Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

1

Nr 37.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning av
frågan om full ersättning till kringliggande bygd
för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 308,
vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Jönsson i Bossbol och Hedlund
i Rådom hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om allsidig utredning av dels frågan om full ersättning till den kringliggande
bygden för skador i anledning av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar
och dels frågan om lämpligheten att i vissa fall lämna gottgörelse
i form av kraft för dämningsskador.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från vattenrättsdomarna i Norrbygdens, österbygdens,
Söderbygdens och Yästerbygdens vattendomstolar, länsstyrelserna i Västernorr
lands och Jämtlands län samt vattenfallsstyrelsen, varjämte svenska vattenkraftföreningen,
svenska landskommunernas förbund och Sveriges lantbruksförbund
beretts tillfälle avgiva yttrande över motionen. Vattenrättsdomarna
i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha avgivit gemensamt
yttrande.

Gällande rätt.

V att enlag en den 28 juni 1918 innehåller regler i 2 kapitlet om byggande
i vatten och i 3 kapitlet om vattenreglering. Det följande 4 kapitlet handlar
om särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar.
Bestämmelserna om ersättning ha intagits i 9 kapitlet. De processuella
reglerna återfinnas i 11 kapitlet.

Vad som förstås med byggande i vatten angives i 2 kapitlet 1 §. Där
talas till en början om uppförande av damm, bro, brygga, vall, hus eller annan
anläggning ävensom verkställande av fyllning eller pålning i vattendrag, sjö
eller mindre vattensamling eller havet eller ock på land så nära strandbrädden,
att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres även
varje ändrings- eller reparationsarbete å byggnad av angiven beskaffenhet
nedom högsta kända vattenståndet. Vidare uttalas i paragrafen, att vad i vatenlagen
stadgas om byggande i vatten skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om bortledande av vatten ur vattenområde, som ovan nämnts, grävning

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 saml. 2 avd. Nr 37. 129917 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

och sprängning i sådant vattenområde samt annan åtgärd till förändring av
vattnets djup eller läge därstädes.

Ett vattenbyggnadsföretag må på vissa villkor genomföras, oaktat därvid
vidtages åtgärd, som vållar intrång i annans rätt. Bestämmelser härom återfinnas
i 2 kapitlet 3 §. Enligt första stycket i denna paragraf må ingen bygga
i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång
göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan av byggnaden eller
den del därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av
byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada
och det intrång, som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget
å annan egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp,
vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas.

Från den angivna regeln stadgas i andra och tredje styckena av nämnda 3 §
undantag i två riktningar av hänsyn till intressen av allmän natur. Sålunda
föreskrives i andra stycket att, oaktat nyttan av vattenbyggnad uppgår till
värde, som nyss sagts, företaget likväl icke må komma till stånd, därest det
skulle ha till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder,
eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppehälle,
måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord
till en efter ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller
eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider
väsentligt förfång. Detsamma gäller, där genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller
växtvärld är att befara. Å andra sidan har jämlikt tredje stycket Konungen
tillagts befogenhet att, utan hinder av vad i första och andra styckena sägs,
lämna medgivande i viss ordning till byggnaden. Såsom förutsättning härför
gäller, att företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller
för orten eller eljest från allmän synpunkt.

I 2 kapitlet 12 § första stycket skyddas vissa andra allmänna intressen. Där
stadgas nämligen, att ej må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet
eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas.

Särskilda stadganden finnas i 2 kapitlet 11 § om byggande i allmän farled
och allmän flottled.

Prövning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske, verkställes
av vattendomstol (2 kapitlet 20 §). Om vid sådan prövning vattendomstolen
finner, att tillämnad byggnad med hänsyn till stadgandet i 2 kapitlet
3 § tredje stycket bör tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas
Konungens avgörande. Enligt 4 kapitlet 13 § har Konungen tillagts även
en allmän prövningsrätt beträffande vissa mera betydande vattenregleringsföretags
tillåtlighet av hänsyn till allmänna intressen. Så är i första hand
förhållandet i fråga om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna
Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan. Detsamma
gäller beträffande annan vattenreglering som med hänsyn till dess in -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

verkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning, såframt Konungen
förbehåller sig sådan prövning. Prövningen omfattar även, huruvida särskilda
villkor böra föreskrivas för regleringsföretagets utförande.

De vattenregleringarna motstående intressena av enskild och allmän natur
tillgodoses på flerahanda sätt i vattenlagen.

I fråga om ersättningsskyldighet gentemot enskild och om olika
former av ersättning därvidlag ges besked i 9 kapitlet. I 9 kapitlet 1 § föreskrives,
att den, som enligt lagen medgivits rätt att vidtaga åtgärd, varigenom
annans egendom lider skada eller intrång, är skyldig gälda ersättning för förorsakad
förlust, skada eller intrång. Vid avgörande, huruvida skada uppkommer,
skall enligt 9 kapitlet 8 § hänsyn tagas jämväl till skada eller lidande av
annan beskaffenhet än rent ekonomisk. Vidare stadgas i 9 kapitlet 3 §, att där
genom vattenuppdämning eller annan åtgärd hel fastighet eller del därav
varder onyttig för ägaren eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer,
skall, om ägaren fordrar det, hela fastigheten eller den särskilda delen
lösas. Om genom dylik åtgärd begagnandet av fastighet försvåras eller fördyras,
skall, i den mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

Ersättningen utgår jämlikt 9 kapitlet 1 § andra stycket i princip i penningar
men kan utgå medelst kraftöverföring ävensom vid vattentäkt i form av tillhandahållande
av vatten. Parterna ha dock frihet att avtala om annan lämplig
form av ersättning.

Ersättning i penningar för skada till följd av vattenreglering utgår med
engångsbelopp enligt 9 kapitlet 47 §. Ersättning i penningar skall vidare jämlikt
9 kapitlet 49 § i princip bestämmas till belopp, motsvarande full gottgörelse
för skada eller intrång, som föranletts av åtgärden. Dock skall för
vissa i 9 kapitlet 48 § angivna fall ersättningen beräknas till fulla värdet och
hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund skall tillämpas bland
annat i fråga om mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till
följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena.

Kraftöverföring ifrågakommer enligt 9 kapitlet 13 § endast såsom ersättning
för annan tillhörig vattenkraft. Frikraft utgår däremot icke som ersättning
för exempelvis dämningsskada. Enligt huvudregeln kan i sistnämnda fall
blott ersättning i penningar ifrågakomma, om ej annat avtalats.

Utöver ersättningsskyldighet varom nu nämnts kan företagare åläggas vissa
förpliktelser av allmän natur. I fråga om åtgärder till fiskets skydd
finnas regler i 2 kapitlet 8—10 §§. Därvid stadgas i 2 kapitlet 10 §, att om
byggnad verkställes, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena ändras,
byggnadens ägare skall vara pliktig att till befrämjande av fisket inom landet
erlägga viss årlig fiskeavgift, så länge byggnaden bibehålies.

I förevarande sammanhang äro av särskild betydelse reglerna om bygdekraft
i samband med kraftanläggningar och om regleringsavgifter i samband
med vattenregleringar.

Bestämmelserna om bygdekraft återfinnas i 4 kapitlet 1—4 §§. Under 1 §
stadgas att, där strömfall varder bebyggt jämlikt vattenlagen och den vattenkraft,
som vid oreglerat lågvatten kan uttagas vid byggnaden, uppgår till minst

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

500 turbinhästkrafter, byggnadens ägare skall vara pliktig att tillhandahålla
intill en tiondel av den årliga kraftmängd, som kan uttagas vid kraftverket, för
tillgodoseende av vissa behov inom den kringliggande bygden. Storleken av
nämnda andel bestämmes av vattendomstolen. Därvid skall hänsyn tagas dels
till omfattningen av den rätt, anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
dels ock å ena sidan till det behov av kraft, som inom bygden redan
föreligger eller i en nära framtid är att motse, och å andra sidan till den tillgång
på kraft, som må eljest vara att påräkna för ändamålet. Avgörandet gäller
för tjugu år i sänder. 2 och 3 §§ avse skyldighet att tillhandahålla bygdekraft
i vissa särskilda fall, vilka äga samband med byggande i vatten enligt äldre
lag. I 4 § hänvisas den, som vill komma i åtnjutande av bygdekraft, att göra
ansökan därom hos vattendomstolen. Därutöver meddelas i denna paragraf i
huvudsak följande föreskrifter. Där ej annorlunda överenskommes, är ägaren
icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen
delgivits honom. Kraften skall efter vattendomstolens bestämmande
uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det lämpligen kan ske, å ägaren
tillhörig ledning. I den mån kraft, varom nu är fi''åga, tages i anspråk skall
ersättning därför givas med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om storleken av
nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband med beslut i anledning
av ansökningen.

I fråga om regleringsavgifterna innehålla 4 kapitlet 14—15 §§ efter lagändring
1944 följande. Enligt 14 § skall —- om genom reglering enligt vattenlagen
den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter -—- ägare av
sådant strömfall vara pliktig att erlägga en årlig avgift. Denna bestämmes till
minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom
regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad.
Avgifter skola också utgå, om vattenregleringen medför sådan ändring av vattenföringen
under året, att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt. Även ägare till strömfall, som icke deltager i regleringen men
för vilket denna medför båtnad av nyss angivet slag, kan åläggas gälda regleringsavgift.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt
för varje strömfall. Därvid bör hänsyn tagas dels till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för
den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som
är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall. Även här gäller avgörandet för tjugu år i sänder. I fråga om
användningen av influtna avgifter stadgas i 15 §, att de skola användas dels
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom
företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så
ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende

I

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets
främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång
till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov. Föreskrifter angående indrivningen och
användningen av ifrågavarande avgifter ha meddelats genom särskilda författningar.

Från riksräkenskapsverket har utskottet införskaffat de senaste tillgängliga
siffrorna för influtna regleringsavgifter och deras användning. Till jämförelse
intagas i nedanstående tabell även siffror för tiden före lagändringen 1944,
närmast avseende budgetåret 1942/43.

Budgetåret 1942/43 Budgetåret 1945/46

Kronor Kronor

Inkomster Utgifter Inkomster Utgifter

Östergötlands län............ 6185:75 5 430:99

•Jönköpings län .............. 6 050:02 6157:68

Älvsborgs län................ 9913: 23 10532: 69

Kopparbergs län ............ 11 924:77 12119:08

Västernorrlands län ........ 2 251:57 2 275:43

Jämtlands län................ 13 910: 25 88 030: 95

Norrbottens län.............. 48 947: 56 8 654:11 49 691: 71 61 411: 05

Summa kronor 99183:15 8 654:11 174 238:53 61411:05

Av de processuella bestämmelserna i 11 kapitlet skall här återgivas
regeln i 35 § 1 mom. om rättshjälp till enskilda sakägare i sådana ansökningsmål,
som avse byggande i vatten. Om i sådant mål talan föres av allmänt
ombud, som utsetts av kammarkollegiet för tillgodoseende av de allmänna intressen,
som kunna vara i fråga, åligger det ombudet att på begäran tillhandagå
dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Menar part, att på grund av företagets omfattning eller eljest
åliggande av nu nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, äger
han göra anmälan därom hos vederbörande länsstyrelse, som kan, där så prövas
erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person
att på sätt nyss nämnts biträda dem.

De nu återgivna reglerna ha delvis satts ur tillämpning provisoriskt genom
lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
För innehållet i denna lag har utskottet nyligen redogjort närmare
i sitt utlåtande nr 29 till innevarande riksdag, till vilket utlåtande utskottet
får hänvisa (se s. 1—3).

Frågans tidigare behandling.

Vid 1942 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund
m. fl. en motion, nr 74, vari framfördes frågan, huruvida då gällande
vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade
anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretag föranledda skador
och olägenheter, som drabba mera samhälleligt och allmänt. I samband

6

''

Andra lagutskottets utlutande nr 37.

härmed ifrågasattes från motionärernas sida jämväl att i vidare mån än hittills
skett låta den kringliggande bygden och länet bliva delaktiga av de ofta betydande
värden, som utvunnes vid dylika företag. Motionen utmynnade i hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
av i motionen berörda frågor. I motionen uttalades den önskan, att vid en
blivande utredning i främsta rummet de nu gällande bestämmelserna om bygdekraft,
vilka motionärerna funne mindre ändamålsenliga, gjordes till föremål
för översyn. Med motionsyrkandet åsyftades därjämte att få till stånd en omarbetning
av de dåvarande föreskrifterna rörande regleringsavgifter, så att
dessa i vidgad utsträckning kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 35 i anledning av motionen
bland annat följande.

Yad härefter angår det i motionen mera direkt berörda spörsmålet om införande
i vattenlagen av ändrade bestämmelser i syfte att i samband med byggande
i vatten taga ökad hänsyn till vissa för den omgivande bygden gemensamma
intressen, må till en början erinras, att dessa intressen helt naturligt
kunna komma i en viss motsatsställning till sådana med vattendragen förbundna
offentliga intressen, vilka mera allmänt anknyta till riket i dess helhet.
Vidare kunna i fråga om utnyttjande av vattenkraft ekonomiska och ideella
krav göra sig gällande mot varandra. I motionen har såsom exempel på behov,
vilka särskilt borde tillgodoses, nämnts behovet av allmän elektrifiering samt
av kompensation för genom kraftföretag skövlade skönhetsvärden.

Såsom förut framhållits hava de med bygden sammanhängande intressena
vunnit visst beaktande i vattenlagen genom bland annat bestämmelser om
bygdekraft och regleringsavgifter. Mot sistnämnda bestämmelser sådana dessa
för närvarande äro utformade hava i vissa av de till utskottet inkomna yttrandena
riktats anmärkningar delvis även ur andra synpunkter än dem motionärerna
anlagt.

Beträffande bygdekraftinstitutet har sålunda bland annat framhållits, att
bestämmelserna härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i
det de giva alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande
frågor. Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den
ytterst ringa användning, sonr bygdekraftinstitutet fått. I detta sammanhang
må nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av ansökning
om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärkningar
som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan, om överhuvud
detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller om icke
i stället andra utvägar böra prövas för att bereda möjligheter för befolkningen
inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla kraft för
skäliga kostnader.

Vad angår stadgandena om regleringsavgifter hava dessa givit anledning
till erinringar såväl beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som i fråga
om avgifternas storlek och användning. I förstnämnda hänseende har bland
annat framhållits, att beloppet av ifrågavarande avgifter icke, såsom skäligt
vore, bestämdes i förhållande till båtnaden av det regleringsföretag, som
komme i fråga, utan i stället anknutits till ökningen i vattenkraft. På detta
sätt undginge de regleringsföretag helt avgiftsplikt, vid vilka båtnaden utgjordes
av en lämpligare fördelning till olika perioder av tillgänglig kraft.

Enligt utskottets mening är ett närmare ställningstagande till det komplex
av frågor, sonr i anslutning till det nu sagda framställa sig för besvarande,
icke möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de här berörda insti -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tuten angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn till vikten av
de intressen sona komma i fråga samt till arten av de anmärkningar, som
riktats mot nu gällande bestämmelser på området, vill utskottet för sin del
föreslå, att en dylik utredning snarast kommer till stånd.

Utskottets hemställan till riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning
bland annat av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna om
bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest för det med dem avsedda
syftet, bifölls av riksdagen.

I anledning av denna riksdagens framställning upprättades i justitiedepartementet
en den 28 december 1942 dagtecknad promemoria angående ändring i
vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter. I promemorian framställdes
förslag om ändring i flera hänseenden av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter.
Enligt förslaget skulle sålunda regleringsavgifternas belopp bestämmas
i första hand med hänsyn till bygdens behov, ehuru med beaktande
jämväl av den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden
som förorsakas genom företaget, den olägenhet eller fördel vilken
uppkommer för den kringliggande bygden, den större eller mindre kostnad
som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse för varje
särskilt strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna föreslogs, att
den övre gränsen skulle höjas från 3 till 4 kronor för varje vunnen turbinhästkraft.
I syfte särskilt att åstadkomma större rättvisa olika strömfallsägare
emellan skulle vidare regleringsavgift utgå ej blott för ökning av den uttagbara
vattenkraften i strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara
vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen under året,
d. v. s. för förvandling av sekunda kraft till prima. Förslaget avsåg vidare
att avskaffa den oegentligheten, att regleringsavgift kunde åläggas endast
strömfall, för vars räkning regleringen utfördes. Enligt förslaget skulle fördenskull
särskild talan om utgivande av regleringsavgift kunna föras mot ägare
av strömfall, vilken eljest har sådan båtnad som förutsattes för att regleringsavgift
skall utgå. Regleringsavgift skulle utgå jämväl vid s. k. profilreglering.
I fråga om användningen av regleringsavgifterna föreslogs slutligen den
betydelsefulla ändringen, att avgifterna helt skulle användas till bygdens behov
i stället för att i första hand användas för avhjälpande av skador och dylikt.

I den på grundval av promemorian framlagda propositionen nr 169 till 1944
års riksdag godtogs i huvudsak endast tre av promemorians förslag, nämligen
i fråga om uttagande av regleringsavgift också vid förhöjning av den förut uttagbara
kraftens värde, uttagande av avgift även av ägare till i regleringen
icke deltagande strömfall, för vilket regleringen dock vore till båtnad, samt
beträffande regleringsavgifternas användning.

På hemställan av andra lagutskottet, som i anledning av propositionen avgav
utlåtande nr 33, biföll riksdagen propositionen.

Sedan riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942 (nr 199) begärt utredning
rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hit -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med
elektrisk kraft, tillkallade chefen för handelsdepartementet den 23 januari
1943 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 december 1942 sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning i sistnämnda hänseende. De sakkunniga
ha sedermera antagit benämningen elkraftutredningen av 1943. I direktiven
för utredningen framhölls bland annat, att det måhända kunde komma att
visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt
förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning av bestämmelserna
om skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla bygdekraft.

I skrivelse den 10 maj 1947 till chefen för kommunikationsdepartementet
har utredningen hemställt, att den fortsatta handläggningen av frågan om
bygdekraftinstitutets omarbetning måtte överlämnas till nedannämnda utredning
rörande vissa ändringar i vattenlagen. Vid skrivelsen hade fogats en
promemoria angående elkraftutredningens synpunkter på frågorna om bygdekraftinstitutets
betydelse för kraftförsörjningen och om dess framtida utformning.

Nyssnämnda utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen tillkallades
av chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
23 november 1945 med uppgift att föreslå ändringar i vattenlagen i syfte att
vinna snabbare prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet m. m.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 17 december 1943 och den 18
februari 1944 tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet norrlandskommittén.
I dess synnerligen omfattande direktiv uttalas inledningsvis, att med
hänsyn till jordbrukets och skogsbrukets dominerande ställning i Norrland
en av de viktigaste uppgifterna för kommittén skulle bliva att undersöka möjligheterna
att effektivisera dessa näringsgrenar. Vidare framhålles, att en av
Norrlands naturtillgångar, som icke syntes ha utnyttjats i den utsträckning
så kunnat ske, vore vattenkraften. Det borde därför undersökas, om på detta
område ytterligare framsteg kunde göras.

För fullgörande av utredningsuppdraget har norrlandskommitténs ledamöter
uppdelats på sektioner, däribland en sektion för handläggning av industri- och
kommunikationsfrågor.

Under § 45 ha riksdagens revisorer i sin berättelse om den år 1946 av dem
verkställda granskningen av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 behandlat
vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde. Utskottet
får hänvisa till berättelsen (se del I s. 250—260).

Revisorerna anvisa vissa åtgärder för avhjälpande av kvarstående, för ortsbefolkningen
ogynnsamma verkningar av ifrågavarande vattenregleringar. Av
dessa ha följande intresse i förevarande sammanhang. Frågan om en omfördelning
av skatteunderlaget berörda kommuner emellan bör utredas. Ett delvis
förändrat utbetalningsförfarande beträffande regleringsavgifterna ifråga -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

sättes. Vid bestämmande eller omprövning av den angelägenhetsgrad, som i
vederbörande myndigheters flerårsplaner tillerkänts olika vägbyggnadsföretag,
bör skälig hänsyn tagas till särskilt omfattande ingrepp i bygdens liv på
grund av vattenregleringar. Av stort värde synes vara särskilt för ortsbefolkningen,
att från det allmännas sida i större utsträckning lämnas såväl upplysningar
rörande regleringsföretags verkningar som ock sakkunniga råd angående
gottgörelse för uppkomna skador och därmed sammanhängande frågor.

I anledning av revisorernas uttalanden ha yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län,
lantbruksstyrelsen samt svenska vattenkraftföreningen (se härom berättelsen
del II s. 246—258).

Yttranden över motionen.

I några yttranden har lämnats en redogörelse för det allmänna läget
i berörda bygder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför härom följande.

Flera vattendrag inom Jämtlands län och till dem angränsande områden
ha genom de senare årens omfattande reglerings- och kraftverksanläggningar
undergått genomgripande förändringar, som inom vissa trakter alltjämt pågå
och än ytterligare komma att fortsättas. Följderna härav äro för närvarande
oöverskådliga. Vad man emellertid omedelbart kan konstatera är vattenfallens
och strömmarnas förvandling i vissa fall till fula raviner och tillkomsten av
nya stora lugnvattenområden med starkt växlande vattenstånd samt milslånga
breda ledningsgator genom värdefulla skogstrakter. Det kan ock därjämte
fastslås, att genom regleringarna betydande odlade markområden och skogsarealer
spolieras och icke vidare kunna giva någon avkastning, att kommunikationsmöjligheterna
i hög grad försämras samt att fisket, som är av den allra
största betydelse såväl från försörjningssynpunkt som för befolkningens trivsel,
trots alla välmenta åtgärder på många håll går förlorat eller i varje fall
avsevärt skadas. Vad man icke med någon grad av säkerhet kan bedöma äro
de verkningar, som dessa ingripanden i naturen kunna medföra med hänsyn
till klimatet och vad därmed sammanhänger. A andra sidan kan man med
visshet fastslå, att de ekonomiska förmåner, som genom de stora regleringarna
och kraftverksföretagen tillföras framför allt vårt lands sydligare och mera
tätbefolkade trakter samt landets industri, äro av utomordentlig storlek och
betydelse. Under sådana förhållanden synes det uppenbart, att de bygder,
som äro utsatta för dessa radikala och omstörtande ingrepp i sin natur men
endast i ringa utsträckning kunna tillgodogöra sig fördelarna av förvandlingen,
böra i möjligaste mån beredas kompensation för vad som genom företagen ut-''
vinnes, huvudsakligen andra trakter till förmån, och till fullo ersättas för alla
därav uppkommande skador och olägenheter. Sett från denna synpunkt kan
länsstyrelsen ej finna annat än att ytterligare åtgärder måste vidtagas för en
fylligare kompensation till de s. 1c. regleringsbygderna än den som kan uppnås
med nuvarande lagstiftning. Det är icke heller tillräckligt att för de skador
och olägenheter, som för all framtid vållas, enskilt och allmänt, lämna engångsersättningar,
till på köpet i en osäker penningvaluta, som i regel konsumeras
av den nu levande generationen. Annan ordning för ersättningarna
bör övervägas och respektive bygder i sin helhet lämnas för framtiden bestående
förmåner, enär fara eljest föreligger för en utglesning av berörda bygders
befolkning.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Länsstyrelsen finner på anförda skäl önskvärt, att problemet i sin helhet
på nytt utredes och överväges, och tillstyrker därför livligt den i motionen
föreslagna utredningen.

Svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande gjort en sammanställning
över uppgifter, som förbundet i sin tur införskaffat från ett antal
med vattenregleringsfrågor förtrogna kommunalmän i Jokkmokks, Vilhelmina,
Tåsjö och Undersåkers kommuner. Denna sammanställning har följande
innehåll.

Jokkmokks kommunalnämnd har framhållit att för skador i samband med
vattenregleringar lämnade ersättningar icke täckt alla följ dskador, som uppdämningarna
fört med sig. Fall ha inträffat, där ägare av jordbruksfastighet
planerat avflyttning från sin fastighet, därför att uppdämningen förorsakat
så stora besvärligheter att ett kvarboende icke ansetts möjligt. Genom jordbrukets
nedläggande drabbas då bygden av förlust bestående av minskade
arbetstillfällen och minskat skatteunderlag. I ett särskilt yttrande har kommunalnämnden
vidare påtalat, att nämnda ersättningar för närvarande ofta
användas för andra ändamål än som avsetts. Nämnden anser därför att normerna
för ersättningen böra omarbetas på sådant sätt att ersättningarna
komma fastigheten till godo. Detta skulle kunna ske om viss del av det utdömda
skadebeloppet reserverades för ändamål, som komme hela det berörda
området (älvdalen, bygden) till godo såsom nyodlingar, vägbyggnader,
ledningar för kraftförsörjningen, fiskodlingsåtgärder och dylikt.

I det från Vilhelmina ingångna yttrandet har vederbörande uttalat, att det
sjunkande penningvärdet omöjliggör för de skadelidande att skaffa ersättning
för förstörda byggnader etc. Exempel anföras på ersättningar som ej
ens täckt rivningskostnaderna. Uppgiftslämnaren fortsätter: »Beträffande
den odlade marken, så kunna ej heller nu erbjudna ersättningar anses skäliga,
de ligga ej heller inom rimliga dagsvärden. På en fastighet kan ladugården
bli till hälften för stor efter regleringens genomförande, då en avsevärd del
av ägorna komma att läggas under vatten. Ägaren har här ett kapital, som
ej ger något, samma är förhållandet med andra ekonomibyggnader, maskiner,
redskap m. m. I de fall nyodlingsmöjligheter finnas kan ju skadan repareras
genom nyodling, men där sådana möjligheter saknas eller äro starkt beskurna,
får fastigheten ett avsevärt lägre värde som framtida jordbruk utan
att förlusten klart kan fixeras. För dem som få sina fastigheter så raserade
genom dämningen, att de måste köpa nya på annan ort, dröjer det minst två
år, innan de kommit tillrätta på sina nya platser och inkomsterna blivit normala.
Sådant är svårt att siffermässigt bevisa, men är dock ett klart faktum.
Samfärdseln i övrigt försvåras. I våra dagar är landsbygden särskilt känslig
för avfolkning. En ort, som beröres av ett sådant omfattande dämningsföretag,
kan helt avfolkas. Det är nämligen icke längre möjligt eller önskvärt
med enstaka, ensligt belägna gårdar i bygderna. Detta omöjliggör hållandet
av skolor på rimliga avstånd. På grund av den ringa trafiken i framtiden
kunna nödiga vägförbindelser, som nu finnas, slopas och vägunderhållet indragas.
Skadeverkningarna på fisket äro ej helt utredda, men föreligga. Åtminstone
är detta fallet där sänkningar och upprensningar av älvar förekomma.
Vojmån torde få ringa värde som fiskevatten efter upprensningen. Man avser
att kompensera insjöfisket genom inplanteringar av yngel, men med vilket
resultat är svårt att säga.

Nedläggning av virke å sjöar och älvar kan ej förekomma på vintrarna,
vilket i hög grad kommer att verka fördyrande för skogsbruket. För dem, som
bo så till att de måste färdas efter dessa sjöar, anses det mycket problema -

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

tiskt till och med bland vattenfallsstyrelsens experter om det blir möjligt att
färdas de gamla vintervägarna.

Av det summariskt sagda torde framgå, vad det betyder både för enskilda
och för bygden om vidsträckta områden skulle utplånas eller starkt reduceras.
Yojmsjöbygden håller nu på att elektrifieras och villkoren, som angivas här
nedan, belysa hur dyrbart det för den enskilde blir att få el-kraft. Ändå har
icke alla byar kunnat komma med på grund av alltför höga kostnader. Den
bildade distributionsföreningen ombesörjer ledningarnas framdragande och
distribuerar av staten inköpt el-kraft. Yid beräknandet av de enskilda medlemmarnas
insatser utgår man efter vissa beräkningsgrunder för fastställande
av tariffenheterna. Sålunda räknas ett varmrum för en enhet, ett kallrum för
en halv och varje hektar odlad jord lU enhet. Medeltalet för varje gård häruppe
torde bli omkring fem enheter. När anläggningskostnaderna överstiga
252 kronor per enhet anses företaget ej ekonomiskt bärigt och elektrifiering
kan ej ske. Emellertid har man som en kompensation för dämningen gått
med på att elektrifiera 330 gårdar, ehuru kostnaderna uppgå till 374 kronor
per enhet. Regleringsföretaget skall här bidraga med 261 500 kronor, som
utgör skillnaden mellan 252 och 374 kronor per enhet. Nu har dock genom
materialprisernas höjning möjligheterna att få el-kraft efter normal beräkning
kraftigt minskats. Intressenten skall bidraga med 126 kronor per enhet,
härav skall 76 kronor utgå i form av naturaprestationer, stolpleveranser eller
arbete och 50 kronor skall betalas i kontanter eller för fem enheter:

1 naturaprestationer 380 kronor, i kontanter 250 kronor............ kronor 630

Inomhusmontering, beräknat till .......................................... »_4o0

Summa kronor 1 080

Den årliga avgiften utgår dels med en abonnentavgift av 10 kronor, dels
8 kronor 50 öre per enhet, sammanlagt 52 kronor 50 öre jämte strömavgift
varierande mellan 7 och 10 öre per kWh.

För småindustrien, som väl i framtiden bör utvecklas bättre än hitintills,
blir det ytterst kännbara utgifter. För en beräknad verkstadsyta av 72 kvadratmeter
jämte bostadslägenhet om 2 rum och kök gå kostnaderna upp till inemot
2 400 kronor, ett förhållande, som i sanning icke verkar uppmuntrande.

Kostnaderna för regleringen av vattenståndet i Yojmsjön beräknas till
4,4 miljoner och de utgående kostnadsersättningarna efter Vojmsjön och
Ångermanälven till 530 000. Enligt uppgifter i tidningspressen skulle dock
den årliga vinsten beräknats till 11,1 miljoner. Därför må man ej förundra
sig över att befolkningen allmänt anser, att staten, vattenfalls- och kraftverksägarna
utefter Ångermanälven säkert borde kunna hålla den fattiga befolkningen
skadeslös gentemot de vådor uppdämningen åstadkommer.»

I ett från Tåsjö kommuns kommunalkontor ingånget yttrande framhålles
att taxeringsvärdet på dammanläggningar visst icke alltid täcker värdet av den
förstörda marken och avkastningen av denna. Regleringen av vattenståndet
i Flåsjön drabbar exempelvis huvudsakligen Alanäs kommun, medan dammanläggningarna
byggts i Tåsjö kommun o. s. v. Uppgiftslämnaren förordar
ett system enligt vilket särskilda regleringsavgifter direkt ingå i de skadelidande
kommunernas kassor.

Även från Undersåkers kommun framhålles angelägenheten av att ersättningarna
för fastighetsskador på grund av sjöregleringar utgå i form av naturaprestationer.
Ofta inträffar nämligen att jordbruksfastighet genom reglering
förlorar praktiskt taget alla sina inägomarker och därigenom blir fullständigt
värdelös ur jordbrukssynpunkt. En engångsersättning kan i så fall möjligen
förnöja den tillfällige fastighetsägaren men betyder att fastigheten som så -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

dan för alltid är tillspillogiven såsom jordbruksfastighet. Nu utgående sjöregleringsersättningar
ha en erkänd förmåga att snabbt försvinna genom
olämpliga köp. Enligt uppgiftslämnaren vore det bättre om regleringsföretagen
ålades att bryta ny mark eller att betala en årlig till fastigheten knuten
ränta.

\ad särskilt värderingen av fastighetsskadorna angår tages enligt uppgiftslämnarens
uppfattning för närvarande otillräcklig hänsyn till skadornas återverkningar
på fastigheternas rörelseekonomi. Återverkningarna inskränka sig
icke endast till kvarstående ekonomibyggnaders disproportionalitet till det
kvarvarande jordbruket utan gälla ofta även skogsbruket. Om avsevärd mera
produktiv skogsmark borttages från fastigheter måste avverkningsplanerna
omläggas, varav ofta följer en avsevärt reducerad avkastning från skogsfastigheten.
Vid nu utgående ersättningars bestämmande tages icke alltid
tillräcklig hänsyn till möjligheten till en mer intensiv brukning av jorden,
vilket i sin tur i nuvarande eller kommande ägares hand skulle förbättra gårdens
och skogsbrukets räntabilitet. Önskvärt vore om särskild hänsyn härtill
kunde tagas vid själva markskadevärderingen och finge influera på ersättningarnas
storlek och utformning.

Vad beträffar de indirekta verkningarna av dämningsföretagen på den
därav berörda bygdens ekonomi och allmänna näringsstruktur framhålles att
fisket i fjälltrakterna utgjort en av förutsättningarna för att folk skulle kunna
stanna kvar. Genom sjöregleringarna blir fisket på de värdefullaste fisksorterna,
laxöring och röding, praktiskt taget helt förstört. Dessa fiskar leka
på hösten, när sjöarna äro fulla, men när rommen skall kläckas på våren ligger
den med .de dämningshöjder som tillämpas flera meter ovan vattenytan.
Några möjligheter att föryngra fisken finnas alltså icke. Visserligen planteras
årligen in såväl örings- som rödingsyngel, men att plantera 2—300 000
yngel i sjöar av Anjans, Juvens och Toröns storlek torde icke ha någon som
helst praktisk betydelse. Den naturliga leken före sjöregleringarna torde ha
omfattat framställning av många miljoner, kanske miljarder, yngel. Visserligen
kan man säga att dessa värdefulla fiskar låta sig ersättas med andra,
exempelvis gädda, abborre, harr och sik m. fl. Men dessa fiskar uthärda ingen
jämförelse med laxöringsfiskarna i näringsvärde och hållbarhet ur inläggningssynpunkt.
Tar man bort det tillskott i kosten, som fisket alltså utgör,
innebär detta automatiskt en försämring av existensmöjligheterna för befolkningen
kring de uppdämda sjöarna. Redan förut existerar brist på arbetskraft
i dessa trakter. En försämring av existensmöjligheterna leder till ökad
avflyttning, försvårade drivningsförhållanden i skogarna och minskad räntabilitet
på skogsfastigheterna.

Genom att sjöarna efter regleringarna äro ganska labila blir isläggningen
sen och isen i allmänhet mycket dålig. Om vintervägarna försvinna blir man
i de ensamt liggande byarna avskuren från sina möjligheter att erhålla produkter
för livsuppehället under vintrarna. Sjöregleringsföretagen borde därför
åläggas att kompensera dessa avskurna gårdar och byar genom att anlägga
ordentliga och fullt brukbara vägar samt att ersätta ägarna av dessa
gårdar för det besvär de nya transportvägarna förorsakat dem i form av längre
transportvägar, mindre transportkapacitet m. m. Enligt uppgiftslämnarens
uppfattning är det icke riktigt att för skador av nu angivet slag utdöma kontanta
engångsersättningar. I stället böra tvångsålägganden till ordentliga
vägförbindelser meddelas och kompensation utgå för fördyrad transport helst
i form av jordränta för direkt skadade fastigheter och för hela bysamhällen
med belopp att fördelas efter antalet hushållsmedlemmar. Varför fördelningen
bör ske efter dessa riktlinjer beror därpå att vissa fastigheter inom vissa byar
aldrig direkt beröras av sjöregleringarna utan endast indirekt genom fördyrade
transporter.

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Även förlorade skönhetsvärden borde enligt uppgiftslämnaren på något
sätt kompenseras. Det finns många rörelseidkare framför allt pensionatsinnehavare
m. fl., som byggt sina ställen med tanke på den vackra utsikten, möjligheterna
till kanotrodd etc. Även jordbruksgårdarna kunna vara så belägna
att lägets skönhet ger »turist»-värden åt jordbruksfastigheten. Dessa synpunkter
förefalla icke alltid att ha tillräckligt beaktats vid de sjöregleringar
som förekommit i de jämtländska fjällbygderna. Enligt uppgiftslämnaren
borde regleringsmyndigheterna åläggas att icke i onödan genom avfall från
sprängningar o. s. v. spoliera naturen. En uppstädning efter ingreppet borde
föreskrivas liksom ålägganden att i största möjliga utsträckning tillse att anläggningarna
lämpas efter naturens egen miljö. Ofta är detta möjligt för en
i förhållande till vinsten av företaget rimlig kostnad.

Sammanfattningsvis anföres att nu tillämpad praxis i ersättningsfrågorna
har en demoraliserande inverkan. Det måste, säges det, illa beröra en innehavare
av skogsgård, vare sig han är självägande eller arrendator, när han
får finna sig i att stora delar av hans jord överlämnas eller på annat sätt förstöras
för att möjliggöra framställande av elektrisk energi, utan att han själv
har utsikt att komma i åtnjutande av denna kulturens förmån. Den enda kontakt
med den elektriska kraften han får har formen av en mager ersättning
för förstörd mark, en ersättning, som många gånger prutas till minsta möjliga,
Det är förklarligt om innehavarna till dessa skogsgårdar tappa intresset
för sina gårdar, när det arbete, som nedlagts för att åstadkomma en uppodling,
icke värderas till annat än några tiotal kronor. Skogsbygdsungdomarna
anse det hopplöst att under sådana förhållanden stanna kvar.

Eör att åstadkomma ett bättre sakernas läge föreslår uppgiftslämnaren
att bland förutsättningar för utförande av sjöregleringar och kraftverksbyggnader
bör stipuleras skyldighet för sökanden, vem det vara må, att tillse att
fullständig elektrifiering av bygden i samband med anläggningen genomföres.
Vidare skall ersättning för de skador, som drabba enskilda fastigheter,
icke utgå i form av kontanter utan med ett kraftbelopp. Skulle gården
icke bli elektrifierad, bör fastighetsägaren i stället erhålla en ersättning,
som svarar mot en skälig procent av det pris vattenfallsstyrelsen tillgodoräknar
sig vid kraftleveranser. Denna ersättning bör få formen av en årlig
jordränta och alltså ha till följd, att även framtida innehavare av fastigheten
erhålla kompensation för sjöregleringens respektive kraftverksbyggets skadegörelse.

Elektrifieringen skulle framför allt underlätta jordbrukarhustrurnas arbete
genom att möjliggöra uppsättande av hydrofor, motorkapar, stundom kanske
till och med mjölkningsmaskiner.

Slutligen framhålles angelägenheten av att regleringsmyndigheterna på
ett förstående sätt förhandla med dem som drabbas av skadorna. Den ensidiga
regleringsinställning, dessa myndigheter i allmänhet ha, borde lämpligen
kompletteras med erfarenhet och kunskap i andra grenar av samhällslivet,
exempelvis skogsbruk och flottning, jordbruk, befolkningsfrågor etc.,
vilka alla mer eller mindre beröras av sjöregleringarna. Både från Vilhelmina
och TJndersåker framhålles i detta sammanhang önskvärdheten av att
möjligheterna för enskilda skadelidande att erhålla juridiskt biträde vid uppgörelser
med regleringsföretag effektiviseras. Därvid påtalas att allmänna
ombudet enligt gällande föreskrifter icke har skyldighet att taga egna initiativ
i dylika frågor. Skyldigheten att lämna råd skall enligt 11 kap. 35 §
vattenlagen fullgöras »på begäran». Stundom har man även från regleringsföretag,
där statsintresset är helt dominerande, visat en njugghet beträffande
ersättningarna som illa rimmar med företagens ekonomiska förutsättningar
och i övrigt allmännyttiga karaktär.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Svenska landskommunernas förbund konstaterar sammanfattningsvis, att
samtliga hörda kommunala myndigheter och uppgiftslämnare tillstyrkt utredning
i motionens syfte, i ett par fall dock med betonande att motionärernas
yrkanden icke sträckt sig tillräckligt långt.

Efter att ha erinrat om att återverkningarna av de omfattande vattenregleringarna
i form av reducerade utkomstmöjligheter för befolkningen, avfolkning
och minskat beskattningsunderlag bliva av helt annan och betydligt
allvarligare art i de folkfattiga norrländska skogs- och fjällbygderna, där
naturförhållandena och särskilt de stora differenserna mellan vattenstånden
framtvinga större ingrepp än i landets övriga delar, har förbundet för egen
del rörande förevarande frågor anfört följande:

Två väsentligt olika betraktelsesätt ha härvid kommit till uttryck. Enligt
det ena, som ännu kan sägas bestämma lagstiftningen i ämnet, ha de av
vattenregleringarna berörda områdena i motsats till de egentliga vattenfallsintressenterna
i princip icke något berättigat anspråk på ersättning för
annat än liden skada. Enligt ett annat betraktelsesätt, som allt allmännare
kommit att omfattas av invånarna i vattenregleringsbygderna, böra dessa
bygder erhålla ytterligare kompensation för naturkraftens, vattenreservoarernas,
exploatering. De böra på ett varaktigt sätt »få del i vinsten» från företaget.
Till stöd för det senare betraktelsesättet har kunnat åberopas, att
vattenregleringsföretagen regelmässigt visat sig vara synnerligen lukrativa
affärer. De nuvarande ersättningarna för skada betyda sällan någon allvarligare
belastning för företaget. Det är därför mycket naturligt att vad som
hänt och händer på den norrländska vattenregleringsfronten av den berörda
ortsbefolkningen uppfattas som ett slags »baggböleri», så mycket mer motbjudande
som staten, företrädd av vattenfallsstyrelsen, numera regelmässigt
är representerad vid uppgörelserna. Billighetssynpunkter kunna också anses
tala för att den höjning av kraftutvinningen vid själva falltrappan, som
regleringsdammarna möjliggör, får grunda särskilda ersättningsanspråk från
bygdens sida i analogi med vad som redan gäller för falltrappsintressenterna.

Frågan om huru ersättningsspörsmålen skola lösas vid vattenregleringsföretagen
har enligt förbundets mening på sistone tillspetsats på ett elakartat
sätt. Såväl för skogsbruket som för den redan prekära jordbruksnäringen
ha icke önskvärda konsekvenser av regleringsföretagen gjort sig gällande.
Även kommunerna ha fått känning av problemet. Stundom men visst
icke alltid kan fastighetsskatten för anläggningarna ge full kompensation för
inträffade förluster i skatteunderlag. Men för avfolkningen ges ingen bot. Där
invånarantal och skatteunderlag minskas på grund av vattenregleringar minskas
uppenbarligen också kommunens möjligheter att upprätthålla en nöjaktig
förvaltningsstandard. Brister härvidlag kunna i sin tur påskynda en
främst ur näringspolitisk men även ur kommunal synpunkt olycklig folkomflyttning.
Förbundet, som anser att en lagstiftning av det slag, motionärerna
föreslagit, skulle om icke avhjälpa så dock motverka rådande missförhållanden,
tillstyrker bifall till motionen.

Den allmänna frågan om ersättning till bygd i anledning av skador,
som förorsakas vid vattenregleringar och kraftverksanläggningar, har berörts
även i ett flertal andra yttranden.

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Bestämmelserna i 9 kapitlet 1 § vattenlagen har Sveriges lantbruks förbund
ansett icke medgiva, att ersättning beredes bygd för sådana olägenheter genom
byggande i vatten såsom minskat skatteunderlag, förstörda skönhetsvärden
och otrevnad. Det syntes dock förbundet naturligt, att den kringliggande
bygden erhölle skälig ersättning för sådana skador och olägenheter, som
svårligen kunde hänföras till viss egendom eller viss ägare, k örbundet tillstyrkte
därför en allsidig utredning av frågan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker i sitt yttrande sin vid
tidigare tillfällen uttalade uppfattning, att det måste anses vara av den största
vikt att åtgärder vidtagas i syfte att begränsa de skador, som tillfogas bygden
såsom sådan i följd av vattenregleringarna. Länsstyrelsen förordar därför
att den begärda utredningen kommer till stånd.

En motsatt uppfattning intages av vattenfallsstyrelsen, som för sitt vidkommande
anfört.

Motionärerna uppgiva, att ersättning för annan skada än individuell sådan
icke enligt vattenlagen lämnas. Vattenfallsstyrelsen är ingalunda övertygad
om att detta antagande ar riktigt. Enligt vattenlagen skall principiellt alla
skador ersättas. Motionärerna synas emellertid närmast åsyfta följdverkningar
av ett företag på grund av en befarad framtida sänkning av skatteunderlaget
inom en kommun. Huruvida följdverkningar av detta slag kunna anses
ersättningsgilla enligt vattenlagen, lär kunna ifrågasättas, och i varje fall
torde betydande svårigheter föreligga att styrka, att inverkan av detta slag
verkligen är att vänta. Med de rikliga ersättningar, som lämnas för uppkommande
dämningsskador, bör bygden i allmänhet erhålla ett ökat skatteunderlag.
Dock kan naturligtvis tänkas fall, där den skadelidande avflyttar från
orten och kommunen därigenom förlorar denne som skattebetalare. Att avflyttningar
till följd av vattenkraftutbyggnader och regleringar i något fall
skulle ha ägt rum i sådan omfattning, att en kommun verkligen kan ha blivit
ekonomiskt lidande till följd av åtgärderna i vattendraget, håller vattenfallsstyrelsen
icke för troligt. Det ökade skatteunderlag, som framförallt vattenkraftanläggningar
medföra för den trakt, vari de äro belägna, är däremot till
betydande fördel för denna.

Vattenfallsstyrelsen anser därför en utredning i detta hänseende icke erforderlig.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen
ha i sina yttranden erinrat om att, då mera betydande ingrepp göras i en bygds
liv genom vattenregleringar, regelmässigt företagets tillåtlighet underställes
Kungl. Maj:ts prövning jämlikt 4 kapitlet 13 § vattenlagen. Kungl. Maj:t
kan därvid, tillägger vattenfallsstyrelsen, såsom villkor för företagets genomförande
föreskriva, att bygden skall erhålla kompensation. Vattenrättsdomaren
har pekat på vattendomstolens möjlighet att i dylika fall föreslå Kungl.
Maj:t att fastställa särskilda villkor för tillgodoseende av bygdens intressen.

Bland de särskilda medel, som kunna ifrågakomma för förbättring av bygdens
ställning, ha regleringsavgifterna berörts i flertalet yttranden.
En utredning rörande dessa avgifter har i några yttranden tillstyrkts och i
andra avstyrkts.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Med hänvisning till den tidigare omnämnda inom justitiedepartementet
upprättade promemorian av den 28 december 1942 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anfört.

I den föreliggande motionen har i främsta rummet upptagits frågan om
full ersättning till den kringliggande bygden för skador i anledning av vattenkraftsanläggningar
och vattenregleringar. På sätt länsstyrelsen redan nämnt
skulle denna fråga i viss mån kunna lösas genom införande av vissa i den
ovannämnda promemorian upptagna förslag beträffande regleringsavgifterna,
vilka icke kommo till genomförande är 1944. Dessa äro:

1) Regleringsavgiftemas bestämmande med hänsyn till bygdens behov.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma har det i promemorian under rubriken

»Allmänna synpunkter» härom förda resonemanget allt fog för sig, och de
invändningar, som gjordes mot förslaget i denna del, synas icke ha varit fullt
övertygande. Förslaget bör upptagas till förnyat övervägande.

2) Höjning av den övre gränsen för regleringsavgif temas latitud.

I promemorian anfördes härom följande:

»Regleringsavgift för ett strömfall må enligt vattenlagen bestämmas inom
en viss latitud och skall utgöra minst tio öre och högst tre kronor för varje
turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet
i medeltal blivit ökad. Yid utdömande av regleringsavgif ter ha domstolarna
i allmänhet fastställt belopp som legat långt ned på skalan. För
att i sin mån säkerställa, att högre belopp än nu kommer att utdömas, när
bygdens behov föranleder därtill, torde den övre gränsen för latituden böra
höjas, förslagsvis till fyra kronor per turbinhästkraft. Att vattendomstolen
skall tillse, att avgifterna ej bliva så betungande att de förhindra kraftens
tillhandahållande till skäligt pris, är uppenbart.»

Länsstyrelsen har kunnat konstatera, att, trots 1944 års lagändring och
föredragande departementschefens uttalande i anslutning till den avlämnade
propositionen, regleringsavgifterna av domstolarna fortfarande ofta utdömas
med alltför låga belopp i förhållande till regleringarnas omfattning. Den
höjning, som förekommit, har knappast motsvarat mer än nedgången i penningvärdet.
Det kan under sådana förhållanden synas som om skalans nuvarande
maximum skulle ligga tillräckligt högt. Det förefaller emellertid
som om den sedan 1918 kvarstående skalan med maximum tre kronor uppfattats
så, att den skulle tillämpas på samma sätt som tidigare, oaktat 1944
års lagändring jämställt skadereservationerna med sådana för respektive bygders
behov. Genom en höjning av skalans övre gräns bleve de numera ändrade
grunderna för regleringsavgifternas användning tydligt markerade. Länsstyrelsen
vill här framhålla, att regleringsavgifterna för en så stor sjö som
Flåsjön utdömts efter 1 krona 25 öre per turbinhästkraft med allenast 6 250
kronor per år och att de nyligen, efter 50 öre per turbinhästkraft utdömda
regleringsavgifterna för Storsjön äro uppenbart otillräckliga, om de skola
kunna betraktas som en kompensation av någon betydelse till den bygd, varom
här är fråga. Med hänsyn till penningvärdets obestridliga nedgång och den
vunna erfarenheten av domstolspraxis anser länsstyrelsen den övre gränsen
för avgiftslatituden böra omedelbart höjas till förslagsvis fem kronor.

3) Införande av avgifter för s. k. profilreglering.

I denna punkt vill länsstyrelsen åberopa vad härom anfördes i 1942 års
promemoria och det yttrande i frågan, som avgavs av vattenrättsdomaren i
Norrbygdens vattendomstol. Förslaget var enligt länsstyrelsens mening synnerligen
välmotiverat, och frågan bör under alla förhållanden upptagas till
förnyad prövning.

I sitt ovannämnda utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, § 45,

Andra lagutskottets utlutande nr 37.

17

har länsstyrelsen, i anledning av vad däruti anförts rörande vissa omständigheter,
vilka menligt inverka på skatteunderlaget för den kommun, som drabbas
av regleringsåtgärder, framhållit, att avgifter för s. k. profilregleringar skulle
kunna användas för en utjämning på detta område.

Vid förberedelserna till 1944 års lagändring framfördes av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol förslag, att regleringsavgifter och
fiskeavgifter skulle utgå även vid s. k. korttidsregleringar. Dessa regleringar
medföra otvivelaktigt avsevärda skador och olägenheter för den kringliggande
bygden, bland annat när det gäller fisket. Å andra sidan ger det kraftverksföretagen
stora förmåner, som vinnas utan nämnvärda kostnader.

Lagen den 5 april 1946 (nr 109) om ändrad lydelse av anvisningarna till
21, 24 och 35 §§ kommunalskattelagen har ytterligare aktualiserat frågan om
kompensation på grund av minskat skatteunderlag eller inskränkning i den
kommunala beskattningsrätten åt kommuner, som beröras av vattenkraftsanläggningar
och vattenregleringar. Genom nyssnämnda ändringar i kommunalskattelagen
komma — bortsett från enstaka fall, där ersättningen kan
bliva föremål för taxering enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning —
praktiskt taget inga ersättningar för ständig reglering att vidare utgöra skattepliktig
intäkt. Detta synes vara ett ytterligare skäl för ökad kompensation
till regleringsbygderna i form av regleringsavgifter.

Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att rättviseskäl syntes tala för att
regleringsavgifterna borde bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den
olägenhet eller fördel, som företaget medförde för den kringliggande bygden.

Yattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
ävensom svenska vattenkraftföreningen ha ansett anledning saknas att nu upptaga
frågan om regleringsavgifterna till ny behandling med hänsyn till att statsmakterna
så nyligen som vid 1944 års riksdag haft denna fråga under omprövning.
Liknande ståndpunkt har intagits av vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol. Även vattenfallsstyrelsen avstyrker en utredning på denna
punkt med hänvisning till 1944 års ändringar i vattenlagen. Vattenkraftföreningen
har i denna fråga anfört följande.

Motionärerna framhålla, att det icke kan vara riktigt att en bygd, som
lider skada av vattenregleringsåtgärder, skall sakna möjlighet till full gottgörelse
av den anledningen att kraften blir billigare, om sådan icke lämnas.
Föreningen kan dock ej finna, att det från något håll skulle ha ifrågasatts,
att ersättning för skada skulle utebli på grund av det av motionärerna anförda
skälet. Föreningen kan ej heller dela motionärernas uppfattning att de belopp,
som inflyta i regleringsavgifter, skulle vara tämligen små och att följaktligen
endast begränsade möjligheter skulle föreligga att använda inflytande
regleringsavgifter för bygdens behov. Redan under budgetåret 1942—43
uppgingo de årliga regleringsavgifterna till 88 560 kronor 5 öre (Kungi.
Maj::s proposition nr 169: 1944, s. 12) och räntorna på de samlade regleringsmedlen
till 10 623 kronor 10 öre. Sedermera ha de årliga avgifterna icke
oväsentligt ökats. Särskilt inom de kommuner, där sjöregleringarna varit av
betydande omfattning, ha även regleringsavgifterna enligt föreningens uppfattning
varit förhållandevis stora. Som exempel kan nämnas att enligt vattenlagen
och lagen om tillfälliga vattenregleringar utdömts regleringsavgifter
för sjöregleringar inom Kalls kommun i Jämtland om sammanlagt 53 764
kronor per år; folkmängden i kommunen utgjorde den 1 januari 1946 1 533
personer, skatteunderlaget enligt 1940 års taxeringar 5 225 och enligt 1945

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 37.

129a 47 2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

års taxeringar 15172 skattekronor samt utdebiteringen 12 kronor 50 öre
respektive 9 kronor 50 öre per skattekrona.

Också vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har erinrat om att
de regleringsavgifter, som kunna utdömas enligt gällande lag, stundom uppgå
till högst betydande belopp och anför till belägg härför avgifterna i anledning
av Kallsjöns m. fl. sjöar reglering. Dessa regleringsavgifter ha verksamt
bidragit till elektrifiering av bygden kring nämnda sjöar. Emellertid har
i domarens yttrande uttalats, att regleringsavgifter borde utgå icke såsom
enligt gällande lag endast vid års- eller flerårsreglerigar av vattenmagasin
utan också vid korttidsregleringar. Till stöd härför har framhållits, att en
mera rättvis fördelning av avgiftsskyldigheten mellan olika kraftverk i samma
vattensystem vore möjlig, om avgifterna bestämdes såväl för årsregleringar
som för korttidsregleringar. Vidare har domaren anfört följande.

Starka skäl synas föreligga att för större vattenkraftanläggningar införa
en motsvarighet till regleringsavgifterna. Storleken av avgifterna för kraftanläggningarna
bör bero av bland annat platsen för och storleken av skadorna
samt i vad mån bygdekraft tillhandahålles. Även vid kraftanläggningar
föreligger behov av reservmedel för gottgörande av skador såsom i 4 kap.
15 § vattenlagen sägs.

Den i motionen berörda frågan om omfördelning av kommunernas
skatteunderlag har tagits upp i ett flertal yttranden. En utredning i detta
hänseende har av de remissinstanser, som uttalat sig i ämnet, funnits befogad.

I sitt gemensamma yttrande ha vattenrättsdomarna i Österbygdens och
Söderbygdens vattendomstolar i denna fråga anfört.

Det må emellertid framhållas att företag, varom nu är fråga, kunna medföra
en mer eller mindre betydande förskjutning av skatteunderlaget kommuner
emellan. Då vattendomstolen meddelar utslag i mål angående utförande
av en vattenkraftanläggning, har domstolen jämlikt 11 kap. 62 § vattenlagen
att angiva den fastighet med vilken rätten till vattnets tillgodogörande
vid anläggningen skall vara förenad. Värdet av anläggningen kommer alltså
härigenom att läggas på denna fastighet, den s. k. strömfallsfastigheten.
Såsom sådan fastställes vanligen den fastighet varå själva anläggningen eller
del av denna är belägen eller också någon fastighet i dess omedelbara närhet.
Ej sällan händer att ett företag av nu nämnda beskaffenhet berör fastigheter
inom två eller flera kommuner på grund av utsträckningen av det strömfall
som är avsett att utbyggas eller den åsyftade dämningens omfattning. I
sådana fall kommer genom fastställandet av strömfallsfastigheten den kommun
inom vilken denna ligger att på en annan eller andra kommuners bekostnad
tillföras ett ökat skatteunderlag. Ett motsvarande förhållande inträder
även då en sjö regleras för bättre tillgodogörande av vattenkraft i
strömfall utom den kommun inom vilken sjön är belägen. Då den förskjutning
i skatteunderlaget som nu berörts i vissa fall torde kunna bli avsevärd,
synes en utredning i ämnet icke vara opåkallad.

Även vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen ha funnit en utredning
motiverad, om och i vad mån det nytillkomna skatteunderlaget lämpligen
bör fördelas på de olika av byggnadsåtgärderna berörda kommunerna.
Vattenfallsstyrelsen har ansett, att om en sådan fördelning skedde, skulle
eventuella enstaka avflyttningar från en bygd bliva fullt ut kompenserade.

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

19

I yttrandena ha framkommit förslag också till andra åtgärder än de i
motionen berörda. Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att de fiskeavgifter,
som utdömas enligt vattenlagen, i alltför ringa utsträckning syntes
komma av regleringarna berörda bygder till godo, varför även frågan om dessa
avgifter och deras användning borde utredas.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har vidare föreslagit följande
beträffande ersättning in natura.

Kronan och många industribolag, som utbygga vattenkraft, ha mångenstädes
tillgång till mark, skog och vatten som skulle kunna utgöra lämpligt
vederlag vid större skador å mark och fiske m. m. Genom ändring av vattenlagen
borde möjlighet kunna beredas en sökande i vattenmål att i vissa fall
tvångsvis förvärva egendom lämplig såsom vederlag för skador. Särskilt i
sådana fall, där skadorna uppgå till synnerligen stora värden, är det önskvärt
att ersättning må kunna utgå även annorledes än i pengar.

Samme vattenrättsdomare har även framhållit betydelsen av effektiv
rättshjälp. Härutinnan anföres i hans yttrande.

För att bygdens intressen skola bli tillvaratagna är det givetvis av vikt att
dessa intressen tillräckligt bevakas i vattenmålen. Detta torde kunna ernås
genom samarbete mellan bygdens representanter, länsstyrelserna och advokatfiskalen
hos Kungl. kammarkollegium. Vissa åtgärder för utvidgande av
sådant samarbete ha redan vidtagits.

Även svenska landskommunernas förbund berör detta spörsmål med följande
ord.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att gällande ersättningsregler i sin tilllämpning
visat sig mindre rationella. Det synes vidare förhålla sig så att
regleringsf öre tagen stundom begagna sig av sina särskilda juridiska och tekniska
insikter i vattenfrågorna för att nedbringa ersättningarna till en
oskäligt låg nivå. De av styrelsen inhämtade yttrandena visa att enskilda
intressen många gånger läderats vid ersättningarnas bestämmande. Det har
till och med inträffat att »frivilligt ingångna» uppgörelser med framgång kunnat
angripas under hänvisning till 33 § avtalslagen. Att även vattenfallsstyrelsen
direkt eller indirekt kunnat vara inkopplad i dylika ärenden torde
finna sin förklaring i att under ämbetsansvar verksamma statstjänstemän ansett
sig skyldiga att icke i något fall eftergiva statens »rätt». De psykologiska
återverkningarna på ortsbefolkningen av visad njugghet äro emellertid olyckliga,
i all synnerhet som ortsborna äro medvetna om att de läclerade ofta på
grund av bristande författningskännedom och bristande kunskap om möjligheterna
att på motpartens, regleringsföretagets, bekostnad erhålla erforderligt
juridiskt biträde, i praktiken ha små utsikter att domstolsvägen hävda
sin rätt.

I samband med motionärernas förslag om gottgörelse i form av kraft för
dämningsskador har i några yttranden bygdekraftinstitutet berörts.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol framhåller, att bestämmelserna
härom åtminstone i Norrland hitintills haft ringa praktisk betydelse
bland annat beroende därpå, att ledningskostnaderna vid elektrifiering av
enbart bygdekraftsberättigade bliva mycket höga, enär avstånden som regel
äro stora och kraftförbrukningen liten. Vid Norrbygdens vattendomstol
säges ännu icke ha förekommit något fall, där ägaren av en kraftanläggning

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

ålagts att enligt 4 kapitlet 4 § vattenlagen tillhandahålla bygdekraft. Vattenrättsdomarna
i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha i sitt
yttrande uttalat, att det icke torde vara lämpligt att upptaga frågan om bygdekraftinstitutets
utformning, innan elkraftutredningen slutfört sitt uppdrag
vad angår denna fråga.

Till frågan om att utgiva gottgörelse för dämningsskador i form
av kraft ha remissinstanserna intagit olika ståndpunkter. Länsstyrelsen i
Jämtlands län har ansett jämväl denna fråga böra komma under övervägande
i samband med den allmänna av motionärerna begärda och av länsstyrelsen
tillstyrkta utredningen. Även Sveriges lantbruks förbund har funnit det väl
vara i allmänhet eftersträvansvärt, om ersättning åtminstone i vissa fall
kunde utgivas i frikraft till den berörda trakten.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har för sin del anfört.

En omprövning av nu gällande bestämmelser om ersättning bör ske i syfte
att underlätta ersättnings utdömande i elektrisk kraft och möjliggöra att ersättning
må bestämmas att utgå genom odling eller genom upplåtelse av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till fast egendom eller genom överlåtelse av
sådan egendom. Att ordna överföring av ersättningskraft möter emellertid
stundom betydande svårigheter ur såväl rättslig som teknisk och ekonomisk
synpunkt. I vad mån dessa svårigheter låta sig övervinnas genom ny lagstiftning
torde vara ovisst. Separata ledningar för ersättningskraft draga
ofta alltför dryga kostnader och måste, där så är fallet, ur allmän synpunkt
anses mindre önskvärda. Utnyttjas redan befintliga ledningar, tillhöriga
utomstående intressenter, för överföring av ersättningskraft föreligger risk
att transiteringen av kraft avbrytes. Möjlighet att tvångsvis utnyttja annans
ledning finnes för närvarande icke.

Att giva fastighet ersättning för dämningsskador i form av frikraft synes
länsstyrelsen i T'' ästernorrlands län kunna tänkas som en framkomlig väg att
avhjälpa nuvarande olägenheter. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol
har funnit en utredning i detta hänseende kunna ske i samband med
pågående utredning om bygdekraftinstitutet.

Motionärernas förslag i denna del har avstyrkts i vattenrättsdomarnas i
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar yttrande, vari anföres:

V ad beträffar den andra i motionen berörda frågan föreligger enligt gällande
rätt ej hinder att parterna träffa frivillig överenskommelse om att ersättning
skall utgå i form av elektrisk kraft jämväl i fall då intrånget icke innebär
lanspråktagande av ersättningstagaren tillhörig fallhöjd. Dylik överenskommelse
skall vara gällande, om den av vattendomstolen finnes lämplig och blir
genom dess beslut fastställd (7 kap. 46 § vattenlagen). Att i lag införa bestämmelser
om skyldighet för den ena eller andra parten att underkasta sig
en dylik ersättningsform synes oss emellertid ur flera synpunkter icke lämpligt.
Ersättning i form av frikraft ställer sig naturlig, när det gäller ersättning
för förlust av fallhöjd, eftersom skadan för ersättningstagaren då får
anses bestå just i förlust av möjligheten att ensam eller tillsammans med ägare
av andra falldelar utnyttja strömfallet för produktion av kraft. Vattenlagens
bestämmelser om ersättning för förlust av vattenkraft bygga i enlighet härmed
bland annat på förutsättningen att ersättningstagaren skall beredas skälig
andel i den vinst som blir en följd av att vattenkraften i fallsträckan tillgodo -

21

Andra lagutskottets utlutande nr ‘67.

göres. Den sålunda angivna principen kan däremot svårligen läggas till grund
vid beräkning av ersättning för skada, som uppstår genom uppdämning av
mark och dylikt. Ersättningen skall i sådana fall beräknas med hänsyn uteslutande
till den skada som uppstår för ägaren genom att marken icke kan
användas på sätt som är avsett. En metod som härvid står till buds och som
understundom genom frivillig överenskommelse praktiseras är att företagaren
tillhandahåller likvärdig mark på annan plats. I den mån denna möjlighet ej
kan begagnas — de praktiska förutsättningarna för anlitande av metoden torde
så sällan föreligga att det saknas anledning att meddela föreskrifter därom i
lag — torde den enda användbara ersättningsformen vara den i gällande lag
anvisade, nämligen ersättning i penningar. Det kan i detta sammanhang erinras
om att man genom bestämmelser i vattenlagen bland annat om förhöjning
av ersättningen utöver fulla värdet i vissa fall (9 kap. 48 §) och om inlösningsskyldighet
(9 kap. 2 och 3 §§) sökt avhjälpa de olägenheter som kunna
beredas markägaren genom att han nödgas mot ersättning i penningar tåla intrång
i sin egendom. Det skulle stöta på stora praktiska och principiella svårigheter
att beräkna ersättningen, om denna skulle utgå i form av elektrisk
kraft. Det praktiska värdet av en lagbestämmelse om en dylik ersättningsform
kan för övrigt starkt ifrågasättas. Det kapital som nedlägges på en vattenkraftanläggning
utgöres till allra största delen av arbets- och materialkostnader
och i förhållande till dessa uppgår beloppet av dämningsskadorna i regel
till endast en obetydlighet. Motionärerna ha även själva uppmärksammat
den begränsning i möjligheterna att begagna den föreslagna ersättningsformen
som föranledes av att dämningsskador å mark ofta äro av ringa betydelse.

Avvisande mot motionärernas förslag i denna del ställer sig även vattenfallsstyrelsen,
som yttrat:

Motionärernas andra hemställan går ut på, att gottgörelse i form av kraft
skall lämnas vid dämningsskador. I likhet med vad fallet är vid ersättning
för i anspråk tagen vattenkraft kan en sådan ersättningsform icke gärna göras
annat än valfri för fastighetsägaren. Erfarenheten visar, att denna rätt av
fallägaren sällan utnyttjas. Huvudsakligen är det större företag, som merendels
i spekulativa syften påfordra ersättning i form av kraft. För övriga
fallägare torde bland annat överföringskostnaderna från kraftverken till deras
respektive fastigheter te sig avskräckande. Att märka är även, att tillhandahållande
av kraft såsom ersättning vid regleringsskador inom avlägset belägna
bygder, om det överhuvud taget är genomförbart, merendels av ekonomiska
skäl skulle vara helt uteslutet. En lagändring i nu ifrågavarande hänseende
synes vattenfallsstyrelsen bliva av ringa betydelse och föga bidraga till förverkligandet
av önskemålet att förena utgående ersättningar med de skadelidande
fastigheterna. För en företagare skulle en lagändring i den önskade
riktningen otvivelaktigt medföra ökade svårigheter att uppnå frivilliga uppgörelser
i ersättningsfrågorna. Visserligen synas motionärerna endast anse
denna ersättningsform lämplig, när uppkommande skador äro någorlunda betydande,
men också i sådana fall torde den vara mindre praktiskt användbar.
De avsevärda svårigheter, som alltid äro förbundna med fastställandet av ersättning
i kraft och ifrågakommande uttagningskostnader härför, lära nödvändigtvis
medföra, att denna ersättningsform endast mycket sällan kan väljas.
Fråga är, om lagstiftning på detta område överhuvud taget är påkallad. Bör
frågan likväl närmare utredas, synes den böra upptagas av den kommitté, som
för närvarande är sysselsatt med omarbetning av vattenlagen i vissa hänseenden.

Liknande synpunkter ha anförts av svenska vattenkraft föreningen i dess
yttrande, varav här skall återgivas följande.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Den andra av motionärerna berörda frågan avser möjligheten att i vissa
fall kraft skulle lämnas i gottgörelse för dämningsskador. Föreningen vill icke
direkt motsätta sig att frågan om ersättning av dämningsskador med kraft
göres till föremål för en förutsättningslös utredning, men kan emellertid icke
finna annat än att de med en sådan ersättningsform förenade olägenheterna
äro så omfattande, att en utredning ej kan förväntas komma till något praktiskt
godtagbart resultat.

I och för sig är det enligt föreningens uppfattning svårt att förstå, varför
en fastighetsägare, som drabbats av skada på jord, skall ha i ersättning i kraft.
Enda motivet för en sådan ersättningsform synes ligga däri, att ersättningarna
skulle kunna tänkas bli bundna till vederbörande fastighet i högre grad än
som nu är möjligt med ersättning i pengar. Detta motiv gör det fullt naturligt,
om i dylikt fall ersättning lämnas i jord. I de fall, där så är lämpligt,
brukar också ersättning utgå på så sätt att invallningar, nyodlingar och dylikt
utföras genom sökandens försorg. Att ersättning i nyttiggjord vattenkraft
lämnas i kraft är däremot naturligt.

I fråga om ersättning i kraft måste observeras, att tekniska förutsättningar
för sådan leverans som ersättning för dämningsskador icke alltid föreligga vid
reglerade sjöar. Avstånden till närmaste kraftstation, som ofta ligger långt
ned i vattendraget, kunna nämligen vara så stora och kraftavsättning på orten
så liten att framdragandet av erforderliga, ledningar kunna medföra kostnader,
som icke stå i rimlig proportion till kraftbehovet i orten och till ifrågavarande
skada. Endast i speciella fall kan det vara motiverat att uppföra en kraftstation
på orten utan förbindelse med riksnätet. Föreningen vill dock i detta
sammanhang erinra om att elektrifiering av områdena kring även tämligen avlägsna
sådana sjöar kunnat genomföras med tillhjälp av bland annat regleringsmedel.
Begleringsföretagen ha också visat positivt intresse för genomförande
av elektrifiering.

Även andra svårigheter av teknisk, ekonomisk och administrativ art kunna
tänkas verka hindrande för den ifrågasatta ersättningsformen. Bland annat
kunna sådana hinder uppkomma, därest trakten redan är elektrifierad, därigenom
att korsande kraftledningar eller andra irrationella kraftöverföringar
måste tillgripas. Det kan även inträffa, vilket även motionärerna framhålla,
att ersättningsbeloppet är för litet för att möjliggöra ersättning i kraft även
i ett elektrifierbart område. Vidare torde skyldigheten att lämna ersättning
böra bindas mellan den skadelidande fastigheten och en kraftverksfastighet.
Endast i undantagsfall har regleringsföretaget som sådant egna kraftstationer.
Ersättningen måste därför lämnas antingen från en kraftstation, vars ägare
är medintressent i regleringsföretaget, eller ock från en helt fristående kraftstation.
I bägge fallen uppkomma besvärliga andrahandsersättningsfrågor
mellan regleringsföretaget och kraftstationsägaren. Det bör vidare erinras om
att beräkningen av kraftersättningsbeloppets storlek endast kan ske genom
en evalvering av dämningsskadan i pengar och därefter pengarna i kraft.

Det synes därför föreningen som om den föreslagna ersättningsformen
skulle erbjuda många svårigheter samt att den skulle komplicera domstolsbehandlingen
utan att några motsvarande fördelar därmed skulle vinnas.

Utskottet.

Ifrågavarande motion torde närmast ha föranletts av de förhållanden, som
uppstått i vissa delar av Ångermanälvens vattenområde i anledning av där
pågående mycket omfattande vattenregleringar. En närmare redogörelse för
dessa har lämnats i riksdagens revisorers berättelse till innevarande års

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

riksdag. Av revisorernas redogörelse framgår, att genom regleringarna skador
kommit eller komma att vållas betydande markområden genom överdämning
eller på annat sätt. Sjöregleringarnas första etapp, som närmast berör
sjöarna Flåsjön, Tåsjön, Storjouten och Vojmsjön, har av vattenfallsstyrelsen
beräknats föranleda skador å tillhopa över 3 000 hektar mark, därav 269
hektar åkerjord och 432 hektar äng och betesmark. Skador åsamkas även
exempelvis fisket och skogsbruket till icke exakt angivbara belopp.

Med hänsyn till näringslivet och produktionen i stort äro de djupgående
ingreppen i enskildas tillvaro och bygdens liv, som dessa vattenregleringar
föra med sig, ofrånkomliga. Härigenom framkallas emellertid naturligt nog
en mängd svårlösta problem. I motionen beröras närmast två spörsmål, nämligen
frågan om ersättning till bygden såsom sådan i anledning av ifrågavarande
skador och frågan om gottgörelse för dämningsskada i form av kraft.

Motionärerna ha här tagit upp problem av stor social räckvidd. Inte minst
frågan om bygdens ställning måste skänkas allt beaktande. Utskottet finner
för sin del det vara en angelägenhet av största vikt, att i regleringsbygderna
utkomstmöjligheterna och trivseln för befolkningen icke minskas och att en
avfolkning av bygderna på allt sätt förhindras.

I motionen, inkomna remissvar och revisorernas berättelse diskuteras
olika vägar att avhjälpa eller minska dessa bygders genom regleringarna iråkade
svårigheter. Utskottet återkommer härtill i det följande. Till en början
vill utskottet framhålla, att redan gällande lag erbjuder vissa icke oväsentliga
möjligheter att tillgodose även bygdens intressen. Som vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol och vattenfallsstyrelsen framhållit, torde Kungi.
Maj:t vid prövning jämlikt 4 kapitlet 13 § vattenlagen av större regleringsfölretags
tillåtlighet kunna fästa avseende vid bygdens behov och i dess intresse
föreskriva'' lämpliga villkor för företagets genomförande. Det synes utskottet
betydelsefullt, att vid denna prövning bygdens intressen bliva vederbörligen
beaktade.

Bestämmelserna om regleringsavgifter möjliggöra också i sin nuvarande
utformning, att bygd kan i icke ringa mån erhålla gottgörelse för skador av mera
allmänt slag, som åsamkas genom vattenregleringar. De praktiskt goda
resultat, som vid Kallsjöns reglering uppnåtts genom en lämplig användning
av dylika avgifter, torde mana till efterföljd. Som framgår av den förut återgivna
översikten av inkomsterna av regleringsavgifter och motsvarande utgifter
från dessa medel, synas 1944 års lagändringar ännu icke fått några
mera betydande verkningar. Oavsett vad som kan komma att nås genom dessa
ändringar, bör enligt utskottets mening redan nu tagas under övervägande,
om icke ytterligare några av de i justitiedepartementets promemoria av den 28
december 1942 framlagda förslagen till ändring i vattenlagens bestämmelser
om regleringsavgifter skulle kunna genomföras till gagn för bygden och utan
större men för kraftförsörjningen. Vid dessa överväganden böra även andra
framkomna förslag rörande regleringsavgifterna upptagas till behandling,
exempelvis frågan om ett förändrat sätt för utbetalning av dessa medel. Med
hänsyn till den avsevärda tid, som måste förflyta innan verkan av en lagänd -

24

Mildra lagutskottets utlåtande nr H7.

ring gör sig märkbar, och då det akuta läget i nu ifrågavarande bygder kräver
snabba åtgärder, anser utskottet en utredning rörande regleringsavgifterna
snarast böra igångsättas.

En av de mest betydande bristerna i den nuvarande ordningen hänför
sig icke till lagreglerna som sådana utan till den svaga ställning, som de enskilda
och bygdeintresset intaga i förhållande till kraftintressets företrädare.
Vid uppgörelser eller då motsättningar uppstå äga de senare vanligen ett
mycket markant övertag. Den avtalsfrihet, som råder t. ex. i fråga om formen
för gottgörelse, blir därigenom utan större betydelse. Flera av utskottets
remissinstanser liksom också riksdagens revisorer ha berört denna fråga. För
sin del finner utskottet angeläget, att alla vattenregleringarna motstående intressen
snarast få tillgång till nödig rättshjälp. Bestämmelserna i 11 kapitlet
35 § om rättshjälp åt enskilda sakägare kunna icke anses vara tillfyllest härvidlag.
Det allmänna bör träda emellan och sätta den svagare parten i stånd
att verkligen utnyttja de möjligheter, lagen redan nu i själva verket skänker.

Emellertid äro, såvitt utskottet kunnat finna, de åtgärder, som enligt gällande
lag kunna vidtagas till stöd för bygden, icke tillräckliga. Helt nya
vägar att tillgodose bygdens behov torde behöva sökas. Förslaget om en undersökning
rörande en omfördelning av skatteunderlaget kommunerna emellan
i sådana fall, då skadorna av en vattenreglering drabba en kommun, medan
en annan kommun får njuta fördelarna av denna, har icke rönt motsägelse
från något håll. Även utskottet finner en dylik undersökning vara motiverad.
Därvid synes också böra tagas under övervägande, huruvida kommun
eller annan lokal enhet i denna sin egenskap lämpligen bör tillerkännas gottgörelse
för skador, som uppstått inom dess område, även på andra sätt.

På längre sikt kan dock knappast tänkas någon annan verkligt effektiv
metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter än att tillföra dessa nya
produktiva krafter i stället för dem, som förstöras genom vattenregleringarna.
Meningen med de ovan behandlade regleringsavgifterna är just, att dessa
skola användas i sådant syfte. Bygdekraftinstitutet har sin grund i en liknande
åskådning. Samma tankegång ligger också bakom motionärernas förslag,
att ersättning för dämningsskador skall kunna lämnas i form av kraft
i stället för i penningar. Även flera av talesmännen för de berörda bygderna,
vilka gjort sin röst hörd i landskommunernas förbunds yttrande, ha framhållit
det otillfredsställande i att ersättningstagarna endast kunna få ut kontanta
kapitalbelopp som gottgörelse för lidna skador. Att ersättning skulle kunna
utgå i form av kraft i större utsträckning än hittills, har från dfetta håll framställts
som ett önskemål. Ett annat uppslag har lämnats av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, som pekat på möjligheten att låta ersättning
för skador å mark och fiske utgå in natura exempelvis i form av mark, skog
eller vatten.

Diskussionen föres härigenom över till frågan om olika ersättningsformer
för enskild skadelidande. I detta hänseende är utskottet av den meningen, att
så snart skadorna vid uppdämningar bliva av större omfattning, möjligheter
böra förefinnas för den skadelidande att utfå ersättning på annat sätt än i
penningar. De olika former för ersättning för skadad mark, som därvid i första

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

hand synas kunna ifrågakomma, äro kraft och mark. Det erbjuder visserligen
mindre svårigheter att evalvera dämningsskador i penningar än i olika naturaprestationer,
men då det för dessa bygders bestånd är en oeftergivlig förutsättning,
att de produktiva krafter, som förstöras, ersättas med andra, måste
enligt utskottets mening alla vägar prövas att finna ur nu angivna synpunkter
ändamålsenliga ersättningsformer. Knappast mindre svårigheter torde möta,
då det gäller att nå fram till lämpliga former för gottgörelse av skador å fiske
och skogsbruk. Emellertid måste försök göras att övervinna också dessa svårigheter.
En utredning beträffande dessa frågor synes utskottet ofrånkomlig,
därest man vill gå till botten med dem och finna radikala botemedel.

Utskottet har i det föregående pekat på några möjligheter att åstadkomma
en förbättring i sakernas nuvarande tillstånd. En allmän utredning rörande
dessa spörsmål bör givetvis vara oförhindrad att pröva även andra vägar.

Såsom framgår av vad utskottet nu anfört äro de problemställningar, som
måste utredas och lösas, för att rådande missförhållanden skola kunna avhjälpas,
av delvis ganska olikartad beskaffenhet. Måhända föreligger för den
skull svårighet att upptaga samtliga inom ramen av en enda utredning. Å
andra sidan äga de olika frågorna, såvitt angår ändamålet med de ifrågasatta
åtgärderna, så nära samband med varandra, att önskvärt vore att utredningsarbetet
kunde förläggas till en sakkunnigkommitté.

Problemet, som det i realiteten föreligger, är i hög grad en norrlandsfråga
och skulle som sådant kunna hänvisas till norrlandskommittén. Denna
inrymmer också företrädare för alla de berörda intressena, såväl jordbruket och
skogsbruket å ena sidan som industrien och kommunikationerna å den andra.
Härutöver torde dock erfordras tillgång till vattenrättslig expertis. Emellertid
måste flertalet av de spörsmål, som skola utredas, lösas generellt i för hela
landet gemensam lagstiftning. Närmast till hands skulle därför måhända ligga,
att utredningsuppdraget lämnades den arbetande utredningen rörande vissa
ändringar i vattenlagen. Även denna kommitté innesluter i sig erforderlig
intresserepresentation samt därjämte kvalificerad vattenrättsexpertis.

Emellertid torde ankomma på Kungl. Maj:t att välja den lämpligaste formen
för de berörda frågornas utredning. Därest uppdraget lämnas åt en redan
pågående utredning, bör förslag i förevarande frågor avgivas utan att
slutförande av dennas uppdrag i övrigt avvaktas.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning

1) av frågan om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes
av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, samt

2) beträffande möjligheterna att i fråga om sådan skada, som
drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form än i
penningar.

Stockholm den 3 juni 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*, Forslund, Löfvander,
Björkman*, Sten, Söderkvist* och Nerman;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hedlund i Bådom, Larsson
i Östersund*, Andersson i Gisselås, fru Västberg, herrar Andersson i
Eskilstuna, Lundberg och fru Sandström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947. K. L. Beckmans Boktryckeri.