9

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

Nr 4.

Utlåtande i anledning av väckt motion om sådan ändring i lagen
om folkpensionering att invalidpensionärerna beträffande
behovs pr öv ning en jämställas med ålderspensionärerna.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 170,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,
att »riksdagen måtte besluta vidtaga sådan ändring i den av föregående års
riksdag beslutade nya folkpensionslagen, att invalidpensionärerna jämställas
med ålderspensionärerna och följaktligen befrias från inkomstprövning».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj:t en ny lag om
folkpensionering. Denna lag, lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
skall träda i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i
lagen äro här av intresse.

I 3 § stadgas, att den som fyllt sextiosju år har rätt till folkpension i form
av ålderspension. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form
av invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning
att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan
höggradig nedsättning av arbetsförmågan som nu nämnts varit oavbrutet
bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig, antagas bliva
bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå folkpension i form
av sjukbidrag. Den som är blind anses alltid lida av sådan höggradig nedsättning
av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Såsom blind
anses i lagen den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn. — Enligt 4 § utgår
allmän ålderspension till envar som är berättigad till ålderspension. Allmän
ålderspension utgör för år räknat för gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär hustrutillägg, 800 kronor samt
för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. Till envar som är berättigad till
invalidpension eller sjukbidrag utgår grundpension med 200 kronor om året.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 and. Nr 2—4.

2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

Jämte grundpension utgår tilläggspension med 600 kronor om året till gift
pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift pensionsberättigad. —
Folkpension förhöjes å vissa orter med bostadstillägg i enlighet med bestämmelser
i 5 §. — Tilläggspension och bostadstillägg —- men icke allmän
ålderspension -—- minskas enligt 7 § med fem tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300
kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor. — Pensionsberättigad,
som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats,
är så nedsatt, att han saknar ledsyn, skall enligt 11 § utöver honom
eljest tillkommande folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor om
året. — I 14 § stadgas, att med årsinkomst avses i lagen all den inkomst,
för år räknat, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste
tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke annan folkpensionsförmån
än blindtillägg och ej heller understöd som någon på grund av skyldskap
eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Socialvårdskommittén avlämnade i november 1945 ett betänkande med
förslag till ny lag om folkpensionering (SOU 1945:46). Detta betänkande
har legat till grund för det av Kungl. Maj:t genom propositionen nr 220 till
1946 års riksdag framlagda förslaget i ämnet.

Beträffande frågan om inkomstprövning av folkpensionerna har socialvårdskommittén
i sitt nyssnämnda betänkande framhållit, att skälen för att
icke göra folkpensionerna beroende av inkomstprövning vore flera och i viss
mån starkare i fråga om ålderspensioneringen än i fråga om invalidpensioneringen.
Därefter har kommittén i betänkandet anfört följande:

Härtill kommer att förutsättningen för att invaliditet skall anses föreligga
innan rätten till ålderspension inträder är den, att arbetsförmågan är höggradigt
nedsatt. Tillvaron av en hög arbetsinkomst innebär i sig själv ett
indicium för att invalidpension ej bör utgå. Vid invaliditetsprövningen måste
sålunda ofta den pensionssökandes förvärvsmöjligheter beaktas. Otvivelaktigt
underlättas denna prövning, om möjlighet förefinnes att göra pensionens
storlek beroende av arbetsinkomsten, så att alternativet icke måste vara
avslag eller full pension. Denna synpunkt gäller också, då arbetsförmågan
successivt återvänder. Skulle hela pensionen indragas på en gång då arbetsförmågan
nått en viss gräns, komme resultatet måhända att bli motsatsen
till det önskade, nämligen det att pensionstagaren ej vågade utnyttja sin
arbetskraft. Även icke inkoms tprövade invalidpensioner kunna sålunda verka
konserverande å arbetsoförmåga. Det kan slutligen antagas att om förhållandevis
hög invalidpension utgåves utan inkomstprövning, sådan pension
skulle i långt större utsträckning än eljest sökas av personer, vilkas invaliditet
är tveksam och vilka måhända på grund av sin ekonomiska ställning ej
äro i oundgängligt behov av folkpension. På grund av vad nu sagts har
kommittén ansett det icke vara tillrådligt att till förtidsinvaliderna utan inkomstprövning
utgiva större del av folkpensionen än den relativt blygsamma
grundpension, vilken kommittén såsom tidigare angivits funnit böra utgå.
Vad om invaliderna anförts äger även i huvudsak tillämpning å dem, som
skola vara berättigade till sjukbidrag och änkepension. Det föreliggande för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

11

slaget innebär sålunda att folkpensionen till dem, som icke fyllt 67 år, skall
vara inkomstprövad utom såvitt angår en viss icke särskilt stor grundpension.

I propositionen nr 220 anförde departementschefen beträffande invalidpensionen
bland annat följande:

Alltifrån folkpensioneringens införande ha de utgående pensionsbeloppens
storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna inkomster.
De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av inkomstprövning,
ha varit så obetydliga, att de saknat nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt.

Social vårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt
angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synas mig några erinringar
icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud skall
utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga är
så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja sig. Har
han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen för att
denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger. Någon erinran mot
kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna punkt, och jag ansluter
mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört till stöd för att ett mindre
belopp — 200 kronor — skall utgå såsom grundpension utan inkomstprövning
kan av mig godtagas.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes vid 1946 drs riksdag bl. a.
motionen II: 486 av herr Senander m. fl. 1 denna motion hemställdes, att
behovsprövningen beträffande invalidpensioneringen avskaffades och att invaliderna
jämställdes med ålderspensionärerna.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen nr 220 och de
i anledning därav väckta motionerna, framhöll i sitt av riksdagen godkända
utlåtande, nr 1, att bifall till det i motionen II: 486 framställda yrkandet att
invalidpensionerna, utom bostadstilläggen, skulle utgå utan inkomstprövning
komme att medföra en mycket betydande kostnadsökning. Utskottet
yttrade vidare:

Socialvårdskommittén har såsom skäl för inkomstprövningens bibehållande
beträffande huvudparten av invalidpensionen och sjukbidraget anfört,
att arbetsinkomstens storlek vore avgörande för huruvida invaliditet förelåge
eller ej samt att, om pensionens storlek ej vore beroende av den egna
inkomsten, hela pensionen måste indragas på en gång då invaliden börjat
återvinna sin arbetsförmåga, ett förhållande som kunde verka direkt konserverande
å invaliditeten. Utskottet anser dessa skäl vara av sådan styrka
att ett slopande av inkomstprövningen för invaliderna ej kan tillstyrkas.

Frågan i vad mån folkpensionsförmånerna skola vara beroende av storleken
av den egna inkomsten var i samband med folkpensionsreformen föremål
för en ingående prövning. Såsom framgår av den här ovan lämnade
redogörelsen för 1946 års lag om folkpensionering utgår ålderspensionen —
bortsett från det bostadstillägg, varmed folkpensionen å vissa orter förhöjes

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

— utan inkomstprövning. Däremot är största delen av invalidpensionen beroende
på inkomstprövning. I motionen II: 170 yrkas nu, att invalidpensionärerna
likställas med ålderspensionärerna i fråga om inkomstprövningen.

Om pensionsförmånernas storlek är beroende av pensionstagarnas inkomster
på ett sådant sätt, att pensionsförmånerna bliva mindre ju högre
inkomsterna äro, så kan denna omständighet i viss mån vara ägnad att
verka hämmande på pensionstagarnas benägenhet att genom eget arbete bidraga
till sin försörjning. Detta gäller självfallet vare sig pensionstagarna
äro ålderspensionärer eller i nva lidpensionärer. Ur denna synpunkt kan det
synas riktigast, att ålderspensionerna och invalidpensionerna behandlas lika.
Det föreligger emellertid skäl att i fråga om inkomstprövningen göra en
skillnad mellan ålderspension och invalidpension. Vid 1946 års riksdag
framhöll första särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
att dessa skäl vore av sådan styrka, att ett slopande av inkomstprövningen
för invaliderna icke kunde tillstyrkas. Sedan riksdagen år 1946 behandlade
ifrågavarande spörsmål, har detta icke undergått någon förändring. Enligt
utskottets mening saknas därför anledning att nu göra någon ändring i lagen
om folkpensionering beträffande inkomstprövningen för invaliderna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Forslund, Löfvander,
Sten, Nils Elowsson, fröken Osvald* och herr Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hagård, fru Johansson,
herrar Hedlund i Rådom, Larsson i Östersund, Jacobsson i Igelsbo,
Andersson i Eskilstuna* och Andersson i Alfredshem.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Idans tryckeri, Esselte nb. Stockholm 1947

716302