Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

1

JNr 18.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring av bestämmelserna
i 2 kap. 52—54 §§ lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 172, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, har herr Hammarlund hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
vissa i motionen närmare angivna ändringar av 2 kapitlet 52—54 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.

Med utgångspunkt från ett nyligen avgjort rättsfall föreslår motionären, att
då innebörden av begreppet arrendevillkor av rättsfallet att döma är oklar
och då av praktiska skäl mindre ändringar av arrendeområdets omfattning
böra inrymmas i begreppet, lagtexten under sagda 54 § förtydligas i sådan
riktning. En konsekvens av detta förslag blir enligt motionären att begreppet
optionsrätt ej kan tolkas så snävt, att vid dess utövande icke ens den obetydtigaste
ändring av arrendeområdets gränser medgives, utan får den mer naturliga
betydelse, som i 5.3 § ovan nämnda kapitel uttryckts med orden:
»kvarsitta å fastigheten».

Motionären anför vidare:

I sådana fall, då jordägaren ej vill förmena arrendatorn rätten att kvarsitta
å fastigheten men däremot önskar genomföra en mer eller mindre ingripande
förändring av dess ägoinnehåll, synes det innebära större våld än nöden kräver,
att arrendatorn skall behöva förklaras helt förlustig rätten till nytt arrende
för att regleringen skall kunna genomföras, om arrendatorn motsätter sig
den. Det torde vara möjligt att i lagen införa en bestämmelse om att arrendatorn
i sådant fall har optionsrätt i fråga om de ägor, som icke undantagas
från arrendet. Efter en sådan ändring skulle kraven på beviskraft i fråga om
ändamålsenligheten av en önskad reglering kunna reduceras, eftersom eventuella
betänkligheter däremot med hänsyn till det tillspetsade alternativet optionsrätt
eller icke optionsrätt då skulle bortfalla.

Då arrendevillkoren böra bestämmas av skiljenämnd även beträffande arrenden,
där arrendeområdets omfattning ändrats genom domstolsutslag, synes
nödigt att i 54 § införa en bestämmelse härom. För denna bör ej gälla
någon tidsbegränsning, enär alternativet, att arrendevillkoren skola förbliva
oförändrade, om ärendet ej inom förelagd tid hänskjutes till skiljemän, ej
lämpligen kan tillämpas på ett arrendeområde, som kanske avsevärt avviker
från det gamla.

Motionären hemställer även om en förkortning av den i förutnämnda 52
och 53 §§ gjorda tidsbestämningen av ett år före arrendetidens utgång till sex
möjligen åtta månader före arrendetidens utgång med därav föranledda jämkningar
av tidsangivelserna i påföljande 54 §.

Beträffande vidare skäl, som anförts till stöd för motionärens hemställan,
lår utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 sand. 2 aml. Nr IS.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

I 2 kapitlet 49—(59 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom, vilket kapitel bär överskriften »Om arrende», inrymmas särbestämmelser
om vissa arrenden, de s. k. sociala arrendena. Under dessa bestämmelser
faller enligt 49 § arrende av brukningsdel, som omfattar högst 50 hektar
odlad jord, såvida brukningsdelen äges av person eller samfällighet av i lagrummet
närmare angivet slag och är av viss beskaffenhet. I 51 § föreskrives,
att om arrendet gäller för viss tid, arrendatorn vid tidens utgång äger rätt till
nytt arrende för en tid av fem år. Dylik optionsrätt får arrendatorn sedan utöva
vid varje ny periods utgång. 52—54 §§, vilka närmast beröras i motionen,
ha följande lydelse:

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till
känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat.
Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn
anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Ilar arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,
eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling eller ock
hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller måste det
på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt
men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla,
så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om
uppsägning är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn,
därest han icke åtnöjes med att avflytta, har att inom en månad
instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn
ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit
skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i
51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till
känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens
utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande
skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras
av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän i tillämpliga
delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej
frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,
skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

I 55 § inrymmas bestämmelser om skiljedomsförfarandet. Enligt 56 § skola,
om vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om arrendevillkor
ännu icke avgjorts, de förut gällande arrendevillkoren tillämpas,
så framt ej annat avtalats.

Särskilda bestämmelser om optionsrätt vid kronoarrenden m. fl. liknande
grupper av arrenden ha meddelats i 9 § förordningen den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegemlom, 7 § stadgan den 15
november 1945 angående utarrendering av universitets jord, 30 § ecklesiastik

Andra lagutskottets utlåtande nr IS.

O

«>

boställsordning den 30 augusti 1932 och 19 och 22 §§ stadgan den 29 juni
1945 angående stift snämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrendestadga).
Enligt sladganden i dessa paragrafer kan den optionsrätt, arrendator
jämlikt nämnda författningar åtnjuter, komma att avse allenast del
av det förut arrenderade området, t. ex. om jordägaren önskar uppdela den
tidigare brukningsdelen i flera lotter. Den optionsberättigade arrendatorn
skall på fastställda arrendevillkor hembjudas arrendet av vederbörande myndighet
(domänstyrelsen, universitets drätselnämnd, pastorat eller stiftsnämnd).
Hembud skall beträffande arrenden lydande under den ecklesiastika
arrendestadgan verkställas av stiitsnämnd i god tid — såvitt möjligt minst
ett år — före den nya arrendetidens början. Liknande bestämmelse om viss
lid för hembuds verkställande saknas beträffande övriga här nämnda publika
arrenden. Enligt samtliga fyra författningar åligger det arrendatorn att
inom en månad efter erhållen del av hembudet anmäla, om han godtager
detta. Försummar han sådan anmälan, förfaller optionsrätten. Vid arrenden
lydande under ecklesiastika boställsordningen är arrendatorn dock icke skyldig
att träffa sitt val förrän nio månader före arrendetidens utgång.

I fråga om arrenden av kommun tillhörig jord, som i sin helhet ligger utom
fastställd stadsplan eller byggnadsplan, skola enligt lagen den 12 april 1940
med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord under angivna
omständigheter de sociala arrendebestämmelserna i 2 kapitlet nyttjanderättslagen
tillämpas, dock med vissa avvikelser, bl. a. att arrendators
tillkännagivande, att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång. Senast vid denna tidpunkt har också
kommun, som vill göra gällande att arrendators rätt till nytt arrende bör förfalla,
att lämna denne meddelande därom.

Frågan om option s r ä 11 e n s o mfattnin g berördes av föredragande
departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, i den till 1943
års riksdag avgivna propositionen, nr 346, innehållande förslag till den förändrade
arrendelagstiftning, som såvitt nu är i fråga återgivits ovan. Departementschefen
anförde i detta hänsende:

En invändning som torde förtjäna noggrant beaktande är den, att optionsrätten
skulle komma att motverka en rationalisering av jordens indelning
i brukningsdelar. Bland utarrenderade brukningsdelar finnas givetvis
många, vilkas ägoinnehåll eller beskaffenhet i övrigt icke motsvarar vad som
under nutida förhållanden anses vara ändamålsenligt med hänsyn till den
grad, vari arrendatorn måste kunna påräkna försörjning av jordbruket. Den
företeelse, som plägat betecknas med termen ofullständiga jordbruk och som
i jordpolitiken under senare år varit föremål för åtskillig behandling, spelar
naturligen en framträdande roll icke blott inom det självägda utan även
inom arrendejordbruket. Såsom en av grundprinciperna vid egnahemsreformen
fastslogs av statsmakterna, alt en jordbruksfastighet hör minst vara av
den storleksordning att en familj kan erhålla sin försörjning av jordbruket.
Undantag härifrån borde endast förekomma då jordbruket å fastigheten allenast
är avsett att utgöra ett stöd åt en innehavare, som genom arbete ulanför
detsamma erhåller en väsentlig del av sin utkomst. Fastigheter, som icke
fylla dessa anspråk, höra antingen kompletteras med jord från närliggande

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

fastigheter eller ock uppdelas i och för komplettering av andra ofullständiga
jordbruk. Med hänsyn härtill är det av vikt, att den nuvarande indelningen i
brukningslotter icke för all framtid fastlåses utan i stället möjlighet hålles
öppen för en fortgående omreglering i syfte att tillskapa mera bärkraftiga
jordbruk. I detta hänseende skulle arrendatorns optionsrätt i förening med
en lagstadgad minimiarrendetid av fem år kunna tänkas giva upphov till
vissa svårigheter. En optionsberättigad arrendator är måhända icke alltid
villig att göra sådana medgivanden som erfordras för en omreglering, om
denna — såsom torde bliva det vanliga — förutsätter att den arrenderade
jorden sammanslås med annan brukningsdel eller uppdelas mellan angränsande
fastigheter.

Ehuru arrendeutredningen ej närmare ingått på den fråga som nu berörts,
erbjuder dess lagförslag dock vissa utvägar för den jordägare, som vid en
tilltänkt omreglering av sina arrendefastigheter möter motstånd från optionsberättigade
arrendatorers sida. Sålunda har såsom grund för optionsrättens
brytande upptagits den omständigheten, att del på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att
arrendatorn kvarsitter å fastigheten. I allmänhet torde den omständigheten
att en omreglering av nyssnämnda slag avses skola genomföras böra medföra
optionsrättens upphörande. En framkomlig väg torde också vara atl
jordägaren för någon tid tager fastigheten under eget bruk varvid han bör
kunna påräkna att efter verkställd omreglering erhålla jordbrukskommissionens
tillstånd att ånyo utarrendera jorden. Båda dessa utvägar bliva givetvis
lättare att utnyttja än enligt arrendeutredningens förslag, därest jordägaren
i och för optionsrättens brytande icke skulle behöva instämma ärren
datorn till domstol. Även om med denna förändring vissa svårigheter i förevarande
hänseende alltjämt torde kvarstå, ha dessa likväl icke synts böra
betraktas såsom ett avgörande hinder mot optionsrättens införande. Det all
männa intresse, som innefattas i strävandena efter en fortgående rationalisering
av jordens indelning i brukningsdelar, lärer ej behöva lida något större
avbräck genom att önskemålet om ökad trygghet i arrendatorernas besittning
beaktas i den utsträckning som här avses.

Tredje särskilda utskottet yttrade i sitt över propositionen avgivna utlåtan
de, nr 2. följande:

Kungl. Maj:ts förslag upptager ytterligare såsom grund för optionsrättens
brytande, att det på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren
medföra påtagligt men. att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Enligt
vad departementschefen uttalat skall denna regel kunna tillämpas, när en
jordägare vill omreglera sina arrendeställen i syfte atl tillskapa mera bärkraftiga
jordbruk. Då enligt förslaget möjlighet föreligger att erhålla dispens
från bestämmelsenia om femårig minimitid, anser utskottet, att dylik rationalisering
kommer att kunna genomföras utan alltför stor svårighet. Såsom
exempel må även nämnas det fall. att fastigheten förvärvats av kommun med
tanke på genomförande av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av sam
hälleliga intressen vid fortskridande bebyggelse. Utskottet inser behovet av en
sådan mindre preciserad regel, som möjliggör för domstolen att i vederbörlig
utsträckning beakta rättfärdighetens krav i det enskilda fallet. Det torde få
antagas, att domstolen vid dylik skälighetsbedömning ej bortser från sådana
omständigheter som att fastigheten under lång tid brukats av arrendatorn
och hans förfäder.

Referat av det rättsfall, som i nu ifrågavarande hänseende åberopas i motionen,
ålerfinnes i Svensk Juristtidning 1946 rättsfallssamlingen s. 88.

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

5

I sådana fall, då optionsrätt tillerkänts arrendator, uppstår fråga om bestämmande
av den tidpunkt, då jordägare och arrendator
ha att senast giva varandra till känna sin ståndpunkt
till en förlängning av arrendet.

I jordkommissionens betänkanden del VI (SOU 1923: 40) framlades förslag
till social arrendelag, innehållande bl. a. regler om optionsrätt. I förslaget
hade ifrågavarande tidpunkt bestämts till senast sex månader före arrendetidens
utgång.

I betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av nyttjanderättslagen
(SOU 1926: 8) hade jordsakkunniga intagit bestämmelser om
optionsrätt. Därvid föreskrevs, att ville arrendatorn tillgodonjuta optionsrätten,
han hade att giva jordägaren det till känna senast tio månader före
arrendetidens utgång samt att, om arrendatorn inom sex månader före den
tid, sådant tillkännagivande sist kunde göras, av jordägaren blev tillspord,
huruvida han påfordrade nytt arrende, arrendatorn hade att giva jordägaren
besked inom en månad efter det han tillspordes, vid äventyr att vara förlustig
sin rätt till nytt arrende. Vidare stadgades, att om jordägaren ville påstå,
att arrendatorn ej finge åtnjuta nytt arrende, han hade att giva det den andre
till känna senast nio månader före arrendetidens utgång.

Reglerna motiverades av de sakkunniga med att det för båda kontrahenterna
otvivelaktigt vore av vikt, att frågan, huruvida nytt arrende skall komma
till itånd eller ej, bleve avgjord i god tid före den löpande arrendeperio
dens utgång. Särskilt för jordägaren vore det uppenbarligen av stor betydelse
att erhålla kännedom om arrendatorns avsikt i fråga om fortsatt brukande av
fastigheten å sådan tid, att jordägaren, där så erfordrades, kunde vidtaga åtgärder
för att skaffa annan arrendator.

1936 års arrendeutredning, vars betänkande med förslag till ändringar i
arrendelagstiftningen (SOU 1938: 38) närmast ligger till grund för nu gäl
lande bestämmelser, angav den tidpunkt, då arrendator hade att senast giva
jordägaren till känna, att han icke vill tillgodonjuta nytt arrende, till senast
tio månader före arrendetidens utgång. För att arrendator rätt till nytt arrende
skulle förfalla, hade jordägaren enligt utredningens förslag att instämma
talan därom senast åtta månader före arrendetidens utgång.

I den tidigare nämnda propositionen nr 346 till 19i3 års riksdag anförde
statsrådet Pehrsson-Bramstorp i denna fråga:

För arrendatorn måste det vara av stor betydelse att tidigt fä kännedom
om jordägarens avsikt att disponera över fastigheten på annat sätt än genom
utarrendering. Den av arrendeutredningen för möjliggörande härav föreslag
na tidsfristen av åtta månader har förefallit mig väl kort. En förlängning av
liden till ett år synes lämpligen böra ske.

Med hänsyn härtill ansåg departementschefen del lämpligt att likaledes
lill ett år förlänga den tid, inom vilken arrendatorn skulle meddela jordägaren,
att han icke önskade tillgodonjuta nytt arrende.

I den till 19A6 års riksdag avgivna propositionen, nr 12, mett förslag till
lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord m. m.

G

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

U tfikoltef.

anfcrdc föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, atl da i sagda
lagförslag från de sociala arrendebestämmelserna vidtagits den avvikelsen, att
den för arrendator och jordägare i 2 kapitlet 52 och 53 §§ nyttjanderättslagen
föreskrivna uppsägningstiden av ett år förkortats till sex månader,
denna bestämmelse tillkommit för alt i förening med andra stadganden tillgodose
kommunernas berätligade anspråk på atl snabbt kunna i sin besittning
återfå utarrenderad jord.

För att kunna åstadkomma ändring i omfattningen av utarrenderad brukningsdel,
varå de sociala arrendebestämmelserna äro tillämpliga, måste jordägaren,
då fråga om förlängning av arrendet uppkommer, bestrida arrendatorns
optionsrätt under påstående, att det för jordägaren skulle medföra påtagligt
men, alt arrendatom kvarsitter å fastigheten. Arrendatorn kan härigenom
komma alt gå förlustig optionsrätten till arrendet i dess helhet, på grund
av att jordägaren visar det vara av betydelse för honom att från arrendet
undantaga en måhända till arealen obetydlig del av den enligt löpande kontrakt
utarrenderade jorden. Anledningen till att lagbestämmelserna kunna på
detta sätt få för arrendatorn mindre gynnsamma följder är den, att optionsrätten
enligt nyttjanderättslagen kan omfatta endast hela det förut utarrenderade
området och icke blott en del därav.

Motionären har nu föreslagit att det till förstärkande av arrendatorns ställning
skulle stadgas, att optionsrätten alltid skulle omfatta åtminstone den del
av den förut arrenderade jorden, som det icke skulle medföra påtagligt men
för jordägaren att upplåta på fortsatt arrende. Beträffande förfarandet har
motionären vidare anvisat den lösningen, att mindre ändringar i det arrenderade
området skulle kunna fastställas i den ordning, som i 2 kapitlet 54 och
55 §§ nyttjanderättslagen föreskrives för avgörande av tvist om arrendevillkor
i samband med optionsrätts utövande.

Vad motionären härutinnan föreslagit synes i och för sig vara värt beaktande.
Ändringar i lagstiftningen i dessa hänseenden komma dock att draga
med sig även andra ändringar, vilket motionären också i viss mån förutsett.
Att överblicka alla följder av förslagen är emellertid förenat med svårigheter.

I de olika arrendeförfattningar, som tillerkänna arrendator optionsrätt till
nytt arrende vid arrendetidens utgång, är den tidpunkt, då jordägare och arrendator
ha att senast giva varandra till känna hur de ställa sig till en förlängning
av arrendet, bestämd på skilda sätt. Skälen till olikheterna synas
icke i alla fall vara alldeles tydliga. Då i de sociala arrendebestämmelserna
fristen angivits till ett år före arrendetidens utgång, har avsikten närmast varit
att av hänsyn till arrendatorn tvinga parterna till ett tidigt ställningstagande.
Motionären förmenar nu, att arrendatorerna närmast ha intresse av
att uppsägningstiden förkortas.

Innan ståndpunkt fattas till de i motionen berörda huvudfrågorna, synes det
utskottet lämpligt att avvakta ytterligare erfarenhet från tillämpningen av den
nya arrendelagstiftningen. Ännu har icke tillräckligt lång tid förflutit, sedan

Andra lagutskottets utlåtande nr 18.

7

denna trädde i kraft, för alt säkra rön skola kunnat erhållas. Först vid en
senare tidpunkt, då så skett, böra ändringsförslag upptagas till närmare övervägande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagulskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder*, Wistrand,
Forslund*, Löfvander*, Hage och Björkman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården,
Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Gisselås, Lundberg och Andersson
i Alfredshem*.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471147