Bankoutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt jumte en i
ämnet väckt motion.

I innevarande års statsverksproposition, tolfte huvudtiteln, har Kungl.
Maj:t under punkten 16 föreslagit riksdagen att dels medgiva, att under
kalenderåret 1947 dyrtidstillägg må utgå å pensioner från handelsflottans
pensionsanstalt enligt samma grunder, som i dylikt hänseende varit gällande
för kalenderåret 1946, dels ock till Bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt för budgetåret 1947/48 anvisa ett förslagsanslag
av 1 400 000 kronor.

I sitt den 11 mars 1947 avgivna utlåtande nr 12, angående regleringen för
budgetåret 1947/48 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, anmälde
bankoutskottet, att utskottet komme att senare under riksdagen avgiva utlåtande
beträffande Kungl. Maj:ts under omförmälda punkt framlagda
förslag.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag har utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Lindberg under nr 70
väckt motion, vari hemställts, »att riksdagen, dels, utöver i årets statsverksproposition,
tolfte huvudtiteln, punkt 5, äskat bidrag till pensioneringskostnadema
för handelsflottans pensionsanstalt, måtte anvisa förslagsvis
1 600 000 kronor till engångsbelopp att utgå under år 1947 till pensionstagare
vid anstalten i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angiven
plan; dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning beträffande pensioneringen genom anstalten av
menigt sjöfolk, i syfte att åstadkomma skälig förbättring av deras pensionsförmåner,
och härom om möjligt framlägga förslag till nästa års riksdag».

Bestämmelser angående sjöfolkets pensionering.

De säregna förhållanden, under vilka sjöfolket utövar sitt yrke, ha sedan
lång tid tillbaka ansetts påkalla speciella åtgärder från det allmännas sida
i syfte att tillförsäkra sjömännen drägliga arbets- och levnadsvillkor. Genom
en särskild understöds- och pensionsverksamhet har staten dessutom givit
uttryck åt en önskan att lämna ekonomiskt stöd åt de sjömän, vilka av överårighet
eller invaliditet satts ur stånd att genom eget arbete förskaffa sig sitt
livsuppehälle. Denna verksamhet har synts vara ägnad att i viss mån bidraga
till vidmakthållandet av eu god sjömanskår. Hithörande åtgärder ha
väsentligen avsett det i utrikes fart tjänstgörande sjöfolket.

It i haag til! riksdagens protokoll 1947. S samt. Nr 31.

1

9

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

Tiden före den 1 juli 1939. Före den 1 juli 1939 var genom sjömanshusen
ordnad en på behovsprövning grundad understödsverksamhet för såväl sjömän
som änkor och barn efter sjömän. För ändamålet disponerade sjömanshusen
vissa inkomster av tonavgifter, hyresavgifter, bötes- och vitesmedel
in. m. Vid sidan av denna understödsverksamhet fanns sedan 1860-talet en reglementsenligt ordnad pensionering för sjöfolket, vilken utövades
av handelsflottans pensionsanstalt, som åtnjöt understöd av statsmedel i
form av vissa anslag å riksstaten. För budgetåret 1938/39 uppgingo dessa
anslag till sammanlagt 336 000 kronor. Pensionerna från anstalten utgingo
med belopp, varierande efter tjänsteklass, oavsett vederbörandes ekonomiska
ställning, och åsyftade allenast ålderdomsförsörjning för sjömännen själva.
Såsom villkor för pension gällde, att vederbörande skulle ha uppnått 55 års
ålder samt under 25 år ha varit inskriven å svenskt sjömanshus och därvid
under 17 års tid tjänstgjort å svenskt handelsfartyg i utrikes sjöfart sammanlagt
minst 150 månader. Pensionstagarna voro indelade i fyra klasser
och antalet pensionsrum var begränsat. Pensionsbeloppen voro högst 240
kronor och lägst 135 kronor.

1939 års pensionsbestämmelser. Den 1 juli 1939 samordnades den vid
de olika sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten med verksamheten
vid handelsflottans pensionsanstalt till en på mera försäkringstekniska
grunder baserad pensionering, helt handhavd av anstalten. I samband härmed
utfärdades nytt reglemente för anstalten den 9 juni 1939 (nr 413). Sjömanshusens
understödsverksamhet upphörde, så vitt angick sjömännen
själva (men icke deras efterlevande); utbetalningen av förut beviljade årsunderstöd
till sjömän övertogs av anstalten. Pensioneringen utbyggdes till
att med vissa inskränkningar omfatta varje svensk sjöman, som deltagit i
utrikes sjöfart på svenskt handelsfartyg och därvid erlagt hyresavgift. Systemet
med ett visst antal pensionsrum avskaffades alltså. Pensionsåldern fastställdes
till 60 år för befälhavare med sjökaptens- eller styrmansbrev och
övermaskinister, till 57 år för annat befäl och till 55 år för sjömän i manskapsklass.
Den pension, som efter fullt genomförd organisation skulle
komma att utgå enligt 1939 års reglemente, utgjorde dels en efter försäkringstekniska
regler beräknad pension å de avgifter, sjömännen erlagt, dels
ock såväl en med stigande antal anställningsår ökad procentuell förhöjning
av denna pension som slutligen också en tilläggspension, endast utgående
till sjömän, som fullgjort viss högre sjötjänst. Grundpensionen skulle bekostas
genom hyresavgifterna, pensionsförhöjningen och tilläggspensionen
genom andel i tonavgifterna, statsanslag och övriga medel, som pensionsanstalten
disponerade. Den slutliga pensionsordningen skulle, vad angick
manskapet, föga mer än bibehålla den tidigare pensionsnivån. Vad beträffar
befäl skulle förhållandet delvis bli ett annat med hänsyn till högre lön och
kontinuerligare seglation. Vid sidan av den pensioneringsverksamhet, som

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

3

bedrives av handelsflottans pensionsanstalt, hade år 1938 för sjöbefälets vidkommande
anordnats en frivillig försäkringsverksamhet på grundval av överenskommelser
i kollektivavtal. I regel skulle livsvarig pension till manskap
utbytas mot en temporär pension till fyllda 67 år, då folkpension börjar utgå.

Då hyresavgifterna, vilka utgjorde grundvalen för det nya pensionssystemet,
tillfördes anstalten först fr. o. m. år 1939, kunde detta endast successivt
bringas i tillämpning under en övergångstid av 25 år, räknat fr. o. m. den
1 juli 1944. Först efter utgången av denna tid komme nämligen de sjömän,
som under hela sin tjänstgöringstid erlagt hyresavgifter efter den nya ordningen,
att inträda i pensionsåldern.

I fråga om sjömän, som uppnådde pensionsåldern under tiden 1 juli 1939
—1 juli 1944, tillämpades i stort sett de gamla pensionsbestämmelserna, dock
med vissa jämkningar. Här avsedda sjömän indelades liksom förut efter
tjänsteställning i fyra klasser. De årliga livsvariga pensionsbeloppen efter
fullgjord längre tids sjötjänst (minst 120 månader) utgjorde för sjömän tillhörande
befälsklasserna högst resp. 240, 180 och 150 kronor samt för sjömän
tillhörande manskapsklassen högst 135 kronor. För dessa senare utgick
emellertid pensionen enligt förut angiven princip i regel temporärt mellan
55 och 67 år med 165 procent av det livsvariga beloppet. För reformens
genomförande beviljade staten ett extra bidrag av 200 000 kronor för år.
För budgetåret 1939/40 anvisades följaktligen 536 000 kronor till handelsflottans
pensionsanstalt. Antalet pensionstagare utgjorde den 31 december
1940 sammanlagt 3 758, vilkas pensioner varierade i stort sett mellan 120
och 240 kronor för år.

Nu gällande pensionsbestämmelser av år 1943. Frågan om förbättring
av pensionerna enligt 1939 års reglemente upptogs av 19il års riksdag i anledning
av två inom riksdagen väckta motioner, vilka behandlades av bankoutskottet
i utlåtande nr 41. Efter infordrande av yttranden från vederbörande
myndigheter och organisationer konstaterade utskottet, att det dåvarande
pensioneringssystemet för sjöfolket närmast hade karaktären av ett
provisorium, som endast i begränsad omfattning tillgodosåg sjöfolkets anspråk
på en tryggad ålderdomsförsörjning. En förbättrad pensionering framstod
därför som ett beaktansvärt önskemål. Utskottet förordade en undersökning
av möjligheterna att öka såväl de anställdas som redarnas avgiftsplikt.
Då såsom redan nämnts befälets pensionering några år tidigare ordnats
genom inrättandet på frivillighetens grund av en särskild pensionskassa,
syntes utredningen väsentligen böra omfatta sjöfolk i manskapsklass.
Riksdagen biföll utskottets förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
utredning av ifrågavarande spörsmål.

Resultatet av utredningen framlades av Kungl. Maj:t för 1943 års riksdag,
som biföll Kungl. Maj ds förslag t ill lag om avgifter för sjöfolks pensionering
jämte riktlinjer för en förbättrad pensionering för denna yrkes -

4

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

grupp. För möjliggörande av pensionsförbättringen höjdes den dåvarande
1-procentiga hyresavgiften för dessa sjömän till 6 procent. Härjämte ålades
redarna att såsom bidrag till pensionerängskostnaderna erlägga en avgift
med 3V2 procent å hyran för ifrågavarande sjömän. Slutligen skulle för
ändamålet ställas till förfogande ett årligt statsanslag av 1 200 000 kronor,
därav 200 000 kronor motsvarande pensionsanstaltens dåvarande andel i
tonavgifter, vilka avgifter fr. o. m. budgetåret 1944/45 skulle i sin helhet
tillföras sjömanshusen.

Den obligatoriska pensioneringen genom handelsflottans pensionskassa
avser enligt nu gällande grunder liksom tidigare endast sjömän i utrikes
sjöfart. Övriga sjömän äro emellertid berättigade att genom frivillig pensionsförsäkring
hos anstalten säkerställa sin ålderdomsförsörjning. Pensioneringen
omfattar endast sjömännen själva, ej deras efterlevande. Pensionsåldern
är 60 år för befäl och 55 år för övriga. Pensionen beräknades exempelvis
för en menig sjöman, som seglat i utrikes fart sammanlagt omkring
180 månader, vid uppnådd pensionsålder icke komma att understiga 600
kronor, vilken summa emellertid vid den tidpunkt, då sjömannen uppnår
67 års ålder, avsågs skola minskas med ett belopp ungefär motsvarande vad
han kan erhålla i folkpension. Sjömanspensionen är sammansatt av två
delar, nämligen en hyresavgiftspension, som grundas på och helt bekostas
av sjömannens egna avgifter och beräknas försäkringsmatematiskt, och en
tilläggspension, som bekostas av redarna och staten och utgår efter tjänstetidens
längd. Medan hyresavgifterna fonderas, är detta i princip ej fallet
beträffande redaravgifter och statsanslag, vilka löpande förbrukas för tillläggspensioner.

Nytt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt utfärdades den 4 februari
1944 (nr 42), vilket reglemente liksom lagen den 30 juni 1943 (nr 516)
om avgifter för sjöfolkets pensionering trädde i kraft den 1 juli 1944 och
alltjämt gäller.

Dyrtidstillägg in. in. Med hänsyn till den inträdda levnadskostnadsstegringen
medgav 19Al års riksdag att dyrtidstillägg skulle under år 1941 utgå
å pensioner från handelsflottans pensionsanstalt. Härvid undantogos de
sjömän, som voro bibehållna vid dem före den 1 juli 1939 tillkommande
förmån av såväl pension som understöd. Dyrtidstillägget motsvarade två
månadsdelar av årspensionen (162/3 procent), dock lägst 20 kronor, och bestreds
av för anstalten tillgängliga medel.

19A2 års riksdag beslöt höjning av dyrtidstilläggen för året 1942 till i
genomsnitt 25 procent (tre månadsdelar) av årspensionen. Kostnaderna
skulle fortfarande bestridas av för anstalten tillgängliga medel.

19A3 års riksdag beslöt, att dyrtidstillägget skulle under år 1943 utgå efter
samma grunder som tillämpats för år 1942 samt att av kostnaderna härför,
beräknade till omkring 110 000 kronor, 20 000 kronor skulle bestridas av
för anstalten tillgängliga medel och återstoden av staten. I anslutning härtill
höjdes anslaget till handelsflottans pensionsanstalt, som under budget -

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

5

åren 1939/40—1942/43 utgjort 536 000 kronor, för budgetåret 1943/44 till
626 000 kronor och erhöll i samband därmed förslagsanslags natur.

1944 års riksdag beslöt höja dvrtidstillägget — å pensioner som utgå enligt
de äldre bestämmelserna — till i genomsnitt 33V3 procent (fyra månadsdelar)
av årspensionerna från anstalten. Tillägget utgick i enlighet härmed
under år 1944 med högst 60 kronor och lägst 40 kronor, dock med viss förhöjning
beträffande temporära pensioner. Då utgifterna för dyrtidstillägget
beräknades uppgå till 150 000 kronor, upptogs anslaget till handelsflottans
pensionsanstalt i riksstaten för budgetåret 1944/45 till (1 200 000 +
150 000 =) 1 350 000 kronor.

Under år 1945 utgick samma dyrtidstillägg som under år 1944. Anslaget
till pensionsanstalten utgick för budgetåret 1945/46 med oförändrat belopp.

1946 års riksdag höjde dyrtidstillägget till att motsvara i det närmaste fem
månadsdelar. I enlighet härmed utgick under år 1946 till pensionstagare
vid anstalten, med undantag av pensionstagare, vilka äro bibehållna vid dem
före den 1 juli 1939 tillkommande förmån av såväl pension som understöd
eller vilka efter den 30 juni 1944 uppnått för dem stadgad pensionsålder,
dyrtidstillägg med 70 kronor, när årspensionen överstiger 200 kronor, dock
att för temporär pension tillägget må utgå med 90 kronor; med 60 kronor,
när årspensionen överstiger 120 kronor men icke 200 kronor, dock att för
temporär pension tillägget må utgå med 80 kronor; och med 50 kronor, när
årspension icke överstiger 120 kronor. Kostnaden för dyrtidstillägget beräknades
till 200 000 kronor, innebärande en ökning med 50 000 kronor.
Anslaget till bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans pensionsanstalt
är i riksstaten för budgetåret 1946/47 upptaget med 1 400 000
kronor.

Kimgl, Maj:ts anslags äskande för budgetåret 1947/48.

Kungl. Maj:t har i 1947 urs statsverksproposition föreslagit, att ifrågavarande
anslag för budgetåret 1947/48 skall upptagas med samma belopp som
ett år tidigare, varvid räknats med att dyrtidstillägget skulle under år 1947
utgå efter samma grunder som under år 1946.

Motionen.

Mot de nuvarande grunderna för sjöfolkets pensionering göres i den föreliggande
motionen i huvudsak följande erinringar:

Ser man på sjömanspensioneringen i nuvarande läge, så måste det anses
särskilt otillfredsställande, att pensionsförbättringen ej alls har avseende å
sjömän som uppnått pensionsåldern före den 1 juli 1944 — i efterhand ha
vissa dyrtidstillägg genom ökat anslag kunnat höjas med 20—40 kronor för
år -— och blir föga märkbar för sjömän som ingå i pensionsåldern under
nya reglementets begynnelseskede — endast i två fall hittills har årsbeloppet
för tjänstepension intill fyllda 67 år överskridit 400 kronor. Alt den
äldre generationens intressen ej tillgodosetts synes dess mer beklagligt som
det just var denna generation sjömän som bemannade våra fartyg under det
förra världskriget och delvis även under det senare. Det är ingen glädje att
påminna om att deras besvikelse förra gången, pensionsfrågan var uppe,
var så stor att den nu torde ha blivit mindre, och det kan heller icke skänka

6

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

dem särskilt stor tröst att kommande generationer sjömän skola få det
bättre. Om också en del av dem nått 67-årsåldern och nästa år draga fördel
av de beslutade förbättringarna i den allmänna folkpensioneringen, så gäller
detta icke det stora flertalet. Pensionsåldern för menige sjömän har måst
sättas så lågt som till 55 år, vilket är ett av huvudskälen för statens medverkan
till deras tjänstepensionering.

Även när man ser på den framtida pensioneringen, kan den nya pensionsordningen
ur sjömännens synpunkt icke anses hålla måttet. Man kanske här
endast behöver peka på att, såsom förut antytts, en sjöman ej får försäkringsmatematisk
valuta (innefattande hl. a. räntegottgörelse) för de avgifter,
redaren erlagt till hans pensionering. Även om man tar hänsyn till det statsanslag
som för närvarande utgår, torde en sådan ordning knappast kunna
anses försvarlig. Möjligheterna för en övergång till ett försäkringstekniskt
system även i fråga om redaravgifterna torde därför böra upptagas till prövning.
Utan ökat bidrag till pensioneringskostnaderna under övergångstiden
lär emellertid en sådan omläggning icke stå att genomföra.

Till stöd för ökat statsbidrag till pensioneringen anföres i motionen, att
särskilt vår under kriget utanför spärren befintliga handelsflotta tillfört staten
betydande inkomster i form av överskott å krigsförsäkringen. Starka
skäl tala därför enligt motionärens uppfattning för att staten på hästa sätt
söker tillgodose sjömännens intressen i fråga om deras tjänstepensionering,
som nu håller på att uppbyggas. De förslag, som i sådant syfte framläggas
i motionen, avse att dels förbättra ställningen för nuvarande pensionstagare,
som till allra största delen fått sin pension fastställd enligt de gamla bestämmelserna,
dels söka bättre tillgodose de sjömäns intressen, som ingå i
pensionsåldern under nya pensionsreglementets begynnelseskede, dels ock
slutligen få till stånd eu allmän översyn i fråga om den nya pensionsordningen
och dess verkningar även på längre sikt.

I fråga om de nuvarande pensionärerna föreslås i motionen en p e nsionsförbättring
under år 194 7. Härvid hänvisas till en vid
motionen fogad tablå, av vilken bland annat framgår, att vid utgången av
år 1946 antalet pensionärer vid handelsflottans pensionsanstalt utgjorde
4 077, att årspensionerna i de olika grupperna i stort sett varierade mellan
i genomsnitt 165 och 321 kronor samt att den genomsnittliga pensionen utgjorde
247 kronor. I anslutning härtill anföres och föreslås följande.

Det är angeläget, att omedelbart något åtgöres för dessa sjömäns del, och
synes tilltalande, om så kunde ske i form av ett engångsbelopp att utbetalas
under innevarande år. Denna engångsförmån torde — då anförda skäl i här
väsentlig del äga tillämplighet även på befälet — böra rättvisligen utgå till
såväl befäl som manskap utan åtskillnad. I betraktande av omständigheterna
böra även de sjömän, som uppnått 67 års. ålder, få del i denna engångsförmån;
någon vägande invändning torde ej kunna riktas häremot, eftersom
engångsbeloppet avses skola utbetalas under år 1947 och folkpensioneringen
omlägges först från och med år 1948; dessa sjömän böra dock med hänsyn
till redan utgående folkpension erhålla lägre engångsbelopp än sjömän
under 67 år. 1 övrigt bör gradering av beloppet ske efter längden av tjänste -

Bankoutskottels utlåtande nr 31.

7

tid i svensk utrikes sjöfart, och allenast de pensionstagare (ej större antal)
undantagas, som ej ägnat viss längre tid av sitt liv åt sådan sjöfart. Med

dessa utgångspunkter må framläggas följande plan.

Engångsbelopp under år 1947 till pensionstagare — befäl såväl som
manskap — hos handelsflottans pensionsanstalt.

A. Pensionstagare som uppnått (eller under året uppnå) 67-årsåldern:

Tjänstetid i utrikes fart Belopp

minst 120 mån............................. 300 kr.

90—119 » 100 »

B. Övriga pensionstagare:

Tjänstetid i utrikes fart Belopp

300 mån. och däröver ...................... 600 kr.

200—299 mån............................. 500 »

120—199 » 400 »

90—119 » 100 »

Engångsbelopp avses alltså icke skola utgå till sjömän, som tjänstgjort
kortare tid än 90 månader i svensk utrikes sjöfart. Vad beträffar 120-månadersgränsen må framhållas, att denna gräns satts för pensionsrätt enligt
1939 års bestämmelser och även är av betydelse för beräkning av tillläggspension
enligt nya pensionsreglementet.

Kostnaden för engångsbelopp under år 1947 enligt ovan angiven plan beräknas
till omkring 1 600 000 kronor.

I motionen hemställes, att sistnämnda belopp anvisas såsom förslagsanslag
under tolfte huvudtiteln för nästa budgetår.

I fråga om förbättring av pensionernas framtida belopp
yrkas i motionen, att en särskild utredning måtte verkställas. Det rör sig
här dels om fortsatt förbättring av de äldre pensionerna efter utgången av
år 1947, dels ock om en förbättring av de jämförelsevis låga pensioner, som
komma att utgå till sjömän, vilka pensioneras under begynnelseskedet av
den nya pensioneringsordningen. I motionen anföres härom följande.

Vad beträffar den andra frågan, förbättring av den nya pensioneringen i
begynnelseskedet, måste särskild utredning förutsättas. Denna utredning bör
närmast taga sikte på menige sjömän och tiden intill dess de uppnå folkpensionsåldern,
då deras sjömanspension regelmässigt avses — för närvarande
helt och framdeles till huvuddelen -—- skola upphöra. Likaså bör
emellertid i detta sammanhang övervägas en förbättring från och med år
1948 av de pensioner, som utgå till menige sjömän enligt de äldre bestämmelserna,
varvid gräns även bör sättas vid 67-årsålderns uppnående, d. v. s.
i fall då grundpensionen fastställts till livsvarigt belopp skulle höjningen av
pensionen upphöra vid denna tidpunkt.

Närmare kostnadsberäkningar kunna givetvis här ej framläggas vad beträffar
nu avsedd pensionsförbättring. För att emellertid ge någon föreställning
om storleksordningen, må följande nämnas. Om man inriktar sig på
att för båda de ovan avsedda grupperna av menige sjömän åstadkomma ett
pensionsläge, som lägst motsvarar det, som för nuvarande pensionstagare

8

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

vunnes med föreslagna engångsbelopp under år 1947, så skulle totalkostnadens
engångsvärde överslagsmässigt kunna uppskattas till omkring 5 milj.
kronor, d. v. s. efter 3 procent motsvara ett årligt anslag för all framtid av
omkring 150 000 kronor; kostnaden skulle emellertid givetvis vara högst i
begynnelsen (omkring 550 000 kronor första året).

Slutligen hemställes i motionen om en allmän översyn av den
nya pensionsordningen, vilken bör kombineras med eu försäkringsteknisk
utredning av pensionsanstaltens ställning.

Yttranden över motionen.

Utskottet bär i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande över motionen från
kommerskollegium, som hört direktionen över handelsflottans pensionsanstalt.

Direktionen över handelsflottans pensionsanstalt har — med vitsordande
av riktigheten av de i motionen lämnade uppgifterna och med instämmande i
huvudsak i den däri anförda motiveringen -— anslutit sig till de i motionen
framförda förslagen. Härutöver har direktionen framhållit följande.

I fråga om föreslagna engångsbelopp till nuvarande pensionstagare må
ytterligare kunna framhållas, att sjömän med minst 150 tjänstemånader i
utrikes fart — vilket fordrades för pension enligt de äldre bestämmelserna
— som följd av omorganisationen från och med den 1/7 1939 berövats möjligheten
att jämte pension erhålla årsunderstöd från sjömanshus; dock att
sjömän som före nämnda dag erhållit såväl pension som understöd bibehållits
vid sina förmåner. Detta förhållande belyses av den vid motionen fogade
tablån över pensionstagare vid utgången av år 1946. I tablån må jämföras
å ena sidan grupperna (kvarstående) sjömän med »Pension jämte understöd:
minst 150 tj.-mån.», för vilka årsmedeltalet är resp. 250 kronor (manskap)
och 300 kronor (befäl), och å andra sidan grupperna med »Full pension:
minst 150 tj.-mån.», för vilka årsmedeltalet (inkl. dyrtidstillägg) är
resp. 195 kronor (manskap) och 250 kronor (befäl). Fn reform, som åsyftade
förbättring av pensioneringen allmänt sett, bär följaktligen lett till att
en stor del av nuvarande pensionstagare i själva verket fått sin ställning i
pensionshänseende försämrad.

Mot den närmare utformningen av förslaget om engångsbelopp har direktionen
heller icke någon erinran. Bestämmelser om utbetalning och vissa
eljest erforderliga tillämpningsföreskrifter torde, i händelse av bifall till förslaget,
få fastställas av Kungl. Maj:t. Vad beträffar kostnaden — en mer
exakt beräkning finge förutsätta en fullständigare statistik över sjömännens
tjänstetider än för närvarande föreligger — så kan denna uppskattas till
mellan 1,5 och 1,6 milj. kronor.

Den utredning, varom i motionen framlagts förslag, skulle i första hand
syfta mot en fortsatt förbättring av pensionsförmånerna åt menigt sjöfolk
under övergångstiden till dess nya pensionssystemet blivit genomfört.

Direktionen delar motionärens uppfattning att utredningen i denna del
bör i huvudsak kunna begränsas till att avse manskap. — Befälspensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt har bibehållits främst för att
tjäna till att förstärka den avtalsreglerade pensioneringen för befäl (hos Sjö -

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

9

befälets pensionskassa, understödsförening, m. fl. enskilda kassor), varmed
pensionsanstalten ej har någon befattning. — Emellertid måste gränsfall
mellan befäls- och manskapsklasserna klarläggas. Skäl torde även finnas
att i detta sammanhang ägna uppmärksamhet åt eventuella möjligheter till
förbättring av tjänstepensioneringen för sådant befäl —- särskilt inom motorsegelsjöfarten
— som ej omfattas av den avtalsreglerade pensioneringen.

Den föreslagna utredningen skulle vidare avse en allmän översyn av pensionsbestämmelserna.

Direktionen vill framhålla, att en översyn av nu gällande bestämmelser
om manskapspensioneringen fordras redan med hänsyn till den reformering
som från och med den 1 januari 1948 skall genomföras av allmänna folkpensioneringen,
till vilken manskapets tjänstepensionering står i nära anknytning.
Såsom i motionen antytts bör utredningen även kunna ersätta den
pensionstekniska utredning, som enligt bestämmelse i 13 § instruktionen för

gensionsanstalten skall verkställas inom 5 år, räknat från och med 1/7 1944.

•verhuvud taget är det ett intresse att en översyn av bestämmelserna komme
till stånd, sedan man nu vunnit några års erfarenheter av det nya, förut
helt oprövade pensionssystem, som det här är fråga om. Ett särskilt spörsmål
som utredningen torde böra taga ställning till är som motionären framhåller,
huruvida det skulle vara möjligt att ändra nuvarande pensionssystem
vad rör de inkomster, som inflyta i form av redareavgifter, sålunda att i
princip full försäkringsteknisk valuta komme den enskilde sjömannen till
del för dessa avgifter.

Konunerskollegium biträder motionärens förslag och hemställer, att de
måtte vinna riksdagens godkännande. I sitt utlåtande har kollegium dessutom
anfört följande.

I anslutning till vad i motionen antytts rörande skäligheten av att från
statens sida särskild erkänsla visas sjöfolket med hänsyn till dess insatser
och offer under världskriget finner kollegium sig föranlåtet framhålla, att
enligt kollegii mening anledning förefinnes för statsmakterna att taga under
övervägande i vad mån särskilt stöd, utöver i lagen om krigsförsäkring för
ombord å fartyg tjänstgörande personer stadgad ersättning, bör lämnas åt
efterlevande efter sjömän som omkommit under tjänst å svenska fartyg till
följd av krigsåtgärder ävensom åt .svenska sjömän som genom dylika åtgärder
ådragit sig invaliditet. Därvid torde också böra övervägas, huruvida
överskottsmedlen å den statliga krigsförsäkringsverksamheten må kunna anlitas
för en sådan stödverksamhet. Kollegium vill i detta sammanhang omnämna,
att danska staten genom särskilda lagar tillerkänt livsvarig hedersgåva
på 800 kronor årligen åt änka efter dansk sjöman eller fiskare som
omkommit under tjänst å danskt fartyg till följd av krigshändelse. Därjämte
erhåller varje barn för vilket sådan sjöman eller fiskare haft försörjningsplikt
200 kronor årligen intill fyllda 18 år. Jämväl sjöman som till
följd av krigshändelse ådragit sig högre grad av invaliditet erhåller motsvarande
hedersgåva. Även på annat sätt har danska staten visat sin erkänsla
åt danska sjömän som efter den 9 april 1940 tjänstgjort å danskt
eller utländskt fartyg som seglat för de allierade makternas räkning. Jämväl
i Norge lära liknande åtgärder hava vidtagits.

Genom Kungl. Maj ds beslut den 17 maj 1940 har kollegium fått sig ålagt
att utarbeta eu detaljerad redogörelse över de. förluster av människoliv och

Itihanij til! riksdagens protokoll lt)M. k sand. AV .V/, 2

10

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

egendom som under det andra världskriget inträffat inom den svenska handelsflottan.
I samband med denna utredning ämnar kollegium taga nu berörda
spörsmål under närmare övervägande.

Utskottet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har den av handelsflottans
pensionsanstalt bedrivna verksamheten i samband med omorganisationer
åren 1939 och 1943 tillförts ökade inkomster av olika slag — bl. g. i form
av statsbidrag — allt i syfte att ernå en förbättring av de från anstalten utgående
pensionerna. De härutinnan vidtagna åtgärderna kunna emellertid
knappast sägas ha medfört en i nuvarande läge tillfredsställande lösning av
sjöfolkets pensioneringsfråga. Delvis torde detta sammanhänga med att,
då pensioneringen väsentligen grundas på försäkringstekniska principer,
verkningarna av de genomförda reformerna först på längre sikt göra sig
märkbara i ökade pensionsförmåner. Den under senare år inträdda försämringen
av penningvärdet har — trots de av staten i vissa fall beviljade dyrtidstilläggen
— avsevärt förringat betydelsen av pensionerna. Dessa framstå
därför, även med beaktande av att de icke äro avsedda att utgöra annat
än bidrag till ålderdomsförsörjningen, såsom mer blygsamma än tidigare.

I likhet med kommerskollegium och direktionen över handelsflottans pensionsanstalt
finner utskottet det vara önskvärt, att grunderna för anstaltens
pensioneringsverksamhet, i vad de avse menigt sjöfolk, underkastas en förnyad
översyn i syfte att en skälig förbättring av pensionerna skall kunna
åstadkommas. En dylik översyn torde vara påkallad även av den omläggning
av den allmänna folkpensioneringen, som skall äga rum fr. o. m. år
1948, enär manskapets tjänstepensionering nära anknutits till folkpensioneringen.
Vid den utredning, som sålunda bör komma till stånd snarast möjligt,
böra de olika synpunkter och förslag, som framförts i den föreliggande
motionen och vilka vunnit stöd av de i ärendet hörda myndigheterna, bli
föremål för närmare övervägande.

Utredningen bör således inriktas på att söka utröna, i vad mån det är
möjligt att inom en skälig kostnadsram utjämna den med hänsyn till tidpunkten
för avgång varierande pensionsnivån inom de olika pensionärskategorierna.
Det gäller här främst att undersöka möjligheterna dels för en höjning
av de redan beviljade pensionerna och dels för en förbättring av pensionsförmånerna
för sjömän, som i fortsättningen pensioneras under övergångstiden
till dess det nya pensionssystemet blivit helt genomfört.

Motionären har föreslagit, att en pensionsförbättring av engångskaraktär
skulle med vissa i motionen angivna belopp under innevarande år beredas
flertalet pensionstagare hos handelsflottans pensionsanstalt samt att för ändamålet
skulle anvisas ett särskilt anslag av 1 600 000 kronor. Ehuru utskottet
behjärtar syftet med detta förslag, är utskottet icke berett att på grundval av

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

It

den i motionen förebragta utredningen tillstyrka detsamma. Såvitt utskottet
kunnat finna, skulle ett beviljande av de föreslagna pensionstilläggen vara
ägnat att i viss mån föregripa den blivande utredningen. Då det här rör sig
om ett jämförelsevis högt anslagsbelopp, bör det enligt utskottets mening i
första hand ankomma på Kungl. Maj:t att taga initiativ i frågan. Utskottet
finner sig alltså böra avstyrka motionen, i vad den avser anvisande av ett
särskilt anslag till pensionsförbättring under år 1947. Utskottet förutsätter
emellertid, att frågan om utbetalning av i motionen avsedda engångsbelopp
upptages till omprövning i samband med den kommande utredningen.

Vad slutligen angår de av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen framlagda
förslagen om beviljande av dyrtidstillägg under år 1947 å pensioner
från handelsflottans pensionsanstalt samt om anvisande av anslag till bidrag
till pensionskostnaderna för anstalten, ha dessa förslag icke givit utskottet
anledning till erinran.

Utskottet hemställer alltså,

1) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag, må

dels medgiva, att under kalenderåret 1947 dyrtidstillägg
må utgå å pensioner från handelsflottans pensionsanstalt enligt
samma grunder, som i dylikt hänseende varit gällande
för kalenderåret 1946,

dels ock till Bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt för budgetåret 1947/48 anvisa
ett förslagsanslag av 1 400 000 kronor;

2) att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 70,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning rörande möjligheterna att ernå
en förbättring av pensioneringen hos handelsflottans pensionsanstalt
för sjöfolk av manskapsklass samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må
föranleda;

3) att niotionen II: 70 i övrigt icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1947.

På bankoutskottets vägnar:
GUST. SVEDMAN.

12

Bankoutskottets utlåtande nr 31.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, Friggeråker, Leander, Edin,
Petersson i Karlskrona, Fahlander, Andersson i Tidaholm och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Munkaljungby,
Mattsson, Fröderberg, Sundberg, von Seth, Nilsson i Landskrona och Svensson
i Alingsås.

Centraltryckcrict, Esselte ab. Stockholm 1947
741524