Andra lagutskottets-utlåtande nr 15.
I
Nr 15.
Utlåtande i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 307,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brandt m. fl. föreslagit,
att »riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till lag angående sådan ändring av lagen den 29 juni 1945 om semester,
att den semester av två veckors längd, som genom lagen tillförsäkrats
arbetstagare med arbete hela året, utökas till tre veckor, samt om en utredning
av frågan huruvida icke arbetstagargrupper, som genom ändringar den
29 juni 1946 av ifrågavarande lag erhöllo en utökning av semesterns längd
till tre veckor, skola tillerkännas en ytterligare förlängning av semestern».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionen.
Bestämmelser om semester infördes år 1931 i 5 § m) lagen den 29 juni
1912 om arbetarskydd. Enligt dessa bestämmelser borde åt arbetstagare, som
utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos
arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, beredas semesterledighet
under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande
och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.
Arbetarskyddslagens bestämmelser om semester ersattes år 1938 med
lagen den 11 juni 1938 om semester. Enligt denna lag hade de arbetstagare,
för vilka lagen var tillämplig, rätt till semester omfattande en dag för varje
kalendermånad anställningen varat under närmast föregående kalenderår
(kvalifikationsår). I semestern inräknades icke söndagar.
Nu gällande semesterlag, lagen den 29 juni 1945 om semester, som avlöste
1938 års lag i ämnet, innehöll i sin ursprungliga lydelse i huvudsak samma
bestämmelser om semesterns längd som 1938 års lag. Semester skulle utgå
till alla de arbetstagare, för vilka lagen var tillämplig, med en dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret.
Genom en år 1946 genomförd ändring i lagen om semester ha emellertid
några arbetstagargrupper erhållit en förlängning av semestern. Enligt den
nuvarande lydelsen av 1945 års lag utgår semester med en dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst sexton dagar, och med ytterligare en
halv dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång
Bihang till riksdagens protokoll 1947. .9 sand. 2 avd. Nr 15.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
ej fyllt aderton år. Dessutom skall förlängd semester utgå till vissa arbetstagare
enligt bestämmelser i en särskild lag. I sistnämnda lag, lagen den
29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, stadgas, att arbetstagare, som utfört arbete
under jord i gruva eller stenbrott, gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,
arbete förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit mellan
kl. 22 och kl. 6 eller arbete däri arbetstagaren under minst fyra timmar
av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, skall ha rätt till semester med
en och en halv dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Arbetstagare,
som utfört arbete däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller
strålning från radioaktivt ämne, har rätt till tre dagars semester för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret.
Beträffande frågan om en generell ökning av den lagstadgade semestern
har 1942 års semesterkommitté i sitt år 1945 avgivna betänkande (SOU
1945:59), vilket betänkande legat till grund för 1946 års semesterlagstift -ning, anfört följande:
Den semester av två veckors längd, som den gällande semesterlagen vill
tillförsäkra arbetstagare med arbete hela aret, har utmätts efter ett antaget
allmänt minimibehov. Redan vid lagens tillkomst måste man alltså ha utgått
ifrån att arbetstagare funnes, som i verkligheten hade ett behov av
längre semester än två veckor. De undersökningar kommittén verkställt ge
vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning ha behov av längre semester
än som för närvarande tillförsäkras dem i lagen. Det kan därför ifrågasattas,
om icke en generell höjning av den lagstadgade semestern bör åvägabringas.
Emellertid möta häremot starka betänkligheter av ekonomisk art. Vid en
allmän förlängning av semestertiden skulle nämligen med al! sannolikhet en
viss minskning av produktionen absolut sett — åtminstone under en övergångstid
—- icke kunna undvikas. Först sedan genom ytterligare rationalisering
och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökgt produktionsresultat
säkerställts, torde tiden vara inne för en allmän förbättring
av semesterförmånerna. Särskilt är det för ett land såsom vårt, vilket
för sin befolknings levnadsstandard är starkt beroende av exporten, av betydelse,
att man vid lösandet av sådana frågor som en allmän förlängning
av semestertiden tillbörligt beaktar exportnäringarnas konkurrensförmåga.
Det kan därför vara tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan på hur
utvecklingen kommer att gestalta sig.
Kommittén framhöll vidare, att de betänkligheter av ekonomisk art, som
mötte mot en allmän förlängning av semestertiden, däremot icke syntes
kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga om förlängning av semestertiden
sikte blott toges på ett begränsat antal grupper av arbetstagare.
Vid 1946 års riksdag hemställde herr Brandt m. fl. i motionen II: 354, alt
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande ökning av
semesterrätten i enlighet med i motionen uppdragna riktlinjer, innebärande
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
3
särskilda förmåner tili arbetare, som uttaga sina semestrar under perioder
av bristande arbetstiilgång.
Av motiveringen i motionen framgick, alt motionärerna beräknade, att
den allmänna semestern inom kort komme att ökas.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, och över motionen avgåvos
på begäran av utskottet yttranden av svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.
Arbetsgivareföreningen framhöll, att frågan om en generell förlängning av
semestern över huvud taget icke kunde bliva aktuell inom vad som tedde
sig som en överskådlig framtid. Med hänsyn till den arbetskraftssituation
som rådde och som måste förväntas komma att råda under ett stort antal
år framåt, kunde nämligen en förlängning av semestern icke ske utan en
produktionsminskning av den storlek, att den måste verka sänkande på den
allmänna levnadsstandarden — en sänkning som man icke på något håll
torde vilja acceptera.
Landsorganisationen instämde i motionärernas uppfattning att en ökning
av semesterrätten borde aktualiseras inom en icke alltför avlägsen framtid.
Så snart kristidens varubrist vore hävd och effektivitetsstegringen inom näringslivet
åter till fullo kunde göra sig gällande, borde de reella förutsättningarna
vara givna för en semesterförlängning. Landsorganisationen
önskade dock icke i det sammanhanget taga ställning till frågan om tidpunkten
för en dylik utvidgning av semesterrätten.
Tjänstemännens centralorganisation förklarade sig ha stor förståelse för
önskemålet om införande av en längre minimisemester för samtliga arbetstagare.
Semestern vore en förmån som löntagarna erhållit för att beredas
rekreation och vila från sitt dagliga arbete. Den nuvarande minimisemestern
syntes i detta avseende icke vara tillfredsställande med avseende å sin längd.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 30, att många arbetstagare
torde ha behov av längre semester än som tillförsäkrades dem i lagen. Det
skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke en allmän höjning av semestern
skulle kunna ske. En ökning av den allmänna semestern vore emellertid
icke aktuell. Enligt utskottets mening saknades således grundförutsättningen
för den i motionen begärda utredningen. Utskottet hemställde, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Genom 1938 års semesterlag erhöllo arbetstagare med arbete hela året en utskottet.
minimisemester av två veckors längd. Den lagstadgade allmänna semestern
har fortfarande en längd av endast två veckor. Vid 1946 års riksdag genomfördes
visserligen en förlängning av semestern, men denna förlängning är be
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
gränsad Lill arbetstagare under 18 år och till vissa arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete. Motionärerna önska nu, att den allmänna
semestern om två veckor ökas till tre veckor och att utredning företages om
ytterligare utökning av semestern för dem, som genom 1946 års lagstiftning
erhållit tre veckors semester.
Frågan om semesterns längd kan ses ur olika synpunkter. En av dessa
synpunkter är, att semesterns längd bör avpassas efter arbetstagarnas behov
av vila och rekreation. En annan synpunkt är, att då levnadsstandarden stiger
arbetstagarna kunna erhålla en del av standardförbättringen i form av
ökad fritid. Den sista av dessa synpunkter är närmast en fråga om formen
för avlöning. I motionen beröras båda synpunkterna.
Hittills ha lagbestämmelser om semester motiverats med arbetstagarnas behov
av vila och rekreation. Den semester om två veckors längd, som tillkom
genom 1938 års lag, utmättes efter ett antaget allmänt minimibehov. Motionärerna
hänvisa till att 1942 års semesterkommitté i det år 1945 avlämnade
betänkandet, som legat till grund för 1946 års semesterlagstiftning, framhållit,
att de undersökningar kommittén verkställt givit vid handen, att arbetstagarna
i stor utsträckning vore i behov av längre semester än två veckor. Det
kunde därför ifrågasättas, om icke en generell höjning av semestern borde
åvägabringas. Kommittén ansåg emellertid, att det av ekonomiska skäl vore
tillrådligt att ställa sig avvaktande i avbidan på hur utvecklingen kunde gestalta
sig. Med anledning härav föreslog kommittén förlängning av semestern
ter endast några arbetstagargrupper, arbetstagare under 18 år och vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.
Semesterbehovet varierar mellan olika grupper av arbetstagare. Vid 1946
års riksdag genomfördes också en ökning av semesterns längd för vissa arbetstagargrupper,
som ansågos ha ett särskilt starkt behov av ökad semester,
ökningen av semestern berörde bland andra yngre arbetstagare. Enligt utskottets
mening tala starka skäl för en ökning av semestern även för äldre
arbetstagare som uppnått en ålder av exempelvis 50 år. Behovet av fritid
torde stiga med högre levnadsålder. Beträffande statens tjänstemän förlänges
ju också semestern vid högre levnadsålder. För i enskild tjänst anställda
äldre arbetstagare tillkomma emellertid vissa omständigheter som göra att en
(lagbestämmelse om längre semester för dem kan bliva av tvivelaktigt värde.
Det kan nämligen befaras, att en föreskrift om förlängd semester för äldre
arbetstagare skulle medföra, att dessa arbetstagare skulle få svårigheter att
erhålla arbete under sådana tider, då arbetstillgången är begränsad.
Arbetstagarnas behov av ökad fritid för vila och rekreation kan tillgodoses
dels genom ökad semester och dels genom förkortning av antalet arbetstimmar
per vecka. Det torde icke vara möjligt att generellt giva den ena av dessa
möjligheter företräde framför den andra. Inom vissa yrken kan en ökning
av semestern vara mest önskvärd och inom andra yrken en minskning av
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
5
arbetstiden. Ur denna synpunkt kan en lagstadgad generell ökning av semestern
vara till nackdel. En ökning av semestern försvårar givetvis möjligheten
att erhålla en minskning av arbetstiden.
Motionärerna ha framhållit att de ekonomiska betänkligheter som semesterkommittén
anfört mot en generell ökning av semestern med hänsyn till
nu rådande högkonjunktur icke längre kunna anses föreligga eller i varje
fall icke kunna tillmätas samma betydelse som år 1945. De betänkligheter
av ekonomisk art, som anförts mot en generell ökning av semestern, kunna
emellertid icke, som motionärerna gjort, avvisas med en hänvisning till nu
rådande högkonjunktur. En annan sak är att vid bedömandet av de ekonomiska
konsekvenserna av längre semester hänsyn också får tagas till den
vinst i form av ökad arbetsförmåga, ökad livstidsprestation och ökad trivsel
i arbetet, som en förbättrad semester kan medföra. Denna vinst är dock
svår att uppskatta.
Inom näringslivet skulle säkerligen för närvarande en generell ökning av
semestern medföra stora olägenheter för produktionen. Icke minst jordbruket
kämpar för närvarande med en besvärande brist på arbetskraft. Denna
brist skulle bliva ännu mera kännbar vid en generell ökning av semestern.
Att lösa frågan genom att undantaga jordbruket och andra näringsgrenar,
som lida av utpräglad brist på arbetskraft, från bestämmelserna om längre
semester torde dock ej vara tillrådligt.
Motionärerna ha vidare framhållit, att då nationalinkomsten stiger en del
av standardförbättringen kan uttagas i form av ökad fritid. Detta är givetvis
riktigt. I samband med det materiella framåtskridandet kunna arbetstagarna
erhålla sin del därav i form av ökad lön, kortare arbetstid eller ökad
semester. Det kan synas vara i första hand en fråga mellan arbetsmarknadens
parter i vilken form arbetstagarna skola komma i åtnjutande av
levnadsstandardens höjning. Emellertid tillkomma vissa andra synpunkter.
För att skydda arbetskraften för onödigt hastig förslitning kunna statsmakterna
finna det erforderligt att föreskriva, att en del av standardförbättringen
skall uttagas genom ökad fritid för arbetstagarna i form av ökad
semester eller kortare arbetstid.
Särskilt hänsynen till de äldre arbetstagarna, vilka av förut angivna skäl
icke som en fristående grupp kunna erhålla en ökning av semestern, gör
enligt utskottets mening en generell ökning synnerligen önskvärd. Det är
svårt att angiva när en ökning av semestern kan ske, men en generell ökning
av semestern torde ännu icke vara aktuell. De ekonomiska betingelserna
måste först föreligga. En förutsättning för ökning av semestern torde vara,
att kristidens varubrist blivit hävd, trots att de ekonomiska verkningarna
av en utvidgning av semestern äro omtvistade. Det göres gällande, att den
minskning av produktionen, som en generell ökning av semestern teoretiskt
sett borde medföra, kan uppvägas av en av den längre semestern förorsakad
ökning i arbetsintensiteten. Det är emellertid icke möjligt att på förhand
Andra lagutskottets utlåtande nr 15.
med säkerhet bedöma de ekonomiska verkningarna av en allmän förlängning
av semestern. Av dessa skäl anser utskottet, att tiden för en allmän
ökning av semestern är inne först då genom ytterligare rationalisering och
andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat
säkerställts. Utskottet kan alltså icke för närvarande tillstyrka
motionärernas yrkanden men förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om en allmän ökning av den lagstadgade semestern
och efter vederbörlig utredning framlägger förslag härom då tiden därtill
är inne.
På grund härav får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännagiva vad utskottet här
ovan anfört.
Stockholm den 20 mars 1947.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Linder, Wistrand,
Forslund, Löfvander, Hage och Björkman;
från andra kammaren; herrar Hagård, Johnsson i Kastanjegården,
Cruse*, fru Johansson, herrar Hedlund i Rådom, Larsson i Östersund*,
Lundberg och Andersson i Alfredshem*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Iduns''tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1947
716405