Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning au väckt motion om förlängd semester för arbetstagare,
som utför arbete, där silikosfara föreligger.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 251,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lundberg hemställt, att
»riksdagen må besluta, att i lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete införes som punkt 6) arbete,
där silikosfara föreligger».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen, varjämte svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige beretts tillfälle att avgiva
yttrande över motionen. En redogörelse för innehållet i de inkomna yttrandena
lämnas i utlåtandet.

Enligt den allmänna semesterlagen, lagen den 29 juni 1945 om semester
(ändrad genom lag den 29 juni 1946), äger arbetstagare på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Semester utgår med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare
en halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång
ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till vissa arbetstagare
enligt bestämmelser i en särskild lag, lagen den 29 juni 1946 om
förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete. 1 § i sistnämnda lag, vilken paragraf innehåller en uppräkning
av de slag av arbeten, i fråga om vilka lagen är tillämplig, har följande lydelse: Semester,

vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

Bihang till riksdagens protokoll 19''i7. .9 saml. 2 avd. Nr 27.

o

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Motionären avser med sitt yrkande att genom ett tillägg till denna paragraf
utsträcka lagens tillämpningsområde att omfatta även arbete, där silikosfara
föreligger. Silikos är en sjukdom som även kallas stendammslunga.

I 2 § samma lag stadgas, att för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagare för arbetsgivarens räkning å minst sexton
dagar utfört i lagen avsett arbete, utgår semestern med en och en halv dag,
om arbetet är sådant, som omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre
dagar om arbetet är sådanl, som omförmäles i 1 § under 5).

I det av 1942 års semesterkommitté år 1945 avgivna betänkande (SOU
1945: 59), vilket betänkande legat till grund för 1946 års semesterlagstiftning,
linnes det intaget en undersökning av medicine doktorn Axel Ahlmark rörande
arbetstagares rekreationsbehov ur medicinska synpunkter.

Beträffande arbeten, där risk för silikos (stendammslunga) föreligger, säges
i Ahlmarks undersökning bland annat följande:

För arbetare i stålgjuterier och stålgjutgodsrenserier framstår risken för
stendammslunga genom inandning av kvartsdamm som den väsentliga hälsofaran.
Genom tekniskt-profylaktiska åtgärder och periodiska läkarundersökningar
är emellertid denna risk numera betydligt förminskad. Vid undersökningarna
rönlgenfotograferas arbetarna med skilda tidsmellanrum, olika
långa allt efter arbetets riskfyllda art. Genom dessa röntgenkontroller avser
man bland annat att upptäcka en eventuellt uppkommen sjukdom redan på
ett tidigt stadium, varigenom vederbörande arbetare kan överföras till riskfritt
arbete och risken för ett fortskridande av sjukdomen betydligt förminskas.
Sjukdomens uppkomst är beroende av den inandade dammängden,
varför en semesterperiod till och med på flera veckors längd endast obetydligt
skulle minska risken för uppkomsten av stendammslunga. För de arbetare
däremot, som redan drabbats av sjukdomen, äro förhållandena i viss mån
annorlunda. För dem kan en tids ledighet säkerligen vara av nytta för hälsotillståndet.

Personal i stålgjuteri och stålgjutgodsrenserier arbeta ibland med andningsskydd
för att skydda sig mot dammet, vilket ökar den ansträngning,
som deras redan i vissa fall tunga arbete medför. Om därtill lägges att
arbetet ofta måste utföras i ett även ur övriga synpunkter mindre hygieniskt
arbetsklimat samt att arbetet i viss utsträckning sker i skiftgång torde grunderna
för dessa gruppers behov av ökad rekreation vara redovisade. Ingen
av de nu nämnda omständigheterna, förutom skiftesarbetet, synes emellertid
i och för sig utgöra tillräckligt motiv för förlängd semester ur medicinsk
synpunkt.

I stort sett samma synpunkter som ovan framhållits beträffande arbetare
i stålgjuterier och stålgjutgodsrenserier gälla även beträffande arbetare sysselsatta
med sandblästring.

Semesterkommittén anförde i sitt nyssnämnda betänkande bland annat
följande:

Det står för kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av
arbetarskyddet eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga
sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälso -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

3

farligt arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra
vidtagas. Åtgärder, som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste
självfallet vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva
eller lindra följderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man
blott i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.
Vissa arbeten äro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande
skyddsanordningar icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för
att taga ett exempel, anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen,
att det försiggår å instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta
förhållande kan man tydligen icke komma till rätta med genom några
skyddsåtgärder. I fråga om vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande
ståndpunkt icke alls eller blott delvis förhindra skadliga verkningar
av arbetsförhållandena; även med användande av de mest moderna skyddsåtgärder
uppkomma stegrade trötthetssymtom eller kvarstå i organismen
verkningar av giftiga eller eljest farliga ämnen. Den radikala utvägen att
förbjuda arbete, som genom sin särskilt pressande eller liälofarliga karaktär
är vådligt, kan blott undantagsvis tillgripas, enär andra samhälleliga intressen
ofta kräva att arbetet blir utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i tortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika men genom
en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller i varje
fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.
Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet
i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador överhuvud icke påverkas
i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids avbrott i arbetet.
Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon verkan å de
sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet
stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre
semester kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.

1946 års semesterlagstiftning förelädes riksdagen genom propositionen nr
221. I denna proposition anförde föredragande statsrådet beträffande frågan
om en differentiering av semesterns längd bland annat följande:

En differentiering av semesterns längd efter behovssynpunkt har semesterkommittén
funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.
Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma
sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester
har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt
eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen
kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.

Vidare anförde statsrådet i propositionen beträffande frågan om vilka
grupper av arbetstagare, som ansetts böra erhålla förlängd semester, bland
annat följande:

Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för
vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,
att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt
arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka
förlängd semester nu föreslås.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen nr 221, framhöll också
i sitt utlåtande nr 37, att det icke vore uteslutet, att förnyade undersökningar
kunde giva vid handen att ytterligare grupper av arbetstagare med
hänsyn till pressande eller hälsofarligt arbete borde erhålla förlängd semester.

I sitt yttrande över motionen har medicinalstyrelsen förklarat, att styrelsen
ansåge sig ur medicinsk synpunkt sakna anledning att tillstyrka bifall
till det genom motionen framlagda förslaget.

Medicinalstyrelsen har avgivit detta yttrande i anslutning till ett av medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd överläkaren Alf Westergren den
6 mars 1947 avgivet yttrande i ämnet. I sitt yttrande angående frågan om
förlängd semester vid arbete med silikosfara har Westergren anfört:

Någon medicinsk grund för tillstyrkande härav kan jag ej finna. Erfarenheten
visar att silikosexposition av viss omfattning under viss tid är av avgörande
betydelse, men intet skäl finnes att antaga, att uppehåll härvidlag
skulle vara av betydelse. Om silikos av mer än minimal omfattning utvecklats
(vilket dock efter numera genomförda profylaktiska åtgärder blir allt mer
ovanligt) kan sjukdomen fortskrida, även om exposition helt upphör.

Av ett visst värde med hänsyn till silikosprofylax torde däremot vara en
så vitt möjligt rationell behandling av infektionsprocessen, särskilt då dylika
av kronisk natur, inom övre lutvägar, svalg och munhåla (vilket säkerligen
är i hög grad försummat), men förlängd semester, eller t. o. m. »luftombyte»,
kan icke eller endast sällan beräknas vara av någon betydelse härvidlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har avstyrkt motionen. I sitt yttrande har
föreningen framhållit, att det numera vidtages omfattande profylaktiska åtgärder
av såväl teknisk som medicinsk art till förhindrande av uppkomsten
av silikos. Det vore i varje fall numera icke riktigt att sjukdomen — såsom det
gjordes gällande i motionen — ofta upptäcktes på ett sent stadium.

Arbetsgivareföreningen har vidare i sitt yttrande anfört följande:

Semesterkommittén uttalade i sitt betänkande (s. 31) den uppfattningen,
att skäl förelåge för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lede allvarligt men av beskaffenhet att kunna
avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott i
arbetet samt åtgärder till förebyggande helt eller till väsentlig del av menets
uppkomst icke stode till buds eller lämpligen kunde vidtagas. Till denna uppfattning
anslöt sig i propositionen nr 221 till 1946 års riksdag föredraganden
statsrådet Mossberg. Det synes nödvändigt för statsmakterna att hålla fast
vid denna principiella utgångspunkt, när det gäller att taga ställning till sådana
yrkanden som det nu framförda. Om man bedömer frågan från denna
synpunkt, torde det vara klart, att en förlängning av semestern för arbetare
i silikoshotade yrken icke är motiverad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

Föreningen vill dessutom framhålla följande beträffande den verkan en
förlängning av semestern för ifrågavarande grupper skulle ha för näringslivet.
Då en längre semester icke torde kunna på allvar ifrågasättas för andra
än särskilt utsatta arbetare, skulle endast mindre delar av arbetsstyrkorna
på de olika arbetsplatserna beröras av lagstiftningen. Differentieringen skulle
medföra produktionsrubbningar och därigenom bliva rätt dyrbar utan att
garanti funnes för att kostnaderna skulle bliva till nämnvärd nytta i kampen
mot sjukdomen. I regel torde nämligen ersättare för arbetare med längre
semester icke kunna anskaffas, utan många företag skulle ställas inför nödvändigheten
att hålla ifrågavarande arbetsavdelningar stängda för semester i
tre veckor. Att hålla exempelvis verkstadsindustrins gjuterier stängda en
vecka längre tid, än som föranledes av den vanliga arbetarsemestern, skulle
ur företagsekomisk och nationalekonomisk synpunkt vara mycket betänkligt.
Anordningen skulle uppenbarligen för övrigt medföra olägenheter för de
gjuteriarbetare, som icke kunde tillerkännas den längre semestern, då de
nämligen på detta sätt skulle riskera att årligen bliva permitterade en vecka
i samband med semestern. Vidare skulle i många fall driftsstopp uppkomma
i verkstadsavdelningar, som ha att fortsätta bearbetningen av gjutgodset.

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker i sitt yttrande över motionen en
ingående utredning av frågan.

I yttrandet har landsorganisationen bland annat anfört:

Den grundläggande principen för 1946 års lagstiftning har varit att utökad
semester skall vara motiverad med hänsyn till hälsorisker, som icke kunna
åtkommas genom förebyggande arbetarskydd, och alltså icke med hänsyn
till olägenheter, som kunna avhjälpas medelst en ändamålsenlig anordning
av arbetet eller arbetslokalen, särskild skyddsutrustning eller annan teknisk
profylax. Vad — från denna synpunkt sett — speciellt angår silikosrisken
är det väl knappast antagligt att densamma skulle nämnvärt motverkas av en
från två till tre veckor förlängd semester.---

Förutom av den nyss angivna principen att fråga skall vara om ett skyddsbehov,
som icke kan tillgodoses genom förebyggande åtgärder, har gruppurvalet
i 1946 års lag bestämts med hänsyn till huruvida arbetet objektivt
och typiskt sett vore så avsevärt mycket mera pressande eller hälsofarligt att
det framför andra arbeten motiverar en förlängd semester. Det är, om ställning
till motionärens yrkande skall tagas med tillämpning av dessa grunder
för urvalet, självklart ytterst svårt att utan utredning bedöma, om silikoshotat
arbete är av den karaktär att det i fråga om semesterbehovet bör likställas
med de i lagen upptagna arbetena framför de övriga, nu icke privilegierade
arbeten, vilka omfattades av semesterkommitténs medicinska undersökning.
Den allvarliga karaktär hos silikosen — specifikt utmärkande för
denna yrkessjukdom — som består i omöjligheten praktiskt taget att häva
sjukdomen, sedan arbetaren en gång drabbats av densamma, anser landsorganisationen
emellertid i och för sig motivera en ingående utredning i saken.
Resultatet av en dylik utredning torde visserligen komma att bekräfta semesterkommitténs
uppfattning att en förlängd semester såsom medel i bekämpandet
av silikosen äger endast en underordnad betydelse i jämförelse med
förebyggande åtgärder av teknisk natur resp. fortlöpande medicinsk kontroll.
Kommittén ansåg sig ju dock, såsom framgått, icke kunna utesluta att eu

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Ulskollct.

förlängning av semestern för hithörande arbetare i viss mån skulle minska
uppkomstrisken, och beträffande redan drabbade arbetare ansågs en förlängd
semester säkerligen vara av nytta för hälsotillståndet.

Att en eventuell komplettering av lagen föregås av utredning är även motiverat
med hänsyn till tillämpningsområdet för en lagregel i ämnet.

Silikos eller stendammslunga är en utpräglad yrkessjukdom. Sjukdomen
har en ytterst allvarlig karaktär och torde icke kunna direkt angripas med
några nu kända behandlingsmetoder. Svenska arbetsgivareföreningen har i
i sitt yttrande framhållit, att det numera vidtages omfattande profylaktiska
åtgärder av såväl teknisk som medicinsk art till förhindrande av sjukdomens
uppkomst. Utskottet vill understryka vikten av dessa profylaktiska åtgärder.
Det är uppenbarligen ur alla synpunkter av den största betydelse att åtgärder
vidtagas som förhindra uppkomsten av silikos. Hittills har det emellertid icke
varit möjligt att effektivt förhindra sjukdomens uppkomst. En radikal utväg
hade givetvis varit att förbjuda sådana arbeten som kunna förorsaka silikos.
Detta torde emellertid icke vara möjligt. Samhälleliga intressen kräva att även
de arbeten som kunna förorsaka silikos bliva utförda. Det är ur denna synpunkt
rimligt att från samhällets sida vidtagas åtgärder för att — i den mån
uppkomsten av silikos icke kan förhindras — lindra de men som sjukdomen
medför.

För den arbetstagare, som är sysselsatt med silikosfarligt arbete, torde redan
vetskapen om sjukdomsrisken innebära en betydande psykisk press. Har
arbetstagaren drabbats av silikos. medför detta i de flesta fall även fysiska påfrestningar.

I förevarande motion hemställes om ökad semester för de arbetstagare, som
äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara föreligger. Medicine doktorn Axel
Ahlmark framhåller i sin ovan omnämnda undersökning rörande arbetstagares
semesterbehov, att sjukdomens uppkomst är beroende av den inandade
dammängden, varför en semesterperiod till och med på flera veckors längd
endast obetydligt skulle minska risken för uppkomsten av silikos, men att
för de arbetare, som redan drabbats av sjukdomen, en tids ledighet säkerligen
skulle vara till nytta för hälsotillståndet. Oaktat således en förlängd semester
knappast skulle vara av någon nämnvärd betydelse till förhindrande av uppkomsten
av silikos, tala enligt utskottets mening starka skäl för en utredning
av frågan om ökad ledighet för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten,
där silikosfara föreligger. En ökad ledighet får anses befogad, därest
den kan medföra en mera avsevärd lindring i de men som silikosen förorsakar
eller stärka arbetstagarnas motståndskraft mot silikosens följdverkningar.
Oberoende härav synes det emellertid böra övervägas, huruvida icke
förhållandena vid de arbeten, där silikosfara föreligger, i och för sig motivera
att arbetstagarna som kompensation för sjukdomen eller sjukdomsfaran erhålla
ökad ledighet. Samtidigt bör utredas, om ifrågavarande arbetstagare

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

t

böra erhålla den ökade ledigheten i form av ökad semester eller i form av
minskad arbetstid per dag eller vecka. Utskottet förutsätter, att den eventuellt
ökade ledigheten icke ordnas på ett sådant sätt, att de ekonomiska konsekvenserna
därav drabba arbetstagarna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en skyndsam utredning beträffande frågan om ökad ledighet
i form av ökad semester eller kortare arbetstid per dag eller
vecka för de arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där
silikosfara föreligger, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 13 maj 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hage*, Sten*, fröken
Andersson*, herr Uhlén, fröken Osvald* och herr Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Holm*, Larsson i Östersund,
Jacobsson i Igelsbo, Carlsson i Bakeröd. Andersson i Eskilstuna*, fru
Boman och herr Lundberg.

* E j närvarande vid ntlåtandeis justering.

Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Stockholm 1947