. Med hänsyn till de olägenheter
som äro förenade med dessa jordbruk ha statsmakternas ingripande påkallats
vid upprepade tillfällen, och efter genomförandet av 1940 års egnahemsreform
har egnahemsverksamheten väsentligen inriktats på att förstärka
de nu befintliga ofullständiga jordbruken. Men även i de fall då tillgång
kan finnas till förvärvsarbete vid sidan av jordbruket synes fastighetsbildningssakkunnigas
ståndpunkt, att ofullständiga jordbruk icke böra få bildas,
i allmänhet ha goda skäl för sig. Där jordbruket icke såsom vid stödjordbruket
är av helt obetydlig omfattning, blir brukaren ofta nog på grund av
sin bundenhet vid jordbruket ej i stånd att utnyttja de arbetstillfällen utanför
jordbruket som kunna finnas. Och vad viktigare är: gränsdragningen mellan
ett ofullständigt jordbruk av nu angivet slag och ett sådant där ägaren för
sin försörjning är helt eller huvudsakligen hänvisad till jordbruket måste
bliva flytande. Ett ofullständigt jordbruk som vid ett givet tillfälle tack vare
inkomstkällor vid sidan av jordbruket ger innehavaren en skälig bärgning
kan i annan ägares hand eller eljest vid ändrade förhållanden lätteligen visa
sig otillräckligt för ägarens försörjning. Vid all fastighetsbildning bör en
viss stabilitet i fastighetsindelningen eftersträvas och som regel gälla, att
fastighet icke må bildas, där det föreligger anledning till antagande att fastigheten
icke skall kunna bestå på längre sikt. I enlighet med det anförda
torde vid bedömandet av uppkommen fråga om avstyckning av jordbruksfastighet
sådana förhållanden som kunna bero av jordägarens person eller
mera tillfällig tillgång till arbetsförtjänst vid sidan av jordbruket i allmänhet
icke få tagas i beräkning.»
Mot fastighetsbildningssakkunnigas bestämning av den fastighetstyp som
benämnes stödjordbruk har i propositionen i princip intet ansetts vara att
erinra. Jordbruksfastighet, som ej kan giva brukaren och hans familj mer
än ett mindre bidrag till deras försörjning, må således enligt förslaget (19
60
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
kap. 3 § 2 mom. 3) anses lämpad såsom stödjordbruk, om det med hänsyn
till ortens förhållanden kan antagas, att han kan varaktigt erhålla en tillfredsställande
bärgning huvudsakligen från förvärvskällor vid sidan av jordbruket.
Med anledning av den vikt man i vissa yttranden tillmätt ett uttalande
av de sakkunniga, att som stödjordbruk i regel icke kunde betecknas
ett jordbruk, vilket kunde föda mer än ett par kor och några smådjur, har
anmärkts, att detta uttalande icke finge betraktas annat än som en norm, som
icke uteslöte möjlighet till variationer för särskilda fall. Typiskt för det
normala stödjordbruket borde dock vara, att avkastningen i regel icke försloge
till hållande av dragdjur.
Med hänsyn till skogens betydelse för jordbruket upptager Kungl.
Maj:ts förslag, i likhet med sakkunnigförslaget, regler i två hänseenden:
dels ges i 19 kap. 3 § 2 mom. under 2 en presumtionsregel om tilldelning
av skog till jordbruksfastighet, som är belägen i ort där det i allmänhet erfordras
att jordbruksfastighet har skog till husbehov eller eljest såsom stöd
åt jordbruket, och dels uppställes i samma paragrafs 1 mom. andra stycke
ett principiellt förbud att i dylik ort'' .skilja skogsmark från odlad jord. Beträffande
förstnämnda presumtionsregel har departementschefen anfört, att
erfarenhet ådagalagt att i skogsbygderna en brukningsdel, där jordbruket utgjorde
brukarens huvudsakliga sysselsättning, i allmänhet behövde ha tillgång
till egen skog för att bliva bärkraftig. Skogen måste i kombination
med jordbruket anses vara av värde bland annat därigenom att den kunde
giva jordbrukaren sysselsättning under tider, då själva jordbruket icke toge
hans arbetskraft fullt i anspråk, samt därigenom att den på lång sikt kunde
väntas giva brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande
lönsamhet och gåve brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare
pris än om de skolat inköpas i allmänna marknaden. Den egna
skogen möjliggjorde även för jordbrukaren att upplägga en kapitalreserv
i form av sparad växande skog och kunde på så sätt giva jordbruksföretaget
större ekonomisk motståndskraft och stabilitet. Det syntes, enligt vad som
uttalas i propositionen, vara riktigt, att den skarpa åtskillnad som för närvarande
gjordes i lagen mellan husbehovsskog och stödskog icke bibehållits
i förslaget. Samma bedömningsgrund skulle tillämpas, vare sig fråga vore
om det ena eller andra slaget av skog.
I fråga om det principiella förbudet att genom avstyckning skilja skogsmark
från odlad jord anför departementschefen bland annat:
»Med hänsyn till den betydelse tillgång på egen skog har ur de synpunkter
som här angivits måste det anses vara av vikt, att avstyckning av skog
ej sker på ett sätt som minskar möjligheterna att genomföra en erforderlig
komplettering av jordbruk med skog eller försvårar en dylik komplettering.
Det synes mig därför motiverat, att man, då fråga uppkommer att från en
fastighet med god skogstillgång avskilja skog som ej kan anses behövlig
för att trygga fastighetens egen bärkraft, i första hand undersöker, om skogen
erfordras för komplettering av närliggande brukningsdelar med ringa
eller ingen skogstillgång, och medger avskiljande av skogen för att bilda
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
61
särskild skogsfastighet först om något behov av skogen för kompletteringsändamål
ej föreligger. Att hänsyn tages till andra jordbruks behov av skog
är så mycket mer angeläget, som möjligheten att förstärka ofullständiga jordbruk
med skog torde komma att spela en betydande roll vid den statliga
verksamheten för jordbrukets rationalisering. De svårigheter de sakkunniga
befarat kunna inträda, om man tilläte att skogsmark frigjordes från sambandet
med jordbruket, skulle väl icke bliva så stora, om på sätt förordats
i den tidigare omnämnda lagrådsremissen möjlighet öppnas att genom förköpsrätt
och expropriation förvärva skog för sagda ändamål. Men även om
så sker, synes det vara mindre välbetänkt att medgiva ett dylikt avskiljande
i de fall, då behov av skog föreligger för andra närliggande jordbruk.
Man bör alltså vid prövningen, huruvida skog får skiljas från jordbruksfastighet,
taga hänsyn icke blott till styckningsfastighetens skogsbehov utan
även till det behov av skog som kan föreligga för andra jordbruk i orten.
Såsom av det anförda torde framgå avser förslaget icke att helt kategoriskt
lägga hinder i vägen för all avstyckning av skogsmark från odlad jord. I
några remissyttranden har förslaget missuppfattats i detta hänseende. Till
en början är då att märka, att förbudet är begränsat till orter, där med hänsyn
till natur- och näringsförhållandena jordbruket i allmänhet behöver stöd
av skogsbruk. Hit äro tydligen i främsta rummet att hänföra de egentliga
norrländska skogsbygderna. Men sådana orter som åsyftas med stadgandet
torde även vara att finna i de skogrika delarna av mellersta och södra Sverige.
Förbudet omfattar vidare icke sådan skog som med hänsyn till storleken och
belägenheten av ortens tillgångar på jordbruksjord och skog icke behöver
bibehållas vid ortens jordbruk. Man torde icke behöva räkna med att all
till jordbruket för närvarande hörande skog alltid måste i hela sin utsträckning
bibehållas därvid, vare sig nu detta beror på de betingelser under vilka
jordbruket bedrives eller på skogens mängd eller belägenhet. Såsom de sakkunniga
uttalat, torde icke allt utrymme för begreppet överloppsskog kunna
anses ha försvunnit. Och även om skogen icke är att hänföra till överloppsskog
i nu angiven bemärkelse, kan avstyckning enligt förslaget vara tillåten
av den anledningen att den ändring i fastighetsindelningen som därigenom
uppkommer kan vara till fördel för jordbruket. Skulle alltså ändamålet med
avstyckningen vara att förbättra arronderingen på en intilliggande fastighet
genom att lägga den odlade jorden till denna, utgör den omständigheten att
genom avstyckningen uppkommer en särskild skogsfastighet icke i och för
sig hinder mot avstyckningen. Avgörande för frågan om avstyckningens tilllåtlighet
bör vara, om sammanläggningen av de båda jordbruken framstår
som så önskvärd ur det allmännas synpunkt, att den nytta, överföringen
av den odlade jorden till den intilliggande fastigheten innebär för jordbruket,
kan anses överväga den skada som följer av skogens avskiljande från jordbruket.
Allt kommer härvidlag att bero på omständigheterna i det särskilda
fallet. Uppenbart torde vara, att vid bedömningen, huruvida ett avskiljande
av skog från en jordbruksfastighet bör tillåtas med hänsyn till att avstyckningen
skulle öka möjligheterna alt genomföra den yttre rationaliseringen,
62
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
den största hänsyn bör tagas till den uppfattning som uttalas av lantbruksnämnden.
»
I tredje stycket av 9 kap. 3 § 1 mom. har föreslagits en undantagsbestämmelse
från förbudet att skilja skogsmark från odlad jord av innebörd, att
vad i detta moment sägs ej skall utgöra hinder mot avstyckning av skogsmark
i enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom. Denna bestämmelse har tillkommit för att undanröja den motsättning
som genom ifrågavarande förbud eljest skulle uppkomma i förhållande
till de s. k. lindrigare koncessionsgrundema i bolagsförbudslagen. Beträffande
den närmare motiveringen må här hänvisas till propositionen s. 121,
122.
Regler till skydd för bestående jordbruksfastigheter
äro i Kungl. Maj:ts förslag intagna i 19 kap. 3 § 1 mom. Enligt fastighetsbildningssakkunnigas
förslag skulle avstyckning från jordbruksfastighet icke få
äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle medföra märklig skada
för jordbruksnäringen utan motsvarande nytta för densamma. 1942 års jordbrukskommitté
uppställde emellertid i sitt betänkande angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken det önskemålet, att delning av en
befintlig jordbruksfastighet i två eller flera brukningsdelar, vilka vore avsedda
att bestå var för sig som jordbruksfastigheter, i allmänhet icke borde
tillåtas, såvida icke delningen medförde positiva fördelar i jordbruksekonomiskt
hänseende samt envar av de nybildade brukningsdelarna kunde anses
ha förutsättningar att bestå på lång sikt. Motsvarande principer borde gälla,
då fråga vore att avstycka åkermark från jordbruksfastighet för sammanläggning
med annan brukningsdel. Angående utformningen av ifrågavarande
regler har departementschefen anfört bland annat följande.
» De av jordbrukskommittén sålunda uppställda reglerna ha i huvudsak samma
syfte som de av fastighetsbildningssakkunniga föreslagna stadgandena,
nämligen att förhindra att bestående jordbruksfastigheter försämras eller förstöras
genom avstyckning. En skillnad av principiell innebörd föreligger emellertid
i så måtto som enligt jordbrukskommitténs mening delning av en befintlig
jordbruksfastighet i två eller flera brukningsdelar i allmänhet icke
bör tillåtas, såvida icke delningen medför positiva fördelar i jordbruksekonomiskt
hänseende, under det att enligt sakkunnigförslaget frågan härom
gjorts beroende av huruvida delningen skulle medföra skada för jordbruksnäringen
utan motsvarande nytta för densamma. De av jordbrukskommittén
förordade reglerna taga uteslutande sikte på avstyckning för jordbruksändamål.
För sådant fall torde också, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jordbrukskommittén förordat, i princip som villkor för avstyckning från
jordbruksfastighet böra gälla, att ändringen i fastighetsindelningen medför
fördel för jordbruksnäringen som överväger med delningen förenade olägenheter.
Samtidigt som en dylik regel förhindrar sönderstyckning av större
eller medelstora jordbruksfastigheter på sådant sätt, att möjligheterna att
ekonomiskt utnyttja jorden försämras, stämmer den med strävandena att
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
63
förbättra jordbrukets struktur genom att skapa lämpligare brukningsenheter.
Regeln torde sålunda komma att positivt främja en utveckling i enlighet med
de allmänna riktlinjerna för jordbrukets rationalisering. Skulle emellertid
avstyckning från jordbruksfastighet vara ifrågasatt för annat ändamål än
jordbruk, lärer det vara tillfyllest att, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
såsom villkor för avstyckningen föreskriva att ändringen i fastighetsindelningen
icke må lända jordbruksnäringen till skada. Att såsom
förutsättning för dylik avstyckning fordra, att avstyckningen skulle medföra
förbättring för jordbruket, vore att gå för långt. Ty om viss till en jordbruksfastighet
hörande mark icke skulle ha nämnvärd betydelse för jordbruksdriften,
torde skäl saknas att vägra avstyckning av denna mark enbart av den
anledningen att genom ändringen i fastighetsindelningen icke skulle uppstå
förbättring för jordbruket. Det väsentliga måste här vara, att jordbruket icke
tillskyndas skada. Med hänsyn till det sagda synes beträffande avstyckning
från fastighet som är avsedd till jordbruk böra gälla, att avstyckning för
jordbruksändamål må äga rum endast om ändringen i fastighetsindelningen
medför fördel för jordbruket vilken överväger med ändringen förenade olägenheter.
Är åter fråga om avstyckning från jordbruksfastighet för annat
ändamål, kan motsvarande skyddsbestämmelse mildras så, att det är tillräckligt
att ändringen i fastighetsindelningen ej medför skada av någon betydelse
för jordbruket.»
I likhet med gällande lag innehåller Kungl. Maj:ts förslag föreskrifter
som beträffande avstyckning av lägenheter för annat ändamål
än jordbruk innefatta undantag från vissa av de stadgade materiella
förutsättningarna för avstyckning (19 kap. 3 § 4 mom. och 4 § andra stycket).
Bland de ändamål för vilka avstyckning må ske enligt dessa lindrigare
bestämmelser hade i sakkunnigförslaget upptagits fall för vilka expropriationsrätt
kan meddelas. I propositionen har icke ansetts behövligt att meddela
någon särskild bestämmelse härom. Det har förordats, att de ändamål
för vilka avstyckning enligt ifrågavarande bestämmelser må ske, i huvudsaklig
överensstämmelse med gällande rätt begränsas att avse stödjordbruk,
bostadslägenheter samt industriella, kommunikationstekniska och kulturella
anläggningar ävensom därmed jämförliga ändamål. Angående förslaget i
denna del har departementschefen vidare anfört:
»I motsats mot gällande lag ha de i sakkunnigförslaget upptagna ändamålen
icke i allo likställts som grund för avstyckning. Sker avstyckning för att
tillgodose ett uppkommet behov av bostadslägenheter, må såväl det allmänna
lämplighetskravet som de särskilda till jordbrukets och skogsbrukets skydd
uppställda reglerna eftergivas, men är fråga om avstyckning för bildande
av stödjordbruk eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, äro undantag
medgivna allenast från skyddsbestämmelserna. Denna gränsdragning
synes, på sätt anmärkts i flera remissyttranden, icke vara lämplig. Väl synes
det vara riktigt att icke tillåta bildandet av stödjordbruk, om det allmänna
lämplighetskravet därigenom skulle sältas åsido i vad angår restfastigheten.
Är åter fråga om industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning
64
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
eller annat därmed jämförligt ändamål, torde intresset av att dylik anläggnings
markbehov blir tillgodosett understundom kunna göra sig gällande med lika
stor styrka som intresset av mark för bostadslägenheter. Detta förhållande
blir, vad angår industrianläggningar, så mycket mer framträdande som ej
sällan en industrianläggnings belägenhet kan vara av avgörande betydelse
för anläggningens bärighet. En industrianläggning kan också vara mycket
beroende av möjligheten att avleda avloppsvatten till lämpligt vattendrag. Såsom
särskilt extrema exempel kunna nämnas vattenkraftstationer, vilka
måste läggas där fallhöjden kan bäst utnyttjas. Alla här ifrågavarande anläggningar
synas därför — i motsats mot stödjordbruk — böra likställas
med bostadslägenheter, då fråga är om att medgiva undantag från de jordpolitiska
villkoren.
Såsom fastighetsbildningssakkunniga anfört, är det av vikt att tillse, att
icke skyddet för jordbruksnäringen sättes ur kraft för enbart privata intressen.
De sakkunniga ha av detta skäl i förslaget uppställt krav på att
det skall föreligga ett allmänt behov av bostadslägenheter eller stödjordbruk
eller, vad angår industriella och därmed i förslaget jämställda ändamål, att
anläggningen skall kunna anses vara till allmän nytta. Om innebörden av
dessa fordringar får jag hänvisa till de sakkunnigas motiv för ifrågavarande
undantagsbestämmelser. I den mån med förslagets fordran å allmänt behov
respektive allmän nytta åsyftas, att den begärda avstyckningen skall avse
ett behov, vars tillgodoseende icke är påkallat blott av enskilt intresse
utan även får anses motiverat ur allmän synpunkt, synes någon befogad erinran
mot nämnda krav icke kunna göras. Denna innebörd — och något
därutöver synas ej heller de sakkunniga ha åsyftat med nyss angivna krav —
torde dock komma till tydligare uttryck genom att som villkor för undantagsbestämmelsernas
tillämplighet uppställes, att fastighetens delning finnes
vara till gagn jämväl ur allmän synpunkt. — ---
Den prövning som enligt vad nu sagts skall ske vid tillämpning av ifrågavarande
undantagsbestämmelser bör, såsom de sakkunniga framhållit, icke
blott avse behovet av det uppgivna ändamålets tillgodoseende utan även behovet
av att just den ifrågavarande marken tages i anspråk för ändamålet.
Att en obegränsad valfrihet för den enskilde i detta avseende kan medföra
avsevärda missförhållanden, har utvecklats i betänkandet. Skulle en begärd
avstyckning för ändamål som nu är i fråga medföra, att lämplighetskravet
måste eftersättas såvitt angår restfastigheten eller att jordbruks- eller skogsfastighet
skulle tillfogas skada av någon betydenhet, synes sökanden icke
äga befogat anspråk på att få just det av honom begärda området avstyckat.
Avstyckning enligt förevarande bestämmelser bör därför icke få ske på ett
sätt som medför större olägenhet med avseende å bestående fastighetsindelning
än som är nödigt. Uttryckligt stadgande härom synes böra intagas i
lagen. Och enär ett eftersättande av det allmänna kravet på fastighets lämplighet
måste ur allmän synpunkt anses som något mer betänkligt än att
undantag göres från de särskilda till jordbrukets skydd meddelade bestämmelserna,
torde det vara befogat att för eftergift i förstnämnda hänseende
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
65
uppställa det ytterligare kravet, att den icke må ske utan så är att ändamålet
med avstyckningen icke kan utan synnerlig olägenhet tillgodoses på annat
lämpligt sätt.»
De här åsyftade stadgandena ha på hemställan av lagrådet något jämkats
i Kungl. Maj:ts förslag. För att avsikten med bestämmelserna skall komma
till tydligare uttryck har sålunda i 19 kap. 4 § andra stycket först upptagits
den strängare regeln, att kraven på styckningsdels beskaffenhet icke må eftergivas,
såvitt ändamålet med avstyckningen kan med mindre avsteg från
nämnda krav tillgodoses på annat lämpligt sätt. Skulle avstyckningen väl icke
träda lämplighetskravet för nära men dock innebära ett eftersättande av
de särskilda skyddsbestämmelserna för jordbruket eller skogsbruket, föreskrives
att vid tillämpningen av undantagsbestämmelserna skall iakttagas, att
i den mån jämkning kan ske ändringen i fastighetsindelningen ej medför
större men för jordbruket eller skogsbruket än som är nödigt.
Beträffande härefter de ur plansynpunkt uppställda villkoren
för avstyckning må till en början anmärkas, att i Kungl.
Maj:ts förslag icke vidtagits någon ändring i gällande lags förbud mot avstyckning
inom tomtindelat område. Det har i propositionen
framhållits, att den föreslagna utvidgningen av rätten till avstyckning
inom sådant område syntes medföra olägenheter ur fastighetsregistreringssynpunkt.
En omarbetning av förslaget i denna del vore därför behövlig.
I fråga om förslaget att ur jorddelnigslagen utmönstra reglerna om a vstyckningsplan
har departementschefen framhållit, att han vid utarbetandet
av förslaget till ny byggnadslag ansett övervägande skäl tala för
att icke bibehålla institutet avstyckningsplan. Bestämmelserna i jorddelningslagen
om sådan plan borde därför utgå. Departementschefen har i denna
fråga vidare anfört:
»Emellertid anser jag det icke vara rådligt att taga ett sådant steg utan att
sätta något annat än byggnadsplan i stället. Jag befarar nämligen, att även
om byggnadsplan kan göras mycket enkel, det dock kan komma att oftare än
nu inträffa att avstyckning för bostäder, sportstugor och dylikt kommer att
äga rum utan hänsyn till den framtida utvecklingen. I syfte att förekomma
detta synes i reglerna om avstycknings tillåtlighet böra införas ett stadgande,
som redan på begynnelsestadiet gör det möjligt att vägra avstyckning,
om den framstår som mindre lämplig med hänsyn till ännu icke aktuella
men dock sannolika framlida avstyckningar. På detta sätt böra t. ex.
strandområden m. m. kunna reserveras och ej bli en exklusiv förmån för viss
tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen och överlantmätaren,
resp. ägodelningsrätten som beakta det nu berörda kravet, men länsstyrelsen
torde böra äga att till ledning för tillämpningen i allmänhet eller i det särskilda
fallet meddela erforderliga anvisningar.»
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skola de ur jordpolitisk synpunkt uppställda
förutsättningarna för avstyckning i allmänhet icke äga tillämpning, då fråga
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 47.
5
66
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
är om avstyckning inom planlagt område (19 kap. 4 §
första stycket). Härom anför departementschefen i propositionen följande.
»1 frågan, om de jordpolitiska villkoren för avstyckning skola upprätthållas
inom planlagt område, har jag tidigare uttalat, att undantag från de villkor
som hänföra sig till det allmänna lämplighetskravet eller som avse att bereda
skydd för bestående jordbruks- eller skogsbruksfastigheter måste i viss mån
medgivas för avstyckning av bl. a. mark för bostadslägenheter och industrianläggningar.
För att undantag skall ske bör dock, enligt vad jag nämnt,
fordras alt det skall föreligga ett behov av dylika lägenheter och att avstyckning
för tillgodoseende av detta behov kan anses vara till gagn jämväl ur allmän
synpunkt. Vidare bör gälla, att avstyckning enligt dessa undantagsbestämmelser
icke må ske på ett sätt som medför större skada för jordbruket i
orten än som är nödigt. Skulle avstyckningen, såvitt angår restfastigheten,
innebära ett eftersättande av det allmänna lämplighetskravet, bör avstyckningen
ej medgivas annat än om ändamålet därmed icke kan utan synnerlig
olägenhet tillgodoses på annat lämpligt sätt. Då fastighetsbildningssakkunniga
intagit den ståndpunkten, att de jordpolitiska villkoren i full utsträckning
skola upprätthållas även inom planlagt område, skulle nyssnämnda regler
för avstyckning bliva tillämpliga jämväl inom sådant område. Att exempelvis
byggnadsplan fastställts för visst område, skulle icke medföra någon
garanti för att avstyckning i syfte att genomföra planen skulle få äga rum.
Även om de sålunda föreslagna reglerna i praktiken troligen icke skulle
leda till större olägenheter, enär avstyckning inom detaljplanområde väl i allmänhet
icke komme att vägras av jordpolitiska skäl, så kan det anmärkta
förhållandet dock icke anses tillfredsställande från principiell synpunkt.
Både för det allmänna och för de enskilda markägarna måste det anses
olämpligt att stadsplan eller byggnadsplan skall få uppgöras och fastställas
med de utgifter och konsekvenser i övrigt detta medför utan att man vet om
planen kan tillämpas. Genom planens fastställande bör behovet av smärre
lägenheter inom planområdet anses klarlagt. Fastställandet torde även i princip
höra anses innebära, att de med tanke på jordbruket och skogsbruket
uppställda jordpolitiska kraven inom planområdet skola vika för intresset
av att tätbebyggelse i enlighet med planen kommer till stånd.
Detta gäller i synnerhet stadsplan. Den tätbebyggelse varom det inom dylik
plan är fråga torde regelmässigt vara av sådan art, att jordbrukets intressen
inom planområdet ej rimligen kunna vara utslagsgivande.
I fråga om byggnadsplan torde en viss skillnad böra göras mellan planer
som fastställts före och planer som fastställts efter den nya planlagstiftningens
ikraftträdande. Äldre byggnadsplaner ha icke sällan utlagts över orimligt
stora områden utan större hänsyn till om någon tätbebyggelse inom planområdet
i mera väsentlig omfattning vore att förvänta under överskådlig tid. Vid
planens fastställande har hänsynen till jordbrukets intressen ofta icke tillmätts
erforderlig betydelse. På grund härav torde det vara nödvändigt att de
jordpolitiska villkoren tillämpas vid avstyckning inom dylika planområden.
Detsamma torde gälla områden, för vilka avstyckningsplan godkänts. De olä
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47-
67
genheter som härav kunna orsakas torde i väsentlig män motverkas, därest —
såsom jag i annat sammanhang förordat — äldre byggnads- och avstyckningsplaner
underkastas en allmän översyn i syfte bland annat att utmönstra
sådana planer eller delar därav, inom vilka tätbebyggelse ej kan förväntas
äga rum i större utsträckning inom överskådlig tidrymd.
Vid uppgörande av ny byggnadsplan skall iakttagas, att planen ej får avse
större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva
bebyggt. Behovet av tätbebyggelse inom byggnadsplaneområdet skall sålunda
prövas på ett helt annat sätt än tidigare. Vidare skall vid planupprättandet
hänsyn tagas även till jordbrukets intressen; det skall tillses, att jordbruk,
skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras
eller försämras. Skulle fråga uppkomma, huruvida fastställelse av plan
som medför skada å jordbruket av denna anledning bör vägras, torde det
kunna förväntas, att länsstyrelsen i ärendet inhämtar yttrande från — förutom
överlantmätaren — de organ som lära komma att inrättas för jordbrukets
rationalisering.
På grund av vad nu anförts vill jag förorda, att avstyckning inom område,
som omfattas av stadsplan eller av byggnadsplan som fastställts efter den nya
planlagstiftningens ikraftträdande, må verkställas utan hinder av de i 19 kap.
uppställda jordpolitiska villkoren, därest avstyckningen överensstämmer med
planen. Inom andra planområden än nu sagts — bland annat inom område
som omfattas av generalplan eller avstyckningsplan eller av byggnadsplan
som fastställts före nyssnämnda lags ikraftträdande — skola de jordpolitiska
villkoren däremot i princip tillämpas.»
Den befogenhet att i avbidan på fastställande av plan utfärda avstyckningsförbud
som länsstyrelsen äger enligt gällande lag har bibehållits
i Kungl. Maj:ts förslag (se 19 kap. 13 § 3 mom. andra stycket). I detta avseende
anför departementschefen följande.
»Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag har en principiell gränsdragning
skett mellan länsstyrelsens och fastighetsbildningsmyndigheternas befogenheter
vid avstyckning. Länsstyrelsen skall för sin del pröva avstycknings
lämplighet ur plansynpunkt och äger utfärda förbud mot avstyckning
utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i avbidan på upprättande av plan.
Fastighetsbildningsmyndigheterna åter skola pröva om avstyckningen eljest
kan godkännas, främst då med hänsyn till de jordpolitiska villkoren. Finner
lantmätaren vid avstyckningsförrättningen att plan erfordras, skall han hänskjuta
planfrågan till länsstyrelsen och förklara förrättningen vilande i avbidan
på länsstyrelsens beslut. Även i det fall då avstyckningsförbud råder
torde, därest länsstyrelsens besked icke inhämtats redan före förrättningens
påbörjande, förutsättas att förrättningen skall avbrytas för inhämtande av
sådant besked.
Den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna
kan bli tidsödande. Denna olägenhet är av stor praktisk betydelse,
enär, med den bestämning tätbebyggelsebegreppet erhållit enligt byggnadslagen,
planfrågan torde bli aktuell i flertalet avstyckningsärenden. Skall, så
-
68
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
som fastighetsbildningssakkunniga synas ha förutsatt, avstyckningsförrättningen
i alla dessa fall avbrytas för inhämtande av planmyndighetens förhandsgodkännande,
kommer detta att i hög grad tynga avstyckningsverksamheten.
Tidsutdräkten och merkostnaden drabba i första hand förrättningssökanden.
Men även för lantmätaren uppkommer tidsförlust, om förrättningen
icke kan slutföras vid ett enda besök på platsen. Detta är särskilt olägligt
med hänsyn till den rådande bristen på arbetskrafter inom lantmäteriet.
På grund härav kunde ifrågasättas att uppdraga åt fastighetsbildningsmyndigheterna
att pröva uppkommande planfrågor i alla de fall, där icke
länsstyrelsen själv ägde fastställa avstyckning. Denna prövning skulle då
ingå som ett normalt led i avstyckningsförrättningens handläggning och
i fastställelseförfarandet. På fastighetsbildningsmyndiglieterna skulle ankomma
att tillse att yttrande inhämtades från planmyndigheterna, närmast länsarkitekten,
i erforderlig omfattning, och det skulle förutsättas att den största
hänsyn komme att tagas till den mening som dessa därvid uttalade. Några
särskilda avstyckningsförbud skulle med en dylik anordning icke bli erforderliga.
Det torde emellertid vara betänkligt att på detta sätt minska länsstyrelsens
och länsarkitektens inflytande i avstyckningsärenden, som äga samband med
planfrågor. Avstyckning utgör i regel den första inledningen till begynnande
tätortsbildning. Det synes därför böra ligga i länsstyrelsens hand att hindra
avstyckningar, som äro olämpliga ur plansynpunkt. Att märka är också att
avstyckningar, särskilt för bostads- eller industriändamål, ej sällan äga samband
med aktuella väg- och avloppsfrågor. Rörande sådana frågor ha länsstyrelsen
och länsarkitekten sakkunskap och erfarenhet. Även med hänsyn
härtill synes det erforderligt att planmyndigheternas beslutanderätt med avseende
å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkl i huvudsak bibehålies.
Vissa förenklingar i förfarandet vid prövning av uppkommande planfrågor
torde dock vara möjliga. Det synes sålunda böra tillåtas, att avstyckningsförrättning
fortgår och avslutas, oaktat länsstyrelsen utfärdat särskilt avstyckningsförbud.
Lantmätaren bör alltså kunna lämna tillstånd till avstyckning
under förutsättning att länsstyrelsen sedermera medgiver densamma. I viss
utsträckning torde detta förfaringssätt tillämpas redan för närvarande, ehuru
stöd i lagen därför saknas. Länsstyrelsens prövning kommer härvid att uppskjutas
och ingå som ett led i fastställelseprövningen. Vidare torde länsstyrelsen
böra kunna i vissa fall delegera sin rätt att medgiva avstyckning till
länsarkitekten. Om åter länsarkitekten vid sin prövning av ärendet finner att
avstyckning bör vägras, synes avgörandet böra tillkomma länsstyrelsen.
Har särskilt förbud mot avstyckning utan länsstyrelsens medgivande ej
utfärdats, torde frågan i vad mån planläggning må anses erforderlig få prövas
av fastighetsbildningsmyndigheterna, därvid dock måste iakttagas att yttrande
från planmyndigheterna inhämtas i erforderlig omfattning. Finner
lantmätaren att avstyckning ej bör äga rum utan att plan upprättats, bör
han låta ärendet vila i avvaktan på länsstyrelsens besked.»
I övrigt har, vad angår avstyckning inom planlagda och därmed järn -
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
69
förliga områden, icke föreslagits annan ändring i gällande dag än att den
behörighet för annan än lantmätare att verkställa avstyckning
inom vissa samhällen och planlagda områden varom stadgas i 19 kap.
5 § andra stycket i förslaget något begränsats. Enligt förslaget skall sålunda
annan än lantmätare icke, såsom enligt gällande rätt, vara behörig att företaga
avstyckning inom område, för vilket endast utomplansbestämmelser
fastställts. Med hänsyn till att länsstyrelsen är fastställelsemyndighet inom
sådana områden som avses i förevarande lagrum medför den föreslagna begränsningen
av behörigheten, att fastställelseprövningen inom utomplansomområdena
övergår från länsstyrelsen till de vanliga fastställelsemyndigheterna.
Beträffande motiven för den nu angivna ändringen må hänvisas till propositionen
s. 174. För att vinna bättre kontroll över förrättningsmän, som
icke äro statsanställda lantmätare, har vidare genom propositionen såsom
förutsättning för sådan förättningsmans behörighet uppställts krav på auktorisation
av lantmäteristyrelsen.
Det genom propositionen framlagda förslaget om ändring i
jorddelningslagen innehåller i övrigt huvudsakligen följande.
Beträffande nybildad fastighets arrondering innehåller gällande lag i 19
kap. 11 § vissa bestämmelser om antalet ägoskiften och om ägornas form.
Dessa bestämmelser ha i förslaget utbytts mot ett mera allmänt avfattat stadgande
av innebörd, att fastighets ägor såvitt möjligt skola ligga i ett sammanhang
och hava så regelbunden och för ändamålet lämplig form som för.
hållandena medgiva. Tillika har intagits en erinran, att hänsyn skall tagas
till väg- och vattenavledningssystemen.
Enligt en i senare delen av 19 kap. 12 § andra stycket intagen föreskrift
gäller för närvarande, att vid avstyckning av mark till jordbruksfastighet bestämmelse
ej må meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes
från delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet. I sakkunnigbetänkandet
har uttalats, att det syntes vara av mindre vikt att varje
särskilt jordbruk finge andel i samfälligheten; huvudsaken vore att den
ifrågavarande förmånen icke berövades jordbruksnäringen i orten. Bestämmelsen
har därför i Kungl. Maj:ts förslag ersatts med ett stadgande, som innehåller
förbud mot avstyckning på sådant sätt att andel som nu sagts tillfaller
fastighet som ej är avsedd till jordbruk.
Lagens bestämmelser i 19 kap. 19 § om kartredovisningen vid avstyckning
ha i förslaget såtillvida ändrats, som förslaget beträffande frågan, hur ingående
det med kartan avsedda området skall grafiskt beskrivas, innebär
den nyheten, att även inom avrösningsjorden olika ägoslag skola specificeras
och sålunda skillnaden mellan skogsmark och annan avrösningsjord
utmärkas. För närvarande skall något särskiljande av olika ägoslag inom
avrösningsjorden icke äga rum. Med hänsyn till den betydelse skogen inom
stora delar av landet har för jordbruksfastighets bärighet har det emellertid
ansetts som en brist, att icke läge och gränser för skogsmarken angivas. Till
undvikande av onödiga kostnader göres emellertid i förslaget undantag från
70
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
den föreslagna regeln för de fall, då sådan redovisning uppenbarligen saknar
betydelse för ärendets prövning.
Beträffande avstyckning av område, som varit anslaget till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp, medgives i 19 kap. 26 § undantag från
flertalet av de i lagen uppställda jordpolitiska villkoren ävensom från vissa
föreskrifter som avse förfarandet. Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit,
att dylika torp, sedan därav gjorts särskilda jordbruksfastigheter, ej
sällan blivit typiska ofullständiga jordbruk med de olägenheter som därav
plägade följa. Dessa undantagsbestämmelser ha därför i propositionen ansetts
böra utgå.
Av jordpolitisk innebörd är vidare den ändring som föreslås i 9 kap. 7 §
om delningsgrund vid utbrytning av servitut. Enligt tredje stycket i denna
paragraf må sakägarna vid sådan utbrytning träffa förening om storleken
av vederlagsjorden. I propositionen har uttalats, att den sålunda medgivna
friheten att lägga träffad förening till grund vid utbrytning av servitut står
i uppenbar strid mot den ståndpunkt gällande rätt i 7 a § lagen om servitut
intager i fråga om servituts hävande genom överenskommelse mellan servitutsförhållandets
parter. Med hänsyn härtill har föreslagits, att förening som
nu sagts må lända till efterrättelse endast för det fall, att fråga ej är om servitut
som tillkommit i sammanhang med laga delning eller som avses i 7 a §
servitutslagen.
De föreslagna ändringarna i de materiella reglerna rörande avstyckning ha
föranlett vissa jämkningar även i stadganden av huvudsakligen processuell
karaktär. I sådant hänseende må anmärkas, att lagens bestämmelser i 3
kap. 2 § och 19 kap. 5 § om underrättelse till byggnadsnämnd om sökt förrättning
undergått vissa jämkningar. Medan för närvarande underrättelse
till byggnadsnämnd är föreskriven endast för det fall att förrättningen skall
äga rum i samhälle, där den för städerna stadgade ordning för bebyggande
skall iakttagas, har i förslaget underrättelseskyldigheten utvidgats att avse
alla de fall, då förrättningen äger rum i ort, där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov. Motsvarande ändring har föreslagits dels i 21 kap. 42 § angående
skyldighet för fastställelsemyndighet att i vissa fall inhämta yttrande
av byggnadsnämnd dels ock i samma kapitels 21 kap. 38 och 59 §§ beträffande
skyldigheten för ägodelningsdomare, ägodelningsrätt och hovrätt att
underrätta byggnadsnämnd om meddelat fastställelsebeslut.
Enligt gällande lag må i princip talan ej föras mot beslut, varigenom
fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning (21 kap. 51 §). Från denna
regel uppställer lagen dock undantag bl. a. för det fall att förrättningen ägt
rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas. I dylikt fall må nämligen fastställelsebeslutet överklagas av
byggnadsnämnden. Nu föreslås, att beslut om fastställelse som meddelats av
annan myndighet än överlantmätaren skall få överklagas jämväl av överlantmätaren
och lantbruksnämnden. I propositionen har framhållits, att om
man nu i syfte att förebygga en ytterligare försämring av fastighetsbildningen
uppställde strängare villkor för jorddelning, motsättningen mellan all
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47. <1
männa och enskilda intressen vid fastighetsbildningen tydligen komme att
skärpas. Någon myndighet borde därför finnas som å statens vägnar kunde
påkalla rättelse av beslut, däri det allmännas intresse av en ur jordpolitisk
synpunkt lämplig fastighetsbildning eftersatts till den enskildes förman. Även
beslut, varigenom tillstånd till jorddelning meddelats efter underställning,
skola enligt förslaget få överklagas av de nu nämnda myndigheterna.
Av det anförda framgår, att ej heller enligt förslaget klagan får föras över
beslut om fastställelse, som enligt föreskrifterna i 21 kap. 43 § sista stycket
fastställts av överlantmätaren. I stället har i förslaget intagits en föreskrift
i nämnda lagrum av innebörd, att överlantmätaren ej skall äga fastställa en
förrättning om lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden framställt erinran
mot förrättningen. Med en sådan regel skulle det ej finnas behov av klagorätt
för nämnderna. Detta stadgande har tillkommit pa hemställan av lagrådet,
som därvid framhöll att man utan uttryckligt lagstadgande med full
trygghet kunde förutsätta att överlantmätaren ej meddelade ett fastställelsebeslut
utan att lantbruksnämnden, med vilken han skulle ha att nära samarbeta,
blivit i tillfälle att framställa sina erinringar mot förrättningen. Vad
anginge byggnadsnämnden erinrades, att denna jämlikt 19 kap. 5 § skulle
underrättas om förrättningen.
Beträffande övriga i propositionen framlagda lagföislag
må i detta sammanhang anmärkas förslagen angående ändringar i fastighetsbildningslagen,
den s. k. Dalalagen och ensittarlagen. I fastighetsbildningslagen
ha som följd av de nya bestämmelserna om avstyckning föreslagits
vissa ändringar dels i 2 kap. om tomtmätning för att möjliggöra snabbare
handläggning i vissa fall av dylika ärenden dels ock i 5 kap. om avstyckning,
i 6 kap. om laga skifte och i 7 kap. om fastighetsregister för stad.
I 5 och 6 kap. ha bestämmelserna om iakttagande vid jordelningsförrättning
av gällande planer och andra byggnadsbestämmelser omarbetats i huvudsaklig
överensstämmelse med de i sådant hänseende föreslagna stadgandena
i 19 kap. jorddelningslagen. I 7 kap. 1 § har föreslagits viss ändring
med avseende å de planer och bebyggelsereglerande bestämmelser som skola
anmärkas i fastighetsregistret. Ändringarna i Dalalagen (25 §) och ensittarlagen
(18 §) ha påkallats för att åstadkomma överensstämmelse med de
nya stadgandena i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen.
Lagändringarna ha föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1948.
B. Ändrade bestämmelser om sammanläggning.
De sakkunniga ha uttalat, att som sammanläggningsinstitutet hade sin
största praktiska betydelse i fall, då sammanläggning kombinerades med avstyckning,
samt sådan jorddelning ofta vore beroende av en dylik kombination,
en reform av reglerna om avstyckning icke borde företagas utan att
samtidigt lagen om sammanläggning underkastades saklig översyn. De av
nämnda reform påkallade ändringarna i sammanläggningslagen behövde må
-
72
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
hända icke bli så djupgående. Emellertid syntes det lämpligt att samtidigt
vidtaga vissa andra ändringar i denna lag, särskilt undanröja några mindre
behövliga legala hinder mot institutets begagnande, vilka vållade besvärligheter
i praxis och motverkade intresset att kunna genom sammanläggning
förbättra fastighetsindelningen. De sakkunnigas förslag i detta hänseende
borde dock icke uppfattas som om det åsyftade lösning av alla frågor om
sammanläggningsinstitutets reformering. Slutlig ståndpunkt hade t. ex. icke
tagits till det tvivelaktiga spörsmålet om möjlighet att tillåta sammanläggning
av makars fastigheter. De ändringar av systematisk eller eljest av redaktionell
natur, som ansetts lämpliga, medförde i förening med de sakliga nyheterna
en så pass genomgripande omvandling av gällande lags text, att förslaget
funnits böra erhålla formen av en helt ny lag.
I de sakkunnigas förslag till lag om sammanläggning av fastigheter å landet
angivas först institutets innebörd och rättsverkningar (1 och 2 §§), därefter
den lokala begränsningen av lagens tillämplighetsområde (3 §), villkoren
för sammanläggning i den mån de icke ansetts tillhöra frågan om institutets
innebörd (4—11 §§) samt slutligen reglerna om förfarandet (12—
19 §§).
Den viktigaste nyheten i förslaget kan anses ligga däri att — medan gällande
lag utgår från att möjligheten till sammanläggning skall vara begränsad
till fall, då fastigheterna med avseende å sättet för sin tillkomst stå i visst
förhållande till varandra — förslaget däremot principiellt medger institutets
användning beträffande fastigheter i allmänhet, oavsett deras
härkomst. De hittillsvarande bestämmelserna avse sålunda till största
delen att inskränka möjligheten att sammanlägga vad som tillhör skilda
ursprungliga skifteslag; sammanläggning över rågång är i allmänhet icke
tillåten. I förslaget ha nagra villkor med avseende å skifteslagsindelningen
icke upptagits.
I samband härmed kan nämnas att förslaget innefattar ökade möjligheter
att låta fastighet, som utgör andel i samfälld mark, ingå
i sammanläggning.
Vid sidan av de nya reglerna beträffande frågan, vilka fastigheter som
överhuvud kunna komma i fråga till sammanläggning med varandra, torde
som den mest betydande nyheten i förslaget kunna betecknas dess bestämmelser
om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena.
I sådant hänseende innebär förslaget bland annat eftergivande
av gällande lags krav att medgivande till sammanläggning måste föreligga
från innehavare av särinteckning med sämre rätt än gemensamma inteckningar
i fastigheterna. De sakkunniga ha därjämte ansett det möjligt
att tillmötesgå det gamla önskemålet, att inteckningar för servitut och därmed
jämförliga rättigheter icke skola kunna, såsom andra inteckningar,
hindra sammanläggning, och förslaget innehåller därför ett stadgande att,
vid bedömande av sammanläggnings tillåtlighet ur gravationssynpunkt, avseende
icke skall fästas vid dylika inteckningar.
Medan betydande lättnader sålunda ansetts kunna medgivas i de hittills
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
73
med hänsyn till skifteslagsindelningen och gravationsförhållandena uppställda
villkoren för sammanläggning, har å andra sidan synts påkallat att mer
generellt än hittills hävda intresset av nybildade fastigheters lämplighet för
sitt ändamål och överhuvud av jordpolitisk kontroll. Beträffande
lämplighetskravets närmare innebörd utgå de sakkunniga från att samma
regler i princip böra gälla, vare sig en faslighet tillskapas genom jorddelning
eller genom sammanläggning. De bestämmelser om nybildad fastighets
lämplighet, som upptagits i förslaget till nya avstyckningsregler, borde därför
äga tillämplighet också vid sammanläggning, och i förslaget hänvisas i
enlighet härmed till dessa bestämmelser.
Slutligen må anmärkas att förslaget till sammanläggningslag ansetts böra
föranleda vissa följdändringar i den s. k. Dalalagen, varom särskilt lagförslag
framlagts.
Beträffande innehållet i remissyttrandena hänvisas till propositionen (s,
223 o. f.).
Departementschefen har anfört följande.
»Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 17 januari 1947 har fastighetsbildningssakkunnigas
förslag till nya regler om avstyckning lagts till
grund för ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag angående
ändring i jorddelningslagen. Lagförslaget avser icke att vara en definitiv lösning
av frågan om avstyckningsinstitutets reformering; denna är nämligen i
väsentlig grad beroende av utformningen av jorddelningslagstiftningen i övrigt.
Det huvudsakliga syftet med förslaget är att söka förhindra uppkomsten
av icke bärkraftiga brukningsdelar och frånskiljandet av skog som är behövlig
för jordbruket.
Parcelleringen av landets jordbruksjord har otvivelaktigt redan drivits för
långt. Ett medel att utvidga brukningsdelarnas areal och förbättra arronderingen
eller ägosammansättningen är sammanläggningsinstitutet. Likaväl
som för jorddelning bör för sammanläggning gälla, att tillskapandet av ny
fastighet skall vara beroende av att denna ur jordbruksekonomiska och andra
synpunkter är ändamålsenlig.
De sakkunniga ha med allmänt instämmande i remissyttrandena ansett,,
att sammanläggningsinstitutet enligt gällande lag icke kan tillfredsställande
fylla nämnda uppgift, och det torde icke kunna bestridas, att den nuvarande
lagstiftningen om sammanläggning är bristfällig. Å ena sidan saknas erforderliga
garantier för att endast lämpliga fastigheter bildas genom sammanläggning
och å andra sidan gälla för sammanläggning åtskilliga villkor som
varken betingas av jordpolitiska krav eller eljest kunna anses tillräckligt
motiverade.
Av den förut lämnade redogörelsen framgår att de sakkunnigas förslag till
lag om sammanläggning av fastigheter å landet avser att förbättra sammanläggningsinstitutet
främst i nämnda avseenden. De sakkunniga ha själva
framhållit, att med förslaget icke åsyftas lösning av alla frågor om sammanläggningsinstitutets
reformering.
74
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
En ny lagstiftning om sammanläggning måste emellertid för närvarande
få karaktären av ett provisorium redan av samma anledning som enligt vad
nyss anförts föranleder att avstyckningsinstilutet icke kan definitivt regleras;
även lagstiftningen om sammanläggning är beroende av den slutliga revisionen
av jorddelningslagen. Särskilt stor betydelse torde sammanläggningsinstitutet
få i den mån rationaliseringssträvandena nödvändiggöra bättre överensstämmelse
mellan jordens indelning i faktiska brukningsenheter och den
rättsliga fastighetsindelningen. Såsom i vissa remissyttranden framhållits synes
man för detta syfte böra överväga, i vad mån det erfordras regler om sammanläggning
av gemensamt brukade fastigheter jämväl utan ägarens samtycke.
Frågan om förhållandet mellan fastighetsredovisningen samt den kommunala
och ecklesiastika indelningen är för närvarande föremål för övervägande
inom lantmäteristyrelsen. I samband därmed torde även spörsmålet
om sammanläggning över skilda slag av förvaltningsgränser upptagas till
prövning. Det i flera remissutlåtanden uttalade önskemålet om möjlighet att
sammanlägga över sockengräns bör med hänsyn därtill tills vidare lämnas
å sido.
De lättnader i fråga om sammanläggnings beroende av gravationsförhållandena,
som de sakkunniga föreslagit, ha i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.
I olika remissyttranden har dock gjorts gällande att lättnaderna icke
gå nog långt. Även enligt min mening är det i och för sig önskvärt att lämpligheten
av sammanläggning får bedömas uteslutande efter jordpolitiska
grunder. Härför erfordras emellertid anordningar som på betryggande sätt
tillgodose inteckningshavarnas intresse. Den i lagberedningens utlåtande antydda
inteckningsregleringen kan möjligen visa sig vara en utväg men utformningen
av ett dylikt institut torde sammanhänga med reformeringen av
inteckningsrätten i övrigt. För närvarande är det därför icke heller i fråga
om gravationsförhållandena möjligt att slutligt reformera sammanläggningsinsti
tutet.
Särskilt från ägodelningsdomarhåll har mot sakkunnigförslaget riktats anmärkning,
att gällande lags bestämmelser om förfarandet lämnats i det närmaste
orubbade. Jag är icke beredd att gå närmare in på detta problem i nu
förevarande sammanhang. Vissa jämkningar i förfarandet synas mig dock
kunna företagas utan någon mera djupgående undersökning.
Av det anförda framgår att jag icke för närvarande anser det möjligt att
framlägga förslag angående sammanläggningsinstitutets slutliga utformning.
På grund av institutets betydelse ur jordpolitisk synpunkt böra emellertid
redan nu vissa ändringar vidtagas i den riktning som fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit. Ändringarna torde lämpligen kunna genomföras inom ramen
för den gällande sammanläggningslagen, frånsett de följdändringar som
samtidigt torde böra göras i den s. k. Dalalagen och fastighetsbildningslagen.»
Innebörden av de föreslagna lagändringarna framgår av den i propositionen
givna specialmotiveringen (s. 230 o. f.). Beträffande huvudpunkterna i
förslaget må här anmärkas följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
75
I 1 § sammanläggningslagen stadgas för närvarande bland annat de villkor
för sammanläggning som gälla med avseende å skifteslagsindelningen. För
sammanläggning fordras i princip att de fastigheter som skola sammanläggas
antingen utgöra primära skifteslag eller gemensamt ingå i ett sådant. Sammanläggning
över rågång är sålunda i allmänhet ej tillåten. Då det ur rationaliseringssvnpunkt
uppenbarligen är angeläget att en äldre tids skifteslagsindelning
icke klavbinder utvecklingen av fastighetsbildningen, föreslås
villkoren för sammanläggning med avseende å skifteslagsindelningen skola
borttagas.
Förslaget till ändring av sammanläggningslagen upptager i 7 § bestämmelser
om den jordpolitiska kontroilen vid sammanläggningar. Medan
gällande lag, 6 §, utgår från att vid sammanläggning, som innebär återgång
till förutvarande, genom delning upplöst fastighetsenhet, prövning av fastighetsbildningens
lämplighet är överflödig, utsträckes genom förslaget den
jordpolitiska kontrollen att gälla generellt vid alla slag av sammanläggningar.
Den föreslagna regleringen av de jordpolitiska villkoren för fastigheters uppdelning
genom avstyckning har i princip synts vara lämplig även för fastigheters
bildande genom sammanläggning. Ifrågavarande bestämmelse innehåller
därför en hänvisning till vad i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen
stadgas.
8 § sammanläggningslagen behandlar för närvarande det fallet att en
eller flera men icke samtliga av de fastigheter, som ifrågakomma till sammanläggning,
häfta för viss ränta, avgäld eller ersättning eller visst lån eller
förskott. Det stadgas att sammanläggningen icke må äga rum, med mindre
medgivande därtill lämnas av den som på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken har säkerhet för fordran eller annan rättighet i fastighet,
som ej är på nyss nämnt sätt belastad. I förslaget uppgives kravet på
medgivande i den mån sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för
den som eljest skulle lämnat medgivandet. Dessutom innebär förslaget i denna
del att det för närvarande i 14 § ingående stadgandet, att fastighet som
är föremål för återköpsrätt ej må sammanläggas med annan fastighet utan
medgivande av återköpsrättens innehavare, överflyttas till 8 §. I samband
därmed utvidgas denna regel till att avse fordran på medgivande även av
andra som ha rätt att återtaga eller tillösa sig fastighet. Undantag härifrån
stadgas dock i fråga om lösningsrätt enligt ensittarlagen samt beträffande
kronans och arrendator förköpsrätt''. I dessa fall kan nämligen sammanläggning
icke på samma sätt som beträffande vanliga lösningsrätter äventyra
möjligheterna att göra rättigheten gällande.
Den i 9 § av gällande lag om sammanläggning upptagna särskilda bestämmelsen
rörande fastigheter som äro underkastade vanhävdslagstiftningen föreslås
skola upphävas, enär sammanläggnings lämplighet bör bedömas uteslutande
efter de regler som framgå av 7 § i förslaget.
Vad angår 10 och 11 §§ sammanläggningslagen innebär förslaget'' att sammanläggningssökandens
skyldighet att förete gravationsbevis avskaffas. Vidare
bestämmes sökandens åliggande att förebringa lantmäteriteknisk utred
-
76
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
ning så att den skall avse all utredning som erfordras för bedömande av
frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt
och icke annorledes är tillgänglig. Om överlantmätaren vid sin granskning
av ärendet finner att dylik utredning saknas, skall han hänvända sig till
sökanden och, därest bristen ändock icke avhjälpes, göra anmälan därom
hos ägodelningsdomaren.
Bestämmelserna i 14 § sammanläggningslagen innehålla villkoren för sammanläggning
med avseende å lagfarts- och inteckningsförhållanden. I sistnämnda
hänseende innebär förslaget väsentliga nyheter. Å ena sidan skall
inteckningsbelastningen å fastigheter som skola sammanläggas icke i något
fall utgöra hinder för sammanläggningen, om inteckningshavama lämnat
medgivande till densamma; i vissa fall fordras att medgivandena lämnats
på grundval av upprättat'' förslag till förmånsordning för inteckningarna i
den sammanlagda fastigheten. Ä andra sidan skall medgivande av inteckningshavare
icke erfordras då sammanläggningen är väsentligen utan betydelse
för hans säkerhet, och under särskilt angivna omständigheter skall
överhuvud taget avseende icke fästas vid vissa inteckningar. Om den föreslagna
regleringen har departementschefen bland annat anfört:
»Sammanfattningsvis må slutligen angivas huru ett sammanläggningsärendes
behandling ur inteckningssynpunkt kommer att gestalta sig i enlighet
med vad jag i det föregående förordat. Därvid förutsättes att inteckning för
återköpsrätt icke gäller i någon av fastigheterna; finnes sådan inteckning,
fordras alltid att innehavaren därav medgivit sammanläggningen. I första
hand undersökes, om fastigheterna besväras av inteckningar som skola lämnas
utan avseende. Inteckningar för servitut eller nyttjanderätt, som icke
rör mark som skall ingå i sammanläggningen, samt inteckningar, vilkas
dödande i fastighet, varom fråga är, sökts och funnits icke möta hinder
därest sammanläggningen genomföres, betraktas sålunda som obefintliga. I
den mån sökanden förvärvat fastighet med utfästelse om gravationsfrihet,
är det givetvis lämpligt att han uppmanas söka få utfästelsen infriad. Nästa
åtgärd i ärendet blir nämligen, att ägodelningsdomaren konstaterar huru
återstående inteckningar belasta fastigheterna. Befinnes icke mera än en av
fastigheterna vara besvärad av dessa inteckningar eller utgöras alla inteckningarna
av gemensamma inteckningar som gälla i samma fastigheter med
samma inbördes förmånsrätt, kan sammanläggningsansökningen beviljas utan
vidare, såvitt avser inteckningsförhållandena. Finnes, förutom sådana gemensamma
inteckningar som nyss sagts, särinteckning med sämre rätt i någon
av de gemensamt intecknade fastigheterna, fordras att särinteckningens innehavare
lämnat medgivande till sammanläggningen, därest denna ej är
väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Föreligger icke något av nu
nämnda fall, har ägodelningsdomaren att upprätta förslag till förmånsordning
för inteckningarna i den sammanlagda fastigheten. För detta syfte
skall han förhandla med sakägarna; om det finnes ändamålsenligt, bör förhandlingen
ske vid särskilt sammanträde. Sedan förslaget uppgjorts och godkänts
av sökanden till sammanläggningen, bedömer ägodelningsdomaren
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
77
huruvida sammanläggningen är väsentligen utan betydelse för inteckningshavares
säkerhet. Finnes detta icke vara fallet beträffande vissa inteckningshavare,
måste dessa medgiva sammanläggningen. Kan sökanden förete erforderliga
medgivanden av inteckningshavare, utgöra alltså inteckningsförhållandena
ej hinder mot sammanläggningen, men i annat fall skall ansökningen
därom avslås.»
I 15 § sammanläggningslagen föreslås ett stadgande som avser att giva
upprättat förslag till förmånsordning definitiv karaktär. Därest förordnande
om sammanläggning gives, skall sålunda förmånsordningen i beslutet därom
fastställas till efterrättelse.
Slutligen kan nämnas att 21 § sammanläggningslagen enligt den föreslagna
lydelsen medgiver överlantmätare och sådan lantbruksnämnd, som avses
skola från och med den 1 juli 1948 inrättas inom varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde, rätt att överklaga förordnande om sammanläggning.
Lagändringarna ha föreslagits skola träda i kraft den 1 januari 1948.
Utskottet.
Landets jordbruksfastigheter förete obestridligen i många fall betydande
brister. Parcelleringen av jordbruksjorden har vida överskridit gränserna för
vad som kan anses betingat av naturförhållandena eller önskligt ur näringspolitisk
synpunkt. Ägosammansättningen och arronderingen äro ofta otillfredsställande.
Dessa förhållanden ha sedan åtskillig tid tillbaka varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet och föranlett ingripanden från det allmännas
sida. Genom 1926 års jorddelningslag och än mer genom den revision
som år 1937 vidtogs av lagens bestämmelser om avstyckning blev det i
betydande omfattning möjligt att förhindra ett ytterligare tillskapande av
för rationell drift olämpliga jordbruksfastigheter. Emellertid har det visat
sig, att ännu åtskilligt brister i restriktionernas effektivitet och att ytterligare
skärpningar äro påkallade. Särskilt ha gällande lags villkor för avstyckning
visat sig otillräckliga för att hindra att ofullständiga jordbruk bildas och att
för jordbruket behövlig skogsmark avskiljes därifrån. I de över fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande avgivna yttrandena har också tämligen
allmänt vitsordats, att det på många håll förekommit en alltför långt gående
uppdelning av jordbruksjorden genom avstyckning och att ett effektivare
skydd för jordbruket mot skadlig avstyckningsverksamhet därför vore
av behovet påkallat. Icke mindre angeläget torde emellertid vara att åtgärder
vidtagas för att främja skapandet av fastigheter som äro lämpade för rationell
jordbruksdrift. Det är ur denna synpunkt uppenbarligen av vikt att användningen
av sammanläggningsinstitutet i görligaste mån underlättas. Med
hänsyn till det anförda finner utskottet det böra hälsas med tillfredsställelse,
att lagens materiella regler om avstyckning och sammanläggning nu blivit föremål
för revision.
Målsättningen för den jordpolitiska kontrollen måste helt naturligt vara
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
beroende av de riktlinjer som uppdragas för den framtida jordbrukspolitiken.
Dessa riktlinjer ha angivits i propositionen nr 75 till årets riksdag. Som det
närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område uppställes
här att snarast möjligt söka åstadkomma likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga befolkningsgrupper. Härför
erfordras, att staten även i fortsättningen lämnar jordbruksnäringen ett visst
prisstöd och därjämte i väsentligt större utsträckning än hittills medverkar
till en fortsatt rationalisering av jordbruket. Strävandena böra härvid inriktas
på att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets storlekstyp, och
prisstödet bör avvägas med beaktande av det genomsnittliga behovet vid
jordbruk av den typ som representerar huvuddelen av de egentliga bondejordbruken,
d. v. s. jordbruk av ungefärligen den typ som för närvarande är
uppställd som mål i den statliga egnahemsverksamheten. Det uttalas i den
ovannämnda propositionen, att utifrån dessa utgångspunkter avvägningen av
prisstödet bör ske med hänsyn till behovet vid jordbruk, vilka till storleken
motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och vilka fylla rimliga
anspråk i fråga om arronderingen och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.
Under denna grupp faller flertalet av de jordbruk som under senare
tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Uppgifterna för
den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket har i propositionen
angivits vara, bland annat, att söka genomföra en dylik rationalisering
av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet
och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen icke kan
väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en tillfredsställande
inkomst, samt att medverka till en förstärkning av andra ofullständiga jordbruk,
då deras brukare framställa begäran därom. I skogsbygderna bör arbetet
med den yttre rationaliseringen — vid sidan av den rationalisering av
själva jordbruket som lämpligen kan genomföras — även inriktas på att
komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar å vilka jordbruket
utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning i största möjliga utsträckning
skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets
lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. Propositionen
angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m., som hänvisats
till och behandlats av särskilda utskottet, har i nu förevarande delar
tillstyrkts av utskottet.
I överensstämmelse med de nu antydda riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
har i förslaget till nya bestämmelser om avstyckning det s. k.
familjejordbruket uppställts som norm vid nybildningen av jordbruksfastigheter,
varigenom det ofullständiga jordbruket i princip utmönstras såsom
godtagbar fastighetstyp. Å andra sidan har emellertid betonats, att jordbruk
av större mått än familjejordbruket under vissa förutsättningar kunde äga
vissa företräden, och i förslaget ha med hänsyn härtill uppställts särskilda
regler i syfte att förebygga en ur jordbruksekonomisk synpunkt skadlig parcellering
av dylika gårdar. Med tanke på att de topografiska förhållandena i
stora delar av landet lägga hinder i vägen för att bilda jordbruk av den stor
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
79
lek som erfordras för ett lönsamt jordbruk inbegripas under begreppet familjejordbruk
även det s. k. kombinerade jordbruket, där visserligen själva
jordbruket icke förslår till brukarens fulla bärgning men där brukaren kan
få erforderligt tillskott till sin försörjning genom andra naturtillgångar å fastigheten,
varvid då främst tillgång på egen skog kommer i beaktande. Mot de
allmänna grunder, varpå förslaget sålunda bygger beträffande nybildning av
jordbruksfastigheter genom avstyckning, synes intet vara att erinra.
I fråga om skogens betydelse för jordbruket utgår förslaget i likhet med
gällande lag från den uppfattningen, att det i de skogrika delarna av landet
föreligger ett naturligt samband mellan jordbruket och skogsbruket och att
ett jordbruk därstädes i regel behöver ha tillgång till egen skog för att fastigheten
skall bliva bärkraftig och brukaren erhålla full sysselsättning och en
tillfredsställande försörjning. Lagens bestämmelser om skogen ha dock i
förslaget omarbetats i betydande omfattning. De för närvarande i lagen uppställda
presumtionsreglerna om tilldelning av skog till jordbruksfastigheter
ha begränsats att endast gälla orter, där jordbruket i allmänhet på grund av
natur- och näringsförhållandena tarvar skog, så att det beträffande övriga
orter får bero helt på vanlig individuell prövning, om skogstilldelning skall
fordras eller ej för att fastigheten i fråga skall anses lämplig. Någon principiell
skillnad mellan skog till husbehovet och s. k. stödskog göres icke i förslaget.
Att på nu angivet sätt begränsa och förenkla föreskrifterna om skogstilldelning
synes utskottet välbetänkt och ägnat att trygga en riktig lagtilllämpning.
En genomgående strävan i lagstiftningen har sedan länge varit att söka
begränsa eller förhindra att skog avskiljes från jordbruket. I detta avseende
innefattar förslaget en skärpning av nu gällande bestämmelser, i det att man
vid bedömandet av huruvida skog är att anse såsom överloppsskog och sålunda
må avstyckas till särskild skogsfastighet enligt förslaget har att taga
hänsyn — icke endast såsom enligt gällande lag till det behov av skog som
kan föreligga för styckningsfastigheten — utan till behovet för ortens jordbruk
i allmänhet av skog. Föreligger ett sådant behov må enligt förslaget skogen
icke avstyckas till särskild skogsfastighet. Stadgandet härom har dock icke
utformats som ett absolut förbud; äro fördelar med avseende å arrondering
o. dyl. att vinna genom avstyckning som nu sagts, blir avstyckningen tillåten,
dock endast under förutsättning att dessa fördelar måste anses överväga
de olägenheter som för ortens jordbruk i allmänhet kunna vara förenade med
förlust av skogen. Utskottet, som anser det riktigt att man i allmänhet söker
bibehålla skogen vid jordbruket, vill här erinra om de vid 1944 års riksdag
väckta motionerna I: 22 och II: 43 om tillfälligt förbud mot sådan avstyckning
som möjliggör, att åker och äng skiljas från jordbruksfastighet tillhörande
skogsmark. I motionerna gjordes gällande, att förmögna samhällsbor
m. fl. med olika motiv sökte förvärva skogsfastigheter och att de i många
fall därefter sålde jordbruksdclen för att endast behålla skogsskiftena. Resultatet
av dessa avstyckningar bleve i många fall, att livsdugliga hemman
nedlades och fristående skogsfastigheter, lämpade för jobberi, uppstode. Mo
-
so
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
tionärerna ansågo den effektivaste vägen att förhindra detta vara att man.
i avvaktan på en ny jorddelningslagstiftning, införde ett tillfälligt förbud mot
dylika avstyckningar. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna och
vars utlåtande godkändes av riksdagen, hemställde, att motionerna icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade emellertid till att
fastighetsbildningssakkunniga ämnade framlägga förslag, som bland annat
åsyftade att effektivare än för närvarande skydda jordbruket genom restriktiva
villkor för avstyckning. Genom det nu föreslagna principiella förbudet
att genom avstyckning skilja skogen från jordbruket synes det önskemål som
låg till grund för motionerna vara på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosett.
Beträffande den närmare utformningen av de jordpolitiska villkoren för
avstyckning har utskottet funnit anledning till erinran endast såvitt angår
19 kap. 3 § 2 och 3 mom., varjämte särskilt yttrande från utskottets sida
synts påkallat beträffande innehållet i 4 §.
Till utveckling av det allmänna lämplighetskrav som är uppställt i förslagets
19 kap. 2 § meddelas i 3 § 2 mom. närmare regler om hur en jordbruksfastighet
bör vara beskaffad. Därvid angivas till en början under punkten 1
fordringarna på ett bärkraftigt jordbruk (familjejordbruk). I andra stycket
av samma punkt medgives, att jordbruksfastighet under vissa förutsättningar
må bildas genom avstyckning, oaktat den icke fyller dessa fordringar. Det
har nämligen ansetts mindre välbetänkt att avskära varje möjlighet att ändra
fastighetsindelningen i sådana fall, då den nybildade fastigheten väl icke
skulle bliva fullt lämplig men betydande förbättring dock skulle kunna vinnas
genom ändringen. Såsom vilkor för dylik avstyckning -— som i förening
med sammanläggning är ägnad att varaktigt giva brukaren av den nybildade
fastigheten en mera tillfredsställande bärgning än förut— är föreskrivet,
bland annat, att någon för sitt ändamål varaktigt lämpad fastighet icke därigenom
undergår försämring av någon betydelse. I vad detta villkor tager sikte
på bestående jordbruksfastighet, synes det utskottet välbetänkt. Enligt ordalagen
avser villkoret emellertid icke blott sådan fastighet utan jämväl det
fall att avstyckningen sker från en angränsande skogsfastighet. I vad mån en
dylik fastighet bör få undergå försämring för förstärkning av ett ofullständigt
jordbruk är dock en fråga som är och även torde böra vara reglerad
genom det i 3 mom. uppställda stadgandet om uppdelning av skogsmark på
olika fastigheter. Uti förevarande lagrum torde villkoret i fråga därför böra
begränsas att avse endast jordbruksfastighet.
Vad därefter angår stadgandet i 3 mom. angående delning av skogsmark
finnes i gällande lag förutom stadgandet i 3 § andra stycket under b) ingen
bestämmelse, som hindrar en långt gående parcellering av skogsmarken. Och
nämnda föreskrift, som endast gäller vid avstyckning i ort med ringa skogstillgång
och för sådant fall medgiver undantag från de eljest gällande reglerna
om tilldelning av skog, innebär icke något verkligt skydd mot en fastighetsbildning,
som är ägnad att äventyra skogsbrukets intressen. Utskotte* hälsar
därför med tillfredsställelse, att i förslaget under 3 § 3 mom. upptagits en
föreskrift, som stadgar förbud mot en sådan uppdelning av skogsmark som
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
81
är till skada för ett rationellt skogsbruk. I remissutlåtanden över sakkunnigbetänkandet
ha uttalats farhågor för att den huvudsakliga nyttan av den
föreslagna regeln komme att elimineras av den till regeln anknutna undantagsbestämmelsen,
enligt vilken det stadgade förbudet mot en för skogsbruket
skadlig ändring i fastighetsindelningen icke skall utgöra hinder för avstyckning,
som främjar jordbruksnäringen. Även utskottet har funnit betänkligt
att så generellt medgiva undantag till förmån för jordbruksnäringen.
Med hänsyn till den betydelse tilldelningen av skog under vissa omständigheter
har för ett jordbruks bärkraft torde det visserligen vara ofrånkomligt,
att intresset att skogen ej delas får träda tillbaka i viss omfattning. Delning
av skogsmark genom avstyckning bör alltså i allmänhet vara tillåten, då det
gäller att bilda bärkraftiga jordbruk, och vidare bör överföring av skog för
komplettering av mindre jordbruk principiellt få ske, då syftet med överföringen
är att åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning
av ofullständiga jordbruk. För de eftergifter från förbudet att dela skogen
vilka sålunda måste göras till förmån för jordbruksnäringen synes dock
någon begränsning böra uppställas. Ett visst skydd för intresset att skogen
ej delas i alltför stor utsträckning ligger visserligen i det allmänna lämplighetskravet,
som regelmässigt skall hindra att direkt olämpliga skogsfastigheter
uppstå, men detta krav torde knappast kunna anses tillfyllest. Därub
över synes böra gälla, att om en tilltänkt avstyckning av skogsmark i visst
fall skulle medföra avsevärd olägenhet för skogsbruket, avstyckningen i regel
icke bör vara medgiven. Endast i de speciella undantagsfall som åsyftas i
förslagets 4 mom. synes det böra vara tillåtet att i vidare mån än nu sagts
åsidosätta de i 3 mom. uppställda reglerna till skogsbrukets skydd. Med hänsyn
till det anförda torde senare ledet av 3 inom. böra så ändras, att delningsåtgärd
som där avses icke blir medgiven, om genom åtgärden skulle
uppkomma avsevärd olägenhet för skogsbruket. Jämsides med denna ändring
torde i lagrummets första led ordet »märkligt», vars innebörd kan vara
något tvivelaktig, böra utbytas mot det i 1 mom. använda uttrycket »av
någon betydelse».
Enligt den föreslagna bestämmelsen i 4 § första stycket skall vad i 2 och
3 §§ stadgats ej utgöra hinder mot avstyckning som äger rum inom område
under stadsplan eller sådan byggnadsplan, som fastställts efter den 1 januari
1948, under förutsättning att avstyckningen överensstämmer med planen.
Enligt motiven för stadgandet skulle inom sådant planlagt område de jordpolitiska
villkoren ej behöva upprätthållas. Uttalandena i motiven torde närmast
åsyfta de jordpolitiska krav som uppställts med tanke på jordbruket
och skogsbruket. Att hänsynen till dessa näringar ej skall få hindra avstyckning
av lägenheter för bostäder, industrier och dylikt inom samhälle eller
annat landsområde, för vilket fastställts plan, synes utskottet riktigt. Av motiven
att döma lärer stadgandet emellertid ej innebära, att det grundläggande
kravet på nybildad fastighets lämplighet skulle få eftergivas vid avstyckning
inom planlagt område. I lagrummet i fråga har visserligen även 2 § satts urkraft,
men det är alt märka att detta icke sker för annat fall än då avstyck
Biham7
till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 47. 6
82
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
ningen står i positiv överensstämmelse med planen. Och sådan överensstämmelse
lärer icke kunna sägas föreligga, om icke det avstyckade området är
för sig eller efter sammanläggning med annan mark lämpat för det ändamål
som bostads- eller industritomt eller dylikt för vilket det kan vara avsett.
Det uppställda villkoret om överensstämmelse med planen torde således förhindra,
att såsom särskilda fastigheter utläggas småområden vilka endast tillsammans
med annan mark kunna få en ändamålsenlig användning.
Vad härefter angår de avstyckningsregler som ha samband med byggnadsverksamhetens
reglering genom olika slag av planer m. m. må anmärkas, att
gällande lags stadganden om avstyckningsplan utmönstrats ur lagen. I stället
ha i förslaget upptagits vissa regler, vilka äro avsedda att förebygga sådan
avstyckning som kan försvåra en framtida planläggning. Förslaget, som
i denna del huvudsakligen är att betrakta som en följd av den nya byggnadslagen,
har i dessa avseenden ej givit anledning till erinran.
Förslaget innefattar i övrigt inga större sakliga nyheter i nu förevarande
avseenden. Någon ändring har sålunda icke föreslagits i den ordning som
för närvarande gäller för fastställelse av avstyckning inom samhälle eller annat
område under plan. På denna punkt har endast gjorts den jämkningen,
att länsstyrelsen icke vidare skall vara fastställelsemyndighet inom områden,
för vilka endast utomplansbestämmelser fastställts. Däremot skall länsstyrelsen
enligt förslaget liksom hittills fullgöra den eljest på de reguljära jorddelningsmyndigheterna
ankommande fastställelseprövningen i de fall, då avstyckningen
ägt rum inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för
stad äga tillämpning, eller inom annat område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts eller avstyckningsplan godkänts. Beträffande fastställelse
av jorddelningsförrättning gäller eljest enligt 21 kap. 43 § följande. Avstyckningsförrättning,
med vilken avses bildande av särskild fastighet, prövas av
överlantmätaren och avstyckning av område för sammanläggning med annan
mark av ägodelningsdomaren. Förekommer anledning att förrättningen
icke är lagligen beskaffad eller kan i förekommande fall förordnande om
sammanläggning icke meddelas, skall frågan om fastställelse å avstyckningsförrättningen
hänskjutas till ägodelningsrätten. Bestämmes fastighetsgräns i
samband med avstyckningsförrättning, åligger det ägodelningsdomaren eller
ägodelningsrätten att fastställa gränsbestämningen. Detta gäller även i det
fall, att själva avstyckningsförrättningen skall fastställas av länsstyrelsen. I
dylikt fall får avstyckningsförrättningen icke avslutas, innan den förrättning
varvid gränsfrågan behandlats blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd
(19 kap. 10 § andra stycket). Är avstyckning förenad med villkor om sammanläggning,
äger länsstyrelsen fastställa förrättningen endast under villkor
att förordnande gives om sammanläggning (21 kap. 68 §). Sådant förordnande
skall meddelas av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten (15 §
lagen om sammanläggning av fastigheter å landet).
Enligt 19 kap. 1 § gällande jorddelningslag äger länsstyrelsen utfärda förbud
mot avstyckning utan länsstyrelsens medgivande inom område, för vilket
länsstyrelsen funnit avstyckningsplan eller byggnadsplan erfoderlig. Denna
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
83
länsstyrelsens befogenhet har bibehållits i förslaget (19 kap. 13 § 3 mom.),
därvid dock såsom förutsättning för sådant förbud stadgats, att fråga väckts
om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för visst område eller om
ändring av sådan plan. För att i görligaste mån förenkla förfarandet då avstyckningsförbud
utfärdats har i förslaget (19 kap. 13 § 4 mom.) medgivits,
att lantmätaren må utan hinder av att dispens från förbudet ej erhållits meddela
tillstånd till avstyckningen under villkor att sådan dispens sedermera
lämnas samt slutföra förrättningen.
Vissa ändringar i de nu angivna reglerna har förordats i några motioner.
I motionerna I: 279 och II: 418, vilka äro likalydande, liksom även i likalydande
motionerna I: 286 och II: 430 har framhållits, att det nuvarande fastställelseförfarandet
inom samhällen och andra planlagda områden medförde
ett synnerligen omständligt remissförfarandet och att proceduren till följd
därav vore i hög grad tidsödande och tungrodd. Dessa olägenheter vore mest
påtagliga i de fall, då gränsbestämning ägt rum i samband med avstyckningen
eller avstyckningen vore förenad med sammanläggning. I motionerna 1:279
och II: 418 har därjämte anförts, att om — såsom efta vore fallet där tätortsbebyggelse
väntades — avstyckningsförbud rådde, avstyckningsärendena
komme att ytterligare fördröjas med den tid som åtginge för erhållande avdispens
från sådant förbud. På i huvudsak nu angivna skäl har hemställts, i
motionerna I: 279 och II: 418 att sådana ändringar måtte företagas i jorddelningslagen,
att länsstyrelsens fastställelsebefogenhet beträffande avstyckningar
samt dess rätt att meddela förbud mot avstyckning utan särskilt tillstånd
av länsstyrelsen upphäves, samt i motionerna I: 286 och II: 430 att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i jorddelningslagens regler om fastställelse,
dels beträffande avstyckning, att behörigheten härtill helt överflyttas
på jorddelningsmyndigheterna, närmast överlantmätaren, under iakttagande
att yttrande från planmyndigheterna inhämtas i erforderlig omfattning, dels
beträffande gränsbestämning i samband med avstyckning att fastställelsen
överflyttas från ägodelningsdomaren till överlantmätaren.
Vad först angår frågan om fastställelse å avstyckning inom samhälle eller
annat område, för vilket plan är gällande, vill utskottet till en början erinra
om att fråga om förenkling av fastställelseförfarandet inom dylika samhällen
och områden genom att överflytta fastställelseprövningen på jorddel
n i n gs m y n d igh etern a, närmast överlantmätaren, tidigare varit under riksdagens
prövning utan att dock föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet
syftar här på den vid 1938 års riksdag väckta motionen II: 71 av herr
Holmbäck, som då hemställde om förslag till sådan ändring i jorddelningslagen
som nu sagts. Andra lagutskottet, som behandlade motionen, ansåg
i utlåtande (nr 46) det icke påkallat att tillstyrka en särskild framställning
till Kung], Maj:t i ämnet men framhöll, bland annat, att utskottet i särskilt
utlåtande samma dag förordat en allmän revision av jorddelningslagen och
att utskottet förutsatte, att de uppslag som framkommit till vinnande av
snabbare handläggning i nu åsyftade fall därvid komme att tagas under
närmare övervägande. Fasti ghetsbildningssakkunniga, åt vilka uppdrogs att
84
Andra lagutskottets utlåtande nr 47-
verkställa nämnda revision, ha icke i det betänkande som ligger till grund
för ifrågavarande lagstiftning upptagit frågan till behandling. De sakkunniga
ha visserligen i betänkandet uttalat, att det kunde ifrågasättas, om ej länsstyrelsens
funktion såsom fastställelsemyndighet borde upphöra och dess
kontroll över samhällsbildningen kunna fullt ut lika effektivt göra sig gällande
på annat sätt i avstyckningsärendena. Någon slutlig lösning av detta
spörsmål åsyftades emellertid icke med de sakkunnigas förslag. Såsom ovan
nämnts vid redogörelsen för Kungl. Maj:ts förslag, ha ej heller i propositionen
de spörsmål som hänföra sig till fastställelseproceduren upptagits till
prövning. Enligt utskottets mening bör emellertid den nu i motionerna berörda
frågan om länsstyrelsens fastställelsebeifogenhet snarast bringas till sin
lösning. Det lärer nämligen icke kunna förnekas, att den nuvarande ordningen,
enligt vilken skilda myndigheter ha att i olika hänseenden taga befattning
med ett och samma fastställelseärende, är till hinder för en så
skyndsam handläggning av ärendet som vore önsklig. Utskottet kan därför i
allt väsentligt instämma i vad motionärerna uttalat om önskvärdheten av
att gällande lags bestämmelser om fastställelse inom samhällen och andra
planlagda områden revideras för att få till stånd ett enklare och snabbare
fastställelseförfarande. Då det torde kunna förutsättas, att fastighetsbildningssakkunniga
komma att verkställa utredning rörande ifrågavarande frågekomplex
samt anledning saknas att föregripa de förslag i ämnet som
kunna komma att avgivas av de sakkunniga, anser sig utskottet dock icke
böra tillstyrka, att riksdagen nu företager sådan ändring i jorddelningslagen
som förordats av motionärerna. Av skäl som ovan anförts är det emellertid
angeläget att utredningen bedrives med all skyndsamhet, så att förslag till
ändring i de bestämmelser som gälla med avseende å mål om avstyckning
inom samhällen och andra planlagda områden snarast kan föreläggas riksdagen.
Enligt utskottets mening torde riksdagen därför, i anledning av motionerna,
böra avlåta särskild skrivelse härom till Kungl. Maj:t.
Beträffande härefter yrkandet i motionerna 1:286 och 11:430, att fastställelse
å gränsbestämning i samband med avstyckning måtte överflyttas
från ägodelningsdomaren till överlantmätaren, må erinras, att fastighetsbildningssakkunniga
i sitt betänkande tillagt överlantmätaren behörighet att fastställa
gränsbestämning, därvid åtskillnad icke gjorts mellan gränsbestämning
som skett såsom en helt fristående förrättning och sådan som ägt rum
i samband med annan jorddelningsförrättning. De sakkunnigas förslag i denna
del har emellertid icke upptagits i propositionen. Anledningen härtill har,
såsom ovan antytts, angivits vara, att frågor som röra förrättningsförfarandet
och fastställelseproceduren ansetts böra prövas i ett större sammanhang.
Enligt utskottets mening saknas anledning att nu föreslå avvikelse
från propositionen i detta avseende. Utskottet vill dock framhålla, att det
framdeles, sedan utredning verkställts om förenkling av fastställelseförfarandet
med avseende å avstyckning, kan visa sig erforderligt att taga jämväl
den i motionerna upptagna frågan om ordningen för fastställelse av gränsbestämning
under omprövning. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde
Andra lagutskottets utlåtande nr 47. 85
motionerna i denna del icke böra för närvarande föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Vidkommande slutligen länsstyrelses befogenhet alt utfärda avstyckningsförbud
framgår av propositionen (s. 136, 137), att det med hänsyn till de olägenheter
som kunna vara förenade med ett sådant förbud under överarbetningen
av sakkunnigförslaget övervägts att slopa dessa förbud och i stället
uppdraga åt fastighetsbildningsmyndigheterna att pröva uppkommande
planfrågor i alla de fall, där icke länsstyrelsen själv ägde fastställa avstyckning.
Det har emellertid ansetts betänkligt att på detta sätt minska länsstyrelsens
och länsarkitektens inflytande i avstyckningsärenden som äga samband
med planfrågor, och planmyndighetemas beslutanderätt med avseende
å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt har därför i huvudsak bibehållits
i förslaget. Vissa förenklingar i förfarandet vid prövning av uppkommande
planfrågor ha dock ansetts möjliga. Har avstyckningsförbud utfärdats för
visst område, behöver sålunda enligt förslaget dispens till avstyckningen icke
inhämtas i förväg; förrättningslantmätaren äger i viss omfattning påbörja
och avsluta förrättningen med villkorligt tillstånd till avstyckningen, och
frågan om dispens prövas därefter i samband med fastställelseprövningen.
Även med de förenklingar som i propositionen föreslagits beträffande
handläggningen av avstyckningsförrättning inom område, för vilket avstyckningsförbud
utfärdats, torde ett sådant'' förbud icke sällan kunna medföra
omgång och tidsutdräkt samt ökade kostnader för sakägarna. En snabbare
handläggning av avstyckningsförrättningarna samt större enkelhet och reda
vid deras fastställande skulle otvivelaktigt möjliggöras genom att den formella
prövningen av plansynpunktema vid avstyckning helt överfördes på
de reguljära fastighetsbildningsmyndighetema. Det skulle med hänsyn härtill
kunna övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befogenhet att meddela
avstyckningsförbud borde upphävas eller i varje fall starkt begränsas. Utskottet
har emellertid ansett sig icke böra nu taga slutgiltig ställning till
denna fråga. Samtliga de spörsmål som hänföra sig till länsstyrelsernas befogenheter
beträffande avstyckning — vare sig de avse fastställelse å avslutad
avstyckningsförrättning eller kontroll över avstyckningsverksamheten genom
avstyckningsförbud — torde nämligen lämpligen böra upptagas till övervägande
i ett sammanhang. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill utskottet
icke för närvarande tillstyrka Difall till det yrkande, som i förevarande hänseende
framställts i motionerna I: 279 och II: 418. Utskottet vill emellertid
understryka föredragande departementschefens uttalande om vikten av att
den frihet som lämnats länsstyrelserna atl utfärda avstyckningsförbud icke utnyttjas
för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.
I propositionen ha ytterligare föreslagits vissa ändringar i 3, 9, 19, 20 och
21 kapitlen i jorddelningslagen, huvudsakligen föranledda av den omarbetning
som skett av de jordpolitiska och plantekniska villkoren för avstyckning.
Av dessa ändringar må här endast anmärkas det förslag till vidgad
klagorätt för det allmänna som införts i 21 kap. 51 § jorddelningslagen.
86
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Medan för närvarande beslut om fastställelse å jorddelningsförrättning må
överklagas endast av byggnadsnämnden, skall enligt förslaget fastställelsebeslut,
som meddelats av annan än överlantmätaren, även få överklagas av
överlantmätaren och lantbruksnämnden. Med hänsyn till det allmännas intresse
av en effektiv och likformig tillämpning av de nya lagbestämmelserna
anser utskottet det vara av värde, att beslut som rör ifrågasatt jorddelnings
lämplighet sålunda må kunna genom talesman för det allmänna dragas under
prövning av högre instans. Utskottet har ej heller något att erinra mot
att från denna klagorätt undantagits de beslut om fastställelse som meddelas
av överiantmätaren. Genom det i förslaget under 21 kap. 43 § intagna villkoret,
att överlantmätaren icke skall äga fastställa avstyckningsförrättning, där
byggnadsnämnden eller lantbruksnämnden framställt erinran däremot, torde
på ett betryggande sätt ha sörjts för att förrättningar, vilkas lämplighet kan
ifrågasättas ur jordpolitisk eller planteknisk synpunkt, må kunna bringas
under ägodelningsrätts prövning.
Den föreslagna ändringen i 21 kap. 43 § har föranlett yrkanden i två motioner.
I motionen I: 287 har hemställts, att riksdagen ville företaga sådana
ändringar eller förtydliganden av lagtexten, att remiss till byggnadsnämnden
och lantbruksnämnden vid den av överlantmätaren företagna granskningen
av jorddelningsmål icke skall förekomma i andra fall än där överlantmätaren
i enlighet med därom instruktionsvis meddelade bestämmelser så finner
nödvändigt. I motionen II: 429 yrkas, att riksdagen måtte besluta, att till de
föreslagna stadgandena i 21 kap. jorddelningslagen skall fogas den bestämmelsen,
att överiantmätaren före av honom företagen fastställelseprövning
av avstyckningsförrättning skall inhämta yttrande från lantbruksnämnd, endast
därest det kan antagas att förrättningen ur jordpolitisk synpunkt är av
intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering. Med
anledning av vad sålunda yrkats får utskottet framhålla, att det åsyftade
stadgandet i 21 kap. 43 § icke innefattar något åläggande för överiantmätaren
att före fastställelse å förrättning inhämta yttrande från byggnadsnämnd eller
lantbruksnämd; det är endast utsagt, att överiantmätaren ej äger meddela
fastställelse, därest byggnadsnämnd eller lantbruksnämnd framställt erinran
däremot. I propositionen har visserligen understrukifs ett uttalande av lagrådet,
att det utan uttryckligt lagstadgande med full trygghet kunde förutsättas,
att överiantmätaren ej meddelade ett fastställelsebeslut utan att lantbruksnämnden,
med vilken han skulle hava att nära samarbeta, blivit i tillfälle
att framställa sina erinringar mot förrättningen; vad anginge byggnadsnämnden
skulle denna jämlikt 19 kap. 5 § underrättas om förrättningen.
Detta uttalande torde emellertid icke böra så förstås, att överiantmätaren
sknlle ha att i varje särskilt fall inhämta yttrande från lantbruksnämnden.
Departementschefen har på tal om lantbruksnämndens klagorätt
i propositionen (s. 194) förklarat sig förutsätta, att överiantmätaren komme
att instruktionsvis åläggas att underrätta nämnden om fastställelse- och tillståndsbeslut,
vilka ur jordpolitisk synpunkt kunde antagas vara av intresse
för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering. Med hänsyn
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
87
till detta uttalande anser sig utskottet kunna utgå från att i de instruktioner
som i nu förevarande hänseende kunna komma att utfärdas för överlantmätaren
denne ej ålägges skyldighet att i större utsträckning än nu sagts
lämna lantbruksnämnden tillfälle att framföra eventuella erinringar mot förrättningen.
Någon lagändring torde sålunda icke behövas för att vinna det
med motionerna åsyftade önskemålet, och utskottet anser sig därför böra avstyrka
motionerna.
Utskottet har ej heller eljest funnit anledning till anmärkning mot de ovan
omnämnda ändringarna i jorddelningslagen.
Vad härefter angår förslaget till lag om ändring i sammanläggningslagen
har utskottet icke funnit skäl till erinran mot de där upptagna bestämmelserna.
Utskottet har emellertid uppmärksammat, att sammanläggning
såväl enligt gällande rätt som efter genomförande av de föreslagna ändringarna
i vissa fall kan inverka på arrendators förköpsrätt. Några praktiska
olägenheter härav lära hittills icke ha uppkommit. Om detta framdeles
skulle bliva förhållandet, förutsätter utskottet att konstruktionen av arrendators
förköpsrätt upptages till övervägande eller att eljest åtgärder vidtagas
i syfte att motverka olägenheterna.
Förslaget innefattar slutligen även ändringar i den s. k. Datalagen, fastighetsbildningslagen
och ensittarlagen. Gentemot dessa ändringar, vilka huvudsakligen
tillkommit för att bringa dessa lagar i överensstämmelse med de
nya avstycknings- och sammanläggningsbestämmelserna, har utskottet ej
funnit anledning till anmärkning.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen — med avslag å motionerna I: 287 och
11:429 samt med förklarande att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i tagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen att 19 kap. 3 § erhåller
följande lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
19 KAP.
3 §.
1 mom. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej äga rum, om ändringen
i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon
betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål, fordras, att ändringen
i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som
överväger med delningen förenade olägenheter.
I ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes,
att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, har
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, skall vid tillämpning
av första stycket såsom menligt för jordbruksnäringen anses, alt skogsmark
skiljes från odlad jord, utan så är att skogsmarken tillägges jordbruksfastighet
eller med hänsyn till skogstillgången i orten prövas icke behöva bibehållas
vid jordbruket därstädes.
Vad i detta moment sägs utgör ej hinder mot avstyckning av skogsmark i
enlighet med tillstånd, som Konungen meddelat jämlikt lagen angående förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
2 mom. Vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad, skall
särskilt iakttagas följande.
1. För att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, må
anses lämpad för sitt ändamål erfordras, att den varaktigt kan giva brukaren
och hans familj tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt
efter ortens förhållanden och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig
inrösningsjord så ock därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång,
såsom skogbärande mark eller fiskevatten.
Avstyckning, som i förening med Avstyckning, som i förening med
sammanläggning är ägnad att varak- sammanläggning är ägnad att varak
-
tigt giva brukaren av den nybildade
fastigheten en mera tillfredsställande
bärgning än förut, må dock, där ej
någon för sitt ändamål varaktigt
lämpad fastighet undergår försämring
av någon betydelse och ej heller
eljest en mera ändamålsenlig fastighetsindelning
motverkas, äga rum,
även om den nybildade fastigheten ej
är fullt lämplig.
tigt giva brukaren av den nybildade
fastigheten en mera tillfredsställande
bärgning än förut, må dock, där ej
någon för sitt ändamål varaktigt
lämpad jordbruksfastighet undergår
försämring av någon betydelse och
ej heller eljest en mera ändamålsenlig
fastighetsindelning motverkas,
äga rum, även om den nybildade fastigheten
ej är fullt lämplig.
2. Är fastighet, som avses under 1, belägen i ort, varom förmäles i 1 mom.
andra stycket, skall den för att anses lämpad för sitt ändamål erbjuda tillgång
till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses
erforderlig för jordbruk av den storlek varom är fråga, utan så är att
fastigheten uppenbarligen ej har behov av sådan skogstillgång.
3. Fastighet, som kan giva brukaren och hans familj allenast ett mindre
bidrag till deras försörjning, må anses lämpad såsom stödjordbruk, om det
med hänsyn till ortens förhållanden kan antagas, att han kan varaktigt erhålla
en tillfredsställande bärgning huvudsakligen genom kroppsarbete i annans
tjänst eller genom hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig
verksamhet.
4. Föreligger behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för ändamålet
lämpad inrösningsjord, om behovet ej är annorledes betryggande tillgodosett.
3 mom. Mark, som är avsedd för 3 mom. Mark, som är avsedd för
skogsbruk, må ej uppdelas på olika skogsbruk, må ej uppdelas på olika
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
89
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
fastigheter så, att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja skogen undergår
försämring av någon betydelse. Prövas
sådan åtgärd erforderlig för ändring
i fastighetsindelningen som främjar
jordbruksnäringen, må den dock
ske, om därigenom icke uppkommer
avsevärd olägenhet för skogsbruket.
4 mom. Vad i 1 inom. stadgas utgör ej hinder mot avstyckning för bildande
av stödjordbruk, som är till gagn ur allmän synpunkt.
Avstyckning, som innebär avsteg från vad i 2 eller 3 mom. sägs, må det
oaktat äga rum, om den kan anses oundgängligen erforderlig för att i annat
hänseende vinna en i jämförelse med olägenheterna av delningen betydande
fördel för jordbruksnäringen.
B) att riksdagen, i anledning av likalydande motionerna
1:279 och II: 418 samt likaledes likalydande motionerna
I: 286 och II: 430, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majt ville föranstalta om skyndsam utredning angående
upphävande av den befogenhet med avseende å mål
om avstyckning inom samhälle eller annat planlagt område,
som i 21 kap. 68 § lagen om delning av jord å landet tillagts
länsstyrelse, samt snarast möjligt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda;
C) att motionerna I: 279 och 286 samt II: 418 och 430, i
den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under B) här ovan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
D) att riksdagen måtte för sin del antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till
lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet,
lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län;
lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad; samt
lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925
(nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område.
Stockholm den 20 juni 1947.
fastigheter så, att möjligheten att
ekonomiskt utnyttja skogen märkligt
försämras, med mindre åtgärden prövas
erforderlig för ändring i fastighetsindelningen
som främjar jordbruksnäringen.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Bihang till riksdagens protokoll 1047. 9 samt. 2 avd. Nr 47.
7
90 Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Löfvander,
Björkman, Sten, Nils Elowsson och Hagman;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Johnsson
i Kastanjegården, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Larsson i Östersund,
Andersson i Gisselås och Lundberg.
Reservationer:
1) av herr Björkman; samt
2) av herr Lundberg.
Andra lagutskottets utlåtande nr 47.
91
Innehållsförteckning.
Sid.
Författningsförslag ...................................................... 1
Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet................ 1
Lag angående ändring i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet .. 17
Lag angående ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län .................... 29
Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad ................ 32
Lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område ............ 43
Inledning till utskottets utlåtande.......................................... 44
A. Ändrade bestämmelser om avstyckning .................................. 45
Sakkunnigförslaget.................................................... 48
Yttrandena .......................................................... 54
Propositionen ........................................................ 55
B. Ändrade bestämmelser om sammanläggning.............................. 71
Utskottet ............................................................... ^
Utskottets hemställan .................................................... 37
Reservationer............................................................ 90
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
472277