Första lagutskottets utlåtande nr 49.
1
Kr 49.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående
patent vid krig eller krigsfara m. m., dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse
rörande bibehållande och återställande
av rättigheter på den industriella äganderättens område,
m. m.
Genom en den 24 januari 1947 dagtecknad proposition, nr 35, har Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924)
med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m.
Vidare har Kungl. Maj:t genom en den 16 maj 1947 dagtecknad proposition,
nr 292, under åberopande av denna proposition bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll samt med överlämnande av texten, jämte översättning
därav till svenska språket, till en den 8 februari 1947 avslutad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra
världskriget, jämte slutprotokoll, dels äskat riksdagens godkännande av överenskommelsen
jämte slutprotokollet, dels ock — med återkallande av nyssnämnda
proposition nr 35 — föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
nr 292 fogat förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent,
mönster eller varumärke m. m.
1 fråga om ordalydelsen av överenskommelsen jämte tillhörande slutprotokoll
hänvisas till propositionen nr 292.
Det vid denna proposition fogade lagförslaget är av följande lydelse.
Lag
om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke
m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Återupptagande av ansökning och återupprättande av skyddsrätt in. in.
1 §•
Ilar ansökning om patent, om registrering av mönster eller varumärke eller
om förnyelse av varumärkesregistrering, som gjorts före den 1 juli 1947, för
Bihang
till riksdagens protokoll 1947. 9 samt 1 avd. Nr 49—50.
1
2
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
klarats förfallen eller avslagits genom beslut som vunnit laga kraft i anledning
av att sökanden ej iakttagit vad i 8 § förordningen angående patent,
8 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 5 eller 9 § lagen om
skydd för varumärken föreskrives i fråga om talan mot patent- eller registreringsmyndighetens
beslut; eller
har före nämnda dag gjord patentansökning antingen avförts enligt 5 §
andra stycket eller 6 § andra stycket förordningen angående patent och i lagrummet
stadgad''tid för återupplivning gått till ända eller ock avförts jämlikt
7 § fjärde stycket samma förordning;
då äge sökanden eller hans rättsinnehavare, såframt den frist som skolat
iakttagas utgått efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948, få ansökningen
återupptagen genom att senast sistnämnda dag fullgöra vad för
ärendets fullföljande erfordrats.
2 §•
Återupptagen ansökning skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden.
Vad som är stadgat om patentintrång skall ej äga tillämpning å utnyttjande,
som skett efter det patentansökning förklarats förfallen, avslagits eller
avförts men innan den återupptagits.
Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökning, vare
ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter det ansökningen förklarats
förfallen, avslagits eller avförts men före den 1 januari 1947 och innan vad
som fordras för dess återupptagande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning
av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning
där vidtagit väsentliga åtgärder.
Vad i föregående stycke är stadgat om patent skall äga motsvarande tilllämpning
å mönster, som registrerats på grund av återupptagen ansökning
om sådan registrering.
3 §.
Har patent efter den 31 augusti 1939 men före den 30 juni 1948 förfallit
på grund av uraktlåtenhet att erlägga sådan förhöjd årsavgift som omförmäles
i 11 § förordningen angående patent, eller har skydd för registrerat
varumärke upphört på grund av uraktlåtenhet att under nämnda tid förnya
registreringen enligt 9 § lagen om skydd för varumärken, äge den förutvarande
patent- eller varumärkeshavaren eller hans rättsinnehavare få skyddsrätten
återupprättad genom att senast den 30 juni 1948 inkomma med den
eller de ej förut guldna avgifter, som tidigare skolat med stadgad förhöjning
erläggas, samt, där fråga är om varumärkesförnyelse, i övrigt fullgöra
vad tidigare skolat iakttagas. Vad sålunda stadgas om patent äge tillämpning
endast om den ursprungliga giltighetstiden för patentet icke gått till
ända när åtgärd för återupprättande vidtogs.
Återupprättas patent, skall jämväl tilläggspatent till detsamma återupprättas,
om den förutvarande innehavaren av tilläggspatentet eller hans rättsinnehavare
senast den 30 juni 1948 hos patentmyndigheten framställer begäran
härom.
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
3
4 §.
Återupprättas patent eller skydd för varumärke, skall i fråga om skyddstiden
och skyldigheten att utöver vad i 3 § sägs erlägga avgifter så anses,
som hade skyddsrätten varit gällande utan avbrott, därvid i fråga om varumärke
förnyelse av registreringen skall anses hava skett vid utgången av
den föregående registreringsperioden.
Patentår, för vilket avgift icke enligt 3 § behöver erläggas, när åtgärd för
återupprättande vidtages, och som börjat före patentets återupprättande eller
inom tre månader därefter, skall, såvitt angår erläggande av därå belöpande
avgift, anses börja först vid utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår,
som eljest skolat börja senast å den dag, då åtgärd för återupprättande
vidtogs, avgift skall, även om den inbetalas före patentårets början sådan
denna nu blivit bestämd, utgå med förhöjning, varom i 11 § förordningen
angående patent stadgas.
5 §•
Vad som är stadgat om patent- eller varumärkesintrång skall ej äga tilllämpning
å utnyttjande, som skett efter det skyddet upphört men innan det
återupprättats.
Återupprättat patent vare ej heller i övrigt gällande mot någon som, efter
det patentet förfallit men före den 1 januari 1947 och innan vad som fordras
för dess återupprättande blivit iakttaget, i god tro varit i utövning av den
patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit
väsentliga åtgärder.
6 §.
Patent- eller registreringsmyndigheten skall göra anteckning om återupprättande
av skyddsrätt i vederbörligt register och införa kungörelse därom i
allmänna tidningarna. Sådan kungörelse skall jämväl införas vid återupptagande
av patentansökning, om tidigare jämlikt 7 § sista stycket förordningen
angående patent i allmänna tidningarna kungjorts, att ansökningen
blivit slutligt behandlad utan att leda till patent.
Har genom beslut som vunnit laga kraft förklarats, att återupptagande av
ansökning eller återupprättande av skyddsrätt ej kan ske, skola enligt 1 eller
3 § erlagda avgifter återbetalas.
7 §.
Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres
enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den
1 september 1939 till och med den 30 juni 1947 icke medräknas i den tid av
tre år som i nämnda paragraf sägs; och skall denna tid vid bedömande av
sådan talan aldrig anses hava gått till ända före den 1 juli 1949.
8 §.
Vad ovan i 1—7 §§ stadgats skall äga tillämpning i fråga om ansökning
av svensk medborgare och skyddsrätt som innehaves eller, då skyddsrätten
förföll, innehades av svensk medborgare.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
Konungen äger, under föruisättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl föranleda därtill, förordna, att nämnda bestämmelser skola, helt
eller delvis, gälla till förmån för medborgare i främmande stat; och må
Konungen därvid, om särskilda omständigheter föreligga, utsträcka de i 1 och
3 §§ fastställda sluttiderna med högst sex månader.
Med medborgare i viss stat likställes den som där är bosatt eller äger ett
verkligt industri- eller handelsföretag.
Förlängning av prioritetstid.
9 §•
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om eljest särskilda
skäl föranleda därtill, förordna om förlängning av den prioritetstid
av högst tolv månader, som avses i 25 § 1) förordningen angående patent,
eller den prioritetstid av högst sex månader, som avses i 20 § lagen om skydd
för vissa mönster och modeller eller 16 § 5) lagen om skydd för varumärken,
såframt prioritetstiden börjat löpa före den 1 januari 1947 och ej gått till
ända före den 1 september 1939. Förlängning må ej ske för längre tid än till
och med den 31 december 1947 och må ej stadgas till förmån för annan
sökande än den som hos patent- eller registreringsmyndighelen här i riket
framställt anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet
bestämmes.
Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka den i första
stycket fastställda sluttiden med högst sex månader.
10 §.
I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av
ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 9 § tagits i anspråk, skall
den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller
11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med utgången
av den ordinära prioritetstiden.
Patent, som meddelats på grund av sådan ansökning, vare ej gällande mot
den som, innan ansökningen inkommit och före den 1 januari 1946, här i
riket i god tro sökt patent å samma uppfinning eller mot dennes rättsinnehavare,
såframt utomordentliga, av krig föranledda förhållanden hindrat
eller försvårat för honom att före förstnämnda ansökning utöva uppfinningen
inom riket eller för sådan utövning där vidtaga väsentliga åtgärder.
Gemensam bestämmelse.
11 §.
De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag meddelas
av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
5
Propositionerna hava hänvisats till lagutskott och vid gemensamt sammanträde
med lagutskotten tilldelats första lagutskottet.
I fråga om de skäl som anförts till stöd för förslagen får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna.
I februari detta år hölls i Neuchåtel i Schweiz en internationell konferens
i syfte att nå en enhetlig reglering av vissa spörsmål på det industriella rättsskyddets
område, vilka föranletts av det andra världskriget. Konferensen hade
sammankallats av den internationella byrån i Bern till skydd för den industriella
äganderätten, vilken är centralorgan för den mellan Sverige och de
flesta andra kulturländer bestående internationella unionen i detta syfte (den
s. k. Parisunionen eller patentunionen). Som resultat av förhandlingarna
slöts den 8 februari 1947 mellan vissa av staterna den i propositionen nr 292
intagna överenskommelsen rörande bibehållande och återställande av rättigheter
på den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra
världskriget, jämte tillhörande slutprotokoll och tilläggsslutprotokoll. överenskommelsen
jämte slutprotokollet undertecknades för Sveriges del den 1
mars 1947 under förebehåll om ratifikation av Kungl. Maj:t med riksdagens
samtycke. Övriga stater som undertecknat överenskommelsen äro Belgien,
Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Libanon,
Lichtenstein, Luxemburg, Marocko (franska zonen), Nederländerna, Nya Zeeland,
Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz, Storbritannien med Norra Irland,
Syrien, Tjeckoslovakien, Tunis, Turkiet och Ungern.
Enligt överenskommelsen förbinda sig de fördragsslutande länderna att
medgiva vissa förmåner för innehavare av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, överenskommelsen avser ej endast patent utan även
mönster och varumärken. Artikel 1 i överenskommelsen rör prioritetstid,
d. v. s. den tid under vilken den som sökt skydd i ett till Parisunionen hörande
land åtnjuter skydd i de andra unionsländema mot nyhetshinder och
andra ansökningar. Denna tid, som i Sverige är tolv månader för patent
samt sex eller fyra månader för mönster och varumärken, skall enligt överenskommelsen
förlängas till den 31 december 1947, om den ej gått till ända
den 3 september 1939 eller om den uppstått därefter.
Artikel 2 innebär i huvudsak, att det skall ges en allmän rätt att senast
den 30 juni 1948 erlägga avgift eller eljest uppfylla föreskrift, vars iakttagande
erfordras för att förvärva eller bevara skyddsrätt och normalt skulle skett
den 3 september 1939 eller senare. För svenskt vidkommande får detta främst
den betydelsen, att i nämnda fall återställande skall ske av ansökningar och
skyddsrätter, som gått förlorade.
Artikel 5 betyder ur svensk synpunkt framför allt, att tiden den 3 september
1939—den 30 juni 1947 ej får räknas med, då det gäller att fastställa,
om patenthavares underlåtenhet att utöva uppfinningen skall medföra att
tvångslicens kan beviljas. Vidare innebär artikeln, att patent efter överenskommelsens
ikraftträdande överhuvud taget ej kan drabbas av tvångslicenspåföljd
före den 30 juni 1949.
Artikel 6 behandlar skyddet för godtroende tredje man. Det uttalas i första
6
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
stycket att, om han börjat utövning under tiden den 3 september 1939—den 31
december 1946, han får fortsätta utövningen, därvid i fråga om villkoren
hänvisas till varje lands interna lagstiftning. Andra stycket ger en motsvarande
utövningsrätt åt den som under tiden den 3 september 1939—den 31
december 1945 sökt patent å uppfinning, därest denne på grund av krigsförhållandena
hindrats att igångsätta en utövning.
Beträffande överenskommelsens innehåll i övrigt hänvisas till propositionen
nr 292.
Rörande frågan om ratifikation av överenskommelsen och om erforderlig
lagstiftning i anslutning till densamma har av byråchefen i patent- och registreringsverket
Å. von Zweigbergk utarbetats en den 20 mars 1947 dagtecknad
promemoria, vilken fogats som bilaga vid propositionen nr 292.
Yttranden över promemorian jämte därvid fogat lagförslag ha efter remiss
avgivits av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund,
svenska uppfinnareföreningen, svenska industriens patentingenjörers
förening och svenska patentombudsföreningen. Kommerskollegium
har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.
De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha samtliga med undantag
av industriförbundet, som ej tagit bestämd ståndpunkt i frågan, uttalat
sig för en ratifikation av den i Neuchåtel avslutade överenskommelsen.
I flera av yttrandena har i samband härmed framhållits, att en anslutning,
med därav följande beviljande i förhållande till utlandet av mer
vidsträckta förmåner än hittills, visserligen medförde övervägande olägenheter
för den svenska industrien. De skäl som från mera allmän synvinkel
talade för överenskommelsens biträdande finge emellertid anses avgörande.
Vad angår det vid promemorian fogade lagförslaget har detta i stort
sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Därvid har bl. a. framhållits, att de
förefintliga möjligheterna att inom överenskommelsens ram begränsa dess ur
svensk synpunkt ogynnsamma verkningar väl tillvaratagits. I samband härmed
har även i ett par yttranden påpekats, att ett godtagande av förslagets
bestämmelser i detta syfte varit en förutsättning vid tillstyrkande av överenskommelsens
ratificerande.
I propositionen nr 292 framhålles att de förmåner som genom den i Neuchåtel
träffade överenskommelsen beredas patenthavare och patentsökande
äro mera vidsträckta än de förmåner, som kunna beviljas med stöd av lagen
den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent
vid krig eller krigsfara m. m., och, framför allt, än de som medgivits i de
med stöd av lagen utfärdade tillämpningskungörelserna. De huvudsakligaste
skillnaderna i förhållande till vad nu gäller äro enligt propositionen — frånsett
att överenskommelsen avser ej endast patent utan även mönster och
varumärken — följande:
1) överenskommelsen lämnar ej möjlighet till den nuvarande begränsningen
av fristförlängningen till sex (nio) månader;
2) materiell prövning, huruvida i det särskilda fallet svårighet förelegat
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
7
att på grund av krigsförhållandena iakttaga den vanliga fristen, kan enligt
överenskommelsen ej ske;
3) möjligheten att besluta om tvångslicens vid underlåtenhet att utöva
patenterad uppfinning är enligt överenskommelsen begränsad; och
4) enligt överenskommelsen torde däri stadgade förmåner bli tillämpliga
i förhållande till betydligt flera stater än vad för närvarande är förhållandet.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
nr 292 erinrat om innehållet i överenskommelsen och om de verkningar
en anslutning till denna enligt hans uppfattning skulle ha för det svenska
näringslivet. I flera avseenden skulle olägenheter uppkomma, ehuru dessa
icke vore av större betydelse. Departementschefen har härefter anfört bland
annat följande.
»Om sålunda nackdelarna för det inhemska näringslivet av den ifrågasatta
utvidgningen av förmånerna för utländska intressenter enligt min mening
icke äro alltför betydande, kan dock icke bortses från att dessa olägenheter
icke till fullo uppvägas av att motsvarande lättnader beviljas svenska intressen
utomlands. Svenska patentsökande och patenthavare utomlands ha nämligen
självfallet ej i lika hög grad lidit intrång av krigstillståndet. En avvägning
ur begränsad svensk synpunkt skulle alltså närmast tala för att Sverige
ställde sig utanför överenskommelsen. Enligt min mening kan man emellertid
icke stanna härvid utan frågan måste bedömas ur en vidare synvinkel. Flertalet
stater av industriell betydelse torde komma att ansluta sig till överenskommelsen.
Det lärer vid sådant förhållande kunna befaras, att om Sverige
icke biträder överenskommelsen, det nuvarande systemet med bilaterala avtal
icke kan upprätthållas såvitt angår förhållandet till de fördragsslutande staterna.
Dessa torde nämligen kunna förutses bli mindre benägna att träffa
separata överenskommelser med de mera begränsade svenska förmånerna
som grundval. I flera av yttrandena har vidare framhållits, att Sveriges goodwill
i utlandet skulle lida avbräck, därest man avböjde att biträda överenskommelsen.
Enligt min åsikt måste stor vikt fästas vid denna synpunkt. Sett
på längre sikt torde åtgärder för upprätthållande av en dylik good-will på ett
område med så utpräglad internationell karaktär som det industriella rättsskyddets
vara till fördel även i det inhemska näringslivets eget intresse.
De skäl som sålunda tala för en anslutning synes höra tillerkännas avgörande
betydelse. Härtill bidrager även, att inom överenskommelsens ram kunna
vidtagas ganska betydande åtgärder till skydd för inhemska intressen. Jag
vill alltså förorda, att överenskommelsen jämte det därtill fogade slutprotokollet
ratificeras från svensk sida. Däremot torde tillräcklig anledning icke
föreligga att biträda jämväl det upprättade tilläggsslutprotokollet.
De regler av internationellt privaträttslig natur, vilka Sverige genom en anslutning
till överenskommelsen förhinder sig att tillämpa, torde böra införlivas
med den interna svenska rätten genom deras upptagande i en särskild
lag. Denna hör emellertid kunna utgöra grundval för tillämpningsbestäminelser
även i förhållande till stater, som stå utanför överenskommelsen. Med
8
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
Utskottet.
hänsyn härtill bör åt lagen givas en allmängiltig karaktär. I lagen böra även
upptagas erforderliga bestämmelser i de frågor, vilkas lösning i överenskommelsen
överlämnats åt den interna rätten.
Det genom promemorian framlagda förslaget till lag i ämnet har utarbetats
från nu angivna utgångspunkter. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
och sammanslutningarna finner jag förslaget väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. Samtidigt som det fyller de i överenskommelsen
uppställda kraven synas däri på ett tillfredsställande sätt ha utnyttjats förefintliga
möjligheter att inom ramen av överenskommelsen tillgodose inhemska
intressen. Jag kan alltså i allt väsentligt ansluta mig till förslaget samt
får vad angår skälen till de särskilda bestämmelserna hänvisa till promemorian.
I fråga om ett par punkter i förslaget vill jag dock, delvis i anslutning
till de avgivna yttrandena, framhålla följande.
Patenttiden skall enligt förslaget, då förlängd prioritetstid tagits i anspråk,
räknas från utgången av den ordinära prioritetstiden och icke från den faktiska
ansökningen. En förkortning av den verkliga patenttiden skall alltså
ske. I flera av yttrandena har framhållits, att denna bestämmelse vore av
särskilt värde för den inhemska industrien. På grund av bestämmelsen kan
det ej — såsom i motsvarande fall skedde efter första världskriget — inträffa,
att den svenska industrien hindras att fritt utnyttja utländska uppfinningar
å tid, då det på grund av den allmänna tekniska utvecklingen
varit naturligt att så kunnat ske. Jag vill alltså tillstyrka bestämmelsen och
finner ej skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, vidtaga någon jämkning
i densamma.---
Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1947, från och med vilken
dag 1940 års lag bör upphöra att gälla. I anslutning härtill torde den
till innevarande riksdag avlåtna propositionen om förlängning av sistnämnda
lag, vilken framlades före konferensen i Neuchåtel, böra återtagas.»
Lagrådet har granskat ett inom justitiedepartementet på grundval av promemorians
förslag upprättat förslag till lag om återställande i vissa fall av
rätt till patent, mönster och varumärke m. m. Den erinran lagrådet därvid
framställt har beaktats i propositionen.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot propositionen nr 292.
Genom denna proposition har Kungl. Maj:t även återkallat propositionen
nr 35.
På grund härav får utskottet hemställa,
A) att riksdagen låter bero vid Kungl. Majrts återkallande
av propositionen nr 35,
B) att riksdagen måtte dels godkänna den i propositionen
nr 292 omförmälda internationella överenskommelsen rörande
bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka berörts av det andra
Första lagutskottets utlåtande nr 49.
9
världskriget, jämte slutprotokoll, dels ock antaga det vid
samma proposition fogade förslaget till lag om återställande i
vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m.
Stockholm den 12 juni 1947.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Ahlkvist, Ekströmer, Olofsson
och Löthner, fru Sjöström-Bengtsson, herrar William Ohlsson och Annér;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud och Lindberg, fru Gustafson, herrar Gustafsson i Lekåsa, Sveningsson
och Jonsson i Skutskär.