Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss lagstiftning för
motverkande av oskälig prissättning d jord och av
olämplig bebyggelse.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 153 i första kammaren av herr Uhlén
och nr 250 i andra kammaren av herr Andersson i Malmö m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning beträffande
motverkande av ur allmän synpunkt oskälig prissättning å jord och
olämplig bebyggelse samt framläggande för riksdagen av de förslag, som
därav må föranledas. Särskilt i tre hänseenden anse motionärerna snara åtgärder
böra vidtagas. Härutinnan anföres i motionerna:

För det första synas utsträckta möjligheter böra beredas kommun att expropriera
jord. — Därigenom lättas även de svårigheter att anskaffa mark
för egnahemsbebyggelse på landsbygden, som kunna föreligga, t. ex. i det
fall att den för en mera tät sådan bebyggelse lämpliga jorden inom ett samhälle
äges av en eller ett fåtal personer, som av en eller annan anledning
motsätta sig försäljning av mark på antagbara villkor.

För det andra bör, när löseskillingen vid expropriation skall bestämmas,
hänsyn icke tagas till den värdeökning av jorden, som i vissa fall kan uppkomma
genom fastställande av stadsplan.

För det tredje bör uppmärksammas ett förhållande, som visserligen icke
direkt avser oskäliga prissättningar men som är av stor betydelse för erhållande
av en ändamålsenlig bebyggelse. Det är fråga om följande. Vid bebyggelse
på landsbygden bör tomtplatsens ytvidd ökas. Ytvidden härå är ofta
mindre än i städerna. Sådan föreskrift om tomtplatsens ytvidd vid byggande
utom stadsplan, som enligt byggnadsstadgan gäller för städerna och stadsliknande
samhällen, saknas nämligen i denna stadga för den egentliga landsbygden.
Detta medför i många fall, att en olämplig bebyggelse uppstår på
landsbygden till förfång för det allmänna. Något sådant skulle i viss mån
kunna hindras, därest ytvidden för tomtplatsen vid bebyggelse å landsbygden
ökas genom införande av bestämmelser i detta avseende. Man skulle få
möjligheter att underlätta en framtida lämplig planlösning av bebyggelsen.

Beträffande de ytterligare skäl, som anförts till stöd för motionärernas
hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

Stadgandena i gällande rätt om kommuns rätt till expropriation
återfinnas dels i 1 och 99—101 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation,
dels ock i 21—25 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931. G r u n Bihang

till riksdagens protokoll liU7. 9 saml. 2 avd. Nr 17.

2

Andra lagutskottets utlåtande iu 17.

derna lör expropriation ser sättningens bestämmande
ha reglerats i 7—11 §§ expropriationslagen, till vilken lag hänvisas i 29 §
stadsplanelagen. Redogörelse för innebörden i dessa stadganden har lämnats
i andra lagutskottets till 1944 års riksdag avlämnade utlåtande nr 63 (s. 3—5).

I nämnda utlåtande (s. 5—8) återfinnes även en sammanfattning av frågans
historik intill nämnda riksdag, vartill utskottet får hänvisa.

Vid 1944 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 31 i första
kammaren av herr Gustaf Karlsson m. fl. och nr 73 i andra kammaren av
herr Andersson i Tungelsta m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,
att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som
kommunen i ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling
önskade utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I över motionerna avgivet utlåtande, nr 63, uttalade utskottet, att, om det
ur det allmännas synpunkt vore önskvärt, att mark toges i anspråk för bostadsändamål,
men markägaren utan giltig anledning underläte att nyttja
marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra marken mot rimlig
ersättning, starka skäl talade för att kommunerna borde ha rätt att påkalla
tvångsförfarande gentemot markägaren. Utskottet förordade därför en närmare
utredning, huruvida kommunerna härvidlag borde tillerkännas ökade
befogenheter. Däremot vore utskottet icke berett att förorda en utredning
angående jämkning av den för all expropriation gällande regeln, att expropriationsersättning
skulle utgå efter fastighetens fulla värde. Reservationer
anfördes med yrkande dels om avstyrkande av motionerna, dels om att vid
den förordade utredningen jämväl den i motionerna berörda frågan om expropriationsersättningarnas
storlek borde tagas i övervägande.

Med bifall till vad utskottet i utlåtandet hemställt beslöt riksdagen att hos
Kungl. Maj:t anhålla om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade
möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark
för bostadsbebyggelse och industriändamål, samt om framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid 1945 års riksdag väcktes inom riksdagen tre motioner, nämligen dels
nr 290 inom första kammaren av herr Karl Johan Olsson och nr 449 inom
andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl., vilka två motioner voro
likalydande och vari yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en utredning med uppgift att undersöka 1) vilka verkningar
på samhällets behov att bestämma markens användning och på jordvärdefrågor,
som betingades av nuvarande förhållanden och den sannolika utvecklingen
av samhällsplanering i lokal, regional eller nationell skala, av samhälleligt
understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och indu -

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

3

striens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen och andra
för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar i gällande
dispositionsrätt till mark, som härav kunde föranledas, 3) vilka principer
som borde ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller
förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark, samt 4) vilka principer
som borde vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring, dels ock
nr 109 inom andra kammaren av herrar Hansson i Skediga och Boman i
Stavsund, vilka hemställde, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning av frågan om överförande i samhällets ägo av för
städernas bebyggelse nödvändig tomtmark samt att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

På hemställan av första kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande
nr 18) och andra kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande nr 10) beslöt
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla om den i förstnämnda båda motioner
begärda utredningen.

Stadsplaneutredningen 19A2 avgav den 22 maj 1945 förslag till byggnadslag
m. m. (SOU 1945: 15), vilken lag avsågs skola ersätta ovannämnda stadsplanelag.
Möjligheterna för stad och därmed likställt samhälle att expropriera
mark ha i förslaget avsevärt vidgats. I förslaget göres i stort sett icke
ändring i gällande regler rörande bestämmande av marklösen, ehuru bristfälligheter
i dessa enligt utredningens mening kunna påvisas, enär utredningen
ansett denna fråga falla utanför sina arbetsuppgifter och i stället
böra upptagas vid en allmän översyn av expropriationslagens bestämmelser.

På grundval av utredningens förslag har proposition, nr 131, med förslag
till byggnadslag m. m. avgivits till innevarande riksdag.

I direktiven till markutredningen, tillkallad jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 juni 1946, beröres inledningsvis stadsplaneutredningens nyssnämnda
betänkande ävensom omförmälda beslut av 1944 och 1945 års riksdagar.
Departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde i direktiven:

Kommunernas strävan att driva en aktiv jordpolitik hämmas av att deras
möjligheter att mot markägarnas önskan inlösa mark äro alltför begränsade
enligt såväl expropriationslagen som stadsplanelagen. Stadsplaneutredningens
förslag innebär även i detta hänseende vissa förbättringar. Förslaget
är dock icke uttömmande, särskilt emedan sådan mark, som icke är planlagd,
ej beröres därav. Vidare försvåras kommunernas markförvärv, vare
sig det är fråga om köp av jord eller förvärv genom expropriation, genom att
priset för marken blir högt. Kommunerna nödgas ej sällan betala markpriser,
som icke kunna anses skäliga med hänsyn till att markens värde, utöver
det rena jordbruks- eller skogsbruksvärdet, uppkommit icke på grund
av markägarnas egna åtgöranden utan genom samhällets expansion och genom
dess kommunikationsanläggningar och välfärdsinrättningar av skilda
slag. Markpriserna kunna också ha drivits i höjden genom monopolistiska

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

förhållanden eller på grund av överdrivna förväntningar om exploatering i
förening med ovisshet om var och när exploateringen kommer att ske.

Både i fråga om kommuns rätt att expropriera mark och beträffande markens
värdering synes tiden nu vara inne för nya överväganden, därvid utgångspunkten
bör vara den, att expropriationsrätten måste utvidgas och värderingen
verkställas så, att uppkomsten av obehöriga vinster för markägarna
förhindras. Jag vill nämna, att enligt vad jag inhämtat spörsmålet om markens
värdering har uppmärksammats av bostadssociala utredningen som
torde komma att förorda vissa särskilda värderingsregler vid expropriation
enligt stadsplanelagstiftningen.

\ id innevarande riksdag yttrade statsrådet Zetterberg vid remiss av statsverkspropositionen
i andra kammaren den 17 januari 1947 i anledning även
förfrågan, om det snart kunde förväntas förslag om kommuns rätt till
expropriation av mark för bostadsbyggande och småindustri, att han, redan
då markutredningen tillsattes, ombett denna att som första arbetsuppgift
taga itu med de expropriationsspörsmål, som återstode, sedan några av
dessa lösts i bvggnadslagförslaget. Statsrådet väntade snart denna vår
få utredningens första betänkande, som skulle behandla just detta ämne.
Så fort ske kunde ämnade statsrådet efter vanlig remissbehandling framlägga
förslag i frågan.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat kommer markutredningens planerade
betänkande att behandla såväl frågan om kommuns rätt att expropriera
mark som frågan om ändrade grunder för expropriationsersättningens
bestämmande.

Särskilda föreskrifter om tomtplats ytvidd i stad inom område,
som ej ingår i stadsplan, återfinnas i byggnadsstadgan den 20 november
1931. Därest i stomplan ingår område för enskilt bebyggande, böra bestämmelserna
för sådant område särskilt avse bl. a. storlek och beskaffenhet
av tomtplats för bostadsbyggnad (31 §). Beträffande innehållet i utomplansbestämmelser
gäller i tillämpliga delar vad är föreskrivet om stomplanebestämmelser
(33 §). I den mån ej annat föreskrives genom stomplanebestämmelser
eller utomplansbestämmelser stadgas vidare, att tomtplats, som avses
för bebyggande med boningshus, icke må givas mindre areal än 1 000
kvadratmeter (80 ''§).

Byggnadsstadgans bestämmelser för stad skola äga motsvarande tillämpning
för köping, annat samhälle, där den 1 januari 1932 den för städerna
stadgade ordning för bebyggande skulle iakttagas, samt för tätare befolkad
ort på landet, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att vad i stadsplanelagen
är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning (82 och 83 §§).

Beträffande den egentliga landsbygden stadgas i 60 § stadsplanelagen, att
om större byggnadsverksamhet är att förvänta och förhållandena ej föranleda
till förordnande om tillämpning av bestämmelserna för stad, skall,

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

5

därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, byggnadsplan fastställas
för området. Planen skall enligt 61 § utmärka och till gränserna angiva de
för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark.
För sådan mark kan enligt 62 § länsstyrelsen fastställa tomtindelning.
I 66 § föreskrives, att om byggnadsplan finnes tills vidare icke böra upprättas
men behov prövas föreligga av särskilda bestämmelser angående
byggnadsverksamheten inom området, skola utomplansbestämmelser fastställas.
Beträffande dessas innehåll hänvisas i 94 § byggnadsstadgan till
ovan återgivna 33 § i samma stadga. Vidare kan erinras om reglerna i
19 kapitlet lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, vilket kapitel
utgör lagens avdelning II om avstyckning. I 1 § sägs, att avstyckning av
ett flertal smärre lägenheter för bl. a. bostadsändamål inom område, som
icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, ej må ske, med mindre plan
att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området godkänts. Allmänt
stadgas i 3 §, att ägovidd, som avstyckas, skall till bl. a. omfång vara sådan,
att den lämpligen kan såsom fastighet för sig på varaktigt sätt användas
för det med styckningen avsedda ändamålet.

I det förslag till byggnadsstadga, som finns intaget i det tidigare nämnda
betänkandet av stadsplaneutredningen 1942 (SOU 1945: 15), har den ovan
angivna regeln om att tomtplats för bostadsbygge skall ha en minsta areal
av 1 000 kvadratmeter utsträckts att gälla även för den egentliga landsbygden,
dock endast inom område, för vilket byggnadsplan fastställts och under
förutsättning att icke annat föreskrives i byggnadsplanebestämmelserna.

Fastighetsbildningssakkunniga ha den 1 september 1944 framlagt ett betänkande
(SOU 1944: 46) innehållande bl. a. förslag till ändrad lydelse av
19 kap. jorddelningslagen. I betänkandet föreslås bl. a., att institutet avstyckningsplan
som hemmahörande i planlagstiftningen utmönstras ur jorddelningslagen.

Propositioner med förslag till ny byggnadsstadga och ändrad lagstiftning
om avstyckning i anledning av nämnda båda betänkanden ha bebådats till
innevarande riksdag.

Lika med motionärerna finner utskottet angeläget, att kommun erhåller
vidgad rätt att expropriera mark samt att förändrade grunder för markens
värdering vid expropriation så snart som möjligt genomföras till förhindrande
av obehöriga vinster. Den utredning, som 1944 och 1945 års riksdagar
begärt angående dessa spörsmål, har påbörjats av den för ändamålet tillsatta
markutredningen. Dess arbete har efter vad chefen för justitiedepartementet
i ovan återgivet uttalande i andra kammaren upplyst redan fortskridit
så långt, alt den inom de närmaste månaderna kan väntas framlägga betänkande
med förslag i dessa båda avseenden. Under sådana omständigheter
anser utskottet, att frågornas lösning i närvarande läge knappast kan påskyndas
av någon riksdagens åtgärd.

Olskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Motionärerna ha även begärt utredning om införande av föreskrifter syftande
till en ökning av ytvidden av de för bebyggelse avsedda tomterna på
landsbygden. Behovet av dylika bestämmelser torde emellertid böra prövas
i samband med de förslag till byggnadslag och ny byggnadsstadga, till
vilka innevarande riksdag kommer att få taga ställning. Med hänsyn härtill
kan för närvarande någon särskild utredning beträffande detta spörsmål
näppeligen ifrågakomma.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder*, Wistrand,
Forslund*, Löfvander*, Björkman och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Ryberg, Johnsson i Kastanjegården,
Holm, fru Johansson, herrar Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna*
och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Wistrand, Björkman och Andersson i Gisselås.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1917

710470