Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 205 i första kammaren av herr
Johannesson och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och
förslag dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare
att anmäla hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels
rörande införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande
bostadsklientel, som finnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen,
söka och taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser,
som skapa större förutsättningar för familjer med barn att
erhålla bostad, dock med beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas
skyldighet, som angivits i motionerna.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen och statens hyresråd, varjämte
utskottet berett Sveriges fastighetsägareförbund och hyresgästernas
riksförbund tillfälle att yttra sig i anledning av nämnda motioner. De infordrade
yttrandena finnas såsom bilagor fogade till detta utlåtande.
Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äger Konungen
förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling
skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas,
att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter
rörande hyresledighet och hyresavtal.
Med stöd av bl. a. sistnämnda stadgande har Kungl. Maj:t utfärdat
kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla hyresledighet
m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd att göra anmälan om
att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört eller skall upphöra
i följande fall. Om hyresvärd i samband med eller efter uppsägning av
hyresavtal meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta denne kvarbo, skall
anmälan göras inom tre veckor efter det sådant meddelande lämnades. Om
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 44.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse träffats om hyresförhållandes
upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar efter det uppsägningen
gjordes eller överenskommelsen träffades. Även i andra fall, då
hyresförhållande upphört eller skall upphöra, skall anmälan göras inom
tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom. Emellertid stadgas
tillika, att efter det lägenheten ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet
icke längre föreligger. Enligt 5 § i kungörelsen åligger det hyresvärden att
om, sedan anmälan gjorts, lägenheten därefter ånyo upplåtes, underrätta
den, till vilken anmälan gjorts. Anmälan skall enligt 8 § i kungörelsen avlämnas
till den myndighet eller inrättning i orten, som Kungl. Maj:t bestämmer.
Kungörelsen skall blott äga tillämpning i ort, för vilken Kungl. Maj:t
lämnat förordnande därom och där hyresregleringslagen gäller. Sådant förordnande
är för närvarande gällande i Stockholm, Malmö, Lund, Landskrona,
Sundbyberg, Solna, Örebro, Linköping, Mölndal, Gävle, Norrköping,
Västerås, Jönköping och Uppsala. Den inrättning, till vilken Kungl. Maj:t
bestämt att anmälan skall avgivas, är i dessa fall den å orten befintliga
kommunala bostadsförmedlingen.
Kungl. Maj:ts befogenhet enligt 10 § hyresregleringslagen har hittills icke
i något fall använts för att mot kommuns egen önskan å orten inrätta
kommunal bostadsförmedling.
I samband med hyresregleringslagens antagande vid 1942 års riksdag
var frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling och åtgärder i
övrigt för att skapa ökad trygghet för hyressökande familjer med barn
föremål för övervägande. Utskottet har redogjort närmare härför i sitt utlåtande
nr 57 vid 1943 års riksdag, vartill utskottet får hänvisa (se s. 1—4).
I anslutning till det under krigsåren pågående arbetet med den ekonomiska
politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring igångsattes
en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.
Nämnda utredning omhänderhades av en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen
avlämnade till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 en
samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att
hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skulle i vissa tätorter hyresavtal
beträffande bostadslägenhet icke få träffas, med mindre hyresnämnden
meddelat hyresgästen tillstånd att hyra bostad i orten. För lagutkastets
närmare innehåll har utskottet redogjort i sitt tidigare nämnda utlåtande nr
57 till 1943 års riksdag, vartill utskottet även i detta sammanhang får
hänvisa (se s. 4—5). Yttranden över promemorian ha avgivits av socialstyrelsen,
statens hyresråd, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala ut
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
3
redningen, ävensom av svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund och hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund. I samtliga yttranden utom stadsförbundets
avstyrktes utredningsmannens förslag i dess föreliggande skick. Promemorian
har hittills icke föranlett någon åtgärd.
Vid 7943 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 185 i första kammaren av herr Hage och nr 131
i andra kammaren av herr Edberg m. fl., dels ock motionen nr 106 i andra
kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl. I motionerna I: 185 och
II: 131 hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsamma åtgärder i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer
med barn, förslagsvis genom införande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling med anmälningsskyldighet för hyresvärdar och förtursrätt
för barnfamilj till hyresledig lägenhet, medan i motionen II: 106 begärdes,
att riksdagen för sin del måtte besluta, att 10 § i lagen om hyresreglering
m. m. skulle erhålla den lydelsen, att i kommun, där lagen ägde tillämpning,
avgiftsfri bostadsförmedling skulle anordnas på kommunens bekostnad.
I utlåtande nr 57 i anledning av motionerna uttalade utskottet, att de i
den av Hagbergh avlämnade promemorian föreslagna åtgärderna icke
torde vara tillfyllest för att under alla förhållanden tillgodose bostadsbehovet
för hyressökande familjer med barn. Utskottet fortsatte:
För att uppnå nämnda syfte föreslås i samtliga motionerna, att kommunal
bostadsförmedling skall anordnas i alla de kommuner, där hyresregleringslagen
äger tillämpning. Kommunal bostadsförmedling torde, även om
nyssnämnda lagförslag genomföres, i och för sig hava betydelse för beredande
av skydd åt hyressökande familjer med barn. Kungl. Maj:t har ännu
icke i något fall begagnat sig av den möjlighet, som 10 § hyresregleringslagen
ger att förordna om införande av sådan förmedling. Det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke en tillämpning av detta stadgande i vissa fall
skulle vara önskvärd. 1941 års befolkningsutredning har i sitt till utskottet
avgivna remissyttrande i ärendet något berört orsakerna till att förordnande
jämlikt nämnda stadgande i hyresregleringslagen icke givits. Det synes utskottet
påkallat, att dessa orsaker närmare klarläggas. Detta skulle måhända
kunna leda till att stadgandet kommer att tillämpas i praktiken. Då emellertid
utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t redan har uppmärksamheten riktad
på förevarande spörsmål, anser utskottet någon riksdagens åtgärd i denna
sak icke vara erforderlig.
Beträffande förslaget om företrädesrätt för familjer med barn till hyreslediga
lägenheter hänvisade utskottet till sitt i samband med hyresregleringslagens
antagande vid 1942 års riksdag gjorda uttalande, att en sådan rätt
skulle innebära ett synnerligen långt gående ingrepp i fastighetsägarnas
befogenheter samt att en sådan åtgärd åtminstone icke för det dåvarande
syntes utskottet nödvändig. Utskottet tilläde:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
Utskottet, som är medvetet om att en dylik företrädesrätt kan vara påkallad
under exceptionella förhållanden å hyresmarknaden, finner dock, att
frågan om en sådan företrädesrätt med hänsyn till alla å densamma inverkande
omständigheter är av mycket svårlöst natur. Det torde enligt utskottets
mening icke vara lämpligt, att riksdagen tar ställning till spörsmålet, huruvida
sådana förhållanden föreligga, innan åtminstone prövning skett av
frågan, huruvida förutnämnda förslag till lag om tillstånd att hyra bostad
skall upphöjas till lag.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit ansåg utskottet, att någon framställning
till Kungl. Maj:t i anledning av motionerna icke vore påkallad.
Därvid förutsatte emellertid utskottet, att Kungl. Maj:t snarast toge ställning
till förenämnda lagförslag samt i övrigt ägnade särskild uppmärksamhet
åt de frågor, som berörde hyressökande familjers med barn bostadsförhållanden.
Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd, bifölls av denna.
Vid 19A6 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Kempe m. fl. en
motion, nr 556, i vilken bl. a. föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om utarbetande av förslag till ändrad lagstiftning att
föreläggas riksdagen vid samma års höstsession, enligt vilken lagstiftning
kommunerna skulle åläggas att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen
icke vore tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring
samt att upprätta kommunal bostadsförmedling och fastighetsägarna att
upplåta liyreslediga lägenheter till bostadssökande, som den kommunala
bostadsförmedlingen anvisade.
Statsutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 238, att vad i motionen anförts
om lagstiftning rörande bland annat skyldighet för kommuner att vidtaga
åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen icke borde i dåvarande
läge påkalla åtgärd från riksdagens sida, samt hemställde, att motionen i
de delar, varom nu vore fråga, icke måtte bifallas.
Riksdagen biföll denna utskottets hemställan.
Vid höstsessionen samma riksdag riktade herr Adolfsson med andra
kammarens tillstånd till chefen för socialdepartementet frågan, huruvida
denne hade för avsikt att framlägga förslag om sådan ändring i lagen om
skyldighet att anmäla hyresledighet, att dylik anmälan måste ske omedelbart
efter det att hyresgäst uppsagt hyresavtal eller uppsägning från värdens
sida godkänts, samt sådan komplettering av lagen, att varje ny uthyrning
och dennas villkor skulle anmälas till det lokala organ, som Kungl.
Maj:t anförtrott att mottaga anmälningar enligt nu gällande lag. Statsrådet
Mossberg besvarade interpellationen den 19 december 1946 i andra kammaren
och uttalade därvid, att under nu rådande förhållanden på hyres
-
Andra lagutskottets utlåtande nr ii.
5
marknaden en förkortning eller ett fullständigt borttagande av tredagarsfristen
för anmälningsskyldighetens fullgörande skulle ha föga effekt som
ett medel att dirigera bostadsförmedlingen.
Kommunala myndigheter ha även vidtagit åtgärder för att tillgodose de
hyressökandes intressen. I Stockholm har exempelvis från och med den
28 februari 1947 öppnats en avgiftsfri kommunal bostadsförmedling. Stadsfullmäktige
i staden ha såsom villkor för stadens förmedling av statliga
tertiärlån föreskrivit, att uthyrning av lägenheter i på dylikt sätt belånade
byggnader skall ske genom anlitande av den kommunala bostadsförmedlingen.
Stadsfullmäktige ha vidare bemyndigat stadens fastighetsnämnd
att i avtal angående upplåtelse med tomträtt av mark för hyreshusbebyggelse
intaga bestämmelser därom, att tomträttshavare skall vara skyldig
att vid uthyrning av bostadslägenheter inom på sådan mark uppförda byggnader
anlita den kommunala bostadsförmedlingen.
Vidare har stadskollegiet i Stockholm beslutat avlåta skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om tillskapande av lagstiftning, som gåve kommun
rätt att pröva i denna ingångna hyresavtal avseende bostadslägenhet.
Läget på bostadsmarknaden särskilt i de större städerna och andra tätorter,
som under och efter kriget befunnit sig i rask utveckling, ger otvivelaktigt
för närvarande anledning till allvarliga bekymmer. Genom hyresregleringslagen
ha statsmakterna i stort sett lyckats förhindra, att den så
småningom skärpta bostadsbristen lett till en förhöjning av prisnivån för
hyresbostäder. Samtidigt har emellertid lagstiftningen haft den mindre gynnsamma
konsekvensen, att fördelningen av bostadsbeståndet i viss mån låsts
fast och en naturlig anpassning allt efter den enskildes växlande behov av
ökat eller minskat bostadsutrymme försvårats. Nytillträdande bostadssökande
ha under dessa omständigheter i främsta rummet varit hänvisade
till nyproducerade bostäder. Oaktat bostadsproduktionen under senare år
varit av betydande omfattning, har den dock icke varit tillräcklig för att
tillgodose en på grund av många samverkande orsaker växande efterfrågan.
De nuvarande svårigheterna kunna uppenbarligen endast övervinnas på
ett sätt, nämligen genom ökad bostadsproduktion. Emellertid begränsas
möjligheterna att härigenom avhjälpa bostadsbristen av den otillräckliga
tillgången på arbetskraft och materiel. Många av de övriga faktorer, som påverka
läget på bostadsmarknaden, äro också av ganska svårberäknelig art.
Det finnes därför skäl att taga under övervägande, huruvida icke åtgärder
av annan art måste vidtagas, för den händelse en försämring av bostadssituationen
skulle inträda.
Vad som härvid kan komma i fråga är åtgärder, vilka innebära, att det
förefintliga beståndet av hyreslägenheter fördelas på ett sådant vis, att det
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
blir — sett ur social synpunkt — tillfredsställande utnyttjat. Den mest ingripande
åtgärden skulle vara en fullständig bostadsransonering. Vidare kunna
tänkas ifrågakomma olika former av beliovsprövning av de hyressökande,
vilka med utgångspunkt härifrån skulle uppdelas i två eller flera grupper
att i viss ordning komma i fråga vid uthyrning av hyreslediga bostäder.
Ingripanden av mer eller mindre långtgående slag kunna knytas till samtliga
fastigheter eller endast till nyuppförda hus. Ett i paragrafer utformat
förslag om hyreslicens framlades redan 1943 i den förut nämnda promemorian,
som utarbetats av revisionssekreteraren Hagbergh. Remissinstanserna
underkände ganska enhälligt detta förslag till lösning och skisserade i sina
yttranden i flera fall andra inbördes olika förslag till reglerande åtgärder.
I motionerna ha nu lämnats andra uppslag till ingripanden på hyresmarknaden,
och i yttrandena över motionerna ha ytterligare framkommit delvis
ganska detaljerade utkast till ingripanden efter nya linjer.
Såvitt utskottet vid granskning av de föreliggande förslagen kunnat finna,
komma åtgärder av åsyftat slag, därest de skola bliva av önskad effektivitet,
att vara förenade med vissa ofrånkomliga icke oväsentliga nackdelar. Sålunda
kan icke undvikas, att betydande inskränkningar i de enskildas avtalsfrihet
måste göras.
Samtliga mera genomtänkta förslag bygga på den tanken, att hyresvärdarnas
val av hyresgäster skall begränsas antingen till viss större eller
mindre grupp hyressökande eller till bestämd hyressökande. Därest t. ex.
hyresvärdarna ålades att som hyresgäster antaga familjer med barn, komme
en dylik åtgärd att i realiteten innebära, att ansvaret för denna grupps
bostadsförsörjning övervältrades på vissa enskilda medborgare. Dylika ingripanden
kunna befaras få åtminstone viss produktionshämmande verkan och
därigenom direkt motverka det primära intresset av ökad bostadsproduktion.
Vidare torde under alla omständigheter en ganska vidlyftig administrativ
apparat för handhavande av denna angelägenhet bliva erforderlig. Med hänsyn
till betydelsen av dylika avgöranden för den enskildes del måste ett
besvärsförfarande finnas. Tillika uppställa sig vissa ersättningsfrågor, därest
av det allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter
gentemot hyresvärden.
Vad här anförts gäller också de av motionärerna föreslagna åtgärderna,
i den mån dessa kunna bliva verkningsfulla. Vad beträffar motionärernas
förslag om skärpt skyldighet för fastighetsägare att anmäla inträffade hyresledigheter
till kommunal bostadsförmedling ävensom att välja sina hyresgäster
bland de hyressökande, som finnas anmälda hos sådan bostadsförmedling,
kunna dylika åtgärder inte få någon som helst effekt isolerade
utan endast i förening med andra ingripanden.
Utskottet är, som av det nu anförda framgår, väl medvetet om de betydande
nackdelar, som ett ingripande från det allmännas sida på detta
Andra lagutskottets utlåtande nr 44.
7
område måste medföra. Dessa svårigheter få dock enligt utskottets mening
icke leda till att man i alla lägen avstår från att vidtaga sådana åtgärder.
Barnfamiljerna, vilka redan under normala förhallanden äro mindre
eftersökta hyresgäster, komma vid en tilltagande bostadsbrist i en allt besvärligare
situation. Ur sociala och andra synpunkter kan det bliva nödvändigt
att på något sätt bispringa dylika familjer, som icke kunnat erhålla
bostad. Under vissa omständigheter måste såväl samhället taga på sig det
besvär och de kostnader, som äro förenade med åtgärder, vilka kunna behövas,
som enskilda hyresvärdar och andra hyressökande underkasta sig inskränkningar
i hittillsvarande avtalsfrihet, för att de mest trängande behoven
skola kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill synes det utskottet böra
tagas under övervägande, huruvida det bör uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning,
som på orter, där så erfordras, tillåter en behovsprövning
av de hyressökande och som giver en verklig företrädesrätt till hyreslediga
lägenheter åt vissa grupper.
På grund av det anförda får utskottet — som förutsätter, att Kungl. Maj:t
följer utvecklingen på bostadsmarknaden med den största uppmärksamhet
och, därest bostadsbristen skulle ytterligare skärpas avsevärt, för riksdagen
framlägger de förslag, som kunna erfordras för att säkra tillgången på
bostäder för dem, som äro i största behov därav — hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet härovan
anfört.
Stockholm den 12 juni 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Linder*), Hage, Björkman,
Sten*), Hallagård, Söderkvist*) och Carl Eric Ericsson*);
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, Cruse*),
Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo*), Andersson i Eskilstuna*), fru
Boman och herr Lundberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Hage mot vissa delar av utskottets motivering.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 14 februari 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två likalydande
motioner, nr 205 i första kammaren och nr 306 i andra kammaren,
angående skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.
De i nämnda motioner berörda ogynnsamma förhållandena på hyresmarknaden
måste även enligt socialstyrelsens mening uppmärksammas.
Bostadsbristen är på många håll synnerligen kännbar. Särskilt ha familjer
med barn mött växande svårigheter att skaffa sig bostad. Läget kan betecknas
som allvarligt och påkallar skyndsamma åtgärder för olägenheternas
avhjälpande.
Frågan om den kommunala bostadsförmedlingens betydelse har trätt i
förgrunden vid diskussionen av möjligheterna att komma till rätta med
missförhållandena på detta område. Kommunal bostadsförmedling har införts
pa ett antal orter i Sverige, däribland Stockholm och några andra större
städer. Med nuvarande lagstiftning ha emellertid den kommunala förmedlingens
möjligheter att påverka fördelningen av hyresbostäderna sin givna
begränsning, eftersom det är hyresvärdarna obetaget att hyra ut bostadslägenheterna
till andra än dem som anvisats genom förmedlingen. Härtill
kommer, att för hyresvärdarnas del behovet av att anlita förmedlingens
tjänster självklart blir mindre i samma mån som efterfrågan på bostäder
överstiger utbudet.
I de remitterade motionerna ifrågasättes en utvidgning av den skyldighet
att anmäla hyresledighet, som åligger hyresvärd enligt kungörelsen den 3
december 1943. Motionärerna ha emellertid icke berört den ändring i sagda
kungörelse, som vidtogs genom kungörelse den 31 januari 1947 och som
innebar en viss utvidgning av anmälningsskyldigheten. Det framgår icke
uasiajogun^ ab uaguupuB
klart av motionerna, i vad mån en ytterligare skärpning av anmälningsskylöverhuvud
beaktas av motionärerna. Drätselkammaren i Malmö — där kommunal
bostadsförmedling finnes inrättad sedan lång tid tillbaka — gjorde
den 25 november 1946 framställning hos statsrådet och chefen för socialdepartementet
om en sådan skärpning av föreskriften, att anmälningsplikt
vid hyresledighet skulle inträda utan den tidsfrist, som föreskrives i nu
gällande bestämmelser. Enligt socialstyrelsens mening torde man emellertid
näppeligen på sådan väg kunna väsentligt påverka fördelningen av lediga
hyreslägenheter, så länge det står hyresvärden fritt att efter eget skön
omedelbart uthyra ledigblivna lägenheter. En effektiv reglering av hyresmarknaden
synes förutsätta, att uthyrning av bostäder göres beroende av
anvisning från offentlig myndighet i en eller annan form. Detta skulle
givetvis innebära en inskränkning av den enskilda avtalsfriheten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
9
Det medgives i motionerna, att problemet är svårt att lösa. Ett ingrepp
på lagstiftningens väg för att tvinga fastighetsägarna att som hyresgäster
acceptera av bostadsförmedlingen anvisade skötsamma och solida personer
vilja motionärerna icke utan vidare ifrågasätta. Det är emellertid troligt, att
de mindre långt gående restriktiva åtgärder i syfte att begränsa fastighetsägarnas
frihet vid val av hyresgäster, som i stället anvisas i motionerna,
icke skulle få någon tillfyllestgörande effekt.
En tillräcklig ökning av bostadsproduktionen är utan tvivel den bästa
vägen att på längre sikt lösa bostadsförsörjningens problem. Den aktuella
situationen på hyresmarknaden på vissa håll i landet är emellertid sådan,
att de bostadsförsörjningsfrågor, som framställa sig på kort sikt, ha fått
en synnex-lig betydelse. För att åtgärder på detta område skola bli till verklig
nytta, böra de genomföras utan dröjsmål. Någon nämnvärd effekt synes
därvid knappast kunna ei-nås utan att möjligheter skapas för att genom
kommunala organ i större eller mindre mån dirigera fördelningen av de
lediga bostäderna.
Beträffande de nyproducerade lägenheterna är det lättare än i fråga om
det äldre fastighetsbeståndet att på sådant sätt bereda det allmännas organ
möjlighet att öva inflytande på bostadsmarknaden. De kan sålunda såsom
villkor för beviljande av statliga lån för bostadsbyggnadsändamål eller för
beviljande av byggnadstillstånd stadgas, att lägenheterna i respektive bostadshus
uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen. Härför erfordi-as
dock författningsändring eller, beträffande subventionerade fastigheter,
i vart fall riksdagsbeslut. En lösning av frågan bör, i vad avser nybyggda
fastigheter, komma till stånd redan under nu pågående riksdag.
Härvid bör särskilt övervägas, huruvida inskränkningen i fastighetsägarens
rätt att uthyra lägenheterna skall avse endast den första uthyrningen. Vissa
skäl tala nämligen för att man i fråga om andra och påföljande uthyrningar
bör jämställa nya och äldre fastigheter, och beträffande dessa äldre fastigheter
kommer, såsom nedan påpekas, frågan i ett annat läge. Vad i övrigt
beträffar den närmare innebörden av förmedlingens befogenheter synes man
böra såvitt möjligt tillse, att uthyrningen icke sker i strid mot vederbörande
fastighetsägares önskningar. För att systemet skall kunna fungera effektivt,
synes det dock i vai\je fall vara nödvändigt, att skyldighet stadgas för
fastighetsägaren att uthyra åtminstone en viss kvotdel av de nya lägenheterna
till hyresgäster inom den grupp, som anvisas av förmedlingen. Förmedlingen
måste rimligen ytterligare få befogenhet att i undantagsfall anvisa viss särskild
hyresgäst till en lägenhet. Därjämte bör förmedlingen ha rätt att inom
vissa gränser bestämma tidpunkten för uthyrning av dessa lägenheter, som
då skulle kunna hållas lediga till kort tid före inflyttningen för att möta
s. k. katastroffall. Det nuvarande läget på hyresmarknaden är sådant, att det
motiverar en sådan inskränkning i fastighetsägarnas avtalsfrihet, som dessa
bestämmelser skulle innebära. Bestämmelserna böra dock kompletteras med
en föreskrift av innehåll, att skyldighet icke skall föreligga för en hyresvärd
att godtaga sådan hyresgäst, mot vilken berättigade anmärkningar kunna
göras. Tvister i dylikt avseende böra kunna underställas prövning av vedex--börande hyresnämnd och av statens hyresråd.
Fastighetsägarnas legitima intresse att få pålitliga och om bostaden aktsamma
hyresgäster är vidare en sida av problemet, som under alla omständigheter
även kräver beaktande.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang också peka på vissa kommunala
initiativ i Stockholm med syfte att vidga den kommunala bostadsförmedlingens
verksamhetsområde och därmed öka dess betydelse, vad beträffar
nyproducerade lägenheter. I januari detta år ha sålunda Stockholms stadsfullmäktige
beslutat att som villkor för förmedling av statliga tertiärlån för
bostadsbyggnadsändamål fastställa skyldighet för fastighetsägarna att anlita
den kommunala bostadsförmedlingen vid uthyrning av lägenheter inom de
fastigheter, för vilka lån beviljats. Därjämte har Stockholms stads fastighetsnämnd
hemställt hos stadsfullmäktige om stadfästandet av föreskrifter,
varigenom på liknande sätt stadens markupplåtelser skulle förbindas med
ett åläggande för tomträttsinnehavare att anlita den kommunala bostadsförmedlingen
vid uthyrning av lägenheter inom å marken uppförda byggnader.
Vad beträffar det äldre lägenhetsbeståndet äro betänkligheterna onekligen
större mot ingrepp av liknande slag. En särskild utredning torde i varje fall
krävas för en prövning av frågan om behovet av ett ingrepp i avtalsfriheten
härvidlag och om därför erforderliga ändringar i gällande författningar,
t. ex. i hyreslagen.
Vissa åtgärder i ovan antydd riktning för en mera ändamålsenlig fördelning
av de nyproducerade lägenheterna synas, som redan anmärkts, omedelbart
böra komma till stånd. Beträffande det äldre lägenhetsbeståndet
torde vidtagandet av åtgärder förutsätta en särskild utredning.
Stockholm den 3 april 1947.
ERNST BEXELIUS.
Erik Alexanderson.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 14 februari 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
hyresråd att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över två inom
riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen motionen i första kammaren
nr 205 av herr Johannesson och motionen i andra kammaren nr 306
av herr Sköldin, om skärpt lagstiftning rörande uthyrning av bostäder. Med
anledning härav får hyresrådet anföra följande.
Det av motionärerna berörda problemet om svårigheten särskilt för familjer
med barn att under rådande bostadsbrist erhålla lägenhet förtjänar
största uppmärksamhet. Hyresrådet har icke tillgång till mera utförliga
uppgifter om hur detta problem för närvarande i praktiken ter sig för de
bostadssökande. Emellertid har hyresrådet ett intryck av att läget på bostadsmarknaden
under senaste året snarare skärpts än förbättrats och, såsom
motionärerna framhållit, ligger det i sakens natur, att detta särskilt hårt
drabbar bostadssökande med barn. Det är obestridligt, att om en hyresvärd
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
11
har tillfälle att välja mellan en barnfamlj och en ensamstående, såväl ekonomiska
som andra skäl kunna tala för att han väljer den senare, och man
måste räkna med att i viss utsträckning detta betraktelsesätt fäller utslaget.
Till avhjälpande av dessa olägenheter hava motionärerna pekat på åtgärder
av olika slag. Det ifrågasättes sålunda dels skärpt lagstiftning om
skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyresledighet till kommunal bostadsförmedling,
dels införande av skyldighet för fastighetsägare att av
det hyressökande klientel, som finnes anmält hos den kommunala förmedlingen,
söka och taga sina hyresgäster. Hyresrådet vill emellertid understryka,
att dessa åtgärder i och för sig, utan komplettering med andra åtgärder,
äro fullständigt värdelösa för det av motionärerna avsedda ändamålet.
Frågan om skyldighet att anmäla hyresledighet har vid flera tillfällen
varit uppe till diskussion, även i riksdagen, och det har därvid gång på gång
framhållits, att intet mera står att vinna på den vägen. Så länge man icke
begränsar hyresvärdens frihet att hyra ut till vem han vill, är det meningslöst
att i större utsträckning än nu sker tvinga in anmälningar till den kommunala
förmedlingen. Endast i de fall, där förmedlingen har utsikt att placera
en klient, har den någon praktisk användning för en anmälan. Vad
återigen angår den ifrågasatta skyldigheten för hyresvärd att vid valet av
hyresgäst hålla sig till det klientel, som är anmält hos förmedlingen, ha motionärerna
själva framhållit, att även med en sådan skyldighet hyresvärden
skulle få stor valfrihet. I själva verket är denna valfrihet så stor, att åtgärden
skulle bli alldeles betydelselös. Eftersom alla hyressökande i samhället, även
de som direkt trätt i förbindelse med hyresvärden, skulle befinna sig bland
detta klientel, skulle anordningen vara alldeles utan verkan.
Viktigare är den tredje av motionärerna ifrågasatta anordningen, att i en
eller annan form hyresvärd skulle förpliktas att vid uthyrning till ny hyresgäst
i viss utsträckning tillgodose barnfamiljerna. Såsom förut framhållits
är det vanskligt att bedöma, om förhållandena äro sådana, att behov av så
ingripande åtgärder nu föreligger; sannolikt är, att förhållandena ligga
olika till på olika orter. Emellertid synes det med hänsyn till bostadsmarknadens
läge i allmänhet för närvarande vara välbetänkt att i det angivna
syftet tillskapa en beredskapslagstiftning, så beskaffad att regleringsåtgärder
av olika slag, mer eller mindre ingripande, kunna efter initiativ av vederbörande
kommunala myndigheter och genom beslut av Kungl. Maj:t införas
för viss ort i den mån förhållandena på den orten göra regleringsåtgärder
nödvändiga. Så snart omständigheterna det medgiva, böra dessa föreskrifter
åter efter hand upphävas.
För att förbereda en dylik lagstiftning kräves särskild utredning, och
hyresrådet vill således tillstyrka, att en utredning företages om lagstiftningsåtgärder
i syfte att under den rådande bostadsbristen giva särskilt behövande
bostadssökande, främst familjer med barn, visst företräde till lediga lägenheter.
Hyresrådet vill emellertid till belysning av frågan i korthet diskutera
några åtgärder, som en dylik utredning kunde inrikta sig på.
Till en början bör framhållas, att i vårt land — i motsats till vad fallet
är i grannländerna, där långtgående restriktioner genomförts på detta område
— bostadsmarknaden karakteriseras av en synnerligen livlig nybyggnadsverksamhet.
Det är därför naturligt att, då det gäller en eventuell företrädesrätt
för de mest behövande bostadssökandena, uppmärksamheten
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
framför allt riktas på de nybyggda husen. Anmärkningsvärt är även, att
medan samhället å ena sidan ytterst noga kontrollerar nyproduktionen, så
att icke en enda byggnad kommer till stånd utan en ingående behovsprövning,
och därtill anslår mycket betydande belopp för att motverka de stegrade
byggnadskostnaderna, man å andra sidan icke på något sätt ingriper
i användningen av de nyuppförda husen. Det förefaller icke orimligt att
byggnadstillståndslagstiftningen och subventioneringen av bostadsbyggandet
kompletteras med vissa åtgärder i syfte att de nytillkomna bostäderna i skälig
utsträckning skola komma barnfamiljerna till godo.
Däremot torde det vara betydligt mera vanskligt att införa restriktioner
beträffande det redan befintliga bostadsbeståndet. Sådana restriktioner skulle
bli mycket svåra att administrera och skulle innebära ett mycket kännbart
ingrepp i bestående förhållanden. Om däremot regleringen avsåge endast hus
som framdeles uppfördes, kunde den som förvärvade ett sådant hus räkna
därmed och inrätta sig därefter. Därtill kommer, att de förändringar, som
nu inträffa i fråga om innehavet av äldre lägenheter, i det alldeles övervägande
flertalet fall icke bero på att en verklig ledighet uppkommit utan
på att två eller flera hyresgäster kommit överens om att byta lägenheter.
Och bytena skulle endast i ringa mån kunna påverkas genom en lagstadgad
företrädesrätt för bostadslösa barnfamiljer och andra behövande. För att ett
byte skall komma till stånd kräves ju, att den sittande hyresgästen får ett
byteserbjudande, som han vill godtaga, och något sådant erbjudande kan
ju icke göras av den som saknar bostad eller har endast en dålig sådan.
Om en kontroll skall genomföras över uthyrningen av de nyuppförda bostäderna,
kan detta tänkas ske enligt olika metoder. Med tanke på omfattningen
av de statliga subventionerna och lånen till bostadsbehövande kunde
det ligga nära till hands att helt enkelt uppställa som villkor för dylikt
lån, att fastighetsägaren underkastade sig viss kontroll icke endast ■— som
nu sker — över hyresbeloppen utan även över valet av hyresgäster. Denna
metod har den fördelen, att den icke kräver särskild lagstiftning, endast ett
beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen om nya principer för långivningen. Å
andra sidan har metoden en svaghet däri, att villkoret för många fastighetsägare
kan förefalla så strängt, att de icke anse det uppvägas av de fördelar
som lånen erbjuda. I så fall brister den enda garanti man har för att villkoret
blir iakttaget i praktiken.
Skall kontrollen omfatta alla nybyggda hus, erfordras en speciell lagstiftning
i ämnet. En sådan lagstiftning skulle exempelvis kunna få det
innehållet, att i fråga om nybyggda hus hyresavtal icke vore rättsligt giltigt
utom under vissa förutsättningar, antingen att hyresgästen uppfyllde särskilda
i lagen angivna kvalifikationer eller att avtalet i varje enskilt fall
prövats av myndighet och med hänsyn till hyresgästens personliga förhållanden
blivit godkänt. Detta system skulle kunna införas beträffande samtliga
lägenheter i ett nybyggt hus eller endast en del av dem, och under alla
förhållanden måste naturligtvis göras vissa undantag och stadgas vissa
dispensmöjligheter. Det kan även övervägas, om regleringen bör inskränkas
till den första uthyrningen efter husets färdigställande.
Denna antydan om en speciallagstiftnings tänkbara innehåll leder in på
en fråga, som blir att besvara vare sig kontrollen inskränker sig till de nybyggda
husen eller en del av dem eller omfattar alla lägenheter, nämligen
angivandet av de bostadssökande, som skola äga företräde. Enligt hyres
-
Andra lagutskottets utlåtande nr M; bilagor.
13
rådets mening är det omöjligt att i en lag, i lånevillkor eller på annat dylikt
sätt uttömmande ange detta. Det kommer ju härvidlag icke endast an på familjens
storlek och sammansättning utan även på beskaffenheten och belägenheten
av dess nuvarande bostad och flera andra omständigheter. Säkerligen
måste avgörandet ytterst bero på en diskretionär prövning, utförd av
en myndighet eller annan institution. Detta kommer att betyda mycket arbete
och åtskilliga tvister i enskilda fall, men anordningen torde vara den enda
möjliga.
En förutsättning för genomförandet av åtgärder av detta slag torde vara
att kommunal bostadsförmedling finnes inrättad, och befogenheten att
genomföra det ifrågavarande urvalet bör lämpligen kunna anförtros åt förmedlingen,
förutsatt att viss kontroll såväl allmänt som i enskilda fall kan
utövas av en opartisk myndighet, t. ex. hyresnämnden. Urvalet kan genomföras
på olika sätt. Det kan ske så att de sökande delas i två störa grupper,
företrädesberättigade och övriga, varefter skulle gälla, att denna företrädesrätt
skulle iakttagas vare sig hyresavtalen förmedlades genom den kommunala
förmedlingen eller träffades privat. Därvid blir av särskild betydelse
att tillse att gruppen företrädesberättigade blir relativt stor. Eljest begränsas
hyresvärdens valfrihet på ett sätt, som kan medföra obilliga verkningar
och heller icke är motiverat av sociala skäl. Gruppens minimistorlek
torde böra bestämmas av hyresnämnden från tid till annan allt efter behovet
och läget på bostadsmarknaden.
Det kan även tänkas att man låter den kommunala bostadsförmedlingen
i stort sett arbeta som en vanlig uthyrningsbyrå, vilken på frivillighetens
väg söker åvägabringa uthyrningen med tillgodoseende av de sociala synpunkterna,
men tillika giver förmedlingen befogenhet att i fråga om en viss
kvotdel av lägenheterna i sista hand föreskriva, att viss lägenhet skall uthyras
till viss hyressökande. Fastighetsägaren skulle sålunda vara skyldig att
rätta sig därefter, om han icke hade särskilda skäl däremot, som av den
kontrollerande myndigheten godtages. Genom en sådan anordning skulle
förmedlingen få större möjlighet att placera de mest ömmande fallen.
Självfallet skulle vid en reglering efter dessa linjer uppkomma ytterligare
en hel del spörsmål, organisatoriska och andra — exempelvis i vad mån det
allmänna bör ekonomiskt ansvara för förluster, som hyresvärdarna kunna
göra genom att urvalet av hyresgäster begränsas — men hyresrådet har i
detta sammanhang endast velat i korthet beröra vissa mera centrala frågor.
Utdrag av hyresrådets protokoll, utvisande dem som deltagit i handläggningen
av detta ärende ävensom avgivna reservationer, bifogas.
Stockholm den 2 april 1947.
STATENS HYRESRÅD
KARL TISELIUS.
Hans-Fr. Ringdén.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 44/ bilagor.
Bilaga C.
Utdrag av protokoll fört hos statens hyresråd den
2 april 1947.
Närvarande: Ordföranden, ledamöterna Alexanderson,
Svennegård, Ahlmark och Wibom samt suppleanterna
Fredricsson och Lindström. Dessutom närvoro, utan
att deltaga i hyresrådets beslut, suppleanten Hedfeldt
samt hyresrådets sakkunniga Bexelius och Skogman.
§ I
Återupptogs
den vid sammanträde den 26 mars 1947 bordlagda frågan
om yttrande över två vid 1947 års riksdag väckta likalydande motioner,
nr 205 i första och nr 306 i andra kammaren, angående skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder; och beslöts, efter överläggning, yttrande
av den lydelse kopia under dnr EG 97 utvisar.
Från beslutet voro herrar Svennegård, Ahlmark, Wibom, Fredricsson och
Lindström skiljaktiga.
Herr Svennegård yttrade:
»Jag är ense med hyresrådet såvitt rådet dels avstyrkt motionerna i vad
de avse skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla
hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen och dels tillstyrkt
motionerna i vad de gälla utredning rörande införande av bestämmelser
som skapa större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad.
Vad slutligen angår motionärernas yrkande om införande av skyldighet för
fastighetsägarna att av de hyressökande som finnas anmälda hos den kommunala
bostadsförmedlingen söka och taga sina hyresgäster, vill jag delvis
tillstyrka bifall till detsamma på sätt framgår av det följande.
Såsom motivering för min ståndpunkt och såsom förslag till åtgärder
vill jag anföra följande.
På många orter råder det för närvarande otvivelaktigt en utpräglad
bostadsbrist, vilken medfört ett synnerligen svårt läge för bostadssökande,
i synnerhet för familjer med barn. Åtminstone på en del orter har läget förvärrats
under den senaste tiden och kraven på åtgärder synas inte längre
kunna avvisas. Motionärerna önska förslag om praktiska åtgärder för att
lösa de redan föreliggande svårigheterna, och läget kräver sådana åtgärder
och ej endast en beredskapslagstiftning.
Det effektivaste medlet för genomförande av den ur samhällets synpunkt
önskvärda fördelningen av tillgängliga lägenheter är givetvis att införa
bostadsransonering. För närvarande är bostadsnöden dock icke så stor att
en bostadsransonering kan motiveras. Av skilda skäl måste man ställa sig
avvisande även gentemot förslag om mindre omfattande former av bostadsransonering.
Till sådana förslag bör man hänföra jämväl tanken att någon
myndighet skulle i enskilda fall pröva och avgöra att en viss lägenhet skall
upplåtas till en viss hyresgäst. Om man uppdroge åt någon myndighet att
efter beaktande av alla omständigheter bestämma den ordning i vilken de
bostadssökande skulle äga rätt att få välja lägenhet eller bestämde att ingångna
hyresavtal för att bli gällande skulle godkännas av kommunal myn
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
15
dighet, komme man fram till en ordning som upphävde den frivilliga uthyrningen
av lägenheter och som innebure ett slags tvångsfördelning av
lägenheterna. Det är nödvändigt att begränsa sig till mindre ingripande
åtgärder, och detta redan av det skälet att samhället eljest torde få påtaga
sig ökade bördor såväl för bostadsproduktionen som för hyresbetalningen
för de särskilda lägenheterna. I det följande behandlas därför endast sådana
åtgärder som äro förenliga med den nu gällande ordningen för ingående
av fria hyresavtal.
Om man vill skapa större förutsättningar för familjer med barn att
erhålla bostad, är det inte lämpligt att i första hand rikta uppmärksamheten
mot de nybyggda husen. De redan befintliga lägenheterna måste ju alltid
dominera och det saknas principiell grundval för den ståndpunkten, att
just ägarna av nybyggena skulle ha särskilda skyldigheter gentemot barnfamiljerna
eller andra företrä desberättigade hyressökande. Av bostadspolitiska
skäl skulle det väl snarare vara motiverat att låta dessa fastighetsägare,
som gjort särskilda insatser för att öka lägenhetsbeståndet, intaga
en gynnad ställning. Ur barnfamiljernas egen synpunkt måste det också
vara en fördel att inte i första hand vara hänvisade till nybyggda fastigheter.
Många av dessa familjer föredra säkert de större utrymmena och
de lägre hyrorna i äldre lägenheter. Slutligen kan man inte bortse från
att de erforderliga åtgärderna, om de skola avse allenast de relativt fåtaliga
nytillkomna lägenheterna, måste drabba ägarna till dessa desto hårdare.
Till en början behandlas här alltså frågan om de åtgärder som böra
vidtagas för att bereda vissa hyressökande företräde till redan befintliga
lägenheter.
Syftet med den nu rådande kontrollen över hyresmarknaden är att
trygga hyresgästernas rätt till bostad samt att förhindra all onödig höjning
av hyresnivån. Dessa syften ha icke kunnat tillgodoses utan att komma i
konflikt med andra intressen. Uppsägningsskyddet har sålunda i viss mån
verkat till fastlåsande av lägenheternas fördelning på dem som redan
inneha bostad. En ur samhällets synpunkt fördelaktig omfördelning av lägenhetsbeståndet
försvåras av reglerna i den gällande hyreslagen. Eftersom
överlåtelse av hyresrätt regelmässigt fordrar samtycke från hyresvärdens
sida, blir det denne som oftast har avgörandet helt i sin hand när fråga
uppkommer om lägenhetsbyte. Hyresgästen kan i betydande utsträckning
hålla sig kvar i sin lägenhet, även mot hyresvärdens önskan, men han kan
knappast tvinga fram ett ur samhällets synpunkt önskvärt lägenhetsbyte.
Efter de ekonomiska lagar som i stort behärska hyresmarknaden måste
man utgå från att hyresvärdarna vid valet eller godkännandet av en ny
hyresgäst i första hand främja sina egna intressen. De välja hyresgäster
som ha god ekonomi, som kunna antagas vålla ringa förslitning av lägenheten
och så vidare. Det kan antagas att personliga relationer och önskemål
ofta spela in. I särskilda fall träffas säkerligen också uppgörelser som icke
äro förenliga med gällande lag; hur vanliga sådana uppgörelser äro kan
man endast gissa sig till. Såsom ett oroande tidens tecken måste man uppfatta
att den kommunala bostadsförmedlingen å en ort som Malmö, där den
arbetat med framgång under många år, börjat förbigås. De lägenheter som
uthyrts genom denna bostadsförmedling ha under den senaste tiden kraftigt
minskats på grund av att lägenheterna uthyrts genom privatbyråer ellei
fastighetsägarna själva.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
Det nu föreliggande spörsmålet gäller hur företräde skall kunna beredas
åt sådana bostadssökande som ur samhälleliga synpunkter förtjäna företräde.
Att problemet är svårlöst framgår redan därav att av de hittills
föreslagna åtgärderna ingen mera ingripande sådan ansetts kunna genomföras.
Vid en tidigare utredning har upprättats ett förslag till lag om hyreslicens.
Grundtanken i detta förslag var att hyresavtal om bostadslägenhet
icke skulle få träffas med mindre hyresnämnden meddelat den hyressökande
tillstånd att hyra lägenhet i orten. Systemet med tillstånd skulle icke
medföra företrädesrätt till viss lägenhet. Den föreslagna lagstiftningens
resultat skulle huvudsakligen komma att bestå dels i ett försvårande av
sådan inflyttning till orter med bostadsbrist som inte kunde anses motiverad
och dels ett reserverande för vissa hyressökande av lediga bostadslägenheter.
I sitt yttrande över förslaget framhöll hyresrådet, att det synnerligen
behjärtandsvärda syftet att tillgodose bostadsbehovet särskilt för
familjer med barn endast i ringa grad kunde vinnas genom systemet med
tillstånd. Detta bedömande synes vara riktigt.
Som ett medel till undanröjande av de nu förefintliga missförhållandena
har föreslagits, att på ort där kommunal bostadsförmedling finns bostadslägenhet
inte skulle få uthyras till ny innehavare annat än genom förmedlingens
medverkan eller med dess medgivande. Det måste ifrågasättas om
en sådan regel får någon effekt i den önskade riktningen. Den skulle tvinga
alla hyressökande till den kommunala förmedlingen och således utgöra ett
avbräck för de privata förmedlingsbyråema. Med hänsyn till den störa
mängden av hyressökande skulle regeln nog inte medföra några ogynnsamma
verkningar för hyresvärdarna. Samma synpunkt leder emellertid
till det antagandet, att regeln inte heller skulle gynna dem som verkligen
äro i störst behov av bostad. Bland den stora mängden av bostadssökande
skulle hyresvärden säkerligen liksom hittills verkställa urvalet efter sina
egna önskemål.
Därest vissa hyresgäster beredas företrädesrätt till hvreslediga lägenheter,
kan detta medföra ett intrång på hyresvärdarnas rätt att bestämma
över sin egendom. Vikten av detta argument får inte överdrivas. I tider
av normal bostadstillgång måste fastighetsägarekåren hyra ut bostäder till
praktiskt taget samtliga hyressökande. Det är just bostadsbristen som gett
hyresvärdarna speciella möjligheter att tillgodose egna intressen. Samhället
är därför fullt berättigat att återföra läget till vad som rådde före krisens
inbrott. Hyresvärdarna torde jämväl få anses pliktiga att tåla vissa av
krisen föranledda ytterligare ingrepp i rättigheter och förmåner som eljest
respekteras.
Vad angår överlåtelse av förhyrd lägenhet torde gällande lag icke vila
på den grundsatsen, att någon hyresvärden tillkommande rättighet skulle
regelmässigt kränkas genom en sådan överlåtelse. Lagens utgångspunkt
är snarare den att hyresvärden inte skall kunna förbjuda en överlåtelse
vilken inte skadar hyresvärden. Ett sådant förbud skulle hyresvärden
kunna meddela endast i det fall att det skäligen finnes något att anmärka
mot den nye hyresgästen. Den i gällande lag intagna ståndpunkten att överlåtelse
av lägenhet är beroende på hyresvärdens medgivande har föranletts
bland annat därav, att det inte fanns någon myndighet som lämpligen
kunde anförtros uppgiften att skilja mellan parterna (se härom Wallin:
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
17
Den nya hyreslagen s. 32 samt Nytt juridiskt arkiv 1908 nr 5 s. 132, 136).
På denna punkt är läget numera ett helt annat. Hyresregleringsmyndigheterna
torde vara väl lämpade att slita uppkommande tvister rörande hyresgästs
rätt att i sin tur överlåta den förhyrda lägenheten. På en annan punkt
har inträtt en lika viktig förändring. Genom att tillerkänna hyresgästen
uppsägningsrätt har man avsett att skapa en viss motvikt mot hyresvärdens
vägran att lämna medgivande till överlåtelse av lägenhet. Det är utan
vidare klart att denna uppsägningsrätt i förevarande avseende är av ringa
betydelse i ett läge som det nuvarande då hyresgästerna äro i behov av
uppsägningsskydd.
Under det nu rådande läget på hyresmarknaden bör hyresgäst principiellt
medgivas rätt alt överlåta bostadslägenhet till sådan hyressökande som
ur samhällets synpunkt bör åtnjuta företrädesrätt till bostadslägenhet.
Hyresvärden bör å sin sida äga rätt att vägra att taga den nye hyresgästen
för god om han kan visa skälig anledning därtill. Uppkommande tvister
böra avgöras av hyresregleringsmyndigheterna. Företrädesrätt bör tillkomma
hyressökande som utgöras av familjer med barn och personer som
ämna ingå äktenskap ävensom personer som på grund av sin verksamhet
måste vistas å orten. En sådan hyresgästen tillerkänd överlåtelserätt kan,
såsom förut angivits, icke anses innebära någon kränkning av de rättigheter
som böra tillkomma hyresvärden, så länge det endast är fråga om
den tid för vilken hyresgästens kontrakt löper. Under den nu gällande lagstiftningen,
som tillerkänner hyresgästen ett särskilt uppsägningsskydd,
måste en sådan överlåtelse anses medföra vissa olägenheter för hyresvärden.
Jämväl den nye hyresgästen måste givetvis åtnjuta uppsägningsskydd.
Dessa olägenheter äro icke större än vad hyresvärden får anses pliktig
att tåla.
Såsom giltiga anledningar för hyresvärd att vägra att taga ny hyresgäst
för god komma främst i fråga vissa omständigheter som hänföra sig till
hyresgästen, såsom att denne kan antagas icke komma att fullgöra sina
skyldigheter enligt hyresavtalet. Även omständigheter av annan natur
måste här tillerkännas giltighet, exempelvis att lägenheten icke varit upplåten
å den allmänna hyresmarknaden utan förbehållen hyresvärdens anställda.
I de orter där kommunal bostadsförmedling finnes anordnad är det ett
naturligt krav att överlåtelse av hyresrätt sker under medverkan av den
kommunala bostadsförmedlingen. För dessa kommuners del kan det alltså
förordas, att hyresgästens rätt att överlåta sin lägenhet skall gälla endast
för det fall att det är fråga om en hyressökande vilken — förutom att han
hör till någon av de företrädesberättigade grupperna — blivit anvisad av
den kommunala bostadsförmedlingen.
I överensstämmelse med vad nu anförts föreslås att i hyresregleringslagen
införes en bestämmelse av följande huvudsakliga innehåll:
I fråga om lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentig del nyttjas
till bostad och ej uthyres i möblerat skick, skall hyresgästen vara berättigad
att överlåta lägenheten till familj med barn eller till någon som ämnar
ingå äktenskap eller ock till någon som på grund av sin verksamhet måste
vistas på orten. I kommun, där kommunal bostadsförmedling är anordnad,
skall hyresgästen äga den rätt som nyss sagts endast då fråga är om (överlåtelse
till hyressökande som anvisats av den kommunala bostadsförmed
Bihang
till riksdagens protokoll V.141. 9 samt. 2 and. Nr 44.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
lingen. Visar hyresvärden, att den till vilken överlåtelse skett skäligen icke
kan tagas för god såsom hyresgäst eller att överlåtelsen eljest skulle medföra
väsentlig skada eller olägenhet för honom, må hyresnämnden på framställning
av hyresvärden förklara överlåtelsen ogiltig.
En bestämmelse av detta innehåll innebär endast ett måttligt ingrepp
i den nu gällande ordningen och den kommer väl också endast att få
ganska begränsad effekt. Den kan emellertid få gynnsamma verkningar i
flera avseenden. Åt vissa grupper av hyressökande kan den i någon mån
skänka det företräde som de äro i behov av och berättigade till. Vidare
kan den medföra att fördelningen av lägenheterna inte blir fastlåst så
hårt som nu är fallet. Den skapar slutligen en rättslig grundval för sådana
lägenhetsöverlåtelser som ur samhällets synpunkt äro särskilt önskvärda.
På så sätt kan den medverka till att ledigblivna lägenheter icke tagas i
anspråk för personer som kunna ordna sin bostadsfråga på annat sätt.
Lagbestämmelsen kan även bilda en bas för den kommunala bostadsförmedlingens
medverkan vid ordnandet av lägenhetsbyten.
Problemet om en rättvis fördelning av lägenhetsbeståndet föreligger även
beträffande nybyggda hus. Statsmakternas strävanden att hålla hyrorna
på en skälig nivå torde leda till en förbättring av bostadsstandarden. Personer
som förut bott i alltför trånga bostäder kunna numera lättare tillgodose
sitt behov av ökat utrymme. Åtskilliga personer som tidigare varit
hänvisade till att hyra i andra hand kunna nu flytta in i egna lägenheter.
Under normala förhållanden skulle det väl inte finnas anledning för statsmakterna
att försöka hindra eller på annat sätt ingripa i en sådan utveckling.
Antalet sökande till nya lägenheter är emellertid för närvarande
och för överskådlig tid framåt så stort att antalet nytillkomna lägenheter
icke räcker till åt alla. Det är anledning att antaga att urvalet av hyresgäster
till nya lägenheter delvis sker efter grunder som samhället icke kan godkänna.
I den mån urvalet beror på fastighetsägarna äro jämväl här de
krafter verksamma som förut angivits i fråga om äldre lägenheter. Personer
som äro förtrogna med hyresmarknaden ha ansett sig kunna konstatera
att vid konkurrensen mellan olika grupper av hyressökande det ofta är de
vars behov är störst som ha svårast att göra sig gällande. Familjer med barn
och nybildade familjer bli alltför lätt undanträngda av ensamstående. Det
kan antagas att omkring tio procent av de nytillkomna lägenheterna upplåtas
till personer som inte kunna anses företrädesberättigade. Man kan nog
påstå att statsmakternas ansträngningar att lindra bostadsnöden på så sätt
icke fullt ut komma till avsedd nytta.
Jämväl i fråga om nybyggda hus är det påkallat att införa företrädesrätt
för vissa särskilda grupper av hyressökande. Det är alltså här fråga om
första uthyrningen av nytillkomna lägenheter. Berättigade till företräde
böra de personer vara som här tidigare angivits; av praktiska skäl bör man
dock möjligen undantaga den som på grund av sin verksamhet måste vistas
på orten. I överensstämmelse härmed måste man då taga undan lägenheter
som ej lämpa sig såsom familjebostäder. Urvalet av hyresgäster till nybyggda
hus bör ske under medverkan av kommunal bostadsförmedling, och
det måste sålunda förutsättas att kommunen inrättar sådan å varje ort där
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
19
ett ingripande från det allmännas sida är motiverat i detta avseende. En
rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen kan uppnås om fastighetsägaren
ålägges att, så länge den kommunala bostadsförmedlingen anvisar
företrädesberättigade hyresgäster, upplåta lägenheterna till de sålunda
anvisade eller till annan hyressökande ur samma kategorier. Om
fastighetsägaren kan visa skälig anledning därtill, bör han kunna vägra
att antaga en av den kommunala hyresförmedlingen anvisad hyressökande
samt erhålla rätt att fritt välja hyresgäst. Uppkommer tvist på denna punkt
bör den avgöras av hyresregleringsmyndigheterna. Med tillstånd av dessa
myndigheter bör fastighetsägare kunna medgivas undantag från regeln
om val av hyresgäst, exempelvis för att upplåta lägenhet åt egna anställda,
för att gynna någon anhörig eller dylikt. På orter där bostadsnöden inte
är alltför skriande bör möjligen en viss andel av samtliga lägenheter i ett
nybyggt hus kunna uthyras utan beroendet av anvisning från den kommunala
bostadsförmedlingens sida. Undantag bör kanske även göras för
små fastigheter, till exempel tvåfamiljshus.
Beträffande nybyggda hus synes det alltså kunna förordas att i hyresregleringslagen
införes en bestämmelse av följande huvudsakliga innebörd:
Skall uthyrning första gången ske av en till familjebostad avsedd lägenhet
i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1948, och
anvisar kommunal bostadsförmedling i orten såsom hyressökande familj
med barn eller någon som ämnar ingå äktenskap, är hyresvärden skyldig
att såsom hyresgäst antaga någon som sålunda blivit anvisad eller ock
annan sådan hyressökande som nyss sagts. Visar hyresvärden att de anvisade
hyressökandena skäligen icke kunna tagas för goda såsom hyresgäster,
må hyresnämnden på framställning av hyresvärden förklara honom
berättigad att hyra ut lägenheten oberoende av anvisning. När särskilda
skäl äro därtill må hyresnämnden även eljest förklara hyresvärden berättigad
att oberoende av anvisning uthyra en eller flera lägenheter i huset.
Den här angivna regeln torde komma att föranleda att vid uthyrning avbostadslägenheter
i nybyggda hus sociala hänsyn få göra sig gällande i
skälig utsträckning, samtidigt som hyresvärdarnas rätt att själva bestämma
över sin egendom bevaras i den omfattning som är förenlig med det sociala
ansvar som åvilar jämväl denna samhällsgrupp. Regeln medger en anpassning
efter förhållandena å varje särskild ort.
Det bör icke komma i fråga att beträffande företrädesrätten för vissa
familjer göra skillnad mellan å ena sidan de hus, som tillkommit med statligt
eller kommunalt stöd, samt å andra sidan övriga nybyggda hus. Det
allmännas uppoffringar för att stödja bostadsproduktionen ha till syfte alt
hålla hyrorna på en skälig nivå. Det är därför nödvändigt att stödåtgärderna
äro förbundna med hyreskontroll. Även de byggnadsföretagare, som
icke mottaga direkt subvention, draga dock fördel av det allmännas stöd,
bland annat i den formen att de statliga lånen påverkat lånemöjligheterna
i den fria marknaden. Det förekommer även att byggnadsföretagare mera
direkt utnyttja den statliga stödverksamheten utan att dock mottaga lån,
exempelvis i den formen att de taga ut preliminärt beslut om tertiärlån,
eller t. o. m. slutligt beslut om sådant lån, utan att sedan fullfölja ärendet.
Genom sådana åtgärder torde medelsanskaffningen till företaget och försäljningen
av byggnaden underlättas. Även om man bortser från de nu
anförda omständigheterna, måste man kräva alt det fria kapital som sättes
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
in i bostadsproduktionen icke skall åtnjuta särskilda privilegier. Det saknas
anledning att låta ägarna av vissa fastigheter komma i en speciellt gynnad
ställning såtillvida, att de vid valet av hyresgäster skulle helt kunna tillgodose
sina egna intressen.
Av det nyss anförda framgår även att ordningen med företrädesrätt för
vissa familjer inte kan genomföras i den formen, att man såsom villkor
för lån uppställer att fastighetsägaren underkastar sig kontroll i fråga om
valet av hyresgäster. Däremot är det väl icke alldeles uteslutet att en sådan
kontroll skulle kunna anknytas till arbetstillstånden rörande uppförande
av nya hus. Det förefaller emellertid både oformligt och olämpligt att utnyttja
denna tillståndsgivning för ett så pass främmande syfte som stödjande
av vissa hyressökande. En närmare reglering av företrädesrätten
till de nytillkomna lägenheterna torde också kräva så detaljerade regler att
dessa inte utan svårigheter kunna fogas vid ett arbetstillstånd. Det måste
också stadgas någon påföljd för det fall att fastighetsägaren åsidosatte de
vid tillståndets beviljande föreskrivna villkoren.
Vid diskussionen om de hyressökande som böra tillerkännas företrädesrätt
har man särskilt uppmärksammat de s. k. katastroffallen, de fall där
vederbörande helt saknar bostad eller endast förfogar över rent provisoriskt
husrum. Enligt min mening höra dessa fall i stor utsträckning under socialvården,
och en lösning bör därför ej sökas på den vägen att vederbörande
bliva påtvingade en enskild hyresvärd såsom dennes hyresgäster. Det synes
tvivelaktigt om motionärerna med sina förslag avsett att lösa även hithörande
problem. Under alla förhållanden måste de beaktas. För att kunna
taga hand om katastroffallen måste kommunerna äga en reserv av bostadslägenheter
som äro lediga eller som snabbt kunna tagas i anspråk. Möjligen
bör man för att kunna tillgodose detta behov tillerkänna kommun rätt att
före alla andra förhyra vissa lägenheter.»
Herrar Ahlmark och Wibom yttrade:
»De för närvarande å vissa orter föreliggande svårigheterna såväl för
barnfamiljer som för andra familjer och ensamstående att kunna få förhyra
lämpliga lägenheter äro av övergående natur. Erfarenheterna från
tidigare krisperioder ha klart visat, att bristande tillgång på lägenheter
mycket snabbt kan förbytas i en riklig tillgång, beroende på, att vid nedåtgående
ekonomiska konjunkturer bostadsbehovet snabbt minskar. Intet
motsäger antagandet att läget även denna gång kan komma att utvecklas
på motsvarande sätt. I varje fall är det uppenbart, att man icke övervinner
bristen på bostäder allenast genom tvångsingripanden till förmån för den
ene eller andre hyresgästen eller den ena eller andra gruppen av hyresgäster.
Snarare är det anledning förmoda, att ingripanden med syfte att
begränsa hyresvärdens rätt att fritt välja hyresgäster kan verka återhållande
på byggnadsproduktionen. över huvud är det icke på något övertygande
sätt visat, att lagstiftningsåtgärder med det syfte motionärerna
föreslagit äro av nöden.
Ehuru vi icke kunna instämma i de antydningar till åtgärder, som motionärerna
och hyresrådets majoritet gjort, anse vi oss dock icke vilja motsätta
oss att en förutsättningslös utredning i saken kommer till stånd.»
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
21
Herrar Fredricsson och Lindström yttrade:
»Vi dela majoritetens uppfattning att det problem, som motionärerna avse
att lösa, förtjänar största uppmärksamhet. Det allmänna intryck, som hyresrådets
majoritet har av att läget på bostadsmarknaden under senaste åren
snarare skärpts än förbättrats, ter sig för oss såsom en mycket påtaglig
realitet. Att detta försämrade läge särskilt hårt drabbar barnfamiljerna
vilja vi livligt understryka.
Vi dela också majoritetens uppfattning att de åtgärder, som motionärerna
föreslå, utan komplettering med andra åtgärder äro värdelösa och således
icke kunna medföra önskat resultat.
I yttrandet över motionärernas förslag att hyresvärd i en eller annan form
skulle förpliktigas att vid uthyrning till ny hyresgäst tillgodose barnfamiljerna,
synes majoriteten vara tveksam om behovet av de föreslagna åtgärderna.
Vi kunna inte dela denna tvekan utan anse, att ett sådant behov
klart föreligger, särskilt för barnfamiljer med små inkomster.
Vi instämma med majoriteten, när den framhåller, att förutsättningen för
genomförandet av de av motionärerna föreslagna åtgärderna är att det finns
kommunal bostadsförmedling, och att denna har befogenhet att företaga
det urval bland de bostadssökande som åsyftas. Det synes oss vara klart att
de av motionärerna påtalade missförhållandena inte kunna elimineras utan
att man inför kommunal bostadsförmedling på alla de orter, där hyresregleringslagen
gäller, och att dessa förmedlingar ges full kontroll och bestämmanderätt
över all uthyrning av bostäder.
Förslaget om kommunal bostadsförmedling var påtänkt redan vid hyresregleringslagens
tillkomst. Likaså har man på ett tidigt stadium av bostadskrisen
umgåtts med tanken på att ge barnfamiljerna och de nya familjebildningarna
företräde framför andra kategorier av bostadssökande. Vissa
remissinstanser bl. a. befolkningsutredningen, ha framhållit, att ett sådant
företräde icke kan ges med mindre man företager åtgärder, som i avsevärd
mån beskära fastighetsägarnas nuvarande möjligheter att söka och vraka
bland de hyressökande. Man har inte heller varit främmande för tanken
att en skärpning av bostadsbristen skulle nödvändiggöra sådana åtgärder.
Då krisen nu, enligt vår och — som synes bl. a. av de motioner som
väckts — även andras mening, är så utpräglad att på många håll bostadsnöd
föreligger, anse vi att skyndsamma åtgärder böra vidtagas. De enda åtgärder,
som kunna avlägsna de missförhållanden, som motionärerna påtala, är att
fullfölja den ursprungliga tanken vid hyresregleringslagens tillkomst, nämligen
att införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling på alla de orter,
där hyresregleringslagen gäller, och att ge denna förmedling full kontroll
och bestämmanderätt över all uthyrning av bostäder.»
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet berett Sveriges fastighetsägareförbund tillfälle att avgiva
yttrande över motionerna nr 205 i första kammaren av herr Johannesson
och nr 306 i andra kammaren av herr Sköldin om skärpt lagstiftning rörande
uthyrning av bostäder, får förbundet härmed anföra följande.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
I ovannämnda motioner ha motionärerna hemställt, att riksdagen måtte
besluta att till Kungl. Maj:t göra framställning om skyndsam utredning och
förslag rörande, bland annat, skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägarna
att söka och taga sina hyresgäster av det bostadssökande klientel,
som finnes anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen.
Det är obestridligt, att förhållandena på bostadsmarknaden för närvarande
karakteriseras av en på många orter starkt framträdande brist på bostäder
med därav följande svårigheter för de bostadssökande att få tillgång till
en i det särskilda fallet lämplig lägenhet. Kring detta i och för sig beklagliga
förhållande, som alls icke kan läggas fastighetsägarna till last utan självfallet
har sin grund uteslutande i den av ett flertal orsaker framkallade bristande
jämvikten mellan tillgång och efterfrågan, bedrives emellertid från vissa håll
en systematisk propaganda, där man gör gällande, att fastighetsägarna vid
uthyrning uppställa rättsstridiga förbehåll, som ha till verkan, att allenast
bostadssökande med speciella personliga förbindelser och särskilt goda ekonomiska
tillgångar kunna erhålla bostad. I sådant hänseende synes här böra
erinras om vad som förekom i andra kammaren, då statsrådet Mossberg
den 19 december 1946 besvarade en av herr Adolfsson framställd fråga
till chefen för socialdepartementet rörande viss skärpning av den rådande
skyldigheten att offentligen anmäla hyresledig lägenhet. Interpellanten yttrade
bland annat:
»En stor del av de lägenheter som bli lediga kursas bort på svarta börsen.
Man måste ha verkligt goda förbindelser med fastighetsägarna och en välfylld
plånbok, om man skall komma över en ledigbliven bostad.»
Interpellanten hänförde sig bland annat till, att ett meddelande hade förekommit
om, att en skådespelare blivit erbjuden att hyra en tvårumslägenhet
mot övertagande av ett äldre möblemang för 40 000 kronor. Interpellanten
betecknade detta såsom »ett rätt typiskt fall».
Med dylika medel söker man framsuggerera uppfattningen, att svårigheterna
på bostadsmarknaden äro att söka i illojala förfaranden från fastighetsägarnas
sida för att sålunda bereda mark för nya tvångsingripanden
mot dem.
Häremot måste förbundet inlägga en bestämd gensaga. Det finnes ingå
omständigheter, som berättiga till antagandet, att icke fastighetsägarna i
stort ha på ett omutligt lojalt sätt ställt sig gällande bestämmelser till efterrättelse
vid uthyrandet av ledigblivna lägenheter.
Enligt förbundets uppfattning bero de nuvarande svårigheterna på omständigheter
av övergående natur. Erfarenheten visar, att lägenhetsbristen
vid en viss tidpunkt kan vara påfallande stor för att kort tid därefter ha
förbytts i en riklig tillgång. Så var förhållandet exempelvis efter den ekonomiska
depressionen i Amerika i slutet på 1920-talet, vilken kom till uttryck
i Sverige i början av 1930-talet. Bostadslägenheter kommo då plötsligt att i
mycket stor utsträckning stå lediga, och det kan såsom ett betecknande faktum
erinras om att hyrorna då också i stor utsträckning väsentligt sjönko.
Det finns icke anledning antaga annat än att den i Sverige nu rådande högkonjunkturen
kan komma att inom en kanske ganska snar framtid förbytas
i en depression. Erfarenheten visar, att folkströmmen till städerna då avsevärt
retarderar. En dylik minskad inflyttning till städerna behöver icke
bliva särskilt stor, förrän lättnader inträda på bostadsmarknaden på de
orter, där framträdande bostadsbrist nu råder. Över huvud bör man icke
Andra lagutskottets utlåtande nr AA; bilagor.
23
förbise, att hela problemet har starkt lokalt betonade särdrag. För övrigt
bör observeras, att redan nu föreligga vissa tecken, som tyda på, att svårigheterna
snart nog komma att avtaga, varvid särskilt må pekas på minskad
familjebildning och minskat födelseöverskott.
I varje fall bör framhållas, att det för bostadsförsörjningen behövliga
lägenhetsantalet icke kan framskapas genom att samhället förbjuder hyresvärdarna
att till vissa grupper av medborgare uthyra ledigblivna lägenheter.
En lagstiftning om företrädesrätt för vissa personer eller vissa grupper av
personer att ex-hålla ledigblivna lägenheter är säkerligen, oavsett från vilka
synpunkter man bedömer saken, något av det mest betänkliga som kan
tillgripas.
Bland dem som i nuvarande läge icke kunnat erhålla egna lägenheter
befinna sig icke blott barnfamiljer utan ock barnlösa familjer och ensamstående
personer. Motionärerna synas åsyfta en lagstiftning, som skulle ha
till ändamål att genom offentlig myndighets ingripande genomföra en klassindelning
av medborgarna, nämligen å ena sidan de priviligierade, som
skulle ha rätt att få hyra bostad och å andra sidan de, som skulle i detta
avseende försättas i ett andrahandsläge. Det kan på goda grunder ifrågasättas,
om ett samhällsingripande av dylik innebörd står i överensstämmelse
med den demokratiska grundsatsen om jämlikhet och inbördes likställdhet
mellan medborgarna i förhållande till staten. Mången, som bleve missgynnad
vid urvalet bland de hyressökande, skulle med all rätt kunna hävda, att
systemet stode i flagrant motsättning mot en rättvis och demokratisk ordning.
En dylik lagstiftning skulle också stå i dålig överensstämmelse med
de förhoppningar om lättnader i förutsättningarna för livsföringen, som
väcktes genom krigshandlingarnas avslutande.
Motionärerna ha icke närmare utvecklat efter vilka riktlinjer de själva
tänka sig, att den kommunala bostadsförmedlingen skulle äga diskvalificera
bostadsbehövande till att erhålla bostad. De resonera emellertid, som
om från hyresvärdens sida icke skulle finnas någon anledning till erinran,
blott han ägde välja mellan ett något så när stort antal hyressökande. Det
anföres nämligen, att den tänkta begränsningen i friheten vid val av hyresgäster
»näppeligen i nuvarande läge på bostadsmarknaden (kan) vara till
men för fastighetsägarna med hänsyn till den stora mängden av hyressökande».
»Därutöver borde man», fortsätta motionärerna emellertid, »på
lagstiftningens väg kunna besluta om skyldighet för fastighetsägarna att
upplåta en viss procentuell andel av sina lägenheter till familjer med barn.»
Motionärerna synas här skatta åt den tyvärr ofta förekommande oriktiga
uppfattningen, att hyresvärdarna principiellt intaga en avvisande hållning
mot barnfamiljer såsom hyresgäster och att uthyrningen av lägenheter har
allenast en rent ekonomisk sida.
Det verkliga förhållandet är, att ingen ansvarskännande hyresvärd -—
och förbundet hävdar med styrka, att den stora mängden fastighetsägare
äger en stark ansvarskänsla i fullgörandet av sin ur social synpunkt betydelsefulla
uppgift inom bostadsförsörjningen -— avvisar en hyressökande
blott därför, att denne har barn. Men även om en hyressökande, vare sig
han har barn eller icke, är fullt solvent för hyran, så kunna omständigheterna
likväl vara sådana, att han icke skäligen bör komma i fråga såsom
hyresgäst. Lägenheten kan, då det gäller eu barnfamilj, t. ex, vara för liten
eller eljest olämplig för en dylik hyresgäst. Det ligger också en utomordentlig
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
Vikt på att söka tillse — och detta gäller alla hyressökande — att hyresklientelet
i ett hus är något så när homogent, så att icke den ena hyresgästen
störande bryter mot den andra. Varje erfaren fastighetsförvaltare vet, vilken
olust, som kan uppkomma i en hyresfastighet blott genom att en hyresgäst
råkat komma i en för honom icke lämplig omgivning. En dylik hyresgäst
behöver förvisso icke vara en barnfamilj utan kan lika väl vara en familj
utan barn eller en ensamstående person. Nu anförda förhållande behöver
icke heller äga något samband med den hyressökandes ekonomiska situation.
Den psykologiska sidan av uthyrandet är sålunda minst lika viktig
som den ekonomiska. Att under dylika förhållanden bli påtvingad en viss
hyresgäst kan blott alltför lätt leda till ett resultat, som icke endast för
hyresvärden utan även för övriga hyresgäster är synnerligen otillfredsställande.
Enligt förbundets mening är grunden till de rådande svårigheterna att erhålla
bostad delvis att söka i den gällande hyresregleringslagstiftningen. Det
besittningsskydd, som en hyresgäst har enligt hyresregleringslagen, har bidragit
till att öka bostadsbristen. Svårigheten, för att inte säga omöjligheten,
för hyresvärden att bringa ett hyresavtal till upphörande, har skapat en
konstlad bostadsbrist, som sannolikt är av betydande omfång. Erfarenheterna
från hyresregleringen i början av 1920-talet utgöra ett belägg härför.
Förhållandet var då i stort sett det, att ehuru antalet rum per individ icke
sjönk, så blev bostadsbristen dock värre. Detta hade sin orsak i att till följd
av uppsägningsförbudet stora grupper av hyresgäster nödgades bo kvar i
lägenheter, som icke passade för deras behov, d. v. s. att familjer som blivit
stora tvingades att sitta kvar i lägenheter, som blivit dem för små, allt
under det att små familjer tvingades behålla lägenheter, som voro för stora
för dem. Reglerna om hyresgästens besittningsskydd i den nu gällande hyresregleringslagen
ha utan tvivel börjat få samma effekt. Det är därför all
anledning att antaga, att en uppmjukning av dessa regler skulle kunna
verksamt underlätta en rationell anpassning av lägenhetsbehovet till det
befintliga lägenhetsbeståndet. En lagändring i dylikt syfte synes i varje fall
lämpligare att tillgripa än den av motionärerna åsyftade nya tvångsregleringen,
i synnerhet som denna sistnämnda nödvändigtvis måste kombineras
med ett samhällets ansvar i ekonomiskt avseende för att de hyresgäster, som
samhället påtvingar hyresvärden, fullgöra sina skyldigheter enligt hyresavtalet.
Med åberopande av ovanstående vill förbundet bestämt avstyrka de remitterade
motionerna.
Stockholm den 29 mars 1947.
SVERIGES FASTIGHETSÄGAREFÖRBUND.
I. FAGRASUS.
C. A. G. Landgren.
Andra lagutskottets utlåtande nr ii; bilagor.
25
Bilaga E.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Undertecknat förbund, som beretts tillfälle avgiva yttrande över likalydande
motion, väckt i första kammaren av herr Johannesson och i andra
kammaren av herr Sköldin, får härmed vördsamt anföra följande:
Vi ansluter oss helt till motionärernas framställning avseende bostadsbristen
och vill gärna understryka, att den på vissa orter under senare
år blivit så besvärande, att man nödgats tillgripa exceptionella åtgärder.
Sålunda har i Stockholm Fastighetsnämnden beslutat föreslå bygge av en
typ av nödbostäder, som dels skall betraktas som genomgångsbostäder och
dels skall kunna, när krisen är överstånden, omändras till permanenta
familjebostäder. I Malmö har myndigheterna tvingats taga i anspråk nödbostäder,
som icke varit i användning sedan förra världskrigets efterkrigsår.
Liknande besvärliga förhållanden rapporteras från ett flertal orter i landet,
och som bekant har man på en del håll tvingats bygga rena nödbostäder
(baracker).
Vi skall inte ingå på att diskutera orsaken till den ökade bostadsknappheten.
De flesta faktorer, som förorsakat denna, är alltför väl kända. Vi vill
emellertid framhålla, att på senare tid ensamstående i stor utsträckning
konkurrerar om familjebostäder till stort men för framförallt familjer
med barn. Detta förhållande torde bero på, att utbudet av möblerade s. k.
uthyrningsrum under senare år minskat, vilket i sin tur torde ha sin förklaring
i, att all arbetskraft nu är fullt sysselsatt. Detta jämte viss lönehöjning
har medfört, att den sammanlagda familjeinkomsten ökat därhän,
att många familjer nu icke anser sig behöva hysa inneboende.
Vår bostadsproduktion är för närvarande huvudsakligen inställd på
framskapandet av familjebostäder, eftersom behovet av dessa är enormt
stort. En lättnad för familjerna förhindras dock av, att, som tidigare framhållits,
ensamboende konkurrerar om familjebostäderna. Detta har länge
kunnat iakttagas, och statens byggnadslånebyrå har helt nyligen företagit
en stickprovsundersökning för att utröna i vilken omfattning ensamstående
fått hyra familjelägenheter i nyuppförda fastigheter. Undersökningen, som
omfattade ett tiotal orter, har visat, att genomsnittligt 10 % av lägenheterna
tagits i bruk av ensamstående.
Kommunerna kan beträffande fastigheter, som de kontrollerar, förhindra,
att denna uthyrning får alltför stor omfattning, men i alla privatuppförda
fastigheter och i det gamla fastighetsbeståndet torde det ligga så till, att
uthyraren, fastighetsägaren, hellre tar en ensamstående som hyresgäst än
en familj med ett eller flera barn.
Då man tyvärr får räkna med, att det kommer att åtgå ganska lång tid,
innan bostadsbristen blir hävd, anser vi det nödvändigt, att vissa regleringsåtgärder
beträffande uthyrning vidtages. Just det förhållandet att ensamstående
med framgång konkurrerar om familjebostäderna måste medverka
till, att hävandet av bostadsbristen onödigtvis fördröjes. Naturligtvis skall
även ensamstående ha rätt till hyggliga bostäder, men i ett bristläge som
det nuvarande synes det oss naturligt, att familjer med barn och även en
del andra kategorier beredas förtursrätt till lägenheter.
Frågan om reglering av uthyrning har varit uppe till behandling vid
Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 9 samt. 2 avd. Nr ii. 3
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
flera tillfällen. Vi vill i detta sammanhang erinra om, att det ursprungliga
förslaget till 10 § hyresregleringslagen upptog inrättandet av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling i orter, där lagen skulle äga tillämpning.
Förslaget blev sedermera ändrat till sin nuvarande lydelse.
Inom finansdepartementet igångsattes sedermera en utredning angående
införandet av behovsprövning på bostadsmarknaden. Utredningen omhänderhades
av revisionssekreteraren Erik Hagbergh, som den 19 mars 1943
avlät en promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att hyra bostad. Vid
den tidpunkten var inte trycket på bostadsmarknaden så kännbart som nu,
vilket torde varit en av anledningarna till, att remissinstanserna avstyrkte
införandet av behovsprövning.
Hyresrådets majoritet yttrade emellertid i anslutning till Hagberghs promemoria:
»att till fortsatt övervägande upptages frågan om en reglering av
hyresmarknaden av huvudsaklig innebörd, att beträffande ort, där kommunal
bostadsförmedling finnes, Kungl. Maj:t skall äga föreskriva, att
omöblerad bostadslägenhet icke må uthyras till ny innehavare annat än
genom förmedlingens medverkan eller med dess medgivande».
Vid 1943 års riksdag väckte riksdagsmännen Hage och Edberg motioner
om upprättande av skydd åt hyressökande familjer med barn.
Befolkningsutredningen framhöll i sitt yttrande bl. a.: »I första hand
borde man kunna nöja sig med att allmänt giva barnfostrande familjer,
som anlitar bostadsförmedlingen, företräde vid sökande av bostad. I andra
hand borde denna förmån kombineras med åläggande för hyresvärdarna
dels att anmäla uppkommen bostadsledighet vid förmedlingen, dels att som
hyresgäst antaga av förmedlingen anvisad hyressökande. Hyresnämnden
borde ha befogenhet avgöra tvistiga punkter».
Hyresrådets majoritet ansåg sig icke kunna tillstyrka obligatorisk bostadsförmedling,
medan två ledamöter, herrar Sölvén och Bengtsson, reserverade
sig och framhöll behovet av, dels anordnande av kommunal
bostadsförmedling (med dispensrätt för Kungl. Maj:t), dels ock en lagstiftning,
innefattande befogenhet för Kungl. Maj:t att stadga förbud för hyresvärd
att uthyra bostadslägenhet, annorledes än enligt anvisning av bostadsförmedlingen
eller eljest med dess medgivande, ävensom en legal företrädesrätt
till bostad för hyressökande med minderåriga barn, eventuellt andra
kategorier hyressökande, vilkas bostadsbehov det vore särdeles angeläget
att tillgodose på den ifrågavarande orten.
Av vad som ovan framhållits framgår, att frågan om förtursrätt för
familjer med barn till ledig bostadslägenhet varit uppe till diskussion vid
flera tillfällen under den tid hyresregleringslagen ägt bestånd. I flertalet
yttranden, av vilka endast en del här citerats, har klart uttalats det rättmätiga
i, att barnfamiljerna bör beredas förtursrätt. Det är endast formen
för hur denna förtursrätt skall ordnas som egentligen varit tvistig.
I nu föreliggande motion synes också motionärerna ha haft vissa bekymmer.
De har icke ansett sig kunna kräva obligatorisk kommunal
bostadsförmedling med bestämd förtursrätt för familjer med barn. De har
i stället begränsat sig till ett åläggande för fastighetsägarna att söka sina
hyresgäster bland de vid kommunala bostadsförmedlingen anmälda sökandena.
Vi förstår de svårigheter som ett konsekvent genomförande av obligatorisk
kommunal bostadsförmedling innebär men anser, att i ett så svårt
Andra lagutskottets utlåtande nr 44; bilagor.
27
läge som för närvarande råder på bostadsmarknaden man icke bör tveka
inför en sådan åtgärd. Genom en förnuftig fördelning av de bostäder, som
nu byggas, skulle vi säkerligen kunna ganska avsevärt lätta trycket på
bostadsmarknaden.
I fråga om nybyggda bostäder framstår det som ganska egendomligt,
att statsmakterna genom byggnadslånebyrån så noggrant prövar de ekonomiska
betingelserna för bygget och även i övrigt ställer villkor, som måste
uppfyllas, men när sedan huset är färdigt kan det uthyras till vilka hyresgäster
som helst. Man lägger vid husets planering tonvikten på familjebostäder,
men sedan har värden full frihet att hyra ut till hur många
ensamstående han vill. Det bör därför vara angeläget att se till, att åtminstone
dessa familjebostäder i nuvarande svåra läge först och främst upplåtas
åt barnfamiljer.
Mot fastighetsägarnas erinran om att skyldighet för dem att mottaga av
förmedlingen anvisad hyresgäst skulle innebära ekonomiska risker av sådan
storleksordning, att fastighetsägarna rimligen icke bör bära dessa, ber
vi få anföra, att under nuvarande knapphetsläge på bostadsmarknaden
anstränger hyresgästerna sig till det yttersta för att betala sina hyror. Om
så inte sker, förlorar de sin hyresrätt och har ej heller hyresregleringslagens
skydd. Man kan förutsätta, att endast familjer, som kommit i svårigheter
på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra olyckor, underlåter att betala
sina hyror. I alla sådana fall skall emellertid socialvården ingripa, och
genom en viss övervakning skulle ett sådant ingripande kunna ske så
snabbt, att några ekonomiska olyckor ej behöver inträffa.
Vårt resonemang leder också till, att det egentligen inte skulle innebära
några större risker för kommunen att i särskilda fall garantera hyressumman
för anvisad hyresgäst.
Vi vill gärna tillstyrka vad i den berörda motionen sägs om angelägenheten
av att större förutsättningar skapas för familjer med barn att erhålla
bostad. Vi tror emellertid icke, att motionärernas förslag i dessa avseenden
är tillräckliga. Full rättvisa vid fördelning av bostäder, som blivit lediga
antingen genom nybyggen eller i det äldre fastighetsbeståndet, kan enligt
vår mening endast uppnås genom individuell prövning av fallen. Fastighetsägare
måste därför vara skyldig att mottaga av kommunal bostadsförmedling
anvisad hyresgäst, d. v. s. obligatorisk kommunal bostadsförmedling
införes.
Vi tillåter oss således föreslå en sådan lagändring, att obligatorisk kommunal
bostadsförmedling införes på de orter, där hyresregleringslagen äger
tillämpning.
Stockholm den 26 mars 1947.
HYRESGÄSTERNAS RIKSFÖRBUND.
GUSTAF LARSSON.
Statens ReproduktionBanetält, Stockholm 1947
10547