4
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Nr 21.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot deltagande
i visst slag av s. k. kedjebr ev srörelse.
Första lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskottet hänvisade motioner, nr 62 i första kammaren av herr Lindblom m. fl.
samt nr 123 i andra kammaren av herr Swedberg m. fl. I motionerna, som äro
likalydande, hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående förbud mot att upprätta och deltaga i kedjebrevsrörelse, där det
är fråga om pengar eller pengars värde, samt framläggande för riksdagen av det
förslag, vartill denna utredning föranleder.
I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.
Kedjebrevsrörelse och därmed jämförlig verksamhet bedrives i skiftande former
och med olika målsättning. Verksamhetens, syfte är i regel att tillföra dess upphovsman
ekonomisk vinning men kan undantagsvis vara av annan art, vilket
exempelvis är fallet med sådana kedjebrev som mottagaren uppmanas sända
vidare för att undgå en olycka eller liknande. Inom den grupp, där verksamhetens
syfte är ekonomiskt, kunna efter sättet för verksamhetens bedrivande urskiljas
tvenne huvudarter. Den ena kan gestalta sig på följande sätt: Initiativtagaren
översänder en tryckt lista, upptagande i numrerad ordning fem personer
med angiven adress, samt uppmanar mottagaren att dels till nr 1 och 5 å listan
översända ett visst belopp, t. ex. tre kronor, dels anteckna sig själv som nr 6 å
listan och dels slutligen till initiativtagaren insända listan jämte postkvitto å
inbetalningarna till nr 1 och 5 ävensom ett mindre belopp, vanligtvis en krona,
i frimärken utgörande ersättning för initiativtagarens arbete och kostnader för
rörelsens drift. Initiativtagaren låter nu trycka tre nya listor, å vilka det tidigare
första namnet uteslutits samt övriga uppflyttats ett steg, varjämte den nye deltagarens
namn upptagits som nr 5. Dessa tre listor tillställas den nye deltagaren
med anmodan till honom att överlämna listorna till tre personer, som äro villiga
att deltaga i verksamheten enligt enahanda grunder. Nr 5 står nu å tre listor och
erhåller från envar av de nya deltagarna tre kronor. Bryts icke kedjan kommer
nr 5 så småningom att stå som nr 1 på ej mindre än 243 listor, vilket för honom
medför en vinst av 243 x3= 729 kronor.
Den andra huvudarten, vilken närmast kan betecknas som kedjeaffärer, är en
form för avsättning av varor. Initiativet utgår här från ett affärsföretag, stundom
utländskt, som genom kedjeaffärema vill öka sin omsättning. Verksamheten
igångsättes med att företaget delar ut kuponger i serier om t. ex. 4, 6 eller 8
stycken. Mottagaren av en serie har att dela ut kupongerna till vänner och be
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
5
kanta, vilka skola sända in ett visst belopp till företaget. I gengäld erhålla dessa
därefter i sin tur en serie kuponger för utdelning. Sedan betalning inlevererats
för alla kupongerna i en serie, erhåller den som utdelat serien en på förhand
bestämd vara, en klocka eller dylikt, vars värde emellertid understiger summan
av de insända beloppen. När marknaden blivit mättad stannar rörelsen och de
som efter erlagd betalning erhållit en kupongserie, vilken de icke lyckas avsätta,
bli icke berättigade till någon vara och lida alltså förlust.
För prövning av frågan huruvida kedjeb revsrörelse och därmed jämförlig verksamhet
står i överensstämmelse med gällande rätt äro bestämmelserna i 21 kap.
5 § strafflagen och i lotteriförordningen den 19 maj 1939 närmast av intresse.
Enligt förstnämnda lagrum skall den som vid avtal eller annan rättshandling
begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i
förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande
till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå, straffas för
ocker. Straffet är högst straffarbete i två år eller där brottet är grovt fyra år.
I lotteriförordningen meddelas bestämmelser om villkoren för anordnande för
allmänheten av lotteri om penningar eller penningars värde. Såsom lotteri anses
enligt förordningen varje företag, vari efter lottning, gissning, vadhållning
eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller
flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det som erhålles av varje deltagare.
Förseelse mot lotteriförordningen straffas i allmänhet med dagsböter.
Härjämte kan såsom påföljd följa jämväl förverkande.
Justitiekanslersämbetet har i skrivelse till Konungen den 28 januari 1947
uttalat, att det under år 1946 till ämbetet anmälts ett flertal ärenden angående
kedjebrevsverksamhet samt att ämbetet för sin del funnit att gällande lagstiftning
icke lägger hinder i vägen för bedrivande av sådan verksamhet. I skrivelsen har
ämbetet härefter anfört följande:
”Som erfarenheten visat, att deltagande i kedjebrevsverksamhet i det alldeles
övervägande antalet fall föranlett förlust för många deltagare, enär kedjorna
tämligen snart plägat brytas, kunde det antagas, att verksamheten skulle avstanna
utan att från det allmännas sida vidtoges åtgärder till dess förhindrande. Så
synes emellertid icke ha blivit förhållandet. Fastmera tycks vetskapen om att förfarandet
icke är straffbart ha föranlett en alltmera omfattande kedjebrevsverkeamhet,
som i vissa fall fått sådana proportioner, att initiativtagaren kunnat förskaffa
sig betydande inkomster därav.
I ett fall, som under senare tid uppmärksammats i pressen, har en person i
Uppsala drivit en omfattande kedjebrevsverksamhet, därvid deltagarna huvudsakligen
utgjorts av i Norge bosatta personer. Enligt den norska lotterilagen är det
förbjudet såväl att anordna som att deltaga i kedjebrevsverksamhet, och de norrmän,
som deltagit i nämnda verksamhet, ha således gjort sig förfallna till ansvar
jämlikt lotterilagen, varjämte deras förfarande synes ha innefattat överträdelse
av de norska valutabestämmelserna. Norska beskickningen i Sverige har i
skrivelse till utrikesdepartementet den 26 juli 1946 anhållit om bistånd att få
kedjcbrevsförsändelseraa till Norge stoppade.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Kedjebre vs verksamheten måste anses vara en osund företeelse. Godtrogna personer
förledas, under förespeglingar att de skola kunna göra stora vinster, att
deltaga i verksamheten, men resultatet blir, att ett stort antal deltagare icke
erhålla någon som helst valuta för de penningar som de utlagt. Enligt justitiekanslersämbetets
mening finnas skäl för lagstiftning till förhindrande av kedjebrevsverksamhet.
Även om det måhända endast är en tidsfråga, innan de nu
pågående kedjebrevsföretagen komma att upphöra, lärer dylik lagstiftning likväl
vara motiverad, då erfarenheterna såväl här i landet som i Norge visat, att sådana
företag från tid till annan dyka upp och kunna vinna ganska stor spridning
bland personer, som tidigare icke haft någon erfarenhet av verksamhetens art.
Vad angår innehållet i en blivande lagstiftningsåtgärd så kan nämnas, att den
norska bestämmelsen i ämnet lyder: ''Det er forbudt å oprette eller delta i lykkekjeder,
kjedeforretninger eller lignende tiltak hvor penger eller verdier omsettes
efter hvert innen en ubestemt krets av personer.’ Möjligen får en mera ingående
bestämning anses erforderlig. Det karakteristiska torde vara) att kedjebrevsverksamheten
innebär att inom en till antalet alltmera växande krets av deltagande
personer de senare tillträdande deltagarna utgiva penningar eller andra värden
till tidigare anslutna deltagare utan att av dem erhålla motsvarande vederlag.
Kedjeb revs verksamhet, som icke avser omsättning av penningar eller andra värden,
torde —- liksom i Norge —- alltjämt böra vara tillåten. Att straffbarheten
bör avse den som anordnar eller driver kedjebrevsverksamhet är tydligt. Tveksamt
synes däremot vara, huruvida jämväl ett deltagande i kedjebrevsverksamhet
bör medföra straff. Den kommitté, som föreslog den norska bestämmelsen, ansåg
emellertid en sådan utvidgning av straffarbeten nödvändig för förbudets effektivitet.
Det anfördes, att det ofta kunde vara svårt att påvisa vem som stode
bakom en kedjebrevsverksamhet. Huruvida sådan svårighet verkligen kan förväntas
uppkomma synes dock förtjänt av närmare övervägande. I de fall, som
kommit till ämbetets kännedom, har alltid å listorna angivits postadress för
ledaren av kedjebrevsverksamheten, och det förefaller, som om detta också vore
en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas, i varje
fall om någon större omfattning därav är åsyftad. Enligt ämbetets uppfattning
vore det önskvärt att vid en eventuell lagstiftning söka undvika att stadga straff
för deltagande i kedjebrevsverksamhet.”
Den i justitiekanslersämbetets skrivelse återgivna norska bestämmelsen återfinnes
som § 12 i lov 12 mai 1939 (nr 3) om lotterier m. v. Av § 13 i nämnda
lag framgår, att överträdelse av lagen eller medverkan därtill straffas med böter
eller fängelse i hög-st tre månader samt att överträdelser äro straffbara även om
de begåtts av oaktsamhet. Av paragrafen framgår vidare, att försök till förseelse
mot bestämmelserna i § 12 straffas på samma sätt som fullbordad överträdelse.
Den kommitté, som avgav förslag till den norska lagen, uttalade i motiven till
§ 12 bl. a. att kedjebrev och kedjeaffärer i och för sig vore osunda företag, som
det funnes allt skäl för lagstiftningen att motarbeta. Kommittén fann sig böra
föreslå ett allmänt förbud mot att upprätta och deltaga i sådana företag, enär
enligt kommitténs mening inget skyddsvärt intresse därigenom skadades. Som
skäl till att förbudet utvidgats att omfatta även deltagande i företagen anfördes,
att det ofta skulle komma att bliva svårt att påvisa vem som stode bakom företagen
eller att komma åt denne. För att få en effektiv spärr ansåg kommittén det
därför nödvändigt att låta förbudet omfatta även deltagande.
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
7
Den i motionerna berörda frågan är på grund av justitiekanslersämbetets framställning
i ämnet redan föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Med hänsyn
härtill finner utskottet riksdagen sakna anledning att göra någon framställning
i saken till Kungl. Maj :t och får alltså hemställa,
att förevarande motioner, 1:62 och II: 123, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 mars 1947.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Ekströmer, Lindblom,
Kriigel, LötJhner, Lodenius och William Ohlsson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Lindqvist, Gezelius, Hedlund i
Östersund, Olsson i Mellerud, Berg, Gustafsson i Lekåsa och Sundström i Vikmanshyttan.
av herr Lindblom..
Reservation
Utskottet.
Stockholm, Tryckeriaktiebolaget Tiden, 1947