Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
3
Nr 5.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt bemyndigande för
Kungl. Majd att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution.
I en den 24 januari 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 28, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att under tiden till och med den 30
juni 1949 i fall, då särskilda skäl därtill äro, medgiva, att näringsidkare, som
erhållit rätt till varvsindustrirestitution, må åtnjuta sådan tullrestitution,
oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare, som
erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
I 3 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
stadgas, att idkare av varvs- eller verkstadsrörelse ävensom fartygsägare äger
att efter verkställd byggnad, ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning,
inberäknat förseende med reservdelar, av svenskt eller utländskt fartyg
av mer än 70 tons bruttodräktighet, utländskt jämfartyg även av 70 tons
bruttodräktighet eller därunder, eller av skeppsdocka, dockport, ponton, slip,
stapelbädd eller mudderverk, för vilkas byggnad, ombyggnad, reparation,
inredning, utrustning eller sjösättning använts av honom från utlandet införda
materialier eller andra artiklar, åtnjuta restitution av tull (varvsindustrirestitution)
för en motsvarande myckenhet materialier eller andra
artiklar av samma slag, vilka inom fem år före arbetets slutförande av honom
införts från utlandet.
Enligt 7 § tullrestitutionsförordningen skall prövning av fråga angående
rätt till varvsindustrirestitution ävensom fastställandet av de närmare villkor
för rättighetens åtnjutande, som i särskilda fall må finnas erforderliga, ankomma
på generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium. Rätt till
restitution kan, enligt 8 §, beviljas för särskilt fall, för viss tid eller tills
vidare.
I 10 § kungörelsen den 4 oktober 1929 (nr 308) med tillämpningsföreskrifter
till förenämnda förordning föreskrives, att prövning av fråga om utbekommande
av restitutionsbelopp eller om avförande av sådant belopp i fall,
då befrielse från erläggande av motsvarande tullbelopp åtnjutits, ankom
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
mer på generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen icke finner prövningen
lämpligen kunna överlåtas på lokal tullmyndighet. Ansökning om utbekommande
eller avförande av restitutionsbelopp skall göras inom tre år från den
dag, då arbetet slutförts. Då skäl därtill äro, må generaltullstyrelsen för särskilt
fall medgiva utsträckning av ansökningstiden. Enligt 11 § samma kungörelse
skall, därest varans in- eller utförsel ombesörjts av annan än sökanden,
ansökningen om restitution åtföljas av en av sökanden på tro och heder
avgiven försäkran, att den, som omhänderhaft in- eller utförseln, varit sökandens
befullmäktigade ombud för ändamålet, och skall detta förhållande
vara av ombudet bestyrkt.
I proposition den 31 december 1943, nr 19, hemställde Kungl. Maj:t hos
1944 års riksdag om bemyndigande att under tiden till och med den 31 december
1946 i fall, då särskilda skäl därtill förelåge, medgiva att näringsidkare,
som erhållit rätt till varvsindustrirestitution, finge åtnjuta sådan tullrestitution,
oaktat de av honom använda artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda slag av tullrestitution. Såsom motivering
för detta förslag anfördes i propositionen bland annat, att de till följd av
kriget försämrade handelsförbindelserna vållat varvsindustrien särskilda svårigheter
beträffande materialanskaffningen och att företagen i detta avseende
vore i större utsträckning än tidigare beroende av varandras bistånd. Det
syntes därför rimligt, att så länge nämnda svårigheter bestode varvsindustrien
bereddes sådan lättnad i villkoren för erhållande av tullrestitution,
att samarbetet mellan företagen vid anskaffandet av material utomlands såvitt
möjligt underlättades. Den lättnad i fråga om villkoren för erhållande
av varvsindustrirestitution, som kunde anses påkallad, vore att kravet på
identitet mellan importören och förbrukaren av de ifrågavarande materialierna
i viss utsträckning eftergåves. I fall, då särskild anledning därtill funnes,
borde sålunda tullrestitution kunna erhållas, oaktat sådan identitet icke förelåge,
om blott importören och förbrukaren båda vore berättigade till varvsindustrirestitution.
Härför erfordrades emellertid riksdagens medverkan. På
grund därav och då frågan om undantag från berörda restitutionsvillkor
borde ankomma på Kungl. Maj:ts prövning, borde bemyndigande för Kungl.
Maj:t inhämtas att under viss tid, förslagsvis till och med den 31 december
1946, medgiva sådant undantag. Vid bifall till en framställning därom finge
förutsättas, att tullrestitution kunde beviljas även för materialier, som införts
till riket före den tidpunkt, då bemyndigandet erhållits. Ett villkor för restitution
borde dock alltid vara att det arbete, varom fråga vore, avslutades
under bemyndigandets giltighetstid.
Propositionen, som tillstyrktes av bevillningsutskottet (betänkande nr 3)
bifölls av riksdagen (skrivelse den 9 februari 1944, nr 23).
Härefter har Kungl. Maj:t i brev till generaltullstyrelsen den 18 februari
1944 förklarat, att Kungl. Maj:t ville, efter framställning av vederbörande
Bevillningsutskottets betänkande nr 5. 5
näringsidkare, i varje särskilt fall pröva, huruvida uti ifragavarande avseende
undantag från gällande restitutionsvillkor kunde beviljas.
Det av riksdagen lämnade bemyndigandet har under tiden efter den 18
februari 1944 av Kungl. Maj:t utnyttjats i sju särskilda fall. Emellertid bör
i detta sammanhang erinras om att tiden för ansökan om restitution icke utlöper
förrän tre år efter den dag då arbetet i fråga slutförts.
I en den 28 oktober 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har
Sveriges varvsindustriförening hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om att det såsom ett särskilt tidsbegränsat undantag reglerade medgivandet
av restitutionsrätt, då varan införts av ett restitutionsberättigat varv och överlåtits
till och använts av ett annat sådant varv, måtte upptagas såsom en icke
tidsbegränsad bestämmelse under 3 § i 1929 års förordning angående tullrestitution.
Därest denna hemställan icke skulle kunna bifallas, anhölle föreningen
i andra hand att undantagsbestämmelsen enligt Kungl. Maj:ts brev den 18
februari 1944 måtte givas förlängd giltighet under minst tre år från den 1
januari 1947.
över nämnda framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits av generaltullstyrelsen
(med bifogande av yttrande från tulldirektionen i Göteborg)
samt av kommerskollegium (med bifogande av yttranden från Sveriges
industriförbund och Sveriges mekanförbund).
Rörande innehållet i dessa yttranden får utskottet hånvisa till propositionen
(s. 4—5).
Departementschefen har till stöd för det i propositionen framlagda förslaget
anfört följande:
»De särskilda skäl, som föranledde att rätten till varvsindustrirestitution
i enlighet med 1944 års riksdagsbeslut utvidgades på sätt förut angivits, torde
alltjämt vara för handen. Härtill kommer, att förluster i vissa fall kunde
uppstå för varven, därest ifrågavarande bestämmelser skulle upphöra att gälla
redan med utgången av år 1946. Med hänsyn härtill anser jag mig böra
förorda, att lättnaden i rätten till varvsindustrirestitution utsträckes utöver
den hittills gällande tiden.
Såsom generaltullstyrelsen framhållit synes det icke böra ifrågakomma att
i förordningen angående tullrestitution införa en utan tidsbegränsning gällande
föreskrift i detta ämne. I stället torde den utvägen böra väljas, att fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t — av enahanda innehåll som det av riksdagen
år 1944 givna bemyndigandet — inhämtas för en begränsad tidsperiod,
lämpligen för tiden till och med den 30 juni 1949.
Därest riksdagen bifaller en framställning i detta syfte torde få förutsättas,
att tullrestitution må kunna beviljas även för materialier, som införts till
riket före den tidpunkt, då nu ifrågavarande bemyndigande erhållits. Restitution
bör emellertid icke ifrågakomma i sådant fall då det arbete, varom
fråga är, avslutas först efter bemyndigandets giltighetstid.»
Utskottet.
b Bevillningsutskottets betänkande nr 5.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 28.
Stockholm den 13 februari 1947.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Wahlmark,
Veländer, Sjödahl, Gustaf Elofsson, Frans Ericson, Heiiman, Franzon och
Carl Eric Ericsson, samt
från andra kammaren: herrar Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Orgård, Falk, Jonsson i Skedsbygd, Karlsson i Grängesberg, Nilsson i
Kristinehamn, Kristensson och Jonsson i Malmgrava.