Andra lagutskottets utlåtande nr t3.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående provisorisk lagstiftning
mot oskälig arrendestegring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 73,
vilken behandlats inom andra lagutskottet, har herr Johanson i Norrköping
m. fl. yrkat, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
utarbetande av förslag till provisorisk lagstiftning mot oskälig arrendestegring
och alt detta förslag måtte föreläggas innevarande års riksdag för
prövning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

I 2 kapitlet 49—69 §§ lagen den H juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom, vilket kapitel bär överskriften »Om arrende», inrymmas särbestämmelser
om vissa arrenden, de s. k. sociala arrendena. Under dessa bestämmelser
faller enligt 49 § arrende av brukningsdel, som omfattar högst
50 hektar odlad jord, såvida brukningsdelen äges av person eller samfällighet
av i lagrummet närmare angivet slag och är av viss beskaffenhet. I 51 §
föreskrives, att om arrendet gäller för viss tid, arrendatorn vid tidens utgång
äger rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Dylik optionsrätt får arrendatorn
sedan utöva vid varje ny periods utgång. Om jordägaren och arrendatorn
icke kunna nå överenskommelse om arrendevillkoren med avseende
å sådant förlängt arrende, skola enligt 54 § dessa bestämmas av skiljemän.
Därest icke mellan parterna träffats skiljeavtal, fungerar jämlikt 55 § vederbörande
jordbrukskommission som skiljenämnd. I 58 § stadgas, att om i
orten inträffar allmän svårare missväxt, arrendatorn äger njuta skälig nedsättning
i arrendeavgiften.

För utövande av uppsikt å jordbruk enligt vanhävdslagstiftningen finnes
jämlikt 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk en
jordbrukskommission för varje hushållningssällskaps område.

I anledning av den prisstegring, som inträdde i samband med 1914—1918
års världskrig, tillkommo vissa under de närmaste efterkrigsåren fram till
den 1 mars 1923 gällande lagregler till förhindrande av oskälig arrendestegring.
Sedermera har i anledning av väckta motioner frågan om reglering och
maximering av arrendeavgifterna varit föremål för riksdagens prövning åren
1930, 1932 samt 1934—1936. Vid 1942 års riksdag antogs lag om jämkning
av arrendeavtal i vissa fall. I fråga om före den 1 september 1940 slutna
arrendeavtal medgav denna lag rätt för arrendatorn att under angivna omständigheter
påfordra skälig jämkning av arrendeavgiften, då denna till

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 9 sand. 2 avd. Nr 13.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

minst hälften utgjordes av jordbruksalster, samt även i vissa fall, då avgiften
beräknades med ledning av värdet å dylika produkter. I sammanhang med
ändring och förlängning av prisregleringslagen vid 1943 års riksdag behandlades
även frågan om priskontroll å arrendeavgifter, varvid föredragande
departementschefen, statsrådet Wigforss, jdtrade, att om förhållandena
skulle nödvändiggöra en statlig priskontroll med avseende å arrenden, denna
fråga borde göras till föremål för specialreglering. Detta uttalande lämnades
av riksdagen utan erinran. För frågans historik i nu angivna delar får utskottet
hänvisa till den redogörelse, som lämnats i utskottets utlåtande nr 37
vid 1943 års riksdag (s. 2—7).

Vid 1943 års riksdag hemställdes i likalydande motioner, nr 62 i första
kammaren av herr Persson m. fl. samt nr 61 i andra kammaren av herr
Nilson i Spånstad m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder snarast möjligt för att förhindra oskälig arrendestegring.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 37, fann utskottet det vara
lämpligast, att man avvaktade den proposition om ändring i arrendelagstiftningen,
som sedermera avlämnades vid riksdagens höstsession och som kom
att ligga till grund för de förut återgivna nu gällande lagreglerna. Under
hänvisning till ovannämnda departementschefsuttalande i samband med
prisregleringslagens omarbetning och förlängning förklarade sig utskottet
förutsätta, att Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet åt förevarande spörsmål
samt, därest förhållandena skulle nödvändiggöra ett ingripande på detta område
i lagstiftningsväg, innan frågan om revisionen av arrendelagstiftningen
erhållit sin slutliga lösning, vidtoge de åtgärder, som kunde anses erforderliga.

Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd, bifölls av denna.

I den vid samma riksdags höstsession avlämnade propositionen, nr 346,
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom m. m. yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, bland annat följande:

För egen del är jag knappast benägen att betrakta ett tvångsingripande i
legans bestämmande såsom något från principiell synpunkt förkastligt, även
om ett sådant ingripande självfallet i viss mån inskränker den enskilde jordägarens
rörelsefrihet. Tydligt är att möjligheten för arrendevillkorens omprövning
genom skiljemannaförfarande kan innebära ett visst skydd för
arrendatorn, därest omständigheterna äro sådana, att denne i händelse av
fritt avtal skulle ha befunnit sig i beroende ställning. Ävenledes äro fall
tänkbara, där det ligger i jordägarens intressen att en opartisk uppskattning
av legans belopp kan verkställas.

Tredje särskilda utskottet uttalade i sitt utlåtande, nr 2, i anledning av
propositionen sitt gillande av den föreslagna anordningen, att arrendevillkoren
skulle vid oenighet mellan parterna kunna bestämmas genom skiljemän.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

3

1942 års lag om jämkning av arrendeavtal ersattes påföljande år av lagen
den 5 mars 1943 om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. Denna lag, vilken
utformats i överensstämmelse med den tidigare lagen, åsyftade dock endast
arrendeavtal, enligt vilka arrendet till minst hälften skulle utgöras genom
avlämnande av mjölk och smör. Den nya lagen, som ursprungligen avsåg
allenast arrendeavgifter för år 1943, kom genom särskilda lagar att utsträckas
att gälla avgifterna även för åren 1944 och 1945 men avser icke avgifter
för tid därefter.

Genom infogande» i prisregleringslagen av en ny paragraf, 1 a §, utvidgades
vid 1945 års riksdag nämnda lag till att omfatta bland annat också
vissa i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen angivna begränsade nyttjanderätter till
fast egendom. Därvid sattes emellertid icke i fråga att prisreglera även
arrendeavgifterna.

Efter framställning av 1942 års jordbrukskommitté uppdrog Kungl. Maj:t
i skrivelse den 9 oktober 1942 åt statens livsmedelskommission att verkställa
en undersökning av jordbruksarrendenas utveckling. Kommissionen avlämnade
sedermera ett den 15 april 1944 dagtecknat stencilerat betänkande om
jordbruksarrendenas utveckling och arrendejordbrukens lönsamhet.

Undersökningen omfattade sådana arrenden, beträffande vilka kontrakten
omskrivits eller förnyats under tiden 1938—1942. Materialet insamlades genom
att vederbörande arrendatorer tillställdes ett frågeformulär, som de
hade att ifylla och insända. I formulären skulle lämnas uppgifter angående
bl. a. arrendevillkoren i såväl det äldre som det vid uppgiftslämnandet gällande
under något av åren 1938—1942 slutna kontraktet. Antalet arrenderade
brukningsdelar, varifrån uppgifter bearbetades, motsvarade något över
11 procent av det totala antalet arrenderade brukningsdelar i landet enligt
1937 års jordbruksräkning.

Ur betänkandet skola här återgivas utdrag av två tabeller:

Tabell 10. Kontant årligt arrende per brukningsdel oeh per heklar jordbruksjord, med
specifikation på områden och storlcksgruppcr.

Kontant arrende per
brukningsdel

Kontant arrende per ha
jordbruksjord

Ägaretyp

Nu-

varande

kontrakt,

kronor

Förut-

varande

kontrakt,

kronor

Index, om
»förut-varande
kontrakt»
sättes
= 100

Nu-

varande

kontrakt,

kronor

Förut-

varande

kontrakt,

kronor

Index, om
»förut-varande
kontrakt»
sättes
= 100

Staten ..................

1 100

806

127

57,4

44,7

128

Ecklesiastik myndighet. . . .

1 273

894

142

57,7

39,9

144

Civil myndighet eller stif-telse ..................

1 263

1 149

110

68,7

62,6

110

Bolag....................

470

422

111

49,1

44,1

111

Fideikommiss............

1 375

1 188

116

57,3

49,0

117

Enskild ägare............

1 234

1 082

114

57,7

51,2

113

Samtliga

1 123

943

119

57,6

48,1

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

''I

Tabell 11. Kontant årligt arrende per brukningstid och per hektar jordbruksjord, med
specifikation på områden och storleksgrupper.

Kontant arrende per
brukningsdel

Kontant arrende per ha
jordbruksjord

Område,

storleksgrupp

Nu-

varande

kontrakt,

kronor

Förut-

varande

kontrakt,

kronor

Index, om
»förut-varande
kontrakt»
sättes
= 100

Nu-

varande

kontrakt,

kronor

Förut-

varande

kontrakt,

kronor

Index, om
»förut-varande
kontrakt»
sättes
= 100

Södra och mellersta Sveriges
slättbygder.

0—10 ha åker ..........

413

358

115

61,6

52,5

117

10—30 » » ..........

1 209

983

123

59,1

49,7

119

30—50 & » ..........

2 656

2 081

128

62,3

50,3

124

50—- » » ..........

5 925

4 746

125

60,6

49,8

122

Samtliga

1 629

1 325

123

60,6

50,1

121

Södra och mellersta Sveriges
skogs- och dalbygder.

0—10 ha åker ..........

306

279

110

54,7

48,7

112

10—30 » » ..........

863

760

114

48,4

42,3

114

30—50 i> » ..........

1 892

1 726

110

46,3

41,9

111

50— » » ..........

3 888

3 484

112

44,0

38,8

113

Samtliga

617

556

111

49,2

43,6

113

Norra Sverige.

0—10 ha åker ..........

205

186

110

48,2

43,0

112

10—30 * * ..........

558

499

112

36,4

32,5

112

30—50 » » ..........

*

50—• » » ..........

*

*

«

*

Samtliga

246

222

111

44,6

39,7

112

Hela riket.

0—-10 ha åker ..........

330

294

112

56,9

49,8

114

10—30 » » ..........

1 086

904

120

55,9

47,5

118

30—50 » * ..........

2 499

2 009

124

59,4

4S,9

121

50— » » ..........

5 608

4 553

123

58,6

48,5

121

Samtliga

1 123

913

119

57,6

43,4

119

Av kommissionens kommentar till dessa tabeller inhämtas, att arealen
jordbruksjord erhållits genom att till åkerarealen addera ängsarealen efter
viss reduktion av denna. I de kontanta arrendena inräknades även sådana
betalningar, som utsatts in natura att lösas enligt markegång. Därvid användes
som värdeuppgifter för förutvarande kontrakt 1938 års markegångstaxa
och för nuvarande 1942 års taxa för respektive län.

Vidare anföres i kommentaren:

Tabellerna visa, att någon egentlig skillnad i de gällande kontrakten icke
förefinnes mellan de olika slagen av arrenden. De skillnader, som före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

5

komma, torde tillräckligt förklaras av den skilda regionala fördelningen.

Däremot förekomma beträffande tidigare kontrakt ganska stora olikheter.

De ecklesiastika arrendena visa sålunda bär väsentligt lägre kontantarrenden
än övriga typer; vid bedömandet av denna uppgift torde man dock erinra
sig, att dessa arrenden ha liaft synnerligen långa kontrakt. Höjningen i
kontantarrendet blir därigenom olika för olika typer av arrenden och uppgår
i genomsnitt till nära 20 procent. Till en del innesluter dock denna höjning
en avlösning av övriga prestationer.

Beträffande tabell 11 är ytterligare att tillägga, att någon större skillnad
i kontantarrende icke synes föreligga för olika stora brukningsdelar, medan
däremot en tydlig regional olikhet förefinnes. De högre taxeringsvärdena
för fastigheter på slättbygderna kräva, som väntat, högre arrenden.

Av livsmedelskommissionen upprättade promemorior angående jordbrukarnas
kontanta inkomster och utgifter under åren 1938 och 1940—1944
finnas fogade såsom bilagor vid propositionerna till 1942—1946 års riksdagar
angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
(1942 nr 319, 1943 nr 246, 1944 nr 253, 1945 nr 303 och 1946 nr 267).
Kommissionens promemoria avseende 1945 torde publiceras i Jordbruksekonomiska
uppgifter 1947:3. I dessa promemorior lämnas upplysningar om
jordbrukets kontanta utlägg under nämnda år för bl. a. posten »arrenden
och kontanta undantagsförmåner», ävensom angående jordbrukets totala
inkomster och utgifter samt dess nettointäkter under samma tid.

I Statistiska meddelanden serie a band VI: I har statistiska centralbyrån
publicerat en undersökning med titeln »Priser och taxeringsvärden å jordbruksfastigheter
l/l 1938—30/6 1944». Publikationen belyser utvecklingen
av jordpriserna under angivna tid.

Utskottet får hänvisa till de nämnda undersökningarna.

Motionärerna ha föreslagit, att riksdagen skulle hemställa om utarbetande utskottet.
av en provisorisk lagstiftning till förhindrande av oskälig stegring av arrendeavgifterna.
Lagstiftningen har tänkts skola få samma form som gällande
hyresregleringslag. I motionen har föreslagits, att jordbrukskommissionerna
skulle i fråga om arrenden utöva de funktioner, som enligt sistnämnda lag
åvila hyresnämnderna.

Frågan om alt införa priskontroll å arrendeavgifter har som framgår av
vad ovan sagts vid olika tillfällen under det andra världskriget varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Tillräckliga skäl ha dock icke ansetts
föreligga för en generell lagstiftning i dylikt syfte. Motionärerna mena
nu, att den fria prisbildning, som fått råda vid bestämmande av arrendelegan,
lett till oskäliga prisstegringar. Tillgången på brukningsdelar, som
utbjudas på arrende, har delvis som en följd av 1943 års arrendelagstiftning
minskats, medan efterfrågan är livlig. Till belysning av prisutvecklingen
lia i motionen som exempel anförts de höjningar, vilka legan för 13 arrendegårdar
av olika storlek inom Östergötlands län undergått under senare tid.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

De anförda exemplen medge icke några bestämda slutsatser. För en bedömning
av det skäliga eller oskäliga i dessa arrendestegringar är det nämligen
nödvändigt att äga tillgång till en rad andra uppgifter om förhållandena
å arrendegårdarna utöver de av motionärerna lämnade, t. ex. rörande
byggnadernas tillstånd och skick vid tillfällena för de olika arrendeavtalens
slutande. Om man emellertid bortser härifrån, skulle exemplen i motionen
utvisa, att i fråga om de nio arrendegårdar, för vilka jämförbara uppgifter
föreligga, prisnivån för arrendeavgiften från åren 1936—1940 till åren 1942
—1946 stigit med icke fullt en tredjedel. Att en sådan stegring i verkligheten
inträffat, motsäges icke utan snarare bestyrkes av andra kända omständigheter.

Från 1938 till 1945 ha de kontanta utgifterna för jordbruk i södra och
mellersta Sveriges slättbygder stigit med 64 procent. I förhållande till denna
totala utgiftsstegring, som för övrigt mer än till fullo uppväges av ökade
kontanta inkomster, är den höjning av arrendeprisnivån, som av allt att
döma inträffat, fullt förklarlig. Sistnämnda höjning, som kan förutsättas
ungefär motsvara ändringarna i jordvärdena, synes därför icke vara av den
art, att med hänsyn härtill en reglering av arrendepriserna nu är motiverad.

I motionen göras jämförelser mellan arrenden och hyror. Beträffande
hyrorna har man icke velat tillåta en höjning motsvarande penningvärdets
fall och fastighetsvärdenas stegring. Det måste emellertid fastslås, att omständigheterna
i fråga om arrende i detta hänseende icke äro jämförbara
med vad gäller i hyresförhållanden. Vid uthyrning av bostadslägenheter är
nämligen ur hyresgästens synpunkt fråga om en nyttighet för konsumtionsbruk.
För arrendatorn utgör däremot den arrenderade jorden främst en
produktionsfaktor av grundläggande betydelse för hans jordbruksrörelse,
även om han genom arrendeavtalet också tillförsäkras bostad för sig och
sin familj. Prisbildningen i fråga om bostäder, som äro nyttigheter, varav
varje samhällsmedlem är i oundgängligt behov, och i fråga om jord såsom
en för drivande av rörelse erforderlig produktionsfaktor måste ske efter olika
och icke fullt jämförbara linjer.

Även andra olikheter mellan arrende och hyra kunna påvisas, såsom att
enskilda jordägare kunna tillgodogöra sig jorden på annat sätt än genom
upplåtelse med nyttjanderätt till annan person, en möjlighet, som i regel icke
står hyresvärd till buds. På grund härav torde införandet av prisreglering
av arrenden, därest arrendeavgifterna konnne att bestämmas alltför lågt i
förhållande till värdet av vad jorden enligt jordägarens mening kan producera,
leda till att jordägare i stället för att arrendera ut jorden mot en låg
arrendeavgift söka tillgodogöra sig jordens kapitalvärde genom att själva
bruka den.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13. 7

På grund av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Linder, Wistrand, Forslund,
Löfvander, Hage, fröken Andersson och herr Nils Elowsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, Hermansson,
Holm, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna, Lundberg och fru
Sandström*.

* Ej närvarande vid utlålandels justering.

1) av herr Hage; samt

2) av herr Lundberg.

Reservationer

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1947

716447