Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.

7

Nr 3.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet till ökning av antalet ledamöter
i kommunernas fullmäktigerepresentationer.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 69
i första kammaren av herr Lodenius m. fl. och nr 128 i andra kammaren
av herr Boman i Stafsund m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning om sådan ändring av nu gällande bestämmelser
i 30 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 10 § lagen om kommunalstyrelse
i stad, att där angivna latituder för maximiantalet fullmäktige
vidgas».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

I 30 § lagen om kommunalstyrelse på landet stadgas:

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden
sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20,
kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,
kommun''med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30, samt
kommun med över 10 000 invånare utser 25—40.

Kommunalstämman besluter, med iakttagande av vad nu är sagt, huru
många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Om beslutet skall
länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 10 § lagen om kommunalstyrelse
i stad.

Metoden att bestämma fullmäktiges antal inom vissa latituder, hänförliga
till folkmängden, infördes redan i 1862 års förordning om kommunalstyrelse
i stad. Den då förekommande skalan skilde sig emellertid från den nu gällande
därigenom, att latituderna för fullmäktigeantalet icke grepo in i varandra.
För landskommunerna gällde vid denna tid, att kommunalfullmäktige,
förutom av självskrivna ledamöter, skulle bestå av så många valda ledamöter,
att hela antalet bleve fyra gånger så stort som de valda medlemmarnas
i kommunalnämnden. År 1913 infördes emellertid bestämmelser, som motsvarade
de för stad gällande. De nuvarande reglerna om fullmäktiges antal
tillkommo år 1922 för såväl stad som landskommun. Syftet härmed var, att
förändringar i folkmängden icke skulle inverka på fullmäktiges antal i sådan
utsträckning som genom de förutvarande bestämmelsenia varit fallet.

I sitt betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner (SOU 1945: 38) hade kommunindelnings -

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.

kommittén upptagit frågan om tillvaratagandet av de små kommunernas intressen
vid deras uppgående i en större enhet. Kommittén uttalade härom
bl. a.:

Från vissa håll har man befarat, att de mindre socknarnas lokala intressen
skulle komma att försummas inom de större kommunerna, enär deras
representanter i den beslutande församlingen komma att utgöra en obetydlig
minoritet utan inflytande.---Endast om en av de ursprungliga kommu nerna

erhåller majoritet gentemot den eller de övriga torde förutsättningar
för en dylik osolidarisk politik förefinnas. Även där representanter från den
ena kommunen ha majoritet i fullmäktige, torde emellertid risken för missförhållanden
vara begränsad. I allt väsentligt skyddas minoritetens rätt redan
därigenom, att samtliga viktigare grenar av den kommunala verksamheten
äro lagligen reglerade. Intressegemenskapen och intressemotsättningarna i de
särskilda kommunala frågorna torde för övrigt ingalunda alltid följa sockengränserna.
Viss del av den ena socknen kan ha större intressegemenskap med
grannsocknen än med den egna socknen i övrigt. Samarbetet i sådana kommunala
frågor, som icke angå någon socken särskilt, skapar snart samhörighet
och solidaritet även i övriga frågor. Sammanhållningen över sockengränserna
befästes ytterligare genom gemensamma politiska, ekonomiska och kulturella
föreningar. Några bestående motsättningar torde mycket sällan behöva
befaras.

Genom beslut vid 1946 års riksdag genomfördes den kommunala nyindelningsreformen.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag avsågs, att indelningsändringama
skulle träda i kraft den 1 januari 1950. Med hänsyn till svårigheten att
genomföra reformen i dess helhet till denna tidpunkt skall emellertid lagen
om indelning av riket i borgerliga kommuner gälla intill utgången av år
1951.

I enlighet med den år 1946 beslutade kommunala nyindelningsreformen
skola ett stort antal mindre kommuner försvinna genom sammanläggning
med varandra eller med större kommuner. Av gällande bestämmelser om
fullmäktiges antal följer, att lokala intressen kunna bliva eftersatta därigenom
att delar av den nya kommunen ej bliva representerade i fullmäktigeförsamlingama.
Särskilt under en övergångstid kan detta förhållande medföra
påtagliga olägenheter inom de nybildade kommunala enheterna.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att en vidgning av möjligheten
att utöka fullmäktiges antal i förhållande till folkmängden i åtskilliga fall
skulle kunna undanröja dessa olägenheter. En ytterligare uppdelning av den
i kommunallagarna förekommande skalan kan i detta sammanhang måhända
bliva behövlig.

Det lärer vara av vikt, att de eventuella ändringar i kommunalförfattningarna,
som böra företagas, komma till stånd, innan de nya representationerna
väljas. De förslag som kunna föranledas av den utredning i ämnet, vilken
utskottet vill förorda och som bör anförtros åt 1946 års kommunallagskommitté,
böra därför framläggas i så god tid, att riksdagen blir i tillfälle taga
ståndpunkt därtill före sagda fullmäktigeval.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att bestämmelser rörande fullmäktiges
antal förekomma — förutom i specialförfattningama för Stockholm

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3.

9

— även i lagen om församlingsstyrelse. Ehuru något behov av en revision
i förevarande avseende för församlingarnas del ej synes föreligga, bör dock
jämväl övervägas, huruvida ej en formell överensstämmelse i detta hänseende
mellan å ena sidan lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad
samt å andra sidan lagen om församlingsstyrelse även i fortsättningen bör
förefinnas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 69 och II: 128,
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning av
frågan om sådan ändring av bestämmelserna om fullmäktiges
antal enligt lagarna om kommunalstyrelse på landet och
i stad, att kommunerna beredas möjlighet att utse ett i förhållande
till sin folkmängd större antal fullmäktige än vad
för närvarande är fallet, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag vartill utredningen kan föranleda.

I

Stockholm den 6 mars 1947.

På konstitutionsutskottets vägnar:
JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Mattsson*,
Söderdahl, Hjalmar Nilsson, Englund, Sjö, Hugo Sundberg och Lodenius;
samt

från andra kammaren: herrar Thorell*, Fast*, Pettersson i Norregård,
Hällgren*, Kyling, Norén, Spångberg, Jonsson i Haverö, Johnsson i Stockholm*
och Dickson.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 2 avd. Nr 1—3.

2

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471018