Bankoutskottets utlåtande nr 28.
23
Sr 28.
Utlåtande i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren
vid Varberg—Ätrans järnväg A. Larsson.
I en inom andra kammaren under nr 100 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har herr Sundberg hemställt,
»att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d. lokmästaren vid Varberg—•
Ätrans järnväg Anton Larsson rätt att jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse nr
648 den 28 juni 1941 samt efterföljande kungörelser i samma ämne uppbära
dyrtidshjälp å till honom från enskilda järnvägarnas pensionskassa utgående
pension.»
Till stöd för ifrågavarande förslag har anförts följande:
Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag inropades av riksgäldskontoret å exekutiv
auktion den 18 april 1932, från vilken dag bolaget övergick i statens
ägo. Från och med den 1 juli samma år utarrenderades järnvägen till ett för
ändamålet bildat bolag, benämnt Varberg—Kinnareds trafikaktiebolag, vilket
bolag trafikerade linjen Varberg—Ätran intill den 1 december 1936 då
linjen införlivades med statens järnvägar.
I samband med överlämnandet av järnvägen till arrendebolaget kunde
lokmästaren vid Varberg—Ätrans järnväg, Anton Larsson, icke beredas fortsatt
anställning vid järnvägen. Upprepade försök från riksgäldskontorets
sida att bereda Larsson annan lämplig anställning ledde icke till något resultat,
närmast med hänsyn till Larssons hälsotillstånd.
Efter framställning därom av riksgäldskontoret och på förslag av Kungl.
Maj:t (prop. 249/1934) beslöt riksdagen bemyndiga riksgäldskontoret att bestrida
för Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade
avgifter till kassan, intill dess rätt till pension från kasisan tillkomme
Larsson. Den 1 juli 1938 erhöll Larsson pension från kassan på grund av
försvagad hälsa.
Fråga har sedermera uppstått, huruvida icke Larsson bort komma i åtnjutande
av dyrtidshjälp på pensionen jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse nr
648 den 28 juni 1941. Någon självklar rätt till sådan dyrtidshjälp åt Larsson
torde näppeligen kunna grundas på ordalydelsen i den åberopade kungörelsen.
Däremot torde starka billighetsskäl tala för att Larsson icke ställes
utanför denna rätt.
Ehuru Larsson uppbär pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa
först från en tidpunkt efter det Varberg—Ätrans järnväg införlivades med
statens järnvägar, torde Larsson fördenskull i nu förevarande hänseende icke
böra ställas utanför gruppen av äldre pensionärer vid de statsövertagna
banorna, vilka äga uppbära dyrtidshjälp på från pensionskassan utgående
pensioner. Larsson torde i vart fall och principiellt sett vara hänförlig till
de befattningshavare, vilka i samband med en privatbanas övergång i statens
ägo få sin pensionsrätt bevarad genom att staten ikläder sig betalningsplikten
i fråga om delägarens avgifter till pensionskassan intill pensionsfaliet,
vid vilket förhållande dyrtidshjälp likaledes utgår på pensionen.
Bankoutskottets utlåtande nr 28.
24
Vidare må framhållas, att det synes främst vara den omständigheten att
Varberg—Ätrans järnväg inlöstes av staten vid järnvägens försäljning å exekutiv
auktion, som berövat Larsson möjligheten och rätten att få sina intressen
bevakade på samma betryggande sätt i samband med järnvägens
övertagande av staten, som stått öppen för befattningshavare vid de privatbanor,
vilka i annan ordning eller genom köpeavtal övergått i statens ägo.
Vid sådant förhållande är det än mera uppenbart att Larsson icke bör i
fråga om rätten till dyrtidshjälp på pensionen komma i en för honom ogynnsam
undantagsställning.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att den enskilda järnväg, Larsson
tillhört, den 18 april 1932 övergick i statens ägo och den 1 november 1936
införlivades med statens järnvägar. Det framgår vidare, att Larsson, som var
delägare i enskilda järnvägarnes pensionskassa, avgick ur tjänst den 1 juli
1932 utan rätt till pension, att staten enligt beslut av 1934 års riksdag bestritt
för Larssons fortsatta delaktighet i kassan stadgade avgifter samt att Larsson
uppbär pension från nämnda kassa alltsedan år 1938. Då Larsson alltså
icke pensionerats, innan den enskilda järnväg, han tillhörde, övertogs av staten
och han ej heller övergått i statens järnvägars tjänst, är han enligt gällande
bestämmelser icke berättigad att åtnjuta dyrtidshjälp å pensionen. Det
i motionen väckta förslaget avser, att Larsson genom särskilt riksdagsbeslut
skulle tillerkännas rätt att uppbära dyrtidshjälp. Med hänsyn till de i ärendet
föreliggande särskilda förhållandena finner utskottet det vara med billighet
förenligt, att Larsson beredes förmånen av dyrtidshjälp. Enligt vad utskottet
under hand inhämtat, torde ett bifall till förslaget icke behöva medföra
några icke önskvärda konsekvenser. Dyrtidshjälpen torde böra utgå räknat
från och med den 1 januari innevarande år. Utskottet hemställer förty,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 100.
må medgiva, att f. d. lokmästaren Anton Larsson må, räknat
från och med den 1 januari 1947, å honom tillkommande pension
från enskilda järnvägarnes pensionskassa uppbära dyrtidshjälp
enligt därom gällande bestämmelser.
Stockholm den 11 april 1947.
På bankoutskottets vägnar:
GUST. SVEDMAN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Andersson i Rossvik, Leander, Edin,
Petersson i Karlskrona, Fahlander, Andersson i Tidaholm, Persson i Älvdalsåsen
och Persson i Vinslöv*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungaby,
Fröderberg, Sundberg, von Seth, Nilsson i Landskrona och Persson
i Norrby*.
* Ej närvarande vid justeringen.
477542. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.