Första lagutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning av
möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och
råda bot på missförhållanden inom den s. k. agenthandeln.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Vigelsbo m. fl. yrkat, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder begränsa och råda
hot på missförhållandena inom den s. k. agenthandeln.

I fråga om de skäl som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1864 års näringsfrihetsförordning gäller, att för rätt att idka grosshandel
eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller att med
biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu tillverka
fabriks- och hantverksarbeten eller såsom yrke utöva annan hantering erfordras
anmälan hos myndighet. Vid sådan anmälan skall enligt gällande bestämmelser
fogas bevis, att sökanden råder över sig själv och sin egendom,
d. v. s. icke är omyndig eller försatt i konkurs.

Ursprungligen fordrades ej heller annat än anmälan av den som ville själv
eller genom annan utom den ort, där han var bosatt, kringföra varor till salu
annorledes än å marknad. Efter vissa år 1887 vidtagna ändringar i närings
frihetsförordningen skall emellertid för dylik s. k. gårdfarihandel sökas tillstånd
hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall försiggå. Den som
anmält sig till handels idkande har dock rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel
å ort, där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet
inrättas.

Vid ansökning om tillstånd till gårdfarihandel skall sökande förete intyg
om redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin
egendom, eller om sökanden är handlande, bevis att han inom riket idkar
handel, önskar sökanden använda biträden, skola även beträffande dem motsvarande
intyg och bevis företes. Därest vid prövning av betygens innehåll
och i övrigt förekommande omständigheter tillståndet beviljas, skall i beviset
därom tillståndstiden samt sökandens och biträdenas utseende och ålder angivas.
Tillstånd kan endast beviljas för kalenderår eller del därav.

Från tillståndstvånget stadgar näringsfrihetsförordningen vissa undantag.
Sålunda är en var medgivet att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra
livsförnödenheter, jordbruksprodukter av andra slag än frö, träd och
buskar ävensom ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. Vidare
stadgas alt den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, äger

Bihang till riksdagens protokoll 1947. Osund. lavd. Nr 13. 1

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

att själv eller genom hustru eller hemmavarande barn till salu kringföra sina
egna tillverkningar, därvid dock försäljaren skall medföra prästbetyg och
visst intyg.

För kringföringshandel inom den ort, där den som driver handeln är bosatt
eller idkar fast handel, finnas icke några särskilda föreskrifter i näringsfrihetsförordningen.
Sådan handel är alltså helt fri.

I näringsfrihetsförordningen finnas icke några särskilda bestämmelser om
sådan handel, som bedrives av kringresande försäljare genom upptagande av
order med eller utan uppvisande av prov på varorna. Sedan anmälan om
huvudkontors inrättande skett, kan sålunda sådan försäljningsverksamhet bedrivas
helt fritt, och någon anmälan erfordras icke heller om nya försäljare
anställas för en firma.

Statsrådet och chefen för handelsdepartementet har i enlighet med Kungl.
Maj ds bemyndigande den 1 november 1946 tillkallat en sakkunnig för att
verkställa utredning om en revision av näringslagstiftningen och avgiva förslag
i ämnet. Enligt direktiven för utredningen skall dess uppgift i främsta
rummet vara att kartlägga behovet att för vinnande av ökad näringsfrihet
undanröja eller omforma sådana legala begränsningar, vilka icke fylla något
väsentligt syfte eller vilka äro mera ingripande än nödvändigt. I fråga
om näringsfrihetsförordningens bestämmelser skall utredningen dock syfta
till en fullständig revision, och utredningsmannen har fått till uppgift att
framlägga utformat författningsförslag.

I en vid 1945 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 317) yrkade
herr Vigelsbo m. fl., att riksdagen skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att en utredning måtte komma till stånd med uppgift
att närmare utreda frågan om agentsystemet samt framkomma med förslag
till de lagstadganden, som utredningen kunde giva anledning till. Motionen
behandlades av första lagutskottet, som beredde Kooperativa förbundet, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund och Handelsombudens
fackförbund tillfälle att avgiva yttrande över densamma. De hörda sammanslutningarna
med undantag av Kooperativa förbundet tillstyrkte i avgivna yttranden
bifall till motionen. Yttrandena har såsom bilaga fogats vid utskottets
utlåtande (nr 43) i ärendet. I utlåtandet hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls
av riksdagen. I utlåtandet anförde utskottet, såvitt nu är i fråga, följande.

I förevarande motion har hemställts om en utredning av det s. k. agentsystemet.
Därmed synas motionärerna i främsta rummet avse den handel
direkt med konsumenterna, som bedrives av kringresande försäljare, vilka
därvid icke medföra sina varor eller i varje fall endast prov å dessa. Ehuru
den av motionärerna använda beteckningen agenter för dessa försäljare —
såsom av utskottets redogörelse framgår — icke överensstämmer med kommissionslagens
terminologi, anser sig utskottet i det följande för enkelhetens
skull kunna använda denna benämning för de av motionärerna avsedda kringresande
försäljarna. Däremot innefattar utskottet icke därunder de fastighetsmäklare,
vilka motionärerna jämväl beteckna som agenter.

Första lagutskottets utlåtande nr 13.

3

I likhet med motionärerna anser utskottet att åtskilliga missförhållanden
förekomma i samband med agentsystemet. Även om flera av de exempel på
missförhållanden, som lämnas i motionen, synas vara av sådan art, att man
skulle kunna komma till rätta med dem genom strafflagens bestämmelser om
bedrägeri och dylik oredlighet, torde det vara obestridligt, att på detta område
förekommer åtskilligt som ehuru icke straffbart dock icke överensstämmer
med god affärssed. De varor som försäljas genom kringresande agenter torde
ofta vara underlägsna dem som saluföras i den fasta handeln, och de metoder
agenterna tillämpa för att förmå allmänheten att köpa varorna kunna icke
sällan betecknas som klandervärda. Vanligen försälja agenterna sina varor
genom avbetalningsköp med obetydlig eller ingen kontantbetalning vid köpeavtalets
ingående, och detta förhållande torde vara den huvudsakliga anledningen
till att allmänheten lockas att inköpa varor, vilka de kanske icke
behöva.

Ehuru utskottet sålunda ansett sig kunna i huvudsak instämma i den kritik,
som motionärerna riktat mot det s. k. agentsystemet, vill utskottet dock framhålla,
att förhållandena å detta område icke kunna alltför mycket generaliseras.
Enligt vad inom utskottet upplysts synes agenthandeln beträffande vissa
varugrupper och i vissa delar av landet alltjämt fullgöra en viktig funktion
i förmedlingen av varor mellan producenter och konsumenter.

Inför de av motionärerna föreslagna utvägarna att råda bot på de berörda
missförhållandena ställer sig utskottet tveksamt. De olägenheter, som skulle
följa av en auktorisation eller kontroll från länsstyrelsernas sida, äro uppenbara,
och utskottet kan ansluta sig till de synpunkter som i detta avseende
utvecklats av Kooperativa förbundet i dess yttrande över motionen. Utskottet
vill särskilt understryka förbundets uttalande, att ett system med formell
auktorisation skulle kunna verka i riktning att ytterligare grumla den sunda
och naturliga misstänksamhet, vilken alltid bör förutsättas föreligga vid inledande
av förbindelser med nya, okända företag.

Enligt utskottets mening torde en mera tillfredsställande ordning kunna
nås mindre genom lagstiftningsåtgärder än genom upplysning. De organisationer,
som företräda handelns och olika konsumentgruppers intressen, ha i
detta hänseende en viktig uppgift att fylla.

Den i förevarande motion väckta frågan har även vid andra tillfällen varit
föremål för behandling i riksdagen. Beträffande vad som härutinnan förekommit
hänvisas till den redogörelse som finnes i utskottets nyssnämnda utlåtande
vid 1945 års riksdag.

Till skillnad från ovannämnda vid 1945 års riksdag väckta motion avser
förevarande motion ej fastighetsmäklare. I övrigt synes begreppet agenthandel
ha samma innebörd i båda motionerna, d. v. s. avse den handel direkt
med konsumenterna som bedrives av kringresande försäljare, vilka därvid
icke medföra sina varor eller i varje fall endast prov å dessa. Även i fråga
om de skäl, motionärerna nu anfört till stöd för sitt yrkande om utredning av
möjligheterna att genom lagstiftning begränsa och råda bot på missförhållandena
inom agenthandeln, föreligger i huvudsak överensstämmelse med den
tidigare motionen.

Vad utskottet yttrade i sill ullålande i ämnet vid 1945 års riksdag synes
alltjämt äga giltighet, och motionärerna ha icke anfört något som kunnat föranleda
utskottet till ett ändrat ställningstagande.

Utskottet.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 13.

På grund härav hemställer utskottet,

att förevarande motion, II: 71, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1947.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Westman, Ahlkvist,
Lindblom, Löthner, William Ohlsson och Arrhén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius, Hedlund i Östersund*,
Olsson i Mellerud*, Berg och fru Gustafson, herrar Sundström i Vikmanshyttan
och Pettersson i Ersbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Pettersson i Ersbacken.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner j

470833