Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

1

Nr 12.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 12 i första kammaren av
herr Bondeson m. fl. och nr 23 i andra kammaren av herr Liedberg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående kvalitetskontroll
av sådana preparat, som avse bekämpandet av såväl växt- som
djurparasiter, skadedjur och ogräs, samt förslag till lag angående handeln
med dylika preparat».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

I 21 § 2 mom. giftstadgan den 26 november 19A3 hänvisas till vissa bestämmelser,
intagna i den vid stadgan fogade Bilaga 2, vilka bestämmelser
skola iakttagas vid utlämnande av vissa gifter från försäljningsställe till brukare.
I bilagan äro bestämmelserna — såvitt nu är fråga -— sammanförda
i två grupper, gällande den ena varor, avsedda till bekämpande av skadeinsekter
vid trädgårdsskötsel, jordbruk eller skogsbruk ävensom myror,
och den andra varor, avsedda till betning av utsäde, desinfektion av jord
eller lantbruksredskap m. m. samt till utrotande av ogräs eller annan växtlighet.
I bestämmelserna, som omfatta varor innehållande nikotin i vissa
former samt arsenik-, antimon- och kvicksilverföreningar, föreskrives, att
varorna få utlämnas endast i väl sluten originalförpackning med obruten
försegling. Vidare skall påskriften innehålla tydlig uppgift om namn och
mängd på samtliga i varan ingående gifter av första klassen, varjämte förpackningen
skall åtföljas av tydlig bruksanvisning. Förseelse mot föreskrifterna
är i 38 § första stycket giftstadgan belagd med dagsböter.

Enligt 21 kap. 7 § allmänna strafflagen dömes för oredligt förfarande till
böter eller fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två
år den, som förmår någon till handling eller underlåtenhet medelst vilseledande,
där vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,
myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.
Brottet må enligt 11 § samma kapitel ej åtalas, med mindre överåklagare
funnit åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 9 samt. 2 avd. Nr 12.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Statens växtskyddsanstalt hemställde i skrivelse den 24 augusti 1933 hos
Kungl. Maj:t om utfärdande av vissa lagbestämmelser rörande handeln med
sådana kemiska medel, som avsåge bekämpande av för växtodlingen farliga
växtparasiter och skadedjur. Framställningen överlämnades av Kungl. Maj:t
genom beslut den 28 september 1934 till medicinalstyrelsen för de åtgärder,
som styrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen och växtskyddsanstalten
kunde med stöd av styrelsen tillkommande befogenhet på området finna
anledning vidtaga. Till efterkommande av detta beslut utfärdade medicinalstyrelsen
genom tvenne kungörelser den 29 maj 1935 bestämmelser, vilka
sedermera med vissa omarbetningar överförts till den nya giftstadgan år
1943 på sätt framgår av vad ovan återgivits ur stadgan med bilaga.

I förnyad framställning av den 27 augusti 1935 framhöll växtskyddsanstalten,
att de ovan nämnda av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelserna
avsåge endast en ringa del av de bekämpningsmedel, som i handeln
fördes och utbjödes såsom användbara mot växtsjukdomar och skadedjur
av skilda slag, samt anförde vidare:

Vinsten av dessa bestämmelser är desto mindre som man bland andra
kategorier bekämpningsmedel än dem bestämmelserna avse otvivelaktigt träffar
på de värdelösaste och mest humbugsartade preparaten, vilka ofta åtföljas
av en reklam, som är i hög grad osund. Den stora allmänheten är givetvis
ur stånd att bland alla dessa skilja de goda medlen från de dåliga och
göra sig en riktig föreställning om preparatens verkliga värde. Växtskyddsanstalten
kan lika litet för närvarande värdesätta alla dessa bekämpningsmedel
och stå allmänheten till tjänst med upplysningar om dessa, en brist,
som väl torde kunna betecknas som högst anmärkningsvärd. Anstalten
anser därför det vara ofrånkomligt, att sådana lagbestämmelser utfärdas,
att småningom allenast användbara bekämpningsmedel komma att föras
i handeln och att växtskyddsanstalten beredes möjlighet att sakligt pröva
respektive medels användbarhet samt utöva en effektiv kontroll över desamma
i avseende på lagbestämmelsernas efterlevnad och lämnade deklarationers
riktighet. Sådan kontroll är numera införd flerstädes utomlands,
för ej så länge sedan i vårt grannland Danmark, där den visat sig vara
lika välbehövlig som gagnelig.

Den av anstalten föreslagna kontrollen av medlen borde vara av dels
kemisk, dels biologisk art. Framställningen utmynnade i hemställan bl. a.,
att Kungl. Maj:t ville ånyo upptaga till övervägande de framställda önskemålen
samt om möjligt redan till nästkommande riksdag i nära anslutning
till bifogade författningsförslag göra framställning om utfärdandet av lagbestämmelser
rörande handeln med sådana kemiska medel, som avse bekämpandet
av farliga växtparasiter och skadedjur.

Författningsutkastet överarbetades sedermera av växtskyddsanstalten och
innehöll i den form det framlades av anstalten den 14 december 1936 bestämmelser
i följande hänseenden: definition av begreppet bekämpnings -

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

3

medel (§ 1), stadgande om skyldighet för växtskvddsanstalten att utöva kontroll
över och utföra prov av dylika medel (§ 2), förbud mot försäljning
m. m. av preparat som ej blivit av anstalten godkända (§ 3), åläggande
att förse förpackning med tydlig påskrift eller etikett med i paragrafen
närmare angivet innehåll (§ 4), förhud mot oriktig eller vilseledande reklamuppgift
(§ 5), bestämmelser angående kostnaden för kontrollen (§ 6) samt
straffbestämmelser o. d. (§ 7). Vid utkastet fanns fogat förslag till särskilda
tillämpningsbestämmelser.

I den 17 februari 1938 över växtskyddsanstaltens sistnämnda framställning
avgivet underdånigt yttrande fann medicinalstyrelsen, som erinrade
om av styrelsen påbörjad revision av giftstadgan, att med utfärdande av
ifrågavarande bestämmelser borde anstå, till dess riktlinjer för giftstadgans
nya uppställning blivit utformade.

Växtskyddsanstalten förnyade i remissyttrande till Kungl. Maj:t den 30
juni 1938 sin ovannämnda hemställan av den 27 augusti 1935. Senare ingav
Sveriges pomologiska förening den 1 juli 1940 till Kungl. Maj:t en
skrivelse, vilken likaledes utmynnade i anhållan, att Kungl. Maj:t ville till
övervägande upptaga det av växtskyddsanstalten framlagda förslaget om
utfärdande av lagbestämmelser rörande handeln med ifrågavarande medel
samt framlägga proposition i ärendet till nästkommande års riksdag.

Till stöd för sin anhållan anförde föreningen:

De år, som gått sedan nämnda lagförslag första gången framlades, hava
präglats av stark utveckling inom den svenska trädgårds- och fruktodlingen.
Speciellt inom fruktodlingen utgör numera bekämpningen av skadeinsekter
och parasitsvampar ett av de viktigaste arbetena, som årligen kräver stora
kostnader i arbetslöner och inköp av bekämpningsmedel. Samtidigt som
dessa arbeten intensifierats, tillföres marknaden alltjämt nya, oprövade bekämpningsmedel,
som genom ihållande reklam rekommenderas landets
fruktodlare. Då emellertid 1''ruktodlarna lika litet nu som förr äga möjlighet
erhålla utlåtanden angående olika bekämpningsmedels värde, baserade på
fortlöpande officiell kontroll, kunna dessa medel ofta visa helt andra egenskaper
än vad som i reklamen framhålles. Under sådana förhållanden och
med hänsyn till fruktodlingens alltmera framträdande ekonomiska betydelse
får avsaknaden av lagbestämmelser angående prövning och fortlöpande
kontroll av medel till bekämpande av skadeinsekter och parasitsvampar
i vårt land anses vara en betydande brist. Upplysningsvis må nämnas,
att kontroll, som här åsyftas, redan införts i Danmark.

Genom nådiga remisser den 19 juli 1938 och den 27 juli 1940 infordrades
kommerskollegii utlåtande i ärendet. Till kollegiet inkommo under dess behandling
av ärendet skrivelser från bl. a. växtskyddsanstalten och Sveriges
kemiska industrikontor.

I anstaltens skrivelse till kollegiet lämnades följande redogörelse för det
vid anstalten bedrivna kontrollarbetet:

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Sedan 1938 utför växtskyddsanstalten mot avgift biologisk prövning av
bekämpningsmedel, som av tillverkare och försäljare inlämnas för sådant
ändamål. Denna verksamhet har successivt ökats i omfattning, och det torde
numera som allmän regel kunna fastslås, att huvudmassan av de företagare,
som icke enbart syfta till att fortast möjligt uppnå största möjliga
förtjänst, låta pröva sina produkter hos växtskyddsanstalten, innan dessa
utsläppas i handeln. Detta sker till stor del redan under det att preparaten
befinna sig på experimentstadiet. Ett samarbete mellan tillverkarna och
växtskyddsanstalten har sålunda kommit till stånd med den påföljd, att
provningsresultaten kunna föreligga mycket kort tid efter det att preparaten
äro färdiga för försäljning. Någon hämmande inverkan på initiativ
eller tillverkning är sålunda icke att befara. Tvärtom torde samarbetet mellan
växtskyddsanstalten och åtskilliga kemisk-tekniska fabriker ha avsevärt
befordrat utexperimenterandet och framställningen av bekämpningsmedel.

Anstalten framhöll samtidigt, att denna frivilliga biologiska kontroll
inte utgjorde hinder för att mindre nogräknade företagare pungsloge allmänheten
genom försäljning av mindervärdiga, helt odugliga eller i sämsta
fall direkt skadliga preparat. Växtskyddsanstaltens möjligheter att genom
upplysningsverksamhet motverka en braskande reklam för dylika preparat
finge ej överskattas. En annan brist i den frivilliga kontrollen vore, att
sammansättningen av ett under visst namn prövat preparat kunde underkastas
förändringar utan alt namnet ändrades. Anstaltens rekommendation,
som avsåge preparatet i dess ursprungliga sammansättning, åberopades likväl
även för det nya förändrade preparatet.

Industrikontoret ifrågasatte i två skrivelser till kollegiet behovet av den
föreslagna lagstiftningen. Då det knappast funnes något universalmedel,
lämpligt mot alla skadedjur och parasiter, på alla jordar och under alla
olika klimatiska förhållanden, måste särskilda medel utprovas för bestämda
ändamål. Dylika prov toge lång tid, kanske år. Härav framginge, att ett
förbud mot saluförande av växtskyddsmedel, innan de genomgått anstaltens
prövning, skulle i hög grad hämma initiativet och tillverkningen. Den
biologiska kontrollen av medlen fordrade vidare avsevärd tid, i de flesta
fall en säsong. Skyldighet att deklarera samtliga ämnen, som inginge i
medlen, vilka vore icke patenterbara varor, skulle skada det privata initiativet
och enligt kontorets mening även försvåra eller omöjliggöra import
av vissa utländska växtskyddsmedel.

Kontoret ansåg det för en odlare, som icke själv kunde orientera sig
bland de olika erbjudna medlen, dock böra vara en enkel sak att genom
hänvändelse till sin odlareförening eller direkt till växtskyddsanstalten få
upplysning om för hans behov eventuellt lämpliga och säkert prövade växtskyddsmedel,
samt höll före att frågan kunde lösas, utan att den fria handeln
hämmande förordningar behövde anlitas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

5

Ovederhäftig reklam och mindervärdiga bekämpningsmedel, som kunna
förekomma, böra motarbetas med andra och enklare medel än den föreslagna
lagstiftningen. Sådan illojal konkurrens och reklam förekommer på
många näringslivets områden, utan att man för den skull kunnat stifta lagar
för varje specialområde.

Om medel utbjudas för ändamål, till vilka de icke lämpa sig, eller om
reklamen är överdriven och ovederhäftig eller om däri åberopas intyg från
växtskyddsanstalten, vilka avsett preparat med tidigare, men sedermera
ändrad sammansättning, torde detta kunna beivras med redan existerande
lagstiftning, nämligen enligt reglerna i 21 kap. 7 § strafflagen.

Slutligen erinrade kontoret om att man utan särskild lagstiftning med
goda resultat förhindrat ovederhäftig reklam för läkemedel genom den
verksamhet, som utövades av en särskild nämnd, reklamgranskning för fria
läkemedel.

I underdånigt utlåtande den 28 februari 1946 fann kollegiet en förhandskontroll
beträffande försäljningen av bekämpningsmedel icke vara av behovet
påkallad.

Osund affärsverksamhet på förevarande område liksom inom åtskilliga
andra näringsgrenar synes nämligen kollegium kunna motarbetas utan så
avsevärda ingrepp i näringsfriheten, som växtskyddsanstalten påyrkar. Kollegium
erinrar i det sammanhanget om den verksamhet, som sedan många
år bedrives av svenska reklamförbundets opinionsnämnd. Denna mottager
anmälningar om osund reklam och har i ett stort antal fall på frivillighetens
väg lyckats hämma sådan reklam. Mot de angivna företeelserna
synas andra repressiva åtgärder än de av växtskyddsanstalten nu ifrågasatta
kunna tillgripas.

Kollegiet föreslog i stället en lösning av frågan efter följande linjer.

Att fortsätta på den inslagna vägen med frivillig biologisk kontroll vore
att rekommendera. Teknisk och personell utrustning — i den omfattning,
som kunde befinnas ur kostnadssynpunkt lämplig — torde böra ställas
till anstaltens förfogande i och för en vidgad biologisk kontroll av alla
i marknaden förekommande och nytillkomna preparat ävensom fortlöpande
kemisk kontroll av redan prövade preparats sammansättning.

Denna kontroll torde icke böra vara av förhandsnatur; till följd av
den lagändring på straffrättens område, som kemikontoret erinrat om, synes

en efterhandskontroll kunna bliva tillräckligt effektiv.----Med stöd

av 21 kap. 7 § strafflagen torde flertalet av de osunda företeelser, som
växtskyddsanstalten redogjort för, kunna kännbart bestraffas i den mån
så finnes vara ur allmän synpunkt önskvärt. Med hjälp av biologisk forskning
och fortlöpande kemisk kontroll av prövade preparat skulle växtskyddsanstalten
kunna bli i tillfälle att till åtal befordra de försäljare av
bekämpningsmedel, som anstalten funne vara oredliga i sina förbindelser
med allmänheten. Ett sådant förfaringssätt synes kollegium vara alt föredraga
framför det av växtskyddsanstalten föreslagna förfarandet, bland
annat därför att skyddsåtgärderna därmed skulle inlemmas i det ordinära
rättegångsförfarandet. Vid sidan av denna verksamhet synes växtskyddsanstalten
böra genom vidgad upplysningsverksamhet sprida kännedom om

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

de bekämpningsmedel, som anstalten anser sig kunna förorda. Det synes
kollegium sannolikt att dessa olika åtgärder inom rimlig tid skola samverka
till en ganska tillfredsställande sanering av marknaden.

Växtskyddsanstalten borde anmodas att förebringa utredning rörande omfattning
och kostnader för en efterhandskontroll och upplysningsverksamhet
av angivet slag. Utredningen syntes böra omfatta jämväl frågan om den
uppgiftsskyldighet, som till underlättande av anstaltens arbete kunde och
borde åläggas tillverkare eller försäljare av ifrågakommande bekämpningsmedel.
Däremot funne kollegiet svårt att påvisa behovet eller nyttan av
en å förpackningen angiven deklaration, vilken torde äventyra tillverkarnas
icke patenterbara fabrikationshemligheter. Dessa borde enligt kollegii uppfattning
icke åläggas att lämna offentlig uppgift beträffande preparatens
icke giftiga beståndsdelar.

I anledning av vid 19A6 drs riksdag väckta motioner, bl. a. nr 134 i andra
kammaren av herr Jansson i Örebro m. fl., beslöt riksdagen på hemställan
av första kammarens andra tillfälliga utskott och andra kammarens andra
tillfälliga utskott att i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning för
genomförande av en effektiv kvalitetskontroll av på den svenska marknaden
saluförda viktigare varor samt hur resultaten av en dylik kontroll skulle
bringas till konsumenternas kännedom (riksdagens skrivelse nr 473).

I utlåtande nr 16 anförde andra kammarens andra tillfälliga utskott i
ärendet:

Vår tids oerhörda mångfald av varor omöjliggör såväl för detaljisten
som för konsumenten att med någon högre grad av säkerhet bedöma en
varas kvalitet och den rätta relationen mellan denna och priset. I den mån
det är praktiskt genomförbart skulle därför en å varan utsatt kvalitetsgaranti
kunna bli av mycket stor praktisk betydelse för konsumenten vid
hans val mellan olika varutyper.

Redan nu finnas bestämmelser på många områden, såsom i fråga om viktigare
livsmedel, farmaceutiska preparat, skodon, elektrisk materiel, ädla
metaller o. s. v. Det synes därför utskottet icke orimligt, om jämförbara
bestämmelser där så är möjligt införas för även andra viktigare varuslag.

Utskottet vill gärna erkänna, att det på vissa områden knappast skulle låta
sig praktiskt genomföra att genom statlig kontroll bedöma saluförda varors
kvalitet såsom i fråga om modevaror och andra varor, där den individuella
smaken kräver stort spelrum. På andra områden torde däremot forskning vid
statliga institutioner eller med statligt stöd i samarbete med producenterna
kunna förväntas leda till för konsumenterna gynnsamma resultat. Det gäller
ju dock icke endast att nå resultat utan också att bibringa konsumenterna
kunskap om vad som nåtts och vilka varor, som uppfylla erforderliga krav.

Vad utskottet anfört godtogs av riksdagen i samband med förenämnda
beslut.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

7

Till efterkommande av riksdagens hemställan tillkallades enligt Kung].

Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1946 sakkunniga, som antagit namnet
1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning.

I direktiven till utredningen föreskrevs, att denna på grundval av vad som
redan åtgjorts i fråga om kvalitetskontroll skulle utforma förslag om en
vidare utveckling av denna verksamhet. Det framhölls även att utredningen
avsåge alla slags varor, som vore av betydelse för konsumenterna.

I nådigt beslut den 27 september 1946 fann Kungl. Maj:t växtskyddsanstaltens
och Sveriges pomologiska förenings ovannämnda framställningar
icke föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att handlingarna skulle överlämnas
till nyssnämnda utredning för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

Erfarenheten har givit vid handen att en avsevärd del av de för bekämp- Utskottet
ning av skadedjur, parasiter och ogräs avsedda medel, som utbjudas i handeln,
icke har de egenskaper, vilka de föregivas besitta. Olägenheterna härav
äro uppenbara. Köparen av dylika icke på avsett sätt verksamma medel får
icke valuta för sitt utlägg, och skada orsakas genom att parasiternas härjningar
icke hejdas såsom skulle skett, därest ett effektivt bekämpningsmedel
kommit till användning. Årligen drabbas såväl jordbruket med binäringar
som trädgårdsskötseln och skogsbruket på detta sätt av skador till betydande
belopp.

För den enskilde konsumenten är det vanligen omöjligt att, då han står i
färd att inköpa ett medel, bilda sig en riktig uppfattning om den utbjudna
varans effektivitet. De mindervärdiga preparaten måste därför på något sätt
bringas att försvinna ur handeln. I realiteten torde stadgandet om straff för
oredligt förfarande endast i synnerligen begränsad omfattning kunna utöva
någon åtexdiållande verkan på handeln med oanvändbara bekämpningsmedel.
Då det här gäller en fråga av stor nationalekonomisk betydelse, kan
icke anses tillrådligt att uteslutande lita till de resultat, som kunna nås genom
näringslivets egna åtgärder för att motverka osund reklam. Enligt utskottets
mening återstår knappast annan möjlighet än att underkasta handeln
med ifrågavarande bekämpningsmedel sakkunnig kontroll till förhindrande
av att ineffektiva medel föras ut på marknaden. Det kan övervägas,
om icke i samband härmed all försäljning av icke kontrollerade medel bör
förbjudas.

En dylik kontroll bör emellertid kombineras med positiva åtgärder i syfte
att bland allmänheten sprida ökad upplysning rörande de olika salubjudna
bekämpningsmedlen, deras användning och verkningssätt. Därjämte höra
möjligheterna till forskning och utprovning av nyå högklassiga medel vidgas
ävensom undersökningar av olika metoder för medlens spridning inledas.

Med hänsyn (ill de stora värden som stå på spel anser utskottet, alt denna

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

sak bör upptagas till skyndsam behandling. Tidigare framställningar i
frågan ha av Kungl. Maj:t överlämnats till 1946 års utredning angående
kvalitetsforskning och konsumentupplysning att tagas under övervägande
vid utredningsuppdragets fullgörande. Det uppdrag, som denna utredning
fått, är emellertid av så omfattande och vittseende natur, att det kan befaras,
att utredningen icke får tillfälle att inom nära tid ägna sig åt det i
motionerna berörda mera speciella spörsmålet. Det kunde därför tänkas
att på området sakkunniga finge särskilt uppdrag att snabbt utreda frågekomplexet.
Det torde emellertid ankomma på Kungl. Maj:t att finna den
lämpligaste formen för hur frågan kan bäst och snabbast utredas.

På grund av det anförda får utskottet i anledning av förevarande motioner
hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att
frågan om kvalitetskontroll av saluförda medel för bekämpning
av skadedjur, parasiter och ogräs samt om upplysning
och forskning rörande dylika medel göres till föremål för
skyndsam utredning, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 13 mars 1947.

På andra lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Linder*, Forslund, Löfvander,
Hage, Sten, fröken Andersson och herr Carl Eric Ericsson*, samt
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, Hermansson,
Holm, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna*, Lundberg och fru
Sandström*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1947
10547