Bankoutskottets utlåtande nr 57.
1
Nr 57.
Utlåtande i fråga om ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktmästare m. m.
Sedan 1943 års riksdag bifallit bankoutskottets i dess memorial nr 80 gjorda
hemställan, att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att låta verkställa utredning rörande möjligheterna att bereda den hos
riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen en mera fast anställningsform
än för närvarande samt att för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning, tillsatte fullmäktige i december 1943 en
kommitté med uppdrag att verkställa utredning i berörda fråga samt för
fullmäktige framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Den 10 september 1945 överlämnade nämnda kommitté till fullmäktige betänkande
med förslag till ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktpersonal m. m.1
Förslaget innebar, att riksdagens behov av vaktpersonal såsom regel skulle
vid nyrekrytering tillgodoses genom anlitande av i statens tjänst stadigvarande
anställda befattningshavare, varvid ersättningen skulle bestämmas i
form av dels gottgörelse för minskade avlöningsförmåner under tjänstledighet
å egen tjänst, dels ock ett mindre arvode. Riksdagens kanslideputerade
skulle fungera såsom centralt organ för antagande m. m. av riksdagsvaktmästare.
Sedan betänkandet av fullmäktige med skrivelse den 11 oktober 1945
överlämnats till bankoutskottet och av utskottet därefter underställts kamrarnas
herrar talmän, var ärendet föremål för behandling vid talmanssammanträde
den 16 november 1945 i närvaro av de ständiga utskottens ordförande
och riksdagens kanslideputerade.
A id sammanträdet nåddes icke enighet rörande ändamålsenligheten av det
i betänkandet framlagda förslaget, varför talmännen anhöllo, att utskottet
ville taga ärendet under vidare omprövning. Icke heller utskottet ansåg sig
vid ärendets föredragning den 27 november 1945 kunna förorda förslagets
genomförande utan bordläde detsamma till 1946 års riksdag.
Att kommittéförslaget sålunda icke ledde till något positivt resultat vid
1945 års riksdag sammanhängde väsentligen därmed, att förslaget först på
längre sikt skulle innebära en övergång till fastare anställningsform för vaktpersonalen,
i följd varav förslagets fördelar endast i begränsad omfattning
kunde komma den nuvarande personalen till del. Tvekan rådde även, huruvida
det vore lämpligt och möjligt att täcka riksdagens behov av vaktperso
1
Ifrågavarande betänkande kommer att ingå såsom bilaga vid detta utlåtande i det bundna
riksdagstrycket.
Bihang till riksdagens protokoll 1.9A7. 8 sand. Nr 57.
\
2
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
nal från statliga verk, särskilt med hänsyn till att riksdagens sammanträdestider
under de senare åren blivit allt längre och sannolikt komme att för
framtiden överstiga den nonnalperiod av fem månader årligen, varmed kommittén
räknat. Sistnämnda omständighet ansågs tala för att riksdagen förfogade
över en egen fast anställd vaktmästarkår.
Ärendet blev under våren 1946 föremål för förnyade överväganden inom
utskottet, varefter ett förslag till lösning av frågan framlades i en inom utskottets
kansli utarbetad promemoria av den 29 april 1946. I denna promemoria
uppdrogos vissa riktlinjer för införande av ett system med helårsanställda
riksdagsvaktmästare, uppförda på avlöningsstaten för riksdagens hus
och följaktligen underställda fullmäktige i riksgäldskontoret. Förslaget utgick
från att dessa vaktmästare skulle under de tider, då riksdagen ej vore
samlad, tjänstgöra inom statsförvaltningen, i första hand hos postverket.
Riksdagsvaktmästare skulle inordnas under vederbörande för befattningarna
vid riksdagens verk gällande avlöningsreglementen.
Sedan utskottspromemorian, vilken vid föredragning den 9 maj 1946 inför
utskottet lämnats utan erinran, under hand överlämnats till chefen för
kommunikationsdepartementet och därefter av Kungl. Maj:t remitterats till
generalpoststyrelsen för yttrande, förklarade sig styrelsen i utlåtande den 20
september 1946 i viss omfattning kunna bereda riksdagsvaktmästare tillfälle
till tjänstgöring inom postverket under icke-riksdagstid.
I skrivelse den 3 december 1946 till fullmäktige i riksgäldskontoret anförde
utskottet, med erinran om vad sålunda förekommit, följande:
Genom att riksdagsvaktmästarna i viss omfattning skulle kunna beredas
anställning inom postverket under icke-riksdagstid torde förutsättningar skapas
för ett förverkligande av tanken på ett system med helårsanställda riksdagsvaktmästare.
Vad angår de vaktmästare, som ej placeras i postverkets
tjänst, torde dessa, såvitt utskottet kan bedöma, kunna påräkna tjänstgöring
hos andra statliga verk, i den mån de icke erfordras för riksdagens eget eller
dess revisorers behov, överhuvud taget har promemorieförslaget synts utskottet
vara ägnat att säkrare och snabbare än kommittéförslaget leda till
önskat resultat, då det gäller att åstadkomma fasta anställnings- och avlöningsförhållanden
för riksdagsvaktmästarna.
Såsom i promemorian framhålles, måste emellertid ståndpunkt tagas till
ett flertal olika spörsmål — lönegrads- och löneklassplacering, tillgodoräkning
av föregående tjänstetid m. m. — innan den ifrågavarande omläggningen
kan genomföras.
Den utredning, som sålunda erfordras beträffande här avsedda spörsmål,
bör enligt utskottets mening lämpligen verkställas genom fullmäktiges försorg.
Vad angår erforderliga ändringar i vederbörande avlöningsreglemente
för riksdagens verk, torde under utredningens gång samråd böra ske med den
lönekommitté, som delegerade för nämnda verk torde komma att tillsätta.
Under hänvisning till det anförda anhöll utskottet, att fullmäktige ville
låta verkställa utredning av frågan om ordnandet av riksdagsvaktmästamas
anställnings- och avlöningsförhållanden i huvudsaklig överensstämmelse med
de i utskottspromemorian angivna riktlinjerna samt därefter till utskottet,
inkomma med förslag i ämnet. I sammanhang härmed hemställde utskottet,
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
3
att fullmäktige måtte låta utreda frågan, i vad mån en reglering av arvodesl>eloppen
för den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen i övrigt påkallades
i anledning av den förestående löneregleringen för statens tjänstemän.
I anledning härav uppdrogo fullmäktige den 5 december 1946 åt riksgäldsfullmäktigen
E. G. E. Eriksson och riksgäldskommissarien S. O. Widlund
att verkställa den begärda utredningen samt därefter till fullmäktige
inkomma med förslag i ämnet.
Sedan utredningsmännen efter slutfört uppdrag den 12 juni 1947 till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivit utlåtande med förslag i ämnet, hava fullmäktige
med skrivelse den 28 juni 1947 till bankoutskottet överlämnat nämnda
utlåtande.
Utredningsmännens utlåtande är av följande lydelse:
»Enligt ovannämnda utskottspromemoria borde ett system införas med hel -årsanställda riksdagsvaktmästare, inoi’dnade under vederbörande för befattningshavare
vid riksdagens verk gällande avlöningsreglementen och uppförda
på avlöningsstaten för riksdagens hus samt alltså underställda fullmäktige
i riksgäldskontoret.
Utredningsmännen anse förutsättningar föreligga för inrättande av helårsbefattningar
för riksdagsvaktmästare. Beträffande befattningarnas inordnande
i riksdagsorganisationen få utredningsmännen erinra om att innevarande
års riksdag beslutat, att riksdagens nuvarande ekonomibyrå och
riksdagens hus skola sammanföras till en enhet, benämnd riksdagens ekonomibyrå
och underställd fullmäktige i riksgäldskontoret. Till den nya byrån
äro avsedda att hänföras såväl den personal, vilken för närvarande sorterar
under ekonomibyrån och riksdagens hus, som alla å andra ställen inom
riksdagen tjänstgörande vaktmästare, vilka kunna komma att helårsanställas
hos riksdagen. Enligt utredningsmännens mening har härigenom åstadkommits
en lycklig lösning av den organisatoriska frågan. Fullmäktige i
riksgäldskontoret synas ur alla synpunkter utgöra det lämpligaste organet
för handläggning av anställnings- och avlöningsfrågorna för berörda personal.
Fullmäktige böra hava att efter samråd med kamrarnas och utskottens
presidier fastställa antalet vaktmästare samt fördela dem för tjänstgöring
hos riksdagens olika organ. Avlönings- och pensionsärenden rörande den
mera fast anställda vaktmästarpersonalen böra handläggas av fullmäktige
enligt bestämmelserna i de för riksdagens verk gällande avlönings- och pensionsreglementen.
Även för eventuellt erforderlig tillfällig personal, såsom för
portbevakning och hissarna, böra fullmäktige äga bestämma avlöningsförmånerna.
Ett reglerande av fullmäktiges funktioner i berörda hänseenden
förutsätter ändring av § 17 Reglementariska föreskrifter för riksdagen. Framställning
om dylik ändring har av utredningsmännen gjorts till riksdagens
konstitutionsutskott.
Vid nyanställning borde enligt utskottspromemorian vaktmästare till en
början tjänstgöra som aspirant samt efter viss tid befordras till extra, respektive
extra ordinarie tjänsteman. Ordinarie anställningsform skulle tills vidare
icke komma till användning.
Utredningsmännen ansluta sig till den sålunda uttalade uppfattningen, att
extra ordinarie anställning bör föregås av viss lids —- i regel två års — anställningstid
såsom aspirant samt att ordinarie anställningsform tills vidare
icke bör ifrågakomma. Däremot anse utredningsmännen — i anslutning till
de principer, som kommit till uttryck i föreliggande förslag till nya avlönings
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
bestämmelser för statens tjänstemän — att extra anställningsformen som
regel icke bör användas.
Vid införandet av ett system med helårsanställda vaktmästare uppställer
sig först frågan, till vilka lönegrader i icke-ordinariereglementet för riksdagens
verk eller i motsvarande efter den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglemente
vaktmästarpersonalen bör hänföras. En jämförelse bör här komma
till stånd mellan ifrågavarande vaktmästare och under nämnda reglemente
redan lydande tjänstemän med närmast motsvarande arbetsuppgifter. Vidare
torde man böra jämföra de till riksdagsvaktmästama nu utgående avlöningarna
med tjänstemännens nuvarande och efter den 1 juli 1947 utgående
löneförmåner. Riksdagsvaktmästama äro för närvarande i avlöningshänseende
indelade i tre grupper. Till den första gruppen höra eu förste vaktmästare
och en postvaktmästare i vardera kammaren, till den andra två biträdande
postvaktmästare i andra kammaren, en förste vaktmästare i statsutskottet,
fyra vaktmästare i riksdagens kansli (tryckeriexpeditionen) och
två portvakter samt till den tredje gruppen övriga vaktmästare, för närvarande
trettio. Månadsavlöningen i de olika grupperna utgör inklusive för närvarande
utgående tillägg (33 %> å ett belopp av högst 400 kronor) 660, 624
respektive 588 kronor. Storleken av lönerna för extra ordinarie tjänstemän
i närmast motsvarande lönelägen framgår av nedanstående sammanställning,
i vilken räknats med 9 % rörligt tillägg för att ernå en rättvisande jämförelse
med de nu utgående avlöningarna:
Löneklass |
Lön fr. o. m. den 9 % rörl. tillägg) |
Löneklass |
Lön fr. o. m. den 9 % rörl. tillägg) |
|||
nuvarande |
ny |
nuvarande |
ny |
|||
4 |
8 |
10 |
14 |
576 |
_ |
|
5 |
9 |
453: — |
11 |
15 |
600 |
— |
8 |
10 |
480: — |
12 |
16 |
623 |
— |
7 |
11 |
505: — |
13 |
17 |
649 |
|
8 |
12 |
529: — |
14 |
18 |
675 |
|
9 |
13 |
553: — |
15 |
19 |
706 |
Vid en jämförelse mellan riksdagsvaktmästamas avlöningar och ovanstående
löner bör beaktas, att de förstnämnda bestämts bl. a. med hänsyn
till att avlöningen utgår allenast för den tid riksdagen pågår. Det bör vidare
uppmärksammas, att vaktmästarpersonalen icke äger rätt till de förmåner
av tjänste- och familjepension, ålderstillägg, semester, viss lön under sjukdom
och annan ledighet, vikariatsei-sättning, sjukvård, begravningshjälp m. in.,
som följa med extra ordinarie anställning. Semesterlagen är dock tillämplig
på riksdagsvaktmästama. I enstaka fall har genom särskilda riksdagsbeslut,
då fråga varit om längre tids sjukdom, riksdagsvaktmästare medgivits behålla
viss del av avlöningen. Då avgång från anställning skett efter lång tids t jänst,
har vidare pension plägat tillerkännas vederbörande.
Av det anförda torde framgå, att man vid en inplacering i löneklass av
vaktmästarpersonalen icke kan utgå allenast från en direkt lönejämförelse.
Med beaktande av samtliga på frågan inverkande omständigheter hava utredningsmännen
funnit en inplacering av riksdagsvaktmästama i de blivande
lönegraderna 14, 12 och 101 (motsvarande nuvarande lönegrader 10, 8 och 6)
närmast böra ifrågakomma. Till 14 lönegraden torde böra hänföras dels de
nuvarande befattningarna som förste vaktmästare i kamrarna och dels en
ny befattning som förste vaktmästare i riksdagens kansli (tryckeriexpeditio
1
Lönegraden 14 omfattar löneklasserna 14—17
> 12 . > 12-15
» 10 » > 10—13
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
5
nen). Denna befattning är avsedd att ersätta en befattning å riksdagens
ekonomibyrå såsom expeditionsförman i lönegraden RA 9, vilken befattning
dock icke bör indragas så länge nuvarande innehavaren kvarstår i densamma.
Såsom närmaste man till förste vaktmästaren i vardera kammaren bör
tjänstgöra en biträdande förste vaktmästare i 12 lönegraden med skyldighet
att utan vikariatsersättning bestrida förste vaktmästarens göromål vid förfall
för denne. Till samma lönegrad bör även hänföras förste vaktmästaren i statsutskottet.
Befattningarna såsom postvaktmästare och biträdande postvaktmästare
synas böra indragas och i stället inrättas en postexpedition med betjäning
från postverket. Postexpeditionen skulle anordnas efter de riktlinjer,
som angivas i bilagda, av postdirektionen i Stockholm upprättade promemoria
(Bilaga l).1 Till 10 lönegraden höra höra portvakter och övriga vaktmästare
(således även vaktmästarna i riksdagens kansli, vilka nu tillhöra
mellangruppen). Erinras må, att portvakterna vid riksdagens hus för närvarande
äro placerade i nuvarande 6 lönegraden (blivande 10 lönegraden).
Det erforderliga antalet vaktmästare torde kunna komma att variera från
riksdag till riksdag. Vid inrättande av en postexpedition och med ett rationellt
utnyttjande av den för vaktmästarna fastställda arbetstiden — i det följande
föreslagen till 208 timmar för månad — torde emellertid ett nedbringande
av det nuvarande antalet kunna påräknas. I den mån äldre vaktmästare
avgå från sin tjänst hos riksdagen, behöver sålunda någon nyanställning
till en början icke äga rum.
I fråga om den nuvarande vaktpersonalens infogande i det nya systemet
har i utskottspromemorian framhållits, att personalen borde för löneklassplacering
få tillgodoräkna föregående verklig tjänstgöringstid hos riksdagen.
Särskilda regler härutinnan ävensom beträffande tillgodoräknande av föregående
tjänstetid i pensionshänseende borde meddelas. Huruvida nuvarande
vaktpersonal borde åläggas att övergå på det nya systemet syntes tveksamt.
De vaktmästare, som redan uppnått 60 års ålder, syntes dock icke böra berättigas
till dylik övergång.
Hos 1947 års riksdag finnas såsom ovan nämnts anställda 43 vaktmästare
av olika kategorier. Åldersfördelningen framgår av följande uppställning.
Födda |
Födda |
Födda |
Födda |
Födda* |
|||
Grupp |
Antal |
3879- |
1889— |
1891— |
1901- |
1911 och |
|
1888 |
1890 |
1900 |
1910 |
senare |
|||
I. |
Förste vaktmästare och postvakt-mästare hos kamrarna.......... |
1 |
4 |
||||
II. |
Bitr. postvaktmästare hos II kam-maren, förste vaktmästare hos |
f |
3 |
1 |
2 |
3 |
|
III. |
Övriga vaktmästare............. |
30 |
7 |
1 |
2 |
3 |
17 |
Summa |
43 |
14 |
2 |
4 |
20 |
De vaktmästare, som äro födda åren 1879—1888 (se Bilaga 2)2, torde i enlighet
med del ovan anförda icke böra medgivas övergå på det nya avlöningssystemet.
1 fråga om de övriga synes med liänsyn till önskvärdheten
av en enhetlig tillämpning av det nya systemet böra för fortsatt anställning
hos riksdagen krävas övergång till detta system, försåvitt icke undantagsvis
särskilda skäl kunna anföras däremot.
Vaktinästarpersonalens verkliga tjänstgöringstid hos riksdagen varierar
1 Intagen såsom liihuyi vid detta utlåtande.
* Här ej återgiven.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
betydligt. Endast få av dem, som äro i den ålder att de böra erhålla extra
ordinarie anställning, hava emellertid så lång verklig tjänstgöringstid, att de
med en enkel tillgodoräkning därav skalle uppnå högsta löneklassen inom
vederbörlig lönegrad. Då vaktmästarpersonalen icke haft möjlighet att tjänstgöra
hos riksdagen under andra tider än då den varit sammankallad, anse
utredningsmännen en förbättrad tillgodoräkningsregel skäligen böra komma
till användning, såvitt angår tid t. o. in. 1947 års utgång. En regel motsvarande
den för tjänstemän för närvarande gällande bestämmelsen om tjänstgöring
under 4/s av en treårsperiod för löneklassuppflyttning skulle för riksdagsvaktmästarnas
del kunna utformas så. alt tjänstgöringstiden hos riksdagen
finge tillgodoräknas med 25 °/o förhöjning (a + = b; a — j
Därvid torde blott sådan riksdagstjänstgöring, som fullgjorts i innehavande
eller minst motsvarande befattning, få medräknas. Enligt samma principer
synes böra få tillgodoräknas tjänstgöring hos riksdagens revisorer och hos
kyrkomötet. För befattningshavare, som övergår från tjänst, som redan är
underkastad statens eller riksdagens verks avlöningsreglementen för tjänstemän,
synas ovan nämnda tillgodoräkningsregler böra gälla allenast i den
mån de giva en bättre rätt än vanliga löneturs- och tjänstårsbestämmelser.
För beräkning av tjänstår för rätt till pension synas enahanda regler som
för löneklassplacering böra gälla. Tjänstgöringstid t. o. m. 1947 års utgång
synes alltså böra tillgodoräknas med 25 °/o förhöjning.
Bifogade tablå (Bilaga 3)1 utvisar löneklassplacering av riksdagens nuvarande
vaktmästare, födda efter år 1888, med tillgodoräkning i enlighet med
anförda principer. Tablån, som av utredningsmännen upprättats på basis
av från riksgäldskontoret införskaffat material, torde få anses vara preliminär
och bör därför först efter vederbörlig granskning läggas till grund
för fullmäktiges beslut om löneklassplaceringen. Sedan tablån jämte en promemoria.
innefattande huvudgrunderna för utredningsmännens förslag, underställts
den därav berörda personalen hava samtliga vaktmästare utom eu
(R. Ervell, vilken redan innehar högre tjänst hos riksbanken) förklarat sig
villiga övergå på det nya systemet, därvid dock vaktmästaren i riksdagens
kansli B. Eklöf såsom villkor härför uppställt att bliva hänförd till högsta
löneklassen inom 12 lönegraden.
Enligt utskottspromemorian skulle riksdagsvaktmästarna vara skyldiga
att under de tider, då riksdagen icke hade behov av deras arbetskraft, tjänstgöra
å anvisat tjänsteställe inom statsförvaltningen. I viss omfattning borde
vaktmästarna därvid kunna utnyttjas inom riksdagens egna verk, i främsta
rummet riksbanken, riksgäldskontoret och riksdagens hus, ävensom anlitas
för biträde åt statsrevisionen, kyrkomöten, statliga kommittéer m. fl. I den
mån så icke läte sig göra borde de i första hand hänvisas till tjänstgöring vid
postverket. Postverkets skyldighet att bereda anställning åt riksdagsvaktmästare
borde fastslås genom beslut av Kungl. Maj:t. Vid tjänstgöring utom
riksdagen skulle viss del av avlöningskostnaderna ersättas riksdagen från vederbörande
myndighet enligt årlig avräkning.
Riksdagsvaktmästamas skyldighet att under tider, då de icke behöva utnyttjas
inom riksdagen, tjänstgöra å anvisåt tjänsteställe inom statsförvaltningen
bör regleras i en av fullmäktige utfärdad instruktion i anslutning till
§ 7 i det förslag till nytt avlöningsreglemente för riksdagens verk, som den
12 juni 1947 framlagts av lönekommittén för nämnda verk. Någon särskild
föreskrift om vaktmästarnas tjänstgöringsskyldighet behöver därför icke
meddelas. Icke heller i övrigt synes riksdagsvaktmästamas infogande i avlöningsreglementet
för riksdagens verk påkalla några särbestämmelser.
1 Här ej återgiven.
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
7
På fullmäktige i riksgäldskontoret torde enligt förenämnda paragraf i avlöningsreglementet
böra ankomma att fastställa arbetstid för vaktmästarpersonalen.
Med hänsyn till arbetsförhållandena inom riksdagen torde arbetstiden
icke böra bestämmas till vissa timmar per dag utan — såsom skett
beträffande vissa tjänstemannakategorier inom statsförvaltningen, t. ex. inom
postverket och övriga kommunikationsverk — till ett visst antal timmar i
månaden, förslagsvis 208. För arbete utöver fastställd arbetstid bör kompensationsledighet
eller övertidsersättning erhållas enligt allmänna regler, därvid
emellertid arbete, som utförts mellan klockan 22 och 6 eller å sön- eller
helgdag, i första hand bör få anses såsom övertidsarbete. Vid ordnandet av
vaktmästarnas tjänstgöring såväl inom som utom riksdagen bör tillses å ena
sidan att den för dem gällande arbetstiden blir fullt utnyttjad och å andra
sidan att minsta möjliga övertidsarbete uppstår. Det bör vidare iakttagas,
att tjänstgöringen hos riksdagen icke varar längre än som betingas av arbetets
fullgörande. Vaktmästarpersonalens semester synes i regel böra förläggas
i första hand till de tider, då uppehåll göres i riksdagsarbetet, och i övrigt
fördelas så, att onödiga avbrott icke ske i tjänstgöringsperioder, som
infalla då arbetet är förlagt till annat tjänsteställe än riksdagen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret torde hava att med postverket och andra
myndigheter, där tjänstgöring för riksdagsvaktmästare kan komma i fråga,
träffa överenskommelse om tjänstgöringstider och ersättningsgrunder. Det
torde få ankomma på vederbörande myndighet att, om så anses erforderligt,
av Kungl. Maj:t inhämta tillstånd till dvlik överenskommelses ingående.
Beträffande de vaktmästare, som övergå från nuvarande avlöningssystem
till det nya och som nu erhålla tjänstedräkt såsom lån, torde det nya avlöningsreglementets
regler om tjänstedräkt böra gälla. På fullmäktige i riksgäldskontoret
torde få ankomma att pröva huruvida därvid tjänstedräkt skall
tilldelas med äganderätt mot viss ersättning eller såsom lån. De möjligheter
till extrainkomster i tjänsten, som för närvarande finnas, exempelvis genom
särskild ersättning för vissa uppdrag såsom tjänstgöring vid partiernas eller
andra delegationers sammanträden eller genom rätt att tillvarataga och försälja
makulatur, böra icke få förekomma vid övergång till det nya systemet
(jfr 17 § 6 mom. lönekommitténs förslag till avlöningsreglemente).
Övergång till det nya systemet för anställande av riksdagsvaktmästare
synes böra ske från början av 1948 års riksdag. Beslut härom torde därför
böra fattas av innevarande års riksdag, varefter för nästa års riksdag erforderligt
antal vaktmästarbefattningar genom försorg av fullmäktige i riksgäldskontoret
torde böra ledigförklaras samt i första band besättas med sökande,
som för närvarande inneha anställning hos riksdagen. I fråga om löneklassplacering,
rätt till vidare löneklassuppflyttning samt tillgodoräkning
av tidigare tjänstgöring som tjänstår för rätt till pension för de vaktmästare,
som sålunda kunna komma att övergå till extra ordinarie anställning, torde,
oavsett del nya avlöningsreglemenlets bestämmelser, böra gälla ovan angivna
grunder. Det bör ankomma på fullmäktige att meddela beslut härom.
Enligt utredningsmännens uppfattning böra de vaktmästare, som äro födda
år 1888 eller tidigare och vilka enligt vad ovan sagts icke böra medgivas
övergå på det nya avlöningssystemet, vid fortsatt anställning hos riksdagen
få uppbära avlöning på oförändrade villkor och detta även om de av organisatoriska
skäl få sig tilldelade andra arbetsuppgifter. Dessa vaktmästare skola
i fortsättningen liksom hittills anställas för en riksdag i sänder. Anställningen
bör ske centralt av fullmäktige i riksgäldskontoret. Det lbmtsättes
av utredningsmännen, alt sådan vaktmästare eller slutad anställning av riksdagen
tillerkännes en eller tjänstgöringens omfattning avvägd pension. Vakt
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
Utskottet.
mästaren B. Eklöfs krav på löneklassplacering torde icke kunna tillmötesgås
med tillämpning av del blivande avlöningsreglementet.
I utredningsmännens uppdrag ingår, såsom inledningsvis angivits, att utreda
frågan i vad mån en reglering av arvodesbeloppen för den hos riksdagen
tillfälligt anställda personalen, utöver vaktmästarna, påkallades i anledning
av den förestående löneregleringen för statens tjänstemän. Denna del
av utredningsuppdraget har av utredningsmännen ännu icke medhunnits i
vidare mån än som framgår av det följande. Förslag härutinnan avses emellertid
framläggas senare. I avvaktan härpå torde de för närvarande, i bankoutskottets
utlåtande 1939: 10 (med senare ändringar) intagna avlöningsbestämmelserna
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli
in. in. böra tills vidare gälla oförändrade under 1948 års riksdag och därvid
tillämpas även på den vaktmästarpersonal, som enligt vad ovan anförts bör
få kvarstå med oförändrad anställningsform och oförändrade avlöningsg
runder.
Bland den tillfälligt anställda arvodespersonalen hos riksdagen ingår viss
kvinnlig biträdespersonal å riksdagens kansli med placering å tryckeriexpeditionen,
som är ett organ för riksdagens kanslideputerade. Ifrågavarande
biträdespersonal synes lämpligen kunna inordnas under riksdagens ekonomibyrå
och kommer därigenom att underställas fullmäktige i riksgäldskontoret.
Enligt vad utredningsmännen inhämtat föreligger behov att under de
tider, då personalen i fråga icke utnyttjats å ekonomibyrån, taga densamma
i anspråk för tjänstgöring i riksgäldskontoret eller statsrevisionen. Vid
sådant förhållande anse utredningsmännen det följdriktigast att dessa biträden
fr. o. in. nästa riksdag vinna heltidsanställning såsom extra ordinarie
tjänstemän enligt det för riksdagens verk då gällande avlöningsreglementet,
därvid lönegrads- och löneklassplacering lorde böra bestämmas av fullmäktige.
Åberopande det anförda få utredningsmännen hemställa, att fullmäktige
måtte anhålla, att riksdagens bankoutskott ville föreslå riksdagen dels besluta
att anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare
och viss biträdespersonal hos riksdagen skola från och med 1948 års
riksdag ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan förordats,
dels ock uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att vidtaga för förslagets
genomförande erforderliga åtgärder.»
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha biträtt utredningsmännens förslag.
Riksdagens kanslideputerade och kamrarnas herrar talman ha — de sistnämnda
med tillkännagivande att ärendet varit föremål för behandling vid
talmanssammankomst den 1 juli 1947 i närvaro av de ständiga utskottens
ordförande och kanslideputerade — förklarat sig ej hava anledning till erinran
mot förslaget.
Det förslag i fråga om beredande av en mera fast anställning åt riksdagens
vaktmästare, som framlagts av de utav riksgäldsfullmäktige utsedda utredningsmännen,
ansluter sig i huvudsak till de riktlinjer, som uppdragits
i en inom bankoutskottets kansli i april 1946 upprättad, av utskottet godkänd
promemoria. Anställnings- och avlöningsförhållandena för nämnda
personal skulle enligt förslaget regleras genom personalens inordnande under
det för riksdagens verk gällande avlöningsreglementet, varvid de olika
befattningarna skulle placeras i lönegraderna 14, 12 och 10 å den löneplan
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
9
för extra ordinarie tjänstemän, som tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1947 (motsvarande
tidigare lönegraderna Eo 10, 8 och 6). Personalen skulle hänföras
till riksdagens ekonomibyrå och sålunda bliva underställd fullmäktige
i riksgäldskontoret. Av de nu anställda vaktmästarna skulle de, som
äro födda år 1888 eller tidigare, icke äga övergå till det nya avlöningssystemet;
dessa skulle i fortsättningen avlönas enligt nu gällande grunder. Övriga
vaktmästare skulle i princip vara skyldiga övergå till det nya systemet.
För löneklassplacering och beräkning av tjänstår för rätt till pension skulle
tillämpas en jämförelsevis fördelaktig regel om tillgodoräkning av tidigare
tjänstgöring. Beträffande personalorganisationen innebär förslaget bl. a. indragning
av befattningarna såsom postvaktmästare och biträdande postvaktmästare,
sammanhängande med förslag om inrättande av en postanstalt i
riksdagshuset.
Förslaget bygger på den förutsättningen, att personalen under den tid då
riksdagen icke är samlad skall vara skyldig att tjänstgöra å anvisat tjänsteställe
inom statsförvaltningen, varvid för flertalet tjänstgöringen torde komma
att förläggas till postverket. De vaktmästare, som enligt förslaget skulle
kunna övergå till det nya systemet, ha med något undantag förklarat sig
villiga därtill.
Det föreliggande förslaget synes, samtidigt som det tillgodoser personalens
sedan länge framförda anspråk på en mera tryggad anställning, innebära en
ur riksdagens synpunkt rationell anordning. Med hänsyn härtill tillstyrker
utskottet i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret, kanslideputerade och
herrar talmän, att den nya organisationen genomföres fr. o. in. 1948 års
riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens förslag.
Mot förslaget att bereda viss kvinnlig biträdespersonal å tryckeriexpeditionen
extra ordinarie anställning med angivna arbetsuppgifter är från utskottets
sida intet att erinra. I följande hänseenden har förslaget föranlett särskilda
uttalanden från utskottets sida.
Efter den nya organisationens genomförande ankommer det på riksgäldsfullmäktige
att fastställa antalet vaktmästare samt att fördela dem för
tjänstgöring hos riksdagens olika organ. Innan beslut i dylika ärenden meddelas
av fullmäktige, bör i anslutning till vad utredningsmännen anfört samråd
ske med kamrarnas och utskottens presidier och sekreterare. För arbetets
behöriga gång inom riksdagen böra de önskemål, som från kamrarnas
och utskottens sida kunna framställas i fråga om vaktpersonalens antal och
tjänstgöringstider ävensom beträffande personvalet, i möjligaste mån beaktas.
Såsom utredningsmännen framhållit, bör det vid ordnandet av vaktmästarnas
tjänstgöring såväl inom som utom riksdagen tillses, att arbetstiden
till fullo utnyttjas samt att tjänstgöringen hos riksdagen icke varar
längre än som betingas av arbetets fullgörande.
I anledning av förslaget om inrättande av eu postanstalt inom riksdagshuset
har inom utskottet framhållits, att några klagomål icke framkommit
mot det sätt, på vilket postens expediering till och från riksdagshuset samt
inom detsamma f. n. är ordnad. Såvitt utskottet kunnat finna, innebär för
Rihanti
till riksdagens protokoll 1947. 8 Kami. AV 57.
2
10
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
slaget emellertid en rationalisering av här ifrågavarande arbete. För postärendenas
handläggning inom riksdagshuset äro f. n. fyra vaktmästare avdelade,
vilka dock dessutom ha andra arbetsuppgifter, och för transporter
av postförsändelser till postkontor åtgår en icke obetydlig del av vaktmästarnas
tjänstgöringstid. Inrättandet av en fullständig postanstalt inom riksdagshuset
med betjäning från postverket har av utredningsmännen ansetts
möjliggöra en minskning av det nuvarande antalet vaktmästare. Såsom redan
nämnts, skulle några särskilda postvaktmästare ej vidare behöva utses.
Då emellertid någon ändring i avseende å den ankommande postens tillhandahållande
för riksdagens ledamöter icke ifrågasatts av utredningsmännen,
skulle den sortering och utdelning av denna post, som ålegat postvaktmästama,
i fortsättningen utföras av vaktmästare i den lägsta lönegraden. De
tjänster, som postanstalten inom riksdagshuset kan utföra inom alla postala
områden, skulle öka bekvämligheten för riksdagsmännen samt minska arbetsbelastningen
för de vaktmästare i kamrarna och utskotten, som ombesörja
expedieringen av avgående post.
I likhet med utredningsmännen anser utskottet, att beträffande ersättning
för tjänstedräkt böra för riksdagsvaktmästarna gälla de bestämmelser, som
komma att meddelas i avlöningsreglementet. I sitt denna dag avgivna utlåtande
nr 58 med förslag till nytt sådant reglemente har utskottet emellertid
på anförda skäl förordat, att ersättningen för tjänstedräkt i fråga om nu
anställda vaktmästare, som bliva underkastade reglementet, må övergångsvis
utgå etter fördelaktigare grunder än som komma att regelmässigt tillämpas.
övergången till det nya systemet är avsedd att äga rum från början av
1948 års riksdag. Utskottet anser skäligt, att vaktmästarna erhålla rätt att
lör uppflyttning i löneklass och beräkning av tjänstår i pensionshänseende
tillgodoräkna tiden fr. o. m. den 1 januari 1948, även om deras tjänstgöring
skulle börja något senare i månaden.
Såsom redan nämnts, skulle enligt förslaget de vaktmästare, som äro födda
år 1888 eller tidigare, icke berättigas övergå å det nya lönesystemet med helårsanställning.
De skulle emellertid i fortsättningen liksom hittills anställas
för en riksdag i sänder och därvid äga uppbära avlöning på gällande villkor
och detta även om de av organisatoriska skäl få sig tilldelade andra arbetsuppgifter.
Likaså böra de liksom hittills utan ersättning äga utbekomma
tjänstedräkt såsom lån. Utskottet förutsätter, att ifrågavarande vaktmästare
skola, under förutsättning av full tjänsteduglighet, få kvarstå i tjänst hos
riksdagen intill samma ålder, som hittills enligt praxis tillämpats beträffande
den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
dels besluta, att anställnings- och avlöningsförhållandena
för riksdagens vaktmästare och viss biträdespersonal hos
riksdagen skola från och med 1948 års riksdag ordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med det av utskottet ovan förordade
förslaget,
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
11
dels ock uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att
vidtaga för förslagets genomförande erforderliga åtgärder.
Stockholm den 4 juli 1947.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Andersson i Rossvik, Friggeråker,
Leander, Edin*, Petersson i Karlskrona, Andersson i Tidaholm* och
Grym*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungby,
Mattsson*, Fröderberg*, Sundberg, Nilsson i Landskrona och Fagerholm*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Paulsen, som ansett skäl icke föreligga för inrättande av en postanstalt
i riksdagshuset och därför yrkat avslag å förslaget i denna del.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 57.
Bilaga.
PM
angående inrättande av postanstalt i riksdagshuset
Lokal.
Den ifrågasatta postanstalten synes lämpligen böra förläggas till den lokal
inom riksdagshuset, som för närvarande tages i anspråk för andra kammarens
postavdelning. För erhållande av något större utrymme för postgöromålen
vore det önskvärt, om den innersta av de båda inom lokalen belägna
telefonhyttema kunde borttagas.
Verksamhet och öppethållande.
Det förutsättes, att postanstalten skall vara i verksamhet endast under de
tider av året, då riksdagen är samlad.
Postanstalten anses böra hållas öppen å samma tider som flertalet övriga
postanstalter inom Stockholm, d. v. s. vardagar utom lördagar kl. 9—19,
lördagar kl. 9—17 samt — om det är önskvärt — sön- och helgdagar kl.
9—10.
Omfattning och rörelse.
Postanstalten anses böra organiseras såsom fullständig postanstalt. Verksamheten
skulle således omfatta bland annat frankoteckenförsäljning, inoch
utlämning av värdeförsändelser och paket, in- och utbetalning av postanvisnings-
och postgiromedel, postsparbanksrörelse m. m.
Postanstalten torde vara i stånd att omhändertaga och vidarebefordra all
avgående post från riksdagshuset.
Den ankommande posten anses däremot på grund av utrymmesskäl icke
kunna försorteras vid en inom riksdagshuset befintlig postanstalt. Erforderlig
försortering av posten till ledamöter av riksdagens första och andra kammare
ävensom till olika expeditioner inom riksdagshuset skulle däremot
kunna ombesörjas vid postkontoret Stockholm 2 i samband med den ankommande
postens behandling vid detta postkontor. Posten skulle därefter
genom postverkets försorg transporteras till postanstalten i riksdagshuset och
därifrån utlämnas till vederbörande vaktmästarpersonal för vidare sortering
och utdelning.
Personal.
Föreståndaren för den ifrågasatta postanstalten skulle tillsättas och avlönas
av postverket. Då vederbörande funktionär icke kan åläggas en sammanhängande
tjänstgöringstid från kl. 9 till 19, erfordras biträde i viss omfattning
såsom ersättare för föreståndaren. Biträdet skulle jämväl tillsättas
och avlönas av postverket. Ifrågavarande personal skulle under den tid av
året, då postanstalten icke vore i verksamhet, beredas annan tjänstgöring
vid postanstalt inom Stockholm.
Förekommande posttransporter till och från postanstalten skulle ombesörjas
av postverket. Stockholm den 6 juni 1947.
G. LINDEN.
Postdirektör.
477830. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.
BETÄNKANDE
MED FÖRSLAG TILL
ORDNANDET AV ANSTÄLLNINGS- OCH
AVLÖNINGSFÖRHÅLLANDENA
FÖR RIKSDAGENS VAKTPERSONAL
M. M.
AVGIVET DEN 10 SEPTEMBER 1945
AV EN AV FULLMÄKTIGE I RIKSGÄLDSKONTORET
TILLSATT KOMMITTÉ
STOCKHOLM 1945
ISAAC MAHCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
468193
'' t
Till Herrar Fullmäktige i riksgäldskontoret.
Sedan 1943 års riksdag bifallit bankoutskottets i dess memorial nr 80
gjorda hemställan, att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskonforet
att låta verkställa utredning rörande möjligheterna att bereda
den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen en mera fast anställningsform
än för närvarande samt att för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning, ha fullmäktige i riksgäldskontoret
den 16 december 1943 beslutat tillsätta en kommitté med uppdrag att
verkställa utredning i berörda fråga samt för fullmäktige framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. Till ledamöter av kommittén
ha utsetts riksdagens kanslideputerade, herrar E. G. E. Eriksson i Stockholm,
tillika kommitténs ordförande, C. P. Wahlmark, P. Bernhard Nilsson
och G. Persson i Falla, vidare sekreteraren i bankoutskottet, riksgäldskommissarien
S. O. Widlund, ävensom numera förste expeditionsvakten i försvarsdepartementet
E. Eriksson.
Den 20 januari 1944 beslöto fullmäktige att utse numera t. f. kanslirådet i
finansdepartementet N. M. af Malmborg till sekreterare i berörda kommitté.
Kommittén har den 29 maj 1945 haft en överläggning med fyra representanter
för riksdagens vaktpersonal, vilka beretts tillfälle att taga del av kommitténs
förslag.
Kommittén har avlåtit följande skrivelser och yttranden:
1) den 16 februari 1944 till ämbetsverken i Stockholm, angående möjligheterna
att bereda riksdagsvaktmästare anställning hos nämnda verk under
icke-riksdagstid,
2) den 22 februari 1944 till riksdagens konstitutionsutskott, angående ändring
av § 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen (jämför
konstitutionsutskottets memorial 1944: 28),
3) den 19 april 1944 till vissa ämbetsverk i Stockholm, angående anställning
för riksdagsvaktmästare under år 1944,
4) den 26 april 1944 till kamrarnas herrar talmän, i anledning av remiss
av eu framställning från ordföranden i andra lagutskottet angående arvodestillägg
och reseersättning åt utom Stockholm bosatt kanslipersonal i riksdagsutskott
(jämför bankoutskottets memorial 1944: 54) samt
5) den 19 april 1945 till riksdagens bankoutskott, i anledning av remiss
av de likalydande motionerna 1:263 och 11:145 (jämför bankoutskottets
utlåtande 1945:40).
För att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag ha
till densamma överlämnats eller eljest inkommit
4
1) ordförandens i första lagutskottet skrivelse till kamrarnas herrar talmän
den 7 mars 1944 angående resekostnadsersättning åt viss utom Stockholm
boende kanslipersonal,
2) ordförandens i konstitutionsutskottet skrivelse till kommitténs ordförande
den 5 mars 1944 angående vissa avlöningsspörsmål berörande hos
riksdagen anställd personal,
3) civilförvaltningens personalförbunds avdelning 3, sektion 2, skrivelse
till riksdagens bankoutskolt den 5 november 1944 angående dyrtidstillägg
samt provisorisk löneförbättring åt riksdagens vaktpersonal samt
4) kanslideputerades skrivelse till kamrarnas herrar talmän den 15 januari
1945, med överlämnande av verkställd utredning rörande den hos de
ständiga utskotten anställda kansli- och vaktmästarpersonalens tjänstgöring
efter avslutandet av det egentliga riksdagsarbetet.
Sedan kommittén nu slutfört sitt uppdrag, får kommittén, med bifogande
av till ärendet hörande handlingar, härmed överlämna betänkande med förslag
till ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens
vaktpersonal m. m. Vid betänkandet finnas fogade två författningsförslag,
avseende dels vaktpersonal, dels tjänstemän i egentlig mening.
Stockholm den 10 september 1945.
ERNST ERIKSSON
C. P. WAHLMARK BERNHARD NILSSON GUNNAR FALLA
STEN WIDLUND E. ERIKSSON
Nils M. af Malmborg.
I. Frågan om riksdagsvaktmästarnas anställnings- och
avlöningsförhållanden.
A. Historik.
1927 års riksdag.
I en vid 1927 års riksdag väckt motion (I: 172) hemställde herr Lindhagen,
att riksdagen ville anmoda vederbörande tillse, att så vitt möjligt vid
riksdagen anställda vaktmästare utan annan avsevärd utkomst kunde erhålla
arbetsanställning övriga tider av året vid riksgäldskontoret, riksbanken,
statsrevisionen eller dess kommittéer.
Över motionen inhämtades yttranden av fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret.
Bankoutskottet anförde i utlåtande nr 32 följande:
Den personal, som avses i motionen, uppgår enligt vad fullmäktige i riksgäldskontoret
meddelat, till Öl vaktmästare och innehava av dessa mer än en tredjedel
stats- eller enskild tjänst. Av de övriga lärer, enligt vad fullmäktige jämväl meddelat,
flertalet kunna påräkna större eller mindre arbetsförtjänst även mellan riksdagarna
och endast ett fåtal under nämnda tid helt sakna arbete eller inkomst.
Såsom åtgärder i motionens syfte hava bemälda fullmäktige erinrat, hurusom under
senare år plägat anställas riksdagsvaktmästare hos riksdagens revisorer, ävensom
i viss mån hos kommittéer, åt vilka lokaler upplåtits inom riksdagshuset.
Utskottet anser för sin del den sålunda tillämpade praxiis ändamålsenlig och förutsätter,
att, i den mån det visar sig möjligt, densamma ytterligare utsträckes. Under
sådana förhållanden och då, på sätt lärer framgå av här ovan intagna yttranden,
vederbörande fullmäktige icke torde underlåta att, där så befinnes lämpligt, inom
respektive verk mellan riksdagarna bereda sysselsättning åt ifrågavarande personal,
saknar utskottet anledning att föreslå några särskilda åtgärder i motionens syfte
och hemställer förty, att förevarande motion I: 172 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Vid frågans behandling i kamrarna betonades från flera håll önskvärdheten
av att åtgärder vidtoges i den i motionen angivna riktningen; utskottets
hemställan blev av bägge kamrarna bifallen.
I en annan vid samma riksdag väckt motion (1: 173) hemställde herr
Lindhagen ävenledes om beredande åt vissa hos riksdagen anställda vaktmästare
av arbetsanställning vid av departementen anställda kommittéer eller
på annat sätt. Ej heller denna motion föranledde till någon riksdagens åtgärd
(jämför första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6).
1928 års riksdag.
I skrivelse den 18 februari 1928 till ledamöterna av riksdagens talmanskonferens
framhöllo vaktmästarna hos riksdagens kamrar och utskott, att
enär åtskilliga av de inom riksdagen anställda vaktmästarna saknade statseller
annan allmän anställning, det för dem vore förenat med svårigheter
G
att draga sig fram mellan riksdagarna eller i händelse av inträffad sjukdom.
På grund härav hemställde de,
att åtgärder måtte vidtagas för att bereda ifrågavarande vaktmästare sysselsättning
mellan riksdagarna i den utsträckning, detta läte sig göra, med tjänstgöring inom
riksdagens hus,
att ifrågavarande vaktmästare i varje fall måtte tillförsäkras ett arvode under tiden
mellan riksdagarna, utgående, därest de erhölle sysselsättning av nyss antydd art,
med samma belopp per dag som under riksdagarna men eljest med 4 kronor per
dag, dock utan rätt till dyrtidstillägg å sistnämnda arvode,
samt att, då styrkt sjukdom lade hinder i vägen för tjänstgöringens fullgörande i
riksdagen, sjukersättning måtte utgå enligt i skrivelsen angivna grunder.
Sedan kamrarnas herrar talmän anmodat kanslideputerade att avgiva yttrande
över sagda framställning, erinrade deputerade till en början om riksdagsbehandlingen
av motionen I: 172 vid 1927 års riksdag samt framhöllo,
att därest de vid 1927 års riksdag framhållna synpunkterna alltjämt vunne
beaktande, läget syntes komma att förbättras för vissa av här ifrågavarande
vaktmästare.
Vad den förevarande framställningen i övrigt beträffade, behjärtade kanslideputerade
syftet med densamma ur synpunkten av de svårigheter, som på
grund av arbetsanställningens beskaffenhet kunde förefinnas för vissa av
riksdagens vaktmästare. Deputerade kunde emellertid icke förorda bifall till
att vissa vaktmästare skulle beredas arvoden även under den tid riksdag
ej påginge. Ej heller ansåge deputerade, att frågan om särskild ersättning
vid ledighet för sjukdom borde lösas genom fastställande av generella bestämmelser.
Däremot uttalade kanslideputerade sig för en framställning till
Kungl. Maj:t i syfte att tjänstgöring såsom vaktmästare i riksdagen eller i
statsrevisionen eller i av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer måtte, om den
befunnes tillfredsställande vitsordad, förklaras vid sökande av första ordinarie
anställning i statens tjänst jämförbar med motsvarande tjänstgöring
inom statsförvaltningen. Därest dylika bestämmelser komme till stånd, syntes
desamma böra givas retroaktiv verkan. Ytterligare möjliga åtgärder i anledning
av vaktmästarnas förevarande framställning syntes kunna göras till
föremål för undersökning genom riksgäldsfullmäktiges försorg.
Kamrarnas herrar talmän anförde i skrivelse till bankoutskottet den It maj
1928, att vid hållet talmanssammanträde, vid vilket riksdagens kanslideputerade
närvarit, den meningen gjort sig gällande, att de väckta frågorna borde
göras till föremål för ytterligare utredning för att sedermera vid nästa
riksdag återupptagas till slutgiltig behandling. Däremot hade ansetts, att en
provisorisk åtgärd till förmån för vaktmästarna borde omedelbart vidtagas.
På grund härav hemställde talmännen, att envar av de hos kamrarna och utskotten
samt i riksdagens kansli anställda vaktmästarna måtte för 1928 års
riksdag tillerkännas, utöver redan bestämda avlöningsförmåner, en tillfällig
gratifikation till belopp, motsvarande en krona för varje tjänstgöringsdag.
Bankoutskottet anförde i memorial nr 55:
I likhet med kanslideputerade behjärtar utskottet syftet med den framställning,
som gjorts av vaktmästarpersonalen hos riksdagen, och utskottet finner vissa skäl
kunna anföras för vidtagande av åtgärder till undanröjande eller förminskande av
de svårigheter, vilka på grund av anställningens tillfälliga art otvivelaktigt kunna
förefinnas för vissa av ifrågavarande befattningshavare. Enligt utskottets mening är
emellertid denna fråga av natur att böra ytterligare övervägas, innan ärendet företages
till slutlig prövning. Den vidare utredning, som alltså synes erforderlig före
riksdagens ståndpunktstagande, lärer böra verkställas genom fullmäktige i riksgäldskontoret,
vilka torde böra, därest utredningen därtill giver anledning, vid nästkommande
riksdag avgiva förslag i ämnet.
7
Om utskottet alltså ansett sig icke för närvarande kunna taga ställning till de
frågor, vilka berörts i kanslideputerades förenämnda skrivelse, eller ingå på behandling
av andra tänkbara åtgärder i framställningens syfte, har utskottet emellertid
funnit sig böra förorda, att en tillfällig gratifikation beviljas vaktmästarpersonalen
—- såväl förste vaktmästare som vaktmästare hos kamrarna och utskotten samt
i riksdagens kansli — vid innevarande års riksdag. Inom utskottet bär visserligen
yppats någon tvekan, huruvida en sådan gratifikation borde, såsom avses i det av
kamrarnas herrar talmän framställda förslaget, utgå till samtliga ifrågavarande befattningshavare
eller om icke förmånen i fråga borde tilldelas allenast sådana vaktmästare,
vilka icke innehava statstjänst eller annan anställning av mera fast natur.
I betraktande av de svårigheter, som föreligga för ernående av en lämplig och rättvis
avgränsning i angiven riktning, har utskottet likväl efter övervägande funnit sig
böra biträda vad talmännen i omförmälda hänseende tillstyrkt. Ej heller finner utskottet
anledning till erinran mot talmännens förslag beträffande gratifikationens
belopp.
Å ifrågavarande gratifikationer bör givetvis icke utgå dyrtidstillägg.
På grund av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen, med bifall till
herrar talmäns förevarande framställning, må medgiva, att envar av de hos riksdagens
kamrar och utskott samt i riksdagens kansli anställda vaktmästarna må för
innevarande riksdag tillerkännas, utöver dem enligt gällande bestämmelser tillkommande
avlöningsförmåner, en tillfällig gratifikation till belopp, motsvarande en krona
för varje tjänstgöringsdag.
Riksdagen biföll bankoulskottets hemställan.
1928 års delegation.
Med skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret den 30 maj 1928 överlämnade
kamrarnas talmän, under åberopande av vad i ifrågavarande ärende
förekommit, samtliga till ärendet hörande handlingar med anhållan, att
fullmäktige behagade verkställa ytterligare utredning av frågan om vidtagande
av åtgärder till undanröjande eller förminskande av de svårigheter,
som på grund av anställningens tillfälliga art kunde förefinnas för vissa av
de hos riksdagens kamrar och utskott samt i riksdagens kansli anställda
vaktmästare, ävensom, därest utredningen ansåges giva anledning därtill, vid
nästkommande riksdag avgiva förslag i ämnet.
Den 4 oktober 1928 beslöto fullmäktige i riksgäldskontoret att för frågans
utredande tillsätta en delegation. Denna kom, efter viss ändring, att bestå av
vice ordföranden greve G. Lagerbjelke, borgmästaren K. von Geijer (ordförande),
riksgäldssekreteraren J. Hägglund och sekreteraren A. Carlsson. Sedermera
beslöt kommittén att med sig adjungera ledamoten av riksdagens
andra kammare B. Eriksson i Grängesberg, varjämte vice värden för riksdagshuset,
förste revisorn E. Risling, på anmodan närvar vid delegerades
sammanträden.
Delegationen avgav den 5 mars 1929 till fullmäktige i riksgäldskontoret
yttrande i ämnet, jämväl innefattande förslag till vissa åtgärder i syfte att
förbättra ovan omförmälda vaktmästares ekonomiska villkor. Delegationens
yttrande finnes såsom bilaga fogat vid bankoutskottets memorial 1929: 61,
till vilket jämväl fogats ett av delegationen uppgjort förslag till bestämmelser
angående avlöning för de hos riksdagens kamrar och utskott samt i riksdagens
kansli anställda vaktmästarna. I det följande redogöres närmare för
delegationens yttrande och förslag.
Delegerade erinra, att vaktmästarna i sin ovannämnda skrivelse den 18
februari 1928 påyrkat åtgärder för åstadkommande av sysselsättning mellan
riksdagarna, arvode mellan riksdagarna samt avlöning vid sjukdom. Vid fö
-
8
reträde inför delegerade hade representanter för vaktmästarna därjämte
ifrågasatt rätt till erhållande av ålderstillägg.
Inledningsvis anföra delegerade:
Tidigare torde riksdagens vaktmästare liava rekryterats huvudsakligen bland personer,
som innehade fast anställning i statens tjänst. Såsom de föreliggande uppgifterna
giva vid handen, har denna praxis numera väsentligen övergivits, i det att den
övervägande delen av riksdagens vaktmästare numera utgöres av personer utan fast
anställning. Enligt delegerades mening kan det ifrågasättas, huruvida den angivna
förändringen i fråga om riksdagsvaktmästarnas rekrytering kan anses ur riksdagens
synpunkt i allo fördelaktig. Det vill synas delegerade, som om ytterligare garantier
skulle föreligga för, att riksdagen erhölle en för ändamålet lämplig och sina olika
uppdrag fullt vuxen betjäning, därest rekryteringen, på sätt tidigare skett, åtminstone
i huvudsak ägde rum bland de i statens tjänst anställda vaktmästarna i Stockholm.
En återgång till systemet med statsanställda vaktmästare i riksdagen skulle även
medföra den fördelen, att riksdagens myndigheter och särskilt riksgäldsfullmäktige
bleve befriade från omsorgen att söka bereda sysselsättning mellan riksdagarna åt
så många som möjligt av riksdagens icke statsanställda vaktmästare. Det är visserligen
sant, att denna omsorg i stället bleve överflyttad på de myndigheter, som
komme att avstå vaktmästare för tjänstgöring i riksdagen och till ersättning för dem
finge inkalla extra personal för tjänstgöring under riksdagstiden. Det måste emellertid
ställa sig lättare för ett verk, som avstått en eller annan vaktmästare för tjänstgöring
i riksdagen, att bereda arbete även under tiden mellan riksdagarna för den
eller de personer, som under riksdagstiden inkallats för tjänstgöring i verket, än
för riksgäldskontoret att under nämnda tid bereda arbete åt det stora antal riksdagsvaktmästare
och därmed likställda, som ej innehar någon stadigvarande anställning.
Riksgäldskontorets möjligheter i ifrågavarande avseende äro ganska begränsade och
bestå i att i den utsträckning så kan erfordras tillhandahålla vaktbetjäning åt mellan
riksdagarna inom riksdagshuset arbetande kommittéer och sakkunniga, där sammanträdande
kongresser o. d.
Ehuru delegerade således, såsom framgår av vad här ovan uttalats, finna vissa
skäl tala för, att riksdagens vaktmästare åtminstone i huvudsak rekryteras bland
personer med statsanställning, anse sig delegerade dock ej böra ifrågasätta införande
av några föreskrifter d sådan riktning. Skulle emellertid riksdagen finna, att en
sådan princip för framtiden bör vinna tillämpning, förutsätta delegerade i allt fall,
att de icke statsanställda vaktmästare, som för närvarande tjänstgöra i riksdagen,
skola äga företräde till förnyad anställning därstädes. Under angivna förutsättning
har man således i alla händelser för en avsevärd tid framåt att räkna med, att flertalet
av vaktmästarna i riksdagen kommer att utgöras av personer utan fast anställning.
I
I fråga om åtgärder för beredande av sysselsättning åt vaktpersonalen mellan
riksdagarna åberopa delegerade det nyss anförda och tillägga, att frågan
tidigare varit föremål för övervägande i anledning av en motion vid 1927
års riksdag (jämför det föregående).
Beträffande frågan om beredande åt riksdagens vaktmästare av viss ersättning
under tiden mellan riksdagarna anföra delegerade följande:
Systemet med särskilda arvoden under tidsperiod, då befattningshavare icke kan
beredas arbete vid vederbörande verk, har enligt vad delegerade inhämtat endast
undantagsvis kommit i tillämpning inom den civila statsförvaltningen. I § 14 mom. 5
av kungörelsen den 26 juni 1925 med avlöningsbestämmelser för extra ordinarie
tjänstemän och aspiranter vid kommunikationsverken föreskrives, att extra ordinarie
telegrafassistenter och telegrafexpeditörer skola för tid, varunder arbete icke kan
beredas dem, avstå hela lönen jämte i förekommande fall kallortstillägg, men i stället,
där verkets styrelse icke annorlunda bestämmer, åtnjuta beredskapsarvode med
9
visst angivet belopp. Liknande bestämmelser gälla ock för extra befattningshavare
av telegrafassiistents och telegrafexpeditörs grad. I det mellan telegrafstyrelsen och
kvinnliga telefontjänstemannaföreningen träffade avtalet rörande telefonistpersonalens
löne- och anställningsförhållanden stadgas, att extra lokaltelefonist, som under
sammanlagt tre år stått till förfogande för förordnanden eller annan tillfällig tjänstgöring,
äger att från ingången av nästpåföljande kvartal för tid, varunder hon icke
innehar förordnande, uppbära expektansarvode till i avtalet närmare angivet belopp.
I övrigt utgå ej till befattningshavare inom den civila statsförvaltningen, såvitt
delegerade hava sig bekant, några löneförmåner av den art, som nu angivits.
De ifrågavarande beredskaps- och expektansarvodena hava givetvis tillkommit i
syfte, att telegrafverket vid inträffande sjukledigheter och semestrar skall hava tillgång
till fullt utbildad personal utan att för detta ändamål behöva kvarhålla erforderlig
reservpersonal i ständig tjänstgöring. Nämnda avlöningsform tjänar sålunda
ett direkt verksintresse.
Uppenbarligen förefinnes icke för riksdagens del ett dylikt motsvarande intresse
vad angår vaktmästarna. För vaktmästaresysslornas skötande hos riksdagen erfordras
icke någon speciell fackutbildning, såsom fallet är i fråga om ovan omhandlade
tjänstemän hos telegrafverket, och någon brist på aspiranter till vaktmästarebefattningar
plägar icke förefinnas.
Enligt delegerades uppfattning tala tvärtom starka skäl mot en anordning med
beredskapsarvode eller »väntepengar» för riksdagens vaktbetjäning. Denna personal
antages ju vid varje riksdag och anställes tills vidare för varje särskild riksdag.
Vid sådant förhållande måste det anses oegentligt att efter niksdagstjänstgöringens
slut avlöna befattningshavare, som måhända ej komma att vid påföljande riksdag
erhålla förnyad anställning. Införande av en sådan avlöning även om densamma,
såsom ifrågasatts, utginge med endast en del av den under riksdagen uppburna avlöningen,
skulle i själva verket innebära ett medgivande, att anställningen vore att
anse såsom mera fast än vad den hittills varit och borde därför medföra den
konsekvensen, att riksdagens vaktbetjäning anställdes tillsvidare utan begränsning
till löpande riksdag.
Till nu anförda principiella betänkligheter komma även praktiska svårigheter. Då,
enligt vad delegerade hava sig bekant, åtskilliga av de riksdagsvaktmästare, som
sakna stadigvarande anställning, i alla fall äro i tillfälle att under tiden mellan
riksdagarna förskaffa sig ej oväsentliga inkomster, vore det enligt kommitténs mening
ej försvarligt, att genom s. k. »väntepengar» avlöna samtliga vaktmästare, som
ej innehava stadigvarande anställning. Det måste emellertid möta avsevärda svårigheter
att tillfredsställande kontrollera vaktmästarnas ekonomiska förhållanden för
avgörande av vilka, som borde tillerkännas förmånen av »väntepengar», och vilka,
som borde uteslutas från denna förmån. Delegerade måste således i likhet med
kanslideputerade finna, att frågan om eu förbättring av riksdagsvaktmästarnas ekonomiska
ställning, i den mån en sådan kan finnas befogad, ej bör lösas genom införande
av rätt till avlöning under tiden mellan riksdagarna.
Med avseende å ålderstillägg åt riksdagens vaktpersonal föreslogo delegerade,
att sådana skulle införas. Beloppet för ålderstilläggen föreslogs till 15
kronor för månad efter resp. 3, 6 och 9 år. Härvid utgingo delegerade från
en gemensam grundlön för alla, med särskilda tillägg lör fullgörande av mera
kvalificerade göromål. Såsom villkor för åtnjutande av ålderstillägg borde
gälla, att vederbörande under en tidrymd av minst tre år tjänstgjort under
sammanlagt minst 12 månader. Vid förslagets genomförande borde de dåvarande
befattningshavarna äga för ålderstillägg tillgodoräkna sig -in förutvarande
anställning bos riksdagen.
I fråga om löneförmåner under ledighet för sjukdom föreslogo delegerade
införande av generella bestämmelser, innebärande rätt (ill oavkortad avlöning
10
under 10 dagar samt visst avdrag för dag under de därpå följande lä dagarna.
Vid längre sjukledighet än 25 dagar skulle det ankomma på kanslideputerade
att avgöra, huruvida och i vad mån avlöningen finge till någon del
behållas. Läkarintyg borde krävas vid längre sjukledighet än 3 dagar.
Vid ledighet för enskild angelägenhet av särskilt ömmande beskaffenhet
eller eljest av vikt borde visst avdrag för dag göras.
I övrigt borde vid tjänstledighet hela avlöningen avstås.
Vaktmästare borde vara skyldig att under förslagsvis 10 dagar utan förhöjning
i sin avlöning uppehålla högre avlönad befattning.
Delegerade framhöllo, att då riksdagens vaktpersonal tillsattes av olika
myndigheter — kamrarnas kanslitillsättare, utskotten, kanslideputerade och
riksgäldsfullmäktige — det vore givet, att enhetliga synpunkter vid tjänsternas
tillsättande icke kunde komma till tillämpning, vilket enligt delegerades
mening måste menligt inverka på rekryteringen. Det skulle därför, anförde
delegerade, vara naturligt och lämpligt, att samma myndighet hade att tillsätta
hela vaktpersonalen.
1929 års riksdag.
Fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnade med skrivelse den 4 april 1929
den ovannämnda delegationens yttrande till herrar talmän, varvid fullmäktige
till tillämpning från och med 1930 års riksdag förordade delegationens
förslag angående meddelande av bestämmelser om avlöning under ledighet
på grund av sjukdom och vissa andra anledningar. I övrigt förordade fullmäktige
uppskov med delegationens förslag, varvid fullmäktige förutsatte,
att den år 1928 medgivna tillfälliga gratifikationen skulle tills vidare bibehållas
intill dess avlöningsförhållandena blivit slutligen ordnade.
Kamrarnas herrar talmän anförde i skrivelse till bankoutskottet den 27
april 1929 följande:
I enlighet med den mening, som kommit till uttryck i riksgäldsfullmäktiges berörda
skrivelse och som vid talmanssammanträde den 24 april 1929 vunnit anslutning
av flertalet av de i sammanträdet deltagande, få vi härmed föreslå, att de av
riksgäldsfullmäktiges delegerade förordade bestämmelserna angående vaktpersonalens
avlöning under ledighet på grund av sjukdom och vissa andra anledningar må
vinna tillämpning från och med 1930 års riksdag, att delegerades förslag till avlöningsbestämmelser
i övrigt icke för närvarande må föranleda någon åtgärd, samt att
envar av de hos riksdagens kamrar och utskott samt i riksdagens kansli anställda
vaktmästarna må för innevarande riksdag tillerkännas, utöver dem enligt gällande
bestämmelser tillkommande avlöningsförmåner, eu tillfällig gratifikation till belopp,
motsvarande en krona för varje tjänstgöringsdag.
Bankoutskottet anförde, efter alt ha redogjort för vad i ärendet förekommit,
i memorial nr 61 följande:
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, hava varken fullmäktige i riksgäldskontoret
eller kamrarnas herrar talmän ansett sig kunna för närvarande tillstyrka
antagande i dess helhet av det förslag till avlöningsbestämmelser för de hos riksdagens
kamrar och utskott samt i riksdagens kansli anställda vaktmästarna, vilket
framlagts av den utav fullmäktige för berörda avlöningsfrågas utredning tillsatta
delegationen. Endast i ett avseende, nämligen i den del nämnda förslag avser bestämmelser
angående vaktpersonalens avlöning under ledighet på grund av sjukdom
och vissa andra anledningar, förordas detsammas tillämpning från och med
nästkommande års riksdag. Utskottet har för sin del icke kunnat fiinna tillräcklig
anledning föreligga, att särskilda bestämmelser i sist berörda hänseende redan nu
varda meddelade. Enligt utskottets mening synes nämligen frågan om vaktpersonalens
löneförmåner under sjukdom m. m. icke lämpligen böra lösryckas från sitt
11
samband med spörsmålet om personalens avlöningsförhållanden i allmänhet. Det
har synts utskottet, som om berörda fråga icke borde upptagas till prövning och
avgörande, förrän den omläggning av avlöningssystemet för den vid riksdagen tillfälligt
anställda personalen, som erfordras för inarbetande av dyrtidstiilläggen i den
fasta avlöningen, finnes böra verkställas. Då vidare några större olägenheter med
hittills tillämpad praxis beträffande avlönings- och tjänstgöringsförhållandena vid
inträffade sjukdomsfall hland vaktpersonalen icke gjort sig gällande, lärer ett uppskov
med frågans lösning på sätt utskottet ifrågasatt utan svårighet kunna äga rum.
Utskottet tillstyrkte den tillfälliga gratifikationen för år 1929.
Riksdagen beslöt i enlighet med bankoutskottets förslag.
1931 års riksdag.
Kanslideputerade avgåvo den 16 maj 1931 yttrande till kamrarnas talmän
över en av två vaktmästare å riksdagens vaktmästares vägnar gjord framställning,
att talmanskonferensen ville föranstalta, att det av riksgäldsfullmäktiges
delegation år 1929 avlämnade förslaget till lönereglering för dessa
vaktmästare måtte bliva antaget med vissa av vaktmästarna angivna övergångsbestämmelser.
Kanslideputerade förklarade sig med hänsyn till det
läge, vari frågan om slutlig lönereglering för ifrågavarande tjänstemän befunne
sig, icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande framställning. Riksdagen
beslöt endast, på talmännens och bankoutskottets (memorial nr 52)
förslag, att bevilja vaktmästarna den tillfälliga gratifikation av 1 krona för
tjänstgöringsdag, som utgått åren 1928—1930, samt att tillerkänna de vaktmästare,
som före 1931 års riksdags början tjänstgjort minst 6 riksdagar, en
särskild avlöningsförbättring av 30 öre för tjänstgöringsdag.
1933 års riksdag.
I anledning av ett av riksdagens besparingskommitté framlagt förslag godkände
1933 års riksdag bankoutskottets i utlåtande nr h gjorda hemställan,
varigenom nya avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli fastställdes. Därjämte beslöts uppdraga åt fullmäktige i
riksgäldskontoret att låta verkställa utredning i syfte att ernå ett mera ändamålsenligt
ordnande av avlöningsförhållandena för riksdagens personal.
Enligt de godkända avlöningsbestämmelserna, vilka skulle gälla intill dess
riksdagen annorlunda beslutade, skulle vaktpersonalen liksom tidigare alltjämt
åtnjuta dagarvode. Å detta arvode beräknades dyrtidstillägg.
1934 års riksdag.
Med föranledande av 1933 års riksdags ovannämnda ulredningsbeslut tillsatte
fullmäktige i riksgäldskontoret en kommitté, riksdagens lönekommitté,
vilken den 15 december 1933 avgav sitt betänkande. Bankoutskottet, utlåtande
nr 26, hemställde att riksdagen, i anledning av lönekommitténs förslag,
måtte med tillämpning från början av 1935 års riksdag godkänna ett vid utlåtandet
fogat förslag till avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli m. m. Sedan kamrarna stannat i olika beslut,
avgjordes frågan genom gemensam votering, varvid riksdagen biföll bankoutskottets
hemställan.
De senast antagna bestämmelserna inneburo, att arvodena med vissa
jämkningar förhöjdes med belopp, motsvarande de då utgående dyrtids t illäggen,
samt därjämte för samtliga befattningshavare beräknades för månad.
12
1937 års utredningsmäns förslag.
I skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret den 7 juni 1937 anhöll bankoutskottet,
att fullmäktige ville låta verkställa viss i skrivelsen ifrågasatt utredning
beträffande avlöningsförhållandena för riksdagens personal. En omprövning
av lönefrågan för nämnda personal syntes utskottet motiverad därav,
att denna icke erhållit någon kompensation för den ökning i levnadskostnaderna,
som inträtt sedan då gällande arvoden fastställdes år 1934. Vidare
syntes böra övervägas, huruvida och i vad mån 1936 års lönekommittés blivande
förslag angående lönereglering för statens befattningshavare vore av
beskaffenhet att höra påverka lönesättningen för riksdagens personal.
Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret uppdragit åt riksgäldsfullmäktigen
E. G. E. Eriksson och riksgäldskommissarien S. O. Widlund att verkställa
den begärda utredningen, framlade utredningsmännen i skrivelse till fullmäktige
den 16 december 1937 förslag till provisorisk arvodesförhöjning åt riksdagens
personal under 1938 års riksdag. Förslaget bifölls på hemställan av
bankoutskottet (utlåtande nr 8) av 1938 års riksdag.
Utredningsmännen inkommo därefter till fullmäktige i riksgäldskontoret
med en den 14 december 1938 dagtecknad skrivelse, innefattande förslag till
definitiv reglering av arvodena till riksdagens personal.
1939 års riksdag.
Över det av 1937 års utredningsmän framlagda förslaget avgåvos yttranden
av fullmäktige i riksgäldskontoret, kanslideputerade och kamrarnas herrar
talmän. Förslaget upptogs i bankoutskottets utlåtande nr 10 vid 1939 års
riksdag. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte godkänna ell av ulskoltet
framlagt förslag till avlöningsbestämmelser för personal hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli m. m., att tillämpas från början av 1939 års riksdag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan. De nya bestämmelserna innehuro,
att arvodena till riksdagens personal förhöjdes med ungefär samma belopp
med vilka befattningshavare i statens tjänst i motsvarande löneställning fått
sina avlöningsförmåner förhöjda genom 1938 års lönereglering, varvid såsom
utgångspunkt för beräkningen av löneförhöjningen togs år 1934, d. v. s. det
år då de dåvarande arvodena fastställdes. I enlighet härmed förhöjdes arvodet
med 60 kronor i månaden bland annat för vaktpersonalen. Vidare upptogos
i avlöningsbestämmelsema befattningar såsom portvakt och hisskonduktör.
Slutligen infördes i bestämmelserna vissa tillägg, innebärande bland
annat stadgande angående viss tjänstgöringsskyldighet för de hos kamrarna
och utskotten anställda vaktmästarna samt bestämmelse om tjänstedräkt för
vaktmästare m. fl.
Tiden efter 1939 års riksdag.
De år 1939 antagna avlöningsbestämmelsema för personal hos riksdagen
äga alltjämt giltighet. Dock utgår numera å de fastställda arvodena dyrtidstillägg
enligt särskilt bestämda grunder. Sådant tillägg har av riksdagen beviljats
årligen sedan år 1941. Procenttalet, som till en början var 15 och
sedermera 20, har under 1945 års riksdag varit 28. I fråga om vaktpersonalen
har dyrtidstillägg med nämnda procenttal utgått å arvodesbelopp av högst
400 kronor i månaden.
Sammanfattning av historiken.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att frågan om
ordnandet av riksdagsvaktmästamas anställnings- och avlöningsförhållanden
varit föremål för överväganden i olika sammanhang. Några särskilda be
-
13
stämmelser, avseende just denna personal, ha emellertid icke kommit till
stånd, utan riksdagsvaktmästarna avlönas principiellt enligt samma allmänna
grunder, som gälla för den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen i allmänhet.
B. Uppgifter rörande riksdagsvaktmästarnas nuvarande anställningsförhållanden
in. in.
Jämlikt de under 1945 års riksdag gällande grunderna utgå arvoden till
ifrågavarande personal med följande belopp för månad:
Kamrarna. Arvode Dyrtidstillägg Summa
Förste vaktmästare och vaktmästare, som ombesörjer utdelning
av postförsändelser till kamrarnas ledamöter (postvakt
-
474 |
112 |
586 |
|
Vaktmästare, som tjänstgör såsom biträde åt postvaktmästaren |
438 |
112 |
550 |
402 |
112 |
514 |
|
Stalsulskottet. Förste vaktmästare ........................................ |
438 402 |
112 112 |
550 514 |
Vaktmästarbiträde.......................................... |
222 |
62 |
284 |
Konstitutions-, beoillnings-, banko-, första och andra lag- samt jord-bruksutskotten. |
402 |
112 |
514 |
Vaktmästarbiträde.......................................... |
222 |
62 |
284 |
Riksdagens kansli. |
438 |
112 |
550 |
Gemensam personal. |
438 |
112 |
550 |
Hisskonduktör.............................................. |
120 |
33 |
153 |
Beträffande ersättning åt vaktmästare hos utrikesutskottet eller hos särskilt
eller sammansatt utskott har vederbörande utskott att efter inhämtande av
kanslideputerades yttrande hos kamrarna avgiva förslag.
Arvode beräknas från inträde i tjänstgöring samt utbetalas vid utgången
av varje månad och sista gången efter slutad tjänstgöring. Vid beräkning av
arvodena för del av månad räknas månaden till 30 dagar.
Arvodena upphöra:
för förste vaktmästarna och postvaktmästarna hos kamrarna ävensom för
en vaktmästare hos vardera kammaren, sedan 14 dagar efter riksdagens avslutande
tilländagått,
för en å riksdagens kanslis tryckeriavdelning anställd vaktmästare, sedan
30 dagar, samt för övriga å samma avdelning anställda vaktmästare, sedan
25 dagar efter riksdagens slut förflutit, och
för övrig personal med den dag, då tjänstgöringen för en var av dem slutar.
Skulle riksdagen ej avslutas efter det egentliga riksdagsarbetets slut utan
därefter formellt hållas samlad (förpuppas), skall vid arvodenas beräknande
såsom dag för riksdagens avslutande anses den dag, då riksdagsmännens arvoden
upphöra.
Arvodena upphöra för personal hos riksdag, som sammanträder efter förpuppning,
med den dag då tjänstgöringen för en var av dem slutar.
14
Vaktmästarna å tryckeriavdelningen skola för dem tillagd avlönings åtnjutande
vara skyldiga att, så länge tryckningen av riksdagshandlingarna
efter riksdagens slut fortgår, förrätta alla de göromål, som därav påkallas.
Det åligger vaktmästare hos kammare att utan särskild ersättning tjänstgöra
hos utskott samt vaktmästare och vaktmästarbiträde hos utskott att likaledes
utan särskild ersättning tjänstgöra i kammare under tid, då plenum
pågår.
Vaktmästare, portvakt, vaktmästarbiträde och hisskonduktör äro skyldiga
att under tjänstgöring vara iförda tjänstedräkt, vilken utlämnas såsom lån.
Vid slutet av varje riksdag må till vardera av de under hela riksdagen i
kamrarna anställda förste vaktmästarna och till postvaktmästarna utbetalas
ett belopp av 50 kronor. Därjämte må, jämväl vid slutet av varje riksdag,
till en var av de vaktmästare, portvakter, vaktmästarbiträden och hisskonduktörer,
vilka efter klockan 11 e. m. tjänstgjort vid aftonplena, utbetalas en
extra ersättning av 4 kronor för varje gång sådan tjänstgöring ägt rum.
Uppgifter rörande hos 1945 års riksdag (januari) anställda vaktmästare.
Födelse- |
Anställd |
Innehar fast an- |
||
7 kammaren: |
år |
sedan |
ställning i |
|
1 förste vaktmästare...... |
.... 1880 |
1906 |
||
1 postvaktmästare ........ |
.... 1886 |
(1927—30) |
||
1934 |
||||
1 vaktmästare............ |
.... 1880 |
1911 |
||
1 > ............ |
.... 1883 |
1912 |
||
1 » ............ |
.... 1899 |
1930 |
Kammarkollegium |
|
1 » ............ |
.... 1909 |
1944 |
||
1 » ............ |
.... 1913 |
1944 |
Kommunikations- |
|
departementet |
||||
1 » ............ |
.... 1916 |
1943 |
Riksgäldskontoret |
|
1 » ............ |
.... 1918 |
1943 |
» |
|
1 > ............ |
.... 1922 |
1937 |
||
II kammaren: |
||||
1 förste vaktmästare...... |
.... 1880 |
1905 |
Plägar vara anställd |
|
hos riksdagens |
||||
revisorer |
||||
1 postvaktmästare ........ |
.... 1885 |
1919 |
||
1 bitr. postvaktmästare.... |
.... 1898 |
1932 |
||
1 > |
.... 1904 |
1939 |
||
1 vaktmästare ............ |
.... 1879 |
1913 |
Plägar vara anställd |
|
hos riksdagens |
||||
revisorer |
||||
1 > ............ |
.... 1885 |
1920 |
Pensionär (från en- |
|
skild tjänst) |
||||
1 » ............ |
.... 1886 |
1918 |
||
1 » ............ |
.... 1896 |
1931 |
||
1 > ............ |
.... 1904 |
1942 |
||
1 » ............ |
.... 1905 |
1939 |
||
1 » ............ |
.... 1912 |
1944 |
||
1 > ............ |
.... 1916 |
1944 |
||
1 > ............ |
.... 1921 |
1944 |
||
Konstitutionsutskottet: |
||||
1 vaktmästare ............ |
.... 1883 |
1913 |
||
1 . ........... |
.... 1889 |
1923 |
Lotsstyrelsen |
15
Födelse- |
Anställd |
Innehar fast an- . |
|
Statsutskottet: |
år |
sedan |
ställning i Anm'' |
1 förste vaktmästare..... |
..... 1890 |
1914 |
Statskontoret Plägar vara anställd |
1 vaktmästare........... |
..... 1888 |
1935 |
hos riksdagens |
1 » ........... |
..... 1916 |
1939 |
|
1 vaktmästarbiträde..... |
..... 1928 |
1944 |
|
Bevillningsutskottet: |
|||
1 vaktmästare ........... |
..... 1913 |
1941 |
|
1 vaktmästarbiträde ..... |
..... 1924 |
1940 |
|
Bankoutskottet: |
|||
1 vaktmästare ........... |
..... 1916 |
1941 |
|
Första lagutskottet: |
|||
1 vaktmästare........... |
..... 1922 |
1941 |
|
Andra lagutskottet: |
|||
1 vaktmästare........... |
..... 1880 |
1919 |
Lidingö kyrka (*/s tj.) |
1 > ........... |
..... 1912 |
1942 |
|
Jordbruksutskottet: |
|||
1 vaktmästare ........... |
..... 1916 |
1932 |
|
1 > ........... |
..... 1916 |
1934 |
Socialstyrelsen |
Riksdagens kansli: |
|||
1 vaktmästare........... |
..... 1880 |
1920 |
|
1 > ........... |
..... 1886 |
1919 |
Plägar vara anställd |
1 > .......... |
..... 1887 |
1918 |
hos riksdagens Åtnjuter riksdags- |
1 > ........... |
..... 1912 |
1934 |
pension jämte |
Portvakter: |
|||
1 portvakt............... |
..... 1892 |
1942 |
|
1 » ............... |
..... 1914 |
1942 |
|
Hisskonduktör: |
|||
1 hisskonduktör ......... |
..... 1929 |
1945 |
I ovanstående förteckning upptagas 44 vaktmästare m. fl. Av dessa äro 2
pensionärer, och 7 äro anställda i statlig tjänst med heltidstjänstgöring (inberäknat
2, som för riksdagstjänstgöring permitterats från extra anställning
i riksgäldskontoret). Om de nu nämnda 9 frånräknas, återstå 35. Av dessa
ha 4 av olika skäl förklarat sig icke önska reglering av sina anställningsförhållanden
enligt civilförvaltningens personalförbunds år 1943 framställda förslag
(jämför sid. 16).
Med hänsyn till arten av sysselsättning mellan riksdagarna fördela sig
nämnda 35 enligt lämnade uppgifter på följande sätt: 10 vikariat i ämbetsverk
o. dyl., 3 anställning hos riksdagens revisorer, 2 expressarbete, 1 halvtjänst
vid kyrka, 1 tapetserare, 1 revisionsarbete, bouppteckningar m. in., 1
servitör, 1 nattvakt, 1 biträde i tobaksaffär, 1 musiker, 1 försäljare, 12 ingen
närmare preciserad sysselsättning.
Nedan lämnas en schematisk uppställning av åldersfördelningen beträffande
ifrågavarande 35 vaktmästare m. fl., fördelade efter arvodesgrupper:
16
Arvode 586 (l:e vaktmästare och postvaktmästare
hos kamrarna).................
Arvode 550 (biträdande postvaktmästare hos
II k., vaktmästare i riksdagens kansli,
portvakt) ......................
Arvode 514 (vaktmästare hos kamrar o. utskott)
Arvode 284 (vaktmästarbiträde hos utskott)....
Arvode 153 (hisskonduktör) ..................
Summa
Antal |
Födda 1879—85 |
Födda 1886—95 |
Födda 1896- 1905 |
Födda |
4 |
O O |
1 |
||
7 |
1 |
2 |
2 |
2 |
21 |
5 |
2 |
3 |
11 1 |
2 |
2 1 |
|||
1 |
1 |
|||
35 |
9 |
5 |
5 |
16 |
C. Civilförvaltningens personalförbunds förslag år 1943. Frågans behandling
vid 1943 års riksdag.
Sedan vid civilförvaltningens personalförbunds kongress år 1942 framförts
önskemål om att förbundet måtte utverka en fastare anställningsform för de
hos riksdagen anställda vaktmästarna, framlade en inom förbundet tillsatt
kommitté efter verkställd utredning den 8 maj 1943 förslag i ämnet. Förslaget
innebar i huvudsak, att vaktmästarna skulle uppföras på extra ordinarie
stat hos riksdagen, att ett centralt organ inom riksdagen skulle tillskapas för
handhavande av anställnings- m. fl. frågor rörande nämnda personal samt
att bestämmelser med skyldighet för statliga verk att under tiden mellan
riksdagsperiodema anställa riksdagsvaktmästama såsom vikarier måtte utfärdas.
Personalförbundet hemställde därefter hos riksdagens kanslideputerade om
muntliga förhandlingar på grundval av berörda förslag. Dylika förhandlingar
ägde rum mellan kanslideputerade och delegerade för personalen den 27
november 1943.
I skrivelse till kamrarnas herrar talmän den 3 december 1943 meddelade
kanslideputerade — med överlämnande av protokoll beträffande förhandlingarna
ävensom av personalförbundets utredning — att parterna i förhandlingen
å ömse sidor funnit sig icke kunna fullfölja densamma i riktning mot
ett positivt beslut. I stället hade beslut fattats om hemställan att riksdagens
i härmed sammanhängande spörsmål beslutande organ ville taga initiativ till
utseende av en kommitté för frågans vidare behandling med uppdrag att
framlägga utredning och förslag i ämnet så tidigt som möjligt under nästkommande
års lagtima riksdag. Kanslideputerade vore för övrigt av den
åsikten, att i samband med utredningen av nämnda ärende lämpligen borde
övervägas, om icke jämväl andra detaljer av avlöningsbestämmelsema för
den hos riksdagen tillfälligt anställda personalen borde underkastas en revision.
Med skrivelse den 8 december 1943 överlämnade kamrarnas herrar talmän
till bankoutskottet kanslideputerades framställning jämte ärendet tillhörande
handlingar för den åtgärd, vartill utskottet kunde finna anledning.
Bankoutskottet vid 1943 års riksdag anförde i memorial nr 80 följande:
Utskottet får erinra, att den hos riksdagen anställda vaktpersonalen — i likhet
med hos riksdagen anställda tjänstemän — i enlighet med stadganden i riksdagsordningen
för varje riksdag antages av vederbörande kammare och utskott samt
17
*
riksdagens kansli. Under det att tjänstemännen i övervägande antalet fall rekryteras
från personal tillhörande statsförvaltningen, är detta icke förhållandet beträffande
vaktmästarna, vilka endast undantagsvis innehava statsanställning eller annan jämförlig
fast tjänst. Den nuvarande anställningsformen medför, att vaktmästarna sakna
rätt till annan semester än som följer av semesterlagen samt till ålderstillägg. Vidare
äro deras avlöningsförhållanden vid tjänstledighet till följd av sjukdom o. dyl. samt
pensionsförhållandena icke reglerade. Förslag har nu från vederbörande personalsammanslutning
framlagts i syfte att vaktpersonalen skulle erhålla tryggare anställningsvillkor
genom densammas överförande till extra ordinarie tjänstemän. Den viktigaste
förutsättningen härför är, att personalen kan för den del av året, då riksdagen
ej är samlad, beredas anställning hos statlig myndighet.
Utskottet är för sin del icke berett att på grundval av föreliggande utredningsmaterial
bilda sig en uppfattning om möjligheterna att genomföra den ifrågasatta
omläggningen. I likhet med kanslideputerade finner utskottet emellertid den väckta
frågan vara väl värd att underkastas en närmare utredning. Denna synes lämpligen
böra verkställas genom fullmäktiges i riksgäldskontoret försorg. Därvid torde, såsom
kanslideputerade framhållit, även böra övervägas, huruvida och i vad män
gällande avlöningsbestämmelser för riksdagens personal 1 övrigt behöva revideras.
Åberopande det anförda hemställde bankoutskottet, att riksdagen måtte
uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa utredning rörande
möjligheterna att bereda den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen
en mera fast anställningsform än för närvarande samt att för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen måtte giva anledning.
1943 års riksdag biföll bankoutskottets berörda hemställan.
I anledning av vad sålunda förekommit ha fullmäktige i riksgäldskontoret
tillsatt nu förevarande kommitté.
D. Kommitténs yttrande.
1. Civilförvaltningens personalförbunds förslag. Åtgärder
i anledning därav.
Såsom i nästföregående avsnitt anförts, innebär det av civilförvaltningens
personalförbund år 1943 framställda förslaget i huvudsak, att vaktmästarna
skulle uppföras på extra ordinarie stat hos riksdagen, att ett centralt organ
inom riksdagen skulle tillskapas för handhavande av anställnings- m. fl.
frågor rörande nämnda personal samt att bestämmelser med skyldighet för
statliga verk att under tiden mellan riksdagsperioderna anställa riksdagsvaktmästarna
såsom vikarier måtte utfärdas. Kommittén upptager i det följande
envar av nämnda huvudpunkter till behandling.
Först må då framhållas, alt det av civilförvaltningens personalförbund
framställda förslaget såsom nämnts utgår från att riksdagsvaktmästarna borde
erhålla anställning såsom extra ordinarie tjänstemän hos riksdagen. Om
man över huvud accepterar tanken alt ifrågavarande vaktmästare skola
kunna erhålla sin fasta anställning hos riksdagen såsom arbetsgivare, kan
det givetvis icke innebära eu slutgiltig reglering av anställningsfrågan, att
härvid endast anställning såsom extra ordinarie skulle kunna ifrågakomma.
Ä ena sidan borde nämligen vaktmästarna hos riksdagen, liksom på andra
håll inom den statliga förvaltningen, vid nyanställning anställas allenast såsom
extra tjänstemän, i avvaktan på prövning av vederbörandes lämplighet
för fortsatt anställning och vidare befordran. Men å andra sidan är det
uppenbart, att extra ordinarie anställning icke gärna borde vara den i samt
2—468198.
18
liga fall gällande, slutgiltiga anställningsformen. En dylik lösning skulle
framstå såsom en halvmesyr. En riksdagsvaktmästare, som tjänstgjort ett
antal år och befunnits lämplig för anställning hos riksdagen, borde givetvis,
i likhet med motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen,
kunna påräkna befordran till ordinarie tjänst. En dylik utveckling
synes redan från början böra tagas med i beräkningen såsom både naturlig
och lämplig. Beträffande personalförbundets första önskemål utgår kommittén
således ifrån, att ett förverkligande av detsamma skulle medföra fast
anställning för riksdagsvaktmästama hos riksdagen såsom arbetsgivare och
med tjänsteställning såsom extra, extra ordinarie eller ordinarie tjänstemän.
I andra hand föreslår civilförvaltningens personalförbund, att ett centralt
organ inom riksdagen skulle tillskapas för handhavande av anställningsm.
fl. frågor rörande riksdagsvaktmästama. För tillgodoseende av detta önskemål
erfordras grundlagsändring. Såsom bankoutskottet vid 1943 års riksdag
i sitt memorial nr 80 erinrat, antages nämligen den hos riksdagen anställda
vaktpersonalen, i enlighet med stadganden i riksdagsordningen, för varje
riksdag av vederbörande kammare och utskott samt riksdagens kansli. Så
länge dessa stadganden kvarstå, kan det nämnda önskemålet om inrättande
av ett gemensamt anställningsorgan icke tillmötesgås.
Kommittén bar ansett sig böra upptaga till övervägande frågan om undanröjande
av det formella hinder för ett enhetligt ordnande av riksdagsvaktmästarnas
anställningsförhållanden, som ligger i avfattningen av berörda
i riksdagsordningen meddelade föreskrifter. Detta har synts kommittén
motiverat även ur allmän synpunkt, oavsett det resultat, vartill kommittén
må komma i huvudfrågan. I nämnda syfte har kommittén i skrivelse den
22 februari 1944 till riksdagens konstitutionsutskott hemställt, att utskottet
ville till behandling upptaga frågan om vissa ändringar i riksdagsordningen
i enlighet med vad kommittén i skrivelsen anfört. I anledning av kommitténs
berörda skrivelse har konstitutionsutskottet i memorial nr 28 till 1944
års riksdag framlagt förslag till ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45 mom. 2
och § 80 riksdagsordningen. Konstitutionsutskottet anför:
Enligt § 33 mom. 5 riksdagsordningen äger vardera kammaren utse och förordna
sin sekreterare; den betjäning, som vardera kammaren i övrigt för sig under riksdagen
anser nödig, tillsättes av talmannen och några utav kammaren därtill utsedda
ledamöter, efter samråd med sekreteraren. I riksdagsordningen § 45 mom. 2 sista
meningen stadgas, att utskotten vart för sig äga utse sekreterare, de ständiga utskotten
därjämte, efter samråd med sekreteraren, den övriga betjäning, som finnes
nödig. Enligt § 80 andra stycket riksdagsordningen skola kanslideputerade tillika
med kamrarnas talmän och vice talmän utse och förordna de tjänstemän, som riksdagen
anser för sitt kansli erforderliga.
Dessa bestämmelser äro i huvudsak av den karaktär, att de ej lämpligen böra ha
sin plats i grundlag. Frågan om deras utbrytande ur riksdagsordningen har aktualiserats
sedan 1943 ars riksdag på hemställan av bankoutskottet (memorial nr 80) uppdragit
åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa utredning rörande möjligheterna
att bereda den hos riksdagen tillfälligt anställda vaktpersonalen en mera
fast anställningsform. Den i anledning härav av fullmäktige tillsatta kommittén bär
i skrivelse till konstitutionsutskottet framhållit, att en rationell reglering av riksdagsvaktmästamas
anställningsförhållanden förutsätter, att de anställas efter enhetliga
grunder av ett gemensamt riksdagens organ. Ett formellt hinder för denna anordning
möter emellertid i avfattningen av de ovan refererade bestämmelserna i
riksdagsordningen. Med anledning härav anser sig utskottet böra förorda, att ifrågavarande
regler med undantag för i vad de avse kamrarnas och utskottens sekreterare
utbrytas ur grundlagen samt överföras till reglementariska föreskrifter för
riksdagen.
19
Utskottet bär med stöd av § 38 inom. 1 riksdagsordningen hemställt, att
riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga
ett av utskottet framlagt förslag till ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45
mom. 2 och § 80 riksdagsordningen.
1944 års riksdag har bifallit konstitutionsutskottets berörda hemställan.
Därest riksdagen framdeles kommer att fatta enahanda beslut, kommer sålunda
det formella hinder för ett enhetligt ordnande av riksdagsvaktmästarnas
anställningsförhållanden, som för närvarande förefinnes i riksdagsordningens
avfattning, att bortfalla. Kommittén utgår i det följande från att den
ifrågavarande grundlagsändringen blir genomförd.
Personalförbundets tredje önskemål innebär, att bestämmelser måtte utfärdas
angående skyldighet för statliga verk att under tiden mellan riksdagsperiodema
anställa riksdagsvaktmästarna såsom vikarier. Önskemålet
om riksdagsvaktmästarnas anställning hos statliga verk under icke-riksdagstid
innebär i själva verket en väsentlig förutsättning för att förslaget att
vaktmästarna skulle erhålla fast anställning hos riksdagen över huvud skall
kunna förverkligas. Eftersom riksdagen såsom regel icke kan taga vaktmästarna
i anspråk mer än omkring 5 månader för år — här bortses från
eventuella höstsessioner —, måste nämligen de vaktmästare, som skulle
permanent anställas hos riksdagen, kunna beredas full sysselsättning på annat
håll under den övriga delen av året.
Inledningsvis vill kommittén framhålla, att formliga bestämmelser, på
sätt civilförvaltningens personalförbund förutsatt, angående skyldighet för
statliga verk att under tiden mellan riksdagarna bereda anställning åt riksdagsvaktmästare
knappast synas böra ifrågakomma. Visserligen föreligger
rent formellt den möjligheten, att riksdagen såsom villkor för beviljande av
anslag till visst verk, exempelvis för avlönande av icke-ordinarie personal,
uppställer, att verket under icke-riksdagstid bereder anställning åt visst antal
riksdagsvaktmästare. Det är emellertid uppenbart, att en dylik lösning framstår
såsom mindre tilltalande. Förutom den allmänna anmärkning, som kan
riktas häremot, nämligen att verken böra i första hand äga själva avgöra,
vilka befattningshavare för utförande av vaktgöromål som böra beredas arbete
därstädes, träffas det nyss angivna uppslaget av den speciella invändningen,
att riksdagen icke beviljar anslag för avlönande av personal vid de
affärsdrivande verken och att således ett eventuellt villkor om anställande av
riksdagsvaktmästare icke kan beträffande dessa i personalhänseende omfattande
verk knytas till ett anslagsbeviljande av riksdagen. Även ur andra synpunkter
än de nu anförda synes tanken att föreskriva formlig skyldighet för
verken att anställa viss vaktpersonal icke lämplig att förverkliga. Enligt kommitténs
förmenande vore det därför avgjort att föredraga, om en eventuell
anordning med anställande av riksdagsvaktmästare i verken kunde grundas
mindre på bestämd skyldighet för verken att efterkomma vissa direktiv än på
frivillig överenskommelse mellan verken och det riksdagens organ, genom
vars försorg vaktmästarnas anställningsförhållanden skulle regleras.
Kommittén har för att erhålla närmare belysning av föreliggande anställningsmöjligheter
för riksdagsvaktmästare vid de statliga verken i Stockholm
funnit sig böra inhämta yttranden från dessa. 1 skrivelse till verken den 16
februari 1944 anförde kommittén bland annat följande.
Tidigare rekryterades de tios riksdagen anställda vaktmästarna huvudsakligen
hland personer, som innehade fast anställning i statens tjänst. I fråga om dessa,
vilka sålunda under riksdagstiden åtnjöto tjänstledighet från sina innehavande statliga
befattningar, uppkommo i allmänhet icke några .särskilda spörsmål avseende
regleringen av deras anställningsförhållanden hos riksdagen. Numera ha förhållandena
ändrats. Sålunda inneha av de hos 1944 års riksdag anställda vaktmästarna
20
allenast ett fåtal fast anställning d statens tjänst, till vilken anställning de kunna
återgå vid riksdagstidens slut. Det stora flertalet av vaktmästarna hos riksdagen
saknar fast anställning mellan riksdagarna. Beträffande denna kategori erfordras en
undersökning angående möjligheterna att bereda befattningshavarna eller en del av
dem anställning på annat håll under tid, då deras arbetskraft icke tages i anspråk
av riksdagen. Härvid inställer sig såsom första alternativ frågan, huruvida vaktmästarna
hos riksdagen under ifrågavarande mellantid skulle kunna beredas anstäélning
hos statliga verk i Stockholm.
Kommittén har preliminärt diskuterat följande anordning. Vaktmästarna hos riksdagen
antagas, såsom extra tjänstemän eller i förekommande fall i mera fast anställning,
hos riksdagen. Beslut om antagning meddelas beträffande all här avsedd
personal av visst riksdagens organ, vilket handhar ansvaret för vaktmästarnas anrättnings-
och tjänstgöringsförhållanden, verkställer löneutbetalningar, pensionsavdrag
etc. För tid, då vaktmästarna icke tagas i anspråk för tjänstgöring hos riksdagen
eller åtnjuta ledighet av särskild anledning (semester, sjukledighet), skola de
vara skyldiga att bestrida tjänstgöring vid statliga verk i Stockholm. En grundläggande
förutsättning för en sådan anordning är, att det anställande organet genom
överenskommelse med nämnda verk förskaffat sig garanti för att vaktmästarnas arbetskraft
kan tagas i anspråk av verken på lämpligt sätt, varvid förutom vanliga
vaktmästargöromål även eventuellt förekommande lämplig sysselsättning av annat
slag kan ifrågakomma. Det måste härvid givetvis tillses, att den årliga tjänstgöringstiden
för vaktmästarna blir fullt utnyttjad. Ur verkens synpunkt lärer avseende böra
fästas vid att vaktmästarna regelmässigt komma att tagas i anspråk av riksdagen
från och med omkring den 10 januari varje år; verken skulle i allmänhet kunna
disponera dem under senare halvåret, varvid dock förekomsten av eventuell höstsession
för riksdagen får tagas i betraktande. Såsom allmän regel böra gälla, att vaktmästarnas
tjänstgöring i verken icke hör avse vikariat av helt kortvarig beskaffenhet
utan tjänstgöringsperioder av någorlunda långvarig tidslängd (minst 15 dagar).
Kommitténs ovannämnda skrivelse tillställdes 92 statliga verk och inrättningar
i Stockholm. Vissa av dem införskaffade i sin tur yttranden från
underlydande förvaltningsorgan i eller omedelbart utanför Stockholm. Sammanlagt
inkommo i anledning av kommitténs skrivelse 116 yttranden.
Det stora flertalet av de positiva yttrandena gingo i den riktningen, att
vederbörande verk förklarade sig ha behov av vikarier för vaktmästare under
semestertiden, d. v. s. normalt högst intill september månads utgång. Vissa
verk uttalade, att de vid behov av tillfälliga vikarier i anledning av uppkommande
sjukdomsfall militärinkallelser m. in. vore villiga att anlita riksdagsvaktmästare.
Slutligen förklarade 7 verk, att möjlighet till anställning av
annat slag än som semestervikarier eller andra tillfälliga vikarier förelåg under
icke-riksdagstid för ett visst antal riksdagsvaktmästare.
De negativa yttrandena voro emellertid talrikare än de positiva. I de fall,
då särskild motivering för en avvisande inställning anfördes, framhölls att
arbetets speciella karaktär i ifrågavarande verk gjorde anlitandet av riksdagsvaktmästare
mindre lämpligt eller att verkets egen vaktmästaruppsättning
vore tillfyllest för bestridande av förekommande göromål.
Återgång till äldre rekryteringssystem — d. v. s. att vaktmästarna hade sin
normala anställning i vanlig civil statstjänst och »utlånades» till riksdagen
under erforderlig tid — ifrågasattes av 5 verk, nämligen överståthållarämbetet,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, byggnadsstyrelsen och riksbanken.
Av dessa verk förklarade sig tre kunna i större eller mindre utsträckning bereda
riksdagsvaktmästare semestervikariat in. m., därest det tilltänkta systemet
skulle genomföras, medan de två övriga verken intogo en helt avvisande
ståndpunkt. Särskilt må framhållas, att telegrafstyrelsen förklarat sig beredd
21
att undersöka, i vad mån styrelsen kan ställa hos densamma anställda personer
till förfogande för tjänstgöring hos riksdagen under tid, då denna är
samlad, ävensom huruvida styrelsen kan hos sig anställa nåtron eller några
av de hos riksdagen nu anställda yngre vaktmästarna och vaktmästarbiträdena.
De närmare detaljerna beträffande den verkställda undersökningen — som
i det hela givit ett föga gynnsamt resultat — har kommittén icke ansett nödigt
att här återgiva; hämtinnan torde kommittén, i den mån redogörelse
icke lämnas här nedan, få åberopa en handlingarna i ärendet bilagd promemoria.
2. P r i n c i p di s k u s s i o n.
Ur synpunkten av en fullgod rekrytering till de olika vaktmästarbefattningarna
hos riksdagen framstår det i och för sig såsom en naturlig tanke, att
riksdagen för tillgodoseende av kamrarnas, utskottens och riksdagens kanslis
behov genom ett centraliserat förfarande antager erforderligt antal vaktmästare,
vilkas kvalifikationer på ett enhetligt sätt kunna underkastas vederbörlig
prövning. En dylik prövning finge härvid förutsättas skola ske genom
ett gemensamt riksdagens organ, hos vilket alla anställningsfrågor av ifrågavarande
slag sålunda skulle kunna centraliseras. Om ett centralt antagande
av riksdagsvaktmästare skulle äga rum, skulle det vidare framstå såsom
konsekvent, om antagandet kunde ske hos riksdagen såsom den arbetsgivare
institutionen, varigenom alltså vaktmästarna skulle erhålla sin fasta anställning
hos denna. Civilförvaltningens personalförbunds önskemål kan sålunda
i och för sig anses ha visst fog för sig.
Emellertid inställa sig vid närmare granskning av detsamma vissa invändningar
av principiell natur. Till en början må då framhållas, att riksdagen
normalt är samlad endast omkring 5 månader årligen.1 Riksdagsvaktmästarna
tagas således — bortsett från ett fåtal, som under höstarna pläga tjänstgöra
hos riksdagens revisorer eller som under en del av icke-riksdagstid eljest
kunna sysselsättas inom riksdagens hus — icke i anspråk av riksdagen ens
under större delen av året. Om fast anställning med lön året runt samt pensionsrätt
o. d. skall kunna ifrågakomma för riksdagsvaktmästarna, måste
sålunda förutsättas, att arbete kan under den del av året, då riksdagen icke
är samlad, beredas dem på annat håll inom den statliga förvaltningen. Då
inställer sig emellertid frågan, huruvida det kan anses vara en rationell anordning
att antaga befattningshavare i fast anställning hos en institution, när
befattningshavarnas arbetskraft måste förutsättas under mer än halva året
bli permanent tagen i anspråk utanför denna institution.
Rent principiellt synes en dylik lösning av anställningsfrågan för en befattningshavargrupp
icke lycklig. Det naturliga betraktelsesättet är givetvis, att
fast anställning inom visst verk eller förvaltningsområde beredes endast sådana
befattningshavare, vilka kunna beräknas vara mera permanent behövliga
inom verket eller förvaltningsområdet och med kontinuerlig tjänstgöring
därstädes. Vidare må framhållas, att en reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena
för viss befattningshavargrupp förutsätter, alt densamma
inordnas under för vederbörande förvaltningsområde eljest gällande avlöningsreglementen
för ordinarie respektive icke-ordinarie personal. Det bör
emellertid härvid understrykas, alt förefintliga avlöningsreglementen i sin
allmänna uppläggning äro grundade bland annat på den förutsättningen, att
de tjänstemän, vilkas avlöningsförhållanden genom reglementena regleras,
1 Ilär och i det följande har bortsetts från att riksdagen under de senaste åren på grund av
rådande förhållanden haft höstsession.
22
äro mera permanent behövliga för arbete inom de verk, å vilka reglementena
äga tillämpning. I varje fall lärer detta obetingat gälla i fråga om ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän. Ett inordnande under visst avlöningsreglemente
av en befattningshavargrupp, vilken icke kan tagas i anspråk för arbete
inom vederbörande verk under mer än en del av året, skulle därför
1 ramstå såsom i viss mån stridande mot grunderna för ifrågavarande reglemente.
Vid en tillämpning på riksdagsvaktmästarna av ovan anförda principiella
resonemang har man först att bestämma, vilket förvaltningsområde den tilltänkta
regleringen av anställningsförhållandena skulle avse. Detta synes böra
vara riksdagen och dess verk som en enhet, alltså riksdagens kamrar, utskott
och kansli ävensom riksbanken, riksgäldskontoret, riksdagens hus, riksdagsbiblioteket
samt justitie- och militieombudsmansexpeditionerna. Vid ett ianspråktagande
av riksdagsvaktmästarna för tjänstgöring hos riksdagen och dess
verk skulle således deras tjänstgöring fördelas på det sättet, att de skulle
tjänstgöra i riksdagen under riksdagstid och i riksdagens verk under den
övriga delen av året. bortsett från semestertiden. Beträffande de avlöningsbestämmelser,
som härvid skulle gälla för dessa vaktmästare, ligger närmast
till hands att utgå ifrån, att vaktmästarna skulle inordnas under avlöningsreglementena
för ordinarie tjänstemän respektive icke-ordinarie befattningshavare
vid riksdagens verk.
Emellertid utvisar den av kommittén verkställda undersökningen rörande
föreliggande arbetsmöjligheter, att man icke kan räkna med att riksdagsvaktmästarna
kunna tagas i anspråk för kontinuerlig tjänstgöring hos riksdagens
verk under tiden mellan riksdagarna. Justitie- och militieombudsmansexpeditionerna
ha endast en vaktmästare vardera, och här kan således
normalt endast bli fråga om semestervikariat, vilka i gynnsammaste fall
skulle kunna uppgå till högst 60 dagar i följd årligen för en person. Beträffande
riksdagsbiblioteket har enligt lämnad uppgift icke vid något tillfälle
mer än en vikarie på en gång varit anställd vid biblioteket; förekommande
anställning för vikarien har normalt haft karaktären av semestervikariat.
I fråga om riksbanken har för semesterperioden 1944 (april—september) räknats
med att tillfälligt anställa fyra vaktmästare, men en viss omläggning av
semestrarnas fördelning har uppgivits kunna framdeles genomföras så, att
en större del av vaktmästarpersonalen erhåller ledighet under tiden medio
juni—slutet av september; härigenom skulle öppnas viss möjlighet att som
vikarier anlita hos riksdagen anställda vaktmästare. Med hänsyn till arbetets
natur anses personer över 40 eller under 26 år icke böra ifrågakomma. Vad
slutligen riksgäldskontoret (inklusive riksdagens ekonomibyrå) angår, har
därifrån uppgivits, att eu extra ordinarie och två extra vaktmästare under
1944 års riksdag åtnjutit tjänstledighet för tjänstgöring hos riksdagen; i den
mån dessa återginge till riksgäldskontoret vore verket icke, åtminstone tills
vidare, i tillfälle att bereda anställning under perioderna mellan riksdagarna
för andra hos riksdagen tjänstgörande vaktmästare.
Av det ovan anförda framgår omedelbart, att det icke för närvarande låter
sig göra att grunda en permanent reglering av riksdagsvaktmästamas anställnings-
och avlöningsförhållanden på en uppdelning av deras årliga tjänstgöring
mellan riksdagen själv och riksdagens verk. De i det föregående angivna
principiella synpunkterna göra det vidare icke gärna möjligt att såsom
en permanent anordning räkna med, att riksdagsvaktmästarna skulle
kunna, med bibehållen fast anställning hos riksdagen, tagas i anspråk för
tjänstgöring mellan riksdagarna i andra verk än riksdagens verk. Sistnämnda
förfaringssätt skulle för övrigt säkerligen visa sig vara förenat med betydande
svårigheter i praktiken och bland annat medföra rubbningar i befordringsgången
för de olika ämbetsverkens egen vaktpersonal.
23
I detta läge inställer sig frågan, huruvida icke den principiellt riktigaste
lösningen av frågan vore, att återgång skedde till det rekryteringssystem, som
tidigare var det normala beträffande riksdagsvaktmästarna, nämligen att rekryteringen
såsom regel äger mm bland personal, som redan innehar fast
anställning i statens tjänst. Av den tidigare lämnade redogörelsen för inkomna
§var på kommitténs rundskrivelse till verken angående förefintliga arbetsmöjligheter
framgår, att fem verk ifrågasatt återgång till äldre rekryteringssystem.
Kommittén vill erinra, att det beträffande de hos riksdagens kamrar,
utskott och kansli anställda tjänstemännen är regel, att dessa från innehavande
fast anställning utom riksdagen inlånas för tjänstgöring hos densamma
under riksdagstid, varvid de i vissa fall åtnjuta tjänstledighet från egen befattning
och i andra fall fullgöra riksdagstjänstgöringen jämsides med statstjänsten.
Kommittén kan icke underlåta att finna naturligt, om motsvarande
anordning kunde komma i tillämpning även beträffande riksdagsvaktmästama.
Fördelarna härav äro uppenbara. Till en början skulle frågan om vaktmästarnas
avlöning och anställning mellan riksdagarna automatiskt erhålla
sin lösning genom att de skulle ha möjlighet att återgå till fast anställning
efter riksdagstjänstgöringens slut. Vidare skulle riksdagen regelmässigt vara
tillförsäkrad att erhålla vaktpersonal, som redan passerat utbildningsstadiet
och förskaffat sig erforderlig rutin och erfarenhet av sådant arbete, varom
här är fråga. Dessutom skulle genom ett lämpligt anordnat ansökningsförfarande
kunna sörjas för, att riksdagen till sitt biträde regelmässigt erhölle för
uppgiften särskilt väl lämpade befattningshavare. Slutligen är att märka den
betydelsefulla omständigheten, att frågan om personalens pensionering skulle
lösas utan att särskilda åtgärder behövde vidtagas.
Å andra sidan skulle mot ett system sådant som det nyss angivna kunna
anföras vissa invändningar. Sålunda skulle det medföra den nackdelen, att
riksdagen icke skulle under alla förhållanden vara garanterad att erhålla
nödigt biträde för vaktgöromål. Det skulle nämligen kunna tänkas, att antalet
av dem, som vid visst tillfälle anmält sig till erhållande av anställning
hos riksdagen, vore för lågt för att täcka behovet av vaktpersonal. Denna
invändning är emellertid sannolikt övervägande teoretisk. Om blott det sörjdes
för, att den vaktmästarna från riksdagen tillkommande ersättningen bleve
tillräckligt stor för att dels kompensera minskningen i löneförmåner å egen
tjänst under tjänstledighet för fullgörande av tjänstgöring hos riksdagen, dels
därutöver medge viss reell löneökning, torde man icke behöva befara, att
icke tillräckligt antal sökande skulle anmäla sig. Skulle detta emellertid inträffa
återstode alltid den utvägen att genom rekrytering utifrån tillfälligt
anställa nödigt extra biträde mot i det enskilda fallet särskilt bestämd ersättning.
Fn annan invändning, som kan riktas mot systemet att för riksdagens
behov taga i anspråk hos verken fast anställda vaktmästare, är den
att vissa vaktmästare genom att förskaffa sig anställning hos riksdagen skulle
bli i tillfälle att erhålla högre sammanlagd löneinkomst än övriga vaktmästare,
som icke kunde erhålla dylik anställning, utan att likväl arbetsuppgifterna
kunde sägas vara i det hela mera kvalificerade. Denna invändning
kan icke frånkännas visst fog. Dock bör ihågkommas, att den ökade inkomst,
som vissa vaktmästare skulle ernå genom tjänstgöringen hos riksdagen,
i någon mån motverkas av skyldigheten att sätta sig in i ett nytt arbetsområde
och underkasta sig ändrade arbetsförhållanden ävensom i vissa
fall av försämrad befordringslur, exempelvis genom förlust av meriterande
vikariat å högre tjänst. 1 det hela synes sistnämnda invändning icke höra
tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande.
I detta sammanhang ma jämväl erinras alt — såsom närmare framgår av
24
den i det föregående intagna historiken — den av riksgäldsfullmäktige år
1928 tillsatta delegationen fann vissa skäl tala för att riksdagens vaktmästare
åtminstone i huvudsak rekryterades hland personer med statsanställning,
ehuru delegationen ansåg sig icke höra ifrågasätta införande av några föreskrifter
i sådan riktning.
Kommittén har efter ingående överväganden kommit till det resultatet^ att
en principlösning av frågan om riksdagsvaktmästarnas anställnings- och avlöningsförhållanden
i första hand bör sökas med utgångspunkt från att riksdagens
behov av vaktpersonal tillgodoses genom anlitande av i statens tjänst
fast anställd personal. Enligt kommitténs mening måste nämligen detta vara
den principiellt sett riktigaste och för framtiden hållbaraste lösningen. Ur
riksdagens synpunkt framstår det dessutom såsom en i förhållande till den
uppnådda arbetsprodukten allt för dyrbar anordning, om riksdagen skulle
ha att kontinuerligt svara för den väsentliga delen av avlöningen till befattningshavare,
som icke äro permanent behövliga i dess tjänst.
Kommittén anser sig kunna förutsätta, att de ämbetsverk, som vid ett genomförande
av den ovan förordade principlösningen skulle ha att temporärt
avstå vaktpersonal för tjänstgöring hos riksdagen, icke komma att göra svårigheter
härutinnan. Det må i detta sammanhang understrykas, att tillgodoseendet
av riksdagens behov av för arbetet nödvändig personal är att anse
såsom ett led i statsverksamheten, vars behöriga fungerande ligger i alla därav
berörda parters intresse. Givetvis avser kommittén icke, att mindre verk
med endast en eller annan vaktmästare skulle vara skyldiga att avstå sin personal
för tillgodoseende av riksdagens behov. Det är i första hand de större
verken, som härutinnan höra komma i fråga.
Vad i det föregående anförts angående i statens tjänst fast anställd personal
förutsättes i förekommande fall kunna avse även kommunalt anställda
befattningshavare i Stockholm med omnejd.
En principlösning sådan som den nu förordade nödvändiggör särskilda
överväganden med avseende å den nuvarande vaktpersonalen. Hithörande
spörsmål behandlas i ett följande avsnitt.
3. Riksdagsvaktmästarnas framtida avlöningsförhållanden.
I det föregående bär kommittén uttalat sig för att riksdagens behov av
vaktpersonal framdeles såsom regel skulle tillgodoses genom anlitande av i
statens tjänst stadigvarande anställd personal. Med avseende å frågan om
riksdagsvaktmästarnas framtida avlöningsförhållanden, sedan nämnda system
genomförts, får kommittén anföra följande.
En i statens tjänst anställd expeditionsvakt eller befattningshavare i därmed
jämförlig löneställning, som beviljas tjänstledighet för tjänstgöring hos
riksdagen, förutsättes regelmässigt vara skyldig att under tiden för ledigheten
avstå samtliga kontanta avlöningsförmåner å egen tjänst. Det måste således
i första hand tillses, att den honom från riksdagen tillkommande ersättningen
göres minst så stor, att den helt täcker de avstådda löneförmånerna. Härutöver
bör emellertid nämnda ersättning lämpligen inrymma ett visst belopp
såsom särskild gottgörelse för arbetet hos riksdagen.
Närmast till hands kunde synas ligga att bibehålla för närvarande gällande
grunder beträffande avlöningsförmånerna under tjänstgöringen hos riksdagen.
Av uppgifterna å s. 13 framgår, att lägsta månadsarvode åt vaktmästare
hos kamrarna och utskotten är 402 kronor, vartill för närvarande
kommer dyrtidstillägg med 112 kronor, sålunda sammanlagt 514 kronor för
månad. En civil statstjänsteman i Stockholm i lönegrad A 7, löneklass 11
Islutlön), åtnjuter för närvarande (juli 1945) en avlöning för månad, inbe
-
25
räknat rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg men utan frånräknande
av pensionsavdrag, av 479 kronor 70 öre. Lägsta vaktmästarersättningen
hos riksdagen överstiger sålunda för närvarande slutlönen i lönegrad
A 7 med (514:— — 479:70 =) 34 kronor 30 öre för månad. Jämföres
nämnda vaktmästarersättning med slutlönen inom lönegrad A 5 (9 löneklassen),
erhålles en skillnad av (514:—- — 449: 10=) 64 kronor 90 öre.
Skillnaden ökas givetvis, ju lägre löneklassplacering vederbörande har i sin
stadigvarande statstjänst. Nedanstående tabell utvisar, huru förhållandena
te sig i olika löneklasser jämförda med olika nu förekommande ersättningar
från riksdagen:
Löneklass i |
Avlöning för |
Merinkomst vid en ersättning från |
||
kr 514 |
kr. 550 |
kr. 586 |
||
4.......... |
373: 50 |
140: 50 |
176: 50 |
212: 50 |
5.......... |
393:15 |
120: 85 |
156: 85 |
192: 85 |
6.......... |
403: 05 |
110: 95 |
146: 95 |
182: 95 |
7.......... |
418: 50 |
95: 50 |
131:50 |
167: 50 |
8.......... |
433: 65 |
80: 35 |
116:35 |
152: 35 |
9.......... |
449: It) |
64:90 |
100: 90 |
136: 90 |
10.......... |
469: 25 |
44:75 |
80:75 |
116: 75 |
It.......... |
479: 70 |
34:30 |
70: 30 |
106: 30 |
De ovan anförda siffrorna utvisa, att redan den lägsta nu gällande vaktmästarersältningen
från riksdagen väsentligt överstiger i allmänhet tillämpade
avlöningar för jämförliga befattningshavargrupper inom allmänna civilförvaltningen.
Så länge man för riksdagstjänstgöringen tar i anspråk personer,
som i allmänhet icke ha någon anställning under tiden mellan riksdagarna,
får det givetvis anses fullt försvarligt att tillmäta avlöningen från
riksdagen efter relativt förmånliga grunder, och ersättningen från riksdagen
torde också ha bestämts med beaktande bland annat av anställningens
säsongbetonade karaktär. Annorlunda blir emellertid förhållandet, om man
i enlighet med vad kommittén förordat regelmässigt rekryterar vaktmästarsysslorna
hos riksdagen bland personer, som redan inneha stadigvarande
anställning i statens tjänst. I dylika fall vill det förefalla kommittén,
att anledning icke föreligger att göra ersättningen från riksdagen större än
att den kan innefatta ett tillskott till den normala avlöningen, som dels utgör
tillräcklig lockelse att söka anställning hos riksdagen, dels medför skälig ersättning
med hänsyn till skyldighet att underkasta sig ändrade arbetsförhållanden
o. dyl. Om man med denna utgångspunkt betraktar de för närvarande
utgående ersättningarna, torde man komma till det resultatet, att de måste
anses vara onödigt höga, när det gäller vaktmästare, som ha stadigvarande
anställning utom riksdagen.
Riksdagsvaktmästarnas blivande ersättning synes, vid tillämpning av nyss
angivna riktlinjer, kunna bestämmas på ettdera av två sätt. Antingen kan
man förfara så, att ersättningen från riksdagen kommer att utgå dels i form
av goltgörelse för faktiskt mistade avlöningsförmåner å egen tjänst enligt
vederbörligt intyg, dels med ett visst belopp för dag eller för månad. Eller
ock kan — i anslutning till vad för närvarande gäller — det förfaringssättet
tillämpas, att från riksdagen utanordnas ett enhetligt belopp, så avvägt, alt
det alltid täcker avstådda löneförmåner å vederbörande befattningshavares
egen tjänst och därutöver innefattar viss ersättning för arbetet hos riksdagen.
Tillämpas den förstnämnda metoden, kommer i vissa fall ersättningen till
olika riksdagsvaktmästare med samma tjänstgöringsförhållanden och arbets
-
26
åligganden inbördes att utgå med skilda belopp. Avdöningen blir nämligen
högre, ju högre tjänst utom riksdagen vederbörande innehar. Om samtidigt en
expeditionsvakt i lönegrad A 5 löneklass 9 och en förste expeditionsvakt i lönegrad
A 7 löneklass It söka anställning hos riksdagen, kommer det därför också
med denna metod att bli dyrare för riksdagen att anställa den senare än den
förre. A andra sidan må framhållas, att med denna metod riksdagen har garanti
för att den omständigheten att en befattningshavare uppflyttats till högre
löneklass eller befordrats till högre statstjänst, icke i och för sig förhindrar
hans förnyade anställning hos riksdagen. Vidare medför den nu angivna metoden
den bestämda fördelen, att man kan vid utanordnande av ersättning
från riksdagen helt bortse från frågan om dyrtidskompensation, enär denna
fråga ordnas automatiskt genom att ersättning medgives för mistad lön i egen
befattning.
Om åter alternativet med enhetlig ersättning väljes, kan det anställande
organet utvälja den för uppgiften lämpligaste sökanden, utan att andra hänsyn
än sådana, som ha sin grund i skiljaktigheter i arbetsåligganden och
tjänstgöringsförhållanden, behöva tagas i fråga om ersättningens utmätande.
Detta får ur vissa synpunkter anses vara en fördel. Å andra sidan lider systemet
med enhetlig ersättning av den svagheten, att frågan om dyrtidskompensationen
lämnas olöst. Om således en enhetlig ersättning skulle fixeras med
utgångspunkt från nu rådande indexläge, skulle vid framdeles inträffande
prisstegring respektive prisfall frågan om omreglering av ersättningsbeloppet
behöva upptagas till omprövning.
I valet mellan de nu angivna förfaringssätten synes det förstnämnda böra
givas företrädet. Fördelarna av att ha en allmängiltig och en gång för alla
verkande regel vid ersättningens utmätande synas nämligen väga tyngre än
det förhållandet, att riksdagen i vissa fall för förvärvande av en i den egna
tjänsten högre avlönad arbetskraft kan få vidkännas viss extra kostnad.
Kommittén förordar fördenskull, att ersättningen till riksdagsvaktmästare,
som framdeles anställas (beträffande de för närvarande tjänstgörande hänvisas
till kapitlet Övergångsfrågor i det följande), bestämmes i form av dels
ersättning för mistade avlöningsförmåner under tjänstledighet å egen tjänst,
dels ock särskilt arvode. Innan utbetalning från riksdagen sker av det belopp,
som motsvarar avstådda avlöningsförmåner å egen tjänst, böra i förekommande
fall vederbörliga pensionsavdrag verkställas. Med ersättning för
mistade avlöningsförmåner avser kommittén i detta sammanhang närmast
den kontanta avlöningen. Erinras må, att ordinarie, extra ordinarie eller extra
tjänsteman i statens tjänst, vilken åtnjuter tjänstledighet för anställning hos
riksdagen, jämlikt gällande bestämmelser icke skall avstå honom tillkommande
förmån av sjukvård. Skulle i något fall fråga uppkomma om avstående av
viss, icke kontant avlöningsförmån under tjänstledighet för tjänstgöring hos
riksdagen, hör, där så befinnes erforderligt för tillvaratagande av vederbörande
befattningshavares berättigade intressen, ersättningen från riksdagen
kunna inbegripa även sådan förmån.
Vad därefter angår storleken av det särskilda arvode, som bör utgå till
vederbörande befattningshavare från riksdagen utöver ersättning för mistade
löneförmåner, kan detsamma hållas inom tämligen snäva gränser. Syftet med
detta arvode skall, såsom i det föregående framhållits, vara att detsamma
skall utgöra en lockelse att söka anställning hos riksdagen och samtidigt
innefatta skälig gottgörelse för att vederbörande underkastar sig ändrade arbetsförhållanden
o. d. Det må i detta sammanhang erinras, att vaktmästare
hos riksdagen är skyldig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt, vilken
utlämnas såsom lån; denna föreskrift, som innebär en viss förmån genom
inbesparing av vederbörande befattningshavares egna kläder, förutsätter kom
-
27
mittén skola bibehållas. Vid övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
har kommittén ansett sig böra förorda ett särskilt arvode av 1
krona 50 öre för dag (45 kronor för månad) åt vaktmästare i allmänhet hos
kamrar och utskott, 2 kronor för dag (60 kronor för månad) åt vaktmästare
i riksdagens kansli in. fl. ävensom 3 kronor för dag (90 kronor för månad)
åt förste vaktmästare och postvaktmästare hos kamrarna. Från personalhåll
har under arbetets gång framförts önskemål om höjning av nyssnämnda
dagbelopp med 50 öre. Nedan lämnas en sammanställning av kommitténs
nu omförmälda förslag, varvid för jämförelses skull angivits även den för
närvarande i olika fall utgående ersättningen:
Exempel på |
Ersättning |
Sammanlagd ersättning för månad vid placering i |
|||||
lägsta gruppen |
mellangruppen |
högsta gruppen |
|||||
enligt |
nuva- rande |
enligt |
nuva- rande |
enligt |
nuva- rande |
||
A 5: 5...... |
393: 15 |
438: 15 |
514 |
453: 15 |
550 |
483: 15 |
586 |
A 7:7...... |
418: 50 |
463: 50 |
514 |
478: 50 |
550 |
508: 50 |
586 |
A 5: 9...... |
449:10 |
494: 10 |
514 |
509:10 |
550 |
539: 10 |
586 |
A 7: It..... |
479: 70 |
524: 70 |
514 |
539:70 |
550 |
569: 70 |
586 |
Vad kommittén i det föregående anfört har avseende å de befattningshavare
hos riksdagen, som där erhålla anställning såsom förste vaktmästare,
vaktmästare eller portvakt. För vaktmästarbiträde gäller för närvarande
ett arvode (284 kronor för månad inberäknat dyrtidstillägg), som väsentligt
understiger lägsta i allmänhet förekommande avlöning för manliga civila befattningshavare
i statens tjänst. Det synes lämpligen böra överlämnas åt det
anställande organet att bestämma den ersättning som bör tillkomma vaktmästarbiträde.
I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att vaktmästarbiträde
förutsättes i normala fall icke skola i denna egenskap kvarbliva i
anställning hos riksdagen efter uppnådda 20 års ålder, övergång till anställning
såsom vaktmästare hos riksdagen, i den mån dylik kommer i fråga,
bör för sådant biträde i fortsättningen kunna ske endast med tillämpning av
huvudregeln, d. v. s. efter det han vunnit fast anställning utom riksdagen.
Beträffande den nuvarande befattningen såsom hisskonduktör må framhållas,
att denna befattning upptogs i avlöningsbestämmelserna från och
med år 1939, varvid det förutsattes, att fullmäktige i riksgäldskontoret icke
vidare skulle ha att besluta rörande hisskonduktörers avlönings- och andra
anställningsvillkor. Emellertid ha förhållandena numera ändrats, sedan riksdagshusets
hissmaskineri moderniserats. För närvarande finnes endast en
befattningshavare av ifrågavarande slag anställd; denne har emellertid andra
arbetsuppgifter än att vara hisskonduktör och anställes genom riksgäldsfullmäktiges
försorg såsom befattningshavare vid riksdagens hus. Vid nu angivna
förhållanden har kommittén ansett befattningen hisskonduktör icke höra
medtagas i förevarande bestämmelser.
Innan kommittén lämnar frågan om riksdagsvaktmästamas framtida löneförhållanden,
vill kommittén framhålla, att möjlighet synes böra hållas öppen
för det riksdagsorgan, som skall ha anställningsfrågan om hand, att i särskilda
fall bestämma ersättning åt riksdagsvaktmästare efter grunder, som
avvika från de av kommittén förordade. Kommittén förutsätter emellertid
härvid, att denna möjlighet utnyttjas endast i undantagsfall och då särskilda
omständigheter äro för handen.
28
Skulle i något fall brist på sökande från ämbetsverk och myndigheter till
viss vaktmästarbefattning hos riksdagen uppstå, bör givetvis det anställande
organet äga fatta beslut om rekrytering av befattningen i särskild ordning
mot den ersättning, som finnes av omständigheterna påkallad.
I ett följande avsnitt behandlar kommittén frågan om de avlöningsbestämmelser,
som bli erforderliga vid ett genomförande av kommitténs förslag.
4. Övergångsfrågor.
Vid ett ordnande av frågan om riksdagsvaktmästarnas anställningsförhållanden
enligt de riktlinjer, som kommittén i det föregående förordat, inställer
sig frågan, huru bör förfaras med de vaktmästare, som för närvarande
äro anställda hos riksdagen, därest de framdeles vinna förnyad anställning
i riksdagens tjänst.
Enligt de uppgilter, som i det föregående lämnats å s. 14—15, äro 7 av
de nuvarande riksdagsvaktmästarna under tiden mellan riksdagarna anställda
i statlig tjänst med heltidstjänstgöring. Beträffande denna grupp bör
övervägas, huruvida de hithörande befattningshavarna böra vid fortsatt anställning
bos riksdagen avlönas enligt de av kommittén förordade generella
grunderna eller om de skola övergångsvis äga bibehålla sin nuvarande arvodesställning,
därest de återkomma till riksdagstjänstgöring. Med hänsyn till att
4 av dessa kunna åberopa långvarig tjänstgöring hos riksdagen, torde beträffande
dem hittillsvarande avlöningsförmåner böra gälla, så länge de fortsätta
sin tjänstgöring hos riksdagen. Även beträffande de 3 övriga, vilka visserligen
kunna åberopa endast ett par års riksdagstjänstgöring, synas hittillsvarande
arvodesbelopp lämpligen böra få gälla.
Vidare framgår av uppgifterna å s. 14—15, att 2 av riksdagsvaktmästarna
äro pensionärer och alt 4 av olika skäl förklarat sig icke önska reglering av
sina anställningsförhållanden enligt civilförvaltningens personalförbunds år
1943 framställda förslag. Även för dessa sex synes avlöningen i fortsättningen,
i den mån de återkomma till anställning hos riksdagen, böra utgå
efter nu gällande grunder.
De återstående riksdagsvaktmästarna, sammanlagt ett 30-tal befattningshavare,
kunna indelas i huvudsakligen två kategorier. Den ena består av de
-— huvudsakligen yngre och medelålders — vaktmästare, som kunna förutsättas
bli placerade i fast anställning utom riksdagen, om erforderliga åtgärder
härför vidtagas. Den andra kategorien ulgöres av sådana vaktmästare,
som på grund av högre levnadsålder eller av andra skäl icke torde komma i
fråga till dylik anställning.
Enligt kommitténs förmenande bör det riksdagsorgan, som framdeles skall
svara för riksdagsvaktmästarnas anställningsförhållanden, i görligaste mån
söka ordna så, att de nuvarande vaktmästare, beträffande vilka detta är
möjligt, beredas anställning av mera fast natur hos statliga eller kommunala
verk och myndigheter i Stockholm med omnejd. Givetvis förutsättes härvid
medverkan av vederbörande vaktmästare själva. I enstaka fall torde man
möjligen kunna räkna med, att riksdagsorgan^ kan träffa sådan överenskommelse
med det verk eller den myndighet, där riksdagsvaktmästare erhåller
anställning, att möjlighet hålles öppen för befattningshavaren i fråga
att, om han så önskar, erhålla erforderlig tjänstledighet från den nya anställningen
för tjänstgöring hos riksdagen. Beträffande avlöningsförhållandena
under dylik tjänstledighet skulle det givetvis ligga närmast till hands, att
de i det föregående angivna, normala huvudreglerna finge gälla. Kommittén
har emellertid ansett sig kunna föreslå, alt även denna grupp av de nu anställda
vaktmästarna skola få övergångsvis behålla hittillsvarande arvode
från riksdagen, i den mån de återvända till anställning där.
29
Frågan om överförande av de nuvarande riksdagsvaktmästarna till fast
anställning lios verk eller myndighet utom riksdagen synes böra av vederbörande
riksdagsorgan ägnas all erforderlig uppmärksamhet, enär det måste
anses vara angeläget, att olika till buds stående möjligheter utnyttjas för att
tiden för övergång till det anställningssystem, som enligt kommitténs förslag
hädanefter skulle bli det normala, så mycket som möjligt förkortas.
Även om det skulle visa sig möjligt att bereda anställning hos ämbetsverk
in. fl. myndigheter utom riksdagen åt ett visst antal av de nuvarande riksdagsvaktmästarna,
torde emellertid ett icke ringa antal hland dessa vaktmästare
kunna beräknas icke bliva på sådant sätt placerade. Fråga uppstår
då, vilka åtgärder som böra vidtagas beträffande dessa.
Beträffande sist angivna vaktmästare kunde man visserligen i och för sig
ifrågasätta, om några särskilda åtgärder behövde vidtagas utöver en tillförsäkran
om att varda bibehållna vid tidigare gällande arvode. Man kunde föra
det resonemanget, att dessa vaktmästare finge fortsätta att inneha en relativt
väl avlönad, säsongbetonad anställning hos riksdagen, så länge de själva
önskade det och de vore för riksdagen behövliga, och alt det finge bli vars
och ens ensak, hur han ordnade sina anställningsförhållanden under den del
av året, då han icke toges i anspråk av riksdagen. Såsom särskilt stöd för
ett dylikt betraktelsesätt skulle kunna anföras, att dessa vaktmästare i allmänhet
torde själva ha valt att söka anställning hos rikdagen med full vetskap
om att anställningen där och därmed avlöningen därifrån icke skulle
komma att fortvara mer än under viss del av året. Emellertid synes man
icke böra bortse från, att konsekvensen av det tidigare anförda torde fordra
övervägande av vissa åtgärder även beträffande nu ifrågavarande vaktmästare.
Om man nämligen i enlighet med vad kommittén i det föregående uttalat
söker genom positiva åtgärder medverka till att vissa av de nuvarande
riksdagsvaktmästarna beredas fast anställning utom riksdagen, förefaller det
icke opåkallat, att man även beträffande dem, som icke torde kunna komma
i fråga till erhållande av dylik anställning, överväger vissa åtgärder till underlättande
av deras utkomstmöjligheter. Det må också framhållas, att det
väl särskilt torde vara tanken på anställningsförhållandena för de äldre riksdagsvaktmästarna
— och det är dessa det nu närmast är fråga om •—• som
föranlett riksdagen att igångsätta förevarande utredning. I det följande skall
närmare undersökas, vilka åtgärder som skulle kunna stå till buds i nu omliandlade
avseende.
Till en början synes böra övervägas, på vad sätt de nu ifrågavarande riksdagsvaktmästarna
skulle kunna beredas anställning under tiden mellan riksdagarna.
Om, såsom kommittén förutsätter, riksdagsvaktmästarnas anställningsförhållanden
framdeles komma att ordnas genom ett och samma riksdagens
organ, torde erforderliga förutsättningar komma alt skapas för att
förefintliga möjligheter till anställning mellan riksdagarna bliva vederbörligen
utnyttjade. Kommittén har för sin del vidlagit vissa åtgärder av detta
slag beträffande är 1944. 1 skrivelse den 19 april 1944 till ett antal statliga
verk och myndigheter i Stockholm med omnejd hemställde kommittén, att
verken ville vid uppkommande behov av vaktpersonal under nämnda år taga
under övervägande alt anlita hus riksdagen för det dåvarande anställda befattningshavare
av ifrågavarande slag. Kommittén förklarade sig härvid i
första hand avse semestervikariat och andra tillfälliga vikariat eller anställningar
men åsyftade även sådan anställning i rekrytcringsgraden, som eventuellt
skulle kunna åtföljas av fastare anställning i verket. Kommittén träffade
överenskommelse med materialförvaltaren i riksdagshuset, att denne
skulle på anfordran av verken tillhandagå med upplysningar angående de
personer bland riksdagsvaktmästarna, som kunde komma ifråga till anställ
-
30
ning i verken efter slutet av 1944 års vårsession. Enligt vad kommittén inhämtat,
blevo på detta sätt så gott som samtliga riksdagsvaktmästare, som
kunde komma i fråga, placerade såsom semestervikarier i olika verk.1
Kommittén vill i första hand förorda, att det riksdagsorgan, som framdeles
kommer att få riksdagsvaktmästarnas anställningsfråga om hand, söker
på motsvarande sätt, som nyss angivits, medverka till anskaffandet av arbetsmöjligheter
hos statliga verk och myndigheter (inberäknat riksdagens
verk) åt dem av de nuvarande riksdagsvaktmästarna, om vilka i detta sammanhang
är fråga. Även de kommunala myndigheterna i Stockholm och dess
förorter synas härvid böra tagas med i beräkningen.
Vidare skulle i och för sig kunna övervägas att för tid, då nu ifrågavarande
riksdagsvaktmästare icke kunde mellan riksdagarna beredas avlönad
anställning genom det anställande organets försorg eller eljest, införa någon
form av kontant gottgörelse. Det skulle härvid närmast bli fråga om något
slags »väntepengar». Emellertid har, såsom av vad ovan å s. 8—9 anförts,
den av fullmäktige i riksgäldskontoret år 1928 tillsatta delegationen varit
inne på detta spörsmål och därvid på anförda skäl funnit, att frågan om en
förbättring av riksdagsvaktmästarnas ekonomiska ställning, i den mån en
sådan kunde finnas befogad, ej borde lösas genom införande av rätt till avlöning
under tiden mellan riksdagarna. Då kommittén delar den av nyssnämnda
delegerade uttalade uppfattningen, anser sig kommittén icke böra
närmare ingå på den omhandlade frågan.
Vad i det föregående anförts i fråga om anställningsmöjligheter under ickeriksdagstid
samt om »väntepengar» för sådan tid har avsett frågan om de
nuvarande äldre riksdagsvaktmästarnas anställningsförhållanden för tid, då
de icke tagas i anspråk av riksdagen och icke äro där anställda. Det är givetvis
här, som man särskilt bör söka få till stånd åtgärder till förbättring
av nuvarande förhållanden. I detta hänseende torde det, såsom tidigare framhållits,
få förväntas, att föreliggande anställningsmöjligheter bli vederbörligen
utnyttjade, sedan framdeles ett gemensamt organ övertagit bestyret med
anställningsförhållandenas ordnande, och att såsom följd härav en avsevärd
förbättring kan komma till stånd.
I fråga om särskilda åtgärder i avlöningshänseende för tid, då nu avsedda
riksdagsvaktmästare fullgöra tjänstgöring hos riksdagen och åtnjuta avlöning
därifrån, skulle närmast kunna komma i fråga att överväga införande
av någon form av ålderstillägg samt av bestämmelser angående avlöning under
sjukdom och annan ledighet. Frågan om semester torde lösas med tillämpning
av gällande semesterlag.
Med avseende å frågan om ålderstillägg må erinras, att sådana icke för
närvarande utgå till hos riksdagen tillfälligt anställd personal. Samma arvode
utgår alltså, oavsett om vederbörande befattningshavare är nyanställd
eller om han kan åberopa långvarig tjänstgöring hos riksdagen. 1928 års delegation
(jämför ovan s. 9) föreslog, att ålderstillägg skulle införas för riksdagens
vaktpersonal, men förslaget vann icke riksdagens bifall. För egen del
har kommittén ansett sig icke böra föreslå införande av ålderstillägg åt hos
riksdagen tillfälligt anställd personal. Framhållas må i detta sammanhang,
att vid bestämmandet av den nu utgående ersättningen till riksdagsvaktmästare
viss hänsyn torde ha tagits bland annat till att ålderstillägg icke förekomma.
Beträffande fragan om bibehållande av viss del av avlöningen under ledighet
för sjukdom får kommittén erinra, att 1944 års riksdag haft att taga
ställning till detta spörsmål beträffande två hos andra kammaren tillfälligt
anställda befattningshavare, nämligen en kanslist samt kammarens förste
1 Även år 1945 har i stor utsträckning dylik anställning kunnat påräknas.
31
vaktmästare. Bankoutskottet framhöll i memorial nr 45 bland annat, att det
tidigare icke förekommit, att sjukavlöning medgivits utgå till tillfälligt anställd
personal hos riksdagen. Då emellertid här icke vore fråga om införande
av generell rätt till avlöning vid s jukdom utan om två speciella sjukdomsfall,
berörande befattningshavare utan annan anställning än hos riksdagen,
hemställde utskottet, att riksdagen måtte medgiva, att de båda ifrågavarande
befattningshavarna finge för tid av 1944 års riksdag, varunder vederbörande
på grund av iråkad sjukdom åtnjöte tjänstledighet från sin anställning
hos andra kammaren, uppbära eljest utgående avlöning från riksdagen
med avdrag därå av ett belopp av 2 kronor 50 öre för dag. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed. Kommittén, som i princip vill uttala sig för att viss
avlöning måtte kunna utgå till här ifrågavarande riksdagsvaktfnästare under
förfall på grund av sjukdom, får förorda, att det riksdagsorgan, som skall
handha frågan om riksdagsvaktmästarnas anställningsförhållanden, tillägges
befogenhet att meddela det beslut i nämnda hänseende, som med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall kan befinnas motiverat. Motsvarande
bör i förekommande fall gälla, om fråga uppstår angående beviljande av
särskild ledighet för annat ändamål än styrkt sjukdom.
Beträffande slutligen frågan om pensionering av de riksdagsvaktmästare,
å vilka ifrågavarande övergångsanordningar skulle vinna tillämpning, torde
densamma liksom hittills böra upptagas till prövning i varje särskilt fall
(jämför exempelvis bankoutskottets utlåtanden 1944:5 och 1944:69). Motsvarande
torde böra gälla beträffande gratifikation eller pension till riksdagsvaktmästares
efterlevande (jämför i detta hänseende exempelvis bankoutskottets
utlåtande 1945:41).
5. Det anställande organet.
I det föregående har kommittén utgått från att anställningsfrågoma för
riksdagens vaktpersonal skulle omhänderhavas av ett gemensamt organ, hos
vilket alla dylika frågor skulle samlas beträffande riksdagens kamrar, utskott
och kansli. Med avseende å frågan, vilket detta organ bör vara, får
kommittén framhålla följande.
Med hänsyn till att det anställande organet bör kunna fungera även under
tiden mellan riksdagarna — särskilt under den tid som ligger närmast före
den 10 januari -— synes det böra undvikas, att nämnda organ är en institution,
som kan utses blott för varje riksdag för sig och som sålunda kan vara
i vei-ksamhet allenast under riksdagstid. En lösning skulle kunna vara, att
riksgäldsfullmäktige^ ensamma tjänstgjorde såsom anställande organ, en annan
att organet i fråga utgjordes av en kombination av riksgäldsfullmäktige
och kanslideputerade. Ingendera av dessa utvägar har emellertid synts kommittén
erbjuda den med hänsyn till olika föreliggande omständigheter lämpligaste
lösningen. Kommittén vill för sin del förorda, att kanslideputerade
skola utgöra det anställande organet beträffande riksdagens vaktpersonal.
Tjänstemännen i riksdagens kansli utses redan nu av kanslideputerade jämte
kamrarnas talmän och vice talmän. Huruvida ytterligare anställningsfrågor —
närmast avseende bilrädespersonal hos kamrarna och utskotten — böra överlämnas
till detta anställande organ, torde få bero på vidare prövning. Beträffande
anställande av kamrarnas och utskottens sekreterare meddelas bestämmelser
j riksdagsordningen. Det torde bli erforderligt alt för nu omhandlade
ändamål ställa nödig kanslipersonal till kanslideputerades förfogande.
För att kanslideputerade skola kunna fungera även under tiden mellan
riksdagarna synes den ändringen i nuvarande förhållanden böra vidtagas,
att kanslideputerade utses för ett visst antal hela år, förslagsvis för 3 år i
32
sänder. Avfattningen av 80 § 2 mom. riksdagsordningen lägger i och för sig
icke hinder i vägen för en dylik anordning. Därest vald kanslideputerad avgår
ur riksdagen, skall han anses samtidigt ha frånträtt uppdraget såsom
kanslideputerad, varefter nyval företages för den återstående mandattiden.
Föredragningen inför kanslideputerade av de anställnings- och avlöningsfrågor,
som enligt det anförda skulle ankomma på deputerade, synes lämpligen
böra anförtros en och samma tjänsteman för samtliga ärenden. Närmast
till hands synes ligga, att föredragningen ombesörjes av byrådirektören
å riksdagens ekonomibyrå. För att de olika riksdagsorganens önskemål och
synpunkter skola kunna bli vederbörligen beaktade, bör emellertid föredragningen
av ifrågavarande ärenden, i den mån den avser personalfrågor inom
kamrarna respektive utskotten, ske efter samråd med respektive om så påkallas
i närvaro av vederbörande sekreterare, vilka böra äga rätt att till
kanslideputerades protokoll få antecknat det yttrande, vartill omständigheterna
kunna föranleda. 1 vissa fall, då kanslideputerade för behandling av
hithörande frågor behöva sammanträda under lid, då sekreterare i kamrama
respektive utskotten icke äro utsedda, synes i den utsträckning så påkallas
samråd kunna ske under hand.
Den som önskar ifrågakomma till anställning, varom här är fråga, hos
riksdagen eller något dess organ, skall således i fortsättningen ha att anmäla
sig hos riksdagens kanslideputerade. Vad särskilt vaktmästarpersonalen angår,
följer av det tidigare i detta betänkande anförda, att behovet av nyrekrytering
förutsättes i viss utsträckning skola fyllas genom anlitande av
hos statliga — eller eventuellt kommunala — myndigheter i Stockholm med
omnejd fast anställda befattningshavare. En lämplig anordning synes härvid
vara, att genom annonsering i dagspressen eller på annat sätt tillkännagives
det förefintliga behovet av personal, med angivande tillika av vederbörlig ansökningstid,
löneförmåner m. m.
II. Författningsförslag, avseende vaktpersonal samt tjänstemän i
egentlig mening.
Med utgångspunkt från vad i det föregående anförts får kommittén anföra
följande beträffande erforderliga författningsbestämmelser.
A. Ändringar i reglementariska föreskrifter för riksdagen.
I betänkandet har föreslagits, att kanslideputerade skulle bliva det anställande
organet såväl beträffande riksdagens vaktpersonal som med avseende
å vissa biträden (kanslibiträden m. fl.). Till reglerandet av kanslideputerades
ifrågavarande funktion torde vissa bestämmelser böra meddelas i Reglementariska
föreskrifter för riksdagen. Erinras må även i detta sammanhang, att
de reglementariska föreskrifterna förutsatts skola ändras till följd av föreslagen
och av 1944 års riksdag såsom vilande antagen ändrad lydelse av
§ 33 mom. 5, § 45 mom. 2 sista meningen och § 80 andra stycket riksdagsordningen
(jämför konstitutionsutskottets memorial 1944:28).
För närvarande innehålla de reglementariska föreskrifterna endast ett par
stadganden, vilka avse kanslideputerade, exempelvis § 14 andra stycket och
§15 andra stycket. Föreskrift torde nu böra meddelas, att kanslideputerade
äga anställa och entlediga ävensom meddela beslut rörande tjänstledighet åt
vaktpersonal och biträdespersonal för skrivgöromål hos kamrarna, utskotten
33
och riksdagens kansli. En allmän föreskrift synes dessutom böra meddelas, enligt
vilken beträffande kanslideputerades funktion i vissa hänseenden med
avseende å nämnda personal hänvisning sker till för denna gällande avlöningsbestämmelser.
De reglementariska föreskrifterna böra emellertid ändras icke blott med
tanke på kanslideputerades funktion såsom anställande organ för vaktmästaroch
skrivbiträdespersonal. Dessutom erfordras nämligen i ifrågavarande
reglementariska föreskrifter bestämmelser, som efter förutsatt definitiv grundlagsändring
ersätta de nuvarande stadgandena i § 33 mom. 5, § 45 mom. 2
och § 80 andra stycket riksdagsordningen, i vad sistnämnda stadganden avse
tjänstemannapersonal i egentlig mening, bortsett från kamrarnas och utskottens
sekreterare. Erinras må, att konstitutionsutskottet i sitt memorial 1944:
28 understrukit, att stadgandena om övriga riksdagstjänstemän (utom vaktpersonal)
böra utformas i anslutning till nu gällande grundlagsregler i ämnet.
Det torde böra ankomma på konstitutionsutskottet att — i anslutning till
uttalande i utskottets nyssnämnda memorial — avgiva förslag till de ändringar
i reglementariska föreskrifter för riksdagen, som med hänsyn till
det anförda bliva påkallade. Kommitténs egna, i det följande berörda författningsförslag
upptaga vissa bestämmelser, vilka avse beslutanderätt i vissa
fall för kanslideputerade.
B. Avlöningsbestämmelser för vaktpersonal.
De för närvarande gällande, i bankoutskottets utlåtande 1939: 10 (ändring
av 3 §, se bankoutskottets utlåtande 1941:70) intagna avlöningsbestämmelserna
för personal hos riksdagens kamrar, utskott och kansli m. m. avse
såväl tjänstemannapersonal i egentlig mening som vaktmästarpersonal och
viss biträdespersonal. Kommittén har ansett lämpligt, att avlöningsbestämmelserna
för vaktpersonal utbrytas ur de nuvarande avlöningsbestämmelserna
och sammanföras i för denna grupp särskilt gällande bestämmelser. Erinras
må i detta sammanhang, att — såsom framgår av s. 7 i detta betänkande
— den år 1928 tillsatta delegationen föreslog särskilda avlöningsbestämmelser
för riksdagens vaktmästare. Kommittén framlägger såsom bilaga 1 till
detta betänkande Förslag till avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställd
vaktpersonal. Såsom motivering till delta förslag får kommittén åberopa
vad i betänkandet anförts ävensom vad för närvarande i olika hänseenden
gäller samt därutöver särskilt anföra följande.
1 § 1 mom. I första stycket av förevarande moment meddelas de grundläggande
bestämmelserna rörande avlöning till riksdagens vaktpersonal, sådan
denna enligt kommitténs förslag i princip skall utgå, nämligen i form
av dels ersättning för mistade löneförmåner i innehavd statstjänst (bortsett
från eventuellt utgående särskild ersättning av mera tillfällig karaktär, exempelvis
vikariatsersättning), dels ock särskilt dagarvode till belopp av, för
dag räknat, 3 kronor, 2 kronor eller 1 krona 50 öre, allt efter tjänsteställningen
hos riksdagen. Såsom av den allmänna motiveringen framgår, bar
kommittén emellertid förutsatt, att det anställande organet skall i undantagsfall
och då särskilda omständigheter äro för banden äga bestämma om ersättning
Iill vaktmästare efter särskilda grunder. Bestämmelse härom har intagits
i andra stycket av förevarande moment.
/ § 2 mom. bar i sak oförändrad övertagits från de nuvarande bestämmelserna.
EU från personalhåll framfört önskemål, alt extra ersättning för
tjänstgöring vid altonplena borde få utgå redan vid tjänstgöring efter klockan
19 ,30 eller åtminstone eller klockan 22, bär kommittén icke ansett sig
3—458198.
34
böra tillmötesgå. I detta sammanhang må framhållas, att kommittén förutsätter,
att antalet vaktmästare regleras med utgångspunkt från att tjänstgöringstiden
uppgår till minst 7 timmar för dag (jämför bankoutskottets utlåtande
1938: 8 s. 9).
2 §. I fråga om denna paragraf, som beträffande ifrågavarande personal
skulle ersätta den nuvarande 9 §, må framhållas, att här icke medtagits
den för närvarande gällande ersättningsbestämmelsen för vaktpersonal hos
sammansatt utskott, enär vaktgöromålen i dylikt utskott regelmässigt torde
kunna ombesörjas av personal från ständigt utskott, utan att fråga om särskild
ersättning härför behöver uppkomma. Vad den förevarande bestämmelsen
i övrigt angår, må erinras, att ersättning till vaktpersonal hos utrikesutskottet
eller i särskilt utskott för närvarande bestämmes av kamrarna efter
det kanslideputerades yttrande inhämtats. I kommitténs förslag har beslutanderätten
härutinnan ansetts böra anförtros kanslideputerade. Slutligen må
framhållas, att ersättning till vaktmästarbiträde hos utskott, vilken för närvarande
är särskilt upptagen i avlöningsbestämmelserna, av kommittén förutsatts
skola hädanefter bestämmas av kanslideputerade.
3 §. De föreslagna bestämmelserna ha delvis hämtats från nuvarande 2 §
och 7 § 3 mom. sista meningen.
Den nuvarande 3 §, som upptager föreskrift om viss tidpunkt för arvodenas
upphörande, samt den därmed sammanhörande bestämmelsen i slutet
av nuvarande 4 §, avseende viss tjänstgöringsskyldighet för vaktmästarna å
tryckeriavdelningen, ha ansetts böra uteslutas i kommitténs förslag. Erforderlig
reglering av frågan om tiden för arvodenas upphörande torde komma
att ernås genom en tillämpning av första stycket i förevarande paragraf enligt
kommitténs förslag.
I detta sammanhang vill kommittén omnämna, att till kommittén överlämnats
en av kanslideputerade på uppdrag av kamrarnas talmän införskaffad
utredning rörande den hos de ständiga utskotten vid 1944 års riksdags
vårsession anställda kansli- och vaktmästarpersonalens tjänstgöring efter avslutandet
av det egentliga riksdagsarbetet. Av nämnda utredning framgår,
att den längsta tid, varunder någon vaktmästare kvarstått i tjänstgöring efter
vederbörande utskotts sista sammanträde, utgjort följande antal dagar, nämligen
i konstitutionsutskottet 19, i statsutskottet 17, i bevillningsutskottet 9, i
första lagutskottet 15, i andra lagutskottet 8 och i jordbruksutskottet 25 dagar.
I bankoutskottet har kvarstående i tjänstgöring för vaktmästare icke förekommit
efter dagen för utskottets sista sammanträde. Även om alltför vittgående
slutsatser icke böra dragas av de anförda uppgifterna, enär något
bestämt samband icke förefinnes mellan tidpunkten för ett utskotts sista
sammanträde och arbetets faktiska upphörande, ge likväl de föreliggande
uppgifterna enligt kommitténs mening vid handen, att vaktmästare i åtskilliga
fall kvarstått i tjänst efter det egentliga arbetets avslutande under längre
tid än som kan anses erforderlig med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifterna.
Någon allmän reglering av frågan kan emellertid enligt sakens
natur icke givas i författningsväg. Kommittén förutsätter likväl, att beträffande
kamrarna dessas talmän och sekreterare och i fråga om utskotten dessas
ordförande och sekreterare ha sin uppmärksamhet fäst på att underlydande
vaktpersonal icke kvarstår i tjänstgöring längre tid än som betingas
av arbetets fullgörande. I den mån så erfordras, bör det ankomma på kanslideputerade
att övervaka förhållandena härutinnan. Beträffande befattningshavarna
hos riksdagens kansli må erinras, att dessa stå under kanslideputerades
direkta överinseende.
Beträffande den i andra stycket av förevarande paragraf intagna bestämmelsen
om tid för utbetalande av ersättning för mistade avlöningsförmåner
35
vill kommittén understryka, att det givetvis förutsattes, att dylik ersättning
grundas på ett av vederbörande verk utfärdat intyg och följaktligen icke från
riksdagen utbetalas för längre tid än den, varunder vederbörande befattningshavare
åtnjuter tjänstledighet från egen befattning för tjänstgöring hos riksdagen.
Kommittén förutsätter, att avlöningen från riksdagen liksom för närvarande
utbetalas genom vederbörande riksdagsorgan (kamrarna, utskotten, tryckeriexpeditionen),
där också avlöningslistorna böra uppgöras.
A §. De föreslagna bestämmelserna ansluta sig till den nuvarande 7 § 1
och 2 mom. I stadgandet om skyldighet att bära tjänstedräkt har hisskonduktör
uteslutits, enär —• såsom i annat sammanhang framhållits — förevarande
avlöningsbestämmelser ansetts icke böra ha avseende å sådan befattningshavare.
Föreskriften i 2 mom. om befattningshavarnas tjänstgöringsskyldighet
har givits en mera allmän avfattning än för närvarande, varigenom
vaktpersonal hos riksdagen ålägges att utan särskild ersättning tjänstgöra i
kammare, utskott och riksdagens kansli, oberoende av hos vilket organ vederbörande
är anställd. Givetvis förutsättes härvid, att arbetstiden icke härigenom
undergår någon mera väsentlig ökning.
Det i nuvarande 7 § 3 mom. första meningen intagna stadgandet angående
utbetalning till vissa vaktmästare av ett belopp av 50 kronor vid slutet av
varje riksdag har i kommitténs förslag ansetts böra uteslutas. Ett från personalhåll
framfört önskemål om stadgandets bibehållande har kommittén
sålunda icke ansett sig böra tillmötesgå.
5 §. För ifrågavarande bestämmelses tillämpning förutsättes, såsom av
texten framgår, alt tjänstledighet beviljats. Detta kan bland annat väntas
bli fallet, när särskild vikarie måste anställas, vilket i allmänhet bör ske
genom överflyttning från annat riksdagsorgan. Beslut om tjänstledighet bör
ankomma på kanslideputerade att meddela, varför de olika organen böra
hålla kanslideputerade underrättade om inträffande förfall för befattningshavare.
Frågan, om och i vad mån avdrag å arvode bör ske vid här avsedd
befattningshavares tjänstledighet, torde böra av kanslideputerade prövas i
huvudsaklig anslutning till vad som för befattningshavare av motsvarande
slag och med jämförlig löneställning gäller inom allmänna civilförvaltningen.
Vid sjukledighet under tiden för riksdagstjänstgöringen för exempelvis en
ordinarie expeditionsvakt bör sålunda å det belopp, som eljest skulle utgå
såsom ersättning för mistade löneförmåner, verkställas A-avdrag för vederbörligt
antal dagar, i den mån icke oavkortad lön skall utgå; härjämte bör i
dylikt fall visst avdrag kunna ske även å det särskilda dagarvodet från riksdagen.
I allmänhet synes det lämpligt, att vid uppkommande fråga om löneavdrag
avdrag i första band sker å det särskilda dagarvodet. I detta sammanhang
må erinras, att vissa vaktmästare medgivits rätt att vid inkallelse till militärtjänstgöring
i anledning av förstärkt försvarsberedskap åtnjuta ersättning
med hälften av dem eljest tillkommande avlöning från riksdagen (jämför
exempelvis bankoutskottets memorial 1944:72). Med avseende å avlöning
under sjukledighet förefinnes, såsom i det föregående nämnts, ett exempel
på att en vaktmästare och en kanslist, båda tjänstgörande hos andra kammaren
men utan särskild anställning i övrigt, medgivits under dylik ledighet
uppbära eljest utgående avlöning från riksdagen med avdrag av etl
belopp av 2 kronor 50 öre för dag (jämför bankoutskottets memorial
1944: 45).
Beträffande semester torde böra gälla, att befattningshavare, vilka under
hd för tjänstgöring hos riksdagen åtnjuta tjänstledighet från innehavande
statstjänst, förulsällas åtnjuta semester vid nämnda befattning. Semesterrätten
för övrig vaktpersonal regleras genom tillämpning av allmänna semes
-
36
terlagen, vilken enligt beslut av 1945 års riksdag erhållit ny avfattning i ett
flertal hänseenden.
6 § 1 mom. Med hänsyn till att beslutanderätten i vissa fall enligt förslaget
skulle överflyttas från kamrarna till kanslideputerade, har möjlighet
ansetts böra öppnas för befattningshavare av här avsett slag att hos bankoutskottet
påkalla prövning av kanslideputerades beslut angående ersättning
i sådana fall, då denna bestämts efter särskilda grunder. Såsom av texten
framgår, förutsättes nämnda prövning — vilken torde ifrågakomma endast
i undantagsfall — kunna avse beloppet av beslutad ersättning i vissa fält
samt beloppet av befattningshavaren tillkommande löneförmåner vid tjänstledighet.
Det må understrykas, att möjlighet alltid föreligger att motionsvägen
bringa viss ersättningsfråga under kamrarnas prövning, för den händelse
så skulle befinnas påkallat. Frågan om av det ovan anförda föranledd ändring
i bankoutskottets instruktion synes böra upptagas till övervägande.
Övergångsbestämmelsen. Den i den allmänna motiveringen förutsatta rätten
för nuvarande vaktpersonal att vid förnyad anställning hos riksdagen
övergångsvis vara bibehållen vid hittills för vederbörande befattningar gällande
ersättningsbelopp hade kommittén ursprungligen ansett böra tillkomma
allenast sådana befattningshavare, vilka kunna åberopa några års tjänstgöring
hos riksdagen. I enlighet härmed hade i ett tidigare utkast till övergångsbestämmelse
införts den förutsättningen, att vederbörande befattningshavare
vunnit anställning hos riksdagen senast år 1942. Vid förnyat övervägande
av frågan har kommittén av lämplighetsskäl och jämväl med hänsyn
till från personalhåll framfört önskemål funnit ifrågavarande begränsning
kunna utgå. Under uttrycket »vid 1945 års riksdag anställd» inbegriper
kommittén jämväl en vaktmästare, vilken på grund av inkallelse till militär
beredskapstjänstgöring icke varit formligen anställd under nämnda riksdag
men vilken genom särskilt beslut medgivits uppbära viss avlöning från riksdagen,
såsom om han varit i vanlig ordning anställd där (jfr bankoutskottets
memorial 1945:54).
Särskilt stadgande om dyrtidstillägg har ansetts böra meddelas beträffande
i övergångsbestämmelsen avsedd personal. Det nuvarande procenttalet
för dyrtidstillägg är 28 å arvodesbelopp av högst 400 kronor i månaden
(jämför bankoutskottets utlåtande 1945:4).
C. Avlöningsbestämmelser för tjänstemän.
Inledningsvis vill kommittén erinra, att bankoutskottet i sitt memorial
1943: 80, som legat till grund för kommitténs uppdrag beträffande vaktmästarpersonalen
hos riksdagen, anfört, att vid utredningen även syntes böra
övervägas, huruvida och i vad mån gällande avlöningsbestämmelser för riksdagens
personal i övrigt behövde revideras.
Kommittén —- som under arbetets gång emottagit vissa framställningar
rörande tjänstemännens hos riksdagen avlöningsförhållanden -— har vid sina
överväganden av ovannämnda, av bankoutskottet berörda spörsmål icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att föreslå några mera genomgripande sakliga
ändringar i de nuvarande avlöningsbestämmelsema för riksdagens tjänstemän.
I vissa hänseenden har kommittén emellertid funnit dylika ändringar
påkallade av kommitténs förslag beträffande vaktmästarna. I övrigt ha föreslagits
vissa jämkningar av formell natur eller i syfte att förenkla och rationalisera
bestämmelserna. Härjämte ha i dessa införts vissa föreskrifter, som
under de senare åren plägat meddelas av riksdagen genom årligen fattade
beslut. Med avseende å löneförmånerna må framhållas, att de nuvarande ar
-
37
vodesbeloppen lämnats oförändrade. Kommitténs förslag framgår av bilaga 2,
innefattande Förslag till avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställda
tjänstemän. Till särskild motivering för förslaget får kommittén anföra följande.
1 §. I jämförelse med nuvarande lydelse innebär kommitténs förslag till
en början, att samtliga vaktmästar- och därmed jämförliga befattningar (portvakter,
vaktmäslarbiträden och hisskonduktörer) uteslutits. Vidare har under
rubriken »Kamrarna» ansetts böra införas en ny befattning såsom kansliskrivare.
För närvarande finnes nämligen hos vardera kammaren anställd
en befattningshavare, för vilken tjänstebenämningen kanslist icke är adekvat.
Arvodet å befattningen såsom kansliskrivare har för närvarande ansetts böra
sättas lika med det för kanslist bestämda.
Beträffande avsnittet »Statsutskottet» må anföras, att kommittén från statsutskottets
nuvarande kamrerare, som tillika mot särskild ersättning är budgetdeputerades
sekreterare, mottagit en skrivelse med hemställan att omprövning
av frågan om grundarvodet till statsutskottets kamrerare måtte
ske. Kommittén har emellertid funnit tillräckliga skäl icke för närvarande
föreligga att förorda någon ändring i nu gällande ersättningsgrunder för ifrågavarande
tjänsteman. Vid den nuvarande tjänstinnebavarens avgång torde
böra till övervägande upptagas frågan om inarbetande i kamrerararvodet av
den särskilda ersättning, som må befinnas skälig för fullgörande av uppdraget
såsom budgetdeputerades sekreterare.
1 anmärkningen under rubriken »Tillfälliga utskott» bär vidtagits den
jämkningen, att beslutanderätten överflyttats från utskottet till kanslideputerade
(jämför vad i det följande anföres under 3 g 1 inom.).
Under rubriken »»Riksdagens kansli» ha införts befattningarna kanslibiträde
och skrivbiträde, vilka för närvarande upptagas under rubriken »Gemensam
personal». Dessutom har nyinförts befattning såsom kontorsbiträde.
Möjlighet har nämligen ansetts böra förefinnas att anställa biträde i löneställning
mellan de nuvarande befattningarna skrivbiträde och kanslibiträde.
2 §. Särskild bestämmelse om dyrtidstillägg finnes icke för närvarande intagen
i avlöningsbestämmelserna men har ansetts böra där införas. Dyrtidstillägg
utgår under 1945 års riksdag, jämlikt särskilt beslut av riksdagen,
med 28 procent å arvodesbelopp av högst 400 kronor i månaden till samtliga
befattningshavare samt med samma procenttal å arvodesbelopp mellan 400
och 900 kronor i månaden till vissa befattningshavare med hel tjänstledighet
från statstjänst (jämför bankoutskottets utlåtande 1945:4).
3 § 1 mom. Jämlikt den nuvarande 9 § skall, då fråga är om ersättning åt
tjänstemän i utrikesutskottet eller i särskilt eller sammansatt utskott, utskottet
inhämta kanslideputerades yttrande, varefter hos kamrarna förslag i ämnet
avgives. Enligt kommitténs förmenande bör, på siitt i det föregående
föreslagits beträffande vaktpersonal hos ifrågavarande utskott, beslutanderätten
i nämnda avseende lämpligen överlämnas till kanslideputerade, varvid
vederbörande utskott skulle bil deputerade avgiva förslag i ämnet. EU stadgande
av denna innebörd har intagits i 3 § 1 mom. i kommitténs förslag.
Framhållas må, att denna ändring i realiteten är av huvudsakligen formell
innebörd.
Den nuvarande 9 § innehåller, utöver vad ovan angivits, föreskrift om
ersättning i sådana fall, då inom ständigt utskott behov föreligger att för
behandling av visst eller vissa ärenden tillkalla utom utskottets kansli stående
person alt biträda utskottet. I dylika fall skall utskottet, efter kanslideputerades
börande, avgiva förslag hos kamrarna angående ersättningens
storlek. Kommittén vill erinra, att praxis numera i viss utsträckning gått i
den riktningen, att i fall av nu nämnt slag ifrågavarande befattningshavare
38
anställts inom vederbörande utskotts kansli (exempelvis såsom notarie eller
notarie med sekreterargöromål) för viss begränsad tid, varvid ersättning
automatiskt utgått i förhållande till anställningstidens längd enligt de allmänna
bestämmelserna. I andra fall åter har det förfaringssättet tillämpats,
att vederbörande befattningshavare anställts inom utskott för viss arbetsuppgift,
varvid ersättning utbetalats enligt räkning, attesterad av utskottets ordförande.
Då nu angivna förfaranden synas böra tillämpas även i fortsättningen,
varmed bland annat vinnes att kostnaderna i vissa fall kunna nedbringas
samt att kamrarna icke behöva belastas med avgörandet av dylika
småärenden, har i kommitténs förslag icke medtagits någon motsvarighet
till stadgandet i nuvarande 9 § i nu omhandlade del.
3 § 2 mom. Beträffande ersättning till kansli-, kontors- och skrivbiträden
i riksdagens kansli, varom under 1 § förmäles, har förutsatts, att avvikelse
från de föreskrivna ersättningsgrunderna skulle kunna beslutas av kanslideputerade,
där särskilda skäl därtill föranleda. Ett stadgande härom har
intagits i förevarande moment. Sådan avvikelse kan exempelvis tänkas förekomma,
om ett i statens tjänst anställt biträde finnes böra tagas i anspråk
för tjänstgöring hos riksdagen, i vilket fall ersättningen torde få bestämmas
bland annat under hänsynstagande till mistade löneförmåner å vederbörandes
egen tjänst. Även uppkommande frågor om utbetalande av övertidsersättning
till ifrågavarande biträdespersonal förutsättes kunna regleras genom
tillämpning av den i 2 mom. intagna bestämmelsen.
i §. Den här föreslagna bestämmelsen om ersättning för resa är nyinförd
och överensstämmer med ett av 1945 års riksdag (jämför bankoutskottets
utlåtande 1945: 40) fattat, särskilt beslut. I anledning av vad bankoutskottet
i sitt nämnda utlåtande anfört angående frågan om tjänstgöringstraktamente
under tiden för vissa riksdagstjänstemäns vistelse i Stockholm får kommittén
anföra, att kommittén funnit sig icke böra föreslå någon generell bestämmelse
härutinnan. Kommittén vill i detta sammanhang erinra, att möjlighet
föreligger att efter prövning av föreliggande omständigheter och genom beslut
av kamrarna bevilja tjänsteman hos ständigt utskott, vilken med avstående
av samtliga med hans statstjänst förenade löneförmåner åtnjuter hel ledighet
från denna på grund av tjänstgöring hos riksdagen, tilläggsarvode utöver
det enligt avlöningsbestämmelsema utgående (jämför exempelvis bankoutskottets
memorial 1940:44, 1943:45 och 1945:58).
5 §. Denna paragraf motsvarar i huvudsak den nuvarande 2
I de nuvarande 3, 4 och 6 §§ lämnas vissa föreskrifter rörande tidpunkten
för arvodenas upphörande samt angående vissa villkor för utbetalandet av
sista delen av avlöning från riksdagen. Dessa stadganden, vilka delvis grunda
sig på äldre arbetsförhållanden, ha ansetts icke böra medtagas i kommitténs
förslag. Vad särskilt angår frågan om tiden för arvodenas upphörande, torde
erforderlig reglering härav komma att ernås genom en tillämpning av 5 §
enligt kommitténs förslag. I detta sammanhang vill kommittén i fråga om
övervakning av att kanslipersonalen hos de olika riksdagsorganen icke kvarstår
i tjänstgöring längre tid än som betingas av arbetets fullgörande, hänvisa
till vad kommittén i det föregående anfört rörande motsvarande spörsmål
beträffande vaktpersonalen (jfr s. 34).
6 §. Denna bestämmelse är likalydande med motsvarande, av kommittén
för riksdagsvaktmästarna föreslagna. Den i det föregående anförda motiveringen
åberopas i tillämpliga delar, varvid erinras, att kanslideputerades befogenhet
att bevilja tjänstledighet, i vad angår andra befattningshavare än
vaktmästare, förutsatts skola i första hand avse biträdespersonal (jfr s. 32
nederst).
7 §. De båda momenten i denna paragraf motsvara respektive 5 och 8 §§
39
i de nuvarande bestämmelserna. I 2 mom. har det nuvarande maximibeloppet
av 4 500 kronor för riksdag, som varar minst 4 månader, höjts med 1 000
kronor till 5 500 kronor med hänsyn till vissa av riksdagen under de senare
åren fattade beslut i anledning av förekomsten av höstsession (jämför bankoutskottets
utlåtande 1941:80 samt memorial 1943:79 och 1944:78). Viss
förenkling av bestämmelsen har därjämte vidtagits. Kommittén förutsätter,
att arvodet för ifrågavarande uppdrag alltjämt skall vara begränsat till högst
4 500 kronor för lagtima riksdags vårsession samt att, liksom för närvarande
är fallet, arvodet skall minskas i skälig omfattning för riksdag, som pågår
kortare tid än 4 månader.
8 § 1 mom. På sätt kommittén i det föregående föreslagit beträffande vaktpersonalen
har jämväl i fråga om tjänstemännen ansetts böra öppnas möjlighet
att hos bankoutskottet påkalla prövning av kanslideputerades beslut
angående ersättning i vissa fall. Kommittén får i övrigt på denna punkt hänvisa
till sin motivering till motsvarande bestämmelse rörande vaktpersonalen.
8 § 2 mom., 9 § och övergångsbestämmelsen motsvara nuvarande stadganden
i slutet av de för närvarande gällande avlöningsbestämmelserna.
40
Bilaga 1.
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställd vaktpersonal.
1 §•
1. Vaktmästare hos riksdagens kamrar, de ständiga utskotten utom utrikesutskottet
samt riksdagens kansli ävensom för riksdagshusets bevakning
tillfälligt anställda portvakter äga under tiden för anställningen hos riksdagen
åtnjuta dels ersättning för de avlöningsförmåner, varom de på grund
av tjänstledighet från innehavande befattning i statens tjänst för samma tid
gått miste, dels ock särskilt arvode för dag till belopp, som nedan angives,
nämligen
förste vaktmästare hos kammare samt vaktmästare, som
ombesörjer utdfelningen av postförsändelser till kammarens
ledamöter (postvaktmästare) .................. 3 kronor
vaktmästare, som tjänstgör såsom biträde åt postvaktmästaren
hos andra kammaren, förste vaktmästaren hos
statsutskottet, vaktmästare hos riksdagens kansli samt
portvakt .......................................... 2 kronor
annan vaktmästare hos kammare eller utskott .......... 1 krona 50 öre.
Där särskilda skäl därtill föranleda, må kanslideputerade bestämma, att
ersättningen till i första stycket avsedd befattningshavare skall utgå efter
andra grunder än där sägs.
2. Till envar i 1 mom. avsedd befattningshavare, som efter klockan 23
tjänstgjort vid aftonplena, utgår extra ersättning av 4 kronor för varje
gång sådan tjänstgöring ägt rum.
2 §.
Kanslideputerade äga bestämma arvode till vaktpersonal i utrikesutskottet
eller i särskilt utskott ävensom till vaktmästarbiträde hos utskott.
3 §.
Arvode beräknas för tiden från dagen för befattningshavares inträde i
tjänstgöring och utgår till och med dagen för tjänstgöringens slut.
Arvode samt ersättning för mistade löneförmåner utbetalas månadsvis i
efterskott och sista gången vid tjänstgöringens slut. Ersättning, varom i 1 §
2 mom. förmäles, utbetalas vid slutet av varje riksdag.
Avser utbetalning av månadsarvode del av månad, beräknas månaden omfatta
30 dagar.
4 §''
1. Befattningshavare är skyldig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt,
vilken utlämnas såsom lån.
2. Det åligger befattningshavare att utan särskild ersättning, utom i fall
som i 1 § 2 mom. avses, tjänstgöra hos annat riksdagens organ (kammare,
utskott och riksdagens kansli) än det, där han är anställd.
41
5 §•
Beviljas befattningshavare för tid, då han är anställd hos riksdagen, tjänstledighet
på grund av vederbörligen styrkt sjukdom eller av annan anledning,
äga kanslideputerade bestämma, om och i vad mån avdrag å hans
löneförmåner för sådan tid bör ske.
6 §.
1. Befattningshavare äger rätt att hos bankoutskottet påkalla prövning
av kanslideputerades särskilda beslut angående ersättning i fall, som avses
i 1 § 1 mom. andra stycket samt 2 och 5 §§.
2. Förening av befattningshavare, vilka avses i förevarande bestämmelser,
äger rätt att förhandla med kanslideputerade beträffande sina allmänna
anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande tillämpningen
av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom göres i riksdagens
vederbörande organ tillkommande beslutanderätt.
7 §•
Ovanstående bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1946 och förbliva
gällande, intill dess riksdagen annorlunda beslutar.
övergångsbestämmelse.
Vid 1945 års riksdag anställd förste vaktmästare, vaktmästare eller portvakt
äger vid förnyad anställning hos riksdagen uppbära arvode med det belopp,
som varit för befattning av det slag han innehar gällande under 1945
års riksdag, nämligen
för befattning såsom förste vaktmästare eller postvaktmästare hos kamrarna
474 kronor,
för befattning såsom biträdande postvaktmästare hos andra kammaren,
förste vaktmästare hos statsutskottet, vaktmästare hos riksdagens kansli eller
portvakt 438 kronor samt
för annan vaktmästarbefattning 402 kronor;
skolande i övrigt beträffande nu avsedd befattningshavare i tillämpliga delar
gälla, vad i ovan intagna avlöningsbestämmelser stadgas.
Å arvode, som nyss sagts, utgår dyrtidstillägg enligt de grunder, som i sådant
hänseende må varda av riksdagen beslutade.
42
Bilaga 2.
Förslag
till
avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställda tjänstemän.
1 §•
Arvode utgår till nedanstående befattningshavare med följande belopp för
månad:
Kamrarna:
Sekreterare ............................................ kronor 1320
Notarie (stomnotarie) .................................. » 840
Förste stenograf........................................ » 840
Stenograf.............................................. » 708
Förste kanslist............... » 708
Kanslist, tillika registrator .............................. » 600
Kanslist .............................................. » 492
Kansliskrivare.......................................... » 492
Anm. Därest viss tjänsteman inom kammares kansli av talmannen utses att vid förfall
för sekreteraren bestrida sekreterargöromålen inom kammaren och i övrigt biträda sekreteraren,
utgår till sådan tjänsteman, utöver arvode, särskild ersättning med 200 kronor för
månad, dock att arvodet jämte berörda ersättning ej må överstiga 980 kronor för månad.
Statsutskottet:
Sekreterare ............................................ kronor 1 320
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål ............ » 900
Annan notarie ........................................ » 564
Kamrerare ............................................. » 708
Registrator ............................................. » 600
Kanslist .............................................. » 492
Konstitutions-, bevillnings-, banko-, första och andra lag- samt jord -
bruksutskotten:
Sekreterare ............................................ kronor 1 125
Notarie, som tillika förrättar sekreterargöromål............ » 900
Annan notarie.......................................... » 564
Kanslist .............................................. » 492
Tillfålliga utskott:
Sekreterare ............................................ kronor 420
vilket arvode dock ej må överstiga 1 680 kronor för riksdag.
Anm. Därest såsom sekreterare hos tillfälligt utskott anställes befattningshavare, som
tillika tjänstgör å annan befattning hos riksdagen, skall arvodet till sekreteraren bestämmas
till det lägre belopp än 420 kronor i månaden, som kanslideputerade efter förslag
av utskottet finna skäligt. Arvodet må icke utgå under längre tid än fyra månader för
riksdag.
43
Riksdagens kansli:
Sekreterare ............................................
vilket arvode dock ej må överstiga 1 680 kronor för riksdag.
Korrekturläsare.........................................
Kanslibiträde ...........................................
Kontorsbiträde .........................................
Skrivbiträde ...........................................
kronor 420
» 528
» 360
» 315
» 270
Anm. Därest såsom sekreterare hos riksdagens kansli anställes befattningshavare, som
tillika tjänstgör å annan befattning hos riksdagen, skall arvodet till sekreteraren bestämmas
till det lägre belopp än 420 kronor i månaden, som kanslideputerade finna skäligt.
Arvodet må icke utgå under längre tid än fyra månader för riksdag.
2 §''
Dyrtidstillägg å arvode, som i 1 § sägs, utgår i enlighet med de grunder, som
i sådant hänseende må varda av riksdagen beslutade.
3 §■
1. Arvode till tjänstemän hos utrikesutskottet eller hos särskilt eller sammansatt
utskott bestämmes av kanslideputerade, sedan utskottet avgivit förslag
i ämnet.
2. Där särskilda skäl därtill föranleda, må kanslideputerade likaledes bestämma,
att ersättning till kansli-, kontors- eller skrivbiträde i riksdagens
kansli skall utgå efter andra grunder än i 1 § angives.
4 §.
Utöver arvode enligt 1 § och 3 § 1 mom. äger tjänsteman, vilken icke är
bosatt i Stockholm eller dess förorter, åtnjuta ersättning för resa i andra klass
till och från Stockholm vid riksdagstjänstgöringens början och slut ävensom
för två hem- och återresor i samma reseklass under riksdagsperioden; dock
att ersättning icke må utgå enligt högre klass än som verkligen kommit till
användning.
5 §•
Arvode beräknas för tiden från dagen för befattningshavares inträde i
tjänstgöring och utgår till och med dagen för tjänstgöringens slut. Arvode utbetalas
månadsvis i efterskott och sista gången vid tjänstgöringens slut.
Avser utbetalning av arvode del av månad, beräknas månaden omfatta
30 dagar.
6 §.
Beviljas i förevarande bestämmelser avsedd befattningshavare för tid, då
han är anställd hos riksdagen, tjänstledighet på grund av vederbörligen styrkt
sjukdom eller av annan anledning, äga kanslideputerade bestämma, om och
i vad mån avdrag å hans löneförmåner för sådan tid bör ske.
7 §•
1. Kanslideputerade äga att vid slutet av varje riksdag använda högst
500 kronor till biträde vid utarbetande och expediering av riksdagsbeslutet.
2. Genom kanslideputerades försorg och på sätt de äga närmare bestämma
skola upprättas vederbörliga register för varje lagtima riksdag. I arvode
för registrens upprättande och korrekturläsning må enligt kanslideputerades
bestämmande utgå högst 5 500 kronor för riksdag. Därest kanslideputerade
finna erforderligt anställa en kontrollant av ifrågavarande arbete, må såsom
arvode härför, likaledes efter kanslideputerades bestämmande, ulgå högst
500 kronor för riksdag.
44
8 §.
1. Befattningshavare äger rätt att hos bankoutskottet påkalla prövning av
kanslideputerades särskilda beslut angående ersättning i fall, som avses i 3
och 6 §§.
2. Förening av tjänstemän äger rätt att förhandla med kanslideputerade
beträffande sina allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom
beträffande tillämpningen av sådana villkor, dock utan att inskränkning därigenom
göres i riksdagens vederbörande organ tillkommande beslutanderätt.
9 §>
Ovanstående bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1946 och förbliva
gällande, intill dess riksdagen annorlunda beslutar.
övergångsbestämmelse.
Den, som vid 1934 års riksdag var anställd i befattning såsom sekreterare
hos kammare eller hos ständigt utskott, såsom notarie med sekreterargöromål
eller såsom kamrerare hos statsutskottet, med vilken enligt 1933 års avlöningsbestämmelser
var förenad rätt till ersättning för mistade avlöningsförmåner i
statst jänst, må vid fortsatt anställning hos riksdagen i samma befattning eller
i annan befattning, med vilken enligt nämnda avlöningsbestämmelser var
förenad dylik rätt, utöver arvode enligt 1 § härovan, uppbära ersättning med
hälften av vad han visat sig hava på grund av tjänstgöring hos riksdagen
avstått av till innehavd statstjänst hörande avlöningsförmåner; skolande ersättning,
varom nu förmäles, utbetalas vid utgången av varje månad och
sista gången efter slutad tjänstgöring.
45
Innehållsförteckning.
Sid.
Skrivelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret......................... 3
I. Frågan om riksdagsvaktmästarnas anställnings- och avlöningsförhållanden.. 5
A. Historik....................................................... 5
B. Uppgifter rörande riksdagsvaktmästarnas nuvarande anställningsförhållanden
m. m.................................................. 13
C. Civilförvaltningens personalförbunds förslag år 1943. Frågans behandling
vid 1943 års riksdag....................................... 16
D. Kommitténs yttrande .......................................... 17
1. Civilförvaltningens personalförbunds förslag. Åtgärder i anledning
därav..................................................... 17
2. Principdiskussion............................................ 21
3. Riksdagsvaktmästarnas framtida avlöningsförhållanden........... 24
4. Övergångsfrågor............................................ 28
5. Det anställande organet..................................... 31
II. Författningsförslag, avseende vaktpersonal samt tjänstemän i egentlig mening 32
A. Ändringar i reglementariska föreskrifter för riksdagen............... 32
B. Avlöningsbestämmelser för vaktpersonal............................ 33
C. Avlöningsbestämmelser för tjänstemän............................. 36
Bilaga 1. Förslag till avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställd vaktpersonal.
.................................................... 40
Bilaga 2. Förslag till avlöningsbestämmelser för hos riksdagen anställda tjänstemän 42