Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

1

Nr 16.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning i syfte att
bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa frihetsberövande!}.

1 eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 309,
vilken behandlats inom andra lagutskottet, ha herrar Hedlund i Rådom och
Olsson i Mellerud hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att bereda ökad rättssäkerhet vid administrativa
frihetsberövanden».

I fråga om motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.

Begreppet administrativa frihetsberövanden torde icke inom svensk rättsvetenskap
äga en fullt entydig innebörd. Motionärerna synas emellertid dela
den uppfattningen, som kan betecknas som den allmänt förhärskande. Enligt
denna sammanföras under ifrågavarande beteckning sådana frihetsberövanden,
som beslutade i första instans av annan myndighet än domstol
fullfölja ett självständigt ändamål vanligen av social natur — såsom att
meddela vård eller verka uppfostrande och utbildande -— och icke äro allenast
av provisorisk art. Härigenom avskäras å ena sidan de judiciella frihetsberövandena,
om vilka beslut fattas av domstolarna i den för brottmål
stadgade ordningen, och å andra sidan de personella säkringsmedlen såsom
häktning och förvar, vilka såsom hjälpmedel anknutits till olika administrativa
förfaranden och oftast äro av kort varaktighet.

Till de administrativa frilietsberövandena, sålunda bestämda, plåga föras
tvångsintagning å sinnessjukhus, å sinnesslöanstalt, å allmänt sjukhus, å
epidemisjukhus och å alkoholistanstalt, tvångsarbete, intagning och kvarhållande
å fattigvårdsanstalt, frihetsberövande efter arbetsföreläggande och
omhändertagande för skyddsuppfostran. Tveksamt är om inskränkningarna
i rörelsefriheten vid intagning å läroanstalt för blinda och vid inkvartering
i nomadskola äro av den art, att dessa åtgärder böra håntöras till
frilietsberövandena.

Beträffande förutsättningarna för de nämnda ingripandena samt de moment
i förfarandet vid beslut om intagning och utskrivning, vilka äro av särskilt
intresse ur rättssäkerhetssynpunkt, gäller i väsentliga delar följande.

Tvångsintagning å sinnessjukhus regleras i sinnessjuklagen
den 19 september 1929. Förutsättning för den sinnessjukes intagning

Ililiaug till riksdagens protokoll 194 7. 9 sand. 2 and. Nr 16. I

Andra lagutskottets utlutande nr 16.

är att han är i behov av vård å sinnessjukhus. Det slutliga avgörandet om
intagning träffas av sjukvårdsläkaren på grund av verkställd läkarundersökning
av den sjuke (12 §) efter ett preliminärt intagningsbeslut, som denne
meddelat på grundval av viss skriftlig utredning. Denna består av förutom
intagningsansökan dels vårdattest, utfärdad av läkare och innefattande förklaring
om vårdbehovet, dels levnadsberättelse, d. v. s. av någon eller några
trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana den sjukes levnadsförhållanden,
som äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd,
dels ock prästbevis (10 §). Intagning kan i vissa brådskande fall ske,
ända att vårdattest och levnadsberättelse ej bifogats ansökningen (11 ''§). Den
sinnessjuke kan tillfälligt omhändertagas av polismyndighet i avbidan på intagning
a sinnessjukhus. Det ankommer i allmänhet på sjukvårdsläkaren att
besluta om utskrivning, varjämte överinspektören för sinnessjuk vården äger
förordna därom. Befogenheten att besluta utskrivning av straffriförklarade
och vissa på grund av sin farlighet intagna sjuka har dock förbehållits sinnessjuknämnden
(20 §). Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, kan utskrivningsfrågan liänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning (23 §). Den för vård intagne skall erhålla meddelande
om honom tillkommande rätt att begära utskrivning samt, då han vill hos
sinnessjuknämnden göra framställning därom, beredas tillfälle till erforderliga
skrifters uppsättande (26 §). Beträffande sinnesslö gäller i tillämpliga
delar vad i lagen stadgas om sinnessjuk (7 §).

Lagen den 30 juni 19H om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa
har avseende å sådana bildbara sinnesslöa, som på grund av bristande
förståndsutveckling icke kunna tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning
eller hjälpundervisning men som äro mottagliga för sådan teoretisk
eller praktisk undervisning som meddelas i sinnesslöskola (1 §). Intagning
av sådan sinnesslö på centralanstalt, varunder innefattas upptagningshem,
skolhem och arbetshem, beslutas av anstaltens föreståndare
efter samråd med vederbörande läkare (7 §). Förfarandet är skriftligt, i det
beslutet grundas på insänd ansökan om intagning och vid denna fogade
handlingar, nämligen åldersbetyg, läkarutlåtande angående den sinnesslöes
förståndsutveckling, uppgifter rörande den sinnesslöes levnadsförhållanden
samt i förekommande fall redogörelse av vederbörande folkskollärare (6 §).
Utskrivning beslutas likaledes av föreståndaren efter samråd med läkaren
(Il §). Talan mot intagnings- och utskrivningsbeslut föres hos skolöverstyrelsen,
vars beslut i vissa fall kunna överklagas hos regeringsrätten (15
och 16 §§).

Enligt 21 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, i det följande kallad könssjuklagen, är tvångsintagning
å allmänt sjukhus tillåten. Föremål för sådan intagning kan
den bliva, som underlåtit att efterkomma sundhetsinspektörens anmaning
alt inställa sig lios läkare för undersökning av huruvida han är behäftad

Andra lagutskottets utlutande nr 10.

3

med könssjukdom eller för vård i de fall, då han befunnits lida av sådan
sjukdom. Beslut om tvångsintagning fattas under i lagen icke närmare angivna
former av hälsovårdsmyndigheten, som i Stockholm, Göteborg, Norrköping,
Malmö och Hälsingborg är hälsovårdsnämnden och i övriga delar
av landet vederbörande länsstyrelse. Interimistiskt kan intagningsbeslut
meddelas av sundhetsinspektören. Besvär kunna enligt 26 § anföras över
hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelse och över länsstyrelses beslut hos
regeringsrätten. Särskilda sekretessbestämmelser återfinnas i 25 §.

På liknande sätt kan jämlikt 3 § epidemilagen den 19 juni 1919 tvångsintagning
å epidemisjukhus ske i fråga om den, som är eller
misstankes vara behäftad med sådan smittsam sjukdom, som angives i lagen
eller beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat om epidemilagens tilllämpning.
Beslut fattas av den lokala hälsovårdsnämnden. Över dess beslut
få besvär enligt 32 § anföras hos länsstyrelse, i vars beslut ändring sökes
hos regeringsrätten. Närmare föreskrifter om förfarandet i intagningsärenden
enligt denna lag saknas. — Den, som från utlandet ankommer hit till
riket, kan under viss tid bliva föremål för frihetsberövande enligt 47 §
karantänskungörclsen den 4 maj 1934, i vars 57 § hänvisas till epidemilagen
i fråga om förfarandet. Liknande regler finnas också i kungörelsen den 31
augusti 1938 om sanitär kontroll över luftfarten.

Med stöd av bestämmelser i lagen den 12 juni 1931 om behandling av
alkoholister (alkoholistlag) må beslutas tvångsintagning å alkoholistanstalt.
Åtgärden kan ifrågakomma beträffande dels den, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätta någon, som han jämlikt
stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård
eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person eller ligga det allmänna,
sin familj eller annan till last eller vara ur stånd att taga vård
om sig själv eller föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,
dels den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och under de två senast
förflutna åren tre eller flera gånger dömts till ansvar för fylleri eller för ett
kringflackande liv. Vidare förutsättes, att de i lagen angivna mildare hjälpåtgärderna
finnas icke böra vidtagas. Beslutet om intagning fattas av länsstyrelse
(24 §). Till grund för beslutet ligga vissa intagningshandlingar,
vanligen en ansökning, som därest den ingivits av myndighet, skall innehålla
fullständig redogörelse för undersökningen i ärendet och för vidtagna
åtgärder, jämte bifogade prästbevis och läkarbetyg. Komplettering av handlingarna
kan sedermera ske på olika sätt (18 §). Dessa skola ofördröjligen
delgivas den, ansökningen avser (19 §). Till utrednings vinnande kan länsstyrelsen
anordna förhör inför sig med den, ansökningen avser, ävensom
med annan person. Förhöret är i princip offentligt men kan bl. a. på begäran
av den, ansökningen avser, eller eljest efter länsstyrelsens prövning äga
rum inom stängda dörrar (21 §). Med annan person kan förhör anordnas

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

även inför domstol (22 §). Som säkringsmedel ifrågakommer tillfälligt omhändertagande
dels före ärendets anhängiggörande vid länsstyrelse, dels
under ärendets handläggning därstädes, dels ock i avbidan på verkställighet
av länsstyrelses beslut i ärendet (17, 20, 25 och 29 §§). Om utskrivning
beslutar vederbörande anstalsstyrelse och, när skäl därtill äro, även
socialstyrelsen som uppsiktsmyndighet (45 §). I länsstyrelses och socialstyrelsens
beslut kan ändring sökas hos regeringsrätten (5ö och 58 §§). Bestämmelser
om talan mot anstaltsstvrelses beslut finnas i vederbörlig stadga för
anstalten.

Tvångsarbete, som till skillnad från övriga administrativa frihetsberövanden
är tidsbestämt, kan ådömas i två olika förfaranden.

Enligt lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, nedan
kallad lösdrivarlagen, behandlas som lösdrivare var, som sysslolös stryker
omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, ävensom den, vilken
eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att
våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, allt förutsatt
att han ej är under tjuguett år (1 §). Till tvångsarbete kan dömas lösdrivare,
som, innan en tid av två år från erhållen varning för lösdriveri
eller från det han frigivits från tidigare undergånget tvångsarbete förflutit,
åter beträdes med lösdriveri (3 och 4 §§), ävensom den, som efter frigivande
från tvångsarbete visar tredska att följa i anledning därav givna
övervakningsföreskrifter m. m. (12 §). Beslutande är poliskammare, där
sådan finnes (16 §), eljest länsstyrelse (3 §). Lösdrivaren höres alltid personligen
inför den beslutande myndigheten, bland annat rörande sina levnadsomständigheter.
Utredningen i målet utgöres vidare av ett av den häktande
myndigheten upprättat förhörsprotokoll samt präst- och läkarbetyg
(3 § 2 mom.). Beslut om tvångsarbete med besvärshänvisning skall genast
avkunnas för den dömde (5 §). Häktning är obligatorisk såsom säkringsmedel.
Länsstyrelse resp. poliskammare har att tillse, att den dömde vid besvärs
författande vid behov erhåller biträde (6 §). Ehuru tvångsarbete ådömes
på viss tid, kan den, som undergår tvångsarbete, efter förordnande
av länsstyrelse frigivas före tvångsarbetstidens utgång, bl. a. om han kommer
i förändrade villkor (13 §). Ändring i länsstyrelses eller poliskammares
tvångsarbetsutslag kan för närvarande sökas direkt hos högsta domstolen;
efter den 1 januari 1948 kommer hovrätt att fungera som mellaninstans
(6 §).

Tvångsarbete kan jämväl ådömas enligt 75 § lagen den 14 juni 1918 om
fattigvård, här kallad fattigvårdslagen. Till lagrummet hänvisas i 72 § sista
stycket lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydel
(barnavårdslag). Om någon, som intagits å fattig vårdsanstalt eller inställt sig
eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandragit sig att
fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnat arbetet eller visat tredska

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

o

att efterkomma givna föreskrifter eller gjort sig skyldig till uppförande, som
strider mot sedlighet eller god ordning, samt har han ej låtit sig rätta av
lilldelad varning, kan den felande, därest han fyllt tjuguett år och ej är
arbetsoförmögen, ådömas tvångsarbete. Beslut härom fattas av länsstyrelse.
Till framställning om dömande till tvångsarbete skola fogas bevis om meddelad
varning och tillgänglig utredning i ärendet. Över framställningen skall
den felande lämnas tillfälle yttra sig. Förhör med denne kan äga rum inför
länsstyrelsen, varjämte förhör även med annan kan anordnas vid domstol.
I avbidan på målets avgörande eller utslagets lagakraftvinnande får som
personellt säkringsmedel under vissa omständigheter anlitas häktning. I fråga
om utskrivning före tvångsarbetstidens utgång samt biträde vid besvärs avfattande
gäller detsamma som enligt lösdrivarlagen (76 och 83 §§ fattigvårdslagen).
Besvärsordningen överensstämmer likaledes med vad i detta
hänseende gäller enligt lösdrivarlagen (83 § fattigvårdslagen och 85 § 1 mom.
imma värdslagen).

Tvångsin tagning på fattigvårdsans t alt kan ske beträffande
den, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri och som på
grund av arbetsoförmåga icke kan förvärva sitt livsuppehälle och till följd
av sitt 1''attigvårdsbehov med stöd av 7 § lösdrivarlagen överlämnats till vederbörande
fångvårdsstyrelse. Sedan sådan person för vård intagits å fattigvårdsanstalt,
är han jämlikt 73 § fattigvårdslagen icke berättigad att
lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han
utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Även i vissa andra fall kan
understödstagare tvångsmässigt kvarhållas på fattigvårdsanstalt. Närmare
bestämmelser om förfarandet vid intagning och kvarhållande å fattigvårdsanstalt
av understödstagare saknas helt. Besvär över beslut beträffande
kvarhållande få anföras hos länsstyrelse och därifrån till kammarrätten
som sista instans enligt 78 § 1 mom., 81 § 1 mom. och 82 § fattigvårdslagen.

Föreläggande att fullgöra arbete -— vanligen å arbetshem
eller annan fattigvårdsanstalt — kan meddelas enligt fattigvårds- eller barnavårdslagarna
beträffande den, som genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt
minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård
enligt 1 § fattigvårdslagen -— om ock allenast tillfällig — måste lämnas någon
av dem, eller som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så
försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att
skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas detta, och tillika undandrager
sig fullgörandet av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet
eller som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och
härigenom föranleder sådan försämring as- det uppehälle och den upp -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

fostran, som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande
(71 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen). Beslutet fattas av fattigvårdsstyrelse,
resp. barnavårdsnämnd. Föreskrifter om förfarandet inför
styrelsen eller nämnden i dylika ärenden saknas. Den arbetsskyldige må
kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger
till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de
sina eller fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas
i oavbruten följd under längre tid än ett år. Över beslut om föreläggande
få besvär ej anföras. Däremot kan klagan föras i anledning av beslut beträffande
kvarhållande av intagen försörjningspliktig hos länsstyrelse och därifrån
till kammarrätten som sista instans (78 § 1 mom., 81 § 1 inom. och 82 §
fattigvårdslagen samt 81 § 1 mom. och 84 § 1 och 4 mom. barnavårdslagen).

Reglerna i fråga om omhändertagande för skyddsuppfostran
återfinnas i barnavårdslagen. Föremål för dylikt ingripande kunna bliva
dels barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga
hälsa eller som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga
att fostra barnet är i fara att bliva vanartat, dels barn under aderton
år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas
för dess tillrättaförande, dels ock person i åldern mellan aderton och tjuguett
år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst levnadssätt
eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från
samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, allt under förutsättning att
vissa lindrigare åtgärder prövats gagnlösa eller vidtagits utan att rättelse
vunnits. Beslutet fattas av barnavårdsnämnd (24 § 1 inom.). Föräldrarna
eller vårdnadshavaren till den, vars omhändertagande ifrågasattes, och även
denne själv, därest han fyllt femton år, skola beredas tillfälle till skriftligt
eller muntligt yttrande i ärendet. Inför nämnden eller understundom inför
särskilt ombud för denna kan anordnas personligt förhör med den, vars
omhändertagande ifrågasättes, liksom med hans föräldrar (24 § 2 mom.).
Under vissa omständigheter bl. a. om beslutet gäller person i ålder mellan
aderton och tjugoett år eller om föräldrarnas samtycke, då sådant erfordras,
saknas, skall barnavårdsnämndens beslut underställas länsstyrelsens
prövning (25 § 2 inom.). Förfarandet vid länsstyrelses prövning av beslutet
har processuell karaktär, därvid parterna å ömse sidor, barnavårdsnämnden
å ena samt den beslutet avser och dennes föräldrar å andra sidan,
få tillfälle yttra sig (26 § 1 inom.). Utöver de möjligheter att införskaffa
utredning genom förhör och annorledes, som stå barnavårdsnämnden till
buds, äger länsstyrelse också befogenhet att förordna om förhör med någon
vid domstol, när anledning därtill föreligger (26 § 2 inom.). Såsom personellt
säkringsmedel kan anordnas tillfälligt omhändertagande (31 § och
35 § 1 mom.). Beslut om utskrivning av för skyddsuppfostran omhänder -

Andra lagutskottets utlåtande nr i6.

7

tagen meddelas beträffande den, som intagits som elev i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, av skolans styrelse och eljest av barnavårdsnämnden
(46 §). Besvär över beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran
eller om utskrivning anföras i fråga om beslut av barnavårdsnämnd
och skolstyrelse hos länsstyrelse och över länsstyrelses beslut hos regeringsrätten
(81 § 1 mom. och 85 § 2 mom.).

Förutsättning för tvång sintagning å läroanstalt för
blinda och för tvångsmässig inkvartering vid nomadskola
är att föräldrarna tredskas att låta sina barn fullgöra författningsenlig
skolplikt. Härom finnas bestämmelser i 3 § lagen den 29 maj 1896
angående blindundervisning och 32 § 2 stadgan den 17 juni 1938 angående
nomadundervisningen. I förstnämnda hänseende fattas beslut av skolråd
eder folkskolestyrelse i icke närmare reglerade former och i senare hänseendet
av länsstyrelse. Besvär över skolråds eller folkskolestyrelses beslut
ha karaktär av kommunalbesvär. I senare fallet föres klagan över länsstyrelses
beslut hos regeringsrätten.

Jämlikt bemyndigande den 27 september 1946 tillkallades sakkunniga för
utredning angående alkoholistvården, 1946 års alkobolistvårdsutredning. I
direktiven till utredningen anförde statsrådet Mossberg:

Den nuvarande ordningen för fattande av beslut om tvångsintagning å alkoholistanstalt
har under de senare åren utsatts för kritik. Krav ha rests på
att för tvångsintagning å sådan anstalt liksom i åtskilliga andra fall av s. k.
administrativt frihetsberövande skulle erfordras beslut av allmän domstol
eller av särskilt tillskapade socialdomstolar av ett eller annat slag. Beslut om
intagning å anstalt skulle föregås av muntlig förhandling av i huvudsak
samma art som vid domstol.

I*ör egen del finner jag starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler
rörande intagningsförfarandet. Internering å alkoholistanstalt torde efter
den reformering, som straffverkställigheten på senaste tid undergått, i stort
sett från den enskilde individens synpunkt te sig i det närmaste lika starkt
ingripande på den personliga rörelsefriheten som det frihetsberövande, vilket
äger rum i straffrättsliga former. Interneringsklientelet å alkoholistanstalterna
dr även av relativt betydande storlek. Sålunda torde medelbeläggningen
å alkoholistanstalterna uppgå till inemot hälften av medelbeläggningen
a fångvårdsanstalterna. Medan ådömandet av frihetsstraff är kringgärdat
av starka rättsgarantier, är emellertid kravet på rättsskydd vid intagning
a alkoholistanstalt mindre väl tillgodosett. Även om avsaknaden av fastare
rättsgarantier i sistnämnda fall icke föranlett några påtagliga missförhållanden,
synes mig det nuvarande tillståndet icke tillfredsställande. Jag delar
alltså uppfattningen, att intagning å alkoholistanstalt bör föregås av ett
muntligt förfarande vid kvalificerad myndighet. En alkoholskadad, vars
omhändertagande ifrågasättes, bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan
inför denna myndighet, att härvid anlita rättsbiträde och att inkalla personer,
på vilkas uttalanden han anser sig kunna stödja sin talan. Kostnaderna
för biträde och inkallade böra kunna, då behov därav finnes, gäldas av allmänna
medel. Självfallet bör tillses, att organisationen icke utformas så, att
den hindrar ett snabbt ingripande mot en alkoholmissbrukare då sådant in -

Utskottet.

§ Andra lagutskottets utlåtande nr 16.

gripande är påkallat. Vikten att skydda anmälare och inkallade, mot hämndåtgärder
från den omhändertagnes sida bör även beaktas. Jag är icke beredd
att nu taga ställning till frågan om förfarandet bör förläggas till allmän
domstol eller om särskilda socialdomstolar eller annat lämpligt organ hora
tillskapas för ändamålet, och detta så mycket mindre som spörsmålet om
det administrativa frihetsberövande! berör även andra områden än alkoholistvården.
Kunna de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården lämplig
ordning, vilken vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i andra
ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så icke
kan ske utan frågan finnes höra lösas i ett större sammanhang, torde de sakkunniga
böra anmäla detta förhållande för Kungl. Maj:t och därvid redovisa
de särskilda synpunkter, som för alkoholistvårdens del äro att beakta Od
en dylik lösning.

Den 8 oktober 1946 avlämnade ledamoten av riksdagens första kammare
professorn Nils Berlitz såsom sakkunnig inom justitiedepartementet till
Kungl. Maj :t förberedande utredning angående reglering av förfarandet hos
förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande
frågor (SOU 1946:69). Utredningen åsyftade blott att klarlägga
behovet av lagstiftningsåtgärder och mynnade ut i uttalanden om
önskvärdheten av lagstiftning rörande olika till förvaltningsförfarandet hörande
ämnen. Såsom förtjänt av uppmärksamhet och vidare utredning angavs
i första hand besvärsinstitutet och bland övriga spörsmål även frågan
om enskilds skyldighet att medverka vid utredning.

I motionen har framhållits, att det förfarande, som tillämpas av olika
myndigheter i samband med beslut om administrativa lrihetsberövanden och
vid utskrivning från anstalt, där sådant frihetsberövande verkställes, icke
erhållit en sådan utformning, att den enskildes berättigade rättssäkerhetskrav
blivit behörigen tillgodosedda. Samtidigt ha motionärerna anvisat olika
vägar att förstärka rättssäkerhefsgarantierna, t. ex. genom att överflytta
vissa ärenden till domstol, öka offentligheten, lämna möjlighet till fri rättegång
och till erhållande av sakkunnigt biträde.

Otvivelaktigt kan synnerligen välbefogad kritik resas mot gestaltningen
av det offentligrättsliga förfarandet i fråga om administrativa frihetsberövanden.
De processuella föreskrifterna äro i flertalet fall mycket knapphändiga
och lämna i och för sig icke. alltid garanti för att varje ärende blir
så allsidigt utrett och så noggrant prövat, som måste krävas med hänsyn
till de allvarliga och djupt ingripande inskränkningar i den personliga friheten
som äro förknippade med ifrågavarande beslut. Som särskilt bristfälligt
torde kunna betecknas det förfarande, vari beslut fattas om arbetsföreläggande
för försumlig försörjare, vilket vanligen innebär intagning på
arbetshem eller annan fattigvårdsanstalt. Det primära beslutet om intagning
får i detta fall icke ens överklagas. Oklarhet råder även om förutsättningarna
för och förfarandet vid intagning och kvarhållande av understödstagarc
å fattigvårdsanstalt.

Andra lagutskottds utlåtande nr 16.

9

Då det gäller alt avgöra på vad sätt de nuvarande bristerna i förfarandet
bäst skola avhjälpas, måste uppenbarligen skillnad göras mellan sådana
frihetsberövanden, vilka helt ha sin grund i medicinska bedömanden, ocli
dem, beträffande vilka starka sociala intressen göra sig gällande antingen
som allena förhärskande eller vid sidan av de medicinska. Särskilt i fråga
om förfarande! vid sist angivna arter av frihetsberövanden, mot vilket kritik
framför allt riktats, vill utskottet anföra vissa allmänna synpunkter utan att
för den skull taga närmare ställning till de av motionärerna anvisade lösningarna.

Av vikt är sålunda enligt utskottets mening, att den, som kommer alt
träffas av beslutet, får tillfälle att muntligen höras inför den beslutande
myndigheten och för denna utveckla sina synpunkter beträffande den ifrågasatta
åtgärden. Besvärsförfarande måste alltid finnas att tillgå. Därvid måste
dock beaktas, att det i vissa fall är av vikt att besluten kunna gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan. Vidare kan pekas på önskvärdheten
av att de personella säkringsmedlen bliva föremål för en så noggrann reglering,
att övergrepp äro uteslutna. Tveksamt synes det däremot utskottet vara
att överflytta avgörandet i dessa frågor till de allmänna domstolarna ävensom
att i detalj kopiera förfarandet i brottmål vid domstolarna. Det socialvårdande
arbetet kan nämligen befaras komma att i hög grad försvåras,
därest man i dylika åtgärder kunde finna stöd för den uppfattningen, att
fråga vore om en kriminalisering av bl. a. de sjukdomstillstånd, för vilkas
bekämpande frihetsberövandena anlitas.

Om alltså å ena sidan brister i förfarandet äro uppenbara, kan å andra
sidan invändas, att såvitt känt är de nuvarande bestämmelserna icke givit
anledning till påtagliga missförhållanden. Något omedelbart behov av ändringar
i lagstiftningen synes därför icke föreligga. Ej heller i övrigt torde
särskilda åtgärder vara påkallade i nuvarande läge.

Möjligheterna för en omgestaltning av förfarandet vid tvångsintagning å
alkoholistanstalt, vilket frihetsberövande kan betraktas som representativt
för gruppen av åtgärder i dess helhet, utredas för närvarande av 1946 års
alkoholistvårdsutredning, som i motionen också angives. Enligt direktiven
till utredningen tänkes denna skola om möjligt finna en ordning för tvångsintagning
å alkoholistanstalt, som skulle kunna användas även beträffande
andra administrativa frihetsberövanden.

Under angivna omständigheter torde en allmän översyn av den ifrågavarande
lagstiftningen icke böra nu begäras, utan i stället de resultat avvaktas,
vartill alkoholistvårdsutredningen kan nå fram. Önskvärt vore att utredningen
kunde framlägga förslag till ett förfarande att användas vid administrativa
frihetsberövanden, som tillgodosåge på en gång individens rättssäkerhetskrav
och samhällets behov av att kunna effektivt gripa in, då så
erfordras.

Det kan också förutsättas, att vid de mera allmänna undersökningar rö Rihang

till riksdagens protokoll IDA7. 0 sand. 2 and. A r 16. 2

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

rande förvaltningsförfarande!, vartill ovannämnda förberedande utredning
i ämnet kan giva anledning, uppmärksamheten är inriktad jämväl på behovet
av rättssäkerhetsgarantier vid handläggning av ärenden av i motionen berört
slag.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Wistrand, Björkman,
Sten, Nils Elowsson, Hallagård och Nerman*;

från andra kammaren: herrar Hagård, Johnsson i Kastanjegården,
Cruse*, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Larsson i Östersund*,
Lundberg och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sten, Hallagård, Hedlund i Rådom och Larsson i Östersund, vilka
ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionen — — — (lika med utskottet)---sakkunnigt biträde.

Otvivelaktigt kan —- —--(lika med utskottet) — --å fattigvårds anstalt.

Då det — — — (lika med utskottet)---anvisade lösningarna.

Av vikt är sålunda enligt utskottets mening, att den, som kommer att
träffas av beslutet, får tillfälle att muntligen höras inför den beslutande
myndigheten och för denna utveckla sina synpunkter beträffande den ifrågasatta
åtgärden. Besvärsförfarande måste alltid finnas att tillgå. Därvid måste
dock beaktas, att det i vissa fall är av vikt att besluten kunna gå i verkstäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 10.

11

lighet utan hinder av förd klagan. Vidare kan pekas på önskvärdheten av
att de personella säkringsmedlen bliva föremål för en så noggrann reglering,
att övergrepp äro uteslutna.

Då alltså brister i förfarandet äro uppenbara, synes det önskvärt, att en
allsidig och förutsättningslös utredning kommer till stånd rörande lämpligheten
och möjligheten att skapa bättre garantier för rättssäkerheten på detta
område. Därvid bör självfallet tillses, att icke de ingripanden äventyras som
äro nödvändiga för att säkerställa allmänheten mot farliga asociala individer.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla
om allsidig och förutsättningslös utredning av frågan, huruvida
och i vilken omfattning åtgärder för ökad rättssäkerhet
vid administrativa frihetsberövanden lämpligen böra vidtagas.
»

kluns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

716467